– 3–

I a n M cE wa n

på chesil beach

Översättning:

Maria Ekman

Ordfront Stockholm 2007

– 4 –

Ian McEwan: På Chesil Beach

Ordfront, Box 7506, 8 9 Stockholmwww.ordfront.se forlaget@ordfront.se

© Ian McEwan 2007ÖVERSÄTTNING: Maria Ekman

ORIGINALETS TITEL: On Chesil BeachFörst utgiven av Jonathan Cape, London, 2007

OMSLAG OCH GRAFISK FORM: Göran SkarbrandtFOTO / OMSLAGSILLUSTRATION: Chris Fraser Smith

FÖRFATTARPORTRÄTT: Eamonn McCabeTRYCK: ScandBook, Falun 2007

ISBN 978-9-7037-326-8

AV IAN MCEWAN HAR TIDIGARE UTKOMMIT PÅ SVENSKA:

PÅ ORDFRONT FÖRLAG:Kärlekens raseri, 2000

Amsterdam, 200Cementträdgården (pocketutgåva), 2002

Försoning, 2003Lördag, 2005

PÅ ANDRA FÖRLAG:Cementträdgården, Alba 979

Sommarens sista dag och andra berättelser, Alba 980Främlingars tröst, Alba 98Tiden och barnet, Alba 988

Oskulden, Alba 990Svarta hundar, Bonnier Alba 993

Dagdrömmaren, Alfabeta 996

– 5–

Till Annalena

– 6 –

– 7–

E T T

– 8 –

– 9–

DE VAR UNGA, VÄLUTBILDADE och oskulder båda två den här kvällen, deras bröllopskväll, och de levde i en tid då ett samtal om sexuella problem var en absolut omöjlighet. Men det är aldrig enkelt. De hade nyss satt sig till bords för att äta middag i en mycket liten salong en trappa upp på ett georgianskt värdshus. I nästa rum, synlig genom den öppna dörren, fanns en himmelssäng, ganska smal, vars överkast var bländvitt och så sträckt att det var förbluffande slätt, som vore det inte gjort av människohand. Edward nämnde inte att han aldrig förr hade bott på hotell, medan Florence efter många resor som barn tillsammans med sin far var ru-tinerad. Ytligt sett var de på ett strålande humör. Bröllopet, i St. Mary’s Church i Oxford, hade gått bra; vigselakten var värdig, mottagningen trevlig, vännernas och studiekamra-ternas avsked skränigt och uppmuntrande. Hennes föräld-rar hade inte uppträtt nedlåtande mot hans, som de hade befarat, och hans mor hade inte uppfört sig påfallande illa eller totalt glömt bort evenemangets syfte. Paret hade kört iväg i en liten bil som tillhörde Florences mor och kom-mit fram till sitt hotell på Dorsetkusten tidigt på kvällen i ett väder som inte var perfekt för mitten av juli eller om-ständigheterna, men ändå hyggligt: det regnade inte, men

– 0 –

enligt Florence var det inte tillräckligt varmt för att äta utomhus på terrassen som de hade hoppats. Edward tyckte att det var det, men överdrivet artig som han var kunde han inte tänka sig att säga emot henne en sådan kväll.

Så nu åt de i sin svit framför de halvöppna franska fönst-ren som vette mot en balkong och en utsikt över en liten del av Engelska kanalen, och mot Chesil Beach med dess oändliga klapperstensrev. Två unga män i smoking serverade dem från en serveringsvagn parkerad utanför i korridoren, och deras kommande och gående genom det som allmänt kallades smekmånadssviten fick de bonade ekplankorna att knarra komiskt i tystnaden. Stolt och beskyddande höll den unge mannen utkik efter någon åtbörd eller min som hade kunnat verka satirisk. Han skulle inte ha tillåtit några flin. Men de här grabbarna från en by i närheten skötte sin uppgift med krökt rygg och outgrundlig min, och deras sätt var tvekande, händerna skakade när de ställde ned saker på den stärkta linneduken. Också de var nervösa.

Detta var inget bra ögonblick i den engelska kok-konstens historia, men det var det ingen som brydde sig nämnvärt om då, utom besökare från utlandet. Middagen inleddes, som så många finare måltider då för tiden, med en skiva melon garnerad med ett ensamt glacerat körsbär. Ute i korridoren, i silverkarotter på värmeplattor med vär-meljus, väntade skivor av för längesedan tillagad oxstek i en redd sås, mjukkokade grönsaker och blåaktig potatis.

– –

Vinet var från Frankrike, även om ingen särskild region nämndes på etiketten, som pryddes av en ensam pilande svala. Edward skulle aldrig ha kommit på tanken att be-ställa ett rött vin.

Han och Florence längtade intensivt efter att kyparna skulle ge sig av och under tiden vände de sig om i stolarna och betraktade utsikten över en brun mossig gräsmatta, och längre bort en slingerskog av blommande buskar och träd som klamrade sig fast på en brant sluttning ned mot en liten väg som ledde till stranden. De kunde se början på en stig som förde nedåt via en lerig trappa, en väg kantad av omåttligt stora ogräsplantor, jättelika rabarberplantor och kålplantor såg det ut som, med närmare två meter höga svullna stjälkar som böjde sig under tyngden av mörka, tjocka ådriga blad. Trädgårdens växtlighet höjde sig, sinn-lig och tropisk i sin rikedom, ett intryck som förstärktes av det gråa, dämpade ljuset och ett skirt dis som drev in från havet, vars jämna rörelse av attack och återtåg hördes som ett svagt åskmuller och därefter en plötslig väsning mot klapperstenarna. De hade planer på att efter middagen byta till grova skor och gå ut på det långa klapperstensrevet mel-lan havet och den bräckta lagun som gick under namnet The Fleet, och om de inte hade druckit ur vinet skulle de ta det med sig, och halsa ur flaskan likt landsvägsriddare.

