TUFVE NILSSON HASSELQUIST

I SVERIGE 1870

Av Kiell Tofters

Augustana-ledaren T. N. Hasselquist med familj besökte Sverige

sommaren 1870, 18 april – 2 september. Efter många år i Amerika kunde

nu Hasselquist återuppta kontakten med många tidigare vänner, besökte

och predikade på 50 olika platser samt höll omkring 60 predikningar och

tal. Hasselquist träffade domprosten Peter Wieselgren, missionsprästen

Peter Fjellstedt och ärkebiskopen H. Reuterdahl. I Skåne hälsade

Hasselquist på gamle vännen och medarbetaren O. C. T. Andrén innan

denne dog 11 juni. I Uppsala träffade Hasselquist flera präster och

teologie professorer. ”Särskilt intresserad blev vår professor

[Hasselquist] här [Uppsala] uti de möten, som yngre akademiska lärare

och teologie studenter höll varje lördagsafton till gemensam

uppbyggelse i tro och kärlek.” Hasselquist besökte Lördagsföreningen.1

Hasselquist och Esbjörn

Från Uppsala for Hasselquist till Östervåla och hälsade på sin gamle medarbetare

Lars Paul Esbjörn. Det måste ha varit ett gripande återträffande och stor uppmuntran

för Esbjörn, som nu var trött och svag. Esbjörn orkade inte säga mycket enligt hans

hustru. Hasselquist predikade också i Östervåla.

”De flesta dagarna har jag tillbragt i Stockholm och Uppsala, på senare stället över fjorton

dagar, där under jag hade glädjen besöka vår gamle vän professor Esbjörn; som dock vid

tillfället var vid tämligen svag hälsa.”2

När Lars Paul Esbjörn på sin emigrantresa 1849 till Amerika stannade i Hälsingborg

för att låta begrava en av de småtvillingarna, träffade han den skånske prästen Tufve

Nilsson Hasselquist. Då hade Hasselquist ingen tanke på att göra samma

utvandringsresa som Esbjörn, men tre år senare utvandrade han själv till Amerika på

1 Carls Frängsmyr: Uppsala Universitet 1852-1916, del 2, Uppsala Universitet 2010. 2 T.N. Hasselquist: Reseberättelse i Det Rätta Hemlandet, juli 1870.

en begäran av Esbjörn att bli präst i församlingen i Galesburg, som Esbjörn hade

startat. Behovet av präster var stort bland de svenska lutheranerna i Illinois, och

Hasselquist var den förste som Esbjörn fick över till Amerika.

Tuve Nilsson Hasselquist. Foto: Augustana College Archives.

Hasselquist som pietist och läsarpräst

Tufve Nilsson Hasselquist föddes 1816 i Osby, Skåne. Båda hans föräldrar var

överlåtet kristna och det var en stark andlig atmosfär i hemmet. Tufve studerade

först i Kristianstad och sedan Lund, där han studerade teologi och blev prästvigd.

Den unge Hasselquist började tjäna i flera församlingar i Skåne. I Kristianstad kom

han i kontakt med väckelsen. I Glimåkra började Hasselquist engagera sig bland

läsarna, och den unge prästen blev känd som en stark pietististisk förkunnare. Snart

kom han i kontakt med Wieselgren och nykterhetsarbetet. Nästa tjänst blev i

Önnestad och Hasselquist lärde känna Hans Birger Hammar och andra läsarpräster,

som var kritiska mot Statskyrkan. De önskade en fri kyrka i stil med ”The Free

Church of Scotland”. Hasselquist fick sedan tjänst i Åkarp och var nu känd som en

pietist och reformator samt som en skicklig predikant och lärare. Han samarbetade

med Hans Birger Hammar i redigeringen av tidningen ”Evangelisk Kyrkovän”,

erfarenheter som Hasselquist sedan hade nytta av när han i Amerika startade och

utgav ”Gamla och Nya Hemlandet. Däremot sympatiserade inte Hasselquist med

Ahnfelt och tidningen Pietisten.

Som Esbjörn insåg Hasselquist att hans möjligheter till kyrklig karriär inte fanns

längre, eftersom han var känd för sina reformistiska synpunkter. Därför svarade han

ja på kallelsen till Amerika 1851 från församlingen i Galesburg. Året efter for han till

Amerika för att hjälpa Esbjörn i det kyrkliga arbetet bland svenskarna. Under åren i

Amerika blev Hasselquist alltmer konservativ och lämnade sin ungdoms radikalism.

I Amerika blev Hasselquist en konservativ Lutheran, men han tog aldrig av sig sin

pietistiska kostym. Med sig på resan över Atlanten hade Hasselquist sin nygifta

hustru Eva Helena Cervin, som åren i Amerika kom att bli till stor hjälp för sin make.

Oscar Fritiof Ander skrev i sin biografi över T.N. Hasselquist, 1931:

”Esbjorn and Hasselquist met for the first time in America at the Northern Illinois Synod.

These two men, so different in individual characteristics, were to become the founders of the

Augustana Synod. One was modest and retiring while the other was aggressive, his very

appearance giving the impression of authority. The biographer, Norelius, could also have

pointed out that one of them had been influenced by the religious movement in Helsingland,

and preferred to preach the gospel of peace, while the other one was a preacher of law. One

lacked decisiveness, while the other had an iron will which was not easily bent. It was these

characteristics which later led to a clash and caused Esbjorn to return to Sweden. Norelius

claims that Hasselquist never showed any desire to leave America and settle permanently in

the land of his birth.”

Hårt arbete för makarna Hasselquist

Esbjörn hade organiserat den nya församlingen i Galesburg under stort motstånd.

Till denna fientliga stad mot Luthers tro kom nu Hasselquist med sin fru. I Galesburg

fanns metodister, kongregationister, reformerta och Erik Janssare. Men Hasselquist

började i Galesburg med stor energi och snart sträckte han sig också ut till andra

områden. Både Esbjörn och Hasselquist lade under 1850-talet grunden för

Augustana Synoden, men Esbjörn var initiativtagare, Hasselquist skulle bli dess

första president 1860. Esbjörn startade och organiserade församlingar i Andover,

Princeton, Moline och Galesburg. Fler och fler fattiga svenskar kom till America och

de blev utspridda över ett stort område. Esbjörn och Hasselquist fick verkligen

sträcka sig ut. Pga konkurrensen från andra kyrkor och missionärer övergav de

svenska lutherska prästerna sina liberala och radikala synpunkter och blev alltmer

konservativa lutheraner, så ock Esbjörn och Hasselquist.

”Hasselquist plunged into his labors with great energy and gradually won the confidence of

the Americans, who formerly had shown very little respect for the Lutheran Church and its

ministers. Encouraged by his leadership, the parishioners were willing to sacrifice, and soon a

small Methodist church was purchased.” (O.F. Ander.)

