Valet, SD och högerpopulismen

Gazas sak är vår!

WWW.SOCIALISTER.SE NR 39 SEPT 2010 10KR

2 3

I flera månader har media och ekonomer basunerat ut att ekonomin inte längre är i kris, och att hushållen tryggt kan

fortsätta konsumera och belåna sig. Men hösten har knappt hunnit börja förrän HQ Bank hotas av tvångslikvidering, vilket får en att ana att krisens kapitel två ligger runt hörnet. Den amerikanska ekonomin har inte heller, trots enorma statliga bidrag till näringslivet, visat några tecken på att vara på väg upp och den grekiska staten riskerar bankrutt. Istället för ruttna äppelteorin är det mer troligt att hela trädet är pestsmittat och att fler kommer dras med i fallet. I det svenska valet har det talats tyst om krisen, endast i förbifarten nämns att alla vallöften är villkorade ”den ekonomiska utvecklingen”. Det talas inte heller högt om globaliseringen, utan istället lyfts den enastående starka svenska ekonomin fram. Snart lär vi alla vakna upp till att krisen är långt ifrån över och att en global kris är just global. Men när talet kommer om nedskärningar, lönesänkningar och arbetslöshet att det är det en ideologisk och inte en ekonomisk fråga. Oavsett om ekonomin är stark eller svag så finns det inga pengar till välfärden i det nyliberala landet Sverige.

Både socialdemokrater och moderater har fört en politik som lett till ökade privatiseringar och inkomstklyftor men i valet måste det bli en rödgrön röst mot högerns projekt och med arbetarrörelsen, om inte annat för att det förbättrar våra möjligheter att ställa krav och protestera efter valet. Valspurten hittills har dock bestått av en trött socialdemokrati i ideologisk

kris, som troligen blir valets stora förlorare, och en höger på storoffensiv. En förlust för de rödgröna kommer att vara ett socialdemokratiskt nederlag snarare än en seger för alliansen.

Men hur är det möjligt för de rödgröna att misslyckas? Borde inte en jordskredsseger vara given? Alliansen har bjudit på ganska gott om klasshat och bedrivit klasskamp för de sina. Vi har upplevt en finanskris med spekulerande banker som löpt amok och skandalösa bonusar. Lägg till det en bidragskultur med feta morötter som rut och rot och sänkta arbetsgivaravgifter. Och hårda piskor nedåt. Alliansens vallöften i år syftar till att skapa en enorm låglönesektor. Det borde vara ett gyllene tillfälle för en vänsteropposition. Men istället klänger man sig krampaktigt fast vid den menlösa mitten och ger borgarna problemformuler ingspr iv i l eg ie t . På tre år har vi inte sett mycket till oppositionspolitik eller mobilisering mot borgarna. Att man varit så passiv under ett så hårt politiskt angrepp på arbetarrörelsen gör att man nu skördar det man sått.

Klassfrågans frånvaroDet största problemet för sossarna sätter Åsa Linderborg fingret på. De har slutat tala om klass och ”moderaterna kan kalla sig för arbetarparti eftersom socialdemokraterna slutat göra det.”(Aftonbladet 9 juli). Socialdemokratin har under lång tid accepterat det nyliberala projektet och därmed fallit på eget grepp. Genom att acceptera borgerlighetens motsatspar av de som hamnat i ”utanförskap” och ”de som arbetar” så har man hamnat i en rävsax. Striden om att vara den bästa

borgaren är inte något som sossarna varken bör delta i eller kan vinna. Det är också en strid som fullständigt alienerat sossarnas traditionella bas och de straffar nu partiet. Väljarna har inte blivit mer konservativa utan ställs inför val där det finns få alternativ och där politiken verkar handla om vem som är bäst administratör.

Alliansen har också lyckats vrida debatten till att samhället består av lobbygrupper, i valet är väl paradexemplet pensionärerna. I början påpekades det lite försynt att pensionärerna inte var en homogen grupp utan rymmer både fattigpensionärer och miljonärer. Men det drunknade i budgivningsdebatten om vem som kunde ge pensionärerna mest skattesänkning. Istället för att tala om arbetarklassens, eller ens medborgarens behov, och en samhällsvision så har politiken reducerats till ett sällan skådat köpslående. En sådan fragmenterad debatt kommer nödvändigtvis gagna borgerligheten. Det blir förbjudet att tala makt, resursfördelning och något mer verklighetsanpassade motsatspar som arbetsgivare och arbetstagare eller överklass och arbetarklass. Istället hamnar fokus återigen på den mytiska medelklassen (som tydligen har övervintrat det förlegade klassamhället alldeles själv). De som är utanför och på botten varken vill eller behöver moderaterna längre kännas vid, deras röster kan sossarna få. Reinfeldt pratar därför i alla debatter om ”de som jobbar” och ställer dessa mot de rödgrönas vurm för dyr välfärd som slukas av de som befinner sig i ”utanförskapet”. Ur detta dyker begreppet ”välfärdens kärna” upp, för vem vill betala för resten?

AlternativBristen på ett verkligt alternativ som sätter sig på tvären mot nyliberalismen, mot att arbetarklassen ska betala för krisen, för miljöjobb och internationell solidaritet är akut, sedan Vänsterpartiet hakat på karusellen högerut i en kohandel för ministerposter. Frågor som kommer att ställas på sin spets är vilka principer V har kvar och var man drar gränsen för vad man kan acceptera.

Vänsterpartiet skulle av en marxist beskrivas som ett klassiskt centristiskt parti. Det betyder att man vandrar mellan en mer uttalat revolutionär syn, som till exempel att förespråka det klasslösa samhället, till en mer reformistisk hållning, som i samarbetet med de rödgröna. Ett centristiskt parti står ständigt under press att anpassa sig till systemet, att begränsa sina visioner och syssla med realpolitik. Motkraften kommer underifrån och utifrån det parlamentariska systemet. Centrismen innebär också att man är känslig för svängningar i det politiska klimatet och tenderar att följa dessa snarare än att driva en konsekvent politik.

Vilka är då de politiska omständigheterna bakom vänsterns beslut att sitta i allians med S och MP? Det finns ingen stark gräsrotsrörelse, ingen strejkvåg eller socialdemokrati

som ideologiskt är på väg vänsterut. Istället har man valt att inleda samarbetet utifrån en svag position och en känsla av desperation där man låtit sig styras av högerns allians. Alliansens tre år vid makten har mötts av ypperligt lite motstånd från både fack och arbetarrörelsens politiska organisationer vilket nu straffar sig. Man är helt enkelt inte trovärdig. Och vilka tecken finns det att man skulle föra en annan politik än den som röstades ut förra gången?

Det finns andra vägar att gå. Det tyska vänsterpartiet Die Linke, som bildades av delar av alterglobaliseringsrörelsen, en splittring från socialdemokratin och det gamla kommunistpartiet i öst, har lyckats vara en blåslampa och ett hot från v ä n s t e r f l a n k e n som hindrar socialdemokratin från att fortsätta högerut, och ställer dem till svars för sina handlingar. I det svenska rödgröna blocket har vänstern oskadliggjorts och kan i princip inte kritisera sossarnas politik offentligt utan tvingas istället försvara den.

Det talas mycket om blockpolitik och att två helt olika alternativ står mot varandra. Men för många framstår

det nog snarare som block med lite olika shoppinglistor, inte att det är två samhällsvisioner som står på spel. Det faktum att det är ett jämnt val är närmast ett utslag för att en stor andel väljare inte är speciellt övertygade av något av blocken.

Till valsoppan ska vi sedan lägga Sverigedemokraternas inträde på arenan som fått de borgerliga att konkurrera om vem som kan göra det mest rasistiska utspelet. Det bådar inte gott och är något som arbetarrörelsen i stort måste ta på mycket större allvar.

Samtidigt är det värt att poängtera att val inte är allt. Politiken och ekonomin lever ett större liv och det finns många

tecken på att det kan bli en het höst och snabba växlingar. I Frankrike är det generalstrejk i september. Alldeles oavsett vem som vinner valet finns det ett skriande behov att omedelbart börja bygga en gräsrotsrörelse för att börja ta tillbaka och försvara vår välfärd och arbetarrörelsens intressen. Kanske kan ett nytt politiskt alternativ spira ur en sådan rörelse.

Gå med! Internationella Socialister är en förening baserad på Göteborgs universitet som anordnar möten, seminarier, studiecirklar och filmvisningar. Vi producerar tidningen Antikapitalist 6 ggr per år. Vi är också aktiva i bredare rörelser kring frågor som antikrig, klimat och rasism. Vi vill ha dig som medlem! Mejla: info@socialister.sewww.socialister.se

Vad bör göras?

Alldeles oavsett vem som vinner valet finns det ett skriande behov att omedelbart börja bygga en gräsrotsrörelse för att börja ta tillbaka och försvara vår välfärd och arbetarrörelsens intressen.

Valet, krisen och klasskampen Vart tog Vänsterns Visioner Vägen?

4

Vi anser att den globala kapitalismen till sin natur är brutal och omänsklig. Ett system baserat på konkurrens, exploatering och profitjakt leder till krig, fattigdom, svält och förtryck. Den grundläggande orsaken till detta är att välståndet kontrolleras av en liten minoritet trots att den produceras av det stora flertalet. Samtidigt som möjligheterna och resurserna är större än någonsin så ökar klasskillnaderna världen över. Kapitalismen bör avskaffas och ersättas av ett demokratiskt system baserat på människors behov och en bärkraftig utveckling för planeten.

Eliten vill inte ge ifrån sig makten. De visar ständigt att de är villiga att använda vapen och krig för att behålla den. En i grunden annorlunda utveckling förutsätter därför revolutioner som vänder upp och ner på världsordningen. Genom en revolution där majoriteten aktivt deltar i att störta kapitalet kan ett demokratiskt samhälle upprättas, baserat på människors behov. Det är nyckeln till en rättvis och fredlig värld.

