TIDSKRIFT I

SJÖVÅ~SENDET

1771

MED FCJRSTÅND OCH STYRKA

KUNGL ÖRLOGSMANNA SÄLLSKAPET

N:r 2 1978

TIDSKRIFT I SJÖV ÅSENDET FöRSTA UTGIVNINGSAR 1836

KUNGL öRLOGSMANNASÄLLSKAPET KARLSKRONA POSTGIRO 12517-9

Huvudredaktör och ansvarig utgivare: Kommendör B. G R A N A T H, Wollmar Yxkullsgatan 40, 116 50 Stockholm, telefon 08/84 98 58

Redaktör: Kommendörkapten B. Å H L U N D, Långa Raden 54, 183 50 Täby, telefon 08/756 20 07.

Redaktionskommitte: Huvudredaktören, Redaktören, Kommendörkapten CH. FREDHOLM, Komml!ndörkapten C. HOLMBERG och överstelöjtnant L. PERSSON.

Tidskrift i Sjöväsendels och Kungl örlogsmannasällskapets postadress: Fack 8, 104 50 Stockholm.

nnonser: ÅKE T:SON WVtN, Djurgårdsslätten 92, 115 21 Stockholm, efon 08/62 10 71.

Tidskrift i Sjöväsendet utkommer med ett häfte varannan månad. Prenume­rationspris 25 kronor per år, i utlandet 30 kronor. Prenumeration sker enklast genom att avgiften insätts på postgirokonto 125 17-9.

lP betalningskort utsänds med sista häftet årligen. 1 förda artiklar recensioner o dyl honoreras med c:a 35 kronor per sida.

r införd artikel, som av KöS anses särskilt förtjänt, kan författaren belönas ed sällskapets medalj och/eller penningpris .

. stämmelser för Kungl. örlogsmannasällskapets tävlingsskrifter återfmns l omslagets tredje siua. i haftena nr l och 6.

TIDSKRIFT SJOVÄSENDET 141 årgången 2 häftet

o INNEHALL

Sid. Meddelande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 Djupare och säkrare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67

Av GöRAN ROMARE Upplevelser som artilleriofficer på jagaren Stord 1944

Av NILS OWREN Debatt

77

Torpedens framtida roll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 Av BJöRN KIHL Riteker det att ha ankare i mössan Av LARS WEDIN

Litteratur m m Skeppsbyggaren V V Baglietto död Av HENNING HAMMARGREN

• Särtryck av införda artiklar kan beställas hos huvud­redaktören inom en månad efter utgivningsdagen.

ISSN 0040-6945

101

103

BOFORS -för ett effektivt försvar

Anti-ubåtsraketsystem för ubåtsbekämpning på kort· och medeldistans

~BOFORS ~ FÖRSVARSMATERIEL Box 500, 690 20 Bofors T el. 0586/360 00

l CA-handlarens butikslag jobbar för dig

Vi !CA- hand lare har landets populäraste butiker. Men så finns där också allt man vill ha. Den person liga omtanken, som följer med egen butik . Våra låga priser, som beror på att vi !CA- hand lare är Sveriges största matinköpare. Vi lket också betyder att vi kan hålla hög kvalitet! Och sist men inte minst viktigt: Bra serv ice och goda råd f rå n duktiga medarbetare. Välkommen in till oss! Vi jobbar för dig.

M er för pengarna hos d in !CA-handlare.

l CA

Meddelande

KUNGL ÖRLOGSMANNASÄLLSKAPET

Nr 1! 1978. Ordinarie sammanträde i Stockholm den JO januari 1978. (Utdrag ur protokoll)

,1. . V~ldes ledamoten Ottoson till föredragande i vetenskapsgrenen "Handvapen, arttllen- och robotteknik. Torpedteknik. Minteknik" för år 1978- 79.

2. Den norske konteramiralen Nils Owren berättade om sina upplevelser under Normandie-invasionen, då han var artilleriofficer på jagaren Stord.

Stockholm den 29 mars 1978.

BO GRANATH sekreterare

65

Säkerhet Den svenska marinens uppgift under krigstid är att tillsammans med andra vapengrenar hindra angripare från att genom invasion över havet skaffa sig fotfaste på svenskt territorium. Flottan måste därvid kunna verka så långt ut som möjligt från våra kuster. Under fredstid och vid neutralitets· tillstånd när krig pågår i vårt lands när· het måste flottan kunna hävda vårt oberoende genom att avvisa utländska

styrkor, som opererar inom vårt terri­torialvatten. För sådana uppgifter krävs effektiv och tillförlitlig materiel, som fungerar säkert även under svåra miljö­förhållanden till sjöss. Philips Elektronikindustrier AB har under många år levererat eldlednings­och kommunikationsutrustningar till svenska marinen. Dessa utrustningar har efter omsorgsfull utprovning och under längre tids användning visat sig

~ Philips Elektronikindustrier AB

I"U8-» .. fiCII

kunna uppfylla mycket högt ställda krav och därigenom bidra till vår natio­nella säkerhet.

Philips Elektronikindustrier AB Försvarselektronik Fack 175 20 JARFALLA l Tel. 0758/100 00 Telex 115 05 peab s

PHILIPS

Ledamoten GöRAN ROMARE Djupare och säkrare

M ål och medel för 1980-talet. Utdrag den l dec. 1977.

marinens dykeri- och ubåtsräddningsverksamhet inför ur inträdesanförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet

1960-talet var rymdens dekad, 1970-talet är havets dekad enkannerligen havets under ytan "the inner space" - och havsbottnens. I allt­mer ökande takt strömmar uppgif­ter emot oss om enorma offshore­satsningar och om världsomspän­nande undervattenssymposier, om multinationella engagemang för ha­vens ekologi, vård, utnyttjande, be­varande och tillhörighet. Varje ve­tenskaplig disciplin har ilat att muta in sitt hörn av de okända fyra fem­tedelarna av jorden och varje sam­manslutning med marin, teknisk, medicinsk eller ekonomisk inrikt­ning - så även detta sällskap -har anordnat kvällar, dagar och ibland veckor för att studera havets problem. Vilka problem man än dryftar och vilka angreppsvinklar man än väljer kommer man inte ifrån att man - människan - mås­te dyka ned högst personligen i det­t aelement för att där skaffa sig kunskaper och utföra arbeten även om tekniken successivt erbjuder mindre riskabla lösningar för vissa undervattensaktiviteter.

Dykning har gamla anor inom marinen. Det har varit naturligt att man hos oss som i andra länder

inom den militära ramen organiserat enheter för bärgnings-, reparations­och anläggningsarbeten under vatt­net, s åatt vi i rimlig utsträckning skulle kunna klara oss utan hjälp från de kommersiella bärgningsföre­tagen. Jag säger i rimlig utsträck­ning, då ju avsikten aldrig varit att bygga upp organisationer för att konkurrera med de civila företagen i fred endast avlasta dem från kom­mersiellt ointressanta uppdrag resp lösa rent militära uppgifter.

Fram till VK 2 var den traditio­nella tunga dykaren med hjälm och blyskor den enda praktiska använd­bara undervattenarbetaren. I nära 150 år har samma typ av utrustning använts om än med vissa förbätt­ringar i fråga om teknik och ruti­ner. Under VK 2 utvecklades det lätta dykeriet. Det var från början avsett för stridande uppgifter men har successivt anpassats även till en mängd olika typer av verksamhet såväl på det militära som civila om­rådet - från anläggningsarbeten och marinarkeologi till ren sport och nöjesdykning.

Inom marinen finns f n följande kategorier dykare:

67

Kategori Andningsgas Största dykdjup m

Djupdykare Blandgas 150 t ex Helium ,- syre el Helium + syre

+ kväve

Tungdykare Kat A Luft Kat B

" "Lätt" tungdykare

Lätta dykare Röjdykare (Fl) Luft el

kväve + Mindykare (KA) D:o Bärgningsdykare Luft skyddsdykare Luft Attackdykare Syrgas

Det sägs ju att krig med åtföl­jande vapenutveckling ofta ger språng i den tekniska utvecklingen. Om så var fallet med det lätta dy­keriet under V K2 så har det eko­nomiska krig och den ekonomiska kris som bristen och priset på olja och gas medfört inneburit en språng­artad utveckling av djupdykning och havsteknik. Större dykdjup och läng­re exponeringstider är idag i cent­rum för intresset.

Svenska marinen har - trots blygsamma ekonomiska resurser -genom prov och försök stödda av forskning på Karolinska Institutet och i Lund och sedan 1974 även av FOA, ett förhållandevis mycket högt anseende i hela världen för kunnig­het och förmåga på dykeriområdet farande med, i några enstaka fall

68

60 40 57

40 syre

40 40 10 8

Kvalitetsmässigt hänger vi fort­farande med, i några enstaka fall är vi kanske t o m före, men resur­serna är små och marinen bär jäm­te FOA i stort sett ensam utveck­lingen inom landet på dykeriområ­det

Tillkomsten av Belos, både den första och dess efterföljare, har be­tytt mycket för dykeriutvecklingen -för ubåtsräddningen har de be­

tytt allt. Tungdykningen kan nu utföras

från Belos ned till drygt 70 m djup medan djupdykarsystemet är opera­tivt till 100 m och vidareutvecklat till 150 m. Fyra försöksdykningar har utförts till detta djup i sjön. Med hjälp av räddningsklockan på Belos kan s k kollektiv räddning av en ubåtsbesättning ske ned till 150

m. För att djupdyksystemet skall bli operativt till detta - och större -djup måste dock såväl kammarsys­tem som dykarklocka med tillhöran­de armatur på Belos byggas om.

Parallellt med djupdykarutveck­lingen har bedrivits en omfattande försöks- och provverksamhet för att få fram ett nytt röjdykarsystem an­vändbart från minjaktfartygen mot dagens - och morgondagens - yt­terst "lättstötta" men svårsvepta minor. Den viktigaste materieldelen - själva dykarapparaten - slutpro­vas inför leverans.

