Till Paris

7/28/2019 Till Paris

1/127

1

TILL PARIS


2/127

2

I


3/127

3

SITUATIONEN SOM INLEDDE DET SOM skulle komma

att bli mitt levnadslopps verkliga klimax var i hgsta grad

besynnerlig. S smningom, i takt med att historien harblivit ldre, har jag kommit att betrakta det frsta mtet

frn ett betryggande avstnd och smle, rent av skratta fr

mig sjlv, men nr det hela utspelades var jag inte alls be-

lten med kvinnans uppfrande, rakt motsatt bedmdes det

vid tidpunkten hgst sjukligt, sanningen att sga ansg jag

det vara fullkomligt oacceptabelt och nr jag hade lmnat

hennes lgenhet hade jag varit utom mig av vrede. Det var

som sagt mnga r sedan mtet gde rum, och tiden kom-

mer av allt att dma heller inte rra sig i motsatt riktning,

mycket har intrffat i mitt liv sedan dess, men det r ndtill denna plats jag gng efter annan tervnder. Att vcka

den knsla som skvalade genom kroppen under de inten-

siva dagar d allting frndrades r inte alls svrt, tvr-

tom, hndelsefrloppet r skert bevarat, bde i tanke och,

som ni ser, skrift. Som s mnga gnger hade historien in-

letts med att ngon klev innanfr en port, i det hr fallet

var det en man och denne man var jag, det fll snblandat

regn och dropparna hade utanfr fortsatt att piska gatan

ren, men jag hade i detta gonblick stigit in under in-


4/127

4

nertakets plitliga skydd. Jag skakade av det mesta av denfukt som hade landat p rocken och i mitt hr, drefter

vecklade jag ihop det paraply som ntt och jmt hade hllit

mig torr. Det var brttom och rendet var viktigt. Jag

svngde mig upp fr trapporna, rultande och vldsamt,

struntade i hissen, fljde med vldiga kliv de trappsteg som

irrade sig upp till vning fyra. Nr jag hade ntt nskat

etage drog jag andan. Efter sekunders betnketid pressade

jag hger pekfinger mot ringklockan, lyssnade till hur to-

nen och dess eko terskallade genom den lgenhet jag up-

penbarligen inte fick komma in i. Ett nytt frsk. ter

samma eko. Ingen kom fr att ppna drren. Jag bultade i

stllet. Inledningsvis frsiktigt, sedan, nr tiden blev dy-

rare, tyngre. Till sist bankade jag s hrt att drrens gare

gav vika.

Mnniskan i drrppningen talade mycket otydligt. Jag

fick bemda mig fr att med hjlp av konturer av ord

komma fram till vad denne hade att sga, att han var svrt

sjuk och under inga villkor fick slppa in mig. Min bild av

den andre mannen var oskarp ven nr det kom till det vi-suella, jag kunde inte urskilja annat n tygstycken frn l-

genhetsgarens kldesplagg, men av rsten att dma var

han inte sjuk. Visst var stmman oklar, men jag kunde inte

frestlla mig att komman han bar p var allvarligare n

en ltt snuva. Jag tog till orda, mycket kraftfullt harklade

jag ur mig: Din syster vill tala med mig. ppna drren s

fr jag upplysa dig om varfr. Mannen, som vi frstr var

en systers broder, stod p sig, rsten var alltjmt sprd:

Det gr inte fr sig, hon r till p kpet inte hemma.


5/127

5

Efter de senaste orden kunde jag inte bedma om rstenvar tillgjort klen eller om brodern i sjlva verket inte var

frisk. Jag tog ett steg tillbaka. Retrtten var emellertid inte

mer n skenbar fr i en pltslig manver utvidgade jag den

lilla ppning mellan drr och vgg fr att kunna skuffa

brodern t sidan och strta in i lgenheten, som tidigare

klarlagts p jakt efter hans syster. Inte heller behvde jag

leta lnge, fr i vardagsrummet lg en kvinnokropp fullt

synligt undangmd under en hg tidningar. Brodern slet i

min rockrm, men eftersom den var vattendrnkt och

dessutom rtt s obehaglig med sitt strva tyg fick han

dligt fste och gav efter en kort stunds kamp, som mer fick

sgas vara formell, upp. Kvinnan p golvet fnissade tyst

under tidningarna, brodern stod vacklande bakom mig. Jag

visste inte hur jag skulle agera. Men, stapplade jag till

sist fram, du r ju hr! Varfr sade din broder att du inte

var det? Tidningshgen rrde p sig. Nej, sade en rst

frn golvet, att du ser mig betyder inte ndvndigtvis att

du ser mig. Det betyder att du tror att du ser mig. Du

mste frst, jag r inte hr. Jag funderade: Var r dud? Jag r ingenstans, men jag r allra minst hr. Allra

minst hr.

Svaret bekymrade mig, jag drog i rockrmen s att den

hamnade p plats och vankade ut mot trapphuset. Det var

ju det jag sade, ropade brodern efter mig, hon r inte

hr!


6/127

6

II


7/127

7

NSTA DAG FOR JAG INTE till mitt arbete. nd kunde

morgonen alls inte klandras fr den oplanerade frnvaron,

den hade sktts lika rutinartat som alltid. Frvisso hadejag lst morgontidningen lngre n normalt, inte bara

skyndat tvrsigenom sidorna i hopp om att innehllet p

ngot undermedvetet plan skulle fstas och utforma en

allmnbildning stadigare n den jag frfogade ver. Denna

dag hade jag frsts inte lst allt i tidningen, de flesta ar-

tiklar rusades frbi p samma vis som tidigare, men ef-

tersom kulturdelen drog till sig mitt intresse fll jag fr en

stund ut ur rytmen. Emellant nickade jag, nr jag inte fli-

nade eller tog mig fr pannan. Jag gnade igenom littera-

turkritiken om och om och drnst om igen. Slutligen komjag fram till att artikeln trots allt var vlskriven, dessutom

skulle ingen nd komma att besvra frstndet med att

komma ihg de ord som formade den, inte p lngre sikt,

jag borde lmna kvar dem i tidningen, tnkte jag, och inte

fylla tankarna med ytterligare information om romanen.

Romanen. Det hade kunnat vara vilken dag som helst, kon-

staterade jag samtidigt som tidningen veks ihop och kaffe-

koppen kvarlmnades i diskhon, vilken som helst, och vad

gllde morgonen var det ocks vilken som helst, ven om


8/127

8

visiten i badrummet blev en aning utdragen, jag stirrade engod stund i spegeln, vilket inte fljde slentrianens precisa

planering. Ngon spegelbild var jag inte ute efter (snarare

ngon med ett lika oengagerat ansiktsuttryck). Till sist p-

trffade jag en glimt av liv i mannens gon, spegelbilden

sg faktiskt road ut.

Jag lmnade hemmet i tid.

Det slutgiltiga steget togs inte i och med att jag undvek

att lgga mrke till det konstanta trafikmullret, ett frglst

ovsen, som jag en gng (och ganska trffskert) hade be-

skrivit det, inte heller att jag hlsade p ngra av station-

ens mnniskor, de jag trffade dagligen, men inte vid n-

gon tidpunkt annanstans n dr. Inte ens att jag fick sn

innanfr skorna nr jag stelbent undvek en sndriva inlt

sig p min framtid. Den utslagsgivande punkten upptck-

tes frst ngra sekunder efter jag hade klivit ombord p t-

get, satt mig till rtta, spanat bde framfr och bakom ver

de tomma stena och efter detta betraktat omgivningen.

Jag iakttog hur tget brjade frflyttas i fel riktning. Den

frsta impulsen var att storma mot ndbromsen, men jagngrade mig, orken fanns inte dr, dessutom fljde frnuf-

tet hand i hand och upplyste sakligt att det inte fanns an-

ledning till panik, jag kunde g av vid nsta station, det

skulle vara en smal sak, tget som frdades i den rtta

riktningen passerade ven dr och om jag hade tur skulle

jag kunna undvika att komma fr sent.

Men jag klev aldrig av vid nsta station.

Resan frlngdes, innerstad blev frort och glesbygd, in-

dustrilokaler vergick till skog och mark och efter litet mer


9/127

9

n en halv timme rymde den ena lantliga stationen efterden andra bort ur min syn. Tget fyllde snart en meditativ

funktion, jag blickade oavvnt ut mot omvrlden, sg sn-

fall, fnstrets tunna iskristallslager, trd och hus som blev

allt sllsyntare. Nr jag hade rest i fyrtiofem minuter

kunde jag inte se en skymt av annat n vidstrckt kust,

kerflt omgrdat av nedkylt vatten. Frden hade ntt sitt

ml.

Det krvdes inga strre insikter om ssongernas bety-

delse fr tgets passagerare fr att komma fram till att av-

stigningarna p denna station sannolikt kulminerade un-

der sommarmnaderna. Skylten var gammalmodig, kon-

struerad av tr, den vita frgen lossnade i flagor, ngot som

nog skulle ombesrjas till vren, stationsnamnet var skri-

vet med pensel i svart, schablonmlat. Inte mer n tv re-

senrer hade stigit av, den andre hade varit frutseende

nog att genast ta sig till det lilla stationshuset fr vrme,

det var obemannat, men luften var upphettad, i alla fall sg

det s ut frn utsidan. Jag hade grna sjunkit ihop p en

bnk i huset och drifrn tnkt ver mina illdd, men jagfrutsg en anstrngd atmosfr om kvinnan ocks strvade

att n insikt, kanhnda skulle det leda till kallprat. Jag

knde mig inte srskilt sllskaplig.

Naturen visslade nr jag tog de frsta kliven genom den

orrda snn. Stranden lg avskild, vgorna stretade oupp-

hrligt fr att lgga under sig nya omrden, men drog sig

ter, avvaktade nya anfall. Jag kom ihg hur jag hade rest

till stranden som barn, sg en pojke dyka, hur jag spurtade

ver rtterna fr att komma ner, bitterheten mot fuktiga


10/127

10

ftter som blev sandiga ftter som blev sandiga skor, myrori saftglas, bllera, glasskrvor i vattnet, sriga ben. Sedan

blev sommar till vinter, mn i rda baskrar som strvade

ver isen. De vandrade lngt, jag tappade bort dem. Jag

skakade p huvudet, vad hade tagit t mig? I verkligheten

sg jag alls inga rda baskermssor, den bjd egentligen

inte p ngra former av frgskiftning. Ett starkt obehag

fyllde mitt medvetande. Jag knep ihop gonen och sprrade

upp dem, jag gjorde s ngra gnger.

Efter det inledde jag en vandring lngs kustremsan. Nr

jag hade ntt slutet gick jag till brjan och nr jag hade

gjort det gick jag till slutet. Det var slitsamma steg, sanden

var kompakt, men lagom vattendrnkt fr att fstas p

mina skor, vdret var drutver p ett frfrligt dligt hu-

mr, klden bet tag i mitt ansikte, snn vrkte ner hrdare

nu n frut. Jag hll igng vandringen, fram och tillbaka,

fram och tillbaka.

Jag himlade med gonen t mitt ofrstnd, kikade p

klockan, tittade upp, kikade p klockan igen. Jag drog en

suck. S sent som nu kom jag att begripa under hur lngtid jag hade promenerat, att jag hade frflyttats fram och

tillbaka utefter stranden tio till femton gnger, att de

tidigare nyputsade lgskorna hade erhllit en brun nyans,

att byxbenen blivit srjiga. Vattenstndet var hgt arna

femtio meter ut i havet var s gott som dolda fr den som

inte hade kunskap om deras position, fr nrvarande hade

vattnet vertaget, strmmarna var av allt att dma fr

vilda fr islggning.


