T R Y G G H E T S O M H A N D E L S V A R A Alf Sjöblom

Trygghet som handelsvara Privat folkförsäkring i det framväxande välfärdssamhället 1900–1950

Alf Sjöblom

© Alf Sjöblom, 2016 ISBN 978-91-7649-391-5 Tryckeri: Holmbergs, Malmö 2016 Distributör: Historiska institutionen, Stockholms universitet Omslagsbild: Agent på besök hos en änka publicerad i Lifför-säkrings-Aktiebolaget De förenades meddelanden till försäk-ringstagarne (1929).

Till minne av min pappa Thomas Borsa (1940–2011)

Innehåll

Inledning ...................................................................................................... 11Syfte och problemområden .......................................................................................... 13Socialpolitik och välfärdsformering ............................................................................... 15Affärsverksamhet och styrningsmentalitet .................................................................... 25Vetenskap och politik .................................................................................................... 32Metod, källor och avgränsningar .................................................................................. 36Disposition .................................................................................................................... 40

Del I Ett samhällsproblem och dess lösning ................................................ 41

1. Folkförsäkringen ...................................................................................... 44En verksamhet med utländska förebilder ..................................................................... 45En arena för livförsäkring .............................................................................................. 49Folkförsäkringens etablering ........................................................................................ 53

Expansion och utveckling på livförsäkringsområdet ............................................... 64En socialpolitisk faktor att räkna med ........................................................................... 68

2. Den sociala uppgiften .............................................................................. 70En modern lösning för det moderna samhället ............................................................. 71Ideologisk positionering på den socialpolitiska arenan ................................................. 77Socialt patos ................................................................................................................. 83En social rörelse ........................................................................................................... 86

3. En rationell verksamhet ........................................................................... 90En fabrik för tillverkning av livförsäkringsskydd ............................................................ 91Aktuarieförsäkring i praktiken ....................................................................................... 95Glappet till den sociala uppgiften ................................................................................ 104

Livförsäkringen som hasardspel ........................................................................... 105Moralisk risk .......................................................................................................... 110

Siffrornas magi ........................................................................................................... 114Avslutning del I – Livförsäkringens välfärdsfilosofi – .................................................. 117

Del II Agentverksamhetens primat ............................................................. 120

4. Propaganda som upplysning ................................................................. 122Att sälja in försäkringsidén .......................................................................................... 123Konsten att argumentera för en livförsäkring .............................................................. 129

Etablerandet av ett behov ..................................................................................... 130

Att befästa den socialpolitiska funktionen ............................................................. 140En rationell verksamhet att lita på ......................................................................... 144

Marknadsföring som retorik ........................................................................................ 147

5. Agentsystemet ....................................................................................... 150Organisering och utveckling ....................................................................................... 150Lönesystemet inom folkförsäkringen .......................................................................... 158Professionaliseringssträvanden .................................................................................. 163

Agenten som rådgivare och hjälpare .................................................................... 166Lojalitet och intressegemenskap ........................................................................... 172Förtroende och identifikation ................................................................................. 173

Marknadsföringens normerande förutsättningar ......................................................... 180

6. Den ideala agenten ................................................................................ 182Konsten att teckna en livförsäkring ............................................................................. 182

Anskaffningens strategiska sida ............................................................................ 183Den gifta kvinnan som fiende och medhjälpare .................................................... 188Anskaffningens taktiska sida ................................................................................. 191

En karaktärsdanande livsuppgift ................................................................................ 198Avslutning del II – Skapandet av en försäkringstagare – ........................................... 202

Del III Livförsäkringen i välfärdssamhället ................................................. 206

7. En marknad för kommersiell livförsäkring .............................................. 209På väg mot en institutionaliserad marknad ................................................................. 210

Kommersiell arbetarförsäkring som ett hot ........................................................... 217Perspektiv på 1903 års reglering .......................................................................... 222

Agentsystemet och den sociala uppgiften .................................................................. 224Staten som försäkringsgivare ................................................................................ 229Folkförsäkringen som institution för trygghet ........................................................ 234Omreglering istället för nationalisering .................................................................. 239

Sammanfattning ......................................................................................................... 249

8. Kampen om arbetarnas gunst ................................................................ 252Den ideella sektorn ..................................................................................................... 253Understödsverksamheten under press ....................................................................... 257

Försäkringsbranschen involveras ......................................................................... 258Understödsverksamheten splittras ........................................................................ 265

Affärsmässig och ideell verksamhet ........................................................................... 268Försäkringsbranschens påverkan i lagstiftningsfrågan ......................................... 271

Den ideella sektorn som konkurrent ........................................................................... 273Uttaxeringsprincipen dödförklaras ......................................................................... 275Ideella sektorns påverkan på livförsäkringens utveckling ..................................... 277

Sammanfattning ......................................................................................................... 280

9. Staten som med- och motspelare .......................................................... 282

Den sociala försäkringen ............................................................................................ 2831913 års pensionsförsäkring ................................................................................. 290

Komplementära sfärer ................................................................................................ 292Försäkring eller försörjning ......................................................................................... 298

Pensionsstyrelsen hotar ........................................................................................ 299Den sociala försäkringens ekonomi ...................................................................... 303Den sociala försäkringen och moralisk risk ........................................................... 312

Sammanfattning ......................................................................................................... 322Avslutning del III – Välfärdsformering – ...................................................................... 324

Avslutning .................................................................................................. 330Välfärdsfilosofi och skapandet av en marknad ........................................................... 333Livförsäkring och politik .............................................................................................. 337Försäkring och vetenskap .......................................................................................... 346Styrningsmentalitet och marknadsföring .................................................................... 349Välfärdsformering ....................................................................................................... 351Epilog .......................................................................................................................... 356

Efterord ...................................................................................................... 360

Summary: The Business of Welfare .......................................................... 362Introduction ................................................................................................................. 362The Empirical Study ................................................................................................... 365Conclusion .................................................................................................................. 368

Bilagor ........................................................................................................ 375

Förteckning över bilder, figurer och tabeller ............................................... 379

Käll- och litteraturförteckning ..................................................................... 381

11

Inledning

Vid sekelskiftet 1900 pågick en intensiv diskussion om det moderna indu-strisamhället och den framväxande arbetarklassens prekära situation. I syfte att svara upp mot denna utmaning stiftades 1899 livförsäkringsbolaget Svenska Arbetareförsäkringsanstalten Trygg. Bolaget riktade sig specifikt till de kroppsarbetande klasserna och tillhandahöll såväl skydd för efterle-vande som pensionssparande inför ålderdomen. Verksamheten blev en ome-delbar succé och tio år efter grundandet hade Trygg utfärdat 300 000 försäk-ringar. Vid mitten av seklet var närmare tre miljoner arbetare försäkrade i de bolag som bedrev denna verksamhet.

Under början av 1900-talet användes termer som ”arbetarförsäkring”, ”folkförsäkring” eller ”den sociala försäkringen” för att beskriva försäk-ringsverksamhet riktad till de mindre bemedlade i samhället. Dessa begrepp var inte förbehållna statlig verksamhet, utan de kunde även användas för att beskriva privat verksamhet. Inom ett par år efter Tryggs grundande hade bolaget mutat in beteckningen folkförsäkring. Under 1900-talets första år-tionde splittrades försäkringsbranschen i två grenar utefter en klassegrege-rande princip, där folkförsäkringens uppgift blev att ta hand om den fram-växande arbetarklassens behov av trygghet. Den verksamhet som riktade sig till de mer bemedlade klasserna kom istället att betecknas som ”ståndsper-sonförsäkring”.

Tryggs stora bidrag till livförsäkringens utveckling var införandet av en omfattande, systematiskt organiserad, strikt hierarkisk och noga övervakad marknadsföringsverksamhet. Folkförsäkringar såldes genom så kallad direkt-försäljning, där försäkringsagenter i ett personligt möte sålde varan till kun-derna i deras hemmiljö. Antalet agenter inom livförsäkringen ökade i takt med verksamhetens expansion. Kulmen nåddes 1930 då uppemot 80 000 agenter var anlitade inom livförsäkringsverksamheten. Chefen för Försäk-ringsinspektionen – den myndighet som var tillsatt att övervaka försäkrings-branschen – konstaterade lakoniskt att var 23:e individ inom den manliga vuxna befolkningen var en livförsäkringsagent.

Avhandlingens studieobjekt är privat folkförsäkring. Folkförsäkringens målgrupp, stora omfattning och karakteristiska marknadsföringsmetod är viktiga skäl för en studie av denna speciella verksamhet. En mer övergri-pande fråga är hur det kan komma sig att folkförsäkringen kunde expandera som den gjorde inom den framväxande svenska välfärdsstaten. Inom tidigare forskning har Sverige fått exemplifiera en socialdemokratisk välfärdsregim som lämnade litet eller inget utrymme för marknadsbaserade trygghetsalter-

12

nativ. Detta perspektiv är närmast hegemoniskt, och det saknas därför en diskussion kring den betydelse som marknaden och dess aktörer haft för framväxten av det svenska välfärdssamhället under 1900-talets första hälft. En studie av privat folkförsäkringsverksamhet bidrar således till en fördju-pad förståelse av den svenska välfärdsstatens framväxt genom att den tillför ett perspektiv som saknas i tidigare välfärdshistorisk forskning. En studie av folkförsäkringen under denna period bidrar därför också till att förstå varför ”välfärdsmarknaden” ser ut som den gör idag.

Livförsäkringen som studieobjekt Under slutet av 1800-talet trädde Sven Palme fram som den mest prominente försäkringsmannen och intog en ledande position som försäkringsrörelsens språkrör i sociala frågor.1 Palme var också riksdagsman och involverad i det kommittéarbete som ledde fram till införandet av ett offentligt pensions-system i Sverige. I sina dubbla roller som försäkringsman och politiker kom han att spela en viktig roll i skapandet av det moderna Sverige. När Sven Palme öppnade 1930 års stora internationella livförsäkringskongress i Stockholm gjorde han det med följande formulering:

Livförsäkring är till sin grund vetenskap, till sin verksamhet affärsrörelse, till sitt mål socialpolitik.2

Palmes karakterisering av verksamheten har blivit den mest berömda och citerade frasen inom svensk försäkringsverksamhet; ett sätt att beskriva liv-försäkringen som återkommande citeras av forskare. Det är inte säkert att Palme själv var upphovsman till dessa bevingade ord.3 Däremot lyckades han sätta fingret på något essentiellt. Han summerade insiktsfullt försäk-ringsrörelsens bild av vad livförsäkring är, eller bör vara.

Livförsäkringen uppfattades å ena sidan som en affärsverksamhet där för-säkringsbolagen agerade på en kommersiell marknad för att skapa vinster. I

1 Begreppet försäkringsman är normativt. Endast tongivande aktörer med den ”rätta” inställ-ningen och insikten kunde göra anspråk på detta epitet. Försäkringsrörelsen betecknar de bolag som bedriver affärsverksamhet med försäkringar. Andra termer för denna verksamhet är försäkringsväsendet, försäkringsbranschen, den moderna försäkringen, den privata försäk-ringen eller bara livförsäkringen. 2 För citatet och om Sven Palme, se Karl Englund, Skandiamän och andra försäkringsmän 1855–1970: Femtio biografiska studier (Stockholm 1993), s. 110–119. Sven Palme var farfar till Olof Palme. Sven Palme diskuteras även i biografier om Olof Palme, se Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme (Stockholm 2010), s. 20–51, 68–69, 188; Kjell Östberg, I takt med tiden: Olof Palme 1927–1969 (Stockholm 2008), s. 19–26, 33, 39–40, 55–56. 3 Redan 1924 använde sig Palme av denna karakterisering: ”Och om livförsäkringen har det sagts, att den är [...] och i vissa avseenden kan man säga detsamma om försäkringsväsendet i sin helhet.”, se ”Öppnande av försäkringsföreningens studiekurser. Dir. Sven Palme håller inledningstalet.”, Gjallarhornet: Nordisk försäkringstidning (1924), nr 20.

13

aktörernas självbild låg emellertid också föreställningen att verksamheten fyllde en socialpolitisk funktion. Detta innebar att sociala och politiska vär-deringar antogs vara av betydelse för hur verksamheten skulle utformas. Den vetenskapliga förankringen och försäkringstekniska överväganden utgjorde i sin tur en fond för dessa ställningstaganden. Avhandlingens titel – Trygghet som handelsvara – anspelar på sammanflätningen av delvis motstridiga in-tressen inom folkförsäkringsverksamheten. Ett bärande tema i avhandlingen är just den dubbla natur av kommersiell hänsyn och socialt ansvarstagande som präglade försäljningen av denna produkt.

Forskning om försäkringar brukar i regel lägga tonvikten på och generera förklaringar utifrån ett av de områden som Palme ringade in. De som stude-rar socialförsäkring brukar utelämna den roll som kommersiella välfärdsini-tiativ har spelat i framväxten av moderna välfärdsstater. Forskare som är intresserade av den privata försäkringsverksamhetens utveckling brukar å sin sida inte fördjupa sig i denna verksamhets socialpolitiska målsättning. Oav-sett om fokus ligger på socialpolitik eller företagshistoria så brukar inte den vetenskapliga grunden, som såväl offentlig som privat försäkringsverksam-het baseras på, diskuteras mer ingående.

I avhandlingen visar jag hur alla dessa aspekter fungerade som strukture-rande principer för utformningen av folkförsäkringsverksamheten. De sam-spelade såväl vid olika former av politisk mobilisering, som vid institutional-iserandet av en marknad för livförsäkringsverksamhet. Jag studerar därmed hur dessa aspekter hängde samman och hur de förstärkte eller kom i konflikt med varandra. Denna komplexitet fanns alltså inbyggd i produkten livförsäk-ring. Både verksamheten och försäkringsmännens agerande på det politiska planet betingades av den vara som de sålde. Inom livförsäkringen var det i hög grad varan som producerade verksamheten – då liksom nu.

Syfte och problemområden Syftet är att studera en socialpolitiskt orienterad affärsverksamhet i ett fram-växande välfärdssamhälle. Målet är att fördjupa vår kunskap om hur den privata marknaden fångar upp välfärdsbehov, och hur offentliga och privata trygghetssystem interagerar med varandra. Objektet för undersökningen är folkförsäkringen som idé och institution under 1900-talets första hälft.

Inom loppet av femton år hade fyra bolag ”monopoliserat” folkförsäk-ringen, och dessa bolag var Trygg (1899), De Förenade (1901), Framtiden (1911) och Folket (1914). Folkförsäkringen och de institutionella arrange-mang som bolagen var del av betraktar jag som historiska produkter. Jag utgår inte a priori från att verksamheten styrdes av någon annan logik än institutioner i allmänhet, och betydelsen av att folkbolagen befann sig på en

14

marknad är något jag ämnar undersöka.4 En marknad för livförsäkringar är något som måste skapas; den växer inte fram av sig själv som ett naturligt svar på ett socialpolitiskt problem, och den är inte en självklar eller oundvik-lig lösning på hur resurser ska fördelas i samhället. Framväxten av mark-nader är processer som involverar skapandet av nya praktiker och institut-ioner.5 Folkförsäkringen var en del av ett större sammanhang där andra aktö-rer och system ingick. Studien sträcker sig utöver de fyra bolag som bedrev folkförsäkring, till de samhälleliga processer som strukturerade och mobili-serade dessa bolag. Tre överlappande områden står i centrum för analysen: • Skapandet av en marknad för folkförsäkringar: Mitt intresse riktas här

mot hur folkbolagen etablerades, hur de utvecklade sin produkt och hur denna produkt legitimerades utifrån ideologiska ställningstaganden.

• Försäkringsrörelsen som politisk aktör: Till detta område hör hur försäk-

ringsbranschen positionerade sig gentemot staten och andra aktörer på välfärdsområdet under den studerade perioden. I fokus står den följsam-het som karakteriserade försäkringsrörelsen gentemot statens ambitioner och försäkringsmännens förmåga att förankra livförsäkringen i ett fram-växande socialpolitiskt landskap.

• Vetenskapliggörandet av trygghet: Mitt fokus ligger här på hur försäk-

ringstekniken utnyttjades för att jämka samman en socialt orienterad målsättning med en kommersiell verksamhet. Till detta område hör även en analys av försäkringsmännens roll som ”försäkringsexperter”, vilket möjliggjorde en unik position att i eget intresse agera inom staten.

4 Jmf med ”äldre” institutionalism som teoribildning. Ekonomiska institutioner uppfattas här som platser för konkurrerande intressen och ojämlika maktrelationer, deras agerande bör därmed uppfattas som dynamiskt eller rent av tillfälligt snarare än logiskt vinstmaximerande, se Don Slater & Fran Tonkiss, Market Society: Markets and Modern Social Theory (Cam-bridge 2001), s. 108–109. 5 För exempel på ett konstruktivistiskt perspektiv på marknader se Koray Çalışkan & Michel Callon, ”Economization, Part 2: A Research Programme for the Study of Markets”, Economy and Society 39:1 (2010); Michel Callon (red.), The Laws of the Markets (Oxford 1998); Michel Callon, Yuval Millo & Fabian Muniesa (red.), Market Devices (Oxford 2007). För exempel från försäkringsverksamhet, se Turo-Kimmo Lehtonen & Jyri Liukko, ”Justifications for Commodified Security: The Promotion of Private Life Insurance in Finland 1945–90”, Acta Sociologica 53:4 (2010); Liz McFall & Francis Dodsworth, ”Fabricating the Market: The Promotion of Life Assurance in the Long Nineteenth-Century”, Journal of Historical Sociology 22:1 (2009); Liz McFall, ”The Agencement of Industrial Branch Life Insurance”, Journal of Cultural Economy 2:1–2 (2009); Liz McFall, ”Pragmatics and Politics”, Journal of Cultural Economy 3:2 (2010); Liz McFall, Devising Consumption: Cultural Economies of Insurance, Credit and Spending (Oxon 2015).

15

Socialpolitik och välfärdsformering Välfärdshistorisk forskning har visat att framväxten av det moderna sam-hället skapade ett unikt trygghetsproblem. Industrialiseringsprocessen och den fria marknaden fick till följd att arbetskraften antog en varukaraktär som försvagade det traditionella arbetsgivaransvaret: ”Marknaden lämnade den enskilde oskyddad i stunder av kris och olycka” – som historikern Klas Åmark uttrycker det i sin syntes över de svenska och norska välfärdsstater-nas framväxt.6 Under andra halvan av 1800-talet började samtida aktörer diskutera denna fråga som den sociala frågan eller arbetarfrågan. Utgångs-punkten var en kritik mot den misär som den framväxande industrikapital-ismen skapat för stora delar av befolkningen. Fattigdom blev en politisk fråga, ett socialt problem, och de åtgärder, eller sociala reformer, som skulle sättas in för att ta itu med problemen, inom ramarna för den bestående soci-ala ordningen, kom att betecknas socialpolitik.7

Den norske sociologen George Midré beskriver socialpolitik som i grun-den en fråga om gränsdragning. Synen på vilka som kan göra anspråk på en legitim rätt till olika förmåner styrs av föreställningar om vad som är orsaken till fattigdom, vilket i sin tur påverkar hur problemet skall åtgärdas. Midré beskriver sekelskiftet 1900 som en brytningstid, det skedde då en övergång från synen på fattigdom som ett individuellt problem till tankegångar som tog fasta på utomliggande orsakssammanhang.8 Han analyserar alltså den betydelse som verklighetsbeskrivningen fick för socialpolitikens problem-formulering. Vi kan kalla det, med Reinhart Kosellecks begrepp, för den sociala frågans erfarenhetsrum. Men olika aktörers positionering i den soci-ala frågan påverkades inte bara av föreställningar om orsaken till fattigdom. Minst lika viktiga var de långsiktiga effekter som de genomgripande refor-

6 Klas Åmark, Hundra år av välfärdspolitik: Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige (Umeå 2005), s. 11–12. 7 För den sociala frågan se Nils Edling, Det fosterländska hemmet: Egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring sekelskiftet 1900 (Stockholm 1996), s. 19–22; Birgitta Plymoth, Fost-rande försörjning: Fattigvård, filantropi och genus i fabrikstaden Norrköping 1872–1914 (Stockholm 2002), s. 17–20; Håkan Thörn, Modernitet, sociologi och sociala rörelser (Göte-borg 1997A), s. 48–49; Åmark (2005), s. 44–45. För en diskussion om det sociala fältets tillkomst under början av 1800-talet, se Frans Lundgren, Den isolerade medborgaren: Libe-ralt styre och uppkomsten av det sociala vid 1800-talets mitt (Hedemora 2003), s. 25–33; Roddy Nilsson, Kontroll, makt och omsorg: Sociala problem och socialpolitik i Sverige 1780-1940 (Lund 2003), s. 19–22, 222–226. För en diskussion av den sociala frågan utifrån ett ideologiskt perspektiv, se Marika Hedin, Ett liberalt dilemma: Ernst Beckman, Emilia Broomé, G H von Koch och den sociala frågan 1880–1930 (Eslöv 2002). 8 Georges Midré, Bot, bedring eller brød: Om bedømming og behandling av sosial nød fra reformasjonen til folketrygden (Oslo 1992), s. 13–15, 183, 190–191.

16

merna förväntades bidra till. Utifrån detta perspektiv spelade förväntnings-horisonten en avgörande roll för den sociala frågans problemformulering.9

Ett vanligt tema i svensk välfärdshistorisk forskning är att de offentliga försäkringssystemen byggdes upp som ett svar på den sociala frågan. Min utgångspunkt är dock att även etablerandet av folkförsäkringen skedde mot bakgrund av denna sociala problematik, och att marknadsföringen av denna produkt i breda befolkningslager var nära förbunden med tidens samhällsde-batt om den sociala frågan.10 En viktig poäng här är, att den sociala frågan överlag var betydligt mer öppen och definitionen av socialpolitik bredare än den vi har idag.11 Vid sekelskiftet 1900 var den sociala frågan fortfarande öppen för olika konkurrerande trygghetsalternativ. I avhandlingen visar jag att detta förhållande har spelat en avgörande roll för det svenska välfärds-samhällets utveckling. Sekelskiftets erfarenhetsrum och förväntningar på framtiden gav inget entydigt svar på hur den sociala frågan skulle hanteras, och vilken roll och funktion staten skulle ha var inte given på förhand.

I tidigare välfärdshistorisk forskning har alltså socialpolitik i princip lik-ställts med offentlig politik och framväxten av offentliga trygghetssystem. Detta närmast teleologiska synsätt på svensk välfärdspolitik har lett till en statisk syn på Sverige som företrädare för en specifik modell eller regim. Föreställningen om ”den svenska välfärdsmodellen”, eller den ”socialdemo-kratiska välfärdsregimen”, har blivit en stereotyp som lever sitt eget liv.12 Grunden för denna stereotyp är 1913 års offentliga pensionssystem, vilket brukar beskrivas som världens första universella pensionssystem. Institut-ionellt vägvalsberoende underbyggt av en socialdemokratisk ideologi, eller

9 Om erferenhetsrum och förväntningshorisont, se Reinhart Koselleck & Joachim Retzlaff, Erfarenhet, tid och historia: Om historiska tiders semantik (Göteborg 2004). Jmf Hanna Lindberg, Mannen som objekt och problem: Heikki Waris och betydelsen av kön i vetenskap-lig socialpolitik, ca 1930–1970 (Åbo 2014), s. 32–33. 10 Att placera in försäkringsverksamhet i en trygghetsdiskurs är också ett återkommande tema i exposéer över framväxten av kommersiell försäkringsverksamhet. För ett sådant exempel, se Ole Feldbæk, Anne Løkke & Steen Leth Jeppesen, Drømmen om tryghed: Tusind års dansk forsikring (Köpenhamn 2007). För ett exempel från försäkringsbranschen, se Om trygghet: Sju essäer om trygghet och otrygghet genom seklen: Minnesskrift utgiven vid Svenska livför-säkringsanstalten Tryggs 50-årsjubileum (Stockholm 1949). 11 Edling (1996), s. 19, 364–365. 12 I välfärdshistorisk forskning har begreppet ”den svenska välfärdsmodellen” under senare tid breddats och blivit synonymt med ”den nordiska välfärdsmodellen”, se Niels Finn Christiansen (red.), The Nordic Model of Welfare: A Historical Reappraisal (Köpenhamn 2006). Påpekas bör att ”den svenska modellen” också kan syfta på den så kallade ”Saltsjöbadsandan”; en konsensusmodell där arbetsgivare och arbetstagare löste konflikter på arbetsmarknaden utan inblandning från statens sida. Mary Hilson menar dock att det framförallt är i betydelsen välfärdssystem som denna modell rönt stor uppmärksamhet internationellt. För en bred studie av ”den nordiska modellen” utifrån olika perspektiv, se Mary Hilson, The Nordic model: Scandinavia since 1945 (London 2008). I NE konstateras att den svenska modellen är ett uttryck som saknar en entydig definition, se ”Svenska modellen”, Nationalencyklopedin (2016).

17

en specifik svensk mentalitet, stakade sedan ut riktningen mot den allmänna tilläggspensionen (ATP) som infördes under slutet av 1950-talet. Detta pen-sionssystem – ”Juvelen i kronan” i den socialdemokratiska välfärdsstaten – har i stort sett blivit synonymt med den svenska välfärdsmodellen.13 En självklar utgångspunkt för denna stereotyp är att den kommersiella försäk-ringsverksamheten inte har påverkat framväxten av den svenska välfärdssta-ten i någon större utsträckning.

Föreställningen om en svensk välfärdsmodell har vuxit fram inom den komparativa samhällsvetenskapliga forskningen. Tongivande företrädare för detta forskningsfält är sociologer som Gøsta Esping-Andersen, Walter Korpi och Joakim Palme. Inom denna forskning betonas att de svenska välfärdssy-stemen karakteriseras av en generell och omfattande inkomsttrygghet, samti-digt som de socialpolitiska åtgärderna utmärks av omfördelande inslag. Or-sakerna bakom framväxten av denna välfärdsmodell förlägger man till poli-tiska maktförhållanden och då framförallt socialdemokratisk klassforme-ring.14 Vill man framhålla en forskare vars arbete tveklöst har präglat förståelsen av den svenska välfärdsstaten, så är det Esping-Andersen. Målet för socialdemokratin var, menar han, att undvika att välfärden splittrades upp mellan stat och marknad. I den socialdemokratiska regimen trängs mark-naden undan, samtidigt som det upprättas en klassöverskridande solidaritet välvilligt inställd till välfärdsstaten. Esping-Andersen konstaterar att en bi-dragande orsak till att socialdemokraterna lyckades uppnå dessa mål var att den privata marknaden för välfärd var relativt outvecklad i Sverige.15

Denna bild av den svenska välfärdsstaten har visat sig vara extremt livs-kraftig. Även om den har problematiserats på vissa punkter så reproduceras den fortfarande i såväl översiktsverk som i historiska studier.16 Exempelvis 13 För en diskussion av ATP-systemets utveckling, se Urban Lundberg, Juvelen i kronan: Socialdemokraterna och den allmänna pensionen (Stockholm 2003). 14 Gøsta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism (Cambridge 1990), s. 26–29; Joakim Palme & Walter Korpi, ”The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries”, American Soci-ological Review 63:5 (1998), s. 661–687. Jmf Åmark (2005), s. 15–18, 23–25. 15 Esping-Andersen (1990), s. 27–28, 31–32, 45–46. För denna studies närmast paradigma-tiska ställning inom välfärdsstatsforskningen, se Wil A. Arts & John Gelissen, ”Models of the Welfare State”, i The Oxford Handbook of the Welfare State (2010); Patrick Emmenegger, Jon Kvist, Paul Marx & Klaus Petersen, ”Three Worlds of Welfare Capitalism: The Making of a Classic”, Journal of European Social Policy 25:1 (2015);Daniel Wincott, ”Reassessing the Social Foundations of Welfare (State) Regimes”, New Political Economy 6:3 (2001). 16 Se till exempel Sven E. O. Hort, Social Policy and Welfare State in Sweden (Lund 1990); Urban Lundberg & Klas Åmark, ”Social rights and social security: The Swedish welfare state, 1900–2000”, i Scandinavian journal of history 26 (2001); Hans Swärd, Per Gunnar Edebalk & Eskil Wadensjö (red.), Vägar till välfärd: Idéer, inspiratörer, kontroverser, perspektiv (Stockholm 2013). I historiska översiktsverk är denna bild av den svenska välfärdsstaten helt dominerande. För exempel, se Susanna Hedenborg & Lars Kvarnström, Det svenska sam-hället 1720–2010: Böndernas och arbetarnas tid (Lund 2013); Mats Morell & Susanna He-denborg (red.), Sverige – En social och ekonomisk historia (Lund 2006); Torbjörn Nilsson,

18

är denna typologi utgångspunkten för historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs teori om ”den svenska statsindividualismen”. De menar att den socialpolitiska utvecklingen i Sverige har präglats av en historiskt för-ankrad mentalitet. Den har drivits av en logik där individen sökt oberoende genom staten.17 Sverige skiljer sig därför från andra välfärdsregimer där det civila samhällets institutioner istället har fungerat som grundbultar i de soci-ala välfärdssystemen. Som ett tydligt tecken på detta framhåller de att det i Sverige var staten ”snarare än privata försäkringsbolag” som organiserade de sociala skyddsnäten. Redan den första stora reformen, 1913 års folkpension, var stöpt i denna form. Så småningom mynnade denna drivkraft ut i ”folk-hemspolitiken och välfärdsstaten”.18 Skillnaden mot Esping-Andersen är alltså att det klassbaserade konfliktperspektivet har ersatts med en mentali-tetshistorisk förklaringsmodell.

I svensk välfärdsforskning har det civila samhällets relation till välfärdsstaten begränsats till den ideella sektorn. Samspelet mellan stat och understödsföreningsverksamhet har diskuterats ingående av historikern Peter Johansson och sociologen Rafael Lindqvist, men denna forskning har dock uteslutande fokuserat på sjukförsäkringens utveckling i Sverige.19 Den omfattande livförsäkringsverksamhet som såväl sjukkassor som renodlade livförsäkringsföreningar bedrev har inte uppmärksammats inom svensk välfärdsforskning, och det saknas därför en analys av den ideella livförsäkringens påverkan på den tidiga sjukförsäkringspolitiken. Följaktligen saknas det även en diskussion kring vilken eventuell påverkan marknadens aktörer haft på relationen mellan stat och understödsverksamhet.

Överlag har det akademiska intresset för det svenska försäkringsväsendets tidiga historia varit begränsat. De studier som genomförts har framförallt fokuserat på framväxten av en försäkringsmarknad.20 I regel saknas det här

Hundra år av svensk politik (Malmö 2009); Bo Stråth (red.), Sveriges historia 1830–1920 (Stockholm 2012). 17 Författarna menar att det har funnits en drift efter individuellt oberoende snarare än kollek-tivt ansvar. I den svenska välfärdsmodellen är den enskilde därför relativt befriad från ett direkt beroende till sina medmänniskor, arbetsgivare eller andra gemenskaper i fråga om sitt sociala skyddsnät. Jmf Esping-Andersen (1990), s. 27–28. 18 Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Stockholm 2009), s. 10–11, 52–54. Se även Lars Trägårdh ”Det civila samhällets välfärdstjänster – Sverige i ett jämförande perspektiv”, i Swärd m.fl. (2013). 19 Peter Johansson, Fast i det förflutna: Institutioner och intressen i svensk sjukförsäkringspo-litik 1891–1931 (Lund 2003); Rafael Lindqvist, Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati: Det svenska sjukförsäkringssystemets utveckling 1900–1990 (Lund 1990). 20 P. Göran T. Hägg, An Institutional Analysis of Insurance Regulation: The Case of Sweden (Lund 1998); Mats Larsson, Den reglerade marknaden: Svenskt försäkringsväsende 1850–1980 (1991); Mats Larsson, Mikael Lönnborg & Sven-Erik Svärd, Den svenska försäkrings-modellens uppgång och fall (Stockholm 2005); Mikael Lönnborg, Internationalisering av svenska försäkringsbolag: Drivkrafter, organisering och utveckling 1855–1913 (Uppsala 1999).

19

en fördjupad diskussion av livförsäkringens socialt orienterade målsättning och försäkringsrörelsens påverkan på välfärdsstaten. Ett exempel på den här typen av forskning är ekonomhistorikerna Mats Larsson, Mikael Lönnborg och Sven-Erik Svärds studie av relationen mellan privat och offentlig försäk-ring under andra hälften av 1900-talet. Med fokus på den offentliga verk-samhetens konsekvenser för privat försäkringsverksamhet beskriver de ut-vecklingen av vad de kallar för ”en svensk försäkringsmodell”. Till skillnad från stereotypen om en svensk välfärdsmodell tar den svenska försäkrings-modellen fasta på den betydelse marknaden faktiskt spelade under den så kallade socialdemokratiska välfärdsregimens storhetstid. Karakteristiskt för denna försäkringsmodell, menar de, var en blandning av privat och offentlig verksamhet. Staten garanterade en grundtrygghet, som sedan kompletterades med tjänstepension och privata tilläggsförsäkringar.21

Denna pensionsordning – allmän pension, tjänstepension och privat pen-sion – brukar visualiseras i den så kallade pensionspyramiden, och i våra dagar torgförs denna försäkringsmodell gemensamt av stat och näringsliv. Men denna modell och metafor för trygghet är inte typiskt svensk, utan sna-rare internationell, och den formulerades och lanserades ursprungligen av försäkringsbranschen i USA vid slutet av 1940-talet.22 Symptomatiskt för denna modell är att den tilldelar staten, försäkringsrörelsen och medborgarna olika funktioner och ansvarsområden inom välfärdssamhället. I så kallade liberala välfärdsregimer, som till exempel USA, Storbritannien och Schweiz, har också intresset för kommersiell försäkringsverksamhet och samspelet mellan privata och offentliga försäkringar tilldragit sig betydligt större upp-märksamhet.23

Föreställningen om en typisk svensk välfärdsregim reproduceras även inom denna forskning i form av en självklar antites. Ett exempel på detta är Matthieu Leimgrubers beskrivning av samspelet mellan privat och offentlig pensionspolitik i skapandet av den schweiziska välfärdsstaten. Här används Sverige genomgående som ett exempel på en välfärdsregim där marknadsba-serade välfärdsalternativ antas ha varit i stort sett frånvarande. Ett annat ex-empel är Peter Swensons forskning om hur kapitalistiska intressen varit med

21 Larsson m.fl. (Stockholm 2005), s. 28–29, 33–36. 22 Se Matthieu Leimgruber, ”The Historical Roots of a Diffusion Process: The Three-Pillar Doctrine and European Pension Debates (1972–1994)”, Global Social Policy 12:1 (2012), s. 30–31. 23 Larssons m.fl. studie om den svenska försäkringsmodellen saknar komparationer med andra länder. Deras beskrivning av det ”svenska” i denna försäkringsmodell skiljer sig inte nämn-värt från den välfärdsmodell som etablerades i andra länder under mitten av 1900-talet. Jmf Larsson m.fl. (2005); Jacob S. Hacker, The Divided Welfare State: The Battle Over Public and Private Social Benefits in the United States (Cambridge 2002); Jennifer Klein, For All These Rights: Business, Labor, and the Shaping of America’s Public-Private Welfare State (Princeton 2006); Matthieu Leimgruber, Solidarity Without the State? Business and the Shap-ing of the Swiss Welfare State, 1890–2000 (Cambridge 2008).

20

och format socialpolitiken i Sverige och USA. Swenson diskuterar den ame-rikanska försäkringsbranschens påverkan på lagstiftningen, men en disku-ssion om den svenska försäkringsrörelsens eventuella påverkan lyser helt med sin frånvaro.24

I svensk välfärdsforskning går skiljelinjen i synen på den svenska väl-färdsstaten i huvudsak mellan vad historikerna Urban Lundberg och Mattias Tydén kallar för den traditionella och den kritiska skolan. Utifrån det tradi-tionella perspektivet beskrivs välfärdspolitik som en framgångssaga som lyfte medborgarna ur fattigdom, och sociala rättigheter och välfärdsprogram garanterade individens frihet. Det kritiska perspektivet betonar istället att denna process skett på bekostnad av individuell frihet. Välfärdsstaten har reglerat och kontrollerat medborgarna genom sociala praktiker.25 Om den komparativa forskningen har haft en stor betydelse för det förra perspektivet, så har historikern Yvonne Hirdman haft stor betydelse för den kritiska sko-lan. Hirdman lyfte fram dubbelheten i den förda socialpolitiken; reformer som syftade till att lyfta människor ur fattigdom innebar samtidigt att staten med sina sociala ingenjörer trängde in i det privata hemmet för ”att lägga livet till rätta”.26 Ett annat exempel på detta kritiska perspektiv är historikern Anders Berges studie om hur de statliga välfärdssystemen organiserades i syfte att påverka medborgarnas värderingar och beteenden. Berge analyserar socialförsäkring som en ”uppfostringsstrategi” som inte i första hand syftade till att tillrättalägga medborgarnas vardagsliv genom reglering på individ-nivå. Istället tillrättalade staten som samhällsorganisatör institutionerna, så att de genom sin blotta existens verkade normerande på alla som kom i kon-takt med dem.27 I den kritiska skolan ryms också en mer uttalad politisk an-sats där välfärdsstatens paternalistiska karaktär har ifrågasatts. Man menar att det socialpolitiska monopolet har uteslutit alternativa lösningar på be-kostnad av personlig valfrihet, initiativförmåga och ekonomisk tillväxt.28 Båda dessa perspektiv lider enligt Lundberg och Tydén av reduktionism och

24 Leimgruber (2008), s. 18, 23, 187, 214–215, 218, 224, 236, 254, 257, 267; Peter A. Swen-son, Capitalists Against Markets: The Making of Labor Markets and Welfare States in the United States and Sweden (New York 2002), s. 230, 318. Se även Martin Rein & Eskil Wadensjö (red.), Enterprise and the Welfare State (Cheltenham 1997). 25 Urban Lundberg & Mattias Tydén, ”Stat och individ i svensk välfärdspolitisk historieskriv-ning”, i Marika Hedin, Urban Lundberg, Jens Rydström & Mattias Tydén, Staten som vän eller fiende: Individ och samhälle i svenskt 1900-tal (Stockholm 2007), s. 17–28. 26 Yvonne Hirdman, Att lägga livet tillrätta: Studier i svensk folkhemspolitik (Stockholm 1989). 27 Anders Berge, Medborgarrätt och egenansvar: De sociala försäkringarna i Sverige 1901–1935 (Lund 1995). 28 Forskare och debattörer vänder sig här mot vad som uppfattats som den svenska välfärds-statens grundbultar; kollektiva lösningar och universella principer. Som alternativ lyfts istället civilsamhället fram, se Lundberg & Tydén (2007), s. 26–28. För en längre diskussion, se även Klas Åmark, ”Trygghet och tvång: Två teman i aktuell nordisk välfärdsstatshistorisk forsk-ning”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia 91 (2004).

21

normativa utgångspunkter.29 Utan att ta ställning i denna fråga vill jag lyfta fram ett annat gemensamt drag för båda dessa skolor, nämligen att det fortfa-rande är förhållandet mellan stat och individ som står i centrum. Avsaknaden av kommersiella välfärdsalternativ tas i regel för given och ingår följaktligen inte i analysen.30

I föreliggande avhandling studerar jag hur samspelet mellan privat och of-fentligt under 1900-talets första hälft skapade förutsättningar för framväxten av pensionspyramiden som en modell för välfärd. Gentemot den traditionella skolan visar jag att försäkringsbranschen var djupt involverad i formandet av den framväxande välfärdsstaten. I svensk välfärdshistorisk forskning saknas i stort sett detta perspektiv. Gentemot det kritiska perspektivet visar jag att även den kommersiella sektorn agerade målmedvetet för att ”lägga livet till rätta” för medborgarna. Upplysningsverksamhet och kontroll var inte förbe-hållet statsmakterna.

Välfärdsformering I historiska studier av svensk välfärdspolitik saknas alltså nästan helt en ana-lys av det samspel mellan stat och marknad som Esping-Andersen uppfattar som grundläggande för sin typologisering.31 Utgångspunkten för hans kom-parativa studie är att stater skapade marknader, men att marknaden också skapade välfärdsstaten. Om man vill kartlägga välfärdsstaten måste man därför även analysera privata välfärdsarrangemang. Esping-Andersen beto-nar den politisering av den sociala frågan som skedde vid sekelskiftet 1900. Det blev nu uppenbart att förkapitalistiska system som familj, välgörenhet och fattigvård lämnade ett stort trygghetsgap. De privata alternativ som stod till buds i form av understödsföreningar och arbetsgivarpensioner på pater-nalistisk grund uppfattades också som otillräckliga. Dessa olika system för trygghet trängdes istället undan av den nya offentliga och privata väl-färdsmix som nu växte fram. Esping-Andersen beskriver denna process i termer av att individuell sparsamhet skiftade fokus från understödsföreningar

29 De vilar på den traditionella bilden av den svenska modellens framväxt och socialdemokra-tins betydelse för denna. De låter också historieskrivningen underordnas den dagspolitiska samhällsdebatten, deras framställningar påverkas av hur samhället bör vara beskaffat, se Lundberg & Tydén (2007), s. 28–31, 35. 30 För exempel inom välfärdshistorisk forskning, se Berge (1995); Per Gunnar Edebalk, Väl-färdsstaten träder fram: Svensk socialförsäkring 1884–1955 (Lund 1996); Åsa Lundqvist & Klaus Petersen (red.), In Experts We Trust: Knowledge, Politics and Bureaucracy in Nordic Welfare States (Odense 2010); Åmark (2005). 31 I Berges studie används livförsäkringen som en replipunkt för att diskutera karaktären på de sociala försäkringarna. I Åmarks studie begränsas diskussionen av marknaden till arbetsgivar-nas roll som trendsättare, se Berge (1995), s. 11, 23, 33; Åmark (2005), s. 281. För arbetsgi-varnas förhållande till den framväxande välfärdsstaten, se Lars Harrysson, Arbetsgivare och pensioner: Industriarbetsgivarna och tjänstepensioneringen i Sverige 1900–1948 (Lund 2000); Swenson (2002).

22

till försäkringsbolag, paternalistiska pensionslösningar blev avtalsbaserade och försäkringsmässiga och fattigvård ersattes med socialförsäkring.32

Esping-Andersens analys av relationen mellan stat och marknad är dock ensidig. Frågan i vilken mån denna beskrivning är giltig för svenska förhål-landen lämnas helt öppen, och det saknas också en analys av försäkringsrö-relsen som aktör i den tidiga socialpolitiken. Det är staten som uppfattas som instrumentell för att utveckla båda dessa sfärer; staten agerar och marknaden reagerar. I fokus står framförallt statens betydelse för att främja eller tränga undan privata alternativ, och marknadens påverkan på staten begränsas till en fråga endast om dess omfattning.33

Hur ska vi då närma oss samspelet mellan stat och marknad? Känneteck-nande för framväxten av det moderna marknadssamhället är uppfinningsrika sätt att förvandla i stort sett vad som helst till en handelsvara. Denna process brukar beskrivas som kommodifiering.34 I tidigare forskning om välfärdssta-ten har också kommodifiering/avkommodifiering varit centrala begrepp. Kommodifiering av arbetskraft och mänskliga behov uppfattar Esping-Andersen som socialpolitikens grundläggande problem. Karakteristiskt för den socialdemokratiska välfärdsstaten, menar han, är en strävan efter av-kommodifiering genom offentliga försäkringssystem, som garanterar en omfattande trygghet oberoende av marknadskrafterna.35 Tillämpningen av detta begrepp har dock lett till ett motsägelsefullt forskningsläge, där samma system av olika forskare har beskrivits som både kommodifierande och av-kommodifierande.36

Ett sådant dikotomt perspektiv, där försäkringssystem antingen är kom-modifierande eller avkommodifierande, är inte tillräckligt för att analysera utvecklingen av trygghet i välfärdssamhället. Samspelet mellan stat och marknad blir bara begripligt om offentlig och privat trygghet analyseras på sina egna villkor. Som man konstaterat i tidigare forskning växte de offent-liga systemen och en marknad för privata försäkringar fram samtidigt under 1900-talets första årtionden. Eftersom det inte fanns någon omfattande marknad för trygghet kunde staten inte heller tränga undan en sådan. Tvärt-om så främjade istället etablerandet av sociala försäkringar framväxten av en marknad för privata försäkringar under 1900-talets första årtionden.37 En statligt administrerad trygghet gick alltså hand i hand med en tilltagande

32 Esping-Andersen (1990), s. 79–80, 93, 103–104. 33 Esping-Andersen (1990), s. 88, 95, 100–102. 34 För en diskussion av kommodifiering, se Slater & Tonkiss (2001), s. 21–25. 35 Esping-Andersen (1990), s. 21–22, 27–28, 35–37. Jmf Berge (1995), s. 138–139; Åmark (2005), s. 15–18, 23–25. 36 Som Åmark påpekar är det slående att forskare har svårt att avgöra vilka socialpolitiska principer som är bundna till ett visst klassintresse och en viss ideologi. Denna diskrepans framkommer framförallt i synen på den omfattande inkomstrelatering som är karakteristisk för de nordiska välfärdsstaterna, se Åmark (2005), s. 189–190, 202–206. 37 Jmf Hacker (2002); Esping-Andersen (1990), s. 95.

23

kommodifiering av trygghet. Genom att konkret studera hur livförsäkringens aktörer förhöll sig till denna utveckling kommer jag att bidra med en mer nyanserad bild av kommodifiering som fenomen.

Vid sekelskiftet 1900 rådde det konsensus om att samhället måste ta större ansvar för medborgarnas välfärd.38 Istället för att tala om välfärdsre-gim eller försäkringsmodell vill jag med begreppet välfärdsformering fånga in denna rörelse i tiden. Med välfärdsformering syftar jag på samhällets övergripande organisering av trygghet, vilken påbörjades långt innan staten trädde fram som välfärdens lokus. I första hand vill jag med formering be-tona den processuella karaktären och undvika det statiska inslaget i begrepp som regim och modell.39 En annan anledning är att jag vill undvika de gene-raliseringar som av nödvändighet följer med typologiseringar.40 Till sist vill

38 För framväxten av synen på trygghet som ett socialt problem som skulle lösas genom för-säkringsverksamhet, se Turo-Kimmo Lehtonen & Jyri Liukko, ”The Forms and Limits of Insurance Solidarity”, Journal of Business Ethics 103:1 (2011), 34–35. 39 Min poäng är inte att förneka att tröga strukturer etableras under perioder. Min tolkning är dock att organisering av trygghet framförallt bör förstås som en process som rör sig fram och tillbaka mellan olika poler. Själva institutionaliseringen av välfärdssystem är alltid en kom-promiss och bär följaktligen alltid på en strävan till förändring. Historien visar att pensionssy-stem tenderar att omförhandlas vart 20 år eller så. Det finns också ett inslag av politisk stra-tegi och hegemoni bakom föreställningen om till exempel en ”socialdemokratisk modell”. Att politik och strategiskt handlande har avgörande betydelse ifrågasätter jag inte, däremot vill jag betona att denna kamp alltid är oviss och har oförutsedda konsekvenser. Risken med att utgå ifrån modeller är att de döljer andra, ofta parallella, intressen och möjligheter. Välfärdsforme-ring ligger i linje med vad Lundberg och Tydén benämner ”kontextualism”, målet med deras perspektiv är att ta fasta på aktörernas ”verklighet” och de historiska skeendenas motsägelse-fullhet. Medlet är att undvika ”stora berättelser” och istället sätta in händelser i sitt historiska sammanhang, se Lundberg & Tydén (2007), s. 31–36. Jmf med Hilsons diskussion om hur tesen om ”nationell exceptionalism” leder till modelltänkande och teleologiska antaganden om en nations förutbestämda väg, se Mary Hilson, Political Change and the Rise of Labour in Comparative Perspective: Britain and Sweden 1890–1920 (Lund 2006), s. 20–22, 246. Jmf även med Swensons kritik mot maktresursteorin, se Swenson (2002), s. 3–11, 293–300. För en diskussion av modellers tillämpbarhet inom välfärdsstatsforskning, se Pauli Kettunen & Klaus Petersen, ”Introduction: Rethinking Welfare State Models”, i Pauli Kettunen & Klaus Petersen (red.), Beyond Welfare State Models: Transnational Historical Perspectives on Social Policy (Cheltenham 2011). 40 ”Välfärdsstaten” består av ett flertal olika välfärdsområden. Svårigheten för modellbyggan-det är att det kräver en typologisering som viktar olika områden. Att denna fråga är svårlöst visar sig i att olika typologier klumpar ihop nationer på olika sätt. För exempel på olika typo-logiseringar, se Arts & Gelissen (2010), tabell 39:1; Åmark (2005), s. 272. Begreppen väl-färdsstat och välfärdssamhälle används i regel om perioden efter 1945, men de brukas också i studier om välfärdsstatens framväxt, se till exempel Edebalk (1996); E. P. Hennock, The Origin of the Welfare State in England and Germany, 1850-1914: Social Policies Compared (Cambridge 2007); Åmark (2005). Begreppen i sig i sig är också vaga och understuderade, och Som Lowe påpekar råder det inget samförstånd hos historiker och samhällsvetare om när den första välfärdsstaten etablerades, eller vad termen faktiskt betyder, se Rodney Lowe, The Welfare State In Britain Since 1945 (Basingstoke 1999), s. 9. För en begreppshistorisk skiss, se Klaus Petersen & Jørn Henrik Petersen, ”Confusion and Divergence: Origins and Meanings

24

jag med detta begrepp även betona att formering för välfärd i högsta grad är en fråga om konkurrerande diskurser och institutioner, inte bara enhetligt systembyggande.41

I fokus för min analys av denna process står en specifik del av den sociala frågan; nämligen den som relaterar till ett allmänt intresse för att nedsatt arbetsförmåga på grund av invaliditet, ålderdom eller dödsfall, inte skulle leda till fattigdom för den enskilde eller dennes familj.42 Hur denna fråga skulle lösas och vilken roll staten skulle spela var omtvistad. I grova drag var man överens om problemet och målet, däremot inte om vägen dit. Lösningen var alltså inte på förhand given, utan olika konkurrerande alternativ med sinsemellan olika utgångspunkter kämpade om tolkningsföreträde och infly-tande över politiska beslut:

Figur 1. En arena för socialpolitik.

of the Term ’Welfare State’ in Germany and Britain, 1840-1940”, Journal of European Social Policy 23:1 (2013); Nils Edling, Jørn Henrik Petersen & Klaus Petersen, ”Social Policy Lan-guage in Denmark and Sweden”, i Daniel Béland & Klaus Petersen (red.), Analysing Social Policy Concepts and Language: Comparative and Transnational Perspectives (Bristol 2014). För en beskrivning av hur ”välfärdspolitik” tog över den politiska diskursen i Sverige under 1930-talet, se Nils Edling, ”The Primacy of Welfare Politics: Notes on the Language of the Swedish Social Democrats and Their Adversaries in the 1930s”, i Heidi Haggrén, Johanna Rainio-Niemi & Jussi Vauhkonen (red.), Multi-Layered Historicity of the Present: Approach-es to Social Science History (Helsingfors 2013). 41 Ett exempel på en sådan legitimerande välfärdsdiskurs är just ”pensionspyramiden”. En kraftfull metafor som får avgörande betydelse för synen på individens och samhällets ansvar för trygghet. 42 I tidigare forskning anses pensionsfrågans lösning vara av så stor vikt att Danmark och Sverige ibland får representera olika regimtyper, se Åmark (2005), s. 272. Om pensionspoliti-kens betydelse för att kartlägga framväxten av välfärdsregimer och studera samspelet mellan kapitalism och sociala rättigheter, se Esping-Andersen (1990), s. 79–80.

Den sociala frågan

Ideell verksamhet Kommersiell verksamhet Offentlig verksamhet

Liv-försäkringen Sparbanker Under-

stöds-föreningar

Tradi-tionella

lösningar

Social-försäkringen Fattigvård

25

Den socialpolitiska arenan bestod av tre olika sektorer.43 Livförsäkringen innefattar de två benen inom kommersiell livförsäkringsverksamhet: vanlig försäkring och folkförsäkring. Som kommersiell lösning konkurrerade folk-bolagen med den sparbanksrörelse som hade börjat växa fram redan under första halvan av 1800-talet.44 Understödsföreningar använder jag som ett paraplybegrepp för den ideellt inriktade föreningsverksamhet som började expandera kraftigt under mitten av 1800-talet.45 Traditionella lösningar syftar i sin tur på paternalistiska lösningar mellan arbetsgivare och arbetstagare, eller traditionella trygghetslösningar inom familjen.46 Med socialförsäkring syftar jag på offentliga åtaganden på pensionsområdet. Inom den offentliga sektorn ställdes socialförsäkring mot den behovsprövade fattigvården; en hjälpverksamhet som blev starkt ifrågasatt under slutet av 1800-talet. Mitt intresse riktas mot hur livförsäkringens företrädare – i syfte att skapa verk-samhetsutrymme – aktivt sökte legitimera sin verksamhet inför allmänhet och statsmakter. Välfärdsformering handlar om hur det gick till när den kommersiella försäkringsverksamheten etablerades som en väl avgränsad aktör på en arena för socialpolitik. Utifrån välfärdsformering som ansats ställer jag följande frågor:

• Hur påverkade försäkringsrörelsen utvecklingen av en offentligt re-glerad marknad för livförsäkringar?

• Hur agerade försäkringsrörelsen gentemot den ideella sektorn? • Hur positionerade sig försäkringsrörelsen till socialförsäkring som

idé och företeelse?

Affärsverksamhet och styrningsmentalitet Försäkringsbolagens affärsverksamhet studeras med styrningsmentalitet som teoretisk ansats. Detta foucaultinspirerade maktperspektiv betonar hur mo-derna samhällen präglas av en ökad styrning och kontroll genom att indivi-der internaliserar normer. Begreppet refererar inte bara till statlig politik utan

43 Figur 1 refererar till den del av den sociala frågan som jag diskuterar ovan. Andra områden för socialpolitik, som till exempel sjukvård, ingår inte i denna figur. 44 För en översikt av det svenska banksystemets utveckling, se Tom Petersson, ”Det Svenska Banksystemet 1820–2005”, i Morell & Hedenborg (2006). 45 Här ingår sjuk- och begravningskassor, hjälpföreningar, uttaxeringsföreningar o s v. För en översikt över understödsföreningsverksamhetens utveckling, se Gösta Lindeberg, Den Svenska Sjukkasserörelsens Historia (Lund 1949); ”Makten och kassorna”, Arbetarhistoria 23:1 (1999). 46 För olika sparbeteenden inför ålderdomen, se Dan Bäcklund & Kristina Lilja, ”Att förlita sig på barnen eller själv hantera försörjningsbehovet: Sparbeteenden inför ålderdomen under 1800- och tidigt 1900-tal”, Historisk tidskrift 129:2 (2009).

26

även till ett samhälle styrt av marknaden.47 Styrningsmentalitet som perspek-tiv har många gemensamma nämnare med den kritiska skolans syn på den svenska välfärdsstaten. I välfärdshistorisk forskning har fokus följaktligen legat på offentlig verksamhet och de effekter som denna har haft på medbor-garna.48 Min undersökning syftar till att komplettera denna ansats. Jag stude-rar hur även marknadsaktörer aktivt intog en expertroll och – starkt uttryckt – invaderade människors privatliv. Min ansats kan också ses som en polemik med den del inom den kritiska skolan som uppfattar intervenerande praktiker som statsmakternas speciella attribut. Även kommersiell folkförsäkrings-verksamhet stod på en paternalistisk grund.

Under slutet av 1700-talet etablerades en ny form av styrningsmentalitet, liberal governmentality. Denna styrning, som kom att dominera under 1800-talet, väljer idéhistorikern Frans Lundgren att översätta till ”det liberala sty-rets rationalitet”. Det liberala styret utvecklade inom nya verksamhetsområ-den så kallade moraliska teknologier, och ett par inslag är karakteristiska för denna form av maktutövning. Den övergripande målsättningen var att styra populationer. Förutsättningen för detta styre var samtidigt att man skulle bevara individens frihet och spelrum för dennes egenintresse. I centrum stod därför olika former av reglerande tekniker för att skapa självstyrande med-borgare. Liberal styrningsmentalitet kan sammanfattas som en form av styr-ningskonst som går ut på att styra hur människor styr sig själva (to conduct conduct).49

I anglosaxisk forskning har kommersiell livförsäkringsverksamhet lyfts fram som ett paradexempel på en sådan moralisk teknologi. Man har tagit fasta på att livförsäkringen utövade en styrningskonst som vädjade till egen-intresset såväl som utövade makt över populationer utifrån statistiskt kun-skapande. Under andra halvan av 1800-talet marknadsfördes livförsäkringen i moraliska termer baserat i föreställningen om verksamhetens unika för-måga att kombinera egennytta och socialt engagemang. Det moraliska insla-

47 För en överblick av styrningsmentalitet (governmentality), se Mitchell Dean, Governmen-tality: Power and Rule in Modern Society (Calif 1999); Christina Florin, Elisabeth Elgán & Gro Hagemann, ”Den självstyrande medborgaren?”, i Christina Florin, Elisabeth Elgán & Gro Hagemann (red.), Den självstyrande medborgaren? Ny historia om rättvisa, demokrati och välfärd (Stockholm 2007); Peter Miller & Nikolas S. Rose, Governing the Present: Admi-nistering Economic, Social and Personal Life (Cambridge 2008). Om ”governmentality” perspektivets rötter i Michel Foucaults maktanalys, se Lundgren (2003), s. 34. För Foucaults egna skrifter på detta tema, se Graham Burchell, Colin Gordon & Peter Miller (red.), The Foucault Effect: Studies in Governmentality: With Two Lectures by and an Interview with Michel Foucault (Chicago 1991). 48 För exempel på denna inriktning, se Annika Berg, Den gränslösa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och expertisen (Uppsala 2009); Karin Carlsson, Den tillfälliga husmodern: Hemvårdarinnekåren i Sverige 1940–1960 (Lund 2013); Jonas Larsson Kraus, Att odla ett samhälle: Råby räddningsinstitut och 1840-talets sociala ingenjörskonst (Uppsala 2009). För en översikt, se Florin m.fl. (2007), s. 8–9, 15–16. 49 Lundgren (2003), s. 34–39; Miller & Rose (2008), s. 14–16.

27

get förankrades i sin tur i framväxten av statistik som vetenskap. Under 1800-talet ”förvandlades” kommersiell livförsäkringsverksamhet till en ma-tematisk vetenskap styrd av objektiva lagar.50

I teoribildningen om moraliska teknologier ligger fokus på samspelet mel-lan två sidor av denna styrningskonst; ideologi och teknologi. Ideologi beto-nar problemformulering; hur något blir till ett problem och hur detta problem blir till föremål för analys av experter.51 Teknologi syftar på själva instru-mentaliseringen av problemet. Denna praktiska dimension innefattar en sammanfogning av personer, tekniker och institutioner, vilket gör det möjligt att intervenera i människors livsföring. Karakteristiskt för styrningsmentali-tet är betoningen av att dessa dimensioner alltid är intimt sammanflätade. Överensstämmelsen mellan å ena sidan artikuleringen av ett problem och å andra sidan dess praktiska lösning beror på att dessa är ömsesidigt konstitue-rande.52

Det ligger nära till hands att likställa den teknologiska dimensionen med livförsäkringens vetenskapliga grund.53 Min utgångspunkt är emellertid att i livförsäkringsverksamhet fungerar denna grund bara som en förutsättning för intervenerande praktiker. Själva instrumentaliseringen av problemet, menar jag, ligger på marknadsföringsplanet. I marknadsföringsverksamhet flätas ideologi och praktik samman i syfte att påverka och intervenera i medbor-garnas livsföring.

Ideologi och kollektivt handlande Folkförsäkringens funktion var inte given på förhand, utan dess betydelse för individ och samhälle behövde klargöras. För att skapa legitimitet för folkför-säkringen som en socialt orienterad verksamhet behövde rörelsens talesmän producera relevanta svar på specifika problemformuleringar. Ledande för-säkringsmän intog under slutet av 1800-talet rollen som experter på välfärd och försäkringslösningar. De bidrog med egna visioner om hur samhället borde formera välfärden och kallade detta för livförsäkringens sociala upp-gift.

När försäkringsrörelsens gemensamma organ Försäkringsföreningen (Svenska Försäkringsföreningen, grundad 1875) eller Direktörsföreningen (Svenska Livförsäkringsbolags Direktörsförening, bildad 1906) svarade på en statlig remiss eller uttalade sig i socialpolitiska frågor, betraktar jag det

50 Liz Mcfall, ”The Disinterested Self”, Cultural Studies 21:4–5 (2007) s. 593–599; Miller & Rose (2008), s. 26–52; Theodore M. Porter, Trust in Numbers: The Pursuit of Objectivity in Science and Public Life (Princeton 1995), s. preface viii–ix. 51 Inom ”governmentality” talar man vanligtvis inte om ideologi, utan om ”rationalities”, eller ”program” för att beskriva hur ett fenomen artikuleras på ett sätt som möjliggör att det kan bli föremål för kalkylering och intervenering, se Miller & Rose (2008), s. 14–16. 52 Miller & Rose (2008), s. 14–16. 53 Fokus skulle då riktas mot själva försäkringstekniken som ett system som såväl möjliggör som strukturerar egenintresset hos stora populationer.

28

som ett uttryck för en kollektiv aktörs åsikter. Ett kollektivt handlande förut-sätter att försäkringsrörelsen i viss mån kunde definiera sig själv och sitt verksamhetsfält, att det fanns en samsyn på verksamhetens mål och medel.54 I denna process tillkom en gemensam agenda, som faller tillbaka på ideolo-giskt orienterade ställningstaganden som kan analyseras.55

Att renodla olika ideologiska komponenter är viktigt för att förstå och förklara försäkringsrörelsen som kollektivt agerande fenomen. Men det är också en förutsättning för att studera hur verksamhetens sociala och kom-mersiella sidor flätades samman. Artikulerandet av en social uppgift verkade normerande på två plan. Dels vände man sig till allmänheten i syfte att sälja försäkringar på en marknad, och dels vände man sig till statsmakterna i syfte att skapa verksamhetsutrymme på den socialpolitiska arenan. Talet om en socialpolitisk målsättning var en integrerad del av den kommersiella verk-samheten.

Att lyfta fram och analysera det ideologiska inslaget fyller också en annan funktion i denna avhandling. När livförsäkringen genomgående framställdes som en socialt orienterad verksamhet blev både försäkringsmän och andra aktörer tvungna att förhålla sig till folkförsäkringen såsom just en form av social verksamhet. Försäkringsrörelsen spann ett ”socialpolitiskt nät” som den själv fastnade i. Den socialt orienterade legitimeringen av verksamheten påverkade hur branschen utformades, värderades och reglerades.

Marknadsföring som intervenerande praktik Ekonomhistorikerna Dan Bäcklund och Kristina Lilja har visat att sparbete-endet i arbetarfamiljer förändrades kring sekelskiftet 1900. Det skedde en övergång från vad de kallar för ”sparande i barn” till ett livscykelsparande. Förklaringen till detta fenomen förlägger de till uppkomsten av sparinrätt-ningar och högre inkomstnivåer.56 Under samma period började livförsäk-ringsverksamheten expandera kraftigt i Sverige. Ekonomhistorikern Liselotte

54 Viktigt i sammanhanget är att den på ytan enhetliga karaktären i kollektivt handlande inte tas som en given utgångspunkt, utan något som skall förklaras. Jmf Alberto Melucci, ”The New Social Movements Revisited: Reflections on a Sociological Misunderstanding”, i Louis Maheu (red.), Social Movements and Social Classes: The Future of Collective Action (London 1995), s. 111–112. 55 Med ideologi syftar jag inte på ett koherent tankesystem eller programförklaring. Istället handlar det om att beskriva artikulerandet av ett idéinnehåll som hämtat föreställningar från olika idétraditioner. Jmf med hur Peder Alex närmar sig kooperationen som ideologi och hur Marika Hedin studerar socialliberalism som ideologi, se Peder Aléx, Den rationella konsu-menten: KF som folkuppfostrare 1899–1939 (Stockholm 1994), s. 12–14; Hedin (2002), s. 27–29. 56 Livscykelsparande är ett sätt att anpassa konsumtionsbehovet till produktionsförmågan över livscykeln. Enligt denna hypotes sker det ett sparande under produktiva år som sedan kan förbrukas vid ålderdomen, se Bäcklund & Lilja, (2009), s. 200–203. För folkförsäkringens betydelse för sparandet vid sekelskiftet 1900, se Dan Bäcklund & Kristina Lilja, ”Variation och förnyelse: Arbetarsparandet i Sverige 1870–1914”, Historisk tidskrift 134:4 (2014).

29

Eriksson konstaterar att faktorer som ökade inkomster och urbanisering inte räcker till för att förklara denna snabba expansion. Hon påpekar mycket rik-tigt att förklaringen istället bör sökas i hur kulturella och sociala faktorer påverkade efterfrågan på livförsäkringar.57 Eriksson ger dock ingen tillfred-ställande förklaring till livförsäkringens expansion. De faktorer hon studerar – försäkringsmännens engagemang i sociala frågor, föreställningar om en anständig begravning och anammandet av ett borgerligt familjeförsörjarideal – är alla faktorer som enligt hennes egen analys motverkade livförsäkringens utveckling. Hennes förklaring landar i att marknadsföringsverksamhet antag-ligen spelade en avgörande roll, men hon undersöker inte detta närmare.58 Det är denna ”svarta låda” som jag vill öppna.

Erikssons studie inriktar sig på faktorer som i huvudsak ligger utanför själva verksamheten. Jag studerar istället folkförsäkringsverksamhet som ett företag i vid bemärkelse.59 Mitt intresse riktar sig mot hur livförsäkringen samspelade med den samhälleliga kontext den befann sig i och hur den ak-tivt var med och skapade sin roll i samhället. Att sälja livförsäkringar var av helt avgörande betydelse för att lyckas med detta företag, och hur folkbola-gen gick tillväga för att skapa efterfrågan står följaktligen i fokus. Jag anser alltså att den marknadsföringsverksamhet som försäkringsbolagen ägnade sig åt var en viktig faktor bakom framväxten av ett livscykelsparande. Men försäkringsrörelsen påverkade inte bara sparbeteenden, utan framförallt valet av sparform.

Livförsäkringsbolagen var pionjärer på marknadsföringsverksamhet, och inom anglosaxisk forskning har också studiet av livförsäkringsverksamhet utifrån ett marknadsföringsperspektiv en lång tradition. En viktig föregång-are är den amerikanska företagshistorikern J. Owen Stalson som i sitt verk på över 900 sidor från 1942 diskuterar marknadsföringens betydelse för ut-vecklingen av livförsäkringsverksamhet.60 Denna ansats har sedan utvecklats av bland annat sociologerna Viviana Zelizer och Guy Oakes.61 I en brittisk kontext har marknadsföringens betydelse och funktion diskuterats av ett flertal sociologer som Liz McFall, Timothy Alborn och Pat O’Malley. Ge-mensamt för alla dessa forskare är den stora betydelse som de tillmäter agentverksamheten som marknadsföringsmetod. Agenterna spelade en helt avgörande roll för att komma till rätta med ett utbrett motstånd mot kommer-

57 Liselotte Eriksson, Life after Death: The Diffusion of Swedish Life Insurance – Dynamics of Financial and Social Modernization 1830–1950 (Umeå 2011), s. 3, 5–8, 39–42. 58 Eriksson (2011), s. 18–42, Artikel I s. 215–216, Artikel II s. 125–127, Artikel III s. 20–22, Artikel IV s. 16–17. 59 Jmf Hilson (2006), s. 61–62, 255. 60 J. Owen Stalson, Marketing Life Insurance: Its History in America (Cambridge 1942), s. 1–28. I avhandlingen kommer jag att använda Stalson som både en källa och tidigare forskning. 61 Guy Oakes, The Soul of the Salesman: The Moral Ethos of Personal Sales (Atlantic High-lands, N.J. 1990); Viviana Zelizer, Morals and Markets: The Development of Life Insurance in the United States (New York 1979).

30

siell livförsäkringsverksamhet.62 I Finland har sociologerna Turo-Kimmo Lehtonen och Jyri Liukko studerat försäkringsbolagens marknadsförings-verksamhet under åren 1945–2000. Deras resultat från en annan tidsperiod visar kontinuiteten inom marknadsföringsverksamhet.63

Sociologen Frank Cochoy menar att marknadsföring länge spelat en cen-tral och medierande roll i den moderna kapitalismens historia. Marknadsfö-ringens praktiker strävar efter att behärska hela det ekonomiska spelet.64 I denna teoribildning betonas att försäljning inte bara är ett resultat av pris-sättning. Framgång uppfattas istället som ett resultat av en medveten påver-kan på marknaden utifrån aspekter som ”service”, ”branding” och ”packa-ging”. Målet är att styra konsumenterna utan att bryta deras formella auto-nomi. Marknadsföring blir till en styrningskonst som syftar till att utbilda självstyrande medborgare.65

Livförsäkringens dubbla natur Tidigare forskning har uppmärksammat att livförsäkringsverksamhet präglas av en ambivalens mellan vinstintresse och socialt patos. Denna dubbla natur genomsyrar alla led av denna verksamhet. I marknadsföringen framträder denna spänning i hur själva försäljningen av livförsäkringar struktureras utifrån både ett kommersiellt och ett professionellt ideal. Inom livförsäkring-en fungerar agenten simultant som både försäljare och rådgivare, vilket skapar ett spänningsfyllt uppdrag och en splittrad yrkesroll.66

Denna polaritet är utgångspunkten för sociologen Guy Oakes analys av försäljning av försäkringar i USA under 1980-talet. Han beskriver det som att interaktionen mellan agenten och försäkringstagaren struktureras kring två positioner med diametralt olika syften, vilka styrs av regler som inte är kompatibla. Utifrån det kommersiella idealet är målsättningen att öka bola-gets omsättning och generera provisioner för agenten. Den andra positionen,

62 Timothy Alborn, ”Senses of Belonging: The Politics of Working-Class Insurance in Britain, 1880–1914”, The Journal of Modern History 73:3 (2001); Mcfall (2009); Liz McFall, ”A ‘Good, Average Man’: Calculation and the Limits of Statistics in Enrolling Insurance Cus-tomers”, The Sociological Review 59:4 (2011); McFall (2015); Pat O’Malley, ”Imagining Insurance: Risk, Thrift and Life Insurance in Britain”, i Tom Baker & Jonathan Simon (red.), Embracing Risk: The Changing Culture of Insurance and Responsibility (Chicago 2002). 63 Lehtonen & Liukko (2010); Turo-Kimmo Lehtonen, "Picturing How Life Insurance Matt-ters", Journal of Cultural Economy 7 (2014). 64 Genom att befinna sig halvvägs mellan ekonomi som praktik och teori, halvvägs mellan producenter och konsumenter, halvvägs mellan utbud och efterfrågan, har marknadsförings-experterna gradvis lyckats bemästra och disciplinera marknadsekonomin. Franck Cochoy, ”Another Discipline for the Market Economy: Marketing as a Performative Knowledge and Know-How for Capitalism”, i Callon (1998), s. 194–195, 214–217; Miller & Rose (2008), s. 49–50. 65 Cochoy (1998), s. 212–213; Miller & Rose (2008), s. 39, 42–43, 52, 114–121, 139–141. 66 Stalson (1942), s. 605; Zelizer (1979), s. 152–153.

31

serviceidealet, tar istället fasta på att målet med verksamheten är att skapa trygghet för försäkringstagaren.67

Inte bara agenterna påverkades av denna ambivalens, utan även försäk-ringstagare och ledande försäkringsmän. Ett sätt att förhålla sig till denna spänning är att försöka avgöra vad som är den primära drivkraften. I forsk-ning om den svenska försäkringsrörelsen lyfts ofta det sociala engagemanget hos ledande försäkringsmän som Sven Palme fram som en genuin drivkraft. Livförsäkringens sociala betydelse är en självklar utgångspunkt eller något som skall ledas i bevis.68 En annan möjlig tolkning är att framhålla det soci-ala patoset som del av en medveten marknadsföringsstrategi. Utifrån detta perspektiv, som är vanligare i anglosaxisk forskning, byter mål och medel plats, och det socialpolitiska engagemanget blir till ett medel för en profit-orienterad målsättning.69 Som tankefigurer är socialt engagemang och vinst-intresse användbara. Det finns en spänning mellan dessa poler som är högst relevant. Inom försäkringsverksamhet drar de emellertid ofta åt samma håll, vilket gör det omöjligt för en historiker att avgöra vad som är den primära drivkraften. Det är därför inte fruktbart att ställa upp dem som motsatspar. I avhandlingen visar jag istället hur dessa motiv på samma gång förutsätter och förstärker varandra; hur de flätas samman.

Jag studerar således hur folkbolagen gick tillväga för att skapa sig en po-sition i de kroppsarbetande klassernas hem. Folkförsäkringsverksamhet ana-lyseras som ett system för normgivning, och framgångsrik normgivning har två samverkande komponenter: ideologi och praktik.

Utifrån styrningsmentalitet som ansats ställer jag följande frågor:

• Hur såg den försäkringshistoriska kontexten ut då folkförsäkringen etablerades och hur utvecklades verksamheten över tid?

• Vilka idéer, föreställningar och ideologiska ställningstaganden arti-kulerades inom ramen för folkförsäkringens sociala uppgift?

67 Oakes (1992), s. 5–6. 68 Se till exempel Erikssons diskussion om hur livförsäkringen bidrog till social mobilisering och kvinnorörelsens emancipationssträvanden, Eriksson (2011), s. 3, 39–42; Artikel III, s. 21–22. Larsson, Lönnborg och Svärds utgångspunkt är att kommersiell försäkringsverksamhet har varit till nytta för såväl ”samhälle och näringsliv som enskilda individer.”, se Larsson m.fl. (2005), Förord s. 13. Ett annat exempel är ekonomen Göran Hägg som tolkar offentlig reglering av försäkringsverksamhet som ett resultat av ”hedervärda försäkringsgivares” ge-mensamma strävan, se Hägg (1998), s. 56, 188, 222–223, 273–280. 69 Som exempel betraktar Zelizer och Oakes försäkringsrörelsens sociala engagemang fram-förallt som en medveten strategi för att öka försäljningen, se Zelizer (1979), s. 112, 116–117, 152–153; Oakes (1992). Denna utgångspunkt är även vanlig i välfärdshistorisk forskning om samspelet mellan privat och offentlig försäkring. Forskare som Hacker (2002), Klein (2006) och Leimgruber (2008) visar inget större intresse för de sociala idéer som förs fram av livför-säkringens representanter.

32

• Agentsystemet som institution för en intervenerande praktik: Hur och vad kommunicerade agenterna med försäkringstagarna? Hur or-ganiserades och motiverades agenterna? Vilka konkreta försälj-ningsmetoder utnyttjades?

Vetenskap och politik Försäkringsmannen Sven Palme betonade att livförsäkringen stod på en ve-tenskaplig grund. I denna studie riktas emellertid inte fokus mot vetenskapen i sig, utan det primära är den betydelse vetenskapliggörandet av trygghet fått för folkförsäkringen i välfärdsformeringen. På den socialpolitiska arenan spelade föreställningar om rationalitet en avgörande roll i konkurrensen med andra trygghetslösningar. Under den period då folkförsäkringen etablerades gjordes en tydlig åtskillnad mellan två olika försäkringssystem: den natur-liga försäkringen och den moderna försäkringen. Dessa två former av för-säkring representerar två diametralt olika sätt att hantera risker. I den natur-liga försäkringen täcktes uppkomna förluster i efterhand. Eftersom detta system inte krävde någon kapitalackumulation brukar det också gå under beteckningen fördelningssystemet. I den moderna försäkringen täcktes de förväntade förlusterna istället på förhand. Förutsättningen för detta system var att medel fonderades. Ett annat namn på detta system är därför premiere-servsystemet.

Kring den moderna försäkringen formerades en vetenskap – livförsäk-ringstekniken, och en profession – aktuarien. Den moderna försäkringen brukar utomlands benämnas för just aktuarieförsäkring. Sociologerna Tom Baker och Jonathan Simon framhåller att aktuarieförsäkringen varit så fram-gångsrik under 1900-talet att den numera ses som själva modellen för vad försäkring är; termen försäkring har blivit synonym med aktuarieförsäk-ring.70

Ett återkommande inslag i beskrivningen av aktuarieförsäkring är att den uppfattas som objektiv, säker och rättvis. Försäkring är en stabil tjänst som erbjuder en på förhand kalkylerbar förmån; en förmån som försäkringstaga-ren upplever som en rättighet, då denne har betalat försäkringen genom en fast premie.71 Denna generella bild om kalkylerbarhet är en föreställning som haft stor politisk bärkraft. Utifrån denna förförståelse av vad försäkring är kan sociala aktörer uttala sig om olika försäkringssystem som mer eller 70 Tom Baker & Jonathan Simon (red.), Embracing Risk: The Changing Culture of Insurance and Responsibility (Chicago 2002), s. 9–10. 71 En återkommande definition inom svensk forskning tar fasta på försäkring som ”en riskför-delande institution som eliminerar en osäkerhet till en fast och kalkylerbar kostnad.”, se Lönnborg (1999), s. 12; Larsson m.fl. (2005), s. 14. Jmf Jørn Henrik Petersen, Klaus Petersen & Niels Finn Christiansen (red.), Dansk velfærdshistorie, 1. Frem mod socialhjælpsstaten: 1536–1898 (Odense 2010), s. 31–32.

33

mindre försäkringsmässiga.72 Det försäkringstekniska inslaget i den statliga och ideella sektorn blir utifrån denna norm en fråga om i vilken grad verk-samheten hade kopierat de aktuarieprinciper som tillämpades inom försäk-ringsrörelsen. I praktiken var det dock vanligt att premiereserv- och fördel-ningssystemet blandades inom den ideella och den statliga sektorn, men även inom den kommersiella sektorn fanns det fördelningstekniska inslag. Figur två visar de olika välfärdsalternativens relation till försäkringstekniken. Pi-larna i figuren anger den förskjutning som sker mellan olika system under avhandlingens tidsperiod:

Kommersiell sektor Ideell sektor Statlig sektor Livförsäk-

ringen Sparbanker Understödsför-

eningar Traditionella

lösningar Socialför-

säkring Fattig-vård

Premiereserv

↓

(Fördelning)

Nej

Fördelning

↓

Premiereserv

Nej

Premiere-

serv ↓

Fördelning

Nej

Figur 2. Försäkringssystem på den socialpolitiska arenan. Sociologen Theodore Porter menar att den starka ställning som statistik och kvantitativa metoder har i det moderna samhället ligger i dess löfte om ob-jektivitet. På ett politiskt plan ingår hänvisning till objektivitet i en kommu-nikativ strategi där personliga intressen underordnas offentliga normer.73 På så sätt fyller expertis en nyckelfunktion i det liberala styrets rationalitet. Ex-perternas auktoritet och makt ligger i deras anspråk på att förmedla normer och värderingar som oegennyttiga sanningar vägledda av social hänsyn.74 Vetenskapliggörandet möjliggjorde för försäkringsmännen att inta en ex-pertposition och framhålla verksamhetens potentiella samhällsnytta som

72 Det är utifrån detta synsätt som experter kan komma till slutsatsen att en viss typ av social-försäkring egentligen inte är någon försäkring, se Baker & Simon, (2002) s. 10. Den senaste socialförsäkringsutredningen i Sverige är ett talande exempel på detta. Försäkringsmässighet används av utredarna som ett normerande raster för att mäta värdet av samhällsnyttan i olika statligt organiserade trygghetssystem, se Vad är försäkring? Samtal om socialförsäkring Nr 1: Socialförsäkringsutredningen (Stockholm 2005). 73 Porter (1995), s. preface viii–ix. 74 Om experter och expertis, se Berg (2009), s. 34–41; Miller & Rose (2008), s. 26, 35, 42–43. För expertisens påverkan på de nordiska välfärdsstaterna, se Åsa Lundqvist & Klaus Petersen, ”Experts, Knowledge and the Nordic Welfare States. An Introduction”, i Lundqvist & Peter-sen (red.) (2010), s. 10, 13–18. För statliga experter och ”reformteknokater” i Sverige under kalla kriget, se Per Lundin & Niklas Stenlås, ”Technology, State Initiative and National Myths in Cold War Sweden: An Introduction”, i Per Lundin, Niklas Stenlås & Johan Gribbe (red.), Science for Welfare and Warfare: Technology and State Initiative in Cold War Sweden (Sagamore Beach 2010), s. 9–10, 15–19, 22–23.

34

överordnad eventuella ekonomiska intressen.75 Med utgångspunkt i detta perspektiv studerar jag den politiska potential som vetenskapliggörandet bar på. Fokus riktas mot hur föreställningar om försäkringsmässighet påverkade spelet på den socialpolitiska arenan.

Spänningen mellan vetenskap och praktik Livförsäkringstekniken formade även folkförsäkringen som produkt och institution. Forskare som Porter och McFall har visat att kopplingen mellan livförsäkringsverksamhet och aktuarievetenskap inte alls är självklar. Sam-manlänkningen mellan dessa var en utdragen och spänningsfylld process. Å ena sidan kom livförsäkringen alltmer att gestaltas som en rationell verk-samhet styrd av objektiva lagar, å andra sidan var utgångspunkten för verk-samheten inte alls matematisk exakthet utan en fråga om väl avvägda be-dömningar utifrån kommersiell hänsyn.76 Livbolagen var mer intresserade av att kunna hävda betydelsen av den nya försäkringstekniken när de rättfärdi-gade och marknadsförde sin verksamhet än av att faktiskt utnyttja den nya tekniken till fullo.77 Med utgångspunkt i tidigare forskning studerar jag den spänning som förelåg mellan vetenskapliggörandet och folkförsäkringen som kommersiell och social praktik. Denna ansats kan också formuleras som en hypotes: vetenskapliggörandet var viktigt för att främja föreställningen om livförsäkringen som en legitim lösning på den sociala frågan.

Förtroende och reglering Men vetenskapliggörandet inverkade även på ett annat plan. En av Porters huvudpoänger är att statistiskt grundad kunskap framstår som oberoende av de personer som skapar eller utnyttjar denna kunskap. Enligt Porter minime-rar detta behovet av förtroende mellan olika aktörer.78 Utifrån detta perspek-tiv fyllde den försäkringstekniska grunden en förtroendefrämjande funktion. Vetenskapliggörandet förde emellertid också med sig en av livförsäkringens stora paradoxer. På samma gång som aktuariesystemet främjade förtroendet mellan försäkringsbranschen och statsmakterna, så skapade det en förtroen-dekris i relation till konsumenterna. Orsaken är att livförsäkringsteknikens komplexitet i kombination med den extremt långa kontraktstiden skapar en produkt som konsumenten inte kan värdera på egen hand.Livförsäkringens vetenskapliga attribut innebär helt enkelt att försäkringstagaren inte är i en position att ta ställning till vilket bolag eller vilken produkt som är bra eller dålig.79

75 Jmf Mcfall (2007), s. 602. 76 Porter (1995), s. 38–41, 101–113. 77 McFall (2011), s. 668, 670. 78 Porter (1995), s. preface viii–ix. 79 För en utförlig diskussion se Hägg (1998), s. 47–65; Oakes (1990), s. 62–68. Jmf Stalson (1942), s. 292–315.

35

Försäkringsmarknaden lider av vad ekonomer kallar för informations-asymmetri. Detta förhållande skapar ett hinder för marknadsföringen som endast kan övervinnas genom förtroendefrämjande åtgärder. För att lyckas värva försäkringstagare måste försäkringsrörelsen och dess aktörer framstå som legitima. För att uppnå detta mål har bolagen infört ett långtgående samarbete och eftersträvat en omfattande offentlig reglering.80 Ekonomen Göran Hägg har utifrån detta perspektiv studerat tillkomsten av 1903 års försäkringslagstiftning. I Häggs analys är denna reglering ett resultat av ”he-dervärda” försäkringsgivares strävan efter att skapa en legitim marknad som tog tillvara allmänhetens intressen.81 Försäkringsrörelsens strävan efter för-troende ledde alltså till en komplicerad relation till statsmakterna: å ena si-dan var man konkurrenter på den socialpolitiska arenan, å andra sidan stod branschen i ett beroendeförhållande till staten, då man ville åt den legitimitet som offentlig reglering för med sig.

Förtroende skapas också underifrån. Larsson med flera framhåller det ömsesidiga förtroende som växer fram genom upprepade transaktioner mel-lan kund och bolag som grundläggande för ett livbolags legitimitet.82 Men som Oakes konstaterar har förtroende också en mer direkt betydelse för marknadsföringen. I hans analys är den enskilde agentens förmåga att skapa förtroende helt avgörande för om en transaktion kommer till stånd.83 Agent-verksamheten är med andra ord viktig för att överbrygga den förtroendekris som vetenskapliggörandet av trygghet för med sig.

En expanderande marknadsföringsverksamhet och skenande omkostnader kan i sin tur hota det förtroende som försäkringsrörelsen strävade efter. I en avhandling i statsvetenskap har Gunvall Grip studerat hur bristande effekti-vitet resulterade i ett omfattande politiskt tryck under perioden 1935–1945. Kulmen på denna politiska uppmärksamhet nåddes 1944 då det ställdes ett villkorslöst krav på förstatligande av all kommersiell försäkringsverksamhet i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Grip har visat hur försäkringsrörelsen undvek hotet om förstatligande genom en strategisk reträtt. I syfte att ”värna” sin egen verksamhet bidrog branschen till införandet av en ny för-säkringslagstiftning 1948.84

Genom att sätta folkförsäkringen i centrum kommer jag att bidra med en nytolkning av livförsäkringens offentliga reglering. Mitt fokus riktas mot den spänning som uppstår mellan åtgärder på marknadsföringsplanet och försäkringsrörelsens strävan efter legitimitet på den socialpolitiska arenan. När förtroende står i centrum blir skapandet av en försäkringsmarknad av

80 Larsson m.fl. (2005), s. 17. 81 Hägg (1998) s. 273–280. 82 Se Larsson m.fl. (2005), s. 17. 83 Oakes (1990), s. 62–68. 84 Gunvall Grip, Vill du frihet eller tvång? Svensk försäkringspolitik 1935–1945 (Uppsala 1987).

36

nödvändighet ett politiskt projekt. Förtroende är också i högsta grad ett em-piriskt begrepp som kan studeras; föreställningar om förtroendeproblemati-ken visar sig i organiseringen och institutionaliseringen av försäkringsmark-naden och livbolagens marknadsföringsverksamhet. Min avsikt är inte att försöka objektivt ”mäta” betydelsen av förtroende för att sälja försäkringar, utan i analysen tar jag fasta på hur föreställningar om förtroendets betydelse strukturerade denna verksamhet och påverkade försäkringsrörelsens förhål-lande till statsmakterna.

Sammanfattningsvis studerar jag vetenskapliggörandets betydelse för konkurrensen på den socialpolitiska arenan och dess strukturerande inverkan på försäkringsmarknaden. Vetenskapliggörandets effekter analyseras som såväl en tillgång som ett problem, och fokus riktas mot hur dessa effekter integrerade försäkringsmarknaden med den socialpolitiska arenan.

Utifrån vetenskapliggörandet som perspektiv ställer jag följande frågor:

• På vilket sätt inverkade föreställningar om försäkringsmässighet i konkurrensen på den socialpolitiska arenan?

• Hur samspelade kommersiella och vetenskapliga hänsyn i skapandet av den produkt som folkbolagen sålde?

• Vilken strukturerande inverkan hade föreställningar om förtroende på skapandet av en försäkringsmarknad och livbolagens marknads-föringsverksamhet?

Metod, källor och avgränsningar I avhandlingen tillämpar jag en institutionell analysmetod. En metodologisk utgångspunkt för institutionella studier är den vikt som läggs vid tidpunkter för institutionell förändring. Skapandet av institutioner föregås av konflikter som frilägger maktrelationer och intressen, och etablerandet för i sin tur med sig ett så kallat vägvalsberoende som i regel gynnar de dominerande aktörer-na.85 De institutioner som jag studerar är följande: Folkförsäkringen som etablerades 1899. Den formella regleringen av försäkringsmarknaden i 1903 och 1948 års lag om försäkringsrörelse. Regleringen av den ideella sektorn i 1912 års lag om understödsföreningar. Införandet av en allmän pensionsför-säkring 1913 och en allmän folkpensionering 1946. Om etablerandet av 85 I institutionell teoribildning brukar institutioner definieras som de samhälleliga spelregler som strukturerar mänsklig samverkan och begränsar aktörers valmöjligheter, se Kathleen Ann Thelen & Sven Steinmo, ”Historical Institutionalism in Comparative Politics”, i Sven Ste-inmo, Kathleen Ann Thelen & Frank Longstreth (red.), Structuring Politics: Historical In-stitutionalism in Comparative Analysis (Cambridge 1992), s. 22, 26–28. För ett institutionellt perspektiv på samspelet mellan privat och offentlig försäkringsverksamhet, se Hacker (2002), s. 51–66; Larsson m.fl (2005), s. 37–46.

37

dessa institutioner i sig skapade förutsättningar för historisk kontinuitet – en institutionellt betingad tröghet – så fanns det också en källa till förändring i dynamiken mellan dem.

Folkförsäkringen analyseras som del av en samhällelig process som jag har valt att kalla för välfärdsformering. Ett centralt inslag i denna process är konkurrensen mellan olika välfärdsalternativ, som jag analyserar som ett samspel på en arena för socialpolitik.86 I figur tre delas välfärdsformering som övergripande process in i tre analysnivåer. Interaktionen mellan dessa nivåer analyseras också som en viktig faktor för välfärdsformering. Även om en aktörs handlande var situerat på en nivå, så fanns det en tydlig återkopp-ling som påverkade helheten. Försäkringsrörelsen var inte heller ett passivt subjekt, utan tvärtom en kraftfull ekonomisk aktör som påverkade reglerna för spelet på alla dessa nivåer.

Figur 3. Välfärdsformering och analysnivåer. Den socialpolitiska arenan studerar jag som en struktur för att hantera den sociala frågan. Fokus riktas på denna nivå mot hur folkbolagen som en del av försäkringsrörelsen agerade för att skapa utrymme för den kommersiella sektorn. Min analys baseras på de källor där tongivande försäkringsmän tar ställning i socialpolitiska frågor, och huvudsakliga källor är tryckta diskuss-ioner och föredrag i Försäkringsföreningen, facktidskrifter och olika former av riksdagstryck. På nästa nivå studerar jag folkförsäkringsbolagen som ak-törer på en försäkringsmarknad. Fokus riktas mot etablerandet av folkbolag och utvecklingen av den produkt som folkbolagen tillhandahöll. Huvudsak-liga källor som utnyttjas för denna analys är folkbolagens minnesskrifter och populära framställningar av livförsäkringsteknik. På den sista strukturella nivån studerar jag folkförsäkringens marknadsföringsverksamhet. I fokus för analysen står agentsystemet som en institution för normgivning, och agenten träder här fram som en central aktör i samspelet mellan folkförsäkringsbola-get och arbetarna som konsumenter. Huvudsakligt källmaterial för denna analys är utbildningsmaterial och de skrifter som folkbolagen använde i sin kommunikation med agenter och försäkringstagare.

En viktig metodologisk utgångspunkt är att jag tar aktörerna på orden. Försäkringsrörelsens självrepresentation och normativa yttranden tilldelas en 86 Jmf Thelen & Steinmo (1992), s. 2–3, 13.

Välfärdsformering Struktur Aktör Den socialpolitiska arenan Försäkringsrörelsen En marknad för livförsäkringar Folkförsäkringsbolagen Marknadsföringsverksamhet Agenterna

38

helt avgörande betydelse för välfärdsformering. Genom att lyfta fram pro-blemformuleringar kan även enskilda aktörers bidrag till denna process åskådliggöras.87 I analysen av folkförsäkringen tar jag fasta på föreställningar som möjliggör normgivning, idéer som fyller en legitimerande funktion samt värderingar som bär på en mobiliseringspotential.

Jag har valt att behålla många av de facktermer som de samtida aktörerna använde. Orsaken till detta är den betydelse som framväxten av en specifik terminologi har för all form av normgivning. Styrningsmentalitet bygger i grunden på utvecklandet av ett språk som kan gestalta fenomenet i fråga och representera det i en form som möjliggör intervention.88 Det är genom sådana mekanismer som den sociala frågan kan konstrueras i termer av försäk-ringsmässighet och angripas genom marknadsföringsverksamhet. Framväx-ten av en försäkringsvokabulär fyller också en viktig funktion för samspelet på den socialpolitiska arenan. Genom att ta över och dela denna vokabulär skapas olika föreningar mellan aktörer över tid och rum; språk och politik blir ömsesidigt konstituerande. I denna process spelar den expertroll som försäkringsmännen intog en avgörande roll. Sammanfattningsvis uppfattas det idéinnehåll som försäkringsrörelsen artikulerade som en viktig faktor i välfärdsformeringen.

Försäkringsväsendet producerade på ett tidigt stadium ett omfattande källmaterial. Det material som jag använt består i huvudsak av två källgrup-per. Den första gruppen utgörs av tryckt material utgivet av aktörer inom försäkringsrörelsen: Minnesskrifter utgivna av försäkringsrörelsens två sam-arbetsorgan Försäkringsföreningen (1875) och Direktörsföreningen (1906), samt folkförsäkringsbolagen. Facktidskrifterna Assurans, Gjallarhornet och Försäkringsföreningens tidskrift (FFT). Folkbolagens korrespondens med sina agenter och försäkringstagare, utbildningsmaterial för tjänstemän och agenter inom livförsäkringen samt upplysningslitteratur om livförsäkringen som exempelvis populära framställningar av livförsäkringsteknik. Den andra gruppen utgörs av offentligt material och består av riksdagstryck, offentliga utredningar, propositioner, motioner och riksdagsdebatter samt Försäkrings-inspektionens statistik och skrifter. Jag har även utnyttjat en mindre mängd otryckt material från de folkförsäkringsbolag som är arkivbildare hos Cent-rum för Näringslivshistoria i Stockholm. I detta fall rör det sig inte om nå-gon systematisk analys utan om ett fåtal djupdykningar i specifika frågor.

Då det i huvudsak är källornas normativa innehåll som undersöks blir frå-gan om källproducenternas representativitet avgörande. Detta problem han-terar jag dels genom en samlad analys av olika källor, dels genom att vara öppen för den maktkamp som föregick försäkringsrörelsens kollektiva age-

87 Institutioner är inte bara en representation av en given aktörs intressen, utan de formar de inblandade aktörernas värderingar, föreställningar och målsättningar. Jmf Thelen & Steinmo (1992), s. 9, 21, 27. 88 Miller & Rose (2008), s. 29–32, 35, 57.

39

rande. Den statistik om försäkringsverksamhet som förekommer i avhand-lingen har jag hämtat från andra källor, som offentliga utredningar och min-nesskrifter. Jag har inte utsatt denna statistik för någon källkritik, och jag har också tagit mig friheten att avrunda och förenkla denna statistik för att un-derlätta läsandet. I syfte att framförallt visa på tendenser har detta förhåll-ningssätt till statistik uppfattats som tillräckligt noggrant.

Min studie av välfärdsformering begränsas till livförsäkringsverksamhet och mer specifikt folkförsäkringsverksamhet. Syftet med att avgränsa stu-dien till fyra bolag är att möjliggöra dels en analys av folkförsäkringen uti-från flera perspektiv, dels att under en tillräckligt lång tidsperiod kunna iaktta förändringar av sega strukturer. Tidsperioden på 50 år, 1900–1950, täcker in såväl folkförsäkringens etablering som början på dess avveckling. 1900 var Tryggs första verksamhetsår och 1950 hade den nya lagen om för-säkringsrörelse trätt i kraft, som på sikt ledde till att folkförsäkringen succes-sivt gick upp i den vanliga försäkringen. Tidsperioden täcker in de genom-gripande regleringar av försäkringsrörelse som genomfördes 1903 och 1948 och de två stora reformerna av det offentliga pensionssystemet 1913 och 1946.

I denna avhandling studerar jag inte breda sociala, ekonomiska och poli-tiska strukturer på makronivå. Välfärdsformeringen påverkades naturligtvis av föreställningar om klass och kön, och strukturerades av de partipolitiska och kapitalistiska system som etablerades parallellt med försäkringsverk-samheten. Sådana strukturer utgör den kontext som jag placerar folkförsäk-ringen i. Jag tar mig däremot friheten att diskutera hur välfärdsformering på en övergripande nivå och folkförsäkring mer specifikt påverkade dessa makroinstitutioner. Införandet av omfattande försäkringssystem för trygghet var politiserat av en orsak; det handlade om att lösa den sociala frågan. De uppfattades av samtida aktörer som betydande ingrepp, vilka kunde få kon-sekvenser för hela samhället. Olika försäkringssystem, som folkförsäkring-en, var också organiserade utefter såväl klass- som könssegregerande princi-per, vilket i sin tur återverkade på makrostrukturerna.

Jag vill understryka att det är försäkringsrörelsens självrepresentation som står i centrum. I huvudsak studerar jag de idéer som ledande försäkringsmän och bolagsfunktionärer artikulerade i offentliga sammanhang, samt hur de själva beskrev sin verksamhet. Jag har inte studerat de förhandlingar som skedde i slutna rum. I den mån styrelseprotokoll från enskilda bolag eller Direktörsföreningens sammanträden kommer fram är det via tryckt material eller tidigare forskning. Aktörer inom den ideella och statliga sektorn är bara av intresse i den mån de artikulerar föreställningar som speglar försäkrings-rörelsens självrepresentation eller relaterar till försäkringsbranschens posi-tionering i socialpolitiska frågor. Jag utnyttjar tidigare forskning om försäk-ringsverksamhet i andra länder för att kontextualisera och diskutera mina resultat, men någon systematisk komparation genomförs ej. Inte heller är jag intresserad av att betygsätta försäkringsrörelsen i sin helhet, eller diskutera

40

försäkringsmännens agerande utifrån en normativ ståndpunkt.89 Den främsta orsaken till detta är att jag vill undvika att hamna i knät på mina källor.

Disposition Undersökningen består av tre tematiska delar om vardera tre kapitel. I del I – Ett samhällsproblem och dess lösning – studerar jag folkförsäkringen som fenomen på ett övergripande plan. I kapitel ett sätter jag in etablerandet av folkförsäkringsverksamhet i en försäkringshistorisk kontext och ger en kvan-titativ överblick av dess expansion. I kapitel två analyserar jag den problem-formulering – den sociala uppgift – som var verksamhetens ledstjärna. I kapitel tre diskuterar jag den vetenskapligt präglade produkt som bolagen förmedlade.

I del II – Agentverksamhetens primat – studerar jag hur folkbolagen i praktiken gick tillväga för att sprida livförsäkringen till arbetarklassen. I kapitel fyra beskriver jag hur olika former av propaganda ”preparerade mar-ken” för agenterna och innehållet i den upplysningsverksamhet som agenter-na bedrev. I kapitel fem beskriver jag agentverksamheten på systemnivå och de incitamentsstrukturer som systemet underbyggde. I kapitel sex analyserar jag agenten som verktyg för normpåverkan i relation till försäkringstagaren. I centrum står de olika intervenerande tekniker som folkförsäkringsbolagen utbildade sina agenter i.

I del III – Livförsäkringen i välfärdssamhället – studerar jag försäkrings-rörelsens påverkan på välfärdsformering som samhälleligt projekt. Fokus riktas mot (sam)spelet på den socialpolitiska arenan och försäkrings-branschens strävan efter verksamhetsutrymme. I kapitel sju diskuterar jag tillkomsten och utvecklingen av en offentlig reglering av försäkringsverk-samhet och folkförsäkringens påverkan på denna process. I kapitel åtta stu-derar jag försäkringsrörelsens förhållande till den ideella sektorn för livför-säkringsverksamhet. Fokus riktas mot den konkurrenssituation som uppstod mellan dessa två privata alternativ och hur branschen hanterade denna. I kapitel nio står förhållandet mellan den kommersiella sektorn och den fram-växande välfärdsstaten i centrum. Jag studerar här hur försäkringsrörelsen positionerade sig i förhållande till socialförsäkring som idé och institution och hur detta påverkade den socialpolitiska arenan.

89 Som Lundgren påpekar är analyser av bevekelsegrunder, och värderingar av dessa, också behäftade med flera metodologiska svårigheter, se Lundgren (2003), s. 22–23. Jmf Oakes (1990), s. 12–13.

41

Del I Ett samhällsproblem och dess lösning

42

Inledning Ett par år efter folkförsäkringens lansering i Sverige gav sig en av verksam-hetens företrädare på att beskriva dess egenart. Redogörelsen utgick ifrån tre särmärken som han menade tillsammans förklarade skillnaden mellan folk-försäkring och vanlig livförsäkring. Folkförsäkringens huvudsakliga känne-tecken var att den försökte nå en annan publik. De två andra särdragen, andra försäkringsvillkor och metoder, beskrevs som en följd av denna målsättning. Folkförsäkring var livförsäkring anpassad efter arbetarklassens förhållan-den.1

Men vad är då karakteristiskt för försäkring? Att ge ett kortfattat svar på denna fråga är inte helt enkelt. En definition som är vanlig i lexikografiska sammanhang är att försäkring i grunden rör sig om en ömsesidig kontrakts-baserad relation, till skillnad från en ensidig transferering.2 Som Baker och Simon konstaterar är det emellertid antagligen omöjligt att enas om en exakt definition av försäkringens kärna. Beroende på försäkringsform och perspek-tiv finns det många olika egenskaper som blir mer eller mindre relevanta.3 Ett annat sätt att definiera försäkringar är att börja sortera försäkringar som empirisk företeelse utefter olika karakteristika. Baker och Simon väljer att skilja mellan fyra olika aspekter av vad försäkring är: institutioner, former, visioner och tekniker. Dessa aspekter menar de kan användas som utgångs-punkt för en vidare kategorisering av försäkringsverksamhet.4

Institutioner betecknar de olika organisationer (försäkringsgivare) som tillhandahåller försäkringar. Exempelvis skiljer man i Sverige idag mellan offentlig försäkring (socialförsäkring) och privat försäkring. Privat försäk-ring kan i sin tur bedrivas av aktiebolag och ömsesidiga bolag, samt av icke kommersiella understödsföreningar. Legalt sätt skiljer man också mellan lokal eller rikstäckande omfattning. Försäkringsformer är de olika typer av försäkringar som de olika institutionerna tillhandahåller samt variationer inom dessa. Ur juridisk synpunkt skiljer man mellan liv- och sakförsäkring och mellan direkt- och återförsäkring. Man skiljer också mellan frivillig och 1 Flygare, Natte, ”Finnes konkurrens mellan vanlig lifförsäkring och folkförsäkring i egentlig mening?”, Gjallarhornet (1904), nr 2, s. 19–21. Flygare var en av två resande instruktörer hos bolaget De Förenade, se Framtiden minnesskrift (1972), s. 28. Även i tidigare forskning beskrivs folkförsäkringen utifrån dessa tre kännetecken, se Eriksson (2011), Artikel II, s. 117; Lönnborg (1999), s. 64. 2 Jmf ”Försäkring” i Nordisk familjebok (1882) och NE (2016). Termen försäkring förekom-mer närmare 6000 gånger i föreliggande avhandling. 3 Baker & Simon (2002), s. 7. I principutredningen om socialförsäkringar i Sverige konstate-ras att ”Varje försök att specificera ett antal centrala egenskaper bygger därmed på ett visst godtycke.”, Vad är försäkring? (2005) s. 19. 4 Baker & Simon (2002), s. 7–10. Denna uppdelning bygger på François Ewald, ”Insurance and Risk”, i Burchell m.fl. (1991), s. 197–198. För en kort sammanfattning av den juridiska uppdelningen av försäkring i Sverige, se 1945 Års försäkringsutredning. 1, Principbetän-kande rörande försäkringsväsendet, SOU 1949:25, s. 9–14; Lönnborg (1999), s. 12–13; ”För-säkringsrörelse”, NE (2016).

43

obligatorisk försäkring liksom mellan individuell och kollektiv försäkring. Försäkringsvisioner handlar om de idéer och föreställningar om försäkring som i sin tur ger liv åt institutioner, former och tekniker och påverkar deras utveckling. Utifrån detta perspektiv är det inte själva riskspridningen i sig som är central, utan visioner kring vilka risker som anses ”värda” att sprida och hur dessa skall spridas. Försäkringsteknik är försäkringars ”how to”. Denna aspekt inkluderar matematiska beräkningar, dödlighetstabeller, kon-traktsförfarande; det vill säga olika procedurer för att handskas med risk.

Utifrån de fyra aspekterna ovan skulle en kortfattad sammanfattning av folkförsäkringsbolagen vara: Institutioner för privat försäkring som bedrevs av rikstäckande kommersiella bolag, där tre av fyra folkbolag tillämpade den ömsesidiga associationsformen. Den form av försäkring som bolagen primärt tillhandahöll var direkt, frivillig och individuell livförsäkring. Den vision som närde denna verksamhet var föreställningen om en social uppgift. Den tekniska grund som bolagen stod på var aktuariesystemet. I kapitel ett är det etablerandet av institutionen i sig som står i fokus. Kapitel två studerar folk-försäkringens vision om en social uppgift. I kapitel tre undersöker jag hur folkförsäkringens vetenskapliga grund påverkade verksamheten.

44

1. Folkförsäkringen

År 1899 stiftades folkförsäkringsbolaget Trygg. Bolagets omedelbara fram-gång ledde till att kommersiell livförsäkringsverksamhet under början av 1900-talet delades upp i två grenar. Dessa benämndes folkförsäkring och vanlig försäkring, eller helt enkelt liten och stor försäkring. Folkförsäkrings-verksamhet kom att bedrivas av fyra bolag som etablerades inom loppet av 15 år. I detta inledande kapitel tecknar jag en bakgrund till etablerandet av folkförsäkringsverksamhet genom att sätta in verksamheten i ett försäkrings-historiskt sammanhang. Sedan redogör jag för folkförsäkringens expansion och utveckling under första halvan av 1900-talet. Jag börjar först med en kortare beskrivning av folkbolaget som institution.

Folkförsäkringsbolaget som institution Livbolagens organisatoriska grundstruktur var påtagligt homogen under första halvan av 1900-talet. Livbolaget bestod av tre delar: huvudkontoret, försäkringstagarna och agentverksamheten. Gränserna mellan dessa delar var inte vattentäta. Såväl bolagets högre funktionärer som försäkringstagarna var involverade i försäljningen av försäkringar. Det var dessutom praxis att alla som arbetade för bolaget även var försäkrade i bolaget. I ömsesidiga bolag var försäkringstagarna dessutom ägare till sitt eget bolag.

Huvudkontoret, som även benämndes förvaltningen eller den inre organi-sationen, skötte ledningen av bolaget. Där återfanns livförsäkringens tjäns-temän; olika former av chefer och kontorspersonal. Som exempel hade bola-get Trygg 1909, tio år efter sitt grundande, 153 personer anställda på kon-toret. Fem stycken var så kallade högre funktionärer: verkställande direktö-ren, överläkaren, chefsaktuarien, chefen för agentverksamheten och kontorschefen. Under dessa återfanns elva olika avdelningar med varsin chef.5 I folkförsäkringsbolagen var i regel initiativtagarna och finansiärerna representerade i styrelsen eller som högre funktionärer. Den inre organisat-ionen studeras inte på djupet i denna avhandling, men i sin kapacitet att agera som försäkringsmän är däremot högre funktionärer viktiga i min stu-die.

Försäkringstagarna var alla de personer som hade en eller flera försäk-ringar i bolaget, och i ett folkförsäkringsbolag rörde det sig framförallt om

5 För en beskrivning av den inre organisationen i folkförsäkringsbolag under avhandlingens tidsperiod, se Trygg minnesskrift (1910), s. 90–103; De Förenade minnesskrift (1927), s. 24–25; Framtiden minnesskrift (1936), s. 181–190; SOU 1949:25, s. 17–20.

45

personer ur arbetarklassen. Att bli försäkringstagare var i sig en process. Endast de individer som klarade av en omfattande utvärdering blev antagna som försäkringstagare. I denna avhandling studerar jag inte försäkringstaga-rens perspektiv; hur denne förhöll sig till den normpåverkan som han var utsatt för. Försäkringstagarna kommer till tals endast i den mån som deras åsikter kan utläsas i det material som produceras av försäkringsbranschen.

Agentverksamheten, också benämnd som fältverksamheten, eller den yttre organisationen, omfattade all den personal som var utplacerad i anknyt-ning till olika distriktskontor spridda över hela landet. Den fungerade som en förmedlande länk mellan huvudkontoret och försäkringstagarna. Verksam-heten hade två huvuduppgifter. I första hand gällde att tillföra bolaget nya försäkringstagare, så kallad anskaffning. Begreppet försäljning användes i regel sparsamt och endast i väl avgränsade sammanhang. Betydligt vanligare var att man inom försäkringsrörelsen talade om att sprida livförsäkringsidén. Den andra uppgiften var att se till att försäkringstagarna stannade kvar i bo-laget, så kallad beståndsvård. Att vårda beståndet av försäkringar bestod av olika åtgärder för att undvika annullationer. En annullerad försäkring inne-bar att försäkringskontraktet hävdes, och den vanligaste orsaken till annulle-rade försäkringar var att försäkringstagaren inte hade betalat in sin premie. Regelbunden inkassering av premier hemma hos försäkringstagaren var det viktigaste inslaget i den beståndsvårdande uppgiften.

En verksamhet med utländska förebilder Trots upprepade försök under 1890-talet hade försäkringsrörelsen misslyck-ats med att sprida kommersiell livförsäkring till den framväxande arbetar-klassen. I efterhand konstaterade folkförsäkringens företrädare, att den nöd-vändiga erfarenheten hade saknats för hur man skulle gå tillväga för att nå ut till samhällsgrupper med en bristfällig social och ekonomisk standard. Det krävdes ett helt nytt grepp för att lyckas med vad som senare kom att kallas för livförsäkringsidéns demokratisering.6 Men folkförsäkring var inte en svensk innovation eller en naturlig utveckling av den vanliga livförsäkring-en. Det svenska folkförsäkringssystemet byggde på den amerikanska och engelska förlagan Industrial Life Insurance, och var i huvudsak en anpass-ning av detta system utefter svenska förhållanden.

Folkförsäkringens födelse brukar dateras till 1854.7 Det engelska bolaget Prudential (Prudential Assurance Company of London) startade detta år en

6 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (Stockholm 1938), 1:10; Filip Lund-berg, ”Problemställningar i svensk livförsäkring.”, NFT (1936), s. 252. 7 För en beskrivning av folkförsäkringsverksamhet i England, se Dermot Morrah, A History of Industrial Life Assurance (London 1955). För en samtida kritisk analys av denna verksamhet i England, se Arnold Wilson & Hermann Levy, Industrial Assurance: An Historical and

46

speciell avdelning för folkförsäkringsverksamhet som blev banbrytande. Utgångspunkten för folkförsäkringens pionjärer var två förhållanden. De ansåg att det moderna samhället hade framkallat ett behov av livförsäkring för den nya arbetarklass som vuxit fram i anslutning till nya industricentra. Beteckningen Industrial kommer av att det var industriarbetarna som var den ursprungliga målgruppen för denna nya verksamhet.8 Det andra förhållandet var uppfattningen att arbetarklassens egna strävanden att lösa detta försäk-ringsbehov var bristfälliga. Under 1840-talet bedrev en mängd ömsesidiga understödsföreningar, så kallade Collecting Societies en omfattande försäk-ringsverksamhet. En parlamentarisk kommitté som hade tillsatts för att ut-reda arbetarklassens försäkringsfråga konstaterade 1853 att understödsverk-samheten var behäftad med avsevärda tekniska brister, och att det fanns ett stort behov av en rationellt ordnad folkförsäkringsverksamhet. Prudential ansåg sig svara upp mot denna utmaning.9 Folkförsäkringen spred sig sedan till Tyskland och USA i mitten av 1870-talet. Först ut av de nordiska länder-na var Danmark där folkförsäkring infördes 1896. Tillämpandet av beteck-ningen folkförsäkring i Norden kommer antagligen av att denna term använ-des i Tyskland.

Folkförsäkringens framgångar utomlands var ett återkommande tema i den svenska försäkringstidskriften Gjallarhornet under början av 1890 talet:

Hela verlden känner till ’Prudential’ med dess veckopremier och här af agen-ter, hvilka besöka arbetaren i hans hem för att insamla de summor, som vid årets slut skola bilda den nödiga årspremien. [] Uteslutande för arbetarklassen afsedda lifförsäkringsbolag existera äfven i Amerika, i Tyskland samt på se-nare tiden äfven i Österrike och Italien.10

I Gjallarhornet konstaterades att Prudential i sin speciella avdelning för arbetare uppnått häpnadsväckande resultat och att liknande resultat borde kunna nås även i Sverige.11 Bolagets fonderade medel var störst i England, och i Amerika var en femtedel av befolkningen ansluten till folkförsäkring-

Critical Study (London 1937). För folkförsäkringsverksamhet i USA, se Stalson (1942), s. 462–481. För en beskrivning av folkförsäkring utomlands i svenska källor se Handbok för livförsäkringsackvisitörer: Utarbetad på uppdrag av Svenska Livförsäkringsbolags Direktörs-förening (Stockholm 1924), s. 144–146; Einar Hellners, Kurs för livförsäkringsackvisitörer: För Hermods institut, Malmö, utarbetad av direktör fil. kand. Einar Hellners i samarbete med en av Svenska Livförsäkringsbolags Direktörsförening tillsatt kommitté (Malmö 1932), 12:3–4; Trygg minnesskrift (1910), s. 14–19. 8 Redan 1852 hade bolaget ”Brittish Industry Life Insurance” grundats i syfte att försäkra arbetarklassen. Antagligen är det mer korrekt att beskriva Prudential som det första fram-gångsrika folkförsäkringsbolaget. 1860 amalgamerades de båda bolagen, se Morrah (1955), s. 24–25. Se även Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 145. 9 För denna kommitté, se Morrah (1955), s. 22–24; Wilson & Levy (1937), s, 35–36. 10 ”Arbetarefrågans lösning genom försäkringsverksamheten.”, Gjallarhornet (1892), nr 17. 11 ”Arbetarefrågans lösning genom försäkringsverksamheten.”, Gjallarhornet (1892), nr 17.

47

en.12 I tidskriften underströks att den engelska folkförsäkringsverksamheten trängt så djupt ner i den ”arbetande klassen” att utgifterna för fattigvården minskat avsevärt.13

Folkförsäkringens utveckling var explosionsartad. Vid tidpunkten för folkförsäkringens etablering i Sverige 1899 hade denna verksamhet redan antagit enorma proportioner i England och USA.14 Utvecklingen gick vid sekelskiftet snabbast i USA, där över tio miljoner folkförsäkringar var i kraft 1899.15 Mellan 1890 och 1913 tredubblades verksamhetens omfattning i Storbritannien, och 1913 hade över 25 miljoner försäkringsbrev utfärdats av folkbolag till en befolkning på 43 miljoner.16 1931 ansvarade pionjären på området Prudential ensamt för en försäkringssumma på elva miljarder kro-nor fördelat på 26 miljoner försäkringar, vilket är fler livförsäkringar än vad som motsvarar hela den manliga befolkningen i landet vid denna tid. Unge-fär var tredje person i England beräknades ha en försäkring i detta bolag som vid denna tidpunkt var Europas största. I USA hade samma år över 88 miljo-ner försäkringsbrev utfärdats av folkbolag.17

Vad var då karakteristiskt för den svenska folkförsäkringens förlaga In-dustrial Life Insurance? Försäkringen var tillgänglig utan läkarundersökning och på små belopp som betalades in veckovis. Den riktade sig inte bara till män, utan även till kvinnor och barn; alla medlemmar i familjen var väl-komna. Kännetecknade för verksamheten var utnyttjandet av ett omfattande nät av agenter som arbetade på provision och gick från hus till hus och sålde försäkringar på person till person-basis. Agenterna inkasserade sedan premi-erna en gång i veckan hemma hos försäkringstagaren.18 I Gjallarhornet kon-staterades 1903 i en längre artikel att folkförsäkringens styrka låg i ett om-sorgsfullt utvecklat agentsystem, som var ett resultat av trettio års systema-tiskt experimenterande:

De amerikanska folkförsäkrarne äro öfvertygade om att det är den enda väg, hvarpå man kan nå den stora publiken, och resultatet har ju bestyrkt denna tro, då folkförsäkringen trots påtagliga ännu ej afhjelpta brister vunnit en kolossal omfattning inom den nordamerikanska unionen. 19

12 Lifförsäkringsbolagen inom Storbritannien.”, Gjallarhornet (1893), nr 6; ”Svenska Arbeta-reförsäkringsbolaget.”, Gjallarhornet (1893), nr 22. 13 ”Lifförsäkringsväsendet i Sverige 1895.”, Gjallarhornet (1896), nr 18. 14 Trygg minnesskrift (1910), s. 16–19. 15 För statistik om folkförsäkringen i USA se Stalson (1942), Appendix 21, 24, 26. 16 Eriksson (2011), Artikel II, s. 118. En annan källa uppskattar antalet folkförsäkringar till 40 miljoner 1911, se McFall (2009), s. 60. 17 För denna statistik, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Inledningsbrev, s. 4; 12:3–4; Stalson (1942), Appendix 21. Siffran 88 miljoner är hämtad i Stalson. I kursen för livförsäkringsackvisitörer är siffran 80 miljoner. 18 Se t ex Morrah (1955), s. 25; Stalson (1942), s. 462; Wilson & Levy (1937). 19 ”Anskaffningsarbetet inom den amerikanska folkförsäkringen.”, Gjallarhornet (1903), nr 15, s. 230 (min kursivering).

48

Folkförsäkringens ständige följeslagare har varit en omfattande kritik mot verksamhetens förmodade brister. Föremålet för den statliga utredning som tillsattes 1853 i Storbritannien var det agentsystem som hade börjat utveck-las inom understödsföreningar. Det var med utgångspunkt i denna utredning som Prudential som första kommersiella försäkringsbolag, gav sig på folk-försäkringsverksamhet året därpå.20 Kritiken mot agentsystemet var alltså äldre än själva folkförsäkringsverksamheten.

Det dröjde inte länge förrän folkförsäkringen blev föremål för statens in-tresse. På 1860-talet påtalade brittiska statstjänstemän två systemfel som de ansåg underminera folkförsäkringen som trygghetslösning: nämligen stora omkostnader och en hög procent annullationer. De var i första hand kritiska till folkförsäkringens höga transaktionskostnader, där uppemot 25-50 pro-cent av de totala premieinkomsterna gick till provisioner och andra omkost-nader för agentverksamheten. Den höga andelen annullationer ansåg de be-rodde på ett inneboende strukturellt problem. Det provisionsbaserade löne-systemet pressade agenterna till att sälja större försäkringar än försäkringsta-garna kunde bära, vilket resulterade i en hög andel annullerade försäkringar. Resultatet blev en förlust av sparmedel för de människor som hade lägst ekonomiska marginaler och därför samtidigt var i störst behov av ekonomisk trygghet. Dessa statstjänstemän konstaterade att folkförsäkringens marknads-föringsmetoder innebar, att arbetarklassen i jämförelse med medelklassen fick betala ett högre pris för en lägre trygghetsgrad.21

En direkt följdverkan av denna kritik blev etablerandet av en konkurre-rande statlig folkförsäkringsverksamhet 1864. Under 1870-talet föreslog en ny statlig utredning att denna offentliga folkförsäkringsverksamhet borde utvecklas och helt ta över den verksamhet som bedrevs av de privata bola-gen. Under första halvan av 1900-talet återkom ett flertal statliga utredningar med en omfattande kritik mot folkförsäkringen och förslag på åtgärder.22 Folkförsäkringens existensberättigande var alltså ifrågasatt på ett tidigt sta-dium. Även i Sverige skulle en kritik på samma grunder komma att spela en avgörande roll för livförsäkringens utveckling. Jag vänder nu blicken mot det försäkringshistoriska sammanhang som den svenska folkförsäkringen etablerades i.

20 Wilson & Levy (1937), s. 30 ff. 21 Pat O’Malley (2002), s. 101–104. Wilson & Levy (1937), s. 39–45. 22 McFall (2010); McFall (2015), s. 40–44; Wilson & Levy (1937), s. 53–58.

49

En arena för livförsäkring År 1855 grundades försäkringsaktiebolaget Skandia. Detta årtal brukar framhållas som det moderna svenska försäkringsväsendets födelse.23 Att dra en gräns mellan modern försäkring och tidigare inhemsk försäkringsverk-samhet är inte helt oproblematiskt. I regel är det inslaget och kombinationen av aktuarievetenskap och affärsverksamhet som får definiera var denna gräns går. På samma gång är denna förankring något som växer fram gradvis under andra halvan av 1800-talet. Gränsdragningen kan på så vis också förstås som en efterhandskonstruktion; ett ideal som projiceras bakåt i tiden. Etableran-det av den moderna livförsäkringen kan snarare beskrivas som en process som påbörjades med Skandia och avslutades med 1903 års offentliga regle-ring av försäkringsrörelse.24

Den moderna livförsäkringen föregicks av ett flertal former av försäk-ringsliknande arrangemang som kan hänföras till den ideella och statliga sektorn. Den ideella sektorn var en förlängning av den försäkringsliknande understödsverksamhet som i olika former fanns redan under medeltiden. En tradition av ömsesidighet som via gillen och skrån fördes vidare till de sjuk- och begravningskassor som i större utsträckning började bildas vid mitten av 1800-talet. Begravningshjälpen spelade i denna tidiga fas en större roll än sjukhjälpen och gav kassorna en karaktär av livförsäkring. Perioden 1860–1885 var understödsföreningsverksamhetens stora genombrottstid, och vid fabriker och bruk bildades föreningar av arbetarna själva eller på initiativ av arbetsgivaren. Gemensamt för kassorna som bildades fram till 1870-talet var att de i regel var slutna kassor, där medlemskapet var förbehållet personer som var anställda på ett visst företag, eller som tillhörde en viss förening. Strävanden efter oberoende från arbetsgivaren ledde till att mer självständiga föreningar började bildas i fabriksmiljöer.25

Sjuk-och begravningsförsäkring blev en del av de nybildade arbetarför-eningarnas verksamhet. Inom dessa kretsar fick de så kallade uttaxeringsför-eningarna, eller hundramannaföreningarna, ett storartat uppsving. Nybildan-

23 Det finns två standardverk tillkomna på initiativ av försäkringsbranschen som belyser för-säkringsväsendets utveckling i Sverige. Tom Söderbergs verk är en omfattande historik över försäkringsväsendets uppkomst och långa historia i Sverige fram till 1814, se Tom Söderberg, Försäkringsväsendets historia i Sverige intill Karl Johanstiden (Stockholm 1935). En fort-sättning på denna historia ger Bengt Bergander i sin översikt av försäkringsväsendet från 1814–1914, Bengt Bergander, Försäkringsväsendet i Sverige 1814–1914 (Stockholm 1967). För en historik över den moderna livförsäkringen i mer aktuell forskning, se Hägg (1998) och Lönnborg (1999). I folkförsäkringsbolagens minnesskrifter finns också en historik, se till exempel Trygg minnesskrift (1910) och Framtiden minnesskrift (1972). 24 Om offentlig reglering av försäkringsverksamhet, se kapitel 7. 25 Lindeberg (1949), s. 37, 52–53, 432–433; Söderberg (1935), s. 78–87, 439–446, 502–528; Axel Wallén, Understödsföreningar: Betänkande Med Förslag till Ny Lag Om Understöds-föreningar, SOU 1970:23, s. 71.

50

det av sådana försäkringsföreningar hade sin glansperiod under 1870-talet.26 Under 1800-talets sista årtionden bidrog de nya folkrörelserna till att sprida självhjälpsidén till nya kretsar. För fackföreningar, nykterhetsföreningar och religiösa föreningar blev understödsverksamheten ett sätt att värva medlem-mar och ett medel för sammanhållning.27 Under 1890-talet framträdde rikstäckande understödsföreningar med större möjlighet att kalkylera och sprida risker. Vid sekelskiftet 1900 var understödsverksamheten en folkrö-relse i kraftig utveckling med stark förankring bland arbetare och lägre me-delklass.28

Den statliga sektorns direkta involvering i livförsäkringsverksamhet star-tade med subventionerandet av stödfonder för änkor till högre tjänstemän, präster och militärer under 1740-talet. Karakteristiskt för denna verksamhet var just trevande försök till livförsäkringstekniska beräkningar. Efter en rad problem ombildades dessa fonder 1784 till den nya Allmänna Änke- och Pupillkassan.29 Kassan har i efterhand beskrivits som det första företaget av ”bolagsnatur” på livförsäkringens område.30 Nära förknippat med dessa kas-sor var också, även om det försäkringsmässiga inslaget i denna verksamhet var litet, framväxten av en offentlig tjänstemannapensionering från 1750.31 Inspirerade av livränteförsäkringens utveckling i bland annat Tyskland grun-dades på statligt initiativ den första livränteförsäkringsanstalten i Sverige 1850. Livränteförsäkringen kom dock aldrig att spela någon större roll i Sve-rige då den, som försäkringshistorikern Bergander beskriver det, fick en övermäktig konkurrent i de moderna försäkringsbolagen.32 År 1889 lade den statligt tillsatta Arbetarförsäkringskommittén ett förslag till allmän och obli-gatorisk ålderdomsförsäkring.33 En sådan radikal pensionsreform, där staten tog på sig rollen som försäkringsgivare för hela befolkningen, fick vänta till 1913, då Sverige blev det första landet i världen att införa ett så kallat uni-versellt pensionssystem.34

26 Lindeberg (1949), s. 88–89, 434; SOU 1970:23, s. 35–36. Den första ”hundraföreningen” grundades troligtvis 1870 i Göteborg. För dessa föreningars utveckling och exempel på stad-gar se Lindeberg (1949), s. 88–107. 27 Tage Lindbom, Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigare historia 1872–1900 (Stockholm 1938), s. 342–346; Lindeberg (1949), s. 119–120, 124, 436. Om folkrörel-serna och understödsverksamhet, se Lindeberg (1949), s. 119–132, 436. 28 Lindeberg (1949), s. 436–437. Om rikssjukkassor se Lindeberg (1949), s. 133–150, 436. Se vidare kapitel 8. 29 Söderberg (1935), s. 453–462; Hägg (1998), s. 124–126. 30 För denna poäng, se SOU 1949:25, s. 7. 31 Söderberg (1935), s. 495–501. 32 Bergander (1967), s. 293–296. 33 Arbetareförsäkringskomiténs Betänkande: 1, Utlåtande Och Förslag. Skyddsåtgärder, Arbetares Olycksfallsförsäkring, Sjöfolks Olycksfallsförsäkring, Riksförsäkringsanstalt (Stockholm 1888). 34 Åmark (2005), s. 50.

51

Den kommersiella livförsäkringen gjorde sin entré i Sverige under 1820-talet. Under detta decennium etablerades de första agenturerna för engelska bolag. Det var också i England som, enligt den gängse historiken, det första moderna livförsäkringsbolaget baserat på vetenskapliga principer, Equitable, grundades 1762.35 De engelska bolagens verksamhet ledde till att ett förslag lades vid 1828 års riksdag om bildandet av en statlig anstalt för livförsäk-ring. Med utgångspunkt i resonemang om den allmänna fattigdomen ansåg man emellertid att de utländska bolagens verksamhet var tillräcklig för att fylla behovet av försäkring för den svenska överklassen.36 I takt med att flera utländska bolag etablerade sig blev en återkommande fråga hur ett inhemskt alternativ skulle kunna skapas, för att förhindra att kapitalet strömmade ut ur landet. Inspirerad av den danska statsanstalt för livförsäkring som hade bil-dats 1842 väcktes frågan om en svensk motsvarighet i riksdagen 1844 och återigen 1853, och under 1854 gav riksdagen sitt stöd till bildandet av en statlig försäkringsanstalt. Efter en aktion i slutet av året förekom dock pri-vata intressen staten. Året därpå grundades istället aktiebolaget Skandia, och den drivande kraften bakom bildandet var Kongl. Sekreteraren Carl Gustaf von Koch som också blev bolagets första direktör. von Koch hade under många år varit generalagent för engelska bolag i Stockholm, och till skillnad från tidigare inhemsk försäkringsverksamhet imiterade Skandia fullt ut de aktuarievetenskapliga principer som de utländska bolagen tillämpade och var uttryckligen grundat för att skapa profit.37

Den kommersiella sektorn var sist ut på den arena för livförsäkringsverk-samhet som började ta form under andra halvan av 1800-talet. Det var också nära att det första moderna livförsäkringsbolaget istället hade konstituerats som en statlig anstalt. Till skillnad från den ideella och statliga sektorn base-rade den framväxande försäkringsbranschen sin verksamhet mer konsekvent på den aktuarievetenskap som utvecklats i föregångslandet England.

Etablerandet av kommersiell försäkringsverksamhet under 1850- och 60- talet skedde mot bakgrund av stora ekonomiska och sociala omvälvningar under denna period.38 De efterföljande bolagens namn vittnar om de nation- 35 Noterbart är att detta bolag var ömsesidigt och undvek att utveckla en agentverksamhet. I Tryggs minnesskrift påpekas också att det är svårt att dra en gräns mellan rationell livförsäk-ringsverksamhet och annan försäkringsliknande understödsverksamhet. Även i England hand-lade det om att föreningar för ömsesidigt bistånd vartefter började utnyttja aktuarietekniker och agentverksamhet i högre utsträckning, se Trygg minnesskrift (1910), s. 14–15; Morrah (1955), s. 18–25. För de utländska livbolagens verksamhet i Sverige, se Bergander (1967), s. 285–292. 36 Bergander (1967), s. 292–293; Lönnborg (1999), s. 59. Förslaget lades av godsägare F. L. Rosenqvist af Åkershult. Utskottet för Rikets ständers bank kritiserade också förslaget för att vara tillfällig och äventyrlig spekulation. 37 Bergander (1967), s. 60–61; Hägg (1998), s. 149–150; Lönnborg (1999), s. 59. 38 Lennart Schön, En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och omvandling under Två Sekel (Stockholm 2007), s.137–206. För 1848 års aktiebolagsreform och Skandia, se Hägg (1998), s. 150.

52

ella strömningarna: Svea (1866), Nordstjernan (1871) och Thule (1872). Hela samhället var inne i en industrialiseringsprocess och mellan år 1870-1890 fördubblades antalet industriarbetare. Framväxten av en arbetarklass skulle föra upp arbetarfrågan eller den sociala frågan på dagordningen.39

Arbetarförsäkring på kommersiell grund Under 1890-talet utsattes de äldre aktiebolagen som monopoliserat livförsäk-ringsmarknaden för en kraftfull konkurrens. Denna konkurrens kom från ett omfattande nybildande av ömsesidiga livförsäkringsbolag. Ömsesidighets-principen i sin nya kommersiella skepnad tog allt större andelar av en kraf-tigt expanderande marknad. Gemensamt för de ömsesidiga livbolag som bildades var målsättningen att sprida livförsäkringen även till arbetare och andra mindre välsituerade grupper i samhället.40 Denna förskjutning mot arbetarklassen som målgrupp hade emellertid påbörjats redan ett decennium tidigare. En undersökning genomförd 1880 hade visat att endast 0,3 procent av landets befolkning var livförsäkrade. Aktiebolaget Victoria (1882) grun-dades i syfte att försöka råda bot på detta förhållande. En viktig förebild för bolaget var folkförsäkringens fanbärare Prudential, och i en omfattande marknadsföringskampanj försökte Victoria intressera arbetsgivare för bola-gets sak och värvade även 351 medlemmar från nykterhetsrörelsen (Good-Templar rörelsen) som agenter.41

Mer framgångsrika än aktiebolagen var de kommersiella ömsesidiga liv-bolag som stiftades under slutet av 1880-talet.42 Denna nybildning samman-föll med industrisamhällets genombrottsperiod i Sverige.43 Först ut var All-männa Lif och Skandinaviska Lif som bildades 1887, tätt följt av Oden 1889 och Svenska lif (1891). Karakteristiskt för dessa bolag var den starka beto-ningen på livförsäkringens sociala uppgift i samhället. Den uttalade målsätt-ningen hos dessa bolag var att sprida livförsäkringsidén till alla samhälls-klasser, barn som vuxna och män som kvinnor.44 Att det var den framväx-ande arbetarklassen som alltmer stod i centrum för ansträngningarna framgår av namnen på de bolag som bildades under mitten av årtiondet; Svenska Arbetareförsäkringsbolaget (1893) och Nordiska Folkförsäkringsbolaget Union, (1895). År 1898 grundades också Allmänna pensionsförsäkringsbo-

39 Schön (2007), s. 183, 192–195. Under perioden 1870–1900 fördubblades även arbetarnas reallöner, se Bäcklund & Lilja (2009), s. 202. 40 Under perioden 1891–1901 ökade det sammanlagda beståndet av livförsäkringar inom försäkringsväsendet från 59 000 till 196 000 och den totala ansvarssumman från 305 miljoner kr till 638 miljoner kronor. De ömsesidiga bolagens andel av detta bestånd ökade från 17 procent till 80 procent, medan andelen av den totala ansvarssumman ökade från 12 procent till 51 procent, se Bergander (1967), s. 326–333, 335; Hägg (1998), s. 198, 269. 41 Se Bergander (1967), s. 313–315. 42 För en historik över grundande av ömsesidiga bolag, se Bergander (1967), s. 319–324. 43 Morell & Hedenborg (2006), s. 77; Schön (2007), s. 207. 44 Bergander (1967), s. 326–327.

53

laget i syfte att sprida pensionsförsäkringar till arbetarklassen. Exemplen ovan är bara några av de nya bolag som bildades.45 Även aktiebolagen förny-ade sina ansträngningar. I samband med Svenska Arbetareförsäkringsbola-gets grundande klagade försäkringstidskriften Gjallarhornets redaktör över att inget av de äldre aktiebolagen vågat sig på försäkring av kroppsarbetare på samma sätt som det engelska folkbolaget Prudential. Samma år intog Sven Palme direktörsposten i aktiebolaget Thule. Året därpå, 1894, introdu-cerade Thule ett omfattande prospekt för arbetarförsäkring.46 Under perioden 1887 till 1899 startades 14 nya livbolag varav 12 var ömsesidiga. Vid sekel-skiftet var Sverige tillsammans med Danmark världsledande i fråga om anta-let försäkringsbolag per invånare.47 Gemensamt för dessa olika försök till arbetarförsäkring var också att de i stort sett misslyckades. De bolag som överlevde gick över till mer traditionell livförsäkringsverksamhet.48 Endast folkbolaget Trygg, det sista i denna rad av ömsesidiga bolag som bildades fram till 1899, lyckades med att bedriva kommersiell arbetarförsäkring.

Folkförsäkringens etablering Företrädare för de bolag som redan hade grundats i syfte att försäkra arbe-tarklassen var uttalat kritiska mot stiftandet av Trygg. De ansåg att bolaget saknade existensberättigande, då det inte kom med något nytt uppslag inom ”arbetareförsäkringsverksamheten”. Även i försäkringstidskriften Gjallar-hornet påpekades att den försäkring som bolaget lanserade inte var någon nyhet.49 Den drivande kraften bakom Trygg var löjtnant Adolf af Jochnick. Som representant för ett engelskt bolag hade han flera års erfarenhet av liv-försäkringsverksamhet från såväl Sverige som andra länder. I bolagets min-nesskrift från 1910 beskrev af Jochnick sina utgångspunkter för bildandet av Trygg: Å ena sidan konstaterade han att även om försäkringsväsendet i Sve-rige överlag hade misslyckats med att vinna arbetarklassens förtroende, så hade man lyckats sprida ett intresse för själva livförsäkringsidén. Beviset för detta intresse var att arbetarna själva hade bildat ett större antal ideella un-derstödsföreningar. Å andra sidan var det för af Jochnick självklart att för-säkringsrörelsen här hade en viktig uppgift att fylla. Hans uppfattning var att arbetarnas egna föreningar byggde på ohållbara principer. Risken var att

45 Lönnborg (1999), s. 64. 46 ”Svenska Arbetarförsäkringsbolaget”, Gjallarhornet (1893), nr 22; ”Thules arbetareförsäk-ring”, Gjallarhornet, (1894), nr 2. 47 Bergander (1967), s. 337; Hägg (1998), s. 270. 48 Bergander (1967), s. 328–332; Lönnborg (1999), s. 63–64, 134. Trygg minnesskrift (1910), s. 18. 49 ”Svenska Arbetareförsäkringsanstalten Trygg”, Gjallarhornet (1899), nr 11, s. 95; Trygg minnesskrift (1910), s. 37–38.