Så här långt har vi kommit med befintliga resurser, men där är det stopp. Dessbättre har förutseende, framsynthet och förståelse för beho­vet att gå vidare varit stort hos Che­fen för marinen och detta kommer under 1978 att resultera i en ny an­läggning för utbildning, försök och forskning på dykeriområdet Den är belägen vid Hårsfjärden mellan BöS och Vitså. Reella förstudier och preliminära TTEM började ta form omkring 1968, så det är den vanliga tiolårs cykeln mellan ut­kast och färdig produkt. Som jäm­förelse kan nämnas att Norska Un­dervannsinstitutt började studeras 1971 och beräknas vara operativt -till sin huvuddel 1978.

Uppgifter och mål

Målsättning för en organisation som skall utveckla dykeri- och ubåtsrädd­ningstjänsterna kan kanske kortast uttryckas med devisen

En sådan målsättning rymmer hela utvecklingsskolan från grundforsk­ning till underhållande utbildning och materielvård men har för när­varande konkretiserats till att skapa system som möjliggör: - Kollektiv ubåtsräddning i atmos­

färstryck från 300 m djup. - Individuell ubåtsräddning (med

luftandning) från 90 m djup. - Mättnadsdykning och kombina­

tionsdykning till 300 m. - Större säkerhet och effektivare

arbete på de djup som övriga dy­kerimetoder medger.

För att lösa de uppgifter som den­na målsättning ställer kommer en omfattande forsknings- och försöks­verksamhet att krävas där samarbe­te mellan FOA, FMV-M, SjvS och Marinen är lika nödvändigt som s j älv klart.

Dessutom ingår i uppgifterna: - Utbildning av marinens behov

av • Djupdykare • Tungdykare • skyddsdykare och • Attackdykare

- Biträde vid utbildning av andra militära samt civila dykare.

- Årsprov med ovanstående kate­gorier samt med attackdykarna.

- Utveckling av och försök med materiel för dykning och under­vattensarbete.

- Underhåll och färdighållning av URF.

69

Medel för att förverkliga målsätt­ningen Marinens Dykericentral

MDC (bild l) består av två samman­hängande byggnader. Den mindre in­rymmer i källarplanet värmpannor och kompressorer i övre planet en dykarskola med lektionsrum, expedi­tioner samt omklädnings-, hygien-, och klargöringsrum (jämte förva­ring) av elevernas dykarutrustning.

Den större byggnaden har fyra våningar och är uppbygd kring ett kammarsystem som är tillverkat vid COMEX - Marseille i samarbete med KOCKUMS. Det omfattar dels en stående kammare med sluss i bot-

ten dels en liggande kammare även den med sluss. Den stående kamma­ren med sluss kan vattenfyllas. Där­utöver finns ytterligare en kamma­re som förut stått på Galärvarvet.

På bottenplanet förvaras även ubåtsräddningsfarkosten URF som lyfts med travers ur en särskild "fic­ka" och placeras på en vagn som går på räls in i MDC. URF kan även ställas på en trailer som med ett eget dragfordon kan förflytta den till andra örlogsbasers områden. Al­ternativt kan järnvägstransport ut­nyttjas. Resten av bottenutrymmet upptas av en verkstad samt förråd för gas och dykerimaterieL

Bild l . Skiss över dykhallen och URF-garaget i MDC. Laboratorier och kontorsutrym­men m m ligger bakom den glasade väggen. Skolbyggnaden ligger i en lägre byggnad

bakom den visade huskroppen.

70

Nästa plan upptas till hälften av dykhallen som går genom alla tre våningarna. Utöver tryckkammrar­na finns här en 5 m djup rund bas­säng med stillastående vatten och en grundare bassäng med strömmande vatten. Framför tryckkamrarna finns paneler med kontrollorgan för de olika kamrarna. Bredvid dykhal­len ligger ett stort laboratorium, lä­karundersökningsrum, gasbland­ningsrum, experimentverkstad (fin­mekanik och el), dagrum och pentry.

I andra och tredje våningen finns arbetsrum för stab och forskare, ett telelab, ett övervakningsrum (dyk­central) samt konferensrum och bib­liotek. Dessutom finns övernatt­ningsmöjligheter för personal som övervakar långvariga experiment.

U RF är behandlad i TiS nr 1975 och beskrivs därför ej här.

Kostnader

I CM programplaner har kostnader­na angivits enl nedan i då aktuella penningvärden.

MDC Byggnaden 14 Mkr Kammarsystemet 6 Mkr Möbler, samband, övervaknings-

och säkerhetsutrustning 1.5 Mkr URF 15 Mkr

Organisation

När grunddragen för verksamheten vid MDC utformades i TOEM 1970 utgick man från de tre huvudupp­gifterna utbildning, forskning och

försök och skapade en enhet för var och en av dessa samt dessutom en enhet som ansvarade för drift och funktion hos den tekniskt komplicerade anläggningen.

Den tillämpade navalmedicinska forskningen bedrevs vid denna tid av en forskningsläkare och en psykolog (bioteknolog) anknutna till marin­staben med ekonomiskt stöd av för­svarsmedicinska forskningsdelega­tionen och något hinder att inlemma den funktionen i MDC förelåg ej. Vid FOA omorganisation och upp­lösningen av forskningsdelegationen år 1974 inlemmades de två befatt­ningshavarna i en navalmedicinsk institution i huvudenhet 5, Human­teknik. Ledningsförhållandena har därvid - åtminstone på papperet -blivit mera komplicerade.

Den strävan till rationalisering i form av minsknirr gav antal tjänster utan förändring av uppgifterna som numera är kännetecknande för många områden inom försvaret har gått ut även över MDC. Efter många turer inklusive en skrivelse till Kungl Maj:t 1973 ingav CM i juni 1977 det organisationsförslag till regeringen som framgår av bild 2 och 3.

CM har inte haft anledning att närmare ange storleken av FOA representation. Det har dock hela tiden under projektarbetet räknats med att den befintliga institutionen - två forskare jämte medel för att anställa konsulter - skulle utökas med en fast tjänst. Nyligen har dock möjligheter yppats att förstärka in-

71

tiDC ORGANISATIQJJ

~ l

l

UTB-E N H.

l SO, AMS, SP l)

Bild 2. (Vissa lydnads- och samarbetslinjer uteslutna av överskådlighetsskäl.) Anm. 1: Exempel på civila myndigheter med vilka samarbete äger rum. Anm. 2: Lydnadslinje vid ubåtsräddning.

stitutionen med en barafysiologisk och en bioteknologisk sektion. För dykeriforskningen är en sådan för­stärkning synnerligen värdefull och den har krävt att ytterligare arbets­rum inrättas i MDC, där dessbättre visst reservutrymme fanns.

Tidsplanen framgår av bild 4. När den långa planeringen över­

gic ktill handling blev utvecklingen något snabbare än beräknat. Detta har medfört vissa svårigheter på personalsidan.

Ä ven URF är under byggnad, och personalsituationen förenklas inga­lunda av att den kommer att göra sina provturer samtidigt som MDC färdigställes, eftersom delvis samma personal skall lösa båda uppgifterna.

72

Ytterligare några önskvärda åtgär­der för att effektivis.era dykeriet

Som framgår ovan är Belos i behov av generalöversyn och modernise­ring för att kunna bli en fullvärdig partner i ubåtsräddnings- och djup­dykarsystemet. För att ett dyksys­tem skall anses operativt till ett visst djup krävs bl a att rekoropressions­kammare och dykarklocka skall kunna trycksättas till detta djup så att en dykning i sjön kan avbrytas och dykaren - i bibehållen tryck­situation - kan överföras till kam­maren för observation och vid be­ho vvård. Belos generalöversyn har varit inplanerad tidigare men skju­tits upp. Den beräknas f n äga rum 1979-80. Det är angeläget att den

Organisationsenhet Befattning Kategori

Marinens d~kericentrol

chef regoff k k, m st specialläkare läkare

assistent, sekr civil

Utbildnin~senhet

chef regoff kk/ärlkn

l ö rare regoff Il kompoff 1

" kompoff

" plutoff,

Drift- och färsöksenhet

chef min g

dykeriingenjör min g

maskindriftledare kompoff, MDC

Systemtekniker plutoff,

Maskinist URF plutoff,

Kommoringenjör civil

Kommortekniker plutoff,

Forskningsassi- kompoff, s tent

Forskningsenhet ur FOA

Persanal ur FOA

Bild 3.

urval

urval

urval

urval

urval

urval

urval

Antal

l

l

l

l

l

l

l l

l

l

l

Anmärkning

tillika URF Il - -Il - -Il - -

l tillika URF

l

(Härutöver tillkommer en befattning (419) /ör kommenderad läkare.)

genomförs i full omfattning. När utbildningsenheten organise­

ras i MDC (l juli 1979) upphör Flottans dykarskola på Hårsfjärden som har ingått i Kustflottan. Där­emot upphör på intet sätt behovet

av det utmärkta övningsområde för dykning som farvattnen runt Märs­garn utgör. Såväl dessa som förtöj­ningsplatser för dykarbåtar och sä­kerhetsbåtar, förråds- och utbild­ningslokaler kommer även framde-

