Vad finns i naturen?Tuppens utvärdering 2015-2016

Vad finns i naturen?

BakgrundVi upplever att samhället idag skyndar fram, att vi glömmer bort att stanna upp och ta tillvara på det som finns just nu. Utifrån våra erfarenheter ser vi att små barn lever i nuet. Deras sätt att vara, utforska och ta sig tid att uppleva omvärlden ser vi som unikt och något vi vill lära oss mer om. Vi vill, tillsammans med barnen, vara ”här och nu”, ge oss tid att uppleva, utforska och utmanas. Under våren 2014 påbörjas på Fasanen ett utforskande av begreppet estetik. Det handlar om hur något väcker känslor hos oss människor, hur saker kan tilltala våra olika sinnen och hur det vi gör får konsekvenser för världen runt om oss. Det handlar även om att skapa relationer, till tingen och till allt levande. I början av höstterminen funderar vi pedagoger på Tuppen mer kring estetiken och hur den är viktig för vårt samhälle; det som är vackert verkar vi ofta bry oss mer om och det vi bryr oss om blir vackert. Vi pratar om småbarnsförskolorna i Reggio Emilia där de varje år med de yngsta barnen på förskolan utgår från samma projekt ”jag i viet” och hur vi tycker att det är otroligt viktigt på en småbarnsavdelning att både nya och gamla barn hittar sin del i gruppen, ”jag är viktig tillsammans med oss”.

SyfteEnligt läroplanen (Lpfö98 rev.10 s.14) behövs kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenhet och engagemang tas tillvara i verksamheten för att skapa god kvalitet i förskolan. Vi vill se hur barn upplever, upptäcker och utforskar sin omvärld. Vi vill även skapa förutsättningar för delaktighet, tilltro till den egna förmågan och att stärka barnens medkänsla för att visa på hur viktiga vi alla är i gruppen.

MålFörskolan ska sträva efter att varje barn:

- utvecklar sin identitet och känner trygghet i den

- utvecklar sin förmåga att fungera enskilt och i grupp

- utvecklar sin förmåga att lyssna, reflektera och ge uttryck för egna uppfattningar och försöker förstå andras perspektiv

- visar respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö

- utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa

Arbetslaget ska:

- ge barnen möjlighet att förstå hur egna handlingar kan påverka miljön, (…)

- ge barn möjlighet att lära känna sin närmiljö och de funktioner som har betydelse för de dagliga livet (…).

(Lpfö98 rev.10)

Projekt ”Vad finns i naturen?”

UtflykterNär vi funderar över begreppen ”här och nu” samt ”vi” känner vi att naturen och dess förmåga att ta tid på sig i sina förändringar samt den obegränsade ytan kan konkretisera våra tankar. Att vara i naturen handlar om vår önskan; att ha/ge tid, att vara här och nu, att uppleva med alla sinnen, att bli ett ”vi” och kunna lyfta ”jaget” i detta. Vi bestämmer oss för att börja upptäcka vår närmiljö med barnen. Vi väljer oftast att gå på utflykt i helgrupp för att ge barnen en gemensam grund att stå på. I vissa fall där t.ex. en specifik fråga ska undersökas använder vi oss av mindre grupper. Vi låter barnen styra vart vi ska gå, inom Årstaparkens grönområde, för att se vart deras undersökande tar oss. Vi går bland annat till en dunge vid Årstaskolan, till kullen och en koja nära Äppellunden. I början kan vi se att barnen springer mycket, utforskar ytorna med hela kroppen för att senare under terminen stanna upp och titta närmare på det som finns nära. För varje gång vi ger oss iväg begränsar barnen undersökningsområdet ytterligare och vi upplever dem som mer undersökande av detaljer än av de stora ytorna.

Under utflykterna hittar barnen saker att ta med till förskolan t.ex. gamla godispapper, burkar, pinnar, kottar, stenar, blad och löv, cykeldelar, bär, blommor. Tillbaka på förskolan samlas barnen kring materialet och får möjlighet att berätta om det dom hittat. På ett långt bord, mitt på avdelningen, dukas allt material upp som vi samlat under våra utflykter. Här kan barnen titta närmare på vad vi hittat. Hur ser materialet ut? Vad kan vi använda det till? Barnen får möjlighet att undersöka det som finns i naturen flera gånger.