Makarna Hasselquist arbetade hårt i Galesburg och omkringliggande orter. De

gjorde stora insatser under koleraepidemin 1854. Hasselquist predikade ånger och

omvändelse som en svensk läsarpräst, vilket ledde till väckelse och församlingsväxt.

Han gick hårt åt synden. Hasselquists popularitet växte och han blev en ledare, inte

bara i andliga frågor, utan i allt som rörde svenskarnas välbefinnande. Behovet var

stort av en tidning för svenskarna, och Esbjörn försökte få Erland Carlsson i Chicago

att starta detta företag, men Carlson var allt mer upptagen av nya invandrare i

Chicago och växande församling. Hasselquist fick ta sig an uppgiften. Han reste

österut för att få prenumeranter, köpte en gammal tysk tryckpress samt en svensk

sättmaskin. Hasselquist insåg makten i en tidningspress.

Hasselquist som publicist

Den 3 januari 1855 utkom första numret av ”Hemlandet, Det Gamla och Det Nya”,

Tidningen skulle vara både politisk och religiös. Den politiska delen skulle innehålla

nyheter från Sverige och Europa, diskussion om viktiga politiska frågor i USA, samt

jordbruk, järnvägar och banker. Den religiösa delen skulle behandla kyrkliga frågor i

Sverige och bland svenskarna i Amerika, samt i synnerhet växten, utvecklingen och

problem bland svenska lutherska kyrkor i Amerika. Första året bestod varje nummer

av fyra sidor med fyra kolumner på varje sida i format 13´´ x 20´´. Att starta ett

tidningsföretag var enormt påfrestande för Hasselquist, som inte hade kunskap och

erfarenhet varken av redaktion, produktion, distribution och ekonomi. Men han gav

inte upp.

Efter ett par år blev tidningen mer politiskt fokuserad, varvid Hasselquist startade en

ny religiös tidning ”Rätta Hemlandet”. Han önskade indoktrinera svenskarna i

luthersk troslära. I denna tidning förekom många pietistiska artiklar av Carl Olof

Rosenius. Hasselquist fick genom sina två tidningar en enorm påverkan politiskt och

andligt. Hemlandet blev Hasselquists huvudvapen i sitt krig mot proselyter. Allt detta

krig mot baptister och metodister gjorde den tidigare radikale Hasselquist mer

konservativ än han önskade. Han blev också alltmer den allenarådande rösten bland

svenska lutheranerna, och i synnerhet när han 1857 införlivade Eric Norelius och

Jonas Engbergs konkurrerande ”Minnesota Posten”.

Hasselquist beskrev hur bra svenskarna hade i Amerika, och tidningarna kom till

Sverige, där de blev organ för emigration. Det blev ett samarbete mellan Hemlandet

och den svenska tidningen Väktaren, Tidning för stat och kyrka. Hasselquist engagerade

sig för svenskarnas olika levnadsförhållanden och var de skulle bo, helst på

landsbygden. Under 1860-talet engagerade sig Hasselquist i att få svenskar att flytta

till Paxton, vilket var ett misslyckat projekt. År 1858 överlät Hasselquist tidningarna

till ett bolag och på nyåret 1859 flyttade redaktionen till Chicago, men Hasselquist

fortsatte att skriva.3

Hasselquist och inbördeskriget

Genom att Hasselquist inom några år fick en ledande ställning som andlig ledare och

publicist, var han den viktigaste svensk-amerikanske opinionsbildaren innan

inbördeskriget. Han tog tydlig ställning för republikanerna. USA var ett av Gud

utvalt land och folk, som var viktigt för Guds rike. Det var löfteslandet, och Europa

var Egypten. Om amerikanarna ville lyda Gud, skulle han mäktigt kunna använda

dem. Det största brottet mot Guds förbund var slaveriet, och det vände sig

Hasselquist emot redan i andra numret av Hemlandet. Kristendom och träldom gick

inte ihop skrev Hasselquist och fick mothugg av demokratiska kristna, men

Hasselquist stod på sig.

Kyrkorna var splittrade i slavfrågan. Det fanns de radikala abolitionisterna, som var

beredda bryta sönder sina kyrkor på grund av slavfrågan. Hasselquist backade upp

de radikala abolitionisterna, som ansåg slaveriet var en landssynd, som medförde

förbannelse över nationen. När de blev än mer radikala, tog Hasselquist sin hand

ifrån dem, men fortsatte argumentera mot slaveriet. Slaveriet fanns i sydstaterna och

i norr bildades det republikanska partiet som var ett antislavparti.

Yankeepuritanerna såg två stora hinder för att Guds rike skulle etablera sig i

Amerika, slaveriet och katolska kyrkan. Katolicismen förde människor till andligt

mörker och slaveri. Katolikerna var en fara för friheten. Republikanerna var också

mer invandrarvänliga än demokraterna. Hasselquist drev också en tydlig

nykterhetslinje i sin tidning. Gud hade utvalt Amerika, men i vägen stod slaveriet,

den katolska kyrkan och rusdryckerna.

Vid republikanernas partikonvent 1860 i Chicago blev Abraham Lincoln partiets

presidentkandidat, och han var tydlig i slavfrågan. Lincoln blev vald till president,

varvid slavstaterna i söder utträdde ur amerikanska unionen, vilket ledde till det

mycket blodiga inbördeskriget 1861-1865. Hasselquist skrev i Hemlandet:

”Sannerligen Gud är med oss” och han uppmanade ”de svenska invandrarna att

3 Oscar Fritiof Ander: T.N. Hasselquist, Scandinavias in America, Augustana Historical Society, 1931.

upprätthålla lag och ordning gentemot de förtryckande barbarerna i södern”. Av

6470 svenskfödda I Illinois engagerade sig 1342 i kriget som frivilliga.4

Hasselquist och Augustana

Den nya synoden och dess president Hasselquist i början av 1860-talet försökte rida

på två hästar. I Hasselquists brev till kyrkliga ledare i Sverige förfäktade han en

lågkyrklig och pietistisk profil. Han var otålig med det svenska etablissemanget och

hoppades på en Luthersk fri kyrka i Sverige med en stark konfessionell bas. Och han

ville ha pietistisk församlingsdisciplin. Men under decenniet blir han alltmer en

kyrkoman. Hans tidigare väckelsenit, vilket hade en frihet i lovprisning, hade lett

honom 1856 att ge ut ”Femtio andliga sånger”, vilka många var från Oscar Ahnfelt.