Och de hade så många planer, lättsinniga planer som tornade upp sig framför dem i den obestämda framtiden,

– 2 –

lika frodigt sammanslingrade som Dorsetkustens sommar-flora, och lika vackra. Var de skulle bo och hur de skulle leva, vilka deras nära vänner skulle vara, hans anställning i hennes fars företag, hennes karriär som musiker och vad pengarna hennes far hade gett henne skulle användas till, och att de inte skulle vara som andra, åtminstone inte inombords. Detta var fortfarande den tidsålder – den skulle upphöra senare under det berömda decenniet – då ungdom var ett socialt handikapp, ett tecken på betydelselöshet, ett något genant tillstånd som kunde börja avhjälpas genom äktenskap. Tillsammans på ett främmande sätt, nästan främlingar för varandra, stod de på en ny höjdpunkt i till-varon, upprymda över att deras nya ställning lovade att befordra dem från deras ändlösa ungdom – Edward och Florence, äntligen fria! Ett av deras käraste samtalsämnen var deras respektive barndom, inte så mycket glädjeämnena som snarare den dimma av komiska missuppfattningar ur vilken de hade stigit fram, och de olika föräldramisstag och förlegade metoder som de nu kunde förlåta.

Från dessa nya höjder kunde de se klart, men vissa mot-stridiga känslor kunde de inte beskriva för varandra: var för sig oroade de sig för det ögonblick, någon gång strax efter middagen, då deras nya mognad skulle sättas på prov, då de skulle lägga sig tillsammans på himmelssängen och avslöja sig fullständigt för varandra. I över ett år hade Ed-ward varit hypnotiserad av utsikten att den allra känsligaste

– 3–

delen av honom på kvällen ett visst datum i juli skulle be-finna sig inne i en naturligt bildad hålighet inuti denna gladlynta, söta, oerhört intelligenta kvinna, hur kortvarigt det än blev. Hur detta skulle åstadkommas utan absurditet, eller besvikelse, oroade honom. Hans speciella bekymmer, baserat på en enda olycksalig erfarenhet, gällde alltför stor upphetsning, det han hört någon beskriva som att ”det gick för fort”. Det hela var sällan ur hans tankar, men trots att hans rädsla för misslyckande var stor, var hans iver – efter hänryckning, efter ett avgörande – vida större.

Florences farhågor var allvarligare och det fanns ögon-blick under färden från Oxford när hon trodde att hon strax skulle uppbjuda allt sitt mod för att säga rent ut vad hon tänkte. Men det som oroade henne fanns det inga ord för, och det var knappt hon kunde formulera det för sig själv. Där han bara led av konventionell nervositet inför den första natten, kände hon en instinktiv fasa, en hjälplös avsmak lika påtaglig som sjösjuka. En stor del av tiden, un-der alla månaderna av glada bröllopsförberedelser, lyckades hon blunda för denna fläck på sin lycka, men så fort hennes tankar gick till ett ömt famntag – det fanns ingen annan term som hon hellre ville använda – knöt det sig i magen på henne, hon kände kräkreflexer långt nere i svalget. I en mo-dern, framsynt handbok som med sina glättiga tonfall och utropstecken och numrerade illustrationer antogs kunna hjälpa unga brudar, stötte hon på vissa ord eller uttryck som

– 4 –

nästan gav henne kväljningar: slemhinna, och det olycks-bådande och glänsande ollon. Andra formuleringar sårade hennes intelligens, särskilt de som handlade om inträng-anden: Strax innan han tränger in i henne … eller nu tränger han slutligen in i henne, och kort efter att han har trängt in i henne har lyckligtvis … Måste hon den natten för Edwards skull omvandla sig till ett slags portal eller salong genom vilken han kunde tåga fram? Nästan lika vanligt förekom-mande var ett ord som enbart påminde henne om smärta, som när kött skärs med en kniv: penetrering.

I optimistiska stunder försökte hon övertyga sig själv om att hon inte led av något annat än ett slags förhöjd över-känslighet som säkert skulle gå över. Tanken på Edwards testiklar där de hängde under hans blodöverfyllda penis – en annan skräckinjagande term – hade makten att få hennes överläpp att krökas, och tanken på att själv bli vidrörd ”där nere” av någon annan, till och med någon hon älskade, var lika motbjudande som, för att ta ett exempel, ett kirurgiskt ingrepp i hennes öga. Men överkänsligheten sträckte sig inte till spädbarn. Dem tyckte hon om, emellanåt hade hon sett efter sin kusins små pojkar och tyckt att det var roligt. Hon trodde att hon skulle tycka det var underbart att vänta barn med Edward, och åtminstone rent abstrakt kände hon ingen rädsla inför att föda. Om hon bara, likt Jesu moder, kunde råka i detta uppsvällda tillstånd genom trolldom.