54

förtroendet för livförsäkringsidén inom dessa samhällslager kunde skadas.50 af Jochnicks målsättning med bolaget var att på solida och matematiska grunder verka för spridningen av livförsäkringsidén till arbetare och mindre bemedlade. Han menade att även de svenska arbetarna nu hade uppnått en sådan inkomstnivå att det var möjligt att inom denna ”samhällsklass söka på lifförsäkringsidéns grundval verka för ekonomisk förtanke och sparsam-het”.51

Trygg baserades på ett antal antaganden som kom att bli karakteristiska inom folkförsäkringsverksamhet. I första hand att det bland arbetare fanns både ett genuint intresse och ekonomiska förutsättningar att möta ett faktiskt trygghetsbehov genom livförsäkring. I andra hand att endast försäkringsrö-relsen satt inne med kunskapen att ta tillvara detta intresse. Den så kallade vetenskapliga grunden var helt avgörande för verksamhetens anspråk på att ligga i den framväxande arbetarklassens intresse.

Inledningsvis fanns det flera omständigheter som talade emot af Jochnicks planer. Svårigheten låg framförallt i att finna finansiärer, då folk-försäkring inte framstod som en särskilt god kapitalplacering. Ett flertal tidi-gare försök att bedriva folkförsäkring hade under 1890-talet misslyckats och många var skeptiska till att denna verksamhet kunde vara ekonomiskt bär-kraftig. Någon hjälp från de etablerade försäkringsbolagen kunde af Jochnick inte heller räkna med. Tvärtom spreds från detta håll åsikten att projektet visserligen var behjärtansvärt men omöjligt att genomföra i prakti-ken.52

Ett omfattande agitationsarbete tog nu vid för att realisera planerna. Istäl-let för att försöka övertyga finansiärer utifrån profitorienterade motiv lade af Jochnick vikten vid att sprida kännedom om anstaltens ”sociala uppgift”. Tusentals prospekt utsändes och af Jochnick besökte personligen ett flertal större arbetsgivare. I minnesskriften understryks att det var övertygelsen att folkförsäkringen hade en ”samhällsgagnande uppgift att fylla” som blev utslagsgivande.53 Att folkförsäkringens så kallade sociala uppgift hade en stor betydelse framgår också av styrelseprotokoll från året då bolaget grun-dades. Här betonades särskilt att arbetsgivarnas intresse för planerna inte var vinstinriktade, utan att målet var att bereda arbetare en billig livförsäkring under betryggande former.54 I bolagets styrelse återfanns åtskilliga promi-nenta personer vid denna tid. Bland annat 15 riksdagsledamöter och där-

50 Trygg  minnesskrift (1910), s. 24. 51 Trygg minnesskrift (1910), s. 25 (kursivering i original). För denna programskrift i original, se Bilaga till protokoll 5/7 (1899), Svenska Livförsäkringsanstalten Trygg A1:1, SEB:s arkiv, Centrum för näringslivshistoria. 52 Trygg minnesskrift (1910), s. 24–25, 27. 53 Trygg minnesskrift (1910), s. 25. 54 Se § 10, Styrelseprotokoll nr 2, 19 juli (1899), Svenska Livförsäkringsanstalten Trygg A1:1, SEB:s arkiv, Centrum för näringslivshistoria.

55

ibland blivande statsminister Arvid Lindman.55 Den sociala uppgift som Trygg tog på sig hade ett starkt stöd av etablissemanget vid denna tidpunkt. Att bolaget på samma gång visade sig vara kommersiellt gångbart råder det ingen tvekan om. Redan under det första verksamhetsåret tecknades fler nya försäkringar än i något annat bolag.56 Även i pressen uppmärksammades framgångarna, och oberoende av politisk färg var tidningarna välvilligt in-ställda till Tryggs verksamhet.57

Tryggs framgångar visade med all tydlighet att Sverige var moget för folkförsäkringsverksamhet. Fem av de största aktiebolagen gick 1901 sam-man och grundade Lifförsäkrings-Aktiebolaget De Förenade.58 Genom detta initiativ blev försäkringsrörelsen på bred front involverad i folkförsäkringen. Programförklaringen var i huvudsak densamma som vid grundandet av Trygg. De Förenade skulle bidra till att lösa ”den socialt ytterst viktiga fråga” som försäkring av ”den stora massan, vår svenska arbetarestam” ut-gör.59 Om bolagets programförklaring var socialt orienterad, så uppfattade på samma gång aktiebolagen Tryggs verksamhet som en ny form av konkurrens som man inte kunde förhålla sig likgiltig till.60 Grundandet av De Förenade är ett tydligt exempel på hur kommersiella intressen flätades samman med socialt orienterade motiv vid etablerandet av folkförsäkringen.

Utgångspunkten för de stiftande bolagen var att flera fördelar kunde vin-nas om man bildade ett gemensamt bolag. Dels undvek man en uppslitande konkurrens mellan ett flertal nya folkförsäkringsbolag. I förberedelserna ingick därför även en förfrågan till Trygg om att ansluta sig för att på så sätt helt undvika konkurrens på folkförsäkringsområdet. Dels spred man det ekonomiska risktagandet på fem etablerade bolag, vilket signalerade solidi-tet. Helt avgörande för samarbetet var emellertid grundidén att De Förenade skulle utnyttja de stiftande bolagen till att marknadsföra sin produkt. På så vis hoppades man kunna undvika att bygga upp en ny omfattande och kost-

55 Inom styrelsen fanns riksdagsmän, friherrar, brukspatroner, landshövdingar, bankchefer, se Trygg minnesskrift (1910), s. 29, 73–85. 56 Trygg minnesskrift (1910), s. 43, 48. 57 Som exempel framhöll arbetarrörelsens tidning Arbetet bolagets förtjänster gentemot un-derstödsföreningarna. För kortare referenser från olika tidningsartiklar i pressen, se Trygg minnesskrift (1910), s. 67–68. 58 De fem stiftande bolagen var Skandia, Svea, Thule, Victoria och Skåne. Även bolaget Nordstjernan blev tillfrågat, men avböjde att gå med. De Förenades styrelse bestod av en representant från varje bolag. 59 De Förenade minnesskrift (1927), s. 5. 60 Se ”Nytt lifförsäkringsbolag.”, Gjallarhornet (1901), nr 9, s. 97; ”Lifförsäkrings-Aktiebolaget ’De Förenade’.”, Gjallarhornet (1901), nr 10, s. 115–116. Se även Sven Palme ”Några karakteristiska drag för livförsäkringens utveckling i Sverige under tiden efter sekel-skiftet”, i Sex Föreläsningsserier Ingående I Svenska Försäkringsföreningens Utbildnings-kurs 1927 (Stockholm 1928), s. 26–27.

56

sam marknadsföringsapparat.61 Folkförsäkringens expansion under de föl-jande tio åren kom dock att präglas mer av samförstånd än konkurrens. Figur 1.1 visar Trygg och De Förenades snabba expansion mellan åren 1900–1910.

Figur 1.1: Utvecklingen av Trygg och De Förenades bestånd år 1900–1910. Antalet försäkringar i tusental. Källa: Trygg minnesskrift (1910), s. 197; De Förenade minnesskrift (1927), s. 34. Folkförsäkringen gick från ett bestånd på 14 000 försäkringar år 1900 till ett bestånd på över 320 000 försäkringar 1910.62 Folkförsäkringens ambition att nå ut till arbetarklassen med små livförsäkringar framgår också av att den genomsnittliga premien inom livförsäkringen sjönk under denna period.63

Om livförsäkringsverksamheten expanderat kraftigt under 1890-talet, så var utvecklingen under början av 1900-talet explosionsartad. Den kraftiga ökningen av antalet livförsäkringar sammanföll med grundandet av folk-bolagen. I minnesskriften skildras etablerandet av Trygg som en framgångs-saga. Visserligen utgör minnesskrifter en genre där målet är att framhålla bolagets förträfflighet, men det är ändå uppenbart att bolaget lyckades på ett område där tidigare försök gått bet. Tryggs framgångsrecept byggde på in-sikten att rätt anpassade försäkringsvillkor var en nödvändig, men inte till-räcklig, förutsättning. Ett konstaterande som de tidigare misslyckade försö-

61 De Förenade minnesskrift (1927), s. 5–7, 12, 17; Framtiden minnesskrift (1972), s. 34–35, 43. 62 Nedgången i Tryggs bestånd 1908 sammanfaller med den ekonomiska kris som hade börjat göra sig gällande under slutet av 1907. Trots storstrejken 1909 lyckades bolaget öka sina resultat detta år, se Trygg minnesskrift (1910), s. 57–61. 63 För statistik över förhållandet mellan en genomsnittlig premienivå och antalet försäkrings-tagare vid sekelskiftet 1900, se Eriksson (2011), Artikel I, s. 215.

0

50000

100000

150000

200000

250000

1900 1902 1904 1906 1908 1910

Antalförsäkringar

Trygg DeFörenade

57

ken till arbetarförsäkring bekräftade.64 Framgångsrik folkförsäkringsverk-samhet krävde helt enkelt nya marknadsföringsmetoder. Bolagets bidrag låg i ett konsekvent tillämpande av det agentsystem som var centralt för folkför-säkringsverksamhet utomlands. Det fanns en direkt koppling mellan bolagets verksamhet och folkförsäkringen i föregångsländerna England och USA. Tryggs agentsystem utvecklades med hjälp av amerikanska erfarenheter och den första chefen för agentverksamheten var svensk-amerikan. I bolagets minnesskrift betonas den stora betydelse som erfarna folkförsäkringsmän hade för bolagets framgång. År 1903 var Tryggs direktör af Jochnick också på ett längre besök hos det engelska bolaget Prudential, vilket blev Tryggs viktigaste förebild.65 Noterbart är att grundaren av det första amerikanska folkbolaget gjorde en liknande resa 25 år tidigare.66 De metoder som Pruden-tial lanserade studerades alltså på plats av folkförsäkringens banbrytare i både USA och Sverige.

Karakteristiskt för Tryggs agentverksamhet var den totala planmässighet som präglade organisationen. Hela landet delades in i väl avgränsade områ-den. Precis som i andra länder där folkförsäkringen etablerades så skapade verksamheten nu även förutsättningar för agentsysslan som ett heltidsyrke. Innan Trygg etablerades hade antalet yrkesmän på fältet bestått av ett fåtal resande instruktörer. Bolaget var även först i Sverige med att införa ett löne-system som lämnade ersättning för beståndsvårdande uppgifter. Tidigare hade bara anskaffningen av försäkringar avlönats.67

Att denna apparat för marknadsföring var nödvändig visade De Förena-des tröga start. Grundidén att hålla nere omkostnaderna genom att utnyttja de fem stiftande bolagens agentsystem visade sig vara en missräkning. De För-enades direktör Filip Lundberg konstaterade vid ett senare tillfälle att försö-ket varit ett fiasko.68 Under 1905 började därför bolaget bygga upp en helt

64 Tryggs konkurrent De Förenade framhöll just denna kombination som avgörande för Tryggs framgångar, se De Förenade minnesskrift (1927), s. 5. För en liknande tolkning se även Förslag till lag om försäkringsrörelse M. M. 2, Motiv, SOU 1946:34, s. 108. 65 Trygg minnesskrift (1910), s. 42–43, 52–53, 121–122; “Svenska Lifförsäkringsanstalten Trygg.”, Gjallarhornet (1910), nr 10. Henning Yourstone anställdes som generalagent för Stockholmsdistriktet 1899 och redan 1900 blev han överinspektör för hela agentverksamhet-en. 66 John F. Dryden började bedriva folkförsäkringsverksamhet i USA 1875. Verksamheten bedrevs först i understödsföreningsform under namnet ”The Prudential Friendly Society”. 1877 åkte Dryden till England och studerade folkförsäkringens metoder hos bolaget Pruden-tial i London. När han kom tillbaka ombildade han verksamheten och bytte namn till ”The Prudential Insurance Company of America.”, se Stalson (1942), s. 466. 67 Trygg minnesskrift (1910), s. 119–121, 238. Se även ”Problemställningar i svensk livför-säkring.”, NFT (1936), s. 252–253. 68 ”Problemställningar i svensk livförsäkring.”, NFT (1936), s. 253. Lundberg blev kamrer i De Förenade 1901, aktuarie 1904 och direktör 1905 vid 28 års ålder. Denna post innehade han till 1942. För hans, som Englund beskriver det, omfattande och betydelsefulla insatser inom svensk försäkringsverksamhet och aktuarievetenskaplig forskning, se Englund (1993), s. 189.

58

självständig organisation av folkförsäkringskaraktär med Trygg som före-bild. Resultatet blev en kraftig ökning av anskaffningen.69 Hur agentsystemet var uppbyggt och fungerade i praktiken studerar jag mer ingående i del II av den empiriska undersökningen.

En andra våg: Framtiden och Folket Under början av 1910-talet tillkom ytterligare två folkförsäkringsbolag. Även denna gång stod en polemik med den ideella sektorn i centrum, men en grundläggande skillnad var att statsmakterna vid denna tidpunkt hade börjat göra allvar av sina planer på att bedriva livförsäkringsverksamhet. Grundan-det av bolagen skedde mot bakgrund av denna nya konkurrenssituation. År 1911 bildades Svenska Lifränteförsäkringsbolaget Framtiden, ömsesidig i syfte att bedriva arbetsgivarfinansierad pensionsförsäkring för arbetare. Den direkta anledningen till initiativet var de diskussioner som fördes angående införandet av en offentlig pensionsförsäkring. I bolagets minnesskrift fram-träder två föreställningar som bidrog till bolagsbildandet: dels att någon of-fentlig pensionslösning inte var nära förestående, och dels att de understöds-föreningar som redan tillhandahöll pensionsförsäkringar var bristfälliga. Bolagets målsättning var att ersätta dessa föreningar eller bereda jordmånen för en eventuell allmän folkförsäkring. Det såg som sin huvuduppgift att bedriva så kallad kollektiv tjänstepensionsförsäkring för arbetare. Genom att involvera arbetsgivarna skulle man vinna två fördelar; de kunde vara med och finansiera försäkringen och dessutom ta ut premierna som direkta avdrag på lönen. På så sätt skulle Framtiden kunna erbjuda lägre premienivåer, vil-ket skulle bli en konkurrensfördel.70

Även Trygg och De Förenade hade haft som huvudpunkter på sina pro-gram att bedriva kollektiv försäkring och involvera arbetsgivare, men inget av bolagen hade lyckats med denna målsättning, och För Framtiden gick det inte bättre. Styrelsen beslöt på ett tidigt stadium att helt lägga ner denna verksamhetsgren. Bolaget konstaterade att det var omöjligt att skapa intresse hos arbetsgivare och arbetare för pensionsförsäkringar. Orsaken antogs vara att många hyste stora förhoppningar på införandet av en offentlig pensions-försäkring, så bolaget kom precis som sina föregångare att koncentrera verk-samheten till individuell livförsäkring.71

Det sista bolaget som etablerades med folkförsäkringsverksamhet som huvuduppgift växte fram ur den ideella sektor som de tidigare bolagen kriti-serat. 1909 påbörjade understödsföreningen Sveriges Praktiska Lifförsäk-ringsförening ett samarbete med Kooperativa Förbundet (KF). Under 1914

69 De Förenade minnesskrift (1927), s. 12–13; Framtiden minnesskrift (1972), s. 38, 54, 56. 70 Framtiden minnesskrift (1936), s. 12–14, 40; Framtiden minnesskrift (1972), s. 65–66. 71 Framtiden minnesskrift (1936), s. 19, 227–228; Framtiden minnesskrift (1972), s. 73–74. Om gruppförsäkring i Trygg och De Förenade, se Trygg minnesskrift (1910), s. 40; De Före-nade minnesskrift (1927) s. 32–33; Framtiden minnesskrift (1972), s. 35, 40–41.

59

anslöt sig föreningen helt till förbundet och det nya bolaget Sveriges Prak-tiska Lifförsäkringsanstalt Folket, ömsesidig konstituerades.72 Folket var därmed inte ett helt nytt bolag, utan upptog redan från starten den tidigare understödsföreningens medlemmar till försäkringstagare.

Bakgrunden till bildandet av Folket var en tilltagande offentlig kritik mot de stora omkostnader som folkförsäkringens agentsystem förde med sig. År 1912 motionerade socialdemokraterna Helge Bäckström och Erik Palmstierna i riksdagen om upprättandet av en statlig ”mönsteranstalt” för livförsäkring. Frågan föll då andra ledande socialdemokrater som Hjalmar Branting ville avvakta riksdagens beslut om införandet av en allmän pensionsförsäkring.73

Då beslutet om folkpensionen fattades året därpå blev det uppenbart att denna reform inte skulle motsvara de högt ställda förväntningarna inom ar-betarrörelsen. Det misslyckade försöket med att skapa en statlig anstalt och de låga förmånerna i den offentliga försäkringen resulterade i, att såväl Bran-ting som motionärerna Bäckström och Palmstierna blev delaktiga i bildandet av Folket under 1914. Då frågan om en statlig mönsteranstalt togs upp igen på socialdemokratiska partiets kongress 1914 kunde partistyrelsen hänvisa till att Folket hade bildats på initiativ av ledande personer inom partiet och understödsföreningsrörelsen. Folkets uttalade målsättning var att bli den mönsteranstalt för folkförsäkring som motionärerna efterfrågat. I konkurrens med de tidigare försäkringsbolagen, som beskrevs som vinstinriktade, skulle bolaget arbeta efter principen att det svenska folket skulle ”taga sin försäk-ringsfråga i egna händer”.74 Med grundandet av Folket blev såväl arbetarrö-relsen som den kooperativa rörelsen direkt involverad i kommersiell folkför-säkringsverksamhet.

Å ena sidan var bildandet av Folket ett misstroendevotum mot såväl nä-ringslivets som statens möjligheter att lösa arbetarnas försäkringsfråga. Bland stiftarna till bolaget var Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisat-ionen i Sverige (LO), Socialdemokratiska partistyrelsen, tidningen Storm-klockan och ett antal fackförbund. Å andra sidan var kapitalistiska intressen också representerade, för i Folkets styrelse återfanns inte bara socialdemo-kraterna Branting, Palmstierna och Bäckström (ordförande), utan även bank-direktören Olof Aschberg och bokförläggare Karl Otto Bonnier. Bolaget såg

72 Om turerna kring Praktiska liv, se ”Folkets utveckling till kooperativ organisation.”, Med-delande Från Folket: Organ För Försäkringsanstalten Folket (1917), nr 30–31. Se även Framtiden minnesskrift (1972), s. 111. 73 Folksams Försäkringsutrednings betänkande (Stockholm 1962), s. 10. För motionerna, se Motion FK 1912:79; Motion AK 1912:245. 74 Folksams Försäkringsutrednings betänkande (1962), s. 10–11; Gunvall Grip, Från stor livförsäkring till folkförsäkring: En skrift med anledning av Folksam Livs verksamhet 1914–1994 (Stockholm 1994) s. 7–9, 70–73; ”Till ett stöd i arbetet”, Meddelande från Folket (1915), nr 2 (citat).

60

också som en av sina huvuduppgifter att bedriva folkförsäkringsverksamhet med samma metoder som de redan etablerade folkbolagen.

Men bolaget hade också stiftats utifrån en annan grundtanke. De tidigare folkbolagens målsättning var att leda över arbetarklassens intresse för livför-säkring till den kommersiella sektorn. Folket tänkte sig istället att leda över själva understödsverksamheten. Istället för att skapa nya kollektiv och invol-vera arbetsgivare, som Framtiden föresatt sig, inriktade man sig på att åter-försäkra redan befintliga grupper av försäkringstagare.75 Denna omkostnads-besparande plan gick omgående i baklås. Redan 1915 gav myndigheterna avslag på en ansökan från några fackförbund om att registrera sin under-stödsverksamhet hos Folket. Det skulle ta 20 år innan ett nytt försök till kol-lektiv försäkring av arbetare genomfördes.76

Trots att Tryggs efterföljare alla grundades utifrån målsättningen att redu-cera de höga omkostnaderna, så kom de fyra folkbolagen att centrera sin verksamhet kring en omfattande agentverksamhet som var relativt homogen i sin uppbyggnad och funktion.77 Det fanns också starka kopplingar mellan bolagen. Tryggs före detta chefsaktuarie blev Framtidens första direktör, och agentverksamhetens chef var en före detta framgångsrik yrkesagent hos Trygg.78 Framtidens ledande krafter hade alltså ingående kunskaper om hur Tryggs verksamhet fungerade.

Folkförsäkringen som produkt I huvudsak var den svenska folkförsäkringen en kopia av de utländska före-bilderna. I första hand var folkförsäkring en karensförsäkring, vilket innebar att läkarens utlåtande ersattes med specifika karensvillkor som begränsade försäkringens utfall. Folkförsäkringens standardform blev den blandade liv- och kapitalförsäkringen. Karakteristiskt för denna försäkringsform var ett

75 ”Försäkringsanstalten Folket och understödsföreningarne”, Assurans (1914), nr 19, s. 143; Framtiden minnesskrift (1972), s. 112. För 1914 års reglemente för bolaget Folket se, Grip (1994), s. 56–69. 76 ”Vägrad registrering för en ’Folkets’ understödsförening”, Assurans (1915), nr 11, s. 157; ”Socialstyrelsen går emot den fackliga försäkringsrörelsen.”, Meddelande från Folket (1915), nr 1, s. 1–3. 1936 började ArbetarePensionsKassan – som bildats gemensamt av de fyra folkbolagen – att bedriva tjänstepensionsförsäkring för arbetare. Även denna gång misslycka-des folkbolagen med uppgiften, se Karl G. Esscher, Frivillig Pensionsförsäkring: Arbetare Pensions Kassan (Stockholm 1936); Framtiden minnesskrift (1972), s. 133–134, 190. 77 Folkförsäkringens likriktning i fråga om villkor och metoder demonstreras tydligt av en sammanhållen beskrivning av verksamheten från 1924, se Handbok för livförsäkringsackvisi-törer (1924), s. 143–158. Under 1930-talet utbildades till och med agenterna gemensamt, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932); Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäk-ringen (1938). 78 Framtiden minnesskrift (1936), s. 18. Initiativtagaren till Framtiden, kontorsskrivaren i järnvägsstyrelsen C. E. Kinman, fick inte plats i Framtidens styrelse. Mycket tyder på att han manövrerades ut. Istället blev han en av stiftarna till Folket, se Framtiden minnesskrift (1972), s. 70.

61

betydande inslag av sparande. Då försäkringarna i ideala fall föll ut vid 65 år fick folkförsäkringen även en pensionsliknande funktion.79 Betalningstermi-nerna för försäkringen var betydligt kortare än vid vanlig försäkring; i regel inkasserades premierna på vecko- eller månadsbasis.80 Folkförsäkringarna var även ”försäkrade” med så kallade premiebefrielse- och premiefrihetsför-säkringar. Premiebefrielse innebar att försäkringstagaren vid till exempel långvarig sjukdom och olycksfall blev befriad från att betala in sina premier. Premiefrihet innebar en möjlighet till uppskov med premiebetalning vid till exempel arbetslöshet och värnplikt. Villkoren för återupplivning av försäk-ringar som på grund av försummad betalning trätt ur kraft var också libera-lare än vid vanlig livförsäkring.81

Figur 1.2: Utvecklingen av medelförsäkringssumman inom livförsäkringen. Källa: SOU 1946:34, s. 109. Inom folkförsäkringen var också försäkringssumman betydligt lägre än inom den stora försäkringen. Figur 1.2 visar utvecklingen av medelförsäkrings-summan i kronor för folkförsäkring och stor försäkring. År 1900 låg medel- 79 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 7:20–21. 80 I Trygg dominerade premiebetalning på veckobasis. De Förenade lade större betoning på månadspremiebetalning och 1922 slopade bolaget veckopremiesystemet helt. Framtiden och Folket arbetade inte alls med veckopremier, utan behöll systemet med månadspremier som De Förenade populariserat. Folket försökte även förmå försäkringstagarna att gå över till ännu längre betalningsterminer, se De Förenade minnesskrift (1927), s. 38–39; Framtiden minnes-skrift (1972), s. 43, 57, 79, 105; SOU 1946:34, s. 118–123; Trygg minnesskrift (1910), s. 40. 81 De Förenade var en föregångare på detta område. Trygg införde premiebefrielse 1908 efter förebild från De Förenade. Obligatorisk premiebefrielse och premiefrihet blev standard hos alla folkbolag. I den vanliga livförsäkringen infördes premiebefrielse som ett tillval, se De Förenade minnesskrift (1927), s. 46–49; Framtiden minnesskrift (1972), s. 79, 101, 108; Trygg minnesskrift (1910), s. 60.

0500

10001500200025003000350040004500

1900 1910 1920 1930 1940

Kron

or

Storförsäkring:Medelförsäkringssummaikronor

Folkförsäkring:Medelförsäkringssummaikronor

62

försäkringssumman på 450 kronor. Vid första världskrigets utbrott låg den fortfarande kvar under 500 kr. Under samma period sjönk medelförsäkrings-summan kraftigt i stor försäkring från över 4 000 till under 2 400 kronor. En anledning till denna kraftiga nedgång var att folkförsäkringens framgångar stimulerade den vanliga livförsäkringen att söka sig till befolkningslager med lägre inkomster.82 Inte förrän 1936 kom folkförsäkringen över en me-delsumma på 1 000 kronor och först 1943 var man inom den vanliga livför-säkringen tillbaka på samma nivå som 1910. Inom folkförsäkringen domine-rade under den studerade perioden låga försäkringssummor och korta betal-ningsperioder.83

Folkförsäkringens målgrupp Folkförsäkringens målsättning var att erövra den kroppsarbetande befolk-ningen. Folkbolagens målgrupper beskrivs däremot bättre som alla sam-hällsklasser, båda könen och alla åldrar. Redan 1902 införde Trygg möjlig-heten att teckna vanlig livförsäkring i bolaget.84 Det enda folkbolaget som inte tillhandahöll stor livförsäkring var De Förenade, som enligt överens-kommelse skulle överlåta denna verksamhet på de fem stiftande bolagen. Figur 1.3 visar förhållandet mellan folkförsäkring och stor livförsäkring un-der perioden 1930–1943 i de tre folkbolag som bedrev båda verksamheterna. I det stora hela spelade vanlig livförsäkring en underordnad roll även i dessa bolag. Folkförsäkring var verksamhetens kärna och omfattade huvudparten av försäljningsverksamheten.

Innan folkförsäkringen introducerades var livförsäkringens målgrupp näs-tan uteslutande män. Överlag var andelen kvinnliga försäkringstagare låg under 1800-talets två sista decennier; i ett större aktiebolag som Nordstjer-nan låg andelen kvinnor kring 3 procent.85 Trygg lyckades också bli en ban-brytare i ”kvinnoförsäkringsfrågan”, och år 1903 kunde kvinnotidskriften Idun konstatera att man i denna fråga hade tagit ett jättekliv framåt. Orsaken tillskrev man den nya folkförsäkringen som visat sig ”mäktig” uppgiften att locka kvinnorna. I Idun konstaterade man att en tredjedel av alla som sökte försäkring i Trygg var kvinnor. Efter blott tre års verksamhet var uppemot 15 82 För denna förklaring, se SOU 1946:34, s. 111. År 1913–1914 var medelinkomsten för arbetare 1 525 kr och för industriarbetare 1 288 kr. Fattigvårdsnormen för ”full försörjning” var vid denna tid 174 kr per år för en ensamstående man, se Bäcklund & Lilja (2014), s. 623, 627. 83 Framtiden minnesskrift (1972), s. 182–183. 84 Det nya målet var att bedriva en verksamhet som kunde erbjuda ”alla samhällsklasser” en lämplig försäkring. Av denna orsak, samt att termen arbetarförsäkring i allt högre grad bör-jade förknippades med statlig försäkringsverksamhet, bytte bolaget namn under 1904 till ”Svenska Lifförsäkringsanstalten Trygg, Ömsesidig af 1899.”, se Trygg minnesskrift (1910), s. 53–54 85 ”Lifförsäkrings – Aktiebolaget Nordstjernan – Redovisning av 20-årig verksamhet.”, Gjal-larhornet (1892), nr 24. För kvinnoförsäkringsfrågan, se Sjöblom, Alf, ”Kvinnan och livför-säkringen” (opublicerad artikel).

63

000 kvinnor försäkrade i bolaget. Tidskriften betecknade detta som en full-ständig revolution beträffande kvinnornas inställning till livförsäkringen. Den kunde också konstatera att förhållandet mellan ogifta och gifta kvinnor var 63 procent mot 33 procent. Majoriteten av de kvinnliga försäkringstagar-na var så kallade ”självförsörjerskor”.86

Figur 1.3: Folkförsäkringsbolagens bestånd av folkförsäkringar i procentuell andel av antalet försäkringar. Källa: SOU 1946:34, s. 110. Det stora antalet kvinnliga försäkringstagare framhölls av Trygg som något positivt, och i ett specialnummer av Tryggs veckoblad, som riktade sig till försäkringstagarna, hänvisade man till Idun för att belysa den stora insats som Trygg hade gjort i ”kvinnoförsäkringsfrågan”. Detta specialnummer delades ut gratis till alla försäkringstagare och trycktes i över 100 000 exem-plar, vilket var en större upplaga än dagstidningarna vid denna tid.87 Bolaget De Förenade försökte medvetet att locka kvinnor genom att erbjuda dem lägre tariffer, och de stiftande bolagen räknade med att De Förenade skulle vinna stor anslutning bland just kvinnor.88 Bolaget Folkets uttalade målsätt-ning var att samla ”Sveriges kvinnor och män inom livförsäkringens fasta murar.”89 Folkförsäkringen kom också att präglas av en hög andel kvinnliga försäkringstagare.90 86 ”Kvinnorna och lifförsäkringen. Ett jättesteg framåt”, Idun (1903) nr 26, s. 362–363. 87 ”Försäkringstagarnes nummer”, Tryggs veckoblad: Organ för Tryggs fältmän (1906), sommar, s. 3–4. 88 De Förenade minnesskrift (1927), s. 44; ”Lifförsäkrings-Aktiebolaget De Förenade”, Gjal-larhornet (1901), nr 20, s. 294–295; Centrum för näringslivshistoria: SEB: Livförsäkrings AB De Förenade: A2:1 Styrelseprotokoll: 1901, Bilaga 41. 89 Grip (1994), s. 56. 90 Eriksson (2011), Artikel IV, s. 15.

75

80

85

90

95

100

1930 1935 1940 1943

Procen

t

Trygg Folket FramHden

64

Folkförsäkringen populariserade även försäkring på två liv; en försäk-ringsform som inkluderade båda könen i samma försäkring. De Förenade införde denna möjlighet 1903.91 En annan försäkringsform som blev karak-teristisk för folkförsäkringen var barnförsäkringar, och ett flertal olika for-mer av barnförsäkringar utvecklades efterhand. Försäkring på ett liv stod dock för merparten av verksamheten inom folkförsäkringen.92

Kännetecknande för livförsäkringens utveckling var att bolagen tog efter varandra, och under 1930-talet blev även prissättningen enhetlig inom folk-försäkringen.93 Den stora livförsäkringen influerades också av de nya meto-der som folkbolagen populariserade. Under början av 1900-talet framställdes folkförsäkring som varande av en annan art än den vanliga försäkringen. Vid århundradets mitt tog försäkringsmännen istället fasta på att förhållandet mellan de bägge försäkringsformerna snarare borde förstås i termer av en gradskillnad.94

Expansion och utveckling på livförsäkringsområdet För att belysa utvecklingen inom den kommersiella sektorn jämförs i figur 1.4 folkförsäkring och vanlig livförsäkring under första halvan av 1900-talet. Under perioden 1900–1943 ökade folkförsäkringens bestånd från 14 000 till över två miljoner försäkringar. Under motsvarande period ökade den stora försäkringen sitt bestånd från 145 000 till ca 1, 4 miljoner försäkringar. I figur 1.5 redovisas folkförsäkringens procentuella andel av det totala försäk-ringsbeståndet och försäkringssumman.

91 De Förenade minnesskrift (1927), s. 45. 92 Trygg erbjöd redan från starten barnförsäkringar, De Förenade införde detta försäkringssätt 1904, se De Förenade minnesskrift (1927), s. 45; Trygg minnesskrift (1910), s. 40. Se bilaga 1 för exempel på förhållandet mellan olika försäkringssätt och bilaga 2 för exempel på olika typer av barnförsäkringar. 93 Folkförsäkringens premier uppvisade redan från början relativt små avvikelser. Under 1935 infördes helt enhetliga premier inom folkförsäkringen., se Framtiden minnesskrift (1936), s. 128–129, 135–136; Framtiden minnesskrift (1972), s. 185, 195. 94 Filip Lundberg & Harry Molén, Utvecklingslinjer inom svensk livförsäkring: Minnesskrift med anledning av svenska livförsäkringsbolags förenings 50-års jubileum (Stockholm 1958), s. 76–82. (Hädanefter refererad som Direktörsföreningen minnesskrift).

65

Figur 1.4: Utvecklingen av beståndet av direkt kapitalförsäkring i Sverige. Källa: SOU 1946:34, s. 109.

Figur 1.5: Folkförsäkringens procentuella andel av det totala försäkringsbeståndet och försäkringssumman. Källa: SOU 1946:34, s. 109.

0

500

1000

1500

2000

2500

1900 1910 1920 1930 1940

Antal

Folkförsäkring:Antaletförsäkringaritusental

Storförsäkring:Antaletförsäkringaritusental

0

10

20

30

40

50

60

70

1900 1910 1920 1930 1940

Procen

t

FolkförsäkringensprocentuellaandelavantaletförsäkringarFolkförsäkringensprocentuellaandelavförsäkringssumman

66

Figur 1.6 a–b: Utvecklingen av beståndet i de fyra folkbolagen 1930–1943. Direkt kapitalförsäkring. Antalet försäkringar i tusental och försäkringssumma i miljoner kronor. Källa: SOU 1946:34, s. 110.

Figur 1.7: Allmänhetens försäkringssparande och banksparande i miljoner kronor. Källa: SOU 1949:25, s. 16.

0100200300400500600700

1930 1935 1940 1943

Antal

Trygg DeFörenade FramHden Folket

0100200300400500600700

1930 1935 1940 1943

Försäkrin

gssumma

Trygg DeFörenade FramHden Folket

0

200

400

600

800

1924-1926 1934-1936 1944-1946 1947

Sparande

Årligtförsäkringssprande;genomsniNförperiodenÅrligtbanksparande;genomsniNförperioden

67

Ett år efter Tryggs grundande stod bolaget ensamt bland de då verkande 18 livförsäkringsbolagen för ca nio procent av det totala antalet kapitalförsäk-ringar och en procent av den totala kapitalförsäkringssumman. År 1910 an-svarade Trygg och De Förenade bland 22 livbolag för över 43 procent av det totala antalet försäkringar och ca elva procent av den totala försäkringssum-man. År 1920, då alla de fyra folkbolagen etablerats, var folkförsäkringens andel av antalet försäkringar över 50 procent och 1930 ansvarade de för över 30 procent av den totala försäkringssumman. Andelen av det sammanlagda beståndet ökade som kraftigast under de två första decennierna. Folkförsäk-ringen fortsatte dock att öka sin andel under den resterande perioden med undantag för ett par år kring 1930. Vid utgången av 1943 ansvarade folkför-säkringen för 59 procent av antalet försäkringar och 34 procent av livbola-gens totala försäkringssumma.95 Figur 1.6 visar folkbolagens utveckling un-der perioden 1930–1943. Vid 1946 års utgång ansvarade de fyra folkbolagen för över 2,3 miljoner försäkringar. År 1952 var antalet försäkringar ca tre miljoner.96

I de stora försäkringsutredningarna under slutet av 1940-talet framhöll ut-redarna den privata livförsäkringen som en betydande social och ekonomisk faktor i det svenska samhället. Ett mått för livförsäkringens ökade betydelse som sparform visas i figur 1.7 som jämför försäkringssparande med bank-sparande. Under början av 1900-talet bidrog folkförsäkringen till att det kol-lektiva försäkringssparandet började dominera över banksparandet inom arbetarklassen.97 Under 1930-talet gick det totala sparandet i försäkringar om banksparandet. Beroende på exceptionellt goda förhållanden nådde bankspa-randet en toppnotering perioden 1944–1946. Därefter visade banksparandet på en sjunkande tendens samtidigt som försäkringssparandet ökade kraftigt under 1947.98 Ett annat mått på livförsäkringens betydelse är att jämföra den med socialförsäkringen. Trots att den statliga pensionsförsäkring som inför-des 1913 var allmän och obligatorisk, så tog det lång tid innan utbetalningar-na i den statliga försäkringen kom upp i samma nivå som den kommersiella livförsäkringen. Först när den reformerade folkpensionslagen trädde i kraft 1937 gick folkpensionen om i fråga om utbetalda belopp. Jämför vi istället inbetalda premier så får privat livförsäkringsverksamhet som konsekvent

95 SOU 1946:34, s. 109. För statistik över antalet bolag se Bergander (1967), s. 367. 96 Vid utgången av 1946 var antalet folkförsäkringar 2 365 000, försäkringssumman var 2 963 mkr, se ”Folkförsäkring”, Svensk uppslagsbok (1948). 1952 var antalet folkförsäkringar 2 956 000, kapitalförsäkringssumman var 4 450 mkr. Det exakta antalet försäkringstagare är dock okänt, eftersom det förekom att en person kunde ha flera försäkringar, se Enskilt försäkrings-väsen: Hur det vuxit fram, hur det övervakas: Beskrivet av Försäkringsinspektionen (Stock-holm 1954), s. 98–99, 102 (Hädanefter refererad som Försäkringsinspektionen minnesskrift). 97 För arbetarklassens sparande vid sekelskiftet 1900 och folkförsäkringens avgörande bety-delse för sparandet, se Bäcklund & Lilja (2014), s. 643–645. 98 Se SOU 1949:25, s. 16.

68

tillämpade aktuariesystemet större vikt. Fortfarande under mitten av 1950-talet uppgick premieinbetalningarna till privat livförsäkring i livbolag och pensionskassor till omkring två tredjedelar av de skatter som betalades in till folkpensionen.99

En socialpolitisk faktor att räkna med Trygg introducerade en ny form av livförsäkringsverksamhet i Sverige. På samma gång kan etablerandet av folkförsäkringen ses som kulmen på en utdragen process i välfärdsformeringen. Sedan slutet av 1880-talet hade liv-bolagen tävlat om att nå ut med livförsäkringsidén till samhällets breda la-ger. I denna strid hamnade försäkringsväsendet i direkt konfrontation med den ideella understödsverksamhet som redan fått fotfäste inom arbetarklas-sen. Grundandet av Trygg tog avstamp i den ideella sektorns förmodade brister, precis som folkförsäkringens pionjär Prudential hade gjort 50 år tidigare i Storbritannien. På 1910-talet trädde även staten fram på allvar som en konkurrent på livförsäkringsområdet. Framtidens grundidé var att före-gripa och ersätta en offentlig pensionsförsäkring, medan Folkets idé var att komplettera en bristfällig sådan. En arena för socialpolitik hade vuxit fram.

De fyra folkbolagen grundades alltså delvis utifrån olika motiv, men det fanns en samsyn kring premisserna för denna verksamhet: Arbetarens livssi-tuation var otrygg, trots att arbetaren själv bar på en ekonomisk potential för att förbättra sin situation, men han saknade emellertid kunskap för att ut-nyttja denna. Folkförsäkringen ansåg sig därför ha en social uppgift i sam-hället; i arbetarklassens intresse erbjöd man en rationell och solid lösning på den sociala frågan. Det fanns också två gemensamma grundförutsättningar för folkbolagens verksamhet. Den trygghetslösning man tillhandahöll var till sin form frivillig och individbaserad; det var upp till arbetaren själv att ta personligt ansvar och utnyttja denna möjlighet. Den andra förutsättningen – som var en konsekvens av den första – var att det krävdes en omfattande marknadsföringsapparat för att förmå arbetaren att ta sitt ansvar. Nackdelen med denna metod för marknadsföring var dess stora omkostnader. Ett tema för grundandet av folkförsäkringsbolagen var olika misslyckade försök att råda bot på detta problem. I slutändan kom alla folkbolag att tillämpa det agentsystem som Trygg hade introducerat.

Folkförsäkringen utvecklades som kraftigast under 1900-talets två första decennier. Ända fram till slutet av den studerade perioden fortsatte folkför-säkringen att öka sin andel av den kommersiella livförsäkringens totala be-stånd. Vid mitten av 1940-talet var närmare två och en halv miljoner arbetare

99 Åke Elmér, Folkpensioneringen i Sverige: Med särskild hänsyn till ålderspensioneringen (Lund 1960), s. 284–285; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:13. Om premieinkomster inom livförsäkringen, se SOU 1949:25, s. 15.

69

försäkrade, vilket motsvarade ca 60 procent av det totala antalet försäkringar och 35 procent av livbolagens totala försäkringssumma. Folkförsäkringen hade utvecklats till en betydande institution för sparande inom arbetarklas-sen. Demokratiseringen av en institution för ett mindre antal välsituerade samhällsmedlemmar var ett faktum; självhjälp på kommersiell grund hade blivit var mans egendom.

70

2. Den sociala uppgiften

Folkförsäkringsbolagen ville sprida ”livförsäkringens idé” till de kroppsarbe-tande klasserna. Denna målsättning var i sig en förutsättning för att beskriva verksamheten i socialpolitiska termer – folkförsäkringen hade en social upp-gift.1 När tongivande försäkringsmän som Sven Palme uttalade sig om livför-säkringen i olika offentliga sammanhang dominerade socialt orienterade föreställningar: Livbolagen var ”institutioner i det allmännyttigas tjänst”. De svenska livbolagen var självuppoffrande i sin strävan att ”fylla sin höga mission i landets ekonomiska samhällsliv”. Försäkringsväsendet var en av samtidens ”betydelsefullaste kulturfaktorer”, för det var en ”mätare på ett lands kulturekonomiska ståndpunkt”. Livförsäkringstekniken och den kom-mersiella verksamhetsformen var inget ”självändamål”, utan ”blott medlet” för att nå stora gemensamma ”samhällsviktiga” och ”fosterländska” mål.2 På vilka grunder ansåg försäkringsmännen att livförsäkringen svarade upp mot dessa högt ställda ideal?

Livförsäkringens idéinnehåll har flera beröringspunkter med ett socialli-beralt idégods men var intimt sammankopplat med en specifik verksamhet. Idéinnehållet artikulerades mot bakgrund av en social praktik som också påverkade detta innehåll.3 Här studerar jag försäkringsrörelsens idéinnehåll med utgångspunkt i den sociala uppgift som var verksamhetens ledstjärna. Syftet är att kartlägga försäkringsrörelsens självrepresentation på en aggre-gerad nivå. Idéinnehållet var inte statiskt, men i detta kapitel ligger fokus på innehåll snarare än idéutveckling. I analysen tar jag fasta på bärande teman inom denna verksamhet snarare än hur dessa uppstod eller förändrades. Arti-kulerandet av en självbild betraktar jag som en del av ett gemensamt tanke-gods som kan liknas vid en ideologi. I kapitlets första del beskriver jag den problemformulering som denna verksamhet tog avstamp i. Därefter diskute-rar jag hur verksamhetens idéinnehåll fördjupades i polemik med konkurre-

1 Föreställningen om att livförsäkringen hade en social uppgift att fylla hade börjat ta form redan under 1870-talet i samband med framväxten av en reglerad marknad, se kapitel 7. 2 Exemplen ovan är hämtade i tur och ordning från Sven von Sneidern, Kort öfversikt af vårt lifförsäkringsväsende till allmänhetens tjänst (Stockholm 1905), s. 38; Sven Palme, ”För-säkringskurserna har börjat. Under livlig tillslutning från intresserade.”, Aftonbladet (1916) 24/10; ”Öppnandet av försäkringsföreningens studiekurser. Dir Sven Palme håller inlednings-talet.”, Gjallarhornet (1924), nr 20; ”Direktör Sven Palmes tal vid Forsikringsforeningens i Köpenhamn jubileumsbankett.”, Gjallarhornet (1933), nr 23. 3 För liberala idéer under denna period, se Edling (1996); Hedin (2002); Nilsson (2003).

71

rande trygghetslösningar. Jag avslutar med frågan hur en specifik självbild reproducerades inom försäkringsrörelsen.

En modern lösning för det moderna samhället Folkförsäkringens företrädare ville råda bot på vad de uppfattade som ett samhälleligt sjukdomstillstånd. Utgångspunkten för denna problemformule-ring var uppfattningen att en stor grupp människor i samhället var beroende av sin arbetskraft för att överleva. Speciellt utsatt var arbetarfamiljen vars existens var helt beroende av familjeförsörjarens arbete. Problemet som krävde en lösning var hur industriarbetaren skulle kunna skapa ett ekono-miskt skydd för sin familj om och när arbetskraften avtog.4 Kännetecknande för beskrivningen av den sociala uppgiften inom försäkringsrörelsen var att den centrerades kring familjen, och att det var familjeförsörjarens ansvar att lösa det uppställda problemet.

Orsaken till detta problem sökte man i det moderna industrisamhällets genombrott. Industrin hade dragit till sig delar av den jordbrukande befolk-ningen och på så vis hade en industriarbetarklass vuxit fram. Denna nya klass av löntagare präglades av nya levnadsvillkor och andra förutsättningar för ekonomiskt handlande. Sven Palme betonade att det var detta frågekom-plex som bildade grundstommen i ”den sociala frågan”.5 Sven Palmes skrift ”Några ord om det ekonomiska värdet af människolifvet” kan ses som ett exempel på hur trygghet vid sekelskiftet 1900 hade blivit till en fråga om inkomst av kapital. Människans värde i det moderna samhället låg framför-allt i hennes ekonomiska avkastningsförmåga.6

Inom försäkringsrörelsen gjordes också mer djupgående analyser av det moderna samhällets speciella problematik. En uttalad anhängare av livför-säkringsverksamhet var den välkända nationalekonomen Gustav Cassel, som också engagerades i utbildningen av blivande tjänstemän inom försäkrings-väsendet. I en föreläsningsserie 1928 diskuterade han livförsäkringens soci-ala betydelse. Cassels analys bygger i grunden på en distinktion mellan det moderna och det förmoderna samhället. I det förmoderna samhället garante-rades individen en ekonomisk position, och på samma gång som systemet begränsade individens frihet fick hon sin trygghet genom sin naturliga soci-ala grupptillhörighet. I det moderna samhället hade istället tvångssamman-slutningar ersatts av frivillig anslutning till en för ändamålet bildad grupp. 4 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:8–9. Denna beskrivning, utgiven av de fyra folkbolagen gemensamt, bygger i sin tur på ett kapitel om folkförsäkring skrivet av Framtidens direktör Verner Fredrikson i Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 143–158. Se även Sneidern (1905), s. 30–31. 5 Sven Palme, ”Socialförsäkring”, i Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 225 (kursivering i original). 6 Sven Palme, Några ord om det ekonomiska värdet af människolifvet (Stockholm 1903).

72

Priset för denna frihet var att individen lämnades isolerad som ekonomisk enhet. Cassel beskriver det som att det nya samhället bestod av ”atomer utan organiskt sammanhang, av isolerade individer, som handla efter eget intresse och på eget ansvar”.7 Det moderna samhället karakteriserades alltså av ett stort antal fria lönearbetande människor utan en självklar grupptillhörighet, vilket ledde till ekonomisk isolering.

Cassels beskrivning av den sociala frågan var tätt sammanvävd med hur frågan skulle lösas. Den insiktsfulle insåg att ”stående av självrisk” i princip var omöjligt: ”En kapitalist kan givetvis göra det, men icke samhällsmed-lemmarna i allmänhet”. Livförsäkringen var, menade Cassel, den moderna lösningen på den ekonomiska isoleringen. Genom denna kunde medborgaren frivilligt förena sig med en större grupps resurser.8

En annan försäkringsman som diskuterade livförsäkringens sociala upp-gift var Framtidens chefsaktuarie fil.dr. K-G Hagström. För Hagström var livförsäkringens uppgift att kompensera för de orättvisor som det kapitalist-iska systemet oundvikligen förde med sig. Livförsäkring var:

En metod att inom kapitalismens ram realisera en del av kommunismens eller socialismens grundtankar. Egendomsgemenskapen inom ett broderskap [...] förverkligas inom försäkringen så att säga med begränsad personlig ansvarig-het. Vad som icke låter sig genomföras i stort kan stundom lösas partiellt.9

Detta var enligt Hagström verksamhetens kärna. Så länge den ekonomiska politiken var baserad på äganderätten skulle livförsäkringen fylla denna upp-gift.10

I försäkringsmännens artikulering av den sociala uppgiften fanns ett ut-präglat samhällsbevarande inslag. I facktidskriften Gjallarhornet var före-ställningen om försäkringsväsendet som förkämpe för ett harmoniskt klass-samhälle väletablerad under slutet av 1800-talet. Som lösning på den sociala frågan slog livförsäkringen så att säga två flugor i en smäll. Den var inte bara ett botemedel mot fattigdom, utan också ett botemedel mot den sociala oro som arbetarrörelsen skapade i samhället.11 En framgångsrik folkförsäkring förväntades bli ”den bästa föreningslänken mellan arbete och kapital”. Verk-samhetens styrka var att den uppmärksammade båda parterna på deras ”öm- 7 Gustav Cassel, ”Samhällsekonomiska synpunkter på försäkringsväsendet.”, i Sex Föreläs-ningsserier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildningskurs 1927. (1928), s. 54–56 (citat s. 55). Jmf Stalson (1942), s. 10–13. 8 Cassel (1928), s. 56. 9 K-G Hagström, ”Om försäkringens etiska grunder.”, NFT (1941), s. 9–10. Hagström var fil. dr i matematik 1918 och var i statlig tjänst 1912–1921 i bland annat Pensionsstyrelsen, aktua-rie med titeln ”chefmatematiker” i Framtiden 1921–1949. Han var en flitig debattör och anlitades också som expert på sparsamhet av 1928 års pensionsutredning, se kapitel 7. För Hagströms betydelse som försäkringsman, se Englund (1993), s. 259–265. 10 Hagström (1941), s. 31–32. 11 ”Arbetarefrågans lösning genom försäkringsverksamheten.”, Gjallarhornet (1892), nr 17.

73

sesidiga pligter och förbindelser”.12 Harmonitanken som ideologisk grund för verksamhetens uppgift uttrycktes kärnfullt av Sven Palme i Aftonbladet un-der 1910-talet:

Försäkringsväsendet skall vara som en i ädel, enhetlig stil uppförd byggnad, där allt är ändamålsenlighet och harmoni. I denna byggnad härska humanitet, människokärlek, ömsesidig hjälpsamhet och klok förtänksamhet, där finner man omsorgen om de små, de fattiga, de gamla, vid sidan av det berättigande tillgodoseendet av de ekonomiska värdena, där hyllas de ädla känslor, som binda samman människors barn inom en generation och ena den ena genera-tionen med den andra, därifrån utgå fruktbärande impulser till de stora sam-hällsproblemens lösning.13

Livförsäkringens uppgift i samhället var således att såväl skapa trygghet som att verka för social stabilitet, och denna föreställning formulerades utifrån ett utpräglat klasstänkande.

Den sociala uppgiftens praktik Den sociala uppgiften artikulerades på ett övergripande plan i termer av att bekämpa fattigdom och nöd. Detta sätt att beskriva uppgiften korresponde-rade mot den sociala frågan. Den sociala uppgiften innehöll också moment som föreskrev hur detta skulle gå till i praktiken. Folkförsäkringens mål och medel formulerades koncist i en nyckeltext som i stort är identisk i de in-struktionskurser som riktade sig till livförsäkringens agenter:

Den sociala uppgift, folkförsäkringen har att tjäna, är av största betydelse. Dess ändamål är att bereda ekonomiskt skydd åt de lägre samhällsklasserna. Folkförsäkringen uppsamlar småfolkets besparingar och gör dem fruktbä-rande, den fostrar arbetarbefolkningen till ett rationellt sparande.14

Det korta svaret på den sociala frågan var att folkbolagen skulle lära de lägre samhällsklasserna att spara sig ur det problem som det moderna samhället försatt dessa samhällsklasser i.

När de talade om folkförsäkringens samhällsnytta tog bolagens represen-tanter fasta på att de verkade för ”sparsamhetstankens och självhjälpsidéns utbredning”.15 Försäkringsrörelsen tog spjärn mot en av 1900-talets mest livskraftiga föreställningar; närmare bestämt den sparsamhetsideologi som vid sekelskiftet 1900 antagit fastare former.16 På det politiska planet hade 12 ”Arbetarefrågans lösning genom försäkringsverksamheten.”, Gjallarhornet (1892), nr 17. 13 Sven Palme, ”Försäkringskurserna har börjat. Under livlig tillslutning från intresserade.”, Aftonbladet (1916), 24/10. 14 Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 144; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:9; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:2. 15 Se t ex De Förenade minnesskrift (1927), s. 52–53; Trygg minnesskrift (1910), s. 25–26, 69. 16 Pedagogen Ulla Johansson har studerat sparsamhet som ideologi utifrån ett utbildningsper-spektiv, se Ulla Johansson, Sparsamhetsfostran i 1900-talets obligatoriska svenska skolor

74

främjandet av sparsamhet vuxit fram som ett dominerande samhällsintresse, och som samhällsintresse betraktat hade denna ideologi två sidor: Å ena sidan kom sparsamhetstanken att sättas i direkt relation till frågan om med-borgarnas trygghet. Att gestalta trygghet i termer av sparande kan också tolkas som ett konkret bevis på hur tanken om livscykelsparandet vunnit insteg i samhället. Å andra sidan kom sparsamhet också att betraktas som en helt nödvändig förutsättning för industriell produktivitet. Sparandets bety-delse för kapitalbildning och tillväxt uppfattades som helt avgörande för det moderna samhällets fortlevnad och utveckling.17 I sparsamhetstanken har-monierades på så sätt individens och samhällets intressen. Utifrån en liberal grundsyn kom trygghet och tillväxt att betraktas som ömsesidigt förstär-kande.18

Diskursen om sparsamhet innehöll föreställningar såväl om sparandets natur, som om hur sparandet skulle främjas i praktiken. Sparsamhet uppfat-tades som en i grunden moralisk färdighet, och främjandet av sparande kom följaktligen att betraktas som ett samhälleligt uppfostringsprojekt. Viljan att spara var ett ideal som skulle inpräntas i nationalkaraktären.

Sparsamhetens ideologi innehöll även en klassaspekt. Olika åtgärder för att främja sparsamhet riktades framförallt mot de lägre inkomstskikten, och det var bland dessa samhällslager som sparsamhetens antites – slösaktighet – uppfattades som mest utbredd. I stora drag kom denna sparsamhetsideologi att dominera ända in på 50-talet.19

Nyckelcitatet ovan om folkförsäkringens sociala uppgift tar jag som ut-gångspunkt för att diskutera ett par centrala teman som visar hur folkförsäk-ringen positionerade sig till denna sparsamhetens ideologi. Det första temat är folkförsäkringens målgrupp, vad verksamhetens företrädare kallade publik. Föreställningar om målgruppen var i sin tur viktiga för att legitimera ett annat karakteristiskt inslag i denna verksamhet – fostran. Det tredje temat är föreställningar om rationellt sparande som målsättning och ideal för folk-försäkringen.

Publiken och dess karaktär Folkförsäkringens målgrupp benämndes omväxlande med termer som arbe-tare, kroppsarbetare, industriarbetare, vår svenska arbetarestam, de mindre

(Umeå 1988), s. 9–17. Om sparsamhet och konsumtion, se Peder Aléx, Konsumera rätt – ett svenskt ideal: Behov, hushållning och konsumtion (Lund 2003). 17 För samtida exempel på sparsamhet som diskurs, se Leo Bredberg, Om sparandets under-lättande och befrämjande: Öfversikt af olika medel att befordra sparsamhet: Sveriges Indu-striförbund (Stockholm 1911); Sven Brisman, Albert Lindberg & Carl Lidman, Uppfostran till sparsamhet: Handbok till lärares tjänst vid undervisning i sparsamhet (Stockholm 1931). 18 För en studie av den svenska socialdemokratins förhållande till idealen tillväxt och trygghet under efterkrigstiden, se Jenny Andersson, Mellan tillväxt och trygghet: Idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden (Uppsala 2003). 19 Aléx (2003), s. 28–30; Johansson (1988), s. 11–12, 15.

75

bemedlade, de lägre samhällsklasserna, småfolket, de breda befolkningslag-ren, eller helt kort den stora massan. Hur uppfattades då dessa samhällsgrup-per? När folkförsäkringens speciella metoder diskuterades i Försäkringsför-eningen 1911 beskrevs ”svensken” som slösaktig och bristande i ekonomisk omtanke:

Men vi svenskar hafva ju egentligen icke något namn om oss hvad beträffar sparsamhet och förtänksamhet; vår fallenhet att lefva för dagen och öfver våra tillgångar är ökänd, och i fråga om sparsamhet göra vi därför inga trollkonster, som slå utlänningen med förvåning.20

Om det svenska folket överlag var föga lagt för sparsamhet så uppfattades situationen vara än värre för arbetarklassen. Arbetaren ansågs inte vara rustad för att på egen hand möta livets och dödens allvar; han saknade den rätta förståelsen och viljekraften.21 Uppfattningen var att publiken tillhörde de grupper i samhället som hade minst insikt och skolning i ekonomiska frågor; människor som ofta hade en outvecklad ”ekonomisk omtanke” och var ovana att ”följa abstrakta resonemang”.22 Kontentan var att det krävdes hårt arbete och ”nitälskan” för ”att folkbolagen skulle lyckas med att över-tyga de ”klentrogna”.23

Karakteriseringen av folkförsäkringens målgrupp måste förstås mot bak-grund av en premiss för denna verksamhet, nämligen att det inte fanns någon självklar efterfrågan på denna produkt. För folkbolagen var detta förhållande inte en upptäckt, utan en självklar utgångspunkt som strukturerade verksam-heten. Att beskriva samhällets mindre bemedlade som obildade och klentrogna var ett sätt för försäkringsmännen att sätta fingret på detta avgö-rande problem; att framhålla produktens förtjänster var inte tillräckligt, utan den insiktsfulle försäkringstagaren var ett resultat av fostran.

Samhällsnyttiga uppfostringsanstalter I den sociala uppgiften ingick en uppfostrande plikt. I De Förenades min-nesskrift konstaterades att det krävdes två moment för att lyckas med mål-sättningen att sprida livförsäkringsidén: Ett genuint intresse för att förbättra för de samhällsklasser som inte klarade av att lösa uppgiften på egen hand. För att nå målet var dock ett ”inträngande i folksjälen” också nödvändigt.24

20 E. A. Lundgren, ”Hvarför måste den s. k folkförsäkringen arbeta efter andra organisations-metoder än lifförsäkringen i öfrigt?”, FFT (1911), s. 115. Se även Handbok för livförsäk-ringsackvisitörer (1924), s. 223; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:23; Sneidern (1905), s. 33, 35. 21 De Förenade minnesskrift (1927), s. 52; ”Hvarför måste den s. k folkförsäkringen arbeta efter andra organisationsmetoder än lifförsäkringen i öfrigt?”, FFT (1911), s. 117. 22 Framtiden minnesskrift (1936), s. 120; Trygg minnesskrift (1925), s. 16–17, 26. 23 De Förenade minnesskrift (1927), s. 52. 24 De Förenade minnesskrift (1927), s. 52.

76

Fostran var ett ideal som återkommande fick stå i centrum för livförsäk-ringens sociala uppgift. Det uppfostrande elementet beskrevs som en av de ”mäktigaste hävstängerna” till socialt framåtskridande och individuell lycka.25 Att hänvisa till denna sida av verksamheten var en given utgångs-punkt när verksamhetens företrädare försvarade sig mot politiska angrepp. Verksamhetens betydande samhällsnytta låg just i ”uppfostran av den en-skilda samhällsmedlemmen till ekonomisk förtänksamhet”.26 Den sociala uppgiften fordrade ett förmyndarskap som rättfärdigades utifrån dess bety-delse för såväl individen som samhället.

Folkförsäkringens speciella särdrag låg i hur denna fostran skulle gå till i praktiken. För folkförsäkringens företrädare fanns det bara en möjlig lös-ning, nämligen att skapa en synnerligen omfattande organisation för ”inten-sivt personligt upplysningsarbete”.27 Framtidens direktör Verner Fredrikson förklarade saken som att folkförsäkring utan en planmässig försäljningsor-ganisation endast vore en ”vacker teoretisk spekulation”:

Organisationen är nämligen den faktor i livförsäkringsväsendet, som sprider kännedom om livförsäkringsidén inom skilda befolkningslager och genom sina arbetsresultat gör försäkringstanken fruktbärande.28

Tryggs direktör beskrev agenterna som rådgivare och specialister som skulle förmå allmänheten att se på sitt försäkringsbehov på ”rätt sätt”.29 Att skapa efterfrågan på folkförsäkringar var dock bara en utgångspunkt för den mer omfattande beståndsvården som syftade till att vidmakthålla efterfrågan. Agenternas främsta uppgift beskrevs i termer av att ”lära de kroppsarbetande klasserna” att livförsäkringspremien var en av hushållets viktigaste utgifter.30 Inbakad i det beståndsvårdande uppdraget låg målsättningen att skapa sköt-samma försäkringstagare. Ur försäkringsmännens perspektiv var detta det-samma som att skapa rationella konsumenter, det vill säga individer som kanaliserade så mycket som möjligt av sin konsumtion i ett sparande i livför-säkringar. I denna bemärkelse representerade livförsäkringen en konsum-

25 Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 223. 26 ”Yttrande i anledning av motionen i Andra kammaren Nr. 249 angående den allmänna försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. Avgivet av Svenska Försäkringsför-eningens sakkunnigenämnd den 7 mars 1935.”, NFT (1935), s. 295. 27 Trygg minnesskrift (1925), s. 16. 28 Verner Fredrikson, ”Organisation inom såväl stor- som folkförsäkringsföretag.”, i Sju före-läsningsserier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildningskurs 1931 (Stockholm 1932) s. 90. 29 Bertil af Jochnick, ”Livförsäkringsverksamheten: En viktig trygghetsfaktor i våra dagars Sverige”, i Om Trygghet (1949), s. 156. 30 Trygg minnesskrift (1925), s. 27. Se även ”Hvarför måste den s. k folkförsäkringen arbeta efter andra organisationsmetoder än lifförsäkringen i öfrigt?”, FFT (1911), s. 116-117; Fram-tiden minnesskrift (1972), s. 61; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Inledningsbrev s. 3.

77

tionsideologi som förespråkade måttfullhet. Det sista temat om sparsamhet utvecklar jag i nästa avsnitt utifrån hur verksamhetens företrädare förhöll sig till alternativa trygghetslösningar.

Ideologisk positionering på den socialpolitiska arenan Artikulerandet av en social uppgift fick till följd att försäkringsrörelsen blev en aktör på en arena för socialpolitik. I centrum för legitimeringen av verk-samheten på denna arena stod två tankeoperationer. I första hand var försäk-ringsmännen tvungna att förklara betydelsen av sparsamhet för att lösa den sociala frågan. I andra hand behövde man klarlägga folkförsäkringens före-träden för att realisera detta ideal inom arbetarklassen.

Det rationella sparandet Under 1910 hyllades folkförsäkringen i facktidskriften Gjallarhornet för dess betydelse för den svenska allmänheten:

Betänk hvilken ström af små sparade slantar, som genom dessa mäns förmed-lan komma fattiga änkor och barn tillgodo eller gömmas till ålderdomen i stäl-let för att eljest försvinna för stundens behof!”31

Livförsäkringen karakteriserades av dess företrädare som ”den högsta for-men” av sparande. Men folkförsäkringsbolagen var inte de enda som gjorde anspråk på detta epitet. Självbilden av en socialt betonad verksamhet delade man med sparbankerna.32

Som förmedlare av sparsamhetsidealet inom arbetarklassen hade spar-banksverksamheten ett stort försprång: 1880 fanns det över 300 privata spar-banker i Sverige och 1884 grundades även den statliga postsparbanken i syfte att främja sparandet inom arbetarklassen. Vid sekelskiftets början fanns det sammanlagt över 4000 sparinrättningar, vilket innebar att det gick cirka 1350 människor på varje bankkontor.33 Folkförsäkringens företrädare tving-ades att argumentera för livförsäkringens överlägsenhet som sparform. Be-visföringen baserades i livförsäkringens två huvudfunktioner: att skapa skydd för efterlevande och att spara till ålderdomen.

Som efterlevandeskydd framställdes livförsäkringen som överlägsen, ef-tersom kapitalet var tillgängligt oavsett när dödsfallet inträffade. Så fort den

31 ”Svenska Lifförsäkringsanstalten Trygg.”, Gjallarhornet (1910), s. 152. 32 Sparbankerna uppfattades sig själva som ”ideella och allmännyttiga företag på kooperativ grund”. Även sparbankerna ansåg sig fullgöra ”en samhällstjänst av rent allmännyttig och utpräglad social karaktär”, som inte tjänade ”privata förvärvsintressen.”, se Brisman, Lidman & Lindberg (1931), s. 47, 64–65. För liknande ideal inom egnahemsrörelsen, se Edling (1996), s. 368–372. 33 Bredberg (1911), s. 7–8.

78

första premien var betald så gav en livförsäkring på 1000 kr de efterlevande 1000 kr i handen. Livförsäkringens företrädare betonade att endast en lång tid av bankinsättningar kunde frambringa ett lika stort eller större kapital.

Sparande i banker medförde två brister då det gällde ålderdomsskydd: det fanns ingen garanti för att insättningarna verkligen skulle komma till stånd och den fria disponeringsrätten utgjorde en ständig frestelse att använda ka-pitalet utan att behovet var akut.34 Faran, som man ville betona, var att det nödvändiga ekonomiska skyddet aldrig hade skapats, eller att det redan hade slösats bort när det väl behövdes.

Dessa argument kompletterades med resonemang om livförsäkringens be-tydelse för att utveckla självhjälp. Den som valde sparbanken skulle tvingas att leva med en konstant oro över att ryckas bort innan kapitalet blivit till-räckligt stort. Denna ängslan menade försäkringsmännen kunde få två kon-sekvenser: å ena sidan kunde den dämpa ”familjefaderns” arbetsförmåga, å andra sidan kunde den leda till överansträngning. Livförsäkringens väg skapade istället lugn och ro för familjefaderns ”initiativkraft” att blomma ut:

Varje medel, som sätter den enskilde i stånd att fritt använda sin naturliga fal-lenhet och i ekonomisk verksamhet omsätta sin initiativkraft, måste hälsas med tillfredsställelse, och ett sådant välsignelsebringande medel är för visso livförsäkringen.35

Utifrån försäkringsrörelsens perspektiv låg emellertid livförsäkringens främsta styrka i ett annat förhållande; ”den framtvingar sparsamheten”.36 Palme beskrev den obligatoriska premiebetalningen inom livförsäkringen som ”en stark sporre till självuppoffrande sparsamhet” och ett ”hälsosamt tvång” att spara som åstadkom ordning i ekonomin.37 Uppfattningen var att en person som bestämt sig för att ta en livförsäkring lärde sig att se det som en ”plikt mot sig själf” att hålla den i kraft.38

Folkförsäkringen tvingade fram ett sparande i praktiken, men verksam-heten förväntades också främja utvecklandet av sparsamhet som en dygd inom arbetarklassen. Som trygghetslösning skapade folkförsäkringen mer-

34 För exempel, se direktör Th. Wijkander, ”Livförsäkringens privatekonomiska och sociale-konomiska betydelse”, i Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 218–220; ”Livför-säkringen som sparform”, i Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:1–8; Sven Palme, Några ord om våra dagars lifförsäkringsväsende: Tre föreläsningar vid Stockholms handels-högskola hösten 1910, (Stockholm 1911), s. 63–65; Sneidern (1905) s. 32–35. Jmf Zelizer (1979), s. 82–86. 35 Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 218–221 (citat s. 221). 36 ”Hvarför måste den s. k folkförsäkringen arbeta efter andra organisationsmetoder än lifför-säkringen i öfrigt?”, FFT (1911), s. 115. 37 Palme (1911), s. 65. 38 Sneidern (1905) s. 33. För fler exempel från folkförsäkringsbolagen, se ”Uppskattning av en försäkrings värde.”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1909), nr 4; ”Nyttan av livförsäk-ring.”, De Förenade meddelanden (1910), nr 4.

79

värden utöver det direkta skyddet. Den alstrade sparsamhet och initiativkraft, vilka i sin tur skapade möjligheter till ytterligare självhjälp. Inom försäk-ringsrörelsen framställdes detta som livförsäkringens privatekonomiska nytta. Denna privatekonomiska nytta kompletterades med en socialekono-misk dito som skapade ytterligare mervärden för samhället.

Den samhällsekonomiska effekt som försäkringsmän som Sven Palme var mest måna om att framhålla var kapitalbildning. Istället för att arbetaren använde sina pengar på ett improduktivt sätt – till nöjen – förmedlade folk-försäkringen pengarna till produktiv användning. Palme betonade att det fanns en samhällsnyttig kretsgång mellan uppsamlandet av allmänhetens besparingar och livbolagens ”fruktbargörande” av detta kapital:

Och så flyter kapitalet i ökad mängd tillbaka till lifförsäkringsbolagen och alla öfriga sparsamhetens förmedlare för att åter gå ut i samma eviga värdeska-pande kretsgång.39

På detta sätt bidrog livförsäkringen enligt Palme såväl direkt som indirekt till att ”höja och förstora folkvälståndet”.40 Nationalekonomen Cassel betonade också att försäkringsväsendet möjliggjorde en kreditgivning i ofantlig ut-sträckning. Försäkringsväsendet var enligt honom en:

absolut oumbärlig grundval för hela det ekonomiska moderna livet, och det som är oumbärligt i absolut mening kan ju icke värdesättas. Vi måste helt en-kelt hava ett försäkringsväsende.41

Men även det förmedlade skyddet i sig verkade positivt på samhällsekono-min. Genom att skydda familjen bevarades ”produktiva krafter” som kunde verka för en vidare utveckling av det nationella välståndet. För att uppnå denna ”välsignelsebringande” effekt var det inte nödvändigt att det utbetalda kapitalet skulle räcka till att upprätthålla en tidigare social standard, utan den största fördelen låg i möjligheten att undgå det ”tragiska ödet” att falla anhö-riga eller fattigvården till last:

Känslan av oberoende, den kanske viktigaste för ett framgångsrikt arbete i samhället, stärkes och får tillfälle att sätta sin prägel på de efterlevandes verk-samhet.42

I försäkringsmännens resonemang slöts sedan cirkeln utifrån vad som kan beskrivas som ett växelspel mellan livförsäkringens privatekonomiska och

39 Palme (1911), s. 66. 40 Palme (1911), s. 65–66. Se även ”Livförsäkringens privatekonomiska och socialekono-miska betydelse”, Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 221–222. 41 Cassel (1928), s. 59. 42 ”Livförsäkringens privatekonomiska och socialekonomiska betydelse”, Handbok för livför-säkringsackvisitörer (1924), s. 222–223; Palme (1911), s. 70–71.

80

socialekonomiska betydelse. Sparsamhet och omtanke för framtiden var ju precis sådana kvaliteter som man menade att det svenska folket saknade. Främjandet av dessa egenskaper kunde följaktligen också beskrivas som en för samhället oumbärlig nytta.43 För att tala med Sven Palme hade livförsäk-ringen både en etisk och en social funktion: Livförsäkringen var en ”mäktig sporre till arbetsamhet, återhållsamhet och sparsamhet”. På samma gång var den ett välordnat medel för ”uppsamlande och fruktbargörande” av denna sparsamhet.44 Livförsäkringsverksamhet var med andra ord social till sin natur.

Försäkringsrörelsen positionerade sig på olika sätt till den sparsamhetsi-deologi som präglade samtiden, men försäkringsrörelsen var inte en passiv aktör, utan aktivt medskapande till denna sparsamhetsdiskurs. Kapitalbild-ning hade ju varit motivet till grundandet av det första försäkringsbolaget, Skandia (1855). Redan under 1870-talet illustrerade försäkringsmännen verksamhetens betydelse med tankefiguren om en privatekonomisk och samhällsekonomisk nytta.45 I sin praktik var livförsäkringen tillsammans med sparbanksrörelsen drivande i gestaltandet av den sociala frågan i termer av sparsamhet. Även om denna ideologi slog igenom på bred front vid sekel-skiftet 1900, så baserades den på tankar som försäkringsrörelsen propagerat för under en längre tid.

Personligt ansvar som bärande idé Självhjälpstanken manifesterades i polemik med offentlig försäkringsverk-samhet. Exempelvis varnade försäkringsmännen för den ”folkpsykologiska” effekt som den allmänna folkpensioneringen uppfattades föra med sig:

Man bör betänka, att om den av staten förmedlade socialförsäkringen drives för långt, skadas därigenom det personliga initiativet och förlamas de värde-fulla etiska krafter, som äro inriktade på sparsamhet och självhjälp. Det blir lätteligen en moralisk försämrad mänsklighet [...] Helt annorlunda vid privat-försäkringen, som fostrar till ansvarskänsla, förtänksamhet och systematiskt sparande av egna medel.46

Tvångsliknande åtgärder skapade vad försäkringsmännen beskrev som en ”statspremiering” av brist på förtänksamhet och av att leva över sina till-gångar. Socialförsäkringen riskerade att skapa en negativ spiral som häm-made samhällsutvecklingen, medan livförsäkringen och dess ledande princip 43 ”Livförsäkringens privatekonomiska och socialekonomiska betydelse”, Handbok för livför-säkringsackvisitörer (1924), s. 223. 44 Palme (1911), s. 71. Jmf Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:17–18. 45 Se kap 7. 46 Sven Palme, ”Socialförsäkring”, i Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 232. Jmf Sven Palme, ”Kan en naturlig gräns uppdragas mellan den moderna statliga socialförsäk-ringen och privatförsäkringen? Vad kan och bör privatförsäkringen göra för att skydda sitt rättmätiga arbetsfält?”, NFT (1922), s. 8.

81

om självhjälp istället främjade moralen och ökade produktiviteten i ett ömse-sidigt förstärkande kretslopp.47

De båda idealen självhjälp och frivillighet var tätt sammankopplade. Den privata livförsäkringens främsta förtjänst låg enligt Cassel i dess ”fostran till självansvar”. För Cassel spelade frivillighet i detta sammanhang en helt av-görande roll: ”Det är naturligtvis endast på grundvalen av den frivilliga an-slutningen, som en verklig känsla av ansvar kan väckas.” Nya ”tvångsorga-nisationer” var därför ett steg i fel riktning. Individens självständighet var enligt Cassel det som möjliggjorde en fortgående frihet och förvandlade denna frihet till en samhällsnytta.48 För nationalekonomen Cassel var den kommersiella livförsäkringen ett naturligt uttryck för det moderna sam-hällets ekonomiska system:

Försäkringen är till sitt väsen ett uttryck för penninghushållningen och för dess kostnadsprincip, som kräver, att varje sak och varje tjänst skall betalas till sitt fulla värde. Begreppet försäkring innebär därför, att den enskilde bär ansvaret för sig själv.49

Framtidens chefsaktuarie Hagström konstaterade på 1940-talet att den all-männa välfärd som staten eftersträvade var precis vad livförsäkringen avsåg att alstra genom en ”fullt frivillig akt” från de enskilda medborgarnas sida:

Ett mera idealiskt sätt att realisera det allmännas bästa genom förmedling av människans fria vilja kan väl ej gärna tänkas.50

Denna syn på förhållandet mellan privat och offentlig försäkring hade börjat ta form under 1800-talets sista årtionden.51 I grunden stod kommersiell för-säkringsverksamhet på klassiska liberala principer:

Den enskilda företagsamheten tillkommer omsorgen att frambringa rikedo-men, sätta den i omlopp, dela den och åter fördela den. Om staten vill leda somliga, uppmuntra och beskydda andra, så hämmar den blott dervid allas verksamhet.52

47 För exempel på försäkringsrörelsens syn på socialförsäkring, se Framtiden minnesskrift (1936), s. 145; Hagström (1941), s. 27–31; Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 231–232; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932) 14:18, 21; Sneidern (1905), s. 38; För exempel från fackpressen, se ”Ogynnsamma uttalanden angående följderna af försäkrings-tvånget i Tyskland”, Gjallarhornet (1891), nr 20; ”Obligatorisk ålderdomsförsäkring en statsangelägenhet?”, Gjallarhornet (1908), nr 25. 48 Cassel (1928), s. 59–62. 49 Cassel (1928), s. 62. 50 Hagström (1941), s. 27. 51 Se till exempel ”Ogynnsamma uttalanden angående följderna af försäkringstvånget i Tysk-land”, Gjallarhornet (1891), nr 20. 52 ”Staten såsom försäkringsgifvare.”, Gjallarhornet (1892), nr 20.

82

Den sociala uppgiften beskrevs som en fosterländsk strävan att lära medbor-garna att av ”egen fri vilja” omfatta livförsäkringen.53 Frihet för såväl indivi-den som för kommersiell verksamhet var väl förankrade ideal hos folkbola-gen: ”Frihet är icke blott det bästa ting för individen, även institutionerna leva lyckligast i dess klara ljus.”54

En av försäkringsrörelsens mest centrala teser var tanken om ett ömsesi-digt förstärkande kretslopp mellan ansvarstagande individer och samhällelig produktivitet. I polemik med socialförsäkringen artikulerades livförsäkring-ens så kallade etiska och sociala funktioner. Socialförsäkringen beskrevs som livförsäkringens antites; en fara som hotade mänskligheten. För försäk-ringsrörelsens talesmän var det i slutändan inte bara en fråga om livförsäk-ringens roll i samhället, utan det var det goda samhället som stod på spel. Samhällets välgång var beroende av ansvarstagande individer och den kom-mersiella sektorn bar på förmågan att frambringa detta ansvar på den nöd-vändiga frivillighetens grund. Denna syn på socialförsäkringen hindrade däremot inte försäkringsmännen från att vid sekelskiftet 1900 träda fram som varma anhängare till socialförsäkringsidén. Detta till synes paradoxala förhållningssätt diskuterar jag mer ingående i kapitel nio.

En rationell verksamhet Understödsföreningarnas verksamhet var den konkurrent på frivillig grund som utgjorde störst hot mot folkförsäkringens expansion. Förhållandet till den ideella sektorn var problematiskt eftersom folkförsäkringens talesmän gärna spårade sin egen verksamhets rötter tillbaka till föreningar för ömsesi-dig hjälp:

Denna riskutjämning genom mångas gemensamma sparande och ansvar, en för alla och alla för en, är grundtanken i all livförsäkring.55

Med utgångspunkt i nyckelbegreppet ”rationell” klargjorde försäkringsmän-nen förhållandet mellan kommersiell och ideell försäkringsverksamhet. Å ena sidan lyftes släktskapet fram. Folkförsäkringens företrädare var måna om att visa på kontinuitet med ”de gamla romarna” och de första livförsäk-ringsföreningarna. Syftet var att framhålla grundtanken om ömsesidigt un-derstöd som lika giltig även för ett stort kommersiellt bolag.56 Å andra sidan betonade man att understödsverksamheten byggde på bristfälliga principer som dömts ut av vetenskapen. Understödsföreningarna var opålitliga, medan den kommersiella livförsäkringen beskrevs som ”världens säkraste säker-het”. En återkommande fras som försäkringsrörelsen använde för att be- 53 Sneidern (1905), s. 38. 54 Framtiden minnesskrift (1936), s. 145. Jmf Biskop Thomas frihetsvisa. 55 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s.1:15. 56 Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 7–9; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:1–7, 17.

83

skriva detta förhållande var att folkförsäkringen på ett ”rationellt sätt” reali-serade den kooperativa tanken utan att kompromissa med ”varans beskaffen-het”.57 Att framställa folkförsäkringen som en modern och rationell utveck-ling av understödsverksamhet låg helt i linje med målsättningen inom folk-försäkringen att utveckla och fullfölja arbetarklassens egna strävanden.58

För att sammanfatta så exemplifierades livförsäkringens företräden som sparform i polemik med sparbanker. I polemik med socialförsäkringen arti-kulerades tanken om personligt ansvar som ett okränkbart ideal, och i pole-mik med understödsföreningar manifesterades slutligen folkförsäkringen som en modern och rationell verksamhet.

Socialt patos Vid sekelskiftet 1900 betonade försäkringsmännen att livförsäkringen inte var en ”privat affär”, utan framförallt en ”rörelse” av största ”sociala” bety-delse”.59 Denna bild av verksamheten tangerar begreppet social rörelse och den aktuella teoribildningen kring detta begrepp.60 Under början av 1930-talet formulerade sig försäkringsmännen till och med exakt i dessa ordalag:

Det svenska livförsäkringsväsendet är en social rörelse med affärsrörelsens verksamhetsform.61

På liknande vis karakteriserade Sven Palme livförsäkringen som varande till sin verksamhet affärsrörelse och till sitt mål socialpolitik. Beskrivningen skapar en hierarki mellan två betydelser av termen rörelse: Å ena sidan kan rörelse syfta på en ekonomisk verksamhet, det vill säga en affärsrörelse. Å andra sidan kan den syfta på en organisation som kämpar för ett gemensamt ideellt mål, det vill säga en social rörelse eller folkrörelse. Utifrån försäk-ringsmännens perspektiv innehöll termen försäkringsrörelse båda dessa be-tydelser, men det ideella var överordnat det kommersiella. Legitimiteten i anspråket på att vara en social rörelse baserades på denna hierarki.

Livbolagen vidtog också på ett tidigt stadium konkreta åtgärder i linje med en socialt orienterad målsättning. Redan 1872 infördes principen om

57 ”Den kooperativa idéns realiserande i modern livförsäkringsverksamhet.”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1910), nr 8. Se vidare Karl Georg Herlitz, Svenska Försäkringsför-eningen 1875–1925: Minnesskrift (Stockholm 1925), s. 153–158; Instruktionskurs för ackvisi-törer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:5; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:7, 15, 18; Om trygghet (1949), s. 150–151; Sneidern (1905), s. 5–8. 58 Trygg minnesskrift (1910), s. 24–26. 59 Sneidern (1905), s. 37 (min kursivering). 60 För en översikt av denna teoribildning, se Jeff Goodwin & James M. Jasper (red.), The Social Movements Reader: Cases and Concepts (Oxford 2009); Thörn (1997A). 61 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:16 (min kursivering).

84

begränsad aktieutdelning och försäkringstagarnas vinstdelaktighet.62 Ett ge-nomgående tema för livförsäkringens utveckling var att dess företrädare nödgades försvara anspråket på att vara en socialt betonad rörelse. Det har återkommande funnits kritiker som rest frågan om inte medlet – en (profito-rienterad) affärsverksamhet – varit den verkliga målsättningen. Frågan skap-ade tvivel kring försäkringsmännens intentioner och bevekelsegrunder. För försäkringsmännen var det därför viktigt att skilja på bruket och missbruket av privat företagsamhet.

Självfostran som praktik En betydelsefull åtgärd för att värna om livförsäkringens sociala uppgift var vad jag vill beskriva som en medveten självfostran. Det var inte bara arbe-tarna som skulle fostras, utan även försäkringsrörelsens ledande krafter skulle danas. Själva begreppet försäkringsman var normativt:

De svenska lifförsäkringsväsendets ledande män[...], hafva en djup uppfatt-ning af lifförsäkringens höga, fosterländska syften, dess på en gång ideella och praktiska ändamål, dess genomgripande nationalekonomiska betydelse.63

En drivande kraft bakom denna självförkovran var Försäkringsföreningens ordförande Sven Palme.64 För en försäkringsman som Palme var kunskap inte primärt en fråga om företagsekonomiskt och försäkringstekniskt kun-nande. Tvärtom ansåg han att denna form av kunskap var underordnad kun-skapen om livförsäkringens sociala uppgift. Att sprida den rätta synen till hela försäkringsrörelsen uppfattades därför som ett villkor för att genomföra uppgiften. Nya försäkringsmän skulle fostras i samma anda som försäk-ringsväsendets pionjärer. De skulle ”genomträngas” av tanken på den upp-gift som ”kallade” till ett målmedvetet arbete för att utveckla försäkringsvä-sendet till nytta för medborgarna.65

Ett viktigt inslag i fostrandet av blivande tjänstemän var att skapa en känsla av solidaritet med försäkringstagarna. I sitt hälsningsanförande till 1927 års utbildningskurs betonade Palme att det lurade en fara i det dagliga

62 Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 95; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:13–14. 63 Palme (1911), s. 72. 64 Den första utbildningskursen för försäkringstjänstemän öppnades 1916. Före en överblick av utbildningsverksamheten, se Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 201–214. För exempel på litteratur från denna utbildningsverksamhet, se Sven Palme, Staten och försäk-ringsväsendet: Tre föreläsningar vid försäkringsföreningens utbildningskurser för försäk-ringstjänstemän mars 1917 (Stockholm 1917); Sex Föreläsningsserier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildningskurs 1927. (1928); Sju föreläsningsserier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildningskurs 1931 (1932). 65 ”Försäkringskurserna har börjat. Under livlig tillslutning från intresserade.”, Aftonbladet (1916) 24/10; ”Öppnandet av försäkringsföreningens studiekurser. Dir Sven Palme håller inledningstalet.”, Gjallarhornet (1924), nr 20.

85

arbetet. Nämligen att man glömde bort det ”ideella” arbetsmålet att ”sprida försäkringens välsignelse”. Kunskap skulle inte bara ge färdighet i vardags-arbetet, utan det var en ”makt” som skapade insikt om målet och möjlighe-terna att rätt fylla sin ”ansvarsfulla uppgift”:

De måste gå de unga i blodet, att allt deras arbete, all deras strävan, all den ut-bildning de få och den erfarenhet de vinna ytterst syftar till de försäkrades bästa.66

Inför sina nordiska kolleger betonade Palme att alla försäkringsmän förvän-tades sträva efter att göra sig själva alltmer lämpade för ”den stora, speciella mission i samhället, som vi, endast vi, kunna rätt ombesörja”.67 Den självre-presentation som tongivande aktörer som Palme var med om att bygga upp var primärt socialt orienterad. Livförsäkringen var en ”välsignelsebringande verksamhet” som allmänheten förtjänade att bli upplyst om.68 Den sociala uppgiften fordrade ett aktivt handlande; den bar på en mobiliseringspotenti-al.

Självfostran som självförsvar I försäkringsrörelsens självrepresentation befästes föreställningen om livför-säkringen som någonting i grunden gott. Under 1800-talets sista decennier hade försäkringsrörelsen kantats av stora problem och interna stridigheter. Under 1920-talet sammanfattade Palme denna period som att en ”ohämmad individualism” hade lett till en destruktiv konkurrens som drabbat försäk-ringstagarna. Men eftersom verksamheten i grunden var ”sund” och ”ledd av goda krafter”, så var också förmågan till självsanering god, konstaterade Palme. För att komma till rätta med problemen hade försäkringsrörelsen själv tagit ansvar för att genomföra nödvändiga reformer.69 Ett inslag i för-säkringsrörelsens självuppfattning var att staten aldrig på eget initiativ stiftat några lagar om försäkringsrörelse, utan det var från försäkringsmännens ”egen krets” som denna ständiga strävan efter reglering utgått.70 Försäk-ringsmännen kunde ge sig själva ett gott betyg:

Hemligheten är, att det svenska livförsäkringsväsendet skötes med djup an-svarskänsla inför kallets höghet och betydelse, och att detsamma inom sig självt bär sådana sundhetens och självförnyelsens krafter, som blott friheten,

66 Sex Föreläsningsserier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildningskurs 1927. (1928), s. 5–6 (citat). Se även direktör Paul Bergholms hälsningsanförande i Sju föreläsnings-serier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildningskurs 1931 (1932), s. 3, 7. 67 ”Direktör Sven Palmes tal vid Forsikringsforeningens i Köpenhamn jubileumsbankett.”, Gjallarhornet (1933), nr 23. 68 Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 224. 69 Palme (1928), s. 22. 70 Palme (1928), s. 22–23. Jmf Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:15. Se vidare kap 7.

86

men aldrig i världen några utifrån kommande lagar, mäkta att ersätta eller för-öka.71

Det var med andra ord försäkringsmännens höga moral och verksamhetens autonoma ställning som garanterade en gynnsam utveckling. Utifrån ett så-dant perspektiv kunde eventuella brister omtolkas till någonting avvikande och i förlängningen positivt. Så länge försäkringsrörelsen lämnades fri att reglera sin egen verksamhet, så skulle till och med en destruktiv konkurrens i slutändan verka för det bästa.72

En hög moral uppfattades alltså som ett botemedel mot allehanda statliga angrepp på försäkringsrörelsen. Palme höll 1922 ett välkänt föredrag i denna fråga.73 Den viktigaste försvarsåtgärden bestod enligt Palme av en ”inre upp-lysningsverksamhet”. Så länge ledande försäkringsmän ”besjälades” av liv-försäkringens ideella ändamål och socialpolitiska betydelse så utgjorde statsmakterna inget hot. Målet med denna ”mission” var att inpränta plikt-känslan att alltid tillhandahålla bästa möjliga försäkringsskydd. På så sätt skulle man också:

hålla socialförsäkringen inom tillbörliga gränser och göra riksförsamlingarna mindre benägna att lyssna till utopiska röster, som påfordra förstatligande av försäkringen.74

Uppfattningen som försäkringsmän som Palme ville inpränta var således, att en hög moral var nyckeln till att säkra den kommersiella sektorns rättmätiga arbetsfält. Det var en grundförutsättning för såväl försäkringsmarknadens existensberättigande som för samspelet med den sociala försäkringen. Det var en förutsättning för en produkt som länkade samman branschens och allmänhetens intressen. Det var en förutsättning för en självreglering som skapade verksamhetsutrymme på den socialpolitiska arenan. Genom att und-vika excesser och agera långsiktigt skulle försäkringsrörelsen kunna påverka välfärdsformeringen.

En social rörelse På samma gång som försäkringsrörelsen bestod av ett antal konkurrerande företag artikulerades genomgående något som kan liknas vid ett gemensamt

71 Palme (1928), s. 34. 72 Den tilltagande kritiken mot försäkringsväsendet under 1930-talet tolkades utifrån samma utgångspunkter, se Hagström (1941), s. 32. Se vidare kapitel 7. 73 Om föredragets positiva mottagande i Försäkringsföreningen, se ”Föredrag”, NFT (1922), s. 168. För en positiv tillämpning av detta föredrag i aktuell forskning, se Larsson m.fl. (2005), s. 16. 74 Palme (1922), s. 9–10. Jmf Hagström (1941), s. 25.

87

idégods eller en ideologi. Beroende på perspektiv kan folkförsäkringens ideologiska sida beskrivas med olika termer. Ställer vi den kommersiella dimensionen i förgrunden blir marknadsföringsbegrepp som ”packaging” och ”branding” relevant för analysen. En viktig förutsättning för en affärs-verksamhet är att produkten förpackas till något som kan värderas av kon-sumenten, för produkten skall ju framstå som åtråvärd och tillförlitlig. I eko-nomisk sociologi beskrivs detta som att varan laddas med en kulturell bety-delse; ett symbolvärde som i slutändan kan vara viktigare för verksamheten än skillnader i priset på varan.75 Ställer vi den sociala dimensionen i centrum skulle man kunna säga att folkförsäkringens symbolvärde i huvudsak låg i dess socialpolitiska målsättning. Ur detta perspektiv kan man istället tala om verksamhetens idémässiga inramning (framing) utifrån en socialt orienterad problemformulering. Gestaltningen av ett problem fungerar som en linsme-kanism som ger företräde till ett visst sätt att tala och tänka i en fråga. Själva problemformuleringen skapar koherens för en samling argument genom att länka dem till en underliggande organiserande idé.76 En grundpelare i livför-säkringens ideologi var tanken om en social uppgift. Med utgångspunkt i denna uppgift målades en bild av försäkringsbolagens verksamhet som en social rörelse.

Inom den teoribildning som studerar sociala rörelser tar man fasta på de diagnostiska och prognostiska komponenterna i de budskap som förmedlas av en rörelse.77 Folkförsäkringen ställde diagnos på sin samtid; det fanns problemfyllda samhällsförhållanden och orsaker till dessa. Svaret på denna fråga bottnade i synen på det moderna samhället. I centrum stod penning-hushållning som grund för det moderna samhället, individens frihet i detta samhälle och den ekonomiska isolering som detta innebar för den framväx-ande arbetarklassen. Denna diagnos av samhället var utgångspunkt för hur den sociala frågan skulle hanteras. Prognos syftar på handlingsstrategier och målsättningar. Försäkringsrörelsen föreskrev hur arbetaren skulle gå tillväga för att lösa problemet. Med hjälp av folkförsäkringen skulle han spara sig ur det dilemma som framväxten av det kapitalistiska industrisamhället försatt honom i. Den sociala uppgiften bars upp av de två idealen sparsamhet och självhjälp.

Problemformuleringen hade en uttalad moralisk sida; försäkringsrörelsen vädjade till och åberopade moraliska principer och värderingar. En sådan grundläggande moralisk komponent var föreställningen om familjeförsörja-ren och dennes ansvarsplikt gentemot familjen. Fattigdomens orsak och lös-ning uppfattades som en kedja av beroendeförhållanden med moraliska för-tecken. Ett karakteristiskt inslag i försäkringsrörelsens självrepresentation

75 Çalışkan & Callon (2010), s.7; Cochoy (1998), s. 213; Slater & Tonkiss (2001), s. 174–196. 76 Goodwin & Jasper (2009), s. 55–57, 168–169. 77 Thörn (1997A) s. 123–124. Se även Ron Eyerman, Andrew Jamison & Emily Jamison Gromark, Sociala rörelser I en ny tid (Lund 2005), s. 73–74; Melucci (1995), s. 112.

88

var artikulerandet av samband mellan storheter som ekonomi och moral, och mellan individ, familj och samhälle. Folkförsäkringen alstrade och omvand-lade sparsamhet i en självförstärkande process: den skapade förutsättningar för sparande, den realiserade sparandet genom tvångsmekanismer, och den omsatte det ”lilla” kapitalet i nytta på olika nivåer. Livförsäkringens private-konomiska och socialekonomiska betydelse var tätt sammanvävda och öm-sesidigt förstärkande tankefigurer i den sparsamhetsideologi som utgjorde verksamhetens grund. Livförsäkringen utvecklade egenskaper hos individen som satte individen i stånd att själv ta ansvar för sin egen trygghet. Frukten av individens ansvarstagande omsattes sedan av folkförsäkringen i en oum-bärlig samhällsnytta.78

Karakteristiskt för sociala rörelser är även att det målrelaterade handlan-det i regel innehåller utopiska inslag. Föreställningen om en annorlunda framtid utgör en betydelsefull dimension för en rörelses mobiliseringskraft.79 Livförsäkringens utopiska inslag manifesterades i polemik med konkurre-rande välfärdsalternativ. Socialförsäkringen hotade moralen och produktivi-teten, medan understödsföreningarna underkändes utifrån ett perspektiv där vetenskap kopplades samman med kommersiell försäkringsverksamhet. Uppfostringsidealet kan också tolkas som ett utopiskt inslag. Den sociala uppgiften förutsatte och legitimerade ett paternalistiskt förmyndarskap. Denna ”uppfostrande plikt” tog avstamp i föreställningen om den svenske arbetaren som föga kapabel att förstå och ta till sig livförsäkringens idé. För att realisera livförsäkringens samhällsnyttiga potential krävdes därför ett ”inträngande i folksjälen”. Det föll på agentens lott att realisera den sociala uppgiften i termer av ett upplysningsprojekt. Genom att fylla samhället med ansvarstagande och förutseende individer kunde folkförsäkringen manifeste-ras som en i grunden god och samhällsförbättrande verksamhet. Tanken om en social uppgift konstruerade och legitimerade försäkringsrörelsens intres-sen i termer av ett allmänintresse som mobiliserade till handling.

Försäkringsmännen var fast rotade i en samhällssyn som byggde på ett klasstänkande. Den sociala frågans lösning innehöll progressiva inslag men var i grunden samhällsbevarande. Målet var att på självhjälpens grund utrota fattigdomen och skapa harmoni mellan samhällets olika klasser. Även om denna rörelse därmed inte innehöll några samhällsomstörtande inslag, så var syftet med verksamheten att påverka samhället i en given riktning. Talet om en social uppgift var i grunden en fråga om hur ett socialt problem definiera-des och omsattes i ett handlingsprogram. Denna process präglades även av identitetsformerande inslag.80 Ett sådant inslag var en medveten självfostran i syfte att se till att hela försäkringsrörelsen genomsyrades av de rätta idealen.

78 Även idag beskrivs livförsäkringens betydelse utifrån samma utgångspunkter, se ”Person-försäkring: Den privata livförsäkringens betydelse”, NE (2016) 79 Thörn (1997A), s. 152. 80 Om identitetsskapande, se Thörn (1997A) s. 114–115; Melucci (1995), s. 111–112.

89

Begreppet försäkringsman blev på så sätt normativt. Att föra vidare före-ställningar om livförsäkringens samhällsnyttiga och ideella karaktär uppfat-tades som en av verksamhetens viktigaste förutsättningar.

Livförsäkringens grundläggande idéinnehåll var i många avseenden tids-typiskt för en socialliberal hållning. Självhjälp och uppfostran svarade också mot skötsamhetsideal inom arbetarklassen.81 Framförallt finns det många gemensamma nämnare med grundtankarna inom den kooperativa rörelsen som växte fram under samma period. Den rationella försäkringstagare som försäkringsväsendet ville skapa och den rationella konsument som koopera-tionen eftersträvade var i många avseenden identiska. I bägge verksamheter-na framhävdes rörelsens moraliska karaktär: De uppfattades som ett medel för moderniseringens och rationalitetens utbredning i samhället; de bar på en harmonitanke och beskrevs som ett medel för klassförsoning.82 Folkförsäk-ringen förpackade samtidigt dessa idéer på sitt eget sätt. En viktig skillnad är också att idéinnehållet var tätt sammanflätat med en konkret verksamhet och teknologi som skulle lösa problemet.

I forskningen brukar kooperationen definieras som en social rörelse, eller folkrörelse. Som jag visat var denna tanke även ett inslag i försäkringsrörel-sens självrepresentation. Att detta begrepp brukades behöver däremot inte betyda att verksamheten i praktiken uppfyllde de krav som forskningen stäl-ler på sociala rörelser.83 Min poäng är att oavsett hur vi väljer att karaktärs-bestämma försäkringsrörelsen, så fyllde självbilden av en socialt orienterad rörelse en viktig funktion. I talet om den sociala uppgiften låg en källa till legitimitet och en potential till politisk mobilisering på den socialpolitiska arenan.

81 Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverks-samhälle 1880–1930 (Stockholm 2001); Berge (1995); Edling (1996); Hedin (2002). 82 Jmf Aléx (1994), s. 14–16, 115–121, 239–241. 83 Även inom kooperationen fanns det en spänning mellan en ideellt betonad målsättning och en kommersiell verksamhetsform, se Sun-Joon Hwang, Folkrörelse eller affärsföretag: Den svenska konsumentkooperationen 1945–1990 (Stockholm 1995), s. 1–4. Målet för en social rörelse är att förändra samhället genom att utmana myndigheter, makthavare och rådande kulturella värderingar, se Thörn (1997A), s.110–114; Håkan Thörn, Rörelser i det moderna: Politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789–1989 (Stockholm 1997B), s. 33.

90

3. En rationell verksamhet

Bolagens representanter framställde folkförsäkringen som en rationell och solid verksamhet och legitimerade verksamheten som vetenskapligt grundad. Det vetenskapliga anspråket baserades i ett speciellt attribut hos den vara som livförsäkringsbolagen förmedlade: Till sin mest basala form var en för-säkring enbart ett papper, en så kallad försäkringspolis. Denna handling re-presenterade i sin tur ett avtal mellan försäkringsgivaren och försäkringsta-garen, där en ekonomisk kompensation utlovades för en viss inträffad hän-delse. Kontraktets tillförlitlighet baserades på vetenskapliggörandet av denna utfästelse. I centrum för vetenskapliggörandet av livförsäkringen stod före-ställningen om kalkylerbarhet. Folkförsäkringen var en representant för den aktuarievetenskap som vuxit fram under 1800-talet. Inom den socialpolitiska diskursen har aktuarieförsäkring blivit synonymt med begreppet försäk-ringsmässighet.1 En försäkring definieras utifrån detta paradigm som en sta-bil tjänst som erbjuder en på förhand kalkylerbar förmån.2 Denna bild av verksamheten har ifrågasatts i tidigare forskning. Liz McFall beskriver för-hållandet mellan aktuarievetenskap och försäkringsverksamhet som spän-ningsfyllt: tekniken präglade praktiken, men det var inte en perfekt match-ning. Theodore Porter menar att aktuarierna själva ansåg att det var omöjligt att reducera deras uppgift till en fråga om objektivt kalkylerande. Aktuariens uppgift var framförallt att bidra med en expertis som byggde på en för varje bolag unik erfarenhet av affärsförloppet.3

Syftet i detta kapitel är att undersöka folkförsäkringen som vara och hur denna vara prissattes. Kapitlet kommer att röra sig på en teknisk detaljnivå som i förstone kan tyckas onödigt komplicerad. En diskussion av den veten-skapliga grunden är dock nödvändig för att förstå försäkringsrörelsen som en aktör på en arena för socialpolitik. I kapitlets första del beskriver jag livför-säkringar med utgångspunkt i den generella bilden om försäkringsmässighet. Hur spelade livförsäkringstekniken in i skapandet av de produkter som liv-bolagen förmedlade? I kapitlets andra del tar jag avstamp i den mer kompli-cerade bilden av relationen mellan livförsäkring som vetenskap och livför-säkring som affärsverksamhet. Fokus riktas mot aktuariesystemets tillämp-ning i praktiken under avhandlingens undersökningsperiod. Vilka problem 1 Baker & Simon (2002), s. 9–10. 2 För exempel se, Berge (1995), s. 11, 23, 42–43, 55, 59; Ewald (1991), s. 201–205; Feldbæk m.fl. (2007), s. 155–158; Larsson m.fl. (2005), s. 14; Lönnborg (1999), s. 12; Petersen m.fl. (2010), s. 31–32; Vad är försäkring? (2005). 3 McFall (2011), s. 668, 670; Porter (1995), s. 38–41, 101–113.

91

uppstod i en kommersiellt orienterad verksamhet? I kapitlets tredje del dis-kuterar jag aktuariesystemet utifrån ett socialt perspektiv. Vilka effekter fick vetenskapliggörandet för en socialt orienterad målsättning?

En fabrik för tillverkning av livförsäkringsskydd Med rubrikens ord beskrev chefsaktuarie Hagström Framtidens verksamhet. Aktuariens roll jämförde han med den vetenskapligt utbildade ingenjören i en fabrik; aktuarien utformade och utvecklade produkten, och han var ansva-rig för att ta fram lämpliga försäkringsformer.4 Försäkringsprodukternas tillförlitlighet baserades inom försäkringsrörelsen uttryckligen i ett veten-skapliggörande:

Hur är det då möjligt för livförsäkringsväsendet att skapa säkerhet för uppfyl-landet av de förpliktelser, ett försäkringsbolag åtager sig? Jo, förklaringen lig-ger däri, att den rationella livförsäkringen bygger på den mest solida, veten-skapliga grund, som kan tänkas, nämligen på den exaktaste av alla vetenska-per: på matematiken och dess behandling av statistiken.5

För att få ett grepp om hur matematik och statistik spelade in i denna verk-samhet krävs det en diskussion om aktuariesystemets premisser. Livförsäk-ringstekniken arbetade med tre grundelement: dödlighet, ränta och omkost-nader. Antaganden om dödlighet och ränta gav en nettopremie. Nettopre-mien tillsammans med tillägg för omkostnader gav en bruttopremie. Denna premie var grunden för de tariffpremier som i slutändan hamnade i agentens prospekt. I följande avsnitt beskriver jag hur en försäkringsprodukt konstrue-rades och prissattes.

De stora talens lag Den moderna livförsäkringen baserades på dödens oberäknelighet i det en-skilda fallet och dess regelbundenhet i fråga om stora grupper. Som Tryggs direktör konstaterade stod mänskligheten i ett fundamentalt avseende kvar på samma plats; hon visste aldrig när liemannen skulle komma och hämta henne.6 På samma gång karakteriserades mänsklighetens dödlighetsförlopp av den egendomliga omständigheten att för en större grupp personer var dödligheten förvånansvärt regelbunden. I en tillräckligt stor befolknings-grupp utjämnades tillfälligheterna och dödligheten gick att beräkna. Då gällde ”de stora talens lag”. Statistik över dödlighetens regelbundenhet be-skrev försäkringsmännen som livförsäkringens ”grundmur”. På denna sta-

4 K-G Hagström ”Teknisk Historik”, i Framtiden minnesskrift (1936), s. 38, 110 (kursivering i original). 5 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:7–8. 6 Om Trygghet (1949), s. 149.

92

tistik konstruerades sedan dödlighetstabeller som kunde användas för beräk-ning av det framtida dödlighetsförloppet.7 De stora talens lag möjliggjorde vad sociologen Anthony Giddens beskrivit som en ”kolonisering av framti-den”. Med detta menar han att i försäkringsverksamhet förvandlas en okänd framtid till ett område för kontrafaktiska möjligheter som går att kalkylera.8

Livförsäkringens grundformer Det trygghetsproblem som en osäker tillvaro skapade beskrev man inom livförsäkringen som varande av dubbel natur: ett kort liv skapade ett behov av skydd för efterlevande, medan ett långt liv skapade ett behov av sparande inför ålderdomen. Livförsäkringen hade två grundformer som svarade mot denna dubbla trygghetsproblematik. Ren dödsfallsförsäkring och ren livs-fallsförsäkring. Dödsfallsförsäkring innebar att försäkringssumman utbetala-des om den försäkrade avled före en viss tidpunkt och om försäkringstagaren levde efter denna tidpunkt utbetalades ingenting. I denna försäkringsform betalade de levande inom försäkringskollektivet för de som avlidit. Livsfalls-försäkringen var raka motsatsen. I denna försäkringsform utbetalades belop-pet till dem som levde vid försäkringstidens slut och de som hade avlidit betalade här för de kvarlevande. Grovt förenklat kan man säga att försäkring av dödsfallskaraktär motsvarar vad vi i dagligt tal menar med en livförsäk-ring, medan försäkringar av livsfallskaraktär inryms i begreppet pensionsför-säkringar.9

I praktiken var det sällsynt att dessa försäkringsformer förekom renod-lade. På ett tidigt stadium började aktuarier laborera med de två grundfor-merna och utvecklingen gick mot att dessa kombinerades i nya försäkrings-produkter.10 Man experimenterade också med olika sätt att ordna med pre-miebetalningen och utbetalningen av försäkringsbeloppet. Teoretiskt sett var möjligheterna oändliga och vid början av 1900-talet hade det växt fram ett omfattande system med olika tariffer. Sven Palme beskrev agentens prospekt som en ”matsedel” för allmänheten.11

7 Se till exempel Knut Hultman, Om livförsäkringsteknik: En elementär lärobok med särskild hänsyn till svenska förhållanden (Stockholm 1940), s. 26–30; Instruktionskurs för ackvisitö-rer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:2–4; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:2–6. Jmf Feldbæk m.fl. (2007), s. 158. 8 Anthony Giddens ”Fate, risk and security”, i Cosgrave (2006), s. 31. 9 Under avhandlingens tidsperiod var det dock vanligare att tala om livränteförsäkringar än pensionsförsäkringar. Pensionsförsäkringen var till sin form detsamma som en inkomstförsäk-ring kombinerad med en uppskjuten livränta, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), 7:16, 18–19. 10 Cramér, Harald, Utredning och förslag rörande grunder för liv- och pensionsförsäkring (Stockholm 1938), s. 1. 11 För exempel på denna matsedel och de behov som de förväntades kunna fylla, se Palme (1911), Bilaga C; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 7:1–28.

93

Blandad liv- och kapitalförsäkring med fasta premier Den blandade- liv och kapitalförsäkringen var en kombination av dödsfalls- och livsfallsförsäkring. Vid vanlig livförsäkring, så kallad kapitalförsäkring mot dödsfall, utbetalades försäkringsbeloppet vid den försäkrades död, eller senast vid fyllda 90 år.12 I den blandade liv- och kapitalförsäkringen sattes utbetalningsåldern lägre; den ideala åldern var 65 år.13 Fördelen med den blandade liv- och kapitalförsäkringen var att den svarade upp mot det dubbla behovet av trygghet. I idealfallet fyllde folkförsäkringen både en så kallad skyddsfunktion och en sparfunktion. Sparfunktionen renderade folkförsäk-ringen en pensionsliknande funktion. Att denna försäkringsform bildade ett kapital för ålderdomen innebar dock inte att den var en pensionsförsäkring. Den innehöll ett inslag av systematiskt sparande, men försäkringssumman i sig påverkades inte av hur länge den försäkrade levde efter försäkringsfallet.

Inom försäkringsverksamhet kan premiesättningen ske på två huvudsak-liga sätt; med rörliga- eller fasta premier. Vid försäkring med rörliga premier beräknades en premie som anslöt sig direkt till varje års risk. Inom försäk-ringsrörelsen uppfattades detta system som opraktiskt. Problemet var att för den som levde länge skulle premien vara som störst när betalningsförmågan var som lägst.14 Ett karakteristiskt kännetecken för aktuarieförsäkringen var att den tillämpade fasta premier. För den blandade liv- och kapitalförsäk-ringen beräknades en fast genomsnittspremie för den aktuella inträdesåldern. Den fasta premien bestod av två delar; en riskpremie och en sparpremie. Riskpremien täckte bolagets utgifter för dödsfallen, medan sparpremien skapade medel för utbetalningar till de kvarlevande vid försäkringstidens slut. Sparpremierna bildade den för aktuarieförsäkringen karakteristiska premiereserven.15 Tillämpandet av fasta premier innebar att livbolagen fun-gerade som en form av bankinstitut.

Ränta och omkostnader I ett livbolag lades inte premierna bara på hög, utan de investerades och gjordes räntebärande. Räntan skapade på så vis en inkomst för bolagen vid sidan av själva premieinkomsten.16 Antaganden om ränta och dödlighet gav

12 Andra benämningar som användes för renodlade dödsfallsförsäkringar var ”livstidsförsäk-ring”, ”ren livförsäkring” och ”begravningsförsäkring”. 13 Den blandade liv- och kapitalförsäkringen utvecklades senare. Ur ett livförsäkringstekniskt perspektiv var dock förhållandet det omvända: Kapitalförsäkring mot dödsfall var en variant av blandad liv- och kapitalförsäkring där utbetalningsåldern sattes till 90 år, se Instruktions-kurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:8–9; Kurs för livförsäkringsackvisitö-rer (1932), s. 7:2–3. 14 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:4; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 2:7. 15 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:4–6. 16 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:8–9; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 2:10.

94

den så kallade nettopremien. Nettopremien belastades sedan med ytterligare omkostnader för bolagets verksamhet. Dessa delades in i tre grupper: an-skaffningskostnader, förvaltningskostnader och premieuppbördskostnader.17 Nettopremien tillsammans med omkostnadstillägget gav en bruttopremie. För den tariffpremie som hamnade i prospektet tillkom sedan ytterligare ett säkerhetstillägg som placerades i en speciell reserv. Figur 3.1 är ett exempel på sammansättningen av en tariffpremie för en blandad liv- och kapitalför-säkring: Tabell 3.1: Sammansättning av en blandad liv- och kapitalförsäkring. Tariff D60: Försäkringsbeloppet är 1000 kronor, försäkringstagarens ålder 30 år och försäkring-en faller ut senast vid 60 års ålder. Delpremier Tariff D60

Kr. % Nettopremie 22 00 80,00 Anskaffningskostnadspremie 2,12 7,7 Premieuppbördskostnadspremie 1,10 4,0 Förvaltningskostnadspremie 1,72 6,3 Säkerhetstillägg 0,54 2,0 Källa: Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:11. Utöver dessa poster belastades folkförsäkringar med ytterligare två omkost-nader. Beräkningen av premien utgick ifrån en helårspremie. Om denna de-lades upp i mindre poster innebar det ett antal merkostnader som bolaget skulle kompenseras för.18 Den särskilda terminspremie som fastställdes blev alltså högre än årspremien. För de försäkringstagare som betalade sin premie veckovis blev detta tillägg som störst. Den andra kostnaden var ett tillägg för den premiebefrielseförsäkring som var obligatorisk inom folkförsäkringen. Den slutliga tariffpremien som stod i folkförsäkringsbolagens prospekt bes-tod av nettopremie, omkostnads- och säkerhetstillägg, premiebefrielsetillägg och terminspremiebelastning.

17 I anskaffningskostnaderna ingår dels agenternas provisioner, löner, resekostnader och hu-vudkontorets kostnader för att leda och övervaka agentverksamheten, dels kostnader för för-säkringens behandling vid bolaget, såsom läkararvoden, riskbedömning och trycksaker. Till förvaltningskostnaderna hör huvudkontorets arbete med statistik, fonder, reglering av försäk-ringsfall, utbetalning av premieåterbäring och vinst, o s v. Premieuppbördskostnader rör alla kostnader för beståndsvård och inkassering, såsom inkassoprovision, bokföring, kontroll och kontorsuppgifter för detta ändamål. 18 Dessa utgjordes av tre moment: ökade kostnader för hanteringen av premierna (varje inkas-serad premie fordrar viss kostnad oberoende av sin storlek), minskade ränteintäkter, samt kompensation för att endast delar av årspremien hunnit bli inbetald vid ett eventuellt försäk-ringsfall. För omkostnader, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:11–14; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:10–13.

95

Aktuarieförsäkring i praktiken Nationalekonomen Gustav Cassel konstaterade att för den stora allmänheten framstod livförsäkringen som ett resultat av statistik och matematik. Hur denna bild av verksamheten tillkommit diskuterade inte Cassel. Han påpe-kade emellertid att ett sådant perspektiv uteslöt viktiga ”ekonomiska reali-teter” som inverkade på livförsäkringen.19 När livförsäkringstekniken tilläm-pades på en kommersiell verksamhet skapades nämligen ett antal svårigheter som livbolagen var tvungna att hantera. I detta avsnitt diskuterar jag den praktiska utformningen av verksamheten med utgångspunkt i de tre grunde-lementen, dödlighet, ränta och omkostnader.

Livbolagen och elementet dödlighet Livförsäkringens så kallade grundmur var en matematisk sanning som var svår att omsätta i praktiken. För att beräkningarna överhuvudtaget skulle gälla krävdes det en verksamhet av betydande omfattning. Försäkringsmän-nen konstaterade själva att för bolag i den storlek som förekom i Sverige var det inte alls säkert att dödligheten följde de stora talens lag. Bolagens pre-mieberäkningar skedde under antagandet att rörelsen skulle få en sådan om-fattning att lagen gjorde sig gällande. Klart var dock att dödlighetsförloppets tillförlitlighet ökade med antalet försäkringstagare.20 Ur soliditetssynpunkt kunde ett bolag därför aldrig bli för stort.

En tendens som livförsäkringen också behövde ta ställning till var att död-ligheten alltsedan 1800-talets början varit sakta sjunkande. Att bygga verk-samheten på en dödlighetstabell som återgav en äldre erfarenhet innebar att den beräknade dödligheten blev högre än vad som förväntades bli utfallet i praktiken.21 För folkförsäkringar innebar det att den beräknade premien blev för hög. För pensionsförsäkringar blev förhållandet istället det omvända.

Ursprungligen hade de svenska livbolagen använt sig av engelska dödlig-hetstabeller. Under början av 1900-talet övergick man istället till tabeller framtagna för svenska förhållanden. Problemet var att denna aggregerade dödlighet inte speglade dödligheten för ett specifikt befolkningsmaterial. Den tog inte hänsyn till att olika bolag marknadsförde sig mot olika socioe-konomiska lager inom befolkningen. Under 1920-talet började aktuarier ta fram tabeller som var ett adekvat uttryck för dödligheten inom respektive bolags försäkringsstock.22 Det är i denna fråga som aktuariens speciella kun-skap om bolagets unika affärsförlopp gjorde sig gällande.

19 Cassel (1928), s. 67. 20 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:6; Palme (1911), s. 24. 21 Hultman (1940), s. 89, 233; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:4–5; Palme (1911), s. 42–43. 22 Cramér (1928), s. 108; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 91–98; Palme (1911), s. 9–10, bilaga A och B.

96

Aktuariens expertis var avgörande för att hantera ett flertal omständighe-ter som påverkade dödligheten i ett livbolag. Den första faktorn en aktuarie måste ta ställning till var självurval. Denna ”fara” baserades på antagandet, att om vem som helst kunde få livförsäkra sig skulle ”de som vandra på gra-vens brädd” antagligen vara de första. Livbolagen måste därför försäkra sig om att den sökande var en normal risk. Endast då speglades den medeldöd-lighet som dödlighetstabellen representerade. Metoden för detta var riskdif-ferentiering. Detta förfarande uppfattades också som nödvändigt utifrån en konkurrenssynpunkt. Av ekonomiska skäl förväntades normala risker alltid välja de bolag som tillämpade riskdifferentiering.23 Det är i denna fas som läkarvetenskapen gjorde sin entré i livförsäkringsverksamheten.

Ända fram till slutet av 1800-talet var en läkarundersökning obligatorisk för blivande försäkringstagare. Folkförsäkringen tillämpade istället en kom-bination av karensförsäkring och självdeklaration. Karensbestämmelser var en metod för att kompensera för bortfallet av läkarundersökningen. Villko-ren var i allmänhet att försäkringen gällde fullt ut först efter tre år.24 Den sökandes självdeklaration var en redogörelse för dennes sjukdomshistoria, vilken bedömdes av livbolagets överläkare. Vid tveksamheter var det agen-ternas uppgift att komplettera med ytterligare information.25

De sökande klassificerades i goda och mindre goda liv; eller normala och icke normala risker. De icke normala riskerna delades sedan in i de två kate-gorierna restriktions- och avslagsrisker. Restriktionsriskerna antogs av bola-gen med premieförhöjning, medan avslagsriskerna avvisades. Fördelningen mellan dessa huvudgrupper på antalet ansökningar var 85 procent normala risker, tio procent restriktionsrisker och fem procent avslagsrisker.

Kategoriseringen av försäkringstagarna ger en inblick i hur försäkrings-verksamheten tillämpade medicinska rön och statistik. Den kommersiella verksamhetsformen skapade en drivkraft för upprättandet av nya kategorier. En självklar utgångspunkt var ålder, som sedan utökades med andra katego-rier som kön, yrke, civilstånd och vistelseort.26 Karakteristiskt för folkförsäk-ringen var att hela dess klientel betraktades som en egen riskklass. Arbetar- 23 Cramér (1944), s. 20–21; Hultman (1940), s. 93–94; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:1–2; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:4; Palme (1911), s. 11–13. Jmf Petersen m.fl. (2010), s. 32. 24 Under första året betalades vid dödsfall enbart premierna tillbaka, under andra försäkringså-ret utbetalades en del av försäkringssumman, om karensförsäkring, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:2; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:3–4; Palme (1911), s. 16–17. 25 Som exempel skulle agenten ha ögonen på ”svävande uppgifter” om reumatiska åkommor, tidigare vård för tuberkulösa sjukdomar och könssjukdomar eller om lungåkommor förekom-mit hos föräldrar eller syskon. Agenten skulle dessutom ägna speciellt intresse åt frågan om värnpliktens fullgörande samt ha ögonen på den sökandes allmänna kroppskonstitution. Om självdeklaration, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:2–5; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:5–6. 26 Cramér (1928), s. 108; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:10–11.

97

klassen antogs ha en högre dödlighet än de samhällsklasser som den vanliga livförsäkringen vände sig till. Nettopremien inom folkförsäkring var därför högre än inom den vanliga livförsäkringen.

Riskbedömningen utnyttjades för att dela in restriktions- och avslagsris-ker i ytterligare kategorier. I första hand gick bolagen på den allmänna kroppskonstitutionen, och magerhet och fetma uppfattades som en varnings-klocka.27 Andra sjukdomar eller risker som ledde till åtgärder var bland annat njursjukdomar, syfilis, magsår och högt blodtryck. Målet med riskbedöm-ningen beskrevs som att skapa en ”helhetsbild av aspirantens kroppsliga och andliga hälsotillstånd”. Kroppskonstitution, familjehistoria och sjukdomshis-toria resulterade i en mångfald kombinationer som bolagets överläkare be-hövde ta ställning till.28 Riskbedömningen var en integrerad del av produk-ten. Det var en prövning som försäkringstagaren utsatte sig för och själv betalade för genom tillägg till premien. Samtidigt gick det inte att driva risk-differentieringen hur långt som helst, då detta skulle vara omöjligt att till-lämpa i praktiken. Faran var att grupperna skulle bli för små för att de stora talens lag skulle göra sig gällande.29

Sammanfattningsvis påverkades det faktiska dödlighetsförloppet inom ett bolag av ett flertal omständigheter som aktuarierna behövde ta ställning till: livbolagens begränsade omfattning, en sjunkande dödlighet, marknadsfö-ringens inverkan och självurval var några av de faktorer som livbolagen behövde kompensera för. I praktiken var det alltså svårt att beräkna dödlig-heten inom ett bolag.

Under 1940-talet kunde statliga utredare också konstatera att dödligheten under en lång rad år faktiskt hade varit avsevärt lägre inom folkförsäkringen än inom den vanliga livförsäkringen. Inom folkförsäkringen hade mellan år 1936 och 1943 den verkliga kostnaden för dödsfall varit under 50 procent av den beräknade.30 För försäkringsmännen var detta ingen nyhet. I De Förena-des minnesskrift från 1927 påpekades att dödsfallskostnaderna legat på denna nivå.31 I fråga om elementet dödlighet beskrev den tongivande aktua-rien Harald Cramér det som, att tekniken var ”någorlunda rustad” för att möta de krav som ställdes på verksamheten. Beträffande de två andra ele-menten, ränta och omkostnader, var kunskapen betydligt mer osäker.32

27 Magerhet var en signal för tuberkulosrisker. Till dessa räknades även de försäkringstagare som antogs ha anlag för tuberkulos. Fetma signalerade i sin tur hjärtfelsrisker. Tuberkulosris-ker och hjärtfelsrisker var de vanligast förekommande riskerna och föranledde i regel förhöj-ning eller avslag. 28 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:11–15. 29 Cramér (1944), s. 21; Palme (1911), s. 13. 30 SOU 1946:34, s. 127, 137, 360–361; SOU 1949: 25, s. 133–134. 31 De Förenade minnesskrift (1927), s. 39–40; Hultman (1940), s. 274. 32 Harald Cramér, ”Livförsäkringsteknik”, i Sex Föreläsningsserier ingående i Svenska för-säkringsföreningens utbildningskurs 1927. (1928), s. 123. Cramér disputerade i matematik 1917, tjänstgjorde i Pensionsstyrelsen 1918–1919 och i Försäkringsinspektionen 1919–1920.

98

Räntan och penningvärdets gripbarhet Bestämmandet av räntefot beskrev försäkringsmännen själva som ett av de mest svårlösta problemen för livförsäkringen. Det är i denna fråga som na-tionalekonomiska överväganden får betydelse för verksamhetens utform-ning. Hur kan man veta att en räntefot kommer att vara betryggande i decen-nier framöver? Även beträffande ränta var det till en början en fråga om att begagna tidigare erfarenhet i syfte att förutspå framtiden. Till exempel kom Palme under 1910-talet fram till att utvecklingen visade, att en räntefot på fyra procent måste anses som fullt betryggande.33 Under 1920-talet började man ifrågasätta om det var tillräckligt att basera verksamheten på sådana antaganden. Cramérs uppfattning var att man faktiskt inte kommit längre än att tillämpa den enkla regeln att hålla sig på den säkra sidan. Han påpekade att även i kommittébetänkanden var det vanligt att åtskilliga sidor ägnades åt dödlighetstabeller, samtidigt som räntefoten avfärdades på några rader ge-nom konstaterandet att det var högst osannolikt att den under ”överskådlig tid” skulle sjunka under en viss storlek.34

Problemet var, som Cramér konstaterade, att en avvikelse i den beräknade ränteinkomsten kunde få allvarligare följder än en liknande avvikelse i död-ligheten. För en försäkringsman som Cramér låg det en påtaglig fara i att kritiker kunde dra den slutsatsen att försäkringsteknikens finesser i fråga om dödlighet var ”tämligen överflödiga”, när man fortfarande i fråga om räntan var hänvisad till ett grovt och primitivt förfaringssätt. Försäkringsrörelsen riskerade att anklagas för att ”sila mygg och svälja kameler”.35

Ett seriöst försök att bidra med en vetenskaplig analys av räntans utveck-ling lämnade nationalekonomen Cassel i sin föreläsning för blivande försäk-ringstjänstemän. Analysen tog fasta på att räntefoten styrdes av utbud och efterfrågan på kapital. Ett ökat nettosparande innebar därför en potentiell sänkning av räntefoten. Nettosparandet beskrev Cassel som beroende av medborgarnas vilja att ta ansvar för sin trygghet.36 De mål som den sociala uppgiften satte i centrum – trygghet och personligt ansvar – var just de fak-torer som i Cassels analys bar på en potential att pressa ned räntefoten och därmed öka priset på folkförsäkringar. En framgångsrik spridning av livför-säkringsidén innebar därför en potentiell ökning av priset på denna idé.

Även Cassel konstaterade att en kraftigt fallande ränta kunde innebära en ”katastrof” för försäkringsväsendet. I hans analys balanserades emellertid Han var verksam som aktuarie i bland annat Svenska lif och Sverige. Han var professor i försäkringsmatematik och matematisk statistik vid Stockholms högskola 1929–1958. År 1941 blev han ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, 1950–1958 var han rektor för Stock-holms högskola, och 1958–1961 universitetskansler, se Englund (1993), s. 272–280. 33 Palme (1911), s. 45. 34 Cramér (1928), s. 123. 35 Cramér (1928), s. 124. För beräkningar av räntefotens inverkan, se Hultman (1940), s. 233–237. 36 För en utförlig diskussion av räntan och en analys av sparande, se Cassel (1928), s. 67–79.

99

nettosparandet upp av efterfrågan på kapital inom produktionen. En bety-dande sänkning av räntefoten uppfattade han därför som högst osannolik så länge den tekniska utvecklingen fortgick. Cassel såg bara ett enda hot mot denna prognos; en expansion av ”försäkringssystemet över alla gränser”. Vad Cassel åsyftade var en genomgripande utvidgning av det statliga pen-sionssystemet på livförsäkringsteknisk grund. En sådan utveckling skulle enligt Cassel snedvrida kapitalmarknaden och på sikt hota tillväxten i sam-hället.37 Denna tanke kom att bli vägledande för försäkringsrörelsens posi-tionering till offentlig försäkringsverksamhet.38

Cramér var till skillnad från Cassel mindre optimistisk ifråga om möjlig-heten att åstadkomma pålitliga ränteprognoser för de tidsrymder som livför-säkringen arbetade med. Han menade dock att det under den närmaste tiden inte fanns någon fara i att räntan skulle falla under fem procent. För att vara på den säkra sidan tillämpade de svenska livbolagen under 1920-talet en räntefot på fyra procent.39

Två år efter att Cramér och Cassel resonerade om möjligheterna att kalky-lera räntefoten inträffade den stora räntekatastrofen. 1929 började räntan sjunka snabbt och året därpå tangerades den farliga gränsen kring fyra pro-cent. Under 1931 sjönk den, som Hagström uttryckte det i Framtidens min-nesskrift, för första gången i ”vår tid” under denna nivå. Uppfattningen un-der början av 1930-talet var att en nedgång till tre procent under en kortare tid inte innebar ett direkt hot mot de svenska livbolagens solvens. De stora marginalerna i fråga om elementet dödlighet kunde användas för att täcka upp förlusterna.40 Glidningen fortsatte dock och under 1934 och 1935 note-rades nya bottennoteringar på 3, 01 procent.41 Redan 1934 stod det klart för försäkringsmännen att man var tvungen att genomföra en revision av beräk-ningsgrunderna inom livförsäkringen. 1935 kom folkbolagen gemensamt överens om att sänka räntefoten till tre procent.42

Cramér presenterade 1938 en egen försäkringsutredning som föreslog en genomgripande revision av beräkningsgrunderna för livförsäkringen. Ett av de främsta skälen var den sjunkande räntefoten. Cramér konstaterade krasst att man för närvarande svävade i fullständig ovisshet om det framtida ränte-lägets utveckling. En räntefot över 2,5 procent kunde enligt Cramér inte anses betryggande. En annan lösning som Cramér diskuterade var att livbo-lagen istället skulle börja tillämpa en rörlig räntefot som inom bankverksam-heten. Att gå över till ett system med rörliga försäkringssummor skulle lösa det delikata problemet med valet av räntefot för premieberäkning. Cramér

37 Cassel (1928), s. 74. 38 Se vidare kapitel 9. 39 Cramér (1928), s. 124–125. 40 Framtiden minnesskrift (1936), s. 137. 41 Framtiden minnesskrift (1936), s. 133. 42 Hagström (1936), s. 133–137; Hultman (1940), s. 246–249.

100

var dock själv emot en sådan lösning. Han ansåg att en sådan radikal om-läggning av livförsäkringens fundamentala principer allvarligt skulle rubba allmänhetens förtroende för livförsäkringen. Cramér poängterade också att fasta försäkringsbelopp med all säkerhet varit en värdefull tillgång för livför-säkringsbolagen i konkurrensen med understödsföreningar. Utan verkligt tvingande skäl borde bolagen därför inte frångå fasta garanterade försäk-ringssummor.43 Cramérs resonemang är ett exempel på hur försäkringstek-niska skäl fick stå tillbaka för kommersiella hänsyn.

Ett annat problem som hänger samman med räntan var penningvärdets beständighet. Ekvivalensen i ett försäkringskontrakt gällde det nominella beloppet, inte realvärdet:

Hela försäkringsväsendet, som det hittills är uppbyggt, är baserat på den förut-sättningen att en krona alltid är en krona, och att man alltid har att räkna med ett oförändrat penningvärde.44

Det sjunkande penningvärdet under 1930-talet innebar att det reella värdet av försäkringarna sjönk trots att medelförsäkringssumman ökade inom folk-försäkringen.45 Under 1950-talet kunde den tongivande försäkringsmannen Filip Lundberg, aktuarie och direktören för De Förenade, konstatera att för-säkringstagarna under en lång tid hade betalat in sina pengar i ett vida bättre penningvärde, än i vilket de hade fått eller kunde förvänta sig att få sina för-säkringar utbetalda. Direktörsföreningen lade skulden på den förda ekono-miska politiken, som inte i tillräcklig grad månat om ett fast penningvärde.46 Ända sedan första världskriget hade framkallat en hög inflation hade man inom försäkringsväsendet diskuterat frågan om värdebeständiga försäkring-ar. Någon lösning på detta problem presenterades inte under den period som jag behandlar i avhandlingen.

En viktig förutsättning för de försäkringstekniska beräkningarna var alltså en stabil räntenivå. Som jag visat var räntenivån svår att fastställa utefter objektiva kriterier. Symptomatiskt var att en framgångsrik försäljning av livförsäkringar i sig kunde påverka ränteläget. Ett sjunkande penningvärde utgjorde också ett hot mot förtroendet för aktuariesystemet. Risken var att den på förhand kalkylerade förmånen i efterhand kunde visa sig vara värde-lös, vilket kunde kasta tvivel över livförsäkringens förmodade samhällsnytta. Betydelsen av en stabil ränta och ett fast penningvärde innebar att kalkyle-randets utfall politiserades. Aktuariesystemets tillförlitlighet och ”nytta” var beroende av försäkringsrörelsens agerande på en politisk arena. Lobbying-verksamhet på riksnivå var en förutsättning för de kalkyleringar som genom-fördes. 43 Cramér (1938), s. 1, 4. 44 Cassel (1928), s. 75–79 (citat s. 75). 45 Se SOU 1946:34, s. 111. 46 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 50–53.

101

Den spruckna omkostnadsramen Under livförsäkringens första tid var uppfattningen att livbolagens omkost-nader var så låga att försäkringstagarna inte skulle belastas med dessa. Pre-mierna beräknades därför utifrån den så kallade nettometoden som inte tog någon hänsyn till livbolagens omkostnader. I 1903 års försäkringslag höll man fortfarande fast vid denna metod. Etablerandet av folkförsäkringen in-nebar att kostnaderna snabbt började öka inom livförsäkringen. Som bote-medel mot denna tendens gick man 1914 över till den så kallade bruttometo-den som innebar att även omkostnaderna blev en integrerad del av det för-säkringstekniska systemet.47 Livförsäkringsteknikens tredje element, om-kostnader, tillkom därmed på ett relativt sent stadium.

Trots kravet på en rationell omkostnadsplan gick det inte att hålla tillbaka en utveckling mot ökade kostnader. Folkförsäkringens omkostnadskvot låg fortsatt betydligt högre än inom den stora försäkringen. Enligt Försäkrings-inspektionens beräkningar gick under 1935 ca 27 procent av premieinkoms-ten till omkostnader. Av dessa stod närmare tolv procent för anskaffning. I den vanliga livförsäkringen var under 1935 omkostnadskvoten ca 16 pro-cent, av vilken anskaffningskostnaden utgjorde åtta procent.48

Enligt de grunder som gällde på 1940-talet var prisskillnaden för samma försäkring som störst mellan folkförsäkring som inkasserades en gång i veckan och stor försäkring med årspremie.49 En prisskillnad på 25 procent innebar att för exakt samma ekonomiska skydd ökade priset med 34 procent. Prisökningen var framförallt ett resultat av folkförsäkringens personliga in-kassering. Lägger man samman kostnaden för anskaffning och premieupp-börd gick ca 28 procent av premien till agentverksamheten.

I praktiken var folkförsäkringens omkostnader dessutom högre än de be-räknade. För folkförsäkring med veckopremier så översteg under 1942 an-skaffningskostnaderna de beräknade kostnaderna med 50 procent, samt i fråga om premieuppbörd och förvaltning med 14 procent. För folkförsäkring med veckopremier innebar det att de totala omkostnaderna översteg de be-räknade med 19 procent. Inom den stora försäkringen var förhållandet istäl-let att omkostnaderna endast uppgick till 84 procent av de beräknade. Skill-naden i omkostnader mellan stor och liten försäkring var alltså betydligt större än vad som framkommer av beräkningsgrunderna för premierna. Den stora underdödligheten inom folkförsäkringen utnyttjades för att täppa till luckan mellan de beräknade och de faktiska omkostnaderna.50

47 Cramér (1928), s. 88–91; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 104–114, 137, 140–142. 48 Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 107. Mellan 1935–1952 låg förvaltnings-kostnaderna inom folkförsäkringen kring 30 procent; inom den stora livförsäkringen omkring 15 procent. 49 SOU 1946:34, s. 126. Se bilaga 3. 50 SOU 1946:34, s. 129–130.