Vi fortsätter med utflykter löpande under hela läsåret och följer naturens förändringar. Allt eftersom vi hittar mer och mer skräp (framförallt när snön försvunnit) börjar vi ställa oss frågan: Ska skräpet vara här? Under en utflykt då snön precis smält undan samlar barnen skräp som vanligt men skräpet har ändrat karaktär. Från ”tydligt” skräp till att vara väldigt smutsigt, blött och nästan rakt igenom brunaktigt. Här ser vi att det är dags att väcka nya tankar hos barnen; Vad händer med naturen om skräpet ligger här? och var borde skräpet vara istället? Barnen börjar nu leta soptunnor för att slänga skräpet i.

Under en av de första utflykterna till dungen vid skolan hittar barnen en trasig cykel. De vill ta med sig cykel till förskolan och vi funderar på om det är möjligt.

Vems är cykeln och varför den ligger den här? Vi pedagoger bestämmer oss för att undersöka dessa frågor tillsammans med barnen. Vi väljer att styra fortsatta utflykter till dungen men en dag är cykeln borta. Vart har den tagit vägen?

”Titta, titta här. Cykeln är borta.””Nån har tagit den.””Vart är cykeln?””Cykel vart är du?””Vad har hänt med cykeln?”

”Nån har tappat en cykel.” ”Nån har lämnat den i skogen.””Den där cykeln är trasig.”

”Den är ganska fin.””Den är ganska trasig.””Man kan inte ta den där i påsen.”

”Den är sönder, den kan inte lysa.””Det är en ficklampa.””Nej, det är ett lyse.””Det är ett lyse från cykeln.”

Det insamlade materialetGenom att tillföra nytt material (ljus, lera, papper, färg) till det redan befintliga (det insamlade, se text ”Utflykter”) vill vi fördjupa barnens fortsatta undersökande.

Natur i ljusVad händer när materialet vi samlat in under våra utflykter möter ljus? För att undersöka vår frågeställning låter vi barnen lägga kottar, pinnar, stenar och dyl. på en overhead. Vi väljer att låta barnen komma och gå i aktiviteten så att den som är intresserad får undersöka och att den som är mindre intresserad kanske blir lockad till att prova. Barnen tittar först på materialet genom ljuset på overheaden, sen tar sig upptäckandet och utforskandet sig vidare till vad som sker på väggen, där skuggor tar plats.

Natur i leraVad händer när det insamlade materialet möter lera? Vad skapas? Vi placerar en utkavlad lera på golvet i ateljén, detta för att skapa lika förutsättningar för barnen, rörelsefrihet samt avskildhet från resten av avdelningen. Här väljer vi pedagoger vilka barn som ska mötas. Dels för att skapa nya möten och dels för att det ska ske i mindre grupper (tre till fyra barn per grupp) så att de ska få plats runt tavlan. Barnen använder det material vi hittat under våra utflykter och trycker med det i leran. Olika mönster tar form på den utkavlade lertavlan. Vad händer om vi trycker hårt? Vad händer om vi trycker mjukt?

Natur på papperVi fäster ett stort vitt papper på golvet, och placerar pennor och naturmaterial på pappret. Barnen har möjlighet, tack vare papprets placering på avdelningen, att komma och gå som dom vill under dagen.

Att se detaljerI ateljén ställer vi pedagoger fram en bricka fylld med pinnar, löv och kottar barnen samlat under utflykterna. Barnen väljer något från brickan, vi pratar om vad de har valt och tittar tillsammans på detaljer så som färger och former. Barnen väljer färger de tycker sig se i sitt valda föremål och får sedan ställa sig vid staffliet och måla.