73

~~~mi·1HET 1978 1979 1980 1981

W& GNI\D

KN1MARE --FUNKT l ONSPROV -BES IKTNI NG )C

UTR + ~iOBL -I NV I GIHNG '11 "PROVTUR"

UTBILDNING ---PERSUNAL - - - - - - -URE BYGGNI\D 1---

TEKNISK PROVTUR -- --"TAKTISK" -"-

- ---UTB ILDNI NG - - - - - - -

FORS KNING OCH -FORSuK

~ --(EFFEKTKURVA)

r-- - - - - - - - - -

Bild 4. Tidsplan MDC och URF.

les att behövas. Under vissa tider -bl a vid årsprov - är även förlägg­ningsplatser nödvändiga. Det skulle vara synnerligen oklokt att frånhän­da dykeriutbildningen detta förträff­liga och väl inarbetade övningsom­råde.

Sedan ett par år bidrar Marinen till den postgymnasiala utbildningen genom att hålla dykarkurser för an­läggningsarbetare. Utbildningen sker enligt gällande säkerhetsbestämmel­ser i marinens regi och i intimt sam­arbete med Sö och arbetsmarkna­dens parter. Det har framförts öns­kmeål om en utökning av antalet elever (f n 10 per år) och sonde­ringar om djupdykarutbildning har

74

även gjorts. För att vidmakthålla och vid behov kunna öka detta mer­utnyttjande av marinens kn9w-how - givetvis mot ersättning - är det även angeläget att behålla en lämp­lig övningsterräng och ytterförlägg­ning.

MDC övertar den verksamhet som bedrivits vid övningstanken på Galärvarvet. En modern mindre tryckkammare överflyttas till MDC och de instrument, verktyg och and­ra inventarier som är användbara och moderna tas även med. K var blir dels den öppna sexmetersbas­sängen med sluss i botten, dels värl­dens sannolikt äldsta i bruk varan­de tryckkammare med armatur och

kompressor. Marinen har inget intresse av -

och inte råd - att behålla anlägg­ningen.

Djurgårdsförvaltningen, som äger marken, är angelägen att disponera densamma.

Det finns emellertid ett antal skäl som talar för att inte skrota mate­rielen utan i stället hålla den levan­de på samma plats. Det främsta skä­let är att här skulle kunna inrättas en civil dykarskola som kunde med­dela teori och praktisk utbildning främst för djupdykare men även sportdykare av alla åldrar. Detta skulle även innebära att man be­håller en av de i Iandet alltför få­taliga anläggningarna för att ta hand om dykarolycksfall.

Ett andra skäl är att här skulle vara en lämplig miljö för att inrätta ett dykeri- och bärgningsmuseum. Det skulle kunna ansluta till Wasa­museet som, utöver Anders Franzen, i princip kan tacka marinen och ma­riens dykare för sin existens, och skulle Sjöhistoriska museet vara oin­tresserat, lär Tekniska museet vara väl så angeläget. Frågan kan tyckas perifer, men den bör under alla för­hållanden prövas seriöst.

Merutnyttjande

Inom internationella dykeriorgani­sationer - främst EDTC (European Diving Technology Committee) drivs nu säkerhetsfrågorna mycket intensivt, bl a vill man få fram ett certifikat och en dykadoggbok -motsvarande vår dykarbok - som

skall ange vilken utbildning och vil­ket hälsotillstånd som dykaren har. Bl a av det skälet har byggnadsar­betarförbundet anhållit om tillstånd att få sända sina dykare till subma­rin undersökning vid MUC i Karls­krona. På detta sätt internationellt accepterade normer och bestämmel­ser kan förväntas medföra en sane­ring av det ofta ganska våghalsiga dykarrdet inom offshore-verksamhe­ten, men även bli ett område där marinens erfarenheter och institu­tioner kan stödja det civila arbets­livet.

Ett annat fält där både vår sak­kunskap och faciliteterna i MDC kan utnyttjas eutanför försvarets be­hov är testning och godkännande av dykeriutrustningar. Detta kan kom­ma att ske på Arbetarskyddsstyrel­sens uppdrag ev förmedlade av sta­tens Provningsanstalt. Former och inte minst kamerala bestämmelser måste utformas för alla dessa tjäns­ter.

Avslutning

Jag har här försökt teckna - myc­ket kortfattat - var marinens dy­keri- och ubåtsräddningsverksamhet står idag, dess målsättning för fram­tiden, och vilka resurser i form av personal och materiel som är - el­ler i några fall önskas - avdelade för att lösa uppgifterna.

Kommer vi att kunna infria för­väntningarna - leva upp till mål­sättningen?

Ja, det tror jag, men det kom­mer att ta tid, särskilt om marinen

75

måste dra det ekonomiska lasset en­sam. Det spirande intresse som bör­jar skönjas för havsresursfrågor, trots att inge nolja har sprutat fram inom våra ekonomiska zoner, kan innebära en vändpunkt. Det statliga organ - havsresursdelegation eller vad det kommer att heta - som ha­de kunnat vara en realitet redan idag, om fantasi och förutseende va­rit rådande i dåvarande regering, men som trots allt ändå nu tycks komma till, kanske markerar den vändpunkten. Det finns ingen an­ledning att tro att marinen skall till­föras stora pengar och ökad organi­sa!ion av det skälet, men om stats­makt och industri, och inte minst dykarna själva, börjar kräva mera av dykerimedicinsk och dykeritek­nisk utveckling är det sannolikt att det arbete inom såväl tillämpad forskning som på försöksområdet som kommer att kunna bedrivas med marinens och FOA:s resurser inom MDC blir till gagn för hela

Ivar Rydbergs fl,aggfabrik

& FLAGGFABRIK

KARLSHAMNS

"ftD" Telefon 0454-103 66

76

landet. Jag vill i sammanhanget pe­k apå det samarbete som etablerats mellan FOA och STU och där ett av forskningsobjekten siktar bortom marinens målsättning att kunna dyka till 300 m. Det gäller frågan om att dyka med hydrox, d v s en vätgas/syrgasblandning - populärt uttryckt en fortsättning på marin­ingenjören Zetterströms experiment på 1940-talet.

Omvänt kan anskaffningen av URF, som skett av rent marinmili­tära skäl, stimulera till att studera farkostens lämplighet för civila upp­drag och månhända leda till att Kockums får sälja fler URF:ar.

Det långa tidsperspektivet gäller det yttersta målet: kollektiv ubåts­räddning med dykarassistans på 300 m. Men på vägen finns flera delmål som vart för sig kommer att ge dy­kare och ubåtsräddare större för­måga att lösa sina uppgifter, och lå­ta dem dyka

DJUPARE OCH SÄKRARE!

DISC-LOCK Låser problemen

NYA låsbrickor för progres.siv vibrationos­säkring ev clll slogs skruvfärbond.

l B O S A B Tel. 0760/512 86-79 Box 55 190 30 Sigtuna

Kockums Varv bygger fartyg. Bland annat. Kockums Varv är en av världens moder­naste fartygsfabriker. Det vet många Liksom att vi är specialiserade på stora och tekniskt avancerade fartyg .

Men Kockums Varv är mycket mera.

Ett laboratorium med 40-tal specialister och unika kompetensområden.

En avdelning för maskinmontering. Av små elektroniska komponenter eller stora turbinanläggningar.

En verkstad för värmebehandling.

Ett av Europas modernaste handform-n i ngsgjuterier. Med egen modellverkstad.

En maskinverkstad med 500 yrkesmän Konventione lla och CNC-styrda verktygs­maskiner. Kapacitet med precision från smådetaljer till arbetsstycken på 100 ton.

Handen på hjärtat- det här visste Ni inte om Kockums Varv. Inte heller att hälften av vad dessa avdelningar produ­cerar går till företag utanför Kockums­gruppen .

Men nu vet Ni.

:.CKOCKUMS Vill Ni veta mer sänder vi gärna en broschyr Skriv bara till Kockums Varv, Fack, 20110 MALMO.

''Farledernå''bliiallt t ngri;; ''manövreringen''allt svårare.

fn.: STOCKHOLM 22 473. GÄVL ·GÖTEBORG 031-110640 • M.ARIEST:

NILSOWREN Upplevelser som artilleriof­ficer på jagaren Stord 1944

Chefen för Sjoforsvarets Forsyningskommando i Norge, Konteramiral Nils Owren, framträdde vid Örlogsmannasällskapets sammanträde den 10 januari 1978 och berättade om sina upplevelser som artilleriofficer på jaga­ren Stord under år 1944.

Skildringen behandlar främst händelser kring invasionen men eftersom även händelser i början av året berörs har redaktionen satt rubriken med hänsyn till detta.

Amiral Owren har varit vänlig att ställa sitt manuskript till förfogande för publicering i Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktionen är tacksam för att amiral Owrens livfulla skildring på så sätt kan få en större spridning.

Permisjonen tok fort slutt. Beset­ningen var forne~yd likevel , da "Stord" stevnet nordover 11. januar. Kursen ble satt mot Scapa Flow. Oppholdet i flåtebasen varte bare noen timer. Storheil* skulle f0rst til konferanse ombord hos eldste de­stroyersjef på den nye jageren " Har­dy" .

Allerede den 12. januar var vi i rom sj0 igjen, og stevnet nordover mot Island for å ta del i eskorten av den 3. av de Russlandskonvoiene som Churchill hadde lovet Stalin.

Men nå var situasjonen i Nordisha­vet med ett slag totalt forandret. "Scharnhorst" lå på havets bunn, og admiral Fraser hadde opple~st "Styr­ke 2", den hadde fullfe~rt sin oppga­ve. "Duke of York" var tiltenkt nye oppgaver i 0stern, mens jagerne

skulle vrere med på konvoieringen og kampen mot de tyske ubåtene.

Det tyske nederlaget i Nordishavet fe~rte til at Russlandskonvoiene kun­ne fe~res fram etter planen, riktignok i hard kamp med vrergudene, som var alt annet enn vennligsinnete, og de nrermest desperate tyske ubåtene.