102

Cramér konstaterade att omkostnadernas uppdelning på olika poster i praktiken var tämligen godtycklig. En tillförlitlig jämförelse mellan verkliga och beräknade omkostnader i ett bolag skulle kräva en noggrann och detalje-rad analys av bolagets arbetsmetoder.51 Ett faktum var trots allt att en bety-dande del av den fasta premien gick till omkostnader som visade sig vara svåra att beräkna på förhand.

Prisbildningens elasticitet Livförsäkringsteknikens tre grundelement – dödlighet, ränta och omkostna-der – innehöll alla en betydande osäkerhet. Försäkringsmännen konstaterade själva att det av lätt insedda skäl var omöjligt att på förhand beräkna dessa faktorer. Karakteristiskt för livförsäkringsverksamhet var istället att brutto-premien var beräknad i överkant, den innehöll ett överpris. För att vara på säkra sidan utgick man ifrån antaganden om högre dödlighet, lägre ränta och högre omkostnader.52 Normalt sett uppstod då ett överskott på rörelsen. Det finns en progression i hur detta överskott har hanterats av försäkringsrörel-sen. För de första livbolagen i Sverige innebar överskottet betydande aktie-utdelningar. Under 1800-talets sista decennier etablerades istället en praxis där försäkringstagarna blev delaktiga i verksamhetens behållning. I 1903 års försäkringslag stipulerades att överskottet skulle tillfalla försäkringstagarna, med undantag för en mindre utdelning till aktieägare.53 Under 1940-talet lagstadgades att allt överskott på verksamheten skulle betraktas som försäk-ringstagarnas medel.54

Beräknandet av en väl tilltagen bruttopremie hörde till beräkningsgrun-derna av första ordningen. Dessa kompletterades med beräkningsgrunder av andra ordningen som syftade till att fördela de eventuella vinstmedel som uppstått. Denna behållning delades i sin tur upp i premieåterbäring och vinst.55 Genom att välja mindre försiktiga antaganden på de tre grundelemen-ten beräknades premieåterbäringen. Eventuell behållning utöver denna kal-lades för vinst. Förhållandet mellan dessa var alltså att premieåterbäringen var beräknad på samma sätt som bruttopremien, fast med en knappare säker-hetsmarginal, medan vinstutdelningen baserades på det eventuella överskot-

51 Cramér (1928), s. 128. 52 Lagbestämmelserna för premieberäkning stipulerade att dessa mått skulle väljas så att de kunde anses betryggande utifrån rådande erfarenhet, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 3:2; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:14. 53 Den etablerade uppfattningen under 1900-talet, om vinståterbäring som en självklar och nödvändig del av verksamheten, var ett resultat av en lång kamp under de sista 30 åren av 1800-talet, se kapitel 7. 54 SOU 1946:34, s. 64, 76. 55 Uppdelningen av överskottet på premieåterbäring och vinst infördes i 1917 års försäkrings-lag. I 1948 års försäkringslag frångicks denna uppdelning och alla vinstmedel benämndes återbäring. För en sammanfattning av vinstfrågan, se Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 147–158.

103

tet därutöver. En viktig skillnad mellan första och andra ordningens beräk-ningsgrunder var att bolagen inte gjorde några utfästelser beträffande storle-ken på premieåterbäring och vinst.56 Livförsäkringens ”verkliga” kostnad var inbetalda premier med avdrag för de vinster som dessa bidragit till.57 Det fanns, som Lundberg formulerade det i Direktörsföreningens minnesskrift, ”en bred klyfta mellan tariffpremien och försäkringens slutgiltiga pris”.58

En rationell beräkning av försäkringstagarnas vinstdelaktighet uppfattades av ledande försäkringsmän som en av livförsäkringsteknikens viktigaste uppgifter.59 Målet var att vinstsystemet skulle vara så rättvist som möjligt. Varje försäkringstagare skulle få sin försäkring till ett pris som så lite som möjligt översteg det som den verkligen hade kostat. Under slutet av 1800-talet konstaterade man att denna målsättning krävde ett fördelningssystem som tog hänsyn till vinstkällorna, det vill säga underdödlighet, överränta och omkostnadsbesparingar.60 I teorin var en rättvis fördelning en viktig målsätt-ning, men i praktiken visade det sig att en ”absolut rättvisa” var omöjlig att uppnå. Redan på 1920-talet konstaterade Cramér att:

Den eftersträvade rättvisan vid överskottets fördelning mellan olika försäk-ringstagare blir nödvändigt åtminstone delvis en illusion, och det pris, en för-säkring i verkligheten betingar, kan i själva verket icke entydigt bestämmas.61

Rättvisekravet ledde till en differentiering av försäkringstagare även i fråga om vinstdelaktighet. Utifrån antaganden om en förmodad lägre dödlighet hos vissa grupper kunde livbolagen erbjuda bland andra präster och nykterister en högre vinstdelaktighet. En i rättvisans namn långt driven uppdelning i olika vinstgrupper innebar samtidigt ett hot mot beräkningsgrundernas gil-tighet. Hur pass detaljerad en vinstgruppindelning kunde vara blev i slutän-dan en ”praktisk lämplighetsfråga”.62

Under 1930-talet aktualiserades också frågan om räntans betydelse för vinsttilldelning, då flera livbolag tvingades att ställa in all form av återbä-ring. Räntekatastrofen ställde i förgrunden frågan om i vilken mån olika generationer av försäkringstagare skulle vara solidariska med varandra? I efterhand konstaterade man i Direktörsföreningen att det var frapperande hur ”föga rustade” aktuarierna hade varit för att möta den uppkomna situationen. De åtgärder som vidtogs beskrev man som provisorier som ledde till nya

56 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:14–18. 57 Vilket också slogs fast av lagstiftaren, se SOU 1946: s. 33–34. 58 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 70. 59 Cramér (1928), s. 144; Hultman (1940), s. 155; SOU 1946:34, s. 70. 60 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 149–150. 61 Cramér s. 144, 146 (citat s. 144). 62 Cramér (1928), s. 146; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 154.

104

provisorier.63 En viss godtycklighet var helt enkelt ofrånkomlig. Enligt le-dande försäkringsmän fanns det därför inte någon metod som kunde anses vara den bästa. Fortfarande under 1950-talet var uppfattningen att fördel-ningen av vinstmedel hörde till ett av de mest svårlösta problemen inom livförsäkringen. Av olika skäl var det därför praxis att man tillämpade någon form av ”mekanisk” vinstfördelning, och inom folkförsäkringen infördes ingen enhetlig metod för beräkning och fördelning av vinstmedel.64

En viktig slutsats är att aktuarierna utgick ifrån att det fanns en betydande felmarginal beträffande beräkningsgrundernas giltighet för en kommersiell verksamhet. En premiss för en solid verksamhet var istället att man tog ut ett överpris. Systemet med överpris och återbäring innebar att aktuariesystemet också fungerade som ett fördelningssystem. Summan av premierna var inte detsamma som det ”verkliga” priset; först i efterhand gick detta att fastställa. Det slutgiltiga priset kunde dock aldrig vara helt rättvist. I viss mån innebar systemet att den osäkerhet som präglade kalkylerandet hanterades genom att skjuta problemen på framtiden.

Glappet till den sociala uppgiften En av försäkringsteknikens utgångspunkter är antagandet, att försäkring mot en händelse inte påverkar sannolikheten för att denna händelse kommer att inträffa. I den praktiska utformningen av verksamheten utgår man däremot ifrån att försäkringsverksamheten i sig själv tenderar att bidra till ett ökat antal ersättningsfall.65 Utifrån brandförsäkring som exempel innebär denna effekt, att risken för vårdslöshet växer när försäkringstagaren inte längre behöver bära den ekonomiska förlusten av en eldsvåda. Försäkringstagarens påverkan på försäkringsfallet kan i sin tur graderas på en skala från försum-lighet till anlagd brand.66 I försäkringsverksamhet analyseras denna effekt utifrån tankefiguren moralisk risk.67

Moralisk risk baseras på ett individorienterat incitamentstänkande. Ju större möjligheten är för den försäkrade att påverka utfallet, desto större förväntas effekten bli. För att skydda sig mot denna oönskade effekt använ-

63 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 158; Framtiden minnesskrift (1972), s. 174–175; Hultman (1940), s. 249. 64 Cramér, (1928), s. 99–102, 144–149; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:15–18; Hagström (1936), s. 91–95; Palme (1911), s. 54–58; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 149–150, 154. 65 Jmf Deborah Stone, ”Beyond Moral Hazard: Insurance as Moral Opportunity”, i Baker & Simon (2002), s. 52. 66 Jmf Cassel (1928), s. 57–58. 67 För tidigt användande av begreppet inom svensk försäkringsverksamhet, se ”Är barnförsäk-ring förenad med moralisk risk?”, Gjallarhornet (1900), nr 21; ”Dödligheten bland försäkrade kvinnor.”, Gjallarhornet (1911), nr 23.

105

der sig ett försäkringsbolag av olika metoder. Framförallt handlar det om att utöva olika former av social kontroll över bolagets försäkringstagare.68 Mo-ralisk risk används också i en annan bemärkelse; utnyttjandet av försäk-ringsverksamhet i syfte att göra en ”god förtjänst”. Denna spekulativa form av moralisk risk baseras i föreställningar om livförsäkringens uppgift i sam-hället.69 Med utgångspunkt i moralisk risk diskuterar jag i denna del livför-säkringstekniken utifrån ett socialt perspektiv.

Livförsäkringen som hasardspel Hur förhållandet mellan försäkring och hasardspel bäst skall klargöras har länge varit en tvistefråga för försäkringsverksamhetens företrädare. Under början av 1900-talet lade folkförsäkringsbolagen ned stor kraft på att be-kämpa föreställningen att försäkring och lotteri hade någon gemensam näm-nare. I marknadsföringen beskrev man dem som varandras motsatser: För-säkring innebar ett fritagande av risk, där individen genom systematiskt spa-rande förenade sig med sina medmänniskor till ömsesidigt skydd; ”Försäk-ringen är alltså så långt ifrån lotteri, att det är den, som icke försäkrar sig, som spelar på lotteri.” Som motsats till livförsäkring innebar lotteri istället ”ett ocker på den fattiges enfald till förmån för en eller annan, som genom summan av de små bidragen blir stor kapitalist”.70

Vid mitten av 1940-talet kunde Cramér i en propagandaskrift istället be-skriva likheterna mellan dessa verksamheter som en självklarhet. De mate-matiska lagar som gällde för slumpens spel var tillämpbara på både försäk-ring och hasardspel. Som Cramér påpekade var denna likhet själva förutsätt-ningen för beräkningen av premier. På samma gång varnade Cramér för att man inte skulle överdriva analogin; likheten var snarare formell än reell. Den stora skillnaden mellan försäkring och lotteri var att i försäkring fanns det en garanti för att det var den behövande som fick pengarna.71 Gemensamt för båda dessa exempel är att de tog fasta på syftet med verksamheten som den springande punkten.

Sociologen James Cosgrave påpekar att likheterna mellan livförsäkrings-verksamhet och lotteriverksamhet är slående eftersom de bygger på samma premisser. Vadslagning över en enskild, unik och oförutsägbar händelse är

68 Om moralisk risk, se Baker & Simon (2002), s. 15–16; Tom Baker ”Risk, Insurance, and the Social Construction of Responsibility”, i Baker & Simon (2002), s. 43–45; Carol A. Heimer, ”Insuring More, Ensuring Less: The Costs and Benefits of Private Regulation Through Insurance”, i Baker & Simon (2002), s. 135–138; Stone (2002), s. 53–54, 74. 69 Jmf Wilson & Levy (1937), s. 149. Se även Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 47–48. 70 ”Lotteri och livförsäkring.”, De Förenades meddelanden (1910), nr 4; ”Lotteri och försäk-ring.”, De Förenades meddelande (1910), nr 10 (citat med kursivering i original). Se även ”Folkförsäkringsarbetets utveckling”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1909), nr 2. 71 Cramér (1944), s. 11–12.

106

något helt annat än utarbetad spelverksamhet i form av lotteri eller casino-spel. Som Cosgrave konstaterar skulle ett casino som inte kalkylerade sina risker och spred dem på flera spelare inte överleva särskilt länge.72 Sociolo-gen François Ewald konstaterar att försäkring skiljer sig från vadslagning i två bemärkelser: För det första är försäkringsrisker kalkylerbara; deras san-nolikhet styrs av identifierbara lagar. För det andra är försäkringsrisker kol-lektiva; en individuell risk skulle vara detsamma som vadslagning.73

Oavsett syftet med verksamheten så var ett spekulativt moment ett ound-vikligt inslag. I Gjallarhornet beskrev en försäkringsman 1895 livförsäk-ringen som ett hasardkontrakt, där ”hazardmomentet” var människolivets varaktighet.74 Ledande aktuarier beskrev hur upptäckten av ”de stora talens lag” hade vuxit fram ur behovet av en metod för att beräkna chansen vid hasardspel; sannolikhetskalkylen hade uppstått som en teori för hasardspel. Det visade sig sedan att denna teori även kunde tillämpas på demografiska förhållanden som dödlighet.75 En av de mest inflytelserika teorierna på aktu-arieteknik under min undersökningsperiod var den ”kollektiva riskteorin” som utvecklades av aktuarien Filip Lundberg, som också var De Förenades direktör. Denna teori utgick från ett betraktelsesätt av bolagets samlade för-säkringar där varje litet moment innebar ett hasardspel.76 I fråga om dödlig-het beräknades den blandade liv- och kapitalförsäkringen på exakt samma sätt som ett hasardspel, och för båda spelen gällde samma principer för rätt-visa.77 Försäkringsverksamhet och lotteriverksamhet bygger helt enkelt på precis samma grundidé och står på exakt samma vetenskapliga fundament.

En gemensam nämnare för spel- och försäkringsverksamhet är att spelet inte är konstruerat för att uppnå absolut rättvisa. I regel är verksamheten uppbyggd för att generera ett visst överskott. Dessa medel kan användas till att upprätthålla en säkerhetsmarginal, täcka omkostnader och generera vins-ter. Även ”folkförsäkringsspelet” var som jag beskrivit ovan så att säga rig-gat på förhand till försäkringsgivarens fördel.

Spekulation som en möjlighet I tidigare forskning har man lyft fram den betydelse som spekulationsmo-mentet har haft för livförsäkringens utveckling. Livförsäkringens popularise-ring i England under slutet av 1700-talet byggde i stor utsträckning på män-

72 James Cosgrave (red.), The Sociology of Risk and Gambling Reader (London 2006), s. 3–4. 73 Ewald (1991), s. 201–203; Deborah Lupton ”Risk and Governmentality”, i Cosgrave (2006), s. 93–94. 74 ”Livsforsikringskontraktens Begreb”, Gjallarhornet (1895), nr 22, s. 188–189. 75 Cramér (1928), s. 84; Hultman (1940), s. 27–30; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:5–6. 76 B. Palmblad, ”Försäkringsverksamheten betraktad som ett hasardspel.” i Framtiden min-nesskrift (1936), s. 262–263, 277; Englund (1993), s. 183–184. 77 Cramer (1928), s. 81–88.

107

niskors benägenhet för vadslagning.78 Även folkförsäkringens framgång berodde på en liknande böjelse för spekulation hos den engelska arbetarklas-sen.79 För att förstå det spekulativa inslagets betydelse är det viktigt att sär-skilja mellan försäkringstagare, försäkringsobjektet och förmånstagare. Den som tar ut försäkringen behöver inte vara den som är försäkrad eller den som försäkringssumman tillfaller. Under 1700-talet var det vanligt att man tog ut försäkringar på kända offentliga personer som en form av vadslagning. Den första offentliga regleringen av livförsäkringsverksamhet tillkom 1774 i syfte att förhindra denna form av spekulativ försäkringsverksamhet. Denna lag stipulerade att det bara var tillåtet att ta ut en försäkring om det fanns ett genuint intresse i den försäkrades liv.80 I praktiken visade det sig vara svårt att definiera detta ”försäkringsintresse” (insurable interest) och förhindra spekulation. Inom folkförsäkringsverksamhet blev försäkringar på släktingar och andra familjemedlemmars liv ett stående inslag. En avlägsen moster kunde ovetandes bli föremål för en livförsäkring.81 En variant av försäkring på andras liv var de barnförsäkringar som blev ett av folkförsäkringens sig-num i Sverige.

Nationalekonomen Cassel konstaterade att det förelåg en ologisk motsätt-ning i den mänskliga naturen: det fanns en utbredd lust att betala för trygg-het, samtidigt stod mot denna lust en utbredd lust av motsatt art, nämligen lusten att ta vissa risker i hopp om att göra en förtjänst.82 Drömmen om trygghet och drömmen om det stora klippet stod så att säga sida vid sida. Denna dubbla natur hos människan var, menade Cassel, ett faktum som man kunde dra nytta av. I marknadsföringen flätades båda dessa motiv samman. Detta tog sig uttryck i vinstförespeglingar, men även en livförsäkring som föll ut tidigt kunde beskrivas som en ”god affär”.83 Att livförsäkringar och lotteriverksamhet låg så nära varandra kunde också vara ett problem.

Spekulation som ett hot Försäkring och hasardspel uppfattades vid sekelskiftet 1900 som moraliska motpoler.84 Folkbolagen och lotterier riktade sig dessutom till arbetarklassen 78 Geoffrey Clark, ‘Embracing Fatality Through Life Insurance in Eighteenth-Century Eng-land’, i Baker & Simon (2002), s. 80–94. 79 Vilket försäkringshistorikern Bergander noterade i sin översikt, se Bergander (1967), s. 342. 80 Den blev också känd som ”The Gambling Act”, se Clark (2002), s. 81; Wilson & Levy (1937), s. 149; Zelizer (1979), s. 69, 71–72. 81Wilson & Levy (1937), s. 156–157. 82 Cassel (1928), s. 57–58. Cassel menar att man vid en analys av denna dubbelhet måste beakta den ”ekonomiska verkningsgraden” för den enskildes ekonomi: Det är värt att försäkra sig när en förlust griper så långt ner i kronskalan att den träffar kronor som måste betraktas som ytterst värdefulla. 83 Sneidern (1905), s. 32. Se vidare kapitel 4. 84 Orsi Husz, Drömmars värde: Varuhus och lotteri i svensk konsumtionskultur 1897–1939 (Hedemora 2004), s. 218–222.

108

och utnyttjade ett omfattande nät av agenter. I syfte att värna om det ”förtro-ende och anseende” som man hade byggt upp hos allmänheten var folkför-säkringens agenter därför förbjudna att agera som ombud för lotteriverksam-het.85 I en sådan social kontext var det svårt att förklara för allmänheten hur ett hasardspel av gigantisk omfattning faktiskt kunde fungera som ett verk-tyg för socialpolitik. I grunden var detta en förtroendefråga. För att upprätt-hålla distinktionen mellan lotteri och försäkring var det viktigt att förse liv-försäkringen med moraliska attribut som tog fasta på syftet med verksamhet-en. Det är ur detta perspektiv som man bör tolka den ambivalens som fram-träder i försäkringsrörelsens förhållande till det spekulativa momentet.

Försäkringsrörelsens inställning till pensionsförsäkringar är ett tydligt ex-empel på hur försäkringsverksamhet moraliseras. I Sverige hade var sjunde person en livförsäkring 1904, men endast en av tusen hade en pensionsför-säkring (livränta). Beståndet av pensionsförsäkringar var fortfarande 1913 i stort sett oförändrat. Endast hälften av livbolagen bedrev någon form av pensionsförsäkringsrörelse.86 Denna eftersläpning var moraliskt betingad. Försäkringsrörelsen bedrev under slutet av 1800-talet en massiv kampanj emot så kallade tontinförsäkringar.87 I denna försäkringsform fick de som upplevde slutet av en bestämd tidsperiod dela på den sammanlagda vinsten. Fördelen med denna form av pensionsförsäkring var att premien blev låg och försäkringssumman hög. Trots detta så uppfattades denna försäkringsform som omoralisk till sin natur. Orsaken var att det spekulativa inslaget var påtagligt. De bolag som tillhandahöll dessa försäkringar utnyttjade också detta i marknadsföringen. Resultat blev också, som man konstaterade i För-säkringsföreningen, att de som var vinnare i regel redan var förmögna och att deras vinster skedde på bekostnad av de mindre lyckligt lottade. Försäk-ringsmännen var överens om att tontinförsäkringar var ”till sin princip ett krasst hasardspel, vid sitt genomförande ett bedrägeri och till sina verkningar farliga för den sunda lifförsäkringsrörelsen”.88 Denna försäkringsform repre-senterade värderingar som var raka motsatsen till den idealbild av livförsäk-ringen som försäkringsmännen ville torgföra.

85 ”Obligations- och lotteriaffärer.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 13. 86 ”Är det att anse som fördelaktigt för ett lifförsäkringsbolag att bedrifva lifränterörelse?”, FFT (1913), s. 31–32. 87 För exempel från Gjallarhornet, se ”Uttalanden om lifförsäkring enligt uttaxeringssystemet samt om bonus och tontinförsäkring.” (1892), nr 22; ”Equitable.” (1892), nr 25; ”Några ord om konkurrensen, särskildt inom försäkringsverksamheten.” (1893), nr 14; ”Något mystisk syns mig saken!” (1893), nr 21; ”De amerikanska lifförsäkringsbolagen.”(1894), nr 14, 15; ”Vinst å lifförsäkringar” (1894), nr 17; ”Förslaget till lagstiftning angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet.” (1898), nr 4; ”Svenska lifförsäkringanstalten Oden i Stockholm.” (1898), nr 12; ”Tontinsystemet.” (1901), nr 15. För kritiken mot tontinförsäk-ringar utomland, se Stalson (1942), s. 487–495; Zelizer (1979), s. 67, 87–89. 88 ”Om tontinförsäkringar”, FFT (1891), s. 5–10 (citat s. 8, kursivering i original).

109

Tontinförsäkringens utveckling visar att även aktörer inom livförsäkring-en löpte risken att anklagas för moralisk risk. I USA var tontinförsäkringar en avgörande faktor bakom livförsäkringens extremt snabba expansion. Inom folkförsäkringen var denna försäkringsform oerhört populär. 1905 var beståndet tontinförsäkringar i Equitable över 60 procent. Året därpå förbjöds tontinförsäkringar av en tillsatt kommitté. Orsakerna som betonades var: Det spekulativa inslaget som uppmuntrade till ett omoraliskt agerande. Den stora ekonomiska maktackumulation som de stora fonderna förde med sig. Oe-gentligheter i användandet av fonderna samt tveksamma försäljningsme-toder.89

En annan likhet mellan hasardspel och livförsäkring är att en storspelare får samma konsekvens för ett livbolag som för ett casino. De representerar en avvikelse från det normala, en anomali, som hotar att spränga banken. Både casinon och livbolag brukar därför förbehålla sig rätten att neka vissa risker. För ett livbolag utgjorde sådan risker försäkringssummor som vida översteg det normala, eller risker som var svåra att beräkna.

Försäkringsrörelsen hanterade detta problem genom återförsäkring, som var en metod för så kallad riskutjämning, vilket gjorde det möjligt för en-skilda livbolag att ta emot avvikande risker. Bolaget skyddade sig mot stora svängningar genom att för egen räkning endast behålla ett visst begränsat belopp på ett och samma liv. Den resterande summan återförsäkrades. Under början av 1900-talet var livbolagen del av en global och sammanhängande återförsäkringsverksamhet. Detta system för riskspridning innebar att ett svenskt livbolag utan svårigheter kunde betala ut försäkringsbelopp på en miljon kronor.90 Genom återförsäkring normaliserades riskerna genom att en tillräckligt stor grupp av liknande risker skapades.

Det spekulativa inslaget har bidragit till livförsäkringens popularitet och expansion. Ur individens perspektiv kan en försäkring fungera både som skydd och spekulation samtidigt. Ur ett familjeperspektiv kan en pensions-försäkring uppfattas som spekulativ och omoralisk eftersom den är ”egoist-isk” till sin natur. För en ensamstående blir pensionsförsäkringen istället till ett skydd inför ålderdomen. Även ett försäkringsbolags verksamhet kan tol-kas som mer eller mindre spekulativt till sin natur. Hårdraget var den moder-na livförsäkringen spekulation förklädd i en vetenskaplig dräkt. I del III stu-

89 Roger L. Ransom & Richard Sutch, ”Tontine Insurance and the Armstrong Investigation: A Case of Stifled Innovation, 1868–1905”, Journal of Economic History 47:2 (1987), s. 379–390. Författarna menar att tontinförsäkringar inte förtjänar sitt dåliga rykte, då de möjlig-gjorde för många arbetare ett pensionssparande med hög avkastning. 90 I Sverige genomfördes till en början återförsäkring i form av ett ömsesidigt utbyte mellan de svenska bolagen, samt genom utbyte med stora återförsäkringsbolag i utlandet. 1914 bilda-des det gemensamma återförsäkringsbolaget Sverige. Bolaget ingick i ett omfattande nät av återförsäkringsförbindelser som även omfattade andra länder, se Instruktionskurs för ackvisi-törer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:19–20; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 13:15–20. Om riskutjämning, se Hultman (1940), s. 254–265.

110

derar jag hur försäkringsrörelsen på det politiska planet försökte hantera denna problematik.

Moralisk risk Läkarundersökning, karensbestämmelser och självdeklaration var inte bara metoder för att beräkna risker, utan de syftade även till att skydda livbolagen mot spekulation. Även i efterhand förbehöll sig bolagen rätten att försäkra sig om att beräknandet av risken skett på riktiga grunder. Oriktiga uppgifter vid tillkomsten av försäkringsavtalet kunde leda till inskränkningar i bola-gens betalningsskyldighet. Bolagets ansvar graderades utefter ett schema mellan ”svikligt förfarande” och ”god tro”.91

En gallring av de sökande var den primära metod som bolagen utnyttjade för att säkerställa den antagna risken. Priset på varan villkorades såväl av konsumentens hälsotillstånd som förväntad livslängd. På försäkringsmark-naden gällde tariffpremien bara för 85 procent av dem som ansökte om för-säkring, och omkring fem procent av dem som ansökte avvisades helt.92 I denna grupp avslagsrisker ingick inte sökande som agenterna sållat bort på förhand och personer som självmant visste med sig att de inte kunde komma i fråga. Andelen av befolkningen som teoretiskt sett tillhörde gruppen av-slagsrisker var således betydligt större än fem procent.

Riskbedömningen innebar en kategorisering där individer delades in i grupper som representerade så kallade likvärdiga människoliv. I den definie-rade gruppen kunde två tredjedelar av individerna visa sig vara lika livsdug-liga som de normala liven. Ur statistisk synpunkt skulle emellertid den åter-stående tredjedelen avsevärt bidra till att gruppens dödlighet blev större än normalt, och med hänsyn till gruppen som helhet kunde därför förhöjda premier eller ett avslag beskrivas som fullt berättigade. Denna föreställning om rättvisa syftade på att försäkringstagarna var solidariska med varandra inom den riskgrupp de tillhörde. Ett rättvist förfarande innebar att ingen in-divid eller grupp av individer gynnades på någon annans bekostnad.93 Ut-vecklingen gick mot att flera av de kategorier som tidigare avslagits kunde antas genom lämpliga restriktionsmetoder.94 Denna strävan efter rättvis be-

91 K-G Hagström, Grunder för Livförsäkringsbolaget Framtidens - ömsesidigt - försäkrings-verksamhet (Stockholm 1931), s. 46; Hagström (1936), s. 120; Instruktionskurs för ackvisitö-rer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:7–9; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 4:9–11. 92 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:7–8. 93 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:15–16. 94 Från 1915 blev det möjligt att anta vissa av avslagsriskerna genom återförsäkring i det gemensamma återförsäkringsbolaget Sverige, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:8–10.

111

handling av människor utefter sin ”särskilda natur”, beskrev Palme som ”humanitärt” och ”socialt” viktig.95

Den form av rättvisa som här åsyftas brukar benämnas ”aktuariell rätt-visa”. Som motpol till denna form av rättvisa ställer Liukko och Lehtonen upp den föreställning om rättvisa som brukar prägla de sociala försäkringar-na. Inom livförsäkringen innebär rättvisa att individer behandlas jämlikt i relation till specifika riskkriterier, men i sociala försäkringar innebär rättvisa att de välbeställda medborgarna är solidariska med samhällets underprivile-gierade. Karakteristiskt för den senare formen av rättvisa är olika omförde-lande inslag. Ju större det omfördelande inslaget är, desto mer avviker de olika föreställningarna om rättvisa ifrån varandra.96

Ur socialpolitisk synpunkt kunde gallringen av försäkringstagare alltså uppfattas som problematisk. En effekt av riskkategoriseringen var att priset på trygghet ökade med det faktiska försäkringsbehovet. Även om utveck-lingen gick mot en ökad delaktighet, så var denna villkorad. Den rättvise-princip som livförsäkringen baserades på satte, utifrån den solidariska rättvi-seprincipen, en klar gräns för den socialpolitiska målsättningens räckvidd.

Social kontroll Att teckna en försäkring framställdes som en ansvarsfull handling. Samtidigt innebar det att individen överförde såväl risken som ansvaret på ett kollektiv. En konsekvens blev därmed att individens behov av att fortsätta ta ansvar reducerades. Denna till synes paradoxala effekt beror på, som Tom Baker konstaterar, att begreppet ansvar bär på ett flertal konnotationer. Ansvar i den första bemärkelsen syftar på ett handlande som samhället betraktar som ett tecken på förutseende och tillförlitlighet. Denna föreställning om ansvar är en historisk konstruktion som försäkringsbranschen varit delaktig i att skapa. Ansvar i den andra bemärkelsen syftar på individens förmåga att själv bära det ekonomiska ansvaret inför en eventuell skada.97 Genom att ta ansvar minskade således familjeförsörjarens ansvar inför den ekonomiska skada som ett eventuellt dödsfall förde med sig för familjen, men häri låg också ett incitament till moralisk risk.

Ansvar kan också syfta på kausalitet; att man är ansvarig för en handling. Det är genom att fastställa kausala samband som ett omoraliskt agerande kan påvisas, och den utveckling som livförsäkringens självmordsklausul genom-gick får här åskådliggöra denna ansvarsproblematik. Den ursprungliga praxi-sen var att bolagen inte betalade ut någon försäkringssumma vid självmord. Från slutet av 1800-talet skedde emellertid i flera länder en uppmjukning av

95 Palme (1911), s. 12–15. 96 Lehtonen & Liukko (2011), s. 38–39. 97 Baker (2002), s. 38–39.

112

villkoren vid självmord. Frågan diskuterades också ingående i Försäkrings-föreningen 1892.98

Utgångspunkten för diskussionen var att det kausala sammanhanget mel-lan ett försäkringsfall och den försäkrades handlingar var ”mycket tänjbart”. Om ringa oförsiktighet kunde leda till att kontraktet hävdes skulle emellertid all försäkring vara omöjlig. Utifrån ett kommersiellt intresse var det helt enkelt inte gångbart att uppmuntra en föreställning hos allmänheten att ett kontrakt när som helst kunde bli annullerat. Att enbart fastställa om en hand-ling objektivt sett orsakat försäkringsfallet ansågs därför inte som en fram-komlig väg.99 För att upprätthålla förtroendet för livförsäkringen var man helt enkelt tvungen att hitta en kompromiss.

Det fanns två omständigheter som man i Försäkringsföreningen menade kunde leda till att kontraktet hävdes: Antingen att handlingen hade för avsikt att orsaka försäkringsfallet, eller att den försäkrade handlade utan hänsyn till den försiktighet som kunde begäras av samhällets medborgare. För att den försäkrade skulle kunna hållas ansvarig borde det föreligga en viljeakt i juri-disk mening. Om självmord begåtts i ett otillräkneligt tillstånd borde avtalet därmed vara giltigt. Ur medicinsk synpunkt kunde ett självmord också be-traktas som en följd av sinnessjukdom. Även då borde försäkringen vara giltig.100

Mot en sådan liberalisering talade att sådana villkor var svåra att tillämpa i praktiken. Själva konstaterandet av självmord uppfattades som nog vansk-ligt; att dessutom föra i bevis i vilket tillstånd det skett komplicerade det hela ytterligare. Frågan hade också en moralisk dimension. Försäkringsmännen konstaterade att en livförsäkring alltid i viss utsträckning försvagade männi-skans motståndskraft mot döden. Faran var att ”den ännu vacklande viljan” kunde frestas till självmord om incitamenten fanns där. Utifrån denna stånd-punkt borde bolagen skydda sig med en självmordsklausul som tydligt stipu-lerade att alla förpliktelser upphörde vid självmord.101

Den mer liberala linjen vann dock insteg även i Sverige under början av 1900-talet. I självmordsfrågan blev det till slut den sociala uppgiften som blev utslagsgivande. Ändamålet med livförsäkring var ju, som försäkrings-männen konstaterade, att skapa skydd för de efterlevande, och av förklarliga skäl minskade inte familjens behov av trygghet efter ett självmord. Själv-mordsklausulens utformning var en kompromiss. Försäkringsbolagen fick leva med att självmordsfrekvensen var två till tre gånger högre bland livför- 98 ”Om själfmordens betydelse för lifförsäkringsväsendet”, FFT (1892), s. 1–16. 99 ”Om själfmordens betydelse för lifförsäkringsväsendet”, FFT (1892), s. 3. 100 Som exempel gällde inte försäkringen vid dueller eller avrättning, eftersom döden i dessa fall inte kunde anses som tillfällig eller oberoende av den försäkrades vilja, se ”Om själf-mordens betydelse för lifförsäkringsväsendet”, FFT (1892), s. 4, 6–7,11–12. 101 ”Om själfmordens betydelse för lifförsäkringsväsendet”, FFT (1892), s. 8–11, 14–16; Se även ”Försäkringsföreningen”, Gjallarhornet (1892), nr 4; ”Sjelfmordsstatistik”, Gjallarhor-net (1893), nr 11.

113

säkrade än inom hela befolkningen. En karens på tre år infördes för att skydda bolagen mot försäkringstagare som ville ”spekulera i sitt eget liv”. Beloppet utbetalades även under karenstiden om självmordet begåtts i ett tillstånd av otillräknelighet. Denna möjlighet avskaffades emellertid 1928. Precis som man diskuterat under början av 1890-talet visade det sig vara svårt att utreda den försäkrades sinnestillstånd vid tillfället för handlingen. Själva bestämmelsen hade också tvingat bolagen i sina utredningar att gå in på privatlivets område på ett, som det hette, motbjudande sätt.102

Försäkringsrörelsens förhållanden till självmord är ett tydligt exempel på svårigheterna att begränsa förekomsten av moralisk risk. I den praktiska verksamheten var man hela tiden tvungen att väga olika intressen mot varandra. Frågan kunde diskuteras ur juridisk, medicinsk, försäkringsteknisk, kommersiell, moralisk och social synpunkt. I slutändan kan alla dessa över-väganden tolkas som del av en långsiktig ekonomisk strategi. Den sociala kontrollen fick inte gå ut över förtroendet för verksamheten.

Inom folkförsäkringen inskränktes bolagets betalningsskyldighet inte bara vid självmord, utan försäkringskontraktet innehöll ett flertal finstilta vill-kor.103 Även för den premiebefrielse som kännetecknade folkförsäkringen gällde specifika regler. Till exempel medgavs inte premiebefrielse ifall en eventuell sjukdom berodde på ”omåttligt förtärande av rusdrycker”, för ska-dor som den försäkrade ådragit sig under upplopp, eller för havandeskap och dess följder.104 Varje inträffat försäkringsfall eller ansökan om premiebefri-else föranledde en utredning från bolagets sida, och agenterna var en viktig länk i den sociala kontroll som bolagen utövade.105 Försäkringsfall som orsa-kades av ett beteende som avvek från det ”normala” kunde alltså resultera i en annullering av hela kontraktet, eller i att försäkringstagaren gick miste om rätten till premiebefrielse.

På olika sätt försökte bolagen således skydda sig mot moralisk risk. Fusk förelåg när en person medvetet hade påverkat försäkringsfallet. På ett tidigt stadium försökte man motverka en för långt gången spekulation genom att reglera livförsäkringens användningsområde. Genom återförsäkring normali-serades stora risker och genom riskdifferentiering gallrades mindervärdiga liv bort. I samma mån som bolaget tog över en del av det ekonomiska ansva-ret för en inträffad händelse så pålades försäkringstagaren ett ansvar att bete sig enligt vissa fastställda normer. Försäkringsavtalet hade en discipline-

102 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:9–10; Kurs för livför-säkringsackvisitörer (1932), s. 4:11–13. 103 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:9–10; Kurs för livför-säkringsackvisitörer (1932), s. 4:11–16. För exempel på en beskrivning av villkoren hos ett folkbolag, se Hagström (1931), s. 53–64. 104 Hagström (1931), s. 56. 105 Hagström (1931), s. 56–58; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:11–16.

114

rande funktion, där villkoren främjade ett fastställt normalt beteende. Avta-lets villkor kompletterades även med sociala kontrollfunktioner. En alltför strikt tillämpning av kontroll gick dock varken ihop med den kommersiella verksamhetsformen eller med den sociala uppgiften. Självmordsklausulens utveckling visar det glapp som fanns mellan vad försäkringstekniken i teorin föreskrev och vad som var praktiskt genomförbart. Familjens försäkringsbe-hov förändrades inte utav orsaken till dödsfallet. En strikt tillämpning av självmordsklausulen hotade legitimiteten i livförsäkringens socialt oriente-rade målsättning, och det högre antalet självmord bland de försäkrade var priset man fick betala. Den genomsnittlige försäkringstagaren var i jämfö-relse med befolkningen överlag ett gott, men självmordsbenäget liv.

Siffrornas magi Syftet i detta kapitel var att studera folkförsäkringen som vara och hur denna vara prissattes. I populära framställningar framstod livförsäkringsprodukten som ett resultat av kalkylering utifrån vetenskapligt grundade antaganden. Med utgångspunkt i de tre grundelementen dödlighet, ränta och omkostnader beräknade aktuarien premien för den aktuella försäkringsformen. Det är på denna generella bild som tanken om försäkringsmässighet baseras, men även de populära framställningarna präglades av en dubbelhet. Försäkringsmän-nen konstaterade själva att all kalkylering innehöll en betydande osäkerhet. Beräkningselementen påverkades av ett flertal faktorer som undandrog sig tillförlitliga uppskattningar, och för att hantera denna osäkerhet var aktuarie-försäkringen uppbyggd i två parallella system. Det verkliga priset på en liv-försäkring gick därför att fastställa först i efterhand.

Det ligger mycket i Porters konstaterande att aktuarierna själva förlade sin expertis till det kommersiella planet.106 Som jag har visat i en svensk kontext kunde livförsäkringstekniska beräkningar, oavsett deras förträfflighet, inte kompensera för dålig hantering av risker och omkostnader i den löpande verksamheten. Trots väl tilltagna säkerhetsmarginaler var det med nöd och näppe som försäkringsbolagen undvek en katastrof under 1930-talet. För de tidsrymder som livförsäkringen arbetar med påverkades beräkningarna även av politiken; lobbyingverksamhet på riksnivå blev en del av affärskalkylen.

McFall beskriver livförsäkringen som en tekniskt präglad praktik. Min tolkning är att livförsäkringstekniken ställde upp ett idealförhållande som den kommersiella praktiken hade att sträva mot. Vetenskapliggörandet kan i så motto beskrivas som en drivkraft. Livförsäkringstekniken utövade en strukturerande inverkan på verksamheten som jag har diskuterat i termer av moralisk risk. Affärskalkylen var beroende såväl av en gallring av de sö-kande som av en omfattande social kontroll av försäkringstagarna. För ett 106 Porter (1995), s. 109–110.

115

stort antal medborgare var livförsäkringen inte tillgänglig, och för de som vann tillträde innebar livförsäkring ett utbyte av ansvar, där ett ”onormalt” beteende bestraffades med inskränkta förmåner.

Livförsäkringstekniken var en utveckling av beräkningsmetoder som ta-gits fram för hasardspel. Vetenskapliggörandet av trygghet skapade därför ett oupplösligt band mellan försäkring och spekulation. Livförsäkringens utveckling demonstrerar att även försäkringsrörelsen utsattes för moralisk risk. Dels kunde livförsäkringen i sig anklagas för att indirekt uppmuntra till ett oansvarigt beteende, dels kunde försäkringsmännen anklagas för att ut-nyttja livförsäkringen för sin egen vinnings skull. Det spekulativa momentet skapade en spänning som ökade genom talet om en social uppgift.

Aktuariens uppgift Livförsäkringens sociala betydelse är oomtvistlig, proklamerade Knut Hult-man i Försäkringsföreningens stora lärobok i livförsäkringsteknik. Bolagens ”sociala mission” låg i allmänhetens intresse.107 I Framtidens minnesskrift fastställde Hagström aktuariens uppgift. Målet var att utnyttja tekniken för att på bästa sätt tillgodose behovet av skydd och verka för livförsäk-ringsidéns utbredning.108

Det är först när aktuarier som Hultman och Hagström diskuterar hur detta skulle gå till i praktiken som aktuarieförsäkringens dilemman synliggörs. I de försäkrades intresse låg enligt Hultman en effektiv och ekonomisk bo-lagsledning. Arbetet skulle bygga på en analys av livförsäkringens tre grun-delement. Beträffande dödlighet ansåg Hultman att det var bolagets skyldig-het att skydda sig mot de dåliga riskerna. De tekniska beräkningarna ersattes, som vi sett, av en kategoriserande läkarvetenskap. Denna praktik skapade ett spänningsfyllt förhållande till livförsäkringens sociala mission. I retoriken präglades det moderna samhället av gruppbildningar med frivillighet som gemensam nämnare. I praktiken fick behov och frivillighet stå tillbaka för kriterier som hälsotillstånd och förväntad livslängd.

Beträffande elementet ränta skulle bolaget sträva efter både säkerhet och god avkastning. Det var en ekvation som det var omöjligt att ge en entydig vetenskaplig lösning på. Svårigheterna att fastställa en räntefot visar hur kalkylerandet påverkades av såväl ett kommersiellt som ett politiskt age-rande. Hultmans honnörsord för omkostnadsfrågan var ”såväl billig som effektiv”, men inte heller detta var enkelt att lösa i praktiken. Symptomatiskt var att priset på trygghet var högre för folkförsäkringens målgrupp. Bero-ende på omkostnadernas inverkan fanns det en spänning mellan ett effektivt skydd och en omfattande spridning av detta skydd.

107 Hultman (1940), s. 254. Knut Hultman var aktuarie i Thule. 108 Hagström (1936), s. 110.

116

Hagström lyfte fram ett antal hinder för en rationalisering av livbolagens beräkningsgrunder.109 Den offentliga regleringen inskränkte bolagens tek-niska frihet och var konstruerad för att gynna de etablerade bolagen, medan konkurrensen tvingade bolagen att anpassa sin verksamhet till de andra liv-bolagen. För aktuarien Hagström var livförsäkringstekniken alltså ett resultat av en maktkamp och inte bara av vetenskapliga överväganden. Den egna organisationen hämmade också en rationalisering. Agenterna motarbetade av olika orsaker mer radikala förändringar, under det att de försäkrade själva på grund av okunskap visade motstånd mot reformer med hänvisning till att de var svårfattliga eller alltför altruistiska. Till detta lade Hagström livförsäk-ringsteknikens egen ”ofullkomlighet”. De statistiska observationerna var ibland så osäkra att de inte kunde användas till en rationell teknik, och i vissa fall skulle en rationell utbyggnad bli så kostsam att man ändå måste avstå. Hagström konstaterade att:

De aktuella beräkningsgrunderna för ett försäkringsbolag måste på anförda skäl vara resultatet av många kompromisser. Åtskilliga halvmesyrer och miss-lyckade försök stanna kvar som vanställande ärr.110

Hagström jämförde istället den vetenskapliga grunden med ett lands samlade lagar: livförsäkringstekniken måste ständigt hållas i flytande form; det skulle aldrig gå att ge ut en definitiv upplaga.111

Sammanfattningsvis präglades försäkringsverksamheten av tre starka drivkrafter: kalkylering av risker, försäljning av varor och skapandet av trygghet. Aktuariens uppdrag var att jämka samman de krav som tekniken ställde med livförsäkringens kommersiella verksamhetsform och socialpoli-tiska målsättning. Om passningen mellan teknik och praktik var ”god”, så fanns det ett betydande glapp mellan praktik och en socialpolitisk retorik. Anammandet av en social uppgift hade ett pris.

Föreställningen om en rationell verksamhet var central för marknadsfö-ringen av folkförsäkringen. Vetenskapliggörandet förlänade utfästelser om trygghet en aura av objektiv kalkylerbarhet. Föreställningen om försäk-ringsmässighet förlägger rationalitet till aktuariens förmåga att kalkylera risker, men i praktiken låg det rationella förhållningsättet på ett annat plan. Det låg i kunskapen om avståndet mellan föreställningen om en objektiv kalkylerbar verklighet och den kommersiella verksamhetens förutsättningar. Det bestod av insikten i livförsäkringsteknikens brister och hur dessa skulle hanteras. I denna bemärkelse kan man tala om vetenskapliggörandet som siffrornas magi.

109 Hagström (1931), s. 51–52. 110 Hagström (1931), s. 52. 111 Hagström (1931), s. 52.

117

Avslutning del I – Livförsäkringens välfärdsfilosofi – Idéhistorikern Frans Lundgren beskriver etablerandet av den sociala frågan som ett led i den historiska formeringen av det ”sociala fältet” under början av 1800-talet. Karakteristiskt för tillkomsten av detta fält var en process där nya problemformuleringar och verksamhetsområden etablerades och nya hybrider av privat och offentlig verksamhet uppstod. Över tid institutiona-liserades och integrerades olika verksamheter, för att vid sekelskiftet 1900 mer bestämt länkas till en social terminologi. Det sociala hade blivit en verk-lighet; ett område styrt av specifika lagar som gick att undersöka utifrån statistiska kartläggningar.112 Försäkringsrörelsen och folkförsäkringsbolagen var delaktiga, för att inte säga en drivande part, i denna process. Under andra hälften av 1800-talet formerades en arena för socialpolitik och på denna arena blev den nya aktuarietekniken involverad i framväxten av den sociala frågan.

Forskningen om styrningsmentalitet tar fasta på att problemformuleringen är intimt sammankopplad med den verksamhet som skall lösa det uppställda problemet. Idéinnehållet representerar ett sätt att tänka om verkligheten som möjliggör intervenerande program, så kallade moraliska teknologier.113 I tidigare forskning har man lyft fram den reformerande och fostrande ambi-tionen som en gemensam beröringspunkt i verksamheter som fängelsesy-stem, fattigvård, bildningscirklar och folkskolan.114 Även livförsäkringsverk-samhet har av ett flertal forskare beskrivits i termer av en moralisk tek-nologi.115 Sociologen Oakes väljer istället att ta fasta på idéinnehållets närm-ast religiösa prägel och beskriver livförsäkringen i termer av en filosofi. Kärnan i denna livsåskådning är föreställningen att målet med livet är finan-siell trygghet, och endast livförsäkringen kan erbjuda detta. Oakes benämner denna filosofi för ”The philosophy of financial planning”.116

Jag väljer istället att använda välfärdsfilosofi för att karakterisera livför-säkringens grundläggande idéinnehåll. Begreppet vill jag positionera mellan det mer allmänt orienterade ”moraliska teknologier” och Oakes mer speci-fika begrepp, som är bundet till en analys av försäkringsverksamhet under 1900-talets sista decennier. Med filosofi syftar jag på ett lösare system av tankar och normer. Livförsäkringens välfärdsfilosofi utgjorde den grund som legitimerade verksamheten och skapade en mobiliseringspotential.

Välfärdsfilosofi syftar inte bara på den bild som förmedlades till försäk-ringstagarna. I begreppet inkluderar jag även hur försäkringsrörelsen vände sig till statsmakterna, och hur dess ledande företrädare manifesterade olika ideal för försäkringsmännen själva att förhålla sig till. Företrädarna för denna 112 Lundgren (2003), s. 28–29. 113 Lundgren (2003), s.18; Miller & Rose (2008), s. 14–16. 114 För en kort överblick, se Lundgren (2003), s. 17–20. 115 Se till exempel Ewald (1991), s. 207; Lehtonen & Liukko (2010); McFall (2007). 116 Oakes (1990), s. 58–62.

118

filosofi var måna om att förmedla ett budskap. Med budskap avser jag en tillrättalagd version av välfärdsfilosofin som anpassas till den tänkta motta-garen. Oavsett om analysen tar sin utgångspunkt i en diskussion kring mark-nadsföringen av livförsäkringen i USA under 1980-talet eller i Storbritannien under 1800-talet, så framträder livförsäkringens reformerande och moraliska sida som en ständig följeslagare. Det var också en självklar del av det bud-skap som det svenska försäkringsväsendet var måna om att förmedla till allmänheten i Sverige under 1900-talets första hälft. Detta visar på en stor generaliserbarhet hos, och betydande anpassningsförmåga till, livförsäkring-ens grundtankar.

Grundvalen för denna välfärdsfilosofi är ett antal premisser som framstod som självklara inom denna verksamhet. Nyttan av kommersiell livförsäk-ringsverksamhet baserades på en analys av det moderna samhället och dess villkor för trygghet. Folkförsäkringen ramades in av en social retorik som tog spjärn emot en specifik syn på den sociala frågan. Vetenskapliggörandet av denna problemformulering flätades samman med aktuarietekniken utifrån moraliska principer. Föreställningar om en sund och modern försäkringstek-nik lade en solid grund för verksamheten; produktens vetenskapliga grund gav verksamheten en social kraft.

Tidigare forskning har visat hur försäkringsverksamhet centreras kring idén om den förutseende individen. I det budskap som förmedlas till konsu-menten framställs trygghet som i grunden en fråga om självdisciplin; att förmå individen att se på sitt liv som ett rationellt projekt. Betraktat som livsåskådning garanteras frälsning utifrån ett ”etiskt imperativ”; systematiskt sparande genom livförsäkring. Denna frälsning är också legitim eftersom den är försäkringstagarens egen bedrift; ett resultat av självhjälp.117 Av avgö-rande betydelse i denna välfärdsfilosofi är att ansvarstagandet måste vara en frivillig handling; endast då kan individen förkovra sig i de två dygderna sparsamhet och självhjälp. Livförsäkringstekniken möjliggjorde på samma gång att sparandet kunde kanaliseras till skydd för dem som stod i ett bero-endeförhållande till den försäkrade. Ett egennyttigt agerande kunde på så sätt gestaltas utifrån en osjälvisk dimension.118 Verksamhetens moraliska anspråk baserades i huvudsak på detta förhållande. Livförsäkringen präglades av föreställningen om kärnfamiljen som ett självklart fundament i samhället, och att det i slutändan måste vara familjeförsörjarens plikt att ta ansvar för familjens trygghetsbehov.

Men livförsäkringen föreskrev inte bara hur medborgarna borde leva sitt liv på ett sätt som rimmade med samtida politiska ideal, utan välfärdsfiloso-fin bidrog även till att legitimera de olika ekonomiska villkor som människor levde under. Om framgång och trygghet var ett resultat av rationell självdi-

117 Oakes (1990), s. 60–61. 118 Jmf Ewald (1991); McFall (2007); Lehtonen & Liukko (2010), s. 372–374.

119

sciplin, så var misslyckande och fattigdom ett bevis på bristande ansvar.119 Det grundläggande budskapet var således att livförsäkringen förvandlade frukten av rationell självdisciplin till ett ”legitimt välstånd” och vid behov kanaliserade detta i en nytta med altruistiska förtecken.

Försäkringsrörelsen präglades av identitetsformerande inslag och en utta-lad vilja till självförkovran utifrån etiska principer. När försäkringsrörelsen agerade som ett kollektiv osynliggjordes också motsättningar inom denna verksamhet. Ett sådant ambivalenstema är förhållandet mellan en socialpoli-tisk målsättning och en kommersiell verksamhetsform. Även den vetenskap-liga grunden skapade spänningar. Den socialpolitiska målsättningen basera-des i ett vetenskapliggörande av verksamheten. Livförsäkringstekniken och dess löfte om kalkylerbarhet var den grund som förlänade verksamheten förtroende. I praktiken fanns det en spänning mellan livförsäkringsteknikens premisser och den kommersiella verksamhetsformens förutsättningar. En spänning som skapade ett glapp mellan aktuariesystemet och folkförsäkring-ens sociala uppgift. Ett annat sådant tema är frihet och tvång. Inom livför-säkringen var alla medel påbjudna för att motivera till självansvar. Målet var som sagt att tränga in i folksjälen, och denna utgångspunkt skapade en spän-ning gentemot frivillighet som ideal. I nästa del studerar jag den marknads-föringsapparat som folkförsäkringen utnyttjade för att vrida valfriheten i linje med den självpåtagna sociala uppgiften.

119 Kärnan i denna filosofi fångas, menar Oakes, i en av marknadsföringens mest använda klichéer: ”Människor planerar inte att misslyckas, de misslyckas att planera” (”People don´t plan to fail, they fail to plan”), Oakes (1992), s. 59. Se även Lupton (2006), s. 94.

120

Del II Agentverksamhetens primat

121

Inledning Under början av 1900-talet fick den svenske arbetaren stifta bekantskap med en ny figur – livförsäkringsagenten. Återkommande besök av en försäk-ringsagent blev ett stående inslag i medborgarnas vardag. Rubriken för denna del i avhandlingen – agentverksamhetens primat – syftar på den cen-trala roll som agentsystemet spelade inom folkförsäkringen. I tidigare forsk-ning har man visat att livförsäkringens genomslag i föregångsländer som Storbritannien och USA i huvudsak var ett resultat av förändrade marknads-föringstekniker, där den avgörande faktorn var införandet av direktförsälj-ning genom agenter. Folkförsäkringens genomslag i Storbritannien på 1850-talet har i sin tur beskrivits som ett resultat av en anpassning av detta agent-system efter arbetarklassens villkor.1 Även i Sverige kom det agentsystem som Trygg populariserade att inta en helt dominerande position i den prak-tiska utformningen av försäkringsverksamheten. Agenten var den viktigaste kuggen i folkförsäkringens omfattande maskineri; en nödvändig förutsätt-ning för folkbolagens etablering och framgång. I denna del studerar jag hur folkbolagen konkret gick tillväga för att sprida livförsäkringen.

Gemensamt för staten, den kooperativa rörelsen och filantropiska rörelser under 1900-talets början, var målsättningen att fostra goda samhällsmedbor-gare. Även försäkringsrörelsen ansåg sig bedriva en samhällsnyttig upplys-ningsverksamhet. I kapitel fyra studerar jag marknadsföring som ett upplys-ningsprojekt, där agenten intog en central roll som språkrör. Vilka kanaler för propaganda utnyttjades inom livförsäkringen för att nå ut till potentiella försäkringstagare? Vad var innehållet i denna upplysningsverksamhet?

I kapitel fem studerar jag agentverksamheten på systemnivå. Fokus riktas mot hur agenterna var organiserade, hur lönesystemet var uppbyggt samt innehållet i agenternas utbildning. Utifrån institutionell utformning som per-spektiv beskriver jag hur verksamheten lades tillrätta för att skapa incitament och förmedla en moral. Hur var verksamheten utformad för att styra och motivera agenterna? Vilka förväntningar uttryckte agentsystemet på försäk-ringstagarna?

Försäljning av livförsäkringar var en kommunikativ process. Agenternas uppgift var inte bara att förmedla ett budskap, utan också att diskutera och övertyga. I kapitel sex studerar jag hur det var tänkt att agenten vid köksbor-det rent konkret skulle gå tillväga för att sälja trygghet i form av en livför-säkring. Fokus riktas mot den dialog, eller det styrda samtal, som direktför-säljning möjliggjorde. Hur skapades en situation för försäljning? Vilka me-toder utnyttjades i försäljningssituationen?

1 Se McFall (2009); McFall (2014); O’Malley (2002); Stalson; (1942); Zelizer (1979).

122

4. Propaganda som upplysning

Folkbolagens målsättning var att aktivt gripa in i samhällets traditionella sätt att organisera för trygghet. För att trygghet skulle kunna bli en handelsvara måste tidigare föreställningar om ömsesidigt beroende brytas. Marknadsfö-ring blev till ett upplysningsprojekt, som syftade till att övervinna ett kultu-rellt motstånd i form av förlegade vanor och värderingar. En viktig utgångs-punkt i detta kapitel är att behovet av folkförsäkringen i hög grad var ett skapat behov. Arbetarna måste upplysas om att de hade ett behov av trygghet som bara kunde mötas utifrån kommersiell försäkringsverksamhet.

Mot genomförandet av denna socialt orienterade uppgift stod det faktum att det fanns ett utbrett motstånd mot såväl livförsäkringen över lag, som mot dess apostlar:

Om vi hyrde en affärslokal och försåg densamma med en skylt ’Här säljas liv-försäkringar, passande för alla behov’, så skulle vi troligen icke få någon sär-deles brådska, ej ens i julveckan.2

För att övervinna detta motstånd krävdes det en omfattande marknadsfö-ringsverksamhet. Marknadsföring beskriver de olika åtgärder som ett företag vidtar för att få människor att köpa en viss produkt, och en av de vanligaste åtgärderna är reklam. Det finns ett fåtal nyare studier som har beskrivit hur försäkringsrörelsen utnyttjade reklam för att skapa efterfrågan på livförsäk-ringar, och ett återkommande tema är hur livförsäkringen artikulerades i moraliska termer. Genom en konstant upprepning i reklam blev teman som trygghet, ansvar, solidaritet och plikt essentiella för att definiera vad en liv-försäkring är.3 Jag kommer att utveckla detta perspektiv och visa hur behovet av livförsäkringen även formulerades i socialpolitiska termer. Det saknas också djupgående studier av hur samspelet såg ut mellan reklamverksamhet-en och agenten som kommunikatör av ett budskap.

Först undersöker jag dels de olika kanaler för propaganda som utnyttjades av försäkringsrörelsen som kollektiv aktör, dels hur enskilda bolag gick till-väga för att marknadsföra sin produkt. Jag landar i en beskrivning av hur försäkringsrörelsen såg på förhållandet mellan propaganda och agentverk-samhet. Därefter studerar jag marknadsföringens retoriska sida med fokus på de argument som agenterna förde fram i försäljningssituationen.

2 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:4. 3 Eriksson (2011), s. 16–17, Artikel IV; Lehtonen (2014), s. 20–23; Lehtonen & Liukko (2010), s. 381; McFall (2007), s. 594, 599, 606.

123

Att sälja in försäkringsidén En övergripande målsättning inom försäkringsrörelsen var att sätta själva spridandet av livförsäkringsidén i första rummet. I Sverige har försäkrings-branschen under lång tid visat ett stort intresse för olika former av gemen-sam propaganda.4 På ett tidigt stadium spred man kortare skrifter som till-kommit genom tävlingar, där anställda i branschen uppmanades att skicka in bidrag. Den första skriften av denna typ kom 1885.5 År 1920 trycktes den prisbelönta skriften Om försäkring i 100 000 exemplar och distribuerades till allmänheten genom försäkringsbolagen, och 1923 gav försäkringsrörelsen ut skriften Vad 27 kända män säga om livförsäkringens betydelse för samhälle och individ. Ett senare exempel är Vad är försäkring? författat av den kände professorn och aktuarien Harald Cramér 1944.

I Försäkringsföreningen konstaterade man att upplysningsverksamhetens problematik inte låg i tillkomsten av olika skrifter, utan i konsten att få dem lästa. Frågan var hur man skulle vända sig till allmänheten? De nya medierna erbjöd möjligheter till masskommunikation och redan 1905 påtalades i För-säkringsföreningen nödvändigheten av ett intimt samarbete med dagstid-ningar.6 Det dröjde emellertid fram till 1921 innan en gemensam strategi började ta form. En upplysningskommitté tillsattes som konstaterade att dagspressen var helt avgörande för en framgångsrik upplysningsverksamhet. Det dröjde ytterligare ett par år innan tanken vunnit tillräcklig anslutning från försäkringsbolagens sida, och först 1929 kunde planerna realiseras i form av en gemensam pressbyrå. Under byråns första fem år distribuerades omkring 200 artiklar till 300 tidningar ”spridda i alla landsändar och av olika politiska läger”. Artiklarna var utformade speciellt med tanke på vilka tid-ningar byrån riktade sig till.7

Masskommunikation inbegrep även användandet av nya medier som film och radio, eller deltagande i sammanhang som Stockholmsutställningen 1930. I byggnaden Svea Rike, som visade upp utvecklingen av Sveriges kultur och näringsliv, deltog Försäkringsföreningen med en specialavdel-ning. Direktörsföreningen utnyttjade den nya tekniken på ett annat sätt. 1931 åkte högtalarbilen ”jätterösten” på turné i Sverige och spred ett inspelat anfö-

4 Lehtonen och Liukko har konstaterat att det är svårt att dra en gräns mellan reklam och information beträffande livbolagens propagandaverksamhet. Under efterkrigstiden förekom-mer det få exempel där bolagen framhåller sig själva eller sin egen produkt. Fokus ligger nästan uteslutande på att skapa ett behov för privat livförsäkring på ett allmänt plan, se Lehtonen & Liukko (2010), s. 374. En rimlig förklaring till detta är att även försäkringsrörel-sen i Finland har agerat på ett liknande sätt som i Sverige. 5 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 223–225. 6 Redan 1906 tillsattes en första kommitté, med bland annat Sven Palme, för att utreda förhål-landet till pressen, se FFT (1906), s. 3–4. 7 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 225–228; Åke Grenholm, Svenska Försäk-ringsföreningen 1875–1935: Minnesskrift (Stockholm 1935), s. 113–116.

124

rande av professor Cramér på temat livförsäkringens ”uppgift och bety-delse”.8

En viktig fråga för försäkringsmännen var om allmänheten kunde skilja mellan upplysning och reklam. Man konstaterade att det fanns en uppenbar risk att allmänheten betraktade all information som spreds av försäkringsrö-relsen som reklam snarare än ”saklig propaganda”.9 En metod för att komma runt detta problem var att lägga propagandan för livförsäkring i munnen på frivilliga auktoriteter. Skrifterna ”Om trygghet” och ”Vad 27 kända män säga om livförsäkringens betydelse för samhälle och individ” bygger på denna idé.10 Att låta förtroendeingivande personer – riksdagsmän, statsråd, prinsar, generaldirektörer, biskopar och amiraler – utveckla och ge stöd åt livförsäkringens förtjänster syftade till att öka trovärdigheten av propaganda som upplysning. Försäkringsdirektör D. F. Lundgren bidrog också med ett kapitel om ”Husmoderns försäkringsintressen” till den populära och välspridda rådgivningsskriften Husmoderns Gyllene Bok.11

En annan metod var att se till att varan figurerade i ett sammanhang som inte förknippades med reklam. Försäkringsrörelsen ägnade sig åt vad vi idag kallar för marknadsföring genom produktplacering. En åtgärd i denna rikt-ning var att se till att skolböcker innehöll berättelser som belyste livförsäk-ringens betydelse och att undervisningen i matematik använde instruktiva räkneexempel hämtade från försäkringsverksamheten. Med hjälp av olika tävlingar utarbetade Försäkringsföreningen sådana berättelser och räkneex-empel under början av 1930-talet.12 Syftet med dessa åtgärder var alltså att göra allmänheten mer tillgänglig för ”saklig” propaganda.

Det nära samarbetet med medier uppfattades som oumbärligt för att sprida livförsäkringsidén. Försäkringsrörelsen saknade däremot kontroll över dagspressens hållning i försäkringsfrågor. Under början av 1930-talet ökade det mediala trycket på kommersiell försäkringsverksamhet. Ledande försäk-ringsmän konstaterade att pressen fortfarande var positiv till själva försäk-ringsidén, men att den blivit alltmer kritisk till den privata livförsäkringen som bärare av denna idé. I Försäkringsföreningen diskuterade man olika förebyggande åtgärder. Folkets direktör konstaterade att svårigheten låg i att påverka händelserna på förhand, att ”på ett tillräckligt tidigt stadium före publiceringen nå pressen”.13 En åtgärd som vidtogs var att skapa speciella försäkringskurser för journalister. Avsikten var, som man beskrev det i För-

8 Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 42–44; John Tesdorpf, Svenska Direktörsför-eningens minnesskrift 1906–1931 (Stockholm 1931), s. 131–132. 9 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 225–228. 10 Om trygghet (1949) gavs ut av bolaget Trygg. 11 Husmoderns gyllene bok (Stockholm 1925), Del II s. 53–66. 12 Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 120. 13 ”Dagspressens ställning till försäkringsväsendet: Vad kan göras för att vinna större förstå-else hos pressen för försäkringsfrågor? Föredrag av K. Eriksson direktör i Livförsäkringsan-stalten Folket, Stockholm”, NFT (1934), s. 472–481 (citat s. 478).

125

säkringsföreningen, att etablera ”en kraft” hos de stora tidningarna som var förtrogen med livförsäkringen; en auktoritet som i politiska avgöranden kunde förklara livförsäkringens värde.14 Försäkringsrörelsen vidtog således olika åtgärder för att framhäva propagandas karaktär av information och skillnaden mellan upplysningsverksamhet och reklam. Denna apparat för ”saklig” propaganda kom under 1930-talet att spela en allt viktigare roll då verksamhetens förmodade brister blev till en rikspolitisk angelägenhet.

Att sälja in sitt bolag Av självklara skäl behövde bolagen också marknadsföra sin egen produkt. I en konkurrenssituation där utvecklingen gick mot likformighet på mark-naden blev varumärket allt viktigare. Varumärket fungerar som ett känne-tecken som förenklat kan sägas bestå av två delar: det fysiska kännetecknet i form av en logotyp och de föreställningar som målgruppen förknippar med logotypen. En logotyp består i regel av såväl symboler som text. Målet med logotypen är att särskilja sig från konkurrenter, helst på ett sätt som dessu-tom för konsumenternas tankar i önskad riktning.15 De logotyper som folk-försäkringsbolagen använde är ett bra exempel på denna form av marknads-föring. De Förenades logotyp innehöll bolagets namn skrivet över fem sammanflätade kransar. Logotypen symboliserade uttryckligen ”förenings-tanken och samförståndet” mellan de fem stiftande bolagen; De Förenade erbjöd soliditet.16 I Folkets logotyp stod arbetare och bönder sida vid sida. Tankarna skulle gå till att inom försäkringsverksamhet stod Folket för det ”Röda inslaget”.17

Figur 4.1. De Förenades och Folkets logotyper. Källa: De Förenade meddelanden; Meddelande från Folket.

14 Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 117–119. 15 ”Logotyp”, NE (2016). 16 De Förenade minnesskrift (1927), s. 5–6. 17 Detta skulle inte förstås som att bolaget var partipolitiskt färgat. Syftet var att framhäva Folkets kooperativa karaktär och skapa distans mot de “privata kapitalintresset”, se ”Vårt mål”, Meddelande från Folket, (1916), nr 15; ”Det Röda inslaget”, Meddelande från Folket, (1918), nr 46.

126

Bästa reklammedlet för ett bolag var, som Framtidens direktör uttryckte saken, ”konstaterad enastående framgång” och i minnesskrifter och reklam var statistiska redogörelser ett stående inslag.18 Den beviljade försäkrings-summan kunde beskrivas som bolagets insats för livförsäkringsidéns utbred-ning och ökningen av antalet försäkringar visade nettovinsten av bolagets sociala arbete.19

Tryggs huvudkontor, färdigställt 1910, vid Engelbrektsplan i Stockholm. Byggnaden pryddes med gavelskulpturer av Carl Eldh. Bolagets ”nya, egna hem” var medvetet placerat vid de ”viktigaste pulsådrorna i det framtida Stockholm”. Den arkitektoniska utgångspunkten var att byggnadens yttre skulle vara ”enkelt, men monumentalt och platsen värdig”. I byggnadsar-betet hade all form av ”öfverflöd och lyx” omsorgsfullt uteslutits och ersatts av ”mycket högt ställda fordringar på soliditet”. Källa: Trygg minnesskrift (1910), s. 109–117 (kursivering i original).

18 Framtiden minnesskrift (1972), s. 75. 19 Trygg minnesskrift (1910), s. 229.

127

Propaganda för varumärket kunde även ta sig fysiska uttryck. McFall och Dodsworth har visat hur huvudkontorets byggnad och dess placering funge-rade som ett led i marknadsföringen.20 Även i Sverige ägnade bolagen kraft åt att framhäva och diskutera huvudkontoret som en symbol för vad verk-samheten representerade.21 Folkbolagens huvudkontor var ett viktigt inslag i varumärket som medvetet utnyttjades som förtroendefrämjande reklam-medel. Precis som i London deltog de svenska livbolagen i skapandet av det moderna Stockholms affärscentra.

Den viktigaste propagandakanalen var kommunikationen mellan bolaget och allmänheten genom så kallade meddelanden eller veckoblad. 1903 kunde man i Gjallarhornet läsa om veckopublikationen som ett ”mäktigt propagandamedel” inom den amerikanska folkförsäkringen. Alla de stora bolagen delade på regelbunden basis här ut en veckotidning gratis till försäk-ringstagare och tänkbara kandidater. Syftet med publikationen var att knyta försäkringstagarna till bolaget och få dem att ”glädjas åt dess framgångar”.22

Även i Sverige kom propagandan att byggas upp kring regelbundna pub-likationer. Det uttalade syftet med korrespondensen var, som De Förenades direktör Filip Lundberg beskrev i det första numret av ”Meddelande” från 1905, att den skulle bidra till att få försäkringstagarna att känna sig väl-komna i bolaget och bli allt fastare i sin avsikt att stanna. Men Lundberg såg också dessa publikationer som del i försäkringsrörelsens gemensamma strä-van att skingra de fördomar som stod i vägen för en ”rätt förståelse” av liv-försäkringen. Även i de enskilda bolagens publikationer fanns det ett inslag av en föreställd gemensam social uppgift; ”att verka för försäkringsidéns spridande och förstående i allt vidare kretsar”.23

De redan försäkrade förväntades också att bidra till marknadsföringen. I meddelandet ovan uttryckte direktör Lundberg en förhoppning om att försäk-ringstagarna skulle visa detta för vänner och bekanta för att därigenom un-derlätta arbetet för agenterna.24 I en artikel från 1905 diskuterade Tryggs direktör af Jochnick betydelsen av att agenten förvandlade sina försäkrings-tagare till ”medhjälpare”.25 Utifrån försäkringsverksamhetens religiöst inspi-

20 McFall & Dodsworth (2009). 21 Trygg minnesskrift (1910), s. 109–117. Se även Tryggs veckoblad. Försäkringstagarnes nummer. (1906); ”Lifförsäkringsanstalten Trygg.”, Idun (1910), nr 24 s. 298. Bolaget Framti-den färdigställde under 1926 sitt huvudkontor på Birger Jarlsgatan 52, ett stenkast ifrån Trygg. En ”glädjande nyhet” som i månadsbladet tillägnades 4 ½ sidor, se Framtiden minnesskrift (1936), s. 32, 184 22 ”Anskaffningsarbetet inom den amerikanska folkförsäkringen.”, Gjallarhornet (1903) nr 15. 23 ”Till våra försäkringstagare”, De Förenade meddelanden (1905), nr maj. Jmf ”Till Tryggs försäkringstagare.”, Tryggs veckoblad. Försäkringstagarnes nummer. (1906). 24 ”Till våra försäkringstagare”, De Förenade meddelanden (1905), nr maj. 25 ”Ett råd till fältmännen.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 13.

128

rerade terminologi skulle man kunna säga att folkbolagen spelade på den nyfrälstes benägenhet att vilja frälsa andra:

Sök tillföra Trygg nya försäkringstagare genom att så snart du har någon lämplig person på förslag, därom underrätta Tryggs närmaste ombud! Du gör därigenom en god gärning mot den person, som försäkras; mot dennes familj; mot Trygg, hvars verksamhet därigenom ökas; mot dig själf, ty ju flera försäk-ringstagare i Trygg desto större vinstutsikter, och ju större vinst, desto billi-gare försäkring.26

Den sociala uppgiften legitimerade direkta uppmaningar till försäkringsta-garna att sprida kännedom om livförsäkringen till ”grannar, vänner och bekanta!”27 Bolaget Folket anspelade uttryckligen på den kooperativa ”soli-daritetsplikten”. Som delägare i ett kooperativt företag var det såväl en skyl-dighet att underlätta för agenterna – försäkringstagaren var ju faktiskt deras ”arbetsgivare”– som en plikt att sprida solidaritetens princip ”till vänner och bekanta”.28 Folkförsäkringen var en såpass viktig och intressant produkt att även konsumenterna förväntades bidra till marknadsföringen.

Att preparera marken för agenten Försäkringsrörelsens pressbyrå konstaterade 1931 att det var uppenbart att ”en målmedveten uppfostran av allmänheten” hade fyllt en stor uppgift i en ”bättre preparering av marken för den individuella ackvisitionen”.29 De en-skilda bolagens annonsering i olika medier jämfördes i instruktionskurser med en vältalig ackvisitör som stökade undan det besvärligaste grovarbetet. Medborgarna skulle förberedas inför ett stundande besök av en agent.30 I slutändan var propaganda ett ”stöd i arbetet” som syftade till att få till stånd och förbereda ett ”personligt sammanträffande”:

Ty detta skall vara hans mål: att på tu man hand med försäkringskandida-ten få framlägga ett för dennes förhållanden lämpat försäkringspro-gram.31

Livförsäkringens budskap basunerades ut i en mängd olika sammanhang och livbolagen använde ett flertal marknadsföringsmetoder för att sprida livför-

26 ”Till Tryggs försäkringstagare.”, Tryggs veckoblad. Försäkringstagarnes nummer. (1906). 27 ”Ur bolagets praktik – Premiebefrielser”, De Förenade meddelanden (1905), nr augusti (fet stil i original). Se även ”Till våra försäkringstagare”, De Förenade meddelanden (1905), nr maj; ”Våra försäkrades verksamhet i försäkringsidéns tjänst”, De Förenade meddelanden (1906), nr januari. 28 ”Vårt mål”, Meddelande från Folket (1916), nr 15; ”Fältorganisationens betydelse”, Med-delande från Folket (1919), nr 74. 29 Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 116. 30 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:6–11. 31 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:11 (fetstil i original).

129

säkringsidén. Det fanns dock en given förutsättning för hur försäljningen skulle gå till. Målet med reklam och gemensam propagandaverksamhet var inte att övertyga kunden om att på eget bevåg teckna en försäkring, utan all form av propaganda syftade till att underlätta för agenterna. Agentens upp-gift var att fungera som en länk mellan bolaget och försäkringstagaren.32

Konsten att argumentera för en livförsäkring Föreställningen om en social uppgift var en ledstjärna som genomsyrade agenternas uppgift och vardag.33 Agenten sålde inte bara en vara utan hade många uppgifter: Han bedrev ett ”väckelse och upplysningsarbete”. Han var ”pionjären” som skulle sprida livförsäkringsidén i allt vidare kretsar. Han var förkämpen för ”en segerrik kamp mot fattigdom och ekonomisk osäkerhet”.34 Agentsysslan var ett ”kall” och agenterna sades bedriva en missionsverk-samhet, ett heligt krig mot fattigdom och otrygghet.35 Hur skulle då denna armada av missionärer gå tillväga för att sprida livförsäkringens välsignelse över folket? Till förberedelserna hörde att agenten hade en plan för vad han skulle säga. All form av propaganda förvandlades i agentens händer till ar-gument som han kunde anpassa utefter individen och situationen.

Företagshistorikern Stalson har analyserat de amerikanska livbolagens propaganda utifrån en uppdelning mellan primära och sekundära motiv. Pri-mära motiv utgår ifrån det fundamentala behovet av livförsäkringar, och utifrån en normativ ståndpunkt beskriver han denna väg som att anspela på människans instinktiva och universella behov. Målet är att hjälpa individen till insikt om otrygghetens natur och om livförsäkringen som den enda vägen ur denna otrygghet. Sekundära motiv lägger istället fokus på mer ytliga frå-gor, där syftet är att framhålla den egna produktens förträfflighet utifrån jämförelser.36 Lehtonen och Liukkos studie av reklamverksamhet i Finland kan beskrivas som en fördjupning av vad Stalson kallar för primära motiv. Med utgångspunkt i Boltanski och Thévenots ”nyttomodell” definierar de ett antal motiv som präglade marknadsföringen.37

32 För samspelet mellan agenten och reklam i Storbritannien, se McFall (2015), s. 92–96, 119. 33 Instruktionskursen för agenter inom folkförsäkringen avslutades med avsnittet ”En social uppgift” och de första frågor som en agent förväntades kunna svara på gällde just livförsäk-ringens sociala betydelse, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), 1:20, 6:15–16. 34 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), 14:23. 35 En agent som saknade förmåga att på ett värdigt sätt ”utöva sitt kall som ackvisitör” riske-rade att bli avskedad, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), 13:13 § 6. 36 Stalson (1942), s. 24, 503–507. 37 Boltanski och Tvévenot skiljer mellan sex olika former för ”rättfärdigande” som används för att legitimera individuellt handlande i allmännyttiga termer, se Lehtonen & Liukko (2010), s. 374–375.

130

Som analytisk utgångspunkt för att fånga in agenternas faktiska argumen-tering är en uppdelning mellan primära och sekundära motiv otillräcklig. Dels förutsätter den normativa antaganden, dels riskerar man att missa hur olika motiv flätas samman. När försäkringsrörelsen bedrev gemensam pro-paganda stod primära motiv i centrum och att betona sådana motiv var en förtroendeskapande åtgärd. Sekundära motiv tenderar att öka ju närmare vi kommer den konkreta försäljningssituationen. Här befann sig den enskilde agenten i en konkurrenssituation, där sekundära motiv kunde vara viktiga för att vinna försäkringstagaren för det egna bolaget. Det primära tilltalet kan sägas ligga nära hänvisningen till den sociala uppgiften, medan sekundära tilltal hänger samman med livförsäkringen som en kommersiell produkt.

En fördjupning av enbart primära motiv riskerar också att missa inslaget av argument som är av en annan natur. Istället för en teoristyrd analys väljer jag att strukturera argumentationen med utgångspunkt i empirin. I analysen tar jag fasta på tre argumentationslinjer. I praktiken var dessa sammanflä-tade, men för enkelhetens skull diskuterar jag dem som en progression. En självklar utgångspunkt var att agenten argumenterade för behovet av livför-säkringen. Utifrån ett behovsperspektiv sker det en sammanflätning av pri-mära och sekundära motiv. Nästa steg för agenten var att argumentera för en socialpolitisk legitimitet. Detta krävde att agenten ställde folkförsäkringen mot andra former av trygghetslösningar. I huvudsak var det en fråga om att positionera livförsäkringen på den socialpolitiska arenan. Slutligen behövde agenten argumentera för produktens tillförlitlighet. Syftet var att skapa för-troende för folkförsäkringen som en solid och rationell verksamhet.

Olika former av propaganda hade ”preparerat marken” för agenten. Till sin hjälp hade agenten även den korrespondens som folkbolagen tryckte upp och delade ut till allmänheten. I agentblad och utbildningskurser fick agenten råd samt ta del av hela fingerade samtal för att bli bekväm med olika argu-ment. Det är också dessa skrifter som utgör det primära källmaterialet för detta avsnitt.

Etablerandet av ett behov I praktiken hade agenten två vägar att gå för att etablera ett behov: antingen betona det osäkra i nuet, eller att locka med en trygg framtid. Dessa vägar svarade mot livförsäkringens så kallade skydds- och sparfunktion. Den blan-dade liv- och kapitalförsäkringen möjliggjorde dessutom en sammanflätning av dessa två motiv. Det var framförallt den förra vägen som beträddes under folkförsäkringens första tid. Syftet var att skapa en känsla av överhängande fara hos den tilltänkte försäkringstagaren.

131

Figur 4.2:Exempelpåstatistiköverpremiebefrielser.Källa: De Förenade meddelanden (1905), nr: augusti.

Figur 4.3: Exempel på statistik över dödsfallsutbetalningar.Källa: De Förenade meddelanden (1926), nr: 2.

132

En oviss tillvaro Ett stående inslag i denna argumentation var hur det statistiskt osannolika på olika sätt lyftes fram som en påtaglig realitet. Folkbolagens publikationer innehöll i regel en utförlig statistik som gav en målande inblick i alla de fa-ror som lurade på svensken vid denna tid (figurer 4.2 och 4.3). Statistiken kompletterades med små notiser, där det fanns en tydlig förkärlek för att lyfta fram dödsfall orsakade av framförallt det moderna industrisamhället:

Vid Haeffners sågverk i Norrland blev 24/10 en 17-årig gosse indragen bland remmar i maskinhuset och ohyggligt massakrerad. ”Händer och fötter voro borta, magen och inälvorna hade slitits sönder och kastats runt omkring.”, he-ter det i dagsprässen.[…]– Den 12/11 blev vid Avesta järnvärk arbetare Erik Strand ihjälslagen av en exploderande ackumulatorbehållare för lysboj, vilken behållare just avprovades för starkt vattentryck. S., som var 51 år gammal ef-terlämnar hustru och sex barn. […]38

Att vår värld var en farofylld plats framgick bokstavligen i en kortare artikel vari påpekades att sex personer dör varje dag i Sverige på grund av olycks-fall: ”Döden frågar minsann icke, när den får komma.” Man frågar sig vad de efterlevande får när försörjaren inte är försäkrad? ”Ingenting!”39

Nästa steg var att inpränta en känsla av ansvar. Denna fas präglas av en extrem familjeorientering där idealet, den manlige familjeförsörjaren, kom-mer in i bilden:

Av den dagliga iakttagelsen lärer man, att döden väljer sina offer icke allenast ur de sjukligas och gamlas led, utan även ofta och oförmodat bland de friska och mest livskraftiga. Ingen bör underlåta att i tid betänka detta och göra sig den frågan: Har jag sörjt för min hustru, mina barn eller andra närmaste, såsom min plikt kräver? För att fylla detta krav torde näppeligen kunna påvi-sas något lämpligare medel än livförsäkring.40

Familjeförsörjarens ansvar framhävdes ytterligare med små sedelärande historier och fotografier av familjer som var livförsäkrade. Den unge August Strindberg författade sådana berättelser till livförsäkringens fromma redan under 1870-talet.41 Berättelserna kunde ibland uppta halva numret av ett försäkringstagarblad. Slutklämmen var alltid att framhålla tecknandet av livförsäkring som en moralisk plikt. 38 ”Dödliga olyckor i arbetet”, De Förenade meddelanden (1908), nr 12. Exemplen var många: I juninumret 1906 kan vi läsa om fyra arbetare som dog vid en explosion, 1907 upp-märksammas i januari- och februarinumret två försäkringstagare som blev överkörda av tåget – den ena blev av med huvudet, och i oktobernumret 1908 berättas om en ung man som på rent okynne blivit elektrifierad. 39 ”Sex dödliga olycksfall om dagen”, De Förenade meddelanden (1911), nr 4. 40 ”Tänk på framtiden!”, De Förenade meddelanden (1910), nr 1. 41 Svensk Försäkringstidning (1873); Om Strindbergs bana som ”försäkringsman”, se Mikael Lönnborg, ”August Strindberg och försäkringsmarknaden”, NFT 4 (2012).

133

Figur 4.4: Exempel på familjeorienterade uppmaningar och sedelärande berättelser. Källa: De Förenade meddelanden (1912), nr 8.

Figur 4.5: Exempel på uppmaningar till ansvarstagande.Källa: De Förenade meddelanden (1919), nr: 1.

134

Figurer 4.6 och 4.7 är exempel på familjebilder av ansvarstagande familjer. Herr Sund hade inte bara försäkrat familjens åtta medlemmar, utan även övertygat vänner och bekanta om livförsäkringens välsignelse: ”Heder åt en sådan familjefader som Herr Sund!” Det andra exemplet visar en änka som ”trots små inkomster” årligen erlade ca 300 kr i premier för sig själv och sina åtta barn.

Figur 4.6: Exempel på bild av en ansvarstagande familjefader. Källa: De Förenade meddelanden (1911), nr: 3.

135

Figur 4.7: Exempel på ansvarstagande änka och statistik över verksamhet.Källa: De Förenade meddelanden (1929), nr. 4.

136

Att förklara livförsäkringen betydelse för familjeförsörjaren kunde också ta sikte på det värde som var förbundet med hans arbetskraft:

Under negerslaveriets dagar kunde en duktig neger på auktion gå till 5- à 6.000 kr. Och hade han lärt något speciellt yrke steg priset till 10.000 kr. I våra dagar finnes mången duktig och skötsam familjeförsörjare, som icke en gång är försäkrad till en tiondel av denna summa, och som alltså anser sig värd mindre än en negerslav.42

I instruktionskurserna från 1930-talet slog man fast att, ”En duglig, plikttro-gen man känner starkt sitt ansvar att sörja för de sina efter bästa förmåga.”; ett tema som utvecklades utförligt i de fingerade ackvisitionssamtalen.43 Här framhävdes också att livförsäkringen inte bara var av betydelse för familje-försörjaren, utan att varje ”ansvarskännande” person hade en skyldighet att undvika att belasta anhöriga med efterlämnade skulder; ”Stoltheten bör för-bjuda en ung man att på så sätt falla sina fattiga föräldrar till last.”44

En viktig poäng som agenterna skulle förmedla var att även om man an-såg sig vara skuldfri skulle en begravning i slutändan bli en kostsam historia. Det var inte begravningskostnaden i sig som var problemet, utan kostnaden för läkarvård, sorgkläder, obetalda skatter, slutbetalning av hyran, flytten till en ny bostad och så vidare:

En gång måste vi alla dö, och det skulle väl vara skönt att veta, att man sörjt för att ens anhöriga ej skola behöva samla ihop medel i en sådan situation.45

I denna retorik sattes det traditionella ömsesidiga beroendet mellan genera-tioner helt ur spel; att vara beroende var att ligga någon annan till last, vilket var omoraliskt.46 Utgångspunkten för att argumentera för skyddsfunktionen var osäkerheten i den mänskliga tillvaron och nyckelbegreppen var ansvar och omtanke om de sina.

Ett flertal forskare har lyft fram den centrala position som tanken om den manlige familjeförsörjaren intog i marknadsföringen. McFall har visat hur denna idé kom att dominera redan under 1800-talet. Tagandet av en livför-säkring framställdes i termer av vad McFall kallar för en ”osjälvisk egen-nytta”.47 Som Eriksson har visat präglade detta ideal även reklamen i Sve-

42 ”Vad en negerslav var Värd.”, De Förenade meddelanden (1910), nr 10. 43 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:6–7; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 10:4–5, 12:22–28. 44 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:30. 45 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:25. 46 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:4–6. 47 Att försäkra sig framställdes som en specifik form av etiskt praktiserande av egennytta: Tagandet av en livförsäkring var inte en utgift, utan ett sparande; det var inte en privat, utan en offentlig nytta; det var en solidarisk handling där familjeförsörjaren tog ansvar för sin familj, se McFall (2007), s. 594, 599, 606.

137

rige. Hon konstaterar också att de föreställningar som förmedlades var ka-rakteristiska för den genusideologi som präglade samhället under 1900-talets första hälft.48

Den konstanta upprepningen av familjeförsörjaridealet kan ses som ett självklart uttryck för en rådande genusordning. Men den stora betydelse som tillmättes detta ideal fyller även en strategisk funktion; ansvarstagande kunde framställas som en lättnad av ansvarsbördan. En positiv bieffekt som agenten förväntades lyfta fram var att livförsäkringen befriade familjeförsörjaren från oro för sin familjs välgång. En livförsäkrad familjefader hade därför större frihet att i övrigt disponera inkomsterna efter eget önskemål.49 Om livförsäk-ringens materiella nytta låg långt in i framtiden, så innebar pliktuppfyllelsen en omedelbar tillfredsställelse på ett moraliskt plan. Utifrån detta perspektiv så spelade den rådande genusordningen marknadsföringen i händerna.

En bekymmersfri ålderdom Det visade sig dock vara svårt för agenten att ”tränga” tillbaka den sökandes egoistiska känslor enbart med hänsyn till efterlevandes trygghet:

Att man hos den försäkringssökande ständigt hade att övervinna hans egoist-iska känslor gjorde emellertid anskaffningen av försäkringar svår. Egoismen är en stor makt i denna värld, visst icke alltid av ondo, men dock en makt, mot vilken livackvisitionen ständigt haft att strida. Det är därför ej underligt, att man snart nog sökte skapa nya livförsäkringsformer, där försäkringstagaren själv kunde få njuta frukterna av sin omtänksamhet.50

Den blandade liv- och kapitalförsäkringen hade enligt försäkringsmännen utvecklats för att hantera detta motstånd. Den försäljningstaktiska fördelen var att den tilltalade flera känslor. Den erbjöd en lösning där försäkringstaga-rens oegennyttiga tanke på anhöriga kombinerades med möjligheten att själv dra fördel av försäkringen; ”Ni gagnar alltså både Er själv och Er familj ge-nom en sådan försäkring.”, som den fiktiva agenten uttryckte saken i ett ack-visitionssamtal.51

Agenten kunde utifrån detta perspektiv argumentera för nödvändigheten att spara till ålderns höst då inkomsterna började sina. I centrum stod förut-seende som en dygd. Under 1910-talet betonade man att det hopsparade be-loppet kunde läggas till grund för någon form av inkomstbringande verk-samhet.52 Även efter pensionen förväntades arbetaren behöva bidra till sitt uppehälle. Allteftersom sker det en förskjutning mot pensionen som en spe-ciell period i livet. Under 1930-talet kunde agenterna, för de med aningen

48 Eriksson (2011), s. 16–17; Artikel IV. 49 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:5. Jmf kapitel 2. 50 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 7:20. 51 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 7:20, 12:26; Wilson & Levy (1937), s. 127. 52 ”Det svenska livförsäkringsväsendet 1918.”, Meddelande från Folket (1919), nr 84.

138

större inkomster, argumentera för nyttan med en bekymmersfri ålderdom. Livförsäkringen kunde tillfredsställa den starka önskan som bodde hos varje hårt arbetande man eller kvinna; nämligen ”att när ålderdomen nalkas, få dra sig tillbaka från det dagliga arbetet och få ägna sig åt andra intressen”.53

Det spekulativa inslaget Livförsäkringens nytta kunde också beskrivas i solidariska och samhällsnyt-tiga termer. Som jag visade i kapitel två var detta en av livförsäkringens grundpelare och en självklar utgångspunkt för hela verksamheten. Men även i kommunikationen med försäkringstagarna förekommer direkta anspelning-ar på detta tema. Som en agent uttryckte det: Den bästa anskaffningsmetoden var att ”alltid ställa in försäkringsrörelsen i dess sociala sammanhang”.54 En god och solidarisk medborgare var livförsäkrad. Lehtonen och Liukko visar att detta tema också var vanligt i finsk reklam fram till slutet av 1960-talet. Under 1970-talet dyker det också, enligt dessa forskare, upp ett nytt moment. Livbolagen började nu betona livförsäkring som en form av investering, där det primära syftet var profit istället för trygghet.55 Jag menar dock att det spekulativa inslaget alltid har varit närvarande inom marknadsföringen.56

Att livförsäkringen även kunde tilltala människans fallenhet för spekulat-ion förväntades agenten ta fasta på i sin propaganda. I korrespondensen med försäkringstagarna utnyttjades statistiken för att framhålla livförsäkringen som ”en god affär”. I marknadsföringen betonades då två sidor: den innebo-ende hasardaspekten hos försäkringar och vinstförespeglingar på inbetalda premier. Agenten kunde med hjälp av utvald statistik visa att summan som försäkringstagaren vid dödsfall fick ut i vissa fall var det tiodubbla jämfört med de inbetalda premierna (jämför kolumnerna inbetalt premiebelopp och utbetalt försäkringsbelopp i figur 4.3). Försäkringstagarnas vinst redovisades också genomgående i samma tabell. Vinsterna betalades i regel ut årligen eller över femårsperioder. På samma gång som släktskapet med lotteriverk-samhet tonades ned i propagandan kunde agenten i försäljningssituationen anspela på livförsäkringens spekulativa sida.57 I agenternas retorik blev vinst-förespeglingar till ett så omfattande inslag att det hotade att skada livförsäk-ringens moraliska mission. Efter påtryckning från Försäkringsinspektionen

53 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:5. Jmf Hur skall jag bli en god anskaffare? Framgångsrika ombud ger råd. (Stockholm 1941); Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:6. 54 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 15, 17, 20, 34. Jmf Handbok för livförsäk-ringsackvisitörer (1924), s. 218–224. 55 Lehtonen & Liukko (2010), s. 379–381. 56 För det spekulativa inslaget och försäkringar som en investering under slutet av 1800-talet, se Zelizer (1979), s. 68–72, 101–112. 57 ”Nyttan av livförsäkring”, De Förenade Meddelanden (1915), nr 8.

139

tillsatte Direktörsföreningen en kommitté, som under 1931 tog fram en över-enskommelse om lojal vinstpropaganda.58

Ett annat inslag av spekulativ natur var barnförsäkringar. Barnförsäkring-ar är ett exempel på den moraliska risk som försäkring på en annans liv ut-gör. Som Zelizer har visat kom barnförsäkringar att kritiseras som spekula-tiva, då de indirekt uppmuntrade till änglamakeri.59 Även den svenska folk-försäkringen präglades av en hög andel barnförsäkringar. Att propagera för olika former av barnförsäkringar uppfattades som ett sätt att vinna fotfäste hos en familj. Förklaringen till deras popularitet sökte man dels i arbetar-hustruns preferenser, dels i den omständigheten att arbetaren i allmänhet inte kunde lämna något arv till sina barn. I propagandan framställdes barnförsäk-ringar ur ett mer fördelaktigt ljus. Genom barnförsäkringar kunde familjen tillförsäkra barnen ett belopp som stöd för utbildning eller liknande, men agenten kunde också betona att en barnförsäkring skapade trygghet för för-äldrarna vid barnets frånfälle.60 Genom en barnförsäkring kunde föräldrarna så att säga ta ansvar för att den traditionella ömsesidigheten mellan genera-tionerna uppfylldes. Det var i detta förhållande som det förelåg en moralisk risk.

Under folkförsäkringens första tid utnyttjade agenterna barnförsäkringar i stor utsträckning. Kritiken mot det låga skyddsvärdet för denna försäkrings-form ledde under 1930-talet till en uttalad praxis att barnförsäkringar först skulle komma ifråga då både mannen och hustrun blivit försäkrade.61 I Sve-rige var det inte den moraliska risken hos försäkringstagaren som blev ut-slagsgivande, utan den moraliska risk som försäkringsrörelsen utsatte sig för när de utnyttjade barnförsäkringar i marknadsföringen.

Även om det spekulativa momentet uppfattades som omoraliskt så var det på olika sätt närvarande. Det nya moment som Lehtonen och Liukko har konstaterat i reklamverksamheten under 1970-talet speglar kanske framför-allt en skillnad i förhållningssätt till livförsäkringens spekulativa sida. Det nya ligger i att man konkret betonar den spekulativa potentialen istället för att mer indirekt anspela på den. En rimlig tolkning är att dessa olika förhåll-ningsätt har att göra med en förändrad acceptans för profitorienterade motiv på ett samhällsplan.

För att sammanfatta så såldes folkförsäkringar utifrån ett samspel av arti-kulerade skydds- och sparbehov, och talet om plikt och ansvar syftade till att

58 Direktörsföreningen minnesskrift (1931), s. 89–92; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 44. 59 Zelizer (1979), s. 71–72; Viviana Zelizer, Pricing the Priceless Child: The Changing Social Value of Children (New York 1985). 60 ”Barnförsäkring”, De Förenade meddelanden (1910), nr 5; Hur skall jag bli en god anskaf-fare? (1941), s. 12-14; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:14–15, 12:22–28; ”Det svenska livförsäkringsväsendet 1918.”, Meddelande från Folket (1919), nr 84. 61 Framtiden minnesskrift (1972), s. 180–182; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkför-säkringen (1938), s. 6:8–9.

140

skapa efterfrågan. Men att ställa familjen och anhöriga i centrum kan också tolkas som ett sätt att hantera motståndet mot försäkringar. Ansvarstagandet i sig kunde framställas i termer av en direkt nytta som resulterade i handlings-frihet och själslugn. Livförsäkringen marknadsfördes också utifrån mer se-kundära motiv. Genom återkommande vinstutdelningar slog man två flugor i en smäll. Människans fallenhet för spekulation tillgodosågs och försäkrings-tagaren fick en försmak av den framtida försäkringssumman.

Att befästa den socialpolitiska funktionen Agentens uppgift var inte bara att argumentera för behovet av livförsäkring-ar, utan också mot behovet av andra alternativ. I försäljningssituationen tvingades agenten att positionera livförsäkringen på en arena för socialpoli-tik. Den offentliga pensionsförsäkringen och sparbankerna konkurrerade med folkförsäkringen som sparform, medan den ideella sektorn konkurre-rade utifrån livförsäkringens skyddsaspekt.

Den goda socialförsäkringen Under början av 1900-talet framställdes folkförsäkringen som en självstän-dig lösning på den sociala frågan.62 När riksdagen 1913 hade fattat beslutet om en offentlig pensionsförsäkring etablerades istället en idé om komple-mentära lösningar. Inför allmänheten betonade agenterna i första hand att den sociala försäkringen var en fattigförsörjning som aldrig skulle täcka mer än det knappaste existensminimum. I andra hand betonades att livförsäkring-ens skyddsfunktion dessutom stod helt utanför den offentliga försäkringens program. Den allmänna pensionen ersatte därför inte folkförsäkringen; de två försäkringsgrenarna tjänade helt skilda ändamål. Detta förhållande kunde också beskrivas i termer av en moralisk principskillnad, där ”den förra inne-håller ett egoistiskt, den senare ett mera oegennyttigt moment”.63

Agenterna förväntades vara väl förtrogna med socialförsäkringen och att utnyttja skillnaderna som en metod för att öka försäljningen:

62 De Förenade betonade i sin korrespondens med försäkringstagarna att det inte fanns någon snar lösning inom räckhåll för offentlig försäkring, utan arbetarnas behov måste för lång tid framöver fyllas uteslutande av privata bolag, se ”Tankar på svensk socialförsäkring.”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1910), nr 20”; Om staten och försäkringsidén.”, De Före-nade meddelanden (1905), nr maj; ”Den privata försäkringsverksamhetens ställning till soci-alförsäkringen.”, De Förenade meddelanden (1912), nr 2. 63 ”Vilket inflytande kan den nu antagna statspensioneringen anses hava på den privata folk-försäkringen i Sverige?”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1913), nr 13; ”Socialförsäkring och privatförsäkring” De Förenade Cirkulär-Meddelande (1913), nr 19; ”Om folkförsäkring och allmän pensionering.” De Förenade Cirkulär-Meddelande (1915), nr 6–7, 10, 13. Jmf ”Socialförsäkring och privatförsäkring”, Assurans (1913), nr 12.

141

när staten dragit fram försäkringssaken, så är det något att taga fasta på, och när någon av våra stiliga och energiska Herrar agenter förklarar saken, så slu-tar resonemanget helt visst med en försäkring i De Förenade!64

Folkförsäkringen skulle rida på socialförsäkringsvågen: ”Så böra de båda formerna av försäkring hand i hand gå framåt för att sprida försäkringens välsignelse bland folket!”65

I de mer omfattande utbildningskurserna från 1930-talet diskuterades in-gående den offentliga försäkringsverksamheten. Socialförsäkringen fram-hölls som ett nödvändigt åtagande från samhällets sida. Agentens uppgift var alltså inte att ifrågasätta pensionsförsäkringen i sig, utan att demonstrera att pensionen av nödvändighet var låg och skulle så förbli. Arbetare hade i regel inte heller någon tjänstepension, och folkförsäkringens uppgift var att fylla denna lucka.66 I kontakten med försäkringstagarna skulle de sociala försäk-ringarna framställas som något positivt, men med begränsad räckvidd. På så sätt kunde folkbolagen vända statens ingripanden till en fördel för verksam-heten. En given förutsättning var emellertid de sociala försäkringarnas ka-raktär. Försäkringsrörelsens påverkan i socialförsäkringsfrågan diskuteras mer ingående i kapitel nio.

Banksparande som komplement I förhållande till sparbankerna var dilemmat att ett banksparande i slutändan gav ett större kapital än sparande i en livförsäkring. Agenten uppmanades att utnyttja de brister ur skyddssynpunkt som banksparandet var behäftade med. Till exempel kunde agenten ställa samvetsfrågan om det faktiskt hade blivit ett så pass regelbundet sparande som den motsträvige talat om. Tanken var att agenten skulle visa på att sparbankssparande endast var en teoretisk möj-lighet. I praktiken var det tvångssparande, som livförsäkringskontraktet in-nebar, ett nödvändigt ont då svensken var för generös till sin natur:

Livförsäkringen innebär ett lindrigt tvång till sparande och lägger en viss hämsko på en godtycklig användning av de uppsparade medlen.67

Livförsäkringen skapade ett omedelbart skydd samtidigt som den motver-kade tendenser till kortsiktigt ekonomiskt agerande. Agenterna kunde också framhålla att priset för livförsäkringsskyddet i själva verket var ”överras-kande lågt”. Inte förrän efter 30 år gav banksparandet högre utdelning − ”Hur mycket kan inte inträffa på så många år?” Agenten kunde med andra

64 ”Om folkförsäkring och allmän pensionering.”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1915), nr 13. 65 ”Vilket inflytande kan den nu antagna statspensioneringen anses hava på den privata folk-försäkringen i Sverige?”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1913), nr 13. 66 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:13–18, tillägg till kapitel 14 s. 4. 67 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:4.

142

ord alltid falla tillbaka på skyddsfunktionen som inte sparbankerna kunde erbjuda.68 Andra sätt att bemöta sparbanksargumentet var att lyfta fram liv-försäkringens fördelar ur skattesynpunkt då premier upp till ett visst belopp var avdragsgilla.69

Även i sparbanksfrågan sker under 1900-talets första årtionden en för-skjutning mot en komplementär syn. Folkförsäkringen framställdes visserli-gen som den ”tryggaste och bästa” kapitalplaceringen för de med små eller medelstora besparingar, men detta skulle inte längre tolkas som ett misstro-endevotum mot sparbankerna.70 Tvärtom uppmanades agenten nu att fram-hålla sparkontot som oumbärligt. Skillnaden låg i att sparkontot skulle finnas till hands för tillfälliga behov som sjukdom, medan poängen med livförsäk-ring var att den inte utnyttjades på detta sätt. Livförsäkringen och bankboken ansågs komplettera varandra, ”så att de tillsammans säkerställa den enskildes ekonomi”.71

Den ideella sektorn Zelizer har visat att livförsäkringens expansion i USA hindrades av ett reli-giöst grundat motstånd. Den monetära värderingen av liv uppfattades som en hädelse mot det mänskliga livets okränkbarhet. Även i England framkallade livförsäkringen en viss oro för att en försäkringstagare mixtrade med den gudomliga försynen.72 Eriksson menar att sådana exempel inte går att finna i svenska källor. Religiösa anspelningar går dock att finna, men exemplen är så få att vi för svenskt vidkommande kan bortse ifrån dem.73 En förklaring till frånvaron av religiöst motstånd i Sverige är tidpunkten för livförsäkring-ens popularisering. I Sverige vände sig försäkringsrörelsen till arbetarklassen under början av 1890-talet, vilket innebär att populariseringen sammanföll med framväxten av en organiserad arbetarrörelse, och betänkligheter mot livförsäkringen som sådan var tydligt förankrade i en misstänksamhet mot kommersiell verksamhet överlag.74 Skingrandet av vanföreställningar kom istället att handla om denna fråga.

68 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:3–8. Se även Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 6, 18, 21, 34. Jmf kapitel 2. 69 Skattesystemet var utformat för att främja privat folkförsäkringsverksamhet. Premier upp till 200 kr per år var avdragsgilla; premieåterbäring och vinst var skattefria; under försäkrings-tiden beskattades inte försäkringens kapitalvärde, vid dödsfall överfördes försäkringskapitalet till arvingarna utan arvsskatt, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 5:15–16; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:4. För exempel på detta argument i anskaffningen, se Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 6, 12, 30, 34. 70 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:4–5. 71 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 14:8; 12:26. 72 McFall & Dodsworth (2009) s. 37; Zelizer (1979), s. 45–46, 73–79. 73 Eriksson (2011), s. 35. För exempel, se Bergander (1967), s. 297; Framtiden minnesskrift (1972), s. 75; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:10. 74 Bergander (1967), s. 319–324, 328–329; Hägg (1998), s.258. Se vidare kap 7 och 8.

143

Vid sekelskiftet 1900 var kampen mot den ideella sektorn stenhård. I marknadsföringen uppmanades agenten att framhålla folkförsäkringen som en rationell och modern fortsättning på den ”primitiva” verksamhet som understödsföreningarna bedrev:

Med rationella grunder följer soliditet, och där de rationella grunderna saknas följer ovisshet.75

Folkförsäkringen tog vid där arbetarna gått bet. Agenten förväntades att i detalj kunna redogöra för understödsföreningarnas bristande ekonomi och skötsel.76 Att folkbolagen fortfarande under slutet av 1930-talet uppfattade den ideella sektorn som ett påtagligt hot framgår av folkbolagens gemen-samma instruktionskurs. Det allra första argumentet som en agent skulle lära sig att hantera var påståendet, att ett medlemskap i en understödsförening var ett bättre och billigare alternativ.77

I de fingerade agentsamtalen spelade förhållandet till understödsförening-arna en viktig roll. Den skicklige agenten skulle alltid agera taktiskt och vända ovälkommen konkurrens till sin egen fördel. Argumentet att man re-dan var med i en sjuk- och begravningskassa skulle bemötas med svaret att detta var helt i sin ordning. Genom att påtala kassornas brister skulle agenten samtidigt varna för att öka försäkringsskyddet i en sådan förening. Syftet var att beskriva ideella föreningar som en skakig grund som behövde byggas på. Det fanns ju ett flertal kostnader utöver själva begravningskostnaden som man behövde tänka på; ”Allt detta kostar pengar”.78

För folkbolagen var det också viktigt att framhålla att det inte fanns någon motsättning mellan arbetarrörelsen och försäkringsrörelsen. Denna fråga var speciellt betydelsefull för De Förenade som var det enda aktiebolaget inom folkförsäkringen och dessutom ägdes av fem bolag som bedrev stor livför-säkring. Exempelvis betonade bolaget i ett meddelande till försäkringstagar-na 1906 att Landsorganisationen (LO) avstod från att bedriva egen livför-säkring för sina medlemmar, då LO ansåg att folkförsäkringsbolagen var mer lämpade än arbetarna själva att sköta försäkringsfrågan.79 I relation till den ideella sektorn var det viktigt att agenten motarbetade uppfattning inom ar-betarklassen att livbolagen i huvudsak var ute efter att tjäna pengar på de tjänster som de lämnade allmänheten.

75 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:18. 76 Se kapitel 8. 77 Om uttaxeringsföreningar (understödsföreningar), se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:5, 19; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:5–7, 18. 78 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12: 24–26. 79 ”Fackföreningar och livförsäkring”, De Förenade meddelanden (1906), nr 9. Se även ”Lifförsäkringen och underklassrörelserna, De Förenade meddelanden (1906), nr 10; ”Den kooperativa idéns realiserande i modern livförsäkringsverksamhet.”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1910), nr 8.

144

Aktuariell rättvisa Att argumentera för socialpolitisk legitimitet krävde också att agenterna kunde förhålla sig till de konsekvenser som riskbedömningen fick för försäk-ringstagarna. Agentens uppgift var att framhålla den för livförsäkringen ka-rakteristiska differentieringen mellan försäkringstagarna som ett nödvändigt och rättvist förfarande. Förhöjda premier var till för att skydda bolaget, vil-ket var detsamma som att skydda försäkringstagarna, och det skulle vara ”orättvist” mot den stora massan normala liv att medge de sämre ”riskerna” samma villkor.80

Agenten förväntades följaktligen kunna förklara för en individ som kände sig helt frisk, och till synes var helt frisk, varför han ändå betraktades som ett mindre gott liv. Han måste kunna förklara varför friska personer ”belastade med dåligt påbrå” inte var normala risker, och för en person som var helt återställd från sjukdom, och som statistiskt sett skulle förbli så, förklara var-för han ändå blev behandlad som en restriktionsrisk. En agent inom folkför-säkringen förväntades vara beredd att utförligt kunna redogöra för, varför det låg i försäkringstagarens eget intresse att hans premie blir högre, trots att han är frisk, då hans mor haft tuberkulos.81 Genom att redogöra för logiken bakom riskdifferentiering vann agenten på samma gång en taktisk fördel. Han kunde avlyfta den mindervärdeskänsla som prövningen inneburit för den sökande och överflytta den på gruppen.82

Sammanfattningsvis var ett viktigt inslag i marknadsföringen att position-era sig gentemot konkurrerande trygghetslösningar. I förhållande till de kon-kurrenter som diskuterats ovan gick försäkringsrörelsen från ett totalt av-ståndstagande till ett mer komplementärt synsätt. För arbetarklassen fram-ställdes folkförsäkringen som den mest ideala sparformen, men försäkrings-rörelsen erkände även att det offentliga skyddsnätet och sparbanksboken fyllde en viss bestämd funktion. Att ge den ideella sektorn erkännande var mer en fråga om taktik. Det hörde också till agenternas uppgift att förklara den ”rättviseaspekt” som låg bakom premiedifferentieringen mellan försäk-ringstagarna.

En rationell verksamhet att lita på Efter att agenten hade argumenterat för att det förelåg ett behov och att folk-försäkringen fyllde detta behov, behövde agenten också argumentera för att folkbolagen kunde leva upp till vad de lovade. Allmänheten måste övertygas

80 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:1–4; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 3:15–16. 81 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:16; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 3:15–16, 20–21. 82 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:16.

145

om att folkförsäkringen var tillförlitlig. I denna argumentering spelade även den offentliga regleringen av verksamheten en avgörande roll.

Folkförsäkringens soliditet Faktorer som enligt McFall och Dodsworth skapade ett motstånd mot livför-säkringen var produktens komplexitet, samt betänkligheter kring bolagens intentioner och soliditet.83 Agenten spelade en central roll i bemötandet av liknande invändningar i Sverige. Ett dominerande inslag i marknadsföringen var olika former av statistik som redovisade livbolagens utveckling. Korre-spondensen med försäkringstagarna dryper av statistiska genomgångar. Sta-tistiken visade på framgång, vilket borgade för såväl soliditet som framtida vinståterbäring. En rimlig tolkning är att det också handlade om ”siffrornas magi”. Själva förekomsten av återkommande statistik syftade till att väcka förtroende hos försäkringstagarna. Utifrån statistik som i figur 4.7 kunde agenten visa hur livförsäkringens två huvudfunktioner konkret hade omsatts i en ansenlig summa utbetalda dödsfallsbelopp och kapitalbelopp.

Misstro mot bolagens intentioner och åtaganden kunde agenten tillbaka-visa genom att anspela på verksamhetens kooperativa karaktär och betona att det var försäkringstagarna som ägde bolaget. Folket som var en del av den kooperativa rörelsen drev denna linje hårt och menade, att det var ”skriande humbug” från de andra så kallade ömsesidiga bolagen att framställa sig som kooperativa och drivna utifrån försäkringstagarnas intressen. Även De Före-nade som var det enda aktiebolaget hänvisade uttryckligen till den koopera-tiva grundtanken.84

I detta sammanhang spelade vetenskapliggörandet en avgörande roll. I in-struktionskurserna ägnades hela kapitel åt att klargöra livförsäkringstekni-ken. Av självklara skäl förväntades agenten ha viss kännedom om livförsäk-ringens konstruktion; att framstå som okunnig skulle inte främja försäljning-en. Faktum var dock att livförsäkringstekniken antogs vara så pass invecklad och svårbegriplig att agenterna helst skulle undvika att diskutera denna aspekt av varan. Uppfattningen var att en förklaring av den vetenskapliga grunden tog tid, och förmågan hos allmänheten att förstå kunde svika. Faran var att ett samtal om försäkringsmatematikens komplicerade principer kunde uppfattas som ett ”skickligt upplagt övertalningsförsök”; att bakom det ”fina resonemanget” dolde sig någon form av sofistikerat bedrägeri.85 I den kon-kreta försäljningssituationen var vetenskapliggörandet ett tveeggat svärd vars komplexitet kunde rasera förtroendet. 83 McFall & Dodsworth (2009) s. 35–37. 84 ”Försäkringstagarnes nummer”, Tryggs veckoblad. Sommar 1906 (1906); ”Våra försäkrades verksamhet i försäkringsidéns tjänst”, De Förenade meddelanden (1906), nr januari; ”Den kooperativa idéns realiserande i modern livförsäkringsverksamhet”, De Förenade Cirkulär-Meddelanden (1910), nr 8; ”Några av våra främsta uppgifter”, Meddelande från Folket (1916), nr 1. 85 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:2.

146

Agentens uppgift var istället att med olika metoder väcka förtroende för de bakomliggande beräkningarna, inte att diskutera dessa i sig. För allmän-heten räckte det med att komma till insikt om folkförsäkringen som en mo-dern, rationell och säker trygghetslösning.86 För att uppnå detta uppmanades agenten betona att det ledande motivet för livförsäkringstekniken var att försäkringstagarna skulle få sin rätt. Agenten förväntades många gånger under sin karriär träffa på personer som hävdade att kunden fick betala dyrt för den säkerhet som de försiktiga antagandena resulterade i: ”Vi svara, att själva begreppet försäkring betingar och förutsätter oomtvistlig solvens.”87 Vinstdelaktigheten var försäkringstagarens garanti mot att ingen enskild kunde göra sig oberättigad vinst på dennes bekostnad. Hade premierna varit för högt beräknade fick försäkringstagarna tillbaka det överskjutande belop-pet i form av återbäring.88 Agenten skulle alltså undvika att leda in samtalet på en diskussion om prissättningen av produkten. Hans uppgift var att skapa förtroende för prissättningen i sig.

Ett indirekt bevis på livbolagens soliditet som folkförsäkringens agenter uppmanades att hänvisa till var, att endast ett bolag i Sverige hade trätt i likvidation med förlust för de försäkrade. Det hade även förekommit stödakt-ioner för att hjälpa bolag i svårigheter.89 Stödaktionerna i sig kan tolkas som ytterligare ett bevis på hur högt försäkringsrörelsen värderade det gemen-samma anseendet.

En annan invändning från allmänhetens sida kunde vara en tveksamhet till de egna möjligheterna att upprätthålla försäkringen vid sjukdom eller arbetslöshet. Agenten kunde i denna viktiga fråga hänvisa till folkförsäk-ringens speciella villkor, som medgav rätt till premiebefrielse vid sjukdom och premieuppskov vid arbetslöshet.90 Av statistiken i figur 4.2 och 4.3 framgår det skyddsnät, eller försäkringar, som var obligatoriska inom folk-försäkringen.

Offentlig reglering och marknadsföring Vilka garantier fanns det för att bolagen verkligen satte av och förräntade försäkringstagarens premier; att bolagen så att säga följde den uppgjorda

86 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 2:1–2. 87 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 2:14. 88 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:6–7, 2:1, 3: 1. 89 Bolaget i fråga var Kronan, vars verksamhet upphörde 1913. Bolag vars verksamhet över-tagits av andra livbolag utan förlust för de försäkrade var Norrland, Union, Nordpolen, Sve-cia, Vasa, Vanadis, Brage, Nornan, Stockholm, Skandinaviska Lif, Nordiska Lif och Allians. 1936 räddades aktiebolaget Victoria genom en stödaktion från fem andra bolag. Se Instrukt-ionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:8; Palme (1928), s. 21. 90 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:5; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 12:27, 31. För en diskussion av premiebefrielse och premieupp-skov och villkoren för dessa, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:11–14.

147

planen? Här ansågs det särskilt verkningsfullt att understryka det faktum att försäkringsverksamheten var statligt reglerad och kontrollerad av en särskild inspektionsmyndighet. Försäkringslagens föreskrifter och Försäkringsin-spektionen uppfattades som helt avgörande för livförsäkringens förtroende. I detta sammanhang förväntades agenterna också betona att den offentliga regleringen i huvudsak var ett resultat av strävanden från försäkringsmän-nens egen sida.91

Såväl regleringen i sig, som tillkomsten av lagstiftningen, förvandlades i agentens händer till fruktbara argument. Med lagen om försäkringsavtal 1927 befästes skyddsfunktionen ytterligare. Livförsäkringar blev då utmät-ningsfria, samtidigt som möjligheten att insätta förmånstagare lagstadgades. Ett förordnande på hustrun innebar att försäkringsskyddets nytta så att säga försäkrades, och även om familjeförsörjaren hade skulder eliminerades ris-ken att fordringsägare kunde lägga beslag på försäkringssumman; livförsäk-ringen blev oantastbar. Denna lag hade länge efterfrågats av försäkrings-männen, och utifrån den sociala uppgiften var en långtgående reglering också självklar. Eftersom det, menade bolagen, låg i samhällsmedborgarnas intresse att så många som möjligt var livförsäkrade hade staten all anledning att omhulda den privata försäkringsverksamheten.92 Den offentliga reglering-en var ett avgörande inslag i prepareringen av marken för agenten. I kapitel sju studerar jag den roll försäkringsrörelsens spelat för framväxten av en offentlig reglering.

Marknadsföring som retorik Försäljningssituationen kan analyseras som en interaktion mellan erfarenhe-ter i nuet och de förväntningar som dessa ger inför framtiden. I det erfaren-hetsrum som agenterna skapade var den mänskliga tillvaron prekär; döden och fattiga åldringar var ständigt närvarande. Förväntningshorisonten hade två sidor: Livförsäkringens salighet och de oförsäkrades stundande under-gång. Ju större det föreställda behovet av trygghet var, desto mer betydelse-full blev den räddningsplanka som försäkringsbolagen erbjöd.

Förhållandet mellan erfarenheter och förväntningar kan också diskuteras ur ett perspektiv som tar fasta på livförsäkringens symboliska värde. Ett vik-tigt inslag var att befästa föreställningen om tagandet av en livförsäkring som en moralisk och ansvarsfull handling. Detta tema kopplades till förvänt-ningar om en känsla av pliktuppfyllelse. Utifrån ett solidariskt perspektiv kunde en livförsäkring också vara en symbolisk manifestering i samhället i stort; en möjlighet att visa att man är en samhällsnyttig och god medborgare. På dessa sätt kunde frånvaron av en direkt pekuniär nytta ersättas av en ab-

91 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 1:15–16, 2:2, 3:1–3:8. 92 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s.1:15, 20, 5:1–3.

148

strakt tillfredställelse. Även vinstförespeglingar kan tolkas som ett sätt att skapa en mer gripbar nytta.

Det retoriska inslaget kan också beskrivas som ett samspel mellan två si-dor som jag kallar för meningsskapande och relationsskapande. En förkla-ring av livförsäkringens värde stod sällan för sig själv, utan dess nytta måste hängas upp på något och sättas in i ett sammanhang. Vad livförsäkringen gör, och hur den gör det, är relativt ointressant utan en djupare förståelse av varför detta var viktigt. Detta meningsskapande baserades i en samhällelig kontext, där marknadsföringen villkorades av sociala, legala och ekonomiska sammanhang. Som jag visat var sådana inslag ständigt närvarande i propa-gandan, och behovet av livförsäkringar förankrades i föreställningar om ar-betarklassens ekonomiska förutsättningar och könsideal. Denna retorik var relativt anpassningsbar, vilket framgår av att förändringar på den socialpoli-tiska arenan var tydligt läsbara i marknadsföringen av livförsäkringen. Till exempel visar Lehtonen och Liukko hur temat om livförsäkring som en nat-ionell solidarisk handling under 1970-talet byttes ut mot en solidaritetstanke inom yrkesgrupper.93 Denna förändring sätter de i samband med de sociala försäkringarnas utveckling, och deras resultat kan sägas spegla livförsäk-ringspropaganda i relation till den fullfjädrade välfärdsstaten. Den svenska folkförsäkringens propaganda under 1900-talets första hälft speglar istället marknadsföring i relation till en begynnande välfärdsstat. Agenten spelade en viktig roll för att positionera livförsäkringen till såväl de sociala försäk-ringarna som konkurrerande privata alternativ.

Den relationsskapande aspekten tar fasta på hur man i marknadsföringen förde samman disparata delar till en helhet. I samtalet med försäkringstaga-ren gestaltades den förespeglade nyttan på individnivå inte som isolat, utan i retoriken integrerades föreställningar om nytta, moral och ekonomi och rela-terades till individen, familjen och samhället. Denna relationsskapande sida var stabil över tid och kan beskrivas på följande sätt: På individnivå möjlig-gjorde livförsäkringen ett ansvarsfullt och förutseende agerande som utifrån sparfunktionen skapade trygghet för individen på ålderns höst, och utifrån skyddsfunktionen omsattes denna individuella nytta i en familjeorienterad nytta. Inte nog med att livförsäkringen var till nytta för familjeförsörjaren och dennes familj, utan denna nytta skapar även ett mervärde för samhället. Livförsäkringen framställdes som en samhällsnyttig institution som mins-kade utgifterna för fattigvård och uppfostrade medborgarna till ansvarsfulla och förutseende individer. Sparandet i sig var också samhällsnyttigt då det genererade produktivt kapital; en livförsäkrad medborgare tog sitt sociala ansvar på allvar. Utifrån samspelet mellan en meningsskapande och en rela-tionell retorik förvandlades trygghet till en handelsvara.

Sammanfattningsvis har jag i kapitlet studerat hur försäkringsbolagen ut-nyttjade olika kanaler för att bedriva såväl gemensam som enskild propa- 93 Lehtonen & Liukko (2010), s. 379.

149

ganda. Syftet med all form av propagandaverksamhet var att preparera mar-ken för agenterna. I agentens händer förvandlades propaganda till ett slag-kraftigt budskap. Denna upplysning följde tre argumentationslinjer; faststäl-landet av ett behov, fastställandet av en socialpolitisk legitimitet och faststäl-landet av verksamhetens tillförlitlighet.

150

5. Agentsystemet

I detta kapitel studerar jag agentverksamheten på systemnivå. Tyngdpunkten ligger på att klarlägga institutionella förutsättningar för den upplysnings-verksamhet som folkbolagen bedrev. Försäkringsbolagens påverkan på all-mänheten gick via en styrning av agenterna; agentsystemet var tillrättalagt för att skapa olika former av incitament. Inledningsvis diskuterar jag hur agentverksamheten var organiserad och hur lönesystemet var konstruerat. Jag tar sedan upp hur professionaliseringssträvanden inom livförsäkringen ledde fram till gemensamma utbildningsåtgärder. Avslutningsvis studerar jag de ideal och förutsättningar som präglade styrningen av agenterna.

Organisering och utveckling Under slutet av 1800-talet hade nybildade bolag försökt att konkurrera med de äldre bolagen genom att hålla lägre premienivåer. Tryggs framgångar visade konkurrenterna att ett bolags utveckling i högre grad var avhängig en omfattande agentverksamhet, än den kostnad denna verksamhet i slutändan medförde för försäkringstagaren. Det kom att råda en stark konsensus inom försäkringsrörelsen kring att en omfattande och effektiv agentverksamhet var absolut nödvändig för en framgångsrik försäljning av livförsäkringar.1

Agentsystemets oundgänglighet kunde beskrivas utifrån ett socialt per-spektiv som tog fasta på agenternas betydelse för att göra ”försäkringstanken fruktbärande”. Systemets fördelar kunde också beskrivas i marknadsmässiga termer; försäljningsarbetet var livförsäkringens ”livsnerv” och det bolag som hade de bästa försäljarna nådde längst. Agentverksamhetens primat kunde också baseras i läran om de stora talen – ett vetenskapliggörande som före-skrev en konstant utvidgning av verksamheten – ett livbolag måste drivas

1 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 80–81, 104–114. För fler exempel på försäk-ringsrörelsens syn på agentverksamhetens oundgänglighet, se ”Fakultativ eller obligatorisk arbetareförsäkring”, FFT (1884), s. 72–74; ”Lifförsäkringen inom Englands arbetarebefolk-ning”, FFT (1890), s. 31–32; Trygg minnesskrift (1910), s. 15–16; Fredrikson (1932); Hand-bok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 151; De Förenade minnesskrift (1927), s. 5; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), inledningsbrev s. 3–4, 14:11; Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), 7:1–2; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), 1:10–12; ”Bör försäkringsverksamheten socialiseras?”, NFT (1945), s. 5–6.

151

med kraft eftersom de nya försäkringstagarna var de som tillförde ett bolag ”ungdom, hälsa och livskraft”.2

Faktum är att agentsystemet var helt avgörande för att folkbolagen under min undersökningsperiod inte snabbt skulle krympa ihop och implodera. Ett bolags försäkringsstock minskade inte bara på grund av dödlighet. Av större betydelse var de frivilliga uppsägningarna, de så kallade annullationerna. Till exempel innebar annullationerna att beståndet i De Förenade under perioden 1910–1915 ökade med mindre än hälften av den totala försäljningen.3 I ge-nomsnitt stod annullationerna inom folkförsäkringen under perioden 1925–1935 för över 35 procent av det under året nytecknade försäkringsbeloppet i bolagen.4 Det är inte konstigt att ”gnissel i försäljningen” uppfattades som ett ”ödesdigert symptom”, och om det höll i sig skulle det inte dröja länge förr-än hela verksamheten var ”på väg utför”. Försäkringsmännen konstaterade att historien gav åtskilliga exempel på bolag som på grund av ”bristande ackvisition” fått upphöra med sin verksamhet.5

Varför var då agentsystemet så viktigt? Forskare som Alborn, McFall, och O’Malley betonar alla agenternas betydelse för att lyckas med att sprida livförsäkringen till arbetarklassen. En förklaring är att folkbolagen medvetet imiterade de ideella understödsföreningarna. Genom att direkt låna in vissa attribut kunde bolagen anspela på värden som gemenskap och broderskap i syfte att skapa ett system som tilltalade arbetarklassen. Agenten intog rollen som rådgivare och vän i den lokala gemenskapen. Dessa forskare betonar framförallt inkasseringssystemets betydelse. Den regelbundna inkasseringen av små belopp passade utmärkt arbetarnas prekära ekonomiska situation. Nyckeln till framgång låg i agenternas ständiga närvaro och inkasserings-systemets disciplinerande funktion. Den långa kontraktstiden medförde att agenten kunde följa en familj i många år och genom flera viktiga tilldragel-ser i livet. Som McFall konstaterar kände agenterna försäkringstagarna väl och uppmanades att utnyttja detta till fullo. Agentverksamheten var, som O’Malley beskriver det, en genomtänkt strategi för att infiltrera arbetarklas-sens hemmiljö i syfte att maximera försäljningen. Ett tillvägagångssätt som han menar redan i ett tidigt skede tveklöst gränsade till ett regelrätt tvång att försäkra sig. Men som McFall påpekar saknas det fortfarande mer djupgå-ende studier av hur detta system fungerade och var uppbyggt.6 Jag ämnar bidra med en sådan studie för svenskt vidkommande.

2 Fredrikson (1932), s. 90; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Inledningsbrev s. 10. 3 I De Förenade låg nyanskaffningen av försäkringar under perioden 1910–1915 mellan 20 000–25 000 försäkringar per år. Samtidigt stod annullationerna för samma period för mellan 10 000–15 000 försäkringar per år, se De Förenade minnesskrift (1927), s. 32–35. 4 SOU 1946:34, s. 116–117; bilaga 4 och 5. 5 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Inledningsbrev s. 10. 6 Alborne (2001), s. 576–577; McFall (2009), s. 60–62; McFall (2015), s. 11, 22, 88, 173–174; O’Malley (2002), s. 100–101.

152

En hierarkisk verksamhet I flera avseenden påminner beskrivningen av agentverksamheten i aktuell forskning om hur den svenska försäkringsrörelsen föreställde sig den ameri-kanska folkförsäkringen vid sekelskiftet 1900.7 Inspirerad av den utländska folkförsäkringen introducerade Trygg i Sverige en utstuderad form av agent-verksamhet. Denna nya organisation byggdes också upp med hjälp av svensk-amerikanska folkförsäkringsmän. Folkförsäkringsbolagen kom att organisera stora agentkårer och skapade bland folkets breda lager inte bara intresse för livförsäkringsidén, utan även för livförsäkringsarbetet. Året då Trygg grundades uppgick antalet yrkesmän i de 19 svenska livbolagen till ett knappt hundratal. Tio år senare förfogade Trygg ensamt över mer än 600 yrkesmän.8 Tryggs framgångsrecept imiterades i stora delar även av de eta-blerade bolagen inom den vanliga livförsäkringen. En konsekvens av folk-försäkringens etablering blev därför en stadig ökning av antalet agenter och omkostnader.9 I praktiken laborerade livbolagen kontinuerligt med att fin-slipa olika aspekter av fältverksamheten, men trots detta är det slående hur seglivad den grundstruktur som Trygg introducerade faktiskt var. Fortfa-rande på 1960-talet var huvuddragen desamma, och kännetecknande för organisationen var en strikt hierarkisk struktur som möjliggjorde en minutiös övervakning och kontroll över hela verksamheten.10 Följande sammanhållna beskrivning av organisationen är en renodling av de viktigaste funktionerna.

Agentverksamheten organiserades och styrdes av huvudkontoret och i toppen på denna organisation satt anskaffningschefen som ledde en särskild avdelning som övervakade agenternas arbetsuppgifter och tillsättningen av nya agenter. Denna avdelning förväntades stå i ständig kontakt med den ”yttre organisationen” eller ”fältet” och genomföra återkommande kontroll-inspektioner. Verksamheten på fältet var sedan indelad i ett antal geografiskt avgränsade distrikt som leddes av en distriktschef. Distrikten var uppdelade på inspektörsområden, företrädda av en inspektör, vilka därefter delades in i agentområden. I regel var de som ledde organisationen yrkesmän, medan

7 Se ”Anskaffningsarbetet inom den amerikanska folkförsäkringen.”, Gjallarhornet (1903), nr 15. 8 Se Trygg minnesskrift (1910), s. 121, 238. 9 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 109. 10 För en beskrivning av fältverksamheten och dess utveckling i enskilda bolag se De Före-nade minnesskrift (1927), s. 12–23; Framtiden minnesskrift (1936), s. 155–174, 195–202; Trygg minnesskrift (1910), s. 118–129. För en mer sammanhållen beskrivning se Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 151–152, 157; Fredrikson (1932); Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 8:9, 12:9–11, 20; Filip Lundberg, ”Problemställningar i svensk livförsäkring”, NFT (1936), s. 251–254. För en beskrivning av agentverksamheten som orga-nisation under 1950- och 1960-tal se Folksams försäkringsutrednings betänkande (1962), s. 201–209; Framtiden minnesskrift (1972), s. 248–251.

153

majoriteten av agenterna var fritidsombud, så kallade biförtjänstagenter, som arbetade på deltid.11

Distriktschefen ansvarade för att organisera och leda försäljningen inom sitt distrikt. I de bolag där distrikten var mindre kunde även distriktschefen tilldelas ett eget inspektörsområde för ackvisition. Under hans ledning fanns ett stående distriktskontor som fungerade som en centralpunkt för bolagets verksamhet i det aktuella distriktet. Kontoret var en mötesplats för agenter-na, ett forum där de kunde utbyta erfarenheter, samtidigt som det även un-derlättade distriktschefens kontroll av agenterna och deras redovisningar. Kontoret fungerade också som en upplysningsbyrå för allmänheten och bo-lagets försäkringstagare. Inspektören ansvarade inom sitt område för att de agenter som var underställda honom omsorgsfullt skötte inkasseringen och biträdde honom med anskaffningen. Till uppgiften hörde även att rekrytera, utbilda och handleda nya agenter.

Längst ner i denna hierarkiska organisation stod agenten, som antingen kunde vara yrkesagent eller biförtjänstagent. Men agenten kunde även be-tecknas som fältman och ombud, vilket då innebar en förklarande funktion: Agent kopplades till agentur, det vill säga att inneha rätten att sälja försäk-ringar åt ett bolag. Fältman syftade på att man var del av fältverksamheten, och beteckningen ombud klargjorde i sin tur att man var representant för ett bolag. Agenten kunde även tituleras utifrån den uppgift han utförde. Istället för agent betecknades han då som anskaffare eller ackvisitör när det var fråga om att teckna försäkringar, och som inkasserare då det var uppbörden av premier som var i centrum. Endast när försäljningstekniker diskuterades betecknades agenten som försäljare.

Beroende på sammanhang kunde dessa beteckningar alltså ha en förkla-rande och rangordnande funktion, men användningen var även normativt. Under den studerade perioden kom beteckningen agent helt att ersättas av termen ombud. En bidragande orsak till detta skifte var, att man inom för-säkringsrörelsen ville distansera sig från det dåliga rykte som agentverksam-heten hade blivit förknippat med. Termen ombud blev ett led i branschens strävan att gestalta försäljning i termer av ett ”förtroendeuppdrag” som satte allmänhetens och försäkringsrörelsens bästa i första rummet.12

Hur agentens två huvuduppgifter balanserades mot varandra, och under vilken anställningsform, varierade. I regel var det yrkesagenten som utöver inkassering även hade skyldighet att prestera en viss anskaffning. Folkför-säkringsbolagens ackvisition genomfördes i huvudsak av inspektörerna och yrkesagenterna. Biförtjänstagenternas uppgift var framförallt att inkassera och biträda de andra i anskaffningen, vilket innebar att anvisa lämpliga indi-

11 Bolaget De Förenade använde sig från 1917 även av en kår av underinspektörer som hade försäkringsarbetet som en biförtjänst. 12 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 19–20. Jmf Feldbæk m.fl. (2007), s. 246–250.

154

vider.13 Organisationen var i stort sett självreproducerande. Befordrings-gången var att agenter ofta rekryterades bland försäkringstagare, inspektörer bland lämpliga agenter, och slutligen var distriktschefen ofta en inspektör som varit anställd av bolaget under en längre tid.

Figur 5.1 är exempel på annonsering efter agenter hämtade från De Före-nades meddelanden till sina försäkringstagare år 1905 respektive år 1919.

Figur 5.1: Exempel på platsannonser. Källa: De Förenade meddelanden (1905), aug; (1919), nr 1. En svårighet för bolagen var att hitta den rätta balansen i agentsystemet. I fokus för omorganiseringar stod ofta frågan om hur de olika uppgifterna i verksamheten skulle fördelas, och om en avvägning mellan antalet agenter som var fast anställda och de som hade försäkringsarbete som bisyssla.14 Det inledande skedet var kritiskt. I denna fas var det viktigaste att snabbt skapa ett fungerande agentsystem och knyta till sig nya försäkringstagare, medan kvaliteten på agenterna och försäkringstagarna var sekundärt. Inom denna verksamhet var också omsättningen av agenter hög. Det krävdes inte bara en konstant tillförsel av försäkringstagare utan även av agenter. Bolagen kon-kurrerade samtidigt med varandra om att knyta till sig de bästa agenterna.15 Folkbolagen laborerade kontinuerligt med att avväga antalet agenter, och hur dessa organiserades, mot den presterade anskaffningens kvantitet och kvali-tet.

13 Bolaget Framtiden tillämpade ett system där även biförtjänstagenter självständigt skulle teckna nya försäkringar, under det att Trygg inledningsvis anställde yrkesmän med enbart inkassering som uppgift, se Framtiden minnesskrift (1936), s. 158–159; Trygg minnesskrift (1910), s. 123. 14 Som exempel baserade folkbolagen De Förenade och Framtiden sin verksamhet i högre grad på användandet av biförtjänstagenter än bolaget Trygg. 15 ”I hvilken utsträckning kan det anses fördelaktigt att äga öfverensstämmelse rörande lifbo-lagens premier, försäkringsvillkor och öfriga anordningar för rörelsen: Inledningsföredrag av d:r Filip Lundberg”, FFT (1915), s. 108–128; Framtiden minnesskrift (1972), s. 71–76, 96–100; Fredrikson (1932), s. 101–107.