Florence misstänkte att det var något grundläggande

– 5–

fel på henne, att hon alltid hade varit annorlunda, och att hon nu till slut skulle bli avslöjad. Hennes problem var, trodde hon, större, mer djupgående, än bara vanlig fysisk motvilja: hela hennes väsen uppreste sig mot tanken på sammanslingring och kroppslighet; hennes sinnesfrid och grundläggande lycka skulle snart skändas. Hon ville helt enkelt inte att någon skulle ”tränga in i” eller ”penetrera” henne. Sex med Edward kunde inte vara höjden av lycka för henne, utan var det pris hon måste betala för den.

Hon visste att hon borde ha talat ut för länge sedan, så fort han friade, långt före besöket hos den uppriktige och lågmälde kyrkoherden, och middagarna med deras respektive föräldrar, innan bröllopsgästerna blev inbjudna, presentlistan sammanställd och inlämnad på ett varuhus, och festtältet och fotografen inbokade, och alla de övriga oåterkalleliga arrangemangen. Men vad hade hon kunnat säga, vilka tänkbara termer hade hon kunnat använda när hon inte kunnat sätta namn på det inför sig själv? Och hon älskade Edward, inte med den heta, fuktiga lidelse som hon hade läst om, utan varmt, djupt, ibland som en dotter, ibland nästan moderligt. Hon älskade att kela med honom och ha hans enorma arm runt axlarna och bli kysst av honom, även om hon kände motvilja mot hans tunga i sin mun och ordlöst hade klargjort det. Hon tyckte att han var originell, annorlunda än alla hon någonsin hade träffat. Han hade alltid en pocketbok, vanligtvis om historia, i ka-

– 6 –

vajfickan för den händelse han skulle hamna i en kö eller ett väntrum. Han strök för det han läste med en pennstump. Han var praktiskt taget den ende man Florence hade träffat som inte rökte. Hans strumpor var alltid omaka. Han hade bara en enda slips, smal, stickad, mörkblå, som han använde nästan hela tiden tillsammans med en vit skjorta. Hon av-gudade hans nyfikna intellekt, hans lätt lantliga uttal, den kolossala styrkan i hans händer, de oförutsägbara kasten och strömkantringarna i hans konversation, hans godhet mot henne och det sätt på vilket hans milda bruna ögon, som var fästa på henne medan hon talade, fick henne att känna sig insvept i ett vänligt moln av kärlek. Vid tjugotvå års ålder tvivlade hon inte på att hon ville tillbringa resten av sitt liv tillsammans med Edward Mayhew. Hur skulle hon ha vågat ta risken att förlora honom?

Det fanns ingen hon hade kunnat tala med. Ruth, hennes syster, var för ung, och hennes mor, helt underbar på sitt sätt, var för intellektuell, för spröd, en gammaldags blåstrumpa. Närhelst hon ställdes inför ett personligt problem hade hon en benägenhet att anta föreläsningssalens offentliga beteen-de, och använda allt längre ord, och referera till böcker som hon ansåg att alla borde ha läst. Först när frågan var tryggt paketerad på detta vis kunde hon ibland slappna av och visa vänlighet, även om det hände sällan, och inte ens då hade man en aning om vad det var för råd man fick. Florence hade några fantastiska kamrater från skolan och musikhögskolan

– 7–

som ställde henne inför det motsatta problemet: de älskade förtroligt prat och vältrade sig i varandras problem. Alla kände varandra, och de var alldeles för angelägna med sina telefonsamtal och brev. Hon kunde inte lita på att de skulle bevara en hemlighet, men inte heller kunde hon anklaga dem, för hon var en i gänget. Hon skulle inte ha litat på sig själv. Hon var ensam med ett problem som hon inte anade hur hon skulle hantera, och den enda kunskap hon hade tillgång till var sin handbok i pocketutgåva. På dess grälla röda omslag fanns en bild av två leende glosögda streckgub-bar som höll varandra i handen, klumpigt tecknade i vit krita som av ett oskyldigt barn.

DE ÅT UPP MELONEN PÅ mindre än två minuter under det att de unga pojkarna i stället för att vänta ute i korridoren stod en bit ifrån dem, invid dörren, och fingrade på sina flugor och trånga kragar och plockade på sina manschetter. Deras uttryckslösa min ändrades inte medan de betraktade Edward som med en flott ironisk gest erbjöd Florence sitt glacerade körsbär. Lekfullt sög hon åt sig det från hans fingrar och såg honom oavvänt i ögonen medan hon mål-medvetet tuggade och lät honom se hennes tunga, med-veten om att hon genom att flirta med honom på det här viset skulle göra allt värre för sig själv. Hon borde inte sätta igång något som hon inte kunde fullfölja, men det hjälpte

– 8 –

att behaga honom på vad sätt hon kunde: det fick henne att inte känna sig totalt oduglig. Om nu det enda som krävdes var att äta ett klibbigt körsbär.

För att visa att han inte besvärades av servitörernas när-varo, trots att han längtade efter att de skulle gå sin väg, log Edward där han satt tillbakalutad med sitt vin och ropade över axeln: ”Finns det fler såna där?”

”Nej, herrn, finns inga. Tyvärr, herrn.”Men handen som höll vinglaset darrade när han käm-

pade för att tygla sin plötsliga lycka, sin hänförelse. Det var som om hon strålade inför honom, och hon var underbar – obeskrivligt vacker, sensuell, begåvad, vänlig.