11/127

11

Jag andades djupt, tittade p klockan, drog sedan trjr-men ver den, jag satte mig p en gunga ngra meter nr-

mare riktigt fastland och svingade i svlig takt fram och

tillbaka.

*

Ngon satte sig fr att vagga p gungan bredvid. I ngra

sekunder stirrade vi i tysthet p varandra, jag med ett

frundrat uttryck i ansiktet, kvinnan med ett vnligt. Hon

undrade om jag hade tnkt p henne. Givetvis hade jag det.

Givetvis hade jag det! Jag svarade nd inte. Kvinnan

frklarade att hon hade sett mig p stationen tidigare p

morgonen, hon ville be om urskt. Men du kte aldrig till

ditt arbete. Det r inte likt dig. Urskten, svarade jag

reserverat, r mottagen och under betnkande. Och,

allvarligt talat, vad har du fr kunskap om vad som r likt

mig och inte? Kre Manfred. Var inte omedgrlig. Vi

knner inte ens varandra, varfr r du arg? Det var inte

min mening att gra mig omjlig, det bara blev s.Av ngon anledning verraskades jag inte av att hon

visste vad jag hette, jag visste ju allt om henne, varfr

skulle inte hon veta allt om mig? Det gjorde hon inte, kom

jag att frst, men nu nr hon nd satt bredvid knde jag

mig tvungen att frga om hon hade hunnit lsa tidningen,

och d srskilt min bedmning av romanen. Inte var det fr

att inleda en konversation jag frgade, mest fr att jag inte

hade haft ngot att tala om recensionen med (och vem pas-

sade bttre fr detta n hon?). Kvinnan sg frgande ut och


12/127

12

undrade vilken tidning jag menade, hon visste inte ens vaddet var fr bedmning jag talade om. Jag tittade minst lika

frvnat p henne, flinade sedan, pendlade sttvis av och

an med gungan, fastn det inte var min avsikt, jag undrade

pltsligt: Vad heter du? Det kanske r en ohyfsad frga,

men den r viktig. Jag trodde nmligen att jag frstod vem

du var, men du kan vara utsatt fr en frvxling.

Och visst hade jag tagit fel, hon underrttade mig om att

hennes namn var Laura, strckte fram handen och ut-

tryckte att hon ansg det vara trevligt att trffas. Jag brast

i skratt nr jag tog kvinnan i hand, tanken p grdagens

drpligheter och den kvinna som faktiskt p allvar hade

vntat mig var hysteriskt roande. Varfr har du fljt efter

mig? frgade jag, nu med mycket gladare humr. En vn

till mig r den du ska skylla p, sade hon allvarstyngt med

blicken riktad mot kusten. Du fick mig att minnas henne,

du kndes bekant p ngot vis, nr jag sg dig kliva om-

bord p fel tg, grubblande blicka ut genom tgfnstret, och

s havet, din promenad. Det lg ngot eftertnksamt ver

ditt beteende. Vad gjorde vnnen?Hon sade att det egentligen inte var ngot srskilt, vilket

snart visade sig stmma. Under en period valde vnnen att

tillbringa nstan all ledig tid sittandes p en bnk. Hon be-

traktade sm skeden i de frbipasserades liv, stadiet nr de

kom och gick, hon sg dem bara d, vad de stadkom under

tiden nr de inte gick frbi bnken intresserade henne fr-

sts, men bara till en brjan, med tiden antog hon att de

inte sysslade med annat n vntade p att tv gnger om

dagen passera hennes blickfng. Vid de stunder vnnen


13/127

13

inte satt p bnken anstrngde hon sig fr att rra sig imotsatt riktning, hon stllde in vckarklockan p sju i syfte

att kunna mta strmmen av trafikanter. Hon hoppades,

sade Laura, att p den andra sidan rka p ngot annat,

fr dit de andra frflyttade sig, dr hade hon varit, det

fanns inget dr.

Beskrivningen av vnnen fick mig inte att komma att

tnka p mannen jag ngra timmar tidigare mtte i spe-

geln. Jag r inte den du tror att jag r, sade jag frlget.

Vill du inte tala med mig? frgade hon. Frlt, sade jag,

det r inte alls vad jag menar. Situationen r bara s bi-

sarr, jag brukar inte samtala med frmlingar. Du ville det

igr. Ja, men d, sade jag tvekande, ja, jag frngick

mina metoder fr hur jag ska handla och fra mig. Fr en

stund var jag impulsiv.

Det var mycket riktigt som hon hade sagt att det inte var

likt mig att inte g till jobbet, ocks var det sant som jag

sjlv sade att jag inte hade fr vana att tala med frm-

mande mnniskor, i synnerhet inte kvinnor. Hela situat-

ionen var p vg att bli p tok fr orimlig fr att jag skullekunna behlla kontrollen, och den var frsts ndvndig att

inneha, s fort den mistes blev jag ngslig, och s fort han

var ngslig vergick jag till att bli sorgsen, och sorgsen ville

jag sjlvfallet inte vara. Hur banbrytande denna dialog n

var kunde jag frutse de desdigra konsekvenser som sam-

talet i frlngningen kunde innebra, jag var redan nu p

god vg att bli ngslig.

Jag reste mig, med handskarna sopade jag bort ngra

snkorn frn byxorna. Min avsikt var att tacka kvinnan fr


14/127

14

konversationen och eftert frlnga den promenad jag, ef-ter andrummet, stod i skuld tskilliga kliv, men till min

frfran gjorde hon detsamma, reste sig, och jag frvnades

av att hon rknade med att vi skulle vandra tillsammans.

Som hastigast klargjorde kvinnan att hon inte alls var ute

efter att distrahera, i tysthet skulle jag f promenera, allde-

les som frut. Ett mycket strategiskt drag, tnkte jag.

Laura menade emellertid att jag inte skulle besvras det

minsta av att hon fljde mig i spren. Jag grymtade till, be-

svrad, slaget var efter vad det verkade frlorat och jag

skulle bli manad att lta kvinnan flja med. I rask takt gick

jag mot strandkanten, kanske skulle hon ngra sig nr hon

fick veta hur lnga mina steg kunde vara? Hon smsprang

fr att hinna ifatt och nr hon hade kommit nstan nda

fram rttade hon sig utan strre svrigheter efter min takt.

Nr jag svajade med kroppen fokuserade kvinnan blick-

en, som fr att memorera varje detalj i min person. Sjlv

lade jag inte mrke till hur frfljaren besvrade sig fr att

rra sig diskret, tvrt om tyckte jag att de frtretliga stegen

i hasorna vllade strre obehag n den genomfrusna bls-ten, och ju mer jag tnkte p att hon andades bara ngon

meter bakom mig och att det skulle drja innan hon slutade

upp med oskicket, desto tjurigare blev jag. Att fantisera

som frut gick inte alls, visst frskte jag, fiskmsskrin,

molnfria dagar, sandslott, men vilken tndvtska jag n

nskade anvnda lyssnade jag inte till annat n ltet av en

irriterande sko som sttte ihop med sand och kort drefter

en ny sko som gjorde samma sak.


15/127

15

Ngra hundra meter in p promenaden avgjorde jag attden stumma vandringen absolut skulle g mot sitt slut,

tnkte svnga runt och frklara att kvinnan, anstrng-

ningarna till trots, inte lyckades med mer n att hindra

mig frn att tnka. En tillrckligt kort stund senare ng-

rade jag mig, frutsg de fljder en ensam vandring skulle

f, att jag i utbyte mot frflutna barndomsdagar skulle hra

den inre rsten beskylla mig fr att vara orttvis. Vid en

nrmare eftertanke var det faktiskt egendomligt att hon

skulle traska ttt efter mig och nnu underligare att kvin-

nan trodde att jag inte under ngra villkor tillt ngot sam-

tal. Naturligtvis fick hon tala.

Jag vnde mig p riktigt denna gng och knde mig god-

hjrtad. Nr jag upptckte att kvinnan inte var kldd efter

vderleken, tunna byxor, nnu tunnare jacka och en total

avsaknad av huvudbonad, blev jag mycket msint. I sjlva

verket var det en mktig prestation kvinnan stod fr, bara

genom att lta bli att uttrycka sitt missnje. Om hon inte

snabbt kom in i vrmen skulle hon kunna frfrysa svl

ron som nsa, ansiktet skimrade redan eldigt. En framtidafrkylning var i alla fall ofrnkomlig. Jag var som tidigare

frklarats inte den sllskapliga typen, men det innebar inte

att mitt hjrta var lika stelfruset som kvinnans ron, det

fanns andra vgar fram till vrmen n rstens och dessa

var jag bekant med. I stllet fr att bokstavligen gra tyd-

ligt att jag ville frbarma mig ver kvinnans frusna ansikte

drog jag upp trjrmen och stirrade en vertydlig sekund

p klockan. Drefter ryckte jag med huvudet fr visa att

gngturens fortsatta riktning.


16/127

16

*

Stationshuset var inte lika varmt som det hade sett ut frn

utsidan, det fungerade snarare som ett vindskydd, men

eftersom ett sdant var just vad som behvdes terfick

kvinnans ansikte efter en stund rtt frg. Hon sade inget,

karvade med en nagel mot vggen, lt ftterna flyttas i

cirkelformade rrelser, gspade. Jag knde mig obekvm

med tystnaden, ville frga hur hon knde sig, men mktade

inget annat n att titta i tidtabellerna efter tget som

skulle fra mig till arbetet. Jag granskade noga den

inglasade trafikinformationen, inte fr att det var

upplysningar som engagerade nmnvrt (ven om jag r

lagd en aning t det statistiska hllet) utan fr att jag helt

enkelt inte ville riskera att mta kvinnans blick, den som

flackade s vldigt att den med skerhet tckte alla

stationshusets skrymslen. Nu tittade hon ner i golvet,

nsta sekund kunde hon rikta blicken mot mina gon. Hur

blev det s hr? frgade jag mig. Varfr kunde jag inte baraha valt rtt tg?

Du kanske lider av dromomani? sade kvinnan, nstan

som frklaring p mina outsagda funderingar. Det r dr-

fr du inte vill sluta promenera, du kan inte, du mste fort-

stta, som om det vore en hgre mening med ditt liv att

inte slutfra vandringen. Som om vandringen p ngot plan

fungerade som din verkliga tillvaro. Vad yrar du om? S

hon berttade. Dromomani drabbade fr det mesta olyck-

liga mn. Utan vidare brjade de planlst promenera, allde-


17/127

17

les som jag. Orsaken r fr det mesta ett trauma av ngotslag, som ett brustet hjrta. Du har inte med att gra om

mitt hjrta r brustet! rt jag. Nu var jag mer n ngslig.

Jag kontrollerade omsorgsfullt nr tget mot staden skulle

anlnda. Tydligen skulle jag vara tvungen att sitta kvar i

stationshuset i ver femton minuter. Jag tittade igen fr

skerhets skull. Nu var jag snart nere i fjorton minuter.

Du kan inte ta det tget, sade kvinnan, vi kan inte

gra det. Jag har inte haft mod att sga det, men vi mste

fly, ngot frskrckligt r p vg att hnda. Vad sger

du? frgade jag s att hon frstod att jag var obeveklig.