Seilasen til Island foregikk enda en gang under nesten umulige forhold, og uten radar og asdic hadde det ikke vrert mulig for oss å komme trygt forbi Hvalbakur, et farlig skjrer, og inn i Seydisfjord for å bunkre. U ten å ha sett land i det hele tatt, kom vi oss inn i fjorden og opp langs siden på tankbåten.

Det mk opp til enda en ny storm med dårlige siktforhold. Vi fikk kon-

* Sjefen på "Stord" (R ed.)

77

takt med konvoien ved nord0stkys­ten. Men denne gangen ble det neJd­vendig å s0ke inn til Akureyri for å få reorganisert konvoien, f0r ferden kunne fortsette gjennom Nordishavet mot Murmansk. Den 21. januar var alt under kontroll, og konvoien la ut.

26. januar var vi oppunder Bj0rn-0ya. Vinden var l0yet, det var nesten blikk stille, men så kaldt at havfiaten fms til is i l0pet av få minutter, når vinden stilnet helt.

I klarvceret var vi blitt oppdaget av fiendtlige rekognoseringsfly, og så fort det kortvarige dagslyset var for­svunnet, fikk vi f0le ubåtenes oppla­dete energi. "Stord" og resten av eskorten kastet seg ut i et innbitt ubåtslag.

Angrepene fortsatte uavbruttet i ti­mevis. Vi pinget, fikk kontakt, gjor­de motangrep, slapp synkeminer, holdt kontakten, ladet opp, satte inn nytt "kill" og slapp nye synkemi­ner ...

Det var faktisk ubåter over alt. Tyskerne måtte ha samlet alt de rådde over i Nord-Atlanten og Nordishavet her ved Bj0rn0ya. Mange av dem fikk skutt sine torpedoer, og kon­voien led store tap på tross av eskor­tens kraftige forsvar.

Vi hadde fått et nytt, farlig fiendt­lig våpen og kjempe mot, tyskerne hadde ta t t i bruk akustiske torpedoer . De ble scerlig brukt mot eskortekrigs­skipene, når vi gikk til angrep på ubåtene. Denne akustiske torpedoen var konstruert slik, at den etter ut­skytningen styrte mot lyden og vibra­sjonene fra den angripende jagerens

78

propellere. Torpedoen var uhyggelig treffsikker og senket mange eskorte­fart0yer.

Det f0rste taktiske mottrekket vi innf0rte, var en "steg-til-side"­taktikk. Men den var bare delvis brukbar for å unnvike de akustiske torpedoene. Allierte krigseksperter fant snart ut et bedre mottrekk -den såkalte "foxer" (fox = lure) . Denne foxer ' en var en slags rangle, og besto av stålstenger som var festet sammen og skramlet mot hverandre i en lang wire akterut. Foxer'en forår­saket så mye leven, at torpedoen styr­te mot ranglen og torpederte den iste­denfor fart0yet.

J e g opplevde flere ganger den til­fredsstillelse - og uhygge - det var å se torpedoer eksplodere i "Stords" rangle.

Ubåtslaget den 26. januar ble en voldsom og blodig batalje. De tyske ubåtene gikk på med d0dsforakt. Nå skulle senkningen av "Scharnhorst" hevnes!

I en fase av slaget konsentrerte den nye leder-jageren "Hardy" og "Stord" seg om å nedkjempe den samme fiendtlige ubåt. Den pmvde å trenge gjennom eskorten for å få skutt sine torpedoer mot handelsfar­teJyene. Vi brukte en effektiv angreps­taktikk; den en jageren holdt ubåten ''fast'' på asdic' en, mens den andre stevnet inn fra motsatt side for å skyte ut minene der ubåten lå peilet. Fra direktoren fulgte jeg den britiske jageren idet den gikk inn for angrep. Plutselig kommer en 0red0vende eks­plosjon ombord i "Hardy" . Den var

truffet av en akustisk torpedo! Jage­ren b le et uhyggelig skue. Men ·vi måtte konsentrere oss om ubåten. Vi så vår sjanse, fienden var "fast" på asdic' en, og gikk rett in n for angrep. Vi peilet den n0yaktig. Undervanns­forholdene var gode, ekkoet var godt. En salve på 10 synkeminer ble skutt i dypet, ypperlig plassert i pei­lingen. Var fienden rammet?

Storheill t0rnet "Stord" rundt igjen, og vi gikk inn for enda et at­takk mot ubåten. Den ble holdt perfekt på asdic' en, alt !å til rett e for et skoJeangrep- og det ble det. Rik­tig kurs , riktig fart, riktig avfyrings-0yeblikk, riktig dybdesetting - og ubåten fikk en fulltreffer! Takk for sist, din djevel, sa jeg til meg selv. Så skjedde noe dramatisk . Det må ha funnet sted en eksplosjon ombord i ubåten nede i dypet. Den ble plutselig siengt opp til overfiaten og i noen sekunder stående på h0ykant opp av havet med de roterende propellerne mot himmelen. Bare noen 0yeblikk senere var ubåtens krampetrekninger forbi, og den forsvant i dypet.

"Hardy" var hevnet, ubåten ble sendt til bunns like i ncerheten av sitt offer.

Igjen hadde vi ombord i " Stord" fått oppleve 26-tallets magi: Det var den 26 . januar i dag - "Stords" kjenningsmerke var G. 26, komman­doen b le heist den 26, "Scharnhorst"­slaget foregikk den 26. , og nå- atter den 26.

Ubåtslaget fortsatte . "Stord" fikk has på enda en fiende f0r kampen var slutt og ubåtene ble tvunget til å trek-

ke seg tilbake. Dermed hadde vi også denne gangen greidd å presse konvoien gjennom ulveflokken og fram til Murmansk. Selv om tapene var smertelige.

Churchills l0fte til Stalin skulle mer enn innfris. Det ble en ny konvoi i februar, og enda en i mars. Eskorte­tjenesten begge gangene var slitsom og spennende, og fylt av farlige epi­soder.

Besetningen var tydelig kj0rt av den umenneskelig harde tjenesten. I disse ubåtfarlige farvannene ble bes­tandig alle vanntette luker ned til banje!e og lugarer stengt om natten . Frivakten måtte ligge i sine klcer; de sto og sov i kroker, på dekk og i le. Det skal ikke mye fantasi til å fore­stille seg den påkjenning dette var, med Nordishavet i oppmr og isguf­sene fra den arktiske vinteren. Mange pådro seg gikt og andre sykdommer som har merket dem for resten av li­vet.

Da vi kom tilbake til Scapa Flow etter den siste Murmanskkonvoien var gleden merkbar. Vi fikk beskjed om at neste operasjonsområde var Kanalen.

Der skulle vi slutte oss til en ameri­kansk styrke, som spesialtrenet sammen med andre stridsenheter. Det var fly med bomber og raketter, slagskip, kryssere, jagere, spesielie kanon- og rakettfart0yer, og alle ten­kelige og utenkelige typer av flytende farkoster konstruert for spesialopp­drag under en invasjon mot et strand­område.

0velsene var lagt opp med nifs rea-

79

lisme, og amerikanerne fikk ett nervepirrende inntrykk av hvordan en invasjon ville utvikte seg. 0velse­området var lagt rund t Slapton Sands i bukten s121nnenfor Dartmouth i De­vonshire. Befolkningen i distriktet ble evakuert, og det svcere området beskuttog bombardert som det skulle vcere fiendens kyst. lkke bare ameri­kanerne fikk en forsmak på hvordan en kjempemessig invasjon ville bli -også vi ombord i "Stord"!

Alle militceravdelingene som skulle landsettes under "invasjonen", ble om natten lastet inn i spesielie in­vasjonsfartl'llyer, og i grålysningen satte de kursen inn mot kysten eskor­tert av bombarderingsstyrkene, hvor "Stord" var med. På et planlagt tids­punkt f121r landstigningen kom veldig(' flystyrker inn over det "fiendtlige" landområdet og bombet forsvarsstil­linger og n121kkelpunkter.

Deretter fulgte bombarderingsstyr­kene, f121rst jagerne, senere krysserne og slagskipene. Med våre kanoner maltrakterte vi avmerkete kystbatte­rier og st121ttepunkter. Det ble brukt stridsammunisjon over hodene på troppene i landgangsfart121yene. I dette 12lred121vende inferno stormet sol­datene i land i vann og s121le tillivet og bmt seg gjennom piggtrådsperringer og forhindringer.

Dette var ikke noe billig krigsskue­spill. Dessverre ble flere soldater drept under 121velsene. Flere landsbyer ble totalt rasert. Scerlig en av dem, Slapton, var fryktelig rampanert av bomber og granater. Det var med ve­mod jeg kommanderte "Stords" ar-

80

tilleri rettet mot det deilige badehotel­let Royal Beach Hotel, og deretter skj121t det i grus. Men, det var "tysk hovedkvarter'', og ordren gikk ut på å tilintetgj121re det.

Britene overlot intet til tilfeldighe­tene. A v hensyn til planlegging av in­vasjonstyrkenes etterforsyning av ammunisjon, måtte vi under disse 121velsene sende inn tellingsoppgaver og rapporter til forsyningslederen om hver eneste granat som var bruk t.

Etter disse iospirerende 121velsene sammen med de amerikanske land­gangsstyrkene ble vi beordret nordover igjen. Nå skj121nte vi at in­vasjonen ikke kunne vcere langt unna. Sammen med omtrent 40 andre jagere spesialtrente "Stord" i bom­barderingsteknikk mot landmål på nordspissen av Orkn121yene.

Det utvalgte området ble uopphl'llr­lig beskutt i et par uker. Treffsikker­heten 121kte for hver dag, det var ikke uvanlig å vcere innskutt allerede et­ter andre eller tredje bredside.

Hvert enkelt fart121y hadde en ob­servatl'llr i land, en offiser fra det bri­tiske Royal Artillery. Han sto i for­bindelse med batterisjefen ombord i jageren gjennom sin transportable ra­dio og dirigerte på den måten beskyt­ningen fra det ene mål til det neste.