Reflektion med barnenUnder alla utflykter har vi pedagoger filmat barnen och deras undersökande. En bit in på terminen samlar vi filmmaterialet och skapar en ”Höstfilm”. Barnen tittar på filmen i helgrupp, för att första upplevelsen av den ska vara gemensam. Vi väljer sedan att även visa filmen i mindre grupper, olika konstellationer, för att lättare få fatt i det enskilda barnets upplevelse. Filmen visas på väggen i dramarummet och barnen placerar sig initialt på golvet framför. Barnen pratar med varandra om det som sker på filmen, de pekar på filmen, går fram och känner på filmen, tar fram stolar och sätter sig framför väggen där filmen visas.

”Titta en pinne, min pinne.””Hon har hittat stenen, hon stoppar inte i munnen.””Man får inte slänga löv inne. Dom är mjuka, inte hårda.””Vad gör Liam? Han plockar löv.”

Reflektion med föräldrarnaUnder höstens föräldramöte får föräldrarna möjlighet att reflektera kring frågeställningen; Vad finns i naturen? Detta görs med hjälp av en längre film (Höstfilmen), klippt utifrån alla utflykter Tuppen varit på under terminen. För att reflektionen ska vara givande är det viktigt att välja vilket område fokus ska utgå från. Ett sätt att göra detta på är att använda olika frågeställningar. När vi pedagoger tittat på utflyktsfilmerna har vi använt oss av dessa frågor; Vad gör barnen?, Vad säger dom?, Vad hittar dom?, Hur är barnen med varandra? För att skapa bra förutsättningar för föräldrarna under mötet, lägger vi till frågan ”Vad ser du när du tittar på filmen?”. Detta för att visa hur viktiga just deras funderingar är, inte att vi vill ha svar på frågorna vi ställer!Syftet med föräldrareflektionen är att skapa delaktighet i projektet för föräldrarna. Att ge dem en inblick i hur vi arbetar men också för att kunna använda deras tankar kring det vi gör i vårt fortsatta arbete. Först får föräldrarna titta på filmen utan dessa frågor, sedan delger vi dem uppgiften och låter dem titta på filmen en gång till, förberedda med ovanstående frågor, post-it lappar och pennor. Vi ber dem skriva ner tankar men poängterar också att detta är ett frivilligt moment för att inte skapa press. När filmen är slut får de som vill sätta upp lappen/lapparna på väggen och säga några ord om det dom skrivit. Hur tar vi tillvara på föräldrarnas reflektion? Ett citat som dyker upp på post-it lapparna är ”Vad kommer från pinnar?”. Utifrån detta riktas en del av projektet till att handla om barnens frågor, sagda och osagda.

Vad kommer från pinnar?Under en av utflykterna ställs frågan ”Vad kommer från pinnar?”. Vi bestämmer oss för att undersöka detta. Vi väljer att ta in en stor hög med pinnar på avdelningen som vi placerar på ett stort vitt papper på golvet, för att pinnarna ska synas ordentligt. Här provar vi olika sätt att låta barnen möta pinnarna. Ett utforskande tillsammans med kompisarna utan påverkan från pedagogerna och sedan också ett gemensamt undersökande av pinnarna, barn och pedagoger tillsammans.Barnen undersöker pinnarna genom att känna, lukta, smaka och dra bort bark. De härmar ljuden som blir när de drar pinnarna på golvet, de mäter hur långt de når och tillsammans med musik så kan man dansa med pinnarna.

Snö och isNär första snön faller beger vi oss ut på utflykter igen. Vad upptäcker barnen nu? Hur undersöker dom naturen när snön ligger på marken? Den första snön stannar inte kvar på marken, men under utflykterna möter vi frost och is. Barnen trampar på isen, känner, tar upp bitar och smakar på den. När vi får mer snö och den ligger kvar på marken vill barnen ta med sig den till förskolan. Vi fyller en plastlåda med snö. Vad händer om man tar med snö in?