Jag ker till mitt arbete. Jag varnar dig, du kan inte, fr

inte, det vore omjligt. En omjlighet! Du ska flja med

mig, du kommer att ngra det i hela ditt liv om du inte fl-

jer mig. Vart r du p vg? t motsatt riktning. Sjlv-

fallet! Jag skrattade avvaktande, betraktade kvinnan och

log. I mitt huvud viskade en rst som skerligen var min

mors: k, Manfred, du kan inte bara sitta inne. Jag ver-

vgde saken noga. Arbetsdagen var redan frlorad, att

skylla p sjukdom var inte vertygande om jag snubbladein p kontoret frst p eftermiddagen. Dessutom var

skorna orena, vilket omedelbart blev ett kolossalt stort be-

kymmer, jag verraskades sjlv av min ffnga, inte heller

den var lik mig att ha. Jag kontrollerade tidtabellen igen.

Vi r bara borta idag? frgade jag till slut. Imorgon r

jag hemma? Naturligtvis inte, vi tervnder aldrig. Men

din bror d? Vet han att du ska resa? frgade jag som om

jag p allvar bekymrade mig om den andre mannens vl,

vilket jag frsts inte gjorde, allt jag ville var att styra upp


18/127

18

resan, hlla den strukturerad, inom mina bestmda ramar.Inte n, men jag har skrivit ett brev, s nr han kommer

hem vet han. Du fljer med?

Mina invndningar om att vi inte ens knde varandra

blste hon enkelt bort, trots vindskyddet. Faktum var det

inte spelade ngon roll vilka protester jag frskte mig p,

alla var lika enkla fr henne att avfrda och utan att jag

visste ordet av det hrde jag mig sjlv skratta halvkvvt t

det frnuftsvidriga beslut jag just kom till att fatta. En rst

sade: Ja, vi reser vidare. Till min frfran upptckte jag

att den var min.

*

Nr tget anlnde till stationen var jag upprymd. Mitt

sinne gjorde sig fritt mot allt vad det frlitade sig p.

Eftersom jag nu avsiktligt valde att kliva ombord p ett tg

som skulle frflytta mig nnu lngre bort frn dr jag hade

min naturliga plats var min tillfrlitlighet fr alltid

frlorad. S fort jag ens tnkte p ordet irrationell fick jagpressa mig fr att inte flina. Mina planer var som ni frstr

f, men storslagna, ventyret var overblickbart och drfr

sagolikt, jag nrmade mig oknda platser och

frhoppningarna berusade mig, hindrade mitt sanna jag

frn att visa sig. Men inte hade jag trott att den

frmmande kvinna jag reste med just d skulle vlja att

lamsl sina knslor, frlgga dem p den station vi kom

allt lngre bort frn. Fr det var den bittra sanningen,

upproriskheten som tidigare hade varit det utmrkande av


19/127

19

kvinnans drag, om n bara fr de f minuter vi hade kntvarandra, hade kommit p avvgar.

I viss mn kunde jag knna att hennes karaktr hade

frndrats mer n bara ytligt, som om krafter inom henne

stred om att f hrska och att den mindre charmanta sidan

nu ftt segra i och med att den frsta, den verkligt

charmanta, redan hade vunnit all framgng, den stadkom

en resa bort frn det fasansfulla jag fortfarande inte visste

vad det bestod av. I utbyte mot det frvntade samtalet om

den nervpirrande framtid som inte gjorde annat n vntade

p vr ankomst blev jag sittande tittandes p baksidor av

tgsten. Frvisso upptckte jag omvxlande mnster i

vadderingen, bland annat en gnglig grvling, ett vildvuxet

trd och en obestmd figur med vldig strupe, men jag

hade all rtt att vara frustrerad. Laura blundade, som det

verkade tillfredsstlld bara ver att ha kommit ivg.

Enligt vad alla br inse hade jag kt tg tidigare, vagnar

som dessa (de var av ldre modell och skramlade) tog grna

upp mig under vilka dagar som helst. Jag var en van tgre-

senr, men sllan frdades jag andra strckor n den mel-lan tidningshuset och hemmet. Den var lagom betungande.

Vilka stationer som kunde vnta mig t andra hllet av lin-

jen hade jag aldrig frr varit i stnd att ta reda p. Jag tit-

tade ut genom fnstret igen, nu hade den skna nejderna

med vxtlighet, ppet vatten och frigjordhet blivit ngot

alldagligt. Laura talade inte ens med mig. Jag blev ngslig

igen.

Eftersom det fortfarande var tidigt p dagen, om allt

hade sktts som det skulle och borde hade jag tit lunch vid


20/127

20

den hr tiden, var det inte mnga som gjorde oss sllskap itget, men ngra f vgade trotsa den rdande vardags-

normen. Vagnens befolkning utgjordes av en gammal man

med pipskgg, hans uppenbarelse var fr mig en sinnebild

av idyll, min gissning var att han kom frn skrgrden. En

man i min lder satt ngra rader bort, han snarkade mjukt.

Tv ldre damer visade sig ibland lngst bort, de pratade

inte med varandra. Vi bildade p det hela taget en tystlten

och ointressant flock. ventyret, som hade roterat i mig

som en obegriplig tanke, svalnade av.

Jag frgade till sist vart vi var p vg. Till Paris, sva-

rade hon. Jag undrade varfr och fick veta att det var i

Frankrike vandringssjukan p artonhundratalet frst upp-

kom. De olyckliga mnnen hade vllat mycket huvudbry fr

landets lkare, de kunde inte fr sitt liv frst i vilket syfte

mnnen var drivna till att vandra. De borde ha upptckt

ett botemedel vid det hr laget, utvecklade hon.

Vi visste bda att jag inte ville bli terstlld, inte ens var

jag sker p om jag led av komman, jag snarare njt av

promenaderna och deras vlgrande inverkan p min sjl.ventyret blev emellertid inte mindre ansenligt av att jag

fick veta att det hade ett ml, ven om det fr en stund

hade varit overblickbart hade det i mina uppriktigaste

tankar inte funnits ngon annan valmjlighet n att fara

vidare med tget i ngra timmar och sedan vnda hemt

och dagen drp ltsas som ingenting. Men nu. Paris.

Sjlvklart var det dit vi var p vg! Nu skulle jag botas,

tnkte jag, och det en gng fr alla.


21/127

21

ter var jag upprymd, men frdmlet och de hastigt vx-lade orden verkade inte ha pverkat hennes intresse av

mig. Vad knde hon till om Manfred Skarpe? Det slog mig

att hon visste mitt namn. I flera minuter frskte jag erinra

mig om vi vid vrt sregna mte hade presenterat oss fr

varandra, men kunde inte fastsl ngot. Det hade skert

varit p det viset, en annan anledning till varfr hon visste

vad jag hette kunde jag inte komma p. Mitt ovanliga

namn hade mynnat ut i att hon fann min adress och p s

stt ocks min tgstation. S hade det gtt till, frstod jag.

Ngot intresse av mig mste hon d ha haft, annars skulle

hon inte ha skt mig fr att be om urskt.

I tgvagnen fortsatte hon dessvrre att sova. Min tanke

var att det inte var av snorkig sjlvskerhet Laura bortsg

frn att jag var uttrkad, utan att hon var fr upptagen

med sin egen frvirring. Men att pst att jag var verdri-

vet besviken vore att uppfrstora hndelsen. I sllskap med

Laura fungerade nmligen hennes ointresse som en fr-

strkning av den myt hon som frmling uppfrde runt sig.

Frgorna tornade upp likt en storm, en vildsint och intehelt oangenm sdan. Vad kunde det frfrliga vara? und-

rade jag. Var hon sjuk? Var ngon ute efter henne? Hade

ngon onskad dykt upp i hennes liv? Var jag ocks i fara?

Hon hade sitt hem i en lgenhet som lg dr den andra

kvinnan enligt mina anteckningar var tnkt att bo, det

visste jag skert, och hon levde dr tillsammans med en

man som kallade sig hennes bror. Hon skylde kroppen un-

der tidningar och pstod att hon inte var nrvarande. Hon


22/127

22

ville be om urskt. Jag r ingenstans, hade hon sagt,men jag r allra minst hr.

Jag stirrade ut, snn rrde sig i en virvel genom luften, vi

kom nrmare en stad, det fria landskapet vergick till be-

byggelse, en bit bort fick jag syn p ngra skolbarn som

kastade snboll, jag smlog. Vi kom in i en tunnel och i

fnstret reflekterades Lauras ansikte, vi bytte gonkast

med varandra.

*

Tget stannade och vagnen tmdes. Under timmarna som

passerade mellan det att jag sg Laura speglas i fnstret

och tgets avstannande hll vi oss sansade. Vi rknade

bda med att det endast var frgan om ett kortvarigt stopp

och att resan om en stund skulle frlngas. Tlmodigt in-

vntade vi ett rullande i rtt riktning, fortfarande utan att

vxla ord.

I efterhand har jag frgat mig varfr vi inte talade med

varandra? Varfr talade hon inte med mig? Jag hrde pden tiden inte till de mngordigas skara och verlt i all-

mnhet grna initiativet t den jag fr tillfllet umgicks

med. Om denne saknade talfrmga uteblev alla former av

resonemang. Litet senare under dagen skulle vi komma att

konversera, ett ftal timmar nrmare det klockslag i vilket

jag i nulget befinner mig och nedtecknar berttelsen, men

hur skulle jag kunnat veta det? Nr vi for ver jrnvgs-

spren knde jag mig vilseledd av den kvinna som utgav

sig frn att vara lidelsefull och pratsam, det vill sga: inte


23/127

23

som jag, men i verkligheten bara var svrmodig och tystl-ten.

En slank man med uniform frvnades av att se oss, han

studsade till en aning nr han uppfattade att alla passage-

rare inte hade klivit av. Varfr satt vi kvar? Han bar en

svart magvska i lder och i mina minnesbilder ocks mu-

stasch, en ttvuxen sdan, gulbrun, men det innebr inte

per automatik att han i sjlva verket bar mustasch (hans

verlpp kunde lika grna ha varit sltrakad), men vi fr-

utstter nd att hans skggvxt var prktig. Mannens

rende var att ska efter kvarglmda freml och trafikan-

ter. Hr mste ni g av, frklarade han, lngre n s hr

rcker inte era biljetter. Fr mig var det en grov missrk-

ning, min enfald hade inbillat mig att den normala biljetten

var tillrcklig fr resan till Frankrike. Med hnderna hind-

rade jag mitt ansikte frn att strta in i tgstet framfr.

Frden kunde visst fortstta, berttade den mustasch-

prydde mannen som fr att muntra upp, bara inte nu. Min

besvikelse mildrades inte. Vi meddelades att biljetter till

andra tglinjer inhandlades i stationshuset, beklagligtvishade de fr nrvarande stngt, men om ngra timmar

skulle de ppna fr att ta emot eftermiddagsrusningen. Vi

klev av. Frn ett sittbrde bevittnade vi hur de andra tgen

kom och gick framfr oss.

Nr stationshuset hade ppnat frstod vi att frden var

menad att bli tilltrasslad. Det gick ingen direkt linje till

Paris, vi skulle vara franledda att frdas till en jrnvgs-

knut, som lg ett tiotal mil bort, och drifrn erstta vrt

tg med ett som hade fr avsikt att ta oss till landets syd-


24/127

24

ligaste delar, vl dr vntade en frja, efter det ett nytt tg.Till jrnvgsknuten kunde vi ka frst nsta morgon.