Vi hadde dessuten en offiser fra Royal Artillery ombord som rådgiver for meg, og han var også ansvarlig overfor egne tropper for at vår ild ikke ble lagt for ncer opp til dem.

Artillerioffiserene var noen kjerne­karer. Mellom 121velsene bodde de om­bord hos oss. Det utviklet seg fort et

varmt vennskap og en gjensidig res­pekt mellom fart121ysoffiserene og dis­se artilleriekspertene, som vi skulle samarbeide med når det ble virketig al vor.

Foruten bombarderings121velser med skarpt drev vi hver eneste dag i havn intens "t121rrtrening", for å per­feksjonere prosedyren. Da ble "spot­teren" satt i land, fant seg et passen­de mål, og anmodet om ildst121tte. Deretter satte vi i gang teoretisk be­skytning av de målene som ble pluk­ket ut.

Sjefen kunne ikke 121nske seg en mer veltrenet bombarderingsbesetning enn den han nå hadde ombord på "Stord" .

Da vi i midten av mai ble beordret til et 121velsefelt ved lsle of Wight Sl'lln­nenfor Portsmouth, var forventning­ene store. Vi forsto at D-dagen ncer­met seg.

Denne gangen ble invasjonsl'llvel­sene utf121rt i enda st121rre målestokk enn tidligere, og like realistisk . Jeg var ikke alene om å ha f121lelsen av at dette måtte vcere generalpmven for angreppet mot fastlandet.

En uke senere ble det iverksatt 121velser i Clydefjorden på vestkysten av Skottland. Nå fikk vi vite, at vi fra dette tidspunkt skulle tilh121re en spe­siell bombarderingsstyrke som fikk navnet "Styrke S". Foruten jagerne besto denne bombarderingsstyrkeD av slagskipene "Warspite" og "Ra­millies", og et vetdig kanonskip, mo­nitaren "Roberts", som var utstyrt med 38 cm kanoner. Dessuten var en rekke kjente kryssere med i styrken,

blant dem vår Ishavsvenn "Jamaica". Samtreningen foregikk intenst. Vi ble ivrigere for hver dag- og eksperter.

Vi begynte å få en f121ling med de fantastiske forberedelsene og plan­leggingen som fant sted. De var uten sidestykke i krigshistorien.

På det politiske plan utvekslet pre­sident Roosevelt og statsminister Churchill på den ene side og Stalin på den annen meget skarpe noter. Stalin var utålmodig fordi invasjonen ikke ble satt i gang omgående.

Den 24. mai 1944, sendte admiral Vian, sjefen for "Styrke S", signal til alle fart121yer i styrken som lå samlet til ankers utenfor Gourock. Signalet l121d kort:

"Sjefer, batterisjefer og naviga­sjonsoffiserer m121ter ombord i "Warspite" i morgen den 25. mai klokken 1000."

V el, tenkte jeg, en ny diskusjon om de gjennomf121rte 121velsene, kanskje litt kjeft å få på vanlig elegant engelsk vis, og dmftelser av nye 121velser.

Til avtalt tidspunkt var omtrent 50 offiserer samlet ombord i slagskipet. Vi ble vist ned i actmiralens konfe­ranserom, det var innredet som kino. På endeskottet sto det oppstilt et vet­dig, tildekket lerret.

Det ble kontrollert at alle offiserer var til stede. Deretter ble de få menige i salen vist ut, d121rene låst, gardinene trukket for ventilene, og den bemmte admiral Vian steg fram. Dette var mannen fra J121ssingfjorden, han som på jageren "Cossack" angrep og bor­det '' Altmar k'', og som senere også

81

utmerket seg ved senkningen av "Bis­marck".

Actmiralen så rolig på oss og sa: - Gentlemen, tiden er inne! Han snudde seg mot det tildekke­

te lerretet, trakk teppet til side, og snudde seg igjen mot oss.

Foran oss sto et kjempekart over Kanalen. Et utall av oppmerkete ru­ter f0rte langs den engelske kysten, og fra et punkt like utenfor lsle of Wight som var d0pt "Piccadilly Cir­cus", gikk alle linjene samlet over til Frankrike, mot strandbreddene i Normandie, mellom Le Havre og Cherbourg.

Det gikk en anerkjennende murn­ting gjennom den erfarne forsamling­en. Det var ikke fritt for at det kriblet litt i meg. På denne kysten var jeg godt kjent fra tjenesten ombord i "Glaisdale" og "Eskdale" .

Med engelsk sans for presisjon og humor var samlingspunktet i sj0en utenfor Isle of Wight d0pt "Piccadil­ly Circus", det velregulerte, men ko­lossalt trafikkerte gateknutepunktet i London sentrum. Her ville det nok ikke bli tålt slinger i valsen.

Admiral Vian Iot oss studere kartet noen 0yeblikk, f0r han fortsatte:

- Den 5. juni skal vi gå i land i Frankrike, og bli der! Målet er Ber­lin! Den styrken som nå er represen­tert her, "Styrke S", er ansvarlig for overfarten og landsettingen av de bri­tiske styrkene i området "Sword" (Sverd), som blir invasjonsområdets 0stlige flanke. Deres kanoner skal stoppe fiendtlige flankeangrep. Dere skal s0rge for at alt som skyter på

82

våre soldater som landsettes, blir tatt under ild og tilintetgjort. Dere skal videre 0nske vetkommen alle mobile fiendtlige kanoner som måtte bli kj0rt opp. Dere blir med andre ord infanteriets trofaste st0tte og hjelpe­re.

Actmiralen forklarte videre at inva­sjonen var gitt kodenavnet "OVER­LORD", og at den sj0militrere delen av operasjonen hadde fått kodenav­net "NEPTUNE".

Etter admiral Vians klare, konsise innledning, fulgte orienteringer fra militrereksperter på en rekke områ­der.

En RAP-offiser fortalte at 8 000-åttetusen - fly skulle bombe broene over de franske elvene natten f0r landstigningen, for å hindre at tyske forsterkninger ble ft<Ht fram. Strand­breddene hvor soldatene skulle stor­me i land, ville også bli bombet, men bare med små bomber, for ikke å Iage digre krater som kunne hemme inva­sjonsstyrkenes operasjoner, når panservogner og soldater stmmmer i land fra de omtrent 5 000 fart0yer som skulle settes inn mot Normandie­kysten. En stabsoffiser fra hreren presenterte deretter i grove trekk pla­nene for angrepet fram mot Paris og den franske hovedstadens fall -gjennomf0ringen av disse planene i praksis ble ikke forsinket med mer enn en dag i forhold til hva han meddelte oss.

Nrermest som en kuriositet fikk vi del i noen av de probierner som plan­leggerne hadde stått overfor. I desem­ber 1943 ble Admiralitetet presentert

ENGLAND

. OIEPPE

83

for listen over de krigsskip som gene­ral Eisenhowers hovedkvarter trengte til invasjonen:

2 slagskip 3 monitorer (eller slagskip)

15 kryssere 107 jagere 48 fregatter eller korvetter 64 anti ubåt-trawlere

108 motorlauncher 120 motortorpedobåter og motor­

kanaubåter 150 minesveipere

617 krigsskip i alt.

Det var en årvåken forsamling ma­rineoffiserer som h~<Hte på utredning­en om disse nesten utrolige planene. Selv om hemmelighetsgraden for in­vasjonen ble sterkt presisert, ble det ikke lagt noen restriksjoner på oss. Actmiralen mente nok det var un0d­vendig.

Det er nesten ufattelig å tenke på hvor godt hemmeligheten ble bevart, når man tar i betraktning alle dem som på forhånd fikk kjennskap til det som skulle skje.

Det var selvf0lgelig en opplevelse å vrere nordmann i dette allierte krigs­spillet, og kunne gå fritt omkring i land to uker f0r invasjonen og helt fortrolig med alt som skulle skje, og som var av så stor betydning for men­neskeheten.

"Stord" var ikke den eneste norske jageren i "Styrke S". Den splinter nye "Svenner" hadde kort tid i forveien heist kommandoen, og var akkurat ferdig med opptrenings-

84

perioden i Scapa Flow. lovasjonen i Frankrike ville bli "Svenners" f0rste operasjon. Vår tidligere nestkom­manderende, l0ytnant Thore Holthe, var utnevnt til kapteinl0ytnant og skipssjef på ''Svenner'' .

I bombarderingsstyrken mot inva­sjonsområdet lenger vest, "Styrke J" for området "JUNO", befant den norske jageren "Glaisdale" seg. Kap­teinl0ytnant, senere admiral D. E. Kjeholdt var sjef der ombord.

Dager och netter ble altfor korte. J e g låste me g inne i lugaren min og gransket kart og fotografier med lupe, merket og nummererte. Jeg for­sto at det f0rst og fremst gjaldt å Iage en rekkef0lge for beskytningen av de fiendtlige målene. F0rst måtte vi ta knekken på de kraftigste, og dem som på grunn av sine posisjoner kun­ne bli farligst for våre landgangsstyr­ker.

Sammen med navigasjonsoffise­ren, l0ytnant Lure, fikk jeg lagd et system som skulle bli nyttig i de hek­tiske morgentimene på D-dagen. På sitt navigasjonsplott skulle han ha et n0yaktig bilde av fart0yets bevegel­ser, og dessuten avmerket de viktigste bombarderingsmålene med de numre som jeg hadde gitt dem. Når jeg an­ropte ham fra broen og ba om av­stand og peiling til et av målene, kun­ne han i l0pet av sekunder gi de n0d· vendige opplysninger, som jeg igjen ekspederte videre til ildledersentra­len, hvor Berg- Nielsen s0rget for in­stilling av sentralklokken, slik at sen­traJsiktet i direktorn kunne f0lge opp - og når så h0yde- og sicteretter kik-

J

ket gjennom kikkertene sine, skulle de få 0ye på målene!

Jeg skj0nte at det var uhyre viktig under overfarten til Normandie å sette kanonmannskapene omhyggelig inn i bombarderingsplanen. Det ville vrere en stor fordel at de gjenkjente målene straks innsiktingen var foretatt, og at de hadde et helhetsbilde av tyskemes forsvarssystemer på vår flanke.