Pojken som hade talat kilade fram för att duka av. Hans kollega befann sig precis utanför rummet och lade upp hu-vudrätten, steken, på deras tallrikar. Att rulla in serverings-vagnen i smekmånadssviten och lägga för gästerna maten vid bordet var omöjligt på grund av en nivåskillnad på två trappsteg mellan den och korridoren, en följd av dålig pla-nering när den elisabetanska bondgården blev ”georgiani-serad” vid sjuttonhundratalets mitt.

De tu var ensamma en kort stund, även om de hörde skrapet av skedar i karotter och pojkarnas mumlande vid den öppna dörren. Edward lade sin hand över Florences och för hundrade gången den dagen sade han viskande ”Jag älskar dig”, och hon sade det genast tillbaka, och hon menade det uppriktigt.

– 9–

Edward hade en universitetsexamen med högsta be-tyget i historia från University College i London. Under tre korta år studerade han krig, uppror, svältkatastrofer, farsoter, imperiers uppgång och fall, revolutioner som slukade sina barn, jordbrukets påfrestningar, industrins elände, härskande eliters grymhet – en färggrann parad av förtryck, misär och svikna förhoppningar. Han insåg hur ofria och torftiga människors liv kunde vara, generation efter generation. I det stora perspektivet var den fredliga, framgångsrika tid England nu upplevde en sällsynthet, och i den var hans och Florences glädje ovanlig, rentav unik. Sista året hade han gjort en specialstudie av teorin om ”den store mannen” i historien – var det verkligen omodernt att tro att kraftfulla individer kunde forma nationers öde? Det ansåg uppenbarligen hans handledare: enligt hans mening drevs Historien, vederbörligen skriven med stort H, av obönhörliga krafter fram mot ofrånkomliga, nödvändiga mål, och snart skulle ämnet uppfattas som en vetenskap. Men de liv Edward ingående undersökte – Caesar, Karl den store, Fredrik den store, Katarina den stora, Nelson och Napoleon (Stalin släppte han, på handledarens enträgna begäran) – tydde snarare på motsatsen. En hänsynslös personlighet, naken opportunism och tur, hade Edward hävdat, kunde dirigera om miljoner människors öden, en egensinnig slutsats som renderade honom ett B- och sånär äventyrade hans goda examensresultat.

– 20 –

Ett sidofynd var att inte ens legendarisk framgång med-förde någon nämnvärd lycka, bara fördubblad rastlöshet, gnagande ärelystnad. Medan han klädde om sig till bröl-lopet den förmiddagen (frack, hög hatt, rejält med eau-de-cologne) hade han kommit fram till att ingen av figurerna på hans lista kunde ha upplevt samma slags belåtenhet som han själv. Hans segerglädje var i sig en form av stor-het. Här var han, en underbart tillfredsställd, eller närapå tillfredsställd, man. Vid tjugotvå års ålder hade han redan överglänst dem alla.

Nu såg han oavvänt på sin hustru, såg djupt in i hennes raffinerat melerade nötbruna ögon, in i de rena ögonvitorna där det fanns den allra lättaste anstrykning av mjölkaktigt blått. Ögonfransarna var tjocka och mörka, som hos ett barn, och det var något barnsligt också över allvaret hos hennes ansikte i vila. Det var ett underbart ansikte, som såg skulpterat ut och som i en viss belysning påminde om en indianska, en högättad squaw. Hon hade en kraftfull haka, och leendet var brett och troskyldigt, ända in i vecken vid ögonvrårna. Hon var kraftigt byggd – en och annan matrona på bröllopet kommenterade menande hennes väl tilltagna höfter. Brösten, som Edward hade rört vid och rentav kysst, fastän inte på långa vägar tillräckligt mycket, var små. Violinisthänderna var bleka och starka, de långa armarna likaså; på idrottsdagarna i skolan hade hon varit skicklig i att kasta spjut.

– 2–

Edward hade aldrig tyckt om klassisk musik, men nu höll han på att lära sig dess klatschiga jargong – legato, piz-zicato, con brio. Sakta, genom själlös upprepning, började han känna igen och rentav uppskatta vissa stycken. Det fanns ett hon spelade tillsammans med sina vänner som särskilt grep honom. När hon övade sina skalor och arpeg-gion hemma använde hon hårskena, en förtjusande detalj som fick honom att drömma om den dotter de kanske skul-le få en dag. Florences spel var smidigt och exakt, och hon var känd för sin fylliga ton. En lärare sade att han aldrig hade mött en elev som hade fått en öppen sträng att sjunga på ett så varmt sätt. När hon befann sig framför notstället i övningssalen i London, eller i sitt sovrum i föräldrarnas hus i Oxford, medan Edward låg utsträckt på sängen och betraktade och åtrådde henne, var hennes hållning graciös, ryggen rak och huvudet stolt höjt, och hon läste noterna med en befallande, nästan högdragen min som berörde ho-nom starkt. Den blicken hade en sådan visshet, en sådan kunskap om vägen till njutning.