När Hasselquist 1870 besökte Sverige var han redo att tukta och hudflänga

kolportörerna för deras brist på plikttrohet till etablissemanget i kyrkan.5

Vid Augustanas första synod 1860 valdes Hasselquist till dess president och kvarstod

till 1870, då han besökte Sverige. När Esbjörn 1863 flyttade hem till Sverige blev

Hasselquist också ledare för prästseminariet, som då på hans förslag flyttade från

Chicago ut till Paxton på landsbygden. Esbjörn hade argumenterat för att det var fel

att flytta seminariet ut till Paxton från storstaden Chicago, men fick ge sig. Dock

visade det sig i historiens ljus att Esbjörn hade rätt. Hasselquist fortsatte som

president för Augustana College till 1891, som sedan 1875 flyttat till Rock Island,

Illinois.

T. N. Hasselquist. Foto: Augustana Heritage Association.

4 Roger Kvist: För adoptivlandets och mänsklighetens sak, Svenskarna i Illinois och det amerikanska

inbördeskriget, Norrlands universitetsförlag, Umeå 2003. 5 Karl A. Olsson: By One Spirit, Covenant Press, Chicago 1962.

Under 1860-talet fick Hasselquist visa sig som pionjär och stark ledare. Det var

mycket experimenterande och brist på ordning med många problem. Men

förtroendet för Hasselquist var stort. Augustana Synoden växte till 99 församlingar,

66 söndagsskolor och 37 sockenskolor. Under 60-talet ökade immigrationen från

Sverige och genom Hasselquists arbete anslöt sig 20 % till Augustana församlingar.

De svenska och norska församlingarna var utspridda över ett stort område. Många

av immigranterna gillade inte en bestämd kyrkoform. De flesta var också okunniga

om lärodifferenser mellan olika samfund. Hasselquist såg till att synoden hade rätt

luthersk kurs, men pietistisk. Hela tiden var det stor brist av pastorer, men

Hasselquist reste runt uppmuntrade och gav råd, ledde undervisningen i

prästseminariet, skrev artiklar i Hemlandet, där han särskilt attackerade

Frihetsvännen, Sändebudet och Svenska Amerikanaren.

Ny redaktör för Hemlandet

Hasselquist var en flitig brevskrivare med cirka 60 brev per månad och hade

korrespondens med svenskar både i Sverige och Amerika. 21 december 1869 skrev

Hasselquist till Wieselgren i Göteborg.6

”Studenten Enander från Göteborg är påtänkt till utgivare av Hemlandet. Hur är det med

Fjellstedt? En av de engelska bröderna, pastor i Pittsburg, har skrivit till mig samt uppmanar

mig att resa till Sverige för att samla passande män att sätta här i arbete. Jag har troligen att

vänta ny uppmaning att gå genom tillbud av understöd till kostnaden. Måhända kommer jag

snart på nytt besök. Tänk om jag då komme personligen!”

J. Alfred Enander blev redaktör för Hemlandet. Det var Wieselgren, som hade

föreslagit Enander att fara från Göteborg till Augustana för att studera. Som nybliven

redaktör skrev han den 24 mars 1870 till Wieselgren.

”Jag fortsatte studierna tills i julas då redaktören för ”Hemlandet” ställde sig i våra fienders

leder. Jag fick då det ansvarsfulla och därjämte svåra uppdraget att redigera tidningen och jag

tror att jag mitt emot fiendernas anfall och smädelser lyckats vinna om ej alla dock de flesta

kristna läsarnas välvilja. Kyrkans politiska tidning har förut varit en stridstidning, jag vill ej

ha den sådan utan till en fredlig ”Wäktare” vill jag gärna omgestalta den.

Jag har alltid älskat religionsfrihet, men då jag här lärt känna det gångbara proselytvärvandet

och katolikernas sataniska stämplingar just mot friheten under frihetens mask, kunde jag ej

instämma i jublet över grundlagsförändringen i Sverige vid nu varande riksdag. Katolikerna,

jessatiterna, härstädes sjöng däremot Te Deum. Varför? Frågan kommer att lösas i – Sverige.

Det stundar för vår kyrka hårda strider och för vår tro många prövningar. Det är dock att

hoppas att kyrkan skall segrande gå igenom dem, men många skall säkert avfalla från

församlingen och ta vilddjurets tecken.

6 Brevcitaten i detta avsnitt är hämtat ur Gunnar Westin: Emigranterna och kyrkan, Svenska Kyrkans

Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm 1932.

De svenskar, som på senare år hitkommit, gör allt vad de kan för att förnedra vår nation. Det

olyckliga brännvinsbegäret, lösaktigheten och andra laster, som de ej lämna där de mången

gång lämna världsliga fordringskrav och skulder efter sig, tar de med sig hit och tror att

friheten är frihet att göra det onda! Våra landsmän, kringspridda över hela landet, är

dessutom i saknad av lärare och där predikan tystnar och ordets utsäde icke sås, där växer

snart ogräs. Då man härtill lägger att flera av våra landsmän är utan tro och bekännelse,

fiender till Kristi kors, vilka söker på allt sätt skada Herrens sak så blir tavlan mörkare. Mot

mig såsom redaktör av kyrklig tidning riktas de spetsigaste pilarna, men är Gud min borg, då

är jag trygg. Så länge synoden anser mig vara nyttig på min plats vill jag, med Guds hjälp

troget verka på detta sätt för Guds rike. Predikanten predikar för några få, men publicisten för

tusende och om jag kunde väcka kyrkligt sinne och sammanslutning hos svenskarna samt

förmå sätta en damm för lastens svallvågor har jag uppfyllt min mission. Obekymrad och

liknöjd för både smicker och förtal vill jag under bön kämpa under korsets fana.

Professor Hasselquist ämnar nu resa till Sverige och jag hoppas att Herren ej låter honom

resa förgäves. Vår kyrka här behöver lärare och mycken förbön av alla kristna.”

År 1890 träffades dessa präster och ledare i Amerika, som hade varit närvarande vid

bildandet av Augustana synoden 1860.

Främre raden från vänster: P.A. Cedarstam, Peter Carlson, Erland Carlsson, Tufve Nilsson

Hasselquist, M.F. Hakanson, Eric Norelius. Bakre raden: John Erlander, Peter Beckman, John Pherson, Hakon Olson, G. Peters.

Hasselquist i Sverige

Under april månad 1870 kom Hasselquist med fru till Sverige och stannade till början

av september. Han var i Sverige för att rekrytera lämpliga kandidater till prästtjänst i

Augustana samt engagera svenskar för denna mission i Amerika. Invandringen var

stor och det saknades alltid präster och ledare. Kandidater som Hasselquist träffade

testade han noga med frågor, som dessa fick besvara skriftligt.