155

En expansiv verksamhet Tabell 5.1 illustrerar den snabba utveckling som Tryggs agentverksamhet genomgick inom loppet av ca tio år. Redan 1903 förfogade Trygg över 25 stycken distriktskontor spridda från Malmö till Luleå.16 Tabell 5.1: Sammansättningen av Tryggs agentkår 1899–1909. År Överin-

spektörer och distrikts-chefer

Kontrollörer och kontroll-inspektörer

Inspektörer Huvudagenter och intendenter

Ordina-rie agentera

Övriga agen-terb

Summa fält-män

1899 1 – 12 – – 123 136 1900 6 1 35 – – 350 392 1901 10 1 53 – – 589 653 1902 13 2 68 – 3 821 907 1903 13 4 75 – 7 1032 1131 1904 18 7 76 – 49 1141 1291 1905 19 5 86 – 66 1178 1354 1906 25 6 104 7 92 1298 1532 1907 27 9 119 6 194 1312 1667 1908 29 10 134 1 248 1496 1918 1909 26 17 150 13 320 1779 2305 Källa: Trygg minnesskrift (1910), s. 124. a Ordinarie agenter är yrkesagenter med stor inkassering, bestämda arbetsområden och särskilda avlö-ningsförmåner. b I gruppen övriga agenter ingår yrkesagenter med obetydlig inkassering och biförtjänstagenter.

Efter en trög start genomgick De Förenades agentverksamhet en liknande utveckling. Två större omorganiseringar kan utläsas i tabell 5.2, båda syf-tande till att minska antalet fast anställda agenter. Vartefter verksamheten stabiliserades blev en effektivisering av agentsystemet allt väsentligare. 1913 började bolaget avveckla systemet med inkasserande yrkesagenter i huvud-orter till förmån för inkasserande biförtjänstagenter (1:a A-agenter). Inspire-rade av denna framgångsrika omorganisering påbörjade bolaget 1917 även skapandet av en kår av inspektörer med försäkringsarbetet som bisyssla (un-derinspektörer). Tio år senare förfogade bolaget över 34 distriktskontor.17

16 1909 hade antalet utökats till 28 kontor, då rikets tre största städer delades upp i två distrikt, se Trygg minnesskrift (1910), s. 126. 17 De Förenade minnesskrift (1927), s. 23.

156

Tabell 5.2: Sammansättningen av De Förenades agentkår 1910–1926. År

Fast anställda Icke fast anställda

Yrkes agenter

Inspektörer och argentur-chefer

Kontor-sanställda

Underin-spektörer

A-agentera

1:a A-agen-terb

Summa fältmän

1910 89 89 10 – 492 680 1911 103 95 8 – 512 718

1912 111 89 10 – 613 823 1913 106 90 12 – 638 221 1067 1914 61 104 10 – 807 551 1533 1915 – 163 24 – 940 720 1847 1916 – 164 39 – 1049 845 2097 1917 – 153 42 16 1341 976 2528

1918 – 124 48 56 1471 1031 2730 1919 – 120 51 84 1467 1043 2765 1920 – 114 53 127 1466 1065 2825 1921 – 116 57 136 1473 1075 2857 1922 – 120 60 136 1516 1099 2931 1923 – 125 61 156 1569 1126 3037

1924 – 137 63 143 1617 1168 3128 1925 – 140 65 172 1673 1220 3270 1926 – 143 69 211 1728 1302 3453 Källa: De Förenade minnesskrift (1927), s. 20. a A-agent är inkasserande agent på landsbygden. b 1:a A-agent är inkasserande agent på huvudort.

Framtiden (1911) var det folkbolag som utvidgade sin agentverksamhet snabbast.18 Orsaken var att bolaget valde en annan strategi än sina två före-gångare, vilket även påverkade organiseringen av bolagets agentverksamhet. Trygg och De Förenade hade koncentrerat sin verksamhet till tätbebyggda samhällen, och istället för att ta upp kampen med deras välorganiserade agentkårer valde man medvetet att koncentrera sin verksamhet till landsbyg-den. Målsättningen att nå ut till hela landet, och de specifika förhållandena på landsbygden medförde, att bolaget kom att använda sig i huvudsak av biförtjänstagenter som bearbetade ett större antal mindre distrikt. För att hålla nere kostnaderna för denna rikstäckande organisation fick distriktsche-fens bostad vanligtvis fungera som kontor, samtidigt som hans hustru tog hand om kontorsarbetet. År 1911 hade 25 kontor öppnats, och bolagets agentverksamhet nådde en betydande omfattning redan under slutet av 1917.

18 Framtiden minnesskrift (1936), s. 157–161, 169; Framtiden minnesskrift (1972), s. 71–74.

157

Tabell 5.3: Sammansättningen av Framtidens agentkår 1911–1917.

År

Fast anställda Icke fast anställda Distriktschefer

Inspektörer

Ombud

Summa fältmän

1911 25 33 660 718

1912 37 76 1520 1633 1913 36 113 2260 2409 1914 44 148 2960 3152 1915 54 232 3500 3786 1916 56 237 4740 5033 1917 68 247 5340 5655 Källa: Framtiden minnesskrift 1911–1935 (1936), s. 158, 161.

Framtidens strategi var från början att satsa allt på ackvisitionen. Bolagets framgångar under de första åren överträffade också alla tidigare bolags resul-tat under motsvarande tid. För att lyckas med detta konststycke finansierades agentverksamheten med en dyrköpt kredit hos utländska livbolag. För att kunna hävda sig i konkurrensen ansåg man sig helt enkelt vara tvungen att skjuta kostnaderna för anskaffningen på framtiden. Avvecklingen av denna skuld blev också mycket kostnadskrävande och tog lång tid, och fortfarande 25 år efter starten ägdes en del av bolagets försäkringsstock av utländska bolag.19

Folket hade till skillnad från de andra folkbolagen en direkt koppling till arbetarrörelsen, och målsättningen var att bli en ”mönsteranstalt” för livför-säkring som skulle ta arbetarfrågan i egna händer. Folket kom också att gå i spetsen för facklig organisering av livförsäkringsagenter. Redan 1915 träffas ett avtal mellan agenternas förening och bolaget, och 1916 gick föreningen med i LO. I efterhand har avtalet beskrivits som ”första uppgörelsen av detta slag inom försäkringsvärlden”.20

19 Framtiden tillämpade så kallad kvotåterförsäkring. Bolagets återförsäkringsavtal innebar att 40 procent av alla försäkringar togs över av ett tyskt bolag, som då bidrog med 40 procent av anskaffningskostnaderna. Under 1920-talet började Framtiden succesivt att köpa tillbaka detta bestånd, vilket inte var helt enkelt eftersom det tyska bolaget i sin tur hade sålt delar av det återförsäkrade beståndet vidare till andra bolag, se Framtiden minnesskrift (1936), s. 30–31; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 105. 20 Framtiden minnesskrift (1972), s. 111. 1918 bildades Försäkringsfunktionärernas förbund (FFF) av LO-anslutna yrkesagenter från Folket och Trygg. Hit anslöt sig sedan ett flertal agentföreningar som hade bildats i de olika folkförsäkringsbolagen. I De Förenade bildades den första föreningen 1919, i Framtiden först 1928. FFF kom att inta en viktig roll i förhand-lingarna med folkbolagen under början av 1930-talet. Under mitten av 1930-talet slöt sig de övriga inspektörsföreningarna samman i Svenska Försäkringsinspektörernas Förbund. Hit hörde alla inspektörer från stor livförsäkring, men även inspektörer från Trygg, De Förenade och Framtiden. Efter ett antal turer kom LO och TCO 1947 överens om att alla fältmän inom

158

Den snabba expansionen av livbolagens agentverksamhet fortsatte under 1920-talet. Försäkringsinspektionen uppskattade antalet agenter i Sverige år 1933 till över 78 000, en annan källa nämner 80 000. Detta enorma antal motsvarade en agent per 80 invånare, eller en agent per 22 hushåll. Det var inte konstigt, som jag nämnde i inledningskapitlet, att Försäkringsinspek-tionens chef beklagade sig över att var 23:e vuxen man kunde vara en livför-säkringsagent.21 I nästa del undersöker jag hur denna armada av agenter mo-tiverades utifrån ett specifikt lönesystem.

Lönesystemet inom folkförsäkringen Lönesystemet inom folkförsäkringen var uppbyggt kring arvoden, provision-er och gratifikationer.22 Yrkesagenter hade i regel fast lön, samt provision på eget arbete och det arbete som underordnade uträttade. Biförtjänstagenterna arbetade i regel endast på provision för anskaffning och inkassering.23 Den stora betydelse som folkförsäkringen tillmätte beståndsvården reflekteras i villkoren för löneförmånerna.24 Problemet med annullationer handskades man med utifrån flera olika eller parallella sätt att göra agenterna ekonomiskt medansvariga. I första hand kopplades den provisionsbaserade anskaffning-en samman med beståndsvården via ett system med tilläggsarvoden.25 Bola-gen tog även hänsyn till annullationer vid beräknandet av gratifikationer i de olika tävlingar som organiserades. Genom dessa åtgärder tvingades agenten till ett visst ”annullationsansvar”.

folkförsäkringen skulle tillhöra det LO-anslutna FFF, se Framtiden minnesskrift (1972), s. 107, 148–151, 186–188. 21 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 45; Framtiden minnesskrift (1972), s. 193; Grip (1987), s. 25. Befolkningsstatistik från: Statistiska centralbyrån (SCB), Historisk statistik för Sverige. Del 1. Befolkning 1720–1967 (Örebro 1969), s. 47, 84. 22 Beskrivningen av lönesystemet bygger på följande källor, Handbok för livförsäkringsackvi-sitörer (1924), s. 154–155; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:12–13; 12:10–11, 20; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 112–113. 23 Det fanns även ett system där biförtjänstagenter mot ett fast arvode hade en viss anskaff-ningsskyldighet. 24 Att lönesystemet var konstruerat för att motverka annullationer framhölls som ”en av de viktigaste åtgärderna inom folkförsäkringsbolagens organisation”, se Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 13:7. 25 Dessa arvoden baserades på den beviljade försäkringssumman efter avdrag av annullation-er, ett tillvägagångssätt som benämndes nettoanskaffningsmetoden. Andra åtgärder var att göra agenten återbetalningsskyldig för de provisioner som utgått för försäkringar som annulle-rats inom en viss tid; alternativt utgick provision först efter denna tid. Agenterna kunde även debiteras en viss procent på årspremien för de annullerade försäkringar som översteg en av bolaget beräknad annullationsprocent. Folkbolagen laborerade även med andra former av ekonomiska incitament som var direkt kopplade till beståndsvården. Bolagen prövade bland annat att öka bonusarna för inkassering eller införa specifika beståndsvårdsarvoden, se Fram-tiden minnesskrift (1972), s. 98–102.

159

Att göra agenten medansvarig kunde dock få oförutsedda konsekvenser. Om tonvikten lades på provisionsdelen innebar det inledningsvis höga löne-förmåner, som sedan minskade i takt med antalet annullationer. Resultatet blev att många fältmän helt enkelt avgick, vilket i sin tur kunde medföra instabila förhållanden för hela agentverksamheten.26

Ett viktigt inslag i lönesystemet var tävlingsmomentet. Bolagen anord-nade kontinuerligt olika former av tävlingar, som sedan redovisades i de så kallade ”agentblad” som var centrala för kommunikationen med agenterna. Vid högtidliga tillfällen, som när bolaget firade jubileum eller när dess direk-tör fyllde jämnt, proklamerades speciella ”storveckor” för att ytterligare höja intensiteten i anskaffningen. De olika distrikten kunde tävla mot varandra eller så kunde extra provisionsförmåner utgå till de agenter som satte nya rekord. Även distriktschefens och inspektörernas resultat redovisades utför-ligt. Vecka för vecka kunde fältmännen iaktta på vilken plats de dugligaste inom respektive klass hamnat. Målsättningen var att egga agenterna till det yttersta och aldrig låta intresset för arbetet ”slappas”.27

Rekordlistor för olika former av tävlingar utgjorde ofta uppemot hälften av innehållet i agentbladen. Figur 5.2 visar en rekordlista från 1914 som hämtats från De Förenades agentblad. Påtagligt är hur detaljerad statistiken över tävlingar mellan agenterna var. I listan redovisas agentens aktuella pla-cering utifrån ett poängsystem som förtydligades med angivelser av intjä-nade penningbelopp, resulterande i en slutsumma och eventuellt prisbelopp. I detta system tog man även hänsyn till annullationer. Vinnarna i de olika tävlingarna erövrade också olika former av priser och presenterades med en bild. I exemplen (figurer 5.3 och 5.4) som är hämtade från 1915 och 1916 handlar det om minnesbägare i olika storlekar, jämte kårmärken av olika valörer.

De individuella priserna kompletterades även med vandringspriser som de olika kårerna uppmuntrades till att konkurrera om, exempelvis skrivstället (figur 5.5) som Göteborgs kår lyckades ta hem i första omgången. Kring handelns gud Merkurius fot var det tänkt att ”kämparne inom De Förenades styvaste kårer” skulle få sina namn inristade: ”Vem vill icke ha sitt namn där? Och vilken chef vill icke bliva nog lycklig äga rätt att doppa sin penna i detta skrivställs bläckhorn för att teckna en större ansökan?”. Att jämföra agentverksamheten med fältslag och agenterna med modiga uthålliga strids-män var ett återkommande tema. Ett grepp som kunde kombineras med led- 26 Till exempel resulterade detta fenomen för bolaget Framtiden i en betydande omsättning inom inspektörskåren under de första verksamhetsåren. Under 1915 upplevdes detta som ett allt större problem. Framtidens direktör påpekade att den fasta lönedelen var betydligt större bland de andra folkbolagen, dessutom kunde en allmän höjning av löneförmånerna inom alla yrken förväntas. Risken var att avgångarna skulle fortsätta att öka, samtidigt som det skulle bli allt svårare att rekrytera nya inspektörer, se Framtiden minnesskrift (1972), s. 97–98. 27 För tävlingsmomentet se Framtiden minnesskrift (1972), s. 72–73; Handbok för livförsäk-ringsackvisitörer (1924), s. 153; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:11.

160

stjärnor som ”levande intresse och energi”; ”besjälade av en entusiasm”; ”initiativ” och ”kommendera sig själv” (figur 5.6).

Figur 5.2: Exempel på statistik över tävlingen mellan agenterna. Källa: De Förenade Cirkulär-Meddelande (1914), nr 9.

Figur 5.3: Exempel på priser till framgångsrika agenter. Källa: De Förenade Cirkulär-Meddelande (1915), nr 16.

161

Figur 5.4: Exempel på medaljer till framgångsrika agenter. Källa: De Förenade Cirkulär-Meddelande (1916), nr 9.

Figur 5.5: Exempel på vandringspris mellan kårerna. Källa: De Förenade Cirkulär-Meddelande (1909), nr 10.

162

Figur 5.6: Exempel på föredömliga agenter och motiverande uppmaningar. Källa: De Förenade Cirkulär-Meddelande (1910), nr 8. Provisioner och gratifikationer var delar av ett belöningssystem med både individuella och kollektiva inslag av ekonomisk och symbolisk art. Systemet tog sikte på de två drivkrafterna profit och ära; extra bonusar och möjlighe-ten att erövra medaljer, eller att få sin bild tryckt i agentbladet, utgjorde ett betydande inslag. Agenten matades ständigt med information om hur han själv presterade, hur hans kår presterade och hur bolaget presterade. Målet med lönesystemet var att motivera agenten till att prestera bättre för varje dag. Än bättre var om han dessutom kunde slå sin kollega på fingrarna, och helst skulle han sälja mer än någon annan i bolaget. På samma sätt var mål-sättningen för bolaget att det aldrig fick gå sämre än året innan. Det ultimata målet var att omsättningen ökade mest av alla bolag.

I detta spel utsattes agenten för tryck ifrån flera riktningar. Möjligheten till att själv påverka sin inkomst var en grundförutsättning, vilken komplette-rades med möjligheten för en framgångsrik agent att klättra uppåt i hierarkin.

163

Samtidigt utsattes agenten för ett kollektivt tryck, dels från sina kolleger då de olika kårerna ställdes mot varandra, dels från den som stod närmast ovan-för i hierarkin, då även dennes inkomst var beroende av prestationen. Ut-gångspunkten för folkförsäkringens lönesystem var synen på människan som i grunden tävlingsinriktad och egennyttig; en stark drivkraft som folkbolagen försökte ta till vara på och uppmuntra. Det prestationsorienterade lönesyste-met var en incitamentsstruktur som organiserade och maximerade egennyt-tan i en viss riktning.

Agentsystemet kan i vissa avseenden liknas vid nätverksförsäljning, eller så kallad ”Multi-level marketing”.28 Den pyramidformade organisationen och den ständiga nyrekryteringen av agenter är en sådan aspekt. En annan sådan är hur lönesystemet var konstruerat så att en fältmans inkomster inte bara grundades på den egna prestationen, utan även på hur den som stod under honom i hierarkin presterade. I folkbolag tillämpades detta system konse-kvent, vilket innebar att även anskaffningschefen på huvudkontoret fick bonus beräknad på den årliga försäljningen av försäkringar.29

Samtidigt som folkbolagen betraktade lönesystemet som essentiellt för en framgångsrik försäljning skapade systemet även svårlösta problem. Trots ekonomiska incitament som premierade beståndsvård kvarstod problemet med betydande annullationer. Det visade sig också att provisionernas ut-formning styrde anskaffningen mot försäkringsformer som inte skapade ett fullgott skydd. Den hårda konkurrensen ledde också till att så kallade illojala metoder som returprovision utnyttjades av agenterna.30 Ett led i försvaret mot dessa problem blev en tilltagande professionalisering av agentverksamheten.

Professionaliseringssträvanden Någon form av skolutbildning av agenterna förekom inte vid sekelskiftet 1900, då de första folkförsäkringsbolagen grundades. Det var framförallt i den praktiska verksamheten som agenterna fick sin utbildning. Denna ut-bildning fick en teoretisk komplettering i de nyhetsbrev och agentblad som bolagen försåg sina agenter med. Agentbladen var tänkta att fungera som en förbindelselänk mellan fältet och förvaltningen, men de skulle också fylla en allmänpedagogisk uppgift. Utöver att försäkringsfrågor behandlades skulle agentbladen även främja agenternas moraliska fostran och utveckling. Denna sida uppfattades vara lika viktig för ett framgångsrikt arbete som den rent

28 Om nätverksförsäljning och pyramidförsäljning, se Konsumenträttsliga frågor: Lagutskot-tets betänkande (2001/02:LU16); ”Pyramidförsäljning”, NE (2016). 29 En del av den kritik som växer i styrka under 1930-talet rör just frågan om provisioner till agenter och bonusar till chefer, se Hermansson, Albert, ”Försäkringsverksamheten och sam-hället”, Tiden (1939), nr 11–12. 30 Se kapitel 7.

164

fackliga. Korrespondensen var också ett viktigt medel för att bemöta kritik på ett allmänt plan och för att underrätta agenterna om angrepp från konkur-renter.31 Att agentbladen fyllde en viktig funktion framgår av att Trygg in-ledningsvis uppmanade sina agenter att hemlighålla dessa.32 Framförallt ville man inte att bolagets arbetsmetoder och erfarenheter skulle spridas till kon-kurrenter. Redan i det femte numret beklagade sig dock Tryggs direktör över ett ”förräderi”, då en agent mot betalning låtit ett konkurrerande bolag komma över tidningen.33

Olika typer av handböcker, ofta översättningar eller bearbetningar, hade också varit tillgängliga sedan slutet av 1800-talet. Utbildningsåtgärderna var däremot inte samordnade eller övervakade av försäkringsrörelsen. Ett led i en strävan mot en mer sammanhållen utbildning var utgivandet av Handbok för livförsäkringsackvisitörer 1924. Men det var först 1931 som försäkrings-rörelsen tog steget fullt ut, då man i samarbete med Hermods korrespondens-institut introducerade Kurs för livförsäkringsackvisitörer. Båda dessa tillkom under överinseende av Direktörsföreningen.34

Hermodsinstitutets kurs byggde i stora delar på tidigare material men in-nebar samtidigt något helt nytt. Agentsysslan förvandlades till något som skulle studeras, och ett rikstäckande utbildningsprogram hade skapats. Kor-respondensformen var en succé och kursen översattes till både danska och finska och gavs ut i flera nya upplagor.35 Exempelvis framhöll Framtiden kursens stora förtjänster, och för högre befattningar inom agentverksamheten var det ett krav att ha genomgått kursen. Kursens omfattning upplevdes emellertid som ett problem. Under 1935 utarbetade därför Framtiden en egen kortare korrespondenskurs, som också kunde användas som ett un-derlag för fortsatta studier i den mer utförliga kursen från Hermods.36 Her-modskursens omfattning och komplexitet ledde till att två nerbantade ver-sioner togs fram för respektive försäkringsgren, Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936) och Instruktionskurs för ackvi-sitörer inom folkförsäkringen (1938).

Med korrespondenskurserna hade försäkringsväsendet skapat såväl en bil-lig och effektiv metod för utbildning, som en gemensam och lättillgänglig 31 För en diskussion av agentbladens funktion, se Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 155; Trygg minnesskrift (1910) s. 164–169. 32 I det första numret klargör direktör af Jochnick att agentbladen inte var avsedda för ”all-mänheten”. De skulle inte ”uppvisas för utomstående eller lämnas i obehöriga händer”, se ”Till Tryggs fältmän!”, Tryggs veckoblad (1905), nr 1. 33 ”Fältmännens ansvar gent emot vår tidning.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 5. 34 För en överblick av utbildningsfrågan se Direktörsföreningen minnesskrift (1931), s. 127–130; Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 46–49; Folksams försäkringsutrednings betänkande (1962), s. 208–209; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 201–213; Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 87–93. 35 Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 90; Orsi Husz & Alf Sjöblom, ”Qualifying the insurance agent” (opublicerad artikel). 36 Framtiden minnesskrift (1936), s. 164–165.

165

kunskapsbas för agenterna. I kurserna artikulerades genomgående en kom-primerad och normativ syn på vad livförsäkring är, och hur spridningen av försäkringsidén skulle gå till. De försäljningstekniker och modellargument som framträder var ett destillat av de svenska livbolagens 75-åriga erfarenhet av att sälja livförsäkringar och 30 års experimenterande med att sälja folk-försäkringar. Samtidigt artikulerades och kodifierades här en bild av livför-säkringens och agenternas roll i samhället; en specifik försäkringsvision för att tala med Baker och Simon.37 Korrespondenskurserna ger en inblick i de värderingar och uppfattningar som låg till grund för hur agentverksamheten inom folkförsäkringen var tänkt att fungera.

Den borne säljaren Såväl Stalson som Oakes har poängterat att utgångspunkten för utbildning inom direktförsäljning är att säljförmåga inte är en medfödd egenskap, utan något som kan skapas. Denna uppfattning är enligt Oakes universell och ovillkorlig för all form av utbildning inom direktförsäljningsverksamhet.38 Kursen för livförsäkringsagenter var Hermodsinstitutets första samarbete med en hel bransch.39 Det kan därför vara av intresse att undersöka närmare i vilken utsträckning agentyrket antogs vara villkorat av en medfödd säljarbe-gåvning i instruktionskurserna.

I denna fråga sker en förskjutning över tid. I handboken från 1924 påpe-kades att det inte var länge sedan som en svensk direktör konstaterade att: ”En livförsäkringsagent ska’ ingenting veta; då gör han bäst försäkringar”. Även om man var överens om att tiden då en agent kunde ”tala fritt” dess-bättre hörde till en förgången period, levde fortfarande tanken om en med-född säljarförmåga kvar som en nödvändig förutsättning.40 Fortfarande i Hermodsinstitutets kurs betonades fallenhet; ”icke alla kunna göras till du-gande ackvisitörer. De egenskaper, som dana en god köpman, måste finnas för att skapa en skicklig ackvisitör”. Slutsatsen man drog av detta var att säljarförmåga var en nödvändig förutsättning som tillsammans med goda insikter skapade den skicklige agenten.41

Den ståndpunkt som växte fram i de senare framställningarna, vilka var uppdelade på respektive försäkringsgren, lade istället tonvikten på betydel-sen av en kombination av kunskap och vilja. Här påpekades rakt ut att det inte fanns någon avsikt att, ”söka driva fram den konst” som brukar kallas

37 Baker & Simon (2002), s. 7, 9. 38 Oakes (1990), s. 1, 17; Stalson (1942), s. 574–576. 39 Orsi Husz & Alf Sjöblom, ”Qualifying the insurance agent” (opublicerad artikel). Se även Orsi Husz, ”Människovärde på distans: Kunskap mellan ekonomi och idealitet i brevskolornas reklam 1920-1970”, i Maria Wallenberg Bondesson, Orsi Husz, Janken Myrdal & Mattias Tydén (red.), Människans kunskap och kunskapen om människan: En gränslös historia (Lund 2012), s. 156. 40 Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 128. 41 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:1–2. Jmf Fredrikson (1932), s. 103–104.

166

försäljningsteknik, och att medfödd säljarbegåvning inte var en nödvändig förutsättning.42 Anlag och fallenhet kunde inverka, men kunskap och hårt arbete ansågs i allmänhet vara tillräckligt för att nå ett gott resultat.43 Folkets talesmän uttryckte en liknande ståndpunkt när de slog fast att konsten att teckna en livförsäkring visserligen tedde sig olika för olika individer, men:

Därmed är icke sagt, att den tröge anskaffaren behöver anse sig ärftligt belas-tad som omöjligt ombud. Han har tvärtom all anledning att besinna, att vilja, kunskaper och energi kunna åstadkomma underverk. [...] Det gäller endast att öppna tillflödet till de bästa egenskaper, som finnas inneboende hos varje människa, icke minst hos våra ombud, som ju åtagit sig att tjäna det sociala framstegsarbetet.44

För svenskt vidkommande går det att se en utveckling beträffande synen på ”den borne säljaren”. I huvudsak handlar det om en uppgradering över tid av inhämtad kunskap på bekostnad av medfödd säljarförmåga. En förklaring till denna förskjutning är att synen på utbildningens betydelse helt enkelt för-ändrades. En annan möjlig förklaring är att denna förskjutning bör sättas i samband med en socialpolitisk kontext, där kritiken mot folkförsäkringen ökade succesivt under 1930-talet. I nästa avsnitt beskriver jag hur ett rådgiv-ningsideal etablerades, som skulle förhindra skadliga excesser inom mark-nadsföringen. Förändringen säger alltså kanske mer om utbildningsdiskur-sens förutsättningar; i ett artikulerat rådgivningsideal kan inte säljarförmåga längre vara det primära.

Agenten som rådgivare och hjälpare Agentverksamheten uppfattades som helt oundgänglig för att överbrygga allmänhetens motstånd mot livförsäkringen. På samma gång uppfattades agentverksamheten vara en bidragande orsak till allmänhetens avoga inställ-ning till livförsäkringen:

Själv minns jag från mina pojkår de efterhängsna besöken av livförsäkringsa-genter i mitt föräldrahem, hur mer eller mindre sjaskiga typer brukade komma och ringa på dörrklockan och störa husfaderns kvällsro; jag minns hur vi barn, på grund av den irriterande stämning dessa tätt återkommande, påträngande besök utlöste i hemmet, kommo att intaga en avvisande ställning i första hand mot dessa agenter och i andra hand även gentemot den verksamhet de före-trädde.45

42 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:1. 43 Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 7:12–13. 44 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 1. 45 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:26.

167

En utgångspunkt inom utbildningen av agenterna var alltså att en hårt upp-skruvad försäljning på sikt hotade försäljningsverksamhetens förutsättningar. En orsak till detta ansåg man vara att alltför många agenters ”gåpåaretaktik, meningslösa påflugenhet och överrumplingsfasoner” hade fått gå opåtalt förbi. Denna överenergi hade skadat agentkårernas anseende hos allmänhet-en, ”Ja, själva livförsäkringsidén har lidit avbräck därigenom.” En annan orsak som betonades var att livbolagen hade tillåtit misslyckade existenser att ge sig på agentbanan som en sista räddningsplanka, vilket hade varit till nackdel för ”skråets goda rykte”. Konsekvenserna av detta hade blivit att livförsäkringen förknippades med ”någonting obehagligt, någonting som endast kostar pengar och som man bör värja sig mot”. För att vända på så-dana eventuella förutfattade meningar var det därför nödvändigt att anskaff-ningen bedrevs av en ”kultiverad och väl skolad ackvisitörskår, som begag-nar saklig argumentering i stället för uttröttningstaktiken”.46

I tidigare forskning har man sökt förklaringen till liknande problem i liv-försäkringens dubbla natur; i ambivalensen mellan de kommersiella och sociala intressen som präglade verksamheten. Zelizer, som studerat livför-säkringen i USA, menar att denna dubbla natur ledde till en bestående spän-ning som reflekteras i verksamhetens utveckling under slutet av 1800-talet. Utåt sett framställdes agenterna som missionärer, medan det indirekt endast var deras förmåga att sälja till varje pris som uppmuntrades. Detta skapade en extrem konkurrens mellan livbolagen, vilket ledde till att hela försäk-ringsbranschen var på väg att haverera vid sekelskiftet 1900.47

Försäkringsbranschens svar på denna situation kallar försäkringshistori-kern Stalson för ”informed selling”. Under början av 1900-talet började en professionell funktion förverkligas där agenterna i allmänhetens tjänst lärde sig att isolera och tillfredsställa moderna försäkringsbehov. Utifrån denna normativa utgångspunkt kunde Stalson på 1940-talet konstatera att försälj-ning av livförsäkringar hade två aspekter. En professionell och en kommer-siell, där agenten fungerade både som finansiell rådgivare och försäljare samtidigt.48

Denna dubbla funktion är utgångspunkten för Oakes analys av livförsäk-ringsverksamhet i USA under 1980-talet. Han visar hur denna dubbelhet även genomsyrade själva utbildningen av agenterna och hur detta i sin tur skapade en splittrad yrkesidentitet. Utbildningen av livförsäkringsagenter artikulerades kring dessa två ideal som Oakes menar är ömsesidigt uteslu-tande. Även interaktionen mellan agenten och försäkringstagaren strukture-rades kring dessa två positioner, som har diametralt olika syften och styrs av

46 Detta stycke refererar till reklamexperten och försäljningschefen vid Nordiska Kompaniet, Tom A. Björklunds diskussion av livförsäkringens problem, se Kurs för livförsäkringsackvisi-törer (1932), s. 10:25–26. 47 Zelizer (1979), s. 112, 116–117, 141, 147. 48 Stalson (1942), s. 574–576, 605.

168

regler som inte är kompatibla.49 Den svenska försäkringsbranschen gick ige-nom en krisperiod under 1930-talet. Det var under tryck från allmänhet och statsmakter som man intensifierade utbildningsåtgärderna. Ett uttalat syfte med den tilltagande professionaliseringen var att hantera de problem som denna verksamhet i sig själv hade skapat. I nästa avsnitt använder jag in-struktionskurserna för att visa hur agenternas uppdrag framställdes inom försäkringsrörelsen. Utgångspunkten för min analys är hur kommersiella och sociala intressen balanserades mot varandra i utbildningen av agenterna.

Hur skall jag bli en god anskaffare? I utbildningen tog man fasta på att agenten skulle inta rollen som småfolkets rådgivare och hjälpare. I rollen som rådgivare var agenten i bäst position att övertyga om vikten av ett väl avpassat försäkringsskydd och förmå sina kli-enter att ”inställa hushållsbudgeten på den nödvändiga utgiften”.50 Rådgiv-ningsidealet var i grunden en utveckling av synen på agentsysslan som ett förtroendeuppdrag eller en förtroendepost, vilket diskuterades som eftersträ-vansvärda ideal redan vid början av sekelskiftet.51

Styrande för hur försäljningsuppdraget skulle lösas var idén om ansvars-full anskaffning. Agenten skulle utgå från ”det föreliggande försäkringsbe-hovet”. Som sakkunnig rådgivare förväntades agenten att åsidosätta alla personliga vinstintressen: ”Kom alltid ihåg, att vi röra oss med andra männi-skors sparmedel! Över de egna intressena stå alltid försäkringstagarens.” Detta innebar inte att försäkringstagaren fick bestämma, utan allmänheten skulle ”fostras till insikt” om vad som ”ligger i dess eget intresse”. Som råd-givare var det agenten som såg till att försäkringsplanen anpassades utefter allmänhetens förutsättningar och behov.52

I utbildningen betonades att det bästa inte var liktydigt med det mesta. Agentens ansvar var att se till att premien också kan betalas. Ett sätt att lösa denna balansgång var att agenten tecknade en något lägre försäkring till en början, som sedan kunde ökas på vartefter:

Efter något år, då utgiften för den förra försäkringen blivit en vana, kan ackvi-sitören komma igen och se till, om försäkringstagaren orkar betala högre pre-mier. 53

Även om såväl behovet som de personliga förutsättningarna antogs variera, befästes det i utbildningen en praxis för hur försäkringsskyddet skulle byg-

49 Oakes (1990), s. 5–6. 50 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:4–5. 51 ”Några ord till våra fältmän.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 9. 52 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:2, 4–5 (citat s. 4). Se även Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924) s. 133; Kurs för livförsäkringsackvisitö-rer (1932), Inledningsbrev s. 3. 53 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:17.

169

gas upp. I första hand en försäkring på familjeförsörjaren, därefter hustrun, vilket också kunde ske i kombination med mannen. Först i sista hand skulle barnen försäkras. Denna prioritetsordning gav agenten ett antal hållpunkter: I första hand ett kapital åt efterlevande för att täcka begravningskostnader och underlätta för familjen att anpassa sig till de nya omständigheterna, därefter ett sparande för mannen (familjen) till ålderns höst och slutligen (om eko-nomin tillät) ett kapital åt hustrun och eventuella barn. I praktiken innebar det att den försäkringsform som skulle förordas var den blandade liv- och kapitalförsäkringen. Utbetalningsåldern skulle vara hög, tidigast 60–65 år, och försäkringssumman skulle helst delas upp på ett flertal utbetalningar.54 En viktig poäng som kursens författare var måna om att framhålla var, att en sådan ansvarsfull anskaffning på sikt gav agenten en bättre utdelning än en ”slentrianmässig” anskaffning som tog sikte på stora provisioner. En ”egois-tisk metod” skulle slå tillbaka mot agenten, då allmänheten sakta men säkert skulle reagera mot en sådan oansvarig anskaffning.55

Ansvarsfull anskaffning som styrande idé innebar att agenten hölls per-sonligen ansvarig inte bara för dem som han hade försäkrat, utan även för dem som han inte hade försäkrat. Det var agentens skyldighet att alla perso-ner inom hans område blev ”vederbörligen bearbetade”. Att inte ha tillfreds-ställt ett försäkringsbehov som låg för handen var försummelse, men även ett tillfälle för kritisk självreflexion:

Om en försäkringsbar person, som du känner, dör utan att ha en tillräckligt stor och väl avpassad livförsäkring, bör du känna det som ett tungt ansvar, om du ej försökt förmå honom att teckna sådan livförsäkring.56

Målet med ansvarsfull anskaffning var att skapa nöjda försäkringstagare. Att man lade stor vikt vid detta berodde på att nöjda försäkringstagare uppfatta-des som en grundförutsättning för agentens andra huvuduppgift; en fram-gångsrik beståndsvård. Tanken var att en försäkringstagare, som själv var övertygad om att försäkringen fyllde ett behov, också kunde förväntas att hålla försäkringen i kraft i svåra tider.57 Denna ståndpunkt framhävdes redan 1905 i Tryggs första årgång av det veckoblad som delades ut till agenterna. Den djupare orsaken till annullationerna kunde avskaffas om agenterna bara såg till att anpassa varje försäkring utefter kandidatens villkor och förhållan-

54 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:5–9; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 7:13–14, 20–21, 12:14–16, 21–22. 55 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 7:22. 56 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:6, 24 (citat s. 24, min kursivering). Se även Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), Inledningsbrev s. 5. 57 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:2; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 13:2.

170

den. Beståndsvårdande omsorg om försäkringstagarna började redan vid anskaffningen.58

Efter en ansvarsfull anskaffning tog inkasseringen av premier över. I ett veckoblad till agenterna förklarade Tryggs ledning varför det var så viktigt med regelbunden och personlig inkassering: Syftet med agentens återkom-mande besök var att kämpa mot försäkringstagarnas ”okunnighet och van-kelmod”. Även om ”en affär kommit till stånd” så kunde aldrig försäkringen betraktas som stabil.59 Systemet legitimerades alltså utifrån synen på folkför-säkringens målgrupp, och endast genom täta besök kunde agenten motarbeta risken för annullationer.

På vilket sätt fungerade inkasseringen disciplinerande? I huvudsak var det en fråga om att sköta inkasseringen med omsorg. För agenten var punktlig-het en dygd, för punktlighet visade på vederhäftighet, och att komma någon dag för sent kunde dessutom innebära att de avsatta pengarna redan använts till andra konsumtionsvaror. Även valet av tidpunkt var en medveten taktik. Syftet var att försäkringstagaren skulle vänjas vid att betala sin premie i bör-jan av respittiden; det var i allmänhet då som pengar till premien fanns, sam-tidigt som det gav agenten tid till upprepade besök hos de som var ”tröga att betala”. I förlängningen fanns målsättningen att försäkringstagaren så små-ningom skulle betrakta premiebetalningen som något som ”skall vara”, något lika nödvändigt och oundgängligt som bagarens regelbundna leveranser av bröd.60

Att vårda beståndet av försäkringar framställdes i termer av kundtjänst el-ler service, och genom att känna till sina kunders ekonomiska och personliga förhållanden skulle agenten vinna deras förtroende. Tanken var att en väl genomförd service hade en förstärkande effekt på försäkringstagaren. Den förde med sig en större ansvarskänsla som främjade ett utökat försäkrings-skydd.61

Om en försäkring var på väg att träda ur kraft var det agentens skyldighet som hjälpare att ägna all sin tid åt ett effektivt räddningsarbete. Agenten fick inte släppa en sådan försäkringstagare ur sikte. Utgångsläget var att annulla-tioner var ”ett ont som man med alla medel måste söka bekämpa”.62 Agenten 58 Se ”När är en annullation oundviklig?”, Tryggs veckoblad (1905), nr 7. 59 ”Inkasseringens inverkan på annullationer i afd I.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 11. 60 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:11–12; Kurs för livför-säkringsackvisitörer (1932), s. 13:2–3. Jmf ”Hur böra vi fältmän uppfatta vår uppgift gent emot bolaget, försäkringstagarna och oss själfva.”, Framtiden: Organ för Framtidens fältmän (1913), nr 1, s. 3; Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 14; Einar Nylén, Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud: På uppdrag av Svenska För-säkringsföreningen utarbetad av Einar Nylén (Stockholm 1947), s. 28–29; ”Inkasseringens inverkan på annullationer i afd I.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 11. 61 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 13:1–3; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:10–11. 62 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 13:3–5, 7; Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:12–13.

171

förväntades också ta till vara alla åtgärder som fanns att tillgå för att åter-uppliva annullerade försäkringar.63 Varför var det då så viktigt för bolagen att lägga kraft på sådana försäkringar? Förklaringen ligger i synen på annul-lerade försäkringar som en prestigeförlust:

Varje försäkringstagare, som fått sin försäkring annullerad, blir lätt motstån-dare icke blott till försäkringsrörelsen i allmänhet utan även till det försäk-ringsbolag, där han varit försäkrad, och icke blott till bolaget utan även till ackvisitören.64

Faran som betonades var de indirekta effekterna i form av minskat förtro-ende. Ett lyckat räddningsförsök beskrevs, helt i enlighet med samma logik, som en vinst för alla inblandade parter. Det innebar ”icke blott en räddad försäkring, utan jämväl förnyad prestige och ökade utsikter att förvärva nya försäkringar”. Istället för att skaffa sig en fiende hade agenten istället vunnit ”en vän och medhjälpare”.65

Det råder ingen tvekan om att försäkringsmännen lade stor vikt vid be-ståndsvårdande uppgifter. Vid minsta tecken på problem skulle ett omfat-tande räddningsarbete aktiveras. Om en försäkring trots ansträngningarna trädde ur kraft tog istället ett återupplivningsarbete över. Misslyckades även denna åtgärd var det agentens skyldighet att reglera den annullerade försäk-ringen på ett korrekt sätt, vilket jag tolkar som skademinimering.66 Som för-säkringstagarens rådgivare och hjälpare förväntades agenten även hjälpa till med andra obetalda uppdrag. Den tid agenten offrade på sådan service moti-verades utifrån samma logik som jag genomgående har velat belysa. Det var ett sätt att skapa goda tillfällen för nyanskaffning.67

Att medvetet odla förtroenderelationen till försäkringstagarna var såväl socialt motiverat som ett viktigt led i marknadsföringen. Anskaffning och beståndsvård var två sidor av samma mynt. Den dubbelhet eller balansgång som präglade agentuppdraget framkommer även i direkta utsagor:

63 Premieskulden kunde amorteras. Försäkringspremien kunde minskas genom att försäkrings-tiden ökades, eller genom att försäkringssumman minskades, och i vissa fall kunde även försäkringen belånas för att täcka skulden. 64 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:12. 65 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:12; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 13:6. 66 Om agenten, ”trots alla ansträngningar” misslyckades, underströk folkbolagen betydelsen av att försäkringstagaren fick det fribrev eller återköp som var hans rättighet, se Instruktions-kurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:13; Kurs för livförsäkringsackvisitö-rer (1932), s. 13:4–5, 7. 67 Även beträffande försäkringar tagna i andra bolag skulle agenten ge råd. Andra sådana obetalda tjänster där agenten förväntades vara till ”nytta” för försäkringstagaren kunde röra premiebefrielse, vinstutdelning, sanatorievård med mera, se Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 29–31; Kurs för livförsäkringsackvisi-törer (1932), s.13:7–8.

172

Agentens främsta åliggande är anskaffandet av nya livförsäkringar. Han bör därvid hava tanken riktad på ansvaret lika mycket som på förtjänsten.68

Samtidigt fick inte anskaffningsuppdraget gå ut över beståndsvården; agen-ten skulle vara ”lika angelägen att kunna uppvisa ett ringa avfall inom sin agentur som att prestera en stor nyanskaffning”.69 Det beståndsvår-dande uppdraget bestod egentligen av tre samverkande deluppdrag: inkasse-ring av premier, att bidra med råd och upplysningar samt att bygga på för-säkringstagarnas försäkringsskydd.70

Artikuleringen av agentens uppgifter skedde mot bakgrund av två förut-sättningar som jag tar fasta på i den fortsatta analysen: betydelsen av förtro-ende och av vad jag väljer att kalla för lojalitet mot försäkringsidén. I cent-rum stod idén om agentyrket som ett förtroendeuppdrag. Målsättningen att skapa och upprätthålla förtroende genomsyrar alla beskrivningar av agentens olika uppgifter. Lojalitet mot försäkringsidén är ett återkommande tema som betonar olika beroendeförhållanden och en utpräglad intressegemenskap.

Lojalitet och intressegemenskap Lojalitet mot försäkringsidén var en av folkförsäkringens grundbultar. I första årgången av De Förenades agentblad beskrevs denna tanke i termer av solidaritet:

Det är en erkänd sanning, att ingen ackvisitör kan lyckas, som icke har en stark känsla av, att han gagnar försäkringskandidaterna själva genom att agi-tera för sitt bolag och för livförsäkringsverksamheten. Det gäller lika mycket, att ingen ackvisitör lyckas i längden, som ej känner solidaritet med det egna bolaget, som ej glädes åt dess framgångar och som ej gör till sina egna dess strävanden att fullkomna hela den arbetande organismen.71

Förhållandet mellan agenten och försäkringstagaren beskrevs vanligen i ter-mer av plikt och ansvar. Att anstränga sig till det yttersta skulle, som för-sättsbladet till föreliggande avhandling visar, uppfattas som en plikt. Ett egenintresse som styrdes av provisioner och bonusar framställdes aldrig som ett ideal, utan det var arbetaren och hans familjs framtid som sattes i det främsta rummet.72 Relationen mellan agenten och hans bolag gestaltades som en tvåvägskommunikation. Bolagets anseende uppfattades vara avhängigt agentens uppträdande, då allmänheten dömde bolaget efter dess ombud. Samtidigt var bolagets anseende en källa till ”värdighet” som underlättade

68 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:22. 69 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 13:7 (fetstil i original). 70 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 28. 71 ”Några grundtankar rörande verksamhetens utveckling”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1909), nr 10. 72 De Förenade Cirkulär-Meddelande (1916), nr 20.

173

agentens arbete. Detta ”delägarskap” i bolagets anseende och prestige fram-hölls som den främsta tillgång en ackvisitör fick från sitt bolag, och att för-valta denna tillgång var agentens ”oavlåtliga plikt”. 73 Som jag visat var det denna tanke som också fick förklara betydelsen av ett lyckat ”räddningsför-sök”, och en omfattande service som agenten förväntades utföra utan betal-ning. Den insiktsfulle agenten förväntades förstå att han indirekt erhöll ”rik-lig lön för denna möda genom det goda namn, han skapar åt sig själv, försäk-ringsanstalten och försäkringsverksamheten”.74

När agentens uppdrag inom folkförsäkringen sammanfattades stod ”en social uppgift” i centrum. Försäkringsväsendets karaktär av affärsrörelse framställdes som enbart ett medel för en socialt orienterad målsättning. Den ideala agenten förstod att hans arbete gagnade såväl de enskilda försäkrings-tagarna som samhället. I analogi med detta förväntades agenten arbeta ”ej blott för förtjänsten” utan även med tanke på den ”samhälleliga nytta” som verksamheten förde med sig.75 Lojalitet som tankefigur baserades i ett uttalat harmonitänkande där alla inblandades fördelar antogs sammanfalla. Vad som på ytan kunde uppfattas som disparata intressen länkades i försäkringsverk-samhet samman till en helhet. Försäkringstagaren, agenten, bolaget och i slutändan hela försäkringsrörelsen stod i ett beroendeförhållande till varandra. Den sociala uppgiften var en fond mot vilken en intressegemen-skap kunde målas upp som ett gemensamt samhällsintresse.

Förtroende och identifikation Inom livförsäkringsverksamhet var det en oomtvistlig sanning att fram-gångsrik försäljning var beroende av agentens förmåga att vinna förtroende hos dem han kom i kontakt med. Läxan som skulle läras ut var att en fram-gångsrik agent alltid säljer in sig själv, sin trovärdighet, innan han försöker sälja själva produkten.76 Inom försäkringsrörelsen försökte man på olika sätt att främja skapandet av en sådan förtroendefull relation mellan agenterna och allmänheten. En sådan åtgärd var att på förhand knyta till sig personer som kunderna kunde identifiera sig med.

Bolaget Trygg hade på ett tidigt stadium insett betydelsen av att agenten och försäkringstagaren, så att säga, talade samma språk. Denna viktiga förut-sättning för att skapa förtroende vill jag ringa in utifrån begreppet identifika-tion. Begreppet identifikation, som psykologisk term i vid mening, anspelar på den omedvetna process där en individ övertar normer från en auktoritet.

73 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:10; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 8:5–6, 21. 74 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:16. 75 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:15–16. Se även Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:4–5. 76 Framtiden minnesskrift (1972), s. 75; Oakes (1990), s. 12.

174

Utifrån ett försäljningsperspektiv handlade det om att spela på en samhörig-hetskänsla, eller fastställandet av en gemensam identitet. En viktig faktor bakom Tryggs framgångar var insikten att en folkförsäkringsorganisation måste bygga på krafter från arbetarnas egna led:

folkförsäkringsverksamhetens föregångsmän bland allmänheten måste utses bland personer ur folkets midt, hvilka lefde dess lif, kände dess vanor och be-hof och åtnjöto dess förtroende.77

I Försäkringsföreningen konstaterade man att det ”otvungna och förtroende-fulla umgänge”, som var en nödvändig förutsättning för att sprida livförsäk-ringen, var lättast att upprätta mellan personer tillhörande samma samhälls-klass.78 Bolaget De Förenades misslyckade försök att använda de stiftande bolagens befintliga kårer stärkte försäkringsmännen i denna övertygelse. Folkförsäkringsbolagen försökte värva skötsamma arbetare med goda för-bindelser, gärna personer i förmansställning, eller de som innehade en för-troendepost i fackföreningar.79 Dessa iakttagelser av psykologisk natur ledde till att splittringen mellan folkförsäkring och vanlig försäkring även åter-speglades i agentkårernas sociala sammansättning.

Men identifikation handlade inte bara om klass, utan även om geografisk hemvist. Lokal kännedom, eller en lokal biförtjänstagent som förmedlande länk, ansågs oumbärlig:

Det har påståtts, att svensken, åtminstone när det gäller försäkringsaffärer, är synnerligen misstänksam mot personer, som icke äro hans personliga bekanta. Inom de flesta samhällslager över så gott som hela landet torde det sålunda vara mycket svårt för en ’utsocknes’ ackvisitör, han må vara än så skicklig, att [utan hjälp] kunna få fram något större anskaffningsresultat[...]80

Betydelsen av lokal förankring var en bidragande faktor till såväl det stora antalet agenter som etablerandet av ett stort antal lokala kontor.

Ytterligare ett exempel på vad jag tolkar som identifikation var att folk-bolagen utnyttjade kvinnliga agenter för att sälja försäkringar till kvinnor. Kvinnliga inspektörer anlitades för att samordna kvinnliga agenter och göra en framstöt i den så kallade kvinnoförsäkringsfrågan. Målet var att sprida

77 Trygg minnesskrift (1910), s. 121. 78 ”Varför måste den s. k. folkförsäkringen arbeta efter andra organisationsmetoder än lifför-säkringen i öfrigt?”, FFT (1911), s. 117. Jmf ”Livförsäkring åt kroppsarbetare.”, De Förenade meddelanden (1911), nr 9. 79 De Förenade minnesskrift (1927), s. 12–14; Framtiden minnesskrift (1936), s. 159; Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 10. Se även kapitel 1 om De Förenade. 80 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:11. Se även Hur skall jag bli en god anskaf-fare? (1941), s. 12–13.

175

livförsäkringen till ogifta och lönearbetande kvinnor.81 Det verkar inte ha uppfattats som ett problem att kvinnliga agenter knackade dörr och sålde försäkringar vid sekelskiftet 1900.

Lev som du lär! För folkförsäkringsbolagen var det inte bara en fråga om att välja ut de som hade bäst förutsättningar för att skapa identifikation, utan även att uppmuntra till att utveckla denna förmåga. I Tryggs minnesskrift från 1910 betonades att ledningen på ett tidigt stadium insett att en framgångsrik folkförsäkrings-verksamhet inte bara villkorades av ett omfattande nät av agenter. Framgång kom först efter att man hade vaskat fram en kärntrupp av dugliga personer, som strävade mot det gemensamma målet att ”skapa förtroende” för bolaget och dess agenter. Bolaget lade stor vikt vid att agenterna omfattade verk-samhetens ”samhällsnyttiga syfte” och blev förtrogna med sitt nya ”verk-samhetskall”. Att omfatta detta kall tog sig även konkret uttryck i att alla fältmän var tvungna att vara livförsäkrade till ett efter deras inkomster an-passat minimibelopp.82

Hängivenhet till den sociala uppgiften uppfattades som en grundförutsätt-ning för att skapa förtroende. Riktig framgång som missionär krävde person-lig övertygelse; att man själv var omvänd. Den stora betydelse som försäk-ringsmännen tillskrev denna premiss framkommer som kärnfullast i devisen ”Lev som du lär!” För att lyckas som agent räckte det inte med, som man formulerade det i instruktionskurserna, att vara en god skådespelare. Visser-ligen kunde man låtsas, men endast ett genuint intresse som bottnade i en uppriktig önskan att vara till nytta ansågs vara av verklig betydelse. Utifrån detta antagande följde att en agent som inte själv var livförsäkrad saknade förutsättningar för att intressera andra för livförsäkring. Att själv vara livför-säkrad var ett tecken på uppriktighet, och att man var värdig förtroende.83 Den punktlighet som var ett ideal för att skapa en disciplinerande inkassering kan också tolkas utifrån detta perspektiv. Att uppfostra till ansvar krävde att agenten själv agerade ansvarsfullt.

81 ”Kvinnor och försäkring. En utvecklingslinje”, Assurans (1913), nr 21–22; ”Kvinnliga lifförsäkringsagenter.” Gjallarhornet (1910), nr 16, s. 260; ”Lifförsäkring af kvinnor.”, Gjal-larhornet (1917), nr 19, s. 301; ”Kvinnorna och lifförsäkringen. Ett jättesteg framåt.”, Idun (1903) nr 26, s. 362–363; ”Om kvinnor och lifförsäkring.”, Idun (1911) nr 14, s. 217–218; ”Om kvinnor och lifförsäkring.”, Idun (1911), nr 22, s. 343. Jag har tyvärr inte lyckats finna någon statistik över antalet kvinnliga agenter inom livförsäkringen. För kvinnliga agenter inom folkförsäkringen i Storbritannien, se McFall (2015), s. 76, 85. 82 Se Trygg minnesskrift (1910), s. 122, 129. Förtroendets betydelse för verksamheten är ett genomgående tema i minnesskriften, se Trygg minnesskrift (1910), s. 63, 68, 121–122, 168–169. 83 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:3–4; Kort instruktions-kurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 2:17, 3:13; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 8:7–8.

176

En orubblig tro på livförsäkringens idé uppfattades också som viktigt för att agenten skulle stå ut med stigmatiseringen, konkurrensen och de kon-stanta motgångarna. Agentens vardag bestod av att ständigt vara ifrågasatt och ett betydande inslag av misslyckade anskaffningsförsök. Tilltro till upp-giften minskade risken för att bli avvisad, för en sådan agent ”uppträder där-efter, och han blir oftast väl bemött och mottagen”.84 För att överleva i kon-kurrensen var det nödvändigt att intala agenten att hans uppgift förtjänade allmänhetens respekt. En grundmurad övertygelse om livförsäkringens soci-ala värde flyttade över bördan av ett misslyckande på försäkringstagaren:

Ni måste ha tilltro till Eder själv och Edert yrke. Fast den, Ni besöker, kanske ej förstår det, är Ni hans välgörare. Om han avvisar Er, är det till hans egen skada. Eder och Eder uppgift kan han däremot ej skada, såvida Ni blott ej låter honom rubba Eder tillförsikt.85

Agenten förväntades också odla personliga egenskaper som främjade en förtroendefull relation. Listan på de egenskaper och förutsättningar som krävdes för att lyckas som ackvisitör var omfattande. Till dessa hörde kvali-fikationer som allmänbildning, gott uppträdande, sparsamhet, hederlighet och ansvarskänsla. Allmänbildning var inte ett självändamål i sig, eller något att ”ståta” med, utan att ”veta vad man talar om” uppfattades som en förut-sättning för att vinna och bevara den försäkrades förtroende.86 Den ideala agenten förväntades vara insatt i sociala frågor som folkpensionen och sjuk-försäkringen, och i frågor av allmänt intresse som låg i tiden fick han inte heller stå svarslös; att kunna lite om idrotten och dess stjärnor var en själv-klarhet.87

Gott uppträdande, eller att ge ett tillförlitligt intryck, framställdes som en balansgång. Agenten, framhöll man, skulle till exempel vara välklädd och välvårdad, men aldrig snobbig. Han skulle vara mån om att i sitt sätt visa all tjänstaktighet han var mäktig, samtidigt som det aldrig fick övergå i kryperi och undfallenhet.88 Den ideala agenten förväntades kunna flyta in i miljön utan att väcka uppseende: ”Man ska vara lagom.”89 Målet var att medborga-ren skulle känna det som att agenten var där ”för att göra honom en tjänst”. Poängen var att ”ovederhäftiga” försäljare ansågs resa en mur inte bara kring sig själva, utan även kring den vara de skulle sälja.90 Egenskaper som spar- 84 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:13. 85 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:3. Jmf Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), 2:17. 86 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:2–4; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 8:2–4. 87 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 11. 88 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:3. 89 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 10–11. För en diskussion av agenten som alldaglig och lagom, se McFall (2011). 90 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), 6:2.

177

samhet, hederlighet och ansvarskänsla var precis sådana ideal som man ville att försäkringstagarna skulle överta från agenterna.

Att spela på identifikation var inte bara ett sätt att effektivisera försälj-ningen, utan en långtgående identifikation var antagligen helt nödvändig för att överkomma den misstro som arbetarklassen hyste gentemot kommersiell försäkringsverksamhet. Lösningen på problemet var att knyta till sig perso-ner som redan hade förtroende, och som personligen kände till ”vardagen” för det klientel som folkbolagen vände sig till. En rimlig hypotes är att det inte var tillräckligt med insikt i arbetarklassens livsvillkor; att uppträda na-turligt och förtroendeingivande i en arbetarklassmiljö krävde även habitus.

Sund konkurrens Den stora vikt man lade vid att främja det kollektiva förtroendet framgår av synen på konkurrensen mellan agenterna. Vägledande för denna komplice-rade fråga var föreställningen om sund konkurrens.91 Konkurrens överlag uppfattades som något nödvändigt och nyttigt, ”en mäktig drivkraft till all utveckling, till allt framåtskridande”. Trots denna djupt rotade tilltro till konkurrensens betydelse var man inom försäkringsrörelsen överens om att det rörde sig om ett odjur som ”måste tyglas och ledas i riktiga spår”:

Konkurrensen måste vara lojal och bedrivas på ett sådant sätt, att verksamhe-ten i sin helhet ej skadas eller att allmänheten får misstroende till densamma. Speciellt i fråga om en verksamhet av så stor social nytta som livförsäkringen gäller detta i ännu högre grad än eljest.92

På fältet innebar idén om sund konkurrens att agenten aldrig fick glömma att även de andra livbolagen verkade för spridningen av livförsäkringens idé, och att ”deras verksamhet därigenom indirekt gagnar honom”. En agent fick därför aldrig i kortsynt konkurrensiver försöka svartmåla konkurrenter, utan han måste alltid respektera deras utförda arbete.93 Denna tanke formulerades på följande sätt av en agent från Folket:

Den som arbetar utan att ta hänsyn till sina kolleger förstår egentligen ganska litet av livförsäkringsackvisitionens rent samhällsnyttiga karaktär. Ger man oriktiga upplysningar, så undergräver man därmed icke enbart den man tror sig kunna skada, utan man undergräver sitt eget arbete, ty det finns inget om-råde, där argumenten släpa efter så som i livförsäkringsverksamheten.94

Denna kollektiva syn på konkurrens var etablerad redan vid sekelskiftet. Läxan som kontinuerligt upprepades i korrespondensen med agenterna var 91 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 22–23. 92 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 13:11. 93 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), 6:3. 94 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 26–27.

178

att renhårig ackvisition i längden alltid lönade sig. Agenten skulle se till att lägga sin energi på att framhålla det egna bolaget och låta agenter från andra bolag tala för sin sak.95 En utpräglad lojalitet mot försäkringsidén utövade på så sätt en strukturerande inverkan på konkurrenssituationen.

Denna hållning berodde också på en specifik syn på den produkt som bo-lagen tillhandahöll. Utgångspunkten för marknadsföringen av livförsäkring-en var att det i stort sett var omöjligt att avgöra vilket bolag som var det för-delaktigaste för försäkringstagaren. Enligt försäkringsmännen själva skulle inte ens ”en i försäkringstekniken fullt bevandrad person” kunna bidra med mer än en ”något så när” kvalificerad uppfattning. Allmänheten skulle därför varken ledas in på jämförelser mellan olika bolag, eller mellan vanlig livför-säkring och folkförsäkring.96 Sund konkurrens som ideal hade en lång tradi-tion inom livförsäkringen som bekräftades i de gemensamma utbildningsåt-gärderna. I detta ideal var konkurrensen underordnad den övergripande mål-sättningen att främja förtroendet för livförsäkringen.

Modern försäljning Som livförsäkringsagent erbjöd man något som stod ”ofantligt mycket högre” än vad andra försäljare hade att erbjuda; skydd och trygghet var vär-den som inte kunde jämföras med andra handelsvaror.97 I den självbilden låg att agenten skulle uppfatta sig själv som en form av samhällstjänare. Hur försäkringsmännen än vände och vred på det så var agenten på samma gång en försäljare av en vara. Detta faktum skapade ett dilemma för försäkringsrö-relsen, och frågan som krävde ett svar var, hur en försäljare och en samhälls-tjänare kunde förenas i samma person? Försäkringsrörelsen försökte lösa detta dilemma genom att fylla försäljningsverksamhet med en ny mening.

Visserligen var agenten försäljare, men den moderna försäljningen var något helt annat än den gamla tidens försäljning; en verksamhet där ”säljaren och köparen endast tänkte på sin egen fördel”. Den moderna försäljningen kännetecknades istället av att säljaren inställde sig ”helt på kundens in-tresse”, modern försäljning var en form av betjänande som baserades i till-fredställandet av ett behov, och för att behålla kunden ”måste förtroende förvärvas och behållas”.98 Noterbart är att detta sätt att gestalta försäljning fortfarande är ett tydligt inslag i marknadsföringslitteratur. Det har blivit en

95 En agent som undergrävde sina konkurrenter skadade såväl sitt anseende som ”förtroende-man”, som det egna bolaget. Än värre var att agenten med ett sådant uppträdande dessutom skadade livförsäkringsidén ”hvars fanbärare bland allmänheten” agenten skulle vara, se ”Några ord till våra fältmän.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 9. Se även ”Teori och praktik” Tryggs veckoblad (1906), nr 1; ”Herrar Agenter”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1909), nr 1. 96 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 6:20–22, 12:18. Se inledningskapitel för en diskussion av informations assymetri inom livförsäkringen. 97 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Inledningsbrev, s. 2–3. 98 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Inledningsbrev, s. 1–3.

179

del av marknadsföring som genre att tala om modern försäljning och behovs-tillfredsställelse.99

Att skapa en distinktion mellan modern och tidigare försäljning var ett sätt att framhäva agentens roll som rådgivare. I linje med detta jämfördes relationen mellan agenten och försäkringstagaren med hur advokaten och läkaren förhöll sig till sina klienter och patienter. I sin roll som ekonomisk rådgivare gjorde agenten anspråk på att vara en expert som kunde lösa ett problem som var av samhällsnyttig karaktär; förhållandet säljare-köpare ersattes med relationen expert-klient. Precis som läkaren agerade preventivt för att motarbeta sjukdomar, skulle agenten hjälpa till att förebygga och ut-jämna ekonomisk misär som förorsakades av livets och dödens oberäknelig-het.100 Utifrån detta perspektiv var agenten en professionell rådgivare som bidrog med en unik kompetens. Han var en auktoritet som definierade för-säkringsbehovet.

Anspråket på att vara en professionell yrkesgrupp grundar sig enligt Oa-kes på tre förhållanden: agenten utbildades för detta uppdrag, uppdraget utfördes primärt i allmänhetens intresse och det var agenten som avgjorde vad som låg i försäkringstagarens intresse. För försäkringshistorikern Stalson är också den enda skillnaden mellan en försäkringsagent och en läkare att agenten aktivt måste söka upp sitt klientel. Oakes menar dock att skillnader-na är betydande då relationen expert-klient i det senare fallet är institutional-iserad. Läkare och advokater behöver inte framstå som professionella, utan de förväntas uppträda så. För agenten var utgångsläget det motsatta. Han måste lära sig att sälja in sin professionalitet.101

Det är ingen slump att utbildningen av agenter framhöll prestige och för-troende som något som måste förtjänas; ett värde som skapades i praktiken. Förtroende och auktoritet tillskrevs agenten som person, inte det yrke han tillhörde. Tvärtom var det snarare så att yrkets dåliga rykte medförde att agenten började med ett negativt förtroendekapital. Som bolaget Trygg kon-staterade vid sekelskiftet 1900 kunde agenten inte räkna med att mötas av förståelse och förtroende:

snarare är det regel, att en folkförsäkringsagent vid första besöket hos en för-säkringskandidat mötes af ett misstroende, som han endast så småningom och genom öfvertygande argument lyckas bortarbeta.102

Om livförsäkringsyrket i retoriken var ”värt den största aktning”, så föll det på agentens lott att personligen se till att det blev så. Eftersom försäkringsa-genter saknade såväl formell utbildning som prestige i samhället var det inte helt enkelt att framstå som professionella rådgivare. 99 Jmf ”Marknadsföring”, NE (2016) 100 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:6. 101 Oakes (1990), s. 53–57, 75–77; Stalson (1942), s. 632. 102 ”Inkasseringens inverkan på annullationer i afd I.”, Tryggs veckoblad (1905), nr 11.

180

Marknadsföringens normerande förutsättningar Sammanfattningsvis har jag i kapitlet beskrivit hur ett omfattande agent-system byggdes upp för att möjliggöra en ständig närvaro inom arbetarklas-sen. I hög grad innebar den fördjupade utbildningen under 1930-talet att livförsäkringens dubbla natur institutionaliserades även i svensk försäkrings-verksamhet. De kommersiella idealen framträder i lönesystemet och den hierarkiska organisationen i form av en yttre incitamentsstruktur som hyllade kvantitativ framgång. Agentens uppgift framstod här som en ändlös tävling i en stenhård konkurrenssituation, där agenten förväntades reagera på yttre stimuli i sin ständiga jakt efter nya försäkringstagare. De socialt orienterade idealen framträder istället i den rådgivningsverksamhet som baserades på den sociala uppgiften. Agentens uppdrag framställdes här som en form av betjäning, där försäkringstagarens behov var styrande. Målet med verksam-heten var försäkringstagarens välfärd, vilket skapade en föreställningsvärld – en inre incitamentsstruktur – där agenten till och med förväntades bidra utan ersättning. De dubbla ideal som agenten hade att sträva mot kan sammanfat-tas i två frågeställningar: Hur skulle man som agent gå tillväga för att sälja så många försäkringar som möjligt? Hur skulle man som kroppsarbetarens rådgivare och hjälpare gå tillväga för att lyckas i sitt kall, i sin socialpolitiskt viktiga och framstegsorienterade uppgift?

För att lyckas krävdes det att agenterna förvärvade allmänhetens förtro-ende. Livförsäkringens komplexa natur medförde att försäkringstagaren var-ken kunde avgöra om priset var rimligt eller vilket bolag som var fördelak-tigast. En agent inom folkförsäkringen måste därför lyckas övertyga en arbe-tarfamilj med knappa medel om värdet av att utsätta sig för denna risk. Ta-gandet av en försäkring var därför i slutändan en förtroendefråga, där beslutet avgjordes av hur försäkringstagaren bedömde livförsäkringsidén, bolagets rykte och agentens karaktär.

Ett sätt att hantera förtroendefrågan var att främja föreställningen om en naturlig intressegemenskap. Genom att uppfostra agenterna till att tänka långsiktigt och sätta kollektivet i första rummet skulle excesser som kunde skada försäkringsidéns anseende hållas i schack. Poängen som skulle läras ut var att en utpräglad lojalitet mot försäkringsidén i förlängningen faktiskt skulle generera större inkomster åt agenten (och bolaget). Ett annat inslag var att möjliggöra en långtgående identifikation mellan folkförsäkringens agenter och arbetarklassen. Genom att värva personer med status från arbe-tarklassens egna led lade man försäljningssituationen tillrätta. Dessa agenter skulle dessutom medvetet och systematiskt odla en god karaktär i syfte att väcka tillit. Den ideala agenten skulle vara mån om att framstå som kunnig, moraliskt oförvitlig och solidarisk med sina medmänniskor.

I slutändan var rådgivningsidealet i sig själv ett medel för att skapa en mer auktoritativ och förtroendeingivande utgångspunkt. Det var ett led i försäkringsrörelsens målsättning att gestalta marknadsföring i termer av en

181

neutral upplysningsverksamhet och ”preparera marken” för agenten. Målet med folkförsäkringsverksamhet var aldrig att stå still, vårda beståndet och vara nöjd. Kontinuerlig nyanskaffning var ett villkor som dikterades av såväl ekonomisk nödvändighet som en moralisk skyldighet.

182

6. Den ideala agenten

För den vanlige arbetaren kunde de ständigt återkommande besöken från livbolagens agenter framstå som ett planlöst irrande från dörr till dörr. I rea-liteten var anskaffningen av nya försäkringstagare noga genomtänkt in i minsta detalj. Bakom själva tecknandet av försäkringar dolde sig flera mått och steg som försäkringstagarna i regel inte var medvetna om; försäljning av livförsäkringar var en kommunikativ process. Det är i försäljningssituationen som agenten blev till folkbolagens kraftfullaste verktyg för normpåverkan. McFall lägger vikt vid agenternas förmåga att översätta en statistisk och komplicerad produkt till en form som kunde engagera ett passionerat in-tresse. Zelizer konstaterar att reklam kunde räcka för att medvetandegöra en ny idé, men för att ändra på kulturella attityder krävdes det interpersonella kanaler.1 I detta kapitel studerar jag hur agenten utrustades med en uppsätt-ning strategier och tekniker för att övervinna motståndet mot livförsäkring-en. Metoderna för normpåverkan betingades av föreställningar om hur män-niskor fungerar; hur de kan motiveras och styras. Två förhållanden som satte sin prägel på verksamheten var föreställningar om könsrelationer och den mänskliga naturen.

Konsten att teckna en livförsäkring Lika självklart som att agenten skulle veta vad han skulle säga var att förbe-reda hur han skulle framföra sina argument. Att teckna försäkringar blev till en sammanhållen helhet utifrån noga genomtänkta förberedelser. Till dessa hörde en ingående kunskap om hur man skapar och lägger tillrätta en för-säljningssituation. Denna sida av agentuppdraget ligger nära det kommersi-ella idealet och framgång krävde ett förhållningsätt som låg långt ifrån råd-givningsidealet. Den blivande försäkringstagaren reducerades till en aliene-rad siffra som skulle utsättas för ett avhumaniserat kalkylerande och manipu-lerande.2 Agenten förväntades att utifrån detta perspektiv odla egenskaper som organisationsförmåga, anpassningsförmåga, iakttagelseförmåga och uthållighet.3 Det var framförallt i Hermodsinstitutets mer omfattande kurs

1 McFall (2011), s. 676; Zelizer (1979), s. 124. 2 Jmf Oakes (1990) s. 5–6, 69–71. 3 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 8:4.

183

som olika försäljningstekniker diskuterades ingående. Här sammanfattades tekniker som hade utvecklats under de föregående decennierna.

Inledningsvis betecknades försäkringstagaren som ett ”uppslag”. Arbeta-ren var en notering i agentens bokföring; någon som kunde bearbetas i syfte att teckna en försäkring. Efter en lyckad bearbetning avancerade man till ”kandidat”. Även denna beteckning hade en normativ funktion. Dels syftar den på att själva ansökan om en livförsäkring var en helt frivillig handling, dels ligger det i begreppet att en ansökan enbart handlar om att man kandide-rar för en livförsäkring, det är inte alls säkert att man blir antagen av bolaget.

Anskaffningen var en procedur som delades in i två huvudmoment: En strategisk del och en taktisk del. Det första steget var att finna möjliga för-säkringstagare och att upprätta en prioritetsordning. Alla uppslag var inte goda försäkringstagare. Efter denna utvärdering gällde det att vinna före-träde och etablera en personlig kontakt med den valda kandidaten. Därefter tog den taktiska delen vid, för nu skulle kandidaten bearbetas och hans in-tresse och förståelse skulle väckas. Båda dessa steg betraktades som en un-derhandling som förväntades innehålla ett antal argument och motargument, och först därefter avslutades försäkringen genom att en försäkringsansökan skickades till kontoret för riskbedömning.

I idealfallet hade alla dessa steg planerats noga i förväg. Hela processen skulle vara väl förberedd och anpassad utefter den tilltänkta kandidatens förutsättningar och behov. Anskaffningen var i huvudsak av cirkelkaraktär. Dels var det vanligt med upprepade försök innan ett avslut, dels förväntades redan försäkrade att komplettera sitt försäkringsskydd. Proceduren började alltså om med jämna mellanrum.

Anskaffningens strategiska sida Grunden för anskaffningen var en konstant jakt på nya uppslag. Innan agen-ten kommit så långt att han fick tillfälle att praktisera sina taktiska kunska-per, behövde han lägga sig till med ett system för att ”på det mest naturliga sätt” komma i kontakt med möjliga kandidater:

Ett anskaffningsarbete börjar vanligen, helt naturligt förresten, inifrån och går utåt. Sedan Ni ordnat Ert eget försäkringsbehov, kommer turen till Era vänner och närmaste bekanta.4

Den primära metoden för att vidga arbetsfältet var vad bolagen kallade för ”the endless chain”. Utgångspunkten var att utnyttja den egna bekantskaps-kretsen. Det var en plikt att försöka livförsäkra sina vänner, även om detta uppfattades vara svårt:

4 Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 3:13.

184

Mången ackvisitör finner snart, att det är lättare att få sina försäkringskandida-ter till vänner än att få sina vänner till försäkringskandidater.5

Slutmålet var emellertid inte att livförsäkra sina vänner, utan att via sin be-kantskapskrets skulle agenten försöka bli introducerad till nya så kallade uppslag. Han skulle vinnlägga sig om att bli bekant med dessa, för att därpå bli introducerad till deras bekanta, ett kontinuerligt utvidgande fält av vänner och blivande försäkringskandidater. Speciellt lyckosamt var det om det i bekantskapskretsen ingick någon inflytelserik person, som agenten dessutom kunde använda som referens.6 Denna strategi var en självklar utgångspunkt vid folkförsäkringens etablering. Trygg instruerade sina agenter att först sikta in sig på personer som uppbar ”det största förtroendet”, och var ”ledare för de andra”: ”Lyckas man vinna en sådan person för sin sak, följa de öfriga lätt nog efter.”7 Folkbolagen hade konstaterat betydelsen av vad vi idag bru-kar kalla för virusmarknadsföring. Tanken bakom denna marknadsförings-metod är att se till att personer med rätt image förses med produkten, vilket förväntas påverka omgivningen att vilja ha samma sak.

Agenten uppmuntrades att lära känna sina kandidater väl, att hålla reda på deras barn och deras arbetskamrater, för att sedan kunna utnyttja det vid rätt tillfälle. Målet med detta medvetna nätverkande var att komma över så många rekommendationer som möjligt. Agenten uppmanades även till andra kreativa metoder i jakten på nya kandidater och nya ”arbetsmarknader”. Han förväntades gå då det ordnades basarer eller liknade i bygden och att vara aktiv i facklig verksamhet, politiska organisationer och idrottsrörelsen. Andra källor som skulle utnyttjas var tidningar och medlemsmatriklar.8 Må-let var alltså att utnyttja och infiltrera redan befintliga sociala nätverk till andra ändamål än vad som förväntades.

Bearbetandet och uppsökandet av nya uppslag innebar däremot inte att nuvarande försäkringstagare kunde försummas, för utöver att de kunde re-kommendera nya kandidater behövde de i regel alltid fler försäkringar själva. De redan försäkrade var antagligen ”de mest tacksamma att bearbeta”, ef-tersom de redan hade förtroende för agenten och bolaget och var ”goda ris-ker” som var vana att spara regelbundet.9

Jakten på nya uppslag tog inte slut här. För folkbolagen var en snabb ut-betalning av dödsfallsbeloppet av högsta prioritet:

5 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:2. 6 Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 3:14; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:2–3. 7 ”Något om konsten att teckna försäkringar i afdelning III”, Tryggs veckoblad (1906), nr 14. 8 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 31–33; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:3–6. Se även Hur skall jag bli en god anskaf-fare? (1941). 9 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:4–5; Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 3:15.

185

Varje försäkringsbolag anser det vara en hederssak att vid ett sådant tillfälle dödsfallsbeloppet utbetalas med minsta möjliga dröjsmål för att försäkringen på bästa möjliga sätt skall kunna uppfylla sitt riktiga ändamål.10

Detta tillvägagångssätt var inte bara av hänsyn till förmånstagaren, utan det var en försäljningsmetod som var karakteristisk för folkförsäkringen. En snabb skadereglering fyllde en dubbel funktion. Dels skulle utbetalningen bevittnas, och agenten hade då möjlighet att komma i kontakt med en granne eller släkting som kunde vara ett nytt uppslag. Dels fungerade utbetalnings-tillfället som ett ypperligt reklamtillfälle, då livförsäkringens nytta och till-förlitlighet rent konkret låg för handen i form av en rejäl summa pengar. En snabb reglering innebar att bolaget omnämndes redan vid begravningen, vilket agenten kunde utnyttja till sin fördel.11 Den ideala agenten var alltid på jakt efter nya uppslag och referenser, och en framgångsrik agent kunde inte respektera det privata. Inga tillfällen var för heliga för att utnyttjas, utan alla var potentiella kunder. En agent var alltid på jobbet, så fritid och privatliv var inte en del av den ideala agentens liv.12

Nästa steg var ”materialets gallring”. Med hjälp av en bok, eller ett kort-system, upprättade agenten ett noggrant register över möjliga kandidater och försäkringstagare, och ingen kandidat ansågs vara omöjlig. Därpå följde emellertid inte att alla kandidater var lämpliga eller likvärdiga:

En är kanske sjuklig, en annan har måhända dålig ekonomi, en tredje kanske redan är så gammal, att en livförsäkring blir för kostsam. Dylika personer måste gallras ut. Det är ej lönt att offra arbete på dem, åtminstone inte i första hand. Bland övriga däremot, yngre och medelålders, friska personer med god ekonomi, har Ni Ert arbetsfält.13

En viss kunskap om försäkringsmedicin underlättade bedömningen och skapade trovärdighet. Framförallt var det den ”allmänna kroppskonstitutio-nen” som agenten skulle ha ögonen på.14 Kortsystemet hjälpte inte bara agen-ten att prioritera, utan det var även en metod för att minnas viktiga uppgifter om kandidaterna och huvuddragen i den senaste förhandlingen. Tanken var också att systemet per automatik försåg agenten med arbete. Varje kväll förväntades agenten ägna en stund åt sitt register för att bokföra dagens ar-bete och planera morgondagens besök.15 Att vara väl förberedd och kontakt-

10 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:14. 11 Framtiden minnesskrift (1935), s. 172, 174; Framtiden minnesskrift (1972) s. 75–76; ”An-skaffningsarbetet inom den amerikanska folkförsäkringen.”, Gjallarhornet (1903), nr 15. 12 Jmf Oakes (1990), s. 21 ff. För exempel, se Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941). 13 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:5 (min kursivering). 14 En god kroppskonstitution förelåg då en person ”ej hava svag bröstvidd, ej heller får han vara alltför mager eller alltför fet”, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 3:11–12. 15 Bok eller kortsystemet erbjöd många fördelar för agenten, som att undvika att besöka hopp-lösa fall, hålla reda på kandidaternas födelsedagar, välja rätt tidpunkt för ett besök och så

186

sökande utifrån en prioritetsordning vill jag sammanfatta och karakterisera som, att agenten skulle sträva efter att förvärva ett systematiskt grepp över anskaffningsuppgiften.

Att vinna företräde och skapa en personlig kontakt Det sista steget i den strategiska fasen – att vinna företräde och skapa en personlig kontakt – betraktades som en konst i sig. Eftersom människan i det moderna samhället ständigt var utsatt för försäljare som ville ”fånga deras intresse – och deras pengar”, uppfattades det naturliga utgångsläget vara att kandidaten ”rent instinktivt” försökte undvika en personlig kontakt. För att komma vidare till nästa moment behövde agenten därför fånga kandidatens intresse, och det var därför som en inbjudan eller rekommendation ansågs vara så viktig. Agenten var då i tillfälle att utnyttja vad ”hövligheten bjuder”. Kandidaten var med andra ord mer eller mindre tvungen att ta emot agenten och lyssna på hans förslag. Den ideala agenten såg helst till att bli introduce-rad av en bekant och därefter uppsöka kandidaten i hemmet, helst genom inbjudan om så var möjligt.16 Målet var alltid det personliga samtalet på tu man hand, och för att nå detta mål krävdes list. Agenten kunde till exempel ordna så att han fick sällskap med en lovande kandidat på väg hem från ett fackföreningsmöte, eller se till att bli inbjuden till en kaffebjudning där han visste att han skulle bli introducerad för en familj med försäkringsbehov.17 Telefonsamtal skulle av samma skäl helst undvikas.18

I kontakten med potentiella försäkringstagare var det aldrig fråga om att tråka ut kandidaten eller vara en ”pekpinne”, utan det handlade om att ”så ett frö” och sedan återkomma. Framgångsrik anskaffning var ett resultat av att agenten gjorde många och väl förberedda besök. Ofta handlade det om att göra, ”både två och tre, ja många besök hos samma person”.19 ”Ge inte tappt!”, för att få fäste i en familj kunde ibland ta åratal, som en av Folkets agenter uttryckte saken.20 Inbjudan och rekommendationer till trots, så måste folkförsäkringens agenter i många fall försöka vinna företräde utan dessa förberedelser. Nyckeln till framgång låg då i agentens egen attityd och in- vidare. För exempel på detta system, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:15–19, 21, 12:13–14; Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 5:17–20. För en diskussion av folkförsäkringsagentens bok, se McFall (2009), s.60, 62; McFall (2015), s. 70–74. 16 Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 4:11; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:12. 17 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:23–24. 18 En nackdel med att använda telefon för att boka in ett möte var att kandidaten hade ”lättare att på avstånd avfärda besöket.”, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:10. Resul-taten av att försöka teckna försäkringar via telefon ”äro minimala, men man lyckas istället irritera och besvära allmänheten i en oanad utsträckning”, se Kort instruktionskurs för ackvisi-törer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 4:12. 19 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:25, 30. 20 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 22–23.

187

ställning. Rådet var att gå rakt på sak och alltid uppträda ärligt, för med lismande och inställsamhet kom agenten inte långt: ”Var och en här i världen beundrar den verkligt säkre och målmedvetne mannen.”21

Hur skulle då agenten gå tillväga för att skapa en personlig kontakt? Det första steget var en omfattande personkunskap. Idealet var att agenten på förhand inför varje besök omsorgsfullt hade satt sig in i kandidatens försäk-ringsbehov och skissat upp ett individuellt livförsäkringsprogram. I första hand gällde det att samla in så mycket upplysningar som möjligt om den tilltänkte klienten. Vem var kandidaten, hur såg hans förhållanden ut? Vilka var hans intressen och skyldigheter? Agenten skulle försöka ta reda på allt angående kandidaten och hans eventuella familj. Som en allmän regel gällde att i första hand komma över uppgifterna utan att fråga försäkringskandida-ten själv.22

Nästa steg var att agenten utifrån sitt insamlade material skulle ”leva sig in i” kandidatens förhållanden och närma sig problemet ur ”dennes synvin-kel”. Denna inlevelseförmåga skulle tränas upp genom att den blivande agenten själv noga tänkte igenom sitt eget försäkringsbehov och gjorde upp en försäkringsplan för att täcka dessa behov. Planen diskuterades sedan ut-förligt med inspektören innan agenten tecknade sina försäkringar i det egna bolaget.23 Det sista steget var att rangordna kandidatens försäkringsbehov och koppla det till punkter på ett utarbetat försäkringsprogram. Agenten skulle sedan grundligt tänka igenom hur underhandlingen bäst skulle föras; varje punkt på programmet skulle korrespondera mot ett väl förberett argu-ment.24

Inlevelseförmåga kan också tolkas som ett led i den identifikationsprocess som man var mån om att underbygga inom folkförsäkringen. Agenten för-väntades också öva upp en förmåga till inlevelse genom att kontinuerligt praktisera vad vi idag skulle kalla för självreflexion. Utöver att systematiskt registrera kandidater och försäkringstagare förde agenten även statistik över sina anskaffningsresultat och hur underhandlingarna hade gått. Syftet med denna ”fruktbringande självkritik” var att agenten skulle lära sig att kritiskt bedöma sitt eget arbete, och hur han skulle gå tillväga för att förbättra resul-tatet. En bakomliggande tanke med denna självutvärdering var att agenten inte så lätt skulle tappa modet, utan själv bli varse att ihärdigt och organise-rat arbete faktiskt gav förutsägbara resultat.25

21 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:13–14. 22 De Förenade Cirkulär-Meddelande (1915), nr 21; Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 3:13; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:5. 23 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:3–4; Kort instruktions-kurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 1:20, 3:13. 24 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:2; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 10:6–7. 25 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:2; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 9:19–20, 10:23.

188

Att praktisera inlevelseförmåga var också en fråga om att noga tänka ige-nom vilken tidpunkt eller dag som var lämplig för ett besök. Den ideala agenten såg till att komma en lördagskväll då familjen var finklädd och hu-möret gladare, snarare än att vänta på kandidaten en vardagseftermiddag då han kommer hem trött och hungrig från sitt jobb.26 I syfte att vinna företräde och skapa en personlig kontakt förväntades agenten förvärva ett psykologiskt grepp över anskaffningen.

Den gifta kvinnan som fiende och medhjälpare Kvalitativ anskaffning krävde även att den ideala agenten tog hänsyn till rådande könsideal. I anskaffningen intog gifta kvinnor en speciell plats som agentens motståndare eller medhjälpare. Ett återkommande tema inom liv-försäkringen var kvinnan som ”fiende” till livförsäkringsidén. I korrespon-densen med försäkringstagarna konstaterade folkbolagen under 1910-talet att det största motståndet mot livförsäkringen kom från kvinnorna: ”Mannen vill livförsäkra sig till förmån för sin hustru, men denna nekar oftast. Så står livförsäkringen i vårt land för närvarande.” Orsaken bakom detta ansåg man kunde vara religiösa eller rent vidskepliga att det skulle vara syndigt att fö-regripa följderna av ”vad himlen beslutat”. Livförsäkringen var för den ”överspända hustrun” något olycksbådande, en ”förberedelse till döden”.27 En annan orsak menade man var kvinnors oförmåga att föreställa sig den förlust som den äkta maken innebar:

I kretsen av en lycklig och för tillfället genom mannens arbetsduglighet eko-nomiskt välbeställd familj vill icke gärna hustrun göra sig förtrogen med den tanken att lycka och välstånd i en handvändning kunna vara sin kos och att mannens död skulle i synnerhet sätta barnens uppfostran och vård på spel.28

Fortfarande under 1930-talet uppfattades kvinnan som ett hinder. En av de vanligaste invändningarna som en agent förväntades möta var, ”Min hustru tycker inte om livförsäkring”.29 Gifta kvinnor beskrevs som närmast aggres-siva fiender mot såväl agenterna som själva livförsäkringsidén. Dessa före-

26 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 9:14–15. Se även Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941). 27 ”Kvinnor försvårar försäkringsarbetet”, De Förenade meddelanden (1907), nr 8; ”Kvinnor motarbeten icke livförsäkringen”, De Förenade meddelanden (1910), nr 1 (citat); ”Kvinnan och lifförsäkringen”, Tryggs veckoblad (1906), nr 23. 28 ”Kvinnan och livförsäkringen”, De Förenade meddelanden (1912), nr 4. 29 Agenten förväntades också ha inövade motargument redo: ”Er hustru kanske ej tycker om livförsäkring, men tag den åt Er änka. Hon skall säkert se saken annorlunda? Ett annat alterna-tiv var: ”Våra hustrur ha svårt att be om något åt sig själva. Även om Er hustru är villig att ta risken att stå utan försörjning, är det rätt att låta henne göra det?”, se Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 10:19.

189

ställningar speglade också rådande könsideal där kvinnan kopplas till natur och vidskeplighet och positioneras mot den förnuftige mannen.30

Eriksson betonar också att kvinnor återkommande framställdes som fien-der till livförsäkringen.31 Hennes analys saknar dock den viktiga distinktion-en mellan den gifta kvinnan som husmoder i en familj och den ogifta själv-försörjande kvinnan. Talet om kvinnan som ”fiende” är alltid sammankopp-lat med kvinnan som husmoder. Kvinnor var inte fiender överlag, utan de var fiender när de hindrade sina män från att fullgöra sin plikt som familje-försörjare. De var inte heller fiender i bemärkelsen att de skulle förgöras, utan i folkförsäkringens självbild låg tanken om en missionsverksamhet. Precis som med otrogna, som också utmålas som fiender, så var syftet att omvända och frälsa husmödrarna. Kvinnans hållning var ett hinder som skulle övervinnas och utnyttjas. Omvändelsetemat var i centrum när fram-gångsrika agenter gav råd. En man som var intresserad av försäkringar kunde till och med be agenten om hjälp för att omvända sin hustru. Även om agenten misslyckades vid första försöket, så såg den ideala agenten alltid till att agera tålmodigt och så ett frö som kunde bära frukt i framtiden:

Bondmoran medgav oförbehållsamt, att mina ord länge irriterat henne och faktiskt tvingat henne till att tänka igenom hela saken från början till slut – det lyckliga slutet. Jag hade vunnit en varm anhängare för försäkringsidén.32

I dessa berättelser visade det sig alltid att i slutändan så var även svåra fall mottagliga för en saklig argumentation. Citatet påvisar också en annan viktig aspekt, nämligen den omvända kvinnan som en tillgång för agenten.

På samma gång som kvinnan framställdes som en fiende på grund av sin bristande insikt, kunde hon också beskrivas som den som var bäst lämpad att förstå livförsäkringens nytta. Kvinnans attityd uppfattades som direkt avgö-rande för om en försäkring kom till stånd eller ej. En utgångspunkt för an-skaffningen var att i arbetarfamiljen var det hustrun som avgjorde om hus-hållet kunde tåla nya utgifter. Det var också hon som höll i de löpande utbe-talningarna; ”Hustrun liknas ej utan skäl vid hemmets finansminister.”33

Zelizer har visat att denna föreställning även hade stor betydelse i USA under början av 1900-talet; hustrun ansågs vara den som kontrollerade famil-jens ekonomi inom arbetarklassen.34 Kvinnans centrala position i hushållet har gamla anor i Sverige. Under äldre tid var kvinnans ansvar för hushållets

30 Sveriges historia 1830–1920 (2012), s. 386–387; Yvonne Hirdman, Jenny Björkman, & Urban Lundberg, Sveriges historia 1920–1965 (2012), s. 77–78. 31 Eriksson (2011), Artikel IV, s. 8–11, 17. 32 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 15–16. 33 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:17. 34 Viviana A. Zelizer, ”The Social Meaing of Money: ’Special Monies’”, American Journal of Sociology, 95:2 (1989), s. 362–365.

190

ekonomi till och med inskriven i lagen genom nyckelansvaret.35 Föreställ-ningen om kvinnan som ”hemmets finansminister” var således ingen nyhet, utan en variation på ett tema.36 Ur detta perspektiv var det helt självklart att livförsäkringen och den regelbundna premiebetalningen skulle höra till kvinnans ansvarsområde.

Att vinna över hustrun på sin sida uppfattades följaktligen som avgörande för att hålla försäkringen vid liv. I 90 fall av 100 var det husmodern som en agent förväntades ha att göra med vid inkasseringen. Var hon fiende till liv-försäkringsidén skulle hon komma att betrakta premien som ett ingrepp i sin handlingsfrihet beträffande hemmets budget, vilket påverkade viljan att be-tala premierna. Var hon däremot anhängare till livförsäkringsidén förvänta-des hon anstränga sig för att betala premierna även under svåra förhållanden:

Att så många arbetare, som under månader varit ute i konflikter, likväl kunna betala sina livförsäkringspremier, har icke minst berott på hustrurna och deras insikt om betydelsen av själva försäkringen och av en punktlig premiebetal-ning.37

Agenten uppmanades därför att först övertyga hustrun om livförsäkringens nytta innan han talade med mannen. Med henne som medhjälpare ansågs slaget redan till hälften vara vunnet; ”En allmän regel är, att mannen köper, när hustrun ber därom.” 38

I sin propaganda vände sig försäkringsrörelsen till den manlige familje-försörjaren, men i den konkreta försäljningssituationen var förhållandet det omvända, för då stod kvinnan i centrum. Den ideala agenten bearbetade först hustrun innan han försäkrade mannen. Målet för folkbolaget var att skapa en familj där såväl mannen som hustrun var övertygade om nyttan av att vara livförsäkrad. Kvinnan intog här en helt central position, för det var hon som möjliggjorde mannens pliktuppfyllelse.

Synen på husmodern präglades av en dubbelhet. Å ena sidan irrationell, vidskeplig och trångsynt, å andra sidan rationell, förutseende och systema-tisk. Det kan här vara av intresse att jämföra med vilken roll husmodern för-väntades spela inom borgerligheten. I Husmoderns Gyllene Bok från 1925 diskuterade försäkringsdirektör D. F. Lundgren ”Husmoderns försäkringsin-tressen”. Lundgren inledde med följande mening:

35 Elin Hinnemo, Inför högsta instans: Samspelet mellan kvinnors handlingsutrymme och rättslig reglering i Justitierevisionen 1760-1860 (Uppsala 2016), s. 161–162, 168–170. 36 Lehtonen och Liukko förlägger denna föreställning till 1950-talet, se Lehtonen & Liukko (2010), s. 378. 37 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:17. 38 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 12:17, 22. Se även ”Något om konsten att teckna försäkringar i afdelning III”, Tryggs veckoblad (1906), nr 14; ”Kvinnan och lifförsäk-ringen”, Tryggs veckoblad (1906), nr 23; Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 17.

191

Hemmets försäkringsangelägenheter skola skötas av mannen, men det skadar icke, att hustrun då och då håller efter honom och ser till, att det blir gjort.39

Denna dubbelhet präglade sedan hela framställningen. Den viktigaste försäk-ringen var mannens livförsäkring. Mannens arbetsförmåga jämfördes med en ”dyrbar maskin” som skaffade inkomster för familjens uppehälle och hem-mets förkovran.40 Det manliga familjeförsörjaridealet var en självklar ut-gångspunkt.

Även i det borgerliga hemmet var det kvinnan som möjliggjorde pliktupp-fyllelsen. Det var hustrun som skulle övervaka att premierna betaldes. I sin ”minnesbok” skulle hon ha alla förfallodagar för hemmets försäkringar an-tecknade. Om mannen kände sig besvärad av någon efterhängsen agent skulle hustrun ge sin man det praktiska rådet: ”Skicka honom du till mig!”. Hustrun uppmanades också att inhämta kunskap från agenten och hon skulle se till att ha prospekt från livförsäkringsbolag hemma som hon kunde stu-dera.41 Det var också hustruns uppgift att hålla efter försäkringen så att inte mannen belånade den i onödan:

Han har nämligen många järn i elden och bränner därför ibland något. Sådant är mänskligt, men det får icke inträffa med hemmets försäkringar. De bilda nämligen underlaget för dess möjligast lugna fortbestånd.42

På ett ideologiskt plan var det mannen som agerade rationellt och tog sitt ansvar som familjeförsörjare genom att livförsäkra sig. På ett pragmatiskt plan var det kvinnan som i sin roll som rationell och förnuftig husmoder höll hela försäkringsverksamheten under armarna.

Rekommenderad av en tillitsfull vän till kandidaten och på inbjudan av kandidaten själv, slog sig så den ideala agenten ner tillsammans med kandi-daten (och hans välvilligt inställda hustru) vid köksbordet för att diskutera (den väl förberedda) försäkringsplanen. Anskaffningen går nu in i nästa fas, underhandlingen, eller den taktiska fasen. Målet med denna fas var att teckna försäkringar, att komma till avslut. Den ideala agenten visste att försäkringen måste tecknas i det ”psykologiskt riktiga ögonblicket” och att detta ögon-blick måste framkallas. I slutändan var det mannen som skulle förmås att skriva under en ansökan.

Anskaffningens taktiska sida Försäljning av försäkringar bottnade i agentens förmåga att övertyga mot-sträviga medborgare om livförsäkringens nytta. Men varför behövde med-

39 Husmoderns gyllene bok (1925), Del II s. 53. 40 Husmoderns gyllene bok (1925), Del II s. 53. 41 Husmoderns gyllene bok (1925), Del II s. 56-58. 42 Husmoderns gyllene bok (1925), Del II s. 53, 56 (citat s. 53, kursivering i original).

192

borgarna utsättas för en kontinuerlig bearbetning, och varför var det då så svårt att få människor att ta personligt ansvar för sin framtida trygghet? Tryggs direktör reflekterade själv över detta problem, och konstaterade, att det var sällsynt – trots behov och ekonomiska förutsättningar – att människor tecknade försäkringar utan påverkan från en agent. Att varan var svårsåld berodde emellertid inte på varans beskaffenhet, utan på ”det irrationella ele-mentet i den mänskliga naturen”. Problemet var den sorglösa inställningen till framtida behov inför dagens mera trängande, något som skapade ett för-säljningsmotstånd som endast med svårighet kunde övervinnas.43

Agentverksamhetens betydelse förklarades enligt försäkringsmännen av ”Den mänskliga naturen”. Människor var i allmänhet helt enkelt inte ”så beskaffade, att de självmant söka livförsäkring”.44 Medborgarna behövde därför hjälp med att inse sina försäkringsbehov. Försäkringsmännen beskrev det som en vågskål där köpet endast kom till stånd ifall ”starkare sak- eller känsloskäl” talade för livförsäkringen än för andra önskningar. Det låg dock i människans natur att den personliga och omedelbara tillfredsställelsen vägde tungt i vågskålen. Problemet för en agent, menade man, var att en livförsäkring inte hade denna ”lockelse”. En livförsäkring blev till nytta först långt in i framtiden och då kanske inte ens för försäkringstagaren själv utan för hans anhöriga.45 Motståndet mot livförsäkringen bottnade alltså i en inre konflikt, där omedelbara behov ställdes mot framtida värden.

Försäkringsmännen var i sin beskrivning av den mänskliga naturen inne på ett område som ekonomer och beteendevetare benämner ”temporal dis-counting”. Denna teoribildning undersöker tidsaspektens betydelse för hur individer agerar i en valsituation. En sådan valsituation kan handla om eko-nomisk nytta: Jag tar hellre 1000 kr idag än 1000 kr imorgon. Men om det rörde sig om 1200 kr imorgon? Valsituationer kan även vara mer komplexa, till exempel valet mellan den omedelbara njutningen av cigaretter och den framtida nyttan av en god hälsa. Två faktorer antas påverka valsituationen. Dels jämför den rationelle individen den framtida nyttan med andra alterna-tiv, dels innebär uppskjutandet av en nytta alltid en risk, då denna nytta kan ha förlorat sitt värde i framtiden.46

43 Om Trygghet (1949), s. 155–156. Direktör för Trygg var nu Bertil af Jochnick, sonen till bolagets grundare Adolf af Jochnick. 44 Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 7:1. 45 Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 6:4; Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 10:3–4. 46 Gretchen B. Chapman & Arthur S. Elstein, ”Valuing the Future: Temporal Discounting of Health and Money”, Medical Decision Making 15:4 (1995); T S Critchfield & S H Kollins, ”Temporal Discounting: Basic Research and the Analysis of Socially Important Behavior”, Journal of Applied Behavior Analysis 34:1 (2001); Daniel D Holt, Leonard Green, & Joel Myerson, ”Is Discounting Impulsive? Evidence from Temporal and Probability Discounting in Gambling and Non-Gambling College Students”, Behavioural Processes 64:3 (2003).

193

För livförsäkringen var båda dessa faktorer avgörande: Livförsäkringens nytta låg ofta 30 år in i framtiden och dess tillförlitlighet baserades i en tek-nik som för de flesta var obegriplig. Problemet förvärrades av att produkten inte gav utlopp för en tydligt gripbar och reell tillfredställelse, samtidigt som varans komplexa natur försvårade alla försök till välinformerade val. Valet att bli försäkringstagare påverkades dessutom av den tilltagande kommersia-liseringen i samhället. Under 1930-talet konstaterade försäkringsmännen att det moderna samhället erbjöd en oändlig mängd varor som gjorde det svårt för medborgarna att genomföra genomtänkta val.47

I kapitel fyra visade jag två sätt – i agenternas argumentering – att hantera det motstånd som denna inre konflikt skapade. Det ena var att genom upp-lysning forma en insikt om ett försäkringsbehov. Målet var att underbygga individens förmåga att föreställa sig en framtida risk som en realitet i nuet. Det andra var att underbygga en känsla av omedelbar pliktuppfyllelse; att anspela på det välbefinnande som kommer från insikten att man tryggat sin familj.48 Hur skulle då den ideala agenten agera när han vid köksbordet skulle förmå kandidaten att ta ansvar för sitt behov av livförsäkring?

Behovsprincipen Det taktiska momentet delades in i fem olika steg som omfattade olika tek-niker för hur underhandlingen med kandidaten skulle gå till. I centrum ställ-de försäkringsmännen betydelsen av egenskaper som fantasi, iakttagelseför-måga och anpassningsförmåga. Agenten skulle vänja sig vid att studera hur människor reagerar, resonerar och handlar i olika situationer. Målet var att utveckla en stor ”människokännedom” och ”psykologisk blick” för hur kan-didaten skulle hanteras. Den rationelle ackvisitören utnyttjade skickligt det faktum att den mänskliga naturen företog ”ytterst små förändringar genom tiderna”:

Ju intimare kännedom man äger om den mänskliga naturen, desto större för-säljningsstrateg har man utsikt att bliva.49

En framgångsrik folkförsäkringsagent uttryckte det som att man skulle lära sig att ”spela på de strängar” som försäkringsföremålet var känsligt för; att ta hänsyn till ålder, social ställning och inte minst vederbörandes sinnesstäm-ning vid tillfället.50

Den taktiska utgångspunkten var den så kallade ”behovsprincipen”. Uti-från tanken om ansvarsfull anskaffning syftade detta till att säkerställa den rätta prioriteringsordningen och skapa nöjda försäkringstagare. Men att utgå

47 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Inledningsbrev. Jmf Oakes (1990), s. 49–50. 48 Jmf Stalson (1942), s. 21–26. 49 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:2, 27; 14:22. 50 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 34.

194

ifrån försäkringsbehovet var också en metod ägnad att väcka ett ”välvilligt intresse” och skapa förutsättningar för ett ”klokt och praktiskt” samtal.51

Det första steget i en underhandling var att se till att få sitta ned med kan-didaten, för på stående fot var det lättare att bli avfärdad. Behovsmetoden förväntades möjliggöra denna målsättning. Vilken kandidat skulle inte vara intresserad av att få se en unik plan utarbetad efter sina förhållanden? Allra bäst ansåg man det vara om agenten dessutom fick kandidaten att själv delta i uträkningen av hur det uppställda försäkringsbehovet skulle fyllas.52 Att väcka intresse och lägga fram sitt förslag var de två första stegen i det tak-tiska momentet. Därefter följde själva underhandlingen som bestod av ett antal argument och förväntade motargument.

Konsten att argumentera för en livförsäkring För att vinna i konkurrensen med mera omedelbara behov behövde agenten läras sig att argumentera på ett sätt som väckte känslor:

Genom ackvisitörens ord måste hos försäkringskandidaten väckas tankar och känslor, som hos honom medföra begär att skaffa sig livförsäkring.53

En skicklig agent bemödade sig om att alltid underhålla föreställningar och ”tankebanor” som var gynnsamma; det var sådana bilder som förväntades ”egga till handling”. När agenten redogjorde för sitt förslag skulle han an-vända positiva argument, fatta sig kort och undvika tekniska detaljer:

Värdet av försäkringen måste göras gripbart därigenom, att siffrorna förvand-las till realiteter. Därvid ha utan tvivel de positiva bilderna mycket högre värde än de negativa.54

Citatet stödjer sociologen Lehtonens konstaterande att livförsäkringen bara kan existera som produkt om den begripliggörs utifrån värden som inte är ekonomiska.55

51 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:6–8. Behovsprincipen lanserades som en försäljningsmetod i USA under början av 1920-talet, se Stalson (1942), s. 632–635, 639, 646–648. 52 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:9–10. Idén var att en ”genomsnittsmänni-ska” kom bara ihåg 1/10 av vad hon hade hört, men 5/10 av vad hon både hört och sett. 53 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10: 2–4, 28 (citat s. 28) 54 Termer som ”blandad liv- och kapitalförsäkring till 65 år” rekommenderades inte eftersom kandidaten i regel inte förstod vad detta betyder. Att beskriva livförsäkring som ”försäkring mot dödsfall” var också fel väg att gå då det skapade negativa konnotationer som kunde väcka obehag; ett obehag som även skulle ”fästa sig vid” ordet försäkring. Istället skulle agenten tala om ”skydd för familjen” och trygghet på ålderdomen, vilket istället ledde tankarna till det kloka i att säkerställa familjens framtid. Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:10–13, 26–27. (citat s. 26–27). 55 Lehtonen (2014), s. 20–23.

195

Om ett motstånd uppkommit måste detta bortarbetas genom att introdu-cera nya föreställningar; ”Vägen att övervinna motståndet går alltså från säljarens fantasi genom ordet till köparens tankar”. All försäljning antogs ske ”genom en påverkan i dylik riktning”.56 Denna föreställning utvecklades genom att likna anskaffningen vid ett parti schack. Målet med detta spel var inte att sälja, utan att agenten hjälper kunden att köpa. Den förlorande spela-ren hade visserligen möjlighet att fritt välja sina drag, men utgången var på förhand given:

Att kunna sälja fordrar helt enkelt förmågan att kunna så leda kundens eller försäkringskandidatens fantasi, att denne till sist blir övertygad om att önska något, som han kanske ej på förhand tänkt sig eller planerat för.57

Målet för en agent var alltså att leda kandidaten till självinsikt om livförsäk-ringens välsignelse. Lyckades agenten skapa en känsla av behov hos kandi-daten, så förmodades han snart bli benägen att vilja teckna en försäkring.

Argumentering och motargumentering Det var i denna fas som agentens människokännedom på allvar kom in i bilden; hans upptränade förmåga att taga kandidaterna. En obestridlig fördel för en agent som på förhand visste vad han skulle säga var att han mer ostört kunde ägna sina krafter åt att observera kandidaten; ”se vad som tilltalar honom i Ert förslag och rätta Er underhandling därefter”.58 Den ideala agen-ten jämfördes med hur en framstående talare förberedde sig: Genom att me-morera och behärska ett antal underhandlingsscheman – i huvudsak antogs ett fåtal sådana kunna täcka hela samtalet – kunde en skicklig agent variera uttryck och anspela på händelser utan att tappa fokus på huvudinnehållet. I ett sådant samtal framstod utvikningar som naturliga, samtidigt som agenten med lätthet kunde föra tillbaka samtalet i den fåra han ville. En viktig poäng var att kandidaten därmed aldrig skulle förstå att samtalet ”erfordrat lång förberedelse”.59

Själva samtalets gång skulle också föras på ett taktiskt riktigt sätt. En skicklig agent försökte inte forcera fram ett resultat. Ett uttalat villkor för framgång var att agenten gjorde uppehåll, ställde frågor och gav kandidaten tid till att tänka efter och få säga sin mening. En bakomliggande tanke var uppfattningen att de flesta människor själva tycker om att få tala och att de sätter värde på dem som vill lyssna. Att ta sig tid att lyssna var alltså en för-troendeskapande åtgärd, och på samma gång var det en taktik som gav agen-ten värdefulla upplysningar om kandidatens förhållanden och intressen. Ge-nom att ställa frågor kunde agenten också försäkra sig om att kandidaten 56 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:2. 57 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:13–14 (citat s. 14) 58 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:11-12. 59 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:12.

196

koncentrerade sig på vad agenten sade. Men den viktigaste funktionen med att ställa frågor var att sondera terrängen för var motståndet mot förslaget låg.60

Att lära sig att på rätt sätt kunna bemöta invändningar uppfattades som helt nödvändigt för att få till en affär. Denna konst ansåg man emellertid inte vara så svår att bemästra. Oviljan mot försäkringar bottnade oftast i två för-hållanden: Obenägenhet att lägga ut pengar, för vilka istället en mer ”ome-delbar nytta” kunde tillfredsställas, samt ibland en ”instinktiv motvilja” mot att tänka på sin egen död. I undervisningen konstaterade man att antalet ”verkliga” invändningar därför inte var så många. De återkom ofta och en van ackvisitör lärde sig snart att känna igen dem. Även i bemötandet av dessa förväntades agenten vara väl förberedd och ha lagt sig till med en ar-senal av motargument. I instruktionskurserna gavs exempel på de vanligaste invändningarna och hur dessa kunde bemötas. Uppmärksamheten skulle riktas mot de ”verkliga invändningarna” som rörde livförsäkringsidén och de ”verkliga anledningarna” bakom dessa invändningar. Även här var målet att se det ur kandidatens egna ögon; att praktisera inlevelseförmåga. Om det visade sig att kandidatens uppgifter var sanna, när han påstod att han inte hade råd eller var allvarligt sjuk, var det bättre att ta avsked och återkomma vid ett senare tillfälle. Hade agenten förberett sig på rätt sätt ”torde dylika fall sällan förekomma”.61

En skicklig agent blev aldrig förargad, häftig eller tog illa upp. Samtalet skulle föras hövligt och korrekt och kandidatens argument skulle aldrig till-bakavisas på ett sårande sätt – helt naturligt tycker ingen om att ”direkt få påpekat, att han har orätt”. Om försäkringstagaren hade fel måste han, som försäkringsmännen formulerade det, själv bringas att inse detta, annars var det inte till någon nytta för agenten.62 Det var en indirekt argumenteringsme-tod som rekommenderades, där målet var att i det längsta försöka undvika att direkt säga emot kandidaten. Målet var ju att skapa nöjda försäkringstagare.

I Hermodsinstitutets kurs redogjorde man i detalj för hur denna självinsikt skulle åstadkommas. Helst skulle bemötandet ske på ett sätt så att kandidaten knappt märkte det, och denna teknik utvecklades ingående på en språklig nivå.63 Till medgivandet skulle agenten foga ett men som förväntade förta invändningens beviskraft. Till exempel skulle den vanliga invändningen ”min hustru motsätter sig livförsäkring” besvaras med – ”måhända gör Eder hustru det, men Eder änka skulle icke göra det”. En annan teknik var att för-söka svara kandidaten i vi-form. Exempelvis skulle invändningen ”jag har ej

60 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 13–14, 16; Kurs för livförsäkringsackvisitö-rer (1932), s. 10:13–14. 61 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:15-16. 62 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:20. 63 Denna metod var en fördjupning av tidigare försäljningsknep, se ”Något om konsten att teckna försäkringar i afdelning III”, Tryggs veckoblad (1906), nr 14.

197

råd” bemötas med argumentet ”Vi tycka nog ofta, att vi ej ha råd, men...” Tekniken beskrevs som i grunden en fråga om att vända invändningarna till sin egen fördel, att kasta dem tillbaka i form av säljande argument.64

Att komma till avslut

Konsten i all försäkringsunderhandling är att trots alla invändningar dock föra försäkringen i hamn, att få den avslutad.65

Att sälja försäkringar krävde tålamod, systematik och ett psykologiskt grepp. De sista två stegen i underhandlingen var att ge de rätta impulserna för att kandidaten skulle bestämma sig samt själva avslutandet av försäkringen. Under utredningen av försäkringsbehovet rekommenderades agenten att undvika att diskutera premiekostnaden för den livförsäkring han föreslog. Det gällde att invänta det rätta läget. Om kostnadsfrågan kom upp på ett tidigt stadium ansåg man att det var bättre att agenten försökte kringgå detta. Slutmålet fick aldrig framstå som påträngande; ”Den rationellt arbetande livförsäkringsmannen väntar, tills han ser, att tiden är mogen.” Först när kandidaten visade ett genuint intresse och önskan om livförsäkring var det dags att komma till avslut.66

Det fanns vissa frågor som kunde betraktas som förebud till ett avslut. Exempel på sådana uttryck var ”Jag har icke pengar just nu” eller ”När skulle jag betala premien”. När ett avslut närmade sig var det viktigt att agenten gav de rätta impulserna, för de rätta tillfällena för att avsluta en för-säkring infann sig inte av sig själva, utan det var agentens uppgift att ”fram-kalla dem”. En metod som rekommenderades var att agenten i sin argumen-tering flätade in frågor som kandidaten tvingades att besvara jakande. På så sätt skulle kandidaten upprepade gånger upptäcka att hans uppfattningar överensstämde med agentens och därmed ha svårare att tacka nej till att ”göra slag i saken”. Direkta uppmaningar att skriva under framhölls som olämpliga. Bättre var att agenten använde sig av antydningar som: Hur är ert förnamn? Ni vill väl insätta er hustru som förmånstagare? Hade försäkrings-tagaren i sitt inre fått en verklig önskan att livförsäkra sig skulle han därpå låta saken ha sin gång. I annat fall skulle han komma med en ny invändning

64 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:21. Endast i nödfall skulle agenten tillgripa mera radikala argumenteringssätt. Detta gällde framförallt invändningar som syftade till att nedsätta livförsäkringsidén i sig eller dess apostlar; invändningar som var svåra att svara på utan att gå i opposition med försäkringstagaren. 65 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:22. 66 Hur skall jag bli en god anskaffare? (1941), s. 25; Kontakt och samarbete mellan folkför-säkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 24; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:22.

198

som agenten kunde utreda, för att snart därefter ge en ny impuls till kandida-ten att besluta sig.67

Ett avslut innebar att en ansökan hade undertecknats. Innan försäkringen trädde i kraft återstod fortfarande en genomförd riskbedömning av kandida-ten och upptagandet av ett förskott på premien. Att omedelbart ta ut ett för-skott uppfattades vara av största vikt. Dels var det ett sätt att försäkra sig om att kandidaten kände sig bunden till avtalet, och dels skyddade det från kon-kurrens, då försäkringslagen stipulerade att ingen annan agent inom tre må-nader fick försöka förmå kandidaten att bryta avtalet.68

Efter en lyckad underhandling var det dags att sluta cirkeln. Agenten gick tillbaka till det första steget i de strategiska förberedelserna, den konstanta jakten på uppslag. En framgångsrik agent visste att rätt utnyttja den blivande försäkringstagaren som ett medel för att skaffa nya:

En tillfredsställd försäkringstagare är den bästa reklam för Eder själv och för livförsäkringen som sådan.69

Den gynnsamma stämningen skulle utnyttjas till att införskaffa rekommen-dationer till kandidatens bekanta – ”the endless chain”. Efter en dags hårt arbete var det sedan dags för kvällens förberedelser inför morgondagen och de dagliga övningarna i fruktbringande självkritik: Var framställningssättet tydligt? Var förslaget väl avpassat? Gavs kandidaten de rätta impulserna för att besluta sig?

Som jag har nämnt ovan jämfördes agenten med framstående talare. Upp-lägget i instruktionskurserna kan också ganska enkelt hänföras till retorikens grundsatser. Till skillnad från hur en talare agerar så var det däremot me-ningen att publiken i hög utsträckning skulle delta. Inom retoriken skiljer man mellan att övertyga och övertala. Syftet med att övertyga är att lyssna-ren tar till sig och håller med om det som talaren för fram, medan övertal-ning innebär att lyssnaren motvilligt går med på vad talaren vill bevisa. Inom försäkringsverksamhet har målet på ett retoriskt plan alltid varit det förra. Agenterna skulle lära sig att skapa övertygade kunder och undvika övertal-ning.

En karaktärsdanande livsuppgift Korrespondenskurser, agentmöten på distriktskontoret, fälttidningar innehål-lande rekordlistor och notiser om råd från framgångsrika agenter, var alla av 67 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:14, 22–23. 68 Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), s. 5:17; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:23–24. För riskbedömningen, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s. 4:1–5. 69 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:24.

199

stor betydelse för att motivera agenterna att anstränga sig till det yttersta. På samma gång fyllde det en annan funktion, nämligen ett sätt att banka in de principer som lärdes ut. För att göra lycka inom livförsäkringsbranschen krävdes såväl att man tagit till sig principerna, som att man kunde lära ut dem; maskineriet måste hållas igång.70 Den framgångsrike agenten kunde avancera till inspektör. Denna person intog en nyckelposition som möjlig-gjorde en rigorös övervakning av agenterna. Inspektören organiserade verk-samheten inom sitt område och var ansvarig för att utbilda och instruera agenterna. I princip utsatte inspektören den aspirerande agenten för samma påverkan som agenten sedan förväntades utöva på allmänheten.

Korrespondenskurserna var tänkta att fungera som ett teoretiskt underlag för den praktiska handledningen. De gav en allmän orientering i de metoder som i ”praktiken prövats vara lämpliga”. Den ”fullständiga” undervisningen, som försäkringsmännen kallade det, grundades i en kontakt med ”levande livet”. Inspektörernas roll var att agera som lärare och förhörsledare. Aspire-rande agenter följde med de mer erfarna inspektörerna och observerade hur fältarbetet gick till. Först därefter skulle de, under övervakning av inspektö-ren, själva tillämpa de metoder som lärdes ut. På grundval av det gemen-samma fältarbetet och upprepade förhör kunde inspektören sen bedöma hur väl agenten tagit till sig de rätta teknikerna för ett framgångsrikt fältarbete. Målet var att agenten skulle lära sig att stå på egna ben.71

Inspektörens viktiga roll inom folkförsäkringen sammanfattades utförligt i skriften Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud som gavs ut av Försäkringsföreningen 1947. I nyrekryteringen av agenter förväntades inspektören ta fasta på kvalifikationer och egenskaper, som låg i linje med de ideal för rådgivning och systematisk anskaffning som jag skisserat ovan.72 Inspektören uppmanades att hålla ögonen öppna för lämpliga aspiranter bland sina försäkringstagare. En sådan ny rekryt skulle ägnas extra uppmärksamhet och bearbetas för att befästa ”den rätta inställ-ningen till livförsäkringsidén”. Allra bäst var om inspektören lyckades med konststycket att få denne försäkringstagare att självmant komma med en förfrågan om att få bli agent.73 Inspektören förväntades också övervaka agen-terna på liknande sätt som agenterna övervakade sina försäkringstagare. Be-söken hos agenterna skulle vara regelbundna och följa en väl genomtänkt

70 Jmf Oakes (1990), s. 2–4. 71 Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 90–91; Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring (1936), inledningsbrev s. 6–7; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 10:1. För en utförlig diskussion om hur samarbetet mellan inspektör och agent var tänkt att fungera se Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans om-bud (1947), s. 40–42. Jmf McFall (2015), s. 76–79; Oakes (1992), s. 19. 72 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 9–12. 73 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 14–15.

200

utbildningsplan.74 Ett viktigt led i utbildningen var även återkommande agentmöten. Sådana ansågs inte bara vara oumbärliga ur utbildningssyn-punkt, utan de var också viktiga för att sammansvetsa agenterna.75 Den yttre kontrollen från inspektörerna kompletterades även, som jag visat, med dag-liga övningar i självreflexion.

Oakes, som bygger sin studie på intervjuer med agenter, menar att kom-binationen av kontrollmekanismer och träning fungerar som en långtgående socialisationsprocess som formar agentens yrkesidentitet.76 Även i den svenska kontexten beskrevs agentyrket i termer av en karaktärsdanande livs-uppgift.77 En agent som saknade förmåga att på ett värdigt sätt ”utöva sitt kall som ackvisitör” skulle enligt försäkringslagen avskedas. Det var också en inspektörs skyldighet att göra sig av med agenter som inte tog till sig verksamhetens grundidéer, oavsett om de hade goda anskaffningsresultat.78 Agenten skulle inte bara framstå som en altruistisk missionär, utan han skulle helst helt gå upp i denna roll, men i vilken grad folkförsäkringens agenter faktiskt gjorde det lämnar jag öppet.79 För den ideale agenten var dock rollen som samhällstjänare inte bara en yrkesidentitet, som man tog på sig när man gick till jobbet, utan en integrerad del av dennes självbild.

Det är lätt att avfärda retoriken om agenten som missionär som endast ett spel för gallerierna; ett sofistikerat sätt att legitimera agentverksamheten inför försäkringstagarna. Ur ett sådant kritiskt perspektiv kommer visserligen drivkraften inifrån, men inte i form av socialt patos utan i form av personligt profitintresse. Detta perspektiv leder dock fel, för poängen är att dessa ideal förutsatte varandra.

Syftet med utbildningen var att vägleda agenterna så att de i sin tur kunde vägleda allmänheten. Livförsäkringsverksamhet bygger på normpåverkan i flera led. Målet var att förmedla ideal från toppen till botten; från försäk-ringsmännen till samhällets breda lager via inspektörer och agenter. I flera avseenden styrdes den ideala agenten och den gode försäkringstagaren uti-från samma normer och förväntades att agera utifrån samma övertygelse. De 74 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 36-38. För exempel på fingerade samtal mellan inspektör och agent, se Kurs för livförsäk-ringsackvisitörer (1932), s. 7:24–26, 8:24, 9:22–24. 75 För hur sådana möten skulle anordnas, se Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsin-spektören och hans ombud (1947), s. 43–46. 76 Oakes argumenterar för att en framgångsrik träning resulterar i en permanent beteendeför-ändring; en omdaning av den aspirerande agentens uppträdande och mentalitet, se Oakes (1992), s. 2, 19–20. 77 ”Arbetsprestationerna”, De Förenade Cirkulär-Meddelande (1909), nr 11; Kurs för livför-säkringsackvisitörer (1932), s. 8:7, 21. 78 Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans ombud (1947), s. 48; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 13:13 (min kursivering). 79 I arkiven finns det exempel på agenter som gick upp i denna roll så mycket att det till och med kunde uppfattas som ett problem, se Svenska Livförsäkringsanstalten Trygg E1:1 ”In-komna brev från fältet”, SEB:s arkiv, Centrum för näringslivshistoria.

201

var båda ”frälsta” och hyllade ideal som självkontroll och personligt ansvar. Båda skulle fostras till att undvika kortsiktiga beslut styrda av vardagliga begär; rationella överväganden och långsiktig planering skapade det goda livet och det goda samhället. Den ideala agenten och den gode försäkrings-tagaren speglade varandra.

Profitör eller samhällstjänare? Socialpolitik bedriven som affärsverksamhet skapade en motsägelsefull agentpraktik. I sin roll som försäljare motiverades agenten utifrån ett provi-sionsbaserat lönesystem. I studiet av försäljningstekniker avhumaniserades individen till en spelpjäs som skulle ledas mot ett så kallat avslut. Syftet var att maximera sin provision. I sin roll som rådgivare marknadsförde inte agenten en produkt, utan han tillhandahöll expertrådgivning i sina klienters intresse; han var en lärare som undervisade och en läkare som botade. Det föreligger en tydlig spänning mellan det instrumentella försäljningsidealet och det rådgivningsideal där agenten och försäkringstagaren betraktades mer som jämlika parter.80

I praktiken renodlades aldrig respektive positioner fullt ut. Till exempel innehöll lönesystemet inslag som skulle motverka annullationer och främja en mer kvalitativ anskaffning, och som Oakes påpekar doldes också det kalla kalkylerande som präglade de försäljningstekniker som lärdes ut. Istället för att beskriva försäljning i termer av manipulation och opportunism, så fram-ställdes det i psykologiska termer som förmågan att kunna läsa av andra människor och agera utifrån detta.81 Även i rådgivningsidealet framträder en dubbelhet där agenten alltid uppmanades att utnyttja rådgivningssituationen till försäljning. Dessa två ytterligheter flätades samman så att den ena blev essentiell för den andra. Utifrån förtroende som tankefigur balanserades de två idealen mot varandra. Läxan som lärdes ut var att en agent som konse-kvent satte det egna profitintresset först kunde lyckas på kort sikt, men i det långa loppet ledde ett sådant agerande till ett dåligt rykte som försvårade hans möjligheter att överleva i branschen. Den ideala agenten uppfostrades till att tänka långsiktigt och såg till att hans egna intressen sammanlänkades med kandidatens. Denna tanke låg också helt i linje med den uttalade mål-sättningen att skapa en ny och mer kvalitativ anskaffning. Ett långsiktigt agerande upphävde diskrepansen mellan försäljning och rådgivning.

Sammanfattningsvis har jag i kapitel sex visat hur försäljning som strategi och taktik baserades på föreställningar om den mänskliga naturen och köns- 80 Orsi Husz har uppmärksammat en liknande spänning mellan försäljar- och rådgivarrollen hos bankpersonalen i de svenska affärsbankerna under 1960-talet, se Orsi Husz, ”Golden Everyday: Housewifely Consumerism and Domestication of Banks in 1960s Sweden”, Le Mouvement Social 250:1 (2015A), s. 9, 13, 16, 19, 26; Orsi Husz, ”From Wage Earners to Financial Consumers: Class and Financial Socialisation in Sweden in the 1950s and 1960s”, Critique Internationale 69 (2015B), s. 11, 16. 81 Jmf Oakes (1992), s. 45–46.

202

strukturer. I försäljningssituationen var det inte bara argumentet i sig som var ägnat att väcka känslor. Stor vikt lades vid hur samtalet skulle föras för att skapa ett begär efter livförsäkringen. Vid köksbordet väckte agenten känslor genom att i det fördolda styra en konversation. Anskaffning var en kommunikativ process där agenten skulle leda allmänheten till insikt. Inom livförsäkringen intog husmodern en nyckelroll och en maktposition, som agenten var tvungen att förhålla sig till. På ett ideologiskt och retoriskt plan vände sig försäkringsbolagen till mannen och i reklamen var det den manliga familjeförsörjaren som var föremålet för propaganda. I agenternas praktik var det istället kvinnan som var den primära mottagaren av denna propa-ganda och föremål för säljfrämjande åtgärder. Den ”omvända” husmodern uppfattades som en förutsättning för att få mannens namnteckning på kon-traktet. Den övergripande slutsatsen är att i agenternas arbete etablerades ett ömsesidigt beroende mellan försäljning och rådgivning.

Avslutning del II – Skapandet av en försäkringstagare – I denna del har jag studerat livförsäkringen som ett uttryck för vad man i tidigare forskning har beskrivit som det liberala styrets rationalitet. Som styrningskonst betraktat har livförsäkringen två sidor, ideologi och tek-nologi. I del I beskrev jag livförsäkringens ideologiskt orienterade problem-formulering i termer av en välfärdsfilosofi, och hur produktens vetenskapliga grund gav verksamheten en social kraft. Själva instrumentaliseringen av den sociala uppgiften – vilket är det som möjliggör en intervenering i människors livsföring – skedde däremot i marknadsföringsverksamheten. I agenternas praktik flätades kommersiella och sociala hänsyn samman i livförsäkringens egen variant av social ingenjörskonst.

I tidigare forskning har man beskrivit marknaden för livförsäkringar som skapad. Forskare som McFall, O’Malley, Lehtonen och Liukko poängterar att försäkringstagaren inte finns där ute, utan han måste helt enkelt danas. Denna tanke är ingen nyhet. Stalson konstaterade på 1940-talet att en försäk-ringsagent måste skapa sitt klientel.82 För att förstå denna process har jag försökt tränga in i den vardagsnära praktiken och studera hur agenten vid köksbordet förväntades gå tillväga för att sälja livförsäkringar. Marknadsfö-ringen av livförsäkringens välfärdsfilosofi spelade här en given roll. Upplys-ningsverksamhet genom reklam var dock bara ett medel för att preparera marken för agenten, själva skapandet skedde i samtalet mellan agenten och försäkringstagaren.

Agentverksamheten användes som ett instrument för att påverka männi-skors värderingar och beteenden. Utgångspunkten var en medveten styrning

82 Stalson (1942), s. 632–633.

203

från agentens sida där ingenting lämnades åt slumpen. Hela verksamheten var baserad på inövade strategier och taktiska överväganden. Detta system för normpåverkan betingades av föreställningar om hur människor fungerar, hur de kan motiveras och styras. En specifik människosyn som dels före-kommer i direkta utsagor, och dels kan läsas av i de normer som skapas i denna praktik. Motståndet mot livförsäkringen bottnade enligt försäkrings-männen i en inre konflikt, som den mänskliga naturen gav upphov till. För att övervinna detta motstånd behövde behovet av livförsäkringen begriplig-göras på ett sätt, där livförsäkringens framtida materiella nytta också skapade en omedelbar tillfredställelse. Talet om familjeförsörjarens ansvar öppnade upp för detta genom att locka med det själslugn som pliktuppfyllelsen gav upphov till. Det låg med andra ord i försäkringsrörelsens intresse att för-stärka en genusordning som satte familjen och den manlige familjeförsörja-ren i centrum.

Det första steget i skapandet av en försäkringstagare var själva anskaff-ningen; att komma till avslut. Detta avgörande moment präglades av mani-pulativa inslag. Som psykologisk term syftar manipulation på ett hemligt utnyttjande av kännedom om en individs behov, önskningar och karaktär i syfte att påverka vederbörandes åsikter och handlingar.83 Även en så kallad obildad och klentrogen person ifrån arbetarklassen var på det klara med att agenten ville förmå honom att köpa en försäkring. Däremot låg agentens noggranna kartläggning av sina presumtiva kandidater i det fördolda: att agenten hade gått med i samma arbetarförening i syfte just att skapa kontakt med nya uppslag; att agenten hade sett till att bli inbjuden till gemensamma vänner i syfte att lyfta fram livförsäkringsidén i rätt sammanhang; att agen-ten lockade med en barnförsäkring i syfte att utöka detta till ett helt försäk-ringsprogram; att agenten hade utrustats med en mängd intränade argument, samt tekniker för att utnyttja dessa på rätt sätt; att agenten tänkte utnyttja den nyblivne försäkringstagaren för att skaffa nya uppslag; att hela denna pro-cess i slutändan var en noga genomtänkt strategi som agenten hade utbildats till att genomföra. Syftet med agentens utbildning var att träna upp honom i konsten att utnyttja en sådan hemlig kännedom i syfte att påverka kandida-tens frivilliga beslut.

En lyckad omvändelse – så löd det religiösa språkbruket – krävde att agenten i detta samtal rörde sig på flera plan samtidigt. Han behövde förmå kandidaten att inse att livförsäkringen, precis som mat och kläder, tillhörde de nödvändiga utgifterna. För att lyckas med detta måste han även kunna förklara, varför livförsäkringsidén var bättre än konkurrerande trygghetslös-ningar som sparbank eller pengar i madrassen. Lyckades han med detta be-hövde han fortfarande kunna argumentera för, varför inte understödsför-eningar var det bättre alternativet. Agenten måste också kunna hantera liv-försäkringens komplexa natur och undanröja tvivel kring bolagens soliditet 83 ”Manipulation”, NE (2016).

204

och intentioner. Det fanns ett betydande gap mellan produkten och konsu-menten som krävde att en förtroenderelation upprättades mellan agenten och försäkringstagaren.

Försäkringstagare skapades på två sätt: å ena sidan var det agentens upp-gift att anpassa produkten till kundens behov och förutsättningar, å andra sidan låg det i försäljningsuppdraget att uppfostra arbetaren till att passa folkförsäkringen. Denna senare uppgift gagnade den första, eftersom teck-nandet av en försäkring bara var början på det mer omfattande försäkrings-program som var slutmålet. Syftet var att förmå individen att köpa något som hon från början inte ville ha eller ens visste att hon hade behov av. Denna transaktion möjliggjordes genom institutionell utformning. Köpet delades upp på 1820 stycken delbetalningar under en period på 35 år. För varje be-talningstillfälle blev köparen allt hårdare fjättrad till sitt bolag. Det är fram-förallt två mekanismer som knyter banden hårdare. Dels ökade insatsen för varje delbetalning, dels hade inkasseringen en disciplinerande effekt. I tidi-gare forskning har man inte tillräckligt betonat det ömsesidiga förhållandet mellan anskaffning och beståndsvård.84 Syftet med beståndsvård var att und-vika annullationer. På samma gång fungerade beståndsvård som ett smörj-medel för försäljningen av livförsäkringar; beståndsvården möjliggjorde och underbyggde anskaffningsuppdraget. Det var i samspelet mellan anskaffning och inkassering som den goda försäkringstagaren skapades. Han – det var allt som oftast en han – skulle uppfyllas av en känsla av trygghet och an-svarstagande, samt tillfredställelsen av att vara en rationell, klok och förutse-ende individ som tagit till sig en av det moderna samhällets största landvin-ningar. Medvetenheten om pliktuppfyllelse fick kompensera frånvaron av en konkret direkt nytta.

Agentens uppgift var inte bara att medvetandegöra behovet av försäkring-ar, utan även att styra kandidaten mot livförsäkringsformer som klingade väl med den sociala uppgiften. Utifrån en socialpolitisk målsättning var livför-säkringen en alldeles för viktig och komplicerad produkt för att det skulle vara upp till kunden att själv få bestämma; livförsäkringens upplysningsideal skapade ett behov av agenten som förmedlande länk. Syftet med manipulat-ion och rådgivning var ur detta perspektiv detsamma; att uppfostra medbor-garna till ansvarskännande och ansvarstagande individer.85 Den regelbundna inkasseringen möjliggjorde inte bara en nödvändig disciplinering, utan de var också tillfällen för agenten att kontinuerligt hålla levande bilden av köpet som en närmast religiöst betingad nytta istället för en affärstransaktion. Folk-försäkringens klientel betalade inte bara för servicen att få sina premier häm-tade varje vecka i hemmet, utan även för att bli upplysta, utbildade och upp-fostrade i livförsäkringens välfärdsfilosofi. Ur detta perspektiv framträder

84 Alborne (2001); McFall (2009); O’Malley (2002). 85 Jmf Edling om hur långsiktiga ekonomiska åtaganden ansågs uppfostra och disciplinera arbetarklassen, se Edling (1996), s. 355–357.

205

livförsäkringens karaktär av tjänst. Agenten förmedlade inte bara en produkt. Han var en del av den. En agent som behärskade konsten att manipulera kunde också förvänta sig en hög provision och bonusar. En sådan agent an-sågs förtjäna detta välstånd då han på samma gång bevisade att han var ett moraliskt föredöme; han personifierade en samhällsnytta. Förutsättningen var att han skötte balansgången mellan rådgivning och försäljning.

Av flera orsaker så var agenten oumbärlig. Han behövdes för att över-vinna allmänhetens motstånd mot livförsäkringen och för att tippa vågskålen åt rätt håll då försäkringen tecknades, men även för att i fortsättningen se till att den nye försäkringstagaren inte tog blicken ifrån målet. Agenten var nöd-vändig såväl för att kartlägga och fastställa behovet, som för att förklara för den oinvigde hur livförsäkringen fyllde detta behov. I sin roll som rådgivare överbryggade han gapet mellan en svårgripbar produkt och den föränderliga verklighet som var medborgarnas vardag. Agenten var ett nödvändigt inslag för att genomföra den sociala uppgiften. Agenten måste vägleda; han måste övertyga; han måste manipulera. Hur skulle han annars lyckas skapa ett tryggare samhälle?

206

Del III Livförsäkringen i välfärdssamhället

207

Inledning Temat för denna del är försäkringsrörelsen som aktör på en arena för social-politik. I centrum för analysen står samspelet med den ideella och statliga sektorn. Hur agerade försäkringsrörelsen på denna arena för att skapa ut-rymme för sin egen verksamhet? Vilka föreställningar var styrande för för-säkringsbranschens navigerande?

Genom att ”tala” med staten strävade försäkringsrörelsen efter att påverka välfärdsformering som samhällsprojekt. Staten hade något att erbjuda som försäkringsrörelsen ville ha; legitimitet. Genom sin reglerande funktion kunde staten skapa positiva förutsättningar för kommersiell försäkringsverk-samhet. I ekonomiska termer handlade det om att skapa och upprätthålla en marknad. Strukturerandet av marknaden var i sig en förutsättning för försäk-ringsrörelsens positionering på det socialpolitiska fältet; för att kunna sträva efter verksamhetsutrymme måste verksamheten definieras. Men staten hade också möjlighet att begränsa detta utrymme. Dels kunde lagstiftning utnytt-jas för att hämma försäkringsbranschens utveckling genom olika former av förbud, dels kunde regleringens förtroendeskapande funktion utnyttjas av konkurrerande verksamheter.

Statsmakterna kunde också välja att radikalt förändra balansen på denna arena genom att börja bedriva en konkurrerande verksamhet. Ett sådant al-ternativ var att staten startade ett eget livbolag, en så kallad statsanstalt, som med eller utan subventioner konkurrerade på livförsäkringsmarknaden. En mer radikal variant var att staten gick in och tog över all privat försäkrings-verksamhet; ett förstatligande som av samtiden också benämndes som socia-lisering eller nationalisering. Båda dessa alternativ var exempel på vad för-säkringsmännen kallade för statsförsäkring. Ett tredje alternativ var social-försäkring. En offentlig pensionsförsäkring kunde beroende på dess utform-ning både ha positiva och negativa effekter.