När det handlade om musik var hennes rörelser alltid säkra och lediga – när hon hartsade en stråke, strängade om sitt instrument, möblerade om i rummet för att ge plats åt sina tre kamrater från musikhögskolan, för den stråk-kvartett som var hennes passion. Hon var den oomstridda ledaren och fick alltid sista ordet i deras många musikaliska meningsskiljaktigheter. Men i resten av sitt liv var hon för-

– 22 –

vånansvärt klumpig och osäker, stötte ideligen i en tå, eller välte saker, eller slog i huvudet. Fingrarna som kunde klara dubbelgreppet i en Bach-partita var lika bra på att stjälpa ut en full tekopp över en linneduk eller tappa ett glas i ett stengolv. Hon brukade snubbla över sina fötter om hon trodde att hon var iakttagen – hon anförtrodde Edward att hon tyckte att det var en skärseld att komma gående mot en vän som befann sig en bit bort på gatan. Och alltid när hon blev ängslig eller alltför osäker lyftes handen gång på gång mot pannan för att stryka bort en inbillad hårslinga, en diskret, fladdrande rörelse som fortsatte långt efter det att orsaken till påfrestningen hade försvunnit.

Hur skulle han kunna låta bli att älska någon som var så säreget och entusiastiskt speciell, så plågsamt uppriktig och uppmärksam på sig själv, någon vars samtliga tankar och känslor tycktes ligga nakna och synliga där de ström-made likt laddade partiklar genom hennes skiftande miner och åtbörder? Också utan hennes markanta skönhet skulle han ha varit tvungen att älska henne. Och hon älskade ho-nom med en sådan intensitet, en sådan plågsam fysisk för-behållsamhet. Inte bara hans lidelser, stegrade av bristen på ett lämpligt utlopp, utan också hans beskyddarinstinkter väcktes. Men var hon verkligen så sårbar? En gång hade han kikat i pärmen med hennes skolbetyg och sett hennes resultat på intelligenstestet: etthundrafemtiotvå, sjutton poäng mer än han. Detta var en tid då dessa kvoter ansågs

– 23–

mäta något lika konkret som längd eller vikt. När Edward satt med och lyssnade vid en repetition med kvartetten, och hon var av en annan åsikt ifråga om frasering eller tempo eller dynamik än Charles, den knubbige och tvär-säkre cellisten vars ansikte lyste av senblommande acne, förbryllade det honom att Florence kunde vara så oberörd. Hon argumenterade inte, hon lyssnade lugnt, varefter hon meddelade sitt beslut. Inte ett spår då av den lilla rörelsen för att stryka bort håret. Hon kunde sin sak och hon var fast besluten att leda, så som det ankom på förstaviolinen att göra. Hon tycktes kunna förmå sin ganska skräckinjagande far att göra vad hon ville. Många månader före bröllopet hade denne, på hennes förslag, erbjudit Edward en anställ-ning i sitt företag. Huruvida han verkligen ville ha den, eller tordes tacka nej till den, var en annan sak. Och med hjälp av något slags kvinnlig osmos visste hon exakt vad som behövdes vid bröllopsfesten, från festtältets storlek till mängden bärpudding, och precis hur mycket det var rimligt att förvänta sig att hennes far skulle betala.

”HÄR KOMMER DET”, viskade hon medan hon tryckte hans hand för att avvärja ytterligare en plötslig förtrolighet. Nu kom servitörerna med deras tallrikar med kött, hans por-tion dubbelt så stor som hennes. De hade också med sig sherry trifle och cheddarost och mintchokladpraliner som

– 24 –

de ställde på ett sideboard. Efter mumlande råd om ring-klockan vid öppna spisen – man måste trycka hårt och hålla knappen intryckt – drog sig pojkarna tillbaka och stängde dörren efter sig med oerhörd försiktighet. Så hördes ett klirrande när serveringsvagnen avlägsnade sig i korridoren, sedan, efter en tystnad, ett hojtande eller ett skrän som mycket väl kunde ha kommit från baren på bottenvåningen och till slut var de nygifta ensamma på riktigt.

Vinden kantrade eller tilltog och bar med sig ljudet av mindre vågor som bröts oftare, likt ett fjärran krossande av många glas. Diset började lätta och avslöjade delvis kontu-rerna av de låga kullarna som krökte sig ovanför kustlinjen åt öster. De kunde se en lysande grå jämnhet som kan ha va-rit själva havets sidenmjuka yta, eller lagunen, eller himlen – det var svårt att avgöra. Genom de öppna franska fönst-ren förde den förändrade vindfläkten med sig en lockelse, en salt doft av syre och fri rymd som tycktes passa illa ihop med det stärkta bordslinnet, den majsenaredda såsen och de tunga polerade silverbesticken som de höll i händerna. Bröllopslunchen hade varit kolossal och långvarig. De var inte hungriga. Det var, teoretiskt sett, fullt möjligt för dem att överge sina tallrikar, ta vinflaskan om halsen och springa ned till stranden och sparka av sig skorna och jubla över sin frihet. Det fanns ingen på hotellet som skulle ha velat hindra dem. De var äntligen vuxna, på semester, det stod dem fritt att göra vad de ville. Inom bara några år skulle det

– 25–

vara sådana saker som helt vanliga unga människor gjorde. Men tills vidare hindrades de av tidsandan. Fortfarande var det tusen outtalade regler som gällde, till och med när Edward och Florence var ensamma. Det var just därför att de var vuxna som de inte gjorde barnsligheter i stil med att gå ifrån en måltid som andra hade gjort sig omaket att tillreda. Det var ju ändå middagsdags. Och detta att vara barnslig var ännu inte ärofullt, eller inne.