Barnen känner på snön vi tagit in och funderar över vad som ska hända med den. Pedagogen frågar: ”Kan man göra egen snö?” ”Ja” svarar barnen. ”Hur då?” Ett av barnen berättar: ”Man tar mjöl, mjölk och socker.” Vi fortsätter att ta in mer snö (sedan även is) och samlas kring den i ateljén. Här använder vi luppar och förstoringsglas för att kunna se detaljer i snön. Barnen fokuserar, till en början, mycket på själva lupparna och hur mycket snö som får plats där i men efter en tid kan vi se ett undersökande av själva innehållet i luppen.Då barnen får frågan vilken färg snön har, svarar de ”vit”, fast den ibland är mörk av smuts, eller är grå av smältvatten. Efter flera tillfällen av undersökande, ser plötsligt ett av barnen en annan färg på isig snö: ”Silver!”

”Oj, det blir stort.””Jag ser isbiten, den är lite krullig.”

”Det glittrar.””Den är lite halkig och hård.”

”Snön kommer från himlen.””Snön ligger på månen.””Snön kommer när det är vinter.””Den snöar ner emot här.”

”Det blir vatten.” ”Det är kallt””Det blir en pannkaka.” ”När det smälter blir det vatten.”

SpårUnder en utflykt upptäcker barnen ett stort spår i snön som går runt hela Årstaparken; ”det är en jättestor bulldozer”, ”ett jättestort grönt tåg”, ”skidspår”, ”pulkaspår”. Barnen fortsätter under fler utflykter att upptäcka och leta fler spår. Barnen uppmärksammar spår av olika slag i snön, både egna fotspår, fågelspår och tågspår (skidspåren).För att utmana barnen vidare kring spåren tittar vi på bilder från vinterutflykterna och pratar om spår. Vi fyller ramen till ljusbordet, som står i ateljén, med ett tunt lager sand och barnen går in där, två och två, och gör egna spår. Barnen använder sig av olika tekniker för att göra spår. De använder fingrar, hela händer och några använder armarna för att samla sand till en kulle. Ett till sätt att utforska spår blir när barnen trycker sina fötter i lera. En och en går dom in i ateljén där de får trycka valfri fot i utkavlad lera. Genom att sedan föra samman allas avtryck bildar vi ett gemensamt långt spår inne på avdelningen, ”jaget blir viet”.

Det växerNär våren börjar synas i naturen är det dags att besöka Årstaparken igen. Vad undersöker barnen nu? Barnen uppmärksammar att det börjar växa i gräs och på kvistar. De hittar vattenpölar och följer spåret av dessa runt Årstaparken. Återigen upptäcker barnen vidderna mer än det lilla. Under en utflykt hittar vi pinnar av olika slag och tar med dessa tillbaka till förskolan för att sätta i vatten. Vad händer med pinnarna då? Barnen får möjlighet att på nära håll följa pinnarnas lövsprickning. Vi ger dom redskap under tiden, så som begrepp (knoppar, löv, blom), förstoringsglas och luppar, för att skapa förutsättningar för ett fördjupat utforskande.

Vi vill fördjupa barnens kunnande kring hur naturen växer fram under våren och låter dom plantera påskliljor och så krasse tillsammans ute på gården. Barnen planterar även i tomma kapade mjölkförpackningar; solrosor, tomater, basilika och blåklint. Vi erbjuder fyra lättodlade växter, för att ge barnen möjlighet att välja men samtidigt begränsa deras val.

Barnens utvärderingFör att knyta ihop projektet, samt för att få fatt i det enskilda barnets fokus under våra utflykter, låter vi barnen själva få fota något under en utflykt. Utflykten börjar med att barnen två och två tillsammans med en pedagog tittar tillbaka på bilder från tidigare utflykter och platser vi besökt i Årstaparken. Vi samtalar om vad vi gjort, vart vi varit och vad barnen tyckt mest om. Barnen får sedan välja en av platserna de vill besöka igen och denna gång fota själva. Tillbaka på förskolan tittar vi på bilderna de tagit och här får de välja en bild att skriva ut och några av barnen berättar mer ingående om varför de valt just den bilden.Barnen får under en samling se bilder på filmduken i dramarummet från sina fotoutflykter. Nästa samling sätter barnen en efter en upp sina bilder på väggen och får inför sina kompisar möjlighet att berätta något om den.