Genast blev Laura talfr. Hon berttade om sin vn som

utan tvivel hade uppfattat saken som en sammansvrjning,

att ngon ville oss illa, frvgrade en fortsatt flykt. Nick-

ande instmde jag, fr vad fanns att gra, vad fanns att

sga? Jag granskande vr packning, jag hade med mig en

svart vska proppfull med lsa papper och pennor, hon en

tygpse. Vi var inte rustade fr en resa till Frankrike, vi

var inte ens rustade fr en natt p annan ort. Det berrde

inte min reskamrat, hon var p nytt sorgls och bad om

mitt verseende fr hennes tidigare s ofrskmda uppf-

rande. Hon frstod inte vad som hade tagit t henne, sade

hon, men hon var lttad att jag hade hllit henne sllskap

och inte begett mig hem, ett frnflle frn min sida hade

raserat allt, hon hade blivit mycket olycklig.

I en karta i stationshuset kom vi underfund med att av-

stndet till nrmaste hotell var verkomligt. Inte mer n

ett par kilometer bort i vstlig riktning kunde vi bo och ef-

tersom det ocks var bygdens enda hotell var valmjlighet-erna f. P kartan var vgen dit oproblematisk, s snart vi

ndde landsvgen kunde vi flja den i en och en halv kilo-

meter. Ett tiotal meter bakom en mindre dalsnka p hger

sida skulle vi vnda in p en stig, en gngtur p hundra

meter var sedan vad som terstod innan vi var tnkta att

komma fram till hotellet. Vad vi inte hade tagit med i be-

rkningen var att minusgraderna var tskilliga, att blsten

var stridslysten och att snfallet gjorde den sllskap. Tv


25/127

25

kilometer i det vdret kom att vara ett ohyggligt vidstrcktavstnd.

Vi ndde landsvgen frhllandevis snabbt. Eftersom

snn hade vallats upp mot sidorna var vgen s trng att

mer n tv mtande bilar svrligen rymdes. S fort ett mo-

toriskt sorl hrdes t ngot hll vrkte vi oss ner i snn fr

att stta livet i skerhet. Drutver var himlen mrk, i det

hr landet vid den hr rstiden var solljus ngot exception-

ellt (ett samtalsmne som kunde uppfylla mnga obekvma

konversationer). Ngon gatubelysning frekom inte, vi fick

lgga vgens krkar och stigningar p minnet nr de av de

frbipasserande bilarnas strlkastare lystes upp. Och det

var kyligt. Sn fastnade i och runt mina gon, jag kisade

och frbannade klimatet, kom drefter fram till klimatet

hade litet med mrker att gra och frbannade efter det

jordens axel och sedermera ocks landets placering p jord-

klotet.

Konstigt nog har jag inget minne av att promenaden var

srskilt betungande, som jag kommer ihg saken var Laura

munter och detsamma gllde nog ocks fr mig. Det rtnkbart att minnet sviker ven p denna punkt, min hud

hade ett fasligt sj att verleva anstormningen, och det r

mjligt att de vackra hgkomsterna endast var en fljd av

det korta och behagfulla samtal promenaden ledde till. Nr

vi fr femte gngen huvudstupa hade kastat oss in i en

snvall skrattade Laura hjrtligt. Hur mr du? frgade

hon nr hon upptckte min stela min. Alldeles frtrff-

ligt, svarade jag syrligt, mina skor r frstrda, jag har

inget ombyte och heller ingen aning om var jag befinner


26/127

26

mig. Vad jag dremot har r ett arbete som kommer att av-skeda mig. Och jag fryser, nmnde jag det?

Just d vrlade ngon genom den tta luften, det var

varken Laura eller jag och vi vred omedelbart vra huvu-

den mot snvallen femtio meter lngre fram. Den frbipas-

serande bilen hade stannat vid vgrenen, ut klev en robust

man. Han var frargad, htte en aning med nven (p lg

hjd som fr att klargra vad han i sjlva verket menade)

(men inte vgade ge prov p). Uppenbarligen hade vi ut-

gjort en trafikfara, men nr vi nrmade oss och blev tydli-

gare fr honom flinade mannen. Nr vi kom fram bad han

oss om att ha verseende med det lilla utbrottet, det var en

oavsiktlig spontanitet som lg bakom, sade han, stundtals

hade han problem med att hlla humret i schack. Vi upp-

lystes om att vi hade rest med samma tg.

Mannen presenterade sig som Ture Hedman. Med grova

nvar skakade han vra hnder, stadigt och bestmt. Han

erbjd oss skjuts.

Att vara ute i det hr vdret r inte nyttigt, vet ni,

sade mannen nr vi hade satt oss i bilen och i vrme-flktarnas bris tinades upp. Det r lngt till hotellet. Och

s kan ni bli verkrda.

Ture var inte bosatt ute i skrgrden, som jag hade an-

tagit, utan sktte sin tillvaro i en frort till huvudstaden.

Pipskgget och den idylliska uppsynen var emellertid in-

takt. Han var frsljare till yrket, slde specialutformade

kksstolar. Under bilresan framkom att han skulle stanna

en vecka p orten fr att med hotellet som vilolger kra

omkring i regionen och frska f stolarna slda. Han sade


27/127

27

att vi nsta morgon kunde f ka med honom till stationen,frutsatt att vi fljde hans timplan.

Jag, som satt p det frmre passagerarstet, blev om-

bedd att sl upp handskfacket fr att ta ut en varukatalog.

Nu hade jag en utmrkt mjlighet att kontrollera mtt,

virke och kulr p kksstolarna. Laura, som satt bakom

Ture, utnyttjade sin framsynt valda position och lt mig

fra smpratet framt. Jo, sade jag hvligt och nickade,

det hr ser ut att vara fina stolar.

Bilradion var skrnig, ibland blev det svrt att hra vad

mannen sade, men i utbyte mot att snka volymen verrs-

tade han den med angelgenheter som stolarnas giriga pro-

ducenter, vxthuseffekten (vilket kom ovntat fr mig, det

skilde sig frn min bild av honom som sjbuse) och hustrun

som uttryckte sitt missnje ver alla hans dagar p resande

fot.

Hotellet lg vid jrnvgsspret. Parkeringen utanfr var

tom. Mnniskorna p husets insida var inte fler n bilarna

vid dess utsida. I en knapp minut vntade vi i receptionen

p att bli betjnta. Till sist ankom en ldre kvinna medskruvlockar i hret och psar under gonen. Hon var kldd

i morgonrock, vi var de enda gsterna och av allt att dma

hade hon inte vntat sig ngra. Det var inte mjligt att be-

tala annat n kontant, frklarade hon nr vi ville boka

rum, apparaten var ur gngorna. Den ende av mig och

Laura med kontanta medel var jag. Mina pengar rckte

inte fr mer n en natt i ett dubbelrum, men lngre n s

hade vi heller inte fr avsikt att stanna. En trappa upp

skulle vi sova, p den enda vervningen.


28/127

28

Rummet var slitet, damen i receptionen hade frvissodammsugit golvet, vilket var ett mindre gldjemne, men

strre besvr n s hade hon inte gjort sig. Anarki rdde.

Tapeterna gick i smaragdgrnt, frgtonen varierade fr var

i rummet man betraktade vggen, handfatet var flottigt,

lampskrmarna som i ett tidigare liv mste ha varit

mjlkvita sg i oupplyst tappning helt beiga ut, de luktade

rk. r det fortfarande Paris som r mlet? frgade jag

samtidigt som vi srade p sngarna s att de hamnade i

varsin nda av rummet. Rnnandet var ver fr idag, men

jag kunde nd inte, som kanske har framkommit, tnka

klart. Jag kunde inte tnka klart!

*

Den natten hade jag svrt att sova, jag tnkte p min l-

genhet, p mitt arbete, alla platser dr jag inte var. Jag

tnkte p grdagen. Om det inte hade varit fr boken frla-

get hade snt mig, den anlnde i ett paket som var fr stort

fr att komma genom mitt brevinkast (och som jag fljakt-ligen fick hmta ut p nrmaste poststation), hade dagens

eskapader aldrig blivit av. Fortfarande var jag inte sker

p om hndelsefrloppet var ngot positivt, till min frdel,

bara att sjlva frfarandet var hgst besynnerligt.

P den tiden mottog jag d och d bcker, frfattade en

och annan recension och titt som ttt blev ngra av dem

publicerade i tidningen. Jag fredrog icke desto mindre de

gnger mina texter inte blev utgivna i tryck, pengarna

infann sig i alla fall och jag behvde varken skmmas eller


29/127

29

st till svars. Min anstllning p redaktionen var inte mern en halvtidstjnst, men jag skrev nd en del hemifrn.

Vid sidan av kritiken plitade jag samman sm obetydliga

notiser som f lste, ett antal gnger hade jag ocks ltits

gra intervjuer, men det skedde bara vid de tillfllen de

sakkunnigaste p redaktionen hade varit s strngt

upptagna att jag blev tillfrgad. Skrivandet erbjd inte

mycket pengar, men andra sidan var mina materiella

ansprk inte srskilt ansenliga. Summorna var tillrckliga

fr min verlevnad.

Dagen innan hade jag suttit nedsjunken i soffan med ett

tomt glas med rtt vin p botten. Inte lngre var jag bedr-

vad ver att hon hade lmnat mig, jag kunde inte frm

tankarna att rra sig mot en s logisk riktning. Nu var det

inte lngre hromdagen hon flyttade ut, utan fr mer n en

vecka sedan, men jag mdde fortfarande elndigt, jag var

snudd p sjlvmordsbengen. Visst hade jag mig sjlv att

skylla, apati, sjlvskerhet, allmn ovilja till allting, men

droppen som hade ftt bgaren att rinna ver vara inte jag

beslt att inte kpa mjlk (fastn den var slut), heller inteatt dunsen av min morgontidning vckte henne klockan

fyra varje morgon och inte ens de kastade tebladen som

landade utanfr soptunnan var att skylla. Jag tittade p

boken som lg framfr mig, det mrkrda omslaget med

bruna och svarta volanger. Romanen. Fr ngra veckor se-

dan hade den anlnt, jag hade trott att det var vilken bok

som helst, en bedmning i mngden. Det var den roman

som gjorde slut p frhllandet. Jag hade knt att det var

som att komma hem, att frfattarens ord hrstammade


30/127

30

frn ett land jag, utan att veta det, hade frts bort frn.Detta hade kvinnan som lmnade mig ftt veta, liksom al-

lehanda citat och emellant hela kapitel. Recensionen

sammanstllde jag i samma veva hon packade ihop sina

klder, jag var som frlamad, vad som hnde runtomkring

blev betydelselst, allt som rknades var att min del av

uppdraget fullbordades. Nr texten var avlmnad var hon

borta. S fort jag frstod vad jag hade gjort fll jag till mar-

ken, jag lyckades efter ngra timmar n spritskpet och

gick drefter frlorad i en alkoholpverkad och mycket ef-

tertraktad dimma.

Redaktren hade ringt och undrat var jag var och nr

svaret blev s lngt ifrn sansat att hon frstod hur illa

dran jag var frskte hon tillrttavisa mig, frm min

kropp att resas och mitt sinne att vckas. Det var den enda

rst jag hrde den veckan, jag varken gick ut eller ringde

ngra bekanta, redaktren var den frste att kontakta mig

och efter hennes uppmanande till tillfriskning hade jag

dragit ut telefonen ur jacket. Ingen mat kpte jag, jag t

nd inte. Inte ens fnstret blev ppnat. Grnsen mellanvaken tid och smn var mycket svrbestmd. I bakgrunden

lt jag Franz Liszts pianokonserter spelas om och om (min

stora drm p den tiden var att bli konsertpianist, men

frmgan motsvarade inte nskan i styrka, dessutom var

fingrarna fr kraftiga och taktknslan sllsynt oknslig),

sedan Mahler, Rachmaninov och slutligen till och med

Schnberg. De dramatiska stegringarna hade upprivande

effekt p mig, vilket ocks gllde fr de finstmda partier

dr pianot stal all uppmrksamhet. Upplevelsen toppades


31/127

31

med rikliga mngder alkohol. Allt jag ville var att gra nermig s totalt att ett antal av mina minnesstycken utplna-

des.