Likafullt oroades Edward av lockropet från stranden och om han vetat hur han skulle framlägga det, eller mo-tivera det, hade han kanske föreslagit att de skulle gå ut med en gång. Han hade läst högt för Florence ur en gui-debok där det stod att årtusenden av våldsamma oväder hade sållat och sorterat stenstorleken utmed den tjugonio kilometer långa stranden, så att de större stenarna ham-nade i östra ändan. Det berättades att fiskare från trakten som landsteg nattetid visste exakt var de befann sig tack vare klapperstenarnas storlek. Florence hade föreslagit att de skulle titta efter själva genom att plocka en näve sten med en kilometers mellanrum och jämföra. Att traska fram längs stranden skulle ha varit bättre än att sitta här. Taket, lågt nog som det var, kändes som om det var närmare hans huvud och slöt sig omkring honom. Från hans tallrik steg en kallfuktig odör, som andedräkten från familjens hund, och blandades med den lätta vinden från havet. Kanhända var han inte fullt så glad som han intalade sig att han var.

– 26 –

Han kände en fruktansvärd press som begränsade hans tankar, lade band på hans tunga, och han kände ett akut fysiskt obehag – det var som om byxorna eller kalsongerna hade krympt.

Men om en genie hade uppenbarat sig vid deras bord för att uppfylla Edwards allra ivrigaste önskan skulle han inte ha bett om någon strand i världen. Det enda han ville, det enda han kunde tänka på, var att han själv och Florence skulle ligga nakna tillsammans på eller i sängen i rummet intill, för att äntligen möta den formidabla upplevelse som tycktes lika fjärran från vardagen som en vision av religiös extas, eller rentav döden själv. Den möjligheten – skulle det verkligen inträffa? För honom? – sände på nytt kyliga fingrar genom magen på honom och han kom på sig med en hastig hänförd rörelse som han dolde bakom en belåten suck.

I likhet med de flesta unga män av sin tid, eller varje tid, som inte hade ett ledigt sätt eller medel att låta sexualiteten komma till uttryck, hängav han sig ständigt åt det som en upplyst auktoritet nu kallade ”självstimulering”. Edward blev glad när han upptäckte termen. Han var född alltför sent i seklet, 940, för att tro att han missbrukade sin kropp, att synen skulle ta skada, eller att Gud med bister misstro iakttog honom när han varje dag ägnade sig åt uppgiften. Eller ens att alla kunde veta om det utifrån hans bleka och inåtvända utseende. Men likafullt svävade det en viss

– 27–

obestämd vanära över hans ansträngningar, en känsla av misslyckande och förspilld möda, och ensamhet förstås. Och njutningen var verkligen en underordnad behållning. Målet var utlösning – befrielse från ett envist, tankehäm-mande begär efter något som inte omedelbart kunde fås. Så märkligt det var, att en sked vätska, frambringad av ho-nom själv, när den sköt iväg från hans kropp ögonblickligen skulle frigöra hans intellekt så att det på nytt kunde inrikta sig på Nelsons beslutsamhet vid Abukirbukten.

Edwards viktigaste enskilda bidrag till bröllopsförbe-redelserna var att avstå, i över en vecka. Inte sedan han var tolv hade han iakttagit en så fullständig kyskhet med sig själv. Han ville vara i toppform för sin brud. Lätt var det inte, särskilt inte nattetid i sängen, eller på morgnarna när han vaknade, eller under de långa eftermiddagarna, eller under timmarna före lunch, eller efter middagen, under timmarna före sänggåendet. Här var de nu äntligen, gifta och på tu man hand. Varför reste han sig inte från steken, överöste henne med kyssar och förde henne till himmels-sängen i rummet intill? Så enkelt var det inte. Han hade ganska lång erfarenhet av att tampas med Florences blyg-het. Han hade kommit att respektera den, ja, rentav vörda den, då han förväxlade den med en form av skälmskhet, en hävdvunnen täckmantel för en i rikt mått sexuell natur. Allt som allt en del av hennes djupt komplicerade per-sonlighet, och ett bevis på hennes goda egenskaper. Han

– 28 –

intalade sig att han helst ville ha henne sådan. Han tänkte inte tanken rent ut, men hennes förbehållsamhet passade hans egen okunnighet och brist på självförtroende; en mer sensuell och krävande kvinna, en vild kvinna, skulle kanske ha skrämt honom.

Deras kurtis hade varit en gravitetisk dans, en värdig utveckling styrd av aldrig överenskomna eller uttalade men likafullt allmänt iakttagna etikettsregler. Ingenting disku-terades någonsin – och inte heller besvärades de av bristen på förtroligt prat. Detta var frågor som låg bortom orden, bortom definitionerna. Terapins språk och praktik, bruket att idogt redogöra för och gemensamt analysera känslor, hade ännu inte fått allmän spridning. Även om man hörde talas om att förmögnare människor gick in för psykoanalys var det ännu inte vanligt att man i vardagliga ordalag be-traktade sig själv som en gåta, som en övning i narrativ his-toria, eller som ett problem som väntade på sin lösning.

