Aktuell blågg den 27 december 2007

Veckan som varit/veckan som gåttDenna blågg brukar ju innehålla en och annan lustighet, men ibland kan det bli direkt….

Olustigt II söndags morse fick jag bud om att min sedan många år goda vän Marina Sundström vid endast 46 års ålder somnat in för gott. Hon hade i sju år kämpat mot cancer i olika former, men hållit humöret uppe och var en glädjespridare i den stora vänkretsen. I början av vår bekantskap så var hon lite avvaktande och försiktig med alkoholen på festerna på mitt lantställe Mattsas; hon återberättade gärna de dumheter som vi andra sagt i fyllan och villan. Vändningen kom en julinatt för snart 20 år sedan: jag hade köpt en jätteflaska (1,5 liter) med äppelvin som jag bjöd mina gäster utav. Marina drack upp nästan hela flaskan själv. Sedan dess så var det aldrig nåt återberättande av dumheter utan hon var en glad gamäng i sällskapslivet.

Marina var väldigt självständig. År 1995 så byggde hon sig en villa i utkanten av föräldrarnas tomt. Åtskilliga var de som kom förbi och undrade om hon hjälpte brodern Leif att bygga. I början svarade hon hur det egentligen låg till, men efter hand så blev hon allt fränare mot dom som frågade; varför skulle inte hon kunna bygga hus, är det bara för att jag är kvinna….? Grrr….! Det var ruter i Marina!

För tre år sedan åkte Marina och jag upp till sjödistriktet några dagar innan hennes svenska sommargäster skulle anlända. Ett av målen var någon konstig utställning i en grotta mitt ute i urskogen. Och i närheten hade hon bokat hotellrum för oss! Helt ute ”in the middle of nowhere!” Nä, nån måtta får det vara, så jag fick henne i sista stund att boka av det hela. Istället blev det något slags vandrarhem i Nyslott/Savonlinna. Utfärden till Nyslott var faktiskt riktigt trevlig, med besök på den mystiska konstutställningen under jord, båttur på det finska sjösystemet och en avslutande pubbrunda i stan.

Men nu är hon inte längre. Marina efterlämnar en bror och sin mamma. Istället för att sörja så kommer i alla fall jag att leva på de kvarlämnade minnena av Marina. När jag nu ändå är inne på temat dödsfall så blir det ett till här.

Olusigt II/Sommarminnen IXEtt par veckor efter midsommar kom min fasters man Ragnar Wikström till Löparö gård (där min onkel och några kusiner bor) med några vänner. Tyvärr så träffade jag inte honom då, men fick rapporter om att han var i eländigt skick och att en av vännerna hade kört hans bil. Ragnar hade i kanske 4-5 år haft leukemi, men kämpat emot och hållit både livsgnista och livsglädje uppe. Vid besöket på Löparö, vilket kom att bli hans sista, så berättade han för några av mina kusiner att han slutat ta sina cancerbehandlingar; han orkade helt enkelt inte med dessa nåt mer. En vecka efter besöket togs han in på hospice och dog inom en knapp vecka i mitten av juli. Den 67-årige Ragnar efterlämnar min faster Vivan och deras barn Elisabeth och Albert.

Jag visste inte så mycket om Ragnars tidigare år (innan ett flertal nekrologer publicerades på internet) – han och Vivan träffades och gifte sig i ganska mogen ålder – men han var flerfaldig nordisk mästare i konståkning under det tidiga 1960-talet. Vid sidan av sitt yrkesliv som ingenjör så fortsatte han träna unga förmågor i konståkning. Och i hemmet i Helsingfors hade han en skalenlig modell av järnvägsstationen i Helsingfors, inklusive bangården och en

otrolig massa lok och vagnar. En ren njutning att beskåda för oss som aldrig riktigt släppt detta med ”leksaker”. Bland oss på Löparö gick han under smeknamnet ”Spralle” – han var verkligen sprallig; en frisk fläkt på sommarvistet! Frid över hans minne. Mer om Ragnar finns att läsa på http://www.sgy.fi/home/news.asp?sid=499&mid=3

I tisdags….så tog jag en söndagspromenad. Helst hade jag ju tagit en cykeltur, men den kraftiga göteborgsdimman (det regnar aldrig i Göteborg, vi har bara mer eller mindre kraftig dimma!) innebar att jag med paraplyet kämpade mot vinden för att få nån slags motion i en timme. Nyfiken på svartklubbarna kring Ångpannegatan (”Gazaremsan”, se blåggen 13 december) så riskerade jag liv och hälsa, men även där rådde mest julstämning. Fast vid några av klubbarna kunde jag notera liv och rörelse. I kvarteren runt Kvilletorget var det en hel del aktivitet i några spelbutiker och kaféer. Här dricks det alkohol helt öppet trots att tillstånd saknas och kommer aldrig att fås. Jag undrar hur hisingspolisen fungerar egentligen. De har visserligen ett 192 kvadratkilometers område att hålla koll över och nästan 130 000 invånare. Men hallå! All denna skumma brottslighet pågår mitt framför ögonen på polisen: inget av de ställen jag observerade ligger längre bort än 1 kilometer från polisstationen på Vågmästareplatsen, oftast närmare. Och mitt emot polisstationen har jag själv köpt smuggelcigaretter. Hisingspolisen må vara underbemannad, men varför agerar de inte på detta som de ju måste se med egna ögon och höra med egna lurar?

I förra blåggen så berättade jag bland annat hur massor av amerikaner slänger ut julgranen på annandagen På min söndagspromenad kunde jag ett par hundra meter hemifrån se en man med motorsåg som mer resolut slängde ut julen: han sågade ner alla sina granar med motorsåg. Kanske detta är ett fall liknande ”Torsten” i ”Svensk hjärtan” som gick loss med motorgräsklipparen då han upptäckte att han var bedragen?

Lite skvallerSkvaller om ”Torsten”: Skådespelaren Ulf Quarsebo (1931-1990) brukade då och då svinga en bägare med mig på Tyrol Inn vid Järntorget. ”Torsten” var vid denna tid en rikskändis och han var förvånad över att jag aldrig hört talas om honom. Och det här var antagligen inledningen till vår vänskap. Såsom man gör i Göteborg så ”tjötar” man om allt möjligt. Ulf brukade berätta om det ena och det andra. Bland annat hur hans skådespelarkollega Tor Isedal (jag har för mig att det var Tor) då och då brukade knacka på dörren och fråga om han inte hade en vinare att låna.

Om julkort och paketJulkortsskrivandet går stadigt ner, i alla fall de kort som fysiskt skickas med posten. Men paketen ökar år från år och når alltid nya rekord, massor köps från nätet. Ministern Margareta Winberg (s) sa ju en gång för många år sedan att internet var en modefluga. I dagsläget har det vist sig att tanten har haft helt fel. Fast hon kanske var så framsynt så att hon såg vad som skulle komma trettio år senare. Vad nu det kan vara. Ett av de elektroniska julkort som jag fick i år hade även en tillhörande musikfil med en snutt från Elvis, vilket föranledde följande svar;

”Tack! Kommer att skicka tillbaka nåt framåt söndag. Beträffande musiken kan jag meddela nåt roligt: Då rocken var ung så var det en hel del raggare som bakpå skinnpaj hade en hyllning till rockaren Elvis Presley. På den tiden fanns inte det som idag finns alla kök: elvispar. Därför är det ganska roligt att se fotografier av dessa människor med en skinnpaj där det står ”ElvisP”.

ServiceDet är många som regelbundet surfar in på denna hemsida och blågg, men få som har anmält sig till att få meddelanden om uppdateringar. Skynda på och anmäl er nu medan det är gratis, snart kommer jag att införa en anmälningsavgift på 3500 kronor! Den som är med på hemsideuppdateringsprenumerantlistan får meddelanden om när hemsidan är uppdaterad, vilket senast skedde på julaftonskvällen med följande meddelande:”Först av allt skulle jag vilja önska en fröjdefull jul. Men det är inte det lättaste eftersom det fortfarande är massor av krig här i världen, massor av vuxna och barn som svälter samt att jag själv är ateist. (Jag kan meddela att jultomten dog 1972. Jultomten var faktiskt min mormor, vilket jag insåg redan åtta nio år före tomtens död!)”

Men nu finns det i alla fall ännu en rubrik på hemsidan: Fådda bilder, dvs. bilder som är fådda av er (massor av dessa kommer från Bylla: tack, tack!).”

Ingen tidningsankaVi som älskar serietidningar har ju i många år vetat det: att Joakim von Anka är världens rikaste anka. Men nu har den ansedda amerikanska finanstidningen Forbes räknat ut att Joakim faktiskt är serievärldens rikaste figur. Forbes har listat 15 seriefigurer, märkligt nog så är det endast den rikaste som jag känner till. Fast det beror antagligen på att jag endast läser serietidningar av gammal god årgång och kvalitet. I den verkliga världen så finns även Disney med på listan över världens 400 största företag. Se mer på http://www.forbes.com/2007/12/11/richest-fictional-characters-oped-books-fict1507-cx_mn_de_1211fictional15_land.html

LustigtUtgår p.g.a. alltför mycket olustigt denna gång.

Nästa blågg borde komma omkring den 3 januari (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 20 december 2007

Veckan som varit/veckan som gåttVar är solen? Här på övre delen av norra halvklotet så har den ingen större lust att visa sig. På lördag morron den 22 december så vänder det i alla fall, klockan 07:08 har jordaxeln sin norra pol som längst ifrån solen. Men redan klockan 07:09 har vi kommit en minut närmare sommaren, så håll ut vänner, håll ut!

I lördags morse så tog jag en liten vända med bilen, men början var ganska svår. Först fick jag skrapa rutorna isfria både utvändigt och invändigt: på grund av rosthålen lite här och var så läcker det in regnvatten. Sålunda är det hög luftfuktighet inne och det bildas lika mycket is på rutorna inne som på utsidan. De första hundra meterna fick jag konstant skrapa rutan ungefär som man fick göra med dom gamla folkvagnarna. Eftersom solen just hade gått upp så hade jag en mycket dålig sikt utåt. För säkerhets skull åkte jag ett par kilometer åt fel håll för att värmen skulle få bort imman/isskiktet på insidan (sedan länge är fläkten ur funktion).

Så småningom så kunde jag i alla fall vända bilen åt rätt håll, vilket för dagen var Alingsås. Dit tar man sig enklast med motorvägen. Nu är jag ju inte så mycket för den enklaste vägen så resan dit tog ett par timmar istället för en dryg halvtimme. Kan rapportera att isarna ett par mil utanför Göteborg håller på att frysa till, i alla fall på de lite högre höjderna inne i skogarna (jag tog ju, som sagt, inte den närmaste vägen!). I kaféstaden Alingsås var det rejäl trängsel i julhandeln. Där ute på landet så verkar inte människorna förstått att även gångtrafiken fungerar mycket smidigare om alla håller till höger; trots många gånger fler människor så flyter gångtrafiken på betydligt bättre i Nordstan i Göteborg.

Julmat m.m.På jobbet är det denna vecka något slags ”uppsamlingsheat”, att göra klart allting så att jag (och de flesta andra) kan få långledigt från i morron eftermiddag till den 7 januari. I tisdags var det dags för det årliga julbordet med jobbet (årets tredje julbord för min del). För andra året i rad höll vi till i en gammal fabrikslokal i ytterområdet på nöjesparken Liseberg. Vår sittning var inte förrän klockan 13.30, men jag hade varit förutseende och ätit ett par medhavda mackor på kafferasten 9.30 och ett par mackor till vid 12-tiden; för att njuta av julmaten ska man vara lagom hungrig, inte vrålhungrig. Omkring 370 kronor per person kostade kalaset, då ingick en starköl också.

Jag läste häromdan i tidningen att det är just julborden som räddar massor av restauranger som annars lever på turister. Turistsäsongen är nere i botten den här tiden på året, men istället så äter man julbord vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Och detta till ganska hutlösa priser, för få eller ingen kan verkligen äta för värdet av detta trots att man petar i sig en massa godsaker som är ganska dyra. Men de flesta blir bjudna på julborden och har därför ingen anledning att knorra. Och restaurangägarna gnuggar händerna av förtjusning.

Restaurangägarna ja: hörde i veckan att aldrig någonsin tidigare har så många restauranger varit till salu som nu. Det här beror på att det från årsskiftet blir ”skarpt läge” beträffande lagen om att föra bok över alla som arbetar på restaurangen. Och det gäller alla som befinner sig där vid ett visst tillfälle. Det ska nu inte gå att säga att det är mosters kusin som bara är där för att hälsa på och råkade plocka in disken då skatteinspektörena kom på besök. Nä nu ska man helt få bort den svarta arbetskraften på restaurangerna. Och då är det ett stort antal restaurangägare med rymliga samveten och kassaapparater som inte registrerar alla inköp som får kalla fötter och drar sig ur, sannolikt med blicken riktad mot mer lukrativa branscher.

Den kommande veckan: AmerikaSedan i november har man firat jul ”over there”, det är julskyltat överallt och det skapas julstämning. Alla har oerhörda förväntningar på julen, Jag kan inte riktigt förstå varför, för den amerikanska julen är mycket kort. På julaftonskvällen så börjar man varva ner och invänta julen (julafton firas inte). Och så kommer tisdag 25 december, den stora dagen då det är Christmas. Fast för en svensk är nog onsdan den märkligaste dagen. Man firar inte annandag jul utan det är en vanlig arbetsdag. Överallt ligger utkastade julgranar och överallt så finns försäljare av nyårsraketer: på ett par timmar har man gått från ett månadslångt julfirande till ett nästan lika hysteriskt nyårsfirande. Ytterst få saker påminner om julen finns kvar på onsdan-

Den sista färdenDeliverance var en ruskig och hemsk film, men oerhört bra. Den kom upp på de svenska biograferna 1972 med titeln Den Sista Färden. Jag skulle tro att Den Sista Färden kostade

sådär sex sju åtta spänn att få se. Folk rusade i massor till biograferna för att se filmen och lyssna till Dueling Banjos, en låt som senare fick en Grammy (musikens ”Oscar/Nobelpris”)

I måndags läste jag en TT-artikel i City Göteborg (frid över den gratistidningen: går i graven imorron fredag; deras sista resa har gjorts nu i veckan) att det är dyrare att dö hemma än på sjukhus. Flera landsting har infört en avgift för den sista färden, nu senast Värmland som vill ha 1800 spänn för den sista resan. ”Det är inte så konstigt att landstingen börjar ta betalt för de här transporterna. Det står också var och en fritt att ordna egen transport för en anhörig som har avlidit, men det är klart att man vill ha det värdigt. säger Stig Wintzer, utredare på Sveriges Kommuner och Landsting. Man stoppar inte in en avliden i en personbil precis, säger han.” (se fotnot)

Hallå! Nu fattar jag noll. Om jag dör på sjukhus är det gratis, medan det kostar 1800 kronor om jag dör hemma. ”Det är inte så konstigt att landstingen börjar ta betalt för de här transporterna.” Jo för mig är det så. Kyrkorna med sina bårhus ligger ju utspridda lite här och var i landskapet, medan sjukhusen numera är väldigt centraliserade. Med lite kvalificerad matematik borde man nog kunna få fram att transport från hemmet till bårhuset i snitt borde vara en betydligt kortare sträcka än från sjukhuset till bårhuset som ju kan ligga massor av mil från sjukhuset. Minst 1800 spänn vill man ha för denna ”service”. Och så får man inte ens se Den Sista Färden!

Fotnot: Hmmm, det var ju nästan vad Chevy Chase gjorde i ”Ett päron till farsa/National lampoons vacation (1983), fast där lindade han sin döda släkting i en matta och satte henne på biltaket.

LustigtJu längre ifrån en viss händelse man kommer så brukar årtalen glida isär, men följande sak torde ha skett i mitten av januari 1981. Jag har ju alltid varit något av en lustigkurre, så jag skickade då in nedanstående annons till Kurre (ortsbornas namn på Söderhamns-Kuriren). Vanligtvis skickade man in annonstexten och en vecka senare så fick man en räkning på 20 kronor. Eftersom jag visste att annonsen var tveksam så skickade jag både annonstext och kontanter till tidningens sida ”Lördagsfyndet”. Men vad hjälpte det. En vecka senare kom pengarna tillbaka tillsammans med ett litet brev från självaste chefsredaktören som förklarade att de inte uppfattade annonsen som seriös och sålunda inte kunde ta in den.

Ungefär så här löd annonsen som skulle finnas under ”Säljes”:”Lätt begagnad julgran säljes. Endast dansad till ca 200 varv, mestadels i dur. Barrar bara lite. Säljes för 30 kronor, tel. xxx”

Ja helt seriös var förståss inte annonsen, men lite humor kunde de väl ha haft på lokaltidningen kan man tycka.

Det här var ju en kort lustigt så jag tar en till från åren kring 1980-81. Jag hade köpt en djupfryst ”Papa Petronis pizza”. Hungrig som jag var så satte jag genast på snabbuppvärmningen ugnen och efter ett par minuter så skickade jag in pizzan som skulle vara inne en kvart för att bli färdig. Efter kanske 10-11 minuter så tittade jag till pizzan och såg att den började bli bränd, men den skulle ju vara inne i 15 minuter så jag lät den vara. Då 15 minuter hade gått så liknade den mest en kolbulle!

Arg som ett bi så slängde jag i mig ett par mackor istället och skrev ett mycket argt brev till Felix som tillverkat denna undermåliga produkt. Bland annat så skrev jag att deras jävla pizza måste ha varit gammal och torr efter att ha legat i evigheter i butiken: folk köper denna skitpizza bara en gång. En efter en vecka så kom ett brev från Felix där de verkligen beklagade vad som hade hänt och som plåster på såren så skickade de samtidigt ett paket på flera kilo med godsaker ur deras sortiment.

En tid senare så köpte jag åter en pizza, men undvek Felix eftersom jag var bränd på deras brända pizzor. På med snabbvärmen och in med pizzan i ugnen. ”Men vad gör du”, frågade svärmor som just då råkade vara på besök. ”Det där är ju grillen!” Hoppsan, det som jag trodde var snabbvärme visade sig vara glödheta grillslingor i ugnens ovankant! Egentligen borde jag ju ha bett Felix om ursäkt, men det kändes inte som rätt läge att göra det, för jag var ju en hel del skamsen över vad jag gjort.

Nästa blågg borde komma omkring den 27 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 13 december 2007

Veckan som varit/veckan som gått”I morse dök det upp ett gäng blonda kärringar av varierande ålder på jobbet. Dom sjöng en massa religiösa sånger som jag inte gillar, men till deras försvar så kan jag säga att de doftade ljuvligt: en blandning av sprit, pepparkakor och russin. För dom hade ju förståss stärkt sig en hel del med Blossa glögg innan de vågade uppträda för oss.” Ja så hade jag i alla fall velat skriva. Men under mina sex år på jobbet har jag aldrig kommit i tid till morronens luciafirande. Det lär visst vara nån tillställning i huset där jag jobbar, men den börjar ungefär en timme innan jag orkar komma mig masande till jobbet. Och eftersom jag är troende ateist så skiter jag fullkomligt i detta luciafirande. Egentligen.

Men på eftermiddan idag så var det ett lite trevligare luciafirande. Tror jag, för jag satt i möte hela eftermiddan i ett slutet rum endast några meter därifrån. Men förra året var det ju riktigt trevligt, med frågesport och allt. Eftersom jag helt förutsägbart vann tävlingen (min kunskap är, utan att skryta, väldigt stor. Ville jag skryta så skulle jag hävda ”enorm”, men jag är ju blygsam till min natur). Så i år fick jag äran att konstruera frågorna till dagens frågesport. På dörren till varje kontorsrum satt en fråga relaterad till personen. Under den senaste veckan har jag gått runt och frågat mina arbetskamrater om lite av varje, vilket resulterade i en massa frågor som ytterst få hade kunskap om. Men istället så fick de lära sig andra sidor om varandra. Frågorna inleddes med en liten berättelse på några rader och avslutades med tre svarsalternativ, såsom exempelvis: Om 11 dagar är det julafton och då äter många lutfisk. Lutfisk är gjord av långa. Om man placerar en torkad långa överst på hyllan så kommer i alla fall xxx (som är kortvuxen) tillkorta. Hur gör helst xxx då hon i affären vill ha en vara som är högt uppe och hon inte når?1) Frågar närmaste långa kund om hjälpX) Frågar personalen om hjälp2) Letar upp en pall eller liknande och fixar det själv(svaret var 1).

En annan fråga som satt på dörren till en av toaletterna var följande:

Kiss- och bajshumor brukar ju florera på dagis, men avtar ju högre upp i skolsystemet man kommer. Fast Henrik stannade delvis kvar på det första stadiet och skaffade delvis boklig bildning. På stadsbiblioteket kan han låna böcker och när han kommer ut så ser han Karin Boye-statyn. Naturligtvis har han mätt hennes bystmått med måttband, det är1) ca 60 cmX) ca 75 cm2) ca 90 cm(svaret är 2. Och jag har faktiskt mätt!!!)

PantertanterI blåggen den 3 maj så skrev jag om en cykeltur, kanske med en viss överdrift att ” vår hastighet var så låg i trakten av Surte att ett gäng äldre damer på motionsrunda gick om oss med sina rollatorer!” Men nu så finns det faktiskt en dam i närheten av jobbet som har en enorm fart med sin rollator. Jag ser henne då och då när hon ska korsa Aschebergsgatan över till Kapellplatsen. Gamla kärr.., nä jag menar äldre damer, brukar ju vara nästan överdrivet försiktiga. Men inte den här. Hon skiter i att det är rött för gående (eller i detta fall för cyklister eftersom det är lättare att ta sig över med rollatorn där). Hon tittar lite förstrött uppåt till vänster och om det inte kommer alltför många bilar, bussar och spårvagnar så drar hon över gatan med rejäl fart. Det är med hjärtat i halsgropen som jag ser henne kryssa mellan bilarna. Vanligtvis så kör de inte över henne, men det har varit nära flera gånger. Det är faktiskt otäckt att se det hela. Som tur är så är hon säkert halvblind och dement så hon vet knappast om de risker hon utsätter sig för.

DemokratikämparDemokrati är något som vi måste värna om. Sedan sju år tillbaka är det ett tusental nassar som årligen demonstrerar i Salemstaden söder om Stockholm för att en av deras kamrater blev dödad där. Nassarna brukar i laglig ordning söka tillstånd för att demonstrera, men egentligen vill de ju inte söka tillstånd för de är emot all form av demokrati. Som tur är så finns det demokratiska krafter på den yttersta vänsterkanten som värnar om vårt demokratiska samhälle. De är för alla former av åsikter, bara åsikterna är lika som deras. På en given signal så rusade vänsteraktivisterna ut i terrängen för att hämta tillhyggen för att övertala nassarna att även dom borde bli demokrater. För att ytterligare försvara demokratin så satte de ett par skolor i brand. För det första så skulle det ju kunna gå en eller ett par nassar där, och brandmännen som skulle släcka eldsvådorna var ju säkert fascister eftersom dom hade någon slags uniformer på sig. Lika bra att stoppa dom också. Demokrati för alla, bara man tycker lika!

Det ruskiga är inte nasarnas åsikter, för nassarna verkar alltmer anpassa sig efter våra normer: att deras högerarmar då och då fladdrar upp i så kallade hitlerhälsningar stör mig inte alltför mycket. Det våld de utför nuförtiden är mestadels i konfrontationerna med vänstergrupperna. Men vänstergrupperna, såsom AFA (Antifascistisk aktion) och syndikalisternas ungdomsförbund, ger sig på allt och alla som inte omhuldar deras åsikter. Och det lär väl vara långt över 99 procent av befolkningen. Minns gärna hur dom ”kämpade för demokratin” genom att slå sönder nästan hela Avenyn i Göteborg för fem-sex år sedan när vi hade EU-toppmöte här!

Inom politiken så brukar åsikter delas in på en höger-vänsterskala. Jag har i många år sagt att det egentligen borde beskrivas ungefär som en ring med en minimal öppning nedtill. På den övre delen så har vi de vanliga demokratiska krafterna (läs partierna/allmänna åsikter), men långt ut till väster och höger går detta snabbt nedåt. (Kommunistpartiets [numera Vänstern]

ledare C.H. Hermansson sa för många år sedan att det till vänster om dom endast fanns avgrunden – de måste själv ha stått på avgrundens kant!). Men det stämmer! Det går brant utför i demokratiska åsikter för alla som står på den yttersta höger- och vänsterkanten. Men det intressanta, vilket jag i många år hävdat, är att de nästan sluter cirkeln därnere i avgrunden; att de närmast dras mot varandra och slutligen endast har några få saker som skiljer dom åt. Både höger- och vänsterextremister skiter i folkviljan (majoriteten) utan kör sitt eget race för sina egna syften. Demokrati? Nä, knappast på så sätt som dom vill ha det.

Hur skulle dessa extremister ha klarat sig i sina ideologiska samhällen? Den frågan finner jag svår att besvara egentligen. Att de skulle ha avrättats är det förståss ingen tvekan om. Men skulle ”de nya nassarna” först ha kastats in i koncentrationsläger och sedan utmärglade, efter ha fått ”arbeta sig fria” fått gå in till den befriande duschen med Cyklon B. Eller skulle de såsom varande ”Arier” fått förmånen att dö direkt för en kula i pannan? Svårt att säga. Och hur skulle det ha gått för våra vänsterextremister: skulle de ha fått hamna i något av Stalins vanliga arbetsläger där de först jobbade med att bygga upp det goda socialistiska samhället, eller skulle de hamna i någon gulag och långsamt dö av näringsbrist. Eller skulle de likt sina ”ariska” vänner på högerkanten ha förärats med en kula i pannan? Svårt att säga. Lätt att säga däremot är att vi inte behöver någon av dessa grupper i vårt samhälle. De är naturligtvis fria att hävda sina åsikter, men direkt de ger sig på andra människor eller andras egendom (inklusive gemensam egendom såsom skolor) så ska de stoppas. Och det snabbt!

Andra ligisterDen 1 november berättade jag om våldmannen i mitt kvarter och hur det surrade av poliser och avspärrningar här i kvarteret. Många läsare kanske tror att det här området är tillhåll för ligister. Till dessa vill jag bara säga att ”ni har rätt!” En kilometer härifrån finns det som måste vara Sveriges i särklass mest våldsdrabbade område, ofta kallat Gazaremsan. Förra torsdan så mördades en man där: de tände eld på honom och han sprang omkring en stund som en fackla innan han dog. Det här var den tredje personen i år som mördades på ”Gazaremsan”. Antalet misshandelsfall är enorma. Det finns ett stort antal svartklubbar i detta område, men som tur är så river man nu kvarter för kvarter för att bygga nya fina bostäder. Svartklubbarna stänger inte förrän 7, 8 eller 9 på morronen: här cyklar jag och många andra rakt igenom på väg till våra arbeten varje morron. Jag vill inte påstå att det känns otryggt att cykla igenom här, men ögonen spanar lite extra efter eventuella rånare som är på jakt efter pengar för att få några till doser narkotika.

LustigtMin absolut sämsta bil var samtidigt den nyaste jag någonsin köpt. En Simca Horizon, vilken på något mycket märkligt sätt utnämndes till ”Årets Bil” 1979 av de europeiska motorjournalisterna. Det här var produkten av ett fransk-brittiskt samarbete, där britterna ritade en mycket ful och kantig produkt och fransmännen stod för ”ingenjörskonsten” – sannolikt efter en långlunch med massor av rödvin en fredagseftermiddag. Bilen var en katastrof. Jag köpte min 1978 års Simca år 1983 och fick då, i mitt tycke, en nästan sprillans ny bil för i stort sett ingenting. Bilen hade inte rullat särskilt många mil, men den var i stort sett slut redan efter fem år och den bruna karossen kunde mycket väl ha fungerat som reklam för Gevalias mellanrost!

Jag insåg ganska snart att bilen var ett vrak så jag satte ut en annons i tidningen om att sälja den. På den här tiden var Kalle Sändare mycket populär. Kalle brukade ringa på en massa annonser och skoja med folk och sedan ge ut det på grammofonskiva. Ett av de telefonskämt

som jag hört på radio var då han utgav sig för att vara en trött 40-årig volvoarbetare från Jugoslavien som måste ut och resa till varmare länder enligt företagsläkaren.

Så ringer det en kille som säger sig vara från Gävle och är intresserad av bilen. Han talade ”jugoslavsvenska” och efter en liten stund var jag övertygad om att det var Kalle Sändare som ringde för att skoja. Så att istället för att köra alla försäljartrick om bilens förträfflighet så ville jag för allt i världen att han inte skulle komma och titta på bilen. Trots att jag sa nåt liknande att kardanknutarna i framvagnen är helt slut, att de galvaniserade dörrarna redan börjat rosta och att avgaserna började dra in i kylarsystemet så insisterade han på att få komma och titta och sa flera gånger ”Jak köpa”. Motvilligt så lämnade jag ut adressen och blev mycket förvånad då det en timme senare stod en spekulant där, och att det inte var Kalla Sändare. Han verkade kunna det här med bilar och kröp på alla fyra runt bilen för att kolla rost, oljeläckage och liknande. När han låg rakt under motorn så kom min granne Uno H. förbi och frågade om jag hade tappat fläktremmen. Nä, sa jag och förklarade kort vad det gällde. ”Nämen jag ser ju att fläktremmen ligger där!”, sa Uno. Först förstod jag inte vad han menade, men efter några sekunder så förstod jag att Uno menade den lite mörkare mannen som låg under motorn. När jag kom på detta så skämdes jag en hel del, men han under motorn hade inte förstått det hela. Och dessutom så köpte han denna skitbil!

Nästa blågg borde komma omkring den 20 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 6 december 2007

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags var jag kvar länge på jobbet, både eftersom jag ligger efter något i göromålen och för att jag skulle kunna sticka direkt till pubben för en bira och lite mat. Strax efter 19 så var jag på Jeffrey’s pubb i Majorna: för 28 kronor (3 euro) fick jag en stor stark och äta hur mycket som helst av buffén, som bland annat bestod av köttfärslimpa och potatismos. Mycket smaskigt, och detta sköljde jag för säkerhets skull ned med en extra öl för 25 kronor.

När jag en knapp timme senare trampade hemöver Hisingen noterade jag att det var en av de riktigt få kvällarna med absolut vindstilla: röken från skorstenarna gick rakt uppåt. Så det var verkligen att jag hoppade till då jag passerade terminalen för Stena Line, där det stod att turerna med deras expressbåt på lördag klockan 7.30 och 15.00 är inställda på grund av väderläget. Jag surfade in på SMHIs hemsida för att kolla vilket hemskt oväder som skulle vara i annalkande. Jo på lördag morgon utlovades regn och 9 m/s, vilket på eftermiddan skulle öka till 11 m/s (och mer än så blev det inte). Nu är det så att storm är 24,5 m/s och över: klarar inte Stenas färjor vindpustar på 9 meter per sekund. Märkligt!

Bilsäsongen börjar nu verkligen vara på slutet, men i söndags passade jag på att göra en liten tur nedåt det nordligaste av Halland. I Tostared har jag ett antal gånger kört förbi skylten ”Orgelfabriken 2”, men denna gång svängde jag av de två kilometerna från huvudvägen (vilken i sig är nästan en byväg). Och helt ute i ingenstans stod den: orgelfabriken. Ja, inte såg den mycket ut för världen, en liten anspråkslös gul fabriksbyggnad. Det skulle ha varit intressant att gå in där, men det var söndag och stängt. Det här är en av de ca 7-8 kvarvarande byggarna av kyrkorglar i landet. Ett större reportage (1,8 MB) om orgelfabriken finner du på

sidorna 8-11 på http://gbgstift.accson.se/goteborgsstift/www/1,11/1,11,3/Kv%C3%A4g%201-04.pdf

Psykiska problemJag har åldersnoja, det är bara att inse det. Häromveckan så skrev jag ju att ”Jag är inte gammal. Tycker jag i alla fall. Fast jag har en dotter som nästan är äldre än jag, känns det som.” När jag i kristihimmelfärdshelgen åkte upp till hembyn Ljusne så passade jag på att tanka ett par mil hemifrån. Det stod en äldre dam i kassan. Hon var trevlig, men sa nåt som fick mig att rycka till: ”Heter inte du Henrik”, frågade den äldre damen. Jag svarade lite tveksamt ”joo”. Hon gick på med ”Känner du inte igen mig?” Jag tänkte för brinnande livet att det måste vara nån donna som gått ett par klasser över mig och som jag bara känt till utseendet då jag bodde i byn. Men nu visade det sig att det var en av dom jag umgåtts ganska flitigt med för massor av år sedan (hon var flickvän till en av mina kompisar) och hon borde vara ca sex år yngre än mig!

Spiken i kistan hände förra veckan. På ett av de ställen där jag brukar äta lunch så finns det ett par jättegoa tanter som blir allt gladare ju mer vi äter – de funkar som en slags reservmorsor. Häromveckan var en av dem borta och efter ett par dagar frågade jag efter henne. ”Hon har rest söderut ett par veckor med sin man för att fira sin 50-årsdag”, svarade en av de andra tanterna. Det här knäckte mig. Min första tanke var att hon, efter ett par års övertid, äntligen ha bestämt sig för att gå i pension. Och så är hon yngre än vad jag är! Egentligen borde jag ta livet av mig efter dessa händelser, men tyvärr är jag alldeles för levnadsglad för detta. På nåt sätt borde jag inse att jag inte är 25 år längre. Men jag vill inte!!!

Men å andra sidan…så lyssnade jag i veckan till en CD med Chet Atkins och Les Paul från 1998, Chester & Lester – Guitar monsters. Les hade sin storhetstid på 1940-50-talen, Chet på 1950-60-talen. Vid inspelningstillfället var Chet 74 och Les 83. Och detta är inte deras vikt utan ålder! Satan vad gubbsen kan spela! Flyhänta fingrar och en massa spelglädje. Och de är båda så rutinerade att de kan bryta av mitt i låten och skämta lite och efter en halvminut börja spela igen där de slutade. Det här ställer enorma krav på medmusikerna och man kan höra hur de lätt börjar med kompet igen då de båda gitarrlegenderna fortsätter där de bröt. På 1950-talet så höll båda på med så kallade trickinspelningar där de dubblade hastigheten. Detta har de slutat med för länge sedan: nu kör de dubbla hastigheten med egna fingrar! Fan också, dom är dubbelt så gamla som jag och tio gånger snabbare i gitarrspelande och hundra gånger bättre. Så nu har jag fått en åldersnoja riktad åt andra hållet: jag vill bli äldre och kunna spela bättre och snabbare gitarr!

Följetång över?Under hösten har kvällspressen uppmanat den så kallade ”Världsartisten” (de brukar ju kallas någonting då tidningarna inte vågar skriva ut det riktiga namnet) jagats av den svenska pressen. Men nu sitter Tito Beltran bakom lås och bom här i Göteborg, förhoppningsvis för sista gången men långt ifrån första gången. Världsartisten har haft märkliga affärer tidigare om åren också, men klarat sig från fängelsestraff som vi andra skulle ha fått om vi jagat andra människor med bil eller (som han åtalats för, han är inte dömd) för att smittat ett sjuårigt flickebarn med könsherpes. Fast pressen kommer nog att skriva en hel del till för att få sälja lite fler lösnummer för att just Beltran fått några lösnummer som han inte varit berättigad till. Får nu se när journalisterna vågar avslöja hans namn, men i Henriks blågg så finns ju namnet redan. Men hans dåd finns ju rejält nedtecknade av en massa andra människor. Allt kanske inte är sant, men blicka gärna in på dessa sidor: http://www.flashback.info/showthread.php?

t=435807 eller http://www.flashback.info/showthread.php?t=295327&page=10 eller http://www.expressen.se/1.544296

PRESS STOP! För 1,5 halv timme sedan häktades han på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1412392.ab

Från jobbet IIIFrån en odaterad mailutväxling till fakultetsnämndens ledamöter skriver jag att det finns tre alternativ att välja på då vi tar lunchrast: kött, fisk och vegetariskt. Svaret från en ledamot är ”Det är svårt att välja innan man har sett vad de olika alternativen innehåller, men jag bestämmer mig i alla fall för fisk. (Man sägs ju bli intelligent av fisk, så det kan ju vara lämpligt.)” Svaret från mig blir ju naturligtvis ”Intelligent av fisk??? Fisken är ju så otroligt dum att den låter sig fångas, och det kan ju knappast sägas vara intelligenshöjande???”

Märklig prishöjningI förra veckan såg jag i internetupplagan av Sydsvenskan följande: ”Nu blir det dyrare att åka kollektivt. Den 2 januari höjer Skånetrafiken biljettpriserna. Anledningen är att resandet väntas öka.” Smaka på sista meningen. Med mina skolkunskaper i matte så borde det ju bli tvärtom: ju fler som betalar biljett desto mer pengar får man in och borde då kunna sänka priset, eller hur! Eller vill dom ha färre kunder för att det blir så jobbigt att ta hand om alla nya? Mer går att läsa på http://sydsvenskan.se/skane/article282858.ece.

Musik ska byggas utav glädje…utav glädje bygger man musik. Jag är själv en glad amatör i musikspelandet, brukar säga att jag spelar hellre än bra. Musiker brukar vara känsliga själar så jag vill egentligen inte kritisera någon. Här i Sverige finns det en duktig acapella-grupp som hållit på i 20 år: The Real Group. De är oerhört skickliga att framföra melodier och härma olika instrument; slutresultatet är oftast mycket bra.

Men hallå! Det är ju en sak som är fel. Varför ska dom härma en massa instrument som i sig egentligen låter bättre? För The Real Group är det ju jätteroligt att göra så här, de bygger sin musik med glädje. Men tänk efter: Skulle inte det här kunna göras ännu bättre med instrument och denna grupp enbart som vanliga sångare? Dom skulle nog inte ha lika roligt i studion, men kanske att vi skulle få höra ännu trevligare musik från denna grupp?

LustigtFör sex år sedan hade jag en annons i tidningen om en gitarr till salu. Till långt in på eftermiddan så satt jag hemma för att ta emot telefonsamtal, men inte ett enda kom. Sedan tröttnade jag och gav mig iväg på andra äventyr. Vid 21.30-tiden var jag på väg hemåt igen eftersom nästa dag var måndag och arbetsdag. I backen uppför Victor Rydbersgatan så ringer det en kille från Lerum (ett par mil från Göteborg) och frågar lite om gitarren och var jag bor. Jag svarar på detta men säger att jag inte är hemma ännu på en kvart och undrar var han befinner sig. Jo, han är inne i centrala Göteborg. Efter lite mer dividerande om position så säger han att han är i nedre delen av Victor Rydbersgatan. ”Du råkar inte ha en blå Volvo?”, frågade jag. ”Joo”, sade han. Det visade sig att vi stod 15 meter från varandra på varsin sida av gatan! Så det var bara att knalla över till andra sidan för att diskutera lite mer live än genom mobilerna. Sedan åkte han hem till min lägenhet, men i slutänden blev det ingen affär av.

Avslutningsvis så vill jag idag hylla min gamle vapendragare, Dr Mika Helander i Esbo som idag fyller 40! Mika är en mycket självständig person och sålunda firar därför Finland idag Självständighetsdagen till Mikas ära. Jag bockar, bugar och gratulerar samt skickar en liten slev av hälsningen även till hans sambo Karin Nielsen som fyllde 40 förra veckan.

Nästa blågg borde komma omkring den 13 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 29 november 2007

Veckan som varit/veckan som gåttRedan den 30 augusti skrev jag ” En mycket ordinär vecka har förlöpt, ungefär i stil med ”äta, sova, skita.” Det där var en augustibetraktelse, men det hände ändå betydligt mer än nu. För i augusti kunde man ju i alla fall vistas ute i något som påminde om sommarvärme och med ett dagsljus som varade en stor del av dagen. Men nu är det kallt och dagsljus är något som finns under den tid som jag måste vistas på jobbet. Så sedan några veckor tillbaka ids jag inte ens att dra upp persiennerna på vardagarna eftersom det ju ändå är mörkt när jag sticker till jobbet och när jag kommer hem.

I tisdags kväll var det minus 5 utomhus så jag trodde att det skulle bli till att ta buss och spårvagn till jobbet i morronen efter. Men så slog vädret om igen och det blev lite plusgrader och ”dimma” (i Göteborg regnar det aldrig, vi har bara mer eller mindre kraftig dimma!). Jag hann precis till jobbet innan de första daggdropparna började falla, sedan var det ”lite fuktigt” hela dagen och kvällen. Tyvärr så fick jag cykla hem i detta ruskväder, men det är i alla fall lättare att dra av sig genomvåta kläder hemma än att ha dom på då jag är på jobbet. Längre norrut så övergick dimman i snö enligt rapport från dottern. Det är nog ändå skönt att jag inte bor i Norrland längre för där fanns det bara två säsonger: nio månaders vinter och tre månaders dåligt skidföre!

Bilen: mellan hopp och förtvivlanHäromveckan så lade jag på vinterdäck på bilen trots att jag har för avsikt att skrota den innan årsskiftet. Det som fick droppen att rinna över bägaren var att någon hade brutit av backspegeln på höger sida. Trodde jag. Men när det blev dags att sätta på vinterdäcken (jag har flera uppsättningar, därför kan jag slösa bort några vinterhjul) såg jag att backspegeln endast var tillbakaböjd: jag hade inifrån kupén i fler veckor sett att backspegeln varit borta, men inte gått runt bilen för att titta efter desto mer. Så nu tänkte jag att de andra småfelen kan jag reparera och sedan köra till besiktningen. Jag satte den nyinköpta garagedomkraften under lyftfästet och pumpade upp bilen. Men så sjönk den helt plötsligt. Jag hade köpt en kinesisk domkraft på Rusta och den var inte värd ett dugg. Trodde jag. Men det visade sig att bilens bärande delar var så murkna att domkraften gick igenom golvet. Så det är knappast nån idé att köra den här bilen till besiktningen och låta dom gå loss med sina rosthammare. Så nu är jag om ännu mer övertygad att jag är denna bils sista ägare.

Men en månad till kan jag köra. Fast varje gång så måste jag gå loss med isskrapan. Är det inte en massa is så är det vattenånga inne i bilen. Eller is på både ut- och insidan. Det senare problemet beror på att det samlas en massa vatten i bakluckan – det finns ju ett och annat rosthål på bilen! – och jag riktigt hör hur det kluckar då jag öppnar den. Och med detta vatten så finns det ständig kondens i bilen. Nä, strax före nyår så får jag köra den till sista vilan,

vilket jag gjort med fyra andra Volvo 340/360 tidigare. Det här är ena riktiga skitbilar som rostar en massa, men dom är billiga och jag brukar kunna klara mig en sommar utan några större problem innan det är dags att skicka dom till skroten.

Från jobbet IIDen 19 september 2005 hade vi fått en nyanställd på jobbet. Via mail presenterad han sig så här inför den större publiken som han skulle arbeta gentemot: ”Jag är 40 år, gift med två barn och bor på…” Jasså, gift med två barn! Det låter som en kombination av pedofil och bigamist. Pedofili har ett ganska högt straffvärde här i Sverige (flera års fängelse), men jag undrar om det i inte längden är värre med straffet för bigami: två svärmödrar!

Ett ett två, eller 112, eller hur 1+1 blir 3Det blir en hel del läsande den här tiden på året, både i den gamla hederliga pappersversionen av tidningen och internetupplagorna. I måndagens GP hittade jag i alla fall en liten godbit, fast själva händelsen nog inte är så rolig för den utsatte. Natten mot söndan så blev en kebabkiosk i Trollhättan rånad. Nu råkade den rånade inte kunna det allmänna larmnumret 112, men väl numret till nummerupplysningen. Efter lite sökande i datorn så hittade nummerupplysningen numret till polisens växel. Och där kan man få vänta en stund om det inte är fråga om larm, för då kopplas man vidare direkt till larmcentralen som har telefonnummer 112. Att en utomeuropeisk invandrare inte kan det europeiska larmnumret är väl inget att bråka om, men att nummerupplysningen inte kopplar ihop rånet med 112 är ju minst sagt märkligt. Se mer på http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=384850.

Rätt hastighet?Flera tidningar i veckan rapporterade om bilföraren som i Filsbäck strax utanför Lidköping enligt hastighetsmätaren körde exakt 70 kilometer i timmen, men fick se en fotoblixt från polisens fartkamera. De flesta hastighetsmätare brukar ju visa några kilometer för mycket och fartkamerorna borde ju ha några kilometers marginal så han borde inte ha blivit fotograferad. Eftersom han visste att han hållit exakt 70 Km/h i timmen enligt mätaren, så vände han om och körde 65 km/h. Ytterligare en blixt från kameran. ”Nä, nu jävlar…”, tänkte han och ringde polisen då han kommit hem. Polisen var tillmötesgående och trodde på mannens berättelse att han bara kört 70 respektive 65 kilometer i timmen förbi fartkameran. Fast nu är det så att det är 50 som gäller på den aktuella sträckan så mannen fick två böteslappar för sina hastighetsöverträdelser! Se mer på exempelvis http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1329757.ab.

Sommarminnen VIII: FestMed åren så har festerna på mitt lantställe Mattsas tunnats ut alltmer. Mina vänner och släktingar blir allt äldre: förr så skaffade de barn, men nu skaffar de barnbarn och får fullt upp med dessa. Min kusin Camilla Tallgren tyckte att det nog, med rätta, var dags för en större fest, så den sista lördan i juli såg hon till att det blev ett ost-, vin- och kexkalas med dryga dussinet deltagare. Alla hade med sig mat och dryck, stämningen var på topp. Och som en händelse så gick det år fem liter extra vin från vindunkarna som jag tagit fram (hade innan sommaren bunkrat billigt vin och öl i Tyskland) – detta förutom det vin som gästerna hade med sig. Dessutom plockade jag fram lite olika spritsorter som jag hade i gömmorna: whiskey, gin, Gammeldansk och ”lagrad vodka” (det är väl fyra fem år sedan flaskorna inhandlades i Estland). Det blev en lyckad fest, så tack Camilla för initiativet till årets stora sommarfest!

Stora pengar

Många har ju läst Mark Twains berättelse om ”Miljonpundsedeln”, en sedel som Bank of England gjorde på uppdrag av ett par miljonärer. Som i alla Twains berättelser slutade historien lyckligt och han fick slutligen sin fästmö. Inte riktigt lika bra gick det för mannen som i måndags stegade in på banken med en ganska vältummad miljondollarsedel som han ville sätta in på ett bankkonto. Sedeln så ju äkta ut, men problemet var bara att så stora valörer aldrig har trycks i USA. Se mer på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1346583.ab. Det här får mig osökt att tänka på de två fängelsekunderna som diskuterade livet utanför murarna. ”Ja”, säger den ene, ”innan jag åkte in så gjorde jag stora pengar. Tyvärr så var dom två millimeter för stora!”

LustigtEgentligen borde rubriken denna gång ha kallats ”sorglustigt”. I mitt jobb så har jag även miljöansvar för kontoret och jag har svårt att förstå varför det ska köra en massa långtradare från Pripps, Spendups, Åbro med flera bryggerier till Tyskland och att det ska köra tusentals personbilar från södra Sverige till Tyskland för att forsla ölet tillbaka till det land där det var bryggt. Och på toppen av detta ölberg har man en massa vin och sprit.

För att avsluta detta sorglustiga i lite mer dur kan jag berätta om en av mina frågesporter. Jag har flera gånger haft tävling med 13 ganska omöjliga frågor (för att ingen ska känna sig dum för att de inte har rätt kunskap). En fråga som jag ställde vid en fest på lantstället var följande: I torsdags besökte jag min onkel och fick en flaska whisky med mig hem. Jag tog några huttar på vägen hem och vid ”Flugutorget” så stannade jag för att pissa. Precis då jag kommit hem till Mattsas var flaskan tom. Hur mycket whisky drog jag i mig per mil? 1) 4,7 liter/mil, X) 5,7 liter/mil, 2) 6,7 liter/mil. Det sista var det rätta svaret. Även här i Göteborg har jag haft liknande frågor, en av dessa var bystmåttet på Karin Boye som står staty utanför stadsbiblioteket. Så en kväll då det inte var folktomt, men i alla fall bara lite folk i rörelse så gick jag med måttband och mätte (och jag skämdes en hel del, men vad gör man inte för publiken! Rätt svar var 90 cm.

Nästa blågg borde komma omkring den 6 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 22 november 2007

Veckan som varit/veckan som gåttI slutet av förra veckan hade jag ett par intensiva arbetsdagar på Tjärnö marinbiologiska laboratorium utanför Strömstad. Långt innan solen ens funderat på att ställa lite ljus till förfogande i horisonten så satt jag i bilen på väg upp till ett styrelsemöte. Sedan var det dags för ett så kallat lunch-till-lunchmöte med tre gemensamma styrelser; på båda dessa möten var jag den som förde protokollet, så det gällde att vara skärpt hela tiden. På middagen på kvällen vad det uppdukat ett helt underbart delikat bord med rätter som kommer från havet, ett överflöd av olika skaldjur. Redan på onsdagseftermiddan hade jag varit på systemet med den inköpsansvarige och inhandlat vin till maten. Jag påtalade att antalet vinflaskor nog var i absolut tunnaste laget, men han sa att det finns flera absolutister med på middan så det skulle nog räcka.

Jag satt vid ett bord med åtta personer och vi hade fyra vinflaskor att dela på. Den första flaskan delade vi på fyra personer och sköljde sakta ned våra krabbor, havskräftor med mera

med det lite halvsöta vinet. Och vi hade intressanta diskussioner som inte alls rörde vårt jobb, bland annat så diskuterade jag och de tre som satt närmast stockstugor, vilket vi alla hade erfarenhet av. Så småningom var glasen urdruckna och vi skulle ta mer. Men de fyra andra vid bordet hade då redan länsat de tre andra flaskorna. Ack så snopet! Eftersom jag redan innan hade farhågor av att det skulle vara alldeles för lite vin – och det förbättrades ju inte av att den inköpsansvarige och tre till som åkt upp kvällen innan redan då knäckte två av flaskorna! – så jag tog med mig ett par burkar öl hemifrån. Direkt då desserten var avslutad gick jag upp till dagrummet på förläggningen och drack lite öl och pratade med några andra som var där på kurs.

En stund senare kommer åtta nio personer från festen upp till dagrummet. Den första som anländer är den inköpsansvarige och jag skänker honom min sista öl. Stämningen var ju kanske inte riktigt så på topp som den borde vara efter en så fin middag. Men efter en halvtimme dyker en annan av deltagarna upp med en plastkasse full med olika viner, Campari och lite annat. Hon bor i Stockholm, men har sin sommarstuga bara en kilometer från förläggningen så hon promenerade dit för att rensa barskåpet. Slutet gott, vinet gott och de festdeltagare som tagit sig till dagrummet kunde några timmar senare gå mycket nöjda till sängs.