Genom sin reglerande funktion var det statsmakterna som satte spelreg-lerna för den socialpolitiska arenan; som upprättade gränser mellan de olika sektorerna och i slutändan bestämde vilka aktörer som kunde verka på denna arena. Försäkringsrörelsen förhöll sig inte passiv till denna potential hos staten. Som kollektiv aktör strävade man inte bara efter att kontrollera förut-sättningarna på den egna marknaden, utan man ville påverka förutsättningar-na för konkurrerande alternativ.

Ledande försäkringsmän deltog i egenskap av sakkunniga i offentliga ut-redningar och livbolagens branschsammanslutningar har genomgående varit en viktig remissinstans. Vid början av 1900-talet satt dessutom flera försäk-ringsmän i riksdagen. Gränserna mellan den statliga och privata sfären var flytande. Exempelvis var Sven Palme och Hjalmar Branting under samma period riksdagsmän, medlemmar i den kommitté som lade grunden till 1913 års allmänna pensionsförsäkring samt involverade i folkförsäkringsverksam-heten. När den statliga Pensionsstyrelsen inrättades 1914 blev Tryggs direk-

208

tör, af Jochnick, dess första chef och i folkbolagens styrelser återfanns också åtskilliga prominenta personer med politisk makt vid denna tid. Företrädare för försäkringsrörelsen var i en position att påverka både utformningen av konkurrerande alternativ och gränsdragningen mellan dessa på den socialpo-litiska arenan. Denna maktposition i samhället gav dem möjlighet att styra över förutsättningarna för välfärdsformeringen.

Jag studerar försäkringsrörelsens strävan efter verksamhetsutrymme som en fråga om påverkan och gränsdragning. Framförallt är jag intresserad av det inflytande som försäkringsrörelsen hade på samhällets övergripande or-ganisering av trygghet, och denna påverkan analyserar jag i termer av direkt och indirekt påverkan. Direkt påverkan sker i huvudsak som normgivning på aktörsnivå. På denna nivå tas den privata branschens intressen tillvara av försäkringsmän, som deltog i riksdagsarbete och myndighetsutövning eller agerade som experter i statliga kommittéer och lagstiftningsarbete. Indirekt påverkan är av en mer strukturell art, och visar sig i hur olika system, tekni-ker och praktiker, som tillämpas inom den kommersiella sektorn, tas över av andra sektorer. Men det handlar även om hur föreställningar om socialpoliti-kens natur, aktuarieteknikens sociala funktion, eller livförsäkringens sociala uppgift tas över av andra aktörer.

Direkt påverkan har ett tydligt drag av medveten strategi, medan indirekt påverkan istället kännetecknas av oväntade effekter och konsekvenser, som inte alltid gynnar försäkringsrörelsens intressen. Dels kunde det vara nega-tivt om andra välfärdsalternativ kopierade försäkringsrörelsens praktiker, dels kunde en eventuell diskrepans mellan livförsäkringens mål och medel öppna upp för kritik. Utan att föregå resultaten så fyllde direkt påverkan en viktig funktion för att motverka just de oönskade effekter som verksamhe-tens indirekta påverkan gav upphov till. I kapitel sju studerar jag folkförsäk-ringens påverkan på framväxten och utvecklingen av en institutionaliserad marknad, och i kapitel åtta är det gränsdragningen mellan den ideella och den kommersiella sektorn som står i centrum. Vidare studerar jag i kapitel nio försäkringsrörelsens påverkan på den framväxande välfärdsstaten.

209

7. En marknad för kommersiell livförsäkring

År 1903 instiftades den första lagen om försäkringsrörelse i Sverige, och i sina huvuddrag kom denna lagstiftning att bestå fram till 1948. I tidigare forskning har man visat att utformningen av dessa lagar till stor del legat i händerna på försäkringsrörelsens egna företrädare. Ekonomen Hägg har beskrivit tillkomsten av 1903 års försäkringslag som ett resultat av en utdra-gen process, där försäkringsmännen hela tiden tog initiativet och slutligen lyckades övertyga en motsträvig statsapparat. Den bakomliggande orsaken, menar han, var framförallt en strävan från hedervärda försäkringsgivare att utifrån ett allmänintresse skapa en fungerande marknad. Tillkomsten av 1948 års lagstiftning har statsvetaren Grip å sin sida diskuterat mot bakgrund av den planhushållningsdebatt som rasade under 1940-talet i Sverige. Han beskriver branschens agerande som en strategisk reträtt i syfte att undvika ett förstatligande av den kommersiella sektorn. Lagstiftningen iscensattes av ledande försäkringsmän i samförstånd med Försäkringsinspektionen i syfte att värna branschen. Om Hägg betonar socialt patos som ledstjärna för för-säkringsbranschen, så tar Grip fasta på egenintresset som drivkraft.1

Den förklarande ansatsen i tidigare forskning har alltså tagit sikte på de motiv som legat bakom försäkringsrörelsens delaktighet i lagstiftningsfrå-gan. Problemet med en motivorienterad förklaringsmodell är att den förutsät-ter att det går att isolera aktörer, drivkrafter och intressen. I centrum för ut-vecklingen ställer jag istället etablerandet och försvarandet av aktuarieför-säkring som norm. Jag är därmed mer intresserad av hur försäkringsrörelsen valde att definiera livförsäkringen och dess målsättning i samband med till-komsten av regleringar. Baserat på i huvudsak befintlig forskning gör jag i kapitlet en ny tolkning av institutionaliseringsprocessen.

I första delen diskuterar jag bakgrunden till 1903 års lagstiftning. Fokus riktas mot folkförsäkringens påverkan på framväxten av en institutional-iserad marknad. I kapitlets andra del diskuterar jag den utveckling som gav upphov till 1948 års lagstiftning. Förklaringen bakom tillkomsten av denna nya lagstiftning söker jag i diskrepansen mellan folkförsäkringens sociala uppgift och folkförsäkringen som praktik.

1 Grip (1987); Hägg (1998). För offentlig reglering, se även Bergander (1967), Larsson (1991), Larsson, Lönnborg och Svärd (2005).

210

På väg mot en institutionaliserad marknad Målsättningen att sprida livförsäkringen till alla samhällsklasser resulterade under 1890-talet i att försäkringsrörelsen splittrades i två läger. På ena sidan i denna konflikt stod de äldre etablerade aktiebolagen, och på den andra si-dan stod de nya ömsesidiga livförsäkringsbolag som etablerades under slutet av 1880-talet. Denna interna strid kulminerade under 1902 i vad som i efter-hand fått epitetet ”den stora principstriden”. Året därpå infördes en omfat-tande offentlig reglering som på ett effektivt sätt satte stopp för denna prin-cipstrid. 1903 års lagstiftning förde med sig en långtgående likriktning av all kommersiell försäkringsverksamhet. I tidigare forskning är man i stora drag överens om den mer direkta bakgrunden till lagstiftningens tillkomst. Grun-dandet av ömsesidiga livbolag hade utmanat den etablerade försäkrings-branschen. I denna konfrontativa miljö hade aktiebolagen efterfrågat en stat-lig intervenering.2

I sin avhandling lyfter Hägg fram tre perspektiv på tillkomsten av lag-stiftningen. Utifrån ett allmänintresse tillkom lagen därför att statsmakterna ville skydda försäkringstagarnas intressen och rättigheter. Hägg finner inget stöd för denna förklaring. Utifrån ett egenintresse utnyttjade de etablerade aktiebolagen statsapparaten för att få kontroll över marknaden, och för detta perspektiv finner han ett visst stöd. Mot dessa ställer Hägg upp en tredje institutionellt betingad förklaring, där regleringen tillkom för att hantera livförsäkringens höga transaktionskostnader. Hägg menar att det finns ett starkt stöd för denna hypotes.3

All form av analys bygger i grunden på förenklingar av verkligheten, där skapandet av analytiska kategorier och modeller fyller en klargörande funk-tion. I detta fall finner jag dock en motivorienterad förklaringsmodell pro-blematisk av framförallt två orsaker. När Hägg balanserar olika motiv mot varandra tar han aktivt ställning i den principstrid som fördes. Aktiebolagens lobbyverksamhet beskrivs följaktligen som legitim, medan de ömsesidiga bolagens strävanden beskrivs som styrda av egenintressen.4 Belägg för att även aktiebolagen agerade utifrån ett egenintresse blir i Häggs analys under-ordnade. Aktiebolagen var framförallt intresserade av att främja en kvalitativ verksamhet som låg i alla parters intresse, heter det.5 I princip speglar denna analys hur representanter för aktiebolagen själva resonerade i lagstiftnings-

2 Bergander (1967), s. 334–340; Hägg (1998), s. 234, 247–248; Larsson (1991), s. 16–17; Lönnborg (1999), s. 74-75. 3 Hägg (1998), s. 63–65, 278–280. 4 Enligt Hägg tog de nya ömsesidiga bolagen medvetet spjärn i den framväxande arbetarrörel-sen och bemötte faktiska tillkortakommanden i sin egen verksamhet med ideologiskt färgade antikapitalistiska anspelningar på solidaritet. Socialistiska idéer gjorde det svårt för aktiebola-gen att vinna över arbetarklassen enbart genom saklig information, se Hägg (1998), s. 258. 5 Hägg (1998), s. 56, 250–251, 259, 261–262. Kvalitet definieras utifrån förmåga och inten-tion hos ett bolag att genomföra utlovade utfästelser.

211

frågan, och utifrån detta synsätt – vilket också blev det accepterade inom försäkringsrörelsen – förstås utvecklingen utifrån ett evolutionistiskt per-spektiv. Aktuarieförsäkringen står för en högre verksamhetsform som ut-vecklats ur den naturliga och föråldrade ömsesidighetsprincipen. Här före-ligger en klar risk att forskaren indirekt kan påverkas av att tillgängliga käl-lor är färgade av den linje som gick segrande ur denna strid.

Den andra orsaken till att jag finner en motivorienterad analys bristfällig är, att den förutsätter att det går att isolera drivkrafterna bakom reglerings-strävanden. Uppdelningen mellan allmänintresse, egenintresse och ett in-stitutionellt betingat intresse kräver avgränsningar som är svåra att motivera empiriskt. Då ett flertal olika motiv och förklaringar är sammanflätade och drar åt samma håll, torde det vara närmast omöjligt att avgöra vilket motiv som var det primära. Ett genomgående tema i tidigare forskning är just dub-belheten i bolagens agerande. Hos såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag kan man finna både profitorienterade och socialt orienterade intressen.6 Sta-tens intresse i denna fråga kan dessutom pendla mellan en vilja att skydda försäkringstagarna och den eventuella samhällsnyttan av kapitalbildning. Det går också att hävda ett allmänintresse både för och emot reglering; även statsmakternas syn på konkurrensen är föränderlig. Överlag är det dessutom svårt att isolera aktörer från varandra under denna period. Gränsen mellan stat och näringsliv var i högsta grad flytande; centrala aktörer i lagstiftnings-frågan satt genomgående på två stolar.7 Betoningen av en specifik förklaring i Häggs modell riskerar därför att bli mer ett resultat av hans egna analytiska utgångspunkt än en adekvat beskrivning av den historiska processen.

Hur ska vi då närma oss tillkomsten av 1903 års omfattande lagstiftning? Framtidens aktuarie Hagström menade att det fanns två sätt att se på bran-schens intresse för en vederhäftig statskontroll. Å ena sidan kunde det ses som ett uttryck för framsynta försäkringsmäns strävan att länka in utveck-lingen på sådana vägar som bäst främjade den försäkrade allmänhetens in-tresse. Å andra sidan kunde detta intresse tolkas som ett självförsvar mot nya konkurrenter; som en medvetenhet om att det var bättre att ”förekomma än förekommas”, samt som ett uttryck för en önskan att utnyttja statskontrollen som ett ”reklammedel”.8 Om det för Hägg är de faktiska omständigheterna som föregick 1903 års lagstiftning som ger legitimitet åt regleringssträvan-dena, så var det för Hagström den fortsatta utvecklingen som bekräftade att det rörde sig om ”ett ärligt och gott uppsåt” hos försäkringsmännen. Graden av konspiration, eller legitimiteten i försäkringsbranschens agerande, blir i huvudsak beroende av den nytta vi tillskriver livförsäkringen i efterhand.

6 Hägg ger själv flera exempel på profitorienterade intressen, se Hägg (1998), s. 178, 185, 224–228, 248–250. 7 Bergander (1967), s. 91–92, 116–119; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 40–54; Grip (1987); Hägg (1998), s. 202–210. 8 Framtiden minnesskrift (1936), s. 64.

212

Jag anser att det är mer fruktbart att betrakta dessa synsätt som komple-mentära. I min analys av regleringsfrågan tar jag avstamp i den motbild som Hagström för fram. Ett agerande i termer av självförsvar, föregripande och marknadsföring syftade till att främja förtroendet för livförsäkringen: Varför upplevde man de ömsesidiga bolagen som ett hot som krävde försvarsåtgär-der i form av offentlig reglering? Vad var det för utveckling man ville före-gripa genom en omfattande lagstiftning? På vilket sätt utnyttjades reglering för att marknadsföra livförsäkringen?

I Försäkringsföreningen diskuterade De Förenades direktör Filip Lund-berg mer allmänt de drivkrafter som påverkade livförsäkringens utveckling.9 I Lundbergs diskussion dominerade i huvudsak tre faktorer: den första var nya ”uppslag” på försäkringsmarknaden, den andra var den tillsyn som all-mänheten utövade, och den tredje faktorn var det organiserade samarbetet mellan bolagen och offentlig övervakning. Den första faktorn vill jag sam-manfatta som konkurrens. Oavsett motivet bakom grundandet av nya bolag så skapade den så kallade demokratiseringen av livförsäkringen en ny kon-kurrenssituation. Den andra faktorn kan sammanfattas som moralisk risk. Som sociologen Carol Heimer påpekar är moralisk risk ett tvåvägsfenomen, där även försäkringsgivaren utsätts för incitament att ”profitera” på livför-säkringen.10 Allmänhetens kritik av livbolagen fungerade följaktligen som en viktig drivkraft bakom utvecklingen. Den tredje faktorn vill jag sammanfatta som institutionalisering av marknaden. Utifrån ett institutionellt perspektiv har skapandet av en marknad två sidor: informella regler, som är ett resultat av samarbete mellan aktörer på marknaden, och formella regler i form av offentlig lagstiftning. Inom livförsäkringsverksamhet suddas emellertid gränsen mellan dessa ut. Formell reglering var i huvudsak en förlängning av livbolagens samarbete, och syftet med detta samarbete var att upprätthålla förtroendet mot bakgrund av konkurrens och moralisk risk.

Förtroende som drivkraft till samarbete Förtroende har i tidigare forskning beskrivits som en nödvändig institutionell förutsättning för bedrivandet av försäkringsverksamhet.11 Min tolkning är att själva föreställningen om förtroende fick en meningsbärande betydelse inom livförsäkringen, som är svår att separera från någon form av empiriskt mät-bar betydelse av förtroendeskapande åtgärder. Förtroende fungerar som en strukturerande princip för kommersiell försäkringsverksamhet, och det var på denna grund den informella regleringen stod.

Bakgrunden till detta var det stora antalet havererade försök på livförsäk-ringens område. Det var också nära att Skandia gick omkull redan 1857 efter att direktören von Koch hade missbrukat sin ställning och gett sig in på allt-

9 ”Problemställningar i svensk livförsäkring.”, NFT (1936), s. 252. 10 Heimer (2002), s. 136–137. 11 Hägg (1998); Larsson m.fl. (2005).

213

för riskabla spekulationer. Skandias styrelse insåg på ett tidigt stadium att allmänhetens förtroende bara kunde vinnas om bolagets förpliktelser gente-mot sina försäkringstagare framstod som helt säkerställda. von Kock fick följaktligen sparken samtidigt som bolaget omorganiserades med förtroende som ledstjärna.12 Denna princip – som alltså växte fram som en del av ett självförsvar – fyllde två viktiga funktioner för verksamheten. Dels länkades vinstintresset samman med föreställningar om ett allmänintresse; höga pre-mienivåer och en långsiktig verksamhetsstrategi kunde framställas som för-delaktigt för såväl försäkringstagare som aktieinnehavare. Dels föreskrev denna princip ett föregripande handlande; att upprätthålla förtroendet krävde ett långsiktigt och gemensamt agerande som skulle föra bolagen närmare varandra.

Det nära och utbredda samarbetet mellan försäkringsbolagen är ett stå-ende inslag som uppmärksammats i tidigare forskning. Karakteristiskt för denna utbredda vilja till samarbete är att det första avtalet slöts redan innan ett samarbete i praktiken var möjligt. Svea (1866) kopierade till stora delar Skandias organisation till priset av ett konkurrensbegränsande avtal. När det första renodlade livbolaget Nordstjernan stiftades 1871 ingicks ett samarbete mellan alla tre bolagen rörande i stort sett alla aspekter av livförsäkrings-verksamhet. Syftet med samarbetet var att förebygga en ”illojal konkurrens” som kunde hota allmänhetens förtroende för verksamheten.13 Framväxten av försäkringsväsendet präglades alltså redan från början av en vilja till att kon-trollera och likrikta den framväxande marknaden för livförsäkringar. Skan-dias monopol ersattes med en utpräglad kartellbildning som motiverades utifrån föreställningar om förtroende. Samarbetet kan från Skandias sida betraktas som såväl en vilja att främja försäkringsväsendets goda rykte och sunda utveckling, som ett affärsmässigt övervägande för att säkra både kort-siktiga och långsiktiga vinster.14

En ”social uppgift” tar form Under 1871 utsattes de profitdrivna aktiebolagen för en omfattande kritik, för samtidigt som lönsamheten i försäkringsverksamheten ökade växte en

12 Bergander (1967), s. 61–62; Hägg (1998), s. 154–156, 161. 13 Ett samarbete som 1877 även sattes på pränt. Ingressen till denna överenskommelse finns återgiven i Bergander. En annan sida av detta samarbete var att de högre tjänstemännen rote-rade mellan bolagen, vilket medförde ytterligare likriktning beträffande bolagens företagskul-tur och rutiner. Bergander (1967), s. 304, 308-310; Hägg (1998), s. 169–170; Lönnborg (1999), s. 76; Direktörsföreningen minnesskrift (1931), s. 7. 14 Skandias överväganden innan samarbetet upprättades med Svea är ett exempel på hur olika motiv flätades samman. Å ena sidan befarade Skandia att Sveas initiala försäkringsvillkor och premiesättning kunde leda till insolvens, vilket på sikt antogs kunna skada även Skandias rykte. Å andra sidan fanns det en rädsla för att Svea skulle kopiera ett franskt försäkringsbolag som haft framgång med ett system där en viss del av vinsten gick tillbaka till försäkringsta-garna, se Bergander (1967), s. 311. Hägg (1998), s. 185.

214

opinion fram, som menade att vinstutdelning till aktieägarna var ett profite-rande på försäkringstagarna. En diskussion började föras i pressen kring vinstfördelning och inflytande från försäkringstagarna i kommersiell försäk-ringsverksamhet.15 Året därpå sattes aktiebolaget Thule upp med hänsyn till de krav som framkommit. Bolaget introducerade två revolutionerande nyhe-ter: försäkringstagarna gjordes delaktiga i bolagets eventuella vinst och ut-delningen till aktieägarna begränsades.16 Konkurrensläget tvingade de andra aktiebolagen att acceptera denna utveckling, och principen att låta försäk-ringstagare vara delaktiga i vinsten blev snabbt etablerad praxis.17 Föreställ-ningar om moralisk risk och konkurrens samverkade på så sätt till en djup-gående förändring av marknaden.

Ett par år senare var striden över och de fyra aktiebolagen grundade ge-mensamt Försäkringsföreningen, den första försäkringsföreningen i Norden. Den kom att bli ett språkrör för hela försäkringsrörelsen och en viktig länk till den offentliga administrationen och därmed regeringen. Ett forum etable-rades där försäkringsmän och statliga funktionärer kunde mötas.18 Med före-ningen växte ett kollektivt aktörsskap fram som skapade en politisk mobili-seringspotential.19 En försäkringsrörelse tog nu plats som kunde göra sig till uttolkare för en gemensam strävan.

15 Bergander (1967), s. 309; Hägg (1998), s. 170. 16 Systemet hämtade man från samma franska bolag som Svea hade haft planer på att kopiera, se Bergander (1967), s. 311. Striden om vinstdelaktighet är också känd därför att den unge författaren (försäkringsmannen) August Strindberg förde kampen mot Thule och grundade Sveriges första facktidskrift för försäkringsverksamhet, Svensk Försäkringstidning, se Ber-gander (1967), s. 312–313; Lönnborg (2012). 17 1885 hade alla bolag infört denna praxis. Bergander (1967), s. 312–313, 317; Hägg (1998), s. 170–171; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 120–121. 18 Bergander (1967), s. 90; Hägg (1998), s. 175–176; Lönnborg (1999), s. 78–79. En jämfö-relse mellan stadgarna 1875 och 1935 visar att Försäkringsföreningens syfte genom åren varit detsamma, att verka för en ”sund” och ”ändamålsenlig” utveckling av det svenska försäk-ringsväsendet. Utgångspunkten var att försäkringsrörelsens framgång var beroende av enighet och sammanhållning såväl bland försäkringsmännen som beträffande villkor och bestämmel-ser. Då Försäkringsföreningens tidskrift utkom första gången 1878, uppgick medlemstalet till 81 personer. Till medlemmarna hörde inte bara försäkringsmän, utan även ett flertal personer som innehade eller skulle komma att inneha höga positioner i samhället som ministrar, stats-råd, landshövdingar och byrådirektörer, se ”Försäkringsföreningens uppkomst och nuvarande organisation.”, FFT (1878), s. 1–5; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 11–13; Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 10–11, 15. Sven Palme var ordförande för Försäkringsföreningen 1903–1930. 19 För en processuell syn på makt, se Niklas Stenlås, Den inre kretsen: Den svenska ekono-miska elitens inflytande över partipolitik och opinionsbildning 1940-1949 (Lund 1998), s. 44–46.

215

Offentlig reglering Bakgrunden till grundandet av Försäkringsföreningen var en tilltagande konkurrens med utländska bolag och ömsesidiga sakförsäkringsbolag.20 Det första mötet i Försäkringsföreningen 1876 kom också att handla om behovet av statlig kontroll och lagstiftning. Av denna diskussion framgår det att för-säkringsmännen hade att ta ställning till en positiv och en negativ sida av en omfattande lagstiftning.

Det positiva utgjordes av två funktioner. I första hand ansåg man att en lagstiftning kunde utnyttjas i syfte att upprätta en ”sund” marknad. Den långa kontraktstiden på försäkringar skapade helt enkelt ett behov av att reglera bolag som uppfattades som oseriösa. Den andra positiva funktionen var att en lagstiftning förväntades öka förtroendet för livförsäkringsverk-samhet överlag. Tanken var att en lagstiftning gav verksamheten legitimitet, samtidigt som den statliga kontrollen ökade intrycket av säkerhet och solidi-tet. Dessa två funktioner speglades i två negativa bieffekter. I konkurrensens väsen låg också att den bidrog till nytänkande, och en omfattande lagstift-ning kunde kväva den frihet som den pågående utvecklingen krävde. Den andra negativa bieffekten av regleringens förtroendeskapande funktion var att alla verksamheter som omfattades av regleringen skulle komma i åtnju-tande av detta förtroende. Hos aktiebolagen fanns det överlag en stark tilltro till att de positiva och negativa effekterna kunde balanseras på ett för deras verksamhet gynnsamt sätt.21

Försäkringsföreningen satte å statens vägnar samman en kommitté där ett första förslag 1879 följdes upp av ett fullständigt lagförslag 1883. Även om lagförslaget i slutändan presenterades av en offentlig tjänsteman var det, som Hägg konstaterat, i alla hänseenden fullt ut en produkt av de ledande aktie-bolagen.22 Hur valde då försäkringsrörelsen att utforma lagstiftningen?

I 1883 års lagförslag dominerade det sociala perspektivet på försäkrings-verksamhet. I förslaget konstaterades att på individnivå låg nyttan med denna verksamhet i att försäkringar uppmuntrade till sparsamhet och efter-tanke. De uppfostrade medborgarna till att ta ansvar över sitt eget öde. På samhällsnivå var det istället försäkringsverksamhetens betydelse för den finansiella marknaden som lyftes fram.23 I detta lagförslag artikulerades såle-des den inom livförsäkringen centrala tankefiguren om verksamhetens priva-tekonomiska och samhällsekonomiska nytta.

20 Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 28–30. 21 ”Om statskontroll och lagstiftning för försäkringsbolag”, FFT (1879) s. 2, 14, 85, 100–101; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 41–42; Hägg (1998), s. 205–206. 22 ”Försäkringsföreningens hemställan rörande lagstiftning för försäkringsväsendet.”, FFT (1879), s. 123–125; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 42–46; Hägg (1998) s. 206, 210; Cornelius Alexander Sjöcrona, Underdånigt betänkande med förslag till författningar angående försäkringsväsendets ordnande (Stockholm 1883), s. 4–5. 23 Sjöcrona (1883), s. 77–78.

216

Det mer direkta motivet till en reglering relaterades däremot till den kommersiella verksamhetsformen. Betänkandet konstaterade att försäkrings-verksamhet utskilde sig från andra affärsverksamheter på två viktiga punk-ter. Dels var försäkringsgivarens soliditet av större betydelse än priset på varan, och dels saknade de flesta försäkringstagare möjligheter att värdera försäkringsgivarnas förmåga och intention att uppfylla sina förpliktelser. Kommittén konstaterade i linje med detta att konkurrens som medel inte kunde lösa detta problem, utan endast staten skulle kunna skapa garantier för att försäkringsbolagen bedrev en ”ändamålsenligt” organiserad verksamhet. Föreställningar om informationsasymmetri var därmed helt vägledande för det allra första förslaget till lagstiftning. Lagförslaget mynnade ut i konstate-randet att en reglering var en nödvändig förutsättning ”för att kunskapen om försäkringens nytta skall blifva alltmer och mer allmän och derigenom dess välgerningar sprida sig till alla samhällsklasser”.24 En omfattande lagstiftning uppfattades alltså som en förutsättning för en framgångsrik demokratisering av livförsäkringsidén.

Den balansgång som präglat försäkringsmännens resonemang i Försäk-ringsföreningen 1876 påverkade också lagförslagets utformning. Kärnan i förslaget byggde på ett lagstadgande av de aktuarievetenskapliga principer som aktiebolagen själva baserade sin verksamhet på. Däremot lämnade man utrymme för premiereservsystemet att utvecklas och för hur detta system skulle tillämpas i praktiken.25 Till stor del handlade denna balansgång om att förskjuta konkurrensen bort från den vetenskapliga sidan av verksamheten. Förslaget var ett första steg på vägen mot att likställa begreppet försäkrings-mässighet med aktuariesystemet.

Ett viktigt inslag i aktiebolagens regleringssträvanden var att övertyga statsmakterna om att fri konkurrens i förlängningen utgjorde ett hot mot livförsäkringens samhällsnyttiga potential. Flera ömsesidiga sakförsäkrings-bolag vände sig dock mot lagförslaget. Man kritiserade Försäkringsförening-en för att i sitt samröre med staten ha gett sken av att vara ett språkrör för hela försäkringsväsendet, när man egentligen bara hade gått aktiebolagens ärenden. Representanter för de ömsesidiga bolagen ansåg att det var uppen-bart, att det var av konkurrensskäl som aktiebolagen efterfrågade en regle-ring som påtvingade de ömsesidiga bolagen en för deras verksamhet ogynn-sam försäkringsteknisk struktur.26 Med stöd av ekonomiska liberaler i riks-dagen kunde aktiebolagens regleringssträvanden framställas som ett brott mot den samhällsnyttiga principen om fri konkurrens, och en oförtjänt legi-timering av en profitdriven verksamhet. Resultatet blev också, till Försäk-ringsföreningens stora besvikelse, endast tre harmlösa kungörelser om an-

24 Sjöcrona (1883), s. 3–8, 75–78 (citat s. 77). Jmf Hägg (1998), s. 209–211. 25 Jmf Hägg (1998), s. 212–213. 26 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 47–48; Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 31–32.

217

mälningsplikt och redovisningsförfaranden.27 För att övervaka verksamheten tillsattes också en statlig försäkringsinspektör med begränsade befogenhe-ter.28

Karakteristiskt för den försäkringsmarknad som nu började ta form var att det fanns en betydande påverkan mellan informella och formella regelverk. För de etablerade bolagen var syftet med olika regelverk också detsamma; att skapa och upprätthålla en specifik konkurrenssituation. 1886 års kungö-relser sattes också omgående på prov när de första ömsesidiga livbolagen grundades 1887.

Kommersiell arbetarförsäkring som ett hot Målsättningen för de ömsesidiga livbolag som nu etablerades var att sprida livförsäkringen till alla grupper i samhället, och i den konkurrenssituation som uppstod splittrades försäkringsbranschen i två läger. I denna strid ställ-des förhållandet mellan en profitorienterad målsättning och en social uppgift på sin spets. För de ömsesidiga livbolagen var själva utgångspunkten att allt överskott från verksamheten skulle tillfalla försäkringstagarna. Dessa bolag genomförde konsekvent det vinstfördelningssystem som Thule lanserat. Men denna strid gällde inte bara vinstfördelningens roll inom livförsäkringen, utan även vilken försäkringsteknisk grund som livförsäkringsverksamhet skulle bedrivas på. De ömsesidiga bolagen introducerade under denna period försäkringstekniska praktiker som var inspirerade av den ideella sektorn, och det aktuarievetenskapliga system som Skandia populariserat blev nu ifråga-satt.

Den naturliga försäkringen – fördelningssystemet I fördelningssystemet, eller den naturliga försäkringen som systemet be-nämndes vid denna tid, tillämpades en utpräglad ömsesidighetsprincip. Grundidén var att ett antal individer kom överens om att gemensamt bära en viss risk som kunde träffa den enskilde. Risken täcktes sedan antingen ge-nom att samtliga förluster under en viss tidsrymd, till exempel ett år, förde-lades på medlemmarna vid årets slut, eller genom att ett bestämt enhetligt bidrag togs ut på förhand vilket sedan reglerades i efterhand. Detta riskhan-teringssystem kallades därför också för uttaxeringsprincipen, eller försäkring med rörliga premier. Kännetecknande för fördelningssystemet i sin renod-lade form var att risker inte beräknades på förhand eller differentierades inom kollektivet, utan att den enskildes bidrag betingades av kollektivets

27 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 49; Hägg (1998), s. 214; Lönnborg (1999), s. 73. 28 År 1890 övertog aktuarien Anders Lindstedt posten som försäkringsinspektör. Lindstedt skulle senare bli ihågkommen som ”den svenska socialförsäkringens fader”, se Englund (1993), s. 120-127; Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 33–34.

218

sammanlagda riskutfall. Försäkringsgivaren och summan av försäkringsta-gare var i detta fall också samma sak, vilket innebar att ett eventuellt över-skott tillhörde försäkringstagarna. Eftersom inga fonder ackumulerades kal-lades systemet också för pay-as-you-go (paygo).29

Då fördelningssystemet varken förutsatte fasta premier eller fonderingar, behövdes inga avancerade sannolikhetskalkyler eller tillförlitlig statistik. I en ömsesidig förening uppstod inte heller intressekonflikter mellan aktieägare och försäkringstagare kring hur vinster skulle fördelas. Understödsförening-arna hade ofta en enkel organisation med ett utpräglat demokratiskt förhåll-ningssätt till beslutsfattande. Systemets styrka och popularitet låg i dess en-kelhet.30 Det var lätt att förstå, vilket var en tillgång ifall målgruppen var en i försäkringstekniska frågor okunnig allmänhet som dessutom själva skulle styra och kontrollera verksamheten.

Fördelningssystemets utfall berodde på föreningens sammansättning och medlemmarnas möjligheter till social kontroll. I en frivillig försäkringsverk-samhet får detta vissa konsekvenser. I en förening med låg risknivå, det vill säga en förening bestående av i huvudsak unga och friska personer, blev premien lägre än om ett premiereservsystem hade tillämpats. Systemet var samtidigt helt beroende av att det fanns en återväxt. Understödsföreningar-nas akilleshäl var att det krävdes en konstant tillförsel av nya unga medlem-mar, i annat fall fanns det en risk att föreningen gick in i en ond spiral; en farlig växelverkan mellan en ökad svårighet att värva nya medlemmar och en stegring av medelålder och bidragsplikt.

Under de rätta förhållandena kunde dock en understödsförening komma i ett jämviktsläge med någorlunda konstant medelålder.31 Ifall en understöds-förening lyckades uppfylla detta nödvändiga villkor kunde fördelningssy-stemet fungera bättre än premiereservsystemet, och speciellt gällde det ifall det förelåg osäkerhet kring hur sannolikheten för individuella risker skulle beräknas. Ett system med ”godtyckligt” beräknade fasta premier har nämli-gen den svagheten att för låga premier kan leda till insolvens, samtidigt som för högt beräknade premier medför att varan framstår som dyr och svåråt-komlig. I fördelningssystemet ersattes vetenskap med solidaritet och social kontroll.

29 Om fördelningssystemet se Bergander (1967), s. 337–338; Betänkande: Afgifvet af de för uppgörande af förslag till lag om understödsföreningar af chefen för Kungl. civildepartemen-tet jämlikt nådigt bemyndigande tillkallade sakkunniga (Stockholm 1910), s. 62–65; Hägg (1998), s. 111–112, 137–139; Lindeberg (1949), s. 89–90, 161–173, 436–439; Stalson (1942), s. 446, 450. 30 Lindeberg framhåller speciellt understödsföreningarnas lättskötta och enkla organisation som en förklaring till deras popularitet. 31 Jämviktsläget är avhängigt att de nytillträdda medlemmarnas antal och medelålder står i proportion till de befintliga medlemmarnas.

219

Aktuariesystemet utmanas Den amerikanska försäkringshistorikern Stalson betonar att gruppsolidarite-ten inom arbetarklassen under en lång tid var ett oöverstigligt hinder för de vanliga livbolagen i USA.32 Där började det under 1800-talets andra hälft grundas ömsesidiga bolag som medvetet härmade understödsföreningsverk-samheten så skickligt att det var svårt att skilja dessa bolag från rena under-stödsföreningar. Även om uttaxeringsprincipen var äldre än aktuariesystemet kunde dessa bolag lansera sig som en nyhet på livförsäkringsområdet. I sin marknadsföring fokuserade de nya bolagen på så kallade sekundära motiv, där låga premier och frånvaron av risken att bli av med sina besparingar blev till effektiva försäljningsargument.33 Ett av dessa bolag var Mutual Reserve som 1887 beskrev sin verksamhet på följande sätt:

Pay as you go. – Get what you pay for. – Stop when you choose, without fur-ther liability to either the member or to the company. – Keep your money un-der your own control, subject to your own checks, and not be suppliant tools of unscrupulous officials, or of soulless monopolies, are the mottoes of the system practiced by the Mutual Reserve Found Life Association.34

I sin propaganda betonade bolaget att premierna endast var hälften så höga och omkostnaderna endast en tredjedel jämfört med den vanliga livförsäk-ringen som tillämpade det gamla premiereservsystemet.35

Även i Sverige hade den kooperativa idén en stark förankring bland de samhällsgrupper som livförsäkringen i tilltagande grad ville nå ut till. Ömse-sidig hjälp och broderskap inom en social grupp var en konkurrensfördel som kommersiella aktiebolag hade svårt att erbjuda. Det var denna potenti-ella marknad som de nybildade ömsesidiga bolagen ville slå sig in på. Hägg beskriver det som att bolagen medvetet spelade på såväl det förtroende som de breda lagren hade för ömsesidighetsprincipen i sig, som på den utbredda fördomen hos dessa samhällsgrupper att de kapitalistiska aktiebolagen i det långa loppet ville exploatera försäkringstagarna.36

Grundandet av Skandinaviska Allmänna Lifförsäkringsföreningen (1887) var startskottet på den långa tvist som präglade kommersiell försäkrings-verksamhet under 1800-talets sista decennium. Bolagets stiftare var sjökap-ten Charles N. Ahlström, som på egen hand erfarit fördelningssystemet i USA. Livförsäkringsidéns kärna var enligt Ahlström filantropisk och kristen, och livförsäkringen borde därmed tjäna allmänheten och inte vara profitori-enterad. För Ahlström framstod talet om aktiekapitalets betydelse för livför-säkringstagarnas trygghet som just ett ”vackert tal”. Den premienivå affärs-

32 Stalson (1942), s. 451-453. 33 Stalson (1942), s. 454, 456-459. 34 Stalson (1942), s. 459. 35 Stalson (1942), s. 458-459. 36 Hägg (1998), s. 258.

220

bolagen tog ut var, menade han, inte bara fullt betryggande utan skapade dessutom ett ofantligt överskott. Skandinaviska lif vände sig till samhällets mindre bemedlade och gjorde i sitt prospekt en stor poäng av att man varken skulle skapa onödiga fonder eller genomföra någon aktieutdelning. På så sätt skulle försäkringar kunna erbjudas till hälften av vad de kostade i aktiebola-gen.37 Skandinaviska lifs förebild hette just Mutual Reserve som också bör-jade med försäkringsverksamhet för egen del i Sverige 1888.

Vissa understödsföreningar, så kallade uttaxeringsföreningar, tillämpade fördelningssystemet konsekvent, men i regel kombinerade såväl understöds-föreningar som ömsesidiga bolag uttaxering med fasta avgifter och vissa premiereserver.38 Som jämförelse var premien 1892 för samma försäkring 212 kr i de svenska aktiebolagen, 191 kr i Skandinaviska Lif men endast 152 kr i Mutual Reserve.39

Ahlström har i efterhand karakteriserats som en idealist av försäkringshis-torikern Englund. Oavsett Ahlströms motiv så fanns det en kraftig konkur-renspotential i fördelningssystemet. Det bar på ekonomiska och moraliska företräden som kunde kontrasteras mot det aktuariesystem som var grunden för de etablerade aktiebolagen. Ahlströms idéer utgjorde inte bara ett hot mot vinstintresset, utan de var ett hot mot aktuarieförsäkringen som verksamhets-form.

1903 års lag om försäkringsrörelse För att hantera denna situation intensifierades samarbetet mellan aktiebola-gen. Ett exempel på detta var de återkommande kvartalsmöten mellan direk-törerna i aktiebolagen, som hölls under perioden 1887–1891. Under en pe-riod på 1890-talet uteslöts också alla ömsesidiga livbolag från de skandina-viska försäkringskonferenser som sedan 1875 etablerats som ett återkom-mande forum.40 Ett viktigt språkrör för de etablerade bolagen blev också den nygrundade försäkringstidsskriften Gjallarhornet (1890) som bedrev en intensiv kampanj mot de ömsesidiga livbolagen.

Skandinaviska lifs experiment blev också kortvarigt. Efter påtryckningar från Försäkringsföreningen blev den statliga försäkringsinspektören involve-rad, vilket ledde till att civilministern gav Kungliga Vetenskapsakademin i uppgift att utreda bolagets verksamhet. Utlåtandet utmynnade i en kraftfull

37 Om Skandinaviska lif och Ahlström, se Bergander (1967), s. 320–321; Englund (1993), s. 83–84; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 153–154; Hägg (1998), s. 231–232. 38 Mutual Reserve populariserade det ”Harperska systemet” som hade avgifter av tre slag: en inträdesavgift, en årsavgift och en uttaxeringsavgift. Den sammanlagda premien var en så kallad ”naturlig” premie som steg med åldern till ett på förhand bestämt maximum, se Ber-gander (1967), s. 321, 338. 39 Exemplet gäller premienivån 1892 för en livstidsförsäkring på 10 000 kr tagen vid 30 års ålder, se Bergander (1967), s. 340. 40 Direktörsföreningen minnesskrift (1931), s. 7–8; Englund (1982), s. 431–433; Hägg (1998), s. 176–177; Lönnborg (1999), s. 77.

221

kritik mot bolagets tekniska grund och en uppmaning till allmänheten att inte hysa något förtroende för bolaget.41 Den etablerade försäkringsrörelsen ut-nyttjade alltså vetenskapen för att befästa aktuarievetenskapens legitimitet.

Efter detta föregripande agerande från aktiebolagens sida fogade sig även de ömsesidiga bolagen överlag efter de gängse aktuariepraktikerna. Men striden var inte över. Ahlström accepterade 1890 ett erbjudande från Mutual Reserve att bli generalagent för bolagets svenska avdelning, och till skillnad från de inhemska nybildningarna vägrade Mutual Reserve att rätta sig i ledet. Under 1890-talet intensifierades aktiebolagens kamp mot såväl Mutual Re-serve som fördelningssystemet överlag. Kulmen på denna strid nåddes 1902 då de ömsesidiga bolagen gemensamt gav ut stridsskriften ”Den stora prin-cipstriden inom svenska lifförsäkringen”. I den påföljande debatten uppre-pade de två lägren sina ståndpunkter. De ömsesidiga bolagen beskyllde ak-tiebolagen för att ha gjort stora förtjänster på försäkringstagarnas bekostnad. Man menade också att stora fonder i sig själv inte var någon garanti, ef-tersom de kunde spekuleras bort. Aktiebolagen försvarade sig med att lyfta fram den självpåtagna vinståterbäringen och hänvisade till den soliditet och rättvisa som aktuariesystemet förde med sig.42

I efterhand beskrev Sven Palme det som att aktiebolagen hade ansett att striden gällde aktiebolagsprincipen (premiereservsystemet) kontra ömsesi-dighetsprincipen (fördelningssystemet) som grundläggande form för livför-säkringsverksamhet, medan de ömsesidiga bolagen framförallt uppfattade det som en strid mellan äldre och yngre bolag.43 I realiteten befann sig ett flertal bolag mitt emellan dessa läger, och premienivåerna var redan sedan tidigare relativt enhetliga. Min tolkning är att denna principstrid framförallt utvecklades till en kamp om socialpolitisk legitimitet. Genom att tillskriva respektive verksamhet moraliska risker ville man vinna staten och allmän-hetens förtroende.

Parallellt med denna utveckling ökades försäkringsrörelsens ansträng-ningar att få till stånd en offentlig reglering. I riksdagen tog Palme hand om frågan och motionerade 1895 om upprättandet av en försäkringslagstiftning. I sin motivering tog Palme avstamp i den aktuella debatten om bolaget Mutual Reserve. Med utgångspunkt i livförsäkringens sociala uppgift beto-nade han att det var nödvändigt för staten att ingripa för att skydda försäk-ringstagarna. Framförallt ansåg Palme att situationen var svår för de nya grupperna av livförsäkringstagare, den ”outbildade och okritiska massan” av 41 Bergander (1967), s. 321–322; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 154–155. 42 För exempel från Gjallarhornet, se ”Vinst på lifförsäkringar” (1892), nr 15; ”Kritik” (1892), nr 19, 21; ”Några av de svenska ömsesidighetsbolagens försäkringsverksamhet under de senaste åren.” (1893), nr 3B; ”Staten och försäkringsväsendet.” (1895), nr 9; ”Aktiebolag eller ömsesidighetsbolag för bedrifvande af lifförsäkringsverksamhet.” (1896), nr 2; ”’Stock-holms-Tidningen’ och försäkringsväsendet.” (1896), nr 24A; ”Aktiebolags- och ömsesidig-hetsprinciperna inom försäkringsväsendet.” (1897), nr 9; 10A, 11A, 12A. 43 Palme (1928), s. 23.

222

småbönder och kroppsarbetare, som lät sig luras av tveksamma bolag som skyltade med filantropiska och vetenskapliga argument.44 På ena sidan i denna konflikt har vi alltså, enligt Palme, aktiebolag, sakkunskap, vetenskap-lig förankring och en genuin social uppgift. På andra sidan har vi osunda ömsesidiga bolag, förtal, en av vetenskapen utdömd försäkringsteknik och ett dolt profitintresse. Utifrån detta perspektiv låg en reglering som etable-rade aktuarieförsäkring som norm i allmänhetens intresse.45

En process påbörjades nu där de drivande krafterna var Sven Palme och försäkringsinspektören Anders Lindstedt. En statlig kommitté med Lindstedt i spetsen kom med ett betänkande 1897, som efter ett antal turer resulterade i 1903 års lag om försäkringsrörelse. I huvudsak kom denna lagstiftning att bygga på samma principer som 1883 års lagförslag. All kommersiell försäk-ringsverksamhet likriktades, vilket innebar att premiereservsystemet blev allenarådande. På inrådan av Försäkringsföreningen bildades den nya myn-digheten Försäkringsinspektionen, som i likhet med Försäkringsföreningen skulle verka för en sund och ändamålsenlig utveckling av försäkringsverk-samhet.46 1903 års försäkringslagstiftning satte effektivt punkt för den inter-na splittring som karakteriserat försäkringsmarknaden under 1890-talet.

Motståndet mot reformen var denna gång inte lika kraftigt, och till detta finns det flera möjliga förklaringar. Principstriden var redan överspelad och de flesta livbolag stod redan på en aktuarievetenskaplig grund, och det fanns därför gemensamma intressen hos alla livbolag. Dels ville man åt det förtro-ende som en lagstiftning förde med sig, och dels ville man göra sig av med konkurrensen från utländska bolag. Kapitalbildning hade också blivit till ett viktigt statsintresse kring sekelskiftet 1900.47

Perspektiv på 1903 års reglering Lagen om försäkringsrörelse innebar ett långtgående statligt ingripande i en relativt fri marknad. Men, vilket är viktigt i sammanhanget, det var de eta-blerade aktiebolagen som kollektiv aktör, som drev igenom denna lagstift-ning. Vägen dit handlade om att övertyga statsapparaten om nödvändigheten av en offentlig reglering. Vari låg då bolagens intresse för en offentlig regle-ring av deras egen verksamhet?

44 Bergander (1967), s. 116; Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 34-35. Hägg (1998), s. 238–239; Lönnborg (1999), s. 74–75. För Palmes motion, se Motion AK 1895:16. 45 Det är denna normativa syn på aktuarieförsäkringen som blivit en utgångspunkt inom forskningen. Häggs analys av situationen speglar i stora drag Palmes resonemang, jmf Hägg (1998), s. 215–220, 226–227, 247–248, 250–251, 255–258. 46 Bergander (1967), s. 346–348; Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954); Försäkrings-föreningen minnesskrift (1925), s. 50–54; Hägg (1998), s. 239–247; Larsson (1991), s. 16–24. 47 Jmf Hägg (1998), s. 263. Fondackumulation uppfattades som nödvändigt för att bryta bero-endet av utländska lån, se Schön (2007), s. 256–259, 270.

223

Regleringssträvanden blev ett nödvändigt självförsvar mot det dubbla hot som fördelningssystemet utgjorde. Detta var ett direkt hot i konkurrensen om nya försäkringstagare, eftersom försäkringsverksamhet på denna grund initi-alt kunde erbjuda en billigare produkt. Dessutom kunde produkten mark-nadsföras som moraliskt överlägsen och mer i linje med en uttalad socialpo-litisk målsättning. På kort sikt hade denna verksamhet därmed två fördelar i konkurrensen; en billigare produkt och en ideell aura. Båda var tillgångar när försäkringsrörelsen försökte nå ut till arbetarklassen. Under 1890-talet vann också de ömsesidiga bolagen snabbt marknadsandelar från de etablerade aktiebolagen.

Även på längre sikt uppfattades fördelningssystemet som ett potentiellt hot mot aktuarieförsäkringen i och med att systemets förmodade brister, vilka enligt försäkringsmännen var uppenbara, förväntades skada förtroendet för livförsäkringsidén. Eftersom aktiebolagen inte kunde låta konkurrensen fälla utslaget i denna fråga, blev istället att reglera bort fördelningssystemet ett nödvändigt led i försvaret. Genom att föregripa ett eventuellt statligt in-gripande kunde man också ta kontroll över lagstiftningens utformning, innan eventuella problem fick statsmakterna att agera på egen hand. Målsättningen blev att tvinga in alla försäkringsaktörer på sin egen planhalva, där man i kraft av kunskap och inflytande kunde inta en expertroll.

Ett sätt att förklara aktuarieprincipens starka ställning i 1903 års lagstift-ning är att den erbjuder en robust metod för att övervaka försäkringsgivare och skydda försäkringstagarnas intressen. En långtgående konformitet och standardisering ses då framförallt som något som ligger i statsmakternas och allmänhetens intresse. Aktuarieprincipens hegemoni kan på samma gång analyseras som ett uttryck för en process som är karakteristisk för skapandet av marknader. Inom ekonomisk sociologi betonas att en fungerande marknad är beroende av att varan genomgår en standardiseringsprocess. I regel är också en mängd aktörer involverade i kampen om att definiera varan.48 Uti-från ett sådant perspektiv var upprättandet av enhetliga och överblickbara spelregler på försäkringsmarknaden en förutsättning för att sprida livförsäk-ringsidén på aktiebolagens villkor. I och med att den framväxande försäk-ringsrörelsen tog kontroll över lagstiftningen kunde statsapparaten utnyttjas som ”reklammedel”. Med 1903 års reglering etablerades, vill jag betona, en stark koppling mellan försäkringsmässighet som princip och aktuarieförsäk-ring som praktik.

Försäkringsbranschen utnyttjade också regleringen för att skapa legitimi-tet för aktuarieförsäkringen som en socialpolitisk praktik; man fick staten att tala om för medborgarna att en framgångsrik livförsäkringsverksamhet var ett samhällsintresse. Redan i 1883 års lagförslag synliggjordes två menings-bärande teman, som blev en integrerad del av branschens manifesterade

48 Çalışkan & Callon (2010), s. 7–8; Mark Granovetter & Patrick McGuire, ”The Making of an Industry: Electricity in the United States”, i Callon (1998), s. 147–150.

224

självbild och bolagens marknadsföringsverksamhet. Det övergripande temat var livförsäkringens sociala uppgift, vilken baserades på föreställningen om livförsäkringens privatekonomiska och samhällsekonomiska nytta. Talet om en social uppgift fyllde i sin tur en funktion för det andra temat som tog fasta på livförsäkringsproduktens unika karaktär. Utgångspunkten var att den samhällsnyttiga potentialen bara kunde realiseras på en solid aktuarieveten-skaplig grund. På samma gång skapade denna grund en mer komplex vara som undandrogs sig lekmannens värdering, och den statliga kontrollen upp-fattades därför som en nödvändig förutsättning för att vinna allmänhetens förtroende. Med utgångspunkt i det första temat kunde detta kommersiellt orienterade problem framställas som ett samhällsintresse. Försäkringsverk-samhetens invecklade teknik krävde helt enkelt att staten övervakade verk-samheten i försäkringstagarnas intresse. Sociala och kommersiella aspekter flätades samman utifrån ett övergripande nyttoperspektiv; samhällsintresset legitimerade regleringen som i sin tur bekräftade samhällsintresset.

Försäkringshistorikern Stalson har konstaterat att grunden för en fram-gångsrik marknadsföring var den positiva bild som offentlig reglering ska-pade hos allmänheten. Lagstiftningens effekt var att allmänheten blev avse-värt mindre resistent mot agenternas övertalningsförsök.49 Att regleringen verkligen bar på en marknadsföringspotential framgår också av hur lagstift-ningen diskuterades i de skrifter som utgjorde kärnan i utbildningen av agen-terna. I försäljningssituationen utnyttjades också den offentliga regleringen som smörjmedel.50 Min tolkning är alltså att försäkringsbranschen medvetet utnyttjade den offentliga regleringen för att främja livförsäkringens välfärds-filosofi. Men detta hindrar inte att det också fanns andra motiv till att efter-fråga en lagstiftning; vissa missförhållanden kan ha spelat en stor roll för tillkomsten av lagstiftningen. Aktiebolagens föregripande agerande såg dock till att fördelningssystemet inom den svenska försäkringsrörelsen stannade på idéstadiet.

Agentsystemet och den sociala uppgiften Med 1903 års lag befästes en aktuarievetenskaplig grund. Den kommersiella verksamhetsformen lämnades däremot relativt oreglerad. Lagen byggde vi-dare på en praxis där livbolagens omkostnader antogs vara så låga att de lämnades utanför de försäkringstekniska kalkylerna. Målsättningen att sprida livförsäkringen till arbetarklassen förde med sig en ökning av verksamhetens

49 Stalson (1942), s. 312–315, 540–541. 50 Eftersom försäkringsverksamhet var ett ”samhällsintresse” var det för staten en ”självfallen plikt” att främja ett ”obetingat förtroende” för livförsäkringen, se Handbok för livförsäk-ringsackvisitörer (1924), s. 56–57. Jmf Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkring-en (1938), s 1:15–16; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 6:1–2. Se även kapitel 4.

225

omkostnader. I Storbritannien hade man redan på 1860-talet konstaterat att folkförsäkringens brister var så allvarliga att de underminerade hela verk-samhetens socialpolitiska funktion.51 I denna del studerar jag hur etableran-det av folkförsäkringen i förlängningen kom att påverka regleringen av för-säkringsmarknaden under slutet av den studerade perioden.

I Sverige kom inledningsvis kritiken mot folkförsäkringsverksamhet ini-från försäkringsrörelsen. När livförsäkringens möjligheter att ”vinna insteg hos den svenske arbetaren” diskuterades i Försäkringsföreningen 1880, stod omkostnadsfrågan och annullationer i centrum. Även om den svenska för-säkringsbranschen var medveten om de kolossala framgångar som Pruden-tial hade haft i England, fanns det en viss tveksamhet till att den utländska folkförsäkringen var den rätta vägen att gå.52

Under 1890-talet utvecklades kritiken i Gjallarhornet som ett led i kam-pen mot de ömsesidiga bolagen. I en artikelserie konstaterades att även om livförsäkringen gjorde störst nytta bland de mindre bemedlade, så skulle konkurrensen om dessa samhällslager i förlängningen varken främja livför-säkringsidén eller skapa trygghet. Förloppet beskrevs som en ond cirkel där en intensifierad konkurrens ledde till att bolagen sökte upp en otjänlig publik, vilket i sin tur medförde ökade annullationer.53 Bolagen anklagades också för att medvetet göra stora vinster på annullationer och att använda premieinkomsterna för spekulativa ändamål i form av ”extravaganta” provi-sioner till agenter.54 I en översikt över livförsäkringsväsendet 1898 konstate-rades att:

Ju mera reklamen och provisionshungern får spelrum vid anskaffningen, desto större blir annulleringsprocenten, och lättsinne i detta afseende hämnar sig i ett hopsmältande försäkringsbestånd.55

Mycket kraft ägandes också åt att diskutera de illojala konkurrensmetoder som man ansåg i hög grad härskade på den svenska marknaden. En sådan metod var användandet av returprovision. Genom att erbjuda försäkringsta-garen en del av sin provision kunde agenten skaffa sig en fördel gentemot sina konkurrenter.56 Återigen var det förtroendet för livförsäkringsidén som

51 Se kapitel 1. 52 ”’Om engelska bolaget Prudential’s industrial branch’ och ’om utsigterna för arbetareför-säkring att vinna insteg hos den svenske arbetaren’”, FFT (1881), s. 29-31. 53 ”Om lifförsäkringsrörelsen i Sverige del 1-5.”, Gjallarhornet (1891), nr 17-21. ”Insändt”, Gjallarhornet (1891), nr 24;”Lifförsäkring”, Gjallarhornet (1891), nr 22. 54 För exempel på kritik av amerikanska bolag i Gjallarhornet, se ”Mutual Reserve Fund Life Association i New York” (1891), nr 15; ”Amerikanska lifförsäkringsbolag” (1892), nr 4; ”Lifförsäkringsbolaget New-Yorks agenturer” (1892), nr 6; ”Equitable” (1892), nr 26; ”Ame-rikanarnes reträtt” (1898), nr 17. 55 ”Lifförsäkringsväsendet i Sverige år 1897.”, Gjallarhornet (1898), nr 24. 56 En annan metod var att agenterna övertalade försäkringstagare att annullera sina försäk-ringar och flytta dem till agentens egna bolag, vilket i sin tur ytterligare ökade annullationer-

226

stod på spel. Utifrån ett förtroendeperspektiv utgjorde stora omkostnader, höga annullationer och illojala konkurrensmetoder ett hot mot den sociala uppgiftens legitimitet.

När Trygg grundades 1899 påpekades i Gjallarhornet att det skulle visa sig bli en dyr affär. Prudentials omkostnader på nästan 40 procent av premi-erna var ett resultat ”som flertalet af våra svenska bolag icke torde finna synnerligen afvundsvärdt”.57 En vanlig förklaring till att de olika försöken till kommersiell arbetarförsäkring misslyckades under denna period är att de inte tillämpade rätt metoder.58 En möjlig förklaring till detta är att det inte enbart rörde sig om brist på kunskap om folkförsäkringsverksamhet, utan snarare om en insikt i de problem som den agentintensiva försäljningen förde med sig. Det fanns alltså ett motstånd mot folkförsäkringens metoder inom för-säkringsrörelsen, som kan förklara varför det tog lång tid innan agentsyste-met etablerades fullt ut.

Den allvarligaste konfrontationen inom försäkringsrörelsen inträffade un-der åren 1908–1909. I denna nya principstrid ifrågasattes folkförsäkringens existensberättigande. Företrädare för några av de större ömsesidiga bolagen ansåg att arbetarförsäkringen var stadd på avvägar, som riskerade att skada livförsäkringens anseende. Denna interna strid blåste snabbt över. I slutän-dan uppfattades den öppna konfrontationen, som började synas i dagspres-sen, som en större fara för försäkringsrörelsens anseende än folkförsäkrings-verksamheten i sig.59 Ett mer bestående resultat av denna strid var att folk-försäkringens raison d’être nu avhandlades inom Försäkringsföreningen och i fackpressen. Själva poängen för folkförsäkringens försvarare var att verk-samhetens värde inte kunde mätas utifrån dess omkostnader. Vad som fram-förallt räknades var verksamhetens framgång som förmedlare av sparsam-hetsideal inom samhällets breda lager; valet stod inte mellan en försäkring med låg eller hög premie, utan mellan att vara försäkrad eller oförsäkrad.60 Denna ståndpunkt blev också den vedertagna inom försäkringsrörelsen. Den kan sammanfattas som att uppfostran till sparsamhet var överordnad effekti-

na, se ”Osund konkurrens i lifförsäkring”, Gjallarhornet (1897), nr 22; ”Returprovision.”, Gjallarhornet (1898), nr 21–23. På 1870-talet var dessa missförhållanden vanliga på den amerikanska marknaden, se Zelizer (1979), s. 139–140. 57 ”Svenska Arbetarförsäkringsanstalten ’Trygg’”, Gjallarhornet (1899), nr 11. 58 Se till exempel Lönnborg (1999), s. 64. 59 Om denna principstrid, se Gjallarhornet ”En krigsförklaring mot folkförsäkringen. ’Svenska Lif’ mot ’Trygg’ och ’De Förenade’.” (1909), nr 6; ”Svenska Lif mot folkförsäk-ringsbolagen.” (1909), nr 7; ”Striden om folkförsäkringens berättigande.” (1909), nr 8. Prin-cipstriden återges även i Framtiden minnesskrift (1972), s. 60–64. 60 ”Hvarför måste den s. k folkförsäkringen arbeta efter andra organisationsmetoder än lifför-säkringen i öfrigt?”, FFT (1911), s. 113–119; Framtiden minnesskrift (1972), s. 60–64; Trygg minnesskrift (1910), s. 65–66.

227

viteten i själva sparandet.61 Utifrån detta perspektiv ökade inte agentsystemet priset på livförsäkringen, utan omkostnaderna representerade en förskjutning mellan livförsäkringsproduktens två sidor. En större andel av premien om-fördelades bort ifrån livförsäkringens materiella funktion, försäkringsbelop-pet, till förmån för livförsäkringens immateriella sida, den för folkförsäk-ringen karakteristiska rådgivningsverksamheten. Om de så kallade transak-tionskostnaderna var höga eller låga beror utifrån detta perspektiv på vilket värde man tillmäter rådgivningsverksamheten.

Självsanering Under 1910-talet började de problem som agentsystemet skapade att diskute-ras mer ingående av försäkringsmännen. En orsak ansåg man vara övereta-blering. Uppfattningen var att ett oproportionerligt stort antal biförtjänsta-genter skapade onormala konkurrensförhållanden: ”Där två eller tre äro för-samlade, där är en lifförsäkringsagent midt ibland dem”; ”I nästan hvarje familj är det någon som på sidan af sitt egentliga arbete är agent för något bolag”.62 Redan innan den stora expansionen av agentverksamheten ägt rum, uppfattades alltså antalet agenter vara så stort att gränsen mellan agent och försäkringstagare i viss mån suddades ut. De Förenades Filip Lundberg hade redan 1907 slagit fast att denna utveckling verkade ligga i sakens natur:

Med de principer, som tillämpats för agentorganisationen, har denna en inne-boende stark tendens till utvidgning och svårigheterna äro mången gång större att begränsa nyorganisationen än att finna nya utvägar för densammas ut-veckling.63

För De Förenades styrelse fanns det också bara en väg framåt, att fullt ut utnyttja alla möjligheter till ”affärens ytterligare förstoring”.

En annan sida av saken var lönesystemet inom livförsäkringen. Palme konstaterade att de ökade omkostnaderna speglade agentens personliga in-tresse av att höja sin provision.64 Utan provisioner skulle naturligtvis inte illojala konkurrensmetoder som returprovision existera. En tredje faktor som diskuterades var försäkringsmännens egen roll, och att det var ett bristande allvar hos bolagen som förvärrade situationen. Anskaffningschefen i Svenska lif konstaterade att bolagen helt enkelt var mer intresserade av att agenterna sålde så många försäkringar som möjligt än att de representerade sitt bolag på ett korrekt sätt. Det pågick helt enkelt en ”vild täflan” mellan bolagen, där

61 Se till exempel Hagström (1941), s. 21–26; Handbok för livförsäkringsackvisitörer (1924), s. 158; Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 7:21, 12:18. En värdering av verksam-heten som även framkommer hos forskare, se Eriksson (2011), s. 26. 62 ”Förslag rörande gemensam öfverenskommelse bolagen emellan om lifförsäkringsombuds anställning och provisionsvillkor.”, FFT (1911), s. 141, 143. 63 Framtiden (1972), s. 58. 64 Palme (1911), s. 53.

228

sättet eller kostnader för att nå målet var underordnat. För denne försäk-ringsman var roten till problemen bolagens minimala fordringar på agenter-nas kompetens och den slappa kontrollen över deras verksamhet.65

50 år senare presenterade De Förenades direktör Lundberg en enkel för-klaring till de skenande omkostnaderna: Inom livförsäkringsverksamhet fanns det inte något direkt samband mellan priset på produkten och ett bo-lags framgång. Avgörande var istället hur mycket livbolagen satsade på marknadsföringen av produkten. Folkförsäkringens snabba expansion hade demonstrerat att i konkurrensen mellan bolagen var det agentverksamheten som fällde avgörandet.66 Agenternas och bolagens intressen samverkade alltså i riktning mot ökade omkostnader.

Försäkringsrörelsen började på ett tidigt stadium vidta åtgärder för att fö-regripa och hantera de problem som en hänsynslös ackvisition förde med sig. Men det var först efter att folkbolagen intensifierat konkurrensen som situa-tionen uppfattades som ohållbar.67 Agentsystemet skulle komma att stå i centrum för regleringssträvanden under första halvan av 1900-talet. År 1906 bildade livbolagen Direktörsföreningen i syfte att upprätta mer allmänna villkor för livförsäkringsverksamhet. En av föreningens första uppgifter blev att försöka skapa effektiva regler för att stävja illojal konkurrens, och den första täckande överenskommelsen träffades 1907.68 Att åtgärda problemen var emellertid komplicerat. Det låg så att säga i sakens natur att metoder som returprovision var svåra att upptäcka, eftersom både försäkringstagaren och agenten tjänade på att hålla tyst.69 Ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv tjänade även bolagen på dessa metoder, men mot detta talade att försäk-ringsväsendet och agentkåren hamnade i vanrykte. Överenskommelsen från 1907 speglade denna ambivalens. Den innehöll inga bestämmelser om på-följd och ansågs av sin samtid ha varit resultatlös.

Det var först när bolagens anseende stod på spel som försäkringsrörelsen kunde enas om mer långtgående åtgärder. En omfattande pressdebatt 1911 ledde till ett flertal förslag till åtgärder, som att reducera antalet agenter och minska, eller helst avskaffa, såväl agenternas provisioner som systemet med biförtjänstagenter.70 Den mest radikala lösningen förordades i pressen av 65 ”Förslag rörande gemensam öfverenskommelse bolagen emellan om lifförsäkringsombuds anställning och provisionsvillkor.”, FFT (1911), s. 144, 156–157. 66 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 80–81, 107. 67 Redan 1887 diskuterades en reglering av agentverksamheten i Försäkringsföreningen.1890 hade en överenskommelse träffats, men då gällande endast fem bolag. 68 Överenskommelsen innehöll två delar. Den ena riktade sig mot alla former av returprovis-ion, under det att den andra riktade sig mot framtvingade annullationer. Överenskommelsen finns återgiven i FFT (1907), s. 52–54. Direktörsföreningen minnesskrift (1931), s. 9; Lönn-borg (1999), s. 78–79. 69 Palme (1911), s. 52–54. 70 ”Lifbolagens agent- och provisionsväsende. Osund konkurrens, som väcker allvarliga far-hågor. En reglering af returprovisionen är ett oafvisligt behov.”, DN (1911), 23 okt; ”Lifbola-gens hejdlösa konkurrens. Hur verksamhetens, kårens och bolagens anseende sänkes. Uttalan-

229

anonyma representanter för agentkåren. De menade att bolagen borde an-vända sig av ett begränsat antal yrkesagenter med fast avlöning, ”en elittrupp av bildadt och dugligt folk”. En sådan omdaning av verksamheten skulle i stort sett vara ett svar på alla tre frågorna.71 Att reglera löneförhållanden och antalet agenter föll emellertid inte i god jord hos försäkringsmännen överlag. Överetablering och provisionshets ledde visserligen till ökade annullationer, men så länge livförsäkringens omfattning ökade ansåg man att det låg i linje med den sociala uppgiften.72 I en fråga var man trots allt överens. Agentkå-rens kompetens och status i samhället måste höjas. En försäkringsman gick så långt som att föreslå att bara den som med intyg kunde styrka sin ”föregå-ende vandel och medborgerliga anseende” skulle få inta den ”förtroende-ställning” mellan bolag och allmänhet som agentsysslan innebar. Bland de åtgärder som föreslogs var en systematisk utbildning och gemensam kontroll över agenterna.73 Parallellt med denna utveckling växte kraven på mer långt-gående statliga ingripanden.

Staten som försäkringsgivare I Danmark tillkom en statlig livförsäkringsanstalt redan 1842. Även i Stor-britannien (1864) och Nya Zeeland (1870) bedrev statliga inrättningar livför-säkringsverksamhet i konkurrens med de privata bolagen. Det första statliga monopolet på försäkringsverksamhet infördes i Italien 1912, och försäk-ringsväsendets förstatligande blev en het fråga i ett flertal länder under bör-jan av 1900-talet.74 I Sverige motionerades för första gången 1912 om upp-rättandet av en statlig konkurrerande ”mönsteranstalt” och monopolfrågan väcktes första gången i riksdagen av liberalen och blivande statsministern C

den af en inspektör och en erfaren försäkringsman.”, DN (1911), 26 okt; ”Lifbolagens agent- och provisionsväsen. Ett uppslag af en erfaren försäkringsman.”, DN (1911), 2 dec; ”Lifför-säkringsbolagens illojala konkurrens.”, SVD (1911), 25 nov. För en överblick över pressdebat-ten och dess diskussion i Försäkringsföreningen se FFT (1911), s. 141–160; Försäkringsför-eningen minnesskrift (1925), s. 144–146. 71 FFT (1911), s. 156. En liknande lösning genomfördes också inom den tjänstepensionssek-tor som etablerades ett par år senare. Inom SPP använde man sig av ett mindre antal fast avlönade agenter, se Rörande Thules ansökan om koncession å kollektiv tjänstepensionsför-säkring (Stockholm 1943), s. 39, 46–47, 75. 72 FFT (1911), s. 156, 159-160. 73 FFT (1911), s. 144–147, 154, 157. För utbildningsfrågan, se kapitel 5. 74 I Norge lade socialdemokraterna ett sådant förslag i stortinget 1914 och i Holland drev under 1917 inrikesministern statsmonopolfrågan. I Danmark var denna fråga föremål för utredning under 1918, se ”Statsmonopolsträfvanden inom den danska lifförsäkringsverksam-heten”, Gjallarhornet (1918), nr 17; Palme (1917) s. 49–64. För socialiseringsfrågan i Norge, seKristian Trosdahl, Sosialiseringsspøkelset - bare et knirk i trappen? Debatten om sosiali-sering og demokratisering av norsk forsikring 1915–1985 (Oslo 2007).

230

G Ekman 1917.75 I det följande riktar jag blicken mot hur försäkringsmännen i Sverige positionerade sig på ett ideologiskt plan mot tankar på statsförsäk-ring. I huvudsak handlade det om att bemöta två argument: att staten på ett fördelaktigare sätt kunde bedriva livförsäkringsverksamhet och att konkur-rensen mellan de kommersiella livbolagen var skadlig.

En statlig mönsteranstalt Redan på ett tidigt stadium förlade kritiker till livförsäkringen problemen till agentsystemet. I centrum för den pressdebatt som refererats till ovan stod den diskrepans, som kritiker tyckte sig se mellan livförsäkringens socialt orienterade självbild och folkbolagens metoder. Man hänvisade till och med ordagrant till Sven Palme och hans uttalanden om livförsäkringens sociala syften.76 Den kommersiella verksamhetsformen värderades alltså utifrån den socialpolitiska målsättning som försäkringsrörelsen artikulerat. Det var nu som företrädare för arbetarrörelsen tog över den kritik som hade formulerats inom försäkringsrörelsen.77

Försäkringsföreningen bjöd in motionärerna och flera andra riksdagsmän för att diskutera frågan om en statsanstalt 1912. Att detta förslag var riktat mot folkförsäkringen rådde det ingen tvekan om i Försäkringsföreningen. Folkbolaget Tryggs direktör af Jochnick konstaterade att frågan därför just handlade om att bedöma ”statsanstaltens värde som folkförsäkringsanstalt”. Motionerna baserades på tanken att agenterna skulle ersättas med frivilliga insättningar på postkontor. En eventuell tillbakagång för en statsanstalt utan agenter skulle enligt motionärerna motverkas av sig själv, då medborgarna insåg att denna inte var belastad med onödiga kostnader. För Försäkringsför-eningens ordförande Palme var denna föreställning helt ogrundad. Han beto-nade att det bara fanns två alternativ för staten: ”billiga premier, inga agen-ter, dålig anslutning” eller ”god anslutning, höga premier och en energisk agenturverksamhet”.78

Diskussionen kom följaktligen att förskjutas till att handla om vilka fak-torer som styrde tagandet av en livförsäkring hos arbetarklassen. Försäk- 75 ”Motion av herr Ekman, Carl Gustav, i anledning av Kungl. Majt:ts proposition med förslag till lag om försäkringsrörelse”, Motion FK 1917:101. Ekman ville framförallt stärka statens och försäkringstagarnas inflytande i driften av livbolagen. C. G. Ekman var djupt involverad i understödsverksamhet vid sekelskiftet 1900. Han var huvudkassör för Nykterhetsvännernas allm. sjuk- o begravningskassa 1897–1908 och redaktör för Sjukkassebladet 1898–1908, se Tvåkammarriksdagen 1867–1970 (1988), band 1, s. 232–233. 76 ”Lifbolagens agent- och provisionsväsende. Osund konkurrens, som väcker allvarliga far-hågor. En reglering af returprovisionen är ett oafvisligt behov.”, FFT (1911), s. 141. 77 För en sammanfattning av kritiken från den politiska arbetarrörelsen, se Folksams Försäk-ringsutrednings betänkande (1962), s. 9–27. 78 ”Riksdagsmotionerna om upprättandet af en statsanstalt för lifförsäkring.”, FFT (1912), s. 1–10.”; ”Diskussion med anledning af de af herrar Bäckström och Palmstierna i Riksdagens kamrar väckta motioner angående statsanstalt för lifförsäkring.”, FFT (1912), s. 36-59 (citat s. 38, 48 kursivering i original).

231

ringsmännen kunde nu luta sig mot den konsensus i folkförsäkringsfrågan som hade etablerats inom försäkringsrörelsen. Vad som framförallt känne-tecknade livbolagens verksamhet, enligt försäkringsmännen, var en strävan att fylla det ”faktiska, fastän sorgligt omedvetna” behovet av försäkringar. Denna ”samhällsgagnande” uppgift menade man var en garant för bolagens ”existensberättigande”.79 Försäkringsmännens ståndpunkt var alltså att priset på varan inte hade någon större inverkan på konsumtionen av denna vara. Höga omkostnader i form av en omfattande apparat för upplysning var en grundförutsättning för framgångsrik livförsäkringsverksamhet. Utifrån denna ståndpunkt kunde man också avfärda motionerna.

Men det fanns också en annan synpunkt som försäkringsrörelsens företrä-dare var måna om att betona. Enligt försäkringsmännen var socialförsäkring-ens rationella organisering riksdagens huvuduppgift på försäkringsväsendets område och innan denna svåra uppgift var löst borde inte statsapparaten be-lastas med ytterligare en utredning.80 Motionerna ledde aldrig till några åt-gärder och året därpå beslutade riksdagen om införandet av en offentlig pensionsförsäkring. Missnöjet med 1913 års pensionsreform ledde emellertid till bildandet av Folket.81 Resultatet av kritiken mot folkförsäkringen blev alltså att ytterligare ett folkförsäkringsbolag grundades.

Monopolfrågan och den goda konkurrensen Det stora hotet mot livförsäkringen låg framförallt i en nationalisering av hela verksamheten. Det försäkringsmonopol som infördes i Italien 1912 dis-kuterades också flitigt inom den svenska försäkringsrörelsen. Monopolfrågan uppfattades i huvudsak som ett uttryck för en socialistisk tendens, men för-säkringsmännen kunde också konstatera att man även i borgerliga kretsar umgicks med tanken på ett förstatligande.82 Gjallarhornet kunde emellertid 1918 slå fast att etablerandet av Folket borgade för att monopolfrågan åt-minstone inte skulle återupptas av arbetarrörelsen under den närmaste tiden. Två år senare lades dock återigen motioner från socialdemokratiskt håll.83 Hur bemötte då försäkringsmännen dessa monopolsträvanden?

79 ”Riksdagsmotionerna om upprättandet af en statsanstalt för lifförsäkring.”, FFT (1912), s. 8–9; ”Diskussion med anledning af de af herrar Bäckström och Palmstierna i Riksdagens kamrar väckta motioner angående statsanstalt för lifförsäkring.”, FFT (1912), s. 38, 50, 53; Palme (1917) s. 53–54. Förslaget byggde på samma grundtanke som hade varit utgångspunk-ten för inrättandet av en statlig anstalt i England 1864. 80 ”Riksdagsmotionerna om upprättandet af en statsanstalt för lifförsäkring.”, FFT (1912), s. 9–10; ”Diskussion med anledning af de af herrar Bäckström och Palmstierna i Riksdagens kamrar väckta motioner angående statsanstalt för lifförsäkring.”, FFT (1912), s. 54–56. 81 Se kapitel 1. 82 ”Försäkringsväsendets socialisering.”, FFT (1919), s. 104. 83 Folksams försäkringsutrednings betänkande (1962), s. 11; ”Statsmonopolsträfvanden inom den danska lifförsäkringsverksamheten.”, Gjallarhornet (1918), nr 17; Motion AK 1920:285.

232

I bemötandet av en konkurrerande statsanstalt hade försäkringsmännen fastslagit agentsystemets oundgänglighet och samhällsnyttiga funktion. Nu flyttades fokus mot att förklara varför detta system främst kom till sin rätt i ett kommersiellt bolag. I monopolfrågan hamnade livförsäkringens verk-samhetsform – affärsrörelse – i centrum. Den socialpolitiska målsättningen medförde dock att tankar på ett statsmonopol inte kunde kritiseras utifrån en liberal ståndpunkt där marknaden hade ett egenvärde i sig. För försäkringsrö-relsen gällde det att föra i bevis att en av konkurrensen uppburen agentverk-samhet var bäst lämpad för att realisera en socialt orienterad målsättning.

Försäkringsväsendets talesmän framhöll två positiva funktioner med en försäkringsmarknad, vilka kan sammanfattas i tankefiguren om anpassnings-förmåga. Den ena var konkurrensens förmåga att reducera bolagens omkost-nader till ett minimum; marknaden fungerade som en garant för en skälig premienivå. Denna anpassning, menade man, betingades av konsumentens valmöjlighet. Precis den möjlighet som saknades i en monopolsituation. Utgångspunkten för denna funktion var föreställningen att försäkringstagar-na var såväl rationella som välinformerade. Den andra positiva funktionen var att konkurrensen fungerade som en drivkraft till förbättrandet av försäk-ringens villkor och former. En monopolanstalt skulle varken förfoga över livbolagens förmåga att anpassa sig till de nya krav som samhällsutveckling-en förde med sig eller ha samma möjligheter att tillgodose individuella be-hov. En kraftig tillbakagång av livförsäkringen var, menade försäkringsrö-relsens talesmän, därför oundviklig vid ett förstatligande.84

I monopolfrågan lyftes livförsäkringens anpassningsförmåga fram som ett bevis på den kommersiella verksamhetsformens företräden. Det bästa bote-medlet mot höga omkostnader och annullationer var konkurrens. Tanken om marknadens självreglerande funktion bör dock kanske snarare betraktas som ett exempel på ett ambivalenstema inom livförsäkringen. Agentsystemets legitimitet baserades som vi sett på föreställningen att allmänheten faktiskt inte agerade rationellt; ett rationellt förhållningssätt till trygghet var ju det som agenterna skulle lära ut. Även i regleringsfrågan uppfattade försäk-ringsmännen själva marknaden snarast som dysfunktionell.

Försäkringstekniska skäl för ett monopol Monopolförespråkarna kunde också anlägga ett försäkringstekniskt perspek-tiv. Livförsäkringstekniken föreskrev att verksamhetens soliditet ökade med dess omfattning, och monopolets förespråkare menade därför att den stora omfattningen i kombination med den statliga garantin skulle innebära en orubblig säkerhet. Palme och andra försäkringsmän betonade istället att den förmodade samhällsnyttan av att staten kontrollerade fonderna måste vägas mot, ”en ständig frestelse för en hungrig statskassa” att lägga beslag på för-

84 ”Om det italienska lifförsäkringsmonopolet.”, FFT (1912), s. 242–243, 247; ”Försäkrings-väsendets socialisering II.”, FFT (1919), s. 196–199.

233

säkringstagarnas rättmätiga premieåterbäring. Ett uttalat motiv med monopo-let i Italien hade också varit att tillföra staten betydande inkomster i syfte att stödja en folkpensionering av arbetare. Ett monopol skulle således utsätta staten för en moralisk risk som skulle drabba försäkringstagarna. Att utnyttja livförsäkringen för statsfinansiella ändamål uppfattades dessutom som oe-tiskt. Ett förstatligande skulle, menade Palme, innebära en särbeskattning av de förutseende till förmån för oansvariga medborgare. Att monopolet skulle stödja en allmän socialförsäkring var inte tillräckligt för att väga upp de ne-gativa följderna.85 En sådan dold fördelningspolitik var ett brott mot livför-säkringens rättviseprincip.

Det fanns också en annan aspekt på monopolfrågan som var av försäk-ringsteknisk natur. I ett statsmonopol fanns det möjlighet att i högre grad påverka klassificeringen och differentieringen av försäkringstagarna. I en monopolsituation kunde man välja en mer solidarisk utgångspunkt och in-föra ett större mått av omfördelning mellan försäkringstagare. Men den större omfattningen i ett monopol innebar också en möjlighet att driva klassi-ficeringen av försäkringstagarna ännu längre i riktning mot individuellt satta premier. Vissa monopolförespråkare kunde därför hävda att den rättvise-tanke som livförsäkringen stod på skulle komma bättre till sin rätt i ett mo-nopol. Att det utifrån denna synvinkel fanns fördelar med en monopolanstalt var svårare för försäkringsväsendets talesmän att bemöta med solida motar-gument.86 I fråga om såväl statsfinansiella som fördelningspolitiska motiv handlade det om att misstänkliggöra staten; att lyfta fram bakomliggande motiv och förmodade följder.

Livförsäkringens ”offentliga natur” Ett annat inslag i socialiseringstanken var att försäkringsväsendet var av offentlig natur; att livförsäkringen var att likna vid till exempel kommunika-tioner och sjukvård. Utifrån detta perspektiv krävdes det varken statsfinansi-ella motiv eller en kritik mot försäkringsväsendets brister för att motivera införandet av ett monopol.87 I bemötandet av denna tanke var försäkringsvä-sendets förespråkare i viss mån tvungna att retirera från den sociala uppgift man i andra sammanhang värnade om. Man menade att det vore egendomligt att överlämna behov som föda och bostäder åt den privata företagsamheten för att på samma gång kräva socialisering av mindre trängande behov som livförsäkring.88 Utifrån detta perspektiv hade alltså monopolförespråkarna övervärderat livförsäkringsidén. 85 ”Om det italienska lifförsäkringsmonopolet.”, FFT (1912), s. 241–242; ”Försäkringsväsen-dets socialisering.”, FFT (1919), s. 108–109; Palme (1917), s. 55–56, 59. 86 ”Försäkringsväsendets socialisering.”, FFT (1919), s. 109–110. 87 För en diskussion av allmänna nyttigheter och monopol, se Mats Hallenberg & Magnus Linnarsson, ”Vem tar bäst hand om det allmänna? Politiska konflikter om privata och offent-liga utförare 1720–1860”, Historisk Tidskrift 136:1 (2016). 88 ”Försäkringsväsendets socialisering II.”, FFT (1919), s. 201–203.

234

Sammanfattningsvis var det inte livförsäkringens betydelse för samhället som kritikerna ifrågasatte, utan det var livbolagen som bärare av denna sam-hällsnytta som ifrågasattes. Frågan som ställdes på sin spets var vilken verk-samhetsform som bäst kunde realisera livförsäkringens sociala uppgift. I denna kamp om affärsrörelse som medel, för att tala med Palme, var det för försäkringsmännen viktigt att dra en skarp gräns och försvara försäkringsrö-relsens monopol på aktuarieförsäkring. Palme etablerade i denna fråga en subsidiaritetsprincip som blev vägledande för försäkringsrörelsens förhål-lande till staten. Staten fick bara bedriva en rörelse om det var alldeles up-penbart att denna rörelse inte kunde bedrivas på ett lika tillfredställande sätt genom privat verksamhet.89 Palmes konklusion var att en statlig mönsteran-stalt garanterat skulle förlora i konkurrensen med de privata bolagen eller utvecklas till ett olämpligt och skadligt monopol. En viktig aspekt i denna fråga är den stora åtskillnad som försäkringsmännen gjorde mellan statsför-säkring och socialförsäkring. På socialförsäkringens område uppfattades statlig verksamhet som både nyttig och nödvändig.90

Folkförsäkringen som institution för trygghet Folkbolagens sociala uppgift var att sälja livförsäkringar i syfte att tillgodose ett behov av trygghet. Om folkförsäkringens framgång kvantitativt sett var oantastbar, så var den ur ett kvalitativt perspektiv inte alls lika självklar. Inom försäkringsrörelsen talade man inte om kvalitet, utan om skyddsvärde, eller ”protektivitet”. Höga omkostnader och annullationer visade att folkför-säkringen präglades av en ineffektivitet, som resulterade i ett lägre skydds-värde än vid vanlig livförsäkring.91 Skyddsvärdet påverkades även av två andra faktorer: storleken på försäkringssumman och tidpunkten för dess utbetalning. Den låga medelförsäkringssumman inom folkförsäkringen speg-lade självklart de socioekonomiska förhållanden som försäkringens klientel levde under.92 Men låga försäkringsbelopp var inte bara ett resultat av arbe-tarklassens livsvillkor, utan det var också en funktion av den avtalade tid som försäkringen löpte på. Inom folkförsäkringen var den mest frekventa slutåldern 50 år, vilket innebar att endast ett fåtal av folkförsäkringarna kunde betecknas som ”protektiva”.93

89 Palme (1917), s. 63. 90 Försäkringsrörelsens syn på socialförsäkring och den gränsdragningsfråga som detta för-hållningssätt väcker diskuterar jag mer utförligt i kapitel 9. 91 För annullationer se bilaga 4 och 5. 92 Värre var att även om medelsumman succesivt ökade inom folkförsäkringen, så innebar försämringen av penningvärdet under 1930-talet att skyddsvärdet faktiskt minskade, se SOU 1946:34, s. 111. 93 En tidig slutålder medförde att försäkringen endast täckte en begränsad del av den försäkra-des livstid och att barnen lämnades oskyddade innan de hunnit uppnå vuxen ålder, se Framti-den minnesskrift (1936), s. 110–112, 254. Framtiden minnesskrift (1972), s. 179–180; ”En

235

Ett konkret uttryck för folkförsäkringens låga skyddsvärde var alltså den dominans som spartanken intog i denna verksamhet. Varför valde då arbe-tarklassen i Sverige att spara i en försäkringsform, den blandade liv- och kapitalförsäkringen, som innebar en lägre ekonomisk kompensation för ef-terlevande? Ekonomhistorikern Erikssons förklaring är att folkförsäkringen påverkades av föreställningar om vad en anständig begravning innefattar. I Sverige var inte begravningen en statusmarkör på samma sätt som i folkför-säkringens hemland Storbritannien, och behovet av en renodlad livstidsför-säkring var därför inte lika stort. Folkförsäkringen fick därför en helt annan funktion i Sverige än i anglosaxiska länder.94 I sin analys tar hon alltså fasta på den betydelse kulturella skillnader hade för försäkringstagarens preferen-ser. Det är frånvaron av ett visst behov som blir den förklarande faktorn.

Erikssons utgångspunkt är dock problematisk. På den Internationella Ak-tuariekongressen i Stockholm 1930 kunde man konstatera att det fanns en tydlig trend, en utveckling i en och samma riktning; livstidsförsäkringens andel i beståndet hade avtagit i samma mån som den blandade liv- och ka-pitalförsäkringen hade ökat 1880–1930. Även i folkförsäkringens hemland England var denna trend tydlig; 1887 var andelen blandade liv- och kapital-försäkringar 7,5 procent och 1927 hade denna siffra stigit till 54,1 procent.95 En övergång till sparbetonade försäkringar var alltså en internationell trend under just den period som folkförsäkringen etablerades i Sverige.

Om tidpunkten påverkade borde en analys av den initiala marknadsfö-ringen av privat arbetarförsäkring vara högst relevant för att förklara verk-samhetens funktion. Thule, med den nye direktören Sven Palme i spetsen, lanserade 1894 sin egen variant av folkförsäkring. Av prospektet framgår att bolaget faktiskt lade stor vikt vid livförsäkringens skyddsfunktion, men det framgår också att behovet av skydd uppfattades som betydligt mer omfat-tande än bara en fråga om själva begravningskostnaderna.96 Eriksson kan alltså ha helt rätt beträffande skillnaden i den vikt man tillmätte en anständig begravning, utan att detta nödvändigtvis förklarar frånvaron av renodlade livstidsförsäkringar inom folkförsäkringen.

I Thules prospekt konstaterades på samma gång att det var självklart att den blandade liv- och kapitalförsäkringen var den bästa lösningen. Trots att

studie över sparsamheten i Sverige. Av Fil. Dr. K. G. Hagström” i Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar M.M. Del II: 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organi-sationssakkunniga, SOU 1932:36, s. 117; SOU 1946:34, s. 123–125. 94 Eriksson har ägnat en artikel i sin sammanläggningsavhandling åt denna fråga, se Eriksson (2011), s. 15, 35, Artikel II. 95 På kongressen konstaterades i 17 inkomna avhandlingar från 15 länder att trenden var tydlig. I Tyskland hade den blandade liv- och kapitalförsäkringen ökat från 10,1 procent av det totala beståndet 1877, till 83, 9 procent 1920. Liknande utveckling gällde även Frankrike och de andra nordiska länderna, se SOU 1932:36, s. 119-120. Se även Stalson (1942), s. 348, 487; Wilson & Levy (1937), s. 127, 218. 96 ”Thules arbetareförsäkring.”, Gjallarhornet (1894), nr 2.

236

premien för ett likvärdigt efterlevandeskydd blev högre ansågs fördelarna med den blandade liv- och kapitalförsäkringen så stora att Thule överhuvud-taget inte erbjöd någon vanlig livstidsförsäkring för arbetare.97 Redan i detta initiala skede fanns det alltså en föreställning om vad arbetarens faktiska behov var, som satte själva kombinationen av sparande och skydd i centrum. Denna uppfattning var en del av marknadsföringen som redan innan etable-randet av folkförsäkringen styrde bort ifrån den vanliga begravningsförsäk-ringen. Föreställningar om detta kombinerade behov blev en självklar ut-gångspunkt. Bolaget Folket konstaterade 1918 att spartankens dominans var en naturlig konsekvens av kroppsarbetarnas behov och villkor, och bolaget frånsade sig därför allt ansvar för det låga skyddsvärdet inom folkförsäk-ringen. Det var ”utan allt tvivel” helt enkelt så att folkbolagens agenter inte kunde sälja livstidsförsäkringar till det ”arbetande folket”.98 I centrum för sitt försvar satte Folket arbetarnas preferenser. Aktörerna själva lade alltså ton-vikten på betydelsen av ett sparbehov snarare än frånvaron av ett skyddsbe-hov.

Redan i Thules prospekt framkommer också en förklaring till varför spar-funktionen uppfattades som central. Miniminivån på veckopremien var ut-tryckligen satt med hänvisning till vad två statliga försäkringsutredningar kommit fram till som en lämplig avgift i en eventuell allmän pensionsförsäk-ring. Att en arbetarförsäkring måste innehålla ett moment av sparande verkar ha varit en given utgångspunkt under den period som folkförsäkringen intro-ducerades i Sverige.99 Folkförsäkringens funktion bör alltså, menar jag, ana-lyseras mot bakgrund av den socialpolitiska arenan. I Sverige etablerades folkförsäkringen samtidigt med planerna på en offentlig pensionsförsäkring.

På denna arena befann man sig också i konkurrens med en ideell sektor som försåg den svenska arbetarklassen med begravningsförsäkringar.100 När Tryggs överinspektör 1910 reflekterade över folkförsäkringens inriktning fann han att de utländska folkförsäkringsbolagen i huvudsak hade konkurre-rat med begravningskassor och försökt att ta över denna verksamhet. I Sve-rige hade man, enligt denne inspektör, istället valt att gå förbi denna verk-samhet och sålt sparbetonade försäkringar till den ”bättre” delen av arbetar-klassen.101 En kompletterande förklaring till spartankens dominans är alltså att man intog ett annat förhållningssätt till den ideella sektorn.

En sådan strategisk marknadsföring underbyggdes även av att sparbeto-nade försäkringar uppfattades som mer lättsålda. Försäkringsformen gav 97 ”Thules arbetareförsäkring.”, Gjallarhornet (1894), nr 2. 98 ”Det svenska livförsäkringsväsendet 1918.”, Meddelande från Folket (1919), nr 84. 99 ”Thules arbetareförsäkring.”, Gjallarhornet (1894), nr 2. Se även inledningskapitel om Tryggs och Framtidens grundande. 100 Se kapitel 8. 101 Centrum för näringslivshistoria: SEB: Svenska Livförsäkringsanstalten Trygg: E1:1 In-komna brev från fältet. 18/4 1910: Brev från Överinspektör. Om folkförsäkringens initiala inriktning på begravningsförsäkringar i England, se Wilson & Levy (1937).

237

agenten en möjlighet att i försäljningssituationen anspela på såväl altruistiska som egoistiska motiv till tagandet av en livförsäkring. Tryggs överinspektör konstaterade att 90 procent av arbetarklassen ansåg, att när man uppfyllt plikten mot sina barn också hade rätt att själv få dra fördel av sin försäkring på ålderdomen.102 Ur ett marknadsföringsperspektiv var denna föreställning om ett behov av större intresse än något ”verkligt” behov. Försäkringstagar-nas preferenser behövde med andra ord inte bottna i ett verkligt behov, utan avgörande var istället det behov som uppstod i samspel med agenten.

Det finns alltså flera samverkande faktorer som kan förklara, varför spar-tanken såväl retoriskt som faktiskt kom att dominera inom folkförsäkringen. Behovet av trygghet för efterlevande var omfattande även för den svenska arbetarklassen, men tanken på en tryggad ålderdom hade också börjat växa fram inom politiken vid denna tid. Folkförsäkringens signum blev att mark-nadsföra en produkt som kunde tillfredsställa bägge dessa behov och bola-gen navigerande medvetet på den socialpolitiska arenan. Skyddsfunktionens betydelse hade redan gehör hos arbetarklassen och var dessutom viktig för att bemöta konkurrensen från sparbanker. Sparfunktionen var samtidigt vik-tig för att slå sig in på den marknad för begravningsförsäkringar som den ideella sektorn hade mutat in. Dessutom kunde sparandet framställas som ett alternativ till den uteblivna socialförsäkringen. I slutändan var det dock de sparbetonade försäkringarnas lättsåldhet som fällde avgörandet.

Försäkringsrörelsen sätts under press Under 1930-talet hamnade marknadsföringsperspektivet alltmer i förgrun-den. På uppdrag av 1928 års pensionsförsäkringskommitté genomförde Framtidens aktuarie Hagström en omfattande utredning om sparsamhetens utveckling i Sverige.103 Problemet låg nu inte längre i själva försäkringsfor-men utan i dess tillämpning i praktiken. Bristande skyddsvärde uppfattades nu framförallt som ett resultat av att korta försäkringstider i allt högre grad blivit dominerande, och för Hagström fanns det ett självklart orsakssamband till denna utveckling:

Det råder intet tvivel om att orsaken till överhandtagandet av den korta blan-dade liv- och kapitalförsäkringen bottnar i den stora allmänhetens oförmåga att fatta livförsäkringens idé.104

Ekonomhistorikern Eriksson och försäkringsmannen Hagström förlägger båda förklaringen till utvecklingen hos försäkringstagarnas preferenser men utifrån helt olika perspektiv. Erikssons analys baseras på ett ”verkligt” behov och på att försäkringstagaren kan förnimma detta faktiska behov. Analysen i 102 Se kapitel 4 och not ovan. 103 SOU 1932:36, s. 117–169. 104 Med ”fatta” syftade Hagström på ”det verkliga intellektuella tillägnandet” i sokratisk anda, där ”den som vet det rätta också måste göra det rätta.”, se SOU 1932:36, s. 118.

238

den statliga utredningen bygger istället på att försäkringstagarna saknar just denna insikt. Perspektiven skiljer sig åt i synen på försäkringstagarens för-måga att agera rationellt.

För försäkringsrörelsen började nu ett dilemma ta form. Som jag visat ovan rättfärdigades folkförsäkringens höga omkostnader av dess förmåga att lära arbetarklassen ett rationellt förhållningsätt till sitt trygghetsbehov. Om så var fallet, borde då inte agenterna, och indirekt bolagen, hållas ansvariga för den snedvridning ur socialpolitisk synpunkt som nu kunde konstateras? Hagströms analys präglades av detta dilemma. Å ena sidan försökte han tona ner agenternas roll för vad denna påverkan resulterade i. Enligt Hagström berodde snedvridningen på den metod som livbolagen tvingades ta till för att kompensera för en bristande insikt:

Allt som allt: det är ett faktum, att livförsäkringens välsignelse måste på ett försåtligt sätt ’luras på’ en ej ringa del av bolagets klientel. Lockbetet är det individuella sparandet.105

Axiomet, hellre en bristfällig försäkring än ingen försäkring alls, var alltså fortfarande vägledande. Spartankens dominans skulle enligt Hagström upp-fattas som en nödvändig eftergift, som på sikt skulle generera socialpolitiska värden. Å andra sidan lyfte han fram agentverksamhetens betydelse för att åstadkomma ett sparande i livförsäkringar. I utredningen konstaterades att statistiken tydligt visade att sparsamheten bland mindre kapitalstarka lönta-gare var en ”framtvungen” sparsamhet. Marknadsföringens betydelse för sparande i försäkringar var med andra ord statistiskt säkerställd. Som Hag-ström också kunde konstatera, kunde arbetarens inkomster värvas för spa-rande oavsett om detta vore lämpligt.106 Uppenbarligen hade agenterna också ett ansvar för den snedvridning som skett.

Under den nordiska livförsäkringskongress som hölls 1935 var bolagens delaktighet och ansvar för de rådande bristerna ett givet tema. Svenska lifs aktuarie Håkan Prawitz betonade att ansvaret för problemen, som varit fullt synliga de senaste 30 åren, låg hos bolagen. Folkets direktör konstaterade att om agentverksamheten inte präglades av en anda av socialt ansvar, så be-rodde det på motsvarande brister hos företagsledningen. De Förenades di-rektör Lundberg var av samma uppfattning och konstaterade att roten till problemet var den intensiva konkurrensen som hade verkat omkostnadshö-jande och frammanat osunda metoder i fältarbetet. Lundberg såg ett tydligt orsakssamband; försäkringsdirektörernas kortsynta och egoistiska inställ-ning.107 Tongivande försäkringsmän ansåg alltså att försäkringsbranschen fallit till föga för moralisk risk.

105 SOU 1932:36, s. 118. 106 SOU 1932:36, s. 119, 125, 127, 153. 107 Grip (1987), s. 34–37. Håkan Prawitz var pappa till den kände filosofen Dag Prawitz.

239

Varför var det då så svårt för bolagen att hantera denna fråga? Förklaring-en bör snarast sökas i en föreställd social uppgift som betonade, att ett litet kapital som utbetalades tidigt var bättre än ingen försäkring alls.108 Till ex-empel ansåg Framtiden att bolagets uppgift var att i första hand tillhanda-hålla de försäkringsformer som allmänheten ville ha, och först i andra hand kom skyldigheten att verka för skyddsbehovet. Uppfattningen var att ett bolag aldrig ”bör söka spela rollen av förmyndare”, utan agentens uppgift var att tillgodose alla önskemål, ”även de kortsynt egoistiska”.109 I efterhand konstaterade man också inom försäkringsrörelsen, att bolagen medvetet hade utformat sina tariffer utifrån målsättningen att ”att slå an på allmänheten”. Till detta lades även att agenterna själva var från de kroppsarbetande klas-serna och därför inte benägna att föra fram skyddstanken. Spartanken kom därför att dominera i såväl tariffer som i marknadsföring.110

Min tolkning är alltså, att svaret låg i diskrepansen mellan en socialpoli-tisk målsättning som krävde ett självpåtaget förmyndarskap och en kommer-siell praktik som hyllade frivillighet. Även om försäkringstagarnas förkärlek för ett kortsiktigt sparande spelade in, så var spartankens dominans framför-allt ett resultat av att agenterna med livbolagens goda vilja hade tillåtits att profitera på denna (van)föreställning. Den anpassningsförmåga som försäk-ringsmännen varit måna om att framhålla var alltså roten till problemet. Ur socialpolitisk synpunkt hade dogmen att kunden alltid har rätt fått ett alldeles för stort svängrum.

Omreglering istället för nationalisering Tankarna om statsförsäkring under 1910-talet resulterade aldrig i några in-gripanden från statens sida. När frågan väcktes igen under mitten av 1930-talet kunde kritiken falla tillbaka på mer än 30 års folkförsäkringsverksamhet i Sverige.111 Om den svenska arbetarklassen hade tagit folkförsäkringen till sina hjärtan, så blev det alltmer uppenbart att livförsäkringens idé gått förlo-rad på vägen. Folkbolagen hade lyckats vinna allmänhetens förtroende för livförsäkring som en form av kortsiktigt sparande, vilket i sin tur på sikt hotade legitimiteten i folkförsäkringens socialpolitiska anspråk – statsmak-ternas förtroende för kommersiell trygghet var i fara.

I takt med att situationen blev allt mer ohållbar under 1930-talet intensifi-erades åtgärderna för att påverka folkförsäkringarnas kvalitet. Ett fördjupat samarbete och en självpåtagen likriktning blev nödvändiga inslag för att komma tillrätta med problemen. Professionaliseringen av agentkåren blev nu

108 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 7:21. 109 Framtiden minnesskrift (1936), s. 145–146; Framtiden minnesskrift (1972), s. 183. 110 Framtiden minnesskrift (1972), s. 179–180. 111 Ett flertal aspekter som kritikerna uppfattade som avvikande från en socialpolitisk norm lyftes nu fram. För en sammanfattning av kritiken, se Grip (1987), s. 28–33, 46–47, 68–69.

240

ett nödvändigt svar på den tilltagande kritiken mot livförsäkringen.112 År 1933 kom bolagen slutligen överens om att alla agenter som varit overk-samma de senaste tre åren skulle avskedas, och två år senare slöts en över-enskommelse mellan de svenska livbolagen om ett tak för hur många agenter ett bolag fick anlita. Enligt denna fick det totala antalet ackvisitörer för ett folkförsäkringsbolag inte överstiga 5000 (motsvarande siffra för stor livför-säkring var 3500 agenter). Vid slutet av 1935 hade det totala antalet ombud minskat till ca 56 000.113

Karakteristiskt för utvecklingen under 1930-talet var trots allt att en an-passning av agentsystemet till nya krav gick långsamt.114 En orsak till det är att det fanns en rädsla för att genomdriva en allt för långtgående likriktning. En rädsla som på ett kärnfullt sätt uttrycktes av Hagström i följande ordalag: ”Den naturliga konsekvensen av typiseringsraseriet är socialförsäkringen”. Hagströms poäng var att likriktning skapade grogrund för föreställningen, att staten lika väl kunde utses till förmyndare och fastställa medborgarnas nor-mala försäkringsbehov för att sedan ta ut avgifterna skattevägen med tvång.115 Det fanns alltså ett uppfattat kausalt samband mellan en långtgå-ende likriktning och krav på förstatligande av verksamheten. Samtidigt krävde det politiska läget en långtgående likriktning för att undvika just detta krav.

Kritiken mot försäkringsrörelsen växte snabbt under mitten av 1930-talet och fann ett språkrör i den socialdemokratiske riksdagsmannen Albert Her-mansson, som återkommande motionerade i frågan. Den privata försäkring-ens vara eller icke vara skulle komma att inta en förgrundsplats i den offent-liga debatten under det kommande decenniet.116 För försäkringsmännen blev det allt viktigare att skilja på bruket och missbruket av privat företagsamhet. Folkets direktör beskrev situationen som att två åskådningar kämpade om herraväldet inom försäkringsvärlden. Den ena var den privatekonomiska, där företaget var till för att ge vinst åt aktieägarna och ledningen. Den andra riktningen såg istället företaget som ”ett organ i samhällsarbetets tjänst”, där syftet var att tjäna samhället genom att skydda den enskilde medborgaren.

112 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 44–45; Försäkringsföreningen minnesskrift (1935), s. 92. Om utbildning, se även kapitel 5. 113 Direktörsföreningen minnesskrift (1958), s. 45; För en diskussion av överenskommelsen, se Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), Tillägg till brev 13, s.1, 7–8, 10–11. Överens-kommelsen kom att revideras ett flertal gånger under efterföljande år, se Framtiden minnes-skrift (1972), s. 193–195. 114 För en sammanfattning av åtgärderna se Framtiden minnesskrift (1972), s. 180–183, 185. 115 Se Framtiden minnesskrift (1936), s. 146. Detta dilemma stod i centrum för en omfattande diskussion i Försäkringsföreningen redan 1915, se ”I hvilken utsträckning kan det anses för-delaktigt att äga öfverensstämmelse rörande lifbolagens premier, försäkringsvillkor och öfriga anordningar för rörelsen: Inledningsföredrag av d:r Filip Lundberg”, FFT (1915), s. 108–128. 116 Folksams försäkringsutrednings betänkande (1962), s. 11–20; Grip (1987); SOU 1949:25, s. 45.

241

För sin egen del var Folkets direktör övertygad om att den senare åskådning-en skulle avgå med segern.117

Till skillnad från Folkets direktör var Hermansson däremot av den upp-fattningen att den första linjen redan hade segrat.118 Inte blev det bättre av att livbolaget Victoria efter vidlyftiga spekulationer gick omkull under denna period. Bolagets direktör var i försäkringskretsar dessutom känd för ett ut-svävande liv med Solvalla som bas, sprängstoff som branschen gärna ville undvika att Hermansson slog mynt av.119

Utåt sett fortsatte försäkringsrörelsen, som Grip har visat, att hävda en ofelbarhetsdoktrin, men i huvudsak delade försäkringsmännen och kritiker som Hermansson samma syn på roten till livförsäkringens problem.120 Logi-ken tål att upprepas: Valet av försäkringsform var mindre beroende av den försäkringssökandes önskningar och behov, än av livbolagen och agenternas agerande. De livbolag som tillämpade de mest aggressiva ackvisitionsme-toderna kunde därför också glädja sig åt den största nyanskaffningen. Priset för detta blev en fortsatt stegring av omkostnaderna och ett mindre effektivt skydd.121

En statlig utredning tillsattes 1937, men blev vilande 1940 beroende på andra världskriget. Året därpå motionerades återigen i försäkringsfrågan, vilket ledde till att en ny försäkringsutredning tillsattes 1942. Under tiden som försäkringsutredningen arbetade intensifierades kraven på ett förstatli-gande av försäkringsbranschen. Resultatet av denna kritik blev att ännu en försäkringsutredning tillsattes redan innan den som var igång hade hunnit lämna ett betänkande. Parallellt med 1942 års försäkringsutredning, som i huvudsak tog sikte på en omreglering, arbetade från 1945 således en ny ut-redning som skulle ta ställning till andra alternativ, som skapandet av en konkurrerande statsanstalt eller ett totalt förstatligande av den kommersiella försäkringsverksamheten.

Med 1948 års försäkringslag lades grunden för vad Larsson, Lönnborg och Svärd har valt att beskriva som ”den svenska försäkringsmodellen”. Enligt dessa forskare var den bakomliggande drivkraften till denna långtgå- 117 ”Dagspressens ställning till försäkringsväsendet. Vad kan göras för att vinna större förstå-else hos pressen för försäkringsfrågor?”, NFT (1934), s. 481. 118 Motion AK 1935:249; ”Yttrande i anledning av motionen i Andra kammaren Nr. 249 angående den allmänna försäkringsrörelsens organisation och driftsmetoder. Avgivet av Svenska Försäkringsföreningens sakunnigenämnd den 7 mars 1935”, NFT (1935), s. 269; Albert Hermansson, ”Försäkringsverksamheten och samhället.”, Tiden (1939), nr 11–12, s. 590, 594. Om vinster i försäkringsbranschen, se SOU 1949:25, s. 53. 119 Victoria var en av de fem grundarna till folkbolaget De Förenade. I räntefallets skugga hade bolaget inlåtit sig på äventyrliga placeringar och låtit omkostnaderna vida överstiga vad premierna kunde tåla. Genom olika stödåtgärder påbörjades ett saneringsarbete som pågick mellan åren 1935–1945, se Englund (1982), s. 235–239; Framtiden minnesskrift (1972), s. 176–178, 215. 120 Grip (1987), s. 212. 121 Se Hermanssons kritiska yttrande i 1942 års försäkringsutredning, SOU 1946:34, s. 356.

242

ende reglering den allmänna politiska förskjutning som tog fart under 1930-talet. Socialdemokratins stärkta position ledde till en politiskt orienterad kritik mot försäkringsbranschen som kulminerade 1944 i samband med arbe-tarrörelsens efterkrigsprogram. En punkt på detta program var förstatligandet av all kommersiell försäkringsverksamhet.122

Men som Larsson och hans medförfattare själva konstaterar slöt försäk-ringsrörelsen i huvudsak upp bakom den nya lagen om försäkringsrörelse. Att det fanns ett politiskt intresse bakom regleringssträvandena innebär alltså inte nödvändigtvis att den resulterande lagstiftningen var ovälkommen från branschens sida. Grip skildrar också i detalj hur försäkringsrörelsen, anförda av De Förenades direktör Filip Lundberg och professorn i försäkringsmate-matik Harald Cramér tillsammans med Försäkringsinspektionens chef O A Åkesson, agerade för att förhala och ta kontroll över regleringsfrågan. Uti-från detta perspektiv har Grip analyserat 1948 års reglering, som ett ”värn för branschen” som tillkommit på branschens initiativ.123 Att försäkringsrö-relsen överlag var positiv till den nya lagstiftningen bekräftas också utav det faktum att den enda med principiella invändningar i 1942 års kommitté var Hermansson.124

Gemensamt för denna forskning är att den tar avstamp i den politiserade debatt som tog fart under mitten av 1930-talet. Min tolkning är att 1948 års lagstiftning istället visar på kontinuitet, vilket framgår av två aspekter som låg i livbolagens intresse. Den första aspekten tar fasta på att och hur denna lagstiftning försökte hantera just de problem som folkförsäkringen var upp-hov till. I flera avseenden var regleringen en utveckling av de åtgärder som försäkringsbranschen börjat vidta på ett tidigt stadium. Den andra är hur regleringen fungerade som ett kraftfullt manifesterande av livförsäkringens välfärdsfilosofi.

Förstatligandefrågan avförs från dagordningen Under 1940-talet fanns det konkurrerande statliga livförsäkringsinrättningar i flera delstater i USA och ett flertal andra länder, och efter andra världskri-gets slut inrättades livförsäkringsmonopol i de östeuropeiska staterna. Mo-nopol på återförsäkring infördes också i flera länder. I Frankrike national-iserades efter kriget alla större försäkringsbolag, och den franska staten kon-trollerade efter detta uppåt två tredjedelar av den totala försäkringsverksam-heten.125 122 Larsson m.fl. (2005), s. 22–23, 27–28, 56–57, 75–77. 123 Direktiven till 1942 års försäkringsutredning var skrivna av Åkesson och han föreslog också utredningsmännen. Endast i fråga om den politiska förankringen fick han ge vika. Kommittén kom att bestå av Åkesson själv, försäkringsexperten Harald Cramér, folkbolaget De Förenades direktör Filip Lundberg, folkbolaget Folkets direktör Karl Eriksson, Allmänna Livs direktör Nils Josef Ekwall samt politikern Hermansson, se Grip (1987), s. 94–96. 124 SOU 1946:34, s. 353–361. 125 SOU 1949:25, s. 29–32.

243

I slutändan blev ett förstatligande av livförsäkringen aldrig aktuellt i Sve-rige. Som Grip har visat agerade försäkringsrörelsen målmedvetet för att undvika ett förstatligande. Under 1944 sjösatte försäkringsbranschen sitt eget efterkrigsprogram, där en radikal rationalisering av agentsystemet stod i centrum för de olika åtgärderna. Lundberg och Cramér tog ledningen över detta arbete parallellt med att man agerade som experter i 1942 års försäk-ringsutredning. Försäkringsbranschen var alltså i en god position att påverka och föregripa de krav, som den nya lagstiftningen skulle föra med sig.126 Till detta bör också läggas att utvecklingen utomlands kan ha påverkat i frågan. Under den tid som 1945 års försäkringskommitté arbetade med att ta ställ-ning till ett förstatligande hade tillsatta utredningar i ett flertal länder aviserat att några långtgående planer på statliga ingripanden i den privata försäk-ringsverksamheten inte var att vänta.127

Denna kursförändring har också en annan sida. År 1947 tillsattes ”pens-ionsutredningen” som fick i uppdrag att utreda införandet av en offentlig och allmän tjänstepensionsförsäkring. Försäkringsinspektionens chef Åkesson blev ordförande även för denna kommitté. Året efter att ett förstatligande av den kommersiella sektorn avvisats presenterade denna pensionsutredning sitt förslag om allmän tilläggspension (ATP).128 Starka krafter hade alltså redan satts i rörelse för att på obligatorisk väg ta över en av livförsäkringens hu-vuduppgifter. I samspelet mellan privat och offentlig försäkringsverksamhet ligger därmed en förklaring till varför ledande socialdemokrater under slutet av 1940-talet övergav planerna på ett förstatligande av den kommersiella sektorn.129 På samma gång som försäkringsrörelsen undvek hotet om ett förstatligande hade alltså en process påbörjats som skulle leda till ett partiellt förstatligande tio år senare.

I vilket fall hade socialiseringshotet oskadliggjorts. I 1949 års betänkande tog man enhälligt ställning för att en sanering av branschen kunde uppnås med en enklare metod än ett förstatligande, nämligen en vidgad demokratise-ring inom ramen för den nuvarande företagsstrukturen. Den enda betydande lagändring som utredarna föreslog för livförsäkringen var att försäkringsta- 126 Grip (1987), s. 119–147. 127 Precis som i Sverige var kommittéer tillsatta för att utreda frågan om förstatligande i både Norge och Finland. I Storbritannien hade man – i motsats till vad Beveridge förespråkade (se kapitel 9) – under 1945 meddelat att det inte fanns några planer på ingripanden i den privata försäkringsrörelsen. Även i USA, där vissa delstater bedrev livförsäkring i konkurrens med privata bolag, och i Belgien hade man nyligen förkastat planer på socialisering, se SOU 1949:25, s. 25–29. 128 SOU 1950:33. För en utveckling av detta tema, se Alf Sjöblom, ”Försäkringsrörelsen och ATP” (opublicerad artikel). 129 De socialdemokratiska partimotioner om ett förstatligande av försäkringsväsendet som lades 1945 satte frågor om värdebeständighet och premiereservsystemets brister i centrum. I motionerna konstaterades att dessa problem knappast kunde lösas inom ramen för det enskilda försäkringsväsendet, se Folksams försäkringsutrednings betänkande (1962), s. 16–17. För denna förskjutning av frågan, se även Grip (1987), s. 157–161, 211–212. Se vidare kapitel 9.

244

garna skulle vara representerade även i aktiebolagens styrelse. Den hjälp till självhjälpsplan som mynnade ut i 1948 års lagstiftning hade föregripit de mer långtgående planerna på socialisering.130

En offentlig självreglering I likhet med försäkringsväsendets pionjärer på 1870-talet underkände utre-darna under 1940-talet den fria konkurrensens betydelse för en lämplig ut-veckling. En socialpolitisk målsättning var helt enkelt inte förenlig med ore-glerad konkurrens. Fokus i konkurrensfrågan låg emellertid inte längre på det försäkringstekniska planet, utan denna gång var det den kommersiella verksamhetsformen som hamnade i förgrunden. Det är mot bakgrund av agentverksamheten som lagstiftningen måste ses. Försäkringsbranschen hade hamnat i den bekymmersamma situation som vissa försäkringsmän varnat för under 1890-talet. Den stegrade konkurrensen hade lett till ökade omkost-nader och bristande kvalitet, och det var denna onda cirkel som nu skulle brytas för att återvinna förtroendet för livförsäkringens sociala uppgift.131 Nyckeln låg i en omstrukturering av den samlade agentverksamheten.

I centrum för 1940-talets lagstiftning stod den så kallade skälighetsprinci-pen. Denna princip skulle ersätta konkurrensens funktion som korrektiv och tvinga fram en centralisering och en mer rationell verksamhet. Skälighets-principen hade börjat formuleras av försäkringsexperten Cramér i 1937 års försäkringsutredning och vidareutvecklades i 1942 års utredning av direktör Filip Lundberg.132 I tidigare forskning har man kopplat samman skälighets-principen med kravet på soliditet. Principen framstår då som paradoxal ef-tersom den antas påverka premiesättningen i motsatt riktning.133 Jag håller inte med om denna tolkning. I 1946 års betänkande stipulerade skälighets-principen att försäkringstagarens kostnad skulle stå i proportion till värdet av den avtalade tjänsten. Men, vilket bör understrykas, kostnaden är inte det-

130 Folksams försäkringsutrednings betänkande (1962), s. 18–19; Grip (1987), s. 161, 180, 189; Larsson m.fl. (2005), s. 72–75; SOU 1949:25, s. 52–55, 61–64. I praktiken innebar det att utredarna kom att ta ställning i den gamla principstrid som hade rasat under 1902. Aktiebo-lagen beskrevs som pionjärer, men utredarna var kritiska till att livförsäkringen bars upp av ”enskilda vinstintressen” Enligt utredningens mening var ”livförsäkringens idé” bäst förenlig med den ömsesidiga bolagstypen. 131 SOU 1949:25, s. 35–36, 44. Man anspelade i utredningen på förtroendets goda cirkel; framgång var beroende av en allmän ”good-will” kring rörelsen, vilket i sin tur stimulerade en gynnsam utveckling som var ägnad att skapa tillit. En tankefigur som också präglade agenter-nas utbildning, jmf SOU 1949:25, s. 44 och ansvarsfull anskaffning i kapitel 5. 132 Grip tolkar införandet av denna princip som ett led i branschens strävan att undergräva socialiseringshotet, se Grip (1987), s. 108–109, 111. Men denna princip var inte något helt nytt. Såväl försäkringsmän som utredare tolkade principen som en utveckling av krav som ställdes i den rådande försäkringslagen, se SOU 1946:34, s. 3–5, 34, 70–71. 133 Å ena sidan skulle bolagen tillfredsställa det så kallade trygghetskravet, å andra sidan syftade skälighetsprincipen till att hålla nere premieuttagen, se Larsson (1991), s. 64–65; Larsson m.fl. (2005), s. 65, 76.

245

samma som inbetalade premier, och tjänsten är inte detsamma som försäk-ringsbeloppet.134 För att analysera skälighetsprincipens funktion behöver man skilja mellan nettopremie och bruttopremie.

I praktiken innebar skälighetsprincipen två saker: tydliga regler för vinst-fördelning och krav på sparsamhet i fråga om omkostnader.135 I det förra fallet var det nettopremien som påverkades. Kravet på skälighet innebar ett bekräftande av den praxis av vinstutdelning som branschen själv infört under slutet av 1800-talet.136 Tillsammans skulle alltså soliditetsprincipen och vinstprincipen reglera såväl nettopremien som det ”verkliga” priset. Princi-pen om skälighet legitimerade endast detta förhållande.137 Utifrån kravet på ökad effektivitet var logiken bakom detta synsätt enkel; eftersom aktieutdel-ningar ökade livförsäkringens ”verkliga” kostnad kunde de inte tillåtas.

Kravet på skälighet stod framförallt i en speciell relation till omkostnads-frågan. Till skillnad från de faktorer som styrde nettopremien ansåg utredar-na att omkostnaderna i hög grad var beroende av bolagens egna beslut.138 Vad utredarna framförallt var intresserade av var att tvinga fram en effektivi-sering genom att påverka de faktorer som ökade bruttopremien. I betänkan-det fastställdes att livförsäkringens höga omkostnader och bristfälliga kvali-tet var en direkt konsekvens av det stora antalet agenter.139

Utredarna satte detta i direkt samband med folkförsäkringsverksamheten och konstaterade att då antalet bolag redan var ”mer än tillräckligt” för att tillgodose behovet skulle någon ny koncession för folkförsäkringsverksam-het inte beviljas. Istället ansåg utredarna att det var önskvärt att verksamhe-ten koncentrerades till färre enheter.140 Det primära syftet med en striktare etableringskontroll var alltså att begränsa agentverksamheten. Allmänhetens behov av upplysning skulle vara vägledande för marknadens struktur.141 Ef-

134 I 1946 års betänkande betonades att livförsäkringens ”verkliga” kostnad var inbetalda premier med avdrag för uppkommen vinst, se SOU 1946:34, s. 33–34, 36. 135 SOU 1946:34, s. 35–37. 136 I praktiken innebar det att vinstutdelningar till aktieägare i stort sett helt upphörde, se SOU 1946:34, s. 63–66, 78–79. Ett totalt förbud infördes emellertid först 1982, då hade frågan sedan länge upphört att ha någon praktiskt betydelse eller vara politiskt laddad, se Larson m.fl. (2005), s. 69–72. 137 Kravet på skälighet innebar alltså inte att bolagen skulle sänka nivån på nettopremien och kompromissa med kravet på soliditet. Utan syftet var att förhindra möjligheten att profitera på det nödvändiga överpriset. 138 SOU 1946:34, s. 39. 139 Utredarna lyfte fram flera orsaker till de problem som en mängd fältorganisationer lagrade på varandra medförde, se SOU 1946:34, s. 14, 16; SOU 1949:25, s. 44. 140 SOU 1946:34, s. 140. 141 I 1903 års lagstiftning hade de livbolag som inte uppfyllde vissa materiella krav varit utestängda. Nu utestängdes även nybildningar som inte på förhand kunde åberopa ett allmän-intresse för verksamheten i form av till exempel ”ett utvecklingsfrämjande nytt idéprogram.”, se SOU 1946:34, s. 1–5, 13–15.

246

tersom denna koncessionsprövning bara gällde för nyetableringar var den också till fördel för de etablerade bolagen.142

Folkförsäkringen I fokus för de konkreta åtgärderna i 1946 års betänkande stod folkförsäk-ringen och dess marknadsföringsmetoder.143 Skälighetsprincipen utmynnade i två krav. Det första var att ”samhällets intresse” av en fortsatt propaganda för livförsäkringen skulle vara vägledande för anskaffningsverksamhetens kostnader. Det andra kravet var att ”klientelets behov” av service och inkas-sering skulle vara vägledande för kundtjänstens kostnader.144 I centrum för åtgärderna stod alltså en värdering av folkförsäkringsproduktens immateri-ella sida; upplysning och rådgivning.

Trots en medveten propaganda dominerades anskaffningen under början av 1940-talet fortfarande av korta betalningsterminer. Utredarna ansåg emel-lertid att den stigande levnadsstandarden eliminerat behovet av framförallt veckopremier.145. Eftersom Trygg var det enda bolaget som fortfarande ny-anskaffade livförsäkring med veckopremier fick bolaget möjlighet att klar-göra sin ståndpunkt inför kommittén. Trygg hävdade att man var det enda folkbolaget som på allvar hade nått ned till de sämst ställda befolkningsskik-ten, där människor levde ”ur hand i mun”. Den enda möjligheten för dessa personer att finansiera en livförsäkring var personlig inkassering av små summor på avlöningsdagen. Bolagets uppfattning var att det borde anses som en ”betydelsefull social uppgift” att sprida livförsäkringen till dessa kretsar.146 Försvaret löpte efter de gängse banorna med argumentet att spri-dandet av livförsäkringsidén hade ett egenvärde.

Utredarna menade å sin sida att Tryggs hållning istället aktualiserade ett annat problem. De personer som enligt Tryggs uppfattning av nödvändighet krävde denna arbetsmetod var i hög grad representanter för samhällsgrupper, som var beroende av det allmännas hjälpverksamhet i olika former. För utre-darna var det tveksamt om dessa personer överhuvudtaget borde tillföras det privata försäkringsväsendets klientel:

142 De etablerade bolagen slapp att ta hänsyn till konkurrens från nya aktörer på marknaden. Att det var nödvändigt med hårdare koncessionsvillkor hade varit en utgångspunkt för Åkes-son och de tillsatta utredningsmännen i 1942 års kommitté. De hårdare villkoren hade också förankrats hos livbolagen, se Grip (1987), s. 102–103. 143 Utredarna konstaterade att en väsentlig minskning av folkförsäkringens omkostnader endast kunde ske genom en effektivisering av anskaffnings- och inkasseringsarbetet, se SOU 1946:34, s. 134. 144 SOU 1946:34, s. 39; SOU 1949:25, s. 44. 145 SOU 1946:34, s. 118–121. 146 SOU 1946:34, s. 121–122.

247

Medel som härröra från den sociala understödsverksamheten torde icke vara avsedda för finansiering av livförsäkringsskydd genom en enskild försäkrings-inrättning, särskilt icke i fall då försäkringens art medför högre kostnader.147

Sedan utredarna klart formulerat åsikten att behovet av denna tjänst inte var förenlig med skälighetsprincipen, så svarade Trygg i ett officiellt med-delande att man helt skulle upphöra med anskaffningen av veckopremier från och med 1946. Motiveringen bakom detta beslut visar på en helom-vändning från Tryggs sida. Bolaget betonade nu att de besvär som var för-knippade med veckopremiesystemet klart utvägde nyttan med att tillfreds-ställa det eventuella behov som fortfarande förelåg. Man lyfte också konkret fram det sociala perspektiv som kritiken mot folkförsäkringen vilat på:

Försäkringar med veckopremier äro en relativt dyrbar försäkringsform, och det har från många håll med skärpa framhållits, att det är olämpligt, att de ekonomiskt svagaste i samhället skola behöva betala ett så högt pris för sitt försäkringsskydd.148

Detta uttalande från Tryggs sida var ett definitivt brott med det ideal, som satte själva spridningen av livförsäkringsidén främst. I tidigare forskning har man satt folkförsäkringens succesiva avveckling i samband med förbättrade levnadsförhållanden. Men det var inte ”behovet” i sig som styrde Trygg bort ifrån veckopremier, utan det tryck som utredarna utövade. Uppenbarligen fanns det efterfrågan på veckopremier oavsett behovet av denna verksam-het.149 Att Trygg valde att avveckla ett av folkförsäkringens mest karakteris-tiska system var ett beslut med politiska förtecken.

Även om utredarna själva tog fasta på agenternas provisionslusta som en huvudförklaring till folkförsäkringens brister, var provisionssystemet i sig aldrig uppe till diskussion. Genom att fokusera på utbildningens betydelse söktes förklaringarna till problemen framförallt på individnivå. Om bristande utbildning kunde fastställas som roten till problemet, så låg också ett univer-salbotemedel nära till hands, en förbättrad utbildning.150 Inga särskilda åtgär-der föreslogs därför i fråga om agentsystemets organisering. De krav på ut-bildning som ställdes var helt i linje med de ideal som präglade försäkrings-branschens utbildningskurser; agenten skulle agera som rådgivare och väg-ledas av behovsprincipen.151 De försäljningsmetoder som lärdes ut hade

147 SOU 1946:34, s. 122. 148 SOU 1946:34, s. 123. 149 För Hermansson bekräftade den stora skillnaden mellan folkbolagen på denna punkt att försäkringstagarna i högre grad påverkades av andra faktorer än deras ”önskemål” och egen ”fria vilja”, se 1946:34, s. 359. Jmf Larsson (1991), s. 39–40, 94–95. 150 SOU 1946:34, s. 115, 136; SOU 1949:25, s. 151, 163–164. 151 SOU 1946:34, s. 115–116.

248

också statsmakternas fulla stöd.152 Lösningen som förespråkades var alltså mer av samma sak, och i slutändan var det genom rätt utbildning och ett noggrant urval av agenterna som livförsäkringens sociala uppgift skulle säk-ras.

Resultatet av de omfattande utredningarna blev, sett i relation till de åt-gärder som kritikerna förespråkat, ett milt reformprogram. Den omdiskute-rade folkförsäkringsfrågan skulle hanteras utifrån behovsprincipen och råd-givningsidealet.153 Reformprogrammet hyste stor tilltro till utbildning och självsanering.

Försäkringsrörelse är socialpolitik Föreställningen om livförsäkringen som ett viktigt samhällsintresse intog en nyckelposition i 1940-talets försäkringsutredningar. I detta sammanhang betonade man att det förelåg en växelverkan mellan den privata försäkring-ens expansionsförmåga och en gynnsam samhällsutveckling; livförsäkringen bidrog till ett allmänt välstånd, vilket också var verksamhetens främsta jordmån.154 Regleringen motiverades utifrån samma grundtanke som 1903 års lagstiftning; livförsäkringsproduktens komplexa och svårgripbara natur. Köparen saknade helt enkelt möjlighet att bedöma relationen mellan varans pris och dess värde. Eftersom den privata försäkringen ingrep på djupet i samhällslivet, som utredarna uttryckte det, var det därför ”naturligt” att ställa krav på en effektiv offentlig tillsyn.155

Utifrån kravet på skäliga premienivåer befästes också den praxis av risk-differentiering som var karakteristisk för livförsäkringen. Uppfattningen var att det inte var förenligt med skälighetsprincipen att belasta de friska försäk-ringstagarna med högre premier för att skapa en möjlighet för sjuka personer att försäkra sig på samma villkor.156 Den statliga utredningen legitimerade därmed den rättviseprincip som livförsäkringen baserades på.

Utredarna lyfte också fram den uppfostrande sidan av den sociala uppgif-ten. Försäkringsverksamhetens socialpolitiska uppdrag beskrevs i termer av att sprida insikten om ”nyttan” och ”nödvändigheten” av att skydda sig själv och de sina mot risker av skilda slag och att överföra denna insikt till nya generationer.157 Försäljningsverksamheten fick på så vis en utbildningspoli-tisk inramning. För folkbolagen innebar det en legitimering av verksamhet-

152 Försäkringsinspektionens befattningshavare hade också deltagit som lärare och föreläsare i denna kursverksamhet, se SOU 1949:25, s. 163–166. 153 SOU 1946:34; s. 136–137; 1949:25, s. 202–203, 205–206. 154 SOU 1946:34, s. 13, 155; 1949:25, s. 33–34. 155 I bägge utredningarna konstaterades att försäkringstagarna i regel saknade förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik som särskilt livförsäkringen vilade på. Dessutom tedde sig själva försäkringsbrevet så svårbedömt för den enskilde att han svävade i villfarelse om hans behov av försäkringsskydd blivit täckt, se SOU 1946:34, s. 13; SOU 1949:25 s. 35–36. 156 SOU 1946:34, s. 60–61. 157 SOU 1946:34, s. 155–156.

249

ens folkbildande potential, och agenternas uppgift var att lära ut personligt ansvar som dygd till arbetarklassen.

Betänkandet 1949 uttryckte kärnfullt livförsäkringens mål och medel i en passus liksom ett eko av Sven Palme: ”Målet är ändamålsenligt, solitt och billigt försäkringsskydd, medlet affärsmässigt organiserad men samtidigt socialt inriktad företagsdrift.” Som ett bekräftande av detta ideal betonade utredarna det svenska försäkringsväsendets ledande position i världen, något som man hade försäkringsmännens ansvarskänsla och framsynthet att tacka för.158

Sammanfattning I tidigare forskning har man analyserat framväxten av en reglerad marknad med utgångspunkt i olika motivförklaringar. Jag har istället i detta kapitel tolkat denna process utifrån hur olika intressen samverkade i etablerandet och försvarandet av aktuarieförsäkring som norm och praktik. Syftet har varit att tillföra en tolkning som tar fasta på de långa linjerna. Jag har argu-menterat för att tre teman var vägledande för regleringssträvanden inom försäkringsrörelsen: reglering som ett självförsvar mot problem som upp-kommit inom branschen, som ett föregripande agerande för att hantera dessa problem samt som ett uttryck för marknadsföring i syfte att värna och sprida livförsäkringsidén. De två primära drivkrafter som påverkade regleringen av försäkringsmarknaden var konkurrens och moralisk risk.

Under 1890-talet var det målsättningen att sprida livförsäkringen till de mindre bemedlade som påverkade utvecklingen. Denna målsättning resulte-rade i en maktkamp inom den kommersiella sektorn. Det stora hotet för ak-tiebolagen låg i införandet av ett fördelningssystem på livförsäkringsmark-naden. 1903 års lagstiftning tillkom på de etablerade bolagens initiativ, som en form av självförsvar mot de mer radikala försöken att bedriva privat arbe-tarförsäkring. Under samma period introducerade de nya folkbolagen en ny typ av konkurrens. Det system för marknadsföring, som visade sig vara en nödvändig förutsättning för livförsäkringens demokratisering, skulle i för-längningen utgöra det största hotet mot försäkringsbranschens överlevnad. Livförsäkringens sociala målsättning och den institutionella utformningen gick olika vägar, och kritiken mot folkförsäkringen blev till en kritik mot hela försäkringsrörelsen. 1948 års lagstiftning var ett självförsvar mot de problem som en omfattande agentverksamhet förde med sig.

Lagstiftningen 1903 syftade till att undvika den förtroendekris för livför-säkringen som var att vänta om kommersiella bolag tilläts experimentera med alternativa riskhanteringssystem. Denna förtroendekris var i huvudsak av kommersiell natur; det var förtroendet mellan försäkringsrörelsen och 158 SOU 1949:25, s. 39.

250

försäkringstagarna som stod på spel. Den nya lagstiftningen 1948 syftade till att undvika ett förstatligande genom att återupprätta ett förlorat förtroende för livförsäkringens sociala uppgift. Denna kris var istället av politisk natur; det var förtroendet mellan försäkringsrörelsen och staten som var i fara. I bägge fallen var syftet att föregripa en förtroendekris som skulle hämma branschens utveckling, och resultatet blev en ökad samverkan mellan såväl bolagen, som mellan bolagen och staten.

Regleringen kom i bägge fallen att fylla två viktiga funktioner som låg i försäkringsrörelsens intresse. Den första var ett bekräftande av aktuarieför-säkring som socialpolitisk norm och en artikulering av livförsäkringens soci-alpolitiska funktion. Att livförsäkringens sociala budskap i den senare fasen togs över av en socialdemokratiskt betonad statsapparat gav om något denna verksamhet ökad legitimitet. Det blev på sätt och vis staten som drog konse-kvenserna av försäkringsrörelsens självbild fullt ut. Den andra funktionen var att hantera verksamhetens brister utan att förändra systemet i grunden. Regleringen slog fast att en agentintensiv marknadsföring gick att kombinera med samhällsnyttig rådgivning.

Konkurrens och moralisk risk Livförsäkring som affärsverksamhet var beroende av allmänhetens förtro-ende. Denna sårbarhet var försäkringsbranschens akilleshäl och det fanns därför ett gemensamt intresse av att hålla ett kortsiktigt profitintresse i schack. Om konkurrensen mellan bolagen å ena sidan främjade nya grepp på marknaden, så utgjorde den å andra sidan ett ständigt hot mot förtroendet för livförsäkringen. Livförsäkringen utsatte inte bara allmänheten för moralisk risk, utan även försäkringsmännen. Regleringssträvanden syftade till att skapa en balans mellan profitintressen och en social uppgift.

Föreställningar om förtroendets betydelse för verksamheten utövade en strukturerande inverkan på den framväxande försäkringsbranschen. Det var denna faktor som drev de första aktiebolagen närmare varandra, och resulta-tet blev en långtgående informell reglering mellan de första aktiebolagen. Under mitten av 1870-talet fördjupades samarbetet i syfte att tvinga fram en omfattande offentlig reglering. Målsättningen var att upphöja det självpå-tagna informella samarbetet till status av formell reglering. Det är under denna period som försäkringsbranschen går från att vara en samling bolag till att i högre grad börja agera som en kollektiv aktör med en gemensam agenda. Karakteristiskt för denna nya försäkringsrörelse var ett nära samar-bete med statsapparaten. Statliga och privata intressen flätades samman och på personnivå hade ett flertal nyckelpersoner intressen och lojaliteter i både stat och näringsliv.

Med 1903 års lagstiftning lades livförsäkringens mål och medel fast. Reg-leringen blev en grundpelare i branschens strävan efter att etablera förtro-ende för livförsäkringen som ett socialpolitiskt projekt. Manifesterandet av livförsäkringen i termer av en social rörelse var ett nödvändigt inslag i

251

marknadsföringen av försäkringsidén under slutet av 1800-talet. Detta ska-pade också en plattform för kritik mot allt som i praktiken avvek från livför-säkringens ideella karaktär. Etablerandet av en omfattande agentverksamhet bidrog under början av 1900-talet till en konkurrenssituation, som ökade spänningen mellan en socialpolitisk målsättning och en kommersiell verk-samhetsform. Försäkringsbranschen vidtog självmant åtgärder för att hands-kas med problemen, men det var först i pressade situationer som man kunde enas om mer långtgående åtgärder. Det fanns dock en gräns för vilka åtgär-der som var möjliga. Att överge den provisionsbaserade löneformen eller systemet med biförtjänstagenter var helt verklighetsfrämmande för ledande försäkringsmän.