Mellan Edward och Florence skedde ingenting fort. Viktiga framsteg, ordlösa tillåtelser att utvidga det han fick lov att se eller smeka, vanns endast gradvis. Den dag i okto-ber då han första gången såg hennes nakna bröst kom långt före den dag då han kunde röra vid dem – den nittonde december. Han kysste dem i februari, fastän inte bröst-vårtorna, som han snuddade vid med läpparna en gång, i maj. Hon tillät sig att rycka fram över hans egen kropp med ännu större försiktighet. Plötsliga utspel eller radikala

– 29–

förslag från hans sida kunde omintetgöra månader av gott arbete. Den kväll på bion under en visning av En doft av honung då han grep hennes hand och körde ned den mel-lan sina ben vreds processen tillbaka flera veckor. Hon blev, inte iskall, inte ens sval – så uppförde hon sig aldrig – utan omärkligt avvisande, kanske besviken, eller rentav dunkelt förrådd. Hon drog sig på något sätt undan honom utan att någonsin låta honom betvivla hennes kärlek. Sedan var de slutligen på rätt kurs igen: när de var ensamma en lör-dagseftermiddag i slutet av mars medan regnet föll tungt utanför fönstren i det ostädade vardagsrummet i hans för-äldrars lilla hus i Chiltern Hills, lät hon sin hand helt has-tigt vila på, eller nära, hans penis. Under mindre än femton sekunder kände han henne genom två lager tyg. I samma ögonblick som hon drog tillbaka handen visste han att han inte härdade ut längre. Han friade till henne.

Han kunde inte ha vetat vad det kostade henne att pla-cera handen – det var handryggen – på ett sådant ställe. Hon älskade honom, hon ville behaga honom, men hon måste övervinna en betydande motvilja. Det var ett upp-riktigt försök – hon må ha varit skarpsinnig, men hon hade inga baktankar. Hon höll kvar den där handen så länge hon kunde, ända tills hon kände att något rörde sig och blev hårdare innanför byxornas grå flanell. Hon upplevde ett levande ting, helt skilt från hennes Edward – och hon ryggade tillbaka. Sedan hasplade han ur sig sitt frieri och

– 30 –

i känslostormen, förtjusningen och uppsluppenheten och lättnaden, de plötsliga omfamningarna, glömde hon till-fälligt bort sin lilla chock. Och han blev så förvånad över sin egen beslutsamhet, och samtidigt mentalt förlamad av otillfredsställt begär, att han knappast hade kunnat ha en aning om vilken motsägelse hon började leva med från och med den dagen, det hemliga förhållandet mellan avsmak och glädje.

DE VAR ALLTSÅ ENSAMMA, och teoretiskt sett fria att göra vad de ville, men de fortsatte att äta middagen de inte hade någon aptit på. Florence lade ned kniven och sträckte sig efter Edwards hand och tryckte den. Där nerifrån hörde de radion, klockorna i Big Ben som inledde tionyheterna. Ut-med den här kuststräckan var TV-mottagningen dålig på grund av de höga kullarna alldeles inåt land. De äldre gäs-terna satt säkert nere i salongen och genomskådade världen med sina sängfösare – hotellet hade ett utmärkt sortiment av single malt-whisky – och somliga av männen stoppade nog pipan för sista gången den dagen. Att samlas kring radion för den stora nyhetssändningen var en vana från krigstiden som de aldrig skulle lägga bort. Edward och Florence hörde de dämpade rubrikerna och uppfångade premiärministerns namn, och ett par minuter senare hörde de så hans välbe-kanta röst, höjd i ett anförande. Harold Macmillan hade

– 3–

talat inför en konferens i Washington om kapprustningen och nödvändigheten av ett provstoppsavtal. Vem kunde vara av en annan åsikt än att det var vanvett att fortsätta att prova vätebomber i atmosfären och utsätta hela planeten för bestrålning? Men ingen under trettio – och definitivt inte Edward och Florence – trodde att en brittisk premiär-minister hade något större inflytande över världspolitiken. För varje år krympte Imperiet allteftersom ytterligare några länder utropade sin rättmätiga självständighet. Nu fanns det knappast någonting kvar, och världen tillhörde amerikaner-na och ryssarna. Storbritannien, England, var en obetydlig makt – att säga det skänkte en viss hädisk njutning. Därnere var man förstås av annan åsikt. Alla över fyrtio hade kämpat eller lidit i kriget och upplevt döden i ovanlig skala, och de skulle omöjligt ha kunnat tro att belöningen för all denna uppoffring var att tvingas ut i betydelselöshet.

Edward och Florence skulle rösta för första gången i nästa allmänna val och hoppades entusiastiskt på ett lika stort jordskred för labour som den berömda segern 945. Om ett år eller två måste väl den äldre generation som fortfarande drömde om Imperiet ge plats för politiker som Gaitskell, Wilson, Crosland – nya män med en vision av ett modernt land där det rådde jämlikhet och det verkligen blev något gjort. Om Amerika kunde ha en levnadsglad och stilig president Kennedy, då kunde Storbritannien ha något liknande – åtminstone i anden, för det fanns ingen

– 32 –

som var riktigt så glamorös inom labourpartiet. De vapen- skramlande reaktionärerna, som fortfarande utkämp- ade det senaste kriget, som fortfarande längtade tillbaka till dess disciplin och försakelser – deras tid var ute. Edwards och Florences gemensamma uppfattning att landet endera dagen skulle förändras till det bättre, att ungdomliga krafter pressade på för att strömma ut, likt ånga under tryck, blandades med upphetsningen över deras eget äventyr tillsammans. Sextiotalet var deras första decennium av vuxenliv, och det tillhörde minsann dem. Piprökarna därnere i sina blazrar med silverknap-par, med sina dubbla Caol Ila och sina minnen av fälttåg i Nordafrika och Normandie, och sina kultiverade rester av arméslang – de kunde inte ha någon rätt till framtiden. Stängningsdags, mina herrar!