1. Det personliga förhållandet till Herren.

2. Fullvissheten rörande Lutherska bekännelsens sanning.

3. Vad man bör tänka om de olika andliga riktningarna inom fäderneslandets kyrka samt

om det rätta förhållandet med hänsyn till dem?

4. Om någon viss kyrkoordning är absolut nödvändig för en kristlig församling?

5. När sker rättfärdiggörelsen av den enskilda människan – i Kristi död eller i

omvändelsen?

6. Bör missionsverksamheten inom en fri kyrka ske av kyrkan själv eller av independenta,

fria föreningar?

En kandidat som fick besvara dessa frågor var C. O. Granér, Norrköping. Pastor P. A.

Ahlberg, Vetlanda, som hade utbildning för predikanter och kolportörer, skrev 7 maj

till Hasselquist, i vilket han också föreslår ett antal kandidater för tjänst i Augustana.

”Välkommen till det gamla Fäderneslandet. Vi har väntat här nästan dagligen på din kära

ankomst till oss, då jag nu däremot finner att din resa är angelägen upp till Universitetet, för

att där, om möjligt är, få rätt på några kandidater. Jag fruktar att det blir väl svårt att finna

dem; men Gud utser väl offret. Lusten att bli präster här i vårt eget land har nu börjat att ta

mera fart; men även på det sättet skall väl våra bröder i America omsider bli försedda med

herdar. Det vore nu många angelägna saker både i detta och annat hänseende, som jag

behövde meddela dig – och därför måste vi med Guds hjälp få träffas.”

Synoden var beroende under många år på kandidater, som kom från Ahlbergs skola

med otillräcklig förberedande utbildning, samt tunn teologisk undervisning

tillgänglig vid Paxton seminariet. Under läsåret 1868-1869 var elva Paxtonelever

komna från Ahlbergs skola. (Gamla och Nya Hemlandet, Februari 2, 1869).

Hasselquist reste runt i landet och förkunnade. Den 10 juni predikade han i

Blasieholmskyrkan, där Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade årsmöte. Han besökte

Lördagsföreningen i Uppsala samt sin gamle broder och medarbetare Lars Paul

Esbjörn i Östervåla, som var mycket sjuk. Esbjörn dog, den 2 juli 1870, under

Hasselquists tid i Sverige. Den 19 augusti var Hasselquist i Kristianstad och skriver

då ett brev till Wieselgren i Göteborg.

”Här sitter jag nu och ej allenast tänker på, utan även begynner ordna all ting för avresan

från fäderneslandet. Min tid i gamla hemmet har alldeles icke varit en vilotid, utan snarare

motsatsen. Mina krafter har blivit använda mera till församlingens tjänst i fäderneslandet, än

för det nyfödda samfund, som jag måste egentligen anse mig tillhöra. Jag har av egna medel

bekostat mina resor och därunder predikat på över 40 olika platser över femtio gånger, och

därvid sökt motverka den rådande söndringen i sinnena och i synnerhet antikyrkligheten och

det verkliga prästhat, som utbreds även bland de kristna i landet. Jag har såsom kommen från

det fria America kunnat säga vad man här ej gärna vill fram med och som åtminstone ej villig

hörs. Måtte nu Herren Välsigna allt.

Emellertid vill jag ock gärna säga några ord i Göteborg innan eller vid avresan. Onsdagen

den 31 augusti är mest lämplig för mig. Om jag kunde medelst en stunds bibelförklaring och

genom en kort berättelse om våra förhållanden i Amerika väcka intresse för vår kyrka i det

fjärran landet, önskar jag det gärna och vore det min skyldighet särskilt mot Göteborg.”

Efter det att både Andrén och Esbjörn dött besökte Hasselquist den 31 augusti

Fjellstedt och Wieselgren i Göteborg, de båda ombuden för arbetet i USA. Den 2

september steg Hasselquist på Amerika-båten. Både Fjellstedt och Wieselgren kände

Andréen och Esbjörn väl. Fjellstedt fortsatte att brevväxla med Hasselquist. År 1871

packade Fjellstedt en packlår med egna böcker, som han donerade till Augustana

Colleges bibliotek i Paxton. För Gustaf Adolfsföreningen i Göteborg räkning sände

Fjellstedt flera gånger penninggåvor till Augustanasynoden. Fjellstedt var uthållig i

att engagera sig för och stödja arbetet bland svensk-amerikanarna.7 På resan tillbaka

till Amerika stannade Hasselquist i Liverpool, England, där den väckelseinfluerade

sjömansprästen Per Gustaf Tegner verkade och gjorde en stor insats bland de

utvandrande svenskarna. Han var besviken över emigranternas andliga liknöjdhet.

Tegner ordnade utvandrargudstjänster och i september 1870 deltog Hasselquist med

sju av sina studenter från Augustanaseminariet i Paxton i en gudstjänst, vilket var

stark uppmuntran för Tegner.8

Hasselquist och Församlingsvännen

Hasselquist som hade startat flera tidningar i Amerika, engagerade sig nu också för

att starta en tidning i Sverige. Han hade fått Per Persson Welinder i Kristianstad att

bli dess redaktör. Welinder var en gammal vän till Hasselquist. Han var, som

Hammar och Bergman i Skåne, förkämpe för väckelserörelsen, men han var mer

hårdnackad konfessionell än de. Welinder kom under 1870-talet att vara en

framstående opponent mot P.P. Waldenström.9

Under sommaren i Sverige hade Hasselquist skrivit en artikel, som han ville få in i

Budbäraren, som B. Wadström var redaktör för. Men styrelsen ville inte ha

polemiska artiklar, men kunde gå med på att göra en bilaga med Hasselquists artikel.

Denna polemiska artikel kom sedan i Församlingsvännen.

7 Carl Anshelm: Peter Fjellstedt, del III, SKDB, Lund 1957. 8 Ulf Beijbom: Utvandrarna och Svensk-Amerika, LTs Förlag, Stockholm 1986. 9 Karl A. Olsson: By One Spirit, Covenant Press, Chicago 1962.

Denna skarpa attack på de svenska kolportörerna reste upp en våg av protester både

i Sverige och Amerika. Kolportörerna hudflängdes verkligen i detta resebrev.

Troligen bidrog Hasselquist en del till den spricka som uppstod under 1870-talet

mellan den lutherska kyrkan och waldenströmarna. Samtidigt noterade Hasselquist,

som kom utifrån efter 18 års bortovaro från Sverige, den trend som börjat allt

starkare i Sverige. Inom tio år skulle det reformerta Svenska Missionsförbundet

bildas, dit tusentals läsare vandrade. Hasselquists profetior om att Baptismen och

Metodismen skulle minska infriades inte, de kom att bli mycket stora i omfattning de

kommande decennierna.