Å ena sidan var 1948 års lagstiftning ett resultat av en politiskt orienterad kritik, som tog fasta på diskrepansen mellan folkförsäkringens sociala upp-gift och effekterna av det agentsystem som folkförsäkringen lanserade. Men en liknande kritik hade varit verksamhetens ständige följeslagare och kan därför inte förklaras enbart utifrån partipolitik. Å andra sidan var lagstift-ningen en förlängning av de åtgärder som försäkringsrörelsen själva börjat vidta på ett tidigt stadium för att komma tillrätta med problemen. På sätt och vis hjälpte den politiskt orienterade kritiken branschen på traven med att enas kring ett nödvändigt reformprogram. Med hjälp av staten genomförde tongivande försäkringsmän de genomgripande åtgärder, som det var svårt att tvinga fram genom överenskommelser. Lagstiftningen framtvingade ett när-mande mellan den sociala uppgiften och den kommersiella verksamhetsfor-men. Den rättsliga regleringen låg på så sätt i linje med den välfärdsfilosofi som försäkringsrörelsen själv formulerat.

252

8. Kampen om arbetarnas gunst

Samma år som Trygg grundades skyllde direktören för Union folkförsäk-ringens misslyckande på den stora omfattning som den ideella sektorn hade vid denna tid. När kommersiella aktörer försökte sprida livförsäkringsidén till arbetarklassen upptäckte de att arbetarna redan tagit saken i egna händer:

Villigt erkännes att mina förhoppningar om en efter våra förhållanden lika lif-lig omfattning af folkförsäkringstanken i detta land, som t. ex. i England eller Tyskland, har i detta af uttaxeringsföreningar, begrafningskassor, hundra- och tusenmannaföreningar öfversvämmade land gäckats [...]1

Under 1800-talets andra hälft hade det i arbetarkretsar startats ett stort antal understödsföreningar; en ny folkrörelse hade börjat blomstra. Understöds-föreningar var det trygghetsalternativ som låg närmast livförsäkringen. De byggde båda på frivillighet som ideal och delade samma socialpolitiska mål-sättning, och efterhand kom de också att basera sin verksamhet på aktuarie-systemet. Skillnaden mellan dessa alternativ kom framförallt att ligga i den affärsmässiga dimensionen. Förhållandet mellan kommersiell och ideell livförsäkringsverksamhet kom att regleras i lag; för lagstiftaren var det en fråga om att definiera vilken typ av verksamhet som respektive sektor fick syssla med och med vilka medel denna verksamhet fick marknadsföra sig. Begreppet affärsmässig kom att spela en avgörande roll som kriterium för denna gränsdragning.

I detta kapitel studerar jag förhållandet mellan livförsäkring som kom-mersiell verksamhet och livförsäkring som ideell verksamhet. Hur definiera-des gränsen mellan ideell och kommersiell verksamhet? Vilken påverkan utövade försäkringsrörelsen på gränsdragningen? Hur förändrades förhållan-det mellan dessa privata trygghetsalternativ över tid? Vilken påverkan hade den ideella sektorn på folkförsäkringens utveckling?

1 Detta citat är hämtat från ett öppet brev i facktidskriften Gjallarhornet, författat av Nordiska Folkförsäkringsbolaget Unions direktör Olof Thorelli, se ”Nordiska Folkförsäkringsbolaget Union.”, Gjallarhornet (1899), nr 23, s. 197–198.

253

Den ideella sektorn I den mån den ideella sektorn för försäkringsverksamhet har uppmärksam-mats i tidigare forskning så har sjukförsäkringen stått i centrum. Denna verk-samhet har på en och samma gång beskrivits som folkrörelsernas folkrörelse och en bortglömd folkrörelse. Orsaken till beskrivningen folkrörelsernas folkrörelse är den stora omfattning som den frivilliga sjukförsäkringen hade redan vid slutet av 1800-talet. Under sin höjdpunkt i början av 1950-talet var drygt hälften av Sveriges vuxna befolkning medlemmar i en sjukkassa. Att denna rörelse samtidigt kan kallas för en bortglömd folkrörelse beror på att denna ideella verksamhet efter 1955 omvandlades till en allmän obligatorisk sjukförsäkring. Forskare som studerat sjuk- och begravningskassor har näst-an uteslutande fokuserat på den sjukförsäkringsverksamhet som dessa kassor bedrev.2 Det saknas därför i stort sett helt en diskussion kring den livförsäk-ringsverksamhet som var en integrerad del av kassornas verksamhet. En förklaring till denna forskningslucka är alltså forskningens inriktning på välfärdsstaten, och en bidragande orsak är den ideella livförsäkringens ringa omfattning under andra hälften av 1900-talet. En implicit utgångspunkt i aktuell forskning är att detta förhållande varit konstant. Utan att studera den ideella sektorn närmare antar man att denna verksamhet var relativt obefint-lig, när de kommersiella bolagen och staten gav sig på arbetarförsäkring vid sekelskiftet 1900.

Exempelvis väljer Eriksson att helt utelämna understödsföreningar i sin analys av livförsäkringens utveckling i Sverige. Hon konstaterar att i Eng-land och Tyskland rådde det en konkurrenssituation mellan folkförsäkringen och understödsföreningar, men hävdar dock att situation var annorlunda i Sverige. Även om de första försäkringsbolagen arbetade sida vid sida med understödsföreningar under en längre period, så var föreningarnas mark-nadsandel begränsad och förmånerna väldigt blygsamma, och Eriksson anser därför att man kan bortse från den ideella sektorn.3

Bäcklund och Lilja visar däremot att arbetarklassens sparande i under-stödsföreningar faktiskt var omfattande under början av 1900-talet, och i äldre forskning finner man också en annan bild. I Lindebergs standardverk framträder en omfattande ideell sektor för livförsäkringsverksamhet, och Bergander konstaterar att det vid sekelskiftet 1900 förelåg en konkurrenssi-tuation mellan livförsäkringsbolagen och understödsföreningarna.4 Det sak-nas dock en studie av hur denna konkurrenssituation såg ut och hur försäk-ringsrörelsen agerade i denna fråga. 2 Lindeberg (1949), s. 119; SOU 1970:23, s. 61. Om sjuk-och begravningskassor och sjukför-säkringens utveckling se Lindeberg (1949), Lindqvist (1990), Johansson (2003). Av dessa är det i stort sett bara Lindeberg som diskuterar begravningsförsäkring. 3 Eriksson (2011), s. 11. 4 Bergander (1967), s. 342; Bäcklund & Lilja (2014), s. 630, 637–640, 643–645; Lindeberg (1949).

254

Den ideella sektorns utveckling Det är inte helt enkelt att få ett grepp om livförsäkringsverksamhet inom den ideella sektorn. Statistiken är bristfällig och bygger i hög grad på uppskatt-ningar, och verksamheten bedrevs dessutom i ett flertal olika former där det försäkringstekniska inslaget skiftade markant.5 I denna framställning använ-der jag begreppet understödsverksamhet för att beteckna alla ideella före-ningstyper. Sjukkassor betecknar föreningar som bedrev sjukförsäkring i kombination med livförsäkring; en övervägande majoritet av alla medlem-mar var livförsäkrade i sjukkassorna.6 Livförsäkringsföreningar används som term för föreningar som enbart meddelade kapitalförsäkring för dödsfall eller pensionsförsäkring.

I Stockholm fanns det 1850 inte mindre än 56 stycken sjukkassor och 27 livförsäkringsföreningar. Fem år innan det första moderna livförsäkringsbo-laget grundades i Sverige hade en ideell livförsäkringsverksamhet börjat få fotfäste i samhällets breda lager. Karakteristiskt för de understödsföreningar som under 1870-talet började bildas inom arbetarkretsar var att de i allmän-het var öppna, och att de sökte sina medlemmar bland arbetare. Att fackföre-ningarna inte bildade understödsföreningar i större utsträckning berodde, menar Lindeberg, på att dessa öppna föreningar redan nått en så stark ställ-ning.7 Under mitten av 1880-talet var den ideella sektorns omfattning betyd-ligt större än den kommersiella verksamheten vid denna tid. Sett till antalet medlemmar var understödsverksamheten ungefär sex gånger större än för-säkringsbranschen.8 Tabell 8.1 är en summarisk sammanställning av den ideella livförsäkringens utveckling.

5 Understödsverksamhet, eller understödsföreningar, betecknar den brokiga skara av före-ningstyper som existerade under slutet av 1800-talet. Bland dessa ingår livförsäkringsför-eningar, uttaxeringsföreningar, självhjälpsföreningar, sjukkassor, sjuk-och begravningskassor, begravningskassor, hundra- och tusenmannaföreningar, pensionskassor, ränte- och kapitalför-säkringsanstalter och så vidare. För exempel på olika föreningstyper, se Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 5–12. 6 År 1930 lämnade fortfarande 91 procent av sjukkassorna begravningshjälp, vilket betyder att uppemot en femtedel av den vuxna befolkningen hade tillgång till begravningsförsäkring, se Lindeberg (1949), s. 257–259. 7 Lindeberg (1949), s. 52, 88–89, 432–434; Söderberg (1935), s. 87, 439–440, 502–503, 515–516; SOU 1970:23, s. 35, 71. Inom ideell verksamhet skiljer man mellan öppna och slutna föreningar. Öppna föreningar kunde alla att söka till, medan slutna föreningar i regel var begränsade till ett yrke och en geografisk plats. 8 1884 lämnade 870 stycken understödsföreningar med 114 270 medlemmar såväl sjukhjälp som begravningshjälp, samt 83 föreningar med 17 790 medlemmar enbart begravningshjälp. Medräknades alla som på grund av eget eller anhörigas medlemskap hade begravningsförsäk-ring var antalet 153 000, eller 3,3 procent av befolkningen, se Lindeberg (1949), s. 287.

255

Tabell 8.1: Förhållandet mellan den ideella och kommersiella sektorn för livförsäk-ring. Ideella sektorn Kommersiella sek-

torn Årtal Antal

förening-ar

Antal försäkringar

Föreningstyp Antal försäkringar

1884

22 100 950 130 000 Understöd

1899 – 75 000 Kapitalförsäkring 141 000 1 300 225 000 Sjukkassor – 200 000 Pensionsanstalter

1910 – 120 000 Pensionskassor 710 000 (288 000 folkförsäkringar) – 188 000 Kapitalförsäkring

2 400 630 000 Sjukkassor 1931 – 1 milj. Sjukkassor 1935 – 700 000 Kapitalförsäkring 2,7 milj. (1,5 milj.

folkförsäkringar) – 1 milj. Livförsäkringsföreningar totalt

Källor: Betänkande (1910); Bergander (1967); Lindeberg (1949); SOU 1946:34; SOU 1970:23. Under slutet av 1890-talet började försäkringsrörelsen konkurrera på allvar med den ideella sektorn, men exakta statistiska uppgifter är dock svåra att få fram. Inom försäkringsrörelsen uppskattade man att det fanns uppemot 75 000 personer försäkrade i så kallade uttaxeringsföreningar som tillämpade ett renodlat fördelningssystem. Det var lika mycket som hälften av alla försäk-ringstagare i kommersiell verksamhet.9 Till denna siffra tillkommer den liv-försäkringsverksamhet som bedrevs av sjukkassor. År 1899, samma år som Trygg grundades var över 225 000 personer medlemmar i sjukkassor som registrerat sig i enlighet med 1891 års sjukkasselag.10 Dessutom fanns det olika former av pensionsanstalter och stiftelser som utdelade understöd till över 200 000 personer vid sekelskiftet.11 Denna statistik tar inte hänsyn till eventuell överlappning mellan sjukkassor och andra understödsföreningar. I statistiken redovisas samtidigt endast sjukkassor som valt att registrera sig. Trots allt kunde understödsverksamheten vid sekelskiftet visa upp betydligt fler medlemmar än det sammanlagda antalet försäkringstagare inom den kommersiella sektorn. Understödsverksamheten hade således ett kraftigt försprång jämfört med den folkförsäkringsverksamhet som nu etablerades.

9 ”Den svenska lifförsäkringsverksamheten under år 1902.”, Gjallarhornet (1903), nr 1, s. 4–5. Denna siffra upprepas även i senare framställningar, se Bergander (1967), s. 342; Hägg (1998), s. 230. 10 År 1899 var det 1 272 föreningar med sammanlagt 225 133 medlemmar. 1901, året då De Förenade bildades, var antalet föreningar 1 621 och medlemsantalet 293 540, 1903 omfatta-des 95,7 procent av alla medlemmar i registrerade sjukkassor av livförsäkring, se Lindeberg (1949), s. 220, 303. 11 Bergander (1967), s. 342.

256

I 1910 års betänkande angående lagen om understödsföreningar ges en mer tillförlitlig statistik över understödsföreningsverksamhetens omfattning. Pensionskassorna hade vid denna tid ungefär 120 000 medlemmar och öv-riga understödsföreningar som meddelade kapitalförsäkring hade tillsam-mans över 188 000 medlemmar.12 År 1910 fanns det, enligt socialstyrelsens statistik, över 630 000 medlemmar fördelade på ca 2 400 sjukkassor, vilket innebar att 13,4 procent av samtliga vuxna invånare var med i en kassa.13 Samtidigt som folkförsäkringen under en tioårsperiod hade expanderat kraf-tigt hade också understödsverksamheten fortsatt att utvecklas. Det samman-lagda antalet medlemmar i livförsäkringsföreningar var fortfarande högre än antalet försäkringstagare i folkförsäkringsbolagen. Räknar man in sjukkas-sorna var understödsverksamhetens omfattning fortfarande större än hela den kommersiella sektorn. Den ideella sektorn intog – sett utifrån antalet med-lemmar – en ledande position som förmedlare av livförsäkring som trygg-hetslösning.14

Den kommersiella sektorn med folkförsäkringen i spetsen tog under den efterföljande perioden snabbt in försprånget. År 1930 var antalet medlemmar i registrerade sjuk- och begravningskassor över 1 miljon, vilket motsvarade 21,2 procent av rikets vuxna befolkning.15 Efter 1931 fick de erkända sjuk-kassorna inte längre meddela livförsäkring. Om vi går ett par år framåt till 1935 var ca 700 000 personer medlemmar i föreningar för kapitalförsäkring, och det totala antalet medlemmar i understödsföreningar, medräknat pen-sionskassor och icke erkända sjukkassor, var ca 1 miljon.16 Folkförsäkringen var nu en och en halv gånger större sett till antalet försäkringstagare, och hela den kommersiella sektorn nästan tre gånger så stor som den ideella sek-torn. Jag menar att försäkringsrörelsens aktiva arbete för att begränsa den ideella sektorn utgör en viktig del av förklaringen.

12 Den statistiska genomgången begränsade sig till föreningar med fler än 1000 medlemmar eller föreningar med ett försäkringsbelopp över 1000 kr. Antalet understödsföreningar med mer än 1000 medlemmar som meddelade livförsäkring var 33 stycken och hade tillsammans 188 375 medlemmar, se Betänkande (1910), s. 103–105, 132–135. 13 632 005 medlemmar fördelade på 2 426 sjukkassor, se Lindeberg (1949), s. 249, 439. 14 En brasklapp är den överlappning mellan sjukkassor och understödsföreningar som kan förekomma i den statistik jag redovisat. Det var inte heller helt ovanligt att man var medlem i mer än en understödsförening. Exempelvis tillhörde uppskattningsvis ungefär en sjättedel av de försäkrade mer än en sjukkassa 1906. Samtidigt fanns det också försäkringstagare inom den kommersiella försäkringen som hade mer än en försäkring. Några exakta uppgifter på det faktiska antalet medlemmar eller försäkringstagare är inte möjligt att få fram. I statistiken ingår inte heller de understödsföreningar eller sjukkassor som valde att stå utanför lagens skydd. Oavsett så är det i huvudsak förhållandet i stora drag mellan verksamheterna som är min huvudpoäng. Lindeberg (1949), s. 229; Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 99. 15 Lindeberg (1949), s. 257, 259. 16 Det totala medlemsantalet utan erkända sjukkassor var 1 022 346. Antalet medlemmar i föreningar för kapitalförsäkring var 692 530; se SOU 1970:23, s. 41, 162.

257

Tre hotbilder Förhållandet mellan understödsföreningar och livbolag kan delas in i tre överlappande faser. Från slutet av 1880-talet fram till 1903 utgjorde under-stödsverksamheten ett indirekt hot mot försäkringsrörelsen. De äldre aktie-bolagen var under denna period rädda för att det fördelningssystem som understödsföreningar tillämpade skulle sprida sig till den kommersiella sek-torn. Denna fas, som jag avhandlade i kapitel sju, kulminerade i den stora principstriden och lagen om försäkringsrörelse 1903. Nästa fas förlägger jag till åren före sekelskiftet 1900 fram till den offentliga reglering av under-stödsföreningar som genomfördes under början av 1910-talet. Under denna period utgjorde understödsföreningarna ett konkret hot då de hamnade i di-rekt konkurrens med de första folkförsäkringsbolagen. Det är framförallt denna fas som avhandlas i detta kapitel. Efter regleringen expanderade den kommersiella sektorn kraftigt samtidigt som utvecklingen av ideell livför-säkringsverksamhet stagnerade. Under denna period fortsatte understödsför-eningsverksamheten att vara ett potentiellt hot.

Understödsverksamheten under press Frågan om gränser mellan olika trygghetsalternativ kom att bli en av de vik-tigaste som behandlades i lagförslag och utredningsarbete från slutet av 1880-talet. I första hand handlade det om att skapa en gränsdragning mellan kommersiell och ideell verksamhet. Men denna fråga kom också att handla om hur förhållandet mellan sjuk- och livförsäkring skulle regleras. Denna strävan resulterade i tre separata lagstiftningar med betydelse för livförsäk-ringsverksamhet: lagen om försäkringsrörelse 1903, lagen om sjukkassor 1910 och lagen om understödsföreningar 1912. En av de frågor som debatte-rades flitigast var huruvida det skulle införas ett tak på den ideella sektorns utfästelser och var denna gräns i så fall skulle dras. Tabell 8.2 ger en översikt över de lagstiftande åtgärder som ledde fram till en reglering av den ideella sektorn.

258

Tabell 8.2: Den ideella sektorns reglering och begränsningar av förmåner. Årtal Händelse Begränsning av förmåner från kapitalförsäk-

ring inom den ideella sektorn 1888 Arbetarförsäkringskommitténs

förslag till lag för sjukkassor 200 kr för sjukkassor

1891 Sjukkasselag Inga begränsningar 1897 Kommittéförslag till lag om

försäkringsrörelse Under 1000 kr för ideell verksamhet Över 1000 kr för kommersiell verksamhet

1903 Lagen om försäkringsrörelse Inga begränsningar. Begäran om utredning i frågan

1905 Förslag till lag om understöds-föreningar (gällde även sjuk-kassor)

500 kr för understödsverksamhet som inte upp-fyller vissa försäkringstekniska krav. Ingen begränsning för den verksamhet som är godkänd

1907 Förslag till ny lag för sjukkas-sor

500 kr för sjukkassor som inte uppfyller vissa försäkringstekniska krav. Ingen begränsning för den verksamhet som är godkänd

1909 Förslag till ny lag för sjukkas-sor

500 kr för registrerade sjukkassor

1910 Lag om sjukkassor 200 kr för registrerade sjukkassor 1910 Betänkande om lag för under-

stödsföreningar 1000 kr för registrerade livförsäkringsföreningar

1912 Lag om understödsföreningar 300 kr för registrerade livförsäkringsföreningar med icke godkända stadgar 2000 kr för registrerade föreningar med god-kända stadgar

Källa: Betänkande (1910); Lindeberg (1949); SOU 1970:23.

Försäkringsbranschen involveras Understödsverksamheten diskuterades första gången i Försäkringsföreningen 1880. Redan då kunde man konstatera att försäkringsrörelsens obetydliga framgång bland arbetare berodde just på arbetarnas fallenhet för att sluta sig samman i små föreningar. Man var också överens om att livbolagen borde ta över denna verksamhet, och den lösning man föreställde sig var etablerandet av folkförsäkringsverksamhet. Förebilden var folkförsäkringens pionjär, det engelska bolaget Prudential.17 Spridningen av understödsföreningar diskute-rades återigen i Försäkringsföreningen 1887, men man föreslog dock inga konkreta åtgärder för att motverka denna utveckling. Orsaken var att de etab-lerade aktiebolagen och understödsföreningarna fortfarande vände sig till olika målgrupper. Fokus låg istället på att motverka en spridning av fördel-ningssystemet till den kommersiella sektorn.18

Sammankopplingen av sjukförsäkring med begravningsförsäkring hade en lång tradition inom den ideella sektorn, och att kunna erbjuda bägge dessa

17 ”hvilka åtgärder äro att förorda för befordran af försäkringsväsendets utveckling i vårt land?”, FFT (1881), s. 18–19; ”Om engelska bolaget Prudential’s industrial branch och om utsigterna för arbetareförsäkring att vinna insteg hos den svenske arbetaren”, FFT (1881), s. 29–31. 18 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925) s. 153–158; Hägg (1998), s. 230–231.

259

försäkringar uppfattades som nödvändigt i kampen om nya medlemmar. I förlängningen var det dock livförsäkringsverksamhetens tekniska brister som öppnade upp för kritik.19 Det första försöket att reglera understödsverksam-het var arbetarförsäkringskommitténs förslag till reglering av sjukkassor. I syfte att undvika att kassorna fick en karaktär av livförsäkringsbolag skulle begravningshjälpen begränsas till 200 kr. I slutändan infördes inte denna bestämmelse i 1891 års sjukkasselag. Orsaken var en kritik mot att det sak-nades bestämmelser om försäkringstekniska grunder för kassornas verksam-het. Sjukkasselag innebar i huvudsak endast en möjlighet för kassor att regi-strera sig och erhålla ett mindre förvaltningsbidrag.20

1903 års lag om försäkringsrörelse Under slutet av 1890-talet var det den kommersiella sektorn som var föremå-let för lagstiftande åtgärder. Det är också nu som gränsdragningsfrågan mel-lan ideell och kommersiell livförsäkringsverksamhet aktualiseras. I 1897 års förslag till lag om försäkringsrörelse ville man skapa en åtskillnad mellan understödsverksamhet och försäkringsrörelse genom att dra en gräns vid 1000 kronor för kapitalförsäkring. Problemet med en sådan mekanisk gräns-dragning var emellertid att bolag som bedrev arbetarförsäkring skulle falla utanför försäkringslagens område.21

I ett tidigare skede hade alltså kritiken från försäkringsrörelsen riktats mot själva fördelningssystemet. Vid sekelskiftet 1900 började försäkringsrörelsen mer aktivt kritisera understödsföreningarna, som nu började upplevas som ett konkret hot. Det stora antalet föreningar betraktades man som ”förtviflade försök från arbetarnes sida att lösa den stora fråga, inför hvilken tvenne stora komitéer, tvenne regeringar och trenne riksdagar, för att nu ej nämna – en försäkringsinspektör, stått handfallna”. Istället för att förbise denna förete-else borde staten leda denna ”ekonomiska tendens”.22 Understödsverksam-heten ansågs alltså kunna bidra till en lösning på den sociala frågan, men då behövde föreningarnas verksamhet regleras och fördelningssystemet förbju-das. Uppfattningen var att alla anstalter, oavsett dess storlek, skulle under-kastas den kommande lagen om försäkringsrörelse.

I fackpressen började understödsföreningarna ställas mot folkförsäkringen som nu började få fäste på allvar. Tryggs och De Förenades framgångar lyftes fram som bevis på att livförsäkringsidén nu hade vunnit ett ”säkert rotfäste” inom arbetarklassen. Uppfattningen var att understödsföreningarna därför inte längre fyllde någon funktion, och en reglering av denna verksam- 19 Lindeberg (1949), s. 235–236. 20 Johansson (2003), s. 85–88; Lindeberg (1949), s. 286, 290–293, 440; SOU 1970:23, s. 36. 21 ”Om lagstiftning angående ömsesidiga understödsanstalter”, FFT (1907), s. 11–13, 15; Betänkande (1910), s. 49. 22 ”Lifförsäkringsföreningar grundade på den rena uttaxeringsprincipen.”, Gjallarhornet (1899), nr 1, s. 4–5; ”I folkförsäkringsfrågan.”, Gjallarhornet (1899), nr 17, s. 142–143 (citat s. 142); ”Goodtemplarordens sjelfhjelpsförening.”, Gjallarhornet (1901), nr 4, s. 41.

260

het var därför något försäkringsmännen förväntade sig. Att undanta under-stödsföreningar från lagen om försäkringsrörelse, menade man, skulle vara detsamma som att sanktionera en form av försåtligt bedrägeri. I fackpressen var man samtidigt ganska säker på utgången: ”Det måste betecknas såsom en lycka för den svenska försäkringsverksamheten, att lagstiftningsfrågans ut-redning anförtrotts åt sakkunniga försäkringsmän.”23

Men understödsverksamheten hade också sina förespråkare. I det riks-dagsutskott som behandlade lagförslaget framkom krav på att undantag borde göras för föreningar som inte bedrev kommersiell verksamhet. När försäkringslagen debatterades i riksdagen försvarade också flera talare un-derstödsverksamheten. En del menade att lagförslaget varit ett medvetet försök från försäkringsrörelsens sida att ”mörda” en samhällsnyttig verk-samhet. Resultatet blev att försäkringslagen antogs, men från lagens tillämp-ningsområde undantogs uttryckligen understödsföreningar som inte hade för avsikt att driva ”affärsmässig” försäkringsrörelse.24 Med lagen 1903 infördes begreppet affärsmässig som ett kriterium för en gränsdragning, men begrep-pet preciserades dock inte närmare. I ett föredrag i Försäkringsföreningen kunde Gjallarhornets redaktör Lundgren dock slå fast att detta tillägg ”mera direkt träffar problemets kärna”.25

Företrädare för understödsverksamheten kunde andas ut och konstatera att försäkringsmännens taktik att i en handvändning ta kål på uttaxeringsför-eningarna hade misslyckats.26 Samtidigt som lagen antogs begärde riksdagen emellertid en utredning om i vilken mån försäkringslagens bestämmelser även borde tillämpas på understödsföreningar. Utgångspunkten för denna utredning var att det fanns en mängd föreningar, som tillämpade ett bristfäl-ligt fördelningssystem som inte borde få användas inom livförsäkringen.27 Även om försäkringsrörelsens mer långtgående krav inte blev tillgodosedda, så blev den position man intog i huvudsak vägledande för den tillsatta utred-ningen.

23 ”Folkförsäkring.”, Gjallarhornet (1901), nr 15, s. 174–175; ”Den svenska lifförsäkrings-verksamheten under år 1902.”, Gjallarhornet (1903), nr 1, s. 4–5 (citat s. 4).”De ”små” lifför-säkringsföreningarna.”, Gjallarhornet (1903), nr 5, s. 64–65; ”Lagförslaget behandladt i Försäkringsföreningen.”, Gjallarhornet (1903), nr 6, s. 77–79. 24 ”Försäkringslagens slutgiltiga behandling i riksdagen.”, Gjallarhornet (1903), nr 10, s. 152–153. 25 ”Om lagstiftning angående ömsesidiga understödsanstalter”, FFT (1907), s. 11–13, 15. Se även Betänkande (1910), s. 49; Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsför-eningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 5. 26 ”Försäkringslagens slutgiltiga behandling i riksdagen.”, Gjallarhornet (1903), nr 10, s. 152–153. 27 Betänkande (1910), s. 51–52; Lindeberg (1949), s. 295–296.

261

1905 års förslag till lag om understödsföreningar Efter att lagen om försäkringsrörelse antagits drog Gjallarhornet igång en kampanj för att samla in uppgifter om understödsföreningarnas verksamhet, och i en artikelserie på sex delar 1903 diskuterades ingående behovet av en lagstiftning för understödsföreningar.28 Grundproblemet uppfattades vara att det saknades en tydlig distinktion mellan livförsäkringsbolag och under-stödsföreningar. Denna brist hotade att skada förtroendet för den solida liv-försäkringen och dess sociala uppgift. Frågan var hur det intresse för livför-säkring som föreningarna skapat ”inom sitt läger” bäst kunde bevaras och ”länkas i rätt riktning”.29

1905 gick Gjallarhornet till direkt angrepp mot Goodtemplarordens Sjelvhjelpsförening, en av de största understödsföreningarna. Vad som fram-förallt uppfattades som ett problem var att föreningen framstod som lock-ande för en okunnig allmänhet. Visserligen hade föreningen inom livförsäk-ringsområdet gjort en värdefull pionjärtjänst, men dess öde var att tvingas avstå fältet åt de solida livbolagen:

när det gäller att bereda livförsäkring åt de små, är endast det bästa godt nog. Detta område är mindre än något annat lämpadt för billigt marknads-kram; ’billig’ lifförsäkring är och förblir dålig lifförsäkring, d. v. s. den dyr-aste lifförsäkring af alla.30

Understödsföreningarna hade fyllt sin uppgift, menade man, och det var nu dags för försäkringsväsendet att i arbetarnas intresse sätta ner foten och ta över. Försäkringsmännen stod inför två dilemman i denna fråga. En sida av detta var att livförsäkringsproduktens komplexitet gjorde det svårt för all-mänheten att avgöra vad som var en bra eller en dålig livförsäkring. Den andra sidan av detta var det dubbla hot som fördelningssystemet innebar. På kort sikt kunde understödsföreningarna konkurrera ut de nya folkförsäk-ringsbolagen med sina lägre premienivåer. På längre sikt ansåg försäkrings-männen att arbetarna skulle drabbas av fördelningssystemets brister. Pro-blemet som man föreställde sig var, att avsaknaden av en klar distinktion mellan kommersiell och ideell verksamhet skulle leda till att förtroendet för livförsäkringsidén överlag skadades. Att låta ”konkurrensen” fälla avgöran-

28 ”Statistik över uttaxeringsföreningarna – Saknas i vårt land.”, Gjallarhornet (1903), nr 15, s. 235–236; ”Egendomliga uttaxeringsföreningar.”, Gjallarhornet, (1903), nr 16, s. 246; ”»Nykterhetsfolkets Sjukkassas» statsbidrag.”, Gjallarhornet, nr 21, s. 315–316. 29 ”Lagstiftningen och uttaxeringsföreningarna.”, Gjallarhornet (1903), nr 16, s. 242–243; ”Lagstiftningen och uttaxeringsföreningarna. VI. – Lagstiftning behövlig på sjukkasseområ-det.”, Gjallarhornet (1903), nr 21, s. 314–315. 30 ”Affärsmessig lifförsäkringsrörelse.”, Gjallarhornet (1905), nr 22, s. 293 (fetstil i original). Föreningen hade enligt 1905 års statistik 8 956 medlemmar och utbetalade kapitalbelopp på upp till 2 000 kr.

262

det var därför ingen utväg, utan hotet från understödsföreningarna måste regleras bort.

Senare samma år kom det lagförslag som försäkringsrörelsen efterfrågat. Förslaget syftade till att reglera såväl understöd i form av sjukförsäkring som livförsäkring. Föreningar som ville meddelade livförsäkring till jämförelse-vis höga belopp, över 500 kr i kapitalförsäkring, skulle underkastas en strängare granskning och krav på koncession (prövning av anstaltens lämp-lighet att driva försäkringsrörelse). Stadgarna för dessa föreningar skulle innehålla försäkringstekniska bestämmelser om beräkning av premier och premiereserv.31 Lagförslaget mötte dock på stort motstånd från både försäk-ringsrörelsen och sjukkassorna.

Frågan diskuterades i Försäkringsföreningen under början av 1907. Före-dragshållare var Gjallarhornets redaktör Lundgren, och han konstaterade att försäkringsmännen ville ha klara linjer mellan olika former av ”omsorg för framtiden”, och att dessa former skulle framträda med rätt terminologi inför allmänheten. En tydlig gräns måste upprättas mellan ”lifförsäkring i verklig mening, med bestämda bindande utfästelser, och understödsverksamhet, som icke innebär bestämda utfästelser”. Från teknisk synpunkt tillät lagförslaget istället en sammanblandning mellan fördelningssystemet och det premiere-servsystem som hade försäkringslagen som förebild. Lagen kunde därmed, menade Lundgren, ge understödsföreningar sken av att bedriva livförsäkring i försäkringslagens mening. Kontentan var att förslaget medgav inrättandet av en avvikande form av livförsäkring med den riktiga livförsäkringens ”emblem”, vilket innebar en risk för ”allsköns missbruk af lifförsäkringens namn”. Lundgren ansåg därför att alla former av livförsäkring med bindande utfästelser borde inordnas under försäkringslagen.32 Å ena sidan låg en regle-ring av understödsföreningarna i försäkringsmännens intresse, men å andra sidan förelåg det en risk att en reglering främjade förtroendet för uttaxerings-föreningarnas verksamhet. Frågan om reglering var en balansgång. Som Lundgren konstaterade var en ”sunt” bedriven understödsföreningsverksam-het indirekt till nytta för försäkringsväsendet. Den skapade och upprätthöll ett behov av livförsäkring som endast livbolagen kunde fylla ”då det på all-var gör sig kännbart”.33 Risken med den lagstiftning som föreslogs var dock, att behovet aldrig skulle leta sig fram till den kommersiella sektorn.

Kampen mot understödsföreningarna fördes även på andra plan. Kritiken mot dessa basunerades under denna period ut av folkförsäkringens propa-gandaapparat. I Trygg och De Förenades korrespondens med agenter och försäkringstagare var argumenten i huvudsak desamma, men tongångarna

31 Betänkande (1910), s. 52–53; SOU 1970:23, s. 36; Lindeberg (1949), s. 297–299, 301, 303. 32 ”Om lagstiftning angående ömsesidiga understödsanstalter”, FFT (1907), s. 13–14, 18, 22–23 (citat s. 13, kursivering i original). 33 ”Om lagstiftning angående ömsesidiga understödsanstalter”, FFT (1907), s. 24–25.

263

kunde vara ännu hårdare.34 Agentbladen vittnar om ett propagandakrig mel-lan kommersiell och ideell livförsäkring, så detta var alltså inte bara en fråga av betydelse för sakkunniga och experter, utan en kamp som tog sig uttryck i agenternas vardag.

I agentbladen kunde enskilda föreningars verksamhet beskrivas som ”osund, ovetenskaplig och fullkomligt värdelös”, medan folkförsäkringen representerade ”den verkliga sparsamheten”.35 Man diskuterade också hur agenterna skulle förhålla sig till konkurrensen från understödsföreningar. Agenten uppmanades att betona att det fanns två slag av sjuk- och begrav-ningskassor. Det ena var kassor som höll sig till sin huvuduppgift, sjukhjälp, och därutöver möjligen lämnade begravningshjälp till ett mindre belopp. Sådana föreningar skulle agenten betrakta som ”goda medhjälpare i arbetet”. Den andra typen var kassor som undergrävde sin huvuduppgift genom att samtidigt bedriva en bristfällig livförsäkringsverksamhet. Alla föreningar som lämnade en begravningshjälp på över 150 kr ansåg man hörde till denna kategori. En uttalad poäng med denna uppdelning var, att agenten kunde avråda från den senare typen utan att framstå som en motståndare till under-stödsverksamheten i sig. Den taktiska utgångspunkten var att lyfta fram hur ett medlemskap i en sund förening och en försäkring i ett folkbolag komplet-terade varandra. Agenten förväntades spela en viktig roll för att ett fruktbart samarbete skulle komma till stånd.36

Paradoxalt nog var det bara livförsäkringsföreningarna som gav sitt stöd åt den föreslagna regleringen. Det kan här vara av intresse att kortfattat återge hur deras representanter positionerade sig till 1905 års lagförslag. På understödsföreningarnas konferens 1907 var den egna verksamhetens ”soci-ala mission” huvudtemat. Man betonade att föreningar för livförsäkring hade utbetalat miljontals kronor till de arbetande klasserna, och att verksamhetens låga omkostnader innebar att man kunde lämna en försäkring som närmast sammanföll med nettopremien. Understödsföreningar var att betrakta som kooperativa självhjälpsföreningar inom försäkringsväsendet, vilka var obe-roende av förlagsbolag och högt avlönade direktörer. Den gängse uppfatt-ningen var att medlemmarna i understödsföreningar därför aldrig skulle välja att försäkra sig i försäkringsbolag.37

34 Tryggs veckoblad, ”Goodtemplarnes själfhjälpsförening.”, (1906), nr 18; ”Nykterhetsfol-kets sjukkassa”, (1906), nr 19; ”De amerikanska lifförsäkringsbolagen och den svenska all-mänheten.”, (1906), nr 21; ”Några interiörer från en uttaxeringsförening”, (1906), nr 29. De Förenade meddelanden, ”Uttaxeringsföreningarna”, (1906), nr januari; ”Lagförslaget angå-ende uttaxeringsföreningarna”, (1906), nr februari. 35 ”Uttaxeringsföreningarne”, Tryggs veckoblad (1905), nr 12; ”Goodtemplarordens själf-hjälpsförening”, Tryggs veckoblad (1906), nr 8. 36 ”Sjukkassa och lifförsäkring”, Tryggs veckoblad, (1906), nr 17. 37 Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 21–22, 25, 29. 54 föreningar var representerade med 130 ombud som deltog i förhandlingarna.

264

Tvistefrågan vid denna konferens blev den föreslagna gränsen på 500 kr för koncession. Flera av uttaxeringsprincipens förespråkare menade att grän-sen var för snäv och skulle dras vid 2000 kr. Kritiken mot fördelningssyste-met fann man överdriven, och man menade att tendensen till stigande me-delålder som hotade det så kallade jämviktsläget motverkades av andra kraf-ter: Känslan av samhörighet var starkare än den motvilja som yngre med-lemmar kunde känna mot att gå med i en redan grundad förening. Inom en förening där de flesta var personligt bekanta med varandra fanns det också en ”naturlig” medkänsla med de efterlevande familjerna.38 Som bevis för detta framhöll man att det fanns föreningar som verkat i 30 år utan ett premi-ereservsystem; föreningar som fortfarande hade allmänhetens förtroende. Det var fel att likställa denna försäkringsverksamhet med den försäkringsrö-relse som drevs som affär. Att det fanns stränga bestämmelser som skyddade de försäkrade mot försäkringsbolagens profitorienterade intressen uppfatta-des som berättigat, men att tillämpa samma bestämmelser på understöds-verksamhet ansåg man vara både obehövligt och orättvist. Det fanns också en rättviseaspekt att ta hänsyn till. Ett stort antal medlemmar hade solidariskt betalat ut avsevärda belopp till avlidna medlemmar, och om en snävare gräns infördes skulle de själva gå miste om dessa förmåner. Lagförslaget uppfatta-des också som problematiskt av sociala skäl, då ålderstigna medlemmar inte hade något annat alternativ än understödsföreningar. Premierna i ett livbolag skulle bli för höga och många medlemmar var dessutom för gamla för att bli antagna i ett kommersiellt bolag. Om lagen trädde i kraft skulle dessa männi-skor berövas möjligheten att skapa trygghet för sina efterlevande.39

Flera av de större understödsföreningarna och ett av föreningarna tillsatt utskott var dock positiva till lagförslaget. Man menade att staten hade en skyldighet, att övervaka att ”minimiförutsättningar” fanns för att infria den betydande ekonomiska förbindelse som dödsfallsbelopp på över 500 kr in-nebar. Denna kontroll innebar inte någon orättvisa utan tvärtom att med-lemmarnas befogade intressen tillvaratogs. Uppfattningen var att en regle-ring skulle skapa ”en solid men på samma gång verkligt billig folkförsäk-ring”, något som livbolagen inte skulle kunna åstadkomma.40 Understödsför-eningarna hade alltså en stark tilltro till verksamhetens möjligheter att bli ett konkurrenskraftigt alternativ till kommersiell folkförsäkring. För att realisera denna målsättning krävdes det en offentlig reglering som skyddade förtroen-det för verksamheten. 38 Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 17, 26. Till och med sakkunniga utredare tillskrev detta ”psykologiska” moment en viss räckvidd. För en utveckling av detta resonemang hos verksamhetens företrä-dare, se Betänkande (1910), s. 64–65. 39 Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 17,19–20, 29–30, 36–37. 40 Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 22, 54–55.

265

I den kommitté som hade tagit fram 1905 års lagförslag hade understöds-föreningarna varit representerade av liberalen Carl Gustav Ekman, blivande riksdagsman och statsminister. Han var involverad i den direkta driften av understödsverksamhet samt redaktör för sjukkassebladet. Ekman var positiv till lagförslaget, som han menade skulle skapa ordning och lägga en grund för verksamhetens utveckling. Han konstaterade att kritiken mot lagförslaget hade kommit från tre håll: sjukkassorna, vissa livförsäkringsföreningar och livförsäkringsbolagen. Sjukkassornas kritik betecknade Ekman som ”föga respektingivande”. De ville i huvudsak komma åt högre statsbidrag. Uttaxe-ringsföreningarnas opposition betraktade han som ett bevis för att förening-arna uppenbarligen verkade föredra ett ”obotligt tillstånd i frihet”. Försäk-ringsbolagen ansåg istället att lagen var för liberal, och Ekman var rädd för att en förhalning av regleringen skulle gynna livbolagen. Han ville därför att man skulle anta en gemensam lagstiftning för alla understödsföreningar. Trots att många föreningar reserverade sig beslutade så konferensen att ge sitt bifall till lagförslaget.41

Sjukkassorna hävdade däremot att lagförslaget inte fyllde deras behov, och att det tyngdes av livförsäkringstekniska bestämmelser som inte var nödvändiga för sjukhjälpsverksamheten. De ville istället ha en särskild lag-stiftning som kunde ge verksamheten en större enhetlighet och effektivitet, och med hänsyn till denna opinion lades aldrig någon proposition fram.42 Fastän 1905 års förslag till lag om understödsföreningar föll, så fick det en stor betydelse för synen på vad som karakteriserade livförsäkring som af-färsverksamhet. I förslaget preciserades nämligen begreppet affärsmässig mer utförligt: affärsmässig försäkringsrörelse förelåg ”då föreningen för anskaffande af försäkringar eller för inkassering af försäkringsafgifter an-vänder agenter, som erhålla provision[...]”.43 Det agentsystem som var karak-teristiskt för folkförsäkringen fick alltså definiera skillnaden mellan ideell och kommersiell verksamhet.

Understödsverksamheten splittras I linje med de krav som ställdes av sjukkassefolket tillsattes en ny utredning som 1907 lade ett förslag till en ny lag för enbart sjukkassor. Trots att försla-get fick ett gynnsamt mottagande av sjukkasserörelsen lades det aldrig fram för riksdagen. Orsaken var framförallt den kritik som Högsta domstolen 41 Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 11, 35–37, 52–54. Ekman var kassör i Nykterhetsvännernas sjuk- och begravningskassa. Han var samtidigt chef för Templarorden och kassör i deras försäkrings-förening, som var en av de största understödsföreningarna, samt redaktör för Sjukkassebladet 1897–1908. 42 Betänkande (1910), s. 52–53; Johansson (2003), s. 130–131; Lindeberg (1949), s. 297–299, 301, 303; SOU 1970:23, s. 36. 43 Se Betänkande (1910), s. 61.

266

framförde mot förslaget. Domstolen vände sig framförallt emot att lagen endast skulle omfatta sjukkassor och inte andra understödsföreningar. En ny utredning tillsattes samma år, vilken resulterade i ett nytt betänkande 1909 om lag för sjukkassor. Under 1909 tillsattes också en separat utredning av livförsäkringsföreningar.44

Den fråga som framförallt kom att dominera debatten i Försäkringsför-eningen under denna period var förhållandet mellan sjukförsäkring och liv-försäkring. Försäkringsmännen argumenterade nu för att sjukförsäkring och livförsäkring måste hållas isär. Utgångspunkten för denna argumentations-linje var att sjukförsäkringen hörde till socialförsäkringens område. Den begravningshjälp som understödsföreningar lämnade skulle däremot betrak-tas som en förskola till livförsäkringen. Den representerade en tendens till sparsamhet, och att uppfostra till sparsamhet föll enligt försäkringsmännen inte inom socialförsäkringens område. Med utgångspunkt i denna uppdel-ning kunde det statliga understödet till sjukkassorna beskrivas som ett natur-ligt led i den sociala försäkringen, men som försäkringsmännen konstaterade fanns det en tendens till att bidragen kunde ”smitta ifrån sig”:

En understödsverksamhet med rationellt beräknade premier och premiereserv samt med statsbidrag till förvaltningskostnader skulle betänkligt snedvrida lifförsäkringsverksamheten.45

Statsbidragen var den springande punkten. Försäkringsmännen fastslog att det fanns kassor som hade utbetalat livförsäkringsbelopp som endast de största och äldsta livbolagen kunde uppvisa. Vissa kassor hade utvecklats till subventionerade privata bolag som arbetade i alla samhällsklasser och över hela landet. Att kassorna lämnade begravningshjälp ansåg man var en sak, men då borde denna hjälp begränsas till att endast avse begravningskostna-der.46 Försäkringsrörelsen ansåg med andra ord, att den ideella sjukförsäk-ringsverksamheten var på väg att utvecklas till en statligt subventionerad livförsäkringsrörelse. Ur detta perspektiv var det självklart att föreningar som lämnade både sjuk- och begravningshjälp måste hålla isär dessa verk-samheter.

För försäkringsmännen hade frågan om sjukförsäkring blivit till en fråga om gränserna mellan social försäkring och privat försäkring. I Försäkrings-föreningen beskrev man 1909 års lagförslag som en halvmesyr, som skulle ”fördröja en rationell och lycklig utveckling af den sociala försäkringen i vårt land”. Ledande försäkringsmän ansåg att de sakkunniga fallit offer för en mindre upplyst opinion från sjukkassekretsar. Resultatet var att en ”bas- 44 Johansson (2003), s. 135–136; Lindeberg (1949), s. 305–307; SOU 1970:23, s. 37. 45 ”Om lagstiftning angående ömsesidiga understödsanstalter”, FFT (1907), s. 25–26 (citat); ”Lagstiftningen om uttaxeringsföreningarna.”, Gjallarhornet (1907), nr 8, s. 106. 46 ”Om förslag till lag om registrerade sjukkassor, afgifvet af sakkunnige den 30 juni 1909.”, FFT (1909), s. 100–104.

267

tard mellan social- och privatförsäkring” konstruerats på bekostnad av ett viktigt samhällsintresse.47 I denna fråga trädde försäkringsmännen fram som förespråkare av en obligatorisk sjukförsäkring. Sjukkasselagen beskrev man som grym, orättvis och bristfällig. Grym, eftersom den inte gav de svagaste i samhället det skydd som de behövde. Orättvis, eftersom statsbidraget utgick även till de förmögna på bekostnad av de behövande. Bristfällig, eftersom den inte vilade på en solid försäkringsteknisk grund.48

Inför behandlingen av lagförslaget i riksdagen hade Försäkringsförening-en utarbetat ett förslag till gemensamt uttalande som var en sammanfattning av de viktigaste argumenten: I första hand var det försäkringsmännens upp-fattning att social försäkring och privat försäkring inte borde inordnas under samma lagstiftning. För att nå de ekonomiskt svagaste klasserna krävde so-cialförsäkringen statsunderstöd och detaljerade föreskrifter. Detta passade inte för den privata försäkringen, som man ansåg borde få röra sig under friare former. I andra hand led lagförslaget av försäkringstekniska brister. Förslaget öppnade upp för livförsäkringsverksamhet i stor skala utan den kontroll som därmed var helt nödvändig. Kontentan var att riksdagen av dessa skäl måste avslå lagförslaget och att en ny utredning måste tillsättas.49

I slutändan valde Försäkringsföreningen att inte komma med ett gemen-samt uttalande. I det särskilda utskott som hade behandlat förslaget till sjuk-kasselag hade man tagit hänsyn till försäkringsrörelsens synpunkter och sänkt maximum för begravningshjälp från 500 kr till 200 kr. Flera försäk-ringsmän menade att den viktigaste anmärkningen mot förslaget därmed fallit bort. Man konstaterade också att frågan hade en politisk dimension. Faran låg i att ett bestämt uttalande inverkade på sakens gång, med konse-kvensen att Försäkringsföreningen därigenom kunde ”utsätta sig för framti-dens dom”.50 I slutändan valde man alltså att avstå från att driva frågan om obligatorisk sjukförsäkring vidare. Risken var att allmänhetens förtroende för försäkringsrörelsen kunde skadas.

Utan tvekan uppfattade försäkringsrörelsen sjukkassornas livförsäkrings-verksamhet som en farlig konkurrent. Faran låg kanske framförallt i det po-tentiella hot som en statsunderstödd livförsäkringsrörelse skulle kunna ut-göra om den fortsatte att utvecklas med höjda statsanslag. I 1910 års sjuk-kasselag infördes ett tak på 200 kr för den livförsäkring som kassorna med-delade. Sjukkasselagen förhindrade även kassorna från att tillämpa

47 ”Om förslag till lag om registrerade sjukkassor, afgifvet af sakkunnige den 30 juni 1909.”, FFT (1909), s. 97–98, 100–102. 48 ”Vid årets Riksdag föreliggande k. proposition och enskild motion angående sjukförsäk-ring”, FFT (1910), s. 77, 79–80. 49 ”Vid årets Riksdag föreliggande k. proposition och enskild motion angående sjukförsäk-ring”, FFT (1910), s. 87. 50 ”Vid årets Riksdag föreliggande k. proposition och enskild motion angående sjukförsäk-ring”, FFT (1910), s. 83–88.

268

fördelningssystemet.51 Båda dessa begränsningar låg helt i linje med försäk-ringsrörelsens önskemål. Även bland sjukkassorna uppfattades regleringen som en kraftig inskränkning av deras livförsäkringsrörelse, och företrädare för rikssjukkassor betonade också att den stora begravningshjälpen hade varit ett utmärkt ”dragplåster” som främjade sjukförsäkringen. En del kassor krävde också att riksdagsbehandlingen skulle skjutas upp. Lagen innebar däremot inte något registreringstvång, och inom vissa sjukkassekretsar fanns det också en stor motvilja mot att registrera sig. Talande är att en stor mängd kassor valde att stå utanför.52 Genom att underlåta att registrera sig gick man visserligen miste om det statlig bidraget, men fördelen var att man slapp kontroll från allmänhetens sida och kunde fortsätta att betala ut livförsäk-ringsbelopp över 200 kr. Efter att sjukkasseverksamheten reglerats vände statsmakterna nu sitt intresse mot livförsäkringsföreningarna.

Affärsmässig och ideell verksamhet För sjukkassorna hade livförsäkring varit ett viktigt inslag, men för ett stort antal understödsföreningar var livförsäkring den huvudsakliga uppgiften. Med 1912 års lag om understödsföreningar upprättades en klar gräns mellan den ideella och den kommersiella sektorn för livförsäkringsverksamhet. I tre avseenden upprättades en skiljelinje som de båda sektorerna var tvungna att förhålla sig till: försäkringssummans storlek, vilka termer som fick användas för att beskriva verksamheten samt metoder för marknadsföring.

Försäkringssumman begränsas I 1910 års betänkande sattes den övre gränsen för en kapitalförsäkring till 1000 kronor för registrerade understödsföreningar. I propositionen infördes en skillnad mellan föreningar med godkända stadgar och icke godkända stadgar. För föreningar med godkända stadgar höjdes taket till 2000 kr, för de med icke godkända stadgar sänktes gränsen till 200 kr. Förändringen från betänkande till proposition var en kompromiss, som tog hänsyn till krav från såväl understödsföreningar som från Försäkringsinspektionen. Företrädare för understödsverksamheten ansåg att var det lämpligt att sänka nivån för föreningar med försäkringstekniska brister till ett maximibelopp av 500 kr, samtidigt som de menade att gränsen för föreningar med tekniskt tillfreds-ställande grunder inte borde sättas lägre än 2000 kr. Försäkringsinspektionen gick motvilligt med på denna uppdelning, om gränsen för de med icke god-

51 Lindeberg (1949), s. 304, 310–314; SOU 1970:23, s. 37. 52 Lindeberg (1949), s. 244–247. Om icke registrerade kassor, se Holger Areschoug, Lagen om understödsföreningar av den 29 juni 1912 med däri senare vidtagna ändringar och tillägg jämte förklarande anmärkningar (Stockholm 1932), s. 9–14.

269

kända stadgar sänktes till 200 kronor.53 Denna hållning låg helt i linje med uppfattningen i betänkandet. Att frita föreningar som meddelade livförsäk-ring upp till 500 kronor från försäkringstekniska krav skulle kunna få till följd:

att det under lagens hägn uppstode en folkförsäkringsverksamhet i stor skala utan tillbörlig soliditet, till skada icke blott för försäkringstagarna själfva, utan ock för samhället i dess helhet.54

Utredarna betonade att detta hot framförallt kom från föreningar som tilläm-pade premiereservsystemet utifrån svaga beräkningsgrunder. Faran låg i att en sådan verksamhet kunde förefalla ”den icke sakkunniga allmänheten mycket förtroendeingivande”.55 De sakkunniga var med andra ord rädda för att staten skulle skapa förtroende för en försäkringstekniskt bristfällig verk-samhet. Detta var en tanke som låg helt i linje med försäkringsrörelsens upp-fattning om osund konkurrens. En sådan verksamhet kunde i falsk skepnad av rationell livförsäkringsverksamhet utnyttja försäkringsrörelsens goda förtroende och vinna försäkringstagare med för lågt satta premier.

Reservanter i lagutskottet menade dock att gränsen på 200 kr var för sträng och hämmande för denna ”stora folkliga rörelse”. Andra kammaren ville vid behandlingen av lagförslaget i linje med reservanterna i utskottet höja gränsen till 500 kr, medan första kammaren ville behålla gränsen. Re-sultatet blev att man enades om en gräns på 300 kr för icke godkända under-stödsföreningar.56

Terminologiska avgränsningar För försäkringsrörelsens företrädare var det, som jag visat, av största vikt att allmänheten kunde uppfatta skillnaderna mellan livbolagens verksamhet och understödsverksamheten. I sin kritik av 1905 års lagförslag hade Gjallarhor-nets redaktör Lundgren betonat att understödsföreningar inte borde ha rätt att röra sig med termer som de ”olovligen” lånat från försäkringsväsendet. Lundgren hade krävt garantier för att understödsföreningar i sin ”propa-ganda” inte skulle kunna ge sken av att erbjuda livförsäkring i försäkringsla-gens mening.57 Detta krav från försäkringsrörelsen blev också tillgodosett i 53 Betänkande (1910), s. 8, 62; Kungl.Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om understödsföreningar, m.m. gifven Stockholms slott den 30 december 1911: Bihang till Riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år 1912: Samling 2. Afd. 2, Kom-mittébetänkanden m. m., Bd 2 [Proposition 1912:2] (Stockholm 1912), s. 3, 47–48; SOU 1970:23, s. 37–38, 74. År 1921 höjdes dessa nivåer till 4000 kr respektive 500 kr. Belopp som först ändrades på 1970-talet. 54 Betänkande (1910), s. 67. 55 Betänkande (1910), s. 68. 56 Lagutskottets utlåtande nr 4 (1912), s. 70, 75; Lagutskottets memorial nr 50 (1912), s. 2–3; Riksdagens protokoll AK 1912:40, s. 52–74; SOU 1970:23, s. 38. 57 ”Om lagstiftning angående ömsesidiga understödsanstalter”, FFT (1907), s. 14, 18.

270

1912 års lag. Begreppen försäkring, livförsäkring och återförsäkring i § 1 i 1905 års kommittéförslag hade tagits bort. Talande är att ”Förening för in-bördes lifförsäkring” hade bytts ut mot ”förening för inbördes bistånd”. Lundgren hade också krävt att det skulle finnas ett förbud för understödsför-eningar att använda termen försäkring i firmanamnet. I 1912 års lag förbjöds också föreningarna att i sitt firmanamn innehålla ord som bolag, ömsesidig eller försäkring. Däremot måste ordet understödsförening ingå.58 Förändring-en i lagtexten visar på, hur man även på ett retoriskt plan strävade efter att hålla isär dessa verksamheter. Denna terminologiska avgränsning kommen-terades också positivt i Gjallarhornet.59

Samtidigt som de försäkringstekniska termerna rensades ut infördes aktu-ariesystemet som grund för understödsverksamheten. I lagen förbjöds inte uttryckligen uttaxering, vilken fick tillämpas som en nödfallsåtgärd, men det var en uttalad målsättning att förmå understödsföreningarna att övergå till det ”rationella” premiereservsystemet; aktuarieförsäkring var idealet som skulle eftersträvas.60 I den del av lagtexten som reglerade den försäkrings-tekniska grunden, § 86–88, återkommer också aktuarieförsäkringens termer i formuleringar som ”Därest understödsföreningar med godkända stadgar meddelar lifförsäkring, skall premiereserven för lifförsäkringar minst uppgå till [...] af de nettopremier, försäkringstagarna må hafva att ytterligare er-lägga.” Här återfanns också termer som fondavsättning, försäkringsbrev, återköpsvärde, säkerhetsfond och så vidare.61 Efter 1912 års lag om under-stödsföreningar stod den ideella och den kommersiella sektorn i huvudsak på samma vetenskapliga grund. I praktiken var alltså skillnaden mellan att vara medlem i en registrerad understödsförening och försäkringstagare i ett folk-försäkringsbolag relativt liten. Denna likhet fick dock inte betonas i under-stödsföreningarnas verksamhet.

Marknadsföring I lagen om understödsföreningar gavs begreppet ”affärsmässig” en bärande funktion. En understödsförening definierades i 1 § som en förening som inte avsåg att driva affärsmässig försäkringsrörelse. Trots detta saknade lagen en definition på begreppet affärsmässig verksamhet. Uppfattningen hos utre-darna var att det var omöjligt att komma fram till en allmängiltig formule-ring av begreppet.62 En rimlig tolkning är att det från lagstiftarens sida upp-fattades vara såväl viktigare som enklare att försöka precisera vad affärs- 58 Jmf ”Om lagstiftning angående ömsesidiga understödsanstalter”, FFT (1907), s. 15 (§ 1, 4); Betänkande (1910), s. 7, 10 (§ 1, 8). 59 ”Förslag till lag om understödsföreningar.”, Gjallarhornet (1912), nr 3, s. 31–32. 60 Betänkande (1910), s. 65. För registrerade föreningar med godkända stadgar skulle en försäkringsteknisk utredning genomförd av en aktuarie skickas in varje år, se Proposition 1912:2, s. 30, 33 (§ 81, 86–87). 61 Proposition 1912:2, s. 32–35 (kursivering i original). 62 Betänkande (1910), s. 62.

271

mässig inte var, än vad det var. I grunden var det en fråga om att klargöra hur understödsföreningsverksamhet fick bedrivas snarare än att begränsa affärsverksamhetens möjligheter. Ansvaret lades över på tillsynsmyndighet-en att i varje enskilt fall ta ställning till om verksamheten var affärsmässig eller ej. Ett tydligt prejudikat tillkom 1919 då Allmänna sjuk- och begrav-ningskassan Svenska män och kvinnor nekades registrering på grund av att den ansågs bedriva affärsmässig försäkringsrörelse. Skälen, som tillsyns-myndigheten anförde, var alla relaterade till att föreningen avsåg att utveckla en agentverksamhet.63 I praktiken var det alltså definitionen i 1905 års lag-förslag som kom att bli vägledande. En verksamhet skulle anses som affärs-mässig om den använde sig av en provisionsbaserad agentverksamhet för anskaffning eller inkassering.

Denna hållpunkt mildrades först 1939 då understödsföreningar gavs möj-lighet till en begränsad utbetalning för ”förvärvande av nya medlemmar” och för inkassering av avgifter. Understödsföreningar fick däremot inte använda sig av heltidsagenter. Denna praxis var fortfarande utgångspunkten för 1970 års lagförslag om understödsföreningar.64 Även om 1912 års lag inte innehöll en exakt definition av begreppet affärsmässig, så skapade lagen en tydlig gränsdragning i tre avseenden som tillsynsmyndigheten hade att förhålla sig till: storleken på förmånerna, den använda terminologin och metoderna för marknadsföringen.

Försäkringsbranschens påverkan i lagstiftningsfrågan Försäkringsrörelsen hade starka intressen i en offentlig reglering av under-stödsverksamheten. Vilken påverkan hade då försäkringsrörelsen i lagstift-ningsfrågan? I första hand var försäkringsrörelsen en opinionsbildare som under lång tid drev en medveten propaganda i denna fråga. I regleringsfrå-gan intog försäkringsmännen en självklar expertroll och genom denna roll kunde de agera som försvarare av ett ”samhällsintresse”.65 Personer med 63 Följande skäl angavs: Kassan försökte genom annonsering värva agenter vars uppgift skulle vara att anskaffa nya medlemmar. Agenterna skulle få provision för varje anskaffad medlem. Agenten var en okänd funktionär för kassans stadgar. Från privat håll utgick visst tillägg till agentens provision o s v, se Areschoug (1932), s. 21–22. För både sjukkassor och understöds-föreningar var socialstyrelsen tillsynsmyndighet fram till 1938, därefter pensionsstyrelsen. 1954 överflyttades tillsynen av de registrerade sjukkassorna till riksförsäkringsanstalten. 1958 övertog försäkringsinspektionen tillsynen över understödsföreningarna, se SOU 1970:23, s. 40–41. 64 Betänkande (1910), s. 60–62; SOU 1970:23, s. 51, 64. För begränsningarna av agentverk-samhet och provisionssatser, se Holger Areschoug & Gerdt Brundin, Lagen om understöds-föreningar den 24 mars 1938 och andra författningar som beröra understödsföreningarnas verksamhet, med förklaringar, hänvisningar, normalstadgar, formulär m. m. samt sakregister (Stockholm 1939), s. 19–21. 65 För exempel på denna självklara hållning bland tongivande försäkringsmän, se ”Lagstift-ning rörande uttaxeringsföreningarna.” Gjallarhornet (1907), nr 7, s. 90–91; ”Vid årets Riks-

272

starka band till det kommersiella försäkringsväsendet var också delaktiga i förarbetena till lagstiftning om understödsföreningsverksamhet. I den kom-mitté som tog fram 1905 års lagförslag var den tidigare försäkringsinspektö-ren Anders Lindstedt ordförande och den nygrundade försäkringsinspektio-nens chef, Edward Phragmén, var sakkunnig. Phragméns efterträdare på posten som chef för försäkringsinspektionen var Paul Laurin, och han blev sakkunnig i 1910 års betänkande om understödsföreningar.66 Kritiken mot fördelningssystemet i detta betänkande var i stort sett densamma som försäk-ringsrörelsen fört fram i över 20 år. För de sakkunniga var det en självklarhet att understödsverksamheten i största möjliga omfattning blev grundad på premiereservsystemet.67

Orsaken till att fördelningssystemet inte förbjöds helt var att man inte ville kväva de mindre bemedlades självhjälpssträvanden. Inom vissa gränser ansåg man att denna verksamhet kunde vara till mer nytta än skada; ”icke minst genom att röja väg för den egentliga lifförsäkringsverksamheten”.68 Även om fördelningssystemet förblev tillåtet, så var utredarna således måna om att undvika en legitimering av principen i sig. Denna kompromiss låg också i linje med försäkringsmännens önskemål; den ideella livförsäkringens syfte var ju att främja den kommersiella sektorns utveckling.

Men som jag visat låg det på samma gång i understödsföreningarnas in-tresse att regleras. Livförsäkringsföreningarna hade ställt sig positiva till 1905 års lagförslag och till 1912 års lag om understödsföreningar, och även sjukkassorna var överlag positiva till 1910 års sjukkasselag. Dels ville man åt den legitimitet och det förtroende som en reglering förde med sig, dels fanns det ett tilltagande avståndstagande mot fördelningssystemet.69 För de föreningar som gått över till premiereservsystemet utgjorde uttaxeringsför-eningarna samma hot som för livbolagen; en besvärlig konkurrent som till-

dag föreliggande k. proposition och enskild motion angående sjukförsäkring”, FFT (1910), s. 70, 75. 66 Anders Lindstedt var aktuarie i Allmänna lif från 1897 fram till han blev försäkringsinspek-tör från 1890-1904, då försäkringsinspektionen inrättades. Han var som ordförande i kommit-téer den drivande kraften bakom såväl lagen om försäkringsrörelse 1903, som den första lagen om folkpensionering 1913. E. Phragmén var försäkringsinspektionens första chef mellan åren 1904-1908. Hans utnämning ”väckte tillfredställelse i försäkringsmännens krets.” Under 1897-1902 hade han varit matematiker i Allmänna lif och 1908 återgick han till Allmänna lif som direktör. Paul Laurin var försäkringsinspektionens chef mellan 1908-1930. Innan han tillträdde hade han varit aktuarie i bolaget Svea från 1904 och framåt. Efter sin pensionering fortsatte han att verka som styrelseledamot inom försäkringsväsendet. Se Englund (1993), s. 120–127, 133–149; Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954), s. 33–45. 67 En ”tekniskt ofullkomlig” verksamhet som bedrevs enligt mycket ”primitiva grunder”, som aldrig kan erbjuda någon ”verklig trygghet” i motsats till en ”förening med premiesystem och rationell fondbildning”, se Betänkande (1910), s. 62–65. 68 Betänkande (1910), s. 65. 69 Bergander (1967), s. 355; Lindeberg (1949), s. 173, 439–440. Sjukkassorna lyfte själva fram bristerna i verksamheten och försökte i viss mån rätta till dem.

273

handahöll en billigare produkt som på sikt hotade förtroendet för verksam-heten. Företrädare för understödsverksamheten var inte heller negativa till ett förbud mot agentverksamhet. Orsaken till det var att understödsföreningar-nas socialpolitiska legitimitet framförallt låg i verksamhetens låga omkost-nader.70

Även om försäkringsmännen uppfattade sig själva som experter på detta område kunde man inte helt köra över understödsverksamhetens företrädare. Regleringen av understödsföreningar var en komplicerad fråga där många intressen var involverade som i slutändan sammanjämkades. Den kritik som försäkringsmännen stod bakom återkom också hos andra aktörer.71 Å ena sidan kan kritiken uppfattas som exempel på att försäkringsrörelsens åsikter tillmättes stor betydelse, men å andra sidan kan det också ses som bevis på att en kritik på liknande grunder låg i tiden. Försäkringsrörelsens hållning var också att regleringsfrågan var en socialpolitisk fråga och det uttalade målet var att i allmänhetens intresse upprätta en tydlig gränsdragning mellan ideell och kommersiell verksamhet. Att försäkringsmännen påverkade är därför inte detsamma som att hävda, att de kan ses som upphovsmän till lagstiftningen. På samma gång är det högst troligt att försäkringsmännens kritik påverkade de terminologiska förändringarna i lagtexten och införandet av maximigränser för kapitalunderstöd. Regleringen innebar en inlåsning av understödsverksamheten som på sikt helt skiftade balansen mellan den ide-ella och kommersiella sektorn till den senares fördel. Det konkreta hotet från understödsverksamheten var avvärjt.

Den ideella sektorn som konkurrent Ovan har jag i detalj klarlagt hur försäkringsrörelsen positionerade sig till fördelningssystemet och understödsverksamheten under 1900-talets första årtionde. Att försäkringsrörelsen uppfattade understödsverksamheten som en svårhanterlig konkurrent är uppenbart. I vilken utsträckning var då under-stödsverksamheten en konkret konkurrent? Ur ett kvantitativt perspektiv råder det ingen tvekan om att understödsverksamheten konkurrerade om arbetarklassens gunst, för till sin utbredning var understödsverksamheten

70 Se Betänkande (1910), s. 64. Ett uttryckligt förbud i lagtexten mot agentverksamhet, som i 1905 års lagförslag, hade också vunnit bifall av den kongress som hade samlats 1907 för att ta ställning till lagstiftning i understödsföreningsfrågan, se Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907. (1907), s. 34, 54–55. 71 Svenska Dagbladet framhöll de försäkringstekniska bristerna i lagen och menade att riksda-gen fått till stånd ”statsunderstödda privata lifförsäkringsanstalter på irrationell grund.” I andra kammaren togs frågan om begravningshjälpens omfattning upp av civilministern, och flera talare framhöll att en obligatorisk sjukförsäkring hade varit att föredra. Dagspressens hållning och riksdagsdebatten kommenterades i Försäkringsföreningen, se ”Sjukkaseförslagen inför Riksdagen år 1910.”, FFT (1910), s. 89–94.

274

under denna period betydligt mer omfattande. Ett annat mer kvalitativt mått är att undersöka förmånernas storlek. Fram till 1910 fanns det sjukkassor som tillhandahöll livförsäkring på belopp upp till 3000 kr, och renodlade livförsäkringsföreningar kunde lämna kapitalförsäkringar på belopp ända upp till 5 000 kronor. Sveriges praktiska lifförsäkringsförening, som var en av de större föreningarna med uppemot 6 000 medlemmar redan 1905, till-handahöll livförsäkring på belopp upp till 4000 kronor. Det är denna före-ning som 1914 ombildades till folkförsäkringsbolaget Folket. 1910 fanns det 31 föreningar med sammanlagt 124 000 medlemmar som lämnade ett högre försäkringsbelopp än 1000 kr. Som jämförelse var medelförsäkringssumman 1910 för folkförsäkring ca 480 kr och för stor livförsäkring ca 3000 kr.72 Uppenbarligen fanns det en potential hos understödsverksamheten att er-bjuda mer än bara en renodlad begravningsförsäkring. Den ideella sektorn var utifrån detta perspektiv en konkurrent till båda benen inom den kommer-siella sektorn.

Regleringen under 1910-talet förde med sig en kraftig begränsning av un-derstödsverksamhetens konkurrensmöjligheter. Uttaxeringsföreningar och sjukkassor kunde nu bara konkurrera med mindre begravningsförsäkringar, och endast aktuariebaserade livförsäkringsföreningar kunde konkurrera med livförsäkringens förmåner. Gränsen på 2000 kr innebar samtidigt en tydlig gränsdragning mellan understödsverksamhet och den stora livförsäkringen. Utvecklingen gick dock mot att föreningarna i fråga om förmåner i viss ut-sträckning kunde fortsätta att konkurrera med livbolagen. Medelförsäkrings-summan sjönk snabbt inom den vanliga livförsäkringen, samtidigt som den inom folkförsäkringen låg kvar på låga nivåer. Parallellt med denna tendens höjdes taket på förmåner inom den ideella sektorn: Gränsen för sjukkassor-nas begravningsförsäkring höjdes till 500 kr under 1918. Från 1921 höjdes även gränsen för understödsföreningar till 500 kr för dem med icke god-kända stadgar och 4000 kr för dem med godkända stadgar.73 Utvecklingen gick alltså mot att understödsföreningarna fick tillbaka en del av den konkur-renskraft man förlorat.

Min tolkning är att understödsverksamhetens svaga utveckling i jämfö-relse med kommersiell försäkring bör sättas i samband med olika metoder för marknadsföring. Framförallt fick förbudet mot agentverksamhet stor betydelse för att försäkringsrörelsen kunde etablera sig på marknaden för arbetarförsäkringar och ta över den ledande positionen. Detta förbud inför-des indirekt redan 1903 med lagen om försäkringsrörelse. Lagförslaget om understödsföreningar 1905 gjorde än mer tydligt att provisionsbaserad

72 Betänkande (1910), s. 104–105, 132; SOU 1946:34, s. 109. 73 SOU 1970:23, s. 38. Inom den vanliga livförsäkringen var medelförsäkringssumman redan 1915 nere på ca 2400 kr. Det var först på 1940-talet som denna försäkringsgren kom över 3000 kr igen. Folkförsäkringen lyckades inte ta sig över 1000 kr strecket i medelförsäkrings-summa förrän under andra hälften på 1930-talet, se SOU 1946:34, s. 109.

275

agentverksamhet inte skulle kunna vara en del av understödsverksamhetens marknadsföringsmetoder. Redan före 1912 var det alltså omöjligt för under-stödsföreningar att börja bygga ut ett omfattande nät av agenter för att kunna möta den nya konkurrensen från folkförsäkringen. I Sverige utvecklades därför aldrig framgångsrika så kallade ”collecting societies”; understödsför-eningar som använde sig av en utbredd agentverksamhet. I England började sådana föreningar etableras under slutet av 1800-talet. Som Alborn har visat, var det endast sådana föreningar som kunde matcha den kommersiella folk-försäkringen.74 Vad som framförallt dolde sig bakom begreppet affärsmässig var rätten att utnyttja agenter för att sprida livförsäkringsidén, och begräns-ningen av denna rätt låg helt i linje med agentverksamhetens primat, som dikterade att livförsäkringsverksamhet utan agenter inte kunde hävda sig i en konkurrenssituation.

Uttaxeringsprincipen dödförklaras En annan sida av konkurrensen med understödsföreningar var det potentiella hot som kom från två håll. Å ena sidan det dubbla hot som fördelnings-systemet i sig utgjorde, och å andra sidan hotet att den ideella sektorn skulle utveckla en statligt subventionerad livförsäkringsverksamhet med rika ut-vecklingsmöjligheter. Även efter regleringen av understödsverksamhet så fortsatte fördelningssystemet att utgöra ett potentiellt hot. 1910 års sjukkas-selag förbjöd visserligen uttaxeringsprincipen, och en uttalad målsättning med 1912 års understödsföreningslag hade varit att förmå uttaxeringsför-eningar att succesivt gå över till premiereservsystemet. Ett flertal registre-rade föreningar valde dock att inte ansöka om att få sina stadgar godkända. Dessutom kunde både sjukkassor och livförsäkringsföreningar välja att helt stå utanför lagen.

Registreringsplikten för livförsäkringsföreningar hade redan från början varit långtgående, men sjukkassorna hade däremot inte varit underkastade registreringstvång.75 Statliga utredare konstaterade att antalet oregistrerade 74 Gränsen mellan ömsesidiga folkbolag och ”collecting societies” är svår att dra. Alborn själv väljer att kategorisera dessa som tillhörande samma klass, under det att stora centralkassor med över 200 000 medlemmar hamnar i samma klass som små understödsföreningar (friendly societies). Avgörande för hans klassindelning är just användandet av inkasserande agenter. 1905 hade ”collecting societies” tagit över 90 procent av marknaden för understödsverksam-het inriktad mot begravningsförsäkringar, se Alborn (2001), s. 579–580. Se även William Beveridge, Voluntary Action: A Report on Methods of Social Advance (London 1948), s. 69–70, 295–296; Peter Gosden, Self-Help: Voluntary Associations in the 19th Century (London 1973), s. 119–142; McFall (2015), s. 38–39. 75 Alla livförsäkringsföreningar som meddelade kapitalförsäkring på över 300 kr och hade över 100 medlemmar var tvungna att registrera sig, och alla föreningar med över 500 med-lemmar var tvungna att registrera sig oavsett storleken på förmånerna. 1928 skärptes registre-ringsplikten ytterligare, då alla föreningar med minst 50 medlemmar underkastades registre-ringstvång, se Areschoug (1932), s. 11.

276

sjukkassor faktiskt kunde vara större än antalet registrerade sjukkassor och livförsäkringsföreningar tillsammans. Det rörde sig uppskattningsvis om över 1000 kassor som hade valt att stå utanför 1910 års sjukkasselag.76

Att försäkringsrörelsen fortfarande upplevde understödsverksamheten som ett hot framkommer av de instruktionskurser som gavs ut under 1930-talet. Trots systemets ”brister” kunde man här konstatera att det existerade ett stort antal uttaxeringsföreningar med över 200 000 medlemmar. Hotet bestod kanske främst i att dessa föreningar kunde fortsätta att ifrågasätta folkförsäkringens självuppfattning som en social rörelse. Försäkringsmännen beklagade sig över att det ännu i våra dagar fanns folk som levde kvar i den gamla föreställningen att ”försäkringstanken” kom till fullkomligare uttryck i dessa föreningar. En bidragande orsak till föreningarnas popularitet ansåg man vara att den formella övervakningen och registreringen gav dessa kassor ett sken av ”kontrollerad soliditet”, när man istället borde varna för dessa föreningar.77 En reglering som inte helt tog avstånd ifrån uttaxeringsprinci-pen uppfattades således som en legitimering av densamma. Försäkringsmän-nens konsekventa avståndstagande gentemot uttaxeringsprincipen bör förstås mot denna uppfattning.

År 1931 kom en ny sjukkasselag som tvingade fram en registrering av alla understödsföreningar, och sjukkassornas rättsliga ställning inordnades nu under 1912 års lag om understödsföreningar. Sjukkassorna delades upp i två delar, statsunderstödda (erkända), och icke statsunderstödda. För de er-kända kassorna innebar det slutet på livförsäkringsverksamheten, då begrav-ningshjälpen skiljdes från kassornas sjukhjälpsverksamhet. Inom två år var registrerade kassor tvungna att överlåta denna verksamhet på en befintlig eller nybildad understödsförening, eller på ett försäkringsbolag. Motivet var att begravningsförsäkring inte ansågs ha lika stor social betydelse som sjuk-försäkring och därför inte skulle erhålla statsbidrag.78 Regleringen förde med sig den uppdelning mellan sjuk- och livförsäkringsverksamhet som försäk-ringsmännen efterfrågat. Den ”snedvridna” konkurrens som den subvention-erade sjukkasseverksamheten bedrivit var nu även till sin form bortreglerad. 76 Fortfarande under början av 1930-talet kunde en icke registrerad sjukkassa meddela be-gravningshjälp upp till 500 kr helt utan insyn från samhällets sida, samtidigt som en under-stödsförening med begravningsförsäkring på 50 kr var registreringspliktig och därmed under-kastad viss kontroll. Bland de oregistrerade sjukkassorna rådde det en stor motvilja mot regi-streringstvång. Inom vissa kassor var uppfattningen att det var bättre att upplösa kassan än att registrera den. Orsaken till motståndet var dels viljan till självständighet, dels en rädsla för att staten genom registrering skulle lägga beslag på kassans samlade kapital, se Areschoug (1932), s. 9–14. 77 Kurs för livförsäkringsackvisitörer (1932), s. 1:5–7. 78 Bernhard Eriksson Sjukkassereformen: Förordning om erkända sjukkassor den 26 juni 1931 jämte andra författningar, som beröra sjukkasseverksamheten, med inledande översikt och kommentar. Andra omarbetade upplagan. (Stockholm 1933), s. 9, 18–19, 125; SOU 1970:23, s. 38. Se även Edvin Tegendal, Om övergången till den nya sjukkasseorganisationen (Lund 1932).

277

Lagen medgav dock fortfarande registrering av uttaxeringsföreningar så länge de inte utbetalade högre kapitalunderstöd än 500 kr. Denna frihet blev kortvarig. En utredning av socialstyrelsen underströk att understödsförening-arnas verksamhet var att betrakta som en ”art av försäkringsrörelse” och att försäkringstekniska synpunkter och metoder därför måste utgöra grunden för verksamheten. 1938 kom en ny lag om understödsföreningar, och i denna lag skärptes de försäkringstekniska bestämmelserna och den statliga tillsynen samtidigt som uttaxeringsprincipen förbjöds helt.79 De sista resterna av för-delningssystemet dog i och med 1938 års lag om understödsföreningar. Helt i linje med försäkringsrörelsens önskemål var nu all form av privat livförsäk-ringsverksamhet baserad på aktuariesystemet. Diskussionen om uttaxerings-systemet dog däremot inte ut med systemet, utan uttaxeringsprincipen fyllde fortfarande en viktig funktion som relief. Det fanns fortfarande ett behov av att beskriva folkförsäkringen som en rationell utveckling av de strävanden som arbetarna själva påbörjat.80

Ideella sektorns påverkan på livförsäkringens utveckling När försäkringsrörelsen etablerade sig inom arbetarförsäkringen uppstod en konfrontation med den ideella sektor som tillhandahöll begravningsförsäk-ringar. Denna konkurrens bidrog till att folkbolagen valde att profilera sin verksamhet som ett sparande inför ålderdomen.81 Men understödsverksam-hetens påverkan låg framförallt på ett annat plan. Den ideella sektorn expan-derade under mitten av 1800-talet mot bakgrund av industrialiseringen och den liberalt färgade självhjälpsrörelsen. Understödsföreningar blev ett alter-nativ till en bristfällig fattigvård och enskild välgörenhet. För att tala med Lindeberg förde verksamheten ”självhjälpstankens stora principer till seger bland de djupare lederna av vårt folk”. Understödsföreningarnas stora bidrag var, att de befäste den grundprincip som hjälp till självhjälp baserades på; tillfredställelse över att själv ha bidragit till kostnaderna.82 I den statliga ut-redning om understödsverksamhet som genomfördes under 1970-talet lyfte man också fram denna pionjärinsats; understödsverksamheten hade banat väg ”för den framtida utvecklingen på det sociala fältet”.83

79 Areschoug (1932), s. 14, 32; Areschoug & Brundin (1939), s. 10–11, 26–27, 64–65. Detta förbud kom till uttryck i 13 § som stadgade att upptagandet av avgifter inte fick göras bero-ende av inträffat försäkringsfall. 1938 års lag innebar införandet av ett koncessionssystem för understödsföreningar i likhet med det som gällde för den affärsmässiga försäkringsverksam-heten. 80 För exempel, se Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (1938), s.1:5, 19–20; Om Trygghet (1949), s. 150–151, s. 157. 81 Se kapitel 7. 82 Lindeberg (1949), s. 57–63, 433–435, 443–444 (citat s. 444) 83 SOU 1970:23, s. 71.

278

Som socialpolitisk lösning delade folkförsäkringen och understödsverk-samheten frivillighet och självhjälp som ideal. Vurmandet för frivillighet bland sjukkassorna var en avgörande orsak till att obligatorisk sjukförsäkring inte gick att införa, trots att riksdagsmän, sakkunniga, och försäkringsrörel-sen propagerade för en sådan lösning redan under början av 1900-talet. Fort-farande under slutet av 1940-talet var frivillighet ett okränkbart ideal inom sjukkassekretsar.84 Försäkringsrörelsen klarade denna balansgång genom att hävda att sjukförsäkringen hörde till socialförsäkringens område. Uppfostran till sparsamhet skulle däremot stå på frivillighetens grund.85

Självhjälpstanken kom till uttryck i idén om inbördes bistånd. För försäk-ringstagare och medlemmar i understödsföreningar var förmånerna en rättig-het som man betalat för, inte en skänk från ovan. Den så kallade ekvivalens-principen var därmed rådande.86 Å ena sidan kunde försäkringsmän och sak-kunniga därför konstatera att det i praktiken var omöjligt att dra en exakt gräns mellan understödsverksamhet och kommersiell försäkringsverksamhet. Å andra sidan konstaterade man att det fanns betydande skillnader just be-träffande formen för inbördes bistånd och ekvivalensprincipens räckvidd. Sakkunniga i 1910 års betänkande betonade att i understödsföreningar var det ”känslan av samhörighet” som ledde till inbördes bistånd, medan i kom-mersiell livförsäkring var det ”insikten” om den rationella riskfördelningens fördelar för individen. Ekvivalensprincipens begränsning visade sig i att understödsföreningarna tillämpade få riskklasser och arbetade med genom-snittsavgifter; där ”den ene får i viss mån betala för den andre”. Inom den affärsmässiga livförsäkringen tillämpade man istället ”rättvisa individuellt beräknade avgifter”.87

Sociologen Ewald har beskrivit denna skillnad i termerna ”kvalitativ öm-sesidighet” och ”abstrakt ömsesidighet”. Den förra formen kräver av indivi-derna att de är aktiva och ger av sin personlighet; en form av ömsesidighet som formar individens föreställningar. Kommersiell livförsäkring tillhör den senare formen. En ömsesidighet som tillåter medlemmarna att njuta av för-delen med associationer, samtidigt som de fortfarande är fria individer. Liv-

84 Johansson (2003), s. 242; Lindeberg (1949), s. 306–308, 443; Lindqvist (1990), s. 42–43. 85 Att propagera för obligatorisk sjukförsäkring låg samtidigt helt i linje med uppfattningen att sjukförsäkringen inte var lämplig för kommersiell verksamhet, se Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 175–177. 86 I viss mån var denna princip satt ur spel inom sjukkasseverksamheten, då den var berättigad till statliga bidrag. För skillnaden mellan understödsföreningar och andra välgörenhetsför-eningar, se Betänkande (1910), s. 58–59. 87 Betänkande (1910), s. 60–62. Se även ”Lagförslaget behandladt i Försäkringsföreningen.”, Gjallarhornet (1903), nr 6, s. 77–79; SOU 1970:23, s. 76.

279

försäkringens politiska framgång är, menar Ewald, ett resultat av att den lyckades kombinera maximal socialisering med maximal individualisering.88

Frågan är dock hur pass giltig en sådan uppdelning är, för hur förhållandet faktiskt såg ut mellan dessa verksamheter. 1910 års utredare konstaterade själva att understödsföreningar i praktiken kunde uppvisa kännetecken ut-märkande för båda sektorerna, och före 1910-talets reglering går det inte heller att tala om två tydligt separerade sektorer.89 Hela försäkringsrörelsen var dessutom baserad på en klassegregerande princip. Min tolkning är att de idealtyper som de sakkunniga målade upp i hög grad var färgade av försäk-ringsrörelsens idealiserade bild av aktuariesystemet. Det är ett exempel på hur begreppet försäkring fylldes med en specifik innebörd.

En orsak till denna diskrepans var den ömsesidiga påverkan som under lång tid präglat utvecklingen av livförsäkringsverksamhet. I Försäkringsföre-ningen kunde man under början av 1900-talet konstatera att livbolagen satt inne med hemligheten om hur försäkringen rationellt borde skötas, medan understödsföreningarna hade lyckats lösa problemet med att hålla nere om-kostnaderna. I en understödsförening förvandlas alla medlemmar till obe-talda agenter. Föreningarna var ett sätt att umgås, och de lade stor vikt vid ordnandet av fester och utflykter, vilket svetsade samman medlemmarna samtidigt som det var reklam för verksamheten. Eftersom det inom livför-säkringen saknades ett ”enande ideellt syfte” var man istället tvungen att betala anskaffningsprovisioner.90

Om den ideella sektorn tog över den vetenskapliga grunden, så försökte man inom folkförsäkringen ta efter understödsföreningarna och främja käns-lan av solidaritet med gruppen. Målet var att skapa starka band mellan för-säkringstagare, bolag och agenter över en lång tidsperiod. Även agenterna skulle vara en del av arbetarklassen och lokalt förankrade. I Folket var en tydlig kooperativ identitet och arbetarklasstillhörighet en självklar förutsätt-ning.91 Det är högst tveksamt att en genomsnittlig arbetare i valet mellan dessa former av trygghet ställde en känsla av samhörighet mot rationell risk-fördelning. Speciellt eftersom agenterna uppmanades att undvika disku-ssioner om försäkringstekniken och dess grunder.

För att hålla isär dessa verksamheter tog lagstiftaren fasta på kriterier för affärsmässighet. Det främsta kriteriet för kommersiell verksamhet var agent-systemet, men i vissa avseenden ligger det något paradoxalt i denna gräns-dragning. Dels hade agentsystemet sin upprinnelse och tidiga utveckling inom den ideella sektorn, dels lade försäkringsrörelsen ner stor kraft på att 88 Exempel på ”kvalitativ ömsesidighet” (qualitive mutualities) är familjen, företaget och föreningar. Speciellt för försäkringsrörelse är just dess karakteristik av ”abstrakt ömsesidig-het”, se Ewald (1991), s. 203–204. 89 Betänkande (1910), s. 60. 90 ”Ett och annat om den frivilliga s. k. folkförsäkringen”, FFT (1907), s. 5–6; Lindeberg (1949), s. 439. 91 Se Del II. Jmf Alborn (2001).

280

framhålla livförsäkringens ideella målsättning. Under slutet av 1940-talet fastslog statliga utredningar att livförsäkringsverksamhet var en ”socialt inriktad företagsdrift”. I betänkandet 1970 om understödsföreningar kunde den sakkunnige utredaren konstatera, att efter 1948 års reglering kunde man knappast längre tala om något ”privat vinstintresse” inom livförsäkringen. Han ansåg därför att motivet till att gå med i en understödsförening i prakti-ken bortfallit. I linje med vad Försäkringsinspektionen förordade föreslogs därför också ett förbud mot bildandet av nya öppna kassor.92 Om 1938 års lagstiftning tog död på fördelningssystemet inom privat livförsäkringsverk-samhet, så stängde 1970-års lagstiftning dörren för en utveckling av den lilla ideella sektor som fanns kvar. Uppfattningen var således att den ideella sek-torn helt enkelt hade spelat ut sin roll som trygghetsförmedlare. På samma gång konfirmerades tanken om livförsäkringen som en socialt orienterad rörelse.

Sammanfattning I kapitlet har jag lyft fram den betydande omfattning som den ideella sektorn faktiskt hade kring sekelskiftet 1900. Under denna period pågick en kamp mellan försäkringsrörelsen och understödsverksamheten som inte har stude-rats i tidigare forskning. I centrum stod frågan om var gränsen skulle gå mel-lan kommersiell och ideell verksamhet. I lagstiftningen blev det begreppet affärsmässighet som fick definiera denna gräns, och dess innebörd diskute-rades, analyserades och användes i lagtexter för att upprätthålla en gräns-dragning. Begreppet preciserades emellertid inte, utan det fick fungera som en vägvisare, en punkt att förhålla sig till. Det blev upp till tillsynsmyndig-heten att avgöra från fall till fall vad som var affärsmässig verksamhet. I praktiken innebar det tre saker: ett tak infördes på understödsverksamhetens förmåner, föreningarna fick inte beskriva sin verksamhet med termer häm-tade från aktuariesystemet och agentsystemet blev den kommersiella sek-torns förbehåll.

Den offentliga regleringen var i hög grad ett resultat av försäkringsrörel-sens strävan att bli det dominerande alternativet för privat arbetarförsäkring. Det konkreta hotet undanröjdes genom att påverka lagstiftningens utform-ning. Fram till 1931 fanns det tre parallella regleringar för privat livförsäk-ringsverksamhet: En sjukkasselag som begränsade sjukkassornas livförsäk-ringsverksamhet till mindre begravningsförsäkringar. En understödsföre-ningslag som dels begränsade uttaxeringsföreningarnas verksamhet till mindre begravningsförsäkringar, dels begränsade de aktuariemässiga före-ningarnas möjligheter att konkurrera med den vanliga livförsäkringen. Till sist en försäkringslag för kommersiella livbolag utan tak på förmåner och 92 SOU 1970: 23, s. 72–76, 83.

281

med rätten att utnyttja försäkringsagenter. Genom försäkringsrörelsens age-rande etablerades en välfärdsformering som minskade utrymmet för den ideella sektorn.

Under denna period existerade det samtidigt ett stort antal kassor som hade valt att stå utanför den offentliga regleringen. Trots allt fortsatte under-stödsföreningar att vara ett hot, och då framförallt ett potentiellt hot mot försäkringsrörelsens självbild av ideell verksamhet. Efter 1931 upphörde möjligheten att stå utanför lagen och 1938 förbjöds fördelningssystemet helt inom privat livförsäkringsverksamhet. Genom att motarbeta understödsverk-samheten såväl på ett retoriskt plan som på ett politiskt plan bidrog försäk-ringsrörelsen till den ideella sektorns stagnerande utveckling och minskade betydelse under 1900-talet.

Folkförsäkringens förhållande till den ideella sektorn var komplicerat. Å ena sidan uppfattades föreningarna som ett hot mot både bolagen och livför-säkringsidén, men å andra sidan spred föreningarna livförsäkringens idé till nya samhällsgrupper, som hade visat sig vara svåra att komma åt för livbola-gen. I kampen om denna målgrupp tog folkförsäkringen över attribut från understödsverksamheten, vilket i hög grad har bidragit till livförsäkringens självbild av social rörelse på den socialpolitiska arenan.

282

9. Staten som med- och motspelare

Inledning Försäkringsbranschens betydelse för utvecklingen och utformningen av of-fentliga försäkringslösningar är ett område som nästan helt har negligerats i välfärdshistorisk forskning. En implicit utgångspunkt i bilden av den svenska välfärdsstaten är att kommersiella alternativ inte påverkade fram-växten av den så kallade svenska välfärdsmodellen. Detta perspektiv lider av minst två brister. Dels saknas en analys av hur hela den socialpolitiska are-nan såg ut vid denna tid. När staten på allvar gav sig in på försäkringsområ-det fanns det redan en etablerad kommersiell sektor som man var tvungen att förhålla sig till. Dels saknas en diskussion kring hur försäkringsrörelsen för-höll sig till statens intåg på ”deras” område.1 I detta kapitel visar jag att för-säkringsmännen var djupt involverade i socialförsäkringsfrågan.

Den svenska försäkringsindustrins positionering analyseras med utgångs-punkt i tillkomsten av 1913 års offentliga pensionsförsäkring, den så kallade folkpensionen. Denna reform var en institutionell brytpunkt; efter 1913 blev staten en central aktör inom socialförsäkringen. I kapitlets första del diskute-rar jag hur försäkringsmännen förhöll sig till staten som potentiell försäk-ringsgivare under perioden 1880-1913. Hos ledande försäkringsmän började under denna period en specifik vision om samhällelig välfärdsformering ta form. I andra delen utvecklar jag hur försäkringsrörelsen formerade sig kring föreställningar om det ideala förhållandet mellan privata och offentliga åta-ganden på den socialpolitiska arenan. I kapitlets tredje och sista del studerar jag de konflikter som uppstod kring det offentliga pensionssystemet och hur detta ledde fram till implementeringen av en ny pensionsordning under 1940-talets andra hälft.

I analysen tar jag fasta på samspelet mellan den direkta och indirekta på-verkan som försäkringsrörelsen utövade på socialförsäkringen. Min tes är att dessa två former av påverkan hamnade i konflikt med varandra. Följande frågeställningar studeras: Hur positionerade sig försäkringsrörelsen till infö-randet av ett offentligt pensionssystem? Vilka föreställningar var vägledande för hur försäkringsbranschen agerade i socialförsäkringsfrågan? Vilken på-verkan hade försäkringsrörelsen på det offentliga pensionssystemets utform-ning?

1 Se inledningskapitel för min definition av denna arena.

283

Den sociala försäkringen En portalgestalt för den socialt orienterade liberalismen var Adolf Hedin. 1884 lade han en motion i riksdagen där han förespråkade en utökad lagstift-ning för att komma till rätta med den sociala frågan. Denna motion brukar framhållas som startskottet för en omfattande politisk aktivitet på socialför-säkringens område. Som Englund har konstaterat blev resultatet av 17 års fortlöpande lagstiftningsarbete magert. I den viktiga pensionsfrågan miss-lyckades två statliga kommittéer med att ta fram ett förslag som kunde ac-cepteras av riksdagen.2 Efter att frågan vilat under ett par år tillsattes 1907 en ny kommitté, vars betänkande låg till grund för den lag om allmän pensions-försäkring som antogs 1913.

Ett par år före Hedins motion hade försäkringsmännen på allvar börjat diskutera den sociala frågan. En av initiativtagarna till Försäkringsförening-en och en av sin tids främsta auktoriteter inom försäkringsverksamhet var direktören Eugène Samson. För Samson låg lösningen i en utveckling av den kommersiella sektorn. De stora bolagen borde inte tveka att ”omhändertaga” den bristfälliga understödsverksamhet som arbetarna själva skapat. Samsons förebild var folkförsäkringens pionjär, det engelska bolaget Prudential.3

Samson kom också in på den livliga diskussion om offentlig försäkring som fördes i Tyskland vid denna tid. Samson konstaterade att följande skulle komma att bli den viktigaste frågan: ”huruvida staten skulle ingripa för att taga frågan om hand eller om densamma helt och hållet skulle öfverlemnas åt den enskilda verksamheten”. Han avslutade med en uppmaning till För-säkringsföreningens ledamöter att klargöra sin ståndpunkt i denna fråga. Försäkringsföreningen borde stå beredd när den förväntade frågan om ett uttalande kom.4 I denna diskussion som tog plats 1880 ställdes ideell, kom-mersiell och offentlig verksamhet mot varandra; en arena för socialpolitik hade börjat ta form. Under 1800-talets två sista decennier etablerades inom försäkringsrörelsen två positioner i den sociala frågan. Jag väljer att kalla dessa för den frivilliga och den obligatoriska.

2 Resultatet blev en lag om sjukkassor 1891 och en lag om ersättningsansvar vid olycksfall i arbetet 1901. För Hedins motion, se AK 1884:11. Om Hedin, se Håkan Berggren & Göran B. Nilsson, Liberal socialpolitik 1853–1884: Två studier (Stockholm 1965), s. 210–225; Karl Englund, Arbetarförsäkringsfrågan i svensk politik 1884–1901 (Uppsala 1976), s. 14, 16, 26–31; Johansson (2003), s. 67–71. För en sammanfattning av händelser och olika kommittéför-slag under denna period, se bilaga 6 och 7. 3 ”hvilka åtgärder äro att förorda för befordran af försäkringsväsendets utveckling i vårt land?”, FFT (1881), s. 16, 18–19; ”Om engelska bolaget Prudential’s industrial branch och om utsigterna för arbetareförsäkring att vinna insteg hos den svenske arbetaren”, FFT (1881), s. 29–31. Om Samson se Englund (1993), s. 78–82. 4 ”Om engelska bolaget Prudential’s industrial branch och om utsigterna för arbetareförsäk-ring att vinna insteg hos den svenske arbetaren”, FFT (1881), s. 31.

284

Frivillighet Den allmänna uppfattningen i Försäkringsföreningen under början av 1880-talet var att en obligatorisk försäkring inte var att föredra. Det tyska lagför-slaget beskrevs som ett ”politiskt agitationsmedel” som endast syftade till att lugna de socialistiska rörelserna bland arbetarbefolkningen. Tvångsförsäk-ring uppfattades som ett ”angrepp” mot livförsäkringen och liknades vid ”tvångsarbete”. Den svenska staten uppfattades dessutom som alltför svag för att bära en obligatorisk försäkring, och arbetarförsäkringen borde därför tas om hand av de ”förmögnare” privata bolagen.5 Under 1890-talet befästes denna position i fackpressen. Ledande försäkringsmän såg det som sin upp-gift att rädda landet från att livförsäkringen förvandlades till ett slags ”jät-testort socialt fisknät”. – ”Länge torde det ej dröja, innan faran blir klar för mängden, sedan den allt från början varit klar för icke så få.”6

För de som förespråkade frivillighet var det av vikt att framhålla att arbe-tarna hade möjlighet att ta ett personligt ansvar för sin egen och sin familjs trygghet. I Gjallarhornet konstaterade en skribent att arbetarna redan nu sparade relativt mycket, ”varifrån kommer annars penningarna som fyller sparbössorna?”7 När Thule 1894 lanserade ett initiativ till arbetarförsäkring hette det att ”Svårligen lärer nemligen någon arbetare kunna vara så utan tillgångar, att icke hans veckoinkomst tillåter en afsättning af åtminstone 20 öre”.8 Utifrån uppfattningen att förmågan till självhjälp bland arbetare var i ständig tillväxt kunde de som förespråkade frivillighet ifrågasätta behovet av en offentlig försäkring. Om bara livförsäkringen anpassades efter varje indi-vids levnadsförhållanden skulle bolagens fördelar sammanfalla med allmän-hetens.9 Synen på socialförsäkring i försäkringskretsar var i många avseen-den en fråga om tilltron till den kommersiella folkförsäkringens möjligheter i Sverige.

Men denna position baserades framförallt på föreställningar om moral. De ledande principerna var frivillighet och självhjälp, vilka antogs resultera i 5 ”Om engelska bolaget Prudential’s industrial branch och om utsigterna för arbetareförsäk-ring att vinna insteg hos den svenske arbetaren”, FFT (1881), s. 31; ”lagförslaget om arbetare-försäkring i Tyskland”, FFT (1882), s. 20–21. 6 ”Arbetareförsäkringsfrågan.”, Gjallarhornet (1895), nr 11; ”Försäkringsväsendets strid för friheten.”, Gjallarhornet (1896), nr 19A. 7 ”Arbetarefrågans lösning genom försäkringsverksamheten.”, Gjallarhornet (1892), nr 17. Lundberg beskriver detta som ett ”kontextuellt” argument, att det i samhället utöver ”formell” jämlikhet även råder ”skälig” jämlikhet i fråga om medborgarnas möjligheter att agera an-svarstagande, se Urban Lundberg, ”Medborgare och investerare. Inledning”, i Urban Lund-berg (red.), Mellan folkbildning och fondrådgivning: nya perspektiv på pensionssystemet (Stockholm 2007), s. 18–19. 8 ”Thules arbetareförsäkring”, Gjallarhornet (1894), nr 2. 9 ”Om lifförsäkringsrörelsen i Sverige del 5.”, Gjallarhornet (1891), nr 21; ”Lifförsäkring”, Gjallarhornet (1891), nr 22; ”Insändt”, Gjallarhornet (1891), nr 24; ”Nya arbetareförsäk-ringskommitténs förslag till pensionslag för de arbetande klasserna.”, Gjallarhornet (1894), nr 26 B.

285

uppfostran till sparsamhet och omtanke om framtiden.10 Tvångsåtgärder upp-fattades däremot som skadliga i moraliskt hänseende. I fackpressen konstate-rades att sparsamhetssträvanden inom den tyska arbetarklassen hade ersatts med en ”sorglöshet, som förlitar sig på statens hjälp” och ”ju mera staten bjuder dem, desto anspråksfullare blir de”.11 En offentlig försäkring var det-samma som ”statspremiering” av brist på förtänksamhet. Gjallarhornets redaktion sammanfattade insiktsfullt kärnan i detta moralargument: Det var inte den materiella hjälpens storlek som var avgörande, utan det sätt på vilket den lämnades. Lindrandet av nöd fick aldrig gå ut över den ”enskildes an-svarskänsla”.12 En obligatorisk försäkring hade helt enkelt en skadlig ”folk-psykologisk effekt” som i förlängningen påverkade produktiviteten nega-tivt.13 För de försäkringsmän som intog den frivilliga positionen låg försäk-ringsverksamhetens socialpolitiska betydelse i dess uppfostrande kapacitet. Kärnan i detta moralargument var att en tvångsförsäkring i förlängningen utsatte hela samhället för så kallad moralisk risk. Denna tanke skulle komma att prägla välfärdsstatens fortsatta utveckling.

Obligatorium Adolf Hedins motion i riksdagen ledde till att arbetarförsäkringskommittén tillsattes 1884. I Sveriges första stora försäkringsutredning ingick utöver Hedin själv även Hugo Hamilton, en annan känd reformsinnad liberal. Den ledande kraften i denna utredning blev dock försäkringsmannen Hugo Gyldén som på ett tidigt stadium ställt sig positiv till statlig försäkringsverk-samhet.14

För socialpolitiker som Hamilton var en viktig utgångspunkt att man ville höja ”pauperismens nivå i allmänhet” och inte bara hjälpa den ”sparsamme” arbetaren. Utifrån en sådan målsättning fanns det enligt Hamilton ingen ut-sikt att lösa frågan på frivillighetens och den enskilda företagsamhetens väg. Det spelade ingen roll om frivillighet tog sig uttryck i ideell, kommersiell eller statlig verksamhet, för frivillighet skulle enligt Hamilton aldrig kunna 10”Arbetareförsäkring”, Gjallarhornet (1891), nr 7; ”Arbetarefrågans lösning genom försäk-ringsverksamheten.”, Gjallarhornet (1892), nr 17; ”Staten som försäkringsgifvare.” (1892), nr 20. 11 ”Ogynnsamma uttalanden angående följderna af försäkringstvånget i Tyskland”, Gjallar-hornet (1891), nr 20. 12 ”Arbetareförsäkringen”, Gjallarhornet (1898), nr 2. 13 Under början av 1900-talet hänvisade man också till den amerikanska debatten om social-försäkring, se ”Ett amerikanskt uttalande om den obligatoriska ålderdomsförsäkringen.”, Gjallarhornet, (1908), nr 22; ”Obligatorisk ålderdomsförsäkring en statsangelägenhet?”, Gjallarhornet (1908), nr 25. 14 Englund (1976), s. 48–49, 66; ”lagförslaget om arbetareförsäkring i Tyskland”, FFT (1882), s. 20–21. Två andra etablerade försäkringsmän som ingick i kommittén var Eduard Fränckel, aktuarie, och Otto Printzsköld, en av initiativtagarna till Försäkringsföreningen. Hugo Gyldén var en av de första av en rad framstående astronomer som skulle få stor betydelse för livför-säkringens utveckling i Sverige, se Englund (1993), s. 62–67.

286

leda till en stor anslutning från allmänhetens sida. Hamilton underkände även privat folkförsäkring utifrån det systemfel han menade var karakterist-iskt för all form av livförsäkringsverksamhet. Under rådande löneförhållan-den hade arbetaren ingen möjlighet att betala den premie som krävdes för att skapa ett fullgott skydd:

Just de arbetare, som lefva från hand till mun, och således äro i mest behof af försäkringens skydd, just dessa komma icke att begagna sig af detta skydd. – Staten måste derför ingripa.15

En frivillig lösning skulle alltså präglas av såväl en bristande omfattning som ett bristfälligt skydd. Hamilton var därför av den uppfattningen att man måste använda tvång mot såväl arbetsgivare som arbetstagare.16 Denna håll-ning fick också stöd av enstaka försäkringsmän i fackpressen. Som en skri-bent konstaterade var arbetarnas möjligheter till självhjälp faktiskt starkt begränsade, endast ”en corps” skulle man kunna sprida livförsäkringen till dessa samhällslager. 17

Utifrån försäkringsrörelsens perspektiv fanns det även ett annat förhål-lande som talade för en obligatorisk arbetarförsäkring. Redan 1880 hade de försäkringsmän som var skeptiska till en frivillig lösning påtalat att arbetar-nas osäkra villkor skulle leda till betydande annullationer. Bland de sam-hällsklasser där livförsäkringen teoretiskt sett gjorde störst nytta skulle en tilltagande konkurrens visa sig bli dyrköpt. Att försöka utsträcka försäk-ringsprincipen skulle, menade man, i förlängningen skada såväl branschen som den målgrupp som striden fördes över.18 Utifrån detta perspektiv var en statlig försäkringslösning inte bara nödvändig för att lösa den sociala frågan, den var också ett botemedel mot den tilltagande konkurrens som hotade för-troendet för försäkringsrörelsen. En statlig arbetarförsäkring kunde alltså främja en sund försäkringsbransch.

År 1889 presenterade arbetarförsäkringskommittén sitt betänkande. Det mest radikala inslaget var ett förslag till allmän obligatorisk ålderdomsför-säkring. Hedin, Hamilton och Gyldén förespråkade denna lösning, men bland andra hade kommitténs ordförande principiella invändningar mot tvång som

15 ”fakultativ eller obligatorisk arbetareförsäkring”, FFT (1884), s. 73. 16 ”fakultativ eller obligatorisk arbetareförsäkring”, FFT (1884), s. 73–74, 77. Se även ”Om engelska bolaget Prudential’s industrial branch och om utsigterna för arbetareförsäkring att vinna insteg hos den svenske arbetaren”, FFT (1881), s. 31. 17 ”Om lifförsäkringsrörelsen i Sverige del 3.”, Gjallarhornet (1891), nr 19. 18 ”Om engelska bolaget Prudential’s industrial branch och om utsigterna för arbetareförsäk-ring att vinna insteg hos den svenske arbetaren”, FFT (1881), s. 29-30; ”Om lifförsäkringsrö-relsen i Sverige del 4-5”, Gjallarhornet (1891), nr 20–21; ”Lifförsäkring”, Gjallarhornet (1891), nr 22.

287

grundval för lagstiftningen.19 Efter detta misslyckande tillsattes en ny kom-mitté som lade fram ett nytt förslag 1893. Denna gång begränsades obligato-riet till arbetarklassen, samtidigt som pensionsbeloppen kunde höjas genom införandet av arbetsgivarbidrag. Kommitténs primus motor var denna gång Anders Lindstedt som i efterhand har fått epitetet ”den svenska socialförsäk-ringens fader”.20

Lindstedt presenterade sitt förslag i Försäkringsföreningen. Av diskuss-ionen framgår att stödet för en obligatorisk försäkring inom försäkringskret-sar var beroende av tvångets karaktär. Redaktören för föreningens tidskrift, Johan Leffler, ansåg att ett allmänt försäkringstvång kunde vara motiverat, men inte ett speciellt arbetarförsäkringstvång. Obligatoriet borde därför gälla för alla samhällsmedlemmar.21 Denna gång vände sig även Gyldén emot förslagets grundtanke. Framförallt var han kritisk till att arbetsgivarna skulle bidra till försäkringen. För Gyldén var detta en ”kommunistisk” tendens som han inte ville vara med och stödja.22 Om Leffler å sin sida förespråkade en allmän pensionslösning, så var Gyldén kritisk till att grupper i samhället som inte omfattades av försäkringen skulle vara med och finansiera den.

Under denna period dominerade trots allt den frivilliga positionen. Efter att 1895 års proposition fallit tillsattes en ny utredning med Anders Lindstedt i spetsen, och 1898 kom en ny urvattnad proposition till arbetarförsäkring. Trots att man i detta förslag helt tagit bort arbetsgivaravgifter och minskat ner på statliga subventioner, så föll förslaget med kraftig majoritet i första kammaren. En initierad samtida bedömare konstaterade att beslutet ”ansågs och lär böra anses” som ett definitivt förkastande av obligatorisk försäk-ring.23 Det konsekventa avståndstagandet mot en obligatorisk arbetarförsäk-ring, som präglat fackpressens hållning, hade nu blivit väl förankrat även i riksdagen.

Den goda socialförsäkringen Efter att propositionen till arbetarförsäkring fallit i första kammaren 1898 var det under en längre period relativt tyst i pensionsfrågan. Fältet låg nu öppet för initiativ till privat arbetarförsäkring. Under denna period grundades de första folkförsäkringsbolagen. Frågan om offentlig pensionsförsäkring

19 Av kommitténs tio medlemmar reserverade sig 6 av ledamöterna mot detta förslag. Englund beskriver det som att förslaget till ålderdomsförsäkring hade havererat redan på kommittépla-net, se Englund (1976), s. 54–55, 59–60, 62. 20 ”Om Nya Arbetareförsäkringskomiténs betänkande.”, FFT (1893), s. 9–20 (föredrag av Lindstedt i Försäkringsföreningen); Englund (1976), s. 71–73. Lindstedt innehade vid denna tid befattningen som statlig inspektör över rikets försäkringsanstalter. Han hade också en bakgrund i den privata försäkringsrörelsen som aktuarie, se Englund (1993), s. 120–127. 21 ”diskussion av Lindstedts föredrag”, FFT (1893), s. 124–125. Om Leffler se Englund (1993), s. 68–72. 22 ”diskussion av Lindstedts föredrag”, FFT (1893), s. 131. 23 Englund (1976), s. 110–111, 155–156. Brev från biskop Gottfrid Billing till Hugo Tamm.

288

hamnade återigen på tapeten, när bland annat Hjalmar Branting väckte en motion i Riksdagen 1905.24 Året därpå lanserades även det så kallade Raabska förslaget till folkpensionering, och 1906 hölls även den stora kon-gressen för ”Fattigvård och Folkförsäkring” i Stockholm, där krav restes på en ny utredning i pensionsfrågan.25 Året därpå tillsattes en ny statlig kom-mitté.

Under den mellanliggande perioden hade det skett en närmast total för-skjutning inom försäkringsrörelsen. Tidigare hade det handlat om att avvakta den stundande katastrofen i Tyskland. Nu fick istället den tyska socialförsäk-ringen representera en positiv utveckling. Att en ”verklig” offentlig folkför-säkring måste vara såväl obligatorisk som allmän uppfattades nu som en självklarhet.26 Denna positiva syn på offentlig försäkring motiverades utifrån ett socialt patos; den sociala försäkringen var ”en af nationens lifsfrågor”. Men det fanns också en annan förklaring. Erfarenheter från Tyskland visade att den sociala försäkringen inte var en ”fiende” till försäkringsrörelsen.27 Föreställningen om den sociala försäkringens positiva effekt på kommersiell försäkringsverksamhet blev under de följande åren till ett väletablerat faktum inom försäkringsrörelsen. I Gjallarhornet betonades att det var av intresse att följa socialförsäkringsfrågan just av denna orsak.28

Då ledande försäkringsmän var positiva till införandet av en allmän för-säkring hamnade istället frågor som den sociala försäkringens finansiering i centrum. Nyheten i det Raabska förslaget var införandet av en mekanisk inkomstprövning, och dess kärna kan sammanfattas som att alla skulle vara med och betala på samma villkor, men endast de i behov skulle få pension.29 Flera försäkringsmän framhöll att denna grundtanke i förslaget stred mot all praxis och rättvisa. Förslaget skulle innebära att kostnaderna för fattigvården flyttades från de ekonomiskt välsituerade till de mindre bemedlade. För för-säkringsmännen framstod det som självklart att frågan måste lösas skattevä-

24 Under 1905 väcktes ett flertal motioner i Riksdagen som diskuterades i Gjallarhornet, se ”Motioner om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.”, Gjallarhornet (1905), nr 4. 25 Förslaget var ett resultat av en utomparlamentarisk utredning som tillkommit på initiativ av friherre Raab, se Per Gunnar Edebalk, ”Folkpension och åldringsvård – om svensk socialpoli-tik 1903–1950”, Socialvetenskaplig tidskrift 2–3 (2003), s. 133–134; Elmér (1960), s. 24–26, 120–121; Erik Palmstierna, Berättelse öfver förhandlingarna vid Kongressen för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm den 4, 5 och 6 oktober 1906 (Stockholm 1907), s. 247–270. 26 Jmf ”Arbetareförsäkringen”, FFT (1898), nr 7 med ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska försla-get” FFT, (1906), s. 171–173. 27 ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget” FFT, (1906), s. 168; ”Försäkringsföreningen om det Raabska folkpensioneringsförslaget.”, Gjallarhornet (1906), nr 21. 28 ”Ett försvar för det Raab’ska förslaget.”, Gjallarhornet (1906), nr 22. För fler exempel på Tyskland som förebild, se ”Folkförsäkringen i Tyskland år 1909.”, Gjallarhornet (1910), nr 10; ”Den tyska folkförsäkringens framsteg.”, Gjallarhornet (1913), nr 4. 29

289

gen. Staten måste bidra till försäkringen genom progressiv beskattning.30 Även i fackpressen tog man ställning för en skattefinansierad lösning av arbetarfrågan. Gjallarhornets redaktion beskrev det som att rätten till pen-sion var som rösträtten; den tillhörde de mänskliga rättigheterna.31

Sociologen Per Gunnar Edebalk menar att till skillnad från den tyska pensionsförsäkringen som hade införts 1889, var Raabs modell inte försäk-ringsmässig. För dåtida försäkringsmän som aktuarien Nordenmark var det emellertid det Raabska förslagets karaktär av ”typisk försäkring” som var problemet.32 Nordenmark beskrev det som att två oförenliga principer stred om herraväldet i förslaget: försörjning och försäkring. För att komma till sin rätt måste den ”socialpolitiska” försörjningsprincipen ”spränga de ramar” som försäkringsprincipen ställde i vägen. Försäkringsföreningens sekrete-rare, Leffler, ansåg däremot att det var möjligt att balansera dessa principer i en ”varaktig socialpolitisk kombination”.33 Leffler var på så vis tidigt ute med att argumentera för att lösningen på denna politiskt laddade fråga låg i en kompromiss mellan dessa principer. Det var också denna väg som den ålderdomsförsäkringskommitté som tillsattes året därpå skulle välja.

Ålderdomsförsäkringskommittén lade fram sitt betänkande 1912. I För-säkringsföreningens minnesskrift från 1925 påpekade Herlitz, att det var anmärkningsvärt att detta viktiga förslag inte hade blivit föremål för någon diskussion inom föreningen.34 Förklaringen ligger i att uppslutningen bakom en offentlig försäkring var närmast total under den period som den nytillsatta kommittén arbetade.35 Försäkringsmännen var dessutom relativt eniga om

30 ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget.” FFT (1906), s. 173–174, 177, 180–181, 183. När förslaget avhandlades i Försäkringsföreningen var såväl friherre Raab som civilministern och finansministern närvarande. 31 ”Ett försvar för det Raab’ska förslaget.”, Gjallarhornet (1906), nr 22. 32 Edebalk tar fasta på att Raabs pensionslösning varken var relaterad till värdet av inbetalda avgifter eller medborgarens inkomst. Edebalk förbiser att poängen med Raabs förslag var att den försäkrade mot ”ekonomisk invaliditet”. Att detta var en försäkringsbar risk var försäk-ringsmännen helt överens om. Att det rörde sig om en enhetlig avgift, som inte nödvändigtvis föll ut i en pension, är inte heller ett problem ur försäkringsteknisk synpunkt. Däremot gick åsikterna bland försäkringsmännen isär hur typisk försäkringen var med tanke på att det sak-nades ett inslag av riskdifferentiering, se ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angå-ende allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget.” FFT (1906), s. 181–182; ”Är det Raabska förslaget en typisk försäkring?”, FFT (1906), s. 205, 213–214; Edebalk (2003), s. 136–137. 33 ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget.” FFT (1906), s. 172, 174; ”Är det Raabska försla-get en typisk försäkring?”, FFT (1906), s. 207. 34 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 82. 35 De fåtal röster som var kritiska i fackpressen hämtade stöd i den amerikanska debatten. Men som en kritiker påpekade hade opinionsvindarna redan bestämt kursen, se ”Ett ameri-kanskt uttalande om den obligatoriska ålderdomsförsäkringen.”, Gjallarhornet (1908), nr 22; ”Obligatorisk ålderdomsförsäkring en statsangelägenhet?”, Gjallarhornet (1908), nr 25.

290

grundprinciperna för en sådan. Den offentliga försäkringen skulle vara obli-gatorisk, allmän och ha ett tydligt inslag av skattefinansierad försörjning.36 Att Försäkringsföreningens ordförande Sven Palme ingick i kommittén bor-gade även för att försäkringsrörelsen såväl hade insikt i kommittéarbetet, som möjlighet att påverka dess utveckling. När Palme presenterade förslaget till pensionsförsäkring i Försäkringsföreningen argumenterade han också kraftfullt för dess stora förtjänster.37

1913 års pensionsförsäkring I tidigare forskning brukar Sveriges första offentliga pensionssystem beskri-vas som en pensionsplan bestående av två delar, eller snarare två helt olika pensionssystem: ett universellt och avgiftsfinansierat hjälp till självhjälps-system, samt ett system med behovs- och inkomstprövade pensionstillägg.38 Faktum är att pensionsförsäkringen även hade ett tredje ben, en frivillig för-säkring som det var upp till var och en att komplettera det obligatoriska för-säkringsskyddet med.39 1913 års pensionsförsäkring var en kombination, eller snarare kompromiss, mellan de tre systemen för statligt administrerad pension som fördes fram i diskussionen vid denna tid: ett obligatoriskt och avgiftsfinansierat system a la Bismarck, ett skattefinansierat och behovsprö-vat system av dansk modell samt en statligt subventionerad frivillig försäk-ring som i England.40

Inom den kommitté som utarbetat förslaget var man ense om att pensions-försäkringen måste vara obligatorisk. Den stora politiska tvistefrågan kom

36 Diskussionen i fackpressen kom mer att handla om hur långtgående dessa principer skulle tolkas, se ”Försäkringsföreningen – Palme redogör för kommitté betänkandet.”, Gjallarhornet (1912), nr 24; ”Förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring.”, Gjallarhornet (1912), nr 25; ”Ålderdoms- och invaliditetsförsäkringsförslaget.” Gjallarhornet (1913), nr 3; ”Gjallarhornets redaktion. – Tidningens f.d. redaktör Lundgren går i svaromål.”, Gjallarhornet (1913), nr 4; ”Folkpensioneringen.”, Gjallarhornet (1913), nr 7. 37 ”Ålderdoms- och Invaliditetskommitténs betänkande. Föredrag af ordföranden direktör Sven Palme.”, FFT (1912), s. 206–225. 38 Se Anders Berge, ”The ’People’s Pensioner’ in Sweden 1914–1954: On the Changing Moral Content of a Social Category”, Scandinavian Journal of History, 24:3 (1999), s. 268; Edebalk (2003), s. 135; Per Gunnar Edebalk, Gustav Möller och åldringarna: Meddelanden från Socialhögskolan 2011:4 (Lund 2011), s. 6; Per Gunnar Edebalk, Hans Swärd & Eskil Wadensjö, ”Välfärd – idéer, inspiratörer, kontroverser, perspektiv”, i Swärd m.fl. (2013), s. 24; Lundberg & Åmark (2001), s. 158; Sveriges historia 1830–1920 (2012), s. 406–407; Åmark (2005), s. 49–51. 39 I tidigare forskning har denna del i stort sett ignorerats. Ett undantag är Åke Elmér som har uppmärksammat detta inslag i sitt standardverk om offentlig folkpensionering. Hans slutsats är dock att den frivilliga försäkringens omfattning var så obetydlig att den inte behöver beak-tas när man diskuterar effekterna av den allmänna pensionsförsäkringen, se Elmér (1960), s. 235–242. 40 Gosden (1973), s. 266–269. Jmf Edebalk (2003), s. 135–136; Ålderdomsförsäkringskom-mittén: Betänkande och förslag angående allmän pensionsförsäkring (1912) s. 22–33, 47.

291

att bli förhållandet mellan avgiftsfinansierad försäkring och skattefinansierad försörjning. Självhjälpsprincipen togs nu över av fattigvårdsfolket – ett stockholmsdominerat nätverk av besuttna och bildade liberaler – och vissa remissinstanser som Riksförsäkringsanstalten.41 Denna nya kraftsamling vände sig alltså inte mot införandet av en allmän och obligatorisk försäkring, utan mot det stora inslaget av ett försörjningsmoment. Fattigvårdsfolket kri-tiserade nu kommitténs förslag med utgångspunkt i det moralargument som tidigare hade dominerat inom försäkringsrörelsen.42 Rollerna var med andra ord ombytta i synen på pensionsfrågan. Fattigvårdsfolket argumenterade för försäkringsprincipen – man ville ha en ”obligatorisk statsförsäkring” – me-dan försäkringsmännen argumenterade för försörjningsprincipen.43 Även i riksdagsdebatten formerade man sig kring dessa två positioner, som hämtade näring från den diskussion som förts inom försäkringskretsar och i riksdagen i över 30 år. Kritiker från högerhåll ville ha en mer försäkringsmässig lös-ning, medan kritiker från vänster istället ville öka inslaget av försörjning.44 I båda läger fanns det också de som var kritiska till att arbetsgivarna inte var med och finansierade försäkringen.

I debatten kom pensionsförsäkringens tredje ben, den frivilliga försäk-ringen, att fylla en viktig roll i bemötandet av kritik. Hugo Hamilton och Hjalmar Branting använda bägge denna del av förslaget som slagträ. De konstaterade att obligatoriska arbetsgivarbidrag var problematiska. Istället betonade de att förslagets konstruktion uppmuntrade arbetsgivare till att bidra genom den frivilliga försäkringen, och man hyste också stor tillförsikt till att arbetsgivarna faktiskt skulle utnyttja denna möjlighet.45 Denna tanke vann också gehör hos andra talare.46 Tanken att den frivilliga försäkringen skulle utnyttjas av arbetsgivare förekom inte i kommittébetänkandet och propositionen. Det var först i utskottet som den frivilliga försäkringen lyftes fram som en lämplig anordning för arbetsgivare, som ville öka sina arbetares

41 För en studie av fattigvårdsfolket, se Lennart Lundquist, Fattigvårdsfolket: Ett nätverk i den sociala frågan 1900–1920 (Stockholm 1997). 42 Edebalk (2003), s. 137–138; ”Riksförsäkringsanstaltens utlåtande öfver ålderdomsförsäk-ringskommitténs förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.”, Gjallarhornet (1913), nr 6; ”Riksförsäkringsanstalten och invaliditetsförsäkringen.”, Gjallarhornet (1913), nr 8. 43 Jmf kongressens resolutionsförslag med Sven Palmes kritik mot detta under kongressen, se Kongressen för fattigvård och folkförsäkring (1907), s. 254–255 (citat s. 254, kursivering i original), 262–263 (Palmes kritik). 44 För exempel på avslagsyrkanden, se Riksdagens protokoll FK 1913:34, s. 15–16, 25, 40–41, 55–56, 60–61; AK 1913:48, s. 31–36, 66–70; AK 1913:49, s. 4–10, 23–25, 30–33, 61–63, 86–87. 45 Riksdagens protokoll FK 1913:34, s. 71–72; AK 1913:48, s. 62–63. 46 Andersson i Råstock, en av de sista talarna som yttrade sig i AK poängterade att enda orsa-ken till att han gått med på förslaget, trots frånvaron av arbetsgivarbidrag, var att han ansåg Brantings åsikt om den frivilliga försäkringen fullt giltig. Riksdagens protokoll AK 1913:49, s. 87–88.

292

pensionsförmåner.47 Den frivilliga försäkringen möjliggjorde därmed ett inslag av arbetsgivaravgifter, som visat sig vara politiskt omöjligt att genom-föra med tvång. Flera talare i andra kammaren framhöll också den frivilliga försäkringen inte bara som ett sätt att förbättra sin pension, utan även som ett medel för att uppmuntra till sparsamhet.48

Betydelsen av den frivilliga försäkringsdelen för den slutgiltiga omröst-ningen i pensionsfrågan bör dock inte överbetonas. En solid partiöverskri-dande majoritet stödde förslaget. Av större intresse är däremot den socialpo-litiska roll som tilldelades den frivilliga försäkringen i riksdagen. Det är tyd-ligt att förespråkarna av förslaget visade en stark tilltro till idén att både ar-betsgivare och medborgare frivilligt skulle utnyttja den frivilliga försäkringen. Det fanns med andra ord en inbyggd komplementär lösning i pensionssystemet som skulle uppmuntras.49 Den nygrundade Pensionsstyrel-sen gavs på så vis mandat att expandera och utveckla denna del av pensions-försäkringen. Den frivilliga försäkringen skulle komma att bli en nagel i ögat på försäkringsrörelsen.

Komplementära sfärer För en försäkringsman som Sven Palme var en obligatorisk socialförsäkring både legitim och nödvändig. Den var legitim eftersom fattigvård ledde till ”ofrihet och samhällelig degradation”, och för en majoritet av arbetarna var fortfarande detta utsikten när arbetskraften avtog:

Inför detta faktum är det ej nog att höja på axlarna och säga att det är deras eget fel, ty de hade kunnat på ett eller annat sätt försäkra sig mot denna even-tualitet.50

Den var också nödvändig eftersom en frivillig lösning skulle bli såväl dyr som otillräcklig. Staten måste helt enkelt ingripa för att motverka de miss-förhållanden som präglade lönearbetarnas ställning.51

Att man inom försäkringsrörelsen hade reviderat sin syn på offentlig för-säkringsverksamhet innebar däremot inte att man övergav livförsäkringens välfärdsfilosofi. Livförsäkringsidén och självhjälpstanken fick istället en ny tappning som satte föreställningen om komplementära sfärer i centrum. Palme kom att inta en expertroll på detta område. Hans inflytande var vid denna tid omfattande, och hans involvering i både den privata och statliga

47 Särskilda utskottets utlåtande (1913), nr 1, s. 42–43. 48 Nilsson i Örebro (lib s), Cederborg (lib s), Lundell (lmb), se Riksdagens protokoll AK 1913:49, s. 29, 41, 80. 49 Jmf Harrysson (Lund 2000), s. 50. 50 Palme (1917), s. 66. 51 För en utförlig diskussion, se Palme (1917), s. 65–72. Jmf Berggren (2010), s. 35–36.

293

sektorn gav honom en unik position. I ett flertal skrifter utvecklade Palme utförligt sin syn på förhållandet mellan offentlig och privat försäkring. Hans stora bidrag låg kanske framförallt i, att han sammanfattade och popularise-rade idéer som hade börjat ta form under 1800-talets två sista decennier.

Det socialpolitiska momentet Samma år som ålderdomsförsäkringskommittén lämnade sitt betänkande, hölls ett omfattande föredrag i Försäkringsföreningen om den sociala försäk-ringen i utlandet. I den följande diskussionen riktades stark kritik mot att den viktigaste frågan inte hade berörts, nämligen den om ”uppdragandet af en gräns mellan den sociala och privatförsäkringen”.52 Senare under året tryck-tes i Försäkringsföreningens tidskrift den tyska försäkringsmannen professor Alfred Manes uppsats ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring”. Ma-nes betraktades av sin samtid som en av de mest betydande försäkringsteo-retikerna, och han kom också att influera Palmes skrifter i denna fråga.53

För försäkringsmän som Manes och Palme var det inte bara en fråga om att upprätta gränser mellan socialförsäkring och privatförsäkring, utan frågan gällde också vilken verksamhetsform som var mest lämpad för respektive område. Som Manes konstaterade fanns det åtskilliga exempel på att social-försäkring på privaträttslig grund inte bara var tänkbar utan redan existe-rade.54 Han påpekade också att det fanns gott om exempel där staten bedrev försäkringsverksamhet av privat karaktär. Detta hade i sin tur, menade Ma-nes, lett till att det i diskussioner ofta förekom en förväxling mellan de två begreppen ”statsförsäkring” och ”socialförsäkring”:

Lika så litet som all socialförsäkring är statsförsäkring, lika så litet är all stats-försäkring socialförsäkring. Man kan vara en ifrig anhängare af socialförsäk-ringens idé, och dock vara en bestämd motståndare mot den icke sociala stats-försäkringen. Detta är något, som borde beaktas mera än hvad man hittills gjort.55

Eftersom både statliga och privata anstalter kunde meddela försäkring av såväl privat som social karaktär, menade Manes att det egentligen var bättre att tala om individuell kontra social försäkring. Avgörande för gränsdrag-

52 ”Social invaliditets- och ålderdomsförsäkring i utlandet.”, FFT (1912), s. 33. 53 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring. Öfversättning och delvis sammandrag af professor Alfred Manes ´uppsats härom i 3:dje häftet af innevarande årgång af ’Zeitschrift für die gesamte Versicherungswesen’”, FFT (1912), s. 156–168. Om Manes, se Englund (1976), s. 13. 54 När socialförsäkringen infördes i Tyskland hade många privata bolag velat bli till organ för densamma. Även i USA ansåg företrädare för den kommersiella sektorn att ett statligt ingri-pande var onödigt, eftersom livbolagen var i stånd att organisera socialförsäkringen själva. Manes betonade speciellt hur Metropolitan, världens största folkförsäkringsbolag, agerade i denna fråga. 55 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 160–161 (citat s. 161).

294

ningen mellan individuell och social försäkring var vad Manes kallade för det ”socialpolitiska momentet”.56

Detta moment definierades utifrån frånvaron av riskdifferentiering. I För-säkringsföreningen konstaterade man 1906 att den socialpolitiska försörj-ningsprincipen krävde ersättningsnivåer som garanterade de försäkrade en viss ekonomisk trygghet. Försäkringsprincipen var istället baserad på ekvi-valensteorin, som krävde att ersättningen måste stå i relation till vad den försäkrade hade betalat in. Kontentan var att den sociala försäkringen inne-höll ett stort moment av försörjning, som ur ”den moderna privatförsäkring-ens synpunkt [var] allt annat än ’typisk’”. För försäkringsmännen var detta också själva poängen med en social försäkring. Nordenmark hade formulerat detta i termer av, att den sociala försäkringen av nödvändighet måste spränga de ramar som försäkringsprincipen ställde i vägen.57 Som Manes påpekade var det en viktig politisk fråga att fastställa en gräns, som kunde rättfärdiga en omfördelande socialförsäkring som missgynnade de goda riskerna.58

Socialförsäkringens premisser För försäkringsmännen villkorades denna gräns av två premisser: Den första var, som Palme uttryckte det, att socialförsäkringen uteslutande avsåg att skydda mot den nöd som uppstår då arbetsförmågan varaktigt eller tillfälligt sätts ur spel, och när kroppsarbete är den huvudsakliga inkomstkällan:

Avser man med socialförsäkring något annat, något mera, då rycker man bort stödet för den logiska, naturliga gränsbestämningen. Då börjar hela gränsom-rådet att flyta och då vet man ej, var det skall sluta. 59

Den andra premissen var synen på socialförsäkringen som en preventiv verksamhet, vars huvudsakliga syfte var att förebygga fattigvård. Fattigvår-dens omfattning stod utifrån detta perspektiv i relation till hur väl socialför-säkringen fyllde sin uppgift. Som Manes konstaterade var denna uppgift följaktligen inte att bygga på upptill, utan nedtill; att arbeta på grunden, att stiga ned i den ”mörka källaren” och uttränga fattigvården.60 Att den sociala

56 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 159. 57 ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget.” FFT (1906), s. 172, 174, 181–182; ”Är det Raabska förslaget en typisk försäkring?”, FFT (1906), s. 205, 213–214 (citat s. 205, kursive-ring i original). För ett liknande perspektiv i aktuell forskning, se Lehtonen & Liukko (2011), s. 42. 58 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 161. 59 Palme (1922), s. 7. 60 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 162–163; Palme (1917), s. 66–67. Skillnaden mellan dessa verksamheter definierade Manes utifrån rättsanspråk. Ef-tersom fattigvårdens förmåner var behovsprövade och knutna till medellöshet kunde ingen ställa individuella anspråk på fattigförsörjningen. Den sociala försäkringens förmåner var istället knutna till ett bestämt faktum som ålderdom eller invaliditet.

295

försäkringen skulle omfatta hela befolkningen var med andra ord inte det-samma som att den skulle täcka befolkningens hela försäkringsbehov. Mål-sättningen var, som Nordenamark beskrev det, att förebygga verklig nöd, inte att skaffa alla medborgare en pension.61

På ett tidigt stadium etablerades föreställningen om ett existensminimum som en ledstjärna för denna tanke. Redan 1893 konstaterades i Försäkrings-föreningen, att statens rätt att införa ett försäkringstvång villkorades av att detta begränsades till ett existensminimum. Under början av 1900-talet var det istället begreppet ”ekonomisk invaliditet” som angav riktningen för var gränsen för en social försäkring skulle gå. I linje med denna argumentation menade Palme att pensionsförmånerna skulle bestämmas av kostnaden för ”nödtorftig bärgning”. Palme var på det klara med att en sådan gräns kunde innebära en försämrad levnadsstandard för många förmånstagare. Han me-nade dock att detta var av underordnad betydelse jämfört med fördelen av ett existensminimum som alla hade rätt till.62

Med utgångspunkt i föreställningar om den mänskliga naturen framställ-des denna gränsdragning också som helt nödvändig. I Försäkringsföreningen hade Leffler 1906 fastslagit varför gränsen gick vid ett existensminimum:

Sådan människonaturen nu engång är, skulle annars den hittills under all his-torisk tid kraftigaste drifkraften för individernas ekonomiska verksamhet, själ-fuppehållelsedriften, säkerligen så förminskas, att de ekonomiska medlen till den allmänna ’folkförsörjningen’ förr eller senare skulle tryta.63

Manes och Palme uppfattade denna tankefigur som socialförsäkringens grundproblem. I närmast identiska ordalag konstaterade de att en för långt driven socialförsäkring kunde leda till en ”försämrad moralisk mänsklighet”, eftersom den förlamade de ”etiska krafter” som var inriktade på sparsamhet och självhjälp. Kontentan var att förutsättningen för en framgångsrik social-politik låg, dels i en hög arbetsmoral, dels i en socialpolitisk praktik som konkret tog hänsyn till och kämpade mot ”likgiltighet och eftergifter beträf-fande det egna ansvaret”.64

Grundproblemet var alltså den moraliska risk som var all försäkrings ständige följeslagare. På samma sätt som ett livbolag utsatte sina försäk- 61 ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget.” FFT (1906), s. 172–173. 62 ”Diskussion av Lindstedts föredrag”, FFT (1893), s. 124–125; ”Diskussion om kommitte-rades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget.” FFT (1906), s. 172; Palme (1922), s. 5. 63 ”Är det Raabska förslaget en typisk försäkring?”, FFT (1906), s. 207 (kursivering i origi-nal). 64 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 165–166; Palme (1922), s. 8. Manes gjorde också en poäng av att detta inte bara gällde den sociala försäkringen. Arbeta-ren var med avseende på denna ”mänskliga svaghet” inte sämre ställd än de ”mera välmå-ende”. Även inom privatförsäkringen förekom det simulationer och fusk.