Lita inte på tekniken!Det blir allt vanligare att ha en GPS i bilen eller båten. Tills år 2000 var deras tillförlitlighet ganska dålig, vilket berodde på att USAs militär (som har möjlighet att påverka vad som passerar USAs satelliter) inte ville att andra länders krigsmakter skulle kunna få tillgång till alltför detaljerad navigering. Men koden till USAs filtrering knäcktes av andra länder så sedan halvdussinet år tillbaka är systemet tillgängligt för alla. Det finns nu många tillverkare av GPS-mottagare, men jag skulle nog inte lita alltför mycket på den som är tillverkad i Norge. Men norskarna gör det: I förra veckan hade vi en sådan herre på besök här i västra Sverige. När GPS:en sade åt honom att svänga, trots att det inte syntes någon väg där, så svängde han! Men det fanns en järnväg, vilket inte är till för bilar utan för tåg (ifall jag har norska läsare så vill jag vara lite extra tydlig och påpeka detta). Så nu hamnade norsken på banvallen och hindrade alla tåg som skulle passera. Mer om denna norgehistoria finns att läsa på http://www.gt.se/nyheter/1.929751/litade-pa-gps-korde-av-vagen och på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1276166.ab där det även finns bild.

Det här får mig att tänka på den gamla historien om de tre norskarna som var ute på vandring i naturen. Efter ett tag såg de ett intressant spår framför sig. ”Det er ackurat ett rävespår”, säger den ene. ”Nei, nei”, säger den andre i sällskapet, ”ser ni icke att det er ett björnespår!” ”Ack, ack”, säger den tredje, ”Ni har ju helt fel både to, det er ju ett…”. Men han hann aldrig avsluta meningen innan tåget kom och körde över alla tre!

Systembolaget igenEn flaska hyfsat rött bordsvin kan man få för omkring 55-60 kronor på Systembolaget. Bemödar man sig att åka ner till strax innanför den tyska gränsen (exempelvis till http://www.calle.dk) så får man för samma penning tre liter, dvs. motsvarande fyra flaskor (t.ex. San Durango för 51:19 i svenska pengar). Nu är jag väl inte nån riktig vinälskare utan det är öl som gäller. Carlsberg Sort Guld är ett öl som är ganska bra: på Systemet tar man 10:40 (panten borträknad) för en 33 centiliters burk, medan Calles Grenzshop bara vill ha 2:85. Då jag har åkt till Tyskland för att handla med några kompisar så har den totala resekostnaden blivit så att jag har fått lägga på omkring 33-35 % för att få fram det verkliga

priset. Så tre liter San Durango kostar mig egentligen 68 kronor (motsvarande 17 kronor/flaskan) och en Sort Guld 3:79. Det är fan så mycket billigare än på Systembolaget!

Här i södra Sverige är langningen utbredd, framför allt är det alkoholister och ungdomar som köper av langarna. Den förra kategorin unnar jag verkligen att få tag på alkohol till rimliga priser, men det är ju inte så roligt att höra hur langare säljer till en massa skolungdomar. Den svenska strategin är klar: man försöker få de andra EU-länderna att höja sina priser. Nu är det så att Sverige är ett Lilleputt-land i dessa sammanhang och, med undantag av några av de senare EU-länderna som under piska har höjt sina alkoholpriser rejält (procentuellt sett), så är man kallsinnig för Sveriges ståndpunkt. Likt strutsen som sticker huvudet i sanden då fara är annalkande, så tror fortfarande de ledande politikerna (oavsett partifärg) att den svenska alkoholpolitiken är den bästa och om man bara är trägen så kommer de andra länderna så småningom att inse att de måste höja alkoholskatterna dessa till svensk nivå. Naivt är bara förnamnet! För att få en uppfattning om hur mycket alkohol svenskarna köper i Tyskland, se rubriken Lustigt nedan.

Jag vill flytta!Expressen har just nu en omröstning: ”Kora Sveriges tråkigaste stad”. Ja Göteborg hör ju definitivt inte hemma där, eller hur? Eller? Om man tittar på bilderna i vinjetten på http://www.expressen.se/nyheter/1.932652/kora-sveriges-trakigaste-stad så se man klart och tydligt att mittbilden föreställer Bjurslätts torg, vilket ligger 300 meter från min bostad. Torget byggdes om för ett par år sedan, men det syns aldrig en kotte ute på torget, vilket omgärdas av en läkarmottagning, närbutik, en spelbutik samt en pizzeria som bara får sälja lättöl. Och i dessa kvarter bor jag! Nä, det börjar nog bli dags att dra härifrån Hisingen, ja kanske mot andra nejder.

Fast resan dit är just nu lite grann i uppförsbacke. Igår skulle jag ha varit på en intervju för en mycket bra tjänst på en annan myndighet i en annan stad. Det var över 50 sökande till tjänsten och man brukar kalla tre fyra personer till intervju. Att ha kommit så långt är ju bra, men nu råkade det i måndags eftermiddag bli så att chefen inte fick fullt gehör av styrelsen för den föreslagna budgeten (där denna nyinrättade tjänst låg). Och jag vill inte bo kvar vid Bjurslätts torg om det riskerar att bli Sveriges tråkigaste ställe! Så det närmaste projektet nu borde väl i alla fall att försöka ta mig över älven till det egentliga Göteborg. Om nu inte Göteborg blir korat till Sveriges tråkigaste stad.

Från jobbet IUnder mina år på nuvarande jobb så har jag samlat i en pärm en hel del lustigheter som jag själv skickat eller fått ta emot, vanligtvis via e-mail. Jag har tänkt släppa ut en del av detta nu under vintern och såsom sommarminnena så ger jag dem en numrering. Här kommer den första:

En uppgift i mitt jobb är samordna fyra doktorandkurser inom fakulteten och i detta så gäller det att skaffa fram lärare och lokaler till alla ingående moment. I ett av mina försök att få fram lärare till ett delmoment i mars 2007 kom ett svar som jag älskar, men har svårt att tyda om det är elakt, ironiskt eller bara roligt: ”Goda och dåliga nyheter. De dåliga nyheterna är att datasalen är bokad för egna kurser båda dagarna. Det ser inte alls lovande ut. Har inte kemi stora välutrustade datarum? [och så kommer det häftiga] De goda nyheterna är att våren verkar vara på väg. En viss tröst, om än klen.”

Vänskap lönar sig

Bekanta till mig drabbades av flera olyckor förra året. Först så fick de en rejäl översvämning i huset och fick inkvarteras i en nödlägenhet ett par veckor medan huset sanerades. Under tiden de var borta så brann deras uthus (inklusive bastu) ned, och med den for all samlad litteratur, fotografier och en massa annat. Försäkringen täckte en del av den ekonomiska förlusten, så det var bara att börja om från början och bygga upp på nytt. Men nej. Den administrativa kvarnen krävde att det skulle vara nya ritningar på uthuset, situationsplan, med mera. Att få en ritning över situationsplanen skulle kosta 35 000 kronor (plus/minus ett par tusenlappar). Så svarade i alla fall alla byggherrarna i kommunen. Det luktar kartell på lång väg eftersom jag kunde förmedla kontakt genom mina kontakter till en byggmästare (från en annan kommun) som fixade detta till summan av endast 15 000 kronor. Alltså en inbesparing på 20 000! Så det verkar löna sig att ha vänners kompisars kontaktnät, med andra ord ”känna någon som känner andra”.

LustigtI blåggen den 7 juni beskrev jag översiktligt resan för att köpa alkohol inför sommaren. Här kommer lite ytterligare detaljer. Onsdagen den 6 juni var det fler än jag som kom på att det var läge att åka till gränshandlarna i Tyskland. Redan i Helsingborg så fick vi vänta på plats att komma ombord på färjan, en vanlig onsdag så borde det bara vara att betala och köra ombord. I Rödby havn, där färjan till Tyskland går från, så var det först vid tredje färjan som vi fick plats ombord. Nästan alla köande bilar var svenskregistrerade, hade släpvagn och/eller var väldigt stora. I Tyskland finns flera gränshandlare, jag valde att åka till Calles som ligger en halvmil från färjeläget, men trots att det inte var den närmast gränshandeln så rådde totalt kaos. Efter kanske 15 minuter fick jag tag på en kundvagn av den mindre modellen som lastar ca 14 lådor öl, de större modellerna tar sisådär 30-35 lådor. Och man går vanligtvis ut och in i butiken ett antal gånger.

Efter flera vändor in i butiken, där man inte kunde vända sig på grund av trängseln, så kunde vi vända hem igen. Och vid det tyska färjelägret var det ännu mer kaos än på nedresan och vi fick vänta et par timmar denna gång för att komma med färjan över till Danmark. Och det var nästan bara svenskregistrerade bilar.

Nästa blågg borde komma omkring den 29 november (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 14 november 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJag är inte gammal. Tycker jag i alla fall. Fast jag har en dotter som nästan är äldre än jag, känns det som. Bea fyllde 26 i söndags och jag blir 51 en vecka senare. Det här är en enda lång fyllerivecka. Håkan blev 43 i söndags, Lema 62 idag, Steve 57 på fredag, Tim skulle ha blivit 52 i på lördag, Lena blir 54 på söndag och så är det min tur på måndag. Eller min otur. Jag känner mig inte alls så gammal, fast det är genom de yngre man ser att åldern kryper på… Det är många år sedan jag behövde visa leg på systemet, så antagligen har den kroppsliga åldern gått förbi den själsliga med hästlängder; jag är en själslig Dorian Gray, men en fysisk Henrik Tallgren.

Blåggen kommer denna vecka en dag för tidigt. Tidigt i morron bitti så tar jag bilen upp till Strömstad för en tvådagars konferens. Jag har ordat allt det praktiska för de 30-talet gästerna,

vilket har varit lite komplicerat eftersom de kommer från alla delar av landet. Men med hjälp av andra så blir säkert denna konferens lika lyckad som andra jag har legat bakom.

Debatt: SystembolagetI söndags blev jag sugen på att dricka en flaska Bordeaux. Givetvis var det helt lönlöst att ens försöka få tag på detta vin eftersom systemet är stängt på söndagar, det är ju bara naturligt, eller? Sedan flera decennier tillbaka är det full kommers i veckans alla dagar: flertalet butiker och varuhus håller öppet till 16-17-tiden på både lördag och söndag. Varför får inte jag köpa en burk starköl, flaska vin eller en Gammeldansk på söndan?

Söndagen var ju länge kyrkans vilodag – helgen ringdes in klockan 18 på lördagskvällen. Men nu är vi i Sverige det mest avkristnade folket i världen. Ändå verkar kopplingen finnas där: på lördag förmiddag (centerpartisten Karin Söder lyckades ju i massor av år stoppa lördagsförsäljningen på systemet) köper man en kvarting renat som dricks upp på lördagskvällen. Men på söndan ska man vara nykter eftersom det är arbetsdag på måndan. Givetvis inställer sig då min fråga: varför kan man redan tidigt på måndag morron köpa sprit igen? Rimligtvis så borde systemet öppna först på onsdag så att folk kan få fira ”lilla lördag” och därefter vara stängt till fredag i enlighet med kopplingen kristendom-folknykterhet.

Jag vill inte gå så långt som till att systemet har öppet lika länge som alla småbutiker, men varför kan de inte hålla normala butikstider? En förordning medger att systembolagsbutikerna får hålla öppet till klockan 20 på torsdag och fredag och till klockan 15 på lördag. Varför håller endast en handfull av systembolagen i Sverige öppet så länge som förordningen ger tillstånd till? De ger ju ännu sämre service än de skulle kunna göra! Och varför reagerar inte det svenska folket mot det här? Som slutkläm levererar jag en åsnebrygga (en journalistisk term för konstlad övergång): de som bor i gränsområden såsom Helsingborg kan när som helst på 20 minuter ta sig över till Helsingör och på vilken tid på dygnet som helst köpa sin flaska Bordeaux. I Helsingör var Hamlet verksam en gång i tiden och i Shakespeares efterlämnade skrifter finns i handskrift följande mening (vilket jag med egna ögon sett på Shakespeare-museet i Stratford-upon-Avon): ”Something is rotten in the state of Sweden”, vilket strukits över med blyerts och istället står det Denmark. Så jag kan förstå gränsfolkens dilemma om att köpa på systemet eller i Helsingör: ”To leave, or not to leave, that’s the question.”

SpråkförbistringEn av mina bekanta, Larry från Kalifornien, hade träffat sin blivande fru Anette då hon var utbytesstudent i USA. Efter att ha varit isär några månader åkte sedan Larry över till Göteborg för att hälsa på. Han blev hjärtligt mottagen av ”svärmor” och mäkta förvånad över att han redan första natten fick dela rum med flickvännen. Båda var ju visserligen myndiga, men nåt sånt där skulle aldrig ha skett hemma i Kalifornien. På morronen efter deras första natt tillsammans så kommer de ned till köket och blir serverade frukost av Anettes mamma, som efter att hon hällt upp kaffet lite förstrött frågar ”Was she good?”. Nu var Larry totalchockad: först att få sova tillsammans med flickvännen i hennes hem och sedan att modern frågar om dottern var bra i sängen. Men han lyckas i alla fall stamma fram något i stil med ”Yeah, she was really great, she was terrific!”. De är nu gifta sedan en del år tillbaka, har tre barn och Larry kan nu nästan perfekt svenska. Hans svenska är så bra att han nu till och med hör skillnaden mellan ”Was she good” och ”Varsågod!”

Vi är ju nu redan i mitten av november så det är dags att plocka fram lite ….

Sommarminnen VII: Ny bryggaUnder alla dessa dagar då jag ”gjorde ingenting” så hjälpte jag till att under ett par dagar bygga en rejäl brygga till en släkting. Det fanns redan en stenkista en bit ut i vattnet, men bort med allt annat av den gamla på bryggan. Som grund användes nya grova telefonstolpar som var impregnerade, perfekta för en brygga som ständigt kommer i kontakt med brackvatten. Stolparna hade släktingen kommit över genom ett litet misstag: nya telefonledningar hade dragits över ön (se blåggen 16/8). Hursomhelst så hade han utmärkta (faktiskt så hade de unika nummer på metallbrickor, så de var verkligen utmärkta!) som fundament till bryggan (såg i söndagens tidning att de kostar 3000 kronor styck och han kom över en hel del stolpar!). Vi bävade för att få stolparna på plats eftersom de vägde något enormt, men efter lite funderande så fick vi dem att från traktorsläpet nästan rulla dit av sig själva, endast med lite lätt hjälp av muskelkraft.

Efter lite finjusteringar av Timppa Suojanen (som var hjärnan bakom byggandet av bryggan; den gossen kan bygga han!) så fick jag och min kusin Susans pojk Benni Tallgren alla stolparna på plats. Det visade sig dock att den förra bryggan, som hade börjat ruttna rejält, var byggd av en riktig hantverkare. Plankorna på ovansidan slet vi lätt bort, men när det gällde allt som var under så var det fastsatt på ett mycket sinnrikt och finurligt sätt vilket vållade oss en hel del bekymmer. Men efter lite skrikande, svärande, verktyg som tappades i vattnet och ett och annat ofrivilligt dopp av delar av kroppen i vattnet så var bryggan nästan klar. Det sista finliret, att tjära bryggan, gjordes av Benni. Den ståtliga bryggan lär nog finnas där i många år framöver.

CykeltipsEn hel del tips om långfärdscykling kan man få på www.cykelturist.com. På deras forum avhandlas många olika frågor, en av de lite skojigare är följande som jag såg för ett par veckor sedan: ”Om man ska cykla genom europa upp till afrika när man är en relativt ny nybörjare, hur är då bästa tillvägagångssättet med planering m.m.?” Ett svar fanns på sidan redan dagen efter: ” Det första man bör göra är att kolla kartan! Cykla "upp till Afrika" som du skriver tyder på behov av bättre research!”.

En annan förfrågan från samma forum är denna som följs av svar: ” Jag och min sambo funderar på att göra en cykelsemester nästa sommar. Men vi har fastnat lite i planeringen så jag tar tacksamt emot alla tips och råd från er som har semestrat på det här sättet. Vi hade tänkt att starta i malmö för att sen ta oss ner till danmark…. Vi hade tänkt att vara ute i ca 4 veckor, ge oss gärna förslag på resrutter, och alla möjliga tips och idéer som är värt att tänka på!” Ett av svaren var följande: ” Det låter lite underligt att ni ska cykla från Malmö till Danmark och planerat vara ute i 4 veckor, jag cyklade från Ängelholm till Marocko på 4 veckor.” (Ifall någon av mina finländska läsare inte vet, så kan jag upplysa om att det går en bro från Malmö till just Danmark). Ett annat svar var dock lite klurigare: ” Ska man cykla landvägen Malmö-Danmark så tycker jag att fyra veckor är för kort tid. Det blir många mil om man undviker bron eller färjor.” (Man får då först cykla upp till Haparanda/Torneå och ner genom Finland och så vidare).

FylleriPå måndag fyller jag år. Det är för mig en tradition att fylla år varje 19e november. Jag hoppas att det även blir en tradition bland mina vänner att ge mig lika många presenter som jag fick förra året då jag fyllde 50. Så därför har jag meddelat min poststation (som heter Preem och som även säljer mjölk, tidningar, vissa matvaror, lagad mat och på beställning till

de kunder som så begär, bensin) att jag förväntar en stor leverans av paket den kommande helgen och har bett dom att ställa viss yta till förfogande.

Lustigt: mer fylleriHemma i Ljusne var spriten billig på sin tid. Jag har tidigare berättat om kompisarna som kom och hälsade på i sommarstugan och som hade en hel dunk sprit med sig. Likaså har jag berättat om hyreshuset som brann ned och där polisen hittade nästan lika många hembränningsapparater som det fanns lägenheter. Eftersom det sedan länge är preskriberat så kan jag säga att även jag tillhörde dessa ”hemmakemister”. Min hemkokare var lite mer avancerad än det flesta: jag kunde reglera temperaturen mycket bra och därigenom få ut sprit av hög kvalitet och spriten renades sedan genom ett kolfilter.

Spriten var alltså billig. På en fest hemma hos Mats så råkade jag spila ut hela groggen över bordet, men det var ingen fara eftersom det fanns sprit i massor. En liten stund senare lyckades jag med konststycket att spilla ut ännu en grogg, trots att jag (i alla fall då) var ganska nykter. Men efter den tredje utspillda groggen så var det en hel del sura miner runt bordet. Och jag var olycklig för det som skett. Problemet var att jag började vifta med händerna när det började bli diskussioner, men nu försökte jag hålla händerna i styr. Ooops, grogg nummer fyra rann visst ut på bordet och jag allt mer olycklig över det hela. När festen väl var över så hade jag lyckats spilla ut sex groggar, de tre senaste trots att jag försökt hålla händerna i styr. Och hela tiden blev jag allt olyckligare för vad jag ställt till med.

Avslutsningsvis så kunde jag i förrgår i GT se följande lilla insändare: ”Har precis testat Yes Ultra, diskmedlet som tar bort fett och bakterier. Här ligger jag i badkaret – fortfarande fet och förkyld!”

Alldeles innan blåggen lades ut så fick jag veta att det finns en helsidesartikel om mig i universitetets personaltidning GU Journalen, se http://www.gu-journalen.gu.se/innehall/Nyheter+Detalj/?contentId=751906. I skrivande stund fattas den stora bilden på mig, men den lär väl komma in vad det lider.

Nästa blågg borde komma omkring den 22 november (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 8 november 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa då har det gått en vecka igen. Vid kafferasten på eftermiddan i torsdags fick jag reda på att det var arbetstidsförkortning med fyra timmar på fredan, vilket jag inte haft en blekaste aning om. Kvickare än ögat och snabbare än blixten hade jag skrivit en ledighetsansökan. För det är ju ingen idé att gå in och jobba bara några timmar, eller hur! Den här extra dagen kunde jag bland annat ägna åt hemsidan som fick en hel del nytt under Fånigheter: titta gärna in på denna sida nu (och mer kommer att läggas in vad det lider). Och sen på kvällen blev det lite pilsner tillsammans med Janne och Petra på några olika ställen runtom i stan.

Eftersom jag hade en långledig helg så passade jag på att arbeta en hel del (!!!). Men det var först när mörkret hade lagt sig, eftersom jag då kunde utnyttja den ljusa tiden till vettigare saker. Sålunda spenderade jag några timmar på jobbet på fredagskvällen och cyklade därifrån

direkt till pubben för helkvällen som beskrivits ovan. På samma sätt gjorde jag på söndan (utan att sticka till pubben), nämligen att gå in och jobba nästan fyra timmar då mörkret lagt sig. Det här har varit nödvändigt eftersom jag har legat efter en del med jobbet och jag har hand om två stora konferenser inom kort tid (den första var nu i veckan från lunch-till-lunch tisdag till onsdag, jag fick till och med rusa från ett möte på tisdan för att hinna med denna konferens).

I början av veckan såg jag en notis om att man lägger ner tillverkningen av mynt här i Sverige och flyttar produktionen till Finland. Och sedan skall finländarna skeppa tillbaka kronor och femtioöringar till oss. Nä för fan, låt oss nu bli som många andra i Europa. Låt gärna finländarna skeppa hit pengar, men det ska vara euromynt. Låt oss ta steget fullt ut och verkligen bli europeer!

BilenBilen, ja. Den har sina små skavanker och måste besiktigas innan årsskiftet. Jag har stått i valet och kvalet om jag ska våga mig till besiktningen eller inte eftersom den har några mindre fel som måste åtgärdas (men allt kostar ju!) och att jag egentligen inte behöver nån bil innan vårsolen titta fram om ett antal månader. Det som bägaren att fylla på droppen var att någon roat sig med att bryta bort höger backspegel under helgen – kul helgnöje för någon… – så nu är det knappast nån återvändo för kärran. Det blir då den femte Volvo 340/360 i rad som jag för till den sista vilan. Ingen lär väl sörja alltför mycket för det. Såg för ett år sedan en bok om världens fulaste bilar och just denna bil, tillverkad i Holland (alltså ingen riktig Volvo), finns med där. Författaren säger att då konstruktörerna ritade Volvo 340/360 måste ha suttit på något av Amsterdams haschkaféer. Jag är benägen att hålla med. Tycker själv att den ser ut som en gigantisk bärplockare. Volvo har i många år haft som slogan att ”Volvos värde varar”. Efter att ha köpt fem Volvo för en spottstyver så anser jag detta vara en kraftig överdrift. Deras slogan borde i rimlighetens namn vara ”Volvos värde varierar”!

Råd till gitarrköpareFunderar du på att börja spela gitarr, eller kanske att din son/dotter ska börja? (Det som sägs nedan är även tillämpligt på många andra instrument). Satsa då gärna på en begagnad gitarr (helst från en privatannons) som kostar minst 10 000 kronor, om möjligt mer. Det låter ju som en förskräcklig massa pengar, men chansen att lära sig spela är betydligt bättre med ett riktigt instrument än en skitgitarr för några hundringar. Ett begagnat instrument för detta pris spelar nästan av sig själv; det är lätt att trycka ner strängarna och även om man spelar lite fel så låter det ganska bra ändå. Den som inte lyckas lära sig spela, eller helt enkelt tappar lusten kan sedan sälja gitarren utan att förlora särskilt mycket pengar. Du kan med lite tur till och med gå med vinst då gitarren säljs.

Varför detta dyra råd då? Jo, köper man en billig gitarr så är det svårt att trycka ned strängarna och hur man än jobbar på så får man gitarren sällan eller aldrig att låta bra. De flesta ger upp och låter gitarren mest hänga på väggen som ett smycke eller tavla. Jag har själv gått den svårare vägen med billiga gitarrer och lagt av flera gånger innan jag satsade på ett dyrare instrument. Till och med den som spelar ganska mycket kan efter en ganska kort stund få ont i fingrarna om han eller hon måste trycka ner strängarna med stor kraft; ett bra instrument kräver endast minimal energi i nedtryckning av strängarna. Den som lärt sig spela, och kan det ganska bra, kan få vilket skitinstrument som helst att låta hyffsat, även om det kräver en del energi från fingrarna. Ett exempel på detta kan jag ge från ett amerikanskt musikprogram som hade den brittiska rockpianisten Jools Holland som värd. Någon hade skrivit till programmet och gnällt om att husbandet låter så bra eftersom dom har så dyra instrument som

ingen vanlig amatör har råd med. Så med två dollar vardera på fickan gav sig musikerna iväg till en leksaksaffär och köpte leksaksinstrument. På kvällen då showen sändes så spelade de upp på dessa leksaksinstrument. Efter denna inledning skulle man ju kunna tro att det lät oerhört vackert. Nä! Men det är ändå otroligt hur bra ljud dessa professionella musiker kunde få ut ur dessa leksaker.

Ett litet p.s. till nybörjaren. Det finns en otrolig massa ackord som man kan ta på gitarren. Nybörjaren tittar gärna i olika musikböcker och prövar en massa av dessa ackord. Ett Ciss 9 eller F#dim och en massa andra låter ju ganska vackert, men är för nybörjaren – och för de flesta andra också! – tämligen onödiga ackord som mer stjälper än hjälper i utvecklingen. Lär dig istället några grundackord, men bli en virtuos på dessa! Ett stort antal låtar är uppbyggda enligt formeln ”C, A-moll, F, G”, men i olika variationer/tonlägen; blues är ännu enklare, för där används vanligtvis inte ens mollackordet. Lär dig dessa enkla ackord till fulländning! Lär dig varenda ton som ingår i respektive ackord. Lär dig att hoppa över vissa strängar eller att poängtera mer vissa strängar i det spelade ackordet. När du sedan har totalkoll på de grundläggande delarna så kan du gå vidare och snabbt lära dig mer avancerade saker. Och då upptäcker du det sagolika att även det mest fantastiska och avantgardistiska trots allt vilar på de grunder du innan ha lärt dig. Lycka till!

KärleksautomatikJag får hoppas att flertalet av er läsare som har några år på nacken har glömt den vedervärdiga discovågen på 1970-talet. Jag själv försöker så gott det går, men blev häromdan påmind om den hemska låten ”I am your automatic lover” där en metallisk robotröst hela tiden upprepar denna fras, nån hemsk kör som finns i bakgrunden samt detta ohemula discodunk. Det här på grund av en artikel i tidningen där en nybliven doktor skrivit en avhandling där han fullt och fast tror att vi människor inom en snar framtid kan komma att bli kära i robotar. Redan för en massa decennier sjöng Lill Lindfors om att ha en man i byrålådan, men det är väl inte riktigt samma sak; det var väl en annan sak som hon hade i byrålådan? ”Och till slut kommer [robotarna] att bli så lika att både giftermål och sex kan bli aktuellt”, tror författaren till avhandlingen. Har du böjelse för att bli slickad i örat av en robot som samtidigt viskar ömma ord så kan du läsa vidare på http://www.expressen.se/sex/1.914815/snart-blir-vi-kara-i-robotar. Som om detta inte var nog i ”kärleksbranchen” så kan du läsa om vad som är lagligt i Norge – i Sverige var det länge belagt med dödsstraff – på http://www.expressen.se/nyheter/1.915074/foregrep-sig-pa-hast-helt-lagligt. Hå hå, ja ja. Jag vet inte om jag ska sluta förfära mig, sluta köpa Expressen eller börja låta mig förföras av grannens mus.

Lustigt: expertMellan 1984 och 1987 gick jag på allmänna linjen på Bollnäs folkhögskola, där det också fanns en musiklinje. En av dom som gick på musiklinjen var Claes-Göran Olsson från Spånga (men bördig från Ljusdal). Classe utvecklade sitt gitarrspel på folkhögskolan och ville köpa en ny elgitarr som han sett i en annons. Hösten 1984 ville han ha med mig som någon slags expert på gitarrer, ungefär som utifrån tanken om att man säger att min kompis är expert på bilar (vid bilköp) så talar säljaren om alla dolda fel också. Så jag for med, hummade och harklade mig lite och sa nån klok kommentar om den gitarr som Classe var intresserad av. Jag kommer inte ihåg om Classe köpte gitarren eller inte, men säljaren ville bli av med den för att ha råd att köpa en Fender Stratocaster vilket är något av gitarrernas Rolls Royce eller ditåt. Och en sån ville jag också ha. Knappt ett år senare så hittade även jag en annons om en ”Strata” som verkade lovande.

Jag ringde på annonsen till en kille som bodde i Söderhamn och vi kom överens om att träffas nästa dag. Liksom då jag agerade expert åt Classe så tyckte jag att han kunde ställa upp som ”expert” denna gång, så jag sa åt försäljaren att jag skulle ta med mig en gitarrexpert också. Classe och jag åkte till Söderhamn för att titta på denna Stratocaster. Och vem var säljaren om inte den som ett år tidigare försökt sälja sin gitarr åt Classe och där jag var ”expert”! Alla tre skrattade vi naturligtvis åt det hela när vi insåg detta faktum.

Själva gitarraffären gick inte i lås, det saknades en hundralapp: vi möttes halvvägs i prutandet, prutade lite till men kom inte överens om priset (det rörde sig om kanske 3-4000 kronor) utan det skilde 100 kronor mellan mitt högsta bud och hans lägsta. Så här i efterhand så ångrar jag mig lite grann eftersom jag skulle just velat ha haft en Strata, och vill så än idag (idag har jag gott och väl råd, men nu blir det liksom inte av att köpa en).

OBS! Nästa blågg borde komma redan omkring onsdag den 14 november (om jag nu har nåt att berätta då!) eftersom jag är på konferens på annan ort på torsdagskvällen. Håll ut till dess!

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 1 november 2007

Veckan som varit/veckan som gåttDen sistlidna helgen drog vi tillbaka klockorna och återgick till normaltid. Många av de icke vetenskapligt skolade kallar detta för ”vintertid”, men vintertid är då det ligger snö på marken och träden har tappat sin skrud. För att kunna klä mig riktigt innan jag sticker näsan utanför dörren på morronen så brukar jag kolla vädret på geovetenskapliga institutionens meteorologiska station, se http://www.gvc2.gu.se/TAK-DATA/klimat.htm. Men hoppsan, här står det ”vintertid året om”. Och detta på en institution som sysslar med vetenskaplig forskning, bland annat om klimat dit ju även väder borde hänföras! Man brukar ju säga att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Om inte vetenskapsmännen kan skilja på begreppen sommartid, vintertid och normaltid, kan man då lita på det som de skriver i sina vetenskapliga publikationer? Slarvar de med andra begrepp också? Jag vill inte tro det, men då de i åratal på hemsidan skrivit ”vintertid året om”…. vilken tillförlitlighet ger detta?

Nu när vi har hösttid så händer det inte särskilt mycket för mig: det börjar bli för kallt att cykla längre sträckor och bilturerna blir allt kortare eftersom mörkret lägger sig så snabbt. Men i lördags så skedde det en massa i en lägenhet i mitt kvarter. En känd våldsman med pistol och kanske även en handgranat hade förskansat sig i sin lägenhet. Massor av polisbilar, ambulanser och till och med brandbilar fanns på plats, se http://www.gt.se/nyheter/1.900656/pistoldrama-pa-hisingen. Och lokaltidningens fotograf höll på att bli skjuten: våldsmannen riktade sin pistol mot honom då han tog bilder. Så trots höststiltje på andra fronter så händer det i alla fall en del här i kvarteren.

I morron…den 2 november är det exakt ett år sedan den första blåggen levererades. Denna var en prototyp för att testa hur man skulle publicera sig på internet. Därefter gick det tre veckor innan den veckovisa blåggen publicerades, men sedan första gången har den haft ett ganska lika upplägg även om innehållet varierat ”en del”. Ja ganska mycket faktiskt! Ett stort tack måste gå till min gamle kumpan Hasse Johansson som introducerade mig till html-världen och byggde en stor del av grunden till det som blev min hemsida. I slutet av november förra året

installerade Hasse en besöksräknare och nu lagom till jubileet så passeras besökare nr 1000: ge dig gärna tillkänna om du har sett att räknaren står på exakt 1000 [kl.19.23 på torsdagskvällen loggade Roger Lindblom från Mölndal in som besökare nr 1000 – kul att du hörde av dig Roger!]. Egentligen är det en massa fler besökare som har varit in på hemsida och blågg, men av någon anledning så registrerar inte min räknare alla besökare.

Punka, krock och kraschSom jag sa ovan händer inte mycket, så då får jag gå ned riktigt på djupet och berätta om det mest jordnära (och slutligen asfaltnära). Sålunda kan jag nu meddela att den luftpåfyllning som jag berättade om förra veckan berodde på att jag hade punktering på ena bildäcket. Det här upptäckte jag först i lördags (jag kör bilen bara på helgerna nu) och hade tänkte att sakta köra bilen de 600 meterna från parkeringen till hemmet där jag har en massa reservhjul i källaren. Men det kändes inte alltför lockande att sakta komma glidande med ett lufttomt framhjul inför en massa k-pistbeväpnade poliser som bevakade pistoldesperadon som beskrevs ovan.

Men i tisdags så tipsade min kollega Roger Lindblom om att man kunde köpa någon skum reservluft på burk. Han hade själv varit tveksam till detta men funnit det förträffligt, likaså var jag tveksam. Jag blåste i alla fall i en flaska och det punkterade däcket lyfte sig lite grann från marken, men inte mycket mer. I instruktionerna stod det att man skulle köra i sakta mak sisådär 5-10 kilometer och sedan fylla på med riktig luft till rätt lufttryck. Så jag kör sakta omkring i kvarteren där hastigheten är begränsad till 30. Plötsligt blir jag omkörd av en mopedist som håller dubbla hastigheten. Jag kollar efter honom, kikar samtidigt i spegeln om det kanske kommer en till och ränner med full kraft upp på en av de refuger som kantar gatan och som man ska köra slalom mellan för att hastigheten ska hållas nere. Fan vad det small! Strax därefter åkte jag in på bensinstationen och blåste i minimalt lite luft till: den lilla sprayflaskan hade gett lufttrycket 1,7 och jag blåste bara i några tiondelar till.

Och det verkar fungera, för jag var igår och tittade till hjulet på väg hem från jobbet. Det var precis så välpumpat och fint som jag vill ha det. Så jag var ganska nöjd och begav mig hemåt per cykel. Alldeles utanför porten så svängde jag i ganska hög fart upp på trottoaren. I alla fall jag, för cykeln studsade mot trottoarkanten och fortsatte vägen fram, medan jag gled omkring på trottoaren. Summa summarum: lite sönderskrapade kläder, skrapmärken här och var på kroppen och väldigt mörbultad och värkande axel. Den här gången var det väldigt nära en eller ett par brutna handleder eftersom jag tog emot den största kraften med händerna för att därigenom skydda huvudet. Orsaken till det hela var för hög fart, att jag inte körde upp på trottoaren på det lägsta stället där jag brukar köra upp samt att det var regnigt och därför lite extra halt.

Svenska konstigheterHalloween var en ”högtid” som firades världen över igår, fast mest i Amerika. Men här i Sverige firar man det oftast på Allhelgonadagen, vilket är idag. Fast nu är det ju torsdag, så jag misstänker att det är först i morron fredag som Hallowen kommer att firas i vårt land. Eller så blir det på lördag då det är Alla helgons dag. Ja, det är förvirringens tid. Annat var det på min tid – fast min tid är ju fortfarande, det här börjar bli ganska förvirrande – för då var det Helgonet på lördagar. Klockan 21 närmare bestämt, vare sig det var Halloween, vintertid eller höstlöv med punktering. Då bänkade sig större delen av svenska folket för att se Roger Moore köra omkring i sin vita Volvo P1800 och som Helgonet (”The Saint”) lösa allehanda brott som polisen misslyckades med. Rubriken har här ”svenska konstigheter”, en av konstigheterna är att han körde omkring i en svensk ”sportbil”. Den såg ut som en sportbil,

men hade vanlig Volvo amazonmotor och gick som en trimmad Trabant eller Volga. Accelerationen från 0 till hundra var suverän, i alla fall om man började från toppen av en slalombacke, svart nedfart. Konstigt är även den svenska publikens kärlek till denna Roger Moooore, en kärlek som är så stor att vi släppte en av våra döttrar till honom (han har alltså en svensk hustru).

För att köpa öl…Så måste man ha åldern inne. På ICA i Gällivare så måste alla som köper öl visa legitimation, vissa kan ju se äldre ut än de egentligen är. Det här råkade Per-Eric, 77 år gammal, ut för häromdan. Nåt leg hade han inte med sig och både kassörskan och butiksägaren var obevekliga, det kunde ju vara nån finnig 16-åring som maskerat sig till 65-åring (han ser ju lite yngre ut på bilden än sina 77…). Se mer på http://www.metro.se/se/article/2007/10/31/06/4907-45/index.xml. Märk väl att det dessutom handlade om lättöl, för vilket det inte finns någon åldersgräns! Per-Eric skulle dessutom köpa ölen till en pensionärsträff: Eftersom det nog finns en hel del pensionärer i Gällivare så misstänker jag att byns konsumbutik för närvarande upplever ett rejält uppsving i sin försäljning medan ICA-handlaren får ett antal sömnlösa nätter när han ser att kassan inte är lika fin som den brukar. Så får jag i alla fall hoppas att det kan bli, för jag är emot all form av styvnackad stelbenthet som kombineras med totalbrist på flexibilitet.

Använd cykelhjälm!Jag har tidigare (19 april) gjort reflektionen att de som inte använder hjälm är dom som behöver och vice versa. Jag kan nu förtälja att en av mina kolleger på jobbet var pionjär på området eftersom han ända sedan slutet av 1960-talet alltid använt cykelhjälm. Och en gång så skyddade faktiskt hjälmen honom då han cyklade in i en stillastående lastbil. Utan hjälmens skydd hade skadorna på knoppen kunnat bli mycket allvarliga. En lastbil är ju rätt så stor, hur kom det sig att han cyklade in i den? Jo, i motvinden och regnet hade hjälmen halkat ner över ögonen så han såg inte lastbilen!

LustigtMed datorn kan man göra en massa lustigheter. Allt man ser är kanske inte sant, inte ens de e-mail man får från sina bekanta, kanske inte ens från mig.… Här nedan följer ett mail som jag i lite olika versioner skickat till bekanta, det här daterat 11 oktober till min gamle kumpan i Ljusne, Lars-Peter ”Bylla” Bylund. Först tackade jag honom för en liten e-maillustighet som han skickat till mig några dagar tidigare, gick vidare med att jag ”kan bjuda tillbaka med denna [den lustighet som är bifogat mailet] som jag fick från en kompis i somras.” Därpå följde lite allmänt snack och den slutliga hälsningen från mig. Men därunder kan man se den ursprunglige avsändaren och hans meddelande: den nuvarande statsministern! Och Bylla, som är nyfiken av sig kollade upp adressen: den stämmer! Man kan se att mailet är skickat den 17 juni. Och under mitt originalmeddelande till Bylla är det något mycket personligt till mig, först angående filmsnutten och sedan direkt till mig:”Henke, passa dig för gästerna…Kolla att som är där med trevliga avsikter…Ha en trevlig sommar i Finland!/Fredde

p.s. Eventuellt så avgår försvarsministern då vi presenterar budgeten och jag kommer då att föreslå att Tolgfors tar över. Det är redan klart med ny statssekretare, men kan du vara intresserad att ta över som vice… [det här var, enligt mailet, tre månader innan försvarsministern avgick!]

/Fredde”

Jo, det är märkliga kompisar som jag har däruppe i regeringen, kan tyckas! Jag har i våras berättat om en del av de skriftliga hyss jag över åren gjort den 1 april. Inom snar framtid kommer dessa att scannas in och läggas ut i sina originalversioner på hemsidan.

Nästa blågg borde komma omkring den 8 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 25 oktober 2007

Veckan som varit/veckan som gåttFörra veckan tankade jag för det facila priset av 10:19 per liter i Göteborg. I lördags hittade jag en station i Kungälv som sålde för 10:04! Fast det blev dyrt ändå. Jag åkte egentligen in för att kolla lufttrycket i däcken, men kunde inte motstå att fylla på 20 liter i tanken och två korvar med mos i magen. Det var dyr luft det! Men med full tank, mätt mage och mätt lufttryck så bar det av på småvägar in i den djupa Svartedalen upp till Lilla Edet där jag kunde beundra sevärdheten ”Sveriges första sluss”, ett litet dike med stillastående vatten. Det är ju märkligt vad man sätter upp skyltar för märkligheter överallt! Fast de är ännu värre i Finland, där jag skulle tro att det finns fem gånger fler sevärdhetsskyltar än i Sverige. Om jag inte minns fel (fast det gör jag nog) så hittade jag i somras en skylt där man i Allppohullppijärvi (eller vad byn nu hette) visade upp stugan där filmskådespelaren Kalervo ”Kino” Cinematikainens frus kusin var född. Jag vill minnas att stugan var röd och kusinen död.

Ett antal gånger har jag varit på väg till Brännö i Göteborgs södra skärgård, men missat ön eftersom det inte funnits någon båtförbindelse i rimlig tid då jag kommit fram till färjeläget Saltholmen. Så då har det fått bli några av de andra öarna i södra skärgården. I söndags var det dags för ett nytt försök och denna gång hade jag till och med konsulterat tidtabellen hemifrån: klockan 12.10 fanns det en lämplig avgång. Tanken var att cykla hemifrån en timme före, men denna timme krympte alltmer. Så småningom kom jag i alla fall iväg och efter drygt 15 kilometers cykeltur hann jag med färjan med 1,5 minut till godo. Det hade ju varit försmädligt att missa Brännö ytterligare en gång! Jag hade tänkt köpa en korv med bröd på vägen till färjelägret, men eftersom jag var sent ute så blev det att ligga i som en rem istället.

Så jag anlände tämligen hungrig till Brännö. Kaféerna var stängda för säsongen, men värdshuset var öppet. Men hu så dyrt! Jag fick betala 129 kronor (14 euro) för en hamburgare med lite pomfritt på tallriken. Den lilla restaurangen var i alla fall gemytligt och hemtrevlig. Det mesta gick i Lasse Dahlqvists tecken, den kände vissångaren som i många år bodde på ön. På tallriksunderläggen fanns nedtecknat två av hans visor. Den ena fick mig att haja till rejält: Den kända sången De' ä' dans på Brännö brygga har strofen ”Dansen den går, Hjärtat det slår, Slår för en hjärtevän, och för Bohuslän.” Men hallå, inte kan väl Brännö ligga i Bohuslän, eller? Jag frågade servitrisen om detta och hon svamlade något om ”Göteborgs och Bohus Län”, vilket vårt län hette tidigare. Men nu är Bohuslän ett landskap och jag var tvungen att kolla upp det lite bättre. Jovisst hade jag rätt, Brännö ligger i landskapet Västergötland! Lasse var ju ingen riktigt göteborgare utan uppvuxen på Lidingö och som sådan per definition en ”nollåtta” eller som det nu heter ”Fjollräsk-bo” (se blåggen 13 september). Och vad dessa vet eller inte vet, det vet man ju!

Passus: vill briljera liteSåsom doktor i samhällvetenskap så kan jag ju naturligtvis en otrolig massa saker. Och nu vill jag briljera lite. Det som fick mig på spåret att Brännö inte ligger i Bohuslän är att den gamla gränsen mellan Norge och Sverige (till 1658) gick vid Kvillebäcken på Hisingen, en kilometer från där jag bor; jag bor på den ”norska”/bohuslänska sidan. Kära läsare, håll i hatten, för nu kommer nya avslöjanden som är helt sanna (jag tar ibland upp i blåggen sånt som kanske inte är helt sant, men detta tillhör de sanna sakerna). Flertalet forskare (dock inte alla) anser att namnet Quebec kommer från den lilla byn Quebec i Normandie, Frankrike. Den franske upptäcksresanden Jacques Cartier placeradeår 1534 ett kristet kors på den plats som skulle bli Quebec i Canada. Och Cartier hade nån form av koppling Quebec i Frankrike (i skrivande stund kommer jag inte ihåg vilken). Men byn Quebec i Normandie har fått sitt namn efter Kvillebäck i Bohuslän; det finns flera hundra ortsnamn i Normandie som slutar på ”bäck” eller ”lund”, namn som vikingarna förde med sig på sina färder! Tyvärr så tyder det mesta på att Quebec är uppkallad efter ett annat vattendrag högre upp i Bohuslän – nära Kville kyrka en halvmil öster om Hamburgsund och där en hel del fornfynd hittats – inte den bäck som rinner ett par stenkast utanför mitt fönster.

Slutnot om BrännöBrännö, liksom hela den södra skärgården är i stort sett bilfri. Inte ens vanliga tvåhjuliga mopeder får trafikera där. Istället så går eller cyklar man, fast flertalet använder trehjulig flakmoped; det lär finnas flera tusen såna i södra skärgården! Brännö har yrkesmässigt skilt sig från de andra öarna i södra skärgården genom att relativt få har varit yrkesfiskare. Ön ligger nära farleden till Göteborg (i närheten av Vinga – som ligger i Bohuslän!) och på kyrkogården kan man på var och varannan gravsten se att den döde varit mästerlots, kronolots eller nån annan form av lots. Samt några fruntimmer plus den sedan snart 30 år (1979) hädangångne Lasse Dahlqvist. Hela befolkningen på Brännö är ”etniskt svensk” – inte en pizzabagare eller så så långt ögat kan nå – så det kändes oerhört exotiskt att se en kolsvart neger (det var faktiskt fråga om mörkaste mörk!) på cykel denna söndagseftermiddag! Han var dock knappast bofast eftersom han talade engelska och lämnade ön med samma färja som jag.

Tröst för ålänningarNu har återigen EU-kommissionen slagit till och drar Finland/Åland inför EG-domstolen för att de färjor som är registrerade på Åland säljer snus då de befinner sig på svenskt territorialvatten. Sverige har ju ett undantag från EUs snusförbud (ett snusförbud som grundar sig på tvivelaktiga vetenskapliga studier) och då borde väl för fan snus få säljas av alla i Sverige. Men icke sa Nicke, eller i det här fallet en klåfingrig EU-kommission som tror att snus är farligare än cigaretter. Den åländska regeringen har att rätta sig efter det här och man är på god väg att presentera en förbudslag för det åländska lagtinget (lagen lär inte ha nåt egentligt stöd, men då de riskerar enorma böter måste nog ålänningarna foga sig).

Som en liten tröst, så kan ålänningarna dock dränka sina sorger efter den uteblivna prillan i ett utomordentligt bra öl (det här är endast andra gången i blåggens historia som jag ger reklam för ett ölmärke, förra gången (för snart ett år sedan) gällde det Ahlafors bryggeri). Så sent som 2004 etablerades det åländska bryggeriet Stallhagen (www.stallhagen.com) och deras Oktoberfestbier är en lisa för både själ och gom! Och ölet finns i skrivande stund fortfarande att få tag på vid en del systembolag i Sverige (det fanns förra fredan på flera ställen i Göteborg). Bryggeriets VD, Stefan Blomqvist, har meddelat mig att de ligger i förhandlingar

med Systembolaget att inför 2008 offerera oss i Sverige några ytterligare ölsorter. Både jag och många andra ölälskare ser fram mot deras spännande sortiment! Fixa tiden på söndag!Natten mot söndag är det dags att ställa om klockan till normaltid (vissa säger ”vintertid”, men vintertid är då vi har snö på marken; klockmässigt är det tillbaka till normaltid). Det finns ju en massa tumregler om klockan ska ställas framåt eller bakåt: Vissa säger att man ska ställa ut vintermöblerna eller ta in sommarmöblerna, andra regler säger att eftersom solen går upp i öster så ska man ställa klockan åt öster (eller är detta på våren?). Fan ta alla dessa tumregler som både är motsägelsefulla och inte ger nån ledtråd för hur den knappt normalbegåvade författaren till dessa rader ska göra. Men jag har kommit på lösningen. Skit i att ställa om klockan. Varför ska du nödvändigtvis veta exakt hur mycket klockan är på din lediga dag? Nä, gör som jag: sov ut på söndagsmorronen, och då du vaknar så sätter du på en kopp kaffe och slår på radion (det fungerar lika bra med TV om du har digitalbox). Inom en timme så har du hört hur mycket klockan egentligen är, och så vrider du den åt det håll du tycker är riktigt. Så varför krångla till det som inte borde vara krångligt!

Tack!?I veckan fick jag i handen en pinfärsk doktorsavhandling från Stockholms universitet som ska läggas fram den 2 november. I tacktalet till avhandlingen tackas alla möjliga som har bidragit till den. Sist finner man följande: ”Finally, my last gratitude goes to Balthazar (my horse). Even though you will not be able to read this – thanks for all the fantastic joy you give me!” Not: Alla som omnämns i blåggen med sitt namn brukar få chansen att bli borttagen från den, men eftersom hästen uppenbarligen inte kan läsa så har jag inte bemödat mig att få tag på hans e-mailadress och har därför fingerat namnet.

HöstenLiksom en alkoholist på ett AA-möte, måste jag nu med tvekan erkänna att hösten har kommit. Jag tycker visserligen bara att bladen ändrat sig en liten nyans mot gult, men då de flesta redan ligger på marken så är det väl bara att inse att hösten är här. För mig blir det en mörk period men för er, kära lärare, så kanske det blir desto ljusare: jag har börjat lägga in mer material på hemsidan! Om ni surfar in under Fånigheter så finner ni en del nytt material där. Och jag ska försöka att få ut dom utlovade musikfilerna. Fast det får nog bli när hösten kommer på allvar, när löven är bruna och halv förmultnade – först då tycker jag att hösten har anlänt!

Lustigt/Grannsämja IIJag har tidigare (11/10) berättat om fejden mellan min farfars farfars syster Wilhelminas (”Minna”) gård Gammelbacka och granngården. Granngårdens ägare (egentligen arrendator), Sjökapten Nykopp, var gift med Sofia som var barndomsvän till Minna. En gång bakade Minna en vetekrans som hon sände över till Sofia på Sofia-dagen den 15 maj. Senare på dagen gick Minna och en kamrat över till Sofia som tyvärr inte kunde bjuda på annat än kaffe och skorpor. ”Kransen har jag låst in i min låda”, skrattade kapten Nykopp, ”och tro inte att ni får smaka på den.” Och faktiskt fick de dricka kaffe med skorpor därtill.