PicknickVi avslutade projektet med att gå på en utflykt där barnen själva fick bestämma vart vi skulle gå. De hade fått packa sin egna ryggsäck med lite fika som vi åt tillsammans när vi nått vårt slutmål.

Utmaningar barnen möttUnder projektet har barnen utmanats i att lyssna på varandra, berätta, stanna upp och se vad naturen erbjuder, vad jag har hittat, vad du har hittat. Vi kan se att barnens utforskande värld har berikats både på förskolan och i parken, genom att vi har tillfört material, (luppar, förstoringsglas, begrepp) till deras undersökande. Vi har också sett att barnen blivit mer uppmärksamma på detaljer och på varandras upptäckter. Vi har kunnat följa en djupare dialog hos barnen kring naturen och vad som finns där. Nya perspektiv: vi har gått från att samla skräp och vårda detta som något vackert till att faktiskt ställa oss frågan: Ska skräpet vara här? Vad händer med naturen om det ligger kvar?

AnalysNär terminen börjar är vi pedagoger överens om att vi vill ge barnen tid att utforska, tid att vara, tid att uppleva, men att omvandla detta till ett projekt med tydligt syfte och mål visar sig vara problematiskt. Vi vet vad vi vill men har svårt att formulera våra tankar. När vi söker svar i läroplanen upptäcker vi en otydlighet kring tid och dess betydelse för verksamheten. Det krävs en ordentlig djupdykning i läroplanen, med hjälp av vår pedagogiska Kristina Mansfeldt, där vi blir tvungna att tolka läroplanens ord på ett nytt sätt. Läroplanen säger att ”det behövs kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenhet och engagemang tas tillvara i verksamheten för att skapa god kvalitet i förskolan” (Lpfö98 rev.10 s.14) och vi förstår att detta handlar om begreppet tid. Våra intentioner är att ge barnen tid men vi inser att barn redan har tid, vår uppgift är istället att få syn på hur de förvaltar den och lära oss att göra detsamma. Hur påverkar detta projektet, att det tar tid att landa i syfte och mål? Tid visar sig vara vårt redskap i projektet för att få fatt i barnens undersökande, inte vårt syfte. Tid ger utrymme för dialog, till att hitta ”sig själv”, till att upptäcka det som finns runt omkring oss. Det ger möjlighet att upptäcka med många sinnen, rulla ner för backen, springa fram och tillbaka, lägga sig ner och undersöka saker.Något som vi också tycker är väldigt viktigt, förutom tiden, är att skapa en gemensamhet på Tuppen. Hur ska vi väva in detta i vårt projekt? Här utvecklas tanken kring att ta oss ut i naturen, att uppleva ”här och nu” och göra det tillsammans. Hur ser vi att ”viet" utvecklas när vi ger barnen och oss tid? Genom att uppmärksamma barnen under utflykterna, deras upptäckter och utforskande, stärker vi dom i jaget och skapar förutsättningar för att bli ett vi. Barnen söker sig till varandra, ser och lyssnar på varandras upptäckter och lär av varandra. Genom att ge barnen tid i form av många utflykter till samma ställen ser vi också ett förändrat utforskande. De undersöker med alla sinnen. Först med stora rörelser och mycket fart. De utforskar vidderna med hela kroppen, för att så småningom sakta ner sitt undersökande, för att se detaljerna, små rörelser, en plats av ett större område. Vi upplever att de är mer uppmärksamma på det som är nära dom istället för det som finns längre bort. Innan projektet börjar funderar vi pedagoger kring hypotesen ”det som är vackert verkar vi ofta bry oss mer om och det vi bryr oss om blir vackert” utifrån ett hållbart perspektiv. Vi kan tydligt se att detta stämmer och gör skillnad för barnen genom att de tar hand om det dom hittar under våra utflykter, vårdar det många andra ser som skräp och får en djupare relation till det. Vi vill påstå att detta är vägen till ett hållbart samhälle, att vi lär oss av barnens förmåga att skapa goda relationer till sin omvärld. Vi har hängt på barnens utforskande, dit dom ville gå gick vi. Barnen har fått utforska och själva föra projektet och undersökandet vidare. Vi har visat intresse för det barnen