Till sist hade jag vaknat ur halvsmnen. Jag var nedsla-

gen, frdrvad, men vid medvetande. Mitt behov av att tala

med ngon hade aldrig varit strre. Jag fick en pltslig lust

var att sl upp telefonboken och ringa upp vartenda num-

mer jag kunde finna, prata med mnniskorna jag medvetet

hade glmt bort och ven med sdana som sjlva ville

glmma bort mig, men nr jag reste mig fr att underska

registret av vnner (som i rlighetens namn sllan frekom

i min vardag som annat n just namn i telefonboken) fast-

nade blicken p romanen. En kall kre lpte lngs min

rygg, vad jag skulle ta mig fr kom att vara uppenbart. S

tjusig den var i sin ensamhet. S tyst. Jag var alltjmt be-

rusad, annars hade jag aldrig ftt fr mig att leta reda p

frfattaren, se hur hon sg ut, frst vem hon var, jag ville

tala om fr henne hur mitt liv hade fallerat nda sedan hon

introducerades fr mig. Det r ltt att frestlla sig att det

var fr att f en intervju eller ngra kompletterande kom-mentarer jag gav mig ut, men sanningen var att inget pro-

fessionellt uppst fanns. Jag ville bara trffa henne.


32/127

32

III


33/127

33

NOG R DET SANT, SOM Pascal pstod, att alla

mnniskors olyckor hrrr ur det enda faktum att hon r

ofrmgen att sitta stilla p sitt rum. Han borde ha lagt tillatt ocks lyckan hrrr ur samma faktum. Men nr jag

lmnade hotellrummet bakom mig kunde jag inte begripa

vad som var vad, det drja lnge innan jag kom fram till

det. Fljande intrffade: Laura sov fortfarande nr jag slog

upp gonen. Jag slank ljudlst upp ur sngen, kldde p

mig och smg efter att ha ppnat och slutit till drren ner

fr trappan fr att inta frukost. Dagens tidning, min

tidning, gick att kpa alldeles invid receptionen i en rd och

obemannad stlstllning.

I den folktomma hotellmatsalen var maten uppdukad,tallrikar stod staplade p hg bredvid bestick, bageri- och

mejeriprodukter. Min hunger var obefintlig, och ven om

jag hade haft en sdan skulle de flottiga underlggen ha

sett till att begrnsa den. Jag satte mig ned vid ett fnster,

utomhus var det becksvart, ett tag frskte jag urskilja om

Tures bil fortfarande stod parkerad, men det var omjligt

att avgra, s jag antog att han nnu inte vaknat. Det

avlpte som s att jag brjade lsa. Jag var frsts trtt,

tankarna hade varit fr vldsamma, det hade gtt ut ver


34/127

34

smnen. Min avsikt var som vanligt att gna igenomsidorna, men i frbifarten hejdades jag. Blicken fstes p

portrttfotot lngt nere till hger p frstasidan. Jag blev

uppskakad, slets upp frn min lugna lsande hllning.

Osker frskte jag finna ngon logisk skrpa bakom

upptckten. Jag satte mig ner, lste p nytt. Frstasidans

sammanfattande rader ledde mig till kulturredaktrens

inledande krnika (dr jag upptckte att mitt eget namn

frekom, jag hade hyllat romanen, liksom mina kollegor,

tydligen var jag inte ensam om att se det stora i de

bokstavskombinationer Sofia Bjrk s omsorgsfullt hade

valt ut), den ledde mig i sin tur till sjlva nyheten.

Artiklarna var inte enorma, angelgnare freteelser hade

blivit ett med vrlden under timmarna jag hade varit

frnvarande, men de var samtidigt tillrckligt stora fr att

de skulle tillhra de viktiga hndelser som tidningen frn

den frlpta dagen hade valt att lyfta fram.

Sofia Bjrk var dd. Bokfrlaget som bara dagen drin-

nan publicerade kvinnans debutroman hade i ett press-

meddelande gtt ut med att frfattaren hastigt hade avli-dit, p vilket stt framkom emellertid inte, det var mjligen

av underordnad betydelse. Omstndigheterna var allts s

olyckliga att bortgngen infll samma dag som verket of-

fentliggjordes. Tidningen, min tidning, hade utifrn den in-

formationen satt samman en knapphndig nekrolog, sagan

om kvinnan som inte lngre fanns. Den baserades till

strre delar p den text som skrevs redan innan hon hade

avlidit, biografin som bifogades till romanen, den jag redan

hade mottagit och lst.


35/127

35

ven om jag har psttt att jag inte hade ngon kunskapom henne visste jag samtidigt allting, beroende p vad som

menas med kunskap. Fr mig frblev hon en frmling. Det

r inte min mening att frvirra, hur hon sg ut, vem hon

var, vad hon tnkte p, sdant hade fortsatt att vara

oklart, fastn jag hade lagt all mjlig fakta som bokfrlaget

hade snt mig p minnet. Eftersom hennes bakgrund skilde

sig frn den gngse frfattarnormen, om n inte ur ett hi-

storiskt perspektiv, hade frlaget naturligtvis tryckt litet

mer n vanligt p att jag innan lsningen skulle ha bildat

mig en uppfattning om romanen som ngot utomordentligt.

S hade inte skett, jag hade mest flinat t det verambi-

tisa frsk att omkullkasta min neutrala hllning, t s-

dant pverkades jag ej. Nr jag hade lst romanen var min

neutrala hllning en del av ngot som tillhrde ngon an-

nan, biografin fick finna sig i att bli genomlst, reciterad,

avskriven. Det stod ingenting, men samtidigt allting. Frlt

mig n en gng fr min otydlighet, det r inte alls min me-

ning, jag vill bara ppeka att de fakta som snart fljer i tex-

ten egentligen inte sade mig ngonting om vem Sofia Bjrkvar. Visserligen skapar informationen ett intresse, en ns-

kan efter mer, men vem hon i sanning var avsljades inte.

Biografin talar inte om mer n att hon var. Jag hade varit

frstummad, frgat mig varfr (efter varje punkt i biogra-

fin, flera r av komprimerat liv, hade jag frgat mig varfr?

Varfr? Varfr?). Det jag fick lra mig var frtretligt

knapphndigt, ytligt, som om informationschefen p frla-

get hade ftt lra att kvalitet alltid r att fredra framfr

en massa ovidkommande pladder, vilket i och fr sig r helt


36/127

36

riktigt, men nu ville jag veta mer. Jag fick det aldrig, vilketi slutndan ledde mig till att frska finna kvinnan, att tala

med henne.

Artikeln var saklig och kylig. Frfattaren vxte upp i en

medelklassfamilj, hon tog studentexamen med fina betyg.

Hennes universitetetstid gnades t praktisk filosofi, stu-

dier hon tre r senare fullbordade. Drefter inleddes ett

nomadliv. Sofia tog anstllning p ett kryssningsfartyg,

tjnstgjorde i knappt ett r som allt-i-allo. Nr vrldshaven

blev intetsgande gick hon p andra sidan Atlanten i land.

Frn stkusten tog Sofia sig fram med tg och for tvrs

ver kontinenten. P tget frfattades det frsta utkast till

den roman som nu hade utgivits. Dessa texter skulle lngre

fram i tiden komma att bearbetas. Nr hon anlnde till

vstkusten tog hon ny anstllning, nu som statist i filmer.

Hon kom att medverka i ett tiotal produktioner. I samband

med detta sttte hon i en biljardhall p den franska poeten

Florence Delorme, de fann varandra snabbt och under

ngra hektiska hstveckor var de mycket goda vnner.

Nsta anhalt blev London, Sofia kunde emellertid inte fr-srja sig utan vergick nr pengarna tog slut till att vara

hemls. Hon levde en vinter under mycket svra levnads-

frhllanden. Till sist fick hon hjlp och flgs hem till Sve-

rige. I mnader levde Sofia p en sjukhusavdelning. Frst

ngra veckor fre dagens datum kunde hon bli vrdad i

hemmet. Frn sjukhussngen frdigstllde hon den roman

som pbrjades i Amerika, som i tanken byggdes p i Eng-

land och som i skriven form avslutades i Sverige. Romanen

blev utgiven tack vare familjen Bjrks ihrdighet. Till all


37/127

37

olycka avled Sofia tidigt samma morgon som debutromanenpublicerades.

Fortfarande var jag nollstlld. Det brjade sna igen. Ett

svagt knarrande hrdes frn trappan. Jag frs.

*

Hon var ju bara barnet, konstaterade kvinnan nr hon

hade lst texten p frstasidan. Synd att behva g bort i

s unga r. Jag skakade p huvudet. Det r du, Sofia!

gastade jag. Det r du p bilden! Du r inte dd! Du sitter

hr! Det har varit du hela tiden! Ja, det finns en viss

likhet, erknde hon.

Nr upphr en mnniska att vara sig sjlv? I ddsgon-

blicket? I s fall, nr infaller det? Nr sjlen tagit till flyk-

ten kvarstr endast en kropp, men om sjlen flyr i frtid r

mnniskan lika dd, kanhnda ersatt med en ny, men i s

fall r nd den tidigare mnniskan frsvunnen. Den vilja

och karisma som Sofia Bjrk i romanen hade utmrkts av

var undanrjd. Kvinnan, som oskert hackade tndermittemot mig, var uppenbart inte hon som hade frfattat

den roman jag hll s hgt. Fastn morgonen var tidig hade

jag kommit att frst detta. Det ofrsonliga var ersatt med

en plgsam konfliktrdsla, det smrtade att se henne vja

fr konflikter, undvika grl. Det hat som terstod var det

mot Sofia Bjrk.

Jag hade under de senaste veckorna levt i sllskap med

Sofias ord och tankar, hennes mrka syn p vrlden var p

den tiden ocks min. Det var s mycket jag hade givit upp


38/127

38

fr hennes skull, jag missade min andra raka arbetsdag, jagskulle komma att frlora mitt arbete, bara fr att ngot fr-

skrckligt var p vg att hnda. Hon visade tacksamhet ge-

nom att hemlighlla sanningen. Hur skulle jag kunna lita

p henne? Hur skulle frden kunna fortstta? Nog hade jag

fog fr min ilska! Hon spelade ett falskt spel dr min upp-

gift var att vilseledas. Av vilken anledning? Jag visste inte.

Hon ljg fr mig. Visst kunde jag g med p att en mnni-

ska tid om annan knner sig vrldsfrnvnd och olik den

hon fredrar att vara. Dremot kunde jag inte begripa hur

hon valde att ifra sig en annans person, till och med be

mnniskor att tilltala henne med ett annat namn, kort

sagt: bli en annan. Laura Montgomery. Naturligtvis med en

anglosaxiskt touch, efternamnet var taget efter en ameri-

kansk stad.

Jag var uppretad, men fick inte fram ngonting av vad

jag ville sga. Hon skulle f se hur frustrerad jag var, se

hur allt hade slagits snder och samman, allt som jag hade

satt min tillit till, allt jag ville med fortsttningen av vra

liv. Inte ens fick jag gldja mig ver att ntligen f trffaSofia Bjrk. Jag var ensam.

Kvinnan stirrade ner i golvet, hon ndrade lge p

kroppen som om hon vistades i ett trngt rum, som om hon

frskte la sig upp mot taket. Jag gav mig till tls, ville att

hon skulle bli samlad nog fr att mina beskyllningar skulle

n fram, kanske rent av fr att hon skulle frolmpas.