Mens jeg satt fordypet i de detal­jerte beskrivelsene av våre mål i fien­dens bemmte Atlanterhavsvoll, kom jeg et 0yeblikk til å tenke på min ek­samen ombord i "Liddesdale", den som foregikk under beskytning fra de tyske kjempekanonene på Franske­kysten. Denne gangen var det ikke eksamen, det var alvar. Jeg forsto hvilket ansvar som hvilte på meg som batterisjef under invasjonen; desto st0rre effektiviteten i vår kanonild ble, jo frerre allierte soldater ville bli drept under landstigningen.

Beskrivelsene og underlagsmateria­let jeg hadde fått utlevert som hjelp til å l0se våre bombarderingsopp­drag, gjorde meg nesten lamslått. De var utarbeidet med en nesten usaon­synlig grundighet.

Av planene gikk det fram at "Stord" 45 minutter f0r selve land­stignings0yeblikket ("H" for hour­time) H - 45, skulle gå inn mot de fiendtlige kanonstillingene ved Riva Bella ved munniogen av Orne-kana­len, og sammen med "Scorpion" pmve å bringe tyskemes kanoner til taushet, eller trekke til oss ilden mens troppene gikk i land. Disse kanonstil­lingene ved Riva Bella var ytterste

0stlige flanke i det allierte invasjons­området. Derfor kunne vi også gj0re regning med kraftig beskytning fra tyske befestninger som ikke skulle angripes av tropper like 0st for land­gangsområdet.

I beskrivelsen jeg hadde foran meg på arbeidsbordet i lugaren, var fien­dens stillinger gjengitt på alle mulige måter. Det var bilder fra sj0en og luf­ten, n0yaktige opplysninger om ka­nonenes antallog kaliber, maksimum skuddvidde, granatvekt, antal! granater til rådighet ved kanonene, st0rrelsen på kanonbesetningene, be­skyttelsen rundt kanonene, med angi­velse av tilfluktsrommenes heliggen­het og utf0relse, piggetråds perringer, maskingevrerstillinger, tankgraver og sperringer, mannskapsbrakker, la­gerbygninger, observasjonsstillinger og det tyske administrasjonsappara­tets plassering inne i Atlanterhavsvoi­lens befestninger.

J e g f0lte dyp beundring for den franske motstandsbevegelsen som hadde skaffet dette til veie. Tyskerne skulle bare vite hvordan hele det alli­erte invasjonsområdet var kartlagt og analysert i detaljer. Men det var ikke bare den franske undergrunnsbeve­gelsen jeg f0lte beundring for; den grundighet og n0yaktighet som eks­pertene i de alliertes staber hadde behandiet opplysningene med og "ferdigpakket" for invasjonsstyr­ken, kunne karakteriseres med ett ord- fantastisk.

"Stords" besetning kunne ikke få nrermere opplysninger om aksjonen, f0r vi var underveis til invasjonsom-

85

l '

rådet. Men alle skj0nte at det !å noe mer forestående i luften. Kanskje mest på grunn av den intense batte­rieksersisen som jeg nå drev med al­vorsfylt målbevissthet. J eg Iot no k kanonmannskapene forstå at vi snart skulle få se resultatet av treningen, og det gjorde ikke iveren mindre. Den 3. juni 1944 klokken 09.00 lettet hele flåten anker. Alle besetningene varstiltopp ombord i skipene, og sje­fene talte til sine mannskaper.

Storheill klatret opp på torpedaka­nonen midtskips og så utover en for­ventningsfull skare norske sj0folk:

- Jeg har en gledelig nyhet til dere, begynte han, - vi skal endelig ta fatt på invasjonen av Kontinentet!

Et 0red0vende begeistringsbml hindret Sjefen i å sie noe mer med det samme. Da det ble taushet igjen, fortsatte han:

- Jeg tror ikke at dette blir noen lett jobb. I bes te fall kan jeg love dere slit og atterslit i flere uker, og i verste fall, hvis det skulle bli skadet, slik at det er fare for å synke, akter jeg å kj0re skuta på land og fortsette som stasjamert batteri midt i l0vens gap! Det er absoluttingen vei tilbake!

Dette var Storheill som vi kjente ham!

I v er en og tilfredsheten var stor, alle mann hadde usvikelig tro på sin sjef, og f0lte at de hadde minst like mye uoppgjort med fienden.

I den talen som alle skipssjefene hadde fått utlevert for å holde til sine besetninger, sto det:

"Når denne flåten forlater havn, legger den ut på menneskehetens

86

st0rste unnsetningsekspedisjon. Vi går ut for å st0tte den allierte land­stigning på Kontinentet, en landstig­ning som skal befri de okkuperte land."

Befolkningen i land skj0nte at det foresto noe viktig. Hele flåten gled ut Clydefjorden og forbi Grennrock, mens musikkorpset på flaggskipet spilte "God Save the King". F0rst hadde korpset spilt nasjonale, og patriotiske marsjer. Vi passerte utenfor vinduene på Bay Hotel, hvor offiserene fra "Stord" og "Svenner" var stamgjester under oppholdet i land. Fra vinduene ble det vinket til oss med laken og putevar.

Den veldige eskadren seilte i m0nstergyldig orden s0rover gjen­nom Irskesj0en. Utenfor Bristol-ka­nalen passerte vi en merkelig konvoi: Gamle, rustne holker - utransjerte handelsfart0yer og krigsskip. Alle så ut som de var synkeferdige og modne for skraphaugen. De var merket med kjempenumre på skipssidene. Dette var en del av alle de fart0yene som skulle senkes ved enkelte landgangs­steder for å danne molo mot sj0en og kunstige havner. Snakk om forbere­delser!

Men va:ret var ikke godt, og v<er­varslene langt fra lovende. Om mor­gonen den 4. juni var det s0rvest vind i Kanalen, styrke mellom 5 og 6 og opptil to meter h0ye b0lger.

Det var opplagt for mye sj0 for et lite landgangsfart0y, kans k je med sj0syke soldater ombord. En sj0syk invasjonsarme ville ikke va:re sa:rlig

egnet til å l0se de krevende oppgaver den sto ovenfor.

* Va:rvarslet ga lite håp om bedring

f0r sent på dagen 7. juni. Men den 7. juni var for sent å gå i land. Ut fra hensynet til tidevann, som varierte inntil 7 meter, soloppgang, månens faser og andre omstendigheter, var bare 5. juni, og eventuelt 6. juni brukbare dager i denne måneden.

Hele invasjonsha:ren var innlastet og det enorme invasjonsapparat satt i gang.

Klokken 02.00 om natten den 4. juni var det forståelig nok laber stem­ning i Admiralitetet og i Eisenhowers hovedkvarter. Noe senere på morge­nen ble det sendt ut kulingvarsel for den s0ndre delen av De britiske 0yer.

De h0ye herrer i invasjonshoved­kvarteret i Southwick House utenfor Portsmouth hadde sikkert st0rre pro­bierner enn vi seks nordmenn som be­fant seg der på navigasjonskurs et par år i forveien! General Eisenhower var stilt overfor en av historiens vanske­ligste og viktigste beslutninger. Skulle han avblåse hele invasjonen og utset­te den nesten en måned?

De f0rste invasjonsstyrkene og konvoiene var seilt allerede den 3. juni. Hvis det ble n0dvendig å utsette operasjonen, måtte disse styrkene snu straks, eliers ville det om kvelden 4. juni bli opphopning og forvirring i invasjonsflåtens trafikksenter s0r for Isle of Wight, det såkalte "Piccadilly Circus". En slik forvirring kunne bare f0re til en mislykket operasjon.

Klokken 04.15 om morgenen var Eisenhower og hans stab samlet for å bli orientert om v<erutviklingen av si­ne mange meteorologiske rådgivere. De var pessimistiske og uenige.

Det gjorde ikke situasjonen lettere for general Eisenhower at meteorolo­gene delte seg i to grupper. Bare den norske meteorolog dr. Sverre Petters­sen og den britiske Mr. Douglas holdt på den 6. juni. Alle de andre holdt på 5. juni. Dr. Petterssen hadde posisjon som en av de alliertes ubestridt beste meteorologer. Hans v<ervarsel ble grunnlaget for senkningen av slagski­pet "Tirpitz", og nå også for invasjo­nen. De to mente at den 5. juni ville va:re umulig, den 6. så vidt brukbar, og den 7. igjen håpl0s.

Heldigvis fulgte Eisenhower rådet fra Petterssen og Douglas. Senere skulle det vise seg at den 5. ville be­tydd undergang, mens den 6. så vidt hold t og den 7. var va: r et håpl0st igjen.

Den 19. september 1944 sendte Ei­senhower dr. Petterssen et brev hvor han uttrykte sin dype beundring for det utf0rte meteorologiske arbeidet, og erkla:rte at Petterssens innsikt og vurdering var en "outstanding cont­ribution to the success of the Allied invasion''.

Ukjent med disse dramatiske vur­deringer stevnet invasjonsflåten vide­re. Plutselig kom ny ordre fra Eisen­howers hovedkvarter: D-dagen utsettes. Han hadde fulgt nordman­nens og britens råd.

Denne ordren innebar at alle styr­kene og konvoiene i sj0en måtte snu

87

og seile tilbake i 12 timer. Ombord i "Stord" var skuffelsen

stor. Vi kjente ikke detaljene, og trodde nå at hele invasjonen ville bli avlyst på grunn av det dårlige v<er­varslet.

Men etter 12 timer kom det enda en ordre; vi dreide igjen med kurs for vårt mål. Invasjonen var bare utsatt i 24 timer. I spent forventning passerte vi Lands End og holdt kursen 0stover mot Isle of Wight og punktet "Picca­dilly Circus", der overfarten mot landgangsområdet skulle begynne.

leg sto på broen ved midnattstid og iakttog de f0rste minesveiperne som la ut på sin st0rste og viktigste ope­rasjon; de skulle sveipe minefeltene på Franskekysten og samtidig legge ut merkeb0yer hvor invasjonsarma­daen skulle fe~lge etter. Deretter skul­le minsveiperne dreie av og gj0re plass for f0rste angrepsb0lge - ja­gerne, med "Svenner" og "Stord" i spissen på flanken mot fienden .