Delsboprästen Lars Landgren, nära vän till Esbjörn, skrev och talade flera gånger,

där han visade sin uppskattning av lekmannapredikanterna. I sina skrifter tog han i

försvar Evangeliska Fosterlandsstiftelsens ”lutherska föreningar” med bönhus.

”Lekmännen vilja höra Guds ord även under veckan. Därjämte vill man samlas till

missionssammankomster, söndagsskolor, syföreningar och dylikt. Den fattige

arbetaren finner här sin trevnad, vilken icke borde förmenas honom. Enkel, varm

mänsklighet mot allsköns kyrkopolitiska konstruktioner.” Landgren uppmuntrade

verkligen lekmannaverksamheten i Svenska kyrkan.10

Under Hasselquists bortavaro hade lekmannaverksamheten växt i Sverige, och den

behövdes för att väcka liv i kyrkan. Lekmannapredikanten Sam A. Johansson (född

1837 i Bexheda utanför Vetlanda) tjänade flera decennier som predikant för

Jönköpings missionsförening. Han berättar i sin bok ”Ur Minnet” hur väckelsen bröt

fram under 1850- till 1870-talen i Götaland, samt att det var lekmannapredikanter

som till stor del fick fungera i väckelsens tjänst. Han berättar att anseendet och

förtroendet hos prästerskapet växte.

”Dessa troende präster verkade i förening med lekmännen i Andens kraft, och folket blev

därigenom så stämt till förmån för lekmannaverksamheten, att prästerskapet i allmänhet blev

nödgat att åtminstone anse denna verksamhet såsom ett `nödvändigt ont´, vilket måste

tolereras så länge. Detta hade till följd, att icke blott skolhus utan även kyrkor började

öppnas för lekmannapredikan.”

Sam A. Johansson berättar att första gången han besökte Uppsala under pingsten

1862 fick han predika i `Widmans sal´, full av åhörare. 14 år senare öppnades

Trefaldighetskyrkan för honom. Den var `nästan fullsatt av åhörare´.

`Lekmannaverksamheten hade på 1860- och 70-talen fått vara medel till att många

präster blivit troende, somliga av dem redan under sin studietid.´11

Hasselquist blev också han alltmer konservativ och rigid i sin lutherska tro och var

som präst, ledare för Augustanasynoden och tidningsman stridbar mot andra åsikter.

Under 1860-talet började väckelseevangelisten D. L. Moody träda fram i Amerika

med stora möten. Hasselquist och Augustana kritiserade väckelsemöten med sina

10 Torsten Bohlin: Lars Landgren, Människan – Folkuppfostraren – Kyrkomannen, SKD, Uppsala 1942. 11 Sam. A. Johansson: Ur Minnet, Skildringar och erfarenheter från den andliga brytningstiden i vårt land

under mitten och senare hälften av förra århundradet, Smålands-Tidningens Förlag, Eksjö 1911.

enkla predikningar och nya Sankey-sånger, särskilt eftermöten med personlig

omvändelse och växande lekmannaverksamhet både i Amerika och Sverige. När

kolportören C. J. Nyvall från Värmland 1875-1876 besökte Amerika, observerade han

att Augustanas tidning Hemlandet kritiserade nästan alla väckelsemöten, särskilt

Moodys och Franssons arbeten.

Augustana slog vakt om sin lutherska bekännelse emot missionsvännernas

ekumeniska ”New American revivalism” och evangeliska identitet, där förkunnelse

om Kristi andra återkomst var viktig. Augustana hade lämnat sina pionjärers

Rosenianska pietism för en luthersk konfessionalism. J. G. Princell, som hade

utbildat sig hos Augustana men gick över till missionsvännerna, blev alltmer kritisk

över ”the Augustana Synod´s confessionalism and sectarianism”. Kommande år blev

det veritabelt tidningskrig mellan Augustanas tidningar Hemlandet, Augustana och

Skaffaren mot missionsvännernas tidningar Zions Banér, Chicago-Bladet och

Missionsvännen.12

Hasselquists reseberättelse 1870 efter besöket i Sverige

Den 4 november 1870 skriver Welinder till Hasselquist.

”Tusen tack för ditt besök i Sverige och särskilt i Åsum. En av frukterna av detta besök

föreligger nu uti det tryckta provnumret av ”Församlingsvännen”, vilket om några dagar

skall hoppas jag komma dig tillhanda. Det sänds ut i 6,000 exemplar till alla pastorer och

skollärare i riket och dessutom genom bokhandlare Littorin till över 100 boklådor. Motsvarar

nu frukten icke det utsäde du gjort, så är skulden icke din, utan min. Herren gör mig alltmera

skicklig till detta verk och välsignar det till sin ära. Något litet har jag mildrat de på kiliasm

stötande uttrycken, men du blir väl ändå mindre nöjd är jag rädd. Så rynkar du väl ock på

näsan över det dåliga papperet, men jag tyckte mig ej ha råd att skänka bort 12 ris av bättre

sort. Går prenumerationen gott, skall jag framdeles bestå bättre papper.

Heimer har lovat skriva en levnadsteckning över Andreen, men saknar materialier för de 4

åren han var i Amerika, och har med anledning därav bett mig genom dig med det första

görligt är skaffa honom några materialier för den tiden. Var god ställ om detta, så är jag dig

tacksam. Du glömmer väl ej sända mig Augustana? Jag har dubbel nytta av att få den i första

hand, dessutom förloras så lätt ett och annat nummer under cirkulationen mellan bröderna.”

12 David M. Gustafson: D. L. Moody and Swedes: Shaping Evangelical Identity among Swedish

Missions Friends 1867-1899, Linköping University 2008.

Huru den kyrkliga hållningen i Swerige bedömes af en frikyrkans man, Professor

Hasselquist i Amerika.

Utdrag av hans reseberättelse rörande vistandet i fäderneslandet år 1870.

Fattas kyrkligt sinne i fäderneslandet

”Hur mycket man än kan fröjda sig över de talrika och vidsträckta väckelserna under många

år i fäderneslandets olika delar, något, och det ett ganska huvudsakligt, har dock

uppenbarligen fattats och fattas utan tvivel i höggrad, och det är kyrkligt sinne. Man har

ivrigt arbetat på personlig omvändelse och detta bör föregå, men man har låtit det stanna

därvid. Man har samlat hopar av kristna, men församlingssinne har man sällan sökt

inplanta. Huruvida lekmannaverksamheten har broderlotten i denna brist eller det är en

allmän sjukdom bland dem, som söker det som ovantill är, är väl ej gott att avgöra. Troligen

har båda orsakerna samverkat. Stadgat kristligt sinne, vilket ej kan vara annat än kyrkligt (ej

detsamma som statskyrkligt), är fast i bekännelsen, såsom och Skriften utsätter det

kännetecknet på dem, som hunnit över barnaomogenheten, att de ej låter föra sig omkring av

allehanda lärdomsväder. Men det är tydligt att man i fäderneslandet visat sig i denna del rätt

barnslig.