Alldeles fr lnge hade jag varit tillbakadragen och

godtagande. Mitt nsta drag skulle vara att resa mig,

blicka krigiskt mot henne, jag skulle skrika, hftigt stta


39/127

39

tillbaka stolen och kasta tidningen utan att besvra mig omvart den hamnade. Jag skulle resa hem. Men det gjorde jag

inte. Det becksvarta jag hade snrjts in i s fort jag vridit

mig mot fnstret var borta, ngot mer n en timme av tid

hade passerat sedan jag klev upp och nu sg jag pltsligt

hotellets omgivning. Solen sken genom molnen, lyste upp

det mrka trbord vi satt vid, for sedan strlarna vidare

mot golvets trasmattor. Mina gon var inte det minsta

krigiska, de var ingenting annat n trtta. Alltjmt var

salen kylig, jag vidrrde det element som s nr snuddade

mitt ben, det var knappt pslaget. Min kropp blev allt

kyligare.

Allt r hennes fel, sade kvinnan.

Jag frgade naturligtvis om vad som hade hnt, om ro-

manen, vem Sofia Bjrk var (om hon nu inte var kvinnan

jag talade med). Hon visste inte. Jag var sker p att hon

ljg och stod p mig, hotade att lmna henne, att avslja

vad hon hade gjort, jag skulle tala med tidningar, vissa

skulle lgga upp stora summor fr att f vara frst med ny-

heten om frfattaren som tog livet av sig utan att d. Deskulle frst saken som s att hon fingerade sjlvmordet fr

att uppmrksamma romanen och inte, som kvinnan sjlv

menade, fr att uppmrksamma att romanen inte var hen-

nes. Hennes gon blev vettskrmda. Hon berttade motvil-

ligt. Vad hon sade var i stort sett vad jag nyss hade lst i

tidningen. Kvinnan framstllde Sofia som om hon vore en

vn, en slkting, en nrstende, men p samma gng som

ngon hon bestmt hade tagit avstnd ifrn. Hon lade i alla

fall till enskildheter som jag inte knde till, ngot om hur


40/127

40

resorna hade utfrts, en del om Sofias nedstmdhet ochbarndom, ngra ord om hennes tankar om framtiden. Hon

frklarade att Sofia blickade bakt i tiden med ljusa gon

och framt med svarta. Fr mig r frhllandet rakt mot-

satt, sade kvinnan, hela livet vntar framfr mig. Hela

ditt liv r bakom dig!

Tystnad.

Hon blev uppretad, men frskte dlja irritationen. Jag

frstod varfr hon reagerade som hon gjorde. Som ni skert

har insett var min avsikt vid det hr laget att terskapa

Sofia Bjrk. Det kan uppfattas som underligt att det var

allt jag efterstrvade, att jag var till den grad s egoistisk

att jag inte lade ngon vikt vid att den kvinna jag ville

blsa nytt liv i hade varit s nedstmd att hon blivit en

annan, att det hade varit hennes sista utvg. Hon ville inte

tillbaka. Samtidigt kvarstod ett faktum som inte kunde

sidosttas: hon hade sjlv skt upp mig. Nu ville jag tala

med henne. Visst var mitt motiv strikt sjlvcentrerat, det

hller jag fast vid n idag, men likvl frsvarar jag det.

Allt r hennes fel, sade hon igen. Felet ligger hosSofia. Det r drfr hon inte lngre finns. Hon var mycket

bedrvad, frstr du, var i ett frmmande land och ville

frgra vrldens ledare. Krafterna var fr f, hon blev

hemls, lycklig, sjuk. Nu frminskar du din arbetsinsats,

sade jag frvirrat, som det verkade fr att frsvara Sofia,

samma kvinna som jag allts trodde mig tala med, jag var

mycket frvirrad. Boken var mer n en bok, tillade jag.

Sorgligt bara att hon dog p kuppen, konstaterade

kvinnan kyligt. Hon var nd ett misslyckande, fortsatte


41/127

41

hon i samma ton, vi har ingenting gemensamt. Vad r detegentligen fr mrk sjl som vandrar runt med sdana

tankar? Fanns det ngot hon tyckte om? Vad tycker du

nu? Hon gjorde rtt. Det var ett beslut alla parter tjnade

p. Jag frgade vad du tyckte. Jag tycker ingenting.

Vad tycker du om boken? Den r skandals.

Jag skakade p huvudet, bjde det nedt och pressade

mig att hlla behrskningen intakt. Kvinnan sg road ut,

som hon vore en hund och inte frstod uppriktigheten i

mina anklagelser, som om vi lekte. Hon blddrade i

tidningen, hon hade ltit den ligga olst, och stannade vid

redaktrens krnika, den om Sofia Bjrks bortgng. Hon

lste hgt:

Bjrks nya roman har lovprisats av en nstintill sam-

stmmig kritikerkr. Vr egen Manfred Skarpe ansg

hennes medborgerliga patetik hja frfattarskapet till

nya niver: Bjrks roman r en storartad parad av

ingende samhllskritik skickligt innesluten skn-

litteraturens form. Lngsamt och frfinat demaskerasidealismen, hon frevisar i utbyte ett konkret brd-

djup av sjlvcentrering och fiendskap. Boken blev

Sofia Bjrks avskedsbrev och ett vrdnadsvrt avslut

p en karrir som s nr aldrig inleddes.

Nu frstr jag, sade hon lttat. Du var frtjust i hennes

bok. Det r drfr du r upprrd. Jag lskade din bok,

svarade jag.

Vi satt tysta igen.


42/127

42

Varfr tror de att du r dd? undrade jag. Skrev duinte ett brev till din bror?

Tystnad.

Det gick upp fr mig.

Skrev du ett sjlvmordsbrev? frgade jag.

Tystnad.

*

Jag stirrade henne lnge i gonen, frskte frst om det

var ett skmt, en allomfattande konspiration eller om jag

drmde. Min besvikelse var enorm. Att tala med henne, fr-

fattaren till romanen, var inte lngre ngot sjlvndaml.

Hon var dd. Nr det gick upp fr mig brjade jag fr frsta

gngen p ratal att grta, min sjlvkontroll var p avv-

gar. Med trjrmen gjorde jag ett frsk att hindra trarna

frn att synas. Kvinnan mittemot log medlidsamt, hon

stllde sig rentutav vid min sida, omfamnade mig. Mitt ur-

sinne riktades omedelbart mot henne, alla grsligheter, all

vnda, allt jag gruvade ver blev nu hennes fel, honkunde inte ens trsta efter konstens regler, inte ens ltsas

ordentligt. Hon brydde sig inte om mig, inte p riktigt. Likt

ett skadeskjutet djur igngsatte min kropp ett okontrolle-

rat skakande, jag darrade av kld, jag darrade av chocken

det innebar att p allvar frst. Ordet ensamvarg fick dub-

bel mening, mina tankar var grumliga, men instikterna di-

stinkta. Jag slet mig loss ur famntaget. P ngot vis lycka-

des jag rulta ut till receptionen, den var bemannad, tanten

med korkskruvslockarna rkte en cigarett och frde p


43/127

43

samma gng ett samtal i telefonen. Jag fattade tag i tele-fonluren. Hon sade ingenting, frundrat betraktade hon

mig, drnst slckte hon cigaretten. Nr kopplingstonen

ljd ringde jag till redaktionschefen. Med viss mda stad-

kom jag rtt kombination av siffror. S fort jag hrde hen-

nes rst hrdes hulkade jag ur mig: Sofia Bjrk! Hall?

Vem r det? svarade rsten konfunderat. Hon r dd!

skrek jag gnyende. Vem r det som ringer? Hon lt alltfr

vetgirig. Jag kunde inte avisera jordens undergng nr

samtalspartnerns tonfall var s pass muntert. Dessutom

tog mitt hulkande sdana proportioner att jag ven om jag

ville det rent praktiskt inte kunde hlla igng samtalet, de

frstod mig nd inte, ingen frstod mig, jag var inte vrd

att frsts. Jag lade p luren.

Vilken underlig sak att hnda en liten pojke, skrev den

amerikanske poeten George Opren nr han blickade till-

baka p sitt liv. Alldeles s var det! I vissa avseenden hade

inget utom min omgivning frndrats, jag var frvissad om

att allt var menat att best. nd stod jag hr. Vad hade

jag gjort med pojken? Jag insg p en gng hur frspilltmitt liv var, hur litet jag hade stadkommit, hur f som be-

kymrade sig om mig. Vad hindrade mig frn att d? Vad

hindrade mig frn att bli bortglmd? Ingenting. Ingen

skulle st i min vg. Jag stirrade p telefonluren. Fr en

stund upphrde tiden att rra sig, jag inbillades att jag inte

kom ihg ngot av vad som hade hnt, att jag av ngon an-

ledning och i vuxet format hade framftts med handen ver

en telefonlur.


44/127

44

Tanten i receptionen hrde varsamt (hon kunde frstsinte undg att se att jag var mitt i, eller till och med i be-

gynnelsen av, ett sammanbrott) efter om jag hade pratat

klart. Jag vaknade upp och nickade. Samtalet med redakt-

ionschefen skulle jag f ta itu med nr jag kom hem. Om

jag hade ngot.

Trapporna dundrade, Ture Hedman hade precis stigit

upp och hans steg var kraftfulla, andningen var anstrngd.

I hans verklighet frekom inga andra omstndigheter n

den att han hade brttom. Det var en frtrstansfull tanke

(men samtidigt frnsttande) att vrlden fr de andra var

ofrndrad, att solen hade stigit upp (idag hade den till och

med klarat av att besegra det alltid s tunga molntcket)

och att klderna lg placerade p exakt den plats dr de

kvllen innan hade vikits ihop. Ture var p vg ut genom

ytterdrren nr han i frbifarten frgade om vi hade fr av-

sikt att ka med honom, i s fall fick vi raska p, han kte

nu och inte senare. Jag bjde huvudet till ngra nervsa

nickningar och rusade likt ett oskert barn efter honom,

som om han vore en skenande frlder som i det kusligasteav scenarier var bengen att lmna mig ensam i varuhuset.

Ture var frargad, vilket uttrycktes p hans stt att ma-

nvrera fordonet, han krde snabbt och ryckigt, gasade hrt

och bromsade av den anledningen ofta tvrt in. Han var

fylld av sig sjlv. Jag fick veta att han var utsvulten, att

han hade frsovit sig, att alla andra mnniskor var drar. I

slutndan av varje diskussion kom han fram till att resten

av mnskligheten lmnade honom mycket att nska, kr-

ringen p hotellet (som inte hade fungerat som den vckar-


45/127

45

klocka hon hade blivit instruerad till att vara), bilister (somrattade sig fr nra mittstrecket), bilfabrikrer (som tillt

vxelspaken att trilskas), vdrets makter (som lt solen

blnda honom), bensinbolagen (som hade hjt bensinpri-

set), arabvrlden (som pressade upp oljepriset), alla var de

drar. Frst efter ngra minuters krning undrade han

varfr inte den dr donnan var med i bilen. Jag svarade

inte. Han upptckte att mina gon var frgrtna, att de

rnnor dr trarna hade strmmat var markerade, kns-

liga, strva.

Vi kan lika grna montera ett tak ver hela vrlden,

sade jag pltsligt, s vi kommer ifrn synen av sanning

varje gng vi av misstag hjer blicken. Dden har vi ju

redan tagit itu med, den ser vi som tur r sllan. Och vet

du varfr? Jo, fr att de som hemsks av den opassligheten

r ngon annanstans, tryggt frvarade, lngt ifrn oss. Jag

rt: Men inte idag! Inte idag. Ture var sammanbiten. Om

det r vad du vill gra s r det vad du ska gra, sade han.