Många grupper har ett intresse av att organisera sig och kämpa för förändringar. Arbetare har en särställning bland dessa eftersom de kan organisera sig för att ta kontroll över produktionen och ekonomin. Därför kan de lägga grunden för en verklig demokrati.

Vi är emot alla former av diskriminering. För att upprätthålla sin makt försöker eliten att splittra arbetarklassen. Därför präglas kapitalistiska samhällen av rasism, sexism och homofobi. Effektiv kamp kräver enhet och respekt för den andre. Vi är emot alla former av förtryck.

Kapitalismen är ett globalt system och socialismen måste vara internationell. Vi förkastar kapitalismens uppsplittring av folk på grund av deras nationalitet. Därför är vi för öppna gränser och mot all invandringskontroll, som alltid fungerar rasistiskt. Vi accepterar inte att kapitalistiska stater skall bestämma var människor befinner sig.

Vid början av detta århundradet blomstrade det upp nya stora rörelser mot kapitalism och krig. Vi ser oss som en del av dessa rörelser. Massrörelser består av många olika åsikter och nya idéer och framsteg förutsätter att vi kan ena våra krafter i aktioner och debattera med varandra. Endast i en aktiv uttåtriktad kamp i samarbete med andra kan vi praktisera och vinna framsteg för våra idéer. För att vinna en värld utan kapitalism behöver vi en organisation som kan samla upp idéer och erfarenheter, och handla utifrån dem.

Vi uppmanar alla som är eniga med det som står här att gå med i Internationella Socialister. Vi är baserade på Göteborgs universitet.

ANTIKAPITALIST - Tidsskrift för internationell socialism.Utgiven av studentföreningen Internationella SocialisterKontakt: info@socialister.seHemsida: socialister.seKontonummer: 8105-9 903 621 182-0ANTIKAPITALIST ges ut tre till fyra gånger per terminFramsidesillustration av Jasmine Geraghty

Var Vi stÅr

Varje tisdaginternationella socialisters VeckomöteKl.18 på Kafe Blue Mountain, Skanstorget 4Varannan vecka diskussionsmöte och varannan vecka planering av aktiviteterFör mer info: socialister.se

Onsdag 1 september bokslut reinfeldt”Bokslut Reinfeldt” är uppföljaren till 2006 års succébok ”Åtta år med Reinfeldt”. Med:Daniel Suhonen författare, redaktör TvärdragStefan Carlén författare, förbundsekonom Handelsanställdas förbundMarie Demker professor i statsvetenskapkl 19.00 på Restaurang Trappan, Folkets Hus Järntorget

Fredag 3 septemberstoppa matchenMed anledning av att Sverige spelar U21-kval i mot Israel fredag 3 september kl.17.30, har Proletären FF tagit initiativ till ett samarbete under parollen ”Stoppa Matchen”. Stoppa MatchenSverige – Israel, 3 septemberAppellmöte 16.30Gamla Ullevi, vid nya allén

Måndag 6 september ship to gaza-aktiVister berättarMed Henry Ascher som reste med konvojen i maj till Gaza och Moa Jonsson Länne, aktiv i lokalgruppen i GöteborgPå Stadsbiblioteket vid Götaplatsen, kl 18.00

Lördag 18 september cykeldemonstration Göteborg är ute och cyklar!Göteborg måste ta sitt klimatansvar!• Det är i strid med klimatpolitiken att bygga Marieholmstunneln• Bygg ut kollektivtrafiken – inte bilismen• Inför trängselavgifter – sänk kollektivtrafiktaxornaLördag 18 september i Bältespännarparken. Samling kl.12:00www.cykeldemonstrationen.se

5

RapporterVisst finns det pengar! EN SöNdAgSEFTERMIddAg i slutet av augusti i Högsbo samlas runt femtio aktivister med olika bakgrund och erfarenheter för att diskutera hur vi kan stoppa nedskärningarna i Göteborg. Johan Ehrenberg, redaktör för tidningen ETC och författare till Ekonomihandboken inleder med en grundlig och användbar genomgång om varför allt tal om bristen på pengar inte är annat än buffel och båg. Vi lever i ett av världens rikaste länder och BNP per invånare växer. Han slår också hål på myten om statsskulden, statens tillgångar överskrider dess skulder med ca 400 miljarder. Alltså - vi är rikare än någonsin förr så vart har pengarna tagit vägen? Dels försvinner de till skattesänkningar åt de rika och dels har privatiseringsvågen lett till att staten förlorat kapital. Idag används det sparkapital som trots allt finns och som skulle kunna investeras i det gemensamma på börsen, vilket i sin tur underblåser spekulationsekonomin. Ehrenberg ger också en glimt av vad en alternativ politik borde handla om. Gratis kollektivtrafik i hela Sverige skulle kosta 12,3 miljarder, att jämföra med de 100 miljarder som skänkts bort i sänkta skatter. Sammantaget en föreläsning med fakta som valspurten hade mått bra av att utsättas för. Hans avslutande meddelande till de rödgröna – våga vägra vara borgare är sorgligt träffsäkert.

EFTER PAuSEN INLEdER Camilla Tängman från Barnverket och Biskopsgårdens kampanj mot nedskärningar en diskussion om vad vi kan göra. Det blir även intressanta och inspirerande rapporter från Hammarkullen och Högsbo. I Hammarkullen träffas man varannan vecka och nätverket växer. Man har lyckats rädda både sitt bibliotek och sin fritidsgård. I Högsbo var det under våren både skolstrejk och musikprotester mot förslagen att stänga ner småskolorna. Ehrenberg förväntar sig ytterligare en finanskris innan årsskiftet och det gör han nog tyvärr rätt i. Det innebär att vi måste fortsätta träffas, bredda och samordna oss och försöka skapa lokala och långsiktiga nätverk mot nedskärningar. Aktiviteten kommer att gå upp och ner men kampen mot nedskärningar i Göteborg är inte över.

ship to gazaSEdAN ATTAcKEN mot hjälpkonvojen i maj har det rått en sjudande aktivitet i Ship to Gaza med bland annat insamling och infobord på Way out West. Nästa måndag kommer Flotillapassageraren Henry Ascher tala på Stadsbiblioteket och på lördagen den 11 september går Fredsloppet av stapeln i Slottsskogen där allt överskott går till Ship to Gaza. Föreningens samordnare Mikael Löfgren arbetar med en bok och man kommer finnas med på Bokmässan i slutet av månaden. Hösten kommer att bli full av aktiviteter och redan nu finns det en Stand up for Gaza show inplanerad på Henriksberg.

LOKALgRuPPEN i Göteborg träffas varje måndag kl.18 på Lagerhuset, bakom Folkets Hus på Järntorget (förutom mån 6 sep då man är på Stadsbiblioteket).

För mer info se hemsidan: shiptogaza.se/goteborg eller gå med i facebook-gruppen.

Vad tycker du?Skriv och rapportera, klaga, uppmuntra eller kommentera.

Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera inlägg. Skicka till: info@socialister.se

sd i riksdagen – nej tack!göTEbORg MOT RASISM kommer att bedriva valkampanj och göra allt för att undvika att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får ett fäste i Göteborg. Under helgerna fram till valet kommer det delas ut flygblad mot Sverigedemokraterna och spridas fakta som slår hål på myter om invandring. Fokus ligger på valstugorna och de valkretsar i Göteborg där SD fått störst andel röster. Alla behövs i detta arbete som är världens enklaste och viktigaste aktivitet.

Vill du hjälpa till eller veta mer? info@goteborgmotrasism.se eller gå med i facebook-gruppen

6

Sverigedemokraternas (SD) röstantal har sedan bildandet 1988 successivt ökat, från några tiondels procent tills att i valet 2006 kamma hem platser i nära hälften av landets kommunfullmäktige. Från 2006 till slutet av 2009 låg partiet stadigt på runt 3% i en viktad sammanställning av opinionsmätningarna från Demoskop, Novus, Sifo, Skop och Synovate. I EU-valet i juni 2009 fick de 3,27 % av rösterna.

SD är inte något vanligt, respektabelt parti bland alla andra partier. SD är ett nazistparti. Partiet och dess föregångare BSS (Bevara Sverige Svenskt) bildades av representanter från flera olika svenska nazistorganisationer och överlappningen mellan SD och andra nazistorganisationer är betydande även idag. Nazisternas strategi var klar redan när partiet bildades: genom att tona ned nazismen och den biologiska rasismen ville man nå ut till bredare lager av befolkningen.

En viktig del av SDs propaganda har varit att beskriva biologisk rasism som något de inte håller på med det, och att de därför inte är rasister. Men rasismen har aldrig varit enbart baserad på biologisk raslära. Även när den biologiska rasläran stod högt på dagordningen i Europa drog man växlar på kulturella faktorer för att framställa bilden av det västerländska samhället som något som stod över andra kulturer.

Idag har det intellektuella försvaret av rasism förflyttats från biologi, ras och hudfärg till att fokusera på kultur och religion. Detta ser vi tydligast med den stora utbredningen av islamofobi de senaste årtiondena. Islamofobi har blivit

en accepterad form av rasism, som även fått spridning på en del oväntade håll maskerad som någon slags ”progressiv” nationalism – där värderingar som feminism, mänskliga rättigheter och upplysningsideal framställs som västerländska ideal och som oförenliga med den bakåtsträvande ”onda” muslimska kulturen.

En respektabel plattform I november/december 2009 sköt SD uppåt i opinionsmätningarna till nästan 5 %. Denna uppgång kom efter Aftonbladets skamliga beslut att släppa in SD på sina debattsidor genom att publicera partiledaren Jimmie Åkessons inlägg ”Muslimer är vårt största utländska hot”. Artikeln var full av lögner och rasistiska angrepp på islam som till exempel att Sverige skulle ”ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna”.