Kolportörernas fiendskap mot prästerna

Bland kolportörerna har ej allenast skett många sorgliga avfall, såsom förut blivit antytt, dem

som fortfarande bekänner sig som kristna och verkar såsom sådana, har uppstått mycken

skiljaktighet, i det ej få blivit baptister, troligen några metodister, och bland dem som kvarstå

såsom lutheraner äger och mycken olikhet rum, så att många rätt knappt vet vad de är mer

än till namnet. Mångenstädes har till följe härav uppstått en kristendom, som i avseende på

bekännelsen varit rätt lös och ej frågat mycket efter vad som lärts eller vad man hört. Därför

öppnade man, åtminstone på många ställen, och gör det ännu enligt regeln, de s.k.

missionshusen för vilken kringresande talare som helst, blott kunde ”uppbygga”. Man ville i

kärleken sammanslå alla och sålunda samla, men frukten har varit vad man på förhand

kunnat veta, just motsatsen, nämligen förskingring och splittring. Ordet, det ena och rena

ordet, måste sammanhålla, om något skall.

Baptismens verksamme bokförläggare Palmqvist har, ibland många förträffliga

förlagsartiklar, såsom Fjellstedts Bibelverk m.fl., för vilkas spridning han förtjänar beröm,

helt naturligt förlagt en mängd arbeten av reformert innehåll och därmed i ej ringa grad

understött denna av ovishet och likgiltighet i avseende på läran, som visat sig så allmän och

måst förstöra församlingssinnet där det fanns.

Det syns mig också som hade otrosfiendskapen mot kyrkan och dess inrättningar smittat i

somliga hänseenden även dem, som tror sig älska henne. Att fiendskapen i synnerhet yppar

sig mot prästerna är just som det alltid sedan själva Apostlarnas dagar varit. De är ej blott en

del av församlingen, utan även dess synliga representanter, varför man anser sig vunnit sitt

mål, därest man kunde undanrödja dem. Jag fruktar att ibland mängden13 av kolportörer

13 Vi hoppas att denna fiendskap finns ej hos mängden, utan endast ett fåtal kolportörer. Redaktörens

anmärkning.

denna fiendskap emot präster är ganska långt gången. Jag hörde de klaraste bevis däruppå.

Nu har man visserligen som ursäkt och förklaringsgrund att anföra prästernas fiendskap

emot kolportörerna och levande kristendom i allmänhet; men vad som här väcker bekymmer

är den omständigheten, att man dömer prästerna överhuvud, både levande och döda, och

visar därmed, såsom orden också stundom tydligen ådagalade, att man hatar ämbetet och

dess av Kristus anordnade ställning i samhället. Detta är motsatsen av kyrkligt sinne,

församlingssinne.

Hur går det med Missionshusen?

Missionshusen, som blivit på, ganska många ställen uppbyggda, har utan tvivel tillkommit i

hjärtlig uppriktighet, att därmed befordra Guds ära genom att skaffa tillfällen till oftare

sammankomster eller har ett rum öppet för kringresande predikanter, där kyrkor och

skolhus stängs av verklig eller inbillad omsorg om ordets rena predikan. Jag må bekänna, att

jag alltid fruktat, att dessa missionshus ej skulle i längden visa sig vara till verkligt gagna. De

upprestes ofta i opposition mot kyrkkorna, och där de icke var ämnade därtill förvandlades

de ofta till en krigsskådeplats emot det bestående, direkt eller indirekt. Och hur kunde det

går annorledes med denna ordning, om den kan så kallas, som följdes på troligen de flesta

ställen och ännu följs på ej så få. I det man släppte upp på talarestolen vem som helst, om ock

med villkor, att ej anfalla någons mening, hur mångahanda skulle man icke få höra, och

skulle ej därigenom de godtrogna och lättrogna åhörarna förlora vad de hade av tillgivenhet

för en ren och klar bekännelse och sinnet vänjs vid det brokiga varjehanda? Och hur går det

med missionshusen? På många, om icke de allra flesta, ställen byggdes de på skuld,

åtminstone till större eller mindre del, och de, som hade förmögenhet nog att tillsläppa de

nödiga pengarna emot säkerhet i egendomen, står där nu, utan annan utväg att få sin rätt än

att sälja huset. Att dessa svårigheter förekom på flera ställen hade jag tillfälle erfara. Redan

hade metodisterna tillhandlat sig ett av dem och förvandlat det till en metodistkyrka, så

mycket mera passande för dem, som folk var redan vant att infinna sig där. Minns jag rätt

var detta i Kalmar. På ett annat ställe stod de i handel om ett där befintligt missionshus. Fara

är, att så går med många av dem, då allmänheten tröttnar vid att underhålla dem och ännu

mindre vill betala dem, men metodisterna just behöver dem för sina missioner.

Till dessa omständigheter, som kunde vara mäktiga nog att underminera även ett kraftigt

församlingssinne, kan även läggas den överdrivna förhoppning, som så många gör sig av

kyrklig frihet, såsom om därförutan intet kunde göras eller vinnas, men därmed allt, varför

de ringaktade det de har i ett ovist farande efter vad man icke har, vilket haft till följd, att

många aldrig besöker sin egen kyrka, även om det heliga ordet där rätteligen delas, ja ofta

ingen kyrka alls.

Församlingen såsom en kropp

Även i avseende på vad här är nämnt syns en återgång vara begynt på många håll. Vid flera

missionshus håller man numera strängt på den regeln, att ingen får tala därinne, som icke är

vederbörligen känd eller dokumenterad. Särskilt har Jönköpings traktatsällskap varit

angeläget att införa denna ordning och njuter goda frukter därav över allt, såsom det ock

icke sätter sitt mål att nedriva den bestående kyrkan, utan att väcka liv i den, enligt vad jag

hörde försäkras.