Jag tror att det var fr att besvara det jag egentligen tnkte

p, fr drefter tystnade han, flinade lite, skrockade ngotom krleksaffrer och tryckte igng bilstereon.

Radion spelade Frdric Chopin (hans fjrde preludium,

skyndar vi oss att tillgga, opus tjugotta). Mitt i all nd

kunde jag inte undvika att brista i skratt. S stmnings-

fylld och tungsint Ture Hedmans bil blev. Musiken fick

mina tankarna att flyta in i varandra. Paris. Jag var

framme vid mlet. En tankspridd och paranoid August

Strindberg. Jag fick lsa snuttar ur Inferno. Sedan flt jag

vidare till Infernopartierna i Lars Gustafssons Tennisspe-


46/127

46

larna, som just hade kommit ut. Vad var det nu Abel hadesagt? Ngot om att inte grubbla ver en boll som gtt ut, att

det inte finns ngon annan boll n den som r framfr en.

Carpe Diem-trams, tnkte jag sedan. Jag daltade med mig

sjlv! Ture hade rtt, jag, som del i resten av vrlden, var

inte mer n en dre.

I samma gonblick fick vi sladd p bilen, kom ver i fel

krflt, en lastbil rusade blint ivg mot oss. Motorer

vrlade, sedan ett isande skri. Allt skedde i ultrarapid.

Tures gon gapade i fasa. Lastbilen accelererade. Mitt liv

passerade revy, rda baskrar p is, min frlorade hund, en

marngvit keps, frldrarnas hus, s sorgls jag var nr jag

fyllde nio r, Laura, jag sg enskildheter, utvalda detaljer

frn det som hade varit. Den tiondels sekund som

passerade var den mest utdragna i mitt liv den var mitt

liv.

Bilen var stillastende. Ingenting hade hnt. Ture und-

rade hur jag mdde, anstrngde sig fr att jag skulle frst

att det inte var ngon fara, att det inte ngon gng hade

varit det. Fr det jag hade uppfattat som en hg hastighetvar i sjlva verket inte var mer n femtio kilometer i tim-

men och att den lastbil som ville rka i kollision med oss

aldrig var nra. Jag sg den nu komma krande hundra

meter ifrn oss, den hade inte ens stannat in. Ture menade

att det hr var ngot som ofta hnde i detta vglag, han

hade haft full kontroll. Orden hade liten betydelse fr min

uppfattning om saken, jag frstod verkligheten s som jag

hade behov av att frst den. Vetskapen om alltings fr-

gnglighet fick mig att beordra mannen att vnda om.


47/127

47

Nr jag kom hem var jag i ett rus av livsgldje. Jag kal-lade henne Laura. Ture hade satt av s fort jag hade klivit

ur bilen, s idag var inte lngre dagen fr vr resa vidare,

men imorgon skulle vi fortstta frden till Paris, g p

Louvren och se impressionisternas verk, otydliga nckro-

sor, lyssna p Debussy (fastn jag i vanliga fall tycker att

han r ngot fr populr) (jag skulle lta henne lyssna utan

att anmrka p detta) och Charpentier. Vi skulle dricka

dyra viner skapade av vltrampade druvor, spela tennis p

finkornigt grus. Jag hade inte utvat sporten p ratal,

men nu fanns det ingenting jag hellre ville ta mig fr n att

spela tennis med Laura. Hela vra liv var framfr oss.

*

terkomsten kom i frlngningen att ge plats t en tid av

djupt vlbehag. Dromomanin upphrde inte. Vi

promenerade in till byn. Laura kallade mig raring. Ingen

mnniska p den hr sidan sekelskiftet anvnder det ordet.

ven nr hon sade det var det ett ord f tog i ansprk,kanhnda att det frekom i utlndska filmer, men d

fredrogs darling, vilket fr vrigt var ett annat ord hon nu

grna nyttjade fr att beskriva mig. Nog var vi

bekymmersfria. Snn glimmade mot oss, solljuset hettade

s mycket att jag djrvt tog av mig rocken. Solen gick i

moln och jag satte p mig den igen.

Timmarna som fljde var obeskrivligt uttriktade. Ju

nrmare byn vi kom, desto fler mnniskor sttte vi ihop

med, och de hlsade p oss, antog att vi var bekanta, fr


48/127

48

lngs byvgarna vandrade ingen utom den fastaortsbefolkningen, och den var inte stor. Om ngon mot

frmodan nd inte gick att identifiera fick de helt enkelt

utg frn att vi var utflyttade bybor som efter omvgarna

till ngon annan plats som inte var hr hade tervnt hem.

Under alla frhllanden hrde vi hemma i bygden, vilket

var syftet med proceduren, hlsningen var ett stt att

faststlla den andres tillhrighet. Detta ledde till att vi vid

ett par tillfllen kom i samsprk med de vi mtte. Om det

var ventyret som orsakade mitt avvikande beteende lter

jag vara osagt, fr strngt taget tror jag att det faktiska

sklet till min gldje var att jag hade blivit frlskad.

Nrmare bestmt hade det slagit mig att byborna tog fr

givet att jag och Laura utgjorde ett par (att vi inte med

ndvndighet knde krlek fr varandra) (men att vi

intalade oss sjlva att det var vad vi gjorde). Tanken roade

mig, denna charad hade jag inget emot att fortstta leka.

Byn bestod av en gata och p varje sida om den ett led av

fastigheter. Husen var av olika varianter, msom tegel,

msom tr, vissa hade konstruerats fr en by p uppgngoch vissa fr en p nedgng. Ett tiotal av dessa gjorde plats

fr butiker. Ett litet antal bilar stod uppstllda vid gatans

sidor. Mnniskorna var i det nrmaste lika f, de som

planlst lunkade lngs gatan var en kraftls samling.

Ngra skolflickor hll oss under uppsikt frn bakom en

husknut, vi var frmlingar i byn, ngot annat inbillade jag

mig aldrig.

Tillsammans utrttade jag och Laura ett antal

angelgna sysslor, frsg oss med proviant, underskte


49/127

49

tgtider (s vi dagen efter inte skulle riskera att frhalaresan n mer), vi klev in i s gott som alla butiker, hos

blomsterhandlaren kpte jag en mindre bukett snvita och

purpurfrgade blommor till henne, blomster att binda kring

handleden (av rent praktiska skl). Jag band ocks

blomstret kring hennes handled. Raring, sade hon

uppriktigt, du vet hur du ska uppvakta en kvinna. Hon

fattade drefter tag i min hand, varvid jag vertygades om

min krlek. Jag lskar henne, tnkte jag. Jag lskar den

kvinnan! Det var en underlig transformering jag var en del

av, och n idag uppfattar jag mitt humrs svngningar som

ganska lustiga. Jag sitter hr djupt nedsjunken i min

skrivstol (med en uppriven dyna vars reperation skulle

betinga ett pris som vertrffar mbelns vrde), kliar mig

p halsen och skakar frlget p huvudet. Men jag kan inte

gra annat n att skriva ner historien som den var. Fr

ven om saklget tycks mrkligt fr oss idag r det

ingenting mot hur jag uppfattade det hela nr allt tilldrog

sig. Knslorna hade allts vnt raskt om, frn srjande till

svrmisk p ngra timmar, och jag gav dem tillstnd att taett grepp om mig. Utan vidare var hennes krlek det enda

jag eftertraktade. Jag kan frst varfr hon fngade in mig

som hon gjorde. Fr hon var tilltalande, bde till utseende

och tal, oemotstndligt intellektuell ven nr hon inte hette

Sofia Bjrk. Efter att ha lst vad jag har skrivit frstr ni

att hon var fordig, men det som lmnade hennes lppar

var mycket verlagt, som om hon hade filtrerat orden, valt

ut dem med njutbarast form, frdelat i hgar, utsett den

prydligaste och drefter sknkt den till mig. Emellant


50/127

50

lade hon till engelska uttryck nr hon talade, som lovelyoch disaster. Frutom detta var hon ntligen s lycklig som

hon hade varit nr vi p stranden dagen innan pendlade

genom luften med gungorna. Nr jag hade bundit fast

blommorna kring hennes handled klappade hon min kind

och skrattade: Kra vnnen, du r s st.

Vi gick vidare.

En diskret skylt (mrkrd text i Bodoni mot vit

bakgrund) i markhjd ledde oss vidare in p en sidogata. Vi

trippade ner fr ngra trappsteg, hamnade p kllarplanet

och slog frsiktigt upp den mrkbruna drr som stod i

vgen fr oss. Lokalen var rektangulr, mycket djup,

rummen fljde varandra. Hr lagrades nejdens reserv av

tavlor, de gjordes sllskap av inte srskilt dyrbart porslin

och tekniska pinaler s som fullt funktionerande

symaskiner. Allt lg i en rra. Laura rrde om i kartonger

med stickade koftor, John Bauer-affischer, vykort och

textilier. Efter det blddrade hon sig igenom en lr fylld av

LP-skivor med artister ingen ens hyste en sikt om, vid

sidan av henne lg samlingar med strumpbyxor ochsparkdrkter.

Lokalen inhyste i stort sett allt jag inte efterstrvade att

ga. Den var smutsig och ingrodd, tapeternas mnster nd-

rade ideligen karaktr, skarvarna var vrdslst verlap-

pade. Var de ens tapeter? Atmosfren var rkig, mina egna

kldesplagg hade till lukten brjat pminna om de som lg

p golvet ( andra sidan var det just ett rum som dessa som

utgjorde mitt nuvarande hem p hotellet, kvalmigt och

feltapetserat). Hr fanns allt och inget p samma gng och


51/127

51

p alla hll och kanter. I ett av de inre rummen kostadealla plagg tio kronor, en del dinglade p galgar, men i v-

rigt lg allt i hgar eller i svarta sopsckar. Laura intresse-

rade sig fr barnklderna, frgade antydande vad fr typ av

utstyrsel jag skulle kl mina egna barn i, om jag (eller vi,

tnkte jag) fick ngra. Hon sade det skmtsamt, men jag

frstod bttre. Hon hll upp en kortrmad trja med tryck-

et etthundrasju. Hon stelnade till.

Det tog inte mnga minuter frrn jag ledsnade och lan-

dade bredvid trave efter trave med bcker, ivrigt skande

efter ett verk jag inte hade lst, och hellre n det: ngot jag

inte hade lst som p allvar kunde ge mig en rejl lsupple-

velse (senast var nu lnge sedan). Jag fastnade fr en till-

pressad och apelsinfrgad version av Alexander Solsjenit-

syns Cancerkliniken (den frre garen hade frmodligen l-

tit lgga boken underst i en tung stapel) (ryggen var till

fljd av detta sned), gnade igenom de frsta sidorna, de

dr romanens frgrundsgestalt fr kunskap om att knlen

han br p r en cancersvulst, att han r dende. Jag fr-

gade expediten, tillika butiksgaren, en behaglig och ro-senkindad dam, hur mycket jag ndvndigtvis skulle lgga

ut fr att gra boken till min. Efter ptryckning (jag tog

fram rtt summa i mynt ur rockfickan) lyckades jag hal-

vera priset. Och jag var belten. D brjade den rosenkin-

dade damen att skrika. Jag miste taget om boken. Kort ef-

tert log hon med hela ansiktet. Frstr du, jag hrde

dem! sade hon euforiskt och flaxade med hnderna mot

taket. Ja, jag hrde dem, nu kan jag sova lugnt i fortstt-


52/127

52

ningen. Nej, det kanske jag inte kan. , lskade sm barn,tack.