Hämnden kom senare, dock utan att Wilhelmina var skuld till den. Hon brukade brygga julöl till sin man, ett öl som förvarades i källaren. I samma källare förvarade hushållerskan en hemsk dekokt mot sin gikt, en dekokt som var ”gjord av allehanda örter och ris, en vedervärdig soppa, mörkbrun till färgen och besk som galla.” När Minna kommit hem från det inte alltför muntra namnsdagsfirandet så lät hon hushållerskan hämta upp fyra flaskor öl

från källaren och skickade dem till sin väninna Sofia. Återigen mottogs gåvan av kapten Nykopp, men han behöll bara två flaskor, de andra fick den rättmätige mottagaren. Den ena flaskan drack han med god njutning, medan han ställde den andra vid kakelugnen för att värmas upp. En bekant till honom råkade då komma förbi. Han hällde upp ett varsitt glas till dem och svepte sitt glas rakt upp och ner. ”Nykopp började skrika, spotta och svära, riva sig i håret och skutta omkring i rummet.” Hushållerskan på Gammelby gård hade i den mörka källaren råkat ta en flaska av sin hemska dekokt!

Nästa blågg borde komma omkring den 1 november (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 18 oktober 2007

Veckan som varit/veckan som gått: bilderI fredags så fick jag med posten kort från ett par filmrullar som jag skickat in för framkallning. Förutom de vanliga korten på vänner och bekanta har jag det senaste året knäppt knäppa motiv från mina turer här och där. I Helsingfors fick jag syn på en bil med registernumret HOP-I, viket jag tolkar som att det är fritt för alla att hoppa in i bilen. I Göteborg hade vi för några år sedan kravaller där anarkister kastade gatsten lite här och var, men i stadsdelen Majorna har någon varit mer kreativ: på en grässlänt bildar ett nittiotal gatstenar ”ZZ top”. Nöjesparken Liseberg har en kanin som symbol: naturligtvis har trafikljuset för gående bytts ut till en grön kanin istället för den vanliga gröna gubben. Brandstationen i Västra Frölunda har en liten motionsanläggning som de naturligtvis, i god göteborgsk anda, döpt till ”Hall of flame”.

Mer bilderPå en uppfart till en större gård här på Hisingen sitter två glada meterhöga träfigurer på en bänk och bredvid står en skylt ”Här slutar EU”. Nära där jag bor hade en firmabil vid en krock blivit intryckt bakifrån, vilket nog är ganska naturligt eftersom det med jättebokstäver på bilen står ”Input”. De flesta läsare känner ju till jättebokstäverna HOLLYWOOD som finns på en kulle nära den staden, på liknande sätt står det på en kulle nära Kumla JOHANSSON och är kanske 50 meter brett. Jag har ingen aning om vem denna Johansson är, men något av storhetsvansinne verkar han eller hon ha. 4-5 mil ovanför Helsingfors hittade jag en ”riktig” michelingubbe: 6-7 meter hög och gjord av en massa däck (till midjan hade konstnären letat upp däck som måste komma från nån jättetraktor). Finnarna kanske inte är alltför populära överallt i Sverige, ett par mil nedanför Bollnäs så finns det en by som heter Finnfara. Naturligtvis så kunde jag inte låta bli att knäppa ett kort då jag for förbi. Tyvärr så tog jag kortet då jag åkte ut ur byn: vid infarten söderifrån hade någon satt upp en svenska flagga jämte skylten!

Bilfri helg?Jag hade egentligen tänkt låta bilen stå i förra helgen, men på söndagsmorronen fick jag höra att det var bensinkrig här i stan: 10:19 (1:10 euro) per liter ville de ha. Så jag tankade och gav mig sedan av på en 25-milatur och kom hem först när det började bli mörkt (det är ju hemskt vad dagarna blir allt kortare nu – känns nästan som att hösten börjar vara på gång!). Den här gången höll jag mig inom ganska kort avstånd från stan och hittade således inte mycket nytt att se, fast ett par ställen som jag inte varit på tidigare hann jag besöka. Ett av dessa var Äskhult by, en by med rötter i 16- och 1700-talen. Jag har varit där en gång tidigare men vänt

eftersom de ville ha 30 kronor i entréavgift. Nu var det ”off-season” och jag kunde gå dit gratis. Visserligen var husen tillbommade, men förutom den billiga bensinen så sparade jag ytterligare 30 spänn! Vid ladugården gick det ett par grisar av någon äldre svensk modell som jag aldrig sett tidigare. Jag studerade dem ganska noga ett par minuter innan det kom ett annat sällskap dit. Mitt avskedsord blev” Ack vad sugen jag blev på bacon!”. Den äldre damen som jag sagt detta till blev helt förfärad. Och min dag var räddad!

Hur blåggen kommer tillDen blågg ni nu läser är långt ifrån spontan, även om vissa saker läggs in minuten innan den publiceras. Jag har några återkommande standardrubriker och av slutar alltid med ” (om jag nu har nåt att berätta då!)”. Dessa ord skriver jag måndag den 15 oktober strax före klockan 23, men är osäker på om de kommer in i blåggen som läggs ut den 18/10 [jo, så blev det] eftersom blåggarna fylls på allteftersom; jag jobbar med ett antal blåggar framåt och flyttar ofta fram saker som inte passar in i en viss blågg (oftast på grund av utrymmesbrist). Extremfallet är ”Finns EU”, som jag hade med ända från höstens första blågg med flyttade fram ända till den 11/10 då jag lyckades knyta ihop den med att blanda orden agnostiker med eugnostiker på ett, i mitt tycke, bra sätt. Det lilla stycket om EU skrev jag någon gång under semestern! (Jag hade med mig hem från semestern 11 handskrivna A-4 sidor för blåggen, vissa har kommit ut eller ska komma ut, andra skickar jag till evigheten.)

Blåggen är alltså inte helt spontan, men ger ändå en hel del aktuella reflektioner. Särskilt försöker jag genom olika medier att följa med vad som händer i samhället, men jag går miste om det som sker i TV eftersom jag frivilligt valt bort att inte ha TV. Så därför finner ni kommentarer om Bildt och Persson, men inte om den eller den dokusåpakändisen som råkar bli känd ett par dagar för att han eller hon har uppträtt i TV 72 och haft sex med en åsna och/eller samtidigt ha skrivit på en obskyr novellsamling som ingen någonsin kommer att läsa. Beträffande de personer som omnämns i blåggen så är jag noga med att (då de har hela sitt namn med) låta dem ha möjlighet att inte medverka: hittills har endast en person tackat nej vilket gjorde att jag raderade hans namn så snart det bara gick. Nä, nu är klockan 23.26 och det är dags för att hoppa i säng: denna rubrik tog mig ca 29 minuter att skriva. Så nu vet ni att det inte är det lättaste att sätta sig och skriva ner en massa ”aktualiteter” och minnen, Det tar en massa tid i anspråk också. Men det bjuder jag så gärna på om ni fortsätter att läsa denna blågg!

När älgarna griper inI blåggen den 27 september berättade jag om den kärlekskranke älgen så en bil som konkurrent och anföll den därför. Nu har dresserade älgar blivit polisens nya hemliga vapen. I dagens tidning berättas om hur polisen sedan år 2005 förgäves sökt efter en brottsling som var häktad i sin frånvaro, men som alltid gäckat dem. Nu fanns endast hoppet kvar till de dresserade älgarna, som informerades om att denna brottsling skulle befinna sig någonstans i Västra Götalands län. Polisens vädjan spreds bland älgarna och i fredags fick en av dem sin på mannen. Med risk för sitt eget liv hoppade älgen ut på vägen framför mannens bil och lyckades få stopp på honom. Sedan var det bara för polisen att stoppa in brottslingen i finkan, se mer på http://boras.expressen.se/boras/1.887494/alg-stoppade-efterlyst-man-at-polisen.

Varför rock ’n’ roll slog (del 2)I blåggen för två veckor sedan så klagade jag på den enormt smöriga musiken under första halvan av 1950-talet. Sedan dess har jag lyssnat till Billboards topplistor från andra halvan av 1950-talet. Det är skillnad som mellan natt och dag! Fast solen har ju bekant sina fläckar, likaså listorna från senare delen av 1950-talet. Således har jag raderat från mina plattor

lågvattenmärken som Perry Como (han raderades rejält förra veckan – inget av han sjöng in dög åt mig!), Debbie Reynolds, Harry Belafonte och Gale Storm (vilket hemskt namn!) och en del annan skitmusik. Belafontes ”Banana boat song” finns även i en annorlunda version utav guppen Tarriers. Eller snarare fanns, för jag slängde bort den skiten också. Istället har jag ökat volymen på stereon då storheter som Elvis, Everly Brothers, Coasters och ”the Killer” (Jerry Lee Levis) porlat ur högtaleriet. Några av dessa lever fortfarande och är still going strong: Keep on rockin’ guys!

LustigtEn gång för en förskräcklig massa år sedan var jag och min dåvarande flickvän, tillsammans med paret E och L, på Folkan i Söderhamn. Det var förfest i Ljusne och sedan de 1,5 milen ”in till stan”. Lite då och då lämnade vi dansen för att tulla på det medhavda som fanns i bilen eftersom på den tiden var alla dansföreställningar alkoholfria så man fick endera smuggla in spriten eller ha den gömd utanför. Efter dansen så begav vi oss hemåt byn, men stannade först på kebaben för att få oss lite nattamat. På kebaben fanns en maskin där man kunde testa reaktionsförmågan: man stoppade in en krona och höll fingret på en knapp. Då det surrade till i knappen skulle man trycka in den så fort man kunde. Naturligtvis var det vår kvinnliga chaufför E som vann eftersom hon var nykter. När hennes resultat visades på displayen sade sambon L att ”nu var du snabbare än mig”, varpå E blixtsnabbt replikerade ”Ja, det var då första gången det!” L blev naturligtvis blossande röd om kinderna eftersom vi alla visste att hennes udd egentligen var riktad mot resultatet i sängen.

Nästa blågg borde komma omkring den 25 oktober (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 11 oktober 2007

Veckan som varit/veckan som gåttFörra torsdan strax efter klockan 2 på eftermiddan var jag ute och tog några puffar på cigaretten. Vädret var ljuvligt, solen värmde och helt plötsligt insåg jag att ”vaffan gör jag här på jobbet??” Några minuter senare hade jag en påskriven ledighetsansökan för nästa dag. På fredag morron hade jag gjort en ganska stor inköpslista på vad som borde skaffas i klädväg och jag gav mig iväg till Knalleland i Borås, som är känt för sina fina priser och massor av affärer. Av den digra listan förverkligs nästan inget. Det blev ett par jeans hos Dressman, som har ett halvdussin butiker i Göteborg samt en fempack med strumpor! Jag får väl bara att inse sanningen att jag inte tycker om att shoppa.

Å (uttalas ”ooohhh”)Däremot så tycker jag om att upptäcka världen, både den stora och den lilla så det blev en hel del sightseeing med bilen i trakterna kring Borås innan jag var hemma i skymningen. Bland annat så stannade jag vid en tjusig kvarn alldeles utanför Fristad, en kvarn som en gång drivits av ån utanför. Ja å var det väl inte utan snarare bäck, fast då den runnit lite längre ner mot havet så hävdar hallänningarna att det är en flod (för mig är Nilen, Amazonas och en del andra större vattendrag ”floder”) och kallas då för sniskan, trilskan eller vad fan de nu heter. Jag kommer ihåg att vi i småskolan fick lära oss nån ramsa som var ungefär som ”Vi ska fiska, trilska inte för ni ska diska” och genom detta lärde vi oss att åarna i Halland hette Viskan, Fiskan, Trilskan, Niskan, Diskan. Det finns ju en Sniskan också, men den minns jag inte från ramsan. Siskan fanns långt tillbaka, men den har flugit sin kos vid det här laget.

På lördagsmorronen orkade jag upp tidigt och efter att ha bryggt lite kaffe (tack Janne och Petra för kaffebryggaren!) och läst tidningen tog jag motorvägen till Ulricehamn. En kombinerad frukost/lunch där och så ett besök på Systemet för inköp av några pilsner till kvällen. Sen var det nästan bara småvägar som gällde. Och en titt på kvarnar och mindre vattenflöden – de flesta byar med självaktning har i dessa trakter en skylt med sevärdhet (den där fyrkantiga kringlan, ni vet). Eftersom tiden mer eller mindre har stått stilla sedan ungdomen först utvandrat till Amerika och på senare tid till storstäderna så har det mesta bevarats; byarna/bygderna präglas av att allt är som på den gamla goda tiden. Fast bönderna har ju skaffat traktorer, skördeträskor och andra maskiner så kvarnarna har fått förfalla en tid. Men med sina nya maskiner har de istället fått tid över för att rusta upp de gamla kvarnarna och göra dessa till ”turistmagneter” (det verkar nästan som att det bara är jag – och några tyska turister – som har böjelsen att svänga av vägen för att titta på dessa attraktioner).

Smöret sålt?Efter ett antal kvarnar och bäckar befann jag i Smålands ytterkanter, fortsatte inåt mot de djupare delarna av Småland. Dessa bilturer ger ju tid för funderingar och jag undrade vart uttrycket ”inte för allt smör i Småland” kommer ifrån. Det måste vara gammalt för då jag stannade i Skillingaryd för att köpa lite godis i ICA-butiken så var det mest ”Lätt-och-lagom” som jag såg i kyldisken. Och det är väl margarin om jag inte har fel. Tiderna förändras, så också i Småland. Även mellan Skillingaryd och Vaggeryd åkte jag utefter en å, men den var genombruten av en massa hinder varför jag uppmanar dessa smålänningar följande: Lagan! Utav bara farten passerade jag Nässjö som inte gjorde något större intryck. I Aneby letade jag långt och länge efter en korvkiosk, men så långt ögat kunde nå så var det bara kyrkor – Aneby kallas ju inte för inte ”Sveriges Jerusalem” (well, det är ju Jönköping som kallas så, men det borde vara Aneby!). Till slut så kunde jag i alla fall få en hamburgare, köra vidare över bäckar och åar (naturligtvis fanns ett vackert vattenfall i Aneby också) och vid infarten till Huskvarna köra ca tre kilometer längs den för dagen i särklass tjusigaste bäckravinen. (Ytterligare en liten reflektion från detta bibelbälte: Om det är gud som står bakom alla mirakel, så måste väl Jesus ha varit underentrprenör!).

Från Huskvarna var det full fart på motorvägen hem till Göteborg för att med de i Ulricehamn inköpta ölen filosofera över det stora antalet vattendrag som jag sett under dagen. Tro det eller ej, men ölen rann ner i strupen med samma hastighet som de halländska flödena rinner genom Småland och Halland!

Finns EU?Efter att ha sett denna otroliga mängd kyrkor och samfund i Småland, särskilt i trakterna av Aneby, så började för ett ögonblick min inställning som agnostiker att vackla. Kanske dom har rätt i alla fall? Detsamma gäller om EU: Existerar den Europeiska Unionen? Eller är det bara statsmaktens och myndigheternas sätt att hålla oss medborgare i schack; ungefär att som förr skrämma barnen med sotaren, gud eller liknande? Kan det vara att politikerna inför obehagliga beslut inte vill ta sitt ansvar utan skyller på andra: ”Det här har EU bestämt så det är inget vi kan göra”? Det finns många frågor kring detta EU, men få svar. Jag tror att jag har blivit eugnostiker!

CelldelningEtt urgammalt skämt är ”Hur förökar sig nunnor och munkar? Genom celldelning!” Men skämtet har nu blivit sanning. Igår morse stormade polisen i Polen ett nunnekloster och fann ett antal gravida nunnor, en nunna med ett spädbarn samt en munk! (ja det fanns några andra

mystiska herrar där också). Polisen bröt sig med hjälp av låssmed upp låset till klostret som, enligt obekräftad uppgift, försvarades ståndaktigt (!) av munken och hans kompisar. Mer finns att läsa på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article982963.ab.

Min ”häxjakt” på journalisterIgår kväll fortsatte jag min tämligen ensidiga jakt på de svenska journalisterna (internet har ju i hög grad luckrat upp deras i det närmaste monopol på det skrivna ordet). I söndagens GP, se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=901&a=373380 så skrevs i en krönika om att många förkortningar blivit egennamn, dvs. att versaler blivit ersatta av gemener. Detta föranledde mig att replikera följande till författaren av krönikan: ”Hej Kenth! Apropå din krönika i söndags om svenskan som bestäms av Tidningarnas Telegrambyrå så borde detta nog i sin konsekvens kallas "tt-språk" och "tt-svenska" [i artikeln talas – naturligtvis! – om ”TT-språk”!]. Om alla andra organisationer – Saco, Seko för att nämna några, fått sina "namn" ändrade från SACO, SEKO etc. så borde ju detta även i rimlighetens namn även gälla för TT, eller hur! Men till ditt försvar så skriver du ju att inte alla tycker att ni (dvs. journalister/TT/tt) är konsekventa

Jag tycker att det är en tråkig utveckling av språket då en massa obildade journalister (de flesta är ju välUTbildade – jag räknar mig själv som obildad, men välUTbildad; det är ju en viss skillnad mellan bildning och utbildning) sätter agendan får vad som skall vara språkligt riktigt. Det finns ju organ såsom Svenska Akademien och xxx [jag kommer i skrivande stund inte ihåg vad de heter, men deras lilla skrift gick i somras upp i den som Stig Hadenius pojk är redaktör för] som jag får till min arbetsplats. Å andra sidan skall ju språket vara levande. Och som tur är har ingen monopol på hur det svenska språket skall skrivas; det finns inget demokratiskt tillsatt organ som dikterar språkregler.”

Journalistisk rubriceringI gårdagens nätupplaga av Aftonbladet kunde man ända från förmiddan till sena kvällen beskåda rubriken ”Ännu ett SAS-plan tvingades landa”. Härligt va! Jag blev ju nyfiken på att se varför ett plan måste landa – för det är väl meningen att de för evigt ska hålla sig uppe i luften, eller… Tyvärr så finner man sedan i artikeln den mindre uppseendeväckande rubriken ”Ännu ett Dashplan säkerhetslandade”, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article979495.ab En inte lika upphetsande rubrik.

Lustigt/”Grannsämja”/Sommarminnen VII detta slår jag ihop tre rubriker eftersom det nedan sagda berör allt detta. Under vistelsen i sommarstugan läser jag en hel del och i år gjorde jag ett antal räder i min onkel Bore Tallgrens bokhyllor för att framför allt hitta lokalbaserat material. En bok som jag absolut skulle ha missat om inte min affinala faster Ulla Tallgren (affinal betyder ingift) hade tipsat är ”Mormor och moster Anni” utav Ester Hjelt-Cajanus. Förutom att titeln var sådan att jag aldrig skulle ha övervägt att ens ta tag i boken med mina fingrar, så var den dessutom grå och i billigt tryck. Men den visade sig vara en guldgruva för mig. Denna ”mormor” var faktiskt min farfars farfars syster och fast boken innehåller överdrifter och felaktigheter så var det för mig en högst intressant läsning.

Denna ”mormor” (Wilhemina Åström) gifte sig med ägaren till Gammelby gård, en större egendom i Träskända (på finska Järvenpää). ”På köpet” fick makarna Åström ärva en fejd med granngården på andra sidan sjön, en fejd som nog inte var lika allvarlig som mellan den föregående ägaren till Gammelby och grannen Nykopp. En gång i början av april 1855 kom en budbärare – enligt sägnen – över till farfars farfars systers man, kapten Åström, med en

förfrågan om han inte kunde låna lite snus eftersom han hade slut på sitt. Snuset översändes med följande brev från Åströms: ”Kära bror! Här får du det begärda snuset. P.S. idag sår jag.” Södra Finland är vid denna tid fortfarande vått, slaskigt och har snö lite här och var. Godsägaren Nykopp på andra sidan sjön blev rasande över detta lilla p.s. och skickade ut sitt tjänstefolk på den leriga åkern för att harva, vilket kapten Åström muntert åsåg från sin högre belägna egendom. Visst hade han sått denna dag, men det var i drivbänken!

Nästa blågg borde komma omkring den 18 oktober (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 4 oktober 2007

Veckan som varit/veckan som gåttEtt par timmar efter att förra veckans blågg publicerats så hade Brynäs sopat banan med Linköping Hockeyklubb: 9-1! Alla utom en var överens om att detta var katastrof och mardröm för Linköping. Utom tränaren. Han skulle nog kunna kvalificera sig själv till finalomgången i VM i bortförklaringar som går i Las Vegas nu i slutet av november. Expressen skrev följande: ” En sportslig katastrof för samtliga spelare och ledare i Linköping - utom för tränaren Janne Karlsson. Han var tvärtom nöjd (!) med spelet – ’Vi har fem minuter i inledningen av andra som fördärvar hela matchen.’…. LHC-tränaren tror till och med att hans lag - trots 1-9 - kunde ha vunnit matchen. ’ – Vi bjuder på fyra mål och sånt är svårt att försvara oss emot. Men om vi hade sluppit den sekvensen i början av andra så vete fasen om vi inte hade vunnit.’” Jo, jag tackar jag. Om inte om hade funnits så…. Se mer på http://www.expressen.se/sport/ishockey/1.858356/lhc-vi-gor-en-jakla-bra-hockeymatch

Den här bortförklaringen påminner mig om då jag jobbade på pappersmassafabriken i Vallvik under andra halvan av 1970-talet. Där hade vi en kille från finländska Österbotten som alltid kommenterade det vi berättade med ”Det hade jo konnat vari värre!”. Det var lite irriterande att alltid höra detta. En måndagmorron nåddes vi av budskapet att en av våra arbetskamrater, Peter, knivdödats av vår förman, som dagen innan hade överraskat sin fru och Peter i sängen i full färd med att…. Det här blev ju naturligtvis dagens samtalsämne. Niku (han heter egentligen Niklas) satt länge lugnt tillbakalutad på stolen utan att säga nåt, men då pratet för några sekunder upphörde kunde man höra hans lugna stämma: ”Det hade jo konnat vari värre!” Nu blev vi alla eld och lågor. Vår kompis Peter hade blivit dödad. Hur fan hade det kunnat bli ännu värre?? ”Jo” sa Niku, ”Jag var hos chefens fru i förrgår!”

Påker igenI fredags så blev den en massa påker och öl hemma hos Magnus. Några nya spelare var med, alltid skoj då det kommer in friskt nytt blod (läs ”nya pengar”) i gänget. Trots min stora vinst på 140 kronor så blev lördagen något i moll, sannolikt beroende på ölkonsumtionen natten innan (jag hade fått tag på nåt israeliskt öl av sorten he-brew, som det stod på flaskan). Men på söndagsmorronen var jag pigg igen och stack ganska tidigt iväg med bilen upp till Uddevalla, en resa som borde ta mindre än en timme, men med mitt val av småvägar tog det väl fyra timmar. När jag var i dessa trakter en vecka innan hade jag sett en nedlagd banvall som såg ut att vara farbar med cykel, så jag kontaktade Uddevallas turistbyrå. De skickade mig en karta och märkte ut var banan gick. Nu var det bara drygt en mil som var farbar på gamla järnvägslinjen mellan Uddevalla och Bengtsfors, men det var mycket vackra

omgivningar som passerades. Långa stunder var det en bäck på sidan av banvallen. Hade det varit i Halland så hade man nog kallat bäcken för ”flod” (se blåggen 6 september).

FörstärkningI veckan fick bekanta i Fjollträsk en unge till, vilket fick mig att sända följande mail till den stolta mormodern (mailet har ett, i mitt tycke, fyndigt slut): ”Well du får väl hälsa till den unga familjen som fått tillökning! Den före detta gravida har ju gjort ett bra jobb, men glöm inte bort gravören: man kan ju säga att han gjorde ett strålande jobb!”

KonsulteriI går kväll var jag genom jobbet på en tvåtimmars föreläsning av en så kallad ”glädjekonsult”. Denna gång handlade det om kreativitet. Han berättade medryckande, var inspirerande och gav massor av exempel samt lät oss bli delaktiga genom att ställa en massa frågor och få svar från oss (och med svaren visa hur vi egentligen borde kunna bli mer kreativa). Efteråt var vi alla mycket nöjda, peppade och kände att det är dags för en förändring på jobbet. Nu skulle vi bli mer kreativa på jobbet. Men jag känner till hur det är i denna konsulteribranch: för dyra pengar så peppar dessa glädjespridare deltagarna, men deras ord håller i sig, som längst, endast ett par dagar. Av erfarenhet vet jag att från nästa vecka kommer allt att vara sig likt igen och vi som deltog är tillbaka i vardagslunken.

Häromåret så råkade jag ut för ett par andra konsulter i denna bransch. Då skulle vi genom gemensamma aktiviteter bilda en ”teamkänsla”. Problemet är bara, för den som är lite mer insatt i problematiken – såsom exempelvis författaren av dessa rader – att ett team inte byggs upp bara för att man samlas en dag för några gemensamma uteaktiviteter. Att bygga upp ett team kräver mycket mer, fast jag kan inte säga exakt vad (det är ofta beroende på vad det aktuella teamet ska göra för något. Själv så blev jag förbannad på dessa glädjekonsulter och stack tillbaka till jobbet, där jag tyckte mig kunna göra betydligt bättre nytta än att lyssna till glädjekonsulterna och deras lösning för att göra oss till team. Ett par dagar efter att vi hade haft denna ”teambuilding” så kom massor av idéer från olika anställda på kontoret. Naturligtvis så genomfördes inget av dessa förslag utan de rann ut i sanden. Det här hade jag kunna förutsäga långt innan. Då hade vi sparat in konsultarvodet på kanske 15-25 000 kronor och haft en normal arbetsdag: kostnad för att alla är borta en dag är i runda slängar 32-35 000 kronor.

Förra hösten (eller om det var i vintras) så hade vi en annan medryckande glädjekonsult som under en heldag skulle få oss att ”arbeta konsultativt”. Vårt arbetssätt skulle bli olikt det vi har idag: den här konsulten ville att vi istället för att serva våra kunder med det de vill veta, så skulle vi serva dem med att visa hur de ska få tag på information om det de vill veta. Summa summarum så var flertalet deltagare som anligt peppade också att nu skulle vi börja arbeta på ett helt nytt sätt. Naturligtvis var vi tillbaka i samma lunk igen efter ett par dagar. Sannolik kostnad för denna dag är samma summor som ovan samt några tusenlappar för hyra av konferenslokal. Må fan ta alla dessa ”glädjekonsulter”!

Som en parentes kan sägas att kreativitetskonsulten som föreläste igår kväll kom med en intressant sanning att då han frågade oss var och när vi är som mest kreativa. Ingen bland oss åttiotalet deltagare, ej heller en massa andra församlingar som han ställt frågan till, sa ”på jobbet”.

Dofter

Ett par mornar denna vecka så har jag på väg till jobbet fått känna ljuvlig kaffedoft från ett rosteri i närheten. Detta händer ganska sällan eftersom de behövs nordostlig vind och den är ganska ovanlig här. Och en stund innan dessa rader skrivs så passerade jag ett område med rosenbuskar som nu har en andra blomning för året och spred en ljuvlig väldoft kring sig. Och så finns det dom som vågar påstå att vi rökare inte kan känna dofter!

Fram med bröna!För den som inte visste det (och det lär ju vara ganska många!) så är det idag ”kanelbullens dag”. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här dagen, men jag har i många år (åren 1-12 undantagna) varit intresserad av ”brön”. Fast två kanelbullar bredvid varandra kan ju, med viss fantasi (och det har ju i alla fall jag!) uppfattas och liknas med två brön. Den som inte riktigt förstod detta är ursäktad och bör gå vidare till att läsa min fundering om…

Varför rock ’n’ roll slogNu vet jag vad som banade vägen för rock ’n’ roll på 1950-talet. Jag har den senaste veckan lyssnat på Amerikan största hits under det tidiga 1950-talet. Det är så att man kan kräkas åt det mesta! Det var ju amerikanarna som spred tuggummit runtom i världen strax efter andra världskriget. Tyvärr så fastnade tuggummit i truten på sångare som Perry Como och många andra. Till och med negersångaren Nat King Cole hamnade med flertalet låtar i tuggummigenren. Nu kanske någon läsare tror att jag har fått tag på några obskyra skivor, men det är faktiskt Billboards topplistor med de mest sålda/spelade låtarna under de här åren.

Fast det finns ju vissa guldklimpar från den tiden. Gitarristen Les Paul och hans fru Mary Ford gjorde ett antal trevliga inspelningar; Les experimenterade dessutom med att dubbla hastigheten på gitarren/bandspelaren medan frugan sjöng normalt (nä förresten, hon sjöng inte normalt utan väldigt bra!). Den här tiden är ett märkligt trendbrott. För andra halvan av 1940-talet hade en hel del svängig schlagermusik, ofta med stora swingorkestrar (okej då, ”Dragnet” med Ray Anthonys orkester 1953 är en överlevare från 1940-talet). Men på det hela taget banade denna långsamma och smöriga musik vägen för något nytt och fräscht för ungdomen: rock ’n’ roll.

Om hemsidan www.tallgren.orgFrån min internetleverantör så får jag en massa statistik om besökarna: hur de har sökt på hemsidan, antalet träffar och en massa annat. Denna statistik bearbetar jag varje månad och kan bland annat komma fram till följande: Under september månad tog det för den genomsnittlige besökaren 1 minut och 22 sekunder att läsa blåggen. De som ligger inom intervallet 80-120 procent av den tiden är ”normala”, de som läser snabbare än 80 procent av tiden (dvs. snabbare än 65 sekunder) har en väl upparbetad läshastighet och är att gratulera. De som ligger i intervallet 120-150 procent av tiden (98-123 sekunder) har antagligen någon form av lässvårigheter. De som ligger över 150 procent (124 sekunder eller mer) har sannolikt en stor portion humor och läser om en del av de fyndigheter som ibland presenteras på dessa sidor. Till de sistnämnda: Jag älskar er!

Lustigt: Fattigast av de fattigaSedan ganska många år tillbaka har jag fast inkomst, fast inkomsten är ju inte så stor. Men den 25e då avlöningen kommer så har jag fortfarande lite grann kvar från den föregående. Annat var det förr: i många år var jag en enormt fattig student, så fattig att det är svårt att beskriva. När jag bodde på studenthem på Uppstigen i Johanneberg så drabbades vi en gång av råttinvasion (ett återkommande problem, se även blågg 23 augusti). En dag då jag satt och läste inför en tenta så kom det liksom från ingenstans ett tiotal råttor in i studentrummet. De

härjade på för att leta mat medan jag förundrat tittade på dem. Efter ett par minuter så försvann de lika kvickt som de kommit, utan att hitta ens en liten smula att äta. Men fem minuter senare skedde en av de märkligaste händelserna i mitt liv: Den största råttan – som verkade vara flockens ledare – av det tiotal som varit inne och snokat runt på rummet en stund innan kommer tillbaka med en ganska stor ostbit i munnen, tittar ett ögonblick på mig med sina sorgsna ögon och lägger ner ostbiten framför mina fötter. Det hela var över på ett par sekunder så jag hann inte ens tacka honom. Men nu hade jag i alla fall mat för ett par dagar framåt.

Nästa blågg borde komma omkring den 11 oktober (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 27 september 2007

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags var det den Internationella Alzheimerdagen. Jag hade tänkt gå på några föreläsningar här i Göteborg och hade därför satt upp minneslappar lite här och var i lägenheten. Men tänka sig (eller kanske hellre ”inte tänka sig”), naturligtvis glömde jag bort det hela!

Under veckoslutet så brände jag en hel del bensin. På lördan tog jag bilen de tio milen till Ulricehamn, en stad som detta veckoslut passade på att fylla 600 år och hade jubileet till ära bakat en 600 meter lång tårta åt kungens äldsta flicka, som dock, enligt uppgift i tidningen, inte orkade äta upp hela tårtan (Eller ville hon inte? Har anorexin kommit tillbaka?). I Ulricehamn parkerade jag bilen och cyklade på en nedlagd banvall ett par mil utefter Ätrans dalgång till jag kom till Blidsberg. Där stannade jag vid Isaks fantastiska kafé vid den gamla kvarnen. Två koppar kaffe och lika många cigg samtidigt som jag gick runt i den vackra omgivningen vid Ätran: flera vattenspeglar och porlande småforsar där fiskarna tävlade om att snabbast komma upp till sina lekplatser (se bilder på http://www.isaksservicecenter.com/). Egentligen hade jag tänkt fortsätta ett par mil till, men vände tillbaka för att göra en större sightseeing i trakten med bilen.

Tidigt på söndagsmorronen stack jag iväg upp mot Dalsland och södra Värmland, de första tio milen på huvudvägen, men sedan nästan bara småvägar. Var även upp på Dalslands högsta berg: hade jag haft nån dalslänning med mig så hade jag nog inte kunnat låta bli att fråga, då vi stått på toppen, ”Var är berget? Ser man det härifrån?” Ja, högt var det då inte. Sådär en 80 mil tuffade jag runt med bilen i helgen. Egentligen borde jag ju skämmas för alla kolväten och annan skit som bilen släpper ut eftersom en av mina arbetsuppgifter på jobbet är att vara miljösamordnare! I tisdags hade dessutom fakultetens miljösamordnare möte och då de började tala om miljöbilar lyssnade jag bara med ett halvt öra, eftersom jag med pennan skaldade följande finurliga rad om ägare till så kallade miljöbilar: ”När man tar bilen till Systembolaget har man etanol i tanken!”

Denna vecka har även Göteborgs-Postens rubriksättare skänkt mig glädje. Igår hade tidningen ett konsumenttest av toalettpapper och över mittuppslaget hade GP rubriken ”Bra för ändamålet”! I ingressen blåser de sedan på med att ”Änglamark torkade hem fem fyrar” (GP använder fyrar istället för stjärnor i sin skala på ett till fem). Om du nu som läsare av blåggen har ett sjukligt intresse av att få veta hur bra olika rullar torkar i röven så kan jag, med viss

tvekan, referera till http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=106&a=371318. Själv så bryr jag mig inte alls om sånt här utan tycker det är en skitsak!

Liten sidoinkomstEftersom det stora flertalet läsare av denna blågg är mina vänner så kan jag berätta en liten hemlis som jag hoppas att inte någon av er för vidare till myndigheterna: Sedan fem sex år tillbaka har jag en liten men säker inkomst som späder på den annars så magra lönen från staten. En kompis till mig som är elingenjör från Chalmers hälsade på för en del år sedan och vi kom att bland annat diskutera de dyra elräkningarna. Han kunde ju detta med elektricitet och som ett litet experiment så bröt han plomben på elmätaren och kopplade om trådarna så att elmätaren snurrade baklänges. Men nu var ju plomberingen bruten, vad göra? Jo jag hade detta år genomgått en ganska omfattande sanering av amalgamet i munnen och fått detta utbytt mot plastlegeringar. Och plomberna hade jag fått med mig hem från tandläkaren. Min chalmerskompis tog en av dessa plomber och ersatte den som han just brutit sönder. Ett par månader sedan kom representanten från elbolaget för att läsa av mätaren och såg inget anmärkningsvärt med den: plomben satt ju som den skulle.

Men det var nu som det märkligaste hände. Eftersom mätaren gick baklänges så kom det efter en dryg månad postanvisningar både från elbolaget och dom som äger kraftledningarna, drygt 400 kronor tillsammans. I början var jag lite skraj för vad jag och min kompis ställt till med, men då det efter ytterligare tre månader åter kom postanvisningar så beslöt jag att ta steget fullt ut. Så alltid då jag inte är hemma sätter jag igång tvättmaskinen och efterhand har jag även lärt mig att spärra den genom att kila fast en lite plastbit i räkneverket, så att maskinen går hela tiden tills jag kommer hem. Och ugnen låter jag stå på lätt värme då jag är på jobbet. Under semester och andra långledigheter då jag inte är hemma är jag ännu fräckare, för då öppnar jag både kylskåp och frys så att de drar en massa kilowattimmar extra förutom de andra apparaterna. Så nu har jag faktiskt fått en ganska bra sidoinkomst, med betydligt störa postanvisningar än dom jag fick i början av detta lilla bedrägeri. Och som grädde på moset kan jag nämna att jag en gång om året får en postanvisning från staten på alltför mycket inbetald moms från elräkningen. Tyvärr så har jag bara drygt 50000 kilowattimmar kvar att utnyttja innan mätaren är nere på noll. Men det kan jag ju lösa genom att byta lägenhet till en som har massor av kilowattimmar på mätaren. Och jag har ju flera plomber kvar från tandläkarbesöket!

Oväntad konkurrensDet kan ju sluta illa om man krockar med en älg, särskilt för den som håller hög fart. I förra veckan var det en kille i Hälsingland som försökte undvika älgkrock då han såg en hona och hane gående längs vägen. Till slut så saktade han ner till noll, men vad hjälpte väl det. Älghannen så bilen som en konkurrent om fästmön och gjorde en tjurrusning (!) mot bilen. ”Älgen sprang rakt in i den stillastående bilen. Nosen gick igenom fönsterrutan och älgen rullade död ner bredvid bilens förarsida. Mitt i oturen med en attackerande älg så hade Hans ändå tur. Han klarade sig oskadd och ingen satt på passagerarsidan där älgen gjorde som mest skada. Men den nya bilen behöver rejäl omplåstring efter mötet med sextaggaren.” Ja, nog var den älgen taggad för sex! Man kan ju undra varför älgen sett bilen som en konkurrent eftersom den ju inte direkt ser ut som en älg, men kanske föraren använt hornet? Se gärna mer på http://www.ljusnan.se/article.jsp?article=17394

(Sorg-)LustigtI hög ålder så gick nu i somras fadern till några av mina vänner bort. Hela den stora släkten samlades till begravningen, med en stor åldersvariation på deltagarna. En knatte på cirka två år var också med på gammelmorfars begravning. Efteråt samlades alla till begravningskaffe. När den lille tvååringen kommer in i lokalen får han syn på tårtan på bordet och vet genast

vad detta innebär: man måste ju sjunga lite innan man får den efterlängtade tårtbiten. Så han klämmer högljutt i med ”Ja må han leva…”. Det var nog kanske inte riktigt rätt tillfälle för detta, men jag tror att knatten ändå lättade upp stämningen en hel del.

Denna lustighet är ju ganska kort så jag får spä på med en berättelse från tidigt 1980-tal hemifrån byn Ljusne i Norrland: En av mina bekanta pratade lite grann med prästen i byn och fick reda på att han just hade skaffat en moped av 1950-talsmodell. ”Är den remdriven eller kedjedriven” frågade min bekant. Prästen förstod inte riktigt frågan, trots att han (eller på grund av??) är akademiskt utbildad, utan svarade lite tvekande att ”Njaa, den är nog bensindriven”.

Nästa blågg borde komma omkring den 4 oktober (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 20 september 2007

Veckan som varit/veckan som gåttI förra veckans blågg så tog jag ju bland annat upp ”den internationella knallpulverpistolmässan – The Swedish Puff-Gun Fair”, men ännu har ingen av er läsare reagerat på den, som i alla fall jag tycker, absurda mässan som jag skapade uppe i hjärnan en kväll då jag var ute och cyklade omkring i Göteborgs hamn. När jag berättade huvuddragen för en av de återkommande läsarna (innan blåggen publicerades) så sa han att ”det egentligen låter ganska rimligt [att det finns en sådan mässa/förening för knallpulverpistoler] med tanke på så många konstiga föreningar som det finns.” Men, tro inte på att allt jag skriver är helt i överensstämmelse med sanningen: ett syfte med denna blågg är ju också att roa, och då får man ju tumma lite på sanningen ibland, ”Inte saaaaant…?”, som Povel brukade säga (mer om honom nedan).

I lördags morse så tog jag och Janne (som råkade vara gräsänkling denna helg, fästmön hade annat program) bilen till Helsingborg för att cykla runt i det norra av Skåne. På vägen ned så såg jag att det på E-6:an strax utanför Ringhals kärnkraftverk finns två tunnlar i bergväggen för vardera riktning av bilarna. Jag kom naturligtvis att tankemässigt jämföra dessa hål med Vattenfalls futtiga två hål i väggen för att driva kyl, frys och lampor. Kärnkraftverket hade betydligt rejälare hål i väggen!

För lördagen hade SMHI utlovat kraftiga vindar på 14-15 meter per sekund för norra Skåne. Från Helsingborg gav vi oss av mot Höganäs och därefter Mölle. Hela tiden hade vi kraftig motvind, faktiskt så kraftig att cykeldatorn ibland inte visade mer än strax över promenadfart. På cykelbanan låg det överallt avbrutna grenar och kvistar. I Mölle var det enorma havsvågor som slog över vågbrytaren, men segelklubbens mätare visade att det blåste 13 meter i sekunden som i byarna och 11 i medel. Det kändes lite snopet att det faktiskt inte blåste mer. Men när jag kom hem på söndagskvällen fick jag läsa på nätet att det hade blåst full storm, så mätaren i Mölle kanske inte riktigt visar rätt vind.

Passus: Mölle har i många många år haft en liten plats i mitt hjärta, alltsedan jag som ganska liten gosse första gången hörde Povel Ramel sjunga The Gräsänkling Blues (inspelad första gången redan 1951, fem år före min födelse!). ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the Sea, hon skulle kommit först i morron, men så kommer hon idag….” Det är en helt fantastisk

berättelse om hans festande medan kärringen/friherrinan är borta; han till och med förlorade hembiträdet till Stig Järrel under en påkernatt. Andra gången jag kom i kontakt med Mölle var genom en film från 1970-talet, där något Nato-flyg tappat någon elak last så att alla i området dog en långsam död. Allt var avspärrat och ingen kom ut därifrån. Kommer ihåg några starka scener där alla lite huller om buller tog farväl av varandra innan döden genom att idka samlag med varandra på stranden. Det här var ju 1970-tal och man kunde visa sånt här på bio utan att någon upprördes.

Från Mölle till Jonstorp gick vår cykeltur nästan i rekordfart, med rejäla hastigheter även då det bar uppför. Framåt kvällningen checkade vi in på hotell Duxiana, men fortsatte strax efter med cyklarna en mil söderut där vi vid solnedgången knäppte upp en varsin öl. Sedan åter mot Helsingborg, men redan i Råå så stannade vi vid piren för att ta en andra öl; vi hade varit kloka nog att på förmiddagen köpa ett par burkar vardera för kvällsutflykten. Tillbaka till Helsingborg så hade vi den kraftiga motvinden igen, men styrkta med öl så var det ingen match. Med drygt tio mil i sadeln så stannade vi till på Söder och styrkte oss ytterligare med några pilsner på ett av våra stamställen – Viking vid Gasverksgatan – innan de blev dags att göra natt. Mjölksyra i benen, öl i magen och Duxsäng i ryggen gjorde att jag inte vaknade förrän Janne väckte mig vid halvniotiden. Det regnade på söndan så vi tog lite bilsightseeing i norra Skåne istället och var tillbaka i Göteborg strax innan mörkret lade sig.

I måndags så jag en liten annons i GT (sidan 5), överst i högra hörnet) från en vänsterorganisation där de uppmanade till demonstration den 18 september: ”Demonstrera mot högerpolitiken för rättvisa och solidaritet”. Jag får hoppas att det är ett syftningsfel. Eller kan vänstern nu ha gått så långt att de inte längre ens vill kämpa för det de så länge sagt sig kämpa för, rättvisa och solidaritet – att högern nu tagit över deras huvudparoller?

Dessutom en liten varning till er läsare: uppför er beskedligt då ni är på besök i Norge. Jag såg nämligen i dagens Metro (sidan 14) en rubrik som löd ”Svenska svin skjuts i Norge”!

DirektsändningSedan mer än fyra år har jag ingen TV – tänkte just skriva ”sedan fyra år saknar jag TV”, men denna manick saknar jag verkligen inte! – och får förlita mig vad som sker i detta medium från andra källor. Direktsändningar ger ju ingen chans att rätta de grodor som springer ut ur munnen, vilket häromveckan exemplifierades med att SMHI påstod att minus två grader var det kallaste i Småland sedan 1940-talet. Häromveckan så var det ju en rejäl sammanstötning mellan två av Krigsmaktens helikoptrar och alla fyra ombord dog. I TV 4:as Nyhetsmorgon den 12 september lär det bland annat ha sagts att ”De två helikoptrar som i går krockade i luften, har enligt uppgift kommit för nära varandra.” (tack för tipset Miriam/ www.avigsidan.com!).

Svensk barnporr?Amerikanarna har nu konstaterat att vi i Sverige producerar en massa barnporr. En av de värsta syndarna är den saligen insomnade Astrid Lindgren, vilken står bakom en hel del av den svenska exporten av exploaterade miniorer. ”Madicken”, ”Ronja”, ”Barnen i Bullerbyn”– den sistnämnda såg jag med en dålig projektor någon gång ca 1965 i ett rum på gamla konsum i Ljusne, inte på den vanliga biografen – och massor av andra filmer har av den amerikanska filmdatabasen IMBD givits beteckningar såsom ”child nudity” och en massa annat, vilket antagligen får motsatt effekt eftersom de bildar sökord för pedofilerna, just dem som man vill undvika, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article767794.ab Visste ni förresten att flickor

som har fyllt fyra år inte får visas med bar överkropp i USA?! Det stora landet där borta i väster har ibland regler som gör människor från andra länder och kulturer förbryllade.

Blåggen förgyller tillvaron för mina finländska läsare?TT skickade ut en liten notis i tisdags (Metro Göteborg, sidan 16): ”Finländare surast på onsdagar” De lär vara sociala och gladlynta till vardags (enligt notisen: fan trot – de är melankoliska och vemodiga, tro mig! – men inte på onsdagar, då de lär vara på dåligt humör). ”Detta till skillnad till torsdagar, då de flesta finländare surfar på nätet.” Allt detta enligt en undersökning av opinionsinstitutet Taloustutkimus. Kan det verkligen vara så att min blågg har fått denna enorma spridning i Finland att de helt enkelt får abstinensbesvär innan den kommer ut på torsdagskvällen? Den svenska Socialstyrelsen har ju redan varnat för att regelbunden läsning av blåggen kan skapa beroende!

En solskenshistoriaDen 7 maj 1984 spelade jag in en låt från radion som helt enkelt är enormt bra: Question, med P.J. Proby. Tyvärr så var detta på den gamla goda tiden med kassettband och jag råkade bli tvungen att vända från A- till B-sida mitt i låten. Förra veckan så gjorde jag en sökning på internet efter denna låt och kom bland annat till en engelskspråkig hemsida, se http://web.telia.com/~u42210721/index.htm. Jag hittade låten på någon samlingsskiva, men inte bland de singlar som räknades upp. Nu råkade det på hemsidan stå något i stil med ”Since I am from Sweden…” så jag skickade ett mail till adressen och frågade på svenska om han/hon kunde ge mig lite mer info om denna låt och kanske skicka den som mp3-fil eftersom jag gärna skulle höra denna, en av mina riktiga favoritlåtar, i sin helhet. I lördags så fick jag svar från Jan Sonesson i Helsingborg som skrev att han hade en dubblett av P.J. Probys första plattor (utgivna på CD), och skulle posta den på måndan! Question – som inte givits ut på singel – fanns med där (inspelad på första LP:n från 1964). Och se, när jag kom hem från jobbet i tisdags så låg det faktiskt en CD och väntade på mig på dörrmattan under postinkastet.

Vilken röst han har (inte Jan, så vitt jag vet, utan P.J. Proby)! Han är ju bland oss svenskar i min lite mer mogna ålder känd för att spräcka byxorna under konserterna (vilket lär ha hänt endast några få gånger som en gimmick), men nån sprucken röst har han verkligen inte! Tack Jan för skivan!

LustigtNågon gång kring 1988-89 hade min kurskamrat från universitetets samhällsvetarlinje, Anna Tulldahl, födelsedagsfest. Nån present måste man ju komma med, men vad köper man åt en dam. Jo blommor förstås. Men att komma med en bukett eller inköpt krukväxt är inte riktigt min stil, det är alldeles för enkelt. Så jag gick ner till Weibulls fröbutik nere vid Kungstorget för att köpa ett ”gör det själv-set”. Fast nåt sånt hade dom ju aldrig hört talas om. Men jag hade redan idén klar för mig: några krukor, lite blomjord och så lite fröpåsar. För att göra det lite mer spännande så blandade jag ihop fröerna, slängde påsarna och slog in allt i en snygg presentförpackning (på Åhléns så bjuder dom ju på inslagningspapper, har själv aldrig köpt nåt sånt). Presenten blev uppskattad och var naturligtvis födelsedagsfestens mest originella present. Redan då jag överlämnade presenten hade jag glömt vilka blommor det skulle bli och Anna berättade aldrig vad det var som kom upp i krukorna. Men säkert var det tjusiga blommor för det var inga billiga fröer jag köpte, påsarna kostade flera kronor styck!

Avslutningsvis en liten godbit från www.avigsidan.com (18/9), ursprungligen från Sydsvenskan samma dag: ”Malmös barn ligger på botten när det gäller simkunnighet.”

Nästa blågg borde komma omkring den 27 september (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 13 september 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJag har aldrig haft fotsvamp. Däremot har jag åtskilliga gånger trampat ned en massa svampar, nu senast i lördags. Jag och ett par kompisar stack upp till skogarna i (nä, svampställena får förbli en hemlighet!), där det fanns massor av trattkantareller. Vi traskade ett par hundra meter in i skogen från vägen och plötsligt upptäckte jag att jag just trampat sönder några trattisar. Det är bara början av säsongen för trattkantareller, men redan efter ett par timmar så hade vi lyckats plocka ihop 3-4 kilo. Kommer det lite regn nu så får man lätt ihop en sisådär tio kilo på en kort stund på detta ställe. Vi traskade vidare 400 meter till ett lite torrare område. Och där, på en liten plätt inte större än fem kvadratmeter, upptäckte jag ett verkligen helgult område och kallade på mina kompisar. Runt 1,5 kilo gula kantareller fick vi med oss från denna lilla plätt. Dom minsta lämnade vi för att återkomma lite senare då de har vuxit till sig. Det kan tilläggas att jag är den perfekte svampplockaren att ha med sig: jag är allergisk mot all svamp och ger därför bort dom till mina kamrater som är med på svampturen. Och likt en hund så snusar jag runt och meddelar var det finns (för andra) ätlig svamp. Sedan får dom plocka det jag hittat, medan jag letar upp nya svampgömmor.