De ansvariga på Aftonbladet Debatt och de flesta liberala skribenter som kastade sig in i den efterföljande debatten trodde naivt att ”nu avslöjas SD:s rätta ansikte” och att svenskarna skulle ”genomskåda” partiet och sluta rösta på det. Det som i själva verket skedde var att SD fick en respektabel plattform som gjorde att de kunde nå ut till många fler med sin rasistiska propaganda. Sedan dess har det varit mer stilla runt partiet och stödet har minskat något. De ligger nu och balanserar runt 4 % strecket – den magiska gränsen som avgör om de kommer in i riksdagen eller inte.

”Fiske i grumligt vatten”Sverige är inte det enda land i Europa där ett främlingsfientligt parti tagit sig fram med hjälp av rasism och islamofobi som sina främsta propagandavapen. En vanlig respons från etablerade partier som sett sitt eget väljarstöd dala har varit att själva komma med rasistiska, invandringskritiska eller islamofobiska utspel. I år har utvecklingen gått ännu längre - flera länder har redan infört anti-muslimsk lagstiftning som till exempel burka-förbud. Holland, Danmark, Frankrike och Tyskland är alla exempel på länder där man redan har eller är på väg att införa lagstiftade begränsningar för hur muslimska kvinnor får klä sig. De senaste veckornas vidriga utvisningar, diskrimineringen och demoniseringen av romer är en fortsättning av trenden.

Både Kristdemokraterna och Centerpartiet har någon gång under den senaste mandatperioden legat nära spärrgränsen for riksdagen. Båda partierna har gett sig på att ”fiska i grumligt vatten”, det vill säga göra rasistiska utspel för att kapa åt sig röster som de är rädda för att förlora till SD. Två centerpartister lämnade i augusti in en motion till riksdagen

Valet och rasismenhur rasisterna blir respektabla och högern rasistisk

I årets val har de rasistiska utspelen duggat tätt från de borgerliga partierna och Sverigedemokraternas entré på den politiska arenan kan antas ha något att göra med saken. Sverigedemokraternas framgångar innebär att vi nu står inför den obehagliga möjligheten att ett parti sprunget ur den nazistiska rörelsen för första gången kan lyckas ta sig in i det svenska parlamentet. Amanda Dübeck ställer frågan - vad har gjort denna utveckling möjlig?

”Jag känner också oro för att muslimska friskolor riskerar att bli den naturliga rekryteringsbasen för framtida självmordsbombare” - Nyamko Sabuni

7

som kräver förbud mot att bära burka. Moderaterna har anslutit sig till Sarkozy och Berlusconis korståg mot romer, där migrationsminister Tobias Billström förfasade sig över att romer i Sverige ”tigger” vilket enligt honom inte är ett ”rimligt sätt” att försörja sig på och att de därför bör utvisas.

Men värst har ändå Folkpartiet varit. De började med denna taktik redan i valrörelsen 2002. När de låg dåligt till i opinionsmätningarna började de kräva obligatoriska språktest för att få svenskt medborgarskap. Det senaste året har partiets rasistiska och islamofobiska angrepp haglat tätt. Till exempel har partiledaren Jan Björklund höjt sin röst för att förbjuda kvinnor att bära burka i skolan. Folkpartister i Östersund gjorde under sommaren sitt bästa för att sprida fördomen att islam är kopplat till så kallat ”hedersförtryck”. I sin valmonter ställde de ut en skyltdocka iförd en burka och runtomkring hängdes plakat med texten ”Nej till hederskultur och kvinnoförtryck!”.

Nyamko Sabuni har i flera omgångar gjort vad hon kunnat för att demonisera muslimer, med uttalanden som: “Jag känner också oro för att

muslimska friskolor riskerar att bli den naturliga rekryteringsbasen för framtida självmordsbombare. I kampen mot terrorismen är det alltså viktigt att ifrågasätta dessa skolor. I dag är det aktuellt med terrorister som bekänner sig till islam...”. Detta är bara ett av många exempel där Sabuni angripit svenska muslimer.

Ekonomisk krisDet är inte överraskande att just denna valrörelse skulle komma att bli något av en arena där politiker från olika läger tävlar om vem som är bäst på att attackera minoriteter. Den ekonomiska krisen i världen ser inte ut att återhämta sig, snarare förvärras. Attacker på muslimer eller romer är inte bara utslag av ett farligt spel som de felaktigt tror kan hålla högerextremisterna utanför parlamentet. Det är också ett sätt för makthavarna att försöka avleda vår uppmärksamhet bort från ökad arbetslöshet, nedskärningar, lönesänkningar och skapa syndabockar.

Sedan 1970-talet har regeringar över hela Europa fört en nyliberal politik med nedskärningar i välfärden. Denna politik har drabbat de fattiga värst. Kombinerat med arbetslöshet och

segregerade bostadsmarknader har detta lett till att den strukturella rasismen i samhället ökat, vilket blir en grogrund för rasistiska och fascistiska idéer.

Under den borgerliga regeringen som tillträdde 2006 har klyftorna i Sverige ökat. Alliansen har fört en skarp klasspolitik och gjort stora försämringar i välfärden bland annat genom attackerna på a-kassan och sjukförsäkringen och stora privatiseringar. Socialdemokraternas politik liknar mest en urvattnad version av Alliansens och de har själva genomfört en rad privatiseringar och nedskärningar. I en sådan situation blir det möjligt för partier som Sverigedemokraterna att porträttera sig som ett alternativ, särskilt när vänstern skyggar undan och inte aktivt bemöter rasismen. De politiska finrummenNär de etablerade partierna använder rasistiska angrepp och retorik i sina valkampanjer spelar det SD rakt i händerna. Lika illa är det att SD under det gångna året alltmer har släppts in i de politiska finrummen. Redan innan valrörelsen drog igång gick de flesta partierna ut med att de nu önskade debattera med SD. Media har varit än mer generösa mot SD än tidigare och förutom att de fått möjligheten att breda ut sina åsikter på olika debattsidor har det publicerats en mängd okritiska artiklar och intervjuer som framställer partiet som ett ”normalt” parti.

Vänsterns svar måste vara att aldrig acceptera SD som ett respektabelt parti bland alla andra och att arbeta för att de inte ska få något utrymme att sprida sitt hat i debatter, i skolor, eller i andra delar av samhället. SD är ett anti-demokratiskt parti som har en helt annan agenda än vad deras propagandaapparat visar fram. Partiet utgör den parlamentariska grenen av den svenska naziströrelsen, något vi aldrig får glömma. Kommer de in i riksdagen blir vänstern och arbetarrörelsens uppgift både svårare och viktigare. Men oavsett valresultat är vi många och de få. Tar vi uppgiften på allvar och tillsammans aktivt mobiliserar det motstånd som finns kan vi stoppa dem.

Folkpartiets valmonter i östersund i juli 2010 – man får kolla noga för att se att det inte är Sverigedemokraterna som visar upp sig

8

Allting förändrades, förändrades fullständigt”. Så skrev den store skalden William Butler

Yeats efter den brittiska avrättningen av de irländska frihetskämparna efter påskupproret 1916 i Dublin. De orden ekar idag efter massakern ombord på Mavi Marmara. Nu startar en ny fas i kampen för rättvisa och frihet i Palestina. Men priset var fruktansvärt.

Nio volontärer ombord Mavi Marmara sköts ihjäl av israelska specialstyrkor och dussintals skadades. De desperata försöken av den israeliska regeringen och dess supportrar att beskylla offren för terrorism när det som skedde var en akt av statsterrorism, är sjukt och depraverat. Men de visar få tecken på att ha lyckats.

Inga andra än de allt färre antalet hårdnackade israeliska apologeter låter sig luras av en propagandakampanj som avslöjades lika snabbt som den påbörjades – fingerade bilder/filmer, falska ljudupptagningar, grundlösa påståenden om att vara beskjutna av passagerare på en humanitär hjälpfarkost och en perverterad nonchalans för mänskligt liv. Denna kan sammanfattas med det israeliska informationsministeriets annonserande av en barbarisk film där framstående israeler smädar dödsfallen ombord på Mavi Marmara.

Vad jag och andra såg under anfallet kan inte redigeras bort. En turkisk broder, en meter framför mig, sköts i benet. En annan, en halv meter till höger bakom mig sköts i buken. Skotten kom ovanifrån när vi tre var på ett däck där inga israeliska soldater fanns i närheten, och därför kan ingen av dem rimligtvis

påstå sig vara hotad av någon av de som blev skjutna.

BrutalEn vän till mig, Nicci Enchmarch från Viva Palestina, stod bredvid en fotograf med en stillbildskamera. Han sköts i pannan, skottet blåste bort den bakre tredjedelen av hans skalle. Hon vaggade honom under hans sista få sekunder i livet.

Vittnesmålet kan fortgå – från den omedelbara öppningen med granater, gummikulor och sedan skarp ammunition när soldaterna anföll, vidare till den systematiska misshandeln av skadade och fångar.

I mötet med en sådan brutalitet, från elitstyrkor tränade att döda, har offren enligt alla vedertagna juridiska, moraliska och religiösa koder rätt att försvara sig själva med sina bara händer och det som finns tillgängligt. Det är även vad passagerare ombord ett skepp med destination Palestina gjorde 1947. Ombord fanns flyktingar från det krigshärjade Europa och fartyget bordades av brittiska soldater. Passagerarna gjorde motstånd. Tre omkom – en fick huvudet sönderslaget av en gevärskolv. Den brittiska regeringen hävdade att orsaken till dödsfallen var några extremister ombord. Världsopinionen köpte det inte. Det gjorde inte heller ledarna för den sionistiska rörelsen. Skeppet kallades Exodus och passagerarna var judiska flyktingar. Denna episod blev en hörnsten i statens Israels skapelsemyt.