Dock kan man utav vad här ovan är anfört nogsamt finna att det kyrkliga sinnet, bandet som

skulle sammanhålla de kristna, är i det minsta sagt, till följd av sättet för det andliga arbetet,

sådant det blir bedrivet. Här väntar jag mig från flera sidor starka inkast emot talet om ”det

kyrkliga sinnet”, vilket snarare ses med misstankar, än att man skulle vilja göra något för

dess väckande. ”Tror en människa på Kristus, så blir hon salig, med eller utan detta kyrkliga

sinne.” Detta är både sant och icke sant. Pauli ord till fångvaktaren i Filippi visar, att

påståendet är sant; men när samme apostel säger: ”med hjärtats tro blir man rättfärdig och

med munnens bekännelse blir man salig”, så lägger han en sak till tron såsom och nödvändig

till saligheten. Framförallt vill jag här erinra om det apostoliska ordet om församlingen

såsom en kropp, vari de enskilda kristna är lemmarna, vilka således bör hänga så nära

tillsamman som lemmarna i en naturlig kropp, såvida annars kroppen är frisk och skall

kunna förrätta sina göromål. Man må icke igen undvika denna påminnelse genom erinran

om denna kroppen, d.ä. församlingen, att den är andlig och såsom sådan osynlig; Paulus

kallar den både kropp och ande och säger därmed, att församlingen är båda delarna och

lägger därjämte vikt vid, att den är en enda. Man ger ock i synnerhet väl akt på tvenne ord

om församlingen i Ef. 2:21, sammanfogad är: först det ena, så det andra; där ej

”sammanfogandet” försiggår, kan ej heller ”varandet” fortgå. Men man ger dock aposteln

rätt! Härpå borde man se i det kära fäderneslandet. Men det har blivit ganska mycket

försummat.

De kristna tidningarna

Man sörjer genom andliga tidningar av flera slag för den enskilda uppbyggelsen, men jag vet

ingen, som sysselsätter sig med den nödvändiga sidan av sanningen, som har blivit

framhållen och som ej borde ha blivit förbisedd och ej får förbises. Fosterlandsstiftelsens

tidning ”Budbäraren” är mycket väl redigerad, men avser endast uppbyggelsen och beger

sig sällan in på kyrkliga frågor. Så länge ”Bibelvännen” var i Dr. Fjellstedts egna händer,

behandlades där ofta frågor av kyrklig betydelse både vad lära och ordning angår.

”Smålands Missionstidning” har ock ett och annat i den riktningen. ”Väktaren” borde här

anföras såsom förande lutherska kyrkans talan både med kärlek och kraft; men dess

ändamål är för omfattande för att kunna vidröra med tillbörlig omständighet frågor av här

avsedda natur, varförutan dess språk ligger väl högt för den större allmänheten. ”Teologisk

tidskrift” i Uppsala med allt sitt förträffliga innehåll kan dock ej nå samma allmänhet, avser

den ej heller, utan mera den högre bildade klassen.

Det är därför med så mycket större glädje jag här kan omnämna, att en månadstidning är

beslutad att utges med början av nästa år, vilken avser att fylla den lucka, som för

närvarande finns inom den kritliga litteraturen i Sverige. Den kommer troligen att bära titeln

”Församlingsvännen”. Herren vägsigne nu och framgent det nya företaget med stor

framgång och låte det vara ett medel i Sin hand, att stadfästa sinnena i Sin kunskap och

samla sig ett folk, som genom enighet kunde bli starkt! Målet är stort, men värt att offra

krafter uppå.

Medan jag här handlar om tidskrifter, må jag även omnämna och rekommendera till alla

vetgiriga en under detta år begynt med namnet: ”Förr och Nu”, vars utgivare är den älsklige

Dr. Wadström. Avsikten med ”Förr och Nu”, är att samla och meddela läsvärda saker från

alla tider; den är icke egentligen kristlig, men ej heller kristendomsfientlig, och kan därför

med gott samvete sättas i händerna även på ungdomen, varjämte den är rikligen försedd

med goda och upplysande träsnitt.

Baptismen

Det förväntas måhända, att jag skall yttra mig något om de i Sverige uppståndna partierna,

särskilt Baptismen och Metodismen. Utan tvivel har Baptismen här och var, synnerligen i

Stockholm och Örebro, fasta och tillgivna församlingar, genom vilka den övar ej ringa

inflytande; men säkert är att många av dess församlingar förskingrats i alla fyra väder.

Emellanåt utsänds någon av de starkaste talarna, för att om möjligt återvinna det förlorade

fältet, men det vill sällan lyckas. Och att så gått, vem kan undra därpå? Baptismen kastade

sig in, ofta på hemliga vägar, i de andliga rörelserna, som utan dem uppstått, vilket redan är

en oredlighet, som drar sina sorgliga följder. Men dessutom var sättet, varpå man fångade

fiskarna ej alltid uppriktigt. Man ansatte de av andlig omsorg fattade, pressade på dem

nödvändigheten av att lyda ”budet” och gav sällan tid till att ta saken i övervägande, ställde

däremot vattendopet för de bekymrade såsom ett steg, som skulle bringa dem ro och visshet

och uppjagade därmed känslan till en ansenlig höjd, ja stundom till ren fanatism. Men så

snart detta känslospel efter längre eller kortare tids förlopp försvann eller ej kunde hållas

uppe, och redig eftertanke trädde i stället, så fann mången sig bedragen, och följden har ofta

varit återgång till och med till statskyrkan, men sannerligen ej sällan ett tillstånd av andlig

villervalla och liknöjdhet, ja otro och syndafall. Att så handskas med själar under

väckelsetider har i sanning ett stort ansvar på sig. Härmed är ej sagt, att nu beskrivna

förhållande gillats av Baptismens ledare och föreståndare, endast är sagt, att det verkligen

ägt rum och orsakat splittring och förstörelse, som övergått ej få eller små fält av Baptismens

verksamhet. Vid Fosterlandsstiftelsens årsmöte gavs ock underrättelse om

baptistförsamlingar på åtskilliga håll, som visar att läroenheten är ganska ringa med

undantag förmodligen av läran om det nya dopet. Huruvida Baptismen av- eller tilltar i

Sverige kan jag ej med någon slags visshet avgöra. Då de emellanåt utge statistiska siffrorna

är ej mycket att lita. Min övertygelse är att den åtminstone ej är i tilltagande, snarare att dess

nyhetsglans börjar blekna.