I söndags var jag på utlandssemester. På morronen tog jag bilen norrut och efter en dryg timme lämnade jag motorvägen för att kryssa runt i Bullarebygden. På ett ställe läste jag lite galet på kartan och var efter en dryg mil tillbaka på samma plats. Mycket försmädligt! Till och med samma flicka som var ute med hunden såg jag två gånger. Eftersom detta är del av den så kallade obygden så måste hon ha känt igen mig och undrat varför jag körde förbi henne en andra gång från samma håll. Så småningom var jag inne på norskt område och kom efter ett tag till Halden, där jag turistade på lite olika ställen. Det kändes lite kymigt att vara där, jag liksom kände mig som en spion på utländskt territorium. Det här har sannolikt att göra med att jag i det undermedvetna kommer ihåg från småskolans historielektioner att nån svensk kung blev skjuten där. Vem det var kommer jag inte ihåg, men det var nog någon Kalle med nummer 10 till 15. Min kunskap om detta är tyvärr knapp (obs! mycket roligt! Förstår du inte, så läs om igen och rannsaka ditt minne alternativt hämta info från internet).

Väl tillbaka till Sverige så åkte jag till ett av de enorma köpcentra som finns på svenska sidan gränsen. Så långt ögat kunde se så var det bara norskregistrerade bilar på parkeringsplatsen. Med sin skattepolitik så torde den norska staten gå miste om enorma pengar på denna gränshandel Det fanns dessutom flera jättetavlor om ett telefonnummer som man kunde ringa för att få info om tullen hade kontroll eller inte. Ty jag tror att få av norrmännen som shoppade i köpcentret hade för avsikt att deklarera sina inköp då de åkte hem igen. Norskarna som bor ganska nära Sverige lever nog ett rikt liv: de har betydligt högre inkomster (”oljekronor”) än oss och kan inhandla merparten av sina varor i Sverige till betydligt lägre pris än i Norge.

I tisdags så besökte jag den internationella knallpulverpistolmässan – The Swedish Puff-Gun Fair – som denna gång hölls på Nordstadstorget i centrala Göteborg. Ett 40-tal utställare visade upp sina alster och även i år fanns det en massa nyheter. Som vanligt var den ett par

försäljare av andra vapen som försökte komma in på mässan, bland annat en som importerar ollonskottspistoler. Men direkt han visade ollonet så var det ett par kvinnliga vakter som tog hand om honom, så besökarna till mässan fick aldrig se hans stånd.

En av de intressantaste nyheterna var en knallpulver-Magnum som knappast kunde skiljas från dess mer beryktade storebror. Liksom i USA blev det här mässans stora attraktion. Utställaren/försäljaren hade med sig massor av tidningsklipp som visade hur affärsinnehavare över hela USA hade stoppat knivrån mot deras butik med detta vapen. Då rånaren kommit fram till kassan och riktat sin kniv mot kassabiträdet så hade han eller hon blixtsnabbt riktat denna Magnum mot rånaren, vilken naturligtvis slängde sig ifrån sig kniven då han såg sin övermakt. När sedan Magnumen trycks av och ett futtigt puff hörs brukar rånarna helt tappa fattningen och börja skratta. Och då kommer vapnet till rätta: man vänder på det, håller i pipan och knackar rånaren i huvudet med kolven. Sedan är det bara för polisen att hämta upp den omtöcknade rånaren. De kan vara mycket effektiva dessa knallpulverpistoler!

Om ”Stockholm”I många år har vi norrlänningar kallat Sveriges huvudstad för Fjollträsk eftersom det där finns landets högsta koncentration av fjollor. Egentligen står Fjollträsk för hela ”fjollåttaregionen” (till mina finländska läsare måste förtydligas att stockholmsområdet har riktnummer 08, därav fjollåttaregionen). Flygbolaget Fly Nordic annonserade i våras resor från Norrland till ”Fjollträsk”, vilket retade upp en del innevånare i huvudstadsregionen som anmälde annonsen till Marknadsetiska Rådet (MER) vilket består av representanter för annonsörer, media och reklamproducenter. Men i fredags kom MERs utslag i ärendet: annonsören friades eftersom MER konstaterade att det verkligen finns betydligt fler fjollor där än i landet i övrigt, se http://www.city.se/Nyheter/1.831191/det-far-fjollattorna-tala...

Prinsen mår som en kungFör ganska många år sedan fick jag en flaska vin av min kusin Susan Tallgren, ett vin som hette ”Prince Henrik” och som Susan tyckte att jag borde ha. Efter att vinet druckits upp så satte jag ”toppetiketten” (som det bara stod Prince Henrik på, inte den fullstora etiketten med en massa annan info) på ytterdörren på sommarstugan. Men inför denna säsong hade nån marodör rivit bort etiketten och detta hade jag retat upp mig på hela sommaren. Men strax innan jag åkte hem så gladde min kusin Camilla Tallgren mig med nåt annat, nämligen en 20 centiliters flaska estnisk brandy. Och denna heter bara ”Henrik”! Liksom Susan så tänkte Camilla att hon bara måste köpa denna flaska till mig. Vem denne andra Henrik är vet jag inte, men kanske nån estnisk författare eller poet eftersom det står några verser på baksidan av flaskan. Två snapsar tog jag och mådde som en kung efter det!

Från beundrarskaranFick följande mail strax innan publiceringen av höstsäsongens första blågg: ”hej doktorn!!! tänk att äntligen är det den 16/8 så nu får du skynda dig att uppdatera din blogg. för nu har jag läst den om och om igen hela sommaren. hoppas att du har haft en bra sommar där på löparö.här har det varit en ganska dålig sommar men men sånt är livet. harebra hälsningar från hälsinge kusten.”

Sommarminnen VSom jag meddelade den 14 juni, alldeles innan semestern började, så skulle det bli till att hjälpa till med höbärgning till de fyra islandskusarna på Löparö Gård. Det är en hel del förarbete: först så slås höet med en lie monterad på traktorn varefter höet vänds två eller tre gånger, även detta med hjälp av traktorn. Nästa moment är att med ett annat verktyg

komprimera höbalarna med två band runtomkring dom. Det är nu som det arbetskraftintensiva arbetet börjar. Ute på höängarna samlar ett gäng ihop balarna i större högar varpå de lastar upp dem på en bil som kör till ladugården där de ska radas på ett visst sätt för att den fläktdrivna hötorken ska kunna torka dem ytterligare. Det här är mycket arbetsintensivt och svettigt. Om det är 25 grader ute så är det en bra bit över 30 grader inomhus eftersom varje bal i sig är ett litet värmepaket efter ha legat i solen och dragit till sig värme. Kring 1000 balar brukar köras in och de ska med mannakraft lyftas av bilen (jag brukar kasta dom ett antal meter till en mottagare längre in – man blir ganska mör i armarna efter detta!). Efter att det första lagret lagts på hötorken är det dags för ett till. Till slut så brukar det vara kanske sex eller sju lager högt och är mycket svårt att gå på eftersom man sjunker ner i alla mellanrum som uppstår. Hittills har ingen brutit foten, men man får hela tiden vara på sin vakt.

När vi lossat det sista lasset i somras så kom chefen, som i flera dagar rattat traktorn, för att höra hur det gick för oss. Det rappa svaret från blåggens berättare blev naturligtvis att ”det går som en dans, vilket naturligtvis beror på att det finns två band på balen!” Den som inte förstår denna lustighet rekommenderas att läsa om detta delkapitel en gång till; förstår du inte heller då så är du tyvärr inte mottaglig för humor! Eller trögare än jag trott att mina läsare är.

LustigtVintrarna här i Göteborg kan vara ganska milda, så en dag i januari för kanske tre fyra år sedan gjorde jag en längre tur bortåt Torslanda. Väl tillbaka på centrala Hisingen stannade jag för att köpa en flaska 1,5 liters läsk vid en butik på Kvilletorget. Vanligtvis så kedjar jag fast cykeln, men det här var ju bara ett butiksbesök som skulle ta ett par minuter. Men när jag kom ut såg jag direkt att cykeln var puts väck. Istället för att stanna och klia mig i huvudet och fundera på vart cykeln hade tagit vägen så gick jag med raska och bestämda steg kring de kvarter dit cykeltjuven skulle kunna ha dragit iväg med cykeln (den var ju låst i bakhjulet så det skulle ju gå långsammare för honom än för mig). Jag hade colaflaskan redo för att slå tjuven i skallen och återta cykeln. Vanligtvis så slår jag inte folk i skallen, men kring Kvilletorget bor en massa knarkare som känner till spelreglerna och skulle aldrig komma på tanken att polisanmäla mig.

Men märkligt nog så hade tjuven hunnit bort trots min snabba insats. Så småningom kom jag tillbaka till torget och såg min gamle kumpan Hasse Johansson. Och bredvid honom, vid en låg stenmur, låg min cykel. Han hade sett mig gå in i butiken och beslutat sig för att skoja med mig. Han drog iväg med cykeln och gömde sig några sekunder bakom stenmuren precis då jag kom ut. Men när han tittade upp igen så var jag försvunnen (jag hade ju gett mig av på tjuvjakt). När han förklarat det hela så insåg jag att det var ett bra skämt, och som plåster på såren bjöd han på lite kaffe ur sin medhavda termos. Det värmde både att få lite kaffe i sig – även om det var en mild januaridag så var det inte varmt – och att få tillbaka cykeln.

Nästa blågg borde komma omkring den 20 september (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 6 september 2007

Veckan som varit/veckan som gåttDet har ju varit väldigt kallt en tid nu (fast idag kom värmen åter med 19 plusgrader). Ofta tar jag lite längre cykelturer under helgerna, men då det både var kallt och regnigt så blev det

några bilturer förra helgen istället. Och då kommer jag ju mycket längre bort! På lördan turistade jag på en massa småvägar i Halland och såg flera av de berömda floderna, vilka vi hemma i Norrland skulle benämna bäckar. Fast här nere i södra delen av Sverige så har man ett visst sinnelag för att överdriva storleken. Liksom med floderna/bäckarna så finns Vättlefjäll strax utanför Göteborg (se t.ex. http://www.vastkuststiftelsen.org/visanaturres.asp?id=354) som har en höjd av omkring 100 meter ovanför havsytan. Hemma i Norrland skulle vi ha kallat detta för en ås. Men jag turistade i alla fall med bilen där i söndags. Och trots sitt ringa höjdläge så är det ett mycket stort, variationsrikt område som är väl värt att besöka. Men att kalla det för fjäll, det är nog lite väl magstarkt för min norrländska själ.

Häromdan var det exakt 40 år sedan vi övergick till högertrafik. Natten innan bytet från vänster sida arbetades det intensivt med att byta ut skyltar och måla om filerna så att bilarna skulle köra åt rätt håll. Fyrtioårsjubileet uppmärksammades stort i medierna och jag råkade höra på radion en äldre man intervjuas. Han fick frågan om det var svårt med övergången. ”Nä”, sade han. ”På den tiden körde jag lastbil för Arla och var van vid filkörning. He he. Hejdå.”

Igår så avgick försvarsministern för att han inte ville gå med på att sänka anslagen till krigsmakten med 4 miljarder kronor (vilket enligt en sifoundersökning, som presenterades idag, inte heller har stöd bland de moderata väljarna). Den avgångne försvarsministern är major i reserven och ersattes av en minister som inte ens gjort lumpen. I dagens Metro kommenterades detta av en statsvetare som att ”De representerar två generationer – en reservofficer och en tomhylsa.”

StåndaktighetJag har ju de senaste åren fått en hel del spam i datorn, ofta med reklam för Viagra. Så här lite över femtio år gammal så händer det ju en del saker i kroppen (jag är ju lesbisk, se förra veckans blågg!). Jag har en längre tid funderat på att beställa hem lite sådana där piller, bara utifall liksom…. Men är de egentligen verkningsfulla, och dom är ju så dyra…. Hursomhelst så beställde jag i alla fall en uppsättning av dessa piller. Posten finns ju inte längre så man får hämta ut sitt paket på bensinstationen, vilket jag gjorde häromdan på väg till jobbet. Jag la det lilla paketet i innerfickan på jackan, samma ficka där jag har min klocka. När jag äntligen kom hem på tidiga kvällen så tömde jag jackfickan och först fick jag upp klockan. Och tänk: Den stod! Så det verkar vara starka grejer de där viagrapillren.

Det här få mig att tänka på det äldre paret där hustrun läste morrontidningen. ”Jag ser att din gamla kompis Gustav Englund har dött.” Jasså”, säger hennes man lite förstrött, ”Och vad dog han utav då?” ”Det stod inte,” sa hustrun. ”Jasså, kan man dö av det också?”

Problem med sommarkatten?Det finns ju många människor som skaffar en sommarkatt och sedan får svårt att göra sig av med den efter sommaren. Men nu har lösningen kommit, nästan som ett kinderägg med tre önskningar i ett, och som i alla fall tillfredsställer flertalet parter. För det första gläder en sommarkatt människorna, och då särskilt barnen. För det andra blir den lilla kattungen glad att få växa upp i en familj ute på landet och bli ompysslad och omtyckt. När sedan sommaren närmar sig sitt slut och kattungen nästan är fullvuxen kan den glädja sin värdfamilj en sista gång genom att bli uppäten, se http://www.expressen.se/nyheter/1.823801/for-manga-katter-at-upp-dem. Katten kanske inte är helt nöjd med detta arrangemang, men värdfamiljen slipper ta med katten till stan samtidigt som de får en god gryta. Tyvärr så finns det inget recept på kattgryta i artikeln, men den som är intresserad kan säkert finna sådana på internet.

Sommarminnen IIIJag hatar att måla. Ändå är det den sysselsättning som i många år upptagit mesta tiden i sommarstugan, så känns det i alla fall. För en sådär sex sju år sedan smällde jag på 58 liter Falu Rödfärg på bodan (det är ett slags uthus, i Sverige ofta benämnt härbre). Jag var ytterst noggrann och använde tre penslar: en tjock pensel för de stora ytorna, en mindre för lite finare detaljer och sedan en målarpensel (sån där man fixar till akvareller med) för alla springor. Resultatet var mycket bra och nu kommer bodan att stå röd och fin i många år till innan väder och vind långsamt nöter bort rödfärgen. Sedan bodan var färdigmålad hade jag två liter över och den smetade jag på verandan, som även den blev skinande röd. Så uppenbarade sig katastrofen. När jag efter att semestern var över så skulle jag låsa dörren till bodan. Dörren var fortfarande grå och omålad eftersom den alltid står vidöppen då jag befinner mig där. Om jag hade kunnat gråta blod så skulle det ha hjälpt: den ilska jag kände inom mig hade nog räckt till den kvadratmeter som behövdes till den omålade dörren (den är väldigt liten, bodan är kanske trehundra år gammal). Men nu fick bodan stå skinande röd i tio månader, fast med en dörr som var grå som den mest inbitne sosse man kan tänka sig.

Sommarminnen IVTrots att det är ny rubrik och innehåll, så hatar jag fortfarande att måla. Stora delar av stockhuset som jag disponerar är vitkalkat på insidan. Riktigt snyggt om jag får säga det själv, och det får jag ju i denna blågg. Men kalken i taket i farstun har inte riktigt fäst. Varje år brukar det på golvet i farstun ligga en massa flagor från taket då jag kommer. I år gjorde jag slag i saken och skrapade rent taket från all gammal kalk och utav bara farten (nja, det tog nog åtskilliga dagar, jag är väldigt noggrann då jag sätter igång) så tog jag även bort det mesta av kalken på väggarna. Det var ett jävla jobb att få bort den gamla kalken. Förvisso hamnade nio tiondelar av det jag skrapade bort på golvet, men den sista tiondelen hamnade i näsa och lungor. Och att sen applicera det hela var ett företag i sig: kalkfärgen var tunn som vatten och då jag beströk ytan så började träet se ut som omålat trä, först när det torkat så blev det vitt. Men då fattades det på flera ställen så det var bara att försöka förbättra. Och vid förbättring så blev allt trävitt igen så jag såg inte hur mycket som fastnat på stockarna. Grrrr….!

Jag hade räknat med att det skulle räcka med en 10-litersburk med kalk, men det fattades ett par liter så jag köpte en till. Men nu blev det ca åtta liter över, så jag började skrapa bort lite kalk i den så kallade ”salen”. Och sedan i köket, det tre spisarna/ugnarna, sovrummet, och så vidare. När sommaren var över så hade jag kalkat 60 liter och måste fortsätta med några burkar till nästa sommar. Detta förbannade målande tar aldrig slut! Och nästa sommar ska jag fortsätta måla fönstren på utsidan, ett par fönster hann jag med sommaren 2006, men det finns ju ett antal till. När alla målningsprojekt är färdiga så misstänker jag att bodan står där askgrå som tidigare och tigger om rödfärg igen. Och så börjar den onda cirkeln att snurra ett varv till!

LustigtHär i Göteborg har vi vid Stenpiren ett monument som hedrar utvandringen från Sverige till USA. Det är en kopia av ett monument som restes 1938 i Delaware till minne av att det var 300 år sedan Sverige grundade en koloni i det som blev USA och det som blev delstaten Delaware. I början av mars 2001 så fanns ett reportage i lokalblaskan där bland annat detta monument omnämndes och att det uppfördes 1938. Reportaget var en liten vardagsbetraktelse av staden där redaktören promenerade runt och skrev ned sina iakttagelser. I ett vänligt mail (med rubriken ”Du går inte; du är ute och cyklar!”) till honom så påpekar jag att kopian i Göteborg faktiskt restes 20 år senare, år 1958 (vilket står på sockeln om man tittar lite

noggrannare), samt gav en förklaring till senareläggandet. Till detta skrev jag att det hela är en petitess och bara ett litet påpekande som naturligtvis inte behöver rättas till i tidningen.

Ett par dagar kommer svaret, rubricerat ”Redaktörer som cyklar i diket…”, där han bland annat skriver ”Oj, man tackar för hjälpen och rodnar efter denna idiotiska miss! Som framgår av texten var det tämligen mörkt och kallt när jag gjorde min promenad vid Stenpiren, så jag missade helt enkelt texten [på sockeln]. Detta ursäktar naturligtvis inte slarvet.” ”När jag sedan slog upp i Göteborgsguiden ([utgiven av] Rabén Prisma) när statyn rests antog jag korkat nog att 1958 var ett korrekturfel. Jag skrev tills vidare 1938 och bestämde mig för att bekräfta detta i något annat verk, vilket jag glömde bort.” Efter lite mer detaljer om andra saker så skriver han ett p.s.: ”För att ytterligare spä på eländet: Rabén Prismas guidebok, som jag antog var behäftad med fel, har jag förstås skrivit själv. Snacka om självmål.”

Sens moral: lite inte på allt i faktaböcker, även om du skrivit dom själv!

Nästa blågg borde komma omkring den 13 september (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 30 augusti 2007

Veckan som varit/veckan som gåttEn mycket ordinär vecka har förlöpt, ungefär i stil med ”äta, sova, skita”. Glädjande nog så hade den första blåggen efter semestern 31 registrerade besökare, fast jag vet att det finns en del som inte registreras, kanske beroende på att de har datorn inställd på att inte skicka ut cookies?

Det har varit mycket kalla nätter nu, bara fem grader igår morse. Men det var inte kallast i landet: Den morrontrötte meteorologen Erling B från SMHI sa i direktsändning på de lokala nyheterna igår morse att ”det har varit ner mot minus två grader i Småland och så kallt har det inte varit på 20 år.” Jo jag tackar jag! Verkar som att man borde bosätta sig i Småland eftersom de nästan aldrig har minusgrader där. För precis tio år sedan hade vi så kallad tropisk värme här i Göteborg (sannolikt också Småland eftersom det aldrig är kallt där, i alla fall inte enligt väderlekstjänsten). Jag hade just flyttat i ett nyrenoverat hus på Övre Husargatan och hade att välja mellan pest eller kolera: om jag öppnande fönstren så dränktes jag av trafikbullret på den vältrafikerade gatan utanför; det blev inte svalare i lägenheten, men det fläktade lite i alla fall. Om fönstren var stängda så var det nästan helt tyst, men värmen var kväljande. Vare sig jag hade öppet eller stängt fönster så var det mycket svårt att kunna sova.

Igår eftermiddag hade jag lyckats städa undan så pass mycket på skrivbordet att jag skulle kunna unna mig en ledig eftermiddag. Klockan 13 så gick jag in till min kollega Roger Lindblom, för övrigt en av de dedikerade lärarna av blåggen (den gossen verkar ha god smak han!), och berättade att jag tänkte ta mig en liten biltur neråt Halland. Efter ha suttit ned i fem minuter hos Roger gick jag tillbaka för att stänga av datorn och ge mig av. Men tro på fan, massor av material som jag måste ta itu med direkt hade en annan kollega lagt på min stol, så det var bara att sätta igång med detta. Först vid sextiden kom jag iväg från jobbet! Så nån biltur blev det inte.

Rubriksättning och strejker

I måndagskvällens nätupplaga av Expressen så fann jag följande rubrik som jag tycker är ganska rolig: ”Brand i chokladfabrik startade bland biskvier”. Som underrubrik fanns ”Chokladbranden släkt”, se http://linkoping.expressen.se/Nyheter/1.815275/flera-brandman-kampade-mot-lagorna. När jag sedan läste texten så fanns inget om biskvier, utan branden startade i en fläkttrumma och spred sig vidare upp till taket. Så det var varken fråga om brinnande biskvier eller choklad. Dessutom så hade de i rubriken inne på hemsidan det helt fantastiska att ”Flera brandmän kämpade mot lågorna”. Jaha. När skickade brandkårens senast ut en ensam brandsoldat att bekämpa eld (normalstyrkan är alltid 4-5 man om det inte är fråga om en större brand eller där man kan misstänka att människor riskerar att komma till skada)? Allt tyder på att det var en helt vanlig brand i en industrifastighet men att den ambitiösa journalistvikarien ville göra något stort av den lilla händelsen. På den publicerade bilden finns varken tillstymmelse till rök eller eld, man ser en brandbil i det gassande solskenet.

Kan den här journalistiska bragden ha att göra med den pågående strejken bland journalister? Att de erfarna journalisterna strejkar (får lite längre semester) och skickar in det lätta gardet, vikarierna från journalistskolorna? Sverige är sedan många år ett land som präglas av ett stort samförstånd på arbetsmarknaden. Under de senaste åren är det endast ett fåtal yrkesgrupper som har strejkat, men journalisterna gjorde det för bara några år sedan också. Jag undrar varför journalisterna är så snabba att ta till strejkvapnet, särskilt som det har konstaterats att de ”är ett jävla pack” (se blågg 16 mars). Det verkar som att många journalister tror att de är ”übermenchen” och bör behandlas bättre än andra; de är ena jävla gnällpikar som skriker om dom inte direkt får det som dom pekar på. Ett av de krav de sedan kanske 30 år tillbaka har, är att den som skrivit en text på betald arbetstid och på arbetsgivarens dator – alltså utfört det jobb som de är betalda att göra – ska få mer betalt om texten används. Facket (Svenska Journalistförbundet, SJF) är rädda för att färre journalister kommer att behövas om texterna används i flera medier (exempelvis i Aftonbladet och deras gratistidning Punkt.se). Ja, men det är väl bra! Alla branscher rationaliserar, varför skulle journalisterna vara undantagna från det? Och hur högt gnällde de när deras arbetskamrater typograferna nästan över en natt rationaliserades bort? Nä, då var de tysta som möss.

Om Göteborgs-Posten krymper till samma storlek som under förra strejken häromåret, där materialet bara skrevs av chefer som inte var med i facket, så säger jag upp prenumerationen för gott. Och hoppas att många andra gör detsamma. Detta mörkröda fackförbund, alltså SJF, ska inte få påverka mig. Jag går då över till nyare, modernare och snabbare medier, så får då journalisterna titta ännu djupare i sina rödvinsflaskor samtidigt som de diskuterar jävligheten med kapitalismen och hur ljuvlig den socialistiska arbetarstaten skulle vara (men dessa journalister har sällan gjort ett ”hederligt handtag” i sina liv; de har mestadels diskuterat Marx och Engels skrifter). Fast liksom oss alla andra har de väl övergått till att dricka rödtjut på kran. Post scriptum: detta skrevs igår onsdag, alldeles innan jag lade ut denna blågg hörde jag på nyheterna att konflikten är över.

Ut ur garderobenJag kan nu avslöja att jag tillhör en sexuellt avvikande minoritet. Jag är nämligen lesbisk! I våras träffade jag en jättetrevlig och go flicka på en pubb här i Göteborg och vi pratade en massa. Efter ett tag så försökte jag locka henne med hem till lägenheten. ”Ja”, sa hon, ”Det låter ju trevligt, men det är så att jag är lesbisk.” Jag har hört ordet Lesbisk många gånger men inte riktigt fattat dess innebörd, så jag var tvungen att fråga henne vad det egentligen innebär. ”Ja”, sa hon, och så berättade hon i detalj vad hon vill göra med andra flickor. Och tänk, ”Det vill ju jag också göra!” utbrast jag. Så nu kan jag äntligen bekänna att jag är lesbisk. Det

känns skönt att ha kommit ut ur garderoben. Tyvärr så ville denna trevliga flicka inte följa med mig hem över natten trots att vi båda var konstaterat lesbiska.

LustigtFöljande händelse utspelade sig i Norrland för drygt tio år sedan. Hon som är i centrum för detta har tyvärr ingen internetuppkoppling och kan följaktligen inte avböja att vara med på den här sidan, så hon få bli anonym under namnet ”Marianne”.

Marianne och hennes man tycker om att experimentera med olika hemgjorda viner, de plockar bär och frukter både från trädgården och ute i skogen. För att få till ett hyfsat vin så tillsätter de riktigt vinjäst, inte de där paketen med brödjäst som man köper i butiken och som inte sällan resulterar i ett vin som är nästan odrickbart. En sommar hade de plockat en massa blåbär som de gjorde både sylt och saft utav, men eftersom det var fråga om stora mängder bär beslöt de sig även för att prova på att göra blåbärsvin. Så de fyllde 25-litersdunken med några liter blåbär, ytterligare några liter äpplen (vilket man använder för att dryga ut och att inte bärsmaken ska bli alltför dominerande), lade i lite vinjäst och slutligen skruvade på vattenlåset så att syret inte skulle få någon chans att omvandla vinet till ättika.

Vindunken ställde de i ett litet rum på övervåningen i villan. De första dagarna tittade de till den för att se om jäsningsprocessen kommit igång, men när den väl startat med regelbundna ploppar från vattenlåset så lät de den vara en längre tid för att brygden skulle få jäsa klart. Marianne får då och då besök av grannens katt, vilken går in och ut ur huset som om den nästan bodde där. En dag kom den flygande nedför trapporna i ett jihu och Marianne undrade vad som skrämt den. Hon gick upp på övervåningen och hörde där ett konstigt smälland ljud varje halvminut. Efter en stund hade hon lokaliserat ljudet till rummet där de ställt vindunken. Hon öppnar dörren och får en chock då hon ser de förut vita tapeterna blåfärgade. Vindunken är kraftigt utbuktande: när trycket blir för högt så smattrar det till i vattenlåset och ett antal blåbär flyger ut och fastnar på väggarna. Efter en halvminut händer samma sak igen.

Det blev förståss att tapetsera om hela rummet och Marianne har nu lärt sig att man måste köra blåbären genom mixern först, inte stoppa ner hela blåbär i dunken!

Nästa blågg borde komma omkring den 6 september (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 23 augusti 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa, nu är det full huggning på jobbet. Första arbetsveckan hade jag intensiva arbetsdagar de tre första dagarna, men kunde avsluta med två ganska korta dagar. Likaså har denna vecka inletts intensivt med möten i stort sett över hela dagen de tre första dagarna, men sedan har det lugnat ner sig något.

I mitt jobb ingår bland annat att vara sekreterare för Göteborgs universitets marina forskningscentrum, GMF. I måndags hade vi förlagt styrelsemötet till en något ovanligare plats, nämligen ombord på GMFs forskningsfartyg Skagerak. Så medan vi tuffade omkring i den bohuslänska skärgården fattades en massa viktiga beslut. Fast det var ju lite si och så med mötesordningen: titt som tätt hoppade alla upp och tittade ut när någon sa att ”titta där har vi

Vinga fyr” och då vi passerade andra sevärdheter. Men beslut fattades inte, tvärtom så togs en massa viktiga beslut på mötet! Innan mötet var det en rundvandring på fartyget och vår ciceron sade detta märkliga om skorven: ”Det här är ett litet forskningsfartyg för att vara sjögående.” Vad hon egentligen menade var ”utsjön”, dvs. utanför den direkta kusten.

En annan godbit från jobbet kommer från ett möte i tisdags. Undersökningar av vad som händer med utexaminerade studenter och doktorer i naturvetenskap har visat att det de senaste åren har varit svårt att får jobb för dem med examina inom ”grön biologi”. Det här fick en av mötesdeltagarna att, lite raljant, utbrista att ”Det är svårt att få jobb i utbildningar där man går ut i skogen och plockar svamp.” De närvarande biologerna blev oerhört stötta av detta, men flertalet andra tyckte att det både var roligt och träffande.

Såg i tidningen i veckan att Göteborg i spåret av sommarens återkommande regn drabbats av en råttinvasion, eftersom dessa inte alls trivs i regnet; det har ju kommit en hel del vatten ovanifrån enligt de rapporter jag fått från de finländska medierna. Det är oftast först då man ser råttskitar på golvet som man förstår att råttorna kommit in i huset eller lägenheten. Vanligtvis så hör man dom inte eftersom dom lär vara tysta som möss!

I lördags var det påkerafton och det var riktigt trevligt eftersom det inte varit nåt spel sedan i vintras då samordnaren Hasse stack till Indien för en längre tid. Trots att jag hade egen kortlek med mig så förlorade jag ett par hundra spänn. Nästa gång jag tar en kortlek med mig så får jag nog skaffa en som har diskret märkning. En sådan kostar visserligen 99 kronor på Buttericks, men i gengäld så får jag mångdubbel utdelning då jag vet vad motståndaren har för kort på handen och kan satsa därefter.

Sommarminnen I: gräsNär jag dagarna före midsommar kom till lantstället, benämnt Mattsas efter någon Mats som någon gång i tiden bott där, så hade min kusin Susan Tallgren haft vänligheten att klippa gräsmattan två gånger. Några tillfällen då jag anlänt till Mattsas har allt varit oklippt och gräset kan då liknas vid en djungel där de högsta stråna når kanske 70-80 centimeter upp. En sådan djungel kräver att man tar det värsta med trimmern innan man ens kan plocka fram gräsklipparen och det är först efter fjärde klippningen som gräsmattan ser ut som en gräsmatta ska göra. Men nu kom jag som sagt till dukat bord: Tack Susan!

Sommarminnen II: båtDe senaste åren har jag haft problem båtmotorn. Denna 20-hästars Yamaha, då den fungerade, drog upp min styrpulpetbåt Marino Swing i hissnande farter: endast propellern och det bakersta av båten låg i vattnet då det var fullt ös. Faktiskt var båten så snabb att jag för två år sedan ställde upp i det 50-årsjubilerande Kitöloppet, Finlands äldsta motorbåtstävling för amatörer. Till jubileet var det en otroligt massa fler båtar anmälda än det brukade vara andra år och arrangörerna beslöt att göra en specialklass för alla med en 20-hästars Marino Swing. Tolv ekipage startade och jag var den enda som inte använde hjälm. Jag fick en ganska bra start men blev omkörd av en hel del andra (de borde ju ha delat upp oss i viktklass också, för jag är ju ganska välbyggd!). Loppet körs i fem varv runt en bana, men redan efter det första varvet så flaggades loppet av eftersom 4-5 båtar hade tjuvstartat. Det varv som jag nyss hade kört kändes livsfarligt eftersom vi i mycket höga farter låg sida vid sida och till och med touchade i lite. Vid omstarten beslöt jag mig för att köra rakt fram vid den första bojen som vi skulle runda eftersom jag ansåg att det här var ett alltför riskabelt äventyr; det gick betydligt vildare till än 1993 då jag kom trea i min kusin Susans båt med 10 hästars snurra.

Men förra året så säckade motorn ihop, korrosion från saltvattnet hade förstör toppen på båda cylindrarna. Vid ankomsten till Finland i somras började jag höra mig för efter en ”ny” båtmotor och letade även på nätet. Till slut så förbarmade sig min kusin Yvonnes man Timppa och jag fick köpa hans 20 hästars Mariner till ett mycket fördelaktigt pris. (Jag gjorde till och med en ”negativ prutning”, alltså höjde det pris han begärde.) Denna Mariner är i stort sett samma fabrikat som Yamaha, endast etiketterna på motorhuven skiljer sig åt. Så nu i sommar har jag åter kunnat köra omkring som en fartdåre i den östnyländska skärgården!

GlömskaEn av mina vänner måste betecknas som ”hemskt glömsk”. Det är ganska vanligt när vi talas vid att har som standardsvar säger ”det minns jag inte”, vilket har nära nog blivit ett stående skämt i vänskapskretsen. Ett exempel på denna glömska är ett telefonsamtal i måndags. Vi talade lite om dittan och dattan och när vi höll på att avsluta samtalet sa han att det var en sak till men han kom inte på just då. Två minuter senare kom det ett SMS med ”glömde säga att (namn på frun) hälsar.” Trots sin minnessvaghet så har han klarat sig riktigt hyfsat här i livet, så han måste ju ha andra kvalitéer som uppväger glömskan.

FarligheterEn av mina vänner är feströkare, fast tar en och annan cigg även då det inte är fest (själv så kallar jag mig också feströkare, men enligt det som Nationalteatern en gång i tiden sjöng, nämligen att ”Livet är en fest”). Men jag förra helgen passade på att varna henne efter att hon mailat att ”Skönt att veta att du är åter på plats med  bloggandet  bl.a. Skall ta mig en riktigt god paus först och ta en kopp kaffe och en cigg på balkongen så att jag kan sitta i lugn o ro och läsa om dins strapatser.” Varningen gjorde jag med följande replikerande mail: ” Passa dig så du inte får lungcancer av cigaretterna. Själv så har jag tagit det säkra för det osäkra och köpt taxfree och på dessa askar står varningen på utländska och det skiter jag i. Nuförtiden har de så hemska texter, bättre var det förr för då det kunde det stå (tror jag) ’Varning. Rökare köper fler cigaretter än icke-rökare. Socialstyrelsen’.” Dessutom kan jag nämna för en evetuellt orolig läsekrets att mina cigaretter har filter som tar bort de skadliga ämnena.

Sjung och var glad!Finnar är ett tyst folk. Fast när de fått en hel del innanför västen så öppnar de upp sig desto mer och att sjunga karaoke är ett stort nöje i Finland. På en av mina sightseeingturer i somras stannade jag i den lilla byn Strömfors i Östra Nyland, ca 10 mil öster om Helsingfors. Byn har kanske några hundra invånare, men massor av turister kommer dig på sommaren. Mitt på blanka eftermiddan så monterade de upp en karaokeanläggning på uteserveringen, och sedan var festen igång. På en annan sightseeingtur var jag i Tammerfors och såg där en karaoketaxi! se http://www.karaoketaxi.fi/ Där kan man sjunga till förinspelad musik i 100 km i timmen. När jag inför denna blågg gjorde en sökning på just karaoketaxi så fann jag att det faktiskt inte är ett helt ovanligt fenomen utan dessa finns att få tag i även i Holland, Norge, Singapore och Thailand. Och så finns det en snubbe i Göteborg som startat en sådan rörelse, se http://wwwc.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/utskrift/0,3258,307183,00.html Men världsrekordet i karaokesjungning tar man inte i första taget ifrån finnarna. I måndags rapporterade TT att dessa satt världsrekord i karaokesång nonstop: 211 timmar, 38 minuter och 4 sekunder! Och dom skulle nog ha fortsatt mycket längre om inte den datoranläggning som styr ”sången” rasat ner på golvet och gått sönder. Det går villt till i Finland, tro mig!

LustigtI somras så köpte jag för dyra pengar några saltgurkor, sådana där gurkor som i vissa butiker finns i en stor tunna och som man plockar upp själv med en tång. Jag har vid ett flertal

tillfällen köpt något som benämns kryddgurka i samma butik. Denna är mycket smaklig och kostar endast hälften av saltgurkan. Men nu råkade jag ha spenderbyxorna på mig. Smakmässigt blev det en besvikelse, men istället för att slänga bort den återstående gurkan så tänkte jag att min kusin Yvonne säkert skulle tycka om den.

Den 21 juli åkte jag över till Yvonne och Timppa och hade laddat ryggsäcken med presenter till dottern Marianna som skulle firas för att hon fyllde sex år. Och gurkan tog jag med mig. Sedan jag parkerat så kom jag på att det skulle vara kul att se Mariannas min – och de andra festdeltagarnas för den delen! – om jag ger bort en gurka i present. Så jag kommer fram till deras hus med gurkan, som finns i en plastpåse, sträcker fram den till Marianna och säger ”Grattis på födelsedagen!” På lillgammalt vis svarar hon då hon fått den något ovanliga presenten ”Ja, du tänker då bara på mat!” Jag fick senare höra att hon faktiskt är riktigt förtjust i saltgurka, så presenten var ju inte helt fel. Det tog en liten stund innan jag överlämnade de riktiga presenterna och jag noterade att de vuxna festdeltagarna var något förvånade över mitt val av present. Men sedan jag överlämnat de riktiga presenterna så insåg de att det ju var ett riktigt roligt skämt.

Nästa blågg borde komma omkring den 30 augusti (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 16 augusti 2007

Veckorna som varit/veckorna som gåttFrån flera håll har jag hört att man längtar till att Henriks blågg är tillbaka. Well, nu är jag åter efter några (!) veckors ledighet och är redo för att leverera såväl roliga och slagfärdiga blåggar samt slå ned på dom som behöver det. Som vanligt försöker jag att publicera blåggen på torsdagskvällarna, alltig med reservationen ”(om jag nu har nåt att berätta då!)”. hittills har jag lyckats – om inte berätta, så i alla fall levererat en text till er, kära läsare (nu fjäskar jag för er igen! Vad gör man inte för publiken!).

Politik när den är som bästDen nya borgerliga regeringen fick ju en minst sagt skakig start. Fredriks val av ministrar byggde mer på förtroende än välgrundad kännedom om de nya ministrarna. Jag minns morronen i fikarummet då han läste upp namnet på de olika ministrarna och vilka områden de skulle ansvara för. Det var några ”humm” och ”vem är det?” tills att han meddelade att Calle Bildt skulle bli utrikesminister: ett mycket högt ”Jaaa!” steg upp från de församlade. En populär gosse, denne Calle!

Alliansen hade gått ut med ett mycket ambitiöst program om vad de vill genomföra under sin mandatperiod, och en hel del av detta har man redan lyckats genomföra. Ett av de första besluten var att lägga ner en del myndigheter, bland dessa Djurskyddsmyndigheten. Hur mycket skada och lidande bland djuren denna myndighet, som hade ett oproportionellt antal miljöpartister bland sig, har gjort är svårt att säga. Men innan myndigheten lades ner vid halvårsskiftet så hade de lyckats genomföra det ena idiotiska beslutet efter det andra. Bland annat skulle en av de friskaste djurbesättningarna av kossor i Sverige, som går på bete på ett jättelikt område på Revingehed i Skåne (över 4000 hektar stort och som är ett Natura 2000-område), behöva installera ligghallar och vindskydd. Med myndighetens krav skulle den nuvarande Krav-märkningen (sic!) gå förlorad. Dock så satte länsrätten i Mariestad stopp för

detta idiotiska påfund från okunniga miljöpartister. Man har också utfärdat något som heter ”Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om användning av djur vid film, video- eller televisionsinspelning och föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten” (som kanske är bra, men i mina öron låter lite konstig) och en hel del andra lustigheter. Men nu har alltså denna myndighet gått i graven. Den är sörjd av få.

Idag är det suringar som gäller!Den tredje fredagen i augusti 1967 åkte hela min familj med vår båt från Ljusne in till Söderhamn och lade oss vid en av båtplatserna vid åkanten. Idrottsföreningarna i Söderhamn hade för första gången bjudit upp till fest, en fest som än idag hålls veckoslutet efter den tredje torsdagen i augusti. Den tredje fredagen i augusti var det enligt en förordning surströmmingspremiär! Och idrottsföreningarnas fest kallades sålunda ”strömmingsleken”, ett namn som nästan skulle kunna kallas för göteborgsvits. Någon gång på 1980-talet ändrades förordningen till att bli den tredje torsdagen i augusti. DET ÄR IDAG!!! Suringen är alltså laglig att äta och jag kommer att klämma i mig en hel del! Bara jag hör ordet surströmming så börjar det vattnas i munnen (jämför Pavlovs hundar), detta trots att jag först i sen ålder lärde mig äta surströmming. Introduktionen var på de nämnda strömmingsleksfesterna där jag sedan mediet av tonåren brukade äta suringar. På den tiden så åt jag hela fisken med inälvor och allt, men med tiden har jag blivit kräsen och äter endast köttet, inte ens romen slinker ner.

Här i Göteborg så kan man få tag på surströmming vid tiden kring premiären, men när det är slut så är det slut. I Norrland så finns delikatessen att tillgå hela året och det är ofta då jag besökt min far och hans familj i kristihimmelsfärdshelgen i maj som jag serverats denna rätt.

För många år sedan hade jag Bylla och Marie från Norrland på besök i stugan i Finland. De hade med sig en burk suringar som vi kalasade på. Men mina kusiner sa att de inte skulle komma på besök innan allt var utvädrat, så först efter att renset och plåtburken var ordentligt nedgrävd en bit från huset vågade de dyka upp. Till suringar hör ju även för många att ta lite snapsar. Vännerna från Norrland hade ju eget med sig: en hel femliters dunk! Först undrade mina kusiner om de släpat vatten med sig ända från Sverige, men förstod så småningom att det inte var vatten som de drygade ut läsken med. Egen snaps är inte alls lika vanligt i Finland som här i Sverige, eller då närmast i Norrland där det är glest mellan systembolagen. (Jag kommer ihåg då det i Ljusne brann ned ett hus med fyra lägenheter och polisen i askan hittade tre hembränningsapparater.)

InspirationskällaJag har nu svart på vitt att jag kan vara en vetenskaplig inspirationskälla, trots att det nu är en del år sedan jag gav mig av från det direkta vetenskapliga fältet (fast som fakultetssekreterare så sitter jag ju mitt bland en masa aktiva forskare). I en nu i juni färdigställd magisteruppsats – Elin Kusima, ”Från land till land”, Linköpings universitet – så skriver hon att ” Det finns mycket forskning om svenskättlingar i USA, på flera akademiska fält. En stor inspirationskälla till min undersökning är socialantropologen Henrik Tallgrens avhandling svensk-amerikaner i Kalifornien – en studie av lågaktiv etnicitet från 2000.” Jo, jag tackar jag! Och hon finner mitt egna begrepp ”lågaktiv etnicitet” fruktbart. Som kronan på verket kan jag se en hel del referenser till min avhandling. Tösen verkar ha en utpräglat god smak och hade jag varit hennes handledare så hade det varit ett klart ”med väl godkänt”, dvs. MVG!

LustigtEn person i omgivningen nära sommarstugan såg i vintras att kraftverksbolaget (eller om det nu var telefonbolaget) höll på att byta ut stolparna på ledningarna som går över ön. ”Vad ska ni göra med de gamla”, frågade han gubbarna som höll på med arbetet. ”Ja vill du ha dom så

får du gärna ta dom och då så slipper vi ju forsla bort dom”, sa gubbarna. Sagt och gjort så åkte han dit efter att de gett sig av för dagen. Mörkret infaller ju tidigt på vintern, men han såg stolparna ligga där, dock alldeles för långa för att få plats på traktorsläpet. Så han tog fram motorsågen och delade på det antal han tyckte sig behöva och körde hem dem. På morronen efter då det hade ljusnat så såg han att stolparna var nya och gröna efter att ha tryckimpregnerats, inte alls svarta och halvruttna som de borde ha varit: han hade tagit de nya istället för de gamla. Och kapade på mitten var de ju också!

Mycket skamsen så åkte han upp till kraftverksgubbarna och berättade vad han hade ställt till med. När de hört hans historia så sa de mycket hurtigt något i stil med ”Ja, men då skaffar vi nya!”. Hur de fina stolparna sedan kom till användning är en annan historia, men den dyker nog upp i denna blågg lite senare under hösten.

Nästa blågg borde komma omkring den 23 augusti (om jag nu har nåt att berätta då!).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 14 juni 2007

Veckan som varit/veckan som gått; den goa helgen!Vi har nu i veckan haft tropisk värme i såväl Göteborg som på många andra håll. Med tropisk värme menas en medeltemperatur över fem dagar på mer än 20 grader och vi har legat flera grader över detta. Det var kanske lite för varmt på dagen, men kvällar och nätter var underbara. I fredags så utforskade jag de västra delarna av Hisingen: jag laddade upp med lite av den nyinköpta pilsnern (se föregående veckas blågg om resan till Tyskland) och körde en hel del genom skogsstigar i närheten av kustbandet. Trots att Hisingen, utifall den bildade en egen kommun, skulle bli Sveriges sjätte största så består ön nästan uteslutande av landsbygd. Och det var denna som jag trampade igenom. Strax efter klockan 21 så var jag framme vid färjeläget till norra skärgårn och då pendlade termometern mellan 25 och 26 grader. På lördag och söndag hade vi omkring 29 grader vid denna tid på dygnet.

Veckan som varit/veckan som gått; sommaren som kommer!Efter att jag har tryckt på sändknappen så kommer denna blågg att ta en längre semester. För några månader så skrev jag att jag tänker, alltså finns jag. Under semestern så tänker jag inte alls utan bara finns till och njuter av detta. Men jag finns, vilket den nyklippta gräsmattan kommer att vittna om. Men det vill jag inte tänka på!

På frågan om vad jag gör under mina semesterveckor, vilka varar 7-8 veckor, brukar jag svara ”Ingenting. Men detta ingenting har jag fullt upp med!” Ja faktiskt är det så, det är fullt upp med obetydliga saker som jag inte gör under den tid som skulle kunna betecknas som icke-semestertid. Jag umgås med släkt och vänner, ibland musicerar jag en del tillsammans med andra, river och sliter i trädgårn, åker på visiter med bil, båt eller cykel, lagar mat. Eller så ger jag fan i att laga mat och tar båten till nån av skärgårdsrestaurangerna. På min lediga tid under fritiden så kanske jag löser lite korsord eller författar fånigheter, vilket sedan publiceras på denna hemsida. Och under några dagar så hjälper jag till med höbärgningen åt en onkel som egentligen är rik som ett troll, men arbetar efter tanken att inget får förfaras (dvs. höet på ägorna ska bärgas) trots att han skulle kunna köpa allt behövligt hö utan att det skulle bekomma hans plånbok det minsta. Och så har 7-8 veckor passerat utan att inget – och en

massa! – har hänt. Sedan bär det hem till stan igen och att gneta med åttatimmars arbetsdag och drömma om den kommande semestern då jag heller inte ska göra något.

På jobbet börjar nu de mest angelägna ärendena ta slut och jag kan ta itu med det som jag i många månader har skjutit framför mig. Det är ganska svårt med prioriteringar: det som inte är särskilt viktigt tenderar att hamna i en ständig placering längst bak i kön utan större utsikt att bli åtgärdat. Kanske att jag skulle vika en dag ett par gånger per år för oprioriterade ärenden? Nu på tisdag den 19e blir en så kallad ”supertisdag” där det ska beslutas om en massa på säsongens sista fakultetsledningssammanträde. Det finns massor av ärenden på dagordningen och ett protokoll som måste upprättas på nolltid. Därefter skall alla beslut expedieras, ett jobb som även jag ansvarar för. När den långa tisdagen tar slut så får jag börja packa bilen och när kvällen övergår i natt så kör jag upp mot Stockholm för att ta morronfärjan till Åbo. Ca 22.50 (finsk tid) på onsdagskvällen drar jag åt handbromsen på parkeringen till lantstället Mattsas och semestern kan börja. Kanske att det finns en liten mottagningskommitté som är intresserad av inköpen från Tyskland (se förra veckans blågg)?

Ostindiefararen Götheborg: årets pseudohändelseOstindiefararen Götheborg anlände med pompa, ståt och rykande dieselmotorer till Göteborg i lördags. Hamnbogserare med sprutande vattenkaskader eskorterade henne med en armada av inemot ettusen andra båtar och fartyg, och kanske ett par hundra tusen åskådare följde inseglingen runt inloppet till hamnen. Prislappen för denna färd beräknas nu till en halv miljard kronor. Utan att konsultera miniräknaren blir det en jävla massa konor per åskådare. Vi göteborgare är kanske intresserade av denna 1700-talsreplika, men hur är det i Bengtsfors, Skara och andra orter långt från Göteborg? Jag tror nog inte att dom är särskilt intresserade, men de har ändå bidragit genom skattekronor till Västra Götalandsregionen som sponsrat en hel del av detta äventyr. I tisdags kväll, alltså bara några dagar efter denna pompa och ståt, så cyklade jag förbi fartyget som flyttats från frihamnen till Eriksberg: de enda som intresserade sig för fartyget då var fyra äldre damer i femtioårsåldern. Intresset för fartyget verkar avta mycket snabbt. Och inte såg det särskilt gammalt ut heller eftersom det i aktern (kaptenens hytt kanske?) stod en påslagen teveapparat.

Ostindiefararen Götheborg: myntets baksidaDet sägs att detta projekt ska generera en massa pengar tillbaka till Göteborg genom handel med Kina. Det här är pengar som luktar! Kina är en diktaturkapitalistisk stat – en mycket hårdför och brutal regim som på många nivåer i både statsapparat och näringsliv är korrupt – med bl.a. barnarbetare och en politisk elit som profiterar på andras arbete. Den som protesterar kastas i fängelse eller mördas. Frihet för människor, vilket skattas högt i det occidentala samhället, är i det närmaste värt noll och intet i Kina. Det diktaturkapitalistiska kommunistpartiet håller hårt i sina underlydande.

Vid ostindiefararens ankomst stod en massa människor i Frihamnen (sic!) och viftade med både svenska och kinesiska flaggor. En hel del av dem var små barn. Hoppas att dessa barn skänker en tanke till sina jämnåriga i Kina som måste arbeta en dag som denna. Välkommen tillbaka till Göteborg, Götheborg!

Även Kinas president Hu Jintao var där en stund innan han stack över till Volvo för att titta på de nyutvecklade hybridmotorerna. Presidentens tid ombord på Götheborg och sedan i Frihamnen var kort. Ett annat presidentbesök som var så kort att det inte ens kunde mätas i tid var när Bush besökte en liten by i Albanien i söndags. På tevebilderna som kablades ut över hela världen ser man att någon snor hans klocka utan att presidenten märker något. Mycket

roligt, faktisk! Bush lär ha haft 850 säkerhetsvakter med sig, ”850 exemplar av inspector Closeau” enligt en italiensk tidning. (not: igår kablades nya bilder ut där man ser att presidenten själv tar av sig klockan och därmed lurar hela världspressen. Inte roligt, faktiskt!)