Allteftersom diset lättade framträdde träden i närheten, de nakna gröna klipporna bortom lagunen och stycken av ett silvrigt hav, och den lena kvällsluften strömmade in runt deras bord, och de fortsatte med sitt låtsasätande, fångna i ögonblicket av privata farhågor. Florence flyttade blott runt maten på sin tallrik. Edward åt bara symboliska bitar po-tatis, som han skar loss med kanten av gaffeln. De lyssnade hjälplöst på det andra nyhetsinslaget, medvetna om hur långtråkiga de var som riktade sin egen uppmärksamhet åt samma håll som gästerna på bottenvåningen. Deras bröl-lopskväll, och ingenting hade de att säga. Från någonstans

– 33–

under deras fötter steg de otydliga orden, men de urskilde ”Berlin” och visste ögonblickligen att detta var nyheten som hade fängslat alla på sista tiden. Det var en flykt från det kommunistiska öst till stadens västra del med hjälp av en beslagtagen ångbåt på Wannsee, där de flyende kröp ihop intill styrhytten för att undgå de östtyska vakternas kulor. De lyssnade på det, och nu, olidligt, det tredje inslaget, slutsessionen vid en islamisk konferens i Bagdad.

Bundna vid världshändelserna genom sin egen dumhet! Det kunde inte fortsätta. Det var dags att handla. Edward lossade på slipsen och lade beslutsamt ned kniven och gaf-feln parallellt på tallriken.

”Vi skulle kunna gå ner och lyssna ordentligt.”Han hoppades att han var humoristisk när han riktade

sin sarkasm mot dem bägge, men orden flög ur honom med förvånansvärd hetsighet och Florence rodnade. Hon trodde att han kritiserade henne för att föredra radion framför honom, och innan han fick tid att mildra eller lätta upp sin kommentar sade hon snabbt: ”Eller så kunde vi gå och lägga oss på sängen”, och strök nervöst bort ett osynligt hårstrå ur pannan. För att bevisa hur fel han hade, föreslog hon det hon visste att han längtade mest efter och hon fasade för. Hon skulle verkligen ha blivit lyckligare, eller mindre olycklig, av att gå ned till sällskapsrummet och fördriva tiden med att lågmält prata med matronorna på de blommönstrade sofforna medan deras män allvarligt

– 34 –

lutade sig fram mot nyheterna, mot historiens stormvind. Vad som helst utom detta.

Nu log hennes man och reste sig och räckte ceremoniöst ut handen över bordet. Också han var lite skär i ansiktet. Servetten klamrade sig fast vid hans midja ett ögonblick, hängde absurt kvar som ett höftskynke och fladdrade sedan mot golvet i ultrarapid. Det fanns ingenting hon kunde göra, mer än att svimma, och hon var usel på att spela teater. Hon reste sig och grep hans hand, övertygad om att hen-nes eget svarsleende var stelt och föga övertygande. Hon skulle inte ha varit hjälpt av vetskapen att Edward i sitt drömlika tillstånd aldrig hade sett henne ljuvligare. Något med armarna, mindes han senare att han tänkt, smala och sårbara, och snart skulle de beundrande lindas om halsen på honom. Och hennes vackra ljust bruna ögon, som lyste av obestridlig lidelse, och den lätta darrningen i underläp-pen som hon just nu fuktade med tungan.

Med sin lediga hand försökte han samla ihop vinflaskan och de halvfulla glasen, men det var för svårt och distrahe-rande – glasen buktade mot varandra så att skaften lade sig i kors i handen på honom och vinet spilldes ut. I stället grep han enbart flaskan om halsen. Till och med i sitt exalterade, nervösa tillstånd tyckte han sig förstå hennes sedvanliga tystlåtenhet. Desto större skäl till glädje alltså, att de mötte detta betydelsefulla ögonblick, denna erfarenhetens skil-jelinje tillsammans. Och det mest spännande var, att den

– 35–

som hade föreslagit att de skulle lägga sig på sängen var Florence. Hennes ändrade civilstånd hade frigjort henne. Fortfarande med hennes hand i sin gick han runt bordet och närmade sig för att kyssa henne. I tron att det var vul-gärt att göra det medan han höll i en vinflaska ställde han åter ned den.

”Du är så vacker”, viskade han.Hon tvang sig att komma ihåg hur mycket hon älskade

denne man. Han var snäll, känslig, han älskade henne och kunde inte skada henne. Hon makade sig djupare in i hans famn, tätt intill hans bröst och drog in hans välbekanta doft, som hade en anstrykning av trä och var lugnande.

”Jag är så lycklig här med dig.””Jag är också så lycklig”, sade hon lågt.När de kysstes kände hon omedelbart hur hans tunga,

spänd och stark, trängde förbi hennes tänder, som när en översittare knuffade sig in i ett rum. Trängde in i henne. Hennes egen tunga veks ihop och for undan i automatisk avsmak, vilket gav Edward ännu mer utrymme. Han visste mycket väl att hon inte tyckte om detta slags kyssande och aldrig förr hade han varit så påstridig. Med sina läppar hårt klämda mot hennes utforskade han den köttiga botten av hennes mun, rörde sig sedan runt innanför underkäkens tänder till det tomma stället där en visdomstand för tre år sedan vuxit snett ända tills den drogs ut under narkos. Det var till denna hålighet hennes egen tunga brukade förirra