Alla bevis kring grymheterna ombord på Mavi Marmara, begångna av samma

stat 63 år senare, samlas nu in och dokumenteras. De kommer att användas för att informera en internationell och oberoende tribunal och till de juridiska fall som pågår mot de israelska myndigheterna

Detta är en vändpunkt i solidaritetsrörelsen med det palestinska folket som kan komma att bli avgörande. Det är kanske en anklagelse att de dagliga förnedringarna och förtrycket av palestinierna i det ockuperade Gaza och i flyktinglägren inte lett till den breda respons som grymheten mot dess anhängare gjort. Men jämförbara händelser i andra kamper har spelat en liknande roll.

När två judiska volontärer i medborgarrättsrörelsen mördades tillsammans med en svart aktivist i Mississippi i juni 1964 blev resultatet att rörelsen fördjupades och radikaliserades. Detta är den palestinska solidaritetsrörelsens Sharpeville och Soweto, men så klart inte för palestinierna själva. De har fått utstå mer och större massakrer i 62 år - från Deir Yassin, Svarta september, Sabra och Shatila till invasionen av Gaza för drygt 18 månader sedan.

BrottDet är ansamlingen av alla dessa brott och Israels allt mer flagranta vägran att följa de normer det internationella samfundets säger sig upprätthålla, som lagt grunden för att vända reaktionerna efter Mavi Marmara till ett avgörande framsteg i kampen.

Vi kunde känna av det, vi som satt i block fem, fjärde vingen, i Be’er Shiva

israels massaker pÅ öppet haVKevin Ovenden, från Viva Palestina - initiativtagare till en ny hjälpkonvoj till Gaza som far iväg i september, var ombord på fartyget Mavi Marmara som den 31 maj anfölls av israeliska kommandosoldater. Han återberättar om den skräckinjagande attacken och ger sin syn på hur vi kan bygga en rörelse som kan lyfta belägringen av Gaza.

9

fängelset i Negevöknen. Vi hölls avskilda från omvärlden. Vi var dystra och arga – men också förvånansvärt beslutsamma och säkra på vår sak. Vi visste att Israels huvudstad fört en tynande tillvaro under flera år. Borta är bilden av den socialdemokratiska staten – ett Sverige i östra Medelhavet, vilket är vad många även på vänstern föreställde sig på 1960 och 70-talen.

Den fyrkantiga cirkeln “socialistisk sionism” har fått lämna företräde för en militariserad och öppen rasism som blivit mer fanatisk för varje år och varje val i Israel.

I USA, i en tid av ekonomiska åtstramningar, frågar sig allt fler människor varför Vita huset och kongressen röstar igenom miljarder dollar i subventioner årligen till Israel, man betalar för just de kulor israeliska befäl sköt mot Furkan Doğan fem gånger, en 19-årig amerikansk medborgare ombord på Mavi Marmara.

Den amerikanske generalen David Petraeus sa nyligen till en kongresskommitté att han tyckte Israel

blivit en strategisk belastning för USA. Självklart finns det kvar starka och överlappande intressen mellan USA:s och Israels imperialistiska strategi i Mellanöstern. Men deras intressen är inte identiska. Och den geopolitiska kartan håller på att ritas om. Tel Aviv borde minnas den brittiske ärkeimperialistiske premiärministern Lord Palmerstons maxim: Storbritannien eller vilken stormakt som helst, ”har inga eviga vänner och inga eviga fiender, bara eviga intressen”.

Turkiets förnyade roll i öst och i Mellanöstern är en av de tydligaste indikationer på de dilemman som möter Israel och USA, med Storbritannien i släptåg. Historiskt sett har Turkiet varit en viktig bundsförvant – det var stationeringen av amerikanska missiler där som provocerade fram den kubanska missilkrisen vid kalla krigets höjdpunkt – Turkiets regering återspeglar nu trycket på omgruppering. För sju år sedan vägrade det turkiska parlamentet att låta landets militärbaser användas i invasionen av Irak. Ett beslut som hade

stor inverkan på krigets förlopp då det förhindrade en amerikansk invasion norrifrån, vilket skapade ett utrymme för motståndet att utvecklas.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan drabbade samman med Israels Ehud Olmert över Gazamassakern på den glassiga banketten på Davos World Economic Forum förra året. Delar av det turkiska kapitalet vill att staten ska ha en mer oberoende roll och bygga broar mellan Europa och Mellanöstern, medan andra tillsammans med den militära säkerhetsapparaten är låsta i en allians med Israel och USA:

Dessa motstridiga tryck på den turkiska regeringen motbevisar idén att den planerade att iscensätta en massaker på flotillan som en provokation mot Israel. Istället var det ett initiativ från civilsamhället, som i huvudsak kom från den muslimska humanitära välfärdsorganisationen IHH, som skapade massiva populära upprop som uppmanade regeringen att agera, vilket den gjorde.

På samma sätt som den brittiska

Mavi Marmara

10

antikrigsrörelsen agerade för att försvara muslimska delar av samhället efter attacken 9/11, så måste vi stå i solidaritet med den turkiska rörelsen och förkasta alla försök att påstå att islamiska civila och politiska organisationer som IHH eller parlamentariska islamiska partier i Turkiet på något sätt är kopplade till Al Qaida.

Det innebär också att de långvariga palestinska solidaritetsrörelserna i väst måste vara öppna för nya krafter, speciellt de arga unga muslimer som tog till gatorna mot Gazakriget och igen vid massakern på Mavi Marmara. Framgången för Viva Palestinas tre humanitära hjälpkonvojer till Gaza de senaste 18 månaderna är bevis för att det varit ett lyckat tillvägagångssätt.

De sociala krafter som kan vinnas till ett aktivt engagemang i solidaritetsrörelsen är nu mycket stora. En undersökning som nyligen analyserades i New York Review of Books fann att kopplingarna brister allt mer mellan unga liberala judar och sionistiska organisationer som Aipac, som försöker göra sig till talesmän för alla judar. Sannolikheten var också högre att de yngre var kritiska mot Israel och att de höll Israel till en internationell standard av vad som anses acceptabelt beteende, istället för att häva ur sig ursäkter.

Gaza är spjutspetsen både för solidaritetsrörelsen och för Israel och dess supporters försök att besegra det palestinska motståndet genom att besegra Hamas.

Direkt utmaningKonvojerna och flotillan är en direkt utmaning med hög profil mot både Israel och de andra stater, även i Mellanöstern, som upprätthåller blockaden. Bakom alla de som rest med finns tusentals andra som samlat ihop pengar och stöd från åter tusentals fler. Internationella ansträngningar pågår för att se till att både aktioner landvägen och till havs är mer koordinerade, större och att de

representerar fler länder. Viva Palestina har tagit initiativ till en internationell landkonvoj, i samverkan med en stor konvoj till havs, som far i september, strax efter Ramadan. Målet är inte att lossa gallren runt Gaza – vilket Israel och Egypten gör under tryck av flotillans efterverkningar – utan att bryta blockaden helt och hållet.

Redan finns det tecken på att dessa konvojer kommer att attrahera ett vitt och brett stöd från organisationer i civilsamhället och fackföreningar internationellt, speciellt i Mellanöstern.Alla rörelser behöver aktivister men det kan inte bara vara en rörelse av aktivister. Det måste också bli en mer allmän rörelse med människor för vilka Palestina blivit den internationella symbolen för kampen mot orättvisa.

Kampen mot apartheid kombinerade direktaktioner mot det rasistiska Sydafrika och dess intressen med massmobilisering och en hel rad aktiviteter som inriktade sig på att isolera regimen genom sanktioner, bojkott och avinvesteringar. Var och en av dessa underbygger den andre och åtföljdes av tydliga förkastanden av apartheidregimens propaganda.

Sådana initiativ behövs nu, samtidigt och på olika nivåer. En beståndsdel är en riktad och koordinerad konsumentbojkott. Få av oss som gick på universitetet på 1980-talet kände till alla kopplingarna mellan brittiskt kapital och apartheidtidens Sydafrika. Alla blev dock tillsagda när de skrev in sig på universitetet att inte köpa Outspan frukt eller att använda sig av Barclays bank. De flesta av oss följde uppmaningen och en del av oss gick längre och demonstrerade vid affärer eller ockuperade Barclays varje fredagseftermiddag. En liknande uppmaning skulle kunna få stor spridning idag och bli spjutspetsen i en vidare bojkott, vilket vore till stor hjälp idag. I Birminghams kommun har man fått stöd över partigränserna att agera

gentemot en bojkott av Israel. Det faktum att flera band ställt in sina spelningar i Israel efter attacken mot flotillan har lett till att kulturpersonligheter och kommentatorer i Israel uttryckt en rädsla för att Benjamin Netanyahus allt radikalare politik kommer göra landet till en utstött stat. Att bryta kulturella band med Israel och hålla stora och varierade kulturella evenemang för Palestina kan få en stor effekt.

Fackföreningar i många länder har nu som policy att bojkotta åtminstone en del kontakter med och produkter från Israel. Redan har hamnarbetare i Durban, Sydafrika, och Sverige vägrat lossa lasten från israeliska fartyg. Hamnarbetare och deras anhängare i Oakland, Kalifornien, hoppas göra samma sak.

Allt detta är delar av en rörelse som borde ha som sitt strategiska mål att förändra politiken i väst och bidra till de processer i Mellanöstern som har potentialen att bli den enorma kraft som kan stoppa palestiniernas lidande. Att bryta blockaden av Gaza är en seger vi kan uppnå, ett viktigt steg framåt i den längre kampen för ett fritt Palestina.

Det fanns en tid när apartheid verkade oövervinnelig. Den avskyvärda apartheidregimen kunde mörda 69 människor i Sharpeville. Den kunde skjuta ihjäl Hector Peterson och flera hundra skolstudenter i Soweto. Den kunde tortera och avrätta Steve Biko, och mörda Chris Hani. Men Nelson Mandela blev fri. Apartheidregimen föll.