Metodismen

Vad Metodismen angår är den endast några år gammal i fäderneslandet, men har dock gjort

en ganska god början. I Karlskrona hade den en tid betydlig framgång. Deras nya, vackra,

om vintern uppvärmda kyrka (något ovanligt) drog även s.k. bättre folk till sig, vilket

förhållande dock lär så småningom upphört. I Göteborg, Kalmar och på flera ställen har de ej

få anhängare. I landsförsamlingarna missionerar de, kanske utan att någon ens märker det,

förrän en större hop blivit vunnen. Den kristna allmänheten har blivit uppmärksam på dem,

så att ofta varningar förekommer emot dem i tidningar. Ibland ämnena, som diskuterades

vid Fosterlandsstiftelsens årsmöte, var ett, om syndfriheten, vartill uppenbarligen

metodismens älsklingslära gett anledning, ehuru den annars icke var okänd inom Baptismen

så väl som inom flera smärre partier, som uppstått, blomstrat och försvunnit under de

andliga rörelserna. Att Metodismen har en framtid i Sverige, är nog troligt, när man besinnar

den framgång Baptismen haft. Den förra är segare, understöds kraftigare av Metodistkyrkan

i Amerika samt dresserar sina anhängare in i deras egna föreställningar och seder och seden

binder dem vida starkare och varaktigare än Baptisternas en gång åtagna vederdop. Den gör

sig intet samvete över, att få nya och gamla kristna att ändra sin tro, upprätta nya partier

ibland de många, som redan finns, bidrar av alla krafter därtill att ställningen i Sverige må

bli sådan den mångenstädes är här i landet, att nämligen man och hustru och barn och

tjänare hör vardera till sin kyrka, så att man om söndagarna går var på sitt håll. Då man

besinnar att Metodismen varken i Danmark eller Norge, ehuru den på båda dessa ställen

haft mycket längre tid på sig, kunnat uträtta något av betydenhet, ja, att deras arbete går

tillbaka, (Det berättades, att den genom amerikanska medel byggda dyrbara kyrkan i

Köpenhamn har till och med varit i fråga att säljas.), så ger den frågan ämne till allvarsamma

betraktelser, ”vad är orsaken därtill, att dessa olutherska arbetare vinner så hastig framgång i

Sverige?” Folklynnet kan icke vara mera mottagligt i Sverige för Metodismen än i dess båda

grannländer. Marken tycks vara beredd för detta nya utsäde; men genom och på vad sätt?

Min övertygelse är fast i avseende på detta svar, vilket och redan blivit givet i det föregående

av dessa ”resebetraktelser”, så att det ej behöver återupptas här.

Driv fienden tillbaka

Det är emellertid ett sorgligt förhållande, som kunde ge både präster och lekmän att gråta.

Det tror jag mig även kunna försäkra, att den nya erövraren kan icke drivas tillbaka allenast

med ett fientligt bemötande, (ty han älskar krig), ännu mindre genom att möta honom på

halva vägen och därmed vinna honom över eller göra honom oskadlig (han är ej nöjd med

mindre än hel Metodism); en levande predikan och bekännelse av det gamla, beprövade

ordet, ett fasthållande och uppehållande och inpräglande av Evangelii hela sanning enligt

församlingens bekännelse, att arbete att göra läran ej blott levande för hjärtat utan även i sitt

djup klar för förståndet, på samma gång som man utmärker Metodismens motsägelser

däremot – detta allena kan grundligen och varaktigt motverka det onda. Att till ett sådant

arbete behövs goda, kristliga, fullt lutherska tidningar är klart, liksom lärare och lekmän

måste ivrigt bemöda sig om att få dem spridda och lästa. Om de visste hur Metodismen

arbetar sina tidningar in i familjerna med yttersta ihärdighet, så skulle de åtminstone gå i

skola hos dem i detta hänseende. Vad här är sagt grundar sig på erfarenhet. Sedan ibland oss

där dels Metodismen blivit bättre känd, dels vår egen lära klarare fattad, dels ock

församlingssinnet begynt utveckla sig, har Metodismen blivit nästan oskadlig och striden

med den för det mesta upphört och vi står i personligt gott och vänligt förhållande till deras

både präster och medlemmar, såsom det ju bör vara.

Anmärkningar av hjärtlig kärlek

Och härmed får jag avsluta mina i hast sammanfattade ”resebetraktelser”. Ehuru jag ej funnit

allt, som jag tyckte det bort och kunnat vara, har dock icke mina anmärkningar kommit av

ett ovänligt sinne emot fäderneslandets kyrka, inom vilken så mycket gott finns och så

många goda krafter är i arbete, utan av hjärtlig kärlek. Vad jag sagt, har ej skett för att

uppväcka ovilja och ett oförståndigt dömande av moderkyrkan hos hennes utflyttade barn,

utan snarare kärlek och förbön och medlidande, var så behövs. Herren välsigne både moder

och barn; måtte Han få behålla dem, under alla strider, frestelser, faror och förluster, fasta

vid det givna ordet i den beprövade Bekännelsen, så skall Han även bevara dem under den

svåraste frestelsestunden, som tillstundar all världen till att fresta dem som bor på jorden. Vi

vill på båda sidorna om havet gemensamt be, kämpa och arbeta härför, straffa, förmana och

uppmuntra varandra, att målet må vinnas. Handen härpå, bröder inom lutherska kyrkan i

Sverige!”14

1870-talets väckelse

Efter Tuvfe Nilsson Hasselquists besök i Sverige och hårda ord i resebrevet 1870, där

han hårt kritiserade kolportörer, baptismen, metodismen och väckelsefolk, bröt en

stark väckelse fram över hela Sverige under 1870-talet. Det var en väckelse utanför

den svenska statskyrkan. 1000-talet missionsförsamlingar bildades och Svenska

Missionsförbundet startade 1878. En av dessa missionsförsamlingar var Östervåla

missionsförsamling, den ort där Lars Paul Esbjörn verkat. Östervåla

missionsförsamling var 1935 den största frikyrkoförsamlingen på svensk landsbygd

med över 600 medlemmar. Under många år var det konflikt mellan Svenska kyrkan

och Svenska missionsförbundet. Missionsförbundets systersamfund i Amerika var

The Mission Covenant Church, som bildades 1888. De båda samfunden hade nära

samarbete under mycket lång tid.

I Amerika var det konflikt mellan Augustana synoden och Mission Covenant

Church. Det behandlades på ett symposium på North Park University år 2010 med

företrädare för Swedish-American Historical Society, Augustana Heritage

Association, North Park University, Swenson Swedish och Immigration Research

Center at Augustana College. North Park University har från början varit knutet till

The Mission Covenant Church. Föredragen har sedan publicerats i The Swedish-

American Historical Quarterly, april-juli 2012.

Baptismen växte i Sverige med också nya rörelser som Örebromissionen,

Helgelseförbundet och Fribaptisterna. Dessa tre baptiströrelser har gått samman i det

fortfarande växande Evangeliska Frikyrkan. I början av 1900-talet kom

Pingstväckelsen till Sverige, också en del av baptismen. Pingströrelsen är den största

frikyrkan i Sverige. Missionskyrkan (f.d. Missionsförbundet), Baptistsamfundet och

Metodistkyrkan gick 2011 samman med arbetsnamnet Gemensam Framtid. År 2013

beslutades att samfundet ska gå under namnet Equmeniakyrkan.

14 Församlingsvännen 1871, nummer 3, Kungliga Biblioteket, Stockholm.