Det visade sig att den familj som hade sitt hem p mark-

planet, ovanfr damens butik, nyligen hade ftt tvillingar.

Hon hade varit mycket glad fr deras skull, fram till hon

upptckte att barnen aldrig gjorde vsen av sig. De skrek

inte. Hon hade oroat sig i flera veckor. Var det ngot fel? P

vilket stt kunde hon hjlpa? Nu hade hon allts hrt dem,

aldrig hade en barns sorgsna grt gjort henne s tacksam.

Hon var lugn igen. Jag skrattade lgmlt, lyfte upp boken

frn golvet. Jag tittade bort mot Laura. Uppenbarligen satt

hon kvar bland barnklderna. Hon stirrade tomt framfr

sig. Inte igen, tnkte jag, vad r det nu fr fel? Och ven jag

blev fr en stund frstenad och glmde allt om tvillingarna.

nnu en gng lt jag knslorna vnda tillbaka. Jag be-

stmde att hennes humr inte skulle f utva samma infly-

tande p mig som jag tidigare hade tilltit. Ett agerande

frn min sida var allts ndvndigt. En pltslig ingivelse

fick mig att g fram till Laura, dra min hand genom hennes

hr och ge henne en kyss. Upptrdandet satte skrck i mig.Det var fullkomligt oplanerat, jag hade inte ens ltit reflek-

tera ver att jag ville kyssa henne. Frbryllat sg hon p

mig. Efter ngra sekunder kysstes vi p nytt.

*

Visst r det sant att det fr den som knde tecknen var ltt

att tyda hur framtiden skulle gestalta sig. Vi gick till ett

caf. Laura stirrade p en snflinga i flera minuter, den


53/127

53

kanade ner utan brdska, tinade, gick ihop med andra sn-flingor, stod stilla, fll hftigt ner mot fnsterbrdet. Det

brjade sna, det blev otnkbart att hlla flingorna under

uppsikt. Hon vnde blicken. Stirrade ner i kaffekoppen.

Vevade med skeden. Kaffet var svart. Jag rckte henne

sockersklen. Hon vevade med skeden. Utan min medver-

kan ndde hon mjlken. I ver en halv minut granskade

hon den virvel som uppstod nr frgerna rkade i kollision.

Hon vevade med skeden. Snandet bedarrade, hon vnde

upp blicken, lste fast vaksamheten vid ett srskilt

snkorn. Kaffet var onekligen uppblandat. Till sist tittade

hon p mig: Tror du att jag r vansinnig? Jag skakade p

huvudet. Hon tittade ner i kaffekoppen och vevade med

skeden. Hon tittade upp: Etthundrasju. Frlt. Jo. Det r

bara en sifferkombination, sger du? Ja, frsts. Frlt.

Nej. Igen. verallt. Frlt. Hon tittade ut. Tillsammans

sg vi en man som skrapade en bilruta fri frn is. Jag fr-

str att det lter mrkvrdigt, fortsatte hon i sttar, men

orsaken till det r frstelig, frstr du. Jag ville tala med

dig, s jag gick ut till receptionen, men du var inte kvar,vad skulle jag gra? Och s sade kvinnan att samtalet var

mitt. Hon rckte mig luren. Vad tror du rsten sger? Jo.

Har jag kommit till etthundrasju? Alltid etthundrasju, tn-

ker jag nu, alltid etthundrasju. Etthundrasju r lagen om

det outgrundliga. Vad? hade jag frgat rsten. Vad menar

du? Mannen i telefonluren sade: Hur som helst. Du fr tala

med henne, hon bad mig att inte ringa, men du begriper att

det r orimligt att inte agera nr ens hustru inte vgar kliva

upp ur sngen. Jag frgade: Vad r det du vill att jag ska


54/127

54

sga? Han sade stressat:Du ska frvissa henne om att honinte ska d! nda sedan du lt henne avlida i din berttelse

har hon varit s hr. Och jag frgade frsts vad han ta-

lade om, och han svarar: Ja, s frfrligt r det, hon tog

mycket illa vid sig. Vad r det fr ett stt egentligen, att ta

kol p en slkting, nska henne ur livet? Jag visste inte vad

han talade om, jag frgade om jag hade uppfattat saken

riktigt, om jag skulle resonera med henne fr att hon dog i

en berttelse. Han sade att berttelsen var min! Jag har

inte skrivit ngon bok, sade jag. Och jag var vertygad om

att det var sant som jag sade. Krngla inte, svarade han,

du har aldrig gtt bort, du kan inte vara insatt i hur det

knns, och ska vi dma av hennes uppfrande r det inte

srskilt angenmt. S jag frgade: Ska jag tala med kvin-

nan om en hennes dd i en bok jag inte har skrivit? Han

svarade: Du ska upplysa henne om att du inte menade det

du skrev, att hon inte alls ska sluta leva, tminstone inte

nu. Manfred, du inser nu som jag att pstendena r be-

fngda. S jag frgar vem mannen r och varfr han ringer.

Sluta upp med tramset nu, sger han bara, och tala medhenne, hon kommer hr, lmna inte luren. Jag lade p.

Kvinnan i receptionen satt inte kvar. Ngra minuter senare

kom du tillbaka.

Du lskar mig? frgade hon nu. Visst gr du? Du tror

inte att jag r vansinnig?

Jag lskar dig.

Inte ljg jag. Jag lskade henne p allvar, men att

diskutera samtalet kndes utsiktslst. Om jag hade

utvecklat mina tankar om en existentiell logik i den


55/127

55

inbillade konversationen hade hon aldrig slutat veva medskeden, hon hade stirrat tomt framfr sig i evighet. Hon var

tvungen att lugnas. Jag frstod att sjlvmordet hade befriat

henne, att det p ngot vis gav std t hennes tankar om

verkligheten, att det slutligen bekrftade att hon inte

kunde omskapa, att svaren inte ville bli funna. Jag sg

underkastelsen som vad som slt cirkeln. Jorden roterade

utan hennes medverkan, livet gick vidare och hgkomsten

av den avlidne Sofia Bjrk skulle snart tona ut. Nya

mnniskor tog hennes plats. Jag frstod varfr Sofia var

rdd, jag frstod varfr Laura var det.

Du som lser frgar kanske hur du ska bra dig t fr att

som jag begripa, godta, ta lugnt p vad som frsiggr?

Upprepa d min historia genom att rtta dig efter mina

fotspr. Du ska i unga r bli snd till en internatskola, f

hra hur begvad du r, du ska lsa de inflytelserika

bckerna och studera flitigt. Dina frldrar ska med

ptryckningar i form av verdrivet berm leda dig in i

sknlitteraturen, de ska vara goda vnner med de mn som

i framtiden kommer att ga den tidning du nskar arbetafr. Rtt vad det r har kvinnan i ditt liv efterlmnat dig

ett hem utan barn. Du har emellertid ett s pass rikt

ordfrrd att du praktiskt taget frmr intala dig sjlv om

att du frstr dig p situationen, att du r en sdan

mnniska som har kunskap om saker och ting, en som

bringar ordning i kaos. Med ett sdant frstnd r det

mjligt att likgiltigt frst sig p, tingen blir matematiska,

dr ett bestmt beteende leder till ett annat, som r minst

lika faststllt. I realiteten visste jag frsts inget om livet,


56/127

56

ngot som frr i tiden hade gtt att skyla ver med hjlp avskolade termer och djupsinta referenser, mnniskorna hade

svl levt som tnkt t mig. Och det var av den orsaken jag

pinades. Jag var osker om jag kunde hantera Laura. Nog

stmde det att jag lskade henne, men jag tvivlade p om

jag var mannen att assistera. Skulle jag ngonsin kunna

jmstllas henne, var mitt sinne tillrckligt fr att hantera

de tilltrasslade funderingar hon bar p? Tog jag ens

uppdraget p allvar?

Laura blev frtjust av att hra om min krlek, med

kaffeskeden gestikulerade hon i luften, hret bljade nr

hon talade, minspelet tydde p vlbefinnande. Allt var

uttnkt, menade hon, vi hll av varandra och d fanns

inget att oroa sig fr. Vi skulle gifta oss i Paris. Och alldeles

som i sagan skulle vi alltid vara lyckliga.

Hon skildrade allt fragmentariskt, som hmtat ur en film

eller en fantasi. Jag blev nd frundrad av

detaljrikedomen i det jag fick hra. Kvllen fr brllopet

skulle inledas i de trnga grnderna bakom Place Pigalle.

Fastn giftermlet var tnkt att utfras utan frberedelservisste hon hur det skulle g till. Vid ett fallfrdigt hus

vntar jag medan hon gr efter vr prst, en halt man hon

knner sedan tidigare, vars ena fot skjts av i kriget,

lderstigen, paltor till klder, saknar bde hatt och skor.

Ett kors hnger runt mannens hals. Efter honom gr vi,

den halte mannen leder oss upp fr trapporna mot Sacr

Coeur. P toppen blickar vi ut ver kvllsljusets Paris.

Drefter inleds akten, den halte mannen svnger korset

framfr oss, mumlar orden r var lagd att mumla. Vi


57/127

57

svarar ja. Till middag vntar lksoppa, brd, champagne,restaurangen ligger i nrheten Place Clichy. Avslutningsvis

beger vi oss till en liten takterass p rue Berthe och

betraktar ett insomnat Paris. Laura lade skeden t sidan.

Hennes hnder var frigjorda, de kom nrmare mina, de

sammanfrdes och hon log. Vi talade en god stund om vad

vi skulle gna oss t nr vi kom fram till Paris. Jag ville

spela tennis. S lnge jag fick spela tennis med henne var

jag njd.

P ngra timmar hade vrt frhllande utvecklats frn

att inte existera till att fr evigt best. Det var inte (som

det lter) ogenomtnkt, Laura hade utan vidare bestmt

sig fr att jag var den hon ville leva med. ven jag var

uppspelt, tro inget annat, och jag hade ingenting emot att

binda upp mig vid henne. Om det inte vore fr att

situationen som sdan var s frunderlig (att jag

uppenbarligen inte var frmgen att hantera henne) skulle

jag ha ropat av gldje. Jag reste mig fr att be om

pfyllning. Visslandes p Chopins tjugottonde preludium

lt jag fylla min kaffekopp. Sluta upp, tnkte jag.Visslandet hrde ocks upp, men i tankarna spelade

pianisten nu som frr. Jag betalade. Med handen berrde

jag ltt flickan i kassan. Hon blev blossande rd och snkte

huvudet.

*

Vi begav oss tillbaka till hotellet innan det brjade

skymma. Det brjade det snart. Sedan blev det kvll, inte


58/127

58

s snart att mrkret betydde att det var kvll (mrkret be-tydde snarare tidig eftermiddag). Det var som sagt vinter,

och det var som sagt mrkt. Nu var det kvll, och den var

nrmare natt n eftermiddag och Laura var frsnkt i

smn. En lampa var tnd vid sidan av min sng.

Ur hennes tygkasse hade jag nr vi kom hem funnit So-

fia Bjrks bok. Till en brjan ansg jag frsts att det vore

utomordentligt oanstndigt av mig att mot hennes vilja

lsa den p nytt, men eftersom mitt val stod mellan en ns-

tan orrd (men lderstigen) bibel (som lg i en lda invid

sngen), Cancerkliniken (som var groteskt omfngsrik) och

romanen o

Documents

Till Paris