Blockaden mot Gaza kommer lyftas. Israelisk apartheid kommer att falla.

översättning: Helena dübeck

Artikeln har tidigare publicerats i Socialist Review Juli/Augusti 2010

Alla rörelser behöver aktivister men det kan inte bara vara en rörelse av aktivister. Det måste också bli en mer allmän rörelse med människor för vilka Palestina blivit den internationella symbolen för kampen mot orättvisa”

För mer informationwww.shiptogaza.se

www.vivapalestina.org

11

Utbildning är ett av de områden som fått mest politisk uppmärksamhet de senaste åren. Samtidigt är det knappast något ljus som sprider sig över utbildningssystemet med vinstdrivande friskolor, nedskärningar, attacker mot lärarkårens avtal och ökad betygshets. Vad är det egentligen som händer med utbildningssystemet, och vilka större omstruktureringar ligger bakom alla förändringar? Mattias Nylund kontaktade Dennis Beach, professor i pedagogik, för att få höra hans reflexioner kring den förda politiken idag.

utbildning och kapitalet

12

I princip alla centrala samhällsområden har under de senaste decennierna förändrats av nyliberal politik. Vilka är de viktigaste förändringarna?

De nordiska välfärdsstaterna har liberaliserats i grunden, och lägger inte längre lika stor vikt som tidigare vid att samhällets välfärd, på förhållandevis jämlik basis, skall komma alla medborgare till del. Den offentliga sektorn har både av- och omreglerats till förmån för privata val och privat konsumtion framför social jämlikhet. Försäljning av statliga företag, avskaffande av statliga monopol och ett ökat privat inslag på välfärdsområden är tydliga exempel på resultatet av denna politik. Den typ av förändring som har skett leder oftast till ökade privata intressen och vinster, samt större klasskillnader. Och, trots alla löften om det motsatta, så har fallet blivit detsamma även i Norden.

Snart är det val och vi har två olika politiska block som står mot varandra. Vad är det som står på spel? Hur olika är dessa block egentligen när det gäller utbildningspolitik?

I media finns en bred politisk uppslutning kring nyliberala lösningar och omstrukturering inom tjänstesektorn i Norden, inklusive utbildningssektorn, även om det samtidigt också finns en osäkerhet i uppfattningen om hur långt man borde gå och vilka av välfärdens problem som egentligen löstes genom denna form av omstrukturering. Blockens politik, med undantag för Vänsterpartiet, som har talat om avskaffande av privata skolor, är ganska likartad men skiljer sig ändå gradvis och även det kan vara betydelsefullt. Vänsterpartiet vill i alla fall förbjuda vinstdrivna privata skolor. Som vanlig skyddar höger-alliansen kapitalets intressen framför (och på bekostnad av) de flesta medborgares.

Vilka är de viktigaste tendenserna till förändring av utbildningssystemet idag? I de nyliberala staterna förändras välfärdsektorns funktion från att syfta till omfördelning och ökad jämlikhet till att syfta till vinstmaximering, baserat på individuella val och entreprenörskap. Denna utveckling har börjat bli en sorts gemensam politik under de senaste tio till tjugo åren. Ett nytt välfärdskoncept har tagit form där de tidigare framträdande sociala målen om jämlik tillgång till samhällstjänster vid behov har kommit att underordnas krav på valfrihet och ekonomisk konkurrenskraft.

Konsekvenserna har varit många. Nedskärning av offentliga utgifter till fördel för ökad privatisering, allt mer marknadsorienterad ekonomisk och social politik, olika typer av angrepp på yrkesmässig självständighet inom tjänstesektorn (t.ex. lärarkåren) samt introduktion av en ny form av offentlig styrning där efterfrågan istället för behov är styrande, är vanligt förekommande.

En ideologisk förskjutning i nyliberal riktning och kommersialisering av offentlig service är påtaglig.

Kommersialisering vet alla vad det innebär. Syftet med kommersialisering är att hitta vägar som gör att produkten/tjänsten kan exploateras på nationella och internationella marknader. Begreppen “produktivt” och “socialt användbart” arbete blir viktiga här. Begreppet socialt användbart arbete refererar till en ändamålsenlig aktivitet som tillmötesgår levda människors behov, medan produktivt arbete är ett arbete som i huvudsak är produktivt i ekonomisk mening, dvs. ett arbete som skapar nya ekonomiska värden och profit, som i kommersialisering.

Vad vi ser idag är hur välfärdsstaten har blivit en mellanhand i skapandet av en kommersialiserad produktionsprocess, dvs. istället för att utgöra ett skydd mot marknadens rovdrifter fungerar den som en stimulerare av dessa. Därmed

dennis beach är verksam vid Högskolan i borås som professor i pedagogik. Hans forskning berör relationen mellan utbildning och samhället i stort, och mer specifikt hur ideologi och sociala relationer, som till exempel klass, reproduceras genom utbildningssystemet.

Tillvänjning. Det handlar om att företagsamhetens ideologier, språk, vanor och doktriner beträffande marknadsmässighetens förträfflighet och överlägsenhet tar allt mer plats. Talet om ansvar, flexibilitet och valfrihet är ett ypperligt exempel på detta. Detta tal om företagsamhetens överlägsenhet är just nu starkt framförallt i relation till utbildning.

13

har den blivit ett instrument i en kapitalistisk förvandling av värden som exempelvis omvårdnadens psykologiska och emotionella värden till ekonomiska värden. I en objektifierad arbetskraft (där det enda värde som mäts är i pengar) kan kapital ackumuleras genom köp och försäljning av denna arbetskraft, och av dess produkter och dess utbildning i vinstintressen.

Tillvänjning är ett akademiskt begrepp som kan vara användbart i detta sammanhang. Det innebär att grundläggande marknadsekonomiska idéer och begrepp i text och tal förs in i en ekonomisk teori som idealiserar fria transaktioner och konkurrens, dvs. en sorts “offentlig företagsmässighet”. Denna lyfter fram uppfattningen om att välfärdsfrågor till stor del borde lämnas oreglerade av staten, vars enda uppgift borde vara att garantera en öppen marknad så att egennytta och utslagning kan få större effekter.

Tillvänjning handlar med andra ord om att företagsamhetens ideologier, språk, vanor och doktriner beträffande marknadsmässighetens förträfflighet och överlägsenhet tar allt mer plats. Talet om ansvar, flexibilitet och valfrihet är ett ypperligt exempel på detta. Detta tal om företagsamhetens överlägsenhet är just nu starkt i relation framförallt till utbildning, men även andra delar av välfärdssektorn, i hela Norden.

Tillvänjning involverar tre steg. För det första; nya sätt att tala som, genom media och direkt kommunikation, gör människor vana vid att höra, prata om och frivilligt underkasta sig ett företagsspråk som konsument av tankar och andra redskap. Detta så att de sedan, för det andra, kan följa “företagsamhetens metoder” och arbeta med företag och/eller företagsagenturer för att skapa nya (läs: mer vinstgivande) produkter, vanor och praktiker för sig själva och andra. Men tillvänjning handlar, för

det tredje, vanligtvis även om att skapa myter, till exempel om svagheter inom den offentliga sektorn och brister hos dess arbetstagare, vilka anklagas för lathet, ineffektivitet och inkompetens, och om det privatas överlägsenhet och förträfflighet.

Att koppla utbildning till frågor rörande social klass har traditionellt varit en central del i svensk utbildningspolitik, men denna koppling verkar närmast ha försvunnit idag. Finns det idag ideal kvar om att skolan ska syfta till utjämning av klasskillnader och klassmobilitet? I så fall - var?

Vänsterpartiets skolpolitik visar tecken på fortsatt intresse för dessa frågor. Socialdemokraterna har egentligen aldrig riktigt haft förändring av klassamhället på sin agenda, definitivt inte sedan 1938. Man har istället syftat mot en bättre materiell standard beträffande utbildning och omvårdnad för alla, genom överenskommelse med den kapitalistiska klassen och dess politiskt allierade, så att likheter inom utbildning mellan klasserna under en period i Norden nådde en nivå som man bara har kunnat drömma om på andra platser. Det är inte ofta som den organiserade fackföreningens roll i samhällets demokratisering lyfts fram så tydligt och positivt, men de fackliga organisationernas ageranden har varit betydelsefulla.

Klasskillnader när det gäller konsumtion av utbildning har ökat under senare år i Europa där vi allmänt kan tala om ett utbildningssystem som erbjuder en sorts miniminivå som subventioneras av släkt- och vänskapsinsatser för de fattiga medan den välbärgade eliten har tillgång till ett exklusivt och privat “top-up” system. Detta gäller även i de nordiska länderna där samtliga delar av befolkningen har brukat den offentliga

sektorn i åratal men där detta alltid till viss del kompletterats på två vitt skilda sätt utifrån två vitt skilda källor, beroende på klassbakgrund: hemmet för de fattiga och privat konsumtion för de rika. Övre medelklassen utnyttjar privata tjänster medan de lägre klasserna inte har tillgång till dessa på grund av ekonomi. Enligt forskning om omstrukturering och dess effekter ökar dessa distinktioner igen i hela Europa inklusive Sverige.

Avslutningsvis - en framåt-blickande fråga; vad skulle du vilja se hända med utbildningssystemet i framtiden? Vad krävs för att stoppa den nuvarande trenden?

Kommersialiseringen av det offentliga utbildningssystemet har skilda konsekvenser för olika samhällsgrupper. För den välbärgade delen av samhället, med undantag naturligtvis för ägarna av produktionsmedlen själva, betyder det som hänt ganska lite. Dessa delar av befolkningen, i högre eller lägre grad, har redan tidigare exploaterat privata inrättningar genom privat konsumtion och privat kapital. Detta är dock inte fallet för arbetarklassen. För dem har kommersialisering av utbildning och omvårdad inom serviceekonomin betydelse på flera sätt.