Vi var fylt av kriblende forvent­ning, da vi stevnet ut i sommernatten bak minesveiperne. lagerne i bom­barderingsstyrken !å på kolonner, og vi var lengst mot 0st. Aller f0rst gikk "Svenner" med "Stord" som nr. 2, en honn0r vi nordmenn satte pris på og var stolte av i denne alvorsstun­den.

Vi hadde funnet fram de st0rste norske splittflaggene ombord. Begge jagerne hadde heist dem i stortoppen idet overfarten tok til. Kampflagget var på p lass!

På andre siden av Kanalen var tys­kerne forhåpentligvis uvitende om in-

88

vasjonsforberedelsene. I befestninge­ne ved Riva Bella ventet tyskemes 15 cm kanoner på oss. Selv om våre ka­noner bare var 12 cm'ere, var de mer hurtigskytende, og underlegenheten i kanonkalibre gjorde jeg regning med at våre kanonbesetningers dyktighet skulle oppveie.

Oppmerksomheten og nervene var i he~yspenn. Vi fikk stadig radarek­koer og hydrofoneffekt. Det ga oss inntrykk av at tyskerne var forberedt og holdt mange ubåter i farvannet. "Svenner" og "Stord" var inva­sjonstlåtens 0stligste og forreste far­te~yer, og vi måtte derfor v<ere forbe­redt på å komme i ubehagelig kontakt med fiendtlige styrker, s<erlig E-båter.

Kort etter midnatt ble det beordret l. beredskapsgrad, og jagerne gjorde "Klart skip". Alle mann var på post. De siste unders0kelsene av utstyret ble foretatt, livheltene kontrollert -vår nye nestkommanderende kaptein­le~ytnant Helge 0i gikk rundt og in­spiserte. Han kunne snart melde av til Sjefen at "Stord" var klar til kamp.

Dagsordren fra general Eisenho­wer ble gitt til hver enkelt som skulle ta del i D-dagen: "Verdens 0yne er rettet mot dere. Alle frihetselskende folk overalt sender sit håp og sin b0nn med der e!"

Klokken tikket langsomt videre, den passerte 01.00, og etter en ufatte­lig lang time også 02.00. Over hodene våre buldret en uavbrutt stmm av fly mot Frankrike. Det var jagere, jager­bomhere og transportfly. Dessuten spesiatfly med hundrevis av glidefly på s l ep. I dis se glideflyene satt '' com-

mandos", som skulle landsettes bak fiendens linjer og midt opp i sine mål for å erobre dem hurtigst mulig. Sam­tidig kom bombeflyene som skulle m0rbanke invasjonsforsvaret og bombe alle viktige kommunikasjons­knutepunkter.

Det skulle bli tidlig lyst denne mor­genen. 0ynene mine var vendt til nattm0rket, jeg hadde uavbrutt stirret inn mot Frankrike. Ved 03.00-tiden kunne jeg se kysten foran oss. Et fantastisk syn. Det glirutet i alle regnboens farger. Vi kunne h0re et fjernt, uavbrutt bulder - bombean­grepene.

Invasjonsflåtens nesten 5 000 far­te~yer gled stille og godt biendet over Kanalen, ikke en un0dig lyd var å h0re.

Vi ante ikke noe om alle de feilgrep som i disse skjebnesvangre timene ble begått innen den tyske krigsledelsen. Kunne de virkelig ta feil av dette? Skj0nte de ikke at dette var det de og­så hadde ventet på så lenge?

Margendemringen ble skyet og grå, men v<eret var i bedring! Det vii v<ere en lykke om meteorologenes spådom gikk i oppfyllelse, sa jeg til meg selv.

Mellom klokken 05.00 og 05.15 nådde bombarderingsstyrken pasi-sjonen hvor hovedstyrken slagskipene, krysserne og de andre tunge fart0yene, skulle ligge til an­kers omtrent 6-7 nautiske mil av land u tenfor "Sword" -området. Krys­serne og slagskipene la seg om­hyggelig i sine besterute bombarde­ringsposisjone. Alle jagerne stanset opp for å vente på gruntgående mine-

sveiperne som skulle sveipe hver sin jager helt inn til kysten.

Spenningen 0kte. Sj0en var på dette tidpunkt ganske krapp, og det ble holdt skarp utskikk etter perisko­per . I luften over oss kretset allierte fly og tok del i overåkningen, samti­dig med at slagskipene langsomt, li­kesom famlende begynte å bombar­dere de usynlige målene inne på land. leg forsto at skytingen foregikk dirigert av jagerflyene som befant seg over fiendens stillinger inne på land.

Det var en lettelse å se at allierte fly begynte å legge en tett mykskjerm 0stenfor oss. På den måten ble inva­sjonsflåtens 0stlige flanke skjult for de kraftige tyske batteriene på "Fes­tung Le Havre".

Så ble det plutselig fra broen på "Svenner" observert kje~lvannet av en torpedo som n<ermet seg! Kje~l­

vannsstripen var bare 2-300 meter fra skotesiden og hadde kursen rett mot jageren. Kapteinl0ytnant Holthe ga 0yeblikkelig ordren: - Full fart forover, begge, hardt babord! Mens ordren passerte ned i maskinen , ble repetert og utf0rt, sto tiden n<ermest stille. Kj0lvannet fra torpedoen kom n<ermere og n<ermere. Sakte, men uendlig sent syntes det, tok "Sven­ner" til å endre kurs .

Så nådde torpedoen fram! Et e~ye­blikk så det nesten ut som den hadde passert rett under kj0len, men f0r tanken var tenkt ut, rystet hele skuta av en forferdelig eksplosjon. Treffet var midt rueiiom kjelerommene. Klokken viste noe over 05.30.

- Gudskjelov, tenkte jeg, tre f fet

89

var ikke i magasinene. Da ville det ik­ke vrert stumper igjen av jagaren.

Oljen spmytet over broen på "Svenner", og midtskipet var et yn­kelig skue. Vi befant oss bare 6-700 meter aktenfor, og nrermet oss raskt. Nå så vi at midtskipet langsomt ble trukket nedover. Holthe forsto at jageren var d0mt, og ga ordren: - Forlat fart0yet!

Den fiendtlige torpedoen måtte vrere et blindskudd fra en E-båt på andre siden av mykskjermen. I håp om å ramme et av skipene i invasjons­flåten, hadde den skjult av myken og u ten å se oss, avfyrt sine torpedoer. Det var bittert at et slikt flakseskudd skulle bli "Svenners" bane.

lageren sank hurtig med midtski­pet f0rst, og i det samme brakk far­t0yet i to. Få minutter etter at Holthe hadde gitt besetuingen ordre om å forlate "Svenner", tok midtskipet bunnen, mens baug og akterende ra­get h0yt og uhyggelig mot himmelen. Slik kunne jeg se dem stå i om lag 30 minutter, f0r de veltet over på siden og forsvant i Kanalen.

Mange blikk s0kte mot stortoppen ombord i "Stord", der det norske kampflagget smalt i vinden. Alle var besatt av en tanke: Dobbelt innsats, "Svenner" skal hevnes, våre farger skal gj0re sin innsats!

Det var forbudt for "Stord" å stanse og ta opp våre overlevende ka­merater fra "Svenner". En slik ma­n0vre ville skapt kaos i oppl0pet foran invasjonsfronten, siden vi befant oss forrest. Men vi visste at det lå flere spesielie redningsfart0yer i

90

nrerheten. Likevel omkom 41 mann ved torpederingen, de fleste sikkert av eksplosjonen vid torpedotreffet.

* Nå var dagslyset kommet. Kysten syntes uhyggelig nrer. Klokken 06.21 meldte jeg av til sjefen:

-Klar til å åpne ild! Storheill svarte lynrapt: - Sett i gang! A vstanden til målene inne på land

var titt over 6 000 meter, og "Stord" var ett av de fart0yene i hele den al­lierte invasjonsflåten som f0rst åpnet ild mot fienden.

Småtrippende av nerv0sitet og iver etter å åpne ild, hadde jeg overtatt styrbord side av broen. Der sto jeg sammen med liason-offiseren fra Royal Artillery og en sambands­mann. Aldri f0r hadde jeg f0lt meg så ve! forbered t til kamp. J eg var if0rt battledress, stålhjelm, h odetelefoner, livbelte, tau rundt livet- for å kunne bli halt opp va vannet, hvis vi skulle bli senket, hyssing rundt halsen med stoppeklokke, passer, skytetabeller, regnestav og ett stort brett med mitt spesialkart over invasjonsområdet påf0rt kodetallene for alle målene.

Den britiske artillerioffiseren jeg skulle samarbeide med, captain Col­linson, befant seg ombord i en av landgangsbåtene. Så snart han kom til avtalt posisjon i land, skulle han kontakte meg, og deretter gjennom radio dirigere ilden mot de tyske stil­linger som var farligst for våre land­satte soldaters operasjoner. Vi var nrermest et flytende feltbatteri .

Jeg hadde en underlig f0lelse i magen, men den skyldtes nok mest spenningen.

Plutselig blir vi beskutt fra land! Skarpe blink viser hvorfra fiendens kanoner skyter, og blinkene f0lges av det uhyggelige hvinet som går gjen­nom marg og bein, når granatene passerer mastetoppene over bodene våre og slår i sj0en like bak oss. Gra­natene slynger svrere vanns0yler mot himmelen.

Men nå er det vår tur! Kanonene er ladd, og bare sekundet ettarat ordren "Skyt" gis, dmnner den f0rste bred­siden innover mot fienden. "Stord" rister for hver ny bredside. I hver salve bruker vi en granat med sporlys for å lette observasjonene i det infer­noet som oppstår.

Jeg f0lger ivrig sporlyset med kik­kerten, og med en gang nedslaget ob­serveres, gir jeg ordre om korreksjon og skyting for effekt.

"Stord" sendte i vei 15 bredsicter i minuttet, men under effektskyting var vi oppe i 20 - mer enn kanonene var forutsett til å klare, det sier litt om kanonmannskapenes effektivitet.