Lustigt: filosofiskt svammel, eller ”nu är det dags att ta semester”Jag har nu äntligen efter många års funderande funnit lösningen på den gordiska knuten (för den som inte vet vad den gordiska knuten är: synd för er!). Anledningen till att det tagit så många år är att jag nog inte hör till de större tänkarna; jag gör inte så många knop här i livet.

Hursomhelst, de flesta har ju hemma en kran som droppar ner på en sandsten och med tiden urholkar den. Med fördel lyfter man bort denna sandsten och placerar den gordiska knuten under det droppande vattnet. Med tiden så kommer dessa vattendroppar att lösa upp knuten. Men, som sagt det tar sin tid så jag rekommenderar att man väntar ett tag, kanske äter lite mat under tiden som vattendroppen verkar. Då skulle jag rekommendera Columbi ägg, en speciell typ av ägg som är platta på undersidan. Genom dess form så kan man få plats med fler ägg i kitteln. Och de blir färdiga betydligt snabbare eftersom de är stående och har direktkontakt med kokplattan under samtidigt som det kokande vattnet kan strömma rakt uppåt (alla vet ju att vatten kokar uppåt, vilket man kan se på bubblorna på ytan).

Efter att ha ätit dessa Columbi ägg upptäcker många att vattendropparna endast gjort små märken i den svårupplösta knuten; det tar längre tid än man tror att lösa denna knut. Men, det är här mina idéer kommer in: Kung Arthurs svärd löser det hela. Detta finns att köpa som replika på Clas Olsson för 189.95 eller att beställa från Hobbex för 154.95 plus frakt. För att detta svärd ska bli tillräckligt vasst så ska man ju, enligt legenden, sticka in det i en sten. Dock håller dessa replikor såpass tvivelaktig kvalitet (”Made in China” med kolstål tillverkat under den stora kulturrevolutionen på 1960-talet) att de riskerar att brytas av vid en sådan manöver. Men nu har vi ju sandstenen som inte längre behövs för vattendroppen och sandstenen är ju redan vattenindränkt och fungerar ypperligt som smärjel. Så slipa svärdet på sandstenen och hugg sedan sönder den förbannade knuten!

Efter detta svammel tycker jag att det nog är dags att ta sommarledigt, eller hur!! Fast som sista rader vill jag passa på att gratulera min vän och kollega Roger Lindblom som fyllde 65 igår. Gratis, grattis! Nu skulle man ju kunna tro att det var tårtkalas och lyckönskningar inför den stundande eviga ledigheten. Ja tårta blev det, men den dumskallen fortsätter att jobba! Kan inte förstå varför, eftersom jag själv, vid nyligen fyllda 50 håller på att planera hur jag så snart som möjligt kan gå i pension och göra vad jag VERKLIGEN vill. Nästa blågg borde komma omkring den 16 augusti (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 7 juni 2007

Veckan som varit/veckan som gåttDet går mot semestertider, fast det mesta regnar bort som Ledin brukar sjunga. Och vått lär det bli i sommar eftersom jag igår åkte ner till Tyskland för att bunkra öl (och lite vin) inför sommaren. Ska man lida pin får man bli fin, brukar det ju heta. Jo, lida pin fick jag och min resekumpan Janne Thordson göra. Upp en sisådär kvart över ottan och sedan på resa i 18 timmar för att få lite billigare än på systemet. När vi kom fram till Calles i Burg var det totalt kaos: inga kundvagnar kvar och folk sprang till närbelägna butiker för att låna. Inne var det

tvärstopp: det fanns alldeles för många vagnar och kunder! Butiken har massor av erbjudanden i sina annonser, tyvärr är dessa erbjudanden inte på samma ställe och det är oerhört svårt att hitta dem. Det verkar som att ordningssinnet har glidit de nya tyskarna ur händerna; förfäderna var ju väldigt noga med detta.

Denna nationaldag tog massor av varor slut i alkoholbutiken: nästan alla på färjan mellan Danmark och Tyskland var svenskar som var på väg för att bunkra inför sommaren (det var ju helgdag för oss). Ett av erbjudandena från rederiet är att man får en check på 200 danska kronor att handla för om man åker tillbaka inom tre timmar. Det var ju bara att glömma. Och vi missade den färja som vår biljett var utfärdad på. Efter ytterligare en halvtimmes väntan så kom vi ombord som sista bil. I Helsingör hade vi bättre flyt, där kom vi ombord direkt (och även då som sista bil av dom som inte har specialmått (dvs. över 1.90 höga).

Nu har jag i alla fall laddat upp rejält inför sommaren. Har du som läsare av blåggen vägen förbi mitt lantställe så kan jag nog bjuda på en och annan pilsner, vin och till och med starkare varor (jag har en hel del starkt kvar sedan tidigare resor till både Tyskland och Estland). Och lite starkt köpte jag även denna gång: äkta Gammel Dansk, en vara som jag brukar få ha i fred från mina finländska släktingar och vänner. De flesta människor tror att denna snaps är något riktigt uråldrigt märke från Danmark, men faktiskt så kom det i produktion först år 1964. Mer info om denna riktiga läckerhet för gom och själ kan ni få från det eminenta internetbaserade uppslagsverket Wikipedia, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Gammel_Dansk.

Det här var kanske sista resan för att bunkra inför semestern eftersom EG-domstolen i måndags beslutade att man kan importera själv via internet. Det sägs att man då ska skatta för det man importerar: undrar hur många själar som har för avsikt att göra detta. Det är ju märkligt hur man i Sverige (och Finland plus kanske nåt annat land) inte har insett att vi faktiskt är den av den europeiska gemenskapen, med fritt flöde av varor och tjänster över gränserna. Jag har ju tidigare beskrivit (se blågg 9 mars) hur tullen nu ska få slå oss medborgare med teleskopbatonger. Får nu se om tullen kommer äska medel för att anställa några tusen tullsnokar för att se till att vi betalar skatten på det vi importerar via internet. Betalar vi inte så kommer de med sina batonger, och det lär bli svårt för oss att hålla oss undan eftersom det är fråga om teleskopbatonger. Myndigheterna här i Sverige, inklusive tullen, vill ju hålla oss medborgare i schack med alla möjliga restriktioner. Det spelar mindre roll vilken färg regeringen har, myndigheterna ser alltid rött om det är någon som försöker vara europé!

På jobbet är det riktigt på slutrakan innan semestern. Massor att göra klart innan jag tar lite ledigt. Kan redan nu förvarna att blåggen tar ett uppehåll från den 14 juni och återkommer inte förrän den 16 augusti. Om jag nu har nåt att berätta då, men eftersom jag har gjort (minst) en resa så torde det väl finnas nåt att säga; den som gjort en resa har ju alltid något att berätta, brukar man säga. Undantaget skulle väl kunna vara vissa fängelsekunder (varje fängelsevistelse brukar ju kallas för ”en resa”) som står inför domarskranket. Fast detta är ju innan den resa som de senare blir dömd till.

Var är värmen....var en av förra veckans rubriker. Well, nu har den i alla fall äntligen kommit. Redan i lördags kröp kvicksilvret över 20-strecket och i eftermiddag var det en bit över 29 grader enligt både SMHI och väderstationen på jobbet. Och det var ju på tiden att värmen kommit. ”Summan av lasterna är konstant” eller ”Den enes död, den andres bröd” är ju vanliga beskrivningar av verkligheten som även kan överföras på vädret. En av de trogna läsarna av blåggen, Bettina

Matouch, har sitt viste i Geneve och rapporterade senaste helgen att deras goa väder flugit all sin kos (upp till oss verkar det som!) och att de nu hade regn och bara tio grader. Det låter som att göteborgsvädret för en vecka sedan dragit sig nedåt kontinenten och eftersom det är fråga om nederbörd kanske läsaren ursäktar mig för att jag då kallar landmassan söder om Danmark för inkontinenten!

Mycket mygg i årDet lär bli ovanligt mycket mygg i år, så då får man nog tidvis hålla sig inne. Kanske gå på museer eller så. Kan tipsa om at resa till Myggmuseet (ja det finns faktiskt ett sånt) i Gällivare, se http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1087767,00.html.

Lustigt: lokala resorDen största delen av blåggen denna vecka har ju handlat om resor så jag får plocka fram lite på detta tema från de så kallade memoarerna: Över åren så har jag besökt en massa länder, platser och kulturer. Vanligtvis så har jag rest ensam och har mycket väl kunnat ta vara på mig själv. Den första resa som jag minns var den till moster Majken (Eriksson) i Vallvik, vilken torde ha skett 1960 eller 1961. Hursomhelst så var vi glin ute på gården och lekte. Föräldrarna var inte med utan det fanns en kollektiv uppsikt över barnen som man idag kanske bara finner i invandrarkulturer och i andra länder. Ingen märkte att jag var försvunnen innan grannen Britta Landén fick ett telefonsamtal om att de funnit mig uppe vid Fejan (3 kilometer hemifrån) på en trehjuling, med en fotboll fastklämd mellan hakan och magen, på väg till moster Majken i Vallvik. (Det fanns en betydligt kortare väg som jag inte kände till, jag tog den som bussen brukade köra.) Ungefär vid denna tid så försökte jag även kliva på bussen till Vallvik för att hälsa på moster Majken, men detta utflyktsförsök misslyckades. Jag kom visserligen ombord på bussen och förbi chauffören, men nån av passagerarna kände igen mig och så var äventyret förbi innan det ens hann börja.

Och som en liten bonus denna berättelse: Nyfiken: uppe på taketLiksom Emil i Lönneberga var jag både nyfiken och hade små hyss för mig. Emil firade ju upp sin syster i flaggstången så hon kunde se ända till Mariannelund. Själv så följde jag som liten knatte efter en arbetare som var uppe på taket på hyreshuset, vilket torde ha motsvarat våning 4. Dom lyckades så småningom få ner mig, men jag var ju naturligtvis obemärkt av uppståndelsen.

Avslutningsvis kan noteras att Povel Ramel för sista gången tagit av sig skorna. Tråkigt, men han var ju 85 fyllda. Nästa blågg borde komma omkring den 14 juni (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 31 maj 2007

Veckan som varit/veckan som gått: minnenI tisdags var det ett jubileum som hette duga: Jag har nu bott 20 år i Göteborg! Torsdag den 28 maj 1987 så laddade jag släpkärran med hela mitt bohag från Bollnäs. Hasse Bergman hjälpte mig att fylla upp släpkärran som jag hyrt för enkelresa till Göteborg. Vid 23-tiden så gick jag och lade mig, men det fanns inte en chans i världen att jag skulle ha somnat, så uppjagad som jag var. Så strax efter midnatt styrde jag kosan mot Göteborg. Väl framme så sov jag i bilen nere vid Långedrag några timmar och på eftermiddan så hjälpte Per Eslind och Inger Nygren

att lasta ur allt och stoppa in i ett hörn i lägenheten som låg i Tynnered. Efter lite bubbande och bärande var allt inne, men naturligtvis i kaos i en hög mitt på golvet. Men sisådär 26 timmar senare skulle det bli inflytningsfest och jag hade en del att göra. Till festen var det inbjudet inalles 13 vänner och bekanta från åren på folkhögskolan i Bollnäs och alla utom en kom. Och de kom till en lägenhet som såg väldigt inbodd och ombonad ut: jag hade verkligen legat i och fått precis allt på sin rätta plats.

Tio år senare var det dags för tioårsjubileum här i Göteborg. Nu fanns ingen utav den första vänkretsen kvar utan det var helt andra personer som gällde. Favoritstället som jag då brukade frekventera var Rotary studentpub. Efter lite gnäll från personalen så fick vi dricka upp en flaska medhavd skumvin; när de förstod att det inte var ett vanligt tillfälle som någon hade dricka med sig så stod de beredvilligt med riktiga champagneglas.

Första veckan i Göteborg blev intensiv. Inflyttning på fredag, fest på lördag, diskning på söndag och på måndag började jag jobba på Sankt Jörgens sjukhus. Jag har för mig att jag gick av skiftet på onsdag eftermiddag och behövde inte vara tillbaka förrän på fredag. Direkt efter jobbet åkte jag upp till Ljusne (60 mil) för att lämna tillbaka Bobo Nygårds bil som jag lånat (den bilen hade dragkrok, vilken inte min hade). Större delen av torsdan var jag i Ljusne innan jag begav mig hemöver Göteborg och kom fram nån timme efter midnatt för att några timmar senare köra mitt skift på sjukhuset.

Nu har jag således bott i Göteborg i 20 år och två dagar. Det har hänt mycket på dessa 20 år; det vore märkligt om det hade hänt lite på 20 år för någon människa! Jag kanske får anledning att återkomma om en del av vad som skett under mina 20 år här på Västkusten.

Var är värmen?Det är senvår/försommar och grönt ute, men den där riktigt goa sommarvärmen låter vänta på sig i år. Och inte finns det nån go värme i sikte den närmaste veckan. Veckar därpå – men dessa prognoser är ju väldigt vanskliga – så ska det bli betydligt varmare. Fast det verkar som att den redan kommit till mitt sommarviste i vårt östra grannland: såg i tidningen att Helsingfors hade 27 grader häromdan, fast den värmen har väl flugit all sin kos när jag kommer dit några dagar före midsommar. Men värmen där borta innebär att stugan blir uppvärmd inför min ankomst, i alla fall är den förhoppningsvis varmare än de 14 grader som den hade när jag kom dit häromåret.

Lustigt resemöteFöljande berättelse har jag plockat från mina så kallade ”memoarer” och handlar om några dagar under tågluffningen 1977 (jag har tågluffat fem gånger).

Jag hade ofta hört talas om Montreaux-festivalen och åkte dit för att se vad som var på kommande. En knapp vecka senare skulle flera av mina favoriter uppträda på samma dag: gitarristerna Leo Kotke och Rory Gallagher. Montreaux är en vacker stad och jag gillade dess läge vid Genevesjön. Och en konstig ”tunnelbana” har de: en enda linje som är en linbana från de höga kullarna ovanför ner till sjönivån, har för mig att det är två hållplatser på vägen ner. Jag passade även på att köpa ett fint armbandsur av märket Tissot, inte särskilt billigt men det hade ju garanti. Ett tag efter jag kommit hem så krånglade det och jag lämnade in klockan till Herambs Ur i Söderhamn, där de förvånat konstaterade att innanmätet var av plast (så sa dom i alla fall). Klockan reparerades, men det gick sönder igen och sedan slängde jag den.

Schweitz var då som nu ett dyrt land att vara i så jag stack över till Wien i Österrike i tre dagar för att spara lite pengar, well inte spara utan att göra av med lite minde pengar. Under de tre dagarna i Wien så hann jag med att se det mesta som var sevärt. Därefter gick jag ombord på ett tåg (jag minns inte vart jag skulle), men kupéerna var så fina så jag började undra om det inte bara var 1a klass, vilket skulle kosta en massa extra. Det var en stund innan tåget skulle gå så jag lämnade packningen ombord och sprang ned i vänthallen för att kolla i tidtabellen om det verkligen var 2a klass. Efter att jag hade stått där en stund så kom det fram några gamla bekanta hemifrån trakten: Tony Pettersson, Xenia Hildén och Annika ? (den sistnämda kände jag inte). Endera var det Tony eller Xenia som sa åt den andra att ”det sprang ned en kille för trapporna nyss och han var fruktansvärt lik Henrik Tallgren.” ”Jo, men det måste ju vara han, för han brukar vara ute och resa hela tiden. Så de letade upp mig och så blev jag kvar tre dagar till i Wien tillsammans med dom.

Även mina kompisar var intresserade av Montreaux-festivalen, så vi begav oss dit. Vi kom fram på förmiddagen då mina favoriter skulle spela och gjorde något slags läger på gräsmattan en bit ifrån festivalhallen. Jag tog en liten promenad i närheten av sjön. Ute på en brygga stod det en kille med banjo och hade ett tjugotal som lyssnade på honom. Killen lät precis som Rory Gallagher på rösten så jag gick dit och kollade. Jovisst var det Rory! Jag rusade tillbaka till mina vänner för att låna en kamera, men när jag kom tillbaka så var han precis på väg bort från sin lilla gratiskonsert. Passus: Direkt efter konserten på kvällen så snärjde sig Xenia och Annika in bakom scenen och fortsatte på Rorys efterfest. Dagen efter var Tony och jag på väg tillbaka till järnvägsstationen där vi hade bagaget (ett kvitto på våra ryggsäckar och det var jag som hade kvittot). Vi mötte en grupp med franska ungdomar och Tony började prata med en av tjejerna i sällskapet. De andra fortsatte, men skrek åt sin kompis att följa med, och hon i sin tur sa åt Tony att följa med. Så vitt jag har hört så var de sedan ihop ett par år. Och på något sätt måste han ha fått ut ryggsäcken från järnvägsstationen utan kvittot.

Nästa blågg borde komma omkring den 7 juni (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 24 maj 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa, då har man varit långledig, ända från lunchtid på onsdan till måndag morron. På onsdagseftermiddan checkade jag in på det nyöppnade vandrarhemmet i Örebro och tog en åttamilatur på cykel. I närheten av Sköllersta så blev jag hungrig, men döm av min förvåning då det inte fanns en endaste korvkiosk där. Och då är det ändå på detta ställe som Sibylla och en massa andra korvsorter har sitt ursprung ifrån. Så det blev att trampa ett par mil till för att äntligen få lite korv i Kumla (kumlakorven görs förresten också i korvfabriken i Sköllersta).

Vandrarhemmet var så trevligt så jag bestämde mig för att stanna en natt till där och med cykeln utforska trakterna norr om Örebro på torsdagen. Men tji fick jag, det störtregnade hela dagen trots att väderleksprognosen lovat annat, så det blev en sådär 40 mil med bilen på småvägar istället. Men på fredan så fick jag åtta mil till på cykeln, denna gång i trakterna av Uppsala.

Lördan och söndan spenderade jag uppe i Hälsingland, mestadels Söderhamn och Ljusne, för att hälsa på släkt och vänner och dricka lite pilsner. Och åter så blev jag förvånad: det var endast var två andra gäster på pizzerian i Ljusne, annars så brukar det vara en del till där (oftast samma personer – undrar om de överhuvudtaget går hem över natten?!). Det visade sig att de flesta tagit sig till Söderhamn för att se en massa amerikanare kryssa runt i stan, så med dottern Beatrice Tallgren (Bea, nu får du nog en googleträff igen!) bakom ratten begav vi oss dit. Och en hel del människor hade samlats på trottoarerna för att se dessa plåtmonster som titt som tätt bromsade fast framhjulen för att göra en burn-out till publikens och däckfabrikanternas jubel.

Tre dygn tog resan upp till Hälsingland, men bara sju timmar tillbaka. Detta exklusive ett lunchstopp i Gävle tillsammans med min gamla kompis Håkan Åhlenius som tog mig med till en pubb mitt i stan där karlarna gick omkring i kjolar. Efter lite undrande från min sida om det pågick en gayfestival i stan så fick jag reda på att det var fotbollsanhängare som tyckte om att gå i skotska pojkkjolar. Riktigt varför fick jag aldrig reda på för de var där för att heja på ett stockholmslag och talade stockholmska, inte skotska. Men högljudda och dragna var de mitt på blanka eftermiddan, fast det struntade jag i när jag väl hade börjat sätta tänderna i den läckra (men dyra!) hamburgaren. Och vid 22-tiden så var jag äntligen hemma igen och hade en massa Göteborgs-Posten att gå igenom innan det var dags att lägga huvudet på kudden.

På tisdan gjorde jag en härlig upptäckt: rosenbuskarna blommar nu och sprider ljuvliga dofter för den som vågar sig utanför bilkupén. Fast den goa sommarvärmen låter visst vänta på sig ytterligare något. Och regnat har det gjort hela eftermiddan, det har kommit så mycket regn så att nu i skrivande stund ser att fiskmåsarna, som jag annars brukar se guppa omkring ute på sjön, nu promenerar omkring i vattenpölarna i gräsmattan.

Och igår så åkte vi på utflykt med jobbet till mellersta Bohuslän för att titta på ett stenhuggeri, äta god mat på ett slott och grupparbeta en stund. Ett överraskande trevligt arrangemang av Anna-Lena Hedenström som nu fick chansen att visa slottet där hon vuxit upp. Bussresan var bra eftersom jag både på upp- och nedfärden hade ett ledigt säte framför där jag kunde lägga upp fötterna och sova mesta delen av resan. För motorvägen har jag ju sett tillräckligt av många gånger om.

(Sorg-)lustigtMin hemby Ljusne hade omkring 5000 invånare i mitten av 1970-talet, men så stängde fabrikerna en efter en och nu finns nästan inga arbetstillfällen kvar. År 2005 bodde det 2155 personer där och varje gång jag kommit dit (vanligtvis en gång om året) så har man rivit ytterligare ett par hyreshus (se gärna http://www.jornmark.se/places.aspx för liknande ställen runt om i vårt land och andra delar av världen). Och det är fråga om fullt funktionsdugliga hus, ibland inte mer än 30 år gamla. Sedan ca tio år tillbaka så står det vid infarterna till byn skyltar som välkomnar en med orden ”Ljusne – kustbygd med framtid”. Hur mycket framtid ett samhälle som man håller på att river bort har, det kan inte jag riktigt förstå. Och för en månad sedan öppnades en privat turistbyrå: det finns en intressant järnhytta att se och så har byn ett museum som är öppet två timmar varje lördag på sommaren. Säkert finns det nåt mer som man kan visa turisterna också, men jag kan inte riktigt komma på vad. Jag är glad att jag i sista stund lyckades ta mig därifrån och skaffa utbildning (jag jobbade vid industrierna där i ca tio år innan jag började plugga igen). Annars så hade jag väl på dagarna suttit utanför servicehuset och sett bilarna passera och på kvällarna suttit på den enda pizzerian och druckit öl.

Avslutningsvis så kan jag inte undanhålla er denna godbit från söndagens GP, som i sin tur citerar Sydsvenska Dagbladet: ”Våldtäktsman dömt till två år i Eslöv.” Eslöv är tydligen ännu värre än Söderhavet dit man för sådär 10-15 år sedan sände så kallade värstingar på seglatser för deras begångna synder!

Nästa blågg borde komma omkring den 31 maj (om jag nu har nåt att berätta då!).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 15 maj 2007

Veckan som varit/veckan som gåttNu så har jag äntligen bil igen! I fredags så köpte jag en ”nästan ny” Volvo 340. Röd och fin är den, fast den borde nog ha varit brun så att inte rosten skulle synas så bra. Men den verkar ju gå bra: 0 till 100 km/h på en eftermiddag. Det här är min femte 340/360 sedan år 2002, de tidigare bilarna har haft mig som sista ägare och sedan skickats till skroten (den förra med nästan ett halvår kvar innan den behövde besiktigas igen). Antagligen kommer även denna att sluta sina dagar på samma sätt.

En av de presenter jag fick i november då jag fyllde 50 var boken ”Sevärdheter i Skaraborg” (tack Sören!). I vinter har jag läst den och prickat av ställen som skulle kunna vara värda ett besök och i söndags morse stack jag ut på en längre resa på i stort sett bara småvägar. På Kinnekulle fanns det en massa sevärdheter som jag kunde upptäcka genom min guidebok, ställen som jag inte tidigare besökt. För övrigt kunde jag notera att rapsfälten är härligt gula nu, så sommaren är nog snart här trots det lite kyliga och regniga vädret.

Om våndan att leva: statistikOm 28 år så dör jag. Shit! Det här är i alla fall vad statistiken säger, fast jag kan ju dö knall och fall redan idag eller i morron. Eller leva 50 år till. Jag tror att jag skulle må bättre om jag inte fick reda på denna skrämmande statistik, ja rentav så kanske det är så att statistikerna skrämmer livet ur folk så de dör av hjärtinfarkt utav denna stressande vetskap. Och i fredags så köpte jag ju bil: om jag kör med den så ökar risken markant med en massa procent att jag ska skadas (eller rentav dö) i trafiken. Återigen shit.

Vad som i alla fall är ganska ofarligt är att åka spårvagn eftersom ingen ombord på spårvagn har dött i en sådan olycka på många decennier här i Sverige. Imorron har jag tänkt åka upp mot stockholmsområdet: bilen vågar jag ju inte ta, och järnvägarna har ju också haft sina dödsolyckor. Varför finns det inte spårvagn mellan Göteborg och Stockholm!? Det skulle ju ta sin tid att resa upp dit, men statistiskt sett så borde man ju komma fram levande.

Dessa enkla rader har skrivits på datorns tangentbord, och enligt uppgift så lär dessa tangentbord per ytenhet ha bortåt 100 gånger fler bakterier än min toalettstol. Så nu blir jag nog smittad av bakterier som ger dödliga sjukdomar också. Eller i alla fall att jag blir förgiftad och krympling för livet, och vem vill leva ett sådant liv? Det bästa vore kanske att ta livet av sig innan allt detta inträffar, men enligt statistiken så lyckas bara 22,3 % av alla självmordsförsök. Må fan ta Statistiska centralbyrån!

Vad som dock håller min livsgnista uppe är att statistikerna ofta har fel, eftersom det ju egentligen bara är fråga om matematiska prognoser. Enligt dom så löper jag som människa

född i Sverige 46,7 % risk att bli mor till minst ett barn och det låter ju mindre troligt. Fast å andra sidan så såg jag ju för en del år sedan en film där Arnold Schwarzenegger blev med barn… Fy fan för statistik!

Om cyklingSedan ett par veckor så har jag lagt ut anteckningar från en av mina långturer på hemsidan. Det finns faktiskt en hemsida för entusiaster för långfärdscykling (se http://www.cykelturist.com/) och på deras forum har jag postat några goda råd i några ärenden. Bl.a. har jag svarat ganska bra på ett par 15-åringars förfrågan hur de ska cykla från Stockholm till Göteborg. Men det finns dom som inte ger lika uppriktiga svar och, kära läsare, den här kan jag inte låta bli att ge er: ”Man kan faktiskt cykla på motorvägen, så länge som man håller sig på vägkanten på höger sida. Oftast finns ett vitt streck som markerar vägkanten för cyklister.” Som skämtare kan man nog ge detta råd till vänner man känner, men att ge det till oerfarna 15-åringar är nog inte det bästa man kan göra. Fast ett roligt råd är det ju om man ser det från den lustiga sidan!

LustigtJag har senaste tiden berättat om aprilskämt som jag gjort. Ett som passar in denna kategori är nedanstående, som inte var ett aprilskämt utan till en födelsedag. Det här var ett A4-brev adresserat till en av mina bekanta från Ljusne som flyttat till Stockholm och börjat läsa på universitetet. Både brevhuvud och adressen nedan kom från ett äkta brev från självaste statsministerns, med rätt logotyp (med fejkat diarienummer, men ”rätt” datum 1997-02-12 vilket innebar att det kom fram på hennes födelsedag) och så vidare. Som vanligt börjar det ’”ganska” normalt men blir mer och mer absurt. Först kom den korrekta adressen och därefter följande:

”Hjärtliga gratulationer på trettioårsdagen!

Du kanske blir något förvånad över detta brev; vi sänder vanligtvis inte hälsningar till alla som fyller år. Men vi har fått rapporter från vårt partidistrikt i Gävleborg om att Du med din solida arbetarbakgrund från vårt härligt röda fäste Ljusne, kan vara en kandidat för en post inom vår administration. Vi inom arbetarrörelsen uppskattar verkligen när någon från ”fotfolket” lyckas ta sig upp och skaffa sig högre utbildning – detta vill vi gärna premiera.

Som du kanske känner till från massmedierna har vi anklagats för att alltför få med arbetarbakgrund återfinns på högre poster inom de beslutsfattande organen. Jag skulle gärna diskutera detta under mer informella former – kanske över ett glas gott vin – varför jag föreslår att vi träffas på något hotell här i Stockholm nästa veckoslut (jag behöver inte åka till Malmö då eftersom Annica vilar upp sig på Kanarieöarna med sin mor). Om du inte misstycker så bokar jag ett dubbelrum på Sheraton till lördagen den 22a denna månad. Du får gärna ringa någon kväll på min privata telefon ([mitt mobilnummer]; ring inte på det officiella numret eftersom detta möte lätt kan misstolkas av pressen), så kan vi göra upp mer preciserade planer för detta trevliga sammanträffande (och för en fortsatt framtid inom vårt härliga parti).

Än en gång Grattis på födelsedagen

Med vänlig och kamratlig hälsning,[undertecknat Göran]”

Jag hade sett till att skicka brevet till vänner i Stockholm så att brevet fick rätt poststämpel (det hade ju sett konstigt ut om det var poststämplat i Göteborg!). Damen som detta var ställt till var på väg upp till Ljusne över helgen och hade bara varit hem för att hämta posten. På bussen från hemmet så öppnade hon brevet och såg att det var från statsministern. Hon blev förskräck och stängde snabbt igen brevet utan att ha läst det och tittade oroat runt bland passagerarna. Först när hon var i enskildhet så vågade hon öppna brevet och blev, skulle man kunna säga, lite förvånad över dess innehåll. Ett par dagar senare så ringde hon mig i alla fall – hon hade kollat upp vem som hade telefonnumret – och tyckte att det var ett mycket bra skämt (och verkade lättad över att det inte var ett äkta brev från den store hövdingen).

Nästa blågg borde komma omkring den 24 maj (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 10 maj 2007

Veckan som varit/veckan som gåttVädret har ju förståss kunnat vara lite bättre. Det har blåst en hel del den senaste veckan, vilket inte är särskilt inspirerande om man vill cykla längre sträckor. Medvind är ju alltid trevligt, men om man ska göra en rundtur så ska det mycket till för att få medvind hela vägen. Men det här har för tillfället passat mig ganska bra eftersom den fartygsutredning som jag sekreterat de senaste månaderna presenterades för beställarna igår och det har inneburit en del kvällsarbete eftersom jag har kvar flertalet av mina ordinarie arbetsuppgifter. Och det här uppdraget har ju passat mig ypperligt eftersom jag tidigare skrivit en avhandling om sjöfart (ni har väl läst detta verk som finns under ”Fånerier!).

Vad som inte finns med i min sjöfartsbok är historien om den gamle sjökaptenen Håkan Eriksson från Mariehamn på Åland, en berättelse från 1960-talet. På den här tiden var kaptenen den självklare härskaren ombord och inte ens hans närmaste man, 1e styrman, vågade dua kaptenen eller ifrågasätta hans göranden. Varje morron sedan bortåt 25 år hade kapten Eriksson samma ritual: han kommer upp på bryggan, hälsar på rorsman och andra närvarande och går sedan bort till sitt ”hemliga skåp”. Där låser han upp skåpet, tar fram ett av ålder gulnat papper, grymtar och hummar lite och lägger sedan tillbaka papperet. Hösten 1967 gick han i pension och överlämnade befälet till sin närmaste man. Den nye kaptenen var ju oerhört nyfiken på vad som finns i det ”hemliga skåpet”, men väntade med att öppna det tills nästa morron. Har gjorde som kapten Eriksson, hälsade på dom på bryggan, gick fram till skåpet, låste upp det och läste på det gulnade papperet: ”höger kallas styrbord, vänster kallas babord”.

Som jag meddelade häromveckan så känner jag bara till en del av er som brukar läsa min blågg. Jag vet inte om Abrelina Green läser blåggen regelbundet, men hon har i alla fall namnsdag idag: Grattis!!! Nu är det ju så att Abrelina är ett mycket ovanligt namn (faktiskt så hittade jag nyss på det, men fick 215 träffar på Google), men det är ju inte hon som har namnsdag utan Green. Ja just det: idag har Green namnsdag. För ni känner väl till att man nuförtiden även firar efternamnsdag? Och det bästa med allt: det finns flera dagar lediga ännu, skyndar ni er så kan ni få morrondagen den 11 maj som ert eget efternamn. Mer om detta finner ni på http://www.efternamnsdag.se/

Glädjande nog så hade jag 31 besökare under veckan som var, vilket är det mesta jag registrerat under en vecka; det normala under vintern har varit omkring 20 ”unika besökare”. Och förra torsdagen hade en topp med 10 besökare, vilket jag inte haft sedan jag släppte bilderna från 50-årsfesten. Besöksfrekvensen är ju naturligtvis långt från vad en del av de nya ”mode-guruna”, 17-åriga tjejer som har tusentals besökare varje dag till sina sidor där de ger goda råd om hur dagens eller veckans mode är. Jag ger inga goda råd om hur ni, kära läsare ska vara klädda, mer är att ”var er själva!” Fast ett litet tips: undvik V-jeans och platåskor! Detta, om något, är ute just nu (och har så varit de senaste 30 åren). Fast får nån av de 17-åriga madammerna nys om detta 70-talsfenomen så blir det väl högsta mode de närmaste veckorna, innan de har nåt annat de kan fokusera sitt modemedvetande på.

Igår onsdag vad det Europadagen, där det är meningen att man ska fira bildandet av en kol- och stålunion för 50 år sedan. Göteborgs kommun hade ingen officiell flaggning och vad jag kunde se så fanns det inga större tillställningar i stan för att hylla Europa. På jobbet hörde jag ingen diskutera detta heller. Vi i Sverige är nog inte så särskilt intresserade av EU kan jag notera, snarast en hel del reserverade mot unionen. Häromdagen cyklade jag förbi en liten by här på Hisingen och noterade att det vid uppfarten till en av gårdarna fanns följande skylt: ”Här slutar EU”.

LustigtHär kommer det sista av de aprilskämt som jag har på lager i skriftlig form. Jag skriver skämtet rakt av, men efter kommer en massa förklaringar som visar hur roligt det egentligen är. Detta delade jag ut på Socialantropologiska institutionen i mindre lappar i alla lärares och doktoranders postfack tidigt på morronen den 1a april och för säkerhets skull hde jag daterat det till 31/3 1999.

”(Rubrik) Angående torsdagens besök av Sida-cheferna. Högre Seminariet börjar först 10.25 pga tågförbindelserna från Stockholm. Se till att hålla tiden för en gångs skull! Som diskussionsunderlag ligger det papper som sändes ut förra månaden om nedläggning av Sektionen för utvecklingsstudier och överförandet av resurser till vår institution. Den ekonomiska situationen på institutionen är, minst sagt, brydsam. Låt oss därför göra ett så gott intryck på Sida som möjligt genom att mangrant ställa upp på dagens Högre seminarium. Efter seminariet är det gemensam lunch på Thai garden.Väl mött.”

Vi samlades för institutionsmöte kl. 9 på morronen, ett kortare informellt möte. Kl. 10 brukade därefter följa det så kallade Högre seminariet. Eftersom jag var amanuens med ansvar för forskarutbildningen så frågade prefekten mig vad detta var för något (alltså meddelandet) och jag invigde honom i skämtet. På mötet var alla undrande över detta meddelande, men fann det egentligen ganska rimligt. Hela meddelandet är skrivet i en ton som om det skulle ha kommit från Janne H., men han var den som undrade mest av alla (och borde ha varit bland dem som var mest insatta i ärendet). Och papperet som ”sändes ut förra månaden”? Man får ju så mycket post och ingen kom ihåg något sådant här. Och att den ekonomiska situationen var bekymmersam var ju bekant för alla. Och vi brukade då och då gå ut för gemensam lunch just på den restaurang som nämns. Märkligt nog gick alla på skämtet en bra stund innan det slutligen avslöjades, det gick väldigt långt för att vara den 1a april då de flesta är på sin vakt (särskilt med mig i närheten!).

Nästa blågg borde komma redan den 15 maj (om jag nu har nåt att berätta då!), eftersom jag nog åker upp till Norrrland i kristihimmelfärdshelgen.

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 3 maj 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa slutet av förra veckan bjöd på strålande sol och värme som kan mäta sig med våra högsommardagar. Men på lördan blev det lite kyligare och kallare. Och nordlig vind, som passade skitilla för den tur till Stenungsund som jag och Janne Thordson gjorde: vinden tryckte på utav bara den nedför götaälvdalen och vår hastighet var så låg i trakten av Surte att ett gäng äldre damer på motionsrunda gick om oss med sina rollatorer!

Strax norr om Kungälv såg jag en annorlunda vägskylt: ”här är det” visade en gul skylt (enskild väg) upp mot en gård. På något mirakulöst sätt så nådde vi så småningom Stenungsund och Jannes föräldrahem. Jannes alltid gästvänliga mamma Barbro hade laddat upp en massa lax och potatissallad i kylen, och den gick ner i rasande fart. Och så snodde vi ett par bira från hennes förråd innan vi cyklade in mot stan. Ölen klämde vid nere vid havet i en härlig solnedgång, innan vi gjorde en liten barhopping i den lilla staden. Enligt väderprognosens kulle vinden ha vänt på söndan, men som tur var så fick vi vinden snett bakifrån och kunde cykla hem på betydligt kortare tid.

I fredags gjorde jag ett försök att lägga ut en hel del av den musik som jag har gjort tidigare, men det visade sig att jag bara hade kopplingar som gjorde att de analoga signalerna omvandlades till mono. Så musiken på hemsidan får nu anstå tills att cyklingssäsongen är över. Jag lyckades i alla fall lägga ut en ny rubrik och innehåll på hemsidan, se ”Cykelturer” där jag har lagt in minnesanteckningar över en tur på 554 mil (över flera dagar naturligtvis!).

Häromdan cyklade jag genom det tämligen invandrartäta Kortedala. På torget upplevde jag något (i mitt tycke) märkligt: en negerpojke i tvåårsåldern pratade finska med sin mamma. Väldigt exotiskt!

Valborgsfirandet blev något av västgötaklimax. På förmiddan åkte jag in till stan för att bland annat äta lunch. Efter att ha åkt runt i de centrala delarna åkte jag hem för en liten tupplur; vaknade inte förrän en timme senare (ett par minuter i tre) och kom lagom ner till slutet av firandet i Trädgårdsföreningen. Några varv runt i parken, men denna gång såg jag inte en enda bekant. Sedan liten cykeltur omkring Göteborg innan det blev dags att titta på chalmerscortegen. Jag stod där den började och hade bra utsikt, men den rörde sig långsammare än en lysmask så jag åkte ganska snart hem, drack ett par pilsner och hoppade tidigt i säng utan att se en skymt av vårbrasorna.

1 maj/politikToblerone-Mona gick hårt åt ”Det nya arbetarpartiet” Moderaterna: 1 maj är vikt för arbetarrörelsen; Moderaterna som det nya arbetarpartiet har sin egen dag: 1 april! Enligt förre partiledaren än hon bra på att föra ut budskap, men mindre bra på att tänka själv så denna fyndighet måste ha kommit från någon av talskrivarna. Men det är ju både bra och roligt sagt, så Mona ska ha en eloge för detta.

Som vanligt så trampade jag ned till Järntorget för att se de rödaste demonstrationstågen Och varje gång gör det mig lika beklämd. Syndikalisterna hade ett mycket långt tåg med nästan

bara ungdomar som protesterade mot arbetsgivare och förändrad A-kassa. Hade jag varit arbetsgivare så hade jag knappast anställt någon av dessa demonstranter eftersom de ser alldeles för avvikande ut för att passa in i vårt samhälle. Men att klaga på dom som ger dem brödfödan, det kan de! Nästan lika illa var det med Kommunisterna (f.d. KPML(r). Även här var det mest fråga om ungdomar som skanderade ”arbete åt alla”, men få utav dom såg särskilt arbetsvilliga ut. Det är nog mest så att ”lika lön för alla” betyder att dessa ungdomar kan sitta på pubben och dricka öl. Eller at hålla till i sina kommunistiska celler, dricka rödvin och diskutera förträffligheten med demokratier som Nordkorea och Cuba. Vänsterpartiet har ju i vissa sammanhang tagit avstånd till sin förflutna kommunistiska bakgrund. Detta är som bortblåst i demonstrationståget, där massor av människor (även här är det mest yngre) bär knappar med den gamla sovjetiska hammaren och skäran.

Jag orkade inte vänta tills socialdemokraterna startade sitt tåg, men känner sedan länge till att det är betydligt kortare än de olika kommunistiska grupperingarna och att demonstranterna är mycket äldre, klär upp sig dagen till ära och inte skanderar särskilt mycket. Detta baserar jag på tidigare års demonstrationståg då de har demonstrerat mot olika företeelser i samhället, saker som de har kunnat förändra eftersom de suttit vid makten i många år. Jag har svårt att förstå hur man kan demonstrera mot sig själv.

Den enes doft, den andres stankIgår onsdag var första arbetsdagen på veckan och den första arbetsdagen i maj. Mellan 1 maj och 30 september har vi arbetstidsförkortning och ska bara jobba 7,5 timme. Om man nu inte som jag försöker färdigställa en fartygsutredning. Först klockan 21.30 kunde jag sätta mig på cykeln för att trampa hemåt. Trots att jag sedan en tid tillbaka (hmmm..) är rökare så verkar inte luktsinnet ha tagit alltför stor skada: enorma dofter från allsköns blommor, träd och buskar slog emot mig på återfärden mot Hisingen i vårkvällen. Både på jobbet och i kamratkretsen diskuteras det olika mediciner mot alla möjliga slags pollen, medan jag har förmånen att bara njuta av dessa små partiklar som dras in i näsan, passerar hjärnan och flyger tillbaka ut i naturen genom andningsorganen. Våren är allt en härlig tid!

LustigtVi är ju nu redan inne i maj, men här kommer ett aprilskämt som har sina modiga 15 år på nacken. Till saken hör att jag faktiskt hade en hög befattning inom Civilförsvaret vid denna tid. Det var ett brev i A4-format med riksvapnet (som jag klippt ut från ett officiellt brev) och en stiliserad logotyp där det stod SÄPO. Undertill var det som på alla brevpapper post- och besöksadress samt telefonnummer till växeln, vilket gick till polishuset i Göteborg. Allting var paketerat som ett helt vanligt tjänstebrev, sådana som jag sedan en del år tillbaka skriver massor av, och daterat 1992-03-30 (naturligtvis fick mottagarna detta dagen efter, dvs. på 1a april):

”Vi har under en längre tid haft telefonavlyssning av [mitt personnummer] Henrik Tallgren. Ert namn har flera gånger dykt upp, varför vi tror att Ni har god kännedom om ovannämnda person.

Av spaningstekniska skäl kan vi ej avslöja vad Tallgren är misstänkt för, men han häktades 92-03-27 på sannolika grunder rörande rikets säkerhet. Tallgren har en hög befattning inom Civilförsvaret och vi är intresserade av vilken typ av information Tallgren kan ha lämnat ut. Ni kallas därför till förhör 92-04-09 kl. 11 hos:

Säkerhetsavdelningen, Polismyndigheten i Göteborg, Skånegatan 5. 401 26 Göteborg

Vi uppmanar Er att samarbeta i detta fallet. Självklart kommer ni kostnadsfritt att biträdas av en advokat som utses av Kammarrätten i Göteborg. Om Ni vägrar att samarbeta kan Ni komma att dömas enligt §§ 13:4, 21:1, 21:2 och 39:1 i Brottsbalken, vilket kan ge böter eller maximalt sex månaders fängelse. Vi bestrider naturligtvis kostnad för resa, förlorad arbetsinkomst samt traktamente enligt statlig tariff 92-01-01.

Om ni har några frågor går det bra att ringa undertecknad under kontorstid.Med vänlig hälsningStig NarrénSäkerhetsintendentTel. 031-61 80 00”

Det här skickade jag till mina kompisar i Ljusne, Bylla och Göran Hallberg. Bylla förstod direkt att det var ett aprilskämt, medan Göran var mer tveksam och det var först när han visade brevet på jobbet på eftermiddan som han övertygades att det var oriktigt. Men skämtet är inte slut än. Min kollega Hans tyckte att det här var så roligt så han skickade ett likadant i sitt eget namn till en kusin i Stockholm. Hans är ju inte alls på samma sätt som jag känd som skämtare och det höll på gå riktigt åt helvete: hans kusin skulle bara några dagar senare åka på semester till Seyshellerna och var på väg att boka av resan innan han fick reda på att det var ett skämt.

Nästa blågg borde komma omkring den 10 maj (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 26 april 2007

Veckan som varit/veckan som gåttI söndags såg jag blommande rhododendronbuskar vid korsningen Allén/Avenyn. Att de blommar redan nu är mycket tidigt till om med för göteborgska förhållanden. Och det är ju lite lustigt att se dessa buskar blommar samtidigt som vissa trädslag ännu inte slagit ut alls. Någon kanske säger att tiden är ur led, men jag är mer led på det blåsiga och kalla vädret som vi haft den senaste veckan. Och regnat har det gjort ett par dagar. Inte mer än 20 mil har jag trampat omkring i trakten med cykeln i det ombytliga aprilvädret (jag räknar milen veckovis från måndag, så de 20 milen var alltså till i söndags för knappt en vecka sedan). Fast nu blir det så småningom varmare igen – kanske det i alla fall blir en sommar! – redan igår eftermiddag så kunde jag trampa omkring ett par timmar på sena eftermiddan i shorts och T-shirt och idag torsdag verkar det bli ännu varmare (p.g.a. den förväntade värmen så lägger jag ut blåggen redan på morronen så jag kan ta en längre cykeltur i eftermiddag och kväll). Not torsdag kväll: det var 20 grader varmt och jag trampade på hela 88 kilometer, mestadels i T-shirt och shorts. Börjar bli brun i ansiktet och röd i baken. Det är ju tur att det inte är tvärtom!

I söndagens nätupplaga av Aftonbladet så hittade jag en helt fantastiskt norgehistoria (http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1051700,00.html). I en kommun kan man mot viss avgift lämna bort barnen över natten ”för att föräldrarna ostört ska kunna skaffa fler barn.” Det nämns dock inget om bestraffning av de föräldrar som använder preventivmedel den natt ungarna är bortlämnade.

Jag kan meddela att hemsidan har omkring 20 besökare i veckan (för två veckor sedan registrerades 28 unika besökare). Räknar man antalet träffar då blir det många gånger fler. Jag vet inte riktigt hur detta funkar, men antagligen betyder ”träffar” att någon dirigerats till sidan men inte gått in på den. Så jag räknar hellre så kallade träffar av ”unika besökare” – kära läsare: ni är unika! Jag saknar dock reaktioner på allt dumt och odumt som jag skriver: skicka gärna lite läsarreaktioner till mig.

Ser fram emot att bli långledig nu till helgen: har tagit ledigt på Valborg, så från i morron eftermiddag dröjer det ända till onsdag innan jag startar jobbdatorn och kopplar in telefonen. Har inte direkt planerat in nåt för valborgshelgen. Men det blir väl det vanliga att jag tar mig en rejäl fylla och fortsätter långt in på förmiddagen den 1a maj. När demonstrationstågen sedan går förbi brukar jag vara plakat!

SupertisdagenI tisdags var jag för ovanlighetens skull först på jobbet några minuter över sju. Strax efter kom en av de alltid morronpigga kollegerna att förundras över att larmet var avstängt: hon hade kollat igenom hela kontoret och det fanns inte en människa på plats före henne, berättade hon för några arbetskamrater. Ja, hon hade kollat igenom nästan hela kontoret: att sömntutan Tallgren kulle vara på plats föll henne liksom inte in att undersöka.

Tisdagen blev verkligen en intensiv arbetsdag, det mesta relaterat till den fartygsutredning som jag sekreterar (se blågg 23 mars). Först lite pappers- och datorarbete, sedan strax före 8 en halvtimmes möte om utredningen, vilket följdes av diskussioner med utredaren. Klockan 9 fick jag rusa till ett annat möte där jag skulle föra protokoll; efter 45 minuter fick jag min efterlängtade kopp kaffe och en cigg samt några minuter till med utredaren (som arbetade intensivt med att skriva på min dator). Knappt hann vi återuppta våra diskussioner innan jag kallades till ett till möte där jag skulle protokollföra alla viktiga beslut. Ett tag senare kunde jag återuppta diskussionerna med utredaren innan det var dags för lunch. Snabbt tillbaka från lunchen för att förbereda ett tretimmars möte med en grupp som ger viktig input till utredningen. Klockan 16 var detta möte slut, men då återupptogs de enskilda diskussionerna med utredaren innan han en timme senare var tvungen att rusa till stockholmståget. Jag var nu rejält slut, men ett par koppar kaffe fick mig att gå igång igen med lite pappersexercis (alla dessa möten som jag deltar i förväntas ju få levererat ett protokoll eller minnesanteckningar). Strax efter klockan 19 så satte jag på det larm som jag 12 timmar innan hade inaktiverat. Vem som larmade av igår morse skiter jag helt i: jag var inte på jobbet förrän strax före klockan 9!

LustigtJag har ju tidigare utlovat att publicera lite aprilskämt som jag gjort över åren. Den 1a april 1997 fanns det uppslaget vid alla ingångar till Världshuset (där socialantropologiska institutionen låg då) och på alla anslagstavlor följande budskap i A4-format, som hade en tjusig logotyp från universitetet och en prydlig ankomststämpel: ”ANKOM 1997-04-01”. En rubrik i stora feta boktsäver löd ”Parkeringsförbud för studenter” och i texten under fanns följande meddelande, som kanske börjar ganska normalt men blir mer och mer absurt:

”Efter att klagomål från lärare och doktorander har inkommit över den ”vilda” parkeringen vid Världshuset, Brogatan 4, har detta ärende överlämnats för beslut av universitetsstyrelsen. Efter MBL-förhandlingar med Studentkåren – vilka inte hade något att erinra mot förslaget – har universitetsstyrelsen 1997-03-28 beslutat att med omedelbar verkan införa cykelparkeringsförbud för studenter vid Världshuset, Brogatan 4.

Vi föreslår att studenterna hädanefter parkerar sina cyklar vid exempelvis Järntorget. De cyklar som tillhör studenter och står närmare än 50 meter från ingången till Världshuset kommer att bortforslas. Under vecka 13 märktes alla lärares och doktoranders cyklar med en EAN-kod, vilket kommer att läsas av två gånger per dag utav de av universitetets särskilt utsedda parkeringsvakterna.

De studenter som ertappas med att felparkera kommer första gången att få två poängs avdrag vid kommande tentamenstillfälle, alternativt att betyget VG skrivs ned till G. Den som ertappas en andra gång kommer att underkännas vid kommande tentamenstillfälle. Den som inte är nöjd med detta beslut kan skriftligen överklaga inom 14 dagar till Rektorsämbetet, Vasaparken, 411 24 Göteborg. (Undertecknat) Vibar A. Nárràs [Vi bara narras!], informationsansvarig vid Göteborgs Universitet.”