296

ringstagare för moralisk risk, utsatte en allmän socialförsäkring hela sam-hället för moralisk risk. Redan innan en offentlig pensionsförsäkring inför-des i Sverige ställde försäkringsmän den sociala försäkringen i ett direkt beroendeförhållande till den så kallade arbetslinjen. Den sociala försäkring-ens dilemma var att dess ekonomi var beroende av en hög arbetsmoral, sam-tidigt som dess ”försäkringsnatur” hotade denna moral. Det moralargument som varit en käpphäst för dem som hade förespråkat en frivillig lösning på den sociala frågan fick på så vis en ny funktion. Föreställningen om ett exi-stensminimum legitimerades utifrån en tankeoperation, där ett överskridande av denna gräns drog undan benen för den sociala försäkringens ekonomi och funktion.

Valfrändskap I tidigare forskning har man lyft fram det universella inslaget i 1913 års pensionsförsäkring som unikt ur ett komparativt perspektiv. Kanske borde det vara ännu intressantare att ställa sig frågan, varför ett liknande förslag lades redan 25 år tidigare. Hur kom det sig att arbetarförsäkringskommittén, med försäkringsmannen Gyldén i spetsen, kunde lägga ett förslag av univer-sell karaktär redan 1889?

Englund konstaterar i sin avhandling, att det inte finns någon utländsk fö-rebild som kan förklara detta radikala förslag. Han gör också en poäng av att försäkringsmannen Gyldén genomgående hade varit principfast i sitt ställ-ningstagande för en obligatorisk försäkring.65 Som jag visat var Gyldéns ställningstagande inte konsekvent, utan villkorat av obligatoriets karaktär. I Försäkringsföreningen gav också Gyldén själv en förklaring till tanken bakom 1889 års förslag till allmän pensionsförsäkring. I detta förslag hade försäkringstvånget begränsats till 28 års ålder, och han menade att detta tvång var av samma natur som skolplikten. Dess syfte var att genom praktisk övning uppfostra till sparsamhet under en period i livet då ”erfarenhet i konsten att spara ännu vore ringa”. För Gyldén framstod det som självklart att tvångets legitimitet låg i dess begränsning och uppfostrande uppgift. En offentlig försäkring fick, som han uttryckte det, aldrig frånta intelligenta och självständiga personer rätten att bestämma över sin egendom.66 Gyldén före-språkade alltså redan på 1880-talet en offentlig försäkring med utgångspunkt i dess förväntade positiva effekt på det privata försäkringssparandet. Vid denna tidpunkt fanns det emellertid ingen erfarenhet som kunde bevisa detta antagande.

När försäkringsbranschen kollektivt slöt upp bakom en offentlig försäk-ring kring sekelskiftet 1900 betonades att socialförsäkringens legitimitet låg i

65 Englund (1976), s. 58–59, 65–66, 68. För lantmännens och den agrara sektorns betydelse för universalismen, se Peter Baldwin, The Politics of Social Solidarity: Class Bases of the European Welfare State 1875-1975 (Cambridge 1990), s. 288–290; Edling (1996), s. 43–44. 66 ”Diskussion av Lindstedts föredrag”, FFT (1893), s. 129–131.

297

dess förmåga att ”uppmuntra” och ”underlätta” för medborgarna att själva spara tillräckligt till när arbetskrafterna tröt:

Den sociala försäkringen verkar uppfostrande och drifver till ett intensivare sparande, den väcker tanken och hågen hos den enskilde att genom eget ini-tiativ ytterligare säkerställa sig.67

Föreställningen om den sociala försäkringens positiva effekt på kommersiell försäkringsverksamhet blev under de följande åren till ett väletablerat faktum inom försäkringsrörelsen. Ena sidan av denna effekt var att den sociala för-säkringen ansågs främja sparintresset – den personliga förutsättning som det ”enskilda försäkringsarbetet” byggde på.68 Den andra sidan var att den soci-ala försäkringen skapade ”en fastare ekonomisk grund” för samhällets mindre bemedlade. Något man menade i sin tur också främjade intresset för den ”trygghet genom sjelfhjelp den enskilda försäkringsverksamheten har att derutöfver erbjuda”.69

För Manes var det självklart att kommersiell och offentlig försäkring inte representerade olika strävanden som måste bekämpa varandra, utan att det rörde sig om ”två delar af ett stort helt, hvilka ömsesidigt stödja hvarandra”. Palme konstaterade 10 år senare att en socialförsäkring inom dess logiska och naturliga gränser var:

till lycka för landet och ingalunda till ogagn för det privata försäkringsväsen-det. Det är ett känt faktum, att en verkligt sund socialförsäkring bereder mar-ken för privatförsäkringen och gör tillgängliga för ett försäkringsbolags erbju-danden individer, som eljest ej skulle tänkt på försäkring.70

I denna gränsdragningsfråga låg också tanken att statsapparaten medvetet kunde utnyttjas av försäkringsväsendet i marknadsföringssyfte. Eller som Manes uttryckte det: Den sociala försäkringen främjade ”affärsintresset” genom att fungera som ”en kraftig propaganda för försäkringsidén”.71

Inför 1913 års pensionsreform hade en gränsdragning mellan kommersiell och offentlig verksamhet vuxit fram, som den viktigaste frågan försäkrings-männen hade att ta ställning till. Här var försäkringsmannen Gyldén inte bara pionjär då det gällde radikala lösningar på den sociala frågan, utan an-tagligen också i fråga om att sätta tankefiguren om komplementära lösningar

67 ”Diskussion om kommitterades förslag till lag angående allmän pensionering af behöfvande – det (omarbetade) s. k. Raabska förslaget.” FFT (1906), s. 168. 68 ”Försäkringsföreningen om det Raabska folkpensioneringsförslaget.”, Gjallarhornet (1906), nr 21. 69 ”Ett försvar för det Raab’ska förslaget.”, Gjallarhornet, (1906), nr 22. 70 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 160; Palme (1922), s. 7. 71 ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 160. För fler exempel på denna truism inom försäkringsrörelsen, se Framtiden minnesskrift (1972), s. 237; SOU 1932:36, s. 152.

298

i centrum för samhällelig välfärdsformering.72 På samma gång satte det mo-raliska argumentet en tydlig gräns för denna solidaritet mellan olika grupper i samhället. Till sin grund var denna komplementära vision en harmonisering av den frivilliga och obligatoriska position som etablerades i försäkringskret-sar under 1880-talet.

I forskningen förekommer det en förenklad bild av konkurrensförhållan-det mellan privat och offentlig försäkring. Utifrån antagandet att den offent-liga försäkringen minskar den kommersiella sektorns verksamhetsutrymme så borde också försäkringsbranschen vara emot offentliga försäkringar.73 Förhållandet var emellertid det omvända. Inom försäkringsrörelsen ansåg man att rätt avvägd skulle socialförsäkringen öka den privata försäkringens marknadsandelar. Poängen var att socialförsäkringen förväntades expandera det totala verksamhetsutrymmet genom att såväl förstärka den materiella basen som den mentala predispositionen för självhjälp. Verksamhetsut-rymme var inte ett nollsummespel.

Försäkring eller försörjning Problemet för ledande försäkringsmän var inte att upprätta gränser i teorin, utan svårigheten låg i att försvara dessa gränser i praktiken. I en mycket upp-skattad föreläsning i Försäkringsföreningen 1922 drog Palme upp riktlinjer-na för vad han kallade en ”målmedveten upplysningsverksamhet”. I första hand skulle försäkringsrörelsen klargöra att socialförsäkring var en nödfalls-utväg, som endast fick tillämpas då stora befolkningslager inte själva kunde eller ville sörja för sin framtida trygghet. Den andra riktlinjen gällde sub-ventioner. En relativt hög skattefinansiering ansåg Palme vara befogad, om syftet var att avlasta fattigvården och ersätta den med något bättre. Skatte-medel fick emellertid aldrig användas för att organisera en subventionerad socialförsäkring för medborgare, som var kapabla att genom frivillig försäk-ring säkerställa en trygg framtid. Slutligen skulle upplysningsverksamheten även påtala eventuella felgrepp vid implementeringen av socialförsäkrings-system.74 Palmes syn på gränsdragningsfrågan gav eko i Försäkringsför-eningens minnesskrifter från 1925 och 1935:

Det tillhör Försäkringsföreningen såsom dess kanske allra främsta uppgift att i de privata försäkringsanstalternas, den försäkringssökande allmänhetens och

72 Den ursprungliga tanken bakom en universell pensionslösning var alltså – för att tala med Esping-Andersen – att främja den liberala välfärdsregimen, jmf Esping-Andersen (1990), s. 26–29. 73 Som exempel utgår Eriksson ifrån en sådan föreställning då hon argumenterar för att för-säkringsmännens sociala patos var genuint när de tog ställning för införandet av en offentlig pensionsförsäkring under början av 1900-talet, se Eriksson (2011), Artikel III, s. 18, 21. 74 Palme (1922), s. 8–10; ”Föredrag”, NFT, (1922), s. 168.

299

statens eget välförstådda intresse motarbeta varje otillbörlig förskjutning av gränsen mellan enskild och offentlig försäkringsverksamhet.75

Försäkringsrörelsens självpåtagna roll som försvarare av den goda socialför-säkringen sattes omgående på prov. Det första hotet kom från Pensionssty-relsen, som aktivt började expandera och utveckla den frivilliga tilläggsför-säkringen.

Pensionsstyrelsen hotar Den frivilliga tilläggsförsäkringen infördes i syfte att lösa problemet med de låga pensionsbeloppen i 1913 års pensionssystem.76 I Försäkringsföreningen hade Palme 1912 betonat den konsensus som stod bakom förslaget till of-fentlig pensionsförsäkring. Fem år senare var denna konsensus inte längre lika påtaglig i Palmes resonemang:

Inom ålderdomsförsäkringskommittén sökte jag i min mån bidraga till att hålla dessa frivilliga försäkringar inom tämligen snäfva gränser. [Så att de] icke bör inkräkta allt för mycket på de privata bolagens naturliga område.77

I betänkandet betonades också att det var nödvändigt med vissa begräns-ningar för att förhindra att statsbidrag skulle komma höginkomsttagare till godo. I det utskott som behandlade 1912 års pensionsförslag konstaterade man istället, att om målet var att främja försäkringssparande borde det stat-liga understödet inte begränsas till att omfatta endast vissa grupper av för-säkrade. Redan i utskottet genomfördes också förändringar i syfte att öka effektiviteten i försäkringen överlag, och inte enbart för de mindre bemed-lade.78 Hur den frivilliga delen skulle utformas, och i vilket syfte, var i själva verket en omtvistad fråga.

Det blev upp till den nygrundade statliga Pensionsstyrelsen att förverkliga den frivilliga försäkringens funktion som komplement. Till direktör för

75 Citatet återges i båda minnesskrifterna. I den senare framhölls dessa ord som särskilt ”tänk-värda och fullviktiga”, se Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 268; Försäkringsför-eningen minnesskrift (1935), s. 57 (kursivering i original). 76 Ålderdomsförsäkringskommittén: Betänkande och förslag angående allmän pensionsförsäk-ring (1912), s. 48. Idén med ett frivilligt komplement var inte ny i svensk pensionspolitik. Som Palme påpekade byggde den frivilliga pensionsförsäkringen på den ”Lindstedtska tan-ken” i 1895 års förslag”; se ”Ålderdoms- och Invaliditetskommitténs betänkande. Föredrag af ordföranden direktör Sven Palme.”, FFT (1912), s. 220. 77 Jmf ”Ålderdoms- och Invaliditetskommitténs betänkande. Föredrag af ordföranden direktör Sven Palme.”, FFT (1912), s. 222, med Palme (1917), s. 71. 78 Särskilda utskottets utlåtande (1913), nr 1, s. 46–47. I kommittébetänkandet begränsades insättningarnas belopp per år i den frivilliga försäkringen till det antal kronor som motsvarar halva antalet fyllda levnadsår. Denna regel modifierades sedan av utskott och riksdag till att den försäkrade fick sätta in max 30 kr per kalenderår.

300

denna myndighet utnämndes 1914 Adolf af Jochnick, den kommersiella folkförsäkringens förgrundsgestalt, och han föreslog en rad förändringar som infördes mellan 1917–1919. Hädanefter skulle Pensionsstyrelsen admini-strera två frivilliga pensionssystem, enskild försäkring och gruppförsäkring. Den frivilliga försäkringens komplementära uppgift lades också fast av de-partementschefen och statsrådet von Sydow. Det var denna del av försäk-ringen som skulle säkerställa pensionssystemets huvuduppgift – att bereda pensionärerna en ”socialt värdig” försörjning. Endast om den frivilliga för-säkringen erhöll ”största möjliga anslutning” skulle pensionssystemet klara av den övergångsperiod som var inbyggd i systemet, samt säkerställa för-sörjningen i orter med höga levnadskostnader.79

För Palme var denna utveckling ett bevis på att den sociala försäkringen hade en inneboende drivkraft att växa och breda ut sig:

Då emellertid erfarenheten visat, att den frivilliga statsförsäkringen oupphör-ligt strävar efter att få försäkringsbeloppen höjda, är allt skäl att noga hålla ögonen på denna direkta och principiellt oriktiga samt rätt farliga konkur-rens.80

Trots dessa ändringar blev anslutningen till Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring betydligt lägre än väntat, och Pensionsstyrelsen kom med nya krav 1927.81 Parallellt med denna utveckling hade en sektor för privat tjäns-tepensionering vuxit fram.

Avtalspensioner Försäkringsbranschens intresse för pensionsförsäkringar var svagt vid sekel-skiftet 1900. Ett flertal faktorer hade lett till att denna verksamhetsgren var relativt outvecklad: pensionsförsäkringar uppfattades som omoraliska, pen-sionstagare uppfattades som svårbedömda risker, och en låg andel försäk-ringstagare innebar ett stort ekonomiskt risktagande.82 Tankar om en offent-lig pensionsförsäkring ledde samtidigt till ett nyvaknat intresse för privata pensionsförsäkringar. När frågan diskuterades i Försäkringsföreningen 1913 konstaterade Försäkringsinspektionens chef Laurin att tidpunkten nu var

79 Josef Östlind & B. E. Meurk, Den frivilliga allmänna pensionsförsäkringen: Handbok utgiven av Josef Östlind och B. E. Meurk (Stockholm 1920), s. 4–7. 80 Palme (1922) s. 8. 81 Under början av 1920-talet rörde det sig om cirka 4000–5000 försäkrade, varav gruppför-säkring stod för ¾, se Elmér (1960), s. 238. 82 ”Är det att anse som fördelaktigt för ett lifförsäkringsbolag att bedrifva lifränterörelse?”, FFT (1913), s. 29–31, 35–36. I Gjallarhornet konstaterades 1912 att försäkringstagarna lyck-ades tjäna en massa pengar på bolagens bekostnad, se ”Livränteförsäkringar”, Gjallarhornet, (1912), nr 4. Se även Betänkande (1910), s. 66. Se även kapitel 3 för en diskussion om pen-sionsförsäkringar som ”omoraliska”.

301

gynnsam; den stundande allmänna pensionsförsäkringen skulle uppmuntra till ett utökat privat pensionssparande.83

Inom försäkringsrörelsen var man däremot tveksam till att involvera ar-betsgivare i en gruppförsäkring. Direktörsföreningen införde 1911 ett förbud mot gruppförsäkring som 1914 införlivades i försäkringslagen. Oviljan till att bedriva gruppförsäkring bottnade framförallt i en rädsla för, att man skulle kväva marknadsföringen av livförsäkringen. Gruppförsäkringar för-väntades helt enkelt verka förlamande på en försäkringsverksamhet som var uppbyggd kring individuellt inriktad inkassering och anskaffning.84

1916 avvisade därför försäkringbolagen en propå om att bilda ett nytt ge-mensamt bolag för tjänstepensionsförsäkring. Istället grundades Sveriges Privatanställdas Pensionskassa (SPP) som en understödsförening. När Gjal-larhornets redaktion året därpå kommenterade SPPs utveckling var man dock fortfarande kritisk till hela idén om tjänstepensionsförsäkring. Kapital-försäkringar ansågs mer populära än pensionsförsäkringar, och till och med folkförsäkringens pionjär Prudential hade misslyckats med att popularisera pensionsförsäkringar.85

Det var först 1925 som försäkringsrörelsen till slut bestämde sig för att ge sig in på tjänstepensionsområdet. Livbolagen grundade 1926 det gemen-samma bolaget Pensionsanstalten Sverige för att ta upp konkurrensen med SPP. Ganska omgående kom man i båda läger fram till att konkurrenssitua-tionen hotade hela pensionsidén. Istället bildade man det gemensamma bola-get Svenska Personal-Pensionskassan som övertog förkortningen SPP. En överenskommelse upprättades där all kollektiv pensionsförsäkring skulle bedrivas av SPP, medan all kapitalförsäkring och individuell pensionsförsäk-ring skulle förbehållas livbolagen.86 Det var först nu, när tjänstepensionssek-torns utveckling hade tagit fart på allvar, som Pensionsstyrelsens frivilliga tilläggsförsäkring uppfattades som ett direkt hot mot den kommersiella sek-torns verksamhet på detta område.

83 ”Är det att anse som fördelaktigt för ett lifförsäkringsbolag att bedrifva lifränterörelse?”, FFT (1913), s. 40. 84 Risken var att allmänheten skulle börja ifrågasätta nyttan med agenternas arbete och dessu-tom dra slutsatsen att de försäkringar agenten förmedlade blev onödigt dyra, se Bergander (1967) s. 353–354; Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 147–150; SOU 1949:25, s. 159– 160. 85 ”Sveriges privatanställdas pensionskassa.”, Gjallarhornet (1916), nr 24; ”De privatanställ-das pensionering”, Gjallarhornet (1917), nr 17. För SPPs utveckling, se Elmér (1960), s. 277–278; Englund (1993), s. 171–175; Harrysson (2000), s. 52–54. 86 Edebalk, Per Gunnar, Lars Harrysson, Ove Mallander & Jan Petersson (red.), 25 år i täten: En vänbok till Per Gunnar Edebalk: Meddelanden från Socialhögskolan 2 (Lund 2003), s. 77; Framtiden minnesskrift (1972), s. 132–133; Allmän pensionsförsäkring: Principbetänkande: Undersökningar och förslag av pensionsutredningen, SOU 1950:33, s. 30. Pensionsanstalten Sverige kopierade SPPs verksamhet rakt av utom på en punkt. Man frångick den princip som SPP hade uppfattat som kärnan i sin verksamhet, nämligen den oantastbara pensionsrätten. Det var på denna punkt som konkurrensen uppstod.

302

Frivillighet inom staten Försäkringsbranschen satte 1928 in en motoffensiv. I ett omfattande gemen-samt remissvar från Försäkringsföreningen och Direktörsföreningen riktades allvarlig kritik mot Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. De förändringar försäkringen genomgått mellan 1913 och 1928 uppfattades ”falla utom soci-alförsäkringens ram”.87 Denna hållning motiverades utifrån den komplemen-tära vision som försäkringsmän som Palme etablerat. Det råder inte någon tvekan om Palmes stora inflytande på remissvarets utformning. De vägle-dande principerna om preventiv fattigvård, självhjälp och subsidiaritet bar utan tvekan Palmes signatur, något som också bekräftar hans stora inflytande under denna period.88

År 1918 hade maximibeloppet i den frivilliga försäkringen höjts från 30 kr till 100 kr per år. Redan denna förändring uppfattade försäkringsrörelsen som ett brott mot självhjälpsprincipen. Nu ville Pensionsstyrelsen höja max-imibeloppet till 400 kr per år och dessutom ville man tilldelas befogenhet att medgiva än större avgiftsbelopp för framtida försäkring av personalgrup-per.89 Men det stora hotet låg framförallt i Pensionsstyrelsen planer på att börja bedriva en mer omfattande rådgivningsverksamhet. För försäkrings-männen var det uppenbart att af Jochnick hade för avsikt att utveckla en agentverksamhet liknande den som de privata livbolagen begagnade sig av. De konstaterade att Pensionsstyrelsen intentioner var att:

under den sociala försäkringens mask driva en med den privata pensionsför-säkringen till omfattning och natur jämnställd men genom statsunderstöd och andra förmåner gynnad försäkringsrörelse.90

Istället för att involvera skattebetalarna i en konkurrerande verksamhet var det, menade försäkringsmännen, mer naturligt att staten främjade den privata tjänstepensioneringen.91

Resultatet av denna strid blev att den subventionerade förvaltningen be-hölls, men bara för avgifter under 100 kr, och taket sattes till 250 kr. Någon agentverksamhet blev det aldrig tal om. Volymen av nya pensioner var där-efter obetydlig.92 Kraftig kritik och nya spelregler från 1928 och framåt satte 87 Pensionsstyrelsens utvidgningsplaner: Böra statsmakterna medgiva att Pensionsstyrelsen i sin verksamhet ytterligare överskrider socialförsäkringens ram?: Gemensamt remissvar av Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening och Svenska Försäkringsföreningens Sak-kunnigenämnd (1928), s. 9. (kursivering i original). 88 På en semantisk nivå är till och med flera fraser identiska med fraser i Palmes tidigare arbeten. 89 Pensionsstyrelsens utvidgningsplaner (1928), s. 3–9. 90 Pensionsstyrelsens utvidgningsplaner (1928), s. 10 (kursivering i original) 91 Pensionsstyrelsens utvidgningsplaner (1928), s. 11. 92 Under 1930-talet avskaffades den statliga subventioneringen helt, och 1938 reducerades pensionsförmånerna till ungefär hälften jämfört med de tidigare stipulerade förmånerna. Medlemskapet fortsatte att öka sakta mellan 1930 och 1945; från 5 400 till 23 000 försäk-

303

effektivt stop för Pensionsstyrelsens planer. Utan ett utvecklat agentsystem var slaget förlorat oavsett det statliga understödet, något som af Jochnick var väl medveten om. Han återvände 1931 till sitt tidigare jobb som direktör för Trygg.93 Den sociala uppgift som riksdagen tilldelat den frivilliga tilläggsför-säkringen kom därför aldrig att realiseras.

Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring är ett tydligt exempel på en indi-rekt påverkan, där statsmakterna tagit över en praktik från livförsäkringen. 1913 års pensionssystem innehöll även andra inslag som hade hämtats från den kommersiella sektorn. Ett sådant var det premiereservsystem som av-giftspensionen var baserad på. Ytterligare inslag var föreställningarna om moralisk risk, som påverkade den behovsprövade tilläggspensionens utform-ning. Samspelet mellan den kommersiella och den statliga sektorn studeras nu med utgångspunkt i dessa två försäkringsmässiga inslag.

Den sociala försäkringens ekonomi Så tidigt som 1890 hade man i Försäkringsföreningen lyft en stridsfråga som skulle komma att prägla den fortsatta utvecklingen under hela 1900-talet: Skulle den sociala försäkringen finansieras genom avgifter i ett försäkrings-tekniskt system, eller skulle den vara skattefinansierad med omfördelande inslag? Om ett försäkringstekniskt system valdes konstaterade man att det fanns två vägar att gå: Den ena var att använda försäkringsprincipen och basera socialförsäkringen på det premiereservsystem som den kommersiella sektorn hade utvecklat. Det andra alternativet var att använda uttaxerings-principen och basera socialförsäkringen på det fördelningssystem som un-derstödsföreningarna tillämpade.

Det första alternativet uppfattades som det sämre. Inom försäkringsrörel-sen befarade man att ett offentligt premiereservsystem på sikt skulle gene-rera en ofantlig kapitalackumulation i händerna på en statlig myndighet. Försäkringsmännen ansåg att detta skulle föra med sig två problem: Det ena var att ett sådant pensionssystem i förlängningen skulle tvinga ner räntefo-ten, vilket skulle hämma den kommersiella sektorns utveckling. Det andra var att denna myndighet skulle bli i stånd att påverka hela landets hushåll-ning; dess chefer skulle bli ”landets verkliga herrar”. I Försäkringsförening-

ringstagare. Ur socialpolitisk synpunkt var dock denna ökning helt obetydlig. Efter detta stagnerade utvecklingen och 1958 hade medlemsantalet sjunkit till ca 18 000 försäkringsta-gare. Under samma period ökade SPP från 12 600 till 185 000 medlemmar, se Elmér (1960), s. 239–242, 278, 282. 93 Elmér har konstaterat att trots kritiken antogs en ny reglering som medgav ökade pensions-förmåner, För Elmér var alltså branschens agerande ett misslyckande. Min tolkning är dock att försäkringsrörelsens i hög grad påverkade den frivilliga försäkringens framtidsutsikter, se Elmér (1960), s. 238–239.

304

en konstaterades att premiereservsystemet bara var att föredra om syftet var att ”förverkliga ett socialistiskt samhällsskick”.94

Men även fördelningssystemet ansågs ha brister. Systemets svaghet be-skrev man i termer av att en solidaritet som uppkommit genom lag också kunde avskaffas genom lag: ”Helt och hållet konstlad är nämligen den soli-daritet som därvid skapas emellan olika generationer.” Fördelningssystemet uppfattades helt enkelt inte som robust, och det skapade inga garantier mot ett kortsiktigt tänkande hos politiker. Oavsett vilket försäkringssystem som valdes så skulle staten dessutom inte ha vunnit mer än en omflyttning av fattigvårdsbördan. Slutsatsen blev att den sociala försäkringen helst borde finansieras genom statsmedel.95 Att propagera för skattevägen blev också ett centralt inslag i den försörjningslinje som försäkringsbranschen enades kring under början av 1900-talet. Denna linje fick också stöd av vetenskapliga auktoriteter som Anders Lindstedt och Gustav Cassel. När förslaget till pen-sionsförsäkring diskuterades i Nationalekonomiska föreningen 1913 fastslog såväl Lindstedt som Cassel, att en stor fondbildning i statens hand kunde rubba den fria kapitalmarknaden. Därför måste såväl avgifter som avgifts-pensioner hållas låga.96

Försäkringslinjen Under 1920-talet väckte nationalekonomen och blivande högerledaren Gösta Bagge liv i försäkringslinjen och en besparingskommitté tillsattes.97 I sitt betänkande föreslog kommittén, som var starkt högerbetonad, en revidering av pensionsförsäkringen. Kommittén konstaterade att den stora frågan var:

huruvida huvudvikten skall läggas på bidrag från de försäkrade eller från det allmänna eller m. a. o. huruvida försäkringsprincipen eller understödsprinci-pen skall vara den förhärskande.98

Inom institutionell teori brukar man tala om vägvalsberoende. Utifrån detta perspektiv öppnade pensionssystemet upp för en utveckling åt två olika håll. Besparingskommitténs förslag gick ut på att skifta balansen till förmån för försäkringsprincipen.99

Elmér har konstaterat att försäkringsbranschen lade ner stor möda på att kritisera besparingskommitténs förslag. För Elmér framstår det som märkligt att detta förslag från Högern blev välvilligt mottaget av Landsorganisationen

94 ”Om den sociala försäkringen.”, FFT (1890), s. 14. 95 ”Om den sociala försäkringen.”, FFT (1890), s. 12, 14–15 (citat s. 12). 96 Elmér (1960), s. 43–46. 97 Elmér (1960), s. 56–58. 98 Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation, SOU 1925:8, s. 184. 99 Kommittén ville höja den inkomstrelaterade avgiftspensionen och samtidigt sänka pens-ionstilläggen. se SOU 1925:8, s. 36, 129–130, 187–189.

305

(LO), men starkt kritiserat av storfinansen representerad av försäkringsbola-gen.100 Att företrädare för arbetarrörelsen kunde stödja reformen är inte för-vånande. Inom arbetarkretsar fanns det ett starkt stöd för självhjälpsidén parad med en kritik mot de kommersiella livbolagen. Mer problematiskt är att Elmér sätter likhetstecken mellan storfinansen och försäkringsrörelsen. Från arbetsgivarhåll fanns det under första halvan av 1900-talet fortfarande ett starkt stöd för direktpensionering med paternalistiska inslag. Många med-lemmar inom en organisation som Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) var högst tveksamma till att släppa in försäkringsbolagen i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare.101 Utifrån försäkringsrörelsens vision om komplementära lösningar var emellertid denna kritik självklar; försäkrings-rörelsen var trogen sin egen linje. I fackpressen konstaterade försäkrings-männen att höjda avgifter i pensionsförsäkringen såväl skulle minska ut-rymmet för frivilligt sparande, som bidra till en ökad fondbildning. Förslaget uppfattades på båda dessa punkter som ett hot mot privatförsäkringens eko-nomi.102

Försäkringsbranschen och Försäkringsinspektionen ställde upp ett mot-förslag. Istället för att bygga ut premiereservsystemet borde pensionsförsäk-ringen läggas om utefter fördelningssystemets princip. Avgiftspensionen bestod av två delar, en grundavgift som var lika för alla och en tilläggsavgift som var relaterad till inkomsten. Enligt detta motförslag skulle grundavgif-ten läggas om utefter fördelningssystemet. Fördelen med det var att pensio-nerna då skulle kunna höjas omedelbart. Tilläggsavgifterna skulle däremot fortsätta att fonderas, men genom att låta privata försäkringsbolag hantera detta premiereservsystem skulle man minska statens inflytande över fonder-na.103 Att släppa in de privata bolagen i socialförsäkringen var en idé som man i försäkringskretsar umgåtts med lika länge som den sociala försäkring-en existerat.104 Besparingskommitténs förslag ledde aldrig till någon ny re-form. I linje med det motförslag som försäkringsrörelsen stod bakom flyttade nu försörjningslinjen fram sina positioner. I pensionsfrågan skulle försäk-ringsbolagen göra gemensam sak med de socialdemokratiska politiker som drev frågan vidare.

Nationalekonomi som bundsförvant I den sparsamhetsideologi som präglade samhällsdebatten uppfattades kapi-talbildning som en betydande samhällsnytta. Försäkringsrörelsens dilemma 100 Elmér (1960), s. 58–59. 101 Harrysson (2000), s. 88–89, 93–95, 100–101, 117–119. 102 Elmér (1960), s. 59. 103 Förslaget framfördes av Försäkringsinspektionens chef P. G. Laurin i Gjallarhornet (1925), nr 9 och upprepades i såväl Försäkringsinspektionens som Försäkringsföreningens remissyttrande i 1926 års proposition, se Elmér (1960), s. 59. 104 När socialförsäkringen infördes i Tyskland hade många privata bolag velat bli till organ för densamma, se ”Om gränserna för privat- och socialförsäkring.” FFT (1912), s. 160–161.

306

var att förklara, varför kapitalbildning bara var bra i händerna på privat verk-samhet. Nationalekonomen Cassel konstaterade 1927 att frågan framförallt gällde, om det sparande som kom till stånd i den offentliga pensionsförsäk-ringen var ett nettosparande. Cassel var tveksam till att så var fallet. I huvud-sak skulle avgifterna tas från medel som annars hade sparats frivilligt, och den enorma fondbildningen fanns därför i stort sett bara på pappret, menade Cassel.105 Andra nationalekonomer som Knut Wicksell, Sven Brisman och David Davidson ansåg emellertid att nyttan med ökat sparande var så stor, att man borde tillgripa tvång även om det inte blev ett nettosparande fullt ut.106

Men även om fondbildningen faktiskt resulterade i ett nettosparande, så kvarstod frågan om hur detta sparande skulle användas. Enligt Cassel fanns det ingen förnuftig människa som på allvar trodde, att fonder i händerna på en politiskt tillsatt administration skulle främja kapitalbildningen. Tvärtom skulle användningen av besparingarna bli sämre och mindre effektiv än om allmänheten själv fått råda över pengarna.107 Enligt Cassel var statlig kapital-bildning helt enkelt av sämre kvalitet än privat sparande; tvångssparandet var oekonomiskt även om nettosparandet ökade.

Men det fanns också en helt annan orsak till varför Cassel underkände en försäkringsmässig socialförsäkring. Premiereservsystemets akilleshäl var att det var beroende av en stabil räntefot och var känsligt för fluktuationer i penningvärdet. Cassel framhöll att för den allmänna pensionsförsäkringen var detta problem av ännu större betydelse än för den privata verksamheten: Att garantera en viss penningsumma om 50 år, när man inte vet något om räntefotens utveckling och vad en krona är värd om 50 år, ”det är en forma-listisk och ganska verklighetsfrämmande lösning av den stora sociala frågan om ett folks ålderdomsförsörjning”.108 Enligt Cassel saknade helt enkelt pre-miereservsystemet den förutsägbarhet som en solid pensionslösning borde bygga på. Redan innan den stora börskraschen och den så kallade räntekata-strofen underkände han premiereservsystemets möjligheter att säkerställa en reell pensionsnivå. I Cassels resonemang fanns det ingenting som talade för nyttan med statliga fonder.

Cassel ansåg att pensionssystemet var baserat på en olycklig samman-blandning av försäkring och försörjning. Han konstaterade att det moderna samhället inte helt kunde undvara understödsverksamhet, men att denna ”kommunistiska princip” vilade på en helt annan åskådning än samhällseko-

105 Cassel (1928), s. 65. Elmér konstaterar att Cassel inte tycks ha skrivit något i detta ämne, men att hans inställning var välbekant. Cassel gick dock in utförligt på denna fråga i sin före-läsning för blivande försäkringsmän under 1927, se Elmér (1960), s. 59 (not 134). 106 Elmer s. 44, 59; SOU 1925:8, s. 131, 177–179. 107 Cassel (1928), s. 65. 108 Cassel (1928), s. 79.

307

nomin i övrigt och därför måste hållas skild från försäkringsverksamhet.109 Det fanns också en given förklaring till denna sammanblandning:

Lusten att begagna föreställningar och termer, som uppkommit inom den pri-vata affärsmässiga försäkringsverksamheten, är emellertid mycket utbredd. Detta försäkringsväsende måste hava skött sig alldeles utmärkt, eftersom det åtnjuter ett så högt anseende från deras sida som företräda socialförsäkring-en!110

Cassel lyfte med andra ord konkret fram den indirekta påverkan som livför-säkringen hade utövat på den sociala försäkringen.

I grunden var Cassel positiv till livförsäkringens möjligheter att infria sina utfästelser. Det enda direkta hotet mot den privata försäkringens ekonomi låg, enligt honom, i en utvidgad försäkringsmässig socialförsäkring. En så-dan utveckling skulle snedvrida kapitalmarknaden och pressa ned räntan för de säkra placeringar, som var en förutsättning för en solid kommersiell verk-samhet. Dessutom skulle snedfördelningen av kapital på sikt hota tillväxten i samhället, som ju var en förutsättning för att hålla uppe räntan.111 Cassels resonemang är ett exempel på hur företrädare för försörjningslinjen började positionera sig utifrån förväntade effekter. Ett statligt premiereservsystem var inte bara opåkallat, det hotade såväl försäkringsbranschen som tillväxten i samhället. Försäkringsrörelsens behov flätades samman med samhällets behov och medborgarnas välfärd.

Försörjningslinjen Året därpå, 1928, lades motioner i pensionsfrågan från såväl socialdemokra-tiskt håll som från högerhåll. Socialdemokraterna, med socialminister Gus-tav Möller i spetsen, krävde en utredning av samma tre alternativ som hade diskuterats i Försäkringsföreningen 40 år tidigare: ett skattefinansierat sys-tem, ett fördelningssystem eller ett premiereservsystem. I högermotionen tog man istället fasta på besparingskommitténs tidigare förslag.112

Pensionsfrågan delade samtida aktörer i två läger. Som representanter för försörjningslinjen stod Möller med god uppbackning av försäkrings-branschen och Försäkringsinspektionen. Den försäkringslinje som bespa-ringskommittén hade förordat fördes fram av fattigvårdsfolket och Pensions-styrelsen. Båda falangerna hämtade sin ammunition från det idégods som utvecklats inom den kommersiella sektorn. Försörjningslinjen ifrågasatte näringslivets framtida utveckling som grund för en allmän folkpensionering, och såg politik som ett medel för att anpassa pensionerna till en osäker fram-tid. Denna position vilade på ett kraftfullt ifrågasättande av aktuariesystemet

109 Cassel (1928), s. 62. 110 Cassel (1928), s. 66. 111 Cassel (1928), s. 74–75. 112 Elmér (1960), s. 60–61.

308

och dess antaganden om ekonomiska förhållanden i en avlägsen och svårbe-dömd framtid.113 De som förordade försäkringsprincipen var istället positiva till ett premiereservsystem i händerna på staten, just eftersom man var tvek-sam till staten som garant för pensionsförsäkringen. Denna position basera-des på en tilltro till aktuariesystemet och den ekonomiska utveckling som det krävde.114

I denna polemik ställdes två visioner av välfärdsformering mot varandra. Avgörande var synen på statens roll i välfärdsbygget. När försäkringsmän-nen talade om socialförsäkringens inneboende tendens till utvidgning, så var det pensionssystemets inslag av försäkring man oroade sig för. När fattig-vårdsfolket talade om samma sak, så syftade man istället på inslaget av för-sörjning.115 Dessa positioner bars också upp av ett egenintresse. Försörj-ningslinjen baserades på antagandet att socialförsäkringen ersatte fattigvår-den, medan försäkringsrörelsen tog hand om all försäkringsmässig trygghet därutöver. Försäkringslinjen baserades i sin tur på antagandet att fattigvården tog hand om den nuvarande generationens behov, medan Pensionsstyrelsen skulle ta hand om den kommande generationens behov.116

Mellan 1935 till 1948 genomfördes flera viktiga förändringar som ledde till ett helt nytt pensionssystem. Statsmakterna lämnade 1935 såväl premie-reservsystemet som ekvivalensprincipen bakom sig. Ett fördelningssystem infördes och ledmotivet blev ”skälig” valuta.117 I denna reform avskaffades också ett markant inslag av riskdifferentiering som hämtats från den kom-mersiella sektorn; pensionen blev nu könsneutral. Omfördelande inslag kunde nu motiveras som naturliga i ett pensionssystem som från och med nu skulle betraktas som en ”hela folkets gemensamma välfärdsinrättning”. För att markera att karaktären av försäkring tonades ner bytte utredarna namn från pensionsförsäkring till folkpensionering.118 År 1937 infördes en dyrorts-gruppering som innebar att pensionärerna i städerna fick rätt till högre till-

113 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om folkpensionering m.m.; given Stockholms slott den 22 mars 1935 [Proposition 1935:217], s. 38–39, 95–99, 112–114; Betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen, SOU 1934:18, s. 125–128; Pensionsförsäkringsreformen: Kortfattad framställning av 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkring-en, SOU 1934:19, s. 4–5, 13–14. Att det låg något paradoxalt i att man från försäkrings-branschens sida framhöll premiereservsystemets skadliga verkningar för samhället, samtidigt som man själv var i färd med skapa jättefonder, uppmärksammades också i den samtida dis-kussionen, se Elmér (1960), s. 62. 114 Proposition 1935:217, s. 94–95, 108–111; SOU 1934:18, s. 321–322. 115 Denna tanke var också vägledande för Gösta Bagge och besparingskommittén, se Elmér (1960), s. 56–58; SOU 1925:8, s. 127. 116 Möller diskuterade också denna målkonflikt, se Proposition 1935:217, s. 112–113. 117 Berge (1995), s. 54–60. 118 Proposition 1935:217, s. 36, 118–119; SOU 1934:18, s. 133–134, 136; SOU 1934:19, s. 15, 18 (citat s. 15). För en utveckling av socialpolitik och genus, se Alf Sjöblom, ”Kvinnan och livförsäkringen” (opublicerad artikel).

309

läggspensioner, och 1946 togs beslutet om en skattefinansierad enhetspens-ion, det vill säga en pension som var lika för alla medborgare. Denna gång bröt den offentliga pensionen helt med den norm om försäkringsmässighet som hämtats från den kommersiella sektorn.119 Alla dessa förändringar inne-bar en förskjutning från försäkring till försörjning. Det råder alltså ingen tvekan om vilken linje som var den segrande under denna period.

Den komplementära välfärdsstaten Den vision för välfärdsformering som utvecklats inom försäkringsrörelsen började under denna period komma till uttryck även inom statsapparaten. I 1935 års proposition betonade Möller att en viktig målsättning med den so-ciala försäkringen var att främja avtalspensioneringen inom arbetarklassen. För att stimulera en sådan utveckling utökades avdragsrätten för de behovs-prövade tilläggen. För livförsäkringen var detta en betydande nyhet, ef-tersom denna rätt förut bara gällt Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Införandet av ett fördelningssystem innebar också att den kommersiella sek-torns roll som kapitalbildare framhävdes som allt viktigare.120 Det hade blivit en statsangelägenhet att utforma folkpensioneringen så att den ”preparerade marken” för den kommersiella sektorn.

SPP hade framgångar med avtalspension för tjänstemän, men för arbetar-klassen såg situationen helt annorlunda ut.121 Fortfarande under början av 1930-talet fanns det ingen övergripande organisation för arbetarpensionsför-säkring. Vissa arbetsgivare hade framfört önskemål till SPP om pensionering av arbetare, men SPP var enligt sin föreningsordning förbjuden att försäkra kroppsarbetare. Framtidens direktör Fredrikson kom då med förslaget att folkförsäkringsbolagen borde gå samman och skapa ett alternativ för arbe-tare, och han påtalade också vikten av att denna fråga löstes omgående. Helst borde en institution vara organiserad innan 1928 års pensionsförsäkrings-kommitté lämnade sitt betänkande. De fyra folkbolagen grundade 1933 Ar-betarpensionskassan (APK), men kassan valde att avvakta 1935 års folk-pensionering innan man började med verksamheten.122

Utgångspunkten för kassans verksamhet var att det låg i sakens ”natur” att en obligatorisk folkpensionering alltid måste inskränkas till det nödvändig-

119 Edebalk (2003), s. 141–142; Edebalk (2011), s. 15–16; Elmér (1960), s. 70–71; 82, 90, 94. För förslagets grundtankar, se Socialvårdskommitténs betänkande XI: Utredning och förslag angående lag om folkpensionering, SOU 1945:46, s. 123–127. 120 Proposition 1935: 217, s. 98, 128–131; 136–137; SOU 1934:19, s. 22. Förslaget om av-dragsrätt fick ett övervägande välvilligt mottagande av remissinstanserna. 121 I 1911 år överenskommelse mot gruppförsäkring hade man gjort ett undantag för kollektiv arbetarpensionering. Detta undantag var en eftergift för folkbolaget Framtiden som grundades samma år. I likhet med tidigare försök inom folkförsäkringen misslyckades även detta försök till avtalspension för arbetare, se kapitel 1. 122 Framtiden minnesskrift (1972), s. 133–134; Frivillig Pensionsförsäkring: Arbetare Pens-ions Kassan (1936), s. 19; Harrysson (2000), s. 54–55.

310

aste: ”Folkpensionen måste alltså påbyggas, och glädjande nog inbjuder den nya lagen därtill.” APKs målsättning var att bli den ”rationella komplette-ring” som tidigare bara tjänstemän fått ta del av. Ordförande för APKs sty-relse blev socialdemokraten och landshövdingen Bernhard Eriksson, ledamot i den kommitté som låg bakom 1935 års folkpensionering.123 Tillsammans med folkförsäkringsbolagens direktörer skulle nu Eriksson realisera den vision för välfärdsformering som han själv bidragit till att förbereda.

Eriksson blev sedan ordförande för 1937 års stora socialvårdskommitté som låg bakom införandet av 1946 års enhetspension. Denna reform tog uttryckligen avstamp i en helhetssyn på samhällelig trygghet. De som före-språkade en enhetspension förnekade inte att slopandet av behovsprövningen skulle resultera i en högre totalkostnad för staten, utan avgörande var istället de ”sannolika skäl” som man ansåg talade för att en enhetspension var mer samhällsekonomisk på längre sikt.124 En uttalad målsättning med folkpen-sioneringen var, att den skulle utgöra en ”grundval” som kunde kompletteras med privat sparande. Folkpensionen skulle fungera som:

en plattform å vilken den enskilde medborgaren efter förmåga kunde bygga vidare, då det gällde ålderdomsförsörjningen, och vilken av arbetsgivaren kunde påbyggas med pensioner av önskvärd storlek åt de anställda.125

1946 års enhetspension var ett tydligt uttryck för medborgerlig trygghet som ett fenomen med tre sidor: en skattefinansierad grundtrygghet, en avtalspen-sion och frivilligt pensionssparande.

Den pensionsreform som en enhällig riksdag antog 1946 har i tidigare forskning beskrivits som, världens första universella socialförsäkring byggd på medborgarrättens grund. Socialminister Möller har också framhållits som en ledande företrädare för den ersättningsprincip som kallas medborgar-rätt.126 Inom försäkringsrörelsen var denna pensionsmodell ingen nyhet. Re-dan 1912 hade man i Försäkringsföreningen fört fram idén om en skattefi-

123 Frivillig Pensionsförsäkring: Arbetare Pensions Kassan (1936), s. 1–3. I 1928 års pen-sionsförsäkringskommitté ingick även försäkringsmännen Karl Herlitz och Edvard Phragmén. 124 SOU 1945:46, s. 137, 140. Den stora stridsfrågan inför 1946 års pensionsreform var insla-get av behovsprövning i folkpensioneringen. Kommittén var splittrad i denna fråga och valde därför att inte ta ställning. Istället ställdes två alternativ mot varandra: grundpension med inkomstprövade tillägg eller en enhetspension. Även förslaget till enhetspension skulle kom-pletteras med bostadstillägg och hustrutillägg. Skillnaden mellan förslagen innebar dock att andelen pensionärer som skulle underkastas inkomstprövningen i praktiken skulle minska från tre fjärdedelar till en tredjedel. För hela diskussionen om behovsprövning i betänkandet, se s. 133–140. Jmf Elmér (1960), s. 80–85. 125 SOU 1945:46, s. 135, 139 (citat s. 135). 126 Per Gunnar Edebalk, ”Möllermodellen: Svensk socialförsäkring 1944–51”, Socialveten-skaplig tidskrift 1 (1994), s. 36–37; Edebalk (2003), s. 142.

311

nansierad ”medborgareförsörjning”.127 Försäkringsinspektionen hade också inför 1935 års pensionsreform propagerat för att det skulle vara mer ratio-nellt om även avgiftspensionerna finansierades skattevägen.128 Framtidens aktuarie Hagström hade förespråkat enhetspensioner i Försäkringsföreningen 1943. Statens uppgift var, menade Hagström, att jämna vägen för en rationell avtalspensionering genom att avskaffa behovsprövningen inom folkpensio-neringen; en tanke som också återkom i 1944 års tjänstepensionsutredning.129 Samtliga tillfrågade försäkringsorganisationer gav också enhetspensionen sitt fulla stöd.130

Enhetspensionen började betalas ut samma år som den nya lagen om för-säkringsrörelse trädde i kraft. I 1946 års förslag till lag om försäkringsrörelse konstaterade utredarna att det var försäkringsrörelsens uppgift att sörja för en utbyggnad av det ”individuella försäkringsskyddet” anpassad efter sam-hällets sociala välfärdsanordningar.131 I ett yttrande över försäkringsutred-ningen betonade Folket att folkförsäkringen fungerade som ett ”komplement till socialförsäkringen”:

Därmed uppnås ett totalt försäkringsskydd, som efter individens personliga behov och känsla av ansvar inför de anhöriga samt betalningsförmåga kan på ett lyckligt sätt komplettera socialförsäkringens förmåner, vilka med nödvän-dighet torde komma att hålla sig vid det strängt nödvändiga.132

Denna komplementära vision om välfärd bekräftades också av ämbetsmän som Karl J. Höjer, chef för Socialstyrelsen, medlem i socialvårdskommittén och en drivande kraft bakom införandet av 1946 års enhetspension.133 1949 gav folkbolaget Trygg ut sin stora jubileumsskrift Om Trygghet, där Höjer bidrog med en artikel. Höjer konstaterade att de sociala försäkringarnas be-gränsning lämnade ett stort fält öppet för den kommersiella sektorn. Försäk-ringsrörelsens stora uppgift var, menade han, att stödja ”människors strävan-den till en bättre ställning”.134 Folkpensioneringen årsmodell 1946 var alltså

127 Tanken med detta system var att pensionerna betaldes av allmänna statsmedel utan krav på motprestation i form av en ”nedsättande” individuell behovsprövning eller avgifter. I detta system ersattes fattigvården med ett system som gav ”individuella rättsanspråk” till nödtorftig försörjning på ålderdomen, se ”Social invaliditets- och ålderdomsförsäkring i utlandet.”, FFT (1912), s. 162–163. 128 Proposition 1935:217, s. 99. 129 Rörande Thules ansökan om koncession å kollektiv tjänstepensionsförsäkring. (1943), s. 122–123; SOU 1950:33, s. 36–37. 130 Elmér (1960), s. 87. 131 SOU 1946:34, s. 14, 155–156. Se även SOU 1949:25, s. 33–34. 132 Utredning om försäkringsverksamheten: Folket-Samarbetes yttrande. (Stockholm 1945), s. 9–10 (citat s. 10). 133 Elmér (1960), s. 81. 134 Karl J. Höjer, ”En medborgares sociala trygghet i dagens Sverige”, i Om Trygghet (1949), s. 147.

312

inte bara en seger för principen om medborgarrätt utan även en seger för visionen om komplementära sfärer. Förändringarna i pensionssystemet hade följt i etapper, som i grova drag svarade mot den ideala utformning av soci-alförsäkringen som denna vision krävde. Enhetspensionen motiverades uti-från en övergripande syn på välfärdsformering, där den kommersiella sek-torn intog en given funktion.

Den sociala försäkringen och moralisk risk Under början av 1890-talet etablerades i försäkringskretsar föreställningen att den sociala försäkringens ”folkpsykologiska” påverkan kunde leda till samhällets moraliska kollaps. Detta perspektiv som tog fasta på välfärdspoli-tikens följder för samhällsmoralen fångades under 1930-talet i tankefiguren om understödstagaranda.135 Å ena sidan formulerades detta som ett mora-liskt problem; den sociala försäkringen stimulerade till bedrägerier och simu-lation som hotade folkhälsan. Å andra sidan uppfattades detta som ett eko-nomiskt problem, där försörjningsmomentet förväntades minska viljan att arbeta och spara hos befolkningen. I slutändan var det framförallt de ekono-miska konsekvenserna av moralisk risk som stod i centrum. Denna form av indirekt påverkan bidrog såväl till införandet av en enhetspension, som till upprättandet av kriterier för att utesluta ovärdiga försäkringstagare ur pen-sionssystemet.

Sparsamhetsnormen och moralisk risk Föreställningar om moralisk risk var själva utgångspunkten för besparings-kommitténs förslag 1925 till en mer försäkringsmässig pensionsförsäkring. En käpphäst för dem som företrädde försäkringslinjen var att det behovsprö-vade försörjningsmomentet motverkade sparandet.136 Kommitténs anlitade expert på sparande, nationalekonomen Sven Brisman, var dock i högsta grad kritisk till denna föreställning.137 Om Brisman å ena sidan inte såg någon fara med att genomföra besparingskommitténs förslag, så ifrågasatte han å andra sidan indirekt kommitténs huvudargument för att genomföra detsamma. 135 Om moralisk risk och sociala försäkringar, se Stone (2002), s. 53–54, 74. En central tanke för detta perspektiv är föreställningen att försäkring i sig skapar ett beroende av försäkring, vilket leder till ytterligare försäkring. För en begreppshistorisk analys, se Rikard Westerberg, ”Samhällsparasitens ynkliga anda? Debatten om begreppet understödstagaranda i svensk press 1930–1939”, opublicerad C-uppsats, Historiska institutionen Stockholms universitet (2015). Se även ”Understödstagaranda”, NE (2016). 136 Argumenten för detta var närmast identiska med den frivilliga position som försäkringsrö-relsen intagit under 1890-talet, jmf SOU 1925:8, s. 127 med ”Arbetareförsäkringen”, Gjallar-hornet (1898), nr 2. 137 För Brisman var det ytterst osannolikt att möjligheten att erhålla ett pensionstillägg vid 67 års ålder skulle kunna ha något mätbart inflytande på sparandet. Han ansåg att det inom alla samhällsklasser var helt andra motiv som var avgörande för beslutet att spara en viss summa, se SOU 1925:8, s. 131, 177–179.

313

Pensionsreformen 1935 innebar en kraftig förskjutning mot just ett be-hovsprövat försörjningssystem. En diskussion om sparsamhet blev därför helt central. Den anlitade experten var denna gång nationalekonomen Bertil Ohlin. Även för Ohlin framstod det som högst osannolikt att medborgarna medvetet undvek att spara i syfte att vinna större pensionstillägg i en avläg-sen framtid. Socialförsäkringen hotade alltså inte sparsamheten, men utre-darna ansåg att med rätt utformning kunde den främja sparsamheten på bred front. Det var av denna orsak som man utökade rätten för priviligierade in-komstslag vid ansökan om pensionstillägg.138 Av samma orsak valde man att behålla ett inslag av avgiftsfinansiering, trots att de låga beloppen knappast kunde försvara den stora apparaten för hanteringen av dessa avgifter. Avgif-terna var en ”motprestation” som fyllde en folkuppfostrande uppgift.139 Prin-cipen om en motprestation vägde alltså tyngre än den kostnad detta system förde med sig. Sparsamhetsnormen hade således på flera sätt bidragit till förslagets utformning.

I 1945 års betänkande vände de som förespråkade en enhetspension kritiken mot behovsprövningen till sin egen fördel. Trots de avdragsregler som hade införts 1935 menade man, att behovsprövningen hade hämmat såväl viljan att spara som arbetsgivarnas intresse för avtalspensioner. Med en enhetspension skulle man dessutom undvika att pensionssystemet blev till en ”frestelse” att fuska. Några vetenskapliga belägg för de problem man tyckte sig se fördes dock inte fram denna gång. Föreställningar om moralisk risk baserades i huvudsak på ”anmärkningar” som hade riktats mot det behovs-prövade systemet.140 Trots att 1946 års enhetspension i praktiken var skatte-finansierad behöll man medvetet termen avgifter i folkuppfostrande syfte. Ekvivalensprincipen hade reducerats till en moraliskt färgad tankefigur. Det viktiga var inte längre ifall en ”skälig” motprestation faktiskt förelåg, utan att nära föreställningen hos medborgarna att en sådan existerade.141 Statsfi-nansiella skäl fick alltså stå tillbaka för moralargumentet; en enhetspension förväntades skapa incitament till att arbeta och spara.

Värdekriterier och moralisk risk 1913 års pensionsförsäkring var behäftad med specifika värdekriterier. Den behovsprövade tilläggsförsäkringen villkorades av en moralisk motprestation från förmånstagarna. Dryckenskap, ovilja att bidra till sin egen försörjning,

138 SOU 1932:36, s. 152, 185–189; SOU 1934:19, s. 20–22. 139 Prop 1935:217, s. 110, 113–114. Möller konstaterade att det därför aldrig hade varit aktu-ellt att helt slopa avgifter och införa det danska systemet med skattefinansierade behovsprö-vade pensioner. Jmf Berge (1995), s. 58, 61. 140 SOU 1945:46, s. 133–135, 137, 139–140. 141 Trots att man denna gång bröt helt med ekvivalensprincipen behöll man ändå pensionsav-gifterna som en form av ”specialskatt”. Motivet var att betona folkpensioneringens ”karaktär” av en försäkring och folkpensionen som en medborgerlig rättighet, se SOU 1945:46, s. 78, 126, 177.

314

fängelsevistelse, tvångsarbete, tredska och så vidare kunde diskvalificera från rätten till pensionstillägg. Forskare som Berge och Edebalk har menat att dessa inslag var tekniker som hämtades ifrån fattigvården.142 För Berge fyller exkluderingen av ”ovärdiga” framförallt en moralisk funktion. Social-försäkringen tog på sig en folkuppfostrande uppgift, med syftet att dana an-svarstagande och samhällsnyttiga medborgare.143

Berge talar om två former av motprestationer som präglar socialförsäk-ringar som bytessystem, materiella och moraliska. Avgiftspensionen i 1913 års pensionsförsäkring är ett exempel på en materiell motprestation, medan värdekriterier inom tilläggsförsäkringen är exempel på moraliska prestatio-ner. Eftersom de som sökte pensionstillägg inte kunde avkrävas en materiell motprestation tog staten till ”fattigvårdens teknik”; bytesvillkoren krävde efterlevnad av moralnormer. Berges uppdelning på materiella och moraliska prestationer baseras på en analys av socialförsäkringen i ett fält mellan för-säkring och försörjning. Som förebild för försäkring ställer Berge livförsäk-ringen och dess ekvivalensprincip, medan motpolen är offentlig fattigvård.144 Problemet med denna typologisering är, att den snarare beskriver två ideal-typer än hur en verksamhet som livförsäkringen fungerade i praktiken. Det finns i själva verket många likheter mellan hur livbolagens och den sociala försäkringens bytessystem var organiserade. Min tolkning är att de element av folkuppfostran som präglade den allmänna pensionsförsäkringen istället bör förstås som ett uttryck för indirekt påverkan från den kommersiella sek-torn.

För Berge karakteriseras livförsäkringen av frivillighet och självfinansie-ring. Men frivillighet får inte förväxlas med tillgänglighet. Inom livförsäk-ringen genomförde livbolagen och dess agenter ett noggrant urval, vilket innebar att för en betydande andel individer var livförsäkringen aldrig till-gänglig. De självfinansierade förmånerna inom folkförsäkringen villkorades dessutom av ett flertal moraliska motprestationer. Den offentliga avgifts-pensionen var däremot fri från sådana motkrav. För att förstå hur detta hänger ihop, är det viktigt att skilja mellan karaktären på prestationen och prestationens faktiska funktion inom en försäkring. För att klarlägga funk-tionen måste man dessutom skilja mellan dödsfallsförsäkring, livsfallsför-säkring och invaliditetsförsäkring.

Hos Edebalk och Berge saknas en analys av den ekonomiska funktion som moraliska uteslutningsmekanismer fyller inom försäkringsverksamhet. Vad som uppfattas som moraliserande inslag har, som jag visat, sitt upphov i en grundläggande premiss; nämligen försäkringsfallets oantastbarhet. Bete-enden som avviker från det ”normala” betecknas som fusk; en otillbörlig

142 Berge (1995), s. 31, 34; Edebalk (2003), s. 138. 143 Berge (1999), s. 276. 144 Berge (1995), s. 23, 28–29, 33–34.

315

påverkan på försäkringsfallet som måste kontrolleras och undvikas. Inom livförsäkringstekniken diskuteras denna fråga i termer av moralisk risk.145

Folkförsäkringar var av dödsfallskaraktär. All form av otillbörlig påver-kan som förkortar livet är i denna försäkringsform till skada för försäkrings-kollektivets ekonomi. Det egenfinansierade försäkringsbeloppet villkorades därför av en mängd moraliska föreskrifter som syftade till att upprätthålla ett ”normalt” beteende. 1913 års avgiftspension var en livsfallsförsäkring. I denna försäkringsform blir förhållandet det omvända. Alla beteenden som förkortar livet är positiva för försäkringskollektivets ekonomi. Detta är för-klaringen till att varken offentliga eller privata pensionsförmåner är behäf-tade med värdekriterier. Så länge man har betalat in sina avgifter finns det inga villkor som hindrar ett destruktivt leverne. Tvärtom så skapas det eko-nomiska incitament för försäkringsgivaren att uppmuntra till ett livsförkor-tande beteende.

Den behovsprövade tilläggspensionen har däremot en given referenspunkt i de premiebefrielse- och premiefrihetsförsäkringar som var obligatoriska inom folkförsäkringen.146 Listan på moraliska motprestationer inom folkför-säkringen var också omfattande. Premiebefrielsen villkorades av föreskrifter om rusdrycker, självskadebeteende, graviditet, deltagande i upplopp och allmän medgörlighet, som syftade till att återupprätta arbetskraften. Inom såväl livförsäkringen som socialförsäkringen fyllde dessa uteslutningsme-kanismer en ekonomisk funktion.

Arbetslinjen i centrum Den pensionsförsäkring som infördes 1913 var i grunden en försäkring mot ekonomisk invaliditet, vilket inträffade när en person inte längre kunde fylla en funktion på arbetsmarknaden. Pensionssystemet var på så sätt ett uttryck för lönearbete som norm i samhället. Även den materiella motprestationen kan därför tolkas i moraliska termer. Den inkomstrelaterade avgiftspensio-nen var ett bevis på att individen på ett förtjänstfullt sätt realiserat sitt poten-tiella värde som arbetskraft. Den materiella motprestationen går därför inte att skilja från moraliska föreställningar om samhällsnytta i liberala demokra-tier. Avgiftspensionen var helt i linje med moralargumentet. Den var ett ut-tryck för personligt ansvar på en arbetsmarknad vars villkor uppfattades som legitima. Eftersom försörjningsansvaret per automatik hamnade på indivi-den, behövde försäkringslinjens förespråkare inte ta hänsyn till några mora-liska inslag i det pensionssystem som man förespråkade.

Om avgiftspensionen var ett uttryck för en positiv prestation på arbets-marknaden, så var den behovsprövade tilläggspensionen ett uttryck för en negativ prestation. Värdekriterierna fyllde här en viktig gränsdragnings-

145 Se kapitel 3. 146 Vid invaliditet, sjukdom och arbetslöshet blev försäkringstagaren ekonomiskt kompense-rad. Den kontraktsbaserade skyldigheten att betala in premier upphävdes, se kapitel 1 och 3.

316

funktion. De var till för att avgöra om denna negativa prestation var ett resul-tat av rätt orsaker. Svårigheten låg i att fastställa ett kausalt samband, där rätten till försörjning villkorades av en ”ofrivillig” nedsättning av arbetskraf-ten. Syftet med värdekriterier var att handskas med moralisk risk genom att upprätta en balans mellan kollektivt och personligt ansvar. Införandet av socialförsäkring innebar alltså inte att samhället fråntog individen personligt ansvar för sina livschanser.147 Inom försäkringsrörelsen hade man, som jag visat, på ett tidigt stadium också fastslagit grundprincipen att den sociala försäkringen inte skulle ta på sig ansvaret för individer, som själva utlöst behovet av försörjning.148

Under första halvan av 1900-talet befästes principen om ålderdom som en form av ofrivillig invaliditet. I 1913 års pensionsförsäkring var pensionstill-läggen för ålderspensionärerna utsatta för både inkomstprövning, individuell prövning av arbetsoförmåga samt uppfyllandet av värdekriterier.149 Man betraktade med andra ord ålderdom som en form av partiell invaliditet, där individen förutsattes att i viss mån kunna bidra till sin egen försörjning. 1935 tog man bort behovsprövningen för ålderspensionärerna, men i praktiken hade detta redan genomförts då de nyblivna pensionärerna i regel visade sig falla inom kategorin invalider.150 Den enhetspension som infördes 1946 kan tolkas som ett bekräftande av ålderdom som en fas i människans liv, där en ofrivillig invaliditet per automatik inträdde. Någon inkomst- eller behovs-prövning uppfattades inte längre som nödvändig.

Parallellt med att inslaget av försörjning ökade i den offentliga försäk-ringen skärptes däremot värdebestämmelserna. Enligt Berge avskaffades sedan de flesta värdekriterierna i 1946 års folkpensionering.151 Han har dock fel på denna punkt. Innan 1946 års enhetspension var värdebestämmelserna knutna till invalidunderstöd och pensionstillägg. I 1945 års betänkande ut-sträcktes värdebestämmelserna till att omfatta hela folkpensionen.152 I 9 § fastslogs att:

Har pensionsberättigad under avsevärd tid inom de två senaste åren före an-sökning om folkpension varit hemfallen åt alkoholmissbruk eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt är-ligen försörja sig, skall [...] ansökningen avslås.153

147 Att ”alkoholist-paragrafen” inte togs bort förrän 1954 är ett tydligt exempel på att alkoho-lism uppfattades ligga inom det personliga ansvarets domän, se Berge (1999), s. 278. 148 Förutsättningen för kollektiv solidaritet med de som underpresterat var dels att misslyck-andet berodde på strukturella orsaker utanför individens kontroll, dels att den kollektiva soli-dariteten i sig själv inte fick uppmuntra till ett sådant misslyckande. 149 SOU 1925:8, s. 39. 150 Kommitté: SOU 1934:19, s. 19; Proposition 1935:217, s. 139–140. 151 Berge (1999), s. 276–278; Proposition 1935:217, s. 206–210, 238–239. 152 SOU 1945:46, s. 121, 264–265. 153 SOU 1945:46, s. 19. Jmf SFS 1946:431, s. 772–773 (16 §).

317

Den moraliska motprestationen fick alltså träda istället och ta över den eko-nomiska funktion som nu inte längre var direkt kopplad till en materiell motprestation.

För invaliditetspensionen, den del av pensionen som skyddade mot ”för-tida arbetsoförmåga”, skärptes också behovsprövningen, och man behöll även inkomstprövningen i denna del av försäkringen. Argumentet för detta var uttryckligen att motverka fusk; alltså att undvika moralisk risk.154 Inva-lidpensionen kopplades också samman med rätten till ålderspension. Folk-pensionen skulle även dras in för personer som inte hade underkastat sig sjukvård eller yrkesutbildning som syftade till att förebygga eller häva ar-betsoförmåga.155

Att man 1946 införde, för att tala med Edebalk, världens första pensions-försäkring på medborgarrättens grund, är kanske något missvisande om vi tar hänsyn till folkpensionens värdebestämmelser. Folkpensionering var fortfa-rande något som man ansökte om, och som kunde avslås; det var en begrän-sad rättighet. Även 1946 års folkpensionering var i grunden en försäkring mot ofrivillig arbetslöshet. Värdebestämmelserna blev nu de primära ur-valskriterierna för att skydda enhetspensionen mot moralisk risk. Den offent-liga försäkringens folkuppfostrande drag var alltså inte absolut, utan det villkorades av dess ekonomiska funktion. Bara om det omoraliska beteendet hotade socialförsäkringens ekonomi uppfattade statsmakterna det som sin uppgift att kontrollera beteendet.

Både partipolitiskt och i den följande debatten gav Högern förslaget till enhetspension sitt fulla stöd. Det var också en närmast total uppslutning bland remissinstanserna för detta förslag, och förslaget antogs också av en enhällig riksdag 1946.156 Vad var då orsaken till denna totala uppslutning? Min tolkning är att denna reform lyckades jämka samman de krav som för-säkringslinjen och försörjningslinjen ställde på folkpensioneringen. En vä-sentlig faktor utgjorde viljan att främja det kollektiva sparandet. Denna vi-sion för välfärd satte ju framförallt sin tilltro till tjänstepensionssektorn. Ar-betsmarknadens organisationer LO och SAF motiverade sin anslutning till förslaget med att det därmed skulle bli lättare att komplettera folkpensionen med tjänstepensioner. Deras synpunkter var så snarlika att Dagens Nyheter misstänkte att de hade kommit överens om samma svar.157

Tankefiguren om moralisk risk spelade också en betydande roll för ut-vecklingen. Redan 1935 hade fattigvårdsförbundet förespråkat att folkpen-sioneringen borde tillhandahålla skattefinansierade ”minimiförmåner” som 154 SOU 1945:46, s. 104–108, 134. 155 SOU 1945:46, s. 19. 156 Elmér (1960), s. 85, 87, 94, 125–126. 157 Se Elmér (1960), s. 87–88. För arbetsgivarna och 1946 års pensionsreform, se Per Gunnar Edebalk & Lars Harrysson, ”Employers and Pension Reform in Sweden from War to War: One Piece Added to the Unresolved Controversy of the 1946 Swedish Pension Reform”, Working paper serien 4 (2010); Swenson (2002), s. 261–267.

318

inte skulle vara behovsprövade. Tanken var att man på så sätt skulle undvika problemet med behovsprövningens negativa effekt på sparsamheten.158 Trots att försörjningsmomentet faktiskt ökade kunde enhetspensionen framställas som mer i fas med sparsamhetsnormen. Noterbart är att motståndet mot re-formen denna gång kom från det socialdemokratiska ledarskiktet.159 Efter denna reform skulle partipolitikens roller bli ombytta.

Att hantera frågan om moralisk risk var den svåraste nöten att knäcka för dem som företrädde försörjningslinjen. I Tryggs minnesskrift från 1949 för-svarade generaldirektör Höjer den sociala försäkringen utifrån samma stånd-punkt som försäkringsrörelsen intagit. Enligt Höjer baserades föreställningar om understödstagaranda på en överskattning av de sociala förmånernas om-fattning, och en underskattning av styrkan i människors strävan efter bättre villkor. Den trygghet samhället kunde tänkas garantera kunde därför aldrig vara mer omfattande än att det blev en ”bred marginal kvar för mycket starka önskemål om någonting bättre”. Men Höjer poängterade också att social trygghet uppmuntrade till en sådan strävan. Den sociala försäkringen hade bidragit till att göra medborgarna ”mäktiga till insatser i produktionen” långt större, än när nöden ständigt hotade. Höjer konstaterade att 1946 års pen-sionssystem sannolikt skulle bestå för ”avsevärd tid”.160 Höjer hade fel. En av de viktigaste frågorna hade nämligen under lång tid skjutits på framtiden; avtalspensioneringens framtida utveckling och reglering.

Försäkringslinjens comeback Redan innan 1940-talets pensionsordning infördes, hade en process påbörjats som i förlängningen skulle resultera i en formidabel comeback för försäk-ringslinjen. Startskottet var när livbolaget Thule 1943 ansökte om konce-ssion för att bedriva kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Tjänstepensionsfrå-gan hade varit föremål för ett flertal utredningar från mitten av 1920-talet och framåt, men trots detta hade ingen mer genomgripande reglering genom-förts. Det enda bolaget som hade beviljats koncession för kollektiv försäk-ring var SPP. För arbetare var det enda försäkringsmässiga alternativet tjäns-tepensionskassor som APK eller Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.161

158 Proposition 1935:217, s. 94–95. Försäkringslinjens företrädare var alltså inne på det spår som folkpensioneringen var på väg mot. En viktig skillnad var dock att de vid denna tidpunkt fortfarande ansåg att grunden för den allmänna pensionen skulle vara en omfattande avgifts-pension. Det var på denna punkt som man nu gav vika. 159 Det ansträngda finansiella läget innebar att finansminister Ernst Wigforss, Per-Albin Hans-son och Tage Erlander tog ställning för att behålla ett betydande inslag av inkomstprövade tillägg. Möller tog dock strid för enhetspensionen och hans linje segrade också med stor mar-ginal i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, se Edebalk (2011), s. 15; Elmér (1960), s. 88–90. 160 Höjer (1949), s. 142, 146–147. 161 För en genomgång av förslag på tjänstepensioneringens område, se SOU 1950:33, s. 15–46. För detta avsnitt, se Alf Sjöblom, ”Försäkringsrörelsen och ATP” (opublicerad artikel).

319

Thules ansökan, vilken föranledde att nio andra livbolag snabbt lämnade in egna ansökningar, diskuterades ingående i Försäkringsföreningen 1943. I ett inledningsanförande deklarerade Försäkringsinspektionens chef Åkesson att tjänstepensionsfrågan borde lösas genom ett obligatoriskt fördelningssystem. I princip baserade han denna hållning på samma argument som låg bakom reformeringen av pensionssystemet under 1930-talet: Premiereservsystemet i sig var opålitligt. En omfattande utbyggnad av systemet skulle på sikt utgöra ett hot mot den privata försäkringsrörelsens existens. Systemet kunde inte lösa problemet med värdebeständiga försäkringar. Vid denna tidpunkt var även aktörer som Försäkringsföreningen, Sveriges riksbank, SPP och tjäns-temännens organisationer kritiska till en utökad konkurrens på tjänstepen-sionsområdet.162

Pensionsutredningen tillsattes först 1947 eftersom man ville avvakta la-gen om folkpensionering och förslaget till ny lag om försäkringsrörelse. Ordförande för utredningen blev Åkesson. Efter att ha övervakat försäk-ringsrörelsen i över 20 år drog han i 1950 års principbetänkande upp riktlin-jerna för ett pensionssystem, som skulle medföra en kraftig förskjutning av de roller som stat och marknad hade intagit. Pensionsutredningens utgångs-punkt var att det saknades en tillfredställande lösning för såväl tjänstemän som arbetare. Fortfarande i slutet av 1940-talet hade mindre en tredjedel av tjänstemännen en försäkringsmässigt reglerad pension, och bland arbetare i enskild tjänst rörde det sig endast om två procent.163 Den avtalspension för arbetare som APK bedrev var ett fiasko. Trots att representanter för närings-livet varit delaktiga vid bildandet av kassan blev anslutningen av arbetsgi-vare minimal. År 1948 var sammanlagt 4500 arbetare försäkrade i APK.164

I principbetänkandet tog man ställning för införandet av en allmän pen-sionsförsäkring som skulle byggas upp efter ”rena försäkringslinjer”. Utre-darna konstaterade att endast ett obligatoriskt fördelningssystem skulle kunna uppfylla kraven på omfattning och tillförlitlighet.165 Till sin grund kan förslaget beskrivas som ett uttryck för visionen om komplementära lösning-ar, där skattefinansierad solidaritet kompletteras med avgiftsfinansierat ege-nansvar. Men reformen hotade försäkringsrörelsens funktion i denna väl-färdsformering. I betänkandet konstaterades också att utrymmet för privata

162 Rörande Thules ansökan om koncession å kollektiv tjänstepensionsförsäkring. (1943), s. 108–117. För exempel på ståndpunkter i konkurrensfrågan se s. 37, 81–82, 120, 144–145. 163 1948 hade endast 28,9 procent av alla tjänstemän sina pensioner tryggade i försäkrings-mässiga former, för arbetare var siffran så låg som 2,1 procent. Fortfarande 1955 hade 72 procent av hushållen i Sverige ingen annan pension än den obligatoriska folkpensionen, se Elmér (1960), s. 280–281; SOU 1950:33, s. 42, 53, 58; Förbättrad pensionering: Betänkande avgivet av allmänna pensionsberedningen, SOU 1957:7, s. 8. 164 Framtiden minnesskrift (1972), s. 134; Harrysson (2000), s. 55. 165 SOU 1950:33, s. 11, 86, 131–134, 165–166.

320

alternativ skulle minskas väsentligt.166 Vilken roll tilldelades då den kom-mersiella sektorn i principförslaget? Utredarna menade att den privata sek-torns uppgift var att genom individuell eller kollektiv pensionsförsäkring bygga upp ett kompletterande skydd. Pensionsnivån sattes också till 50 pro-cent av lönen, vilket utredarna ansåg lämnade ett stort utrymme för frivilliga påbyggnader.167

Huvudsyftet med reformförslaget var alltså att sprida inkomstrelaterad trygghet till alla grupper i samhället, men förslaget baserades fortfarande på en balans mellan tillväxt och trygghet. Visserligen skulle förslaget minska marknadens utrymme, men marknaden skulle samtidigt stå på en mer solid grund, och det var fortfarande den kommersiella sektorn som skulle stå för kapitalbildning. Tillkomsten och utformningen av principförslaget var i hög grad ett resultat av en försäkringsexpert som försökte lösa ett specifikt pro-blem. Under 1950-talet politiserades frågan, och principförslaget manglades i två utredningar till för att slutligen antas i reviderad form med en rösts marginal i riksdagen 1959.168 Thules önskan att avskaffa SPPs monopol ba-nade alltså väg för införandet av en allmän tilläggspension (ATP), men öpp-nade samtidigt upp för en väl avgränsad och mer solid marknad för tjänste-pensioner.

Principförslaget mötte på hårt motstånd från försäkringsrörelsen, som stod inför att mista en stor del av sin potentiella marknad.169 Efter genomförandet av ATP-reformen kunde försäkringsrörelsen också konstatera att SPPs verk-samhet hade påverkats negativt. För de enskilda bolagens anskaffning av individuella pensionsförsäkringar var reformen istället gynnsam. I Framti-dens minnesskrift gjorde man följande reflektion över den allmänna tilläggs-pensionens påverkan på livförsäkringen:

Här fick man ytterligare bevis för den gamla erfarenheten att en förbättring av grundskyddet [...] skapar ökat intresse hos kunderna att komplettera sitt för-säkringsskydd så att de anser sig tillräckligt försäkrade.170

Folkförsäkringen avvecklas Avslutningsvis beskriver jag hur folkförsäkringen stegvis avvecklades uti-från hur De Förenade och Framtiden agerade. Tre faktorer samverkade till 166 Förslaget var i sig självt ett underkännande av den kommersiella sektorn för avtalspensio-nering. Ett av direktiven till Pensionsutredning var att pensionsfrågan inte fick lösas med hjälp av ”privatekonomiska intressen”. SOU 1950:33, s. 11, 13. 167 SOU 1950:33, s. 185–187. 168 För de politiska turerna kring ATP-frågan, se Agneta Kruse, ”ATP-striden och det nya pensionssystemet – Varför kontrovers i det ena fallet och inte det andra?”, i Hans Swärd, Per Gunnar Edebalk, & Eskil Wadensjö (red.), Vägar till välfärd: Idéer, inspiratörer, kontrover-ser, perspektiv (Stockholm 2013), s. 243–248; Larsson m.fl. (2005), s. 143–155; Swenson (2002), s. 281–285; Åmark (2005), s. 159–286. 169 För en diskussion av försäkringsbranschen och ATP, se Larsson m.fl. (2005), s. 156–167. 170 Framtiden minnesskrift (1972), s. 237.

321

att den tudelning av försäkringsväsendet som varit ett faktum sedan 1899 utplånades under 1960-talet.171 Den första faktorn var regleringen av försäk-ringsrörelsen under slutet av 1940-talet. Redan 1945 fattades ett principbe-slut om en sammanslagning av De Förenade och Framtiden. Genom att skapa en normgivande mönsteranstalt för folkförsäkring var tanken att man skulle rycka undan benen för nationaliseringstanken. En sammanslagning förväntades inte bara gynna folkbolagen utan höja anseendet för hela försäk-ringsrörelsen. Vid denna tidpunkt var det aldrig fråga om att avveckla folk-försäkringen, utan tanken var att en sammanslagning skulle minska omkost-naderna just därför att folkförsäkring krävde en rikstäckande agentverksam-het.172

När bolagen gick samman under 1948 intensifierades propagandan för längre betalningsterminer och inkassering via postgiro. Fortfarande utgjordes det nya bolagets försäkringsbestånd på nära 1,5 miljoner försäkringar till 90 procent av folkförsäkringar, vilka inkasserades av biförtjänstagenter må-nadsvis. Agentverksamheten, eller försäljningsorganisationen, som den nu kallades, var fortfarande 1953 uppbyggd precis efter samma mönster som en typisk folkförsäkringsorganisation. Propagandan gav dock resultat, för 1961 var den personliga inkasseringen helt avvecklad.173

Den andra faktorn var att förbudet mot gruppförsäkring upphävdes 1948. Efter sammanslagningen kom Förenade - Framtiden att bedriva gruppför-säkring i det för ändamålet nybildade bolaget Förenade Liv. Utvecklingen för gruppförsäkring gick dock trögt. Det var först när frågan om gruppför-säkring kom in i bilden då tjänstepensionerna skulle anpassas till den all-männa tilläggspensionen, som nyanskaffningen tog ett rejält kliv framåt.174 Den tredje faktorn var alltså ATP. Bolagets ledning ansåg nu att tiden var mogen för att fullständigt upphöra med försäljning av folkförsäkringar och helt övergå till vanlig livförsäkring. 1964 anställdes en ”storlivsspecialist” som försäljningschef, och 1965 sjösattes den nya organisationsplanen som bland annat innebar en minskning av antalet agenter med 20 procent.175

I bolagets minnesskrift konstaterade man att de sociala försäkringarna och de nya kollektivavtalen hade skapat ett grundskydd, som innebar att folkför-säkringens tidigare uppgifter hade ordnats på ett annat sätt än genom indivi-duella kapitalförsäkringar. Försäkringsrörelsens uppdrag var inte längre att skapa skydd mot nöd, utan att ordna så att försäkringstagarna kunde behålla

171 Till skillnad från Larsson så ser jag inte folkförsäkringens avveckling som ett resultat av ökad efterfrågan på vanliga livförsäkringar, jmf Larsson (1991), s. 38–41, 94–97. 172 Framtiden minnesskrift (1972), s. 202–204. 173 Framtiden minnesskrift (1972), s. 223–224, 231, 248–249. 174 Försäkringsföreningen minnesskrift (1925), s. 147–150; Framtiden minnesskrift (1972), s. 196–197, 222–227, 238. 175 Framtiden minnesskrift (1972), s. 243, 250–251, 263.

322

sin levnadsstandard. Det visade sig också att denna inriktning var en fram-gångsrik strategi, där agenterna på allvar kunde inta rollen som rådgivare.176

Ledningen för Förenade - Framtiden hade sedan 1950-talet också velat omvandla bolaget till ett ömsesidigt bolag och utveckla ett samarbete med ett sakförsäkringsbolag. Båda dessa önskemål fick sin lösning genom en fusio-nering av Förenade - Framtiden och Trygg-Fylgia under 1969. Det nya bo-laget fick namnet Trygg, ”eftersom det uttrycker just det som försäkringsvä-sendets företrädare vill skapa – nämligen trygghet”.177 Av de fyra folkbola-gen återstod nu bara två, Trygg och Folksam.

Sammanfattning Under 1800-talets två sista årtionden utkristalliserades två positioner bland försäkringsmännen i synen på den sociala frågan. Den frivilliga som domine-rade under denna period satte självhjälpsidén i centrum och såg en lösning i etablerandet av folkförsäkringsverksamhet. Denna position vilade på upp-fattningen att arbetarna både hade en skyldighet och en möjlighet att ta per-sonligt ansvar för sin trygghet. En huvudpoäng var att en offentlig försäkring i förlängningen skulle motverka sitt syfte och leda till samhällets moraliska kollaps. De som företrädde den obligatoriska positionen ifrågasatte istället folkförsäkringens möjligheter att skapa trygghet. En subventionerad arbetar-försäkring uppfattades inte bara som ett nödvändigt svar på den sociala frå-gan, utan också som ett svar på den tilltagande konkurrens som hotade för-troendet för livförsäkringen.

När pensionsfrågan fick nytt liv under början av 1900-talet var uppslut-ningen kring den obligatoriska positionen närmast total inom försäkringsrö-relsen. Detta stöd villkorades dock av att staten valde en försörjningsbaserad modell. Försäkringsmännen var tidigt ute med att propagera för socialförsäk-ring som en rättighet, vilket också legitimerade en skattefinansiering. Frivil-ligheten försvarades nu istället av fattigvårdsfolket. Moralargumentet och försäkringsprincipen blev det centrala för denna fraktion, inte den kommer-siella verksamhetsformen i sig; privat folkförsäkring som medel ersattes av offentlig folkförsäkring.

Båda dessa synsätt fick plats i 1913 års pensionsbygge. Moralargumentet och självhjälpstanken kom till uttryck i den avgiftsfinansierade delen. I den behovsprövade tilläggsförsäkringen manifesterades istället synen på en dräg-lig ålderdom som en rättighet utan fattigvårdens sociala stigmatisering. Men även frivillighet fick en plats i detta pensionsbygge. För att lotsa förslaget igenom riksdagen kom pensionsförsäkringens tredje ben, den frivilliga de-len, att spela en betydelsefull roll.

176 Framtiden minnesskrift (1972), s. 235–236, 250, 254. 177 Framtiden minnesskrift (1972), s. 263–264.

323

Under slutet av 1800-talet började en vision om välfärdsformering anta fastare konturer inom försäkringsrörelsen, och i denna vision var statlig och privat försäkringsverksamhet komplementära och ömsesidigt befrämjande. En förutsättning för denna positiva samexistens var socialförsäkringens ka-raktär. Den gränsdragning, som nyckelaktörer som Palme föreställde sig, strukturerades utifrån premisserna preventiv fattigvård, existensminimum och arbetsförmåga. Genom att karva ut ett specifikt område som logiskt och naturligt för socialförsäkring kunde försäkringsrörelsen fortsätta att propa-gera för självhjälpsprincipen i allmänhet. Socialförsäkringens legitimitet låg framförallt i dess betydelse för att främja intresset för den privata försäkring-en.

1913 års allmänna pensionsförsäkring bestod av tre separata system, som var tänkta att interagera med varandra. Inom institutionell teori brukar man tala om vägvalsberoende. Utifrån detta perspektiv öppnade pensionssystemet upp för en utveckling åt tre olika håll. Pensionsförsäkringens tre delar rym-des ursprungligen inom de gränser som försäkringsrörelsen bidragit till att fixera. Det första hotet mot denna vision kom när Pensionsstyrelsen började vidta åtgärder för att öka anslutningen till den frivilliga pensionsförsäkring-en. Inom socialförsäkringens ram hade en potentiell statsförsäkring smugit in bakvägen. Den spirande branschen för privata tilläggsförsäkringar attrahera-des inte av tanken på en statligt subventionerad konkurrent, som man ansåg bar på en inneboende tendens till att expandera. Ett samlat motangrepp från försäkringsrörelsens sida satte effektivt stopp för den frivilliga pensionsför-säkringens expansion. Denna del av 1913 års pensionssystem förde sedan en undanskymd tillvaro.

Två åsiktslinjer kom att dominera pensionssystemets fortsatta utveckling. Jag har valt att benämna dessa försäkringslinjen och försörjningslinjen. Fat-tigvårdsfolket och Pensionsstyrelsen företrädde den förra, och de ville öka det försäkringsmässiga inslaget i pensionssystemet. I centrum ställde de moralargumentet om understödstagaranda. Denna åsiktslinje nådde sin höjd-punkt i besparingskommitténs förslag till pensionsreform 1925. Försörj-ningslinjen tog istället sin utgångspunkt i en omfattande kritik av det premie-reservsystem som staten hade hämtat från den kommersiella sektorn. Denna linje företräddes av ledande socialdemokrater uppbackade av försäkringsrö-relsen och försäkringsinspektionen. För den kommersiella försäkringsrörel-sen innebar det att man aktivt deltog i att ifrågasätta grunden för sin egen verksamhet. Denna linje präglades av en viss ambivalens. Å ena sidan tog man avstamp i en omfattande kritik av aktuarienormen, men å andra sidan ville man aktivt medverka till att sprida just detta försäkringssystem i det civila samhället.

Försörjningslinjen kom att dominera den fortsatta utvecklingen. I linje med försäkringsrörelsens önskemål, att minska trängseln på kapitalmark-naden, lades pensionssystemet 1935 om utefter fördelningssystemet, och 1946 övergav man försäkringstekniken inom den offentliga sektorn till för-

324

mån för en skattefinansierad medborgarförsörjning. Med detta pensions-system bekräftades fullt ut tanken om offentlig och privat trygghet som komplementära. Samma år lades ett omfattande förslag till lag om försäk-ringsrörelse. En utvidgad reglering låg så att säga i linje med det ansvar för trygghet som tilldelats försäkringsbranschen. Den kommersiella sektorn och den statliga sektorn lades alltså tillrätta samtidigt utifrån en komplementär vision om välfärdsformering.

Försäkringsrörelsen påtog sig en ”samhällsnyttig” funktion som beskyd-dare av denna komplementära vision. För den samlade försäkringsbranschen var målet, att genom direkt påverkan försöka motverka den indirekta påver-kan man haft på det offentliga pensionssystemet. Försäkringsmännens bidrag som experter i kommittéer bestod inte bara av försäkringstekniskt ”know-how”, utan de bidrog framförallt med föreställningar om välfärdsformering. I förlängningen var försäkringsbranschens strategi att verka för att socialför-säkringen skulle anta en skepnad som närmast kan beskrivas som den privata försäkringens antites.

Hur väl lyckades man då med detta? 1913 års pensionsförsäkring var starkt präglad av försäkringsväsendets positionering. Bemötandet av konkur-rensen från Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring är ett tydligt exempel på hur försäkringsrörelsen agerade politiskt, i enlighet med de normer som för-säkringsmän som Palme hade etablerat. Den fortsatta utvecklingen fram till 1946 års enhetspension låg helt i linje med branschens målsättning. I ett avseende förstärktes livförsäkringens indirekta påverkan. Föreställningar om moralisk risk, all försäkrings ständiga följeslagare, påverkade i hög grad den sociala försäkringens utveckling. Pensionssystemets omläggning innebar inte heller att man lämnade tankarna kring värdiga och ovärdiga pensionstagare bakom sig. Men att på bred front främja sparsamhets- och arbetslinjen låg av förklarliga skäl också i försäkringsbranschens intresse.

Avslutning del III – Välfärdsformering – I denna del har jag diskuterat hur samhället formerade sig för välfärd under första halvan av 1900-talet, och perspektivet har varit försäkringsbranschen som aktör på en arena för socialpolitik. I kapitel sju var det etablerandet av gemensamma spelregler för den kommersiella sektorn som stod i centrum. Karakteristiskt för 1800-talets sista decennier var en intensiv konkurrens som skakade den kommersiella sektorn i grunden. I denna process växte en försäkringsrörelse fram och tog plats på den socialpolitiska arenan.

Lagen om försäkringsrörelse 1903 var en förlängning av branschens självreglering på de ledande aktiebolagens villkor. Lagstiftningen lade fast en viktig grundpremiss för bedrivandet av kommersiell försäkringsverksam-het; livförsäkringen hade en social uppgift som skulle infrias på en aktuarie-mässig grund. Aktuariesystemet hade nu blivit en norm för försäkringsverk-

325

samhet överlag, och etablerandet av gemensamma spelregler 1903 blev en viktig källa till försäkringsrörelsens mobiliseringspotential.

Med tiden växte kritiken mot folkförsäkringen, som hade kommit att bli fanbärare för livförsäkringen som ett socialpolitiskt projekt. I centrum för denna kritik stod agentsystemet. Krav restes på så kallad statsförsäkring, där man såg lösningen på livförsäkringens problem i ett partiellt eller totalt för-statligande. I förlängningen ledde kritiken till en omreglering av försäk-ringsverksamheten under andra halvan av 1940-talet, och även denna lag-stiftning kom att ligga i händerna på försäkringsrörelsen. De åtgärder som vidtogs var i huvudsak en utveckling av de försök till självsanering, som branschen påbörjat under början av 1900-talet. Å ena sidan kom lagstiftning-en att bidra till en avveckling av folkförsäkringsverksamheten på längre sikt, å andra sidan kom den att legitimera och bekräfta livförsäkringens sociala uppgift.

Försäkringsrörelsen var inte bara delaktig i regleringen av den egna verk-samheten, utan man var även involverad i regleringen av den ideella och statliga sektorn för livförsäkringsverksamhet. Med utgångspunkt i livförsäk-ringens välfärdsfilosofi påverkade man institutionaliseringen av hela den socialpolitiska arenan. Man hade här god uppbackning av den nya myndig-heten, Försäkringsinspektionen, som hade till uppgift att främja aktuarieför-säkringsnormen. Denna påverkan skedde på två plan. Dels deltog försäk-ringsmännen som experter i den statliga kommittéverksamhet som all lag-stiftning grundades på. När statsmakterna började lagstifta på detta nya verk-samhetsområde tog man helt enkelt hjälp av dem, som satt inne med kunskapen vid denna tid. Dels tog såväl den ideella som statliga sektorn över praktiker och ”försäkringstänkande” från den kommersiella sektorn. Aktua-rienormen spred sig även till dessa sektorer; en indirekt påverkan som inte nödvändigtvis låg i försäkringsbranschens intresse.

I kapitel åtta visade jag hur försäkringsrörelsen under början av 1910-talet bidrog till en reglering av den ideella sektorn, som på sikt förvisade denna verksamhet till glömskans korridorer. Spelet på den socialpolitiska arenan kom i huvudsak att handla om förhållandet mellan den kommersiella och statliga sektorn, vilket jag studerade i kapitel nio.

Den sociala försäkringen Redan 1880 hade man i försäkringsföreningen börjat formera sig i två läger rörande synen på offentlig arbetarförsäkring. Frivillighet ställdes mot obliga-torium och privat folkförsäkring ställdes mot offentlig folkförsäkring. I denna polemik utvecklades två synsätt på sociala åtaganden, som skulle komma att prägla den sociala försäkringen utveckling. Dessa positioner ut-gjorde en fond för den försäkrings- och försörjningslinje som sedan utkristal-liserades.

Socialpolitiska motiv och ekonomiska skäl samverkade till att försäk-ringsrörelsen vid sekelskiftet 1900 ställde sig bakom införandet av en offent-

326

lig pensionsförsäkring. Istället för att stå på den förlorande sidan i slaget om grundtrygghet var det mer fördelaktigt att ta kommandot och se till att soci-alförsäkringen utformades så, att den främjade den kommersiella sektorns expansion. Försäkringsrörelsen bidrog med en vision för välfärdsformering som i högsta grad format såväl begreppet socialförsäkring som dess prak-tik.178

Att staten både kunde bedriva och de facto bedrev försäkringsverksamhet på liknande grunder som försäkringsbranschen, så kallad statsförsäkring, uppfattades som det främsta hotet mot den kommersiella sektorns verksam-hetsutrymme. För försäkringsmännen blev det av yttersta vikt att se till att tankar om statsförsäkring inte infiltrerade socialförsäkringen. Aktuarieför-säkringsnormens indirekta påverkan måste motarbetas. I ett tidigare skede hade försäkringsrörelsen ansträngt sig för att sammankoppla aktuarieförsäk-ring med socialpolitik. Nu gjorde man sitt bästa för att ifrågasätta aktuarie-systemet som grund för den sociala försäkringen. Förhållandet mellan stats-försäkring och socialförsäkring skulle komma att prägla socialförsäkringens fortsatta utveckling. Den specifika arena för socialpolitik, som etablerades under andra halvan av 1940-talet, var på många sätt slutmålet för dessa strä-vanden och för den välfärdsvision som vuxit fram inom försäkringsrörelsen.

I en enhetspension skulle pensionsnivåerna aldrig bli högre än ett skäligt existensminimum. Skattefinansieringen undanröjde hotet om trängsel på kapitalmarknaden och minskade därmed även statens inflytande över denna marknad. Att behovsprövningen togs bort främjade såväl avtalspensioner-ingen, som sparsamhet och självhjälp överlag. Enhetspensionens ”mora-liska” motprestationer inskärpte också en för hela folket gemensam arbetse-tik. På alla dessa punkter säkerställde enhetspensionen en grundtrygghet som lämnade ett stort och växande utrymme för den kommersiella sektorn. I för-säkringsmännens händer harmoniserades samhällets behov och branschens egenintresse i allmännyttiga termer. Deras vision av socialförsäkring legiti-merade och förstärkte deras egen affärsidé; trygghet som handelsvara.

På denna arena tilldelades fattigvården, socialförsäkringen och livförsäk-ringen tre specifika roller. Pensionsförsäkringen 1913 hade inneburit en rejäl inskränkning av fattigvårdsfolkets verksamhetsområde, men en individ- och behovsprövad fattigvård uppfattades fortfarande som oundgänglig.179 Någon måste ta hand om alkoholister och andra ”ovärdiga” samhällsmedborgare som förbrukat sin rätt till folkpensionen. Socialförsäkringens uppgift var att upprätthålla en grundtrygghet för alla ”värdiga” medborgare, som åt-

178 Idag ägnar sig forskare åt att dekonstruera begreppsparet privatförsäkring - socialförsäk-ring, vilket företrädare för livförsäkringen så omsorgsfullt satt samman, se t ex Lehtonen & Liukko (2011); Jyri Liukko ”Insurance and Solidarity: Reconfiguring the Division of Private and Social Security” (opublicerad artikel). 179 Edebalk (2003), s. 138. Som Höjer konstaterade 1949 var fattigvårdens nya roll att bedriva ”fri” behovsprövning som komplement till fattigvården, se Höjer (1949), s. 134.

327

minstone ärligen försökt att fullgöra sin plikt som arbetsmyror i välfärds-stacken. All trygghet utöver det lades över på den kommersiella sektorn. Men livförsäkringens uppgift var inte bara att fungera som ett komplement ur materiell synpunkt. I denna rollfördelning stärktes dess uppgift som kapi-talbildare, samtidigt som livbolagen och dess agenter uttryckligen tilldelades en folkbildande uppgift. Livförsäkringen roll var alltså såväl att främja spar-samhetsnormen som att förvandla sparandet till produktivt kapital. Försäk-ringsrörelsen hade nu fullt ut etablerat den roll, som man hade tilldelat sig själv redan under slutet av 1870-talet.

Några metodologiska reflektioner kan här vara på sin plats. Jag har visat på kausala samband och en tydlig intresseformering. Försäkringsmännen deltog i kommittéer och i de statliga utredningarna bekräftades aktuarienor-mens indirekta påverkan. I vilken mån välfärdsstaten är en produkt av för-säkringsrörelsen är dock en komplex fråga. Med val av perspektiv följer att alternativa förklaringar hamnar i bakgrunden. Det fanns parallella intressen som verkade i samma riktning. Att hävda att socialminister Möllers huvud-sakliga syfte var att gynna försäkringsbranschen är att ställa det hela på hu-vudet. Möller ville framförallt komma till rätta med fattigdomen bland de äldre i samhället. Denna målsättning låg i linje med försäkringsbranschens vision om välfärdsformering, och försäkringsrörelsen blev därför en viktig allierad.

Frågan om påverkan är också svår att fastställa av en annan orsak. Hur skall vi förstå aktörer som Palme och af Jochnick när de agerar som kommit-témedlemmar och statsfunktionärer? Skall deras sociala engagemang a priori anses som styrt av affärsintressen, eller skall de bedömas i efterhand utifrån sitt agerande? De flytande gränserna mellan den statliga sfären och det civila samhället medför, att det är svårt att avgöra om 1903 års lag om försäkrings-rörelse eller Pensionsstyrelsens agerande var ett resultat av direkt eller indi-rekt påverkan av kommersiella ideal. Påverkan måste på ett eller annat sätt implementeras på en aktörsnivå. Som analytisk utgångspunkt är direkt och indirekt påverkan inte helt oproblematisk.

Perspektiv på 1946 års enhetspension I tidigare forskning har man diskuterat i vilken utsträckning 1946 års pen-sionsförslag kan ha påverkats av brittisk pensionspolitik. 1942 hade social-politikern William Beveridge presenterat ett förslag till socialförsäkring.180 Problemet är att det finns en skenbar likhet mellan de enhetspensioner utan inslag av behovsprövning som både Möller och Beveridge förespråkade.

180 Elmér har argumenterat för att inflytandet från England på kommittéarbetet var begränsat, medan Edebalk har hävdat motsatsen, se Edebalk (2011), s. 16; Elmér (1960), s. 79. Redan 1943 hade Framtidens aktuarie Hagström talat sig varm för grundtanken i ”Beveridgeplanen”, se Rörande Thules ansökan om koncession å kollektiv tjänstepensionsförsäkring. (1943), s. 122.

328

Utgångspunkten var densamma – att eliminera behovet av fattigvård. Till skillnad från Möller ville Beveridge däremot ha en mer försäkringsmässig socialförsäkring. När Beveridgerapporten diskuterades i det svenska slutbe-tänkandet lyftes också avgiftsfinansieringen fram som en helt avgörande skillnad.181 I Sverige hade man sedan början av 1930-talet varit på väg bort från det premiereservsystem som hämtats från den kommersiella sektorn. Beveridgerapporten var ett uttryck för en motsatt strävan. I Sverige och Stor-britannien gjorde man upp med behovsprövningen utifrån två helt olika ut-gångspunkter. Slutresultatet kan synas vara det samma, men effekterna i fråga om omfördelande inslag och ansvarsfördelning blev radikalt an-norlunda.182 Resultaten blev också olika för huvudsyftet med pensionsrefor-men. I Storbritannien fortsatte den behovsprövade fattigvården att utgöra ett betydande och nödvändigt komplement till socialförsäkringen, något som Beveridge själv kom att kritisera åren efter pensionsreformens implemente-ring.183 Möllers skattefinansierade enhetspension lyckades däremot svara upp till sitt syfte. Men att prislappen uppfattades som betydande vid denna tid är uppenbart.184

Inom den komparativa forskningen har Beveridgerapporten blivit en före-bild för ett pensionsparadigm, där staten garanterar en grundtrygghet i syfte att lämna ett stort utrymme för den kommersiella sektorn.185 Vad välfärdshis-toriker tenderar att missa är att Beveridges rapport baserades på en kritik av den kommersiella sektorn.186 Beveridge tog uttryckligen avstånd ifrån folk-försäkringen som förmedlare av sparsamhet inom arbetarklassen. Han me-nade att livförsäkringen var en så pass annorlunda form av ”vara” att den inte kunde behandlas som en handelsvara:

181 SOU 1945:46, s. 57–60, 124; Åmark (2005), s. 92–93. 182 Jmf Berge (1995), s. 63, 65–66 med Paul Bridgen, ”A Straitjacket with Wriggle Room: The Beveridge Report, the Treasury and the Exchequer’s Pension Liability, 1942–59”, Twen-tieth Century British History, 17 (2006), nr 1, s. 5–7. 183 En huvudtanke i Beveridges rapport var att skattemedel och arbetsgivarbidrag skulle bidra till finansieringen, men dessa progressiva inslag tonades ner i det pensionssystem som inför-des, se Bridgen (2006); Harriet Jones, ”Beveridge´s Trojan Horse”, History Today, 42:10 (1992), s. 49. 184 Edebalk (1999), s. 169; Edebalk (2011), s. 15. Tongivande socialdemokrater var uttalat kritiska mot Möller och hela idén om enhetspensioner på grund av den betydande skattebörda som detta innebar för statsapparaten. 185 I Walter Korpis och Joakim Palmes välkända typologisering av socialförsäkringssystem har rapporten fått representera den så kallade grundtrygghetsmodellen, se Korpi & Palme (1998). 186 För exempel från svensk välfärdsforskning, se Per Gunnar Edebalk, ”Beveridgeplanen – en klassiker”, Socialvetenskaplig tidskrift 2 (1999); Per Gunnar Edebalk, ”William Beveridge och en storstilad plan”, i Swärd m.fl. (2013B); Åmark (2005).

329

Industrial assurance, that is to say life assurance among people of limited means, is so different from most other commodities that it cannot be safely treated as an article of commerce.187

Beveridge ansåg att distributionen av denna vara på marknadens villkor ut-satte konsumenterna för stora faror. Detta är en springande punkt. I rappor-ten förordades därför ett förstatligande av folkförsäkringen. Endast genom statligt administrerad folkförsäkring skulle man enligt Beveridge kunna verka för att förpassa den inkasserande agenten till historien. Beveridge hade däremot en positiv grundsyn på understödsföreningsverksamhet. Staten skulle forma ett partnerskap med den ideella sektorn för att på sätt skapa utrymme för en frivillig sparsamhet på privat grund.188

Beveridge lyckades emellertid inte genomföra dessa planer. Som O’Malley har visat tog den sociala försäkringen över den verksamhet för begravningsförsäkringar, som hade varit folkbolagens signum i Storbritan-nien. Men där tog det stopp. Efter intensiva påtryckningar från försäkrings-branschen förblev det område, som Beveridge tillskrev den frivilliga spar-samheten, i händerna på den kommersiella sektorn och dess agenter.189 I slutändan implementerades inte Beveridges målsättning om socialförsäk-ringen som preventiv fattigvård, och visionen för hur frivillig sparsamhet skulle administreras för arbetarklassen. Möllers och Beveridges förslag till enhetspensioner baserades båda i ett helhetsperspektiv på välfärd, men de innehöll olika synsätt på finansieringen och den roll den kommersiella sek-torn skulle spela för trygghet inom arbetarklassen.

187 William Beveridge, Social Insurance and Allied Services: Report by sir William Beveridge (London 1942), s. 275. Kritiken mot den kommersiella sektorn och folkförsäkringen hade stor betydelse för rapportens tillkomst och utformning. I denna fråga påverkades Beveridge också av Maynard Keynes, se José Harris, William Beveridge: A Biography (Oxford 1977), s. 379–380, 408–409, 413–415. 188 Alborn (2001), s. 566–568; Beveridge (1942), part II §181–192 (s. 72–76); Beveridge (1948), s. 53–58, 79–81, 291–304; Rodney Lowe, ”A Prophet Dishonoured in his Own Coun-try? The Rejection of Beveridge in Britain, 1945–1970”, i John Hills, John Ditch, & Howard Glennerster, Beveridge and Social Security: An International Retrospective (Oxford 1994); s. 123–124; McFall (2015), s. 53; O´Malley (2002), s. 105–106; Leo Wolman ”The Beveridge Report”, Political Science Quarterly, 58:1 (1943), s. 2, 9. 189 McFall (2015), s. 53–57; O´Malley (2002), s. 108. För en längre diskussion av Be-veridgerapporten och försäkringsbranschen, se Morrah (1955), s. 143–170.

330

Avslutning

I avhandlingen har jag studerat privat folkförsäkring som idé och institution under perioden 1900–1950. Syftet med studien har varit att analysera ut-vecklingen av en socialpolitiskt orienterad affärsverksamhet och hur denna verksamhet interagerade med andra trygghetssystem. I min analys av folk-försäkringen har jag tagit fasta på hur verksamheten strukturerades av såväl kommersiella som sociala hänsyn, samt hur dessa i sin tur påverkades av försäkringstekniska överväganden.

Det övergripande forskningsproblem som jag har försökt svara på är, hur det kan komma sig att folkförsäkringen kunde frodas inom den så kallade socialdemokratiska välfärdsregimen; en regim som enligt tidigare forskning inte lämnade utrymme för marknadsbaserade trygghetsalternativ. Med ut-gångspunkt i välfärdsformering som samhällelig process har jag lyft fram folkförsäkringen som en aktör på en arena för socialpolitik. Genom att stu-dera hur denna verksamhet strävade efter verksamhetsutrymme har jag bi-dragit med nya perspektiv på välfärdssamhällets utveckling. Den affärsverk-samhet som folkbolagen bedrev har jag studerat som uttryck för en form av styrningsmentalitet. Jag har analyserat marknadsföring som en normerande och intervenerande praktik, där ideologiska och teknologiska komponenter samverkade i skapandet av försäkringstagare, och visat på kommersiell akti-vitet som en form av social ingenjörskonst. Det tredje förhållandet jag har studerat är vetenskapliggörandets politiska och kommersiella potential. Syf-tet har varit att visa hur föreställningar om försäkringsmässighet har påverkat såväl strukturerandet av den socialpolitiska arenan som institutionaliseringen av försäkringsmarknaden. Ett bärande tema har varit hur föreställningar om förtroende har påverkat verksamheten på olika plan.

I denna del rekapitulerar jag först de viktigaste resultaten i avhandlingen och svarar på de frågor jag ställde i inledningskapitlet. Därefter diskuterar jag avhandlingens bidrag utifrån de tre problemområden som jag presente-rade under avhandlingens syftesformulering. Den teoretiska relevansen dis-kuteras sedan mer allmänt i relation till tidigare forskning. Jag avslutar med en utblick över välfärdsformering idag.

Del I Ett samhällsproblem och dess lösning Syftet i denna del är att studera folkförsäkringen som fenomen på en aggre-gerad nivå. I vilken försäkringshistorisk kontext etablerades folkförsäkring-en? Hur legitimerades verksamheten? Hur påverkade vetenskapliggörandet

331

folkförsäkringen som produkt? Kapitel ett beskriver folkförsäkringen som institution och diskuterar verksamhetens utländska förebild ”Industrial Life Insurance”. Kapitlets ena huvudresultat är en beskrivning av den socialpoli-tiska arena som växte fram under andra halvan av 1800-talet. Den kommer-siella sektorn var sist ut på denna arena och hamnade framförallt i konkur-rens med den livförsäkringsverksamhet som bedrevs inom den ideella sek-torn. Det andra resultatet är en beskrivning av folkförsäkringens etablering och explosionsartade utveckling. Under 1900-talets första årtionde erövrade folkförsäkringen uppemot hälften av alla försäkringstagare på en snabbt växande marknad för kommersiell trygghet. Folkförsäkringen blev också en banbrytare i livförsäkring av kvinnor. Vid mitten av 1900-talet ansvarade folkbolagen för uppemot tre miljoner försäkringar för en befolkning där 4,7 miljoner var mellan 15 och 65 år (sju miljoner totalt).

Kapitel två analyserar den sociala uppgift som var folkförsäkringens led-stjärna. Det beskriver hur verksamheten tog avstamp i en specifik förståelse av den sociala frågan som korresponderade mot livförsäkringens företräden och den sparsamhetsideologi som präglade samtiden. Den praktiska utform-ningen av verksamheten centrerades kring föreställningar om arbetarklassen som målgrupp och folkbolagen som uppfostringsanstalter. I polemik med konkurrerande välfärdsalternativ framhävdes livförsäkringen som sparform och självhjälpsverksamhet. Ett viktigt resultat är försäkringsrörelsens själv-bild av social rörelse. Denna föreställning bidrog till identitetsformerande inslag och en självfostran som skapade en mobiliseringspotential.

I kapitel tre undersöker jag hur vetenskapen spelade in i prissättningen och konstruktionen av livförsäkringen som produkt. Ett viktigt resultat är aktuariesystemets stora felmarginal och hur denna hanterades genom att bolagen tillämpade ett fördelningssystem inom premiereservsystemets ra-mar. Med utgångspunkt i tankefiguren moralisk risk diskuteras aktuariesy-stemet i relation till den sociala uppgiften. Aktuariesystemets gemensamma grund med hasardspel byggde in ett spekulativt moment i livförsäkringen. Detta inslag har bidragit till att popularisera livförsäkringar, men det skapade också problem då försäkringsrörelsen kunde anklagas för att uppmuntra till ett omoraliskt beteende. I syfte att stävja moralisk risk genomförde folkbola-gen en omfattande riskdifferentiering och social kontroll. Huvudresultatet är att vetenskapliggörandet visserligen bidrog med legitimitet, men aktuariens primära uppgift var framförallt att täppa till glappet mellan en tekniskt präg-lad praktik och en social målsättning. Del I avslutas med en diskussion av livförsäkringens idéinnehåll i termer av en välfärdsfilosofi.

Del II Agentverksamhetens primat I denna del studerar jag hur folkbolagen konkret gick tillväga för att sälja livförsäkringar. I fokus står agentsystemet som institution för en intervene-rande praktik. Kapitel fyra diskuterar normpåverkan utifrån den omfattande upplysningsverksamhet som försäkringsväsendet bedrev. Livförsäkringens

332

budskap manifesterades i ett flertal olika sammanhang, där till och med kon-struktionen och placeringen av folkbolagens huvudkontor blev till reklam-medel. Alla dessa åtgärder var dock bara till för att bereda marken för agen-ternas personliga samtal med blivande försäkringstagare. Jag har visat att den upplysningsverksamhet som agenterna bedrev bestod av tre sammanflä-tade argumentationslinjer: agenten skulle argumentera för ett behov av liv-försäkringen, för verksamhetens socialpolitiska legitimitet samt för produk-tens tillförlitlighet. Kraften i denna retorik diskuterar jag avslutningsvis som ett samspel mellan en meningsskapande och relationsskapande dimension.

Kapitel fem analyserar hur folkbolaget som institution utformades för att sprida livförsäkringsidén till arbetarklassen. Det beskriver framväxten av en omfattande agentverksamhet och hur denna präglades av en strikt hierarki där agenterna motiverades utifrån ett prestationsbaserat lönesystem. Jag dis-kuterar vidare hur en kritik mot detta system ledde till professionaliserings-strävanden under 1930-talet. Ett uttryck för dessa strävanden blev idealet om ansvarsfull anskaffning, där den yttre incitamentsstrukturen kompletterades med en inre dito i syfte maximera försäljningen inom vissa ramar som skulle skydda livförsäkringens anseende. Resultaten visar att agentsystemet basera-des på två viktiga principer: en utpräglad lojalitet mot försäkringsidén som stimulerade agenten till att tänka långsiktigt och sätta försäkringstagarens behov i centrum, samt förtroendeskapande mekanismer som möjliggjorde en identifikation mellan agent och försäkringstagare.

I kapitel sex studerar jag hur den ideala agenten förväntades agera i den konkreta försäljningssituationen. Försäljning av försäkringar var en noga genomtänkt process som delades upp i två huvudmoment, en strategisk och en taktisk del. Det strategiska momentet bestod av olika metoder som skulle underlätta för agenten i hans ständiga jakt på nya uppslag. I centrum för det taktiska momentet stod olika tekniker för att ro en försäkring i hamn. Huvud-resultatet är en analys av de noggranna förberedelser som skulle lära agenten att kontrollera hela rådgivningssituationen. I centrum för dessa stod en sys-tematisk kartläggning av försäkringstagarens sociala situation och en uppträ-nad förmåga att styra kandidatens fantasi, så att han kom till självinsikt om sitt försäkringsbehov. Förutsättningen för en lyckad ”omvändelse” var, som det sades, en utvecklad förståelse för den ”mänskliga naturen”, som även tog hänsyn till rådande könsnormer. Del II avslutas med en diskussion om hur kommodifieringen av trygghet baserades på försäkringsrörelsens förmåga att anpassa konsumenten till den produkt man sålde.

Del III Livförsäkringen i välfärdssamhället Del III studerar hur försäkringsbranschen positionerade sig på den socialpo-litiska arenan i syfte att skapa verksamhetsutrymme. Hur påverkade folkför-säkringen försäkringsmarknadens institutionalisering? Hur förhöll sig livbo-lagen till understödsföreningarna? Hur såg interaktionen mellan privat och offentlig försäkring ut? I kapitel sju analyserar jag hur en intern kamp under

333

1800-talets två sista decennier ledde till en reglering, där aktuariesystemet blev normerande för all kommersiell försäkringsverksamhet. I denna process formerades försäkringsrörelsen som en kollektiv aktör. En ny kritik mot livförsäkringen växte fram under början av 1900-talet, och krav restes på så kallad statsförsäkring, där man såg lösningen på livförsäkringens problem i ett partiellt eller totalt förstatligande. I förlängningen ledde kritiken till en omreglering av försäkringsverksamhet under andra halvan av 1940-talet. Avhandlingens bidrag är en analys av folkförsäkringens betydande påverkan på försäkringsmarknadens institutionalisering, och av hur försäkringsrörel-sen utnyttjade lagstiftaren för att bekräfta livförsäkringens sociala uppgift och agentverksamhetens socialpolitiska funktion.

I kapitel åtta studerar jag förhållandet mellan den ideella och den kom-mersiella sektorn. Ett viktigt resultat är understödsföreningsverksamhetens stora omfattning vid sekelskiftet 1900. I kapitlet beskrivs hur försäkringsrö-relsen agerade i syfte att begränsa den ideella sektorns konkurrenskraft. För-säkringsrörelsen bidrog till att understödsföreningarnas sjukförsäkringsverk-samhet och livförsäkringsverksamhet skiljdes åt av lagstiftaren. Den livför-säkringsverksamhet som föreningarna bedrev begränsades genom en lag-stiftning där dess förmåner kraftigt beskars, samtidigt som föreningarnas möjligheter till marknadsföring eliminerades. Huvudresultatet är den bety-delse som regleringen av den ideella sektorn på 1910-talet fick för den fort-satta utvecklingen. Livförsäkringens ensamrätt på agenter blev en viktig konkurrensfördel och en avgörande faktor för välfärdsformeringen.

Kapitel nio studerar hur försäkringsrörelsen positionerade sig i förhål-lande till den sociala försäkringen. Jag analyserar de faktorer som under slutet av 1800-talet bidrog till att försäkringsrörelsen trädde fram som före-språkare av en allmän och obligatorisk socialförsäkring. Förutsättningarna för detta valfrändskap studeras i detalj och hur försäkringsrörelsen tilldelade den kommersiella och offentliga sektorn specifika och komplementära roller. Kapitlets sista del studerar hur försäkringsrörelsen agerade för att påverka socialförsäkringens utveckling. Huvudresultatet är att införandet av 1946 års folkpension tillsammans med 1948 års lag om försäkringsrörelse bekräftade och legitimerade försäkringsrörelsens vision om komplementära sfärer som grund för medborgarnas trygghet. Del III avslutas med en diskussion av den betydelse som försäkringsrörelsens strävan efter verksamhetsutrymme har haft för välfärdsformeringen.

Välfärdsfilosofi och skapandet av en marknad I detta avsnitt diskuterar jag folkförsäkringen som ett exempel på hur kom-mersiella aktörer skapar marknader för sina produkter. Ett viktigt inslag i kommodifieringen av trygghet var manifesterandet av ett omfattande idégods. Livförsäkringens företrädare och folkbolagen förmedlade ett socialt

334

orienterat budskap. Detta budskap föll tillbaka på vad jag har valt att be-skriva som livförsäkringens välfärdsfilosofi. En styrka med denna filosofi var dess förmåga att gestalta tagandet av en livförsäkring i termer av en indi-viduell, kollektiv och samhällelig plikt för medborgaren. Utifrån livförsäk-ringens två huvudfunktioner – sparande och skydd – kunde ett egennyttigt agerande harmonieras med ett osjälviskt ansvarstagande; en livförsäkrad medborgare tog hand om sig själv och de sina. Ett tema som genomsyrade verksamheten var uppfostran till ett rationellt och långsiktigt agerande, där målet var att lära ut självdisciplin och att lära medborgaren att ignorera drif-ten att tillfredsställa omedelbara konsumtionsbehov. Välfärdsfilosofin legi-timerade även de ekonomiska villkor som olika klasser levde under. Ef-tersom framgång uppfattades som ett resultat av frivilliga och rationella handlingar, kunde också frukten av denna självdisciplin framställas som ett legitimt välstånd. Verksamheten påminde på så vis om liberal socialpolitik.1

Men inte bara försäkringstagaren skulle lära sig planering och självdisci-plin, utan även agenterna och blivande försäkringsmän uppfostrades i denna anda. Endast om man bröt mot dessa ideal, och lät en kortsiktig målsättning styra sitt agerande, raserade man det ömsesidigt förstärkande kontraktet mel-lan ekonomisk egennytta och socialt inriktad samhällsnytta. Sammanflät-ningen av ekonomiskt och moraliskt agerande i denna verksamhet gör, att det är meningslöst att försöka avgöra om försäkringsrörelsens bevekelse-grunder primärt föll tillbaka på ekonomiska eller altruistiska motiv.

Välfärdsfilosofins betydelse framgår även av livförsäkringens starka ställning under den studerade perioden. Även om faktiska omständigheter gav många prov på att agenter och försäkringsbolag agerade i egen sak, vil-ket föranledde omgångar av kraftig kritik, så realiserades aldrig planerna på en statlig mönsteranstalt eller en socialisering av hela försäkringsväsendet. Oavsett hur man värderar talet om en social rörelse med en social uppgift, så fyllde detta en viktig funktion för verksamhetens existensberättigande. På en fundamental nivå representerade livförsäkringen grundläggande värderingar, som inte bara omfattade initierade försäkringsmän utan även medborgare i allmänhet och politiska organisationer. Livförsäkringens välfärdsfilosofi gav verksamheten kraft att stå emot angrepp och hade kapacitet att påverka hur medborgarna valde att tolka sin omvärld. Välfärdsfilosofin hade en förmåga att övertyga och mobilisera; brister omtolkades till bevis på motsatsen och kritiker omvändes till förespråkare. Det är mot denna bakgrund försäkrings-rörelsens politiska potential blir begriplig.

Välfärdsfilosofin upphöjde livförsäkringen till ett moraliskt överlägset al-ternativ på den socialpolitiska arenan. I grunden vilade detta moraliska an-språk på frivilligheten som okränkbart ideal, men i praktiken visade det sig vara nödvändigt att vidta långtgående åtgärder för att vrida denna frivillighet i en ändamålsenlig riktning. Folkbolagen definierade själva sin sociala upp- 1 Jmf Ambjörnsson (2001); Edling (1996); Hedin (2002).

335

gift i termer av att tränga in i folksjälen i syfte att uppfostra en klentrogen arbetarklass till ansvarstagande medborgare i det moderna samhället. Mot-ståndet mot livförsäkringen var en social faktor som strukturerade folkför-säkringsverksamheten från grunden. En framgångsrik spridning av livförsäk-ringsidén till arbetarklassen krävde helt enkelt en omfattande agentverksam-het. Denna verksamhets betydelse för normpåverkan har jag studerat utifrån tre uttrycksformer: upplysning, institutionell utformning och som en kom-munikativ process.

Folkuppfostran var under 1900-talets början således inte bara en verk-samhet för staten och filantropiska rörelser. Genom folkförsäkringen fram-träder näringslivet som en viktig aktör i det bildningsprojekt som präglade denna tidsperiod. Min studie av svenska förhållanden nyanserar också bilden av denna upplysning på vissa punkter. I USA krävde en kommodifiering av trygghet att varan ikläddes en andlig dräkt. Det religiöst betingade motstånd mot livförsäkringen, som forskare som McFall och Zelizer har beskrivit, var också riktat mot livförsäkringen som princip.2 I Sverige kom skingrandet av vad man inom försäkringsrörelsen uppfattade som vanföreställningar inte att handla om religion. Det var inte heller principen som ifrågasattes utan dess kommersiella tappning, och i Sverige skrudades därför varan i en socialpoli-tisk dräkt. En rimlig förklaring till detta är, att i Sverige sammanföll tidpunk-ten för livförsäkringens så kallade demokratisering med såväl framväxten av en arbetarrörelse som långtgående planer på socialförsäkring. Jag vill också understryka att agentverksamhetens betydelse inte låg i själva övervinnandet av ett specifikt kulturellt motstånd. Det höga antalet annullationer inom folk-försäkringen visar att en försäkring alltid var i farozonen. Agentsystemet var helt enkelt nödvändigt för att kontinuerligt bearbeta ett latent motstånd.

Det var genom institutionell utformning som denna bearbetning möjlig-gjordes. Marknadsföring gestaltades i termer av socialpolitik och blev till ett medel att ”lägga livet tillrätta” för arbetarklassen. Jämförelsen med social ingenjörskonst kan tyckas långsökt, men att över två miljoner arbetare sam-manträffade med en agent på regelbunden basis får inte underskattas. Det är svårt att ifrågasätta den potential för normpåverkan som en sådan tät och återkommande kontakt förde med sig. I syfte att etablera en stående relation infiltrerade marknaden arbetarens hemmiljö. I detta scenario blev kunskap om hur människor agerar i en valsituation avgörande för verksamheten. Liv-bolagens framgång villkorades av deras förmåga att skapa och kontrollera sådana valsituationer. Det var i denna kommunikativa process som agenten blev till folkbolagens kraftfullaste verktyg för att ändra på värderingar och beteenden. Efterfrågan på produkten skapades i försäljningssituationen och vidmakthölls sedan genom den regelbundna inkasseringen. Hela denna pro-cess präglades av systematik och långtgående manipulativa inslag. Samtalet

2 McFall & Dodsworth (2009); Zelizer (1979).

336

mellan agenten och medborgarna var den grund som marknaden för folkför-säkringar stod på.

Folkbolagens bearbetning av arbetarklassen baserades på ett medvetet samspel med den sociala kontexten. I detta samspel spelade föreställningar om könsrelationer en viktig roll. I tidigare forskning har man uppmärksam-mat att livförsäkringen medvetet tog avstamp i traditionella könsroller i sin marknadsföringsverksamhet. Genom att beskriva kvinnor som beroende och män som försörjare kunde tagandet av en livförsäkring framställas som en moralisk handling; mannen tog en livförsäkring i syfte att skydda sin familj.3 Men det handlade inte bara om att framhäva verksamheten som moralisk, för genom inpräntandet av könsideal kunde livförsäkringens avlägsna och svår-gripbara nytta också kompletteras med en direkt och konkret känsla av plikt-uppfyllelse. Demokratiseringen av livförsäkringsidén bidrog därför till en demokratisering av det borgerliga familjeidealet.

Eriksson har argumenterat för att kvinnliga försäkringstagare framstod som en anomali för livförsäkringen. Som målgrupp blev de därför inte heller föremål för direkta marknadsföringsåtgärder. Hon konstaterar också att det var först vid slutet av 1920-talet som Tryggs ledning till sin stora ”förvå-ning” upptäckte att hälften av bolagets försäkringstagare trots allt var kvin-nor. Det höga antalet kvinnliga försäkringstagare inom folkförsäkringen menar hon var ett problem för verksamheten, eftersom det skapade en spän-ning mellan föreställningen om kvinnor som passiva ekonomiska subjekt och kvinnors faktiska agerande som finansiella aktörer.4

I avhandlingen har jag kompletterat denna bild på flera punkter. Det råder ingen tvekan om folkbolagens målsättning att sprida livförsäkringen även till kvinnor. Att ledande försäkringsmän inte skulle känna till den stora andelen kvinnor inom folkförsäkringen är högst tveksamt, och att kvinnor inte skulle varit utsatta för säljfrämjande åtgärder stämmer inte. Problemet med Erikssons analys är att hon betraktar kvinnor som en homogen målgrupp för folkbolagen.

Retoriken inom agentutbildning och reklam var utan tvekan fast förank-rade i en samtida genusordning, och allt annat skulle också varit högst an-märkningsvärt. Detta metanarrativ om kön och familj hindrade däremot inte bolagen från att kontinuerligt försöka värva framförallt ogifta förvärvsarbe-tande kvinnor. Även om denna målgrupp kunde framstå som en anomali utifrån den rådande genusordningen, så var det inget brott mot rådande soci-ala normer att möjliggöra ekonomisk trygghet för denna utsatta grupp. Pro-blemet var inte att andelen kvinnliga försäkringstagare var hög, utan att man ville öka antalet manliga försäkringstagare.

Gifta kvinnor utgjorde såväl ett hinder som en möjlighet för folkförsäk-ringens agenter. De som stod i vägen för livförsäkringen var ”fiender” som

3 Eriksson (2011); McFall (2007). 4 Eriksson (2011), Artikel IV, s. 3, 14–16, 18–19.

337

skulle omvändas och utnyttjas. Inom försäkringsverksamheten intog husmo-dern en nyckelroll som ”hemmets finansminister”; en maktposition som agenten var tvungen att förhålla sig till. Om det i reklamen var den manlige familjeförsörjaren som stod i centrum, så var i agenternas praktik kvinnan det primära föremålet för säljfrämjande åtgärder.

Detta innebar inte att försäkringsrörelsen bröt med rådande könsideal, utan tilltalet till husmodern låg helt i linje med dessa. Den dubbelhet som präglade försäkringsrörelsens attityder till kvinnor kännetecknar också dåti-dens genusordning. Däremot kan folkförsäkringsverksamheten i sig betrak-tas som normbrytande i det långa loppet. Folkförsäkringen möjliggjorde ett livscykelsparande för självförsörjande kvinnor från de lägre samhällsklas-serna, vilket var en växande grupp i det moderna samhälle som började ta form vid sekelskiftet 1900.

Livförsäkring och politik I detta avsnitt diskuterar jag hur en marknad för folkförsäkringar vidmakt-hölls genom ett politiskt agerande. I tidigare forskning har Sverige fått repre-sentera en välfärdsregim där offentliga lösningar och en socialdemokratisk politik fått sätta agendan. Man har utgått från de idag existerande lösningar-na och därmed skrivit en mer eller mindre teleologisk välfärdsstatshistoria.5 Jag har istället skildrat framväxten av ett välfärdssamhälle, där konkurrensen mellan olika välfärdsalternativ fått stå i centrum. Livförsäkringens inverkan på välfärdsformeringen har jag analyserat, som dels en direkt påverkan där försäkringsrörelsen agerade politiskt för att skapa utrymme för sin verksam-het, dels som en indirekt påverkan där livförsäkringens välfärdsfilosofi och dess praktiker togs över av konkurrerande verksamheter. Jag har också visat hur dessa två former av påverkan tenderade att hamna i konflikt med varandra. Att lyfta fram interaktionen och överlappningen mellan olika al-ternativ bidrar också till att klargöra förutsättningar och drivkrafter bakom statens expansion på livförsäkringens område.

5 Se till exempel Berggren & Trägårdh (2009); Lundberg & Åmark (2001); Swärd m.fl. (2013).

338

Figur 1. En arena för socialpolitik. Från mitten av 1800-talet bidrog den ideella sektorn till att etablera själv-hjälpsprincipen som en legitim ordning inom arbetarklassen, och under 1880-talet började staten utreda offentlig försäkringsverksamhet som väl-färdsalternativ.6 Försäkringsbranschen positionerade sig på allvar till detta framväxande socialpolitiska landskap på 1890-talet. Konkurrensen med den ideella sektorn hanterades på två sätt: Det ena var att tränga undan denna verksamhet genom att ta över dess attribut. Förtroende från arbetarklassen krävde helt enkelt en ideell inramning av livförsäkringen, vilken kom till uttryck i vinstfördelningsprinciper och i artikulerandet av en social uppgift. Det andra sättet var att propagera för en reglering som hämmade den ideella sektorns konkurrenskraft. Under 1900-talets första årtionde medverkade försäkringsrörelsen till att understödsverksamheten delades upp på två gre-nar. Den långa traditionen av att bedriva sjuk- och livförsäkringsverksamhet inom samma förening lagstiftades nu bort. Ytterligare en lagstiftning begrän-sade sedan förmåner och marknadsföringsmetoder för den ideella livförsäk-ringsverksamheten. I förhållande till staten blev konkurrensfrågan mer kom-plicerad. Å ena sidan krävde en fungerande marknad ett samarbete med sta-ten, å andra sidan kunde staten få för sig att börja konkurrera med livförsäk-ringen på olika sätt.

Komplementära sfärer Samspelet mellan privata och offentliga trygghetslösningar belyser en av den liberala demokratins kärnfrågor – hur ett samhälle går tillväga för att medla mellan individuella och allmänna intressen.7 I tidigare forskning har man förklarat livförsäkringens politiska framgång utifrån dess förmåga att skapa

6 I centrum för självhjälpsprincipen stod den axiomatiska motprestationen. För försäkringssy-stem som en legitim ordning vilka bär på dolda texter och budskap, se Åmark (2005), s. 24–25. 7 För detta dilemma, se Hedin (2002), s. 16–19, 222–224.

Den sociala frågan

Ideell verksamhet Kommersiell verksamhet Offentlig verksamhet

Liv-försäkringen Sparbanker Under-

stöds-föreningar

Tradi-tionella

lösningar

Social-försäkringen Fattigvård

339

ekonomisk trygghet genom en varaktig kombination av individuell frihet och kollektiv samhällsnytta.8 Min tolkning är att livförsäkringens bidrag till väl-färdsformeringen framförallt bör sökas på det idémässiga planet. Attrak-tionskraften berodde på vad denna trygghetslösning utlovade, inte vad den uppfyllde. Livförsäkringen legitimerade ett förhållningssätt i den sociala frågan, där medborgarna blev personligen ansvariga för sin ekonomiska trygghet.

Personligt ansvar är en tankefigur som återkommande har diskuterats uti-från olika positioner genom historien. Från ett existentiellt perspektiv där individen bär fullt ansvar för sina val, till synsättet att även det individuella autonoma handlandet är socialt situerat och därmed i hög grad villkorat. I vilken mån individen eller grupper av medborgare kunde betraktas som an-svariga för sin livssituation var en omdiskuterad fråga under slutet av 1800-talet. För livförsäkringens företrädare var personligt ansvarstagande det fun-dament som välfärdsformeringen med nödvändighet måste stå på. Statens uppgift blev att ”lägga till rätta” system som möjliggjorde ett agerande i enlighet med livförsäkringsidén.

Vid sekelskiftet 1900 trädde försäkringsrörelsen samtidigt fram som före-språkare av en allmän och obligatorisk socialförsäkring. Försäkringsmän som Palme konstaterade att det av olika orsaker fanns grupper i samhället som inte hade möjlighet att agera ansvarstagande. En rätt ordnad socialför-säkring uppfattades därför som ett berättigat åtagande för den offentliga sek-torn. Med utgångspunkt i föreställningen om komplementära sfärer kunde välfärdsfilosofins grundtankar på samma gång upprätthållas. Socialförsäk-ring likställdes med ett specifikt område för statlig intervention, och utifrån paternalistiska föreställningar beskrevs den som en human och preventiv fattigvård vars syfte var att skapa en nödtorftig grundtrygghet. Genom att karva ut ett avgränsat område som lämpligt för offentliga åtgärder upprätta-des samtidigt vad försäkringsmännen beskrev som ett logiskt och naturligt område för privata initiativ. Befolkningen kom på så vis att delas in i två separata sfärer med olika betydelse för valfrihet och ansvar. Den omhuldade självhjälpsprincipen kunde leva vidare och accentueras trots införandet av obligatorisk pensionsförsäkring. Det moraliskt överlägsna och mest allmän-nyttiga alternativet var fortfarande en försäkring på frivillig grund. Under den studerade perioden intog försäkringsrörelsen också en roll som försva-rare av gränsen mellan nödvändigt tvång och samhällsbärande frihet.

Det fanns också andra motiv bakom försäkringsrörelsens hållning i social-försäkringsfrågan. Rätt utformad förväntades den sociala försäkringen kunna främja den kommersiella sektorns utveckling. I föreställningen om komple-mentära sfärer låg alltså tanken att den sociala försäkringen kunde utnyttjas för att bana väg för livförsäkringen. Ur ett strategiskt perspektiv var det också bättre att framstå som förespråkare för aktiv socialpolitik. Faran var att 8 Ewald (1991).

340

en reformfientlig hållning kunde skada förtroendet för livförsäkringens soci-ala uppgift. Ett flertal faktorer samverkade alltså till att branschen uppfattade det som fördelaktigt att stödja införandet av en universell socialförsäkring. Tankefiguren om komplementära sfärer var dock central i det budskap som riktade sig mot statsmakterna. Oavsett bakomliggande motiv så blev väl-färdsformeringen ett gemensamt projekt för stat och marknad.

Socialförsäkringens problemformulering Socialpolitiska lösningar präglas av föreställningar om legitima anspråk.9 De diskussioner som fördes i Försäkringsföreningen under början av 1880-talet är exempel på en ny syn i fattigfrågan. Ålderdom började nu uppfattas som en form av ofrivillig invaliditet och arbetslöshet som ett strukturellt problem. Försäkringsrörelsens politiska aktivitet under 1880-talet förebådade på så sätt en förskjutning mot en socialliberal verklighetsbeskrivning.10 Men soci-alförsäkringens problemformulering påverkades även av de långsiktiga ef-fekter, som införandet av omfattande offentliga försäkringssystem kunde bidra till. I pensionsfrågan rör det sig framförallt om föreställningar kopp-lade till två frågor: Hur kommer systemet att påverka samhällsmedborgarna som ekonomiska aktörer? Vilka konsekvenser kommer systemet att få för samhällsekonomin på sikt? För att beskriva förväntade negativa effekter på exempelvis näringslivet kunde kritiker ta fasta på den valda finansierings-modellen. Utifrån föreställningar om moralisk risk kunde båda dessa frågor också kopplas till den sparsamhetsdiskurs som präglade samhället. Inom den offentliga sektorn blev det tankefiguren om understödstagaranda som fick fånga in detta problemkomplex.

Det gängse narrativet om den svenska välfärdsstatens framväxt berättar att 1913 års pensionssystem bestod av två delar: ett universellt och avgiftsfi-nansierat system och ett system med behovsprövade och skattefinansierade tillägg.11 Den avgiftsfinansierade delen menar man representerar en helt ny syn på sociala rättigheter, och det var denna inkomstrelaterade försäkring som man sedan skulle bygga vidare på. Ur detta perspektiv blir den centrala frågan att förklara hur det kom sig att Sverige som första land i världen in-förde en universell pensionsförsäkring. Bakgrunden var en strid mellan två socialpolitiska ideologier som hade trätt fram under början av 1900-talet. På ena sidan stod fattigvårdsfolket, som ville ha en behovsorienterad fattigvård i kombination med en försäkringsmässig socialförsäkring, och på andra sidan stod de som ansåg att fattigvården borde elimineras helt. Den agrara sektorn

9 Midré (1992). 10 Jmf Edling (1996), s. 42–50, 58–63; Hedin (2002) s. 82–89. 11 Se till exempel Åmark (2005).

341

och bönderna är den politiska maktfaktor som förklarar varför den ”nya” principen om universalism knäsattes.12

Jag har velat lyfta fram en alternativ tolkning. Den långa process som re-sulterade i en kompromiss jämkade samman olika intressen. En viktig orsak till valet av en universell pensionsförsäkring var just det faktum att den kombinerades med både en behovsprövad tilläggsförsäkring och en frivillig aktuarieförsäkring. Som jag visat hade såväl de ideologiska positioner som lyfts fram i tidigare forskning, som tanken om universalism, en betydligt längre förhistoria inom försäkringskretsar. Försäkringsrörelsens direkta på-verkan bidrog till pensionssystemets universella utformning och införandet av den skattefinansierade tilläggsförsäkringen. Försäkringsprincipens indi-rekta påverkan framkommer på tre områden: en tydlig koppling mellan av-gifter och förmåner i pensionssystemets avgiftsfinansierade delar, differenti-eringen mellan könen samt olika kontrollmekanismer för moralisk risk.