Först och främst har arbete som tidigare haft en central social betydelse (t.ex. ta hand om våra barn och äldre) flyttats från hemmen för att nu bedrivas enligt vinstmaximeringsprinciper. Detta gör att de mångas behov inte kan tillfredsställas samtidigt som privata intressen tjänar miljoner; allt insvept i en språkridå om frihet, fria val, individuellt ansvar och individuella intressen.

Vi kan stoppa det genom politiska aktioner och manifestationer. Det hjälper inte helt med ett regeringsskifte men det är ett steg i rätt riktning.

Klasskillnader när det gäller konsumtion av utbildning har ökat under senare år i Europa där vi allmänt kan tala om ett utbildningssystem som erbjuder en sorts miniminivå som subventioneras av släkt- och vänskapsinsatser för de fattiga medan den välbärgade eliten har tillgång till ett exklusivt och privat “top-up” system.

15

förståelse av de allvarliga miljöhot som mänskligheten står inför.

buRKETT PåPEKAR att de ”ekologistiska” kritikerna, när de hävdar att Marx beskrivning av kapitalismen är otillräcklig för att analysera ödeläggelsen av miljön, gör sig skyldiga till grundläggande missförstånd vad gäller begreppen bruksvärde och värde i Marx teorier. För Marx är värdeproduktionen, framhåller Burkett, både en materiell och en social verklighet. Naturen är en nödvändig förutsättning för all varuproduktionen i termer av varans bruksvärde. En varas värde är förvisso en social konstruktion, i den mening att ingen vara ”av naturen” har ett värde – varan får ett värde ”socialt”, som produkten av alienerat arbete. Men detta betyder inte att det kan finnas värden utan bruksvärden. Marx värdelära går just ut på att visa hur denna motsättning mellan värdet och bruksvärdet med nödvändighet, under kapitalismen, leder till värdets (det alienerade arbetets produkt – kapitalets) dominans över bruksvärdet, till kapitalets makt och ”exploatering” av både människa och natur.

FOSTER bESKRIVER den ”skilsmässa”, då de omedelbara producenterna en gång skildes från sina produktionsbetingelser,

kapitalismens själva historiska förutsättning, som en ”metabolic rift”, ungefär ”ett brott i ämnesomsättningen”, mellan människa och natur. Det är denna alienerade förutsättning, som under kapitalismen, leder till att produktion endast kan ske om människan, nu en gång skild från naturen, ”återerövrar” och ”behärskar” den. I konkurrensen är all produktion och allt arbete en (tillfällig) ”erövring”.1

Det är alltså kapitalismen, inte Marx, som är ”teknocentrisk”. Det är kapitalismens inneboende karaktär – den som Marx alltså blottlägger, analyserar och kritiserar – som inte ger naturen ett ”egenvärde”, som behandlar den som om den vore en ”gratis”, oändlig resurs, och så vidare. Eller som Burkett skriver: ”Att tillskriva ahistoriskt definierade ’naturens yttersta gränser’ ’ansvar’ för globala miljö- och befolkningsproblem är att ge naturen skulden för problem som genereras av ett specifikt socioekonomiskt system”. 2

NågOT FöRVåNANdE kanske är att den ekologistiska kritiken av Marx och

1. Foster (1999) Marx’s Theory of Metabolic Rift: Classical Foundations for Environmental Sociology, American Journal of Sociology 105:2.2. Burkett (1998), A Critique of Neo-Mal-thusian Marxism: Society, Nature and Popula-tion, Historical Materialism 2, s 127.

av kapitalismen (så vitt den nu överhuvudtaget är en kritik av den) så tydligt har en tendens att återupprepa de ”dualismer” mellan människa och natur som man kritiserar andra för. Tydligast kommer det fram i den ofta framförda bilden av miljöproblematiken som att människan ”rubbar den ekologiska balansen”. Förutom att det är problematiskt att överhuvudtaget beskriva ekologiska system i ständig evolution i ”balans”, så gör sig detta resonemang ”konstigt nog skyldigt till precis den slags dualism som man tillskriver projektet att behärska naturen. På något vis är människan ensam bland alla andra arter om att i aktiviteten att omforma sin miljö vara ’onaturlig’”3. Det sociala ställs mot det naturliga, vilket bortser från det faktum att människan är social på grund av sin natur och inte skild från den.

Medan kapitalismen försöker anpassa naturen till alienerade människobehov, vill ekologisterna i stället bara att människan blint ska anpassa sig efter ”naturens lagar”. Lagar som har en tendens att mystiskt tillskrivas ett naturligt urtillstånd då människan inte existerade och ”rubbade” dess balans; något som bortser ifrån det enkla faktumet att ”den natur som

3. S. Vogel, citerat ur Pepper (1993) Eco-socialism: From deep ecology to social justice, Routledge,s. 115.

14

Under senare tid har framför allt i västvärlden en ”ekologistisk” kritik mot arbetarrörelsen

som politisk kraft och mot marxismen som dess teoretiska uttryck formerats. Det är en kritik som hos vänstern lett till en olycklig undergivenhet – en som försvagar våra möjligheter till förståelse av kapitalismen ur ett ekologiskt perspektiv.

Anklagelsepunkterna mot Marx och hans efterföljare kan sammanfattas i följande punkter:

1. Marx teori är en produkt av 1800-talets materialism och utvecklingsoptimism. Den har därför en alltför stark, ”teknocentrisk” tilltro till storskalighet och tillväxt. Mot detta har ekologismen ställt krav på småskalighet, lokal produktion och ”ekologisk balans”.

2. Marx grundläggande teori om kapitalismen, ”värdeläran”, tar inte hänsyn till naturens gränser. Mot detta ställs uppfattningen att ”det finns bara ett jordklot”, och att nuvarande förbrukningsnivå av jordens ändliga resurser vida överstiger vad som är ekologiskt hållbart inför framtiden.

3. Marx värdelära, som hävdar att endast arbete skapar (mer)värde, implicerar idén att naturen är utan värde och därmed ”gratis”. Marx värdeteori är därför i grunden antiekologisk.

4. Marxismen är en del av den ”modernistiska” Prometheusmyten, vilken ser frihet som att människan ”behärskar” naturen. Marxismen upprätthåller en dualism mellan människa (som behärskar) och natur (som ska behärskas), i stället för att se att människan är ”ett med naturen”. Därför riskerar det marxistiska frihetsidealet i förlängningen att legitimera totalitära och antiekologiska praktiker och rörelser. Marxismen är därför en ”antropocentrism”, som håller människan för ”mer värd” än naturen (som ju anses utan egenvärde). Mot detta ställer man som slogan ”jorden först” – en ”ekocentrism”.

5. Marxismens sociala bas för frigörelse, arbetarklassen, blir allt mindre viktig för reell frigörelse från kapitalismen, och för att införa en hållbar utveckling i dess ställe. I ljuset av det universella miljöhotet förlorar klasspolitiken sin mening. Miljöproblematiken ses bäst som en allmän utmaning för hela (den industriella) världen att ändra sina livsmönster. Och rörelsen för denna förändring är inte främst arbetarrörelsen (vars livsstil i den industriella världen även den är antiekologisk) utan ”de nya sociala rörelserna”.

TVå TEORETIKER som på marxistisk grund har bemött denna kritik är Paul burkett och John bellamy Foster. Deras arbete visar hur marxismen kan lägga grunden för en bättre

Varför miljöproblemen bör fÅ oss att se röttDaniel Ankarloo, verksam vid Malmö högskola, bemöter en ekologistisk kritik mot Marx som han menar är missriktad och riskerar leda till reaktionära svar på kapitalismens miljöproblem. Ankarloo presenterar John Bellamy Foster och Paul Burketts marxistiska ekologiska teori – och menar att en miljöpolitik utan en kritik av kapitalismen som system blir ofullständig och haltande.

16 17

dAgENS SIFFROR

1Högern har ju alltid vurmat för individen. Att Alliansens politik nu i vissa fall bara berör en enda person måste ju därför ses som en framgång. Se då till förvärvsgarantin, ett försök med två år

på nacken att göra det lättare för unga att få lån till bostadsköp. 5000 ungdomar skulle det hjälpa. 5 miljarder skulle skjutas till, alltså 5 000 000 000 kr. Hur många har fått förvärvslånet än så länge? 1 person. Ett misslyckande enligt vissa. Men inte om man ställer individen i fokus.

Vän av ordning kan tycka att man för 5 miljarder skulle kunna, typ, bygga ett par ordentliga hus. Typiskt kommunisttänk. Alla vet att det bara är kommunister som skulle försöka lösa en bostadsbrist genom att bygga flera hus.

1,9 procent. Så stor andel av befolkningen i Sverige är det som faktiskt beviljades skattesänkning för hushållsnära tjänster. Av valdebatten att döma skulle man kunna tro

att det var en fråga som var relevant för mer än 2 på 100. Vilket det självklart är. I Danderyd är det 6,6 procent, i Lidingö 4,5, och i Täby 3,7 minsann. (Resten av landet, not so much). Så det borde nu vara bortom allt tvivel att RUT-avdraget är en samhällsrelevant fråga.

Vi gissar att avdragets käcka namn fungerar som ett borgenskapens Madeleinekaka, en rosaskimrig portal av nostalgi tillbaka till en tid då en fyrbarnsmor vid namn Rut skurade salongsgolvet medan man själv var alltför upptagen av viktigheter som klasshat och dubbelmoral.