Det här var ju ett absurt skämt, men det var ändå en hel del studenter som frågade vaktmästaren om det. En som verkligen gick på det var dock, hör och häpna, fakultetens högsta chef, en känd professor som då var dekanus. Han hade sett anslaget och läst det mycket slarvigt. Eftersom han hade varit bortrest vecka 13 då alla lärare och doktorander enligt skrivelsen fick EAN-koder så parkerade han (enligt vad jag hört från flera personer) ett par kvarter bort!

Nästa blågg borde komma omkring den 3 maj (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 19 april 2007

Veckan som varit/veckan som gåttFörra veckan, och särskilt i helgen som var, så blev det en hel del cykelturer eftersom vi hade kanonväder: 36 mil från måndag till söndag är ju inte fy skam. Jag är dock inte längre ensam om att cykla. I vintras brukade kanske 2-300 tappra cykla över Götaälvbron, men nu de senaste veckorna blir det inemot 2000 per dag (det finns en mätare som registrerar alla som cyklar över bron i ena riktningen). Jag kan notera att det är en hel del som använder cykelhjälm, vilket även jag hade ett tag för ett par år sedan. Jag har en känsla av att de som använder cykelhjälm är dom som INTE behöver en sådan eftersom de är mycket försiktiga i trafiken, medan vi som inte har cykelhjälm gasar på en hel del mer. Undantaget är de som kör med racercykel ute på landet, de både gasar på rejält och använder hjälm. För den som har missat det så kan jag tipsa om mitt eminenta felsökningsschema för cykelhjälmar på denna hemsida under rubriken Fånerier: orkar ni inte läsa det korta kåseriet så spana i alla fall in felsökningsschemat som börjar på sidan 2.

Nu i måndags följde jag upp den fina cykelhelgen genom att lägga på ytterligare 55 kilometer till cykeldatorn. Jag stack tidigt från jobbet genom att ta ut den motionstimme som vi är berättigade till varje vecka. I Bohus tog dricksvattnet slut så jag köpte en tvåliterflaska och fyllde på flaskorna på cykeln. Det lilla som blev över drack jag upp innan jag fortsatte mot Kungälv. Jag hann bara 500 meter innan det blev en rejäl explosion. Shit också, där gick ett däck tänkte jag, liksom att jag nu är mer än två mil hemifrån. En punktering kan jag ju alltid fixa, men ett exploderat däck är ju helt slut och då måste jag ta bussen tillbaka och ordna nån form av transport för cykeln. Jag stannade mitt på bron över Nordre älv och kunde förvånat konstatera att båda hjulen höll luften. Vad som hade hänt var att vattnet som jag nyss köpt var

”lätt spritsat”, vilket jag inte direkt noterat utan tyckte bara att det var extra uppfriskande med lite bubblor, och att den ena vattenflaska hade helt enkelt exploderat. Jag hittade korken senare en sisådär 15 meter bort. Efter detta så lyfte jag på ventilen som sitter på vattenflaskorna och resten av färden hemöver gick galant.

För den som inte har besökt mig på en tid så kan jag meddela att jag ser bättre ut än på länge. Det här beror inte på någon skönhetsoperation, bantning eller liknande utan endast av hårt och målmedvetet arbete. Och då tänker jag inte på cyklingen som redan nu ger mig en hälsosam solbränna och som på sikt kommer att rendera några kilo bort från kroppen. Nä, det hårda arbete som jag utförde i söndags var att tvätta fönstren. Så nu ser jag bättre ut!

Fulast i Stockholm?Aftonbladet har någon slags omröstning om ”fulast i Stockholm” På hemsidan framgår inte riktigt vad de eftersöker, men antagligen är det byggnader och platser/torg. Sedan jag skaffade internetuppkoppling så har jag svårt att låta bli alla möjliga omröstningar – och då svarar jag oftast tvärtom för att se om jag åstadkommit något. På Aftonbladets förfrågan mailade jag följande svar: ”Fulast i Stockholm måste vara människorna i LO-borgen på Norra Bantorget. Kanske inte så mycket deras utseenden som deras inre tankar. Själva huset är dock vackert, men så byggdes det ju av den tämligen kapitalstarka trävaruhandlaren Gustaf Carlberg.”

För en 5-10 år sedan var det ju vanligt att folk skaffade sig så kallade ”Dator-körkort” (eller så hette det nåt liknande), vilket var ett led i att marknadsföra Microsofts mjukvaror. Jag har aldrig fått ett sådant ”körkort”, men vad jag producerat på den tid jag varit ute på nätet (sedan november 2006) utan att vara bakbunden av min arbetsgivare borde ge mig ett för alltid indraget Dator-körkort! (Jag var riktigt tidig att få e-mail: redan hösten 1991 hade jag en fungerande adress, men det var då bara ett fåtal inom universitetsvärlden som jag kunde kommunicera med.)

Journalistisk rubriksättningJag kan inte undanhålla er, kära läsare, denna fantastiska rubrik från Aftonbladets internetupplaga i tisdagskväll: ”Segelflygare störtade mot tak. Vännerna lyckades inte hålla kvar honom på marken.” Det här skulle ju kunna vara en lätt felöversättning från engelskan som har två ord för tak: ceiling (innertak) och roof (yttertak). Trots att vännerna försökte hålla honom kvar på marken så seglade han uppåt mot innertaket, skulle ju kunna vara en möjlig tolkning av rubriken. I artikeln på http://www.aftonbladet.se/vss/helsingborg/story/0,2789,1047891,00.html så ges dock en annan bild av händelseförloppet och visar att rubriksättaren helt enkelt bara är galen och saknar begrepp om vad som är upp eller ned i denna värld.

LustigtHär nedan kommer ett litet utdrag från mina så kallade memoarer som jag skriver en lite bit på då och då. Denna kommer ifrån mitt första jobb som jag fick direkt jag slutade 9:an, ett år som praktikant på brukets elverkstad (1972-73).

Elverkstan var ganska liten. Bredvid stod den betydligt större verkstan, där de hade stor tunga maskiner som skulle serva hela bruket bl.a. genom att svarva nya delar. Också nära var brukskontoret där de förutom ren administration hade en ritavdelning. Beryktad är ingenjör Bohman som konstruerade de mest konstiga skapelser. Det kan nämnas att han ritade en tvätt för lastbilars underreden. Tanken var att lastbilar som kom med råmaterial till boardbabriken skulle spolas underifrån så att de blev fria från grus. Därigenom skulle slutprodukten,

boardskivorna, få bättre kvalité. Ingenjör Bohman hade en bra uppfattning om hur en lastbil såg ut, problemet var att har aldrig hade mätt en lastbil. Sålunda står det än idag i Ljusne en mycket fin underredestvätt som är för smal för lastbilar och för bred för personbilar.

Nästa blågg borde komma omkring den 26 april (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 12 april 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa, då börjar livet återgå till det normala igen efter att ha varit ledig i tio dagar, vilket jag sedan många år alltid har varit (mer eller mindre) genom att ha arbetat in tid för denna ledighet. Den här veckan har det bara varit fyra dagars arbete och det är ju skönt med en lugn start efter längre ledighet. Det har faktiskt varit en mycket lugn start, där jag var på konferens hela onsdan och idag torsdag har datorsystemet kraschat för hela kansliet så jag har kunnat gräva mig några centimeter ned i pappershögarna på bordet.

På tisdag den 17 april är det sex år sedan jag började mitt jobb som fakultetssekreterare. Egentligen så skulle jag ha börjat veckan innan, men då jag erbjöds anställning så hade jag redan accepterat att ge en veckas intensivkurs om antropologiska perspektiv på etnicitet vid Svenska Social- och Kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Vid påsken brukar våren ha kommit till Göteborg, men inte till Finland. En tanke med att undervisa i Helsingfors påskveckan år 2000 var att jag under den kommande helgen kunde åka ut till sommarstugan för att kratta lite löv och gräs, men det visade sig att snön just hade börjat smälta. Året därpå gav jag samma kurs, men nu kunde jag i påskhelgen planera in att göra lite andra saker än året innan eftersom jag visste om snöläget vid den sydfinska kusten.

Man skulle kunna tänka sig att jag fått nog av snö under påskveckorna i Finland, men 2003 så åkte jag istället till Sydpolen. Nu var det ju inte riktigt så dramatisk som det först låter, utan en helt vanlig turistresa med buss till Krakow tillsammans med Janne Thordson. Janne och jag är så kalla yuppie-turister. Vi har varit på massor av bilturer och spanat in sevärdheter, sevärdheter som vi klassificerat in som exempelvis ”låg trea” (dvs. låg fart på treans växel); de riktigt största sevärdheterna brukade vi ta på ettans växel eller till och med gå ur bilen i fem minuter (den tid det tar för mig att röka en cigarett). År 2004 så tog jag bilen ner till Frankrike för att hälsa på Mika Helander med familj. Tanken var att åka söderut för att möta våren, men den lyste med sin frånvaro detta år. Inte många grader över noll och träden var lika bladlösa i Frankrike som i Sverige. År 2006 och 2006 har jag gjort i stort sett samma som 2007.

Vad har nu denna berättelse att göra med aktuell vecka? Jo, nämligen att den gångna påskveckan så har jag inte gjort ett skit, mer än att ha cyklat omkring en del för att upptäcka omgivningarna. Men det har blåst och varit småkallt så det blev inte alls så många mil i sadeln som jag tänkt mig.

Aktuell debatt: BusschaufförerI min blågg har jag senaste tiden har jag mer eller mindre tagit livet av tullare, snöröjare i Göteborg, journalister och vårt införande av den standardiserade bolognamodellen, men som

blev The Swedish Way. Dock vill jag inte ta livet av busschaufförerna: dom har redan fullt upp med att ta livet av mig och massor av andra människor. En kväll i vintras då jag cyklade från jobbet höll jag inom loppet av tre minuter på att bli överkörd av stadstrafikens bussar tre gånger! Jag har mycket bra belysning på cykeln, så det var inte fråga om at de inte såg mig. Nej, alla tre gångerna kom jag från höger och de skulle sålunda lämna mig företräde eftersom det var på vanlig gata/torg som inte är huvudled. Men icke sa Nicke. Det var egna tvärnitar och undanmanövrar som räddade mig den kvällen.

Jag har själv en tremånaders lastbils- och busschaufförsutbildning från 1979. På den tiden fick vi lära oss att respektera trafikförordningar, att köra mjukt så att passagerarna fick en angenäm resa och att vara servicemedveten. I princip skulle bussfärden kunna ske med ett fyllt vattenglas stående på instrumentbrädan utan att en droppe spilldes ut. Och vi skulle hålla oss i de körfält som var avdelade för trafiken, man fick absolut inte köra över en spärrlinje. Sedan många år tillbaka cyklar jag via Kungsportsplatsen. Kanske inte varje dag, men ändå flera gånger i veckan blir jag där trängd av stadstrafikens bussar som kör över spärrlinjen och upptar en del av cykelbanan (det är en stor och bred väg för busar samt en remsa på drygt en meter för cyklister). Den som inte tror mig kan själv åka dit och titta hur båda sidor av spårvagnshållplatserna har nästan totalt utraderade spärrlinjer – och det är ju inte cykeldäcken som åstadkommer detta utan de stora busshjulen. På min tid som busschaufför (jag har kört turistsbuss till och från några år i början av 1980-talet) så lärde vi oss att använda ratten därframme till att styra med, inte att vila armarna på!

Att köra över en spärrlinje är allvarligt och resulterar i böter om polisen notererar detta. Att köra mot förbjuden körsignal är etter värre, vilket i många fall resulterar i återkallat körkort för viss tid. Kanske inte varje dag, men ända ganska ofta så ser jag bussar köra mot förbjuden körsignal (rött sken eller efter spårvagnarnas signalsysten som bussarna använder i centrala Göteborg). Inget körschema i världen kan rättfärdiga ett sådant beteende!

Under 1990-talet var det ca tio gånger säkrare att åka buss än i personbil, medan detta nu under 2000-talet sjunkit till ca fem gånger säkrare. Detta låter kanske inte så dramatiskt, men betänk då att dödligheten i trafikolyckor stadigt sjunkit. Likaså har dödliga olyckor med andra fordon (t.ex. cykel och moped) sjunkit dramatiskt. Att ytterligare bemärka är att alla fordon har blivit allt säkrare. Alltså återstår endast den så kallade ”mänskliga faktorn”, i detta fall busschaufförerna. Med andra ord så får vi allt trafiksäkrare fordon; även bussarna bli betydligt bättre och man har nu säkerhetsbälten installerade på alla bussar utom de som går i stadstrafik. Det kvarstår alltså att det endast är ”den mänskliga faktorn” som har blivit sämre, alltså det finns ett antal livsfarliga busschaufförer i trafiken.

Busschaufförer: Dagens utbildning (tror jag)Utan att egentligen ha sett utbildningskatalogen för busschaufförer så tror jag att utbildningen går till på följande sätt: Alla får söka till utbildningen. De som inte har fått någon anmärkning på körningen under de tre senaste åren sållas automatiskt bort eftersom de ju har visat sig vara mesar i trafiken, alla andra tas in på utbildningen. Efter ungefär halva tiden så indelas man i ”service minded” och ”vrångskalle”. De i den förra kategorin får lära sig mer om kundkontakt och går efter uppkörning till de privata bussbolagen, vanligtvis för körning av långfärdsbuss där det behövs både smidighet i kundrelationer och att kunna köra på ett lite mjukare och smidigare sätt. Tyvärr så finns det bland de privatägda bolagen en uppdelning i långfärdstrafik och turisttrafik. De allra bästa går vidare till turisttrafik, medan de andra kör långfärdsbuss mellan exempelvis Malmö och Stockholm. Här får de tidtabeller som baserar sig på att de kör tio kilometer över rådande begränsningar, att det är sommarväglag och ingen annan trafik på

vägen. Det är synd om dessa chaufförer: flera av dem är ju egentligen bra chaufförer, men tvingas bryta mot både det ena och det andra för att fixa de snävt tilltagna tidtabellerna. Och det har ju hänt uppseendeväckande olyckor de senaste åren, olyckor där många passagerare har fått sätta livet till.

För de presumtiva chaufförer som betecknas ”vrångskalle” inleds den andra delen av utbildningen med att intala dom att det är en fråga om ”vi mot som”. Vilka nu ”dom” är råder ingen tvekan om: det är alla andra. Under den här delen sätts betyg på köroduglighet och vresighet. Endast de sämsta går vidare. Till utbildningens försvar så vill jag säga att de riktigt största rötäggen som underkänns på uppkörningen, vilken utförs av tjänstemän från Vägverket, inte får sitt busskort. Men istället är de garanterade en anställning som parkeringsvakt (lapplisa) eller biljettkontrollant i någon av våra fem största städer. (Länge har biljettkontrollanter i Göteborg ganska ostört fått puckla på passagerare som snyltat på det allmänna och inte betalat biljetten, men i vinter har de filmats flera gånger med mobilkamera och det har funnits både tio och tjugo vittnen till misshandeln.)

Och i gårdagens Göteborgs-Pposten fanns åter ett skräckexempel på en busschaufför som inte förstår sig på hur bussen fungerar och skäller ut en passagerare som påpekar att en av dörrarna inte är stängd (se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=338546 Av det åttiotal personer som kommenterade artikeln hittade jag endast att par stycken som var positiva till busstrafiken i Göteborg). Och en buss får ju naturligtvis inte köra en meter med öppen dörr eftersom detta är livsfarligt för passagerarna. I GP-artikeln erkänner chefen för bussarna här i Göteborg: ”Det är väldigt svårt att få tag på förare som är goda busschaufförer och har den rätta servicekänslan.” Behöver jag säga mer!

Busschaufförer: SlutatsVi lever i en stor otrygghet i stadstrafiken. Miljövänner vill få oss att åka mer kollektivt. Men har vi råd med detta? De kör omkring med bussar som rentav är livsfarliga och många av bussarna är belagda med körförbud (se artikelserie i GöteborgsTidningen februari/mars 2007). Flertalet chaufförer är odrägliga (som tur är finns det undantag!) och hatar allt: passagerare, övriga trafikanter och sitt jobb. I Göteborg så kommer man inom de närmaste åren att dra in bortåt 1000 parkeringsplatser. Men vågar dessa bilister gå över till kollektivtrafiken med det slag av chaufförer som finns idag. Jag tror i alla fall inte det.

LustigtAlldeles vid Kvillebäcken finns det en pubb som heter Adas. En av mina kompisar tipsade om denna och tillade att det går helt enkelt inte att missa den, det är bara ett par meter från Kvillebäcken. Dock kom han inte ihåg vad stället hette, men det var ju enkelt att finna det. Jag och Janne Thordson kom dit prick 19.30 som avtalat, men vår bekant dök aldrig upp. När det gått en halvtimme över tiden så ringde vi upp honom och han sa förvånat ”Men kommer ni aldrig någon gång!?”). Det visade sig att stället som ”inte gick att missa” mycket väl gick att missa: han satt ett par meter öster om Kvillebäcken och vi ett par meter väster om den. På en annan pubb!

Efter en stund så kom han över till oss och vi fortsatte vår pilsnerafton. Cykelnyckeln lade han på bordet och där fick den ligga hela kvällen. Alldeles innan vi skulle gå så bytte jag ut nyklen mot min egen som var i stor sett identisk eftersom vi hade lika lås. Janne var införstådd med detta, så när vi kom ut så fortsatte vi prata, medan kompisen i vild förtvivlan försökte få upp låset på cykeln. Det gick ju naturligtvis inte. Vi började intressera oss för hans frustrerade försök och till slut så bad jag honom att få prova. Omärkligt så bytte jag nyckel och det var

naturligtvis inga problem att få upp låset. Vår kompis var mäkta förundrad tills jag berättade sanningen om nyckelbytet.

Slutligen så kan jag svara på varför jag aldrig har gift mig, ifall någon av er undrar. Jo, det beror på de tre ringarna, vilka kommer i följande ordning: Engagement ring, Wedding ring och Suffering.

Nästa blågg borde komma omkring den 19 april (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 5 april 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa, så har vi då gått in i april månad. Några minuter efter att den nya månaden startat så jobbade jag en hel del med tangentbord och sändknapp till släkt och vänner över landet. Till Petra Bengtsson, speciallärare i Orust kommun skrev jag följande: ”Hej Petra! Lessen för att jag inte sagt något av det som varit på gång, särskilt som jag nu under våren varit upp till Henån två gånger på intervjuer. Det har varit en hel del hysch hysch om det hela, men i mitten av veckan (om nu de sista förhandlingarna om lönen går i lås) så kommer vi att gå ut med en pressrelease om mitt nya jobb. Guess what! Jag blir den nya kanslichefen för Utbildningsförvaltningen, Orust kommun! Jag tillträder tjänsten den 1 augusti, så om du har nåt bra tips om någon övernattningslägenhet hör gärna av dig (jag kan även tänka mig betala för samåkning några dagar i veckan). Jag ringer och berättar mer i slutet av veckan (men du kan ju kolla lite i Bohuslänningen på onsdag eller torsdag, då jag även finns med på bild.)”

Petra gick tyvärr inte på detta, men om det hade varit sant så skulle jag nog på något sätt blivit hennes överordnade. På liknade sätt skrev jag till min dotter Beatrice Tallgren, vilken denna gång får stolta med hela sitt namn och därigenom sannolikt dyka upp på Google (se förra veckans blågg om att hon inte finns). Bea bor i Falun och naturligtvis skulle jag bli kanslichef för deras stolthet, bandylaget Falun BS. Inte heller Bea gick på det. För Lena Forslund van Leer och Håkan i Gävle skulle jag bli kanslichef för Brynäs IF (inte heller Lena gick på det) och för Hasse Bergman i Norrköping så skulle jag bli dito för IFK Norrköping. Hasse hade inte läst mitt mail när jag ringde honom i måndags, så jag vet inte om han skulle ha gått på det eller inte. Över åren så har jag varit upphovsman till fler aprilskämt, men dessa sparar jag till senare publicering på denna blågg under ”lustigt”´.

Trots att jag brukar beteckna mig som ”troende ateist”, alltså att jag tror på att inte tro, så får jag önska er alla en Glad Påsk! Ända sedan förra fredan har jag varit ledig från jobbet och jag ska inte vara tillbaka förrän på tisdag morron den 10e april. Men jag vet redan nu att DÅ blir det stressigt värre, men, den dagen den sorgen. Ikväll så har jag planerat att gå ut och dricka lite öl, men är osäker på om jag verkligen kommer utanför lägenheten eftersom flera har sagt åt mig att ”påsken står för dörren”. Men om törsten riktigt sätter in så får jag väl ta fönstervägen.

På tal om törst så har jag ju flera gånger i denna blågg berättat om vårens erövringar och hur scilla och påskliljor sugit upp de sista snödropparna (obs: lustigt!) för att kunna visa upp sin prakt för oss betraktare. Våren har även lockat fram andra törstiga. Under vintern har jag sett en massa alkisar stå och huttra i ingångarna till hus och dricka portvin (obs: mycket lustigt!),

men nu under våren har jag sett dessa alkisar här och där i gräsmattan helt utslagna (obs: ännu lustigare!).

Ytterligare på tal om törst så har i veckan Sverige som första land i Europa introducerat det amerikanska Millers Lite, ett lågkaloriöl. Lite är inget för mig eftersom det kommer på 33 centiliters flaska: jag vill ha mycke, dvs. minst 50 centiliters burk. Så det så!

Om nu inte någon journalist hoppar på mig för mina påhopp på dom (se tidigare blåggar) så vill jag avsluta journalistdebatten med vad dåvarande statsminister Göran Persson sa i fjärde programmet om honom: ”Media är snuskigt, särskilt kvällstidningarna.” Ganska snart kommer jag att hoppa på busschaufförer: om någon av läsarna har några hårresande historier om busschaufförer så skicka över dom till mig.

Om grannarI lördags hade grannarna fest. Dagen innan så hade de delat ut lappar till oss andra att de skulle ha fest och bad om överseende. På lördan fanns det flera lappar nere i vid anslagstavlan alldeles innanför ingången där andra grannar lyckönskade till både födelsedag och fest. Faktiskt var det på samma sätt då jag hade min 50-årsfest. Det är trevligt att grannar bryr sig om varandra.

Vad man inte har här är flyttgröt. Denna sed kända jag inte till förrän jag flyttade till lägenhet i Bollnäs hösten 1988. (Seden fanns inte i Ljusne/Söderhamn där jag är uppvuxen; Bollnäs ligger bara 4-5 mil därifrån, men jag tror inte att det är tradition där heller. En sökning på internet placerar seden mer till Småland). Då kom en massa kompisar över med nykokt gröt och till detta fettrik mjölk. Alla åt av lust utom jag: sedan jag fått bestämma själv över mina matvanor så har jag aldrig ätit gröt och kommer heller aldrig någonsin att göra det (om jag nu inte hamnar på långvården på äldre dar).

NigeriabrevJag har den senaste tiden besvarat flera så kallade nigeriabrev. Det första skrev jag den 23 mars på dålig engelska: ” Deer sir, i do no speek english much. i only undeerstand little of this letter, but you wanna help from me? why do you send letter to me? I am only farmer, but big farmer with wife end tree old children (not longer leaving home). And you are big doktor in Afrika and ned help from me? You talk dollar, we do no have dollar here (we have kronor), i do no undeerstand you write.

Thank you much for writin me! But i do no think i can help you.”

Nästa svarsbrev till ett annat ”nigeriabrev” från Burkina Faso den 2 april var lite mer utstuderat: ” Friend,

Yes please send me the money! I am urgently in need of money as I am planning to buy a small country in Africa. Is Burkina Faso for sale? I think that this country would fulfill my needs, or do you have any suggestions for a small African country to buy? By now I am quite wealthy: with your 7.5 million dollars, the 170 million dollars I have got earlier this year from Burkina Faso and Nigeria, and the approx. 4 billion (4 000 000 000) dollars over the last few yeara – topped with lots of Euros from other countries – I am really in need to invest them. Or do you have any other suggestions?

I am very pleased that you chose me to take care of the money. I suppose that my reputation as a multi-recepient of African money has spread, and that I will in the near future receive even more. Do you think that it would be appropritte to become a king or emperor in the country I choose to buy, or do you find that politically incorrect? I am in no way unwilling to learn the languages(s) spoken and culture of my new kingdom.

As I am leaving for a short vacation on Mallorca next week, please hurry up sending me the money! If you let me down in this affair I might be ending up buying Mallorca instead of a small African country! Please consider this.

Best regards,Henrik”

LustigtSedan många år tillbaka brukar jag ha midsommarfester på Mattsas, mitt sommarställe i Finland. Ritualen är ganska lika: vi samlas uppe på Mattsasberget med utsikt ner mot havsviken. Vi dricker mycke (alltså inte Lite) öl och vin, äter lättare snacks, viftar bort myggen och kanske musicerar en del. Så här var det även en gång för kanske 15 år sedan: när myggen blev förjävliga gick vi in i stugan och fortsatte festen. Det blev en massa samtal, lite musik och så tills det var en som sade att vi nog borde grilla lite grann. Sagt och gjort, ner till stranden för att tända brasan. Och vi fortsätter prata och umgås till dess Marina Sundström utbrister ”Men vad solen värmer!” Jovisst värmde solen, för klockan var nu halv sex på midsommardagens morron. Ingen av oss hade haft en aning om att tiden rusat iväg så, utan tyckte att vi hade varit inne ”en timme eller så” för att hålla oss borta från myggen. Så jag kan konstatera följande: när goda vänner rusar, så skenar tiden!

Avslutningsvis så kan jag berätta om ett annat lyckat aprilskämt som en jag känner råkade ut för: ”I år har jag förberett mig. Det är nämligen så att fler har som sport att försöka lura i mig lite av varje. Vanligtvis är jag väldigt lättlurad... Det värsta är nog när grannen meddelade att jag hade punktering. Jag trodde honom. Fastän jag såg själv att däcket inte var platt. Åkte till och med till macken och frågade hur man märker att man har punktering.”

Nästa blågg borde komma omkring den 12 april (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 29 mars 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJag gjorde en fruktansvärd upptäckt häromdan: det är bara jag som finns! I stort sett ingen av mina kamrater från den gamla goda tiden på 1960- och 70-talen finns längre. Själv så vet jag att jag finns eftersom jag försöker tänka (jfr Descartes) och på en sökning på Google får jag ca 500 träffar på mig själv. Men mina gamla kompisar från Norrland finns inte kvar; damerna är svårare att söka på eftersom de sedan länge haft en tendens att byta namn. Likaså är det i stort sett omöjligt att söka på de riktigt vanligaste namnen såsom Erik Svensson. Men kan det verkligen vara så att det bara är jag som finns??? ”Hello, anybody out there?”

Inte ens min dotter finns, fastän jag talade med henne i telefon så nyligen som i förrgår (men hon finns i alla fall i telefonkatalogen på tre ställen). Inte heller morsan finns (dock av

naturliga orsaker, hennes aska är utspridd i gräsmattan). Som en klippa i denna tomhet med att ingen finns, förutom jag, så verkar i alla fall min far finnas. Men det är väl för att han är en känd politiker inom Sveriges Pensionärers Intressepartis söderhamnsavdelning och fick närmare 4% av personvalsrösterna i det senaste valet. Men vart har alla andra tagit vägen? Svaret har jag väl fått i många år då jag besökt min hemby Ljusne under kristihimmelfärdshelgen: få är ute på byn på dagtid, efter klockan 18 är det ovanligt att ens se en bil röra sig i bygden. Trots att det fortfarande finns ett par tusen människor kvar i byn så finns dom inte. Det är ju faktiskt lite skrämmande.

Vad som finns är i alla fall våren. Såg en citronfjäril i det vackra vårvädret i söndags, och det är ju ett vårtecken gott som något. Och i början på veckan slog påskliljorna ut på massor av soliga platser. I måndags fick vi dessutom värmerekord för mars sedan mätningarna började 1859, 18,9 grader toppade kvicksilvret som mest. Fast nu skriker väl några om global uppvärmning och att vi aldrig tidigare haft så här varmt (se blåggar 1 december och 19 januari), men redan 1894 hade vi 18,0 grader i mars här i Göteborg. Så det så. Alltså, den efterlängtade våren är här!

Om konstnärerI dagens GP finns det en artikel med rubrik ”Konstnärer förväntas jobba gratis”, se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=336003 Summa summarum så ska det senare i år bli en fest i stan där man har musiker som får betalt, medan konstnärerna som ställer ut i sina salonger inte får betalt direkt av kommunen. Fast om de säljer sina verk så får de ju betalt. Det här föranledde mig att publicera följande insändare (finns elektroniskt i adressen ovan):

”Låt konstnärerna SÄLJA sin konst. Vill ingen ha deras verk så visar det att deras produktioner är fel: det är ju betraktaren som skall avgöra vad som är god konst. Fast likväl som man anställer några musikanter så kan man ju anställa några målarkluddar som sitter på offentliga platser och skapar konst. Vill ingen ha deras konst så finns det säkert många andra arbeten som de borde kunna klara av, såsom att hjälpa till i långvården. Men ge inga kommunala pengar till dom!”

Hur man hittar till hemsidanEn av de trognare läsarna hade häromveckan tappart bort min adress i samband med byte av dator och villa ha den igen. Jag hade ju naturligtvis kunnat skicka över adressen, men varför alltid göra det den enkla vägen när man kan krångla till det? Alltså skapade jag en tumregel som gör det lättare att komma ihåg min adress:1. Jag har alltid rätt: tänk dig att jag korrigerar någon: Fel, fel fel! Där har du då www2. Jag heter ju Tallgren. Ganska givet att det då är www.tallgren3. Nu blir det ganska tricky. Jag har medan jag skriver detta inte hunnit fundera ut en tumregel, men här kommer ett försök: Henke blir irriterad när någon flyttar på hans grejer eftersom det då blir oordning. Han är alltså väldigt organiserad. Så då skulle tumregeln kunna bli något så här: Henke är en besserwisser och säger fel, fel fel, heter Tallgren och hatar när saker och ting är oorganiserat. Alltså, www.tallgren.org Lätt som en plätt, eller hur!

Lustigt I: ihågkomster från påkeraftnarEn av de märkligaste påkerhänderna jag varit med om var hemma hos ”irländrn”. Vi var bara tre som spelade denna kväll samt irländrns två gossebarn i tioårsåldern som följde med som åskådare. Och så fick jag en hög kåk. In med maxinsatsen 30 kronor. Irländarn höjer 30 kronor till, och Hasse höjer ytterligare 30 kronor. Så här håller det på varv efter varv, potten

ökar enormt snabbt och osäkerheten börjar sprida sig. Borde vi inte sluta? Jag är den första som ”bara” synar de andras 30-kronorshöjning, men de fortsätter, och jag är med. Alla vet att de andra två också har bra kort, men vem har bäst? Till slut är vi alla osäkra och till och med irländrn beslutar att det nog är dags att syna. Han vann med sina fyra damer, Hasse fick ge sig med ett lägre fyrtal och jag hade en hand (hög kåk) som inte var värd något i detta sammanhang. Att alla tre skulle få sådana fina kort kan inte ens den mest sofistikerade dator räkna ut, så osannolikt är det!

Lustigt II: PerssonDe senaste dagarna har jag haft möjlighet att se dokumentären om Buffel-Persson, som ibland även framträder som Mys-Persson. I tredje delen var det en lustighet som jag uppfattade, men antar att gick en hel del förbi. I en scen så sitter ha i bilen på landsbygden och pratar i mobilen med Pelle Nuder. Mottagningen är dålig och ibland försvinner ”Nutte”. Till slut upphör mottagningen och Göran utbrister ”Varför är telefon(-mottagningen) så dålig? Det är ju ändå Telia!” I gammal statssocialistisk anda, men här uttryckt helt spontant, så vill han ju tro att det gamla statsföretaget naturligtvis är bäst. Att Telia håller på att säljas ut av hans förre minister Rosengren har han i detta läge ingen tanke på.

Nästa blågg borde komma omkring skärtorsdag den 5 april (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 22 mars 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJag har fått bra respons på förra veckans totalsågning av journalisterna. ”Läste med stort intresse din blogg om journalister och håller helt med!” Ja så skrev Roger. Kikki skrev följande: ”Jag har på nära håll upplevt hur journalisterna återger intervjuer. Det handlade om min arbetsplats och min chef m.m. Jag kan direkt säga att 90 % var direkt felciterat ! Det säljer mera nummer genom att skriva så det blir skandaler.”

Journalister har sällan någon känsla av det faktiskt är skillnad på miljon eller miljard. Även här finns det ett otal exempel på hur de blandar detta hejdundrande vilt och inte ser att det blir halt galet. Men det kanske hänger samman med att tre nollor mer eller mindre på en redaktion inte spelar någon större roll! I dagens GP finns det en motsvarande dumhet: ”Rent meteorologiskt är det sommar när det har varit 20 grader varmt i en vecka.” se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=334398 Det rätta är naturligtvis tio grader, över 20 grader kallas tropisk värme och detta är ett mycket ovanligt fenomen på våra breddgrader. Journalister kan dock ha humor, särskilt när det gäller rubriksättning. I lördags påbörjades rivningen av gamla hotell Opera och dagen efter hade GT följande rubrik till rivningsbilden: ”Här sjunger Opera på sista versen”.

Har i veckan haft fullt upp med att vara sekretare i en fartygsutredning, en utredning som är en förlängning på utredningen om den marina infrastrukturen på Västkusten (som jag också var sekreterare till). På onsdagen var vi ute och inspekterade ett fartyg nere vid Nya Varvet och sedan fick jag kasta mig i sadeln för att hinna till ett tretimmarsmöte på fakulteten. Detta medan utredaren i lugn och ro kunde ta sig upp till fakulteten och på vägen dit även hann avnjuta lunch i lugn takt. Direkt efter mitt möte så hann jag dra några snabba puffar på cigaretten innan det var dags att träffa utredaren och en annan som var med på mitt

tretimmarsmöte. Med andra ord så får jag ibland sköta dubbla jobb och stressa mellan möten, fast det är ju bara roligt.

EU-anpassning? Bolognamodellen”Sverige är landet lagom” har det hävdats länge. Ja tyvärr är det så. Här tar vi in det ena och det andra, blandar ihop det och gör det till vår egen mix. Jag visade ju i blåggen häromveckan hur nästan alla andra EU-länder slopat gränserna i enlighet med EU:s grundtes om en inre marknad med rörlighet över alla nationsgränser. Inom det högre utbildningsväsendet finns det nu en överenskommelse som går långt utöver EU:s gränser. År 1999 ingick 29 länder (i skrivande stund deltar 45 länder) en överenskommelse som innebär att all högre utbildning delas in i tre nivåer: grundnivå (tre år, kandidatexamen), avancerad nivå (två år till, en masterexamen) och forskarnivå (ytterligare tre år, en doktorsexamen). Det här är ju jättebra, för nu kan man jämföra examina mellan alla ingående länder. Utom ett, gissa vilket…..!

Här i landet lagom så har man anpassat sig till övriga Europa, men på sitt eget lilla sätt. Det ska alltså enligt bolognaöverenskommelsen (The Bologna Declaration) finnas tre nivåer inom högre utbildning. Utom i Sverige, för här har man gjort sin egen tolkning av det otolkbara och gjort sitt eget lilla experiment (sant!). All utbildning efter halvårsskiftet 2007 ska vara anpassad enligt bolognamodellen, men här i Sverige utfärdas från halvårsskiftet sex examina: högskoleexamen (två år), kandidatexamen (tre år), magisterexamen (fyra år), masterexamen (fem år), licentiatexamen (två år på den treåriga forskarutbildningen som i Sverige har blivit fyra år) samt doktorsexamen (fyra år på den treåriga forskarutbildningen som i Sverige har blivit fyra år). Ja, så finns det ju en sjunde examen: yrkesexamen, den kan ligga på såväl grundläggande som avancerad nivå.

Låter detta förvirrande? För mig är det i alla fall förvirrande och alldeles för mycket landet lagom som sätter sina egna regler, eller för att referera till Orwells Grisfarmen där grisarna deklarerade att ”vi är alla jämlika, fast vi är ännu mer jämlika”. För att ytterligare förvirra det hela så ska Sverige från 1 juli övergå från ”poäng” där 1 poäng motsvarar en veckas studier till Högskolepoäng där en veckas studier i Sverige betyder 1,5 poäng. Det här görs för att utbildningarna ska bli jämförbara, och det är ju vällovligt. Fast nu har landet lagom slagit till igen. Sverige har 40 veckors studier på ett år, vilket det är få eller inga andra länder i Europa som kommer upp till. I studieveckor så är våra utbildningar betydligt längre än de flesta andra, vilket gör de jämförbara högskolepoängen ojämförbara. Det som för oss tar 40 veckor att uppnå, kan för en annan göras på 28, 30, 32 osv. veckor i ett annat land: en kandidatexamen tar tre år att få i alla länder som ingår i systemet. Lagom svenskt var det sa Humle, ja just lagom svenskt sa Dumle. För den lite yngre publiken kan jag säga att Humle och Dumle var två seriefigurer i den svenska televisionens början, och inte särskilt smarta. Men det är ju inte heller dom som har beslutat om den här svenska anpassningen till det europeiska systemet.

RättelserMitt minne svek mig något i förra veckans lustigt om eurons varierande värde. Enligt Hasse så gick det till så här: ”Betydligt mer att notera var att bara en i sällskapet förstod att det var felaktigt, vi var ju ändå 5 sittandes. Han konsulten som xxx kände yyy var den som avslöjade det hela. xxx, zzz och ååå köpte det fullständigt, helt otroligt vad grupptrycket kan ha inverkan. Vill minnas att denne yyy var mest förbannad over att vi skojade. Jag kommer ihåg ”Åkes” lättnad att världsbilden återställdes honom, mkt roligt. Lägg bara till det där med yyy och att det var flera som gick på det så blir det en höjdare!”

Janne Thordson har påpekat ett litet faktafel i de länder som jag besökt efter 1995 (se blågg 9 mars), nämligen att jag även varit till Polen (Krakow). Eftersom Krakow ligger i södra delen av landet så hade jag på mitt e-mail följande autoreply: ”Hej! Jag har åkt till Sydpolen och kommer hem efter påsk.” Faktiskt så var det en person som trodde att jag befann mig på de riktigt sydliga nejderna på jordklotet.

LustigtMin kompis Hasse har sedan ett par veckor tillbaka dragit till södra Indien med några kumpaner för att på ort och ställe introducera det götebosska begreppet Goa gubbar (kommer du inte från Göteborg så förstår du inte denna vits!). Hasse har varit en central och sammanhållande länk för påkergänget, vilket bestått av både kärna och mer perifera gäster. Till för ca tre år sedan så var det ett litet gäng från bredbandsleverantören Comhem som allt som oftast var med och spelade kort, men firman lade ned i Göteborg och de flyttade alla med upp till Stockholm. Sommaren 2002 flyttade jag till Hisingen, innan dess var det inte ovanligt att jag slaggade över på Hasses soffa efter våra påkerpartier.

Direkt efter hemkommen semester 2002 gav vi oss ut till Blå Staden på Hisingen, ca 7-8 kilometer hemifrån för att spela påker med i huvudsak Comhem-gänget. Vår persiska värd bjöd på en massa starkvaror och så småningom fyllnade jag till. Jag var på väg att skaffa en taxi för att åka hem, men värden tyckte inte alls om dessa planer – jag var ju hans gäst och skulle trivas – så det hälldes i mer sprit i både min och de andras strupar. När alla tyckte att det nu var tillräckligt av påkerkväll så hade jag ingen åsikt alls om detta, ja ingen åsikt alls om något, jag ville bara sova. Vid 6-7-tiden på morronen vaknade jag, kände mig ganska pigg och slog upp mina ljusblå. Vad ser jag: jo, som vanligt ligger jag på Hasses soffa och slaggar! ”HASSE, Hur i helvete har jag hamnat här” skriker jag rakt ut. Hasse vaknar, inte riktigt lika pigg som jag, och förklarar att vi hade irrat hit och dit med taxin under natten för att leta efter var jag kunde tänkas bo, själv så hade jag glömt bort adressen (jag hade ju bara bott där några nätter), och visste för den del i stort sett ingenting (beroende på vår persiske väns gästfrihet). Så det hade bara varit att som vanligt stuva in mig i Hasses soffa. Sedan dess har jag alltid tagit mig hem efter påkeraftnarna, hur intensiva de än har varit!

Nästa blågg borde komma omkring den 29 mars (om jag nu har nåt att berätta då!).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 16 mars 2007

OBS, det här är sista blåggen som kommer ut på fredagar: från nästa vecka ska jag försöka få ut den på torsdagskvällar så att jag får fredan helt ledig (solen börjar ju värma nu och jag vill ha hela helgen ograverad för andra aktiviteter).

Veckan som varit/veckan som gåttJa vårttecknen hopar sig alltmer. Hörde på radion att bönderna på skånska Bjärehalvön börjat sätta potatisen, en vecka tidigare än brukligt. Och vårblommorna kommer upp alltmer, värmen har tidvis lyckats ta sig ett par grader över 10-strecket, ja det är vår! Och så är det bara tre månader plus en vecka till midsommar. Skall bli skönt att få skala av sig de tunga och otympliga vinterkläderna så småningom.

Cykeln fick bekänna färg några dagar och kvällar då det blev lite varmare; i måndags toppade vi här i Göteborg med 12 grader och då blev det 4,5 mil (varav 16 kilometer på lunchrasten). Men tyvärr var det två kvällar som jag var tvungen att jobba ganska länge, så då det blev bara transport mellan hem och arbete. Ganska snart så kommer jag att på hemsidan publicera en cykeltur från 1990 (och sedan några till om jag hittar mina anteckningar därifrån). För att lura eventuella inbrottstjuvar vid turen 1990 så hade jag följande meddelande på telefonsvararen: ”Hej, jag är ute på en cykeltur, men ringer upp dig så fort jag kommer hem”. Denna cykeltur blev 554 mil. Till min heder kan jag säga att jag faktiskt ringde upp dom som lämnat meddelande, fast det tog ju förståss sin tid.

Veckan som varit/veckan som gått: JournalisterJournalister över lag är ett jävla pack! De brukar ju beskrivas som den tredje statsmakten och det stämmer oftast. Har de fått något i sitt lilla huvud så håller de fast i detta och låter ofta drevet gå, vilket oräkneliga exempel visar på. Och så håller de varandra om ryggen och tycker synd om sig själva. Flera gånger per år så rapporterar de exakt hur många journalister som dödats i krig under året, men skiter fullständigt i att detta endast är en bråkdel av alla människor som dödats i krigen. Men att några stackars kolleger (notera stavningen som funnits i en oerhörd massa år, men på grund av obildade journalister så har avarten ”kollegor” de senaste decennierna fått acceptans t.o.m. i SAOL) är ju i deras ögon något fruktansvärt. Många journalister har ju över åren erkänt att de blivit cyniska; de skiter egentligen i det mesta, men trampa inte på kollegerna! Men med Internets intåg så har de fått konkurrens: de har inte längre ensamrätt till det fria ordet. Nu kan vem som helst, till och med en enkel dumskalle som jag, skriva precis vad jag vill utan att någon självcensur slår till. Journalisterna/ tidningsägarna utövar ju även en självcensur genom sina så kallade ”etiska regler”, vilket gör att de kan ”bli fällda” om de skriver om fel saker. Dock är inte alla tidningar med i denna cirkus. Till exempel skrev den kommunistiska Proletären för en del år sedan om den kände TV-journalisten (just det, en journalistkollega!) Siewert som flera gånger stämts inför tinget i Norrland där han var lärare, men friades alltid från att ha haft sex med de unga eleverna (i 15-årsåldern vill jag minnas, alltså ”lovliga” åldersmässigt sett, men knappast utifrån ett maktperspektiv som gäller lärare-elev).

Att bemöta en journalist är i praktiken omöjligt: titta i tidningen där någon person har gått emot journalisten. I hundra fall av hundra så har journalisten svarat och fått sista ordet. De ger sig själva helt enkelt monopol på tyckande (just det, det är oftast fråga om tyckande, mer sällan riktig kunskap och/eller analys). Alla som har läst en journalistisk artikel och råkar ha djupare kunskap i ämnet har ju sett hur mycket galenskap artikeln är behäftad med. Tänk då gärna steget vidare, så inser ni att flertalet artiklar innehåller en massa fel. Och det är ju inte undra på: journalisten ringer kanske runt till några människor, antecknar lite spritt vad dessa säger och skriver en artikel som baseras på vad han eller hon tror sig ha uppfattat (det mesta blir ju rätt, vilket invaggar läsarna i en falsk tro att allt är rätt).

Journalister är också enfaldiga. Därmed är de lätta att lura om man känner till lite trick. Jag känner till ett fall (som jag tyvärr inte kan avslöja så mycket om; jag vet en hel del mer) där man från en institution på universitetet ville få pressen att skriva om något. Att gå direkt till pressen är lönlöst, så istället satte de ihop en skrivelse till universitetets rektor eller styrelse, och hade en smaskig rubrik. En gång i veckan får olika medier utdrag från alla ärenden som kommit till registrator på universitetet. Och den här skrivelsen fick dem att agera. Enfaldiga som de är så trodde dom att de upptäckt något själva, medan man i verkligheten hade planterat ett bete för journalisterna. Det är härligt med enfaldiga människor som man kan lura bara man vet hur de fungerar!

De senaste åren har Göteborgs-Tidningen haft en bild på sidan 2 eller 3 och skrivit hur många dagar deras afrikanske kollega har suttit fängslad. Och i onsdags så hade sex kulturchefer på de ledande svenska tidningarna ett stort uppslag och gav sitt stöd för denne person för att ”Han var utövat sitt, och vårt, yrke”. Dom som givit sitt stöd för denne person är, enligt Göteborgs-Posten ”… Svenska journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben och Amnesty”. Att Amnesty engagerar sig i ALLA felaktigt fängslade är ju allom bekant, men en stor del av de andra som stödjer denna kampanj kommer från den lilla ”exklusiva” skaran journalister (samt, som tidningsartikeln säger, ”en lång rad svenska privatpersoner [och] politiker”. Jag har inte sett mycket av denna långa rad av svenska privatpersoner och politiker, men väl en massa journalister som ömmar för en av sina kolleger. Hur många andra människor får sådant stöd? Och liksom i bomull så lindar journalisterna in kritik mot både den förra och nuvarande regeringen, fast kritiken sammantagen är ett fullständigt bombardemang mot regering och utrikesdepartement. Dessa människor tar helt enkelt sin tidning för att driva egna kampanjer som inte särskilt mycket intresserar andra människor. Vällovligt kan tyckas då man vill stödja den lilla människan, men när det finns miljoner av ”den lilla människan” som INTE har stöd av journalisterna, så bör man dra öronen åt sig.

Ett stort antal journalister är dåliga på att behandla det svenska språket också. De har visserligen en högre utbildning (journalistutbildning), men har oftast inte mer är rudimentära kunskaper i det svenska språket. Den som inte tror mig kan ju för skojs skull surfa in på www.avigsidan.com och se vilka tokigheter vår samlade journalistkår lyckas åstadkomma. Ja, det är verkligen fråga om en kår som kanske t.o.m. starkare än polisen håller varandra om ryggen. Den torftiga svenskan får de lära sig av TT (som består av journalister), som hela tiden skickar ut riktlinjer om hur svenskan skall skrivas. Och det är långt ifrån alltid som dessa journalister ligger i linje med Språkrådet (före detta Svenska språknämnden, se http://www.sprakradet.se/ ) eller Svenska akademien, vilka har en sammansättning av både välutbildade och väl bildade människor. Nu skall jag naturligtvis inte dra alla journalister över en kam, för det finns både bildade och kunniga människor bland dem också. Fast inte så många.

Fotnot: i gårdagens Punkt.se (gratistidningen) kunde man läsa följande: ”Hemlösas ledare kritiserar tidning. Situation Stockholm anklagas för försäljares död. De hemlösas föreningsordförande Rolf Nilsson är kritisk mot Situation Stockholm [en tidning som säljs av hemlösa]. Dödsfallen bland försäljarna är tidningens fel, menar han.  –Kritiken är fullständigt idiotisk, säger chefredaktören Ulf Stolt.”. Artikel avslutas med att chefsredaktören säger ”Och kritiken mot tidningens innehåll är grundlös, enligt Ulf Stolt.” Va, ser ni vem som får sista ordet? Just det, inte är det den hemlöse som kritiserat, utan det är en från journalistkåren. Naturligtvis!

LustigtSedan 2002 så har Euro införts i stora delar av EU-området. En lördagskväll vintern 2004 hade vi som vanligt samlats för att spela kort om kronor och ören. I takt med att ölet och vinet konsumeras alltmer så skickar jag ut en liten trevare till skämt, jag tror att det var något om värdet på den tyska euron. Hasse Johansson uppfattade skämtet blixtsnabbt och sekunderade mig med att referera till den stadigt sjunkande italienska euron. Efter en liten stund lade sig ”Åke” i vår diskussion och säger lite försynt att han trodde att euron var lika värd. Hasse och jag insåg direkt hans osäkerhet och bredde på alltmer: om hur detta var tanken, men att italienarnas svaga ekonomi och Tysklands och Finlands allt starkare ekonomier satte detta ur spel. Den tyska euron var den för tillfället starkaste med värde 1,12 gentemot

genomsnittseuron, medan den italienska redan hade halkat ner mot 0,88-0,89. Styrkta av de stärkande dryckerna så utvecklade Hasse och jag alltmer intressanta teorier om hur växelkurserna mot de olika euro-länderna fungerar. Nu hade kortspelet helt stannat av och vi blev sekunderade av några till spelare som spelade med i vårt spel. Alla utom ”Åke”, som fick sin ekonomiska världsbild förstörd. När skämtet slutligen avslöjades så var ”Åke” mest nöjd med att det vi sagt inte stämde och var inte alls arg för att vi narrat honom.

Nästa blågg borde komma omkring den 22 mars (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 9 mars 2007

Veckan som varit/veckan som gåttUpprop från oss i sydväst: Vi har vår! Var har ni er? Alltså, våren har nu äntligen kommit. Det börjar bli blått av alla scilla, även om dess blomning bara är i sin linda ännu. Snödropparna kom för evigheter sedan, och krokusen börjar ta sig rejält. Fattas egentligen bara den riktiga vårvärmen, men den lär väl komma också.