De inslag av folkuppfostran och moraliska motprestationer som villko-rade pensionsförmånerna har i tidigare forskning beskrivits som tekniker hämtade från fattigvården.13 Jag har istället argumenterat för att uteslutning-smekanismer som värdekriterier hämtades från livförsäkringen. Även om motprestationerna var moraliska till sin natur, så fyllde de i såväl privat som offentlig verksamhet en ekonomisk funktion. Syftet var att stävja moralisk risk och upprätthålla lönearbete som norm för trygghet. Till skillnad från den gängse tolkningen har jag också visat, att betydelsen och omfattningen av dessa kriterier faktiskt ökade under den studerade perioden.

Vad som möjliggjorde ett samarbete mellan olika politiska intressen i so-cialförsäkringsfrågan var den sociala försäkringens roll som preventiv fattig-vård. Att alla skulle omfattas var en logisk följd av tanken att alla kunde löpa risken att bli fattiga. Utifrån detta perspektiv representerade inte den avgifts-finansierade pensionsdelen en rättighet utan en pålagd skyldighet för med-borgaren att ta sitt ansvar.14 Det var den behovsprövade tilläggspensionen som representerade en rättighet, för det var denna del som skulle garantera en dräglig ålderdom, och det var denna del som man skulle komma att bygga vidare på.

Tidigare forskning undervärderar den grundläggande förändring som 1935 års pensionsreform faktiskt innebar.15 Varken 1913 eller 1935 års pens-ionssystem var renodlade ur försäkringsteknisk synpunkt. Den avgörande

12 Se till exempel Edebalk (2003); Per Gunnar Edebalk, ”1913 års pensionsförsäkring - den första allmänna socialförsäkringen”, Socialvetenskaplig tidskrift 3–4 (2013A); Swärd m.fl. (2013); Sveriges historia 1830–1920 (2012). 13 Berge (1995); Edebalk (2003). 14 Denna tanke kom till uttryck i den skolmetafor som aktörer som Palme gärna använde sig av, se Palme (1917), s. 72. 15 Till exempel utesluter Kruse denna reform i sin översikt av pensionsreformer under 1900-talet, se Kruse (2013), s. 240. Elmér beskriver denna reform som en kompromiss, där man trots vissa förändringar bibehöll 1913 års system intakt, se Elmér (1960), s. 63–64.

342

skillnaden var att i 1913 års system var grunden för pensionen en egenfinan-sierad avgiftsförsäkring. De skattefinansierade tilläggen var tänkta att vara just ”tillägg”, men 1935 års reform vände upp och ner på detta och gjorde det skattefinansierade inslaget till själva grunden. Avgifternas uppgift blev i huvudsak att upprätthålla föreställningen om pensionsförmånerna som en rättighet.16 Ur ett historiskt perspektiv var det 1913 års pensionssystem som var avvikande. Före 1913 hade varje generation sörjt för de levande invali-derna och åldringarna.17 1935 års pensionsreform innebar alltså att man slog in på en nygammal bana.

I praktiken blev dock inte förändringen så stor. Trögheten i premiereserv-systemet innebar att huvudparten av alla pensionsutbetalningar redan tagits av skattemedel. Ur en krass ekonomisk synvinkel hade den avgiftsfinansi-erade delen aldrig varit något annat än ett ”tillägg”. På sätt och vis kan därför reformen beskrivas som ett bekräftande av rådande praxis. I och med att man övergav aktuarieprincipen öppnade 1935 års pensionssystem samtidigt upp för helt andra möjligheter för omfördelning.

Statsförsäkring I flera avseenden ligger livförsäkringens idéinnehåll nära en liberal ideologi. Självhjälp och frivillighet är nästintill intrinsikala värden i denna välfärdsfi-losofi. De betraktas som egenvärden oberoende av omständigheter och för-väntade effekter. Men försäkringsprincipen kan inte på något enkelt sätt placeras i ett politiskt fack, för den är inte förbehållen en liberal ideologi eller en kommersiell verksamhet, utan den kan även realiseras inom den ideella eller den offentliga sektorn.18 Med ordet statsförsäkring syftade för-säkringsmännen på när staten börjar bedriva en försäkringsverksamhet på liknande grunder som ett försäkringsbolag.

Ett utmärkande drag för den svenska välfärdsstatens utveckling var det problematiska förhållandet mellan statsförsäkring och socialförsäkring, alltså mellan en försäkringsmässig eller skattefinansierad socialförsäkring. Det var i denna fråga som den kommersiella sektorn agerade. Själva uppdelningen i sig kommer ur försäkringsrörelsens strävan efter verksamhetsutrymme. All form av statsförsäkring uppfattades av försäkringsbranschen som ett hot som måste oskadliggöras. I avhandlingen visar jag på flera sådana exempel. Symptomatiskt är att det var nära att Sveriges första moderna försäkringsan-stalt blev statlig. I en aktion för att föregripa dessa planer tillkom istället 16 Jmg Berge (1995), s. 54–60. 17 1913 års pensionsförsäkring innebar ett avsteg ifrån denna princip, då hela befolkningen ålades att ta ansvar för sin egen försörjning, se Proposition 1935:217, s. 105. 18 Som Wilson och Levi konstaterade redan 1937, kan därför varken kritik mot kommersiell försäkringsverksamhet eller bedrivandet av offentlig försäkringsverksamhet på ett förenklat sätt knytas till ett visst parti eller en viss idéströmning, se Wilson & Levi (1937), s. 58. Kända politiker som Gladstone, Bismarck och Beveridge var alla uttalat kritiska mot kommersiell försäkringsverksamhet, men positiva till försäkringsprincipen.

343

Skandia (1855). Ett annat exempel på vad försäkringsmännen uppfattade som förtäckt statsförsäkring var den livförsäkringsverksamhet som sjukkas-sorna bedrev med hjälp av statsanslag vid sekelskiftet 1900. Under 1910-talet var det istället folkförsäkringen och dess problem som föranledde långtgående krav på statsförsäkring från både liberaler och socialdemokrater. Genom att bilda en statlig ”mönsteranstalt” skulle man med konkurrensen som medel tvinga fram reformer inom livförsäkringen. Det andra alternativet var ett totalt förstatligande av all försäkringsverksamhet.

Under samma period som försäkringsrörelsen agerade för att oskadliggöra dessa hot etablerades en potentiell statsanstalt inom socialförsäkringens hägn, den nybildade Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Denna bok har visat vilken betydande roll denna del av 1913 års pensionssystem faktiskt har spelat för välfärdsformeringen. Intressant nog var det folkbolaget Tryggs grundare af Jochnick som blev chef för denna verksamhet, vilken han för-sökte bygga ut till ett fullfjädrat livbolag med omfattande förmåner, möjlig-het till gruppförsäkring och ett eget agentsystem. Försäkringsrörelsen uppfat-tade å sin sida detta som tendenser till att den offentliga försäkringen var på väg att överskrida sin ”naturliga” gräns. Man agerade också kraftfullt för att oskadliggöra detta hot.

Även kring den obligatoriska pensionsförsäkringens utformning pågick det en kamp såväl på det partipolitiska planet som inom statsapparaten. I denna strid var försäkringsrörelsen en viktig utomparlamentarisk aktör, som gjorde gemensam sak med de som ville öka inslaget av försörjning och minska den sociala försäkringens karaktär av försäkring. Försäkringsmän-nens bidrag som experter i kommittéer och i den allmänna debatten låg inte på det livförsäkringstekniska planet utan i huvudsak på det ideologiska pla-net. De bidrog med föreställningen om komplementära sfärer och med en vision om samhällelig välfärdsformering, som befäste ett omfattande ut-rymme för deras egen verksamhet.

I tidigare forskning har 1946 års folkpensionering tolkats som ett viktigt steg i skapandet av den svenska välfärdsstaten. Jag har istället betonat re-formen som ett slutmål för den komplementära vision, som försäkringsmän-nen hade propagerat för i närmare 50 år. Denna vision för trygghet bekräfta-des i lagstiftningen om försäkring överlag och omfamnades inte bara av för-säkringsrörelsen utan även av politiska aktörer som generaldirektör Höjer och socialminister Möller, vilka även var direkt involverade i att skapa förut-sättningar för denna vision.

Den strid som fördes under första halvan av 1900-talet var inte en strid om välfärdsformeringens grundprinciper, utan den handlade framförallt om vilken roll stat och näringsliv skulle spela i dess implementering. Strävan efter att införa statsförsäkring kan därför också tolkas som ett uttryck för en indirekt påverkan från försäkringsrörelsen. Skiljelinjen gick vid synen på statens funktion. Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring var ett tidigt försök att realisera den komplementära ideologin i statens hägn, något som blev

344

verklighet först när den allmänna tilläggspensionen (ATP) trädde i kraft 1960. Staten skulle hädanefter tillhandhålla både en grundläggande preventiv fattigvård och en standardtrygghet reglerad av medborgarens position på en kapitalistisk arbetsmarknad. ATP-systemet är alltså ett uttryck för en väl-färdsformering, där staten tagit över både försäkringsrörelsens vision om komplementära sfärer och livförsäkringens funktion i välfärdsformeringen.

Reglering och förtroende Livförsäkringens position på den socialpolitiska arenan upprättades och vidmakthölls av en omfattande reglering. Principerna för en offentlig regle-ring lades fast av försäkringsmännen själva redan under 1870-talet. Före-ställningar om livförsäkringens sociala uppgift och livförsäkringsproduktens komplexitet utnyttjades för att framställa en reglering som en viktig statsan-gelägenhet, vilket på sikt banade väg för 1903 års lag om försäkringsrörelse.

Folkförsäkringens genomslag under början av 1900-talet innebar en ny konkurrenssituation, där livförsäkringen tog på sig en viktig samhällsfunkt-ion. Den sociala uppgiften kunde på samma gång användas som en mått-stock för att värdera livförsäkringen. Försäkringsbranschen hade spunnit ett socialpolitiskt nät som de själva fastnade i, och alla avvikelser från de högt ställda idealen blev till vapen i händerna på motståndarna. I kommersiella termer var folkförsäkringen en succé, men som verktyg för socialpolitik blev den kraftigt ifrågasatt. I centrum för denna konflikt stod agentverksamheten och dess funktion.

Kritiken mot livförsäkringen riktades alltså inte mot aktuariesystemet el-ler den sociala uppgiften, utan mot den kommersiella verksamhetsformen. Denna kritik var som kraftigast i två omgångar, under 1910-talet och mellan 1935–1945. Källan till denna kritik var folkförsäkringens bristande målupp-fyllelse. De som företrädde folkförsäkringen hävdade att agentsystemet var oumbärligt för att genomföra den sociala uppgiften. De höga omkostnaderna rättfärdigades utifrån agentsystemets folkbildande betydelse och dess unika förmåga att sprida livförsäkringsidén till samhällets bredaste lager. Under 1930-talet började sådana argument att ifrågasättas på allvar, och en tillta-gande kritik mot agentsystemet ledde till ett ifrågasättande av försäkringsrö-relsens existensberättigande.

I denna pressade situation utnyttjade försäkringsrörelsen lagstiftaren för att genomföra reformer som skulle tvinga fram en mer socialt inriktad verk-samhet. Regleringen kom att fungera som en strategisk skademinimering, där målet blev att undvika ett förstatligande genom en mer detaljerad regle-ring och utvidgade utbildningsåtgärder. I praktiken fungerade lagstiftningen som en förlängning av de åtgärder som branschen redan hade börjat vidta. Regleringen utnyttjades på samma gång för att bekräfta livförsäkringens välfärdsfilosofi och agentsystemets socialpolitiska funktion. Lagstiftaren slog fast att den kommersiella sektorn bedrev en socialt inriktad företagsdrift i syfte att skapa trygghet och uppfostra ansvarstagande medborgare.

345

Perspektiv på svensk socialpolitik Föreställningar och strategier som präglar den svenska försäkrings-branschens agerande liknar i många avseenden, hur försäkringsindustrin agerat i länder som brukar föras till den liberala välfärdsmodellen. En viktig skillnad är att den svenska försäkringsbranschens involvering i pensionsfrå-gan skedde 50 år tidigare än i länder som USA och Schweiz. Även i dessa länder blev försäkringsbranschens position att staten skulle tillhandahålla en solid grund och sköta understödet för dem som tidigare omfattats av fattig-vården. Den kommersiella försäkringsverksamheten skulle ta hand om de komplementära försäkringsmässiga lösningarna för övriga medborgare. För-säkringsbranschens accepterande av socialförsäkring underbyggdes även här av uppfattningen, att socialförsäkringen faktiskt kunde gynna försäkrings-branschen.19 I en viktig bemärkelse liknade det amerikanska förslaget till socialförsäkring (Social Security Act; 1934) den svenska pensionsförsäkring som infördes 20 år tidigare; förslaget innehöll en frivillig tilläggsförsäkring. Denna del i förslaget blev dock borttagen efter kraftig kritik från försäk-ringsbranschen.20

Den komplementära vision, som försäkringsmän som Palme utformade under början av 1900-talet, förebådade den metafor för trygghet som lanse-rades av amerikanska försäkringsgivare under slutet av 1940-talet. I denna metafor framställdes trygghet som en stol som bars upp av tre ben: socialför-säkring, avtalsförsäkring och individuell försäkring. Föreställningen om trygghet som ett fenomen med tre sidor, som alltså ursprungligen formulera-des av försäkringsindustrin, framstår nuförtiden som ett så självklart sätt att tänka kring välfärdsformering att även forskningen struktureras av den.21

Samma föreställning uttrycktes koncist i svenska socialvårdskommitténs förslag till enhetspension redan 1945.

En enkel förklaring till kommersiella försäkringsgivares snudd på iden-tiska strategier i olika länder vid olika tidpunkter är verksamhetens förank-ring i aktuarievetenskapen. Resultaten visar också att försäkringsbranschens positionering till offentlig försäkringsverksamhet inte är en fråga om för eller emot. Den intressanta frågan är vilken form av välfärdsformering som branschen stödjer i en specifik institutionell och politisk kontext. Olika for-mer av privata försäkringar skiftar också balansen mellan livförsäkringens sociala och kommersiella dimensioner. Livförsäkring som socialpolitik för arbetare och livförsäkringen som privat fondsparande för höginkomsttagare är därför föremål för olika former av lagstiftning och påverkan. När samhäl-lelig välfärdsformering lämnar ett stort område öppet för kommersiella lös-ningar tippas balansen åt ett annat håll. I en sådan formering av välfärden

19 Hacker (2002), s. 72, 104–105, 109–110; Klein (2003), s. 78, 84–86; Leimgruber (2008), s. 13, 19–21, 88, 168, 282–283. 20 Hacker (2002), s. 100. 21 Se till exempel Rein & Wadensjö (1997).

346

kan vi förvänta oss, att det uppstår ökande krav på en reglering som sätter medborgarens trygghet i centrum.

Avgörande för livförsäkringens utveckling i Sverige var försäkringsrörel-sens förmåga att interagera med statsmakterna. För att överleva och frodas på den socialpolitiska arenan krävdes förtroende från allmänhetens sida. Med hjälp av statlig reglering erövrade man detta förtroende, men det var framförallt genom följsamhet mot statens försäkringsplaner som livförsäk-ringen förankrades i ett framväxande socialpolitiskt landskap. Även om hotet om statsförsäkring hela tiden var levande så vann försäkringsrörelsen alla viktiga slag under den studerade perioden.

Försäkring och vetenskap Det sista temat handlar om vetenskapliggörandet av trygghet. I avhandlingen visar jag hur föreställningar om försäkringsmässighet påverkade välfärds-formeringen. I teorin kan de tre sektorerna – ideella föreningar, kommersi-ella bolag och offentliga pensionssystem – basera sin verksamhet på såväl aktuarieprincipen som fördelningsprincipen. Som jag visat fanns det också exempel på detta i praktiken. Aktuariesystemet hade emellertid flera företrä-den som gjorde det lämpligt för affärsverksamhet: Det möjliggjorde profit på ett helt annat sätt än fördelningsprincipen. Det hade en marknadsföringspot-ential som låg dels i föreställningen om en solid och kalkylerbar vara till ett fast pris, dels i föreställningen om kapitalbildning som en produktiv sam-hällsnytta. Aktuariesystemet erbjöd också en fast punkt för offentlig regle-ring, vilket krävdes för att upprätta förtroende för livförsäkring. Den långt-gående specialisering som vetenskapliggörandet av trygghet krävde skapade en annan viktig resurs; formerandet av en expertkunskap. Som experter kunde ledande försäkringsmän ta plats i utredningar och agera som experter på försäkringsfrågor, och det öppnades alltså upp en möjlighet för direkt påverkan genom staten. En viktig bundsförvant inom staten var Försäkrings-inspektionen som tillkommit på initiativ av försäkringsrörelsen, och som hämtade sina chefer från försäkringsmännens led. Formella och informella regelverk gick in i varandra och flätades samman.22

I sin strävan efter verksamhetsutrymme har försäkringsrörelsen inte bara utövat inflytande över regleringen av sin egen verksamhet utan även påver-kat förutsättningarna för konkurrerande välfärdsalternativ. Det var den kommersiella sektorns företrädare som i egenskap av experter innehade pro-blemformuleringens privilegium. Vetenskapliggörandet intog en central position i spelet på den socialpolitiska arenan.

22 Försäkringsinspektionen minnesskrift (1954). Att analysera offentlig reglering som en extern påverkan på marknaden blir ur detta perspektiv missvisande, jmf Larsson m.fl (2005), s. 41.

347

Kommersiell sektor Ideell sektor Statlig sektor

Livförsäk-ringen

Sparbanker Understödsför-eningar

Traditionella lösningar

Socialför-säkring

Fattig-vård

Premiereserv

↓

(Fördelning)

Nej

Fördelning

↓

Premiereserv

Nej

Premiere-

serv ↓

Fördelning

Nej

Figur 2. Försäkringssystem på den socialpolitiska arenan. På den socialpolitiska arenan legitimerades livförsäkringen i två led, och i första hand behövde försäkringsmännen ”sälja in” själva aktuarieprincipen. Men försäkringsrörelsen måste också förklara varför denna princip främst kom till sin rätt i en kommersiell verksamhet och inte i ideell eller offentlig regi. Vid slutet av 1880-talet försökte de första ömsesidiga livförsäkringsbo-lagen införa ett fördelningssystem på marknaden. I denna maktkamp tog försäkringsmännen hjälp av vetenskapsakademin för att på objektiv grund slå fast aktuarieteknikens överlägsenhet som fundament för ”rationell” för-säkringsverksamhet. Utifrån denna position kunde de tongivande aktiebola-gen tvinga alla försäkringsbolag att tillämpa aktuariesystemet. 1903 års för-säkringslag var i grunden en förlängning av aktiebolagens informella samar-bete.

Även om kritiken mot fördelningsprincipen gestaltades i allmännyttiga termer, så fanns det på samma gång uppenbara kommersiella motiv för för-säkringsrörelsen att agera. På kort sikt utgjorde fördelningsprincipen ett hot, då en verksamhet på denna grund kunde konkurrera med lägre premienivåer. På längre sikt uppfattades istället systemets förmodade brister som ett hot mot förtroendet för livförsäkringsidén. Denna konkurrens måste därför regle-ras bort. Under 1910-talet bidrog försäkringsrörelsen till att även den ideella sektorn leddes in i aktuariesystemets fålla.

Om livförsäkringen i teorin representerade en rationell och solid verk-samhet, så var aktuarieteknikens tillförlitlighet i praktiken starkt begränsad. Den stora osäkerhet som präglade beräknandet av premier löstes genom att ta ut ett överpris. Försäkringstagarnas delaktighet i de vinster som uppstod i normala fall blev redan 1903 en lagstadgad grundförutsättning för kommer-siell försäkringsverksamhet. Inom aktuarieförsäkringens ramar tillämpades alltså ett vinstfördelningssystem. Det var dock först med 1948 års lag om försäkringsrörelse som all aktieutdelning upphörde och allt överskott blev lagstadgad återbäring. I slutändan var det således ett fördelningssystem som reglerade det verkliga priset på produkten.

348

I förhållande till den sociala försäkringen befästes på ett tidigt stadium en strategisk prioritetsordning: Helst borde socialförsäkringen vara skattefinan-sierad; ett fördelningssystem var godtagbart, ett premiereservsystem borde undvikas. Det värsta tänkbara scenariot var ifall statsmakterna fullt ut kopie-rade det aktuariesystem som utvecklats inom den kommersiella sektorn. Förväntade effekter fick ett stort inflytande över denna position. Ett omfat-tande offentligt premiereservsystem förväntades snedvrida kapitalmark-naden, vilket i sin tur underminerade beräkningsgrunderna och därigenom var livförsäkringsidén hotad. För att skydda livförsäkringens funktion som kapitalbildare tvingades försäkringsrörelsen leda aktuariesystemets brister i bevis och bidrog på så sätt till att vända upp och ner på det offentliga pen-sionssystemet. Den sociala försäkringen reformerades i den riktning som försäkringsrörelsen stakat ut, vilket lämnade ett stort utrymme för privat kapitalbildning.

Vetenskapliggörandet påverkade även mer direkt den verksamhet som folkbolagen bedrev. Livförsäkringstekniken skapade ett behov av att kontrol-lera olika former av moralisk risk, och den riskdifferentiering och sociala kontroll som bolagen utövade var alltså en direkt konsekvens av vetenskap-liggörandet av trygghet. Aktuariesystemet förde även med sig en individ-orienterad syn på rättvisa, där solidariteten mellan människor begränsades av specifika riskkriterier. Räckvidden av den trygghet folkbolagen tillhandahöll begränsades alltså inte bara av betalningsförmågan utan också av medfödda livsbetingelser. För en betydande grupp människor var livförsäkringen aldrig tillgänglig.

Livförsäkringen var en produkt med två sidor: en konkret och en abstrakt. Uppemot en tredjedel av premien bekostade den omfattande administrativa apparat som aktuariesystemet krävde. Till dessa kostnader hörde hanteringen av premiereserver, en noggrann bedömning av försäkringstagarens livschan-ser och ett omfattande agentsystem. Det mest reella värdet med att bli för-säkringstagare låg i den regelbundna kontakten med en agent från det egna bolaget. Den mest påtagliga valuta som försäkringstagaren fick för sina pengar bestod alltså av en fortbildning i livförsäkringens välfärdsfilosofiska grunder i syfte att fortsätta vara övertygad om livförsäkringens nytta, att omsätta denna övertygelse i ett utökat försäkringsskydd samt att hjälpa till med att övertyga andra.

Livförsäkringens ekonomiska värde hör paradoxalt nog till produktens abstrakta och immateriella sida. Livförsäkringens essens – trygghet – befann sig i huvudsak i föreställningsvärlden, för dess grundläggande skyddsfunk-tion var av förklarliga skäl en nytta som försäkringstagaren personligen inte skulle komma att få njuta, och livförsäkringens sparfunktion var en svårgrip-bar nytta som låg långt in i framtiden. Försäkringsproduktens komplexitet skapade också en marknadssituation där såväl bolagen som deras produkter undandrog sig lekmannens värderingar. Till det bör också läggas att faktorer som ränta och penningvärde påverkade produktens reella värde på sikt. För

349

att vinna allmänhetens förtroende för livförsäkringen var den offentliga re-gleringen av aktuariesystemet viktigare än den legitimitet som systemet i sig bidrog med. I försäljningssituationen var det staten som indirekt främjade en förtroendefull relation. Det var inte livförsäkringsteknikens mysterier agen-ten skulle förklara, utan fokus låg på statens kontroll av marknaden, bolagen, livförsäkringstekniken, agenterna och principerna för återbäring. Om försäk-ringstagaren saknade förmåga att värdera såväl försäkringsmarknadens aktö-rer som deras produkter, så gick det däremot att värdera den garanti och legi-timitet som statsmakterna bidrog med. Det var staten som genom sin regle-rande funktion skapade legitimitet för kommersiell försäkringsverksamhet som ett socialpolitiskt projekt.

Styrningsmentalitet och marknadsföring Forskningen om styrningsmentalitet betonar att dagens politiska klimat präglas av föreställningar om självstyrande medborgare. Inom svensk väl-färdspolitik är liknande tankegångar ingen nyhet, och den rationella och förutseende individen har en lång tradition i föreställningar om välfärdsfor-mering. Tidigare forskning har också lyft fram försäkringsteknikens bety-delse för att forma självstyrande medborgare.23 I avhandlingen har jag istället förlagt min analys av livförsäkringen som styrningskonst till den kommersi-ella dimensionen och till agentverksamheten som praktik. Det moraliska anslaget var en viktig del i hur produkten paketerandes, och den vetenskap-liga förankringen var likaså viktig för att legitimera verksamhetens socialpo-litiska anspråk. För det enskilda livbolaget var emellertid det gemensamma budskapet och diverse livförsäkringstekniska förfaranden meningslösa utan en konstant tillförsel av nya försäkringstagare. I slutändan var det agenten som realiserade idén om den självstyrande medborgaren.

Genom att sätta agentverksamheten i centrum har jag kunnat närstudera normpåverkan som praktik. En sådan studie tillför en dimension som saknas i Anders Berges analys av tysta anonyma välfärdssystem eller i Peder Alex beskrivning av bildningsidealet inom kooperationen. Men det är också i agenternas praktik som livförsäkringens speciella styrningskonst framträder. Lehtonen och Liukko framhåller att syftet med marknadsföringen var att forma allmänheten till rationella och ansvarstagande ekonomiska aktörer. Deras resultat bekräftar i huvudsak livförsäkringens eget narrativ om verk-samhetens samhällsnyttiga funktion.24 Andra forskare som Zelizer framhåller istället att syftet med en social retorik var att maskera en kommersiell mål-sättning.25 Min poäng är att dessa perspektiv inte är exkluderande. På en

23 McFall (2007); Miller & Rose (2008), s. 98–102, 105; Porter (1995). 24 Lehtonen & Liukko (2010). 25 Zelizer (1979).

350

övergripande nivå påminner livförsäkringens välfärdsfilosofi om den uto-piska ingenjörskonst som Hirdman beskriver.26 Försäkringsmännen formule-rade olika ideal och visioner som sedan skulle implementeras. Men i den konkreta praktiken rörde det sig om ett samspel i syfte att sälja. Livförsäk-ringen som styrningskonst präglades av en dubbelhet.27

Agentens uppgift har beskrivits som spänningsfylld och paradoxal. I sin roll som försäljare raserar agenten det förtroende som han på samma gång försöker skapa i sin roll som rådgivare. En liknande spänning mellan försäl-jar- och rådgivarrollen har uppmärksammats i dagens ”finansialiserade” samhälle, men även i exempelvis 1960-talets svenska affärsbanker då dessa i större skala började vända sig till vanliga hushåll.28 Min studie visar dock att sådana sammanflätningar och spänningar mellan försäljning och ekonomisk rådgivning har funnits långt tidigare.

I utbildningen av agenterna försökte man hantera denna spänning genom en balansakt, där agenten skulle lära sig att ha tanken riktad lika mycket på förtjänsten som på det sociala ansvaret. Målet var att fläta samman dessa ideal så att utförandet av det ena uppfattades som essentiellt för det andra.29 Folkförsäkringens förtroendekris visar att denna balansakt var svår att ge-nomföra i praktiken. Redan på 1910-talet fanns det agenter som ifrågasatte möjligheten att förena en social målsättning med en provisionsbaserad för-säljningsmetod. Inom försäkringsrörelsen försökte man överbrygga detta motsatsförhållande genom att skapa en åtskillnad mellan en traditionell pro-fitorienterad försäljning och en modern behovsorienterad dito. På så sätt kunde försäljningsverksamhet definieras i termer av rådgivning. Den rådgiv-ningsverksamhet som bolagen bedrev i termer av ”ansvarsfull anskaffning” har också flera gemensamma beröringspunkter med moderna rådgivnings-former, till exempel ”motiverande samtal” (MI).

I forskning om marknadsföring och konsumtion har man betonat den ut-veckling som skedde från 1960-talet och framåt. Karakteristiskt för det postmoderna samhället, menar man, är den konsumentorientering som präg-lar kommersiella verksamheter.30 Livförsäkringen avviker från den gängse bilden, och agentsystemet är ett talande exempel på hur marknadsföring på 26 Hirdman (1989). 27 För jämförelse med andra exempel på social ingenjörskonst som praktik, se Carlsson (2013), s. 150–151; Kraus (2009), s. 131–147, 197–219. 28 För finansiell fostran idag, se Claes Ohlsson ”Staten och kapitalet? Att göra människor finanskunniga i dagens samhälle”, i Erik Andersson, Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Bengt Larsson (red.), Vardagslivets finansialisering (CFK-rapport 2016:1), s. 59–65. Orsi Husz har uppmärksammat hur bank- och kreditkortsföretag sålde finansiella produkter till en bred allmänhet med finansiell fostran som marknadsföringsredskap, se Husz (2015A); Husz (2015B); Orsi Husz, ”Att sälja kredit som pengar: Kreditkortets domesticering i 1960-talets Sverige”, i Erik Andersson, Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Bengt Larsson (red.), Vardagslivets finansialisering (CFK-rapport 2016:1), s. 45–57. 29 Jmf Oakes (1990); Zelizer (1979). 30 Slater & Tonkiss (2001), s. 176–186.

351

ett tidigt stadium förvandlades till ett fält för expertkunskap. Den tilltagande professionaliseringen centrerades kring just de komponenter som antas prägla det postmoderna konsumtionssamhället. Medborgarna hade redan här förvandlats till ett studieobjekt, som analyserades utifrån en beteendeveten-skaplig ansats. Hela verksamheten baserades på en analys som tydligt tog sikte på sambandet mellan vinster och tillfredställandet av konsumentens behov. Folkbolagen var också tidigt ute med att gestalta produkten utifrån livsstilsideal. Exempelvis marknadsförde Folket sig som det ”röda inslaget” inom försäkringsväsendet. Metoderna bakom direktförsäljning var relativt stabila, de vände sig till de initierade, och reflekterade föreställningar om den mänskliga naturen. Propaganda i olika former var till sin karaktär istället föränderlig, vände sig till allmänheten, och speglade samhället och dess tids-anda. Idag har många av de marknadsföringskoncept som livförsäkringen bidragit till att popularisera, spridit sig till alla branscher samt även till den ideella och offentliga sektorn.31

Den socialpoliska målsättningen fungerade som en övergripande ram för folkbolagens kommodifiering av trygghet. Att livförsäkringsverksamhet lindades in i en socialpolitisk och religiöst betonad filosofi var ett led i marknadsföringen av produkten. Rimligen delar dock alla verksamheter som syftar till normpåverkan ett intresse för en analys av den ”mänskliga natu-ren”. Beteendevetenskapliga inslag är därför återkommande i verksamheter och discipliner som mission, politik, retorik, filantropi, social ingenjörskonst, försäljning och rådgivning. Denna gemensamma utgångspunkt bidrar till att förklara varför livförsäkringen lånade tankefigurer och uttryck från den klas-siska retoriken, missionsverksamhet och filantropi.

Välfärdsformering En etablerad utgångspunkt i tidigare välfärdsstatsforskning har varit att marknadsbaserad trygghet har spelat en försumbar roll i svensk välfärdspoli-tik. Den forskare som framförallt har format bilden av en socialdemokratisk välfärdsregim är Esping-Andersen. En outvecklad marknad kan dock inte förklara den socialdemokratiska välfärdsregimens särart. Likaså är det pro-blematiskt att basera teorin om den svenska statsindividualismen på denna utgångspunkt, som historikerna Berggren och Trägårdh gör. Den moderna livförsäkringen etablerades visserligen senare i Sverige än i föregångsländer som Storbritannien och USA, men redan vid sekelskiftet 1900 var Sverige och Danmark världsledande i fråga om antalet försäkringsbolag. Folkförsäk-ringens utveckling och betydande omfattning var också i paritet med före-gångsländerna, och sektorn för tjänstepensionering växte snabbt i Sverige när den väl kommit igång. 31 Jmf Cochoy (1998), s. 210–214.

352

En förklaring till att marknaden utelämnats ur analysen är den samtidsori-enterade tolkningsramen. Exempelvis är det utvecklingen 1950–1980 som står i centrum för Esping-Andersens tongivande komparativa forskning. Frågan som han vill besvara är varför tjänstepensionssektorn bara ökade marginellt i Sverige under denna period. Han konstaterar också att 1980 var sektorn för tjänstepensioner tre gånger så stor i liberala välfärdsregimer som USA och Schweiz jämfört med Sverige.32 Av Esping-Andersens egen sta-tistik framgår samtidigt att tjänstepensionsverksamheten i Sverige 1950 var betydligt mer omfattande än i dessa länder. Detta förhållande diskuterar han emellertid inte.

Även denna utveckling kan beskrivas på olika sätt. 1980 lade Sverige en större andel av BNP på det offentliga pensionssystemet än vad länder som USA, Canada och Australien lade på offentliga, korporativa och privata pensionssystem sammantaget.33 Med tanke på ATP-systemets omfattning var den privata sektorn i Sverige snarare ovanligt stor. I polemik med vad väl-färdsstatsforskningen hävdar kan man alltså vända på resonemanget och göra gällande att marknaden för trygghet växte ovanligt fort under 1900-talets första hälft samt att marknaden fortsatte att spela en viktig roll trots införan-det av ATP.

Hur skall vi då förklara framväxten av den svenska välfärdsstaten? När svenska välfärdshistoriker polemiserar med föreställningen om en svensk välfärdsregim, så är det framförallt det politiska eller ideologiska perspekti-vet som har nyanserats. Om Esping-Andersen ställer en socialistiskt oriente-rad socialdemokrati i centrum för utvecklingen, så ställer Åmark en pragma-tisk socialdemokrati i dess ställe. Berge väljer istället att beskriva välfärds-staten som ett i grunden liberalt samhällsprojekt.34 Skillnaden mellan olika perspektiv på välfärdsstaten beror till viss del på vad som står i fokus för respektive studie: Berge vill förklara socialpolitikens utgångspunkt och de sociala systemens normerande innehåll. Åmark vill förklara hur dessa sy-stem förändras på väg mot den socialdemokratiska välfärdsstatens höjdpunkt under andra halvan av 1900-talet. Esping-Andersen betonar å sin sida det förhållande som bäst förklarar den slutprodukt han vill fånga in med sin ty-pologisering.

I tidigare forskning har begreppet avkommodifiering spelat en central roll i analysen. Karakteristiskt för den socialdemokratiska välfärdsregimen, me-nar man, är etablerandet av sociala rättigheter som garanterar trygghet obe-roende av marknadskrafterna.35 När kommodifieringsverktyget tillämpas på

32 Esping-Andersen (1990), s. 83. 33 Esping-Andersen (1990), s. 84. 34 Berge (1995), s. 14, 18, 124–128; Åmark (2005), s. 276–282. 35 Även om denna strävan framförallt börjar realiseras under 1930-talet, så menar Esping-Andersen att det var en given utgångspunkt redan vid sekelskiftet för socialdemokratiska aktörer som Hjalmar Branting, se Esping-Andersen (1990), s. 27–28, 45–46.

353

specifika försäkringssystem går dock tolkningarna isär. För Esping-Andersen är ATP-systemet kärnan i den socialdemokratiska välfärdsregi-men; det mest pregnanta exemplet på avkommodifiering och ett system som i förlängningen leder till en sann ”avproletarisering”. Andra forskare, som Berge, framhåller istället att detta system reproducerar marknadens hierarki-sering av löntagarna. Liknande system tolkas istället som en ”aktiv proletari-sering” i syfte att förädla arbetskraftens varukaraktär.36 För Berge och Åmark är det 1946 års folkpensionering som representerar sociala rättigheter, där individens marknadsvärde inte tilläts påverka förmånerna. Att alla medbor-gare behandlades lika, oavsett vilka insatser de gjort under sitt aktiva liv, beskriver Åmark som en banbrytande idé.37

Det finns flera brister med den analysmodell som tillämpas i tidigare forskning. I grunden bygger analysen på en förenklad dikotomi, där syftet blir att mäta graden av kommodifiering. En sådan modell klarar inte av att förklara samspelet mellan stat och marknad. Problemet är att tre sammanflä-tade kommodifieringsprocesser tenderar att flyta samman.38 Den ena är kommodifiering av arbetaren som person, vilket jag anser bör förbehållas termen proletarisering. Avproletarisering innebär i detta fall att samhället skapar ett skyddsnät som garanterar individen överlevnad utanför mark-naden. Denna process bör hållas isär från kommodifiering av arbetskraften. Avkommodifiering innebär i detta fall en reglering av lönearbete som till exempel införandet av minimilöner, eller att staten skapar möjligheter för arbete utanför arbetsmarknaden. Båda dessa processer bör också hållas isär från kommodifiering av trygghet, som folkförsäkringen är ett exempel på. Avkommodifiering innebär i detta fall att staten reglerar eller tar över den verksamhet som bedrivs inom den kommersiella sektorn.

En fördjupad analys av välfärdsstatens utformning bör undvika en homo-geniserande utgångspunkt, som tillskriver partipolitik, sektorer, eller aktörer en given målsättning utifrån en förenklad ideologianalys. Varken stat eller marknad bör betraktas som en homogen aktör som agerar utifrån en över-ordnad och självklar målsättning. Välfärdsformering handlar om hur olika kommodifierings- och avkommodifieringsprocesser går in i varandra och hur olika aktörer agerar i relation till dessa. Det är också viktigt att analysen begränsas till ett specifikt välfärdsområde. Olika intressekonstellationer kan förväntas uppstå om man studerar pensionspolitik, sjukvård eller utbildning vid olika tidpunkter.

36 Berge (1995), s. 14; Esping-Andersen (1990), s. 47–48, 50. För en diskussion av diskrepan-sen mellan olika forskare i denna fråga, se Åmark (2005), s. 159, 189–190. 37 Berge (1995), s. 65–66; Åmark (2005), s. 255. 38 För exempel se Esping-Andersen (1990), s. 37; Åmark väljer att översätta ”de-commodification” med ”marknadsoberoende”, vilket är ännu mer oprecist, se Åmark (2005), s. 24.

354

I denna avhandling är det kommodifieringen av trygghet som är studieob-jektet. Men för att svara på avhandlingens problem, kommodifiering av trygghet inom den socialdemokratiska välfärdsstaten, har jag ställt detta i relation till de kommodifieringsprocesser som sker i de statliga systemen. 1946 års pensionssystem var avkommodifierande i den första bemärkelsen ovan, men verkade kommodifierande i de två andra. Så länge de sociala sy-stemen baseras på en arbetsnorm och enbart kompenserar för bristande ar-betsförmåga, så främjar avproletarisering lönearbete som existensform. Sy-stemet var också medvetet utformat för att främja marknaden för trygghet. Systemets avproletariserande effekt var däremot inte så omfattande som tidigare forskning gjort gällande. Individens position i det kapitalistiska sy-stemet påverkade inte förmånernas omfattning, men individens agerande på arbetsmarknaden påverkade i allra högsta grad pensionsrätten. Med 1946 års pensionssystem upprättades en specifik avproletarisering som skulle gynna handel med arbetskraft och trygghet. ATP-systemet bröt mot denna pen-sionsordning, men bara i den sista bemärkelsen. Systemet var medvetet ut-format för att ta över en stor del av marknaden för trygghet, men av just denna orsak bidrog systemet till att utvidga och befästa arbetsmarknadens betydelse för fördelning av trygghet.

Hur skall vi då förstå aktörernas positionering till dessa system? Som Berge har konstaterat präglas de sociala försäkringarna av en dubbelhet. De skall skydda medborgarna från ekonomisk otrygghet och nöd men samtidigt bidra till att medborgarna tar sitt ansvar som arbetskraft på en marknad. För Berge är detta socialpolitikens paradox; marknadsekonomin befrämjas av marknadsfrämmande tekniker, där skapandet av den moderne lönearbetaren förutsätter en avkommodifiering av arbetarens liv.39 Men frågan är om detta förhållande bör förstås som en paradox. Om vi håller isär kapitalism och marknadsekonomi blir detta förhållande mer begripligt. Kapitalism beteck-nar framförallt privat kapitalackumulation och sociala relationer i förhål-lande till produktionsmedlen. Karakteristiskt för en marknadsekonomi är framförallt fri prisbildning och resursfördelning genom konkurrens. Fri kon-kurrens är dock ingen nödvändig förutsättning för kapitalism. Tvärtom är kapitalackumulation i många fall i själva verket lättare vid begränsad kon-kurrens.40 Poängen här är att avkommodifieringsprocesser alltid kan uppfatt-tas som ett brott mot marknadsekonomin som idealtyp, men sådana in-skränkningar kan på samma gång ligga helt i linje med kapitalistiska intres-sen. Det föreligger således ingen paradox i att kapitalism kan befrämjas av marknadsfrämmande tekniker.

Sätter vi kapitalackumulation i centrum för marknadsaktörers agerande blir deras positionering till offentliga åtgärder mer begripliga. Livförsäkring-

39 Berge (1995), s. 15. Se även Esping-Andersen (1990), s. 36–37. 40 Jag har inte för avsikt att leda dessa stora frågor i bevis, utan syftet med detta avsnitt är argumentativ.

355

en är i sig ett exempel på detta. Den kommodifiering av trygghet som försäk-ringsrörelsen eftersträvade var aldrig total. Alltsedan grundandet av Skandia (1855) har branschen agerat utifrån uppfattningen att en ”fri” marknad ho-tade kapitalackumulationen inom livförsäkringen. Livförsäkringens utveck-ling präglades sedan av en strävan efter långtgående regleringar och priskar-teller i syfte att begränsa konkurrensen, och på tjänstepensionsområdet upp-rättades ett monopol. Kapitalackumulation framställdes i termer av en legi-tim samhällsnytta, och livförsäkringens expansion blev det gemensamma målet för stat och marknad. Denna utveckling drevs till sin spets under 1940-talet, då den nya lagstiftningen låste marknaden och främjade en fusionering av bolag.41

Ett genomgående tema för välfärdsformeringen är förhållandet mellan två övergripande samhällsintressen, tillväxt och trygghet. De pensionsregimer som upprättades baserades på en analys av hur dessa behov skulle tillgodo-ses genom ett samspel mellan stat och marknad. Det skiftande politiska stö-det för principer som behovsprövning och inkomstrelatering blir bara begrip-ligt utifrån ett sådant kontextuellt perspektiv. Statsapparaten var också splitt-rad; fattigvård, socialförsäkring och statsförsäkring hade alla sina föresprå-kare. I denna strid var försäkringsbranschen trots sina inre stridigheter betydligt mer sammanhållen och stringent i sin syn på välfärdsformeringen. Utifrån försäkringsrörelsens komplementära vision var det marknaden som skulle stå för tillväxt genom organiserandet av en frivillig prestationsbaserad trygghet, medan staten skulle stå för en skattefinansierad och solidarisk grundtrygghet. 1946 års pensionsordning kommer närmast detta ideal.

En effekt av försäkringsmarknadens likriktning, där stordrift och omfatt-ning var det överordnande målet, var samtidigt att steget till en obligatorisk pensionsförsäkring inte var långt. Införandet av ATP-systemet är ett exempel på detta. Tjänstepensioneringen i Sverige gick inte från en fri marknad till ett statligt monopol, utan från ett semi-privatmonopol till ett semi-statsmonopol i kombination med en väl avgränsad marknad. Utifrån målsättningen att öka tjänstepensioneringens omfattning uppfattades också detta steg som ett mindre och effektivare ingrepp på tjänstepensionsområdet. Tidigare forsk-ning har visat att den politiska utvecklingen under slutet av 1950-talet var avgörande för införandet av ATP.42 Vill man däremot förklara tillkomsten och utformningen av 1950 års principförslag till en allmän tjänstepensioner-ing, så är den specifika marknadssituation som försäkringsrörelsen bidragit till att upprätta en viktig faktor.

Utifrån kapitalackumulation som överordnad målsättning är det inte heller märkligt att näringslivet med SAF i spetsen snabbt övergav sin kritik mot ATP-systemet, medan försäkringsbranschen med stöd från liberaler och kon-

41 För fusioner inom försäkringsbranschen, se Englund (1982). 42 Se till exempel Kruse (2013); Swenson (2002); Åmark (2005).

356

servativa fortsatte att vara kritiska.43 Orsaken till att marknaden varit splittrad i sin syn på välfärdsformeringen var, att de som sålde produkten trygghet hade andra intressen än de som skulle konsumera produkten, och i tjänste-pensionssektorn var arbetsgivarna konsumenter. En avkommodifiering av trygghet kunde utifrån flera aspekter faktiskt ligga i arbetsgivarnas intresse. Försäkringsbranschen kunde däremot vara positiv till en obligatorisk till-läggspension om den lades i händerna på livbolagen.44 Utifrån samma ut-gångspunkt kunde det ligga i livförsäkringens intresse att förespråka en av-kommodifiering av andra försäkringsgrenar som sjukförsäkring eller arbets-löshetsförsäkring. Åtgärder som upprätthåller betalningsförmågan främjar ju indirekt kapitalackumulationen inom livförsäkringen.

I denna avhandling har jag studerat hur privat folkförsäkringsverksamhet kunde utvecklas till en omfattande institution för trygghet i den framväxande välfärdsstaten. Avgörande för livförsäkringens framgång var ett samspel med staten. Med hjälp av staten skapades en fungerande marknad, mark-nadsföringens sociala funktion legitimerades, och man förfinade sin produkt. Genom staten försvarade livbolagen sina intressen i välfärdsformeringen, och en arena för socialpolitik etablerades där livförsäkringen skulle stå för all komplementär trygghet och kapitalbildning. Genom sin kommersiella verksamhet har försäkringsrörelsen också format våra föreställningar om välfärd och trygghet. De kommersiella idealen byggdes in i välfärdsstatens självuppfattning.

Epilog När samhällelig välfärdsformering stabiliseras under en längre period upp-står något som brukar betecknas som en ”välfärdsregim”. Jag har valt att undvika detta begrepp för att istället visa på kontinuiteten av olika inslag i välfärdsformeringen. Att beskriva Sverige som ett paradexempel på en soci-aldemokratisk välfärdsregim skymmer blicken för att denna välfärdsregim aldrig är total, att olika inslag överlappar varandra och att marknadens på-verkan kan ta sig många uttryck även inom denna regim. Denna överlapp-ning och instabilitet är det som möjliggör regimskiften. Symptomatiskt är att varje längre period som antar formen av regim ger upphov till en viss form av problem, och till diskussioner kring hur dessa problem skall lösas.

Den pensionsordning som infördes 1960 kom att bestå i över 40 år, vilket ur ett historiskt perspektiv är en lång tid. År 2001 påbörjades de första utbe-

43 Esping-Andersen (1990), s. 43–44; Larsson m.fl. (2005); Swenson (2002), s. 11, 281–282; Åmark (2005). 44 Esping-Andersen (1990), s. 102. Exempel på detta är tilläggspension i Finland och premie-pensionen (PPM) i Sverige. För en diskussion av varför näringslivet ställde sig positiva till ATP, se Swenson (2002), s. 286–292.

357

talningarna från ett reformerat pensionssystem. Överlag börjar den social-demokratiska välfärdsregimen framträda mer som en fas i välfärdssamhällets historia än dess kulmen. Karakteristiskt för välfärdsformering idag är en ansvarsfördelning mellan stat, näringsliv och medborgare, som i flera avse-enden påminner om den pensionsregim som etablerades under avhandling-ens studerade period. Ett centralt inslag i den process som har lett fram till dagens pensionssystem är en samhällelig omförhandling av ansvar som sty-relseform, där det fria valet som norm och rationalitet framträder som navet i det nya välfärdssamhället.

Begränsningen av förmånerna i det offentliga pensionssystemet har lett till en renässans för livförsäkringens komplementära vision. I denna pen-sionsordning framställs återigen trygghet som en funktion av statligt admini-strerad grundtrygghet i kombination med en frivillig marknadsbaserad stan-dardtrygghet. Staten spelar då som nu en betydande roll för marknadsföring-en av denna vision, som legitimeras utifrån ett samarbete mellan stat och näringsliv, där den ”tredelade pyramiden” träder fram som sinnebilden av trygghet. På gemensamma informationsplattformar utgör den statliga pyra-miden botten i den större pyramiden som byggs på med marknadsbaserad trygghet i form av avtalspension och individuell pension. Utifrån försäk-ringsbranschens perspektiv ligger samarbetet också helt i linje med ett av marknadsföringens viktigaste ideal; att låta en utomstående och förtroende-ingivande aktör gestalta verksamheten i samhällsnyttiga termer. – Reklam blir till information. I dessa forum, sanktionerade av statsmakterna, framstår den sammanlagda pensionen som ett resultat av autonoma val.

Pensionsreformen har skapat helt nya möjligheter för kommersiella aktö-rer att konkurrera på en välfärdsmarknad, som tidigare till stor del har kon-trollerats av staten. I takt med att det privata inslaget ökar har samtidigt kri-tiken tilltagit mot de problem som ackompanjerar den kommersiella verk-samhetsformen. Kommersiella intressen måste återigen artikuleras i sam-hällsnyttiga termer för att kunna framstå som legitima. Försäkringsmän som Sven Palme hade det på sätt och vis lättare, för de behövde bara argumentera för lämpligheten av en ”socialt inriktad företagsdrift” utan vinstintresse. Dagens företrädare för näringslivet måste även argumentera för samhällsnyt-tan av ett oreglerat vinstintresse på den socialpolitiska arenan.

Förverkligandet av den komplementära visionen verkar också stöta på samma grundläggande problem. Medborgarna verkar överlag vara lika obe-nägna att ta ansvar idag som för 100 år sedan. Det är inte förvånande att forskningen har uppmärksammat att en folkbildningstanke har gjort sig gäl-lande på pensionsområdet. I centrum för denna står föreställningar om per-sonligt ansvar, sparsamhet och självhjälp. I flera avseenden är detta ett eko från 1900-talets början; en gammal tanke i ny dräkt. Livförsäkringens väl-färdsfilosofi har idag kokats ner i bilden av den ideale medborgaren som entreprenör. Syftet med denna idealbild är att förmå medborgarna att be-trakta finansiell planering som en integrerad del i dennes livsprojekt.

358

De problem som nu börjar träda i förgrunden känner vi också igen – låga pensionsförmåner för stora grupper och en rädsla för marknadskrafternas inverkan på pensionssparandet. Även de lösningar som föreslås är snarlika; folkbildning är fortfarande i grunden en fråga om påverkan. Marknadsfö-ringen av kommersiell trygghet har också ökat kraftigt sedan det nya pen-sionssystemet implementerades. Livförsäkringen brottas samtidigt fortfa-rande med den oundvikliga informationsasymmetrin. Den genomsnittlige försäkringstagaren har fortfarande ingen möjlighet att genomföra ett ration-ellt val av produkt eller bolag.

Reklamåtgärder idag syftar framförallt till att förmå personer med avtals-pension att välja ett specifikt bolag. Den socialpolitiska utmaningen ligger däremot i, att förmå den växande grupp av självanställda och andra som inte har avtalspension att ta sitt ansvar inför detta faktum. Analysen är återigen att det fria valet inte har praktiserats i en för samhället allmännyttig riktning,

men genom information och utbildning skall valfriheten återigen vridas i önskvärd riktning. I linje med folkbildningstanken föreslås i de stora dags-tidningarna att ”pensionskunskap” skall bli ett obligatoriskt ämne på gymna-siet. Tanken är att unga människor måste lära sig att i dagens samhälle ”är det mitt ansvar att se till att jag har det bra” och att man ”måste själv se till att bygga upp en bra pensionsnivå”. Att man ska jobba tills man är över 70 år beskrivs som naturligt och roligt. För de tio procent av den arbetande be-folkningen som saknar tjänstepension är rådet, att det är upp till en själv att ”kräva” tjänstepension av sin arbetsgivare ifall en sådan saknas. Försäk-ringshistorikern Stalson hävdade redan på 1940-talet, att det var samhällets skyldighet att medborgarna redan i skolan fick lära sig om den kommersiella livförsäkringen som ett unikt medel för den genomsnittlige medborgaren att uppnå trygghet och förbättra sin position i samhället. Å ena sidan kan denna folkbildningstanke ses som ett led i en samhällelig strävan att skapa trygghet för medborgarna, men å andra sidan bidrar den till att legitimera den kom-plementära visionen och preparera marken för kommersiell trygghet.

Effektiviteten i dessa utbildningsåtgärder är dock fortfarande begränsade. Att övertyga människor om att frivilligt avstå medel för sin framtida trygghet kräver mer sofistikerade metoder för påverkan än riktad information och det orange kuvertet. Under första halvan av 1900-talet var det försäkringsagen-ten som var svaret på detta problem. I de skandinaviska länderna klingade den uppsökande anskaffningsverksamhetens era ut under 1970-talet. Detta kan jämföras med USA, där en aktiv uppsökande försäljning i högsta grad fortfarande är ett stående inslag. Min tolkning är dock att det är kontinuiteten av agentens funktion som bör betonas. Dörrknackning som vattendelare ris-kerar att skapa en missvisande bild av försäkringsverksamhet och det pro-blematiska förhållandet mellan försäljning och rådgivning. Grundförutsätt-ningen är i högsta grad fortfarande densamma för all försäljning av livför-säkringar, det personliga samtalet.

359

Dörrknackning är inte längre lika nödvändigt för att sprida livförsäk-ringsidén, utan istället är det rådgivningssamtalet på den egna banken som tagit över denna funktion. Men det personliga samtalet tar inte bara plats på banken, för försäkringsbolagen gör fortfarande hembesök. Ett sådant hembe-sök av en generalagent (som är den vanliga beteckningen idag) sker i regel i direkt anslutning till att en ny familj bildats, och detta är som vi sett ingen slump. Livförsäkringsverksamheten var familjecentrerad redan under slutet av 1800-talet, och att använda barn som utgångspunkt för att bygga upp ett omfattande försäkringsskydd var en metod som i hög grad bidrog till sprid-ningen av folkförsäkringen. Jag hade personligen förmånen att få ett sådant hembesök av en agent för ett av Sveriges största försäkringsbolag i samband med födelsen av mitt första barn. Tillsammans satt vi ner vid köksbordet och förde ett trevligt samtal kring den trygghetslösning som skulle vara bäst för mig och min familj. Den enda gången agenten visade sig det minsta påstridig var rörande den stora vikt han lade vid att komma igång med åtminstone barnförsäkringen.

Poängen med denna lilla utvikning är, att även om tillkomsten av det per-sonliga samtalet inte skapas genom dörrknackning så är fortfarande detta samtal utgångspunkten för marknadsföringen av kommersiell trygghet. Sam-talet bygger fortfarande på en medveten manipulation från agentens sida. Ingenting lämnas åt slumpen, utan hela situationen är baserad på inövade strategier och taktiska överväganden. Alltjämt legitimeras denna verksamhet utifrån den övergripande nytta försäkringar innebär för individ och samhälle. På ett fundamentalt plan kvarstår även ett, som det verkar, olösligt problem för denna verksamhet. Trots att vi i dag har ett betydligt striktare regelverk kring vad som skall betraktas som rådgivning respektive marknadsföring är gränsen svårtolkad och missbruk förekommande. Motmedlet som föreslås idag är i stort sett detsamma som för 100 år sedan. Bättre utbildning av agen-terna och förbud mot provisioner i rådgivningssituationer. Att det skulle gå att förena marknadsföring och rådgivning är nog trots allt en utopi.

Redan nu går det att se tendenser som pekar mot utökade tvångsåtgärder för att hantera den nya pensionsordningens brister. Ett sådant förslag är att valfriheten skall begränsas ju närmare pensionsåldern man kommer. Omyn-digförklarandet har fått en åldersaspekt snarare än en klassaspekt. Receptet är alltså detsamma som för 100 år sedan. Det fria valet som ideal skrudas i en dräkt av personligt ansvar som en plikt och samhällsnyttig dygd, samti-digt som valfriheten börjar naggas i kanten för vissa samhällsgrupper. Om information och utbildning inte visar sig vara tillräckligt, ser vi då återigen en renässans för den dörrknackande försäkringsagenten som trygghetens budbärare? Eller är det läraren i ämnet pensionskunskap som kommer att bli vår tids försäkringsagent?

360

Efterord

Så har en skrivit en bok. – Otillgänglig var ordet sa Bull! Vad vet jag? Jag har aldrig skrivit en bok förr, speciellt inte en som innehål-ler ordet försäkring 5642 gånger. Kanske kan en tycka att det tog lång tid? Visserligen, men att skriva en bok som innehåller ordet försäkring 5643 gånger kräver hårt arbete och vilja. Dessutom har jag lärt mig att spela tuba och samlat på mig 15 modelltåg av märket Bowser under doktorandtiden; dessutom är det nån som heter Niklas som har sista ordet; dessutom har jag haft ett slutseminarium: – Tesa! Tesa! hojtade Bysis. – Social rörelse? Nja, sa Hägern. – Jag hade blivit utlovad styrningskonst, sa historikern med det stora hjärtat. – Åtminstone behövs det styrning från din sida, sa någon som var förvillande lik mig själv. – Kanske kan det bli en film, sa hen som visste vad det egentligen handlade om. – Bara om en läser din bok så kan en förstå vad du egentligen menar, sa en skarpsynt läsare. – Förlåt att jag är sen, sa hen som också visste att det tar lite tid att bli färdig. Ett stort tack till er, ni underbara genier som var med på mitt slutseminarium, opponent Urban Lundberg, mina handledare Orsi Husz och Nils Edling, Johan Bergman, Michael Byström, Karin Carlsson, Nikolas Glover, Elin Malmer, Paul Sjöblom och min sekreterare Elin Hinnemo. Bästa vänner och även kolleger; en får skylla sig själv om en sätter samman ett sådant järn-gäng! Ett extra tack till mina rumsblandare, Elin M, som såg till att vända ”det hele” på rätt köl i ett kritiskt läge, och Karin som både läst och diskute-rat försäkringar för glatta livet (5644). Också ett extra tack till Nikolas for translating the summary and just being Nikolas. Mina vapendragare Fredrik Charpentier Ljungqvist och Oskar Sjöström! Snart kommer vi alla vara klara. Herr Snickare har lärt mig hur lite jag vet, men han har också hjälpt mig med alla figurer och tabeller. Oskattbart! Herr Sjöhäst har alltid funnits där som bollplank! Tillsammans kan vi allt!

361

Så skulle en ta sig förbi en tredjeläsare också! Ett stort tack till professor Kirsti Niskanen som fick förmånen att läsa 400 sidor om ............. Ett jättetack till NordWel och Pauli som fann det lämpligt att i ett tidigt skede skicka mig på utbildning hos firma Petersen & Petersen i Odense. Tack Klaus, Jørn Henrik och ni andra på välfärdscentret. Min vistelse hos er var ovärderlig! Stiftelsen Ridderstad är också ansvariga för att ISBN 978-91-7649-391-5 nu existerar genom att ha bidragit med ekonomiskt stöd. Ett extra tack till svärfar Inge som har läst och kommenterat. Ett superdundertack till mamma Margot. Inte bara för att vara världens bästa mamma, utan också för att ha korrekturläst hela klabbet. Ett trefaldigt leve för mina handledare, Anders Berge, Orsi och Nils, som har preparerat marken för författandet av avhandlingen och dess författare! Kanske inte helt korrekt ut(t)ryckt, men det träffar sakens kärna. Vad ska en säga om sina handledare? Att de är duktiga historiker och fantastiska läsare behöver inte notas. Däremot är det inte alla som vet vilka luriga pedagoger de är; den skicklige handledaren vet att invänta det rätta ögonblicket, sen får hen en att tro att en själv har kommit på något bra. Utan er hade det blivit fjutt, ni har helt enkelt varit ovärderliga. Anders var också min handledare på både C- och D-uppsatsen. Det var han som fick mig att tro på mig själv som forskare och att våga ge mig på dokto-randstudier. Tyvärr tog kräftan Anders och tre år senare även min pappa. Sån jävla skit! Pekoral: Livet kommer aldrig vara lika bra igen utan världens bästa pappa (men det är sant). Men så finns ju också min, och bara min, Elliiinnnn!!!!! Utan dig hade det inte blivit någon bok – tur att en har en genomgenial historiker i familjen som kan hjälpa en att förstå vad det är en egentligen försöker skriva – eller barn heller för den delen. Vad skulle det vara för värld utan en Edith som steppar genom livet och en Karl-Axel som kan kraxa till sig det gottigaste i alla lägen. Några nämnda, några glömda. Ni kompisar från förr vet vilka ni är och vad ni betyder. That goes without saying!

362

The Business of Welfare

Industrial Life Insurance and the Emerging Swedish Welfare State 1900–1950

Introduction The first years of the 1900s saw intense debates about the social conse-quences of modern industrial society and the precarious living conditions of the working class. One response to these new challenges in Sweden was the introduction in 1899 of Industrial Life Insurance (ILI). This insurance came to be denoted folkförsäkring (the people’s insurance). Following models already used in the United Kingdom and the United States, it was specifical-ly aimed at manual labourers. The insurance promised pension savings and compensation for surviving relatives, and was an immediate success; within ten years 300 000 had been sold. By the mid-1900s the four companies that completely controlled this market were responsible for almost three million insurances at a point when, in a total population of 7 million people, two thirds of the Swedes were between 15 and 65 years old. Because the ILI was aimed at the working class, it was characterised by extensive, hierarchical and carefully monitored marketing practices. Insurances were sold through direct sales, in which agents sold the product to customers by visiting them in their homes. The number of agents rapidly escalated, peaking around 1930 when ca 80 000 agents were employed to sell insurances.

The fact that the ILI was targeted at a specific social group and that it was so widespread motivates why it is worthy of closer historical scrutiny. The more general question that this dissertation poses is why the ILI expanded so rapidly within the context of the emerging Swedish welfare state. Existing research has tended to use Sweden as an example of a Social Democratic welfare regime that left little or no room for market-based social security alternatives. This means that an academic discussion has been sorely lacking about the role of commercial actors in the formation of Swedish welfare society. The dissertation seeks to contribute to such a discussion, and hence

363

also to a broader understanding of the contemporary “welfare market” in Sweden today.

Life insurance as an object of analysis Sven Palme, an MP and leading representative of the Swedish insurance industry, opened a major international conference on life insurance in 1930 with the following: “Life insurance has a scientific basis, it is commercially operated, and its objectives are those of social policy.” On the one hand, life insurance was conceived as a commercial product on a market. On the other, the companies saw themselves as providers of social security. Not only commercial rationale, but also social and political values were considered essential to how the companies ran their business. Different research tradi-tions have tended to select one of the dimensions captured in Palme’s quote as their focal point. Scholars of social policy have left out the commercial operations of insurance companies. Historians studying the insurance sec-tor’s development have tended to leave aside its aspirations as a maker and provider of social policy. In both cases, regardless of whether it is social policy or business history that is the focus of attention, the scientific basis for private and public insurances has generally been overlooked.

In this dissertation I argue that all three dimensions – commercial, social and scientific – structured the design of the ILI and the operations of the companies providing it. The insurance industry’s political mobilisation as well as the historical development of a market for life insurances can only be understood if commerce, politics and science are examined as fundamentally interrelated. I examine how they recursively shaped each other, and how they came into conflict. I show how a commercial product, life insurance, was constituted by these interrelated but distinct logics. Commercial opera-tions and political rhetoric were both shaped by the product in question.

The purpose of the dissertation and its analytical themes The purpose of the study is to analyse the development of a commercial business with social policy aspirations, and how it interacted with other so-cial security institutions. The analysis focuses on three overlapping areas: 1) The creation of a market for ILI. My interest is here directed towards how the insurance companies established themselves, how they developed their product and how it was legitimised ideologically. 2) The insurance industry as a political actor. Here I examine how the industry positioned itself in rela-tion to the state and other actors in the social policy arena. I emphasise the insurance industry’s capacity to adapt to the changing ambitions of the state, and its leading representatives’ ability to continuously locate the role of life insurance in the shifting landscape of social policy. 3) The scientisation of security. The commercial promotion of life insurance introduced rationality and calculability as ideals in the solution of social problems. My focus lies in the political potential of these ideals, how the technicalities of insurance

364

were used to unite social aspirations and commercial logics. Moreover, the industrialists’ role as “insurance experts” is highlighted, as this gave them a unique role in the shaping of public policies.

A standard theme in the historiography of the Swedish welfare state is how social security legislation emerged in response to the “social problem” or “social question”, i.e. to meet the needs of the working class. Social poli-cy has been equated with public policy and the emergence of state-led social security solutions. This teleological perspective on Swedish welfare policy has resulted in a static view of Sweden as the unequivocal representative of a Nordic or Social Democratic welfare regime. A key point of departure of this stereotype is the public pension system introduced in 1913, which is com-monly described as the world’s first universal pension system. Institutional path dependency, the argument goes, enhanced by a Social Democratic ide-ology or a specifically Swedish mentality led to the introduction of a far reaching supplementary and income related pension scheme administered by the state at the end of the 1950s. This system – described as the jewel in the crown of the Social Democratic welfare state – has largely become synony-mous with the Swedish welfare model.

This narrative builds on the axiomatic assumption that commercial insur-ance companies in no important way determined the development of the Swedish welfare state. In the years around 1900 however, there were com-peting interpretations of what type of security could resolve “the social ques-tion”, and social policy was defined much more broadly than today. The role of the state was not given. The establishment of ILI was closely related to social policy aims, and the marketing of the product was a contribution to on-going societal debates about how to resolve the social question.

In this dissertation I therefore choose to speak about welfare formation ra-ther than welfare regime in order to emphasise a historical, open-ended pro-cess. The concept refers to the overall organisation of social security, which began long before the state positioned itself as the natural locus of welfare provision. Thus, it emphasises the processual character of social policy as opposed to the static and monolithic metaphors of regime or model. By de-scribing a process rather than a type, I want to avoid the inherent generalisa-tions of comparative typologies. The concept of welfare formation draws attention to a history of competing discourses and institutions, rather than the neat and unified building of a single system. From a perspective of welfare formation as a social process, I interpret the emergence and expansion of the ILI as a process shaped by – and shaping – the social policy arena.

A central theme in the dissertation is the double nature of commercial considerations and social responsibility that infused the marketing of insur-ance. I study the insurance companies’ commercial activities as a form of governmentality. I focus on marketing as an interventionist and normative practice, in which ideological and technological components combined to

365

produce insurants. I interpret commercial activity as a form of social engi-neering.

Finally, I examine the political and commercial potential of scientisation. During the period in question, two insurance models competed with each other: Pay-As-You-Go (PAYGO) where no reserves are accumulated, and the fully funded Actuarial system. I show how ideas about insurability influ-enced the structuring of the social policy arena as well as the institutionalisa-tion of the insurance market. The effects of scientisation are analysed as both a resource and a solution, and a central theme is how perceptions of trust affected the insurance business.

The Empirical Study

Part I. A social problem and its solution The purpose of this part is to examine the ILI at a general level. The follow-ing questions guide the analysis: In what insurance-specific historical con-text was the ILI designed and promoted? How was the product legitimised? What role did the scientisation of insurance play in the establishment of the ILI? In Chapter one I describe the institutionalisation of the ILI and discuss the equivalent products in other countries on which it was modelled. One of the chapters’ main results is to provide a description of the social policy arena that emerged during the second half of the 19th century. The private sector was a late entrant, competing with philanthropic organisations and non-profit solutions. The second main result is a description of the estab-lishment of the ILI and its explosive expansion. During the first decade of the 20th century this form of insurance was purchased by almost half of all the insurants in a swiftly growing market for commodified security. The ILI also became a pioneering form of life insurance for women.

Chapter two analyses the purpose of social improvement that infused the ILI. I discuss how the insurance companies took as their point of departure a specific interpretation of the social question that framed life insurance as the solution by aligning itself with the ideology of thrift that dominated contem-porary public debate. The actual design of the product and the way in which it was promoted sprung from specific conceptions of the working class as a target group, and equally strong notions about the responsibilities of insur-ance companies charged with fostering such customers. In order to distin-guish it from competing welfare solutions, life insurance was constructed as a form of personal saving and an institution that promoted self-help. I argue that the insurance industry’s self-perception was that it constituted a social movement. This perception led to a strong sense of identity and purpose, emphasising self-discipline and laying the basis for collective mobilisation.

366

In Chapter three I examine how insurance science affected pricing and the construction of life insurance as a product. I emphasise the broad margin of error that actuarial insurance rested on, and argue that the companies had to handle this uncertainty by implementing a PAYGO system within the con-fines of the actuarial system. Taking the concept of “moral hazard” as a point of departure, actuarial insurance is analysed in relation to the stated social purpose of the ILI. Because the system had characteristics in common with gambling, a speculative dimension was built into the insurance. This dimension contributed to the popularity of life insurance, but also caused problems as the insurance companies could be accused of promoting immor-al behaviour. In order to counteract the problem of moral hazard the compa-nies introduce extensive risk diversification and sought to socially control their customers. I argue that the main result of this chapter is that the scienti-sation of insurance clearly contributed to legitimising the product, but the primary task of the actuary was to bridge the gap between a technically in-formed practice and its stated social purpose.

Part I concludes with a discussion about the intellectual underpinnings of life insurance, by discussing them in terms of a welfare philosophy.

Part II. The primacy of the agency system In this part I study how the insurance companies marketed and sold life in-surances. I focus on the agency system as an institution of interventionist practices. In Chapter four I analyse how the companies’ extensive infor-mation campaigns sought to alter existing social norms. The message was manifested in a range of different contexts. I argue, however, that all these efforts were merely intended to pave the way for the agents when they staged and conducted their personal sales dialogues with prospective insur-ants. The agents pursued three closely entwined lines of argument: the agent was to delineate the necessity of a life insurance, the social policy legitimacy of the enterprise, and the reliability of the product. I conclude by explaining the forcefulness of this rhetoric by interpreting its dual dimension of at once producing meaning and building relationships.

Chapter five analyses how the insurance company as an institution was adapted in order to sell the idea of life insurance among the working class. First I describe the emergence of an extensive system of agents, and how it was characterised by a strict hierarchy in which the agents were motivated by commissions. Criticism of this motivational structure led to attempts to professionalise the agents during the 1930s. An expression of these attempts was the formulation of the ideal of “informed selling”. With this, external motivation in the form of sales commissions was complemented by an inner motivation. The intent was to maximise sales within self-defined limits that aimed at securing the reputation of the companies. The system of agents was based on two important principles. One was a strong sense of loyalty to-wards the idea of insurance which prompted the agent to see his work in a

367

long-term perspective and focus on the interests of the insurant. A second was the importance of trust-building that ensured a strong sense of identifi-cation between the agent and the insurant.

In Chapter six I examine how the ideal agent was expected to act in the sales situation. Selling was a carefully planned process with two main com-ponents: one tactical, the other strategic. The tactical component centred on various techniques with which to convince the prospective customer to pur-chase the insurance. The strategic component comprised various methods intended to provide the agent with new leads for future sales. This chapter thus provides an analysis of the detailed preparations to control the outcome of the “advisory” dialogue with the prospective insurant. It rested on a sys-tematic mapping of the insurant’s social situation and a capacity to influence his or her imagination, which in turn prompted the “candidate” to realise his or her own insurance needs. A successful “conversion” required that the agent had developed an understanding of “human nature”, which – among other things – took prevailing gender norms into account.

Part II concludes with a discussion about the commodification of security centred on the insurance companies’ ability to mould the customer to fit the product they were selling.

Part III. Life insurance in the welfare society In Part III I examine how the insurance industry acted in the arena of social policy. How did the ILI affect the institutionalisation of the insurance mar-ket? How did the insurance companies position themselves in relation to friendly societies? What was the interaction between private and public in-surances? In Chapter seven I first examine how an internal conflict during the final decades of the 19th century resulted in the actuarial system becom-ing the norm for all commercial insurance products. In this process, the in-surance companies gradually began to form a collective identity. In the early 1900s demands were raised for a “state insurance”, which was to solve the problems of private insurances by introducing partial or even full public ownership in the sector. In the long run, this criticism led to a re-regulation of the insurance sector during the late 1940s. The dissertation thereby con-tributes with an analysis of how the introduction of the ILI affected the insti-tutionalisation of the insurance market, and how the insurance companies used Parliament to affirm the social purpose of life insurances and recognise the important role that insurance agents played in the implementation of social policy.

Chapter eight deals with the relationship between non-profit actors and the commercial sector. I show how mutual friendly associations were wide-spread around 1900, and what the commercial insurance companies did to limit the competition from non-profit organisations. The commercial insur-ance companies successfully lobbied Parliament to separate the friendly societies sick-leave insurance from their life insurance provision. The latter

368

was then limited even further through new laws. The regulation of the non-profit organisations had important effects. Because commercial companies were granted the sole right to employ and deploy sales agents this gave them a crucial competitive edge in the on-going process of welfare formation.

In Chapter nine I examine how the insurance companies positioned them-selves in relation to publicly funded social security. My analysis explains why they advocated universal and compulsory social insurance in the late 1800s, and how this led them to ascribe complementary roles to the public sector and the private sector. I then show how the private insurance compa-nies acted to direct the scope of publicly funded social security. The intro-duction of an encompassing flat-rate pension system in 1946, along with the 1948 law on insurance companies, affirmed and legitimised the private com-panies’ normative version of how welfare should be organised. The social security of Swedish citizens was to be ensured by separate but complemen-tary public and private spheres.

Part III concludes with a discussion about how the insurance companies’ commercial considerations influenced the process of welfare formation.

Conclusion In the Concluding chapter I discuss the contribution of the dissertation from the perspective of the three themes I presented at the outset.

A market for industrial life insurance In this section I discuss the ILI as an example of how commercial actors create markets for their products. An essential part of the commodification of security was the articulation of a message of social improvement. This message reflected what I call the welfare philosophy of life insurance. This philosophy was attractive because it succeeded in framing the choice of pur-chasing a life insurance as a combined act of individual, collective and social duty. The welfare philosophy also legitimised the different economic condi-tions of different social classes. Since success was described as the result of voluntary and rational choices, the fruit of these acts of self-discipline was presented as a legitimate form of wealth. However, it was not only the insur-ants that were to learn the virtues of restraint. The agents and even the lead-ing representatives of the insurance companies were to internalise the same values. The threat against the mutually beneficial contract between economic self-interest and the greater good of society was when somebody – anybody – allowed short-sighted economic gains to determine their actions.

This harmonisation of economically beneficial and morally virtuous choices makes it meaningless to attempt to discern whether the insurance companies’ motives “in fact” were commercially self-serving or socially altruistic. The arguments for life insurance represented fundamental values

369

that were not only propagated by the insurance companies, but also by large sections of the population and the representatives of the political organisa-tions. The welfare philosophy on which the companies based their business gave them the strength to withstand criticism and affect how citizens inter-preted their place and duties in society. The philosophy provided a means to convince and mobilise people. From this perspective the insurance sector’s political potential becomes understandable.

The welfare philosophy constructed life insurance as a morally superior alternative in the social policy arena. This moral claim rested on the argu-ment that voluntary action was an inviolable virtue. However, in practice it proved necessary to take extensive measures in order to influence the free will of individuals in the desired direction: the successful dissemination of the idea of life insurance among the working class demanded intense work by a great number of agents. This agency system affected social norms from three perspectives: as enlightenment, as institutional design and as a com-munication process.

My study of the ILI shows that the private sector was an important actor behind the general educational ambitions that characterised the era. In this context the Swedish example adds nuances to what existing research has found. In the United States, the commodification of security had to be framed in religious terms, since it was the principle per se that encountered severe criticism. In Sweden, by contrast, the idea of life insurance did not meet religious resistance, but its commercial foundations did. Consequently, the product was instead framed in terms of social policy. The objective of the agency system was not to once and for all overcome a specific form of “cultural” resistance. The high rate of annulments shows instead that its pur-pose was to continuously counteract constant, latent resistance. This work was made possible through the specific institutional design of the compa-nies’ marketing efforts. In order to establish a lasting relationship with its current and potential customers, the companies sought to gain access to the home environment of the workers. In this context, accumulating knowledge about how people would act when confronted with choices became the key to selling life insurance. In the concrete process of communication, the agent emerged as the companies’ most forceful means to change values and alter behaviour. They created demand for the product and maintained it through their regular visits to collect payments. This whole process was systematic and deliberatively manipulative. The whole market for the ILI rested on the directed conversations between agents and their customers.

The insurance companies’ handling of the working class was based on a conscious use of the social setting. For instance, the use of gender roles was important. Existing research has highlighted how traditional ideals about distinct male and female responsibilities were deployed in the marketing of life insurance. It has been argued that because female insurants were seen as an anomaly, they were not directly targeted as potential customers. In this

370

dissertation I complicate this conclusion. In their marketing, the insurance companies did not only use gender ideals in order to construct their product as morally acceptable, but also to add concretion to the product’s otherwise distant and somewhat abstract benefits. Crucially, it could offer the male breadwinner a sense of fulfilling his duties to his family. Thus, with the de-mocratisation of life insurance policies followed the democratisation of the bourgeois family ideal.

Previous research has also tended to overlook the fact that women were not seen as a homogenous group. Despite their gendered rhetoric, insurance companies continuously attempted to recruit unmarried working women. Even if they were seen to constitute an anomaly in the gender order, it was not a violation of social norms to offer this group the option of economic security. Married women, on the other hand, were seen as both an obstacle and a means for the agents. The housewife was attributed the crucial role of “finance minister of the household”. So even if advertisements for life insur-ance focused on the male breadwinner, the agents in practice used such ma-terials as a means to address married women and convince them of the need for insurance. In this sense, the insurance companies to some extent chal-lenged the prevailing gender order. This had significant effects over time. The ILI encouraged self-supporting working class women to accumulate long-term savings. During the era in question, this was a social group that was growing. In this sense, the ILI offered security for individuals that did not live up to prevailing social norms.

Life insurance and politics In this section I have analysed both the direct and indirect impact of life in-surance on welfare formation. The direct impact was achieved through the insurance industry’s political influence, whereas the indirect impact resulted from the welfare philosophy which it rested on, and the individual practices that it promoted. These two forms of impact tended to come into conflict with each other. Thus, instead of focusing on public institutions and a Social Democratic policy, I have focused on how the competition between different welfare solutions constituted a process of welfare formation.

Competition with the non-profit sector was handled in two ways. One was to squeeze out such organisations by overtaking their attributes. If the com-panies were to win the trust of the working class, they had to sell their insur-ances as part of an idealistic enterprise. This was articulated in the way prof-its were divided and in the strong emphasis on social improvement. The second method was to argue for the regulation of the non-profit sector in order to weaken its competitive edge.

The industry’s relationship with the state was complicated. A prerequisite for establishing a functioning market was effective cooperation with state authorities. Nevertheless, the state could decide to begin competing with the private sector in different ways. For proponents of the insurance companies,

371

welfare formation had to rest on individuals taking responsibility for their own future. Around the year 1900 however, the industry made itself heard as an advocate for a universal and compulsory social insurance. This position rested on a welfare philosophy that emphasised the importance of comple-mentary spheres. Social insurance was described in paternalistic terms as humane and pre-emptive poor relief designed to provide “meagre basic secu-rity”. By carving out a limited policy area suitable for public initiatives, space was simultaneously created that was “naturally” suited for private initiatives. Citizens were divided into two spheres where choice and respon-sibility played different roles. The prized principle of self-help could thus live on and be accentuated despite the introduction of compulsory pension schemes. There were other reasons for the industry’s advocacy on behalf of social security too. Correctly designed, social security could in fact facilitate the expansion of the commercial sector. From a strategic perspective it was better to be seen as a proponent of pro-active social policy, as political agita-tion directed against such reforms would conflict with the message of social responsibility. Thus, several different factors coincided to convince the in-dustry that the introduction of universal social insurance was a good idea.

This offers an alternative perspective to the one applied in the existing ac-ademic literature that deals with the pension reform of 1913. Although histo-rians have sought to explain why Sweden was the first country in the world to introduce a universal pension insurance, the role of the insurance industry has been consistently overlooked. I am able to show that arguments on be-half of universal solutions and the ideology they built on had a long history in the insurance industry. Corporate advocacy had direct effects on how the social security system was designed, paving the way for a state-financed supplementary insurance that would later be expanded further. The princi-ples of insurance can indirectly be discerned in three ways: a strong connec-tion between fees and benefits in the pension system’s fee-funded parts; the differentiation between sexes; and the various mechanisms to control moral hazard.

A characteristic of the development of Swedish welfare formation is the relationship between state insurance and social insurance. According to rep-resentatives of the insurance companies, the state insurance referred to in-stances when the state began running insurance schemes according to the same principles as the private companies. This was seen as the big threat, and it was this front that the industry constantly policed.

The introduction and design of the compulsory pension insurance was al-so surrounded by political disputes. In these debates the insurance industry was an influential extra-parliamentary actor that allied itself with those who wanted to increase the emphasis on providing relief and minimise the ways in which social security resembled private insurance. As public figures and experts on various committees, representatives of the industry advocated a process of welfare formation that left ample space for their own business

372

interests. In contrast to existing research, I argue that the pension system that was launched in 1946 was the logical outcome of the vision of complemen-tary spheres that the insurance industry had advocated for a period of almost 50 years.

The Swedish insurance industry acted in ways that resembled its counter-parts in countries commonly characterised as adhering to the “liberal welfare model”. An important difference is that in Sweden the industry directly en-gaged with the question of social insurance about fifty years earlier than equivalent actors in the United States and Switzerland. The complementary vision outlined by Swedish industry representatives in the early years of the 1900s predated a very similar metaphor of financial security that US insur-ance advisors used in the 1940s. Today, the complementary model of private and public insurance that was originally used to sell private insurance, has become a natural and self-explanatory element in official presentation of how public welfare is formed and social security is best served.

Insurance and science The third theme deals with how ideas about insurability affected welfare formation. Non-profit associations, commercial companies and public pen-sion systems could all choose to base their insurance models on the actuarial system and the PAYGO system. The former, however, had certain character-istics that made it decidedly more suited for commercial enterprises than the latter: It was superior when it came to accumulating profit. It was marketable because it promised to offer a solid and predictable product at a set price, and the accumulation of capital that it led to could be motivated as socially productive. The actuarial system also introduced an important resource for the industry. It demanded expert knowledge that could be applied through the state apparatus.

In the late 1880s the first mutual life insurance companies attempted to introduce the pay-as-you-go system on the market. The commercial sector countered by engaging the Royal Swedish Academy of Sciences, which could claim to objectively declare that actuarial insurance was the superior alternative for “rational” insurance models. From this position of strength the most influential joint-stock companies could virtually force all insurance companies to deploy the actuarial insurance model. Even if the criticism that was directed against the PAYGO system was referred to the common good, there were obvious commercial motives behind the insurance sector’s ac-tions. This insurance model was a threat that had to be regulated out of exist-ence. By the 1910s the non-profit sector had also been brought into the fold and used the actuarial system.

When applied to the market, the technicalities of providing life insurance demanded the management of moral hazard. The differentiation of risk and social control that the companies sought to exert were thus the direct result of the scientisation of insurance. Actuarial insurance also rested on an inter-

373

pretation of fairness that was individualistic by nature, which circumscribed collective solidarity through the application of specific risk criteria. The security that the private companies offered was not only limited by individu-al economic constraints, but also by the hereditary conditions into which individuals were born. For a significant section of the population, life insur-ance was not an available option.

Life insurance was a product with two faces; one concrete, the other ab-stract. The most tangible value that insurants were given access to was the regular contact with a company agent. Thus, each customer was in practice offered a continuous home-based course on the welfare philosophy of the insurance companies. Paradoxically, the economic value of a life insurance belonged to the products’ abstract, immaterial dimension. Its essence – secu-rity – largely remained in the realm of ideas. The complexity of insurance created a market situation in which the companies and the product remained extremely difficult for lay people to evaluate. At the same time, the insurant could value the guarantees and legitimacy that the state provided. In this sense, it was the state that created the social policy legitimacy of commercial insurance firms.

Concluding remarks on welfare formation A well-established point of departure in existing research on the history of the welfare state is that market-based social security has played a negligible role in Sweden. However, arguing for a distinctly Social Democratic welfare regime by pointing to a supposedly underdeveloped market is not entirely convincing. Although the institution of the modern life insurance was estab-lished later in Sweden than in the United Kingdom and the United States, Sweden – along with Denmark – could boast the most insurance companies (per capita) in the world around the year 1900. The historical development of the ILI and its widespread popularity directly paralleled what had happened in countries that industrialised earlier. Likewise, the market for occupational pensions expanded swiftly in Sweden once it got going.

A reason for why markets have been excluded from historical explana-tions is that contemporary research has tended to concentrate on the period 1950–1980. Within the confines of this chronological timeframe the question to be addressed is why occupational pensions only grew marginally in Swe-den. However, this overlooks the crucial fact that this sector at the outset of the period, in 1950, actually was more extensive than in liberal welfare re-gimes such as the United States and Switzerland. Moreover, the historical trajectory during the mid-twentieth century can be interpreted in different ways. In 1980 Sweden spent a larger extent of its GDP on the public pension system than the United States, Canada and Australia did in total on public, corporatist and private pension systems. In contrast to the standard perspec-tive of welfare state research, in other words, it could be argued that the pri-vate market for pensions in fact grew exceptionally fast during the first half

374

of the twentieth century, and continued to play an important role even after 1960.

How should we then explain the emergence of the Swedish welfare state? In existing research the concept of de-commodification has played a crucial role in the analysis. It has been argued that social security was guaranteed beyond the reach of the markets, and that this was an essential characteristic of the Social Democratic welfare regime. However, applying the concept of de/commodification when it comes to insurance is too simplistic. In fact, the relationship between the state and the market must be understood in terms of three processes of de/commodification. The first is the commodification of the worker as an individual, which I argue should be understood in terms of proletarianisation. De-proleterianisation would mean the creation of social security that guarantees the individual’s survival even when s/he’s excluded from the market. This process should be kept apart from the commodifica-tion of labour. In this case de-commodification would mean the regulation of wage labour, for instance the introduction of minimum wage, or the public creation of jobs outside the labour market. Both these processes should be distinguished from the commodification of security, which the ILI is an ex-ample of. In this case de-commodification means that the state regulates or monopolises the insurance sector.

In this dissertation the commodification of security constitutes the object of study. In order to address the problem posed, i.e. the commodification of security within the Social Democratic welfare state, I have studied it in rela-tion to commodification processes taking place within social security sys-tems. The pension reform of 1946 was de-commodifying in the first of the senses described above, but was in effect commodifying in the other two senses. When it came to the commodification of security, the insurance sec-tor never sought complete commodification. Rather, the ideal was far-reaching regulation and price cartels that limited competition. Thus, the suc-cess of life insurance as an institution rested on the close relationship be-tween commercial interests and state interventions. The state, on one hand, created a functioning market, legitimised the social message that private companies deployed in their marketing, and assisted commercial actors as they refined their product. The insurance industry, on the other hand, provid-ed a consistent welfare philosophy for the organisation of the social policy arena. Through intense and long-standing marketing measures, the vision originating among commercial actors became popularly internalised and intimately associated with the welfare state. This process of welfare for-mation should not be seen as the result of a compromise between diverging interests or as the conscious harnessing of private capital in the interest of the political ends. Rather: it constitutes the very essence of the welfare state.

375

Bilagor

Bilaga 1. Procentisk fördelning av försäkringssumma efter försäkringssätt i De Förenade 1902–1926. Framtidens försäljningsverksamhet 1911–1926; beviljad försäkrings-summa i procent av under året beviljat belopp fördelat efter försäkringssätt.

Källa: De Förenade minnesskrift (1927) s. 36. Källa: Framtiden minnesskrift (1936), s. 232, 250–251.

0

20

40

60

80

100

1902 1906 1910 1914 1918 1922 1926

Procen

t

DeFörenade

FörsäkringpåeNlivBarnförsäkringarFörsäkringpåtvåliv

010203040506070

1911 1915 1919 1923 1927 1931 1935

Procen

t

Fram+den

FörsäkringpåeNlivBarnförsäkringarFörsäkringpåtvåliv

376

Bilaga 2. Tabell som visar fördelningen mellan de olika försäkringssätten i bolaget De Före-nade 1903–1923.

Procentisk fördelning av försäkringsbeståndet efter försäkringssätt i De Förenade År Blandad liv-

och kapital-försäkring

Barnför-säkring

Fördelningen på de olika formerna av barnför-säkring

å ett liv

å två liv

Sparkasseför-säkring till förmån för barn

Upp-skju-ten försäksäk-ring å barns liv

Uppskjuten försäkring å barns liv i kombination med kort-tids- försäk-ring å för-sörjaren

Konfir-mations- och värn-plikts-försäk-ring

1903 81,4 5,0 13,6 100 1913 72,6 13,9 13,5 55,5 38,7 5,8 – 1923 69,2 12,1 18,7 21,0 30,5 15,3 33,2

Källa: De Förenade minnesskrift (1927) s. 36. Bilaga 3. I tabellen redovisas hur en livförsäkringspremie fördelades på olika kostnader under 1940-talet. Premien för en blandad liv- och kapitalförsäkring på 1000 kronor. Inträdesålder = 25 år. Premiebetalningstid = 30 år. Antal terminer per år

Summa termins-premier belö-pande på ett år

Säker-hetsbe-lastad netto-premie

Anskaff-nings-kostnad

Premieupp-bördskost-nad

Förvalt-nings-kostnad

Summa omkost-nadsbe-lastning

Omkost-nadsbelast-ning i procent av bruttoter-minspre-mien

Stor försäkring 1 30, 94 26, 31 1, 91 0, 95 1, 77 4, 63 15, 0 2 31,86 26, 49 1, 91 1, 69 1, 77 5, 37 16, 9 Folkförsäkring 12 35, 57 27, 32 1, 95 3, 53 2, 77 8, 25 23, 2 52 41, 57 27, 35 1, 95 9, 50 2, 77 14, 22 34, 2

Källa: SOU 1946:34, s. 126.

377

Bilaga 4. I tabellen redovisas statistik för annullationsfrekvensen inom vanlig försäkring och folkförsäkring 1925–1943.

Tidiga annullationer i procent av under året nytecknat försäkringsbelopp: Period Annullationer Stor försäkring Folkförsäkring 1925–1929 30 36 1930–1934 18 37 1935–1939 11 21 1940–1943 6 13

Källa: SOU 1946:34, s. 117. Bilaga 5. Tabell över de tidiga annullationerna inom de fyra folkbolagen under perioden 1931–1947.

Tidiga annullationer i procent av antalet nytecknade försäkringar. År Trygg De Förenade Framtiden Folket 1931 34 35 47 25 1932 48 26 53 31 1933 36 39 49 26 1934 23 24 39 17 1935 20 20 31 14 1936 21 29 33 14 1937 17 27 24 11 1938 15 22 23 11 1939 20 24 26 15 1940 39 30 33 12 1941 12 19 13 5 1942 10 11 15 3 1943 12 7 12 5 1944 16 9 11 6 1945 13 5 9 7 1946 17 4 5 5 1947 22 4 6 7

Källa: SOU 1949:25, s. 144 (avrundat).

378

Bilaga 6. Pensionspolitiska händelser, svenska kommittéer och tongivande kommittémed-lemmar. Årtal Händelse Medlemmar i kommittéer 1881 Förslag till obligatorisk arbetarförsäkring i

Tyskland

1884 Motion av Adolf Hedin 1884–1889

Arbetarförsäkringskommittén Hugo Gyldén, Adolf Hedin, Hugo Hamilton

1889 Tyskland inför obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring för lönearbetare

1891–1893

Nya arbetarförsäkringskommittén Anders Lindstedt, Hugo Hamil-ton.

1907–1912

Invaliditet- och ålderdomsförsäkringskommittén Anders Lindstedt, Sven Palme.

Källa: Ålderdomsförsäkringskommittén: 1, Betänkande och förslag angående allmän pensionsförsäkring (1912), s. 36–40, Englund (1976).

Bilaga 7. Förslag till offentlig pensionsförsäkring, förslagens omfattning och deras finansie-ring. Årtal Förslag Omfattning Finansiering 1889 Förslag till obligatorisk och

allmän ålderdomsförsäkring Alla i riket man-talsskrivna svenska undersåtar

Försäkringstagare mel-lan 19–28 års ålder

1895 Proposition byggd på 1893 års förslag till obligatorisk invaliditet- och ålderdomsför-säkring för de arbetande klasserna

Alla lönearbetare Alla anställda över 18 år med en årsinkomst under 1800 kr, samt bidrag från arbetsgivare och stat

1898 Modifierad proposition byggd på 1893 års förslag

Alla lönearbetare Arbetsgivarbidragen tas bort och statsanslagen sänks

1906 Raabska förslaget till obliga-torisk och allmän folkpens-ionering

Varje svensk medborgare

Försäkringstagare. Mekanisk behovspröv-ning

1912 Förslag till allmän invaliditet- och ålderdomsförsäkring

Allmän och obli-gatorisk (univer-sell)

Försäkringstagare och statsmedel

379

Förteckning över bilder, figurer och tabeller

Bilder Sidan 41: Dödlighet och ränta. Källa: Framtiden minnesskrift (1936), s. 48.1. Sidan 120: Där vilja finnes, finnes även en väg! Källa: De Förenade Cirkulär-

Meddelande (1916), nr 5, s. 1. Sidan 126: Tryggs huvudkontor vid Engelbrektsplan. Källa: Trygg minnesskrift

(1910), s. 112. Sidan 206: Illustration till ”Livförsäkringsverksamheten: En viktig trygghetsfaktor i

våra dagars Sverige: Försäkringsdirektör Bertil af Jochnick”. Källa: Om trygg-het (1949), s. 154.

Figurer och tabeller Inledning Figur 1. En arena för socialpolitik. Figur 2. Försäkringssystem på den socialpolitiska arenan. Figur 3. Välfärdsformering och analysnivåer. Del I Figur 1.1: Utvecklingen av Trygg och De Förenades bestånd år 1900–1910. Figur 1.2: Utvecklingen av medelförsäkringssumman inom livförsäkringen. Figur 1.3: Folkförsäkringsbolagens bestånd av folkförsäkringar i procentuell andel

av antalet försäkringar. Figur 1.4: Utvecklingen av beståndet av direkt kapitalförsäkring i Sverige. Figur 1.5: Folkförsäkringens procentuella andel av det totala försäkringsbeståndet

och försäkringssumman. Figur 1.6 a–b: Utvecklingen av beståndet i de fyra folkbolagen 1930–1943. Figur 1.7: Allmänhetens försäkringssparande och banksparande i miljoner kronor. Tabell 3.1: Sammansättning av en blandad liv- och kapitalförsäkring. Del II Figur 4.1: De Förenades och Folkets logotyper. Figur 4.2: Exempelpåstatistiköverpremiebefrielser(1905).Figur 4.3: Exempel på statistik över dödsfallsutbetalningar (1926). Figur 4.4: Exempel på familjeorienterade uppmaningar och sedelärande berättelser

(1912). Figur 4.5: Exempel på uppmaningar till ansvarstagande (1919). Figur 4.6: Exempel på bild av en ansvarstagande familjefader (1911). Figur 4.7: Exempel på ansvarstagande änka och statistik över verksamhet (1929). Figur 5.1: Exempel på platsannonser (1905 och 1919). Tabell 5.1: Sammansättningen av Tryggs agentkår 1899–1909. Tabell 5.2: Sammansättningen av De Förenades agentkår 1910–1926. Tabell 5.3: Sammansättningen av Framtidens agentkår 1911–1917. Figur 5.2: Exempel på statistik över tävlingen mellan agenterna (1914). Figur 5.3: Exempel på priser till framgångsrika agenter (1915).

380

Figur 5.4: Exempel på medaljer till framgångsrika agenter (1916). Figur 5.5: Exempel på vandringspris mellan kårerna (1909). Figur 5.6: Exempel på föredömliga agenter och motiverande uppmaningar (1910). Del III Tabell 8.1: Förhållandet mellan den ideella och kommersiella sektorn för livförsäk-

ring. Tabell 8.2: Den ideella sektorns reglering och begränsning av förmåner.

381

Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor Centrum för Näringslivshistoria. Folkförsäkringsbolagen Trygg och De Förenades arkiv.

Tryckta källor Tidskrifter Assurans: Svensk försäkringstidning Försäkringsföreningens tidskrift [FFT]. Gjallarhornet: Nordisk försäkringstidning. Nordisk försäkringstidskrift [NFT]. Offentligt tryck 1945 års försäkringsutredning: 1, Principbetänkande rörande försäkringsväsendet

SOU 1949:25. Allmän pensionsförsäkring: Principbetänkande: Undersökningar och förslag SOU

1950:33. Arbetareförsäkringskomiténs betänkande: 1, Utlåtande och förslag, 1, Skyddsåtgär-

der, arbetares olycksfallsförsäkring, sjöfolks olycksfallsförsäkring, riksförsäk-ringsanstalt (Stockholm 1888).

Betänkande: Afgifvet af de för uppgörande af förslag till lag om understödsför-eningar af chefen för Kungl. civildepartementet jämlikt nåd. bemynd. tillkallade sakkunnige (Stockholm 1910).

Betänkande med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen SOU1934:18.

Betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation SOU 1925:8.

Förbättrad pensionering: Betänkande avgivet av allmänna pensionsberedningen SOU 1957:7.

Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 2, Motiv SOU 1946:34. Kungl.Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om understöds-

föreningar, m.m. gifven Stockholms slott den 30 december 1911: Bihang till Riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år 1912: Samling 2. Afd. 2, Kommittébetänkanden m. m., Bd 2 [Proposition 1912:2] (Stockholm 1912).

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om folkpensionering m.m.: Given Stockholms slott den 22 mars 1935 [Proposition 1935:217] (Stock-holm 1935).

Konsumenträttsliga frågor: Lagutskottets betänkande (2001/02:LU16). Pensionsförsäkringsreformen: Kortfattad framställning av 1928 års pensionsförsäk-

ringskommittés förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen SOU 1934:19.

Riksdagens protokoll med bihang (1912–1913).

382

Sjöcrona, Cornelius Alexander, Underdånigt betänkande med förslag till författ-ningar angående försäkringsväsendets ordnande (Stockholm 1883).

Socialvårdskommitténs betänkande XI: Utredning och förslag angående lag om folkpensionering SOU 1945:46.

Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar M.M. Del II: 1928 års pens-ionsförsäkringskommitté och Organisationssakkunniga SOU 1932:36.

Vad är försäkring? Samtal om socialförsäkring Nr 1: Socialförsäkringsutredningen (Stockholm 2005).

Wallén, Axel, Understödsföreningar: Betänkande med förslag till ny lag om under-stödsföreningar SOU 1970:23.

Ålderdomsförsäkringskommittén: 1, Betänkande och förslag angående allmän pens-ionsförsäkring (Stockholm 1912).

Samtida tryck Areschoug, Holger, Lagen om understödsföreningar av den 29 juni 1912 med däri

senare vidtagna ändringar och tillägg jämte förklarande anmärkningar (Stock-holm 1932).

Beveridge, William, Social Insurance and Allied Services: Report by sir William Beveridge (London 1942).

Beveridge, William, Voluntary Action: A Report on Methods of Social Advance (London 1948).

Bredberg, Leo, Om sparandets underlättande och befrämjande: Öfversikt af olika medel att befordra sparsamhet (Stockholm 1911).

Brisman, Sven, Albert Lindberg, & Carl Lidman, Uppfostran till sparsamhet: Handbok till lärares tjänst vid undervisning i sparsamhet (Stockholm 1931).

Brundin, Gerdt, & Holger Areschoug, Lagen om understödsföreningar den 24 mars 1938 och andra författningar som beröra understödsföreningarnas verksamhet, med förklaringar, hänvisningar, normalstadgar, formulär m. m. samt sakregis-ter (Stockholm 1939).

Carlquist, Gunnar, & Josef Carlsson, Svensk uppslagsbok (Malmö 1947). Cassel, Gustav, ”Samhällsekonomiska synpunkter på försäkringsväsendet”, Sex

föreläsningsserier ingående i Svenska Försäkringsföreningens utbildningskurs 1927 (Stockholm 1928).

Cirkulär-Meddelande till Lifförsäkrings-Aktiebolaget De Förenades agenter [De Förenade Cirkulär-Meddelande].

Cramér, Harald, ”Livförsäkringsteknik”, i Sex föreläsningsserier ingående i Svenska Försäkringsföreningens utbildningskurs 1927 (Stockholm 1928).

Cramér, Harald, Utredning och förslag rörande grunder för liv- och pensionsförsäk-ring (Stockholm 1938).

Cramér, Harald, Vad är försäkring? På uppdrag av Svenska försäkringsföreningens upplysningsbyrå utarbetad (Stockholm 1944).

Eriksson, Bernhard, Sjukkassereformen: Förordning om erkända sjukkassor den 26 juni 1931 jämte andra författningar, som beröra sjukkasseverksamheten, med inledande översikt och kommentar: Andra omarbetade upplagan. (Stockholm 1933).

Esscher, Karl G., Frivillig pensionsförsäkring: Arbetare Pensions Kassan (Stock-holm 1936).

Framtiden: Organ för Framtidens fältmän. Fredrikson, Verner, ”Organisation inom såväl stor- som folkförsäkringsföretag”, i

Sju föreläsningsserier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildnings-kurs 1931 (Stockholm 1932).

383

Förhandlingar vid konferensen med Sveriges understödsföreningar i Stockholm den 4 och 5 mars 1907 (Stockholm 1907).

Grenholm, Åke, Svenska försäkringsföreningen 1875–1935: Minnesskrift [Försäk-ringsföreningen minnesskrift] (Stockholm 1935).

Hagström, Karl-Gustav, Grunder för Livförsäkringsbolaget Framtidens - ömsesidigt - försäkringsverksamhet (Stockholm 1931).

Hagström, Karl-Gustav, ”Livförsäkringsteknik”, i Livförsäkringsbolaget Framtiden - ömsesidigt - 1911–1935: Minnesskrift (Stockholm 1936).

Hagström, Karl-Gustav, ”Om försäkringens etiska grunder.” Nordisk försäkringstid-skrift (1941).

Handbok för livförsäkringsackvisitörer: Utarbetad på uppdrag av Svenska livför-säkringsbolags direktörsförening (Stockholm 1924).

Hellners, Einar, Kurs för livförsäkringsackvisitörer: För Hermods institut, Malmö, utarbetad av direktör fil. kand. Einar Hellners i samarbete med en av Svenska Livförsäkringsbolags Direktörsförening tillsatt kommitté (Malmö 1932).

Herlitz, Karl Georg, Svenska försäkringsföreningen 1875–1925: Minnesskrift [För-säkringsföreningen minnesskrift] (Stockholm 1925).

Hermansson, Albert, ”Försäkringsverksamheten och samhället”, Tiden 11–12 (1939).

Hultman, Knut, Om livförsäkringsteknik: En elementär lärobok med särskild hänsyn till svenska förhållanden (Stockholm 1940).

Höjer, Karl J. ”En medborgares sociala trygghet i dagens Sverige” i Om trygghet: Sju essäer om trygghet och otrygghet genom seklen: Minnesskrift utgiven vid Svenska livförsäkringsanstalten Tryggs 50-årsjubileum (Stockholm 1949).

Hur skall jag bli en god anskaffare: Framgångsrika ombud ger råd: Livförsäkrings-anstalten Folket (Stockholm 1941).

Husmoderns gyllene bok (Stockholm 1925). Instruktionskurs för ackvisitörer inom folkförsäkringen (Stockholm 1938). Jochnick, Adolf af, Svenska lifförsäkringsanstalten Trygg: 1899–1909: Minnesskrift

[Trygg minnesskrift] (Stockholm 1910). Kort instruktionskurs för ackvisitörer inom ”stor” livförsäkring: Utarbetad på upp-

drag av Svenska Livförsäkringsbolags Direktörsförening (Stockholm 1936). Lifförsäkrings-Aktiebolaget De förenades meddelanden till försäkringstagarne [De

Förenade meddelanden]. Lifförsäkrings-Aktiebolaget De Förenade 1901–1926 [De Förenade minnesskrift]

(Stockholm 1927). Livförsäkringsbolaget Framtiden - ömsesidigt - 1911–1935 [Framtiden minnes-

skrift] (Stockholm 1936). Meddelande från Folket: Organ för Försäkringsanstalten Folket Nylén, Einar, Kontakt och samarbete mellan folkförsäkringsinspektören och hans

ombud: På uppdrag av Svenska Försäkringsföreningen (Stockholm 1947). Om trygghet: Sju essäer om trygghet och otrygghet genom seklen: Minnesskrift

utgiven vid Svenska livförsäkringsanstalten Tryggs 50-årsjubileum [Trygg min-nesskrift] (Stockholm 1949).

Palme, Sven, Några ord om det ekonomiska värdet af människolifvet (Stockholm 1903).

Palme, Sven, Några ord om våra dagars lifförsäkringsväsende: Tre föreläsningar vid Stockholms handelshögskola hösten 1910 (Stockholm 1911).

Palme, Sven, Staten och försäkringsväsendet: Tre föreläsningar vid Försäkringsför-eningens utbildningskurser för försäkringstjänstemän mars 1917 (Stockholm 1917).

384

Palme, Sven, ”Kan en naturlig gräns uppdragas mellan den moderna statliga social-försäkringen och privatförsäkringen? Vad kan och bör privatförsäkringen göra för att skydda sitt rättmätiga arbetsfält?” Nordisk försäkringstidskrift (1922).

Palme, Sven, ”Några karakteristiska drag för livförsäkringens utveckling i Sverige under tiden efter sekelskiftet”, i Sex föreläsningsserier ingående i Svenska För-säkringsföreningens utbildningskurs 1927 (Stockholm 1928).

Palmstierna, Erik, Berättelse öfver förhandlingarna vid Kongressen för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm den 4, 5 och 6 oktober 1906. (Stockholm 1907).

Pensionsstyrelsens utvidgningsplaner: Böra statsmakterna medgiva att pensionssty-relsen i sin verksamhet ytterligare överskrider socialförsäkringens ram? Ge-mensamt remissvar av Svenska Lifförsäkringsbolags Direktörsförening och Svenska Försäkringsföreningens Sakkunnigenämnd (Stockholm 1928).

Rörande Thules ansökan om koncession å kollektiv tjänstepensionsförsäkring (Stockholm 1943).

Sex föreläsningsserier ingående i Svenska Försäkringsföreningens utbildningskurs 1927 (Stockholm 1928).

Sju föreläsningsserier ingående i Svenska försäkringsföreningens utbildningskurs 1931 (Stockholm 1932).

Sjöberg, Sven, Svenska lifförsäkringsanstalten Trygg 1899–1924: Kort återblick på anstaltens 25-åriga verksamhet [Trygg minnesskrift] (Stockholm 1925).

Sneidern, Sven von, Kort öfversikt af vårt lifförsäkringsväsende till allmänhetens tjänst (Stockholm 1905).

Stalson, J. Owen, Marketing Life Insurance: Its History in America (Cambridge 1942).

Tegendal, Oskar Edvin, Om övergången till den nya sjukkasseorganisationen (Lund 1932).

Tesdorpf, John, Svenska Livförsäkringsbolags Direktörsförening 1906–1931 [Direk-törsföreningen minnesskrift] (Stockholm 1931).

Tryggs veckoblad: Organ för Tryggs fältmän. Utredning om försäkringsverksamheten: Folket-Samarbetes yttrande (Stockholm

1945). Wilson, Arnold, & Hermann Levy, Industrial Assurance: An Historical and Critical

Study (London 1937). Wolman, Leo, ”The Beveridge Report”, Political Science Quarterly 58:1 (1943). Östlind, Josef, & B. E. Meurk, Den frivilliga allmänna pensionsförsäkringen:

Handbok utgiven av Josef Östlind och B. E. Meurk (Stockholm 1920).

Litteratur Alborn, Timothy, ”Senses of Belonging: The Politics of Working-Class Insurance in

Britain, 1880–1914”, The Journal of Modern History 73:3 (2001). Aléx, Peder, Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899–1939

(Stockholm 1994). Aléx, Peder, Konsumera rätt - ett svenskt ideal: Behov, hushållning och konsumtion

(Lund 2003). Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt

sågverkssamhälle 1880–1930 (Stockholm 2001). Andersson, Erik, Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Bengt Larsson (red.), Var-

dagslivets finansialisering (CFK-rapport 2016:1). Andersson, Jenny, Mellan tillväxt och trygghet: Idéer om produktiv socialpolitik i

socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden (Uppsala 2003).

385

Arts, Wil A., & John Gelissen, ”Models of the Welfare State”, The Oxford Hand-book of the Welfare State (2010).

Baker, Tom, & Jonathan Simon (red.), Embracing Risk: The Changing Culture of Insurance and Responsibility (Chicago 2002).

Baldwin, Peter, The Politics of Social Solidarity: Class Bases of the European Wel-fare State 1875–1975 (Cambridge 1990).

Bergander, Bengt, Försäkringsväsendet i Sverige 1814–1914 (Stockholm1967). Berg, Annika, Den gränslösa hälsan: Signe och Axel Höjer, folkhälsan och experti-

sen (Uppsala 2009). Berge, Anders, Medborgarrätt och egenansvar: De sociala försäkringarna i Sverige

1901–1935 (Lund 1995). Berge, Anders, ”The ’People’s Pensioner’ in Sweden 1914–1954 - on the Changing

Moral Content of a Social Category”, Scandinavian Journal of History 24:3 (1999).

Berggren, Henrik, Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme (Stockholm 2010).

Berggren, Henrik, & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och obero-ende i det moderna Sverige (Stockholm 2009).

Berggren, Håkan, & Göran B. Nilsson, Liberal socialpolitik 1853–1884: Två studier (Stockholm 1965).

Bridgen, Paul, ”A Straitjacket with Wriggle Room: The Beveridge Report, the Treasury and the Exchequer’s Pension Liability, 1942–59”, Twentieth Century British History 17:1 (2006).

Burchell, Graham, Colin Gordon & Peter Miller (red.), The Foucault Effect: Studies in Governmentality: With Two Lectures by and an Interview with Michel Fou-cault (Chicago 1991).

Bäcklund, Dan, & Kristina Lilja, ”Att förlita sig på barnen eller själv hantera för-sörjningsbehovet: Sparbeteenden inför ålderdomen under 1800- och tidigt 1900-tal”, Historisk tidskrift 129:2 (2009).

Bäcklund, Dan, & Kristina Lilja, ”Variation och förnyelse: Arbetarsparandet i Sve-rige 1870–1914”, Historisk tidskrift 134:4 (2014).

Çalışkan, Koray, & Michel Callon, ”Economization, part 2: A Research Programme for the Study of Markets”, Economy and Society 39:1 (2010).

Callon, Michel (red.), The laws of the markets (Oxford 1998). Callon, Michel, Yuval Millo, & Fabian Muniesa (red.), Market Devices (Oxford

2007). Carlsson, Karin, Den tillfälliga husmodern: Hemvårdarinnekåren i Sverige 1940–

1960 (Lund 2013). Chapman, Gretchen B., & Arthur S. Elstein, ”Valuing the Future Temporal Dis-

counting of Health and Money”, Medical Decision Making 15:4 (1995). Christiansen, Niels Finn (red.), The Nordic Model of Welfare: A Historical Reap-

praisal (Copenhagen 2006). Clark, Geoffrey, ”Embracing Fatality Through Life Insurance in Eighteenth-Century

England”, i Tom Baker & Jonathan Simon (red.), Embracing Risk: The Chang-ing Culture of Insurance and Responsibility (Chicago 2002).

Cochoy, Franck, ”Another Discipline for the Market Economy: Marketing as a Per-formative Knowledge and Know-How for Capitalism”, i Michel Callon (red.), The laws of the markets (Oxford 1998).

Cosgrave, James F (red.), The Sociology of Risk and Gambling Reader (London 2006).

386

Critchfield, T S, & S H Kollins, ”Temporal Discounting: Basic Research and the Analysis of Socially Important Behavior”, Journal of Applied Behavior Analysis 34:1 (2001).

Dean, Mitchell, Governmentality: Power and Rule in Modern Society (Calif 1999). Edebalk, Per Gunnar, ”Möllermodellen: Svensk socialförsäkring 1944–51”, Social-

vetenskaplig tidskrift 1 (1994). Edebalk, Per Gunnar, Välfärdsstaten träder fram: Svensk socialförsäkring 1884–

1955 (Lund 1996). Edebalk, Per Gunnar, ”Beveridgeplanen – en klassiker”, Socialvetenskaplig tidskrift

2 (1999). Edebalk, Per Gunnar, ”Folkpension och åldringsvård – om svensk socialpolitik

1903–1950”, Socialvetenskaplig tidskrift 2–3 (2003). Edebalk, Per Gunnar, Lars Harrysson, Ove Mallander & Jan Petersson (red.), 25 år i

täten: En vänbok till Per Gunnar Edebalk: Meddelanden från Socialhögskolan 2 (Lund 2003).

Edebalk, Per Gunnar & Lars Harrysson, ”Employers and Pension Reform in Sweden from War to War: One Piece Added to the Unresolved Controversy of the 1946 Swedish Pension Reform”, Working paper serien 4 (2010).

Edebalk, Per Gunnar, Gustav Möller och åldringarna (Lund 2011). Edebalk, Per Gunnar, ”1913 års pensionsförsäkring - den första allmänna socialför-

säkringen”, Socialvetenskaplig tidskrift 3–4 (2013A). Edebalk, Per Gunnar, ”William Beveridge och en storstilad plan”, i Hans Swärd, Per

Gunnar Edebalk, & Eskil Wadensjö (red.), Vägar till välfärd: Idéer, inspiratö-rer, kontroverser, perspektiv (Stockholm 2013B).

Edebalk, Per Gunnar, Hans Swärd & Eskil Wadensjö, ”Välfärd – idéer, inspiratörer, kontroverser, perspektiv”, i Hans Swärd, Per Gunnar Edebalk, & Eskil Waden-sjö (red.), Vägar till välfärd: Idéer, inspiratörer, kontroverser, perspektiv (Stockholm 2013).

Edling, Nils, Det fosterländska hemmet: Egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring sekelskiftet 1900 (Stockholm 1996).

Edling, Nils, ”The Primacy of Welfare Politics: Notes on the Language of the Swe-dish Social Democrats and Their Adversaries in the 1930s”, i Heidi Haggrén, Johanna Rainio-Niemi & Jussi Vauhkonen (red.), Multi-Layered Historicity of the Present: Approaches to Social Science History (Helsingfors 2013).

Edling, Nils, Jørn Henrik Petersen & Klaus Petersen, ”Social Policy Language in Denmark and Sweden”, i Daniel Béland & Klaus Petersen (red.), Analysing So-cial Policy Concepts and Language: Comparative and Transnational Perspec-tives (Bristol 2014).

Elmér, Åke, Folkpensioneringen i Sverige: Med särskild hänsyn till ålderspension-eringen (Lund 1960).

Emmenegger, Patrick, Jon Kvist, Paul Marx & Klaus Petersen, ”Three Worlds of Welfare Capitalism: The Making of a Classic”, Journal of European Social Pol-icy 25:1 (2015).

Englund, Karl, Arbetarförsäkringsfrågan i svensk politik 1884–1901 (Upp-sala 1976).

Englund, Karl, Försäkring och fusioner: Skandia, Skåne, Svea, Thule, Öresund: 1855–1980 (Stockholm 1982).

Englund, Karl, Skandiamän och andra försäkringsmän 1855–1970: Femtio biogra-fiska studier (Stockholm 1993).

Enskilt försäkringsväsen : Hur det vuxit fram, hur det övervakas: Beskrivet av För-säkringsinspektionen [Försäkringsinspektionen minnesskrift] (Stockholm 1954).

387

Eriksson, Liselotte, Life After Death: The Diffusion of Swedish Life Insurance – Dynamics of Financial and Social Modernization 1830–1950 (Umeå 2011).

Esping-Andersen, Gøsta, The Three Worlds of Welfare Capitalism (Cambridge 1990).

Ewald, François, ”Insurance and Risk”, i Graham Burchell, Colin Gordon & Peter Miller (red.), The Foucault Effect: Studies in Governmentality: With Two Lec-tures by and an Interview with Michel Foucault (Chicago 1991).

Eyerman, Ron, Andrew Jamison, & Emily Jamison Gromark, Sociala rörelser i en ny tid (Lund 2005).

Framtiden livförsäkringsaktiebolag: De Förenade - Framtiden - Victoria: Minnes-skrift [Framtiden minnesskrift] (Stockholm 1972).

Feldbæk, Ole, Anne Løkke, & Steen Leth Jeppesen, Drømmen om tryghed (Köpen-hamn 2007).

Florin, Christina, Elisabeth Elgán, & Gro Hagemann, ”Den självstyrande medborga-ren?” i Christina Florin, Elisabeth Elgán, & Gro Hagemann (red.), Den självsty-rande medborgaren?: Ny historia om rättvisa, demokrati och välfärd (Stock-holm 2007).

Folksams försäkringsutrednings betänkande (Stockholm 1962). Giddens, Anthony, ”Fate, Risk and Security”, i James F Cosgrave (red.), The Soci-

ology of Risk and Gambling Reader (London 2006). Goodwin, Jeff, & James M. Jasper (red.), The Social Movements Reader: Cases and

Concepts (Oxford 2009). Gosden, Peter Henry John Heather, Self-help: Voluntary Associations in the 19th

Century (London 1973). Granovetter, Mark, & Patrick McGuire, ”The Making of an Industry: Electricity in

the United States”, i Michel Callon (red.), The laws of the markets (Oxford 1998).

Grip, Gunvall, Vill du frihet eller tvång? Svensk försäkringspolitik 1935–1945 (Upp-sala 1987).

Grip, Gunvall, Från stor livförsäkring till folkförsäkring: En skrift med anledning av Folksam Livs verksamhet 1914–1994 (Stockholm 1994).

Hacker, Jacob S, The Divided Welfare State: The Battle Over Public and Private Social Benefits in the United States (Cambridge 2002).

Haggrén, Heidi, Johanna Rainio-Niemi & Jussi Vauhkonen (red.), Multi-Layered Historicity of the Present: Approaches to Social Science History (Helsingfors 2013).

Hallenberg, Mats & Magnus Linnarsson, ”Vem tar bäst hand om det allmänna? Politiska konflikter om privata och offentliga utförare 1720–1860”, Historisk Tidskrift 136:1 (2016).

Harris, José, William Beveridge: A Biography (Oxford 1977). Harrysson, Lars, Arbetsgivare och pensioner: Industriarbetsgivarna och tjänste-

pensioneringen i Sverige 1900–1948 (Lund 2000). Hedenborg, Susanna & Lars Kvarnström Det svenska samhället 1720–2010: Bön-

dernas och arbetarnas tid (Lund 2013). Hedin, Marika, Ett liberalt dilemma: Ernst Beckman, Emilia Broomé, G H von Koch

och den sociala frågan 1880–1930 (Eslöv 2002). Hedin, Marika, Urban Lundberg, Jens Rydström & Mattias Tydén, Staten som vän

eller fiende: Individ och samhälle i svenskt 1900-tal (Stockholm 2007). Heimer, Carol. A., ”Insuring More, Ensuring Less: The Costs and Benefits of Pri-

vate Regulation Through Insurance” i Tom Baker & Jonathan Simon (red.), Embracing Risk: The Changing Culture of Insurance and Responsibility (Chi-cago 2002).

388

Hennock, E. P. The Origin of the Welfare State in England and Germany, 1850–1914: Social Policies Compared (Cambridge 2007).

Hills, John, John Ditch, & Howard Glennerster, Beveridge and Social Security: An International Retrospective (Oxford 1994).

Hilson, Mary, Political Change and the Rise of Labour in Comparative Perspective: Britain and Sweden 1890–1920 (Lund 2006).

Hilson, Mary The Nordic Model: Scandinavia Since 1945 (London 2008). Hinnemo, Elin, Inför högsta instans: Samspelet mellan kvinnors handlingsutrymme

och rättslig reglering i Justitierevisionen 1760-1860 (Uppsala 2016). Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta: Studier i svensk folkhemspolitik (Stock-

holm 1989). Hirdman, Yvonne, Jenny Björkman, & Urban Lundberg, Sveriges historia: 1920–

1965 (Stockholm 2012). Historisk statistik för Sverige: Del. 1, Befolkning 1720–1967 (Örebro 1969). Holt, Daniel D, Leonard Green, & Joel Myerson, ”Is Discounting Impulsive? Evi-

dence from Temporal and Probability Discounting in Gambling and Non-gambling College Students”, Behavioural Processes 64:3 (2003).

Hort, Sven E. O. Social Policy and Welfare State in Sweden (Lund 1990). Husz, Orsi. Drömmars värde: Varuhus och lotteri i svensk konsumtionskultur 1897–

1939 (Hedemora 2004). Husz, Orsi, ”Människovärde på distans: Kunskap mellan ekonomi och idealitet i

brevskolornas reklam 1920-1970”, i Maria Wallenberg Bondesson, Orsi Husz, Janken Myrdal & Mattias Tydén (red.), Människans kunskap och kunskapen om människan: En gränslös historia (Lund 2012).

Husz, Orsi, ”Golden Everyday: Housewifely Consumerism and Domestication of Banks in 1960s Sweden” Le Mouvement Social 250:1 (2015A).

Husz, Orsi, ”From Wage Earners to Financial Consumers: Class and Financial So-cialisation in Sweden in the 1950s and 1960s”, Critique Internationale 69 (2015B).

Husz, Orsi, ”Att sälja kredit som pengar: Kreditkortets domesticering i 1960-talets Sverige”, i Erik Andersson, Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Bengt Lars-son (red.), Vardagslivets finansialisering (CFK-rapport 2016:1).

Husz, Orsi & Alf Sjöblom, ”Qualifying the insurance agent” (opublicerad artikel). Hwang, Sun-Joon, Folkrörelse eller affärsföretag: Den svenska konsumentkooperat-

ionen 1945–1990 (Stockholm 1995). Hägg, P. Göran T. An Institutional Analysis of Insurance Regulation: The Case of

Sweden (Lund 1998). Johansson, Peter, Fast i det förflutna: Institutioner och intressen i svensk sjukförsäk-

ringspolitik 1891–1931 (Lund 2003). Johansson, Ulla, Sparsamhetsfostran i 1900-talets obligatoriska svenska skolor

(Umeå 1988). Jones, Harriet, ”Beveridge’s Trojan Horse”, History Today 42:10 (1992). Kettunen, Pauli & Klaus Petersen, ”Introduction: Rethinking Welfare State Models”,

i Pauli Kettunen & Klaus Petersen (red.), Beyond Welfare State Models: Trans-national Historical Perspectives on Social Policy (Cheltenham 2011).

Klein, Jennifer, For All These Rights: Business, Labor, and the Shaping of Ameri-ca’s Public-Private Welfare State (Princeton 2006).

Korpi, Walter & Joakim Palme, ”The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries”, American Sociological Review 63:5 (1998).

Koselleck, Reinhart, & Joachim Retzlaff, Erfarenhet, tid och historia: Om historiska tiders semantik (Göteborg 2004).

389

Kraus, Jonas Larsson, Att odla ett samhälle: Råby räddningsinstitut och 1840-talets sociala ingenjörskonst (Uppsala 2009).

Kruse, Agneta, ”ATP-striden och det nya pensionssystemet – Varför kontrovers i det ena fallet och inte det andra?”, i Hans Swärd, Per Gunnar Edebalk, & Eskil Wa-densjö (red.), Vägar till välfärd: Idéer, inspiratörer, kontroverser, perspektiv (Stockholm 2013).

Larsson, Mats, Den reglerade marknaden: Svenskt försäkringsväsende 1850–1980 (Stockholm 1991).

Larsson, Mats, Mikael Lönnborg, & Sven-Erik Svärd, Den svenska försäkringsmo-dellens uppgång och fall (Stockholm 2005).

Lehtonen, Turo-Kimmo, ”Picturing How Life Insurance Matters”, Journal of Cul-tural Economy 7:3 (2014).

Lehtonen, Turo-Kimmo, & Jyri Liukko, ”Justifications for Commodified Security: The Promotion of Private Life Insurance in Finland 1945–90”, Acta Sociologica 53:4 (2010).

Lehtonen, Turo-Kimmo, & Jyri Liukko, ”The Forms and Limits of Insurance Soli-darity”, Journal of Business Ethics 103:1 (2011).

Leimgruber, Matthieu, Solidarity Without the State?: Business and the Shaping of the Swiss Welfare State, 1890–2000 (Cambridge 2008).

Leimgruber, Matthieu, ”The Historical Roots of a Diffusion Process: The Three-Pillar Doctrine and European Pension Debates (1972–1994)”, Global Social Policy 12:1 (2012).

Lindberg, Hanna, Mannen som objekt och problem: Heikki Waris och betydelsen av kön i vetenskaplig socialpolitik, ca 1930–1970 (Åbo 2014).

Lindbom, Tage, Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigare historia 1872–1900 (Stockholm 1938).

Lindeberg, Gösta, Den svenska sjukkasserörelsens historia (Lund 1949). Lindqvist, Rafael, Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati: Det svenska sjukförsäk-

ringssystemets utveckling 1900–1990 (Lund 1990). Liukko, Jyri, ”Insurance and solidarity: Reconfiguring the Division of Private and

Social Security” (opublicerad artikel). Lundberg, Filip, & Harry Molén, Utvecklingslinjer inom svensk livförsäkring: Min-

nesskrift med anledning av Svenska livförsäkringsbolags förenings 50-års jubi-leum [Direktörsföreningen minnesskrift] (Stockholm 1958).

Lowe, Rodney, ”A Prophet Dishonoured in his Own Country? The Rejection of Beveridge in Britain, 1945–1970”, i John Hills, John Ditch, & Howard Glenner-ster, Beveridge and Social Security: An International Retrospective (Oxford 1994).

Lowe, Rodney, The Welfare State in Britain since 1945 (Basingstoke 1999). Lundberg, Urban, Juvelen i kronan: Socialdemokraterna och den allmänna pension-

en (Stockholm 2003). Lundberg, Urban, ”Medborgare och investerare. Inledning” i Urban Lundberg (red.),

Mellan folkbildning och fondrådgivning: Nya perspektiv på pensionssystemet (Stockholm 2007).

Lundberg, Urban (red.), Mellan folkbildning och fondrådgivning: Nya perspektiv på pensionssystemet (Stockholm 2007).

Lundberg, Urban, & Klas Åmark, ”Social Rights and Social Security: The Swedish Welfare State, 1900–2000”, Scandinavian Journal of History 26 (2001).

Lundgren, Frans, Den isolerade medborgaren: Liberalt styre och uppkomsten av det sociala vid 1800-talets mitt (Hedemora 2003).

Lundin, Per & Niklas Stenlås, ”Technology, State Initiative and National Myths in Cold War Sweden: An Introduction” i Per Lundin, Niklas Stenlås & Johan

390

Gribbe (red.), Science for Welfare and Warfare: Technology and State Initiative in Cold War Sweden (Sagamore Beach 2010).

Lundquist, Lennart, Fattigvårdsfolket: Ett nätverk i den sociala frågan 1900–1920 (Lund 1997).

Lundqvist, Åsa, & Klaus Petersen (red.), In Experts We Trust: Knowledge, Politics and Bureaucracy in Nordic Welfare States (Odense 2010).

Lundqvist, Åsa & Klaus Petersen, ”Experts, Knowledge and the Nordic Welfare States. An Introduction”, i Åsa Lundqvist & Klaus Petersen (red.), In Experts We Trust: Knowledge, Politics and Bureaucracy in Nordic Welfare States (Odense 2010).

Lupton, Deborah, ”Risk and Governmentality” i James F Cosgrave (red.), The Soci-ology of Risk and Gambling Reader (London 2006).

Lönnborg, Mikael, Internationalisering av svenska försäkringsbolag: Drivkrafter, organisering och utveckling 1855–1913 (Uppsala 1999).

Lönnborg, Mikael, ”August Strindberg och försäkringsmarknaden”, NFT 4 (2012). Maheu, Louis (red.), Social Movements and Social Classes: The Future of Collective

Action (London 1995). McFall, Liz, ”The Disinterested Self”, Cultural Studies 21:4–5 (2007). Mcfall, Liz, ”The Agencement of Industrial Branch Life Insurance”, Journal of

Cultural Economy 2:1–2 (2009). McFall, Liz, ”Pragmatics and Politics”, Journal of Cultural Economy 3:2 (2010). McFall, Liz, ”A ‘Good, Average Man’: Calculation and the Limits of Statistics in

Enrolling Insurance Customers”, The Sociological Review 59:4 (2011). McFall, Liz, Devising Consumption: Cultural Economies of Insurance, Credit and

Spending (Oxon 2015). McFall, Liz, & Francis Dodsworth, ”Fabricating the Market: The Promotion of Life

Assurance in the Long Nineteenth-Century”, Journal of Historical Sociology 22:1 (2009).

Melucci, Alberto, ”The New Social Movements Revisited: Reflections on a Socio-logical Misunderstanding” i Louis Maheu (red.), Social Movements and Social Classes: The Future of Collective Action (London 1995).

Midré, Georges, Bot, bedring eller brød: Om bedømming og behandling av sosial nød fra reformasjonen til velferdsstaten (Oslo 1992).

Miller, Peter, & Nikolas S. Rose, Governing the Present: Administering Economic, Social and Personal Life (Cambridge 2008).

Morell, Mats & Susanna Hedenborg (red.), Sverige - en social och ekonomisk histo-ria (Lund 2006).

Morrah, Dermot, A History of Industrial Life Assurance (London 1955). Nationalencyklopedin (nätutgåva 2016). Nilsson, Roddy, Kontroll, makt och omsorg: Sociala problem och socialpolitik i

Sverige 1780-1940 (Lund 2003). Nilsson, Torbjörn, Hundra år av svensk politik (Malmö 2009). Norberg, Anders, Björn Asker, & Andreas Tjerneld, Tvåkammarriksdagen 1867–

1970: Ledamöter och valkretsar: Bd 1, Stockholms stad, Stockholms län, Upp-sala län, Södermanlands län, Västmanlands län (Stockholm 1988).

Nordisk familjebok: Konversationslexikon och realencyklopedi innehållende upplys-ningar och förklaringar om märkvärdiga namn, föremål och begrepp (Stock-holm 1876).

O’Malley, Pat, ”Imagining Insurance: Risk, Thrift and Life Insurance in Britain” i Tom Baker & Jonathan Simon (red.), Embracing Risk: The Changing Culture of Insurance and Responsibility (Chicago 2002).

391

Oakes, Guy, The Soul of the Salesman: The Moral Ethos of Personal Sales (Atlantic Highlands, N.J. 1990).

Ohlsson, Claes, ”Staten och kapitalet? Att göra människor finanskunniga i dagens samhälle”, i Erik Andersson, Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Bengt Lars-son (red.), Vardagslivets finansialisering (CFK-rapport 2016:1).

Petersen, Jørn Henrik, Klaus Petersen, & Niels Finn Christiansen, Dansk velfærdshi-storia. Bd 1, Frem mod socialhjælpsstaten: 1536–1898 (Odense 2010).

Petersen, Klaus, & Jørn Henrik Petersen, ”Confusion and Divergence: Origins and Meanings of the Term ’Welfare State’ in Germany and Britain, 1840–1940”, Journal of European Social Policy 23:1 (2013).

Petersson, Tom, ”Det svenska banksystemet 1820–2005” i Mats Morell & Susanna Hedenborg (red.), Sverige - en social och ekonomisk historia (Lund 2006).

Plymoth, Birgitta, Fostrande försörjning: Fattigvård, filantropi och genus i fabrik-staden Norrköping 1872–1914 (Stockholm 2002).

Porter, Theodore M, Trust in Numbers: The Pursuit of Objectivity in Science and Public Life (Princeton 1995).

Ransom, Roger L., & Richard Sutch, ”Tontine Insurance and the Armstrong Investi-gation: A Case of Stifled Innovation, 1868–1905”, Journal of Economic History 47:2 (1987).

Rein, Martin & Eskil Wadensjö (red.), Enterprise and the Welfare State (Chelten-ham 1997).

Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och omvandling under två sekel (Stockholm 2007).

Sjöblom, Alf, ”Kvinnan och livförsäkringen” (opublicerad artikel). Sjöblom, Alf, ”Försäkringsrörelsen och ATP” (opublicerad artikel). Slater, Don, & Fran Tonkiss, Market Society: Markets and Modern Social Theory

(Cambridge 2001). Steinmo, Sven, Kathleen Ann Thelen & Frank Longstreth (red.), Structuring Poli-

tics: Historical Institutionalism in Comparative Analysis (Cambridge 1992). Stenlås, Niklas, Den inre kretsen: Den svenska ekonomiska elitens inflytande över

partipolitik och opinionsbildning 1940–1949 (Lund 1998). Stone, Deborah, ”Beyond Moral Hazard: Insurance as Moral Opportunity”i Tom

Baker & Jonathan Simon (red.), Embracing Risk: The Changing Culture of In-surance and Responsibility (Chicago 2002).

Stråth, Bo (red.), Sveriges historia: 1830–1920 (Stockholm 2012). Swenson, Peter A, Capitalists Against Markets: The Making of Labor Markets and

Welfare States in the United States and Sweden (New York 2002). Swärd, Hans, Per Gunnar Edebalk, & Eskil Wadensjö (red.), Vägar till välfärd:

Idéer, inspiratörer, kontroverser, perspektiv (Stockholm 2013). Söderberg, Tom, Försäkringsväsendets historia i Sverige intill Karl Johanstiden

(Stockholm 1935). Thelen, Kathleen, & Sven Steinmo, ”Historical Institutionalism in Comparative

Politics”, i Sven Steinmo, Kathleen Ann Thelen & Frank Longstreth (red.), Structuring Politics: Historical Institutionalism in Comparative Analysis (Cam-bridge 1992).

Thörn, Håkan, Modernitet, sociologi och sociala rörelser (Göteborg 1997A). Thörn, Håkan, Rörelser i det moderna: Politik, modernitet och kollektiv identitet i

Europa 1789–1989 (Stockholm 1997B). Trosdahl, Kristian, Sosialiseringsspøkelset - bare et knirk i trappen? Debatten om

sosialisering og demokratisering av norsk forsikring 1915 – 1985 (Oslo 2007).

392

Westerberg, Rikard, ”Samhällsparasitens ynkliga anda? Debatten om begreppet understödstagaranda i svensk press 1930–1939”, opublicerad C-uppsats, Histo-riska institutionen Stockholms universitet (2015).

Wincott, Daniel, ”Reassessing the Social Foundations of Welfare (State) Regimes”, New Political Economy 6:3 (2001).

Zelizer, Viviana, Morals and Markets: The Development of Life Insurance in the United States (New York 1979).

Zelizer, Viviana, Pricing the Priceless Child: The Changing Social Value of Chil-dren (New York 1985).

Zelizer, Viviana, ”The Social Meaning of Money: ’Special Monies’”, American Journal of Sociology 95:2 (1989).

Åmark, Klas, Hundra år av välfärdspolitik: Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige (Umeå 2005).

Åmark, Klas, ”Trygghet och tvång: Två teman i aktuell nordisk välfärdsstatshisto-risk forskning”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia 91 (2004).

Östberg, Kjell, I takt med tiden: Olof Palme 1927–1969 (Stockholm 2008).