EcONOMIc MANHQ Bank har det lite kärvt just nu. Det kan ha något att göra med vad Finansinspektionen kallar ”grovt övervärderat sin värderingsportfölj”, ”brutit mot redovisningsregler” samt ”felaktiga bedömningar”. Med detta i tankarna är det otvivelaktigt fascinerande att här återge den artikel som HQ Bank ville delge sina investerare i senaste numret av sitt magasin:

”dRIV äKTENSKAPET SOM ETT FöRETAg

Betrakta familjelivet som arbete och behandla din frueller make som din bästa kund. Det tipset ger entreprenören och författaren Louis Upkins Jr, som nyligen gav ut boken ”Treat me like a customer”, i tidningen Business Week. När det gäller livskvalitetär investeringen som görs i familjen minst lika viktig som de ekonomiska investeringarna i portföljen. Tricket är enligt Louis Upkins Jr att överföra de kunskaper du förvärvat i karriären till hemmalivet. Eftersom det är mer lönsamt att behålla gamla kunder än att hela tiden skaffa nya gäller det att leverera värde, i kombination med förstklassig service. Och det är du själv som är produkten.

1. Känn din kund. Håll koll på din make/makas behov, förhoppningar och bekymmer.2. Förtjäna deras förtroendevarje dag.3. Inga ursäkter. Kunder vill inte ha ursäkter, de vill ha lösningar.4. Planera för win-win-situationer.Bra affärsförhållanden bygger på att båda parterna når framgång. Ställ frågan: ”Vad kan jag göra för atthjälpa dig till framgång?”.5. Blanda affärer med nöjen. Starka affärsrelationer skapas på golfbanor och fina restauranger. Äktenskap är arbetsintensiva men vi ger sällanvår partner de belöningar viger våra bästa kunder”

Vår alienation till naturen – vilken har bidragit till illusionen att naturen ”gratis” kan ”erövras” – är inte den första orsaken till miljöförstöringen, utan en effekt av kapitalismens klassindelning i lönearbete och kapital

”föregick den mänskliga historien … i dag inte längre existerar någonstans” och att ”det finns inte ett enda ting i min omgivning som inte bokstavligen är ett mänskligt [skapat] ting”.4 I dag är även ”naturreservat” i högsta grad en mänsklig skapelse, det landskap vi möter är ett ”kulturlandskap”. Mot villfarelsen att ”människan vet bäst” i förhållande till naturen, ställer man bara istället idén att ”naturen vet bäst”, vilket i sig är en naturlistisk form för alienation.

Ekologismen riskerar således att bli ett reaktionärt svar på kapitalismens miljöförstöring, medan utmaningen för vänstern (och för mänskligheten i stort) är att finna progressiva och befriande svar på den ekologiska krisen.

Den avgörande skillnaden mellan ekologismen och den marxistiska ekologiska teorin är att ekologismen främst ställer krav på att människans förhållande till ”naturen” och ”individens livsstil” förändras. Därför är man också relativt neutral i förhållande till kapitalismens sociala produktionsrelationer och reducerar sin kritik till ”förändrade konsumtionsmönster”, ”nolltillväxt” och ”livsstilsfrågor”. Ibland förfaller den gröna rörelsen till och med till en tilltro till att ”använda marknadsmekanismen” för att bekämpa miljöförstöringen. Så här målande kritiserar en annan marxist, Martin Spence, denna tilltro:

Utsläpp av växthusgaser sker därför att fossila bränslen är varor; liksom oljefälten och gasfälten och gruvorna varur de utvinns; och de rörledningar och transportsystem som distribuerar dem; och kraftstationerna, bilarna, husen och arbetsplatserna där de

�. Marx & Engels respektive S. Vogel, cit-erade ur Pepper (1993), s 108 och s 114.

konsumeras; och – viktigast av allt – den arbetskraft som investeras i alla dessa lokaliteter. Global uppvärmning är slutresultatet av en lång kedja av varurelationer … där vid varje steg individuella kapital under marknadens tryck tvingas växa och ackumuleras … och bidrar således till omfånget och allvaret i miljökrisen i slutändan. Kyotoprotokollet kommer inget göra för att bryta denna kedja av orsakssamband. Allt det gör är att lägga till ytterligare en vara, och ytterligare en marknad, i slutet.�

MARxISTISK TEORI innefattar att miljöhotet endast kan mötas om vi i grunden fokuserar på de sociala relationer vi som människor ingår i under kapitalismen. Vår alienation till naturen – vilken har bidragit till illusionen att naturen ”gratis” kan ”erövras” – är inte den första orsaken till miljöförstöringen, utan en effekt av kapitalismens klassindelning i lönearbete och kapital. Problemet är inte främst att kapitalismen är ”miljöfientlig”, utan att den i grunden är ”människofientlig”. ”Exploateringen av naturen” är en konsekvens av en samhällsordning som för sitt blodomlopp lever på ”exploateringen av människan”. Att vi under kapitalismen inte ”tar hänsyn” till naturen är konsekvensen av att vi under kapitalismen inte förmår, eller ens tillåts, ”ta hänsyn” till varandra som människor. Det är huvudorsaken även till miljöproblematiken. Problemet är inte människans vilja att ”behärska” naturen; problemet är snarare att vi människor under kapitalismen inte behärskar vår egen sociala organisation, som framstår som allt mer kaotisk och bortom vår kontroll. Miljöhotet utmanar inte så mycket

�. Spence (2000) Capitalism Against Nature, Capital & Class 72, s 102.

människornas förhållande till naturen som deras (alienerade) förhållanden till varandra.

Slutsatsen blir därför att även miljöhotet kräver en total omvandling av dessa sociala relationer, kort sagt socialism. Och om socialismen är den oundgängliga förutsättningen (om än inte i sig en garanti) för det som ekologister kallar ”hållbar utveckling”, då förblir insikten att ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” – socialismens oundgängliga premiss – lika nödvändig i denna värld av allt mer akuta globala miljöhot, som den var då Marx och Engels formulerade den.

Eller i Burketts slutord i boken Marx and Nature: Om människorna vill utvecklas som naturliga varelser, måste de utveckla sig själva som sociala varelser, och uppnå en explicit socialisering av produktionens naturliga förutsättningar. Vi kan inte övervinna naturens nödvändigheter – vi kan inte erövra naturen; men vi kan heller inte bortse ifrån den medvetna, sociala och kumulativa karaktären i den mänskliga produktionen genom att fly in i en idealiserad, orörd natur som inte längre existerar. Utvecklingen av den mänskliga produktionen är inte längre förutbestämd av naturen som sådan. Så om vi vill leva med naturen, måste vi behärska vår sociala organisation.�

Denna artikel har tidigare publicerats i den norska tidningen Klassekampen (2008) och i en längre version i Socialistisk Debatt (2007).

�. Burkett (1999), Marx and Nature: A Red and Green Perspective, St Martin’s Press, s 257.

18

faith, reason and revolution av terry eagleton

gud, Vänstern och teologin

Kulturteoretikern Terry Eagleton är en etablerad stjärna på den socialistiska sidan av det

intellektuella fältet. Och det säger ju inte så lite eftersom konkurrensen är så mycket hårdare på vänsterkanten. När Nina Björk recenserade hans bok Trouble with strangers skrev hon ”En ny bok av Eagleton betyder för mig inte en ny bok av Eagleton. Det betyder ett klappande hjärta inför utsikten att förstå världen.”. Eagletons intressen är inte helt enkla att sammanfatta men han är som bäst när han utforskar grunderna för dagens ideologiproduktion. Därför är det inte överraskande att han i Faith, reason and revolution tar sig an den religionsdebatt som rasat de senaste åren. Boken består till stor del av ett antal föreläsningar som Eagleton hållit och som den intresserade kan beskåda på Youtube.

EAgLETONS INgåNg i debatten om ateism var en minst sagt kritisk recension av Richard Dawkins bok Illusionen om Gud. Där kritiserade han Dawkins för dennes bristande teologiska kunskaper liksom för hans armstödsfilosoferande. Eagleton har dessutom varit kritisk mot den brittiske författaren Martin Amis som uttalat sig som en radikal falang av Sverigedemokraterna vad gäller muslimer.

EAgLETONS äRENdE i gudsdebatten är för det första att visa på hur den religionskritik som Dawkins, Christopher Hitchens och för all del våra egna Humanisterna visserligen har sin användning, men att den är fullständigt missriktad vad gäller merparten av religiositet. Den Gud

som dessa argumenterar mot, en hämndlysten skapare som kan förstås i analogi med våra fäder, fast allsmäktig (på riktigt alltså), är inget som merparten av världens religiösa skriver under på. Bara för att ta Sverige är det en klar minoritet av de som säger sig tro på Gud som tar denne Gud för att vara en personlig Gud. Mycket vanligare är att se Gud som en ande eller en livskraft. Att visa på att religion inte nödvändigtvis är en reaktionär kraft som syftar till att förtrycka är ju centralt för den som inte vill ge de högerpopulistiska muslimhatande rasisterna hälften rätt. Eagletons insats är därför välkommen. Inte minst då han påpekar den teologiska analfabetismen som idag är tämligen utspridd. Den svenske teologen Ola Sigurdson pekar på att en sådan okunnighet kan leda till att en reaktionär, bokstavstroende och vetenskapsföraktande religiositet anses mer genuin än andra former av tro. Alla de stora religionerna har ett motstridigt arv av både progressiva och reaktionära uttryck.

SOM ATEISTISK marxist går det verkligen att fråga sig om inte Eagleton gör ett litet för bra jobb i sin nyansering av Gud och religionen. Liksom andra radikaler med samma agenda kan han ibland antyda att religion är ett fullgott alternativ till empiriskt grundade strategier för radikal förändring. Svaren gess inte i Eagletons bok men tillsammans med Slavoj Žižek har han gjort en stor insats i att nyansera debatten.