Den första egentliga blåggen den 25 november – en prototyp publicerades redan den 2 november – veckan efter 50-årsfesten, inledde jag med ” Jag är gammal och trött.” Det var då ett skämt, men som förra helgen slog ut i full blom i och med att jag åkte på en dunderförkylning. Redan på onsdan så kände jag att det var en förkylning i antågande och flaggade för det på jobbet. På torsdagsmorronen meddelade jag att jag nog bara kommer in och gör en halvdag, det blev 3,5 timme. På fredan var jag helt ur funktion, likaså lördagen. Först på söndan så började jag bli bättre och när termometern vid lunchtid gick strax under 38 grader så petade jag i mig lite medikamenter och gjorde en halvdag eftersom det fanns sånt som bara måste göras om inte en massa andra skulle bli lidande (tredje person, inte mina arbetskamrater). På väg till jobbet så svettades jag en del av andträngningen, men sedan blev jag snabbt friskare för varje timme och på måndan var förkylningen puts väck.

Det är nu säkert mer än två år sedan jag hade en förkylning. Förr brukade jag vara förkyld sådär två tre gånger om året och då ha en febertopp på 39,5 under 25-30 timmar för att därefter vara i stort sett frisk igen. Även den här gången steg tempen en bit över 39 lite då och då innan jag motade den med ett litet piller. Men jag kan aldrig komma ihåg att en förkylning har däckat mig så som denna: från sena torsdagseftermiddan till söndag förmiddag sov jag betydligt mer än jag var vaken (kanske 14 timmar per dygn). Tja, jag har väl i nån mening blivit ”gammal och trött”, men så är det ju bara 14,5 år innan jag blir folkpensionär också.

Överdriven rubriksättningEn rubrik i Expressens internetupplaga på torsdagskvällen fick mig att hoppa till: ”Blev arg – tuggade sönder en polisbil”. Wow, tänkte jag. Här ligger ju sverigeaktuelle Richard Kiel (se TV 5 idag kl. 21.55), känd som Jaws i några James Bondfilmer, verkligen i lä. Jaws tuggade ju i sig en massa metallföremål, men en hel polisbil, nä inte en chans. Nu visade det sig att rubriken inte var helt realistisk, utan det handlade om en knarkare som 2005 bet sönder polisbilens framsäte. På http://www.umea.expressen.se/Nyheter/1.585688 går det att läsa om en betydligt lugnare skurk än den som rubriksättaren ville få till att tugga sönder polisbilar. Fast jag tror nog att rubriksättarna har roligt många gånger. Särskilt ute i landsorten där det inte händer så mycket så är de kända för att skoja till det. En klassiker, vars sanningshalt kan

betvivlas en smula, är den stora löpsedelsrubriken (och på förstasidan) ”Känd simmare funnen död vid Kungstorget”. Väl inne i tidningen får man reda på att det låg kvar en fisk på torget efter att torghandlarna gått hem för dagen. Tja, händer det inte så mycket får man väl se till att allmänheten i alla fall får reda på dessa icke-händelser.

Vårt kära (?) TullverkSom ni förstått ovan så var jag lite yr i kolan då jag publicerade förra veckans blågg (fast en hel del av tankarna skriver jag ju ner under hela veckan, alltså lite då och då) och glömde skriva om Tullens senaste giv. Förutom att psykiskt misshandla oss medborgare (och gäster, särskilt sådana som inte alls ser svenska ut) så ska de nu också få slå oss med teleskopbatonger, se t.ex. http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,69228490_3213__2,00.html Vad det är för skillnad mot en batong som polisen använder och en teleskopbatong vet jag inte, men den senare låter i alla fall ruskigare. Men kommer det en smugglare med 30 kilo narkotika som inte vill stanna för tullarna så kanske man kan förstå att de vill använda någon form av våld. Men de vill också slå oss vardagssmugglare som tar in en flaska eller limpa cigaretter för mycket, se http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1220797 Där står det ”Det kom en resenär som var ganska stökig redan från början. Han åkte in på kontroll, och hade en massa cigaretter med sig som han inte fick ha.” Det här var fråga om en som kom med flyg till Arlanda så det kan ju inte ha varit fråga om stora mängder.

Sedan 1974 har jag varit ute och reste en hel del, framför allt i Europa. Då fanns det gränskontroller, där man vanligtvis kontrollerade passbehörighet, i mindre mån om man smugglade något. Efter att vi gick med i EU (och Schengen-avtalet) så slopades i praktiken alla gränser. Den som väl är inne i EU/Schengenområdet ska inte stoppas om det inte finns synnerliga skäl att misstänka brottslighet. Sedan vi gick med i EU 1995 så har jag besökt Danmark, Tyskland, Holland, Luxemburg, Belgien, Frankrike, Tjeckien, Norge, Finland och Estland. Inte en tullare så långt ögat når: det gäller ju EU:s inre marknad (+ Norge) och här gäller fri distribution av varor och tjänster. Men det finns två länder som sticker ut: Sverige och Finland: här har man inte förstått meningen med den Europeiska Unionen, utan här möts man av gestapoliknande figurer som fortfarande kontrollerar inkommande resenärer. Och nu ska det utbildas 800 tullare som ska kunna slå folk med batong. Sverige och Finland gick med i EU 1995: när ska dessa två länder acceptera att de är med i EU och den frihandel som råder inom EU? Hur länge ska EU acceptera att vi gör egna tolkningar av ingångna överenskommelser? Mitt förslag är att regeringen å det snaraste sparkar flertalet av de 800 tullarna som ska slåss med batong ute på fältet och överför de frigjorde medlen till tullkriminalen, som förhoppningsvis genom underrättelseverksamhet kan få fast de stora skurkarna. I förlängningen skulle det här kunna gynna turistindustrin eftersom turisterna till Sverige skulle känna sig betydligt mer välkomna än de gör nu då de möts av en barsk tullare med batong som får dom att vända om vid färjelägret.

LustigtÄven denna vecka kommer veckans lustigt från mina så kallade memoarer. Det här är en ganska oskyldig historia och jag har valt att benämna personen ”kusinen”, men i memoarerna framgår han med sitt rätta namn. I det här är exemplet visar det sig visserligen vara ganska oskyldigt att framträda med sitt namn, men det finns en hel del andra händelser som jag beskriver i memoarerna som inte är särskilt bra för många av er. Sedan föra veckans blågg så har Nils-Olof Hermansson i Sandarne satt in 1000 kronor på mitt konto och jag ska därför tona ned hans inblandning i inbrottet på Konsumhallen i Ljusne 1973. Likaså har Eva-Britt Eskilsson (född Strandlund), numera bosatt i Bollnäs, men uppvuxen i Ljusne, betalat in hela

5000 kronor för att inte få med sin historia om hur hon försökte hämnas på rektorn för högstadiet i Ljusne genom att försöka göra honom med barn (hon satt ovanpå honom och tänkte att det då är han som blir gravid). Men det finns massor av fler smaskigheter i memoarerna: betala, betala så kommer ni inte med!!!

Lustigt (forts.)Vid en av mina vistelser hos en kusin i Näsby Park – jag torde då ha varit åtta, inte mer än nio år – så åkte kusinen och jag in till centrum i något ärende. Han blev ganska sen och jag gick ur den lilla Folkvagnen till Pressbyrån bredvid och köpte en rejäl cigarr och en tändsticksask. När kusinen kom tillbaka så satt jag bekvämt tillbakalutad på passagerarsätet med min tända cigarr. ”Men vaffan gör du”, sa han (eller i alla fall nåt såntdär). Mycket självsäkert sa jag att jag fick röka hemma för mina föräldrar (och det är helt sant!) Tja, de hade i alla fall inte förbjudit den åttaårige Henrik att röka, och det som inte är uttryckligen förbjudet måste ju vara tillåtet, eller hur!. Min kusin trodde inte på mig och slängde cigarren all världens väg.

Nästa blågg borde komma omkring den 16 mars (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 2 mars 2007

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags, efter att veckan innan ha haft en all time low med endast nio träffar till hemsidan, så gick jag ut med en tämligen skarp uppmaning till de trognaste läsarna att försöka sprida ordet om denna sidas förträfflighet (om än i andra ord). Jag vet inte om det är just denna uppmaning som har hjälpt eller om det beror på andra faktorer, men hade den högsta besöksiffran någonsin (förutom då jag släppte bilderna från 50-årsfesten) denna vecka med hela 25 besökare. Men fortsätt gärna tipsa vänner (eller kanske ovänner som är humorfria!) och bekanta om denna sida så ska ni nog få se att den överlever ett gott tag till.

Jag tycket om att raljera. I förra veckans blågg kan jag väl kanske säga att det var en viss överdrift beträffande snöröjningen här i Göteborg. Fast hur man halkar omkring utan att kunna köra i halka fick jag stöd för i tisdags av en insändare i Göteborgs-Tidningen (GT): ”Dagens ris… till alla bilister som inte kan köra i snön! Kunde idioterna köra bra skulle vi kunna slippa saltet på vägarna.” Likaså fick jag stöd i mitt raljerande av ett större reportage i onsdagens GT . Hela artikeln finns i skrivande stund på http://www.gt.se/index.jsp?a=897289 men om den har försvunnit från nätet så kan jag berätta att artikelförfattaren skriver om den kollektiva tågtrafiken förra veckan och att det ”som chockade tågtrafiken var snön som föll i förra veckan. Oj, oj, oj ett sånt ruskväder det var; snöade väl i flera timmar. Huvaligen, och blåste gjorde det också.” Sammanfattningsvis så ställde dessa stackars enskilda centimeter snö till det en hel vecka för den kollektiva tågtrafiken (och allt annat kollektivåkande här i göteborgstrakten). Kanske att man ändå skulle ha kallat in reservkrafterna, dessa små Bobcats!

HerrgårdHäromdan fick jag tillsänd mig en tidskriftsartikel från den ypperliga tidskriften Skärgården (http://www.abo.fi/skargarden/ denna artikel dock ej tillgänglig via internet). Den behandlade släktens gård (i Sverige benämns gård ”herrgård”) Löparö gård. I hela artikeln upphöjs gården till ”slott”. I förlängningen borde därför det torp jag förfogar över nu kunna upphöjas till

(herr-) gård! Och det stämmer nog när jag börjar tänka efter. Det finns ju en mangårdsbyggnad, en ladugård på närmare nio kvadratmeter (med lite vilja skulle man nog kunna baxa in ett par stengetter där, det är en tröskel på en meter för att ta sig in) och en gäststuga på ca 0,9 kvadratmeter (den normala gästen stannar ca 1-5 minuter i denna gästbyggnad, som tyvärr är lite dragig eftersom det finns ett hål ned till öppna marken i den). Dessutom så är det på gång att få en tillbyggd bastu/gäststuga på ca 12 kvadratmeter på tomten godset. Summa summarum så torde jag numera kunna tituleras godsförvaltare eller godsherre. Och eftersom jag bara vistas där en mindre del av året så stämmer det väl in på de äldre godsherrarnas liv och leverne: de innehade en förläning, men var sällan där.

Lite småskalig utlandspolitikVarje sommar sedan 1958 har jag vistats på Löparö, en skärgårdsö i Sibbo kommun mellan Helsingfors och Borgå. Helsingfors har växt så det knakar och omges av satellitstäder som är näst- respektive fjärde största staden i landet. I Sibbo har man trots närheten till storstaden (endast halvannan kilometer) hållit på dess lantliga karaktär, med enorma obebyggda områden (t.ex. det för storstadsområdet tämligen unika Sibbo Storskog, ett enormt stor naturskyddat område mycket nära Helsingfors). Med referens till att metropolområdet Helsingfors måste fortsätta bebyggas för att i europeiskt hänseende bli ett konkurrenskraftigt område så har nu Helsingfors stad, ivrigt påhejad av statstjänstemän och riksdagspolitiker till att börja med göra anspråk på 5000 hektar av kommunens område; man vill även bebygga delar av Sibbo Storskog som är Natura 2000-skyddat!

I söndags röstade sibboborna om de vill att delar av kommunen annekteras av Helsingfors. Ca 5% var för detta. Och inte ens helsingforsborna vill att detta ska ske (utan endast en massa klåfingriga politiker) enligt en opinionsundersökning i höstas.

Det som håller på att ske går vida utanför de lagar som Finland har om kommuners självständighet. Helsingfors med sina kransstäder vill expandera i all oändlighet. Landsbygden avfolkas i rask takt sedan många decennier tillbaka. Många från det inre av Finland tvingas flytta till ett storstadsområde där de inte känner sig hemma. De sociala problemen i Botbyhöjden, Alberga, Nordsjö och många andra ställen är vittomtalade. En hel del av dessa människor har tvingats till storstadsregionen för att det är där som jobben finns. Förutom några ställen som Tammerfors, Uleåborg, Jyväskyle, Åbo och några till, så tvingas en enorm mängd människor flytta till platser de inte vill flytta till. Kvar blir avfolkade hemman och byar – vissa faktiskt inte särskilt långt från huvudstadsregionen! – varför skulle inte dessa platser kunna få leva upp igen genom riktade politiska insatser? Varför ska (i stort sett) allt näringsliv koncentreras till Helsingforsområdet? Varför ska Storhelsingfors få roffa åt sig områden dit en hel del av storstadsborna har flyttat för att just komma nära naturen (flera större bostadsområden har det senaste decenniet byggts upp mycket nära storstadsområdets gräns, men med naturen just runt knuten).

En hel de av politikerna som står bakom detta förslag om tvångsannektering av en ”bit” (detta är ju bara början – alltför många exempel pekar i denna riktning!) är sådana som själva flyttat in till helsingforsområdet, men har sannolikt skolats i statslära, juridik, ekonomi och liknande och har glömt bort de mjuka vetenskaperna som tar hänsyn till att bakom varje statistisk siffra, bakom varje graf, bakom varje demografisk karta döljer sig individer. Jag hoppas, men tror inte, att ett överklagande av denna såväl politiskt, folkrättsligt som legala felaktiga annektering av Sibbo till EU har någon som helst verkan. Jättarna har då redan bitit tag i och redan käkat upp russinen ur Sibbo, och mellan tuggorna till EU-kommissionen (eller vart man

nu vänder sig) sluddrat nåt i stil med att ”vi visste inte att vi gjorde fel.” Och både ätit och behållit kakan.

LustigtFrån mina ”memoarer”, ca 1973-74:På Boardfabriken fanns en maskin som kallades Bollnässågen, en såg för att specialsåga mjuka boardskivor till olika beställare av specialmått. Den här sågen användes ganska sällan, det var vanligtvis när några (man måste vara minst två där) arbetare inte hade sysselsättning inom ordinarie jobbet som de stod där. För Bollnässågen och en hel del andra maskiner så fanns det ett ackordssystem, men det tillämpades aldrig vid denna såg efter som ackordet var helt fel satt; man kunde i stort sett inte komma upp till den normala timpenningen om ackordet tillämpades. En dag så fick vi en nyanställd på fabriken, en egenföretagare som hade gått i konkurs. Hur han fått jobb på boarden har jag ingen aning om, men han dök upp i vit skjorta och slips. Hursomhelst så blev han satt vid Bollnässågen tillsammans med Janne xxx och mig. Redan från början tyckte vi illa om denne man eftersom han var klädd som han var. Han hade ingen aning om att man brukade ta det ganska lugnt vid Bollnässågen, det var timpenning som gällde. Men Janne och jag kom överens om att testa om vi kunde köra ihop ackordet. Alla tre slet vi som djur denna dag och lyckades faktiskt pressa oss ganska rejält förbi timpenningen. Svetten dröp av Janne och mig, men slipsmannen var totalt utkörd. Det här var hans första och sista dag på Boardfabriken! Inte särskilt snällt av oss, men så här var det på den tiden: arbetare mot tjänstemän, och han var en absolut tjänsteman.

Nästa blågg borde komma omkring den 9 mars (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 23 februari 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa snöfall över Göteborg upphör aldrig att förvåna mig (se även blågg 26 januari). I tisdags började de första små snökornen – det var inte ens flingor – sakteliga dala över vårt område. På onsdagsmorronen så hade det kommit en dryg centimeter snö. Och med snön ett trafikkaos som vanligt är. Folk snurrade hit och dit på sina sommardäck. Det spelar ingen roll om man har sommar- eller vinterdäck, de som har vinterdäck här på Västkusten vet ändå inte hur man parerar en sladd (vilket vi norrlänningar får i oss med modersmjölken eller om det nu är faders…..). Under dagen kom ytterligare några centimeter och folk var i chocktillstånd.

Snön är inte lätt att få bort här i Göteborg. Jag har visserligen ännu inte sett någon röja snö med en Bobcat, men nästintill. Man röjer med små trädgårds- och jordbrukstraktorer och kanske till och med en och annan åkgräsklippare. Efter att ha tuffat framåt med några kilometer i timmen så har de lyckats åstadkomma en meterbred lucka i ”snötäcket” där cyklister och gående får trängas. Ute på de större vägarna är det dock något bättre eftersom man ibland lyckats få tag på fullstora lastbilar med en rejäl plog. Men det finns faktiskt en hel del vanliga fyrhjulsdrivna personbilar med ett plogliknande föremål framtill och en förstorad saltströare på kofångaren där bak. Vad de gör för nytta vet jag inte riktigt, fast här nere i sydväst så verkar det mest som att man på stadskontoret för statistikens skull vill få ut så många fordon som möjligt i snösvängen. Om de duger nåt till verkar man dock inte vara så noga med. Enligt väderleksprognosen kommer nog regnet på söndag igen och vi slipper se dessa Dinkytoys med saltströare.

En man med oturI onsdags så hade lokalblaskan (förhoppningsvis fungerar fortfarande följande länk http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=327825) en sorglustig historia om en man med otur. Jag borde ju inte skratta åt hans otur, men han tog ju det hela själv med jämnmod och såg det lustiga i det hela. Om inte länken fungerar så kan jag i korta drag redogöra för historien: Bernt 75 år gammal beger sig till akuten på Sahlgrenska för han hade värk i en hand. Där satt det fortfarande patienter sedan dagen före så han rekommenderades bege sig till den privata Axessakuten några kilometer därifrån. Där fick han en remiss och skickades vidare till Mölndals sjukhus, ytterligare några kilometer bort. Där var det en ambulans som i full karriär brakade in i väntrummet och skadade Bernt. En annan ambulans transporterade honom till sjukhus nr 1. Efter tre dagar blev han utskriven från Sahlgrenska och hade värk i hela kroppen. Utom handen, för den hade han blivit frisk i!

Om vådan att blåggaLäste i dagens tidning om en blåggare i Egypten som dömts till fyra års fängelse för sitt blåggande, där han framfört kritik mot universitetet där han studerade samt mot presidenten. Kanske att jag själv måste bli försiktigare med det egna blåggandet så jag inte blir av med min kommunala rösträtt, får sparken från jobbet, att facket sätter mig i blockad och så vidare eftersom jag har framfört kritik över en massa olika fenomen under denna blåggs korta tid.

Dödsbud (igen!)För tredje gången på kort tid så återkommer jag till temat döden: För ett par veckor sedan var det Anna Nicole Smith och veckan innan musikern Kirka. Tro för all del inte att jag är trött på livet bara för att temat döden för tillfället verkar återkomma varje vecka, men visst mått av allvar vill jag även hålla i denna tämligen obetydliga spalt. Under den gånga veckan så nåddes jag tyvärr av nedanstående tragiska händelse, vilken jag fått förmedlad genom mina ypperliga kontakter med himmel, helvete och mellanliggande lager och som rör min gamle kompis Gösta från Norrland.

Gösta gjorde som han alltid gjort inför sänggåendet, kysste hustrun Ulla på kinden och kröpner i sängen och somnade ganska snabbt. Plötsligt vaknade han med ett ryck och upptäckte en vilt främmande äldre man i munkkåpa som stod framför honom i sovrummet. ”Vad i helvete gör du i mitt sovrum och vem är du?”, frågade Gösta. ”Det här är inte längre ditt sovrum” svarade mannen, ”jag är sankte Per och du är nu i himlen. ”Vad säger du? Är jag död? Jag vill inte dö, jag är för ung för det”, sa Gösta. ”Är det så, då vill jag att du genast sänder tillbaka mig till jorden.” ”Det är inte så lätt,” svarade sankte Per, ”du kan bara komma tillbaks i form av en hund eller en höna. Välj själv!” Jaa, tänkte Gösta, en hund...? Näe, fy fan det vill jag inte vara! En höna...? Ja, varför inte? Att få vara med tuppen kanske inte är så dumt när det kommer till kritan. ”Jag vill bli en höna!” sa Gösta till sankte Per.

Och vips, inom millisekunder så upptäckte Gösta att han låg i en hönsgård, fjäderprydd som den höna han blivit. Men jäklar, vad det tryckte i arslet. Då såg han tuppen komma emot honom. ”Hej, du måste vara den nya hönan... Hur känns det?” ”Jo hej du” sa Gösta, ”det är ganska bra, men det trycker så in i helsike i arslet.” ”Ja det är ett ägg som vill komma ut... Du har väl aldrig fått ägg ännu, va?,” frågade tuppen. ”Näe,” svarade hönan Gösta, ”hur gör man då?” ”Kuckla några gånger och sen klämmer du till rejält,” svarade den erfarne tuppen snällt. Gösta kucklade ett par gånger och pressade på och efter bara några sekunder så låg ett perfekt ägg där på marken. Wow, tänkte Gösta, det här var ju hur läckert som helst. Han kucklade

några gånger igen och nöp till. Ännu ett ägg på marken... Tredje gången han kucklade, så hörde han sin fru skrika ”Vakna för i helvete Gösta, du håller på att skita ner hela sängen!”

Nästa blågg borde komma omkring den 2 mars (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 16 februari 2007

Veckan som varit/veckan som gåttDet har nu i veckan tyvärr konstaterats att jag har problem med hjärtat. Tja, vad ska man säga, efter 50 fyllda så kommer ju sånt här… För 11 år sedan drabbades jag av hjärtklappning i samband med en mycket stressig situation: det stod mellan mig och en annan om vem som skulle få doktorandtjänst. Det här var så stressande att jag drabbades av hjärtklappning och tvingades uppsöka akuten på Sahlgrenska. Nu visade det sig att hjärtklappning är helt ofarligt, men det skrämde i alla fall mig som aldrig upplevt något liknande innan. Och slutligen var det jag som fick doktorandtjänsten: Forskarutbildningsnämnden vid min institution försökte gå förbi sina egna regler, men tvingades inse att reglerna nog gällde; det gick inte att favorisera andra hur mycket man än ville.

I onsdags konstaterades en inverterad hjärtklappning, dvs. hjärtat klappar inte alls för någon. Det här är tämligen allvarlig, särskilt som jag via mail fick flera vallentinhälsningar utan att hjärtat gjorde en endaste extra krumbukt. Två av arbetsplatsens käcka kickor påtalade detta för mig och förklarade sedan hur jag skulle gå tillväga. Och det kostade inte mycket: det enda de begärde var att omnämnas i veckas blågg och det gör jag så gärna, särskilt nu när jag går med lättat hjärta. Så ett innerligt tack riktas nu till, och ut i cyberrymden för den som råkar läsa dessa enkla rader, till Eva Lernborg och Helén Wärnsäter (f. Andersson). Jag själv är ju en liten slarver då det gäller min ekonomi, men dessa tappra damer bollar miljoner hit och dit (det torde röra sig om ca 800 miljoner varje år!) inom fakultetens ekonomiadministration utan att en endaste krona hamnar fel. Så – Eva och Helén – den 14 februari 2008 ska jag försöka få iväg en liten vallentinhälsning till såväl er som många andra damer (om nu hjärtat håller så länge!)

Och så lite politikJag har dragit ett streck beträffande händelserna vid salladsbaren. Men det hindrar inte mig att kritisera ett annat fackförbund, Byggnads (och jag tror detta nedan i mångt och mycket även kan gälla elektrikerna och kanske något annat fackförbund, men där har jag för lite på benen ännu). I veckan fick i alla fall Byggnads ordentligt på nosen av självaste Europadomstolen. I många decennier har de snott pengar av människor som av olika anledningar inte velat vara med i denna organisation, kanske för att man tidigare per automatik anslöts till det socialdemokratiska partiet eller för att Byggnads (liksom de flesta (alla?) LO-förbund årligen betalar miljonbelopp till sossarna medan byggnadsarbetare i gemen röstar såsom svenska folket i allmänhet (dvs. på fler än ett parti). Att Byggnads betalar en massa pengar till sossarna för att de ska kunna avlöna folk måste dessutom vara lite beskt eftersom högste chefen – partiordföranden – står åtalad för att som arbetsgivare (just det: arbetsgivare, motpart till Byggnads!) vara misstänkt för arbetsmiljöbrott (hans byggnadsarbetare på träslottet i Sörmland nog inte har det så lätt!).

Åter till Byggnads. Trots att flertalet byggnadsarbetare nuförtiden har månadslön så tar facket genom kollektivavtalet in 1,5% av lönen i så kallad ”granskningsavgift”, vilket innebär att de ska kolla att ackordet stämmer. Vart dessa pengar egentligen går har Byggnads inte kunnat redovisa. Ja, en bråkdel går kanske till att hålla någon ombudsman att ”på papperet” kolla lite grann att lönerna stämmer, men resten torde nog gå till att göda en massa ombudsmän och fackliga förtroendevalda. Jag vet inte hur mycket fackavgiften i byggnads är, men ganska vanligt bland LO-anslutna är 1,5-2%. En vanlig lön bland byggnadsarbetarna är 25 000 kronor i månaden, någon tjänar mindre, flertalet mer. Med 1,5% i fackavgift så betalar man 375 kronor i månaden till facket och sedan lika mycket för att facket ska granska ackordet. Och vad gör facket? Jo man skickar sig själva på kurser. (Det här gäller framför allt inom LO, inom andra förbund är man bättre utbildade och behöver inte skicka inte sig själva på kurser i samma utsträckning.) Det här såg jag med egna ögon då jag under några år i mitten av 1980-talet utbildade mig på Bollnäs folkhögskola. Det var ständigt samma (med viss variation) fackfolk inom LO-förbund som återkom på den ena efter den andra kortkursen. Allt på medlemmarnas bekostnad!

Europadomstolen har nu konstaterat att granskningsavgifter för icke anslutna strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och föreningsfrihet. Det är ju sålunda även ett lagbrott i Sverige. Trots detta försöker Byggnads hävda att kollektivavtal – som ofta ingås med maffialiknande metoder där man med hjälp av andra fackförbund kan sätta företag i blockad tills de ”frivilligt” går med på att skriva ett avtal – går före både svensk och europeisk lag. Det är skamligt hur fackföreningar inom LO-kollektivet håller på; jag har aldrig hört talas om att SACO-förbund eller andra av de större förbunden håller på med något sånt här.

Som en liten parentes kan jag nämna hur socialdemokratin och ”Kommunen” i många fall vuxit samman och har blivit ett. Åtskilliga är de kommuner där socialdemokratiska kommunalråd efter mycket seglivat motstånd tvingats inse att de grovt missbrukat sitt politiska mandat och har avgått. Man minns ju Motala och några år senare Gävle, men det finns åtskilliga fler exempel som jag kommer ihåg (men inte i skrivande stund kan presentera). Här i Göteborg har vi liknande problem, om än inte av samma magnitud. Läs gärna i dagens (16/2) Göteborgs-Posten på http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=326678 om hur en SDN-ordförande särbehandlat en krog som ägs av Kommunen, en kommun som nu i många år styrts av ett enda parti på vänsterkanten.

Förtäckt hot…Veckans lustigt (nedan) är taget från en del av mina så kallade memoarer. Den här gången bjuder jag på mig själv, men i memoarerna så cirkulerar det en hel del smaskigheter om många andra personer. Den som vet med sig att han eller hon har gjort en dumhet kan dock för en ringa slant få sin dumhet reducerad, eller för något mer än en ringa slant få den helt oomnämnd. Så det är vara att välja vad ni vill….

Lustigt: Historier om migI Ljusne fluktuerar det fortfarande historier om mig som inte är sanna. Att de inte är sanna kan härledas till att 1) de cirkulerar i en vidare kontext i hela Sverige (och även andra länder), 2) om jag inte hade vetat bättre så har jag själv trott på dom.

1. Någon gång under den kalla och mörka perioden så är jag ute och cyklar utan att ha ljus på cykeln och blir stoppad av polisen: ”du skulle ha lyse på cykeln”, säger polisen. ”Tulle ha och tulle ha! Jag tulle ha ett par vantar för det är så jävla kallt”. Not: Ingen polis, hur än korkad han än kan vara, använder tempusformen ”skulle”, utan det är endera ”ska” eller ”måste”.

Dessutom är mitt svar språkligt en två- eller treårings (”tulle”) och den enda cykel som framförs då är trehjuling: Hur många trehjulingar har stoppats av polisen för att de inte har lyse på cykeln???

2. Under en del år så fanns det en liten korvkiosk på torget som förestods av Korv-Gustav, bror till Fisk-Birgit. Passus: Fisk-Birgit var en karl som var född i fel kön, sålde fisk och klädde sig och såg ut som en man. Till eloge för byn kan sägas att ingen såg ned på henne på grund av sitt könsmässiga byte; hon fick vara en hon var. Nåväl, en av historierna handlar om där jag tar sats med cykeln och i full fart kör mor Korv-Gustavs kiosk. Ingen har sagt mig varför eller hur det gick. Om det skulle ha skett så skulle 1) cykeln ha blivit kraftigt demolerad (det skulle inte ha blivit nådigt hemma då!), 2) jag skulle ha blivit allvarligt skadad (att köra in i ett stillastående fast föremål med 20-30 km/h orsakar mycket stora skador på kroppen), 3) den tid som Korv-Gustav höll till på torget så ägde jag inte en cykel (alltså, om nu denna händelse skulle vara sann, vems cykel blev då totaldemolerad – jag har inte hört någon som anklagat mig för detta!).

Nästa blågg borde komma omkring den 23 februari (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 9 februari 2007

Veckan som varit/veckan som gåttFörra helgen var det kanonväder: På lördan strålande sol och 9 plusgrader i luften, så jag gav mig av på en sjumilatur med cykeln, den längsta turen hittills under året. Efter denna tur så var jag tvungen att konsultera John Blund en god stund och när jag åter kom till sans så var jag ganska stel i alla leder. Och hungrig. Så jag begav mig till den lokala butiken för att få mig lite till livs. Efter inköpen så träffade jag hux flux på den kände rockmusikern Sören Persson från Mariestad. Jag vet inte om Sören är känd från radio och TV, men jag vet efter mitt besök hemma hos honom att han har både radio och TV, så han borde kanske tituleras ”Sören Persson, känd med radio och TV”! Sören var förresten en av dom som förgyllde min 50-årsdag ett par veckor före häromsistens och visade sig vara en virtuos på både elbas och gitarr; vi har även under 1990-talet haft ett par gemensamma spelningar på Café Olof, Olofshöjds studentområde.

Ett par blir två essFörra helgen lyckades jag hålla påkerfri, mycket beroende på att kärntruppen i Bellmanssällskapet (se blågg 25 november) var upptecknade för musikaliska engagemang på annat håll. Men samtidigt fick jag reda på att ett par jag känner beslutat sig för att separera; de vill verka var för sig som ess. De tu hade förlovat sig och jag hoppades så smått på att de även skulle gifta sig, men så långt gick det tyvärr inte (fast det är nog lättare att separera då). Och ett par gemensamma barn har de också, ack ack… Det är ju vid sådana här traumatiska tillfällen som tankarna går till barnen och hur de ska klara sig med föräldrar på varsitt håll. Till tröst är väl ändå att föräldrarna verkar komma överens och inte strida över vem som ska ha vårdnaden om barnen. Och väl är väl det, eftersom lillflickan deras redan är gift sedan flera år tillbaka och har börjat bygga upp sin egen familj med nya barn och allt.

Dödsbud

Idag nåddes vi av att Anna Nicole Smith kilat vidare till andra sidan. För ett dussintal år sedan så var hon en av HMs mycket uppmärksammade modeller. Hon var faktiskt så uppmärksammad att ouppmärksamma bilförare körde i diket. Eller som Aftonbladet skriver ”I Sverige valde HM att använda Anna Nicole Smith som julmodell och fick bilförare att köra av vägen – supermodellen var iförd raffset och låg på rygg med benen i vädret.” En decembermorron för en del år sedan på väg till jobbet så råkade jag själv köra in med cykeln i en affischpelare och fick hela hennes behag krossat mot min haka. Flera bekanta som råkade se mig på Avenyen säger att jag blåstirrade på denna ypperliga dam, men själv har jag alltid hävdat att det var en isfläck som fick cykeln att hastigt gira mot Annas bild samt att just bilden bidrog till detta eftersom den var tilldragande (!).

Lustigt: lokala resorÖver åren så har jag besökt en massa länder, platser och kulturer. Vanligtvis så har jag rest ensam och har mycket väl kunnat ta vara på mig själv. Den första resa som jag minns var den till moster Majken (Eriksson) i Vallvik, vilken torde ha skett 1960 eller 1961. Hursomhelst så var vi glin ute på gården och lekte. Föräldrarna var inte med utan det fanns en kollektiv uppsikt över barnen som man idag kanske bara finner i invandrarkulturer och i andra länder. Ingen märkte att jag var försvunnen innan grannen Britta Landén fick ett telefonsamtal om att de funnit mig uppe vid Fejan (3 kilometer hemifrån!) på en trehjuling, med en fotboll fastklämd mellan hakan och magen, på väg till moster Majken i Vallvik. (Det fanns en betydligt kortare väg som jag inte kände till, jag tog den som bussen brukade köra.) Ungefär vid denna tid så försökte jag även kliva på bussen till Vallvik för att hälsa på moster Majken, men detta utflyktsförsök misslyckades. Jag kom visserligen ombord på bussen och förbi chauffören, men nån av passagerarna kände igen mig och så var äventyret förbi innan det ens hann börja. Varifrån detta intresse för resor kommer ifrån har jag ingen aning om, eftersom jag är blåögd och blond och därigenom knappast kan härledas till någon av de så kallade resandesläkterna.

Nästa blågg borde komma omkring den 16 februari (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 2 februari 2007

Veckan som varit/veckan som gåttFörra helgen var det så kallad lönehelg. Lite försynt så föreslog jag därför pokergänget att samlas för att dra en spader. Sedan snodde jag lite grann från deras avlöningspåsar, 177 spänn denna gång (det hade kunnat bli mycket mer, men jag vill ju inte vara girig – för mig är det ju bara ett nöjesspel).

Internet är blixtnabbt när det gäller information. Igår torsdag så såg jag på text-TV att den i Finland mycket kände musikern Kirka avlidit. Normalt så skulle en sådan notis gåt mig helt förbi, men för halvdussinet år sedan så fick jag besök av Elektrikerförbundets hedersmedlem Leif Hugo Sundström (även omnämnd i blågg 5 januari 2007) som drog med mig till Scandinavium för att se en kvartett gamla rock- och popstjärnor från Finland. De körde igenom en massa låtar som jag aldrig hört och jag kommer ihåg att recensenten från Göteborgs-Posten skrev att hon inte fattade ett dugg, men att publiken stortrivdes. Hursomhelst så gjorde jag ett Google-sök på Kirka och fann massor av referenser till att han

dött dagen innan. Till och med Wikipedia hade uppdaterat sin information om Kirka; jag imponeras alltmer av denna internetbaserade encyklopedi!

Kan nämna att jag i veckan har börjat skriva mina memoarer, vilka jag hellre väljer att kalla ”spridda hågkomster”. Tanken för tillfället är att täcka åren från födseln 1956 till och med utgången av 1979. Det här kommer nog att ta flera år att få ned och det är långt ifrån säkert att anteckningarna kommer till någon annans öga än mitt eget. Men, kära läsare, har ni sagt eller gjort nåt dumt som ligger långt bakåt i tiden (och som jag kan tänkas känna till) så månne ni bäva ifall det kommer ut i skriftform. Fast ni är ni antagligen för obetydliga för att hamna i min lilla skrift, jag tar hellre upp mina möten med betydligt mer kända personer. Som t.ex. vår nuvarande kung som tilltalade mig utanför NK-huset i Stockholm ca 1974-75. Alltså: det är Kungen som tar initiativ till att inleda samtal med mig, inte jag som ber om en autograf eller liknande. Nädå, kungen tilltalar faktiskt mig. För att stilla er nyfikenhet så kan jag berätta att jag gick på ett övergångsställe på Hamngatan och råkade få syn på kungen i samma Porsche cabriolet som han synts i på första bilden tillsammans med Silvia på en bensinstation. När jag såg den häftiga bilen så saktade jag in stegen för att spana in bilen bättre. Och då skrek kungen ”Men gå över nån gång då!”

RekorderligtNu alldeles in i februari kan jag konstatera att den gångna månaden var mycket bra vädermässigt, trots att den sista tredjedelen hade både regn, snö och kyla. Faktiskt så kom det 155 millimeter regn, vilket är ett par millimeter över det gamla januarirekordet för Göteborg, vilket stått sig ända sedan 1859.

Det regnar en hel del här på Västkusten, så mycket att stan ibland kallas Blöteborg. Det här tog en gång ett gäng nya chalmersstudenter (under den så kallade Nollningen) fasta på och en sen augustinatt gjorde dom om alla skyltarna vid infarterna till stan: Vilket håll man än kom ifrån så stod det Blöteborg på stadsskylten!

Genom den milda inledningen på året så kunde jag sätta ett präktigt cyklingsrekord för januari: 625 km. Tidigare hade jag som mest kommit upp i 485 km, inte dåligt det heller, men 14 mil längre än tidigare… det är rekorderligt! Fast milen har ju inte kommit helt gratis, många gånger har jag gett mig ut i lite halvruskigt väder, eller dragit på några kilometer extra då jag egentligen borde ha vänt hemåt. Och i onsdags, sista dagen i månaden åkte jag kommunalt till jobbet, men vid 18.30-tiden så gav jag mig ut på en 23 kilometers tur i mörker och plus 2 grader. För detta krävs en vilja av stål och cykel av aluminium (vad ger ni mig för denna mening, va!).

LustigtSedan ganska många år tillbaka så jobbar jag på en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. En del av mina arbetsuppgifter innebär att vara handläggare för GMF, Göteborgs universitets Marina Forskningscentrum. Inom GMF forskas det kring det mesta som har med havet att göra: fiskar, vågrörelser, marina organismer och, till exempel, alger; GMF handhar till och med en Algbank där forskarna kan få gratisprover på färskt uppodlade alger. Arbetet inom GMF är en del av mitt jobb att vara sekreterare för den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, så jag har fått stor insikt i hur mycket elände dessa alger kan ställa till med i havet då det sker så kallade algblomningar. Men i mitt arbete som fakultetssekreterare ställer detta till med enorma lojalitetsproblem: ska jag sälla mig till den sida som vill få bort de skadliga algerna från våra vatten, eller ska jag tyda mig till matematikerna om hävdar följande: algebra!?

Nästa blågg borde komma omkring den 9 februari (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 26 januari 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa så kom då äntligen (?) snön i lördags. Och med snön kom det vanliga trafikkaoset, såväl bland kollektivtrafiken som bland vanliga trafikanter. Våra bussar och spårvagnar tål inte snön. Redan då det kommit 1 centimeter snö så ställdes hälften av bussturerna in, när det sedan kom en centimeter till så ställdes ytterligare 50 % av bussarna in och då var man tvungen att hyra in bussar utifrån. När det sedan visade sig att snöstormen resulterade i hela 3 centimeter snö så satt det fast 150 % bussar i vart och vartannat dike.

Och mer snö och kyla kom det. I tisdags morse var det för våra förhållanden så extremt kallt att praktiskt taget ingen gick eller cyklade till jobbet, utan tog den egna bilen eller åkte kollektivt. Eftersom det fallit snö under natten så var den buss jag skulle åka med inställd så jag fick ta turen efter. Och snacka om trångt på bussen. Det var faktiskt så trångt att när jag skulle lägga in en ny snus så råkade jag lägga in den i gubben som stod närmast!

Ny statsminister?Den som söker efter de populäraste sökorden på nätet finner att Britney Spears med råge har ersatts av Mona Sahlin i popularitet, åtminstone på de svenska sidorna (jag har inte helt koll på vad man söker på i Japan Sri Lanka eller Ryssland). Flera artiklar har handlat om att Mona på den kommande partikongressen ska väljas till statsminister. Men HALLÅ, det är inte den socialdemokratiska partikongressen som väljer statsminister – det gör de röstberättigade i Sverige – utan de väljer ledare för partiet. Vilket efter nästa val mycket väl kan vara just Mona. För dom nuvarande styrande, trots sina goda intentioner, har ju visat sig vara ”socialdemokrati light”. Nä, tacka vet jag dom ”gamla moderaterna” som vågade stå upp för skillnaden mellan höger och vänster; dom ”nya moderaterna” är mer folkpartistiska än folkpartiet någonsin varit, alltså vänder kappan ännu mer efter vinden än det egentligen är möjligt! Exempel på detta, som jag inte här ska utveckla, är den så kallade vaxholmskonflikten och salladsbarkonflikten i Göteborg (se blågg 29 december).

Vårtecken?Trots den snö och kyla som kännetecknat veckan så såg jag förra helgen den första gatumusikanten, en trubadur med dragspel. Många av göteborgarna har skrattat åt dessa ukrainare som ser så fattiga och obildade ut. Ja, fattiga kanske dom är, men de är alla mycket högt utbildade. För att få visum för att åka utomlands med sina dragspel så måste de ha minst en kandidatexamen från Besa me mucho-akademien i Kiev och för detta krävs att kunna spela Besa me mucho i tre tonarter samt två folksånger i moll. För magisterexamen, vilket de riktiga virtuoserna som kommer till Sverige har, så krävs att man kan framför nämnda melodi i fem tonarter samt kunna fyra folksånger i moll. Som en liten parentes kan nämnas att akademien har möjlighet att utfärda doktorsgrad, men för detta krävs att musikanten även behärskar en melodi i dur. Ännu har dock ingen lyckats erövra doktorsgraden eftersom detta anses för svårt för de tungsinta själarna från öst.

Lustigt

Veckans lustighet från arbetslivet kommer från någon gång i andra halvan av 1970-talet då jag jobbade på Vallviks pappersmassefabrik i södra Hälsingland. Det vanliga arbetet bestod i att ca var 20e minut se till att några massabalar fick omslagspapper kring sig, en uppgift som tog ett par minuter, och därefter var jag ledig en kvart igen (eller en halvtimme om jag så ville, men då blev det lite mer att göra under den stund jag jobbade). Det fanns även andra slags maskiner som producerade massabalar. Det här kördes ut av en förare med en jättetruck till magasinen bortanför fabriken för lagring, innan fartygen kom för att hämta upp dem för transport till fjärran länder. En natt beslöt jag mig för att skoja lite med Pelle B som körde ut dessa balar till magasinen. När han åkt iväg med sitt stora lass till magasinet så tog han en betydligt mindre truck i magasinet för att loss balarna och stapla dem. Med släckta lysen på min bil så smög jag upp bakom den stora trucken och när han var inne för att lossa sin last smög jag upp i förarhytten och stängde av motorn.

Väl tillbaka så fortsatte jag mitt jobb med att paketera balar och efter en stund kom Pelle tillbaka. I lunchrummet pratade vi alla som vanligt, likaså Pelle; han hade ingen större tanke på vad som skett. Efter en halvtimme eller så var det dags igen för honom att samla upp färdigställda balar och forsla ut dem till magasinet. Ett par minuter efter att han åkt iväg så tog jag bilen igen och smög upp bakom hans truck, gick in i förarhytten och stängde av motorn igen. Och denna gång tog jag ut nycklarna och lade dom prydligt bredvid startlåset i trucken. Tio minuter senare kommer Pelle tillbaka, likblek, och säger att det spökar därute. Och berättade vad som hänt. Vi alla andra visste ju vad det var fråga om så vi skrattade som fördärvade, vilket fick Pelle ännu mer skakad eftersom ingen trodde på honom. Han var precis på väg att ringa till förmannen för att meddela att han inte kör en meter utan att ha en medhjälpare med eftersom det spökar därute, när vi talade om hur det egentligen förhöll sig. En snabbt uppstigande ilska lade sig nästan lika plötsligt och han var lättad över att det vare sig var hans fantasi som skenade iväg eller att de verkligen spökade. I flera år efteråt så berättade han för mig hur otäckt detta varit och hur lättad han känt sig då han fått reda på sanningen.

Nästa blågg borde komma omkring den 2 februari (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 19 januari 2007

Veckan som varit/veckan som gåttI söndags morse slog orkanen Per till, den värsta stormen vi haft sedan Schyman (eller vad den nu hette) för två år sedan. Redan dagen innan hade länsstyrelserna och SMHI gått ut med varningar för dess extrema farlighet. Jag tog dock en kortare cykeltur för att köpa morrontidningen och ställde sedan in cykeln i källaren. Några av mina grannar hade tagit fasta på varningen och samlats nere i skyddsrummet i källaren. ”Men varför sitter ni här?” frågade jag då jag råkade få syn på dom. Ja det visade sig att de ville hålla sig så långt borta från vinden som möjligt, och då är ju källaren den bästa platsen!

Blåste gjorde det, men inte ett enda ikullblåst träd kunde jag se. Värre var det för två år sedan då Schyman slog till: Jag hade stämt träff med några vänner på en pubb i närheten och på vägen dit så var marken på massor av ställen täckt av nedblåsta takpannor och några damp ner alldeles bakom mig då jag cyklade förbi, så det var nog ganska dumt att ge sig ut i stormen. Och när jag vinglade hem från puben så var det en hel del ikullblåsta träd lite här och där.

Det intressanta med dessa två stormar/orkaner är att blåsten var ungefär lika stark, men att den gick på olika nivåer: Schyman var som värst ca 10-20 meter upp i luften och knäckte massor av träd, medan Per var marknära och gjorde mest skada på ytan. På ett flertal platser korvade gräsmattan upp sig och fastnade i ganska prydliga rullar mot träd, hus och andra fasta föremål. När jag åkte till jobbet på måndagsmorronen hade stormen lugnat ner sig och då såg jag vaktmästaren och hans medhjälpare i full färd med att rulla tillbaka gräsmattorna så att de kunde växa fast igen.

Stämpelkockan igenAlla på jobbet är nu medvetna om stämpelklockans exakthet (se blågg 5/1). Efter att ha varit igång ett par veckor så har den haft en hel den påverkan.

Till de negativa bitarna hör att jag inte längre få vår gratistidning Metro: Sedan länge har jag haft en överenskommelse med en arbetskamrat att jag vid dåligt väder skaffar ett varsitt exemplar (eftersom jag då åker buss och spårvagn) och andra gånger så skaffar han tidningen. Emellertid så blir det här en omväg för honom från garaget så nu, när man stämplar in sin absoluta tid (i minuter, inte sekunder) så går han inte längre denna omväg för att hämta tidningen. Likaså hade jag ett intressant samtal (som i allra högsta grad rörde arbete) på lunchen i onsdags med en professor som jag har en del samarbete med. Men eftersom det var under lunchen (dvs. min fritid/obetald tid) så lämnade jag honom direkt jag ätit upp min mat för att hinna stämpla in så snabbt som möjligt igen. Han var nog lite förvånad över att jag lämnade mitt i vårt intressanta samtal! Not: Maskinen är nästan lika kass som jag beskrev i blåggen häromveckan: fortfarande så registrerar den, enligt uppgift, endast ordinarie arbetstid (dvs. 7-18), men lägger det övriga på ett annat konto som också registreras. Så i slutänden lär det väl bli bra för alla som stämplar in.

Till de positiva bitarna hör att de som (såsom jag) får bekräftat att det verkligen görs långa dagar som man i slutänden kan kompenseras för. Det bör även nämnas att många medarbetare numera är medvetna om lunchpausen inte är ”för evig” utan minst 30 minuter och upp till dess att man stämplar in igen. Samt att vi verkligen ska arbeta i snitt 8 timmar och 10 minuter per dag under vintermånaderna (vi kan ju alla flexa beroende på hur mycket plus eller minus vi har).

Aktuellt väder/äldre väderFörra helgen såg jag fullt utslagna maskrosor. Det har ju varit varmt i januari, och tidigare under hösten för den delen. Men maskrosor i januari! Och i lokaltidningen såg jag en bild på en man som i kortbyxor (mest för effektens skull) som klippte gräsmattan på självaste julafton. Sånt här har ju aldrig hänt i mannaminne! (jämför blågg 1 december!). Eller har det det? Som en del läsare vet så kommer jag ursprungligen från Norrland. Och en av anledningarna till att jag flyttat till dessa sydligare nejder är just klimatet. Vintern 1986/87 var en av de svåraste på västkusten, men jag anlände hit i slutet av maj och fick de närmaste åren uppleva ett antal gröna vintrar.

En av dessa gröna vintrar minns jag särskilt: min kusin Yvonne Tallgren (även omnämnd i blågg 22 december) hade fått rapporter om det behagliga klimatet här på Västkusten. Ut stolpar hon från Finnarir-planet veckan före påsk och möter den bistraste och råaste sibiriska vinter man kan tänka sig. De sommarskor hon hade på sig räckte inte långt så hon var tvungen att ekipera sig med rejäla doningar som klarade det nyligen uppkomna vinterklimatet. Vad som räddade mig från Yvonnes eviga vrede av att lura henne om vårt härliga västkustklimat

var att vi av någon slags händelse råkade träffa ett par sysslingar på spårvagnen som kunde bekräfta mina uppgifter. Några dar senare åkte vi över till Danmark och vädret var lika kallt och jävligt där. Som tur hittade vi en pubb som serverade Påskebryg. Men det är en histotia som jag lovat att inte föra vidare….

Särskilt om cykelväderVarmt och skönt har det varit i januari. Faktiskt så passerade jag på fredagskvällen den 19 januari 500 km. Tidigare rekord för hela januari var 485 km, satt för två år sedan. Och fortfarande har jag 12 dagar kvar av månaden för att skaffa en massa fler mil. Jag kan dock säga att cykelmilen inte har kommit av sig själv, utan det har nog varit att kämpa på en hel del. Särskilt när jag insett att jag nog kommer att slå rekord så har det blivit lite extra rundor trots att det, såsom ikväll, var ett par minusgrader.