upptäcker/hittar/undersöker och aldrig ifrågasatt barnens val när det gäller att ta med material tillbaka, utan uppmuntrat dom och tagit dem på allvar. Genom att vi har valt att arbete mycket i helgrupp har barnen givits möjligheten att skapa tillhörighet till varandra, samt uppleva saker samtidigt och tillsammans. Att lyssna på varandra och göra detta med respekt har också varit en viktig del i projektet. Genom återgivande av bilder och filmer från vårt projekt har vi gett barnen möjlighet att återuppleva, rama in det som hänt och få syn på sitt och kompisarnas görande. Det är barnens tankar, upptäckter och upplevelser som styr projektet. Genom att följa barnen tar utflykterna oss ofta till samma plats gång på gång. Vi upplever att barnen ges större möjlighet att lära känna sin omgivning tack vare att de få mycket tid på en och samma plats. Detta skapar en trygghet även utanför förskolan, att även det här är deras plats (Årstaparken). De skapar en relation till sin omgivning och på så sätt kan de undersöka den mer och hitta nya upptäckter varje gång. Under projektets gång ges barnens frågor utrymme. Med hjälp av föräldrarnas delaktighet under ett föräldramöte (se rubrik Reflektion med föräldrarna) påverkas projektet till att under en tid handla om ett barns fråga ”Vad kommer från pinnar?”. Genom att vi tog tillvara på föräldrarnas reflektion hoppas vi att deras relation till projektet fördjupades. Vad hade hänt om föräldrarna inte givits denna möjlighet? Under ett projekt står vi många gånger inför olika sorters val, olika vägar att följa, och ofta görs dessa val enkelt och utan eftertanke. Under hösten hittar barnen en cykel i en av skogsdungarna. Cykeln blir mycket betydelsefull och barnen pratar ofta om den. När cykeln plötsligt är borta slutar vi att följa detta spår i projektet. Varför gjorde vi det valet? Hur hade vi kunnat göra detta annorlunda? Vad hade hänt i vårt projekt om vi fortsatt fånga upp barnens tankar kring cykeln? Ytterligare ett spår som under projektets gång inte blir som vi tänkt var när barnen tar in och undersöker snö. Vi pratar om vart snön kommer ifrån, vad den är gjord av och barnen funderar på om vi kan göra egen snö. De kommer med förslag på vad snö innehåller och vi kollar upp recept på att göra egen snö. Här stannar under en tid projektet av en av olika anledningar, och när projektet tar fart igen har snön ute försvunnit och intresset avtagit. Varför lät vi detta moment försvinna? Hur hade vi kunnat gjort detta annorlunda? En fråga vi pedagoger bär med oss under projektet är; Vad handlar hållbar utveckling om? I projektet ”Vad finns i naturen” möter vi begreppet hållbar utveckling på olika sätt och funderar på hur vi ska förmedla det till barnen. När cykeln låg i naturen funderade vi på om vi kunde ta med den till förskolan, men har vi rätt att göra det, ta något som egentligen tillhör någon annan? Samtidigt väcktes frågan; Hur hållbart är det att vi lämnar den i skogen? Barnen samlar under utflykterna skräp (gamla godispapper, burkar osv.) och tar med tillbaka till förskolan. När kan vi pedagoger gå in och styra detta samlande? Vi vill att barnen ska styra projektet och vi vill se hur dom utforskar naturen. Samtidigt känner vi att det är vår roll som pedagoger att leda barnen till att förstå att skräpet inte hör hemma i naturen. Vart går gränsen mellan att låta barnen fundera och komma på egna lösningar till att vi ger dom svar? Det ska vara ett medforskande men samtidigt måste vi ibland ge svar. Ett plus ett är två, det kan aldrig bli fyra, men när måste man veta det rätta svaret?