• Martin Kehlmeier

En teologisk okunnighet kan leda till att en reaktionär, bokstavstroende och vetenskapsföraktande religiositet anses mer genuin än andra former av tro

19

Det svenska politiska landskapet dräller inte direkt av ideologiska debatter. Den svenska högern har effektivt täppt till de flesta möjligheter att på

allvar diskutera frågor om vilken typ av samhälle vi borde leva i. Minns att det inte var länge sedan det på allvar debatterades huruvida vi inte borde tvinga muslimer att hälsa genom att ta i hand, även om de inte vill. Den svenska liberalismen företräds till stor del av köpta pennor i form av de intellektuellt, ska vi säga ”kreativa”, hjärnorna på tankesmedjan Timbro och Svenskt Näringsliv. Nyliberal marknadsfundamentalism och ödesmättat ”endavägenannarsblirviu-landförnukommerkineserna”-retorik har ersatt den svenska socialliberalismen. Och

då har jag inte kommit till major Björklunds vurm för disciplin och Sabunis idéer om att invandrare borde bli en låglönegrupp. Fjärran är alltså de dagar när filosofen och författaren Lars Gustavsson kunde förhålla sig kritisk till kapitalismens konsekvenser i sina diskussioner med Jan Myrdal, diskussioner som kan läsas i boken Den onödiga samtiden.

SåLEdES KAN vi tala om en liberalismens kris. Att kris råder håller även DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander med om. I ett par artiklar har han under sommaren ondgjort sig över att det svenska kulturlivet liksom universiteten tycks ha lämnat liberalismen bakom sig. Sanningshalten i dessa påståenden kan ifrågasättas, men tydligen är alltihopa Sven-Eric Liedmans fel. Frågan blir intressant då liberalismen mycket riktigt står inför svåra utmaningar i dessa dagar. En av dem består i det enkla faktum att det knappast går att med intellektuell hederlighet argumentera mot de flesta av de s.k. liberala rättigheterna. Vem vill strypa yttrandefriheten, religionsfriheten eller principen om allas likhet inför lagen? Inte är det den av liberaler så hatade vänstern i alla fall. De enda som utgör ett hot mot dessa rättigheter är den rasistiska högerpopulismen som sveper över Europa, ofta med vänstern som enda motstånd.

EN ANNAN LIggER i den kluvenhet som präglat liberalismen sedan John Stuart Mill och Tocquevilles

dagar. Liberalismen utropar individens universella frihet. Men frågan blir då om det finns andra universella värden som individen bör förverkliga; bildning eller sympati med den svage och så vidare. Skulle vi gå med på att även bildning har ett universellt värde så kommer frågan om alla individer också har möjlighet att bilda sig som ett brev på posten. Det hela landar i en fråga om resurser som inte alltid går att lösas genom en abstrakt appell till ”frihet”.

VALET TycKS, hårddraget, stå mellan ett avvisande av alla andra värden än frihet och ett problematiserande av frihetsbegreppet som svenska liberaler är ovilliga att ta i. De nöjer sig med att, återigen hårddraget, betrakta friheten som möjligheten att göra vad man vill, att vara befriad från tvång. Problem uppstår givetvis när en sådan atomistisk människosyn sätts in i ett konkret sammanhang. Med ett sådant frihetsbegrepp blir så gott som alla mänskliga relationer obegripliga.

EN ANdRA kluvenhet ligger i frågan om vem som ska omfattas av de liberala rättigheterna. 1800-talets stora liberaler hade inga större problem att avfärda större delen av mänskligheten som omyndiga och därmed ovärdiga liberala rättigheter. Dagens liberaler har inget emot att stödja valfuskaren Karzai i Afghanistan med både bomber och granater. De har heller inget emot att det stora föregångslandet USA helt öppet stödjer en brutal, totalitär förtryckarregim i Saudiarabien.

EN TREdJE och lika allvarlig utmaning ligger i att det liberala löftet om ekonomisk framgång för alla nu överges allt mer. Tanken var ju att fattiga skulle få sin del av tillväxten i proportion till vad de bidrog med. Vad gjorde det att de rika blev rikare när de fattiga också tjänade allt mer? Men kapitalismens kaotiska leverne har lett till att vinsterna bara kan upprätthållas om de fattigare elementen tar jobb med allt lägre löner. ”Sälj dig så billigt du kan” är den föga uppmuntrande dunken i ryggen som liberalen idag kan erbjuda. Vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni drar sig inte ens för att föreslå detta som en kamp för integration av invandrare. Sabuni utgör därmed ett högst ofrivilligt exempel på den sjuka som den svenska liberalismen lider av, en naiv och cynisk marknadsfundamentalism som visat sin avgörande begränsning genom att kasta in världsekonomin i den djupaste krisen sedan 30-talet. Men krisen kanske också är Sven-Eric Liedmans fel?

• Martin Kehlmeier

KUlTURENkulturkrönika

Den svenska liberalismen företräds till stor del av köpta pennor i form av de intellektuellt, ska vi säga ”kreativa”, hjärnorna på tankesmedjan Timbro och Svenskt Näringsliv.

För marxister uppstår aldrig idéer och teorier i ett vakuum. Det var erfarenheterna från Pariskommunen

1871 som fick Marx att dra slutsatsen att arbetarklassen inte enkelt kan ta över det färdiga statsmaskineriet och använda det för sina egna ändamål. Lenins kristallklara analys av staten utvecklades även den i en situation där frågan om statsmakten var prekär. Dessa teorier uppstod alltså i relation till politiska händelser och för att ge svar på brännande frågor.

dETSAMMA gäLLdE teorin om statskapitalism som utvecklades av Tony cliff efter andra världskriget. Stalin hade förvrängt marxismen till en oigenkännlighet som dominerade halva Europa, och tillsammans med reformismen var det Stalins idéer som var de dominerande i arbetarklassen. I motsättning till idealen från ryska revolutionen 1917 där man försökte bygga ett demokratiskt samhälle underifrån, och där staten skulle försvinna, tog det byråkratiska statsmaskineriet all makt och ordet ”socialism” kom att förknippas med detta. Tanken att socialism handlar om statskontroll och egendom, ledde i sin tur till att man kallade alla möjliga slags stater ”socialistiska”, som t.ex. Kina, Kuba eller andra diktaturer i 3:e världen.

Efter Stalins maktövertagande förde Trotsky en heroisk kamp mot stalinismen, men mördades av Stalins agenter 1940. Efter kriget var Trotskys anhängare få, och de hade börjat bli bokstavstroende. Till exempel fastslog de 1946 att andra världskriget inte kunde vara över, eftersom Trotsky hade sagt att stalinismen inte kunde överleva kriget. De höll även fast vid Trotskys analys av Sovjetunionen som en ”degenererad arbetarstat”, som något fundamentalt annorlunda än klassamhället i väst.

Med Stalins invasion och upprättande av de s.k. satellitstaterna i Östeuropa fick de ett logiskt problem, eftersom dessa nya stater

antog samma strukturer som i Sovjet. Detta betydde att det måste vara möjligt att skapa ”arbetarstater” genom gevärsmynningen och ”byråkratins dynamik”, och att en av Marx viktigaste slutsatser, att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, i så fall ogiltigförklaras.

cLIFF IFRågASATTE beskrivningen av de nya ”folkrepublikerna” som arbetarstater. Han menade istället att Trotsky haft fel i sin analys av Sovjetsamhället. 1948 började han formulera teorin om att Sovjet var statskapitalistiskt. Cliff pekade på att arbetarna inte hade någon politisk makt i staten, och ställde frågan om det då är någon mening att tala om en ”arbetarstat”.

Han visade också på andra likheter med det kapitalistiska samhället, t.ex. att arbetare var lika alienerade och att de var tvungna att arbeta för en lön under byråkraternas despoti.

I sin analys av kapitalismen analyserar Marx två huvudegenskaper i förhållandet mellan kapitalister och arbetare. För det första är arbetarna åtskilda från produktionsmedlen och arbetskraften blir en vara som arbetaren måste sälja för att överleva, och för det andra återinvesteringen av mervärdet, ackumulationen, som varje kapitalist måste utföra i konkurrens med varandra. Båda dessa faktorer fanns på plats från och med den första 5-årsplanen 1928.

Även om det inte fanns privatkapitalister som konkurrerade, var systemet som helhet i en internationell konkurrenssituation. Man kan nästan säga att hela staten var som ett gigantiskt företag som styrdes

och kontrollerades av en byråkratklass. Denna klass skapades i takt med att de också skapade ett proletariat för att snabbt kunna ackumulera kapital. I denna kontrarevolutionära process krossades alla rester av arbetarkontroll. Efter 1928 existerade inga fria fack eller arbetarråd, och från och med då var produktionssättet i Ryssland kapitalistiskt.

När man obducerade liket efter Sovjetunionens fall kunde man se mycket som bekräftar teorin om statskapitalism. För det första, om detta var ”arbetarstater”, varför var det inga arbetare som försvarade staterna då de rasade samman? De ”nya” kapitalisterna var i hög grad desamma som de gamla ”kommunisterna”. De högt uppsatta partipamparna, industriledarna och säkerhetscheferna från den gamla härskarklassen som hade styrt ekonomin, samhället och staten under ”socialismen” gjorde detsamma under ”marknaden”. Det var framför allt en ändring av formen på klassamhället, inte innehållet.

MåNgA På VäNSTERN desillusionerades efter 1989 då de trodde på myten om att ”kommunismen” förlorade till marknaden, men så var det inte för socialister inom IS-tendensen. Vi såg på dessa uppror som positiva då de gav folk en politisk frihet och visade att folket kan störta diktaturer, även om det idag tyvärr lett till att marknadskapitalismen stärkts. Men de öppnade också möjligheten för att återupptäcka de verkligt revolutionära idéerna som förespråkades av Lenin och Trotsky, det verkliga arvet från den ryska revolutionen.

• Alex Tarkan Senboktips Mike Haynes: Class and power in Russia 1917-2000Cliff: Trotskyism after TrotskyCliff: State capitalism in RussiaLenin: Staten och revolutionen(finns i vårt bokbord)

s för statskapitalism

MA

RXI

SMENS ABC

Cliff pekade på att arbetarna inte hade någon politisk makt i sovjetstaten, och ställde frågan om det då är någon mening att tala om en ”arbetarstat”.