LustigtJag var en så kallad ”high school-dropout”, påbörjade gymnasiet flera gånger men hoppade av redan efter ett par månader. Så jag började jobba på olika ställen på Bruket i Ljusne. Ljusne hade då en massa olika industrier som ägdes av ett enda företag; de ägde i stort sett hela samhället, inklusive bostäderna. Mellan 1974 och 1976 jobbade jag på Boardfabriken (se även blågg 29 december 2006) och hade en del olika uppgifter där, alla mer eller mindre okvalificerade. Två av de roligaste minnen jag har från en minimal hytt på kanske 2* 3 meter där vi på en arbetsstation höll våra raster är följande: Vi hade alla lunchlådor med oss, somliga hade fixat maten själv, andra hade deras bättre hälft gjort i ordning åt dom. Jag var kanske 17 år gammal vid just detta tillfälle och skulle aldrig ha vågat göra det som gjordes själv (NU skulle jag gärna göra det!). Vid lunchdags kommer Per-Åke in, plockar upp sina smörgåsar, sitt kokta ägg och matlåda som stått på värmning en halvtimme. Efter några tuggor på mackan så knäcker han som vanligt ägget mot bordskanten. Ut strömmar en gul och vit massa över bord och golv. ”Helevete också, nu har kärringen glömt att koka ägget!” skriker han. Men det stämde inte riktigt. En av mina mer finurliga arbetskamrater hade bytt ut Per-Åkes kokta ägg och ersatt det med ett rått. Ingen sa hur det hade gått till så jag vet än idag inte om Per-Åkes fru fick sig en utskällning eller vad som hände inom familjesfären

På samma arbetsplats, dvs. säga i den minimala hytten, så kom de en gång att tala om ålder. En av herrarna verkade vara nöjd med att ha jobbat hela livet och hade bara 1,5 år kvar till pension. ”Och du då K” (jag vill inte säga hans namn – han lever och är inte så mycket äldre än mig!),” du går väl snart också”, frågade han helt uppriktigt. ”Njae, inte riktigt”, sade K och skruvade lite på sig. Och en av anledningarna till detta var att han var, om inte flintskallig så oerhört tunnhårig och kanske såg lite äldre ut än han var. Att han inte kände sig helt pensionsmässig berodde sannolikt på att han endast var trettitvå år gammal!

Nästa blågg borde komma omkring den 26 januari (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den12 januari 2007

Veckan som varit/veckan som gåttJa då börjar livet återgå till det normala igen. Vaknade i måndags morse av en skrällande väckarklocka för första gången på flera veckor. Lite segt att komma upp, men skönt att vara tillbaka på jobbet igen.

Förra fredan, alltså samma dag som förra blåggen kom ut så hade jag bjudit över VD:n för Invencity, Simon Jensen. Simon, som är mannen bakom Webbinspektiontm (se http://www.invencity.com/) skulle visa mig hur man lägger ut bilderna från 50-årsfesten, ett arbete som nog borde gå på sådär fem minuter. Men först blev det lite middag med goda drycker (nja, smuggelviskyn var väl inget vidare, men den slank ner), varpå han visade hur man redigerar bilder; ju längre tiden led desto mindre fungerade våra redigeringar. När vi efter mycket om och men försökte lägga ut bilderna så fungerade det inte hur mycket vi än konsulterade våra numera allt mer uppmjukade högra och vänstra hjärnhalvor. Så vid halvfemtiden på lördagsmorronen var jag tvungen att sätta honom på cykeln (vänd åt rätt håll!) för att han i lugn och ro skulle få fundera ut det hela på hemmaplan.

Och det funkade: På eftermiddan ringde han och hade hittat felet: det program jag använde för att lägga ut bilder på nätet gjorde allt till drygt 99% rätt (jag arbetar med ett program som fungerar ungefär som Word, men genererar så kallade html-taggar), men tyvärr så måste det i html-världen vara 100% rätt. Vips så lade han in bilderna innan jag hann mer än blinka. Så på lördagseftermiddan kunde jag servera er, kära läsare, en uppsättning bilder från 50-årsfesten. Så småningom kommer jag att lägga ut fler bilder och ännu senare lägga ut musik.

Om Bildts aktieaffärer och mediernas maktUnder veckan har utrikesministerns aktieaffärer varit under luppen på medierna och massor av reportrar har rapporterat om denna skandal och lite underförstått att han nu måste avgå då mediedrevet funnit detta. Märkligt nog så verkar det mest vara en del reportrar som är ”upprörda”: Under veckan har jag följt med webbundersökningar bland läsare där frågan varit ungefär att ”har du fortfarande förtroende för Bildt”. Och det verkar läsarna ha trots mediedrevet. I det folkpartistiska GP så var det 29% som tyckte han skulle avgå, och i det betydligt rödare Aftonbladet så var det 30% som tyckte han gjorde fel som sålde sina optioner. Vänder man på dessa siffror så ser det ju riktigt bra ut för honom! (I skrivande stund rapporterar Dagens Eko att det helt uteblivit den folkstorm som medeierna hoppats på och han är friad från alla misstankar om jäv som Riksåklagaren under veckan granskats.) Medierna kallas ju ibland för ”Den tredje statsmakten”, men denna gång verkar de ha gått bet (andra ministrar har de ju fått på fall för att de exempelvis inte har betalat TV-licens (vilket är en förhållandevis stor andel av befolkningen). Inte heller jag betalar någon TV-licens, fast det är ju 4,5 år sedan jag slängde ut TVn från fönstret på tredje våningen (jävlar vad det small!).

Men medierna kan nog ta för sig och vända och vrida lite till vad de vill. Ett exempel på detta – kanske inte riktigt helt sant, men ändå! – var när den relativt nyblivne statsministern Fälldin besökte landets kommuner och städer. Ett litet stopp gjordes även i Söderhamn, ett av Norrlands rödaste fästen och med en lokaltidning röd som en solmogen tomat. Direkt som Fälldins bil hade stannat var reportern framme och frågade ”Vad anser statsministern om bordellerna i Söderhamn?” Förvånat utbrister Fälldin ”Va, finns det bordeller i Söderhamn??” Dagen efter var det stort uppslaget på förstasidan: ”Fälldins första fråga: ’Finns det bordeller i Söderhamn?’”

LustigtI mitten av 1990-talet så genomförde jag antropologiskt fältarbete i Turlock, en småstad i Kalifornien. Turlock är ett fäste för den så kallade Kristna högern och i vart och vartannat gathörn så finns en kyrka. Faktiskt så förekom Turlock under 1930-talet i Ripley’s Beleive it or not, en slags föregångare till Guinness rekordbok, som den stad i världen av den storleken som hade flest kyrkor per capita. Än idag så har staden en mycket stark religiös prägel och

man är även så kallade ”moralens väktare”. I bostadsområdet där jag bodde fanns det ett äldre par som upprördes över en yngre familj gjorde som sin morrongymnastik nakna utan att ha gardinerna fördragna. Och det här går ju inte för sig i Turlock så de kallade dit pastorn från sin församling för att han skulle få se eländet och kunna rapportera vad han sett till myndigheterna för att dessa skall kunna agera mot detta moraliska förfall. Pastor Petersen kom över till det äldre parets lägenhet tidigt en morron, men efter att ha tittat en stund på morrongymnastiken sa han att det nog inte var så farligt: ”Man ser ju bara överkroppen på dom”. ”Jamen pastorn,” sa det äldre paret, ”man måste stå på en stol för att se allt!”

Nästa blågg borde komma omkring den 19 januari (om jag nu har nåt att berätta då, mer än att det är min namnsdag!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 5 januari 2007

LäsarreaktionerLäsarreaktioner har det varit dåligt med: alltsedan den första blåggen publicerades är nedanstående det enda som hittills inkommit, varför jag publicerar den i sin helhet samtidigt som jag uppmanar er andra, kära läsare, att kommentera eller t.o.m. ge mig på nöten (eller som elektrikern nedan, vara i stöten). Inlägget är ett svar på förra veckans rubrik ”Om facklig frihet”

”Hej lilla gubben. Jag följer med i din Blågg, och känner på mig att jag är den ensamme mannen att försvara fackföreningsrörelsen. Om du skulle ha läst andra tidningar eller haft TV skulle du även fått veta att det fuskas med hygienen på dom flesta restauranterna, bland annat förvarar dom livsmedel på toaletten och t.o.m. Gondolen fick sin kallrökta lax oätlig enligt Dom som har lite koll. Den flickan Du sympatiserar med hade vad jag läst inte ens tillstånd att sälja sallader, och visst får var och en välja men låt det då vara som med öl och sprit. Åk till Tyskland eller köp plankorna i Estland så du inte skattar i det land som ändå har hittills gjort ett bra jobb för oss. Maud Olofsson borde ju nu springa med blommor till 24åringen som hon gjorde då Persson hade sagt något om Polen och socialinvandring. Det finns ju några primitiva ministrar jag inte kan med, nej. Du kan lägga in mitt svar på din blågg om "facklig frihet" när det gäller Göteborg känner jag för att det är vi mot dom. Hälsningar från Elektrikerförbundets hedersmedlem Leif Hugo Sundström”

Hade det här varit en vanlig tidning så hade journalisten naturligtvis skrivit en replik och således fått sista ordet. Sånt tycker jag väldigt illa om, så därför får insändaren stå i sin helhet. Men jag har medvetet gjort citatet lite mindre än övriga texten. Nånting vill jag ju ha att säga till om! Återigen, kära läsare (ser ni hur jag smörar genom att kalla er ”kära läsare”! – det är inte första gången och heller inte sista eftersom jag vet att människor älskar smicker), skicka kommentarer på blåggarna och annat innehåll på hela hemsidan.

Veckan som varit/veckan som gåttGo fortsättning på det nya året! Jag antar att du inte var så dum att du gav nåt nyårslöfte: Enligt en webbundersökning i Göteborgs-Posten är det bara 17% som gör det. Men dessa 17% ska sluta röka, gå ner i vikt, bli en bättre människa, börja träna med mera med mera. Råkar du tillhöra dessa 17% så uppmanar jag dig att sluta med detsamma! Klarar du inte av det du vill under året så varför avge ett löfte inför andra som sedan bara ger dig ångest. Det är ingen

slump att vi i denna vecka år ut och år in ser annonser för nikotintuggummin och årskort på gym. Just årskorten på gymen är en god affär: en stor procentandel av dom som börjar där direkt efter nyår slutar ganska snart. Men årsavgiften får de fortsätta betala hela året!

Högtflygande hälsningarÅrsskiftet blev som vanligt: regn och hög luftfuktighet. Vill man skjuta upp raketer vid dessa väderleksförhållanden ska man a) vara ute på landet och b) ha raketer som inte når högt och c) aldrig vara i Göteborg. I en större stad som Göteborg bildas en enorm dimma så det enda man ser är det riktigt marknära såsom exempelvis statyn av Gustaf II Adolf på Gustaf Adolf torg (obs! Detta är extremt roligt för den historiekunnige!).

Själv så satt jag hemma och tjurade för att jag har varit med om så många nyår som inte motsvarat förväntningarna. Men en stund före tolvslaget så begav jag mig ändå upp till en liten bergsknalle omkring hundra meter från bostaden. Ett otroligt vackert fyrverkeri serverades från både syd, ost och väst. Hade inte dimman varit så hade man sett det också!

PS:SMSJag vill också nämna att det även denna gång slogs rekord i antal sända SMS på nyårsnatten. Det är teleoperatörerna som levererar dessa siffror. Vad de inte säger är hur många meddelande som misslyckades att bli sända. Själv så skickade jag de flesta lyckönskningarna redan på eftermiddan eftersom jag känner till det kaos som uppstår senare på kvällen. Jag fick dock in några ganska nära midnatt, men det var ju lögn i helvete att få iväg svaren. Varför står det inget i tidningen om detta, utan bara en redovisning över hur många som skickats? Måhända journalisterna inte är så pigga den 1 januari utan hellre okritiskt tar emot de fakta som levereras utan att ställa frågor till materialet?

Nästa vecka/minnen från förrPå måndag är det dags att bege sig till jobbet igen efter två veckors ledighet. Skall faktiskt bli skönt att få börja jobba igen efter denna påtvingade ledighet. Påtvingad, undrar nog många. Ja faktiskt är det så. Mitt arbete är som intensivast under terminerna och då blir det en massa övertidstimmar som jag måste ta ut då det är låg aktivitet, såsom exempelvis mellan jul- och trettonhelgen samt under påskveckan (av tradition förlägger vi inga möten till denna vecka eftersom många ute i verksamheten tar påsklov). Helst så skulle jag nog jobba på som vanligt och ta ut alla övertimmar på sommaren.

Från första januari så har vi fått stämpelklocka på jobbet, kanske för att alla inte respekterar att hålla tiden. Det är 32 år sedan jag sist använde stämpelklocka. På den tiden hade man ett kort som fördes in i en manuell klocka och på minuten registrerade när man kom och gick. På den tiden var det mest för att förmannen skulle kunna ha koll på om man varit närvarande eller inte under den dagen, inte exakt när man stämplade in eller ut; vi fick aldrig betalt/betala för någon minut plus eller minus.

Nu så har man köpt in en betydligt modernare maskin som registrerar när man kommer, tar lunch, avslutar lunch och när man går. En hel del av oss som arbetar på kontoret så kallade handläggare och är ofta på möten. Om man har ett möte på annan plats som börjar klockan 9.00 så går man vanligtvis direkt från hemmet dit till just klockan 9. (I sammanhanget ska sägas att ordinarie arbetstid är 8.00—16.40, men vi tillämpar flextid och ska vara på jobbet senast kl.9 och gå tidigast kl. 15.) När man sedan anländer till kontoret så ska man vid ankomstregistreringen knappa in att man har varit på möte. Då registrerar maskinen ankomst från klockan 8.00. Det här kan man inte göra någonting åt (sant!): ”Snålheten bedrar visheten”

brukar man säga. Och även detta är sant eftersom det finns betydligt mer avancerade stämpelklockor där man manuellt kan korrigera sådana här felaktigheter och där chefen i efterhand kan godkänna/inte godkänna det korrigerade.

LustigtUnder denna rubrik brukar jag ju återge roliga episoder från arbetslivet, denna gång får det bli exemplet ovan om stämpelklockan!

Fast å andra sidan kan jag ju delge det som hände för fem år sedan, då jag liksom nu satt hemma och tjurade vis av erfarenhet av ett misslyckat millennieskifte. På grannens balkong stod de två barnen – ca 3 och 5 år gamla – medan raketer och bomber kreverade runtomkring. Men det som fäste deras blickar var några andra barn ett par balkonger under och som hade tända tomtebloss. Mina grannbarn gav blanka fan i tusenkronorsraketerna, men tomteblossen imponerade: ”Oj så vackert, så fint!” Dessa småttingar har ju inget begrepp om penningars värde (som tur är!) och det här exemplet påminner ju om julen då morfar och mormor ger en jättestor och dyr present till sin treårige dotterson. Som naturligtvis snabbt öppnar paketet och börjar leka med den stora kartongen!

Slutligen kan jag nämna att Volvo personvagnar minskat försäljningen 2006 och Saab har ökat. Till denna nyhet den 3 januari blev rubriksättarna på Expressen/Dagens industri eld och lågor och hade följande rubrik med stor stil: ”Volvo backar medan Saab gasar”.

Nästa blågg borde komma omkring den 12 januari (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 29 december 2006

Veckan som varit/veckan som gåttRedan veckorna innan jul så stod julborden som spön i backen. Många var kallade till de dignande julborden, oftast sponsrade (med skattemyndighetens tysta medgivande). Förutom köttbullar och prinskorvar är fisk av olika sorter en integrerad del av julbordet. Men jag har över senare år märkt att lutfisk nästan aldrig serveras. Med andra ord så har långa kommit till korta. (Denna ordvändning dedicerar jag till Olle Carle (”Cello”), som dock mig veterligen aldrig kom på denna fyndighet.)

Göteborgarnas mötesplats nr 1 är vid Kopparmärra på Kungsportsplatsen. Ska man träffa någon nere på stan så stämmer man träff där. Statyn föreställer Karl IX till häst, en häst som dock har en utväxt nertill som diskvalificerar den som märr (sant!). När jag cyklade förbi där förra veckan så hörde jag någon häst gnägga där i närheten, men tänkte inte mycket mer på det. Men på juldagen hörde jag det igen: Några lustigkurrar har satt högtalare uppe på Kopparmärra och låter den emellanåt gnägga. Mycket effektfullt!

Bättre serviceFör att förbättra servicen för er, kära läsare, så stack jag ut på annandagsrean för att skaffa en betydligt kraftigare dator. Istället för de 4 gigabit som detta är skrivet på så har jag nu till förfogande hela 160 GB, så sidan kommer bli 40 gånger bättre, eller om den nu blir 40 gånger snabbare eller mer lättillgänglig. Inte så lätt att säga för mig som är icke-specialist på datorer. Men redan nu, tre dagar efter datorinköpet så kan sägas att blåggen är skriven på den gamla

datorn (med nya tangentbordet) för jag har ännu inte lyckats koppla upp mig på Internet, jag har inte heller bland alla dessa fina multimedia- och spelprogram hittat det vanliga Word som dessa blåggar författas på. Så ni får vänta minst ytterligare en vecka på att jag ska bli 40 gånger roligare, bättre eller vad det nu kan bli.

Om julfirandetLiksom lite i protest mot julhysterin så åkte jag ner och jobbade några timmar på julafton, likaså på juldagen. Det var ju både i protest mot julfirandet och för att komma ikapp med mina arbetsuppgifter. Läste på nätet att juldagen är den dag då den yngre generationen går ut på krogen för att träffas. Så vi 22-tiden stack jag ner till en av de lokala pubbarna för att kolla in detta fenomen. Tjaaa, tyckte mig se de vanliga ansiktena där, samma ansikten som en vanlig fredag- eller lördagkväll. Det glättiga firandet med kompisarna verkade inte finnas där, bara en massa loosers (inklusive mig som ens gick dit!)

Om facklig frihetEn 24-årig företagare i Göteborg har en mindre restaurang där hon serverar sallader till hungriga. Hennes anställda har en anständig lön som överstiger den som Hotell och Restaurangfacket vill att de ska ha. Men hon har inte skrivit på något avtal med Hotell och Restaurang – ingen av hennes anställda är medlem där – och nu bojkottar HR denna innovativa flicka hennes etablissemang. Massor av strejkvakter är utplacerade I Sverige har vi genom grundlagen lagstadgad rätt att vara med i eller stå utanför föreningar, men ändå kan facket med myndigheternas goda minne trakassera småföretagare som skapar nya arbetstillfällen och som är överens med sina anställda. Inte ens statsministern vill lägga sig i fackets maffiametoder, enligt Göteborgs-posten så har han dessutom mage att ”ge beröm åt svensk fackföreningsrörelse i stort”. Det är skamligt!

LustigtAlla har vi ju varit små. Och alla har vi ju arbetat också innan eller under den tid vi utbildade oss (undantaget de som har af- och von i sitt efternamn). Så även jag har dragit mitt strå till stacken genom hårt arbete. Ca 1973-73 så jobbade jag på Ljusne Boardfabrik. För att inte slitas ut i förtid hade vi många olika sysselsättningar. En av dessa var att rada målade boardskivor från en maskin. Ju större skivor, desto långsammare kom de (och då ganska lugnt och behagligt arbete). De värsta plattorna var 16 gånger 16 centimeter och då fick man jobba så svetten lackade. Vid ett av de tillfällen jag stod vid denna maskin – jag var då ca 17 år gammal – så smög sig Lasse ifrån Skog (har tyvärr glömt hans efternamn) upp bakifrån och körde två fingrar in i sidan på mig. Från reptilhjärnan reagerade jag blixtsnabbt med att ge en smäll som var laddad ända från min själ till Lasses haka . Han stöp som n klubbad oxe. Och jag stack iväg fort som fan, för denna Lasse var ju betydligt större än mig och dessutom inte helt okänd inom slagsmålskretsar. När vi senare stod öga mot öga så sa han att ”det var den värsta smäll han någonsin fått, men förstod att det inte var meningen. Och han kände sig lika skyldig som jag till det inträffade. Så slutet gott, allting gott.

Nästa blågg borde komma omkring den 5 januari 2007 (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 22 december 2006

Veckan som varit/veckan som gått

För två veckor sedan berättade jag om mina lättlurade pokerkompisar, ja hur man med enkla metoder snabbt lurade av dom stålar i påkerspel. Det var en högst temporär seger. Förra fredan utspelades en hjärnornas kamp, med mig i ena ringhörnan och kemimagister Magnus Eriksson i den andra (Magnus är en av de tongivande sångarna i Bellmanssällskapet, se blåggen 25/11). Efter många mycket hårda duster fann jag att 380 kronor förlorats. Bra gjort Magnus! Det var en giganternas kamp: när jag hade två ess på given och inför köpet plockade fram två till ur rockärmen, så kunde Magnus visa upp fem åttor. Surt i röven, men vad gör man? Då båda fuskar så är det inget man bråkar om. Fast det blev ju lite kalabalik när en av de övriga i en annan omgång försökte slå fem knektar med sex fyror. Och det i ett spel med endast fem kort. Nån måtta får det väl vara i fuskandet tänkte vi alla och liksom på kommando drog kniv (utom Eva S., som plockade fram sin pojkväns laddade revolver!). Så småningom lugnade det hela ner sig och jag var ganska glad att komma därifrån med bara 380 kronors förlust och livet i behåll!

I lördags fick jag veta att mitt nya hus till 50% är färdigt. Det rör sig om en i Finland kallad ”bastu”, en liten stuga på 12 m2 där ena delen är bastu och den andra gäststuga. Byggnadslovsansökan inlämnades i början av november och hus är redan utvalt. Dock levereras huset utan dörrhandtag (sant!), men detta har byggherren Timppa Suojanen med god hjälp av byggnadsprojektingenjörsledaren Yvonne Tallgren (en av Finland mest ansedda trädgårdskosmetologer) sett till att fixa. Hälften kommet, inget förgånget! Så det är bara att invänta att isarna fryser på så att bastun kan transporteras till sin rätta plats.

I onsdags kväll fick E6 vid Munkedal nog och stora delar av den försvann. Ett tiotal bilar följde med och en hel del människor skadades. Jag tycker att bilisterna får skylla sig själva: I många år har det klagats och åter klagats på E6:an, men den har inte haft möjlighet att försvara sig mot alla påhopp. Enligt alla psykologer så bygger sådana här ständiga påhopp upp en massa inre spänningar. Så i onsdags fick vägen helt enkelt nog och blev rasande!

Veckan som kommer: om lögnernaJa det lackar mot jul med stora steg, eller med rejäla medar såsom för jultomten. Som troende ateist så firar jag naturligtvis inte detta spektakel som emanerar från de kristnas mytologi. Flera julaftnar och juldagar har jag suttit på jobbet och arbetat, liksom lite i protest mot detta spektakel där man ska lura i barnen om tomten, Jesus, Snövit och alla dom andra. Fast snövit tror jag i alla fall kanske lite på; det verkar vara en modern emanciperad kvinna som tar för sig av livets goda och har en massa älskare, förvisso ganska små filurer, men ändå män. Men det är kanske just för att de är så små som hon vill ha många av dom, vad vet jag, vad vet jag?

På söndag klockan 15 så bänkar sig de flesta framför TVn för att se på Kalla Anka med flera, ett program som visats med mycket små variationer sedan TVns intrång i de svenska hemmen. Och det är många som spelar in detta på video/DVD för att titta på det fler gånger. Det är vid sådana här tillfällens om jag skäms att vara medborgare i Sverige, ett land som verkar utgöras av en massa dumskallar som inte kan ta sig för med mer intellektuella ansträngningar.

Men å andra sidan, vad kan man vänta sig av ett folk som präglats av socialismens ideal sedan mer än ett sekel tillbaka. Detta kan man bland annat se i ett annat av svenska folkets favoritprogram på julen, nämligen den socialistiska slyngeln Karl-Bertil Jonsson som stjäl för att ge till de fattiga. Ingen verkar reagera på att det är orätt att stjäla från andra människor. Nä, det är väl bäst att jag hoppar till nästa tema innan jag blir alltför arg för att kunna njuta av ledigheten som beskrivs i

Veckan som kommer: mina planerDen mesta tiden fram till den 8e januari är jag ledig från jobbet och ska då försöka sätta mig bättre in i datorernas mystik. Bland annat så skall jag försöka lägga ut bilderna från 50-årskalaset för en månad sedan, likaså försöka få ut musiken i mp3-format här på hemsidan. Som tidigare meddelats i blåggar så har jag flera böcker i ämnet så det är bara att läsa dom, experimentera lite och sedan publicera på hemsidan. Hoppas och tror jag.

Lustigt?Att ha on i ryggen kanske inte är så vällustigt när allt kommer omkring, men vi män är ju inte kända för att klaga alltför mycket. Och till läkaren springer vi inte i första taget: ett lättare benbrott kan man väl fixa själv med lite spjälor, cognac och några Magnecyl. Själv så har jag de senaste åren haft en alltmer tilltagande värk i ryggen, men att gå till läkaren? Nä, nä! Till slut var jag dock tvungen att gå till företagshälsovården som undersökte mig, men kvacksalvarna där kunde ju förståss inte hitta nåt fel på mig. Så dom skickade mig istället till röntgenavdelningen på Sahlgrenska sjukhuset. Efter flera timmar väntan var det dags att lägga sig på en brits och rullar in till den moderna röntgenapparaten. Ett antal plåtar togs och en stund senare tittade jag tillsammans med några läkare på dessa plåtar. Och vad fann vi? Jo ett hål i ryggen! Men det sitter så långt ned så det skiter jag i!

Nästa blågg borde komma omkring den 29 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 15 december 2006

Veckan som varit/veckan som gåttStrax efter att blåggen förra veckan publicerats var det dags att bege sig till påkerbordet här på Hisingen i Göteborgs centrala skärgård. Av hänsyn till mina medspelare så namnger jag dem inte eftersom de inte kan spela med den finess och intelligens som behövs i detta skicklighetsspel. 350 kronor lyckades jag lura av dem på bara några timmar. Att dom aldrig lär sig. Jag menar, att dom aldrig lär sig att jag kammar hem dom stora pengarna varje gång det är jag som har med mig en egen kortlek och samtidigt bär mina specialglasögon som kan se märkningen på baksidan av korten. Vissa kanske skulle kalla detta för fusk, men jag föredrar att kalla det TAKTIK – ska man bli fin får man lida pin, eller som det heter i påker, ska man bli rik får man ha rätt taktik!

Om ett par timmar skall jag korka upp de läckra ölen från Ahlafors bryggeri som mina arbetskamrater hade den goda smaken att ge i födelsedagspresent (se blågg förra veckan).

Glögg m.m.I lördags var det dags för den årliga glöggfesten hemma och Riitta Fazeli och Kjell Sedig. Kjell frestade som vanligt med sin ugnsbakade Jansson och alla gästerna var mer än belåtna och nöjda. Fast gästerna börjar nu bli lite till åren komna. En av damerna hade en mycket vacker förlovningsring som jag fick titta på och jag såg genast att det sedan många år tillbaka var ett utgånget ”bäst före-datum” ingraverat.

Efter ett tag så kom viskyn fram också. Men en av flaskorna måste ha fått fel namn: Det stod Johnny Walker på den, men det borde nog ha stått Johnny Sleeper på grund av den effekt den

hade på några av gästerna! Själv så hade jag fiffigt nog innan jag anlände till festen vänt cykeln åt rätt håll redan då jag parkerade den, så efter att ha tryckt pedalerna varannan gång nedåt så hamnade jag på Hisingen utan några större malörer. Men sent blev det och söndan var inte en av de mest minnesvärda. Tror jag. Egentligen vet jag inte vad en minnesvärd söndag är; det är ju mest som en ”Långfredag light”, där skränande kyrkklockor dånar ikapp med den pulserande huvudvärken.

Raindrops keep fallin’…Ja vatten har det kommit ovanifrån minsann! Enligt beslut från högsta ledningen på mitt universitet så måste alla anställda motionera minst en timme i veckan under arbetstid. Så i onsdags tog jag cykeln direkt efter jobbet till grannstaden Mölndal för att betrakta de efemära sjöar och vattendrag som fanns där. Om man bortser från de enorma skador som massvis med enskilda och företag drabbar av så var det egentligen ett väldigt vackert skådespel som bjöds på. Vid 18.30-tiden var centrum helt öde och gågatorna täcktes av en långsträckt vattenspegel. Kanske inte så djup, men till men för många människor. Sjöar fanns där lekparker tidigare funnits, gångtunnlar fyllda med tremetersdjupt vatten, tidigare torrlagda bäckfåror hade strida åar. Ack så vackert att se, men många blir ju lidande av detta.

För 3,5 år sedan upplevde jag liknande scener vid mittsommarviste i Sibbo, Finland. Hötappar mitt ute i sjöarna, hektoliterkvadratiska sjöar som aldrig tidigare funnits tidigare uppe i Paipis och så kallade ”rymdägg” (inplastad ensilage) som flöt nerför Sibboån innan de fångades upp 10 kilometer senare av Sjöbevakningen. Ja, vatten från ovan kan då ställa till det då det kommer i lite för stora mängder.

På jobbetEn tid hade jag bävat för ett utannonserat luciafiarande. Lite glögg under gemytliga former är ju aldrig fel, men när det kommer till dessa ”religiösa excesser så sätter jag – såsom troende ateist – ner både den högra och vänstra foten. Glädjande nog blev det inget av detta, utan ett mycket trevligt socialt arrangemang anordnat av de ekonomiskt sinnade damerna Eva Lernborg och Helén Wärnsäter. Bland annat så anordnades en lite annorlunda frågesport om våra kollergers intressen och förehavanden, en tävling som (naturligtvis!) vanns av kansliets enda socialantropolog; jag må kanske inte alltid vara så social som önskas, men noterar det mesta som sker runtomkring. En varning: jag kanske skriver upp allt ni på kansliet har för er och publicerar detta senare; ni kan inte vara alltför säkra på att ni inte är ”mitt laboratorium”!

LustigtVeckans skämt utspelade sig faktisk för många år sedan (sommaren 1997) på jobbet, Sankt Jörgens sjukhus på Hisingen. En helgdag satt jag inne på kontoret med min närmaste chef Margareta som just då proppade munnen full med den smakfulla chokladbiten Japp. Telefonen ringer: Margareta, med munnen full Japp, säger ”Shenrik. Shan du schwara” Jag lyfter luren och säger ”Schangt Schörgens schukhus avdelning threton, Dhet ä Schenrik”. Margaretas munfyllda Japp sprutar över hela skrivbordet, samtidigt som jag trycker in telefonens sekretessknapp och helt korrekt säger ”Sankt Jörgens sjukhus, avdelning tretton, det är Henrik”; personen i andra änden hade naturligtvis inte hört det första meddelandet (not: på sjukhusen brukar finnas en så kallad sekretsessknapp som man måste hålla intryckt för att personen i andra änden ska höra något).

Nästa blågg borde komma omkring den 22 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 15 december 2006

Veckan som varit/veckan som gåttStrax efter att blåggen förra veckan publicerats var det dags att bege sig till påkerbordet här på Hisingen i Göteborgs centrala skärgård. Av hänsyn till mina medspelare så namnger jag dem inte eftersom de inte kan spela med den finess och intelligens som behövs i detta skicklighetsspel. 350 kronor lyckades jag lura av dem på bara några timmar. Att dom aldrig lär sig. Jag menar, att dom aldrig lär sig att jag kammar hem dom stora pengarna varje gång det är jag som har med mig en egen kortlek och samtidigt bär mina specialglasögon som kan se märkningen på baksidan av korten. Vissa kanske skulle kalla detta för fusk, men jag föredrar att kalla det TAKTIK – ska man bli fin får man lida pin, eller som det heter i påker, ska man bli rik får man ha rätt taktik!

Om ett par timmar skall jag korka upp de läckra ölen från Ahlafors bryggeri som mina arbetskamrater hade den goda smaken att ge i födelsedagspresent (se blågg förra veckan).

Glögg m.m.I lördags var det dags för den årliga glöggfesten hemma och Riitta Fazeli och Kjell Sedig. Kjell frestade som vanligt med sin ugnsbakade Jansson och alla gästerna var mer än belåtna och nöjda. Fast gästerna börjar nu bli lite till åren komna. En av damerna hade en mycket vacker förlovningsring som jag fick titta på och jag såg genast att det sedan många år tillbaka var ett utgånget ”bäst före-datum” ingraverat.

Efter ett tag så kom viskyn fram också. Men en av flaskorna måste ha fått fel namn: Det stod Johnny Walker på den, men det borde nog ha stått Johnny Sleeper på grund av den effekt den hade på några av gästerna! Själv så hade jag fiffigt nog innan jag anlände till festen vänt cykeln åt rätt håll redan då jag parkerade den, så efter att ha tryckt pedalerna varannan gång nedåt så hamnade jag på Hisingen utan några större malörer. Men sent blev det och söndan var inte en av de mest minnesvärda. Tror jag. Egentligen vet jag inte vad en minnesvärd söndag är; det är ju mest som en ”Långfredag light”, där skränande kyrkklockor dånar ikapp med den pulserande huvudvärken.

Raindrops keep fallin’…Ja vatten har det kommit ovanifrån minsann! Enligt beslut från högsta ledningen på mitt universitet så måste alla anställda motionera minst en timme i veckan under arbetstid. Så i onsdags tog jag cykeln direkt efter jobbet till grannstaden Mölndal för att betrakta de efemära sjöar och vattendrag som fanns där. Om man bortser från de enorma skador som massvis med enskilda och företag drabbar av så var det egentligen ett väldigt vackert skådespel som bjöds på. Vid 18.30-tiden var centrum helt öde och gågatorna täcktes av en långsträckt vattenspegel. Kanske inte så djup, men till men för många människor. Sjöar fanns där lekparker tidigare funnits, gångtunnlar fyllda med tremetersdjupt vatten, tidigare torrlagda bäckfåror hade strida åar. Ack så vackert att se, men många blir ju lidande av detta.

För 3,5 år sedan upplevde jag liknande scener vid mittsommarviste i Sibbo, Finland. Hötappar mitt ute i sjöarna, hektoliterkvadratiska sjöar som aldrig tidigare funnits tidigare uppe i Paipis och så kallade ”rymdägg” (inplastad ensilage) som flöt nerför Sibboån innan de fångades upp

10 kilometer senare av Sjöbevakningen. Ja, vatten från ovan kan då ställa till det då det kommer i lite för stora mängder.

På jobbetEn tid hade jag bävat för ett utannonserat luciafiarande. Lite glögg under gemytliga former är ju aldrig fel, men när det kommer till dessa ”religiösa excesser så sätter jag – såsom troende ateist – ner både den högra och vänstra foten. Glädjande nog blev det inget av detta, utan ett mycket trevligt socialt arrangemang anordnat av de ekonomiskt sinnade damerna Eva Lernborg och Helén Wärnsäter. Bland annat så anordnades en lite annorlunda frågesport om våra kollergers intressen och förehavanden, en tävling som (naturligtvis!) vanns av kansliets enda socialantropolog; jag må kanske inte alltid vara så social som önskas, men noterar det mesta som sker runtomkring. En varning: jag kanske skriver upp allt ni på kansliet har för er och publicerar detta senare; ni kan inte vara alltför säkra på att ni inte är ”mitt laboratorium”!

LustigtVeckans skämt utspelade sig faktisk för många år sedan (sommaren 1997) på jobbet, Sankt Jörgens sjukhus på Hisingen. En helgdag satt jag inne på kontoret med min närmaste chef Margareta som just då proppade munnen full med den smakfulla chokladbiten Japp. Telefonen ringer: Margareta, med munnen full Japp, säger ”Shenrik. Shan du schwara” Jag lyfter luren och säger ”Schangt Schörgens schukhus avdelning threton, Dhet ä Schenrik”. Margaretas munfyllda Japp sprutar över hela skrivbordet, samtidigt som jag trycker in telefonens sekretessknapp och helt korrekt säger ”Sankt Jörgens sjukhus, avdelning tretton, det är Henrik”; personen i andra änden hade naturligtvis inte hört det första meddelandet (not: på sjukhusen brukar finnas en så kallad sekretsessknapp som man måste hålla intryckt för att personen i andra änden ska höra något).

Nästa blågg borde komma omkring den 22 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 8 december 2006

Veckan som varit/veckan som gåttI tisdags var det dags för kollegerna att fira min 50-årsdag. 15 minuter före utsatt tid – enligt den tid jag meddelats –så samlades vi alla i personalköket. Massor av olika stämmor, tonarter och röstlägen stämde upp i ”Ja må han leva”. Eftersom detta skedde på en matematisk-naturvetenskaplig fakultet så var det naturligt att också tal hölls (!). En och annan frampressad tår fälldes när jag fick veta att arbetsplatsen inte skulle klara sig utan mig (eller vad de nu sa – jag blev så varm inombords att öronvaxet smälte rakt över örontrumpeten så jag bara hörde delar av talet).

Vis av erfarenheten av tidigare firande, beskrivet i blåggen för två veckor sedan, så hade kollegerna funnit det illavarslande att bara ge mig en massa tomglas. Så denna gång var det två tomglas, flankerade av två bierpavor från Ahlafors bryggeri och insvepta i en bärbar låda snidad av en av Ale kommuns skickligaste slöjdlärare. Bakom denna gåva misstänker jag starkt att min chef, naturvetenskapsfakultetsdirektörsledare Ann-Christin Thor hade ett flertal fingrar med i spelet. Tack ni alla för en trevlig present som jag skall dricka ur vid tillfälle!

Efter detta första firande var det dags för den som skulle äras att sätta sig i bilen, skickligt framförd av fakultetskansliorderbeställaradministrationsansvarige Anna-Lena Hedenström. De andra fick ta bussen till Alafors och besök på Ahlafors bryggeri: mat framdukad och en härligt doftande julbrygd direkt från bryggarhallen som låg vägg i vägg. Därefter en rundtur på Sveriges minsta bryggeri, skickligt ciceroniserad av Torgny. Ja inte var bryggeriet stort, men ett mycket gott öl brygger dessa entusiaster som alla gör arbetet på frivillig väg. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den olycka som berättas om den förre bryggmästaren, nämligen att han ramlade ner i ölkaret och drunknade och hans kamrater fick den tvivelaktiga äran att meddela hans fru. –”Led han mycket”, frågade frugan. ”Njae, vi tror inte det eftersom han var uppe och pinkade tre gånger!”

På förfrågan: Henrik, har du…. TV? Nej, den slängde jag ut från 3e våningen, med hjälp av några kumpaner kl. 23.45

den 30 juni 2002. Fan vad det small när den gick i marken! Men vi sopade upp resterna efter oss och dagen efter flyttade jag till Hisingen.

Bil? Nej, den skrotade jag för några veckor sedan eftersom man måste ta den på rullstart varje gång (batteriet dött).

Diskmaskin. Nej, tyvärr måste jag säga – hon stack med grannen för flera år sedan! (nja, kanske inte helt sant, utan ett gammalt skämt som jag gärna delar med mig av).

LustigtSom nämnts ovan tog i tisdags mina arbetskamrater med mig på en ”hemlig utflykt” till Ahlafors bryggeri för att fira mitt kliv in i 50-årsvärlden. Helt oförberedd var jag inte på att vi skulle dit: det är inte det allra enklaste att lura en socialantropolog! På samma sätt var det vid två tillfällen i januari 1996 då det anordnades ”överraskningspartyn” för mig. Det ena var att ett par ville bjuda mig på middag ute på ”ett hemligt ställe på landet”. Påpassligt nog tog jag med mig gitarren och på vägen till restaurangen (vilken jag inte förväntades känna till att vi var på väg till) så var det jag som fick tala om hur de skulle köra. Väl framme så väntade ett tjugotal människor, varav flera med instrument. Det var ju bra att jag då ”helt ovetandes om detta” tagit med gitarren! Det andra partyt var det även ett par som bjudit hem mig på middag. När jag kom dit så väntade även här ett tjugotal personer på mig, en av dessa Gerry Lundell som hade med sig både trombon och gitarr. Eftersom jag i förväg snokat reda på detta party hade jag kontaktat Gerry, vilken jag starkt misstänkte skulle komma, och bett honom ta med sina instrument. Och min gitarr fanns naturligtvis ute i bilen, så det var bara att hämta den!

De mest överraskade på dessa partyna torde ha varit arrangörerna eftersom jag visset allt i detalj om det hela innan jag kom till festerna

Nästa blågg borde komma omkring den 15 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Henrik Tallgren

Välkommen tillMin aktuella blågg den 1 december 2006

Trött/pigg”Jag är gammal och trött och har supit upp alla pengarna.” Ja så inledde jag förra veckans blågg. Trots min ålder så känner jag mig fortfarande ung i sinnet och man lär ju inte vara äldre

än man känner sig! Trött är jag heller inte, utan snarare pigg utan bara fan, kanske något i stil med ”att än lever den gamla gubben, visa dom jävlarna det!”

VinI skrivande stund är det fredagskväll och jag smakar jag på det vin som omnämndes i förra veckans blågg. Ganska hyggligt vin trots att det inte är riktigt färskt, men det har nog en massa bevarandegifter i sig skulle jag tro.

MinneVad jag minns av veckan, och framför allt månaden, var regn och åter regn. Och värme: det var den varmaste novembermånaden sedan mätningarna startade för långt mer än 100 år sedan. Det här lär ju ha med den globala uppvärmningen att göra eftersom vi inte har haft så här varmt sedan mannaminne. Vad mannaminne är för något har jag inte riktigt fått klart för mig, eftersom vintern 2006 var oerhört kall och snön och kylan låg kvar från slutet av december till början av april och man får gå minst 24 år tillbaka för att notera ett så länge sammanhängande snötäcke i södra Sverige. Så mannaminne är enligt denna definition högst åtta månader, fast snarare kortare.

Om jobbetSom vanligt har det varit hektiskt på jobbet, men jag börjar nu se änden på ljuset (eller vad det nu heter): Den marina infrastrukturutredningen som jag sekreterat det senaste halvåret lägger nu de sista händerna på rapporten, och jag har bara ett fåtal möten att sekretera innan det blir nyårsledigheter; det ser ut som att jag hinner i kapp allt som blivit liggande på jobbet under hösten. Men sedan drar det igång med att hålla i trådarna för redovisning av det gångna året. Redan i våras bestämdes tema för året. Jag var inte med på detta möte, men alla som var med kommer ihåg att de bestämde tema, men ingen kommer ihåg vilket temat blev (sant!). Det är skönt att veta att det inte bara är jag som är yr i kolan ibland.

RubriceringarJag har fått påtalat att det bör finnar rubriker för att läsaren ska kunna orientera sig, så från och med denna blågg har jag satt ut sådana. Det är faktisk lite lurigt att sätta ut rubriker eftersom dom måste spegla vad som står därunder. Och eftersom detta mer eller mindre är trams utan innehåll så blir det ju ganska svårt. Eller så blir det lätt? Som folkpartist har jag svårt att ta ställning i frågor, så jag kanske ska starta en omröstning bland er, kära läsare, om det är svårt eller inte att rubricera trams.

PekapåeriFick idag även ett vänligt påpekande från jobbets externaliseringswebbredaktörsinformatör Camilla Carlsson att blåggarna är svårlästa då sidbredden på dem är alldeles för stor. Själv hade jag inte märkt av detta innan hennes påpekande eftersom jag har en annan inställning på webbläsaren. Men jag skall ta itu med problemet så snart som jag har kommit till kapitlet som beskriver detta i min bok om hur man gör egna hemsidor, vilken påpassligt nog överlämnades av radarexpertsprogrammeraren Dr Jan Thordson och skolbarnsspecialistläraren Petra Bengtsson på min 50-årsdag. Antagligen hade de innan de kom till festen varit inne på min hemsida och sett den röra som rådde då. Och som tyvärr råder fortfarande.

LustigtVeckans skämt utspelade sig faktisk för flera år sedan på jobbet. Min kollega X hade parkerat utanför mitt fönster där det råder parkeringsförbud. För att slippa böter bad hon mig kolla att det inte kom någon parkeringsvakt. På jobbet har vi adresslappar för paket som ser nästan lika

ut som parkeringsböteslapparna, så snabbt fyllde jag i en sådan och satt fast på hennes bilruta. När hon efter många hundra procents övertid på de lagliga 5 minuternas parkering gick hem för dagen kallade jag ut alla mina kolleger på balkongen för att se hennes reaktion: hon tar ”böteslappen” utan att titta på den och argt slänger den i baksätet. I samma ögonblick hör hon skrattet från en dussinhövdad publik som åsett det som skett och hon inser då att hon blivit grundlurad (samt slipper betala en massa böter).

SedanNästa blågg borde komma omkring den 8 december (om jag nu har nåt att berätta då!)

Så här heter jag enligt registerutdrag från folkbokföringenHenrik Tallgren

Välkommen tillMin aktuella blågg den 25 november 2006

Jag är gammal och trött och har supit upp alla pengarna. Well, vissa delar av detta kanske stämmer. Gammal är jag: fyllde 50 i söndags, så att kalla sig för ungdom går nog inte längre. Trött? Ja när detta skrivs så är det morronen efter att jag spelat påker med kompisarna halva fredagsnatten (förlorade 30 kronor, vilket innebär en förlust på 5 kronor i timmen). Supit upp alla pengarna? Tja, detta är väl en sanning med modifikation. Nog gick det åt en hel del öl, vin och whiskey på mitt kalas i lördags, men idag den 25e ”så smäller det”, vilket herr Uggla påpekat i en av sina sånger; jag är alltså åter stadd vid kassa trots den svidande förlusten inatt.

Bilder från 50-årsfesten kommer inom kort att läggas ut på denna hemsida. För den som inte var med kan berättas att den inleddes med sång och recitationer av delar av det kända Bellmanssällskapet i Göteborg (se länksidan): Hasse Johansson, Magnus Larsson och Sören Persson, för aftonen förstärkta med den internationellt kände flöjtisten Simon Jensen (som kan höras på http://www.simonjensen.com/sv/). I början av festen var det kanske lite stelt eftersom många av mina bekanta är lite till åren komna. Men allteftersom festen framled blev de allt yngre i sinnet och fram på småtimmarna blev de som barn på nytt och kröp hem! Bland de lite ovanligare presenterna kom egenhändigt gjorda alster av den inte helt okända karikatyrtecknaren Kikki Söderström (en målad teckning av födelsedagsbarnet med gitarren i handen) och den lite mer kända konstnären Lena Forslund van Leer (en inglasad citron omslutet av en metallram).

I veckan fick jag från styrelsen i Göteborgs universitets marina forskningscentrum (GMF) ett handgjort vinglas: ”Tack för tomglaset” var det enda jag lyckades få ut mig under denna oväntade uppvaktning. Glaset, förpackat i en vacker trälåda, ställde jag inne på kontoret medan vi fortsatte styrelsemötet. När jag efter tre timmar kom ut från mötet hade tomglaset fått sällskap av en vinflaska i presentförpackning, vilket visade sig vara en gåva från min vän och kollega den kände professorn i mikrobiologi, Lennart Adler. Tack Lennart! Jag såg dock att flaskan hade utgånget datum sedan en del år tillbaka; på de viner jag köper brukar det stå årets datum på skruvkorken. Man är väl konsumentmedveten!

Det finns många revolutionärer runt om i världen, men jag har nog aldrig räknats dit. Särskilt inte när det gäller teknikens område. Den 18 november 1996 skaffade jag min första mobiltelefon. Sedan förlöpte 10 år och fem dagar innan jag skaffade internet hemma. Så nu kan jag hålla bättre koll på vad som händer både i den lilla och stora världen. På liknande sätt

var det med min ljudanläggning: Länge hade jag bara en högtalare, sedan blev det stereo i många år och sensurround!

Veckans skämt levererades igår på jobbet: En av mina kolleger berättade att hon i sin ungdom var telefonissa på LM Ericsson som då var känt för sina high tech-produkter, vilket dock inte gällde den växel hon arbetade i. Där satt man fortfarande och kopplade telefonsamtalen i en antik växel med sladdar in i rätt anknytning. ”Men”, sade jag som vanligt snabbare än blixten, ”du skulle ju ha tagit en yxa och slagit sönder växeln så skulle ni ha fått en ny och fin från ert high tech-företag.” Fortfarande var det ingen som förstod denna fyndighet, så jag var naturligtvis tvungen att förklara att yxa heter AXE på engelska. Trots min förklaring är det ännu dom som inte riktigt förstår skämtet: Den som behöver en utförligare förklaring ombeds att kontakta mig på henriktallgren@hotmail.com eller uppsöka närmaste hjärnkirurgiska klinik.

Ett annat arbetsplatsrelaterat skämt som jag inte vill undanhålla er, kära läsare, är när en annan av mina kolleger berättade om en Volvobil där en massa getingar hade byggt sitt bo kring ljuddämparen. ”Ja”, sade jag som vanligt blixtsnabbt, ”då måste det ha varit en Volvo bi-fuel!”

Nästa blågg borde, om jag då behärskar tekniken tillfullo, komma kring månadsskiftet november december

Henrik Tallgren

Välkommen tillMin aktuella blågg den 2 november 2006Hej och hjärtligt välkommen till min hemsida (och blågg) som fortfarande är under uppbyggnad. För ett par veckor sedan skaffade jag denna adress och min gode vän Hasse Johansson hjälper mig att bygga upp den; sidan är en replika på en av de många hemsidor som Hasse ( Hans Johansson ) mycket professionellt för en ringa penning hjälpt många företag och privatpersoner att bygga upp. Hemsidan är min egen födelsedagspresent till 50-årsdagen som inträffar den 19 november (är född kl. 00.55 enligt morsan!). En av tankarna bakom denna hemsida är att erbjuda andra släktingar inom den tallgrenska familjen att ha den som ett forum för att presentera sig själva och deras företag/firmor/intressen med mera. En hel del av min höst har gått åt till arbete: slog i taket på en "all-time-high" förra veckan vad det gäller övertidstimmar, men föroppningsvis kommer det framåt juletid att lugna ner sig på den fronten och att jag då får mer tid att odla mina intressen såsom att läsa, skriva fånerier och kanke mer ägna mig åt musicerandet som gått på sparlåga det senaste decenniet. Ambitionen är att hålla denna blågg aktuell med inlägg en gång i veckan, fast lite mer sporadiskt under sommaren då jag ligger i sommarstugan i Finland och "gör ingenting" - men är mycket aktiv med att göra detta "ingenting". Fortsättningsvis nu under hösten 2006 kommer jag att lägga ut en massa material på hemsidan, sånt som jag har samlat på mig under åren: egenhändigt gjord musik, uppsatser/papers, fånerier, bilder m.m. Håll utkik efter nya saker på denna sida! P.S. en del av länkarna på hemsidan är enbart gjorda så att du, kära surfare, ska hitta hit till denna sida. Sålunda skiter jag exempelvis i Göteborgs kommun, men enligt min "hemsideguru" Hasse så ökar det chansen/risken att du (som du kanske gjort just nu) hittar hit. Ändamälet helgar medlen. Tack för att du surfade in till denna sida! Henrik