Det var no k mål å skyt e på. J e g gikk systematisk fram etter planen. På den korte avstanden kunne jeg tydelig se hver enkelt kanon hvor det var liv og motstand, og tok dem un­der beskytning etter tur, inntil det ikke var mer liv å se. Morterposter og mitralj0sereder fikk også sitt; jeg skiftet fra mål til mål, og hadde f0lel­sen av at vi greidde å bringe til taus­het alt som skj0t fra fiendens kanon­stillinger.

Vi forsto alle at her gjaldt det å nedkjempe fiendens befestninger langs stranden, f0r våre soldater be­gynte landstigningen fra de små bar­kassene. Hver treffsikker salve kunne bety at mange allierte soldaters liv ble spart. 0ynene mine sved av kruttmyk og anstrengelse. Fortsatt hvinte gra­natene over og forbi oss, hver gang var det like nifst, men hver bom var en inspirasjon til 0kt innsats. Bom­met tyskerne, så skulle vi treffe!

Snart nådde de f0rste landgangs­styrkene inn til stranden. Noen av landgangsfart0yene greidde å kj0re langt opp i sanddynene, soldatene veltet ut, noen l0p på landminer og ble drept 0yeblikkelig, andre ble meiet ned av fiendtlige mitralj0ser. Vi grep inn i kampen så kjapt og ef­fektivt vi kunne, og rettet ilden mot alle fiendtlige forsvarsstillinger som beskj0t landgangsstyrkene.

J eg ga ordre om 4, 7 toms s preng­granater med anslagsbrannmr og ful­le bredsider, og toksjansen på å skyte lavt over bodene på våre egne solda­ter mot maskingevrerredene på selve strandområdet. Virkningen var vold­som, motstanden avtok 0yeblikkelig, og flere og flere soldater kom i land uten å bli drept. Etter hvert avanserte de f0rste landgangsstyrkene lenger oppover stranden, og jeg s0rget for å l0fte ilden foran dem, og nrermest måke vei for soldatene med "Stords" bredsider, 0yensynlig en rueget effek­tiv taktikk.

Det så ut som vi hadde greidd å nedkjempe alle mål som var gitt oss på forhånd, men noe lenger borte på

91

den 0stlige flanken var en del kano­ner i virksomhet, synlig sjenerende og farlige for våre gutter i land. Kanone­ne ble tydeligvis ledet fra et sentralt sted. Jeg tok meg ut et tårn med en smekker bygning, antakelig observa­sjonsposten. Innsiktingen foregikk lynrapt, og allerede en av de f0rste salvene satt i blinken! Så var det bare å skyte for effekt, og etter en rekke velrettede salver var kommandotår­net utslettet. Skytingen fra de fiendt­lige kanonene ble nå helt tilfeldig og avtok merkbart.

Det tok landgangsstyrkene omtrent en time å erobre selve strandbredden og danne brohode for videre frem­rykking. Strandforsvaret var ned­kjempet, men det hadde kostet.

Hvor var det blitt av captain Col­linsson? Radiosettet som skulle ta imot hans meJdinger hadde en liten h0yttaler på broen. Jeg häpet innerlig at han var i live; han skulle vrere vårt "periskop" under den videre frem­rykkingen inne på land. Uten en ob­servat0r kunne vi ikke gj0re skikkelig nytte for oss.

Alle krigsskipene skulle ha sine ob­servat0rer til rettledning for bombar­deringen. Den ville ennå gå mange timer f0r det kunne settes i land artil­leri, og krisskipene måtte inntil videre vrere hrerens artilleri, og de flytende batteriene var klare til fortsatt inn­sats.

Mens jeg ventet på Collinsons an­rop, fikk jeg mer enn no k å gj0re med å lede ilden mot kanoner som fienden kj0rte opp på flanken. Disse fiendt­lige batteriene var ikke bare ubehage-

92

lige og farlige for landgangsstyrkene, men også for oss. Kanonene ble tatt under ild og brakt til taushet en etter en.

Så l0d omsider Collinsons rolige bestern te stemme i radioen. Han fore­tok den rutinemessige oppkalling, og fikk svar fra oss: Vi er beredt til å st0tte de troppestyrkene som trenger hjelp.

Collinson gir anvisninger om en troppeavdeling som må ha 0yeblikke­lig artillerist0tte for ikke å bli utslet­tet. Her var det ingen n0ling, og ka­nonene ble betjent som aldri f0r! Sik­ting, ladning og skyting gikk med uhyggelig presisjon, og så h0y hadde ikke skuddtakten vrert noen gang som når jeg ga ordren: - Skyt for effekt! Jeg sa til meg selv: For noen kanonmannskaper!

Så meJder Collinson plutselig: -Tankformasjon angriper, posisjon .. . klar til å observere.

Observasjoner ble straks mält, av­stand, peiling, h0ydeforskjell regnet ut, batteriet rettet inn - og av gårde dmnner de f0rste salvene. Stoppe­klokkene settes i gang samtidig, og fem sekunder f0r utlepet flukttid, får Collinson beskjed om å vrere klar til å observere.

Et eyeblikk etter detonasjonene kommer rapporten om nedslaget. J eg beordrer korrigering; ny salve, jeg beordrer enda en ny korrigering, og med den tredje salven sitter fulltref­feren der! Nedslaget er midt i tank­formasjonen. Collinson ju b ler .

Jeg skriker: - Skyt for effekt! Bredsidene fra "Stord" eksploderer

med uhyggelig virkning i de fiendtlige formasjonene. Kort etter stanser Col­linson oss, alle fiendens tanks er uskadeliggj ort.

Collinsons observasjoner og opp­muntrende meJdinger inspirer oss. "Godt skutt!" - "Målet tilintet­gjort!" - "Ypperlig effekt!" -"God spredning!" - "Der fik k svina det!'' - Skift mål til . . . -klar til å observere."

Collinson ledet oss omhyggelig fra mål til mål, og bombarderingsoppga­ver var det nok av. Etter en stund roper han: - Blir beskutt, klokken min og eggene mine knust . ..

Alt blir borte. Vi kaller ham feb­rilsk opp med hans kjennetegn, men alt er tyst i eteren. Eggene var nred­provianten hans, som han bar på seg. Kunne han vrere såret?

Omsider får vi en fjern kalling på nedfrekvensen: Truffet . . . så-ret . . .

Deretter er alt de d t i eteren. Captain Collinson var alvorlig

såret. Han ble funnet og brakt ned til stranden, og fraktet over til England, men dede dessverre på militrerhospi­talet.

Ombord i "Stord" var vi en kna­kende kjekk britisk venn fattigere. Nå var "Stord" som en blindebukk. Vi var uten observater. Vi fikk oss en liten pust i frisk luft istedenfor i kruttmyk, og telte opp ammunisjo­nen. Det var skutt 1553 skudd med 4, 7 toms kanonene i de timene vi hadde vrert i aksjon. Litt av en re­kord, tror jeg.

Men så er det fiendens tur til å ta

oss under ild. I åsen et godt stykke 0st for Orne-kanalen ved Houlgate setter et kraftig batteri i gang med å beskyte "Warspite", som ligger til ankers lenger ute og bombarderer mål langt inne på land med sine 38 cm kanoner.

Vi er uten observater i land, og får oppgaven å dekke slagskipet med mykskjerm. "Stord" l0ser oppgaven kjapt og effektivt, og skytingen mot "Warspite" oppherer. Men fienden er rask til å svinge ilden over på oss, og gang på gang må sjefen ved dras­tiske manevrer dirigere skuta i sialäm gjennom granatregnet.

Vi fikk fe le at det ikke var noen forn0yelse å befinne seg i flanken rett ut mot fienden. Tyskerne kjerte sta­dig fram nye våpen til beskyting av landsettingen på Riva Bella-stranden, forsterkinger måtte ikke få komme i land.

Dette var angrep mot "vårt" strandområde, og det gjaldt å dekke de nye styrkene som ble f0rt i land. Bombarderingen av de fiendtlige for­sterkningene fortsatte også etter merkets frembrudd, og kampen pågikk hele natten.

Da vi om morgonen 8. juni meldte av vår ammunisjonsbeholdning, fikk vi ordre om eyeblikkelig å begi oss med beste fart til Portsmouth for å fylle opp magasinene, og deretter re­turnere til kampområdet snarest mulig.

Vi hadde ikke mer igjen enn 20 skudd til hver kanon, og de ble opp­bevart i beredskapskassene ved hver kanon, klar til forsvar mot angripen­de fly under overfarten til England.

93

Det var nok ikke sa:rlig mye vi kunne ha gitt fienden igjen med denne be­holdningen.

Under ferden over til England sendte vi meJding om at vi trengte full forsyning av 4,7 toms ammunisjon, og ved ankomsten til Portsmouth ble vi straks dirigert i en b0ye i havnen utenfor ammunisjonsdepotet Priddys Har d.

Nå kommanderte Sjefen besetuing­en til k0ys, og mens alle mann fikk seg en velfortjent hvil, kom en am­munisjonsgjeng ombord fra land og tok til å fylle opp skuta fra spesiallek­tere . Det var en type lektere for hver type skip som tok del i invasjonsope­rasjonene.

Lekteren som betjente oss var mer­ket: "Destroyer- S-class". Der om­bord fantes alt vi trengte av ammu­nisjon. Jeg fikk ikke mye hvile; ammunisjonsinnlastningen måtte kontrolleres . Med det samme lekte­ren hadde forsynt oss, ble den selv et­terforsynt med det vi hadde tatt ut, og var klar for neste kunde .. .

Langs den andre skipssiden !å en oljelekter og pumpet i oss drivstoff. leg må si jeg ble imponert av dette forsyningsapparatet.

Mens jeg fulgte ammunisjonsinn­lastningen, kom en rekke journalister ombord. De hadde fått spesiell tilla­telse i Eisenhowers hovedkvarter, og "Stord" var et av de f0rste fart0yene som hadde skutt seg tom for ammu­nisjon, og vendte tilbake fra krigs­skueplassen. Sp0rsmålene haglet over meg; om mine f0rste inntrykk av kampen med fienden, om

94

motstanden, om vi hadde kommet overraskende på dem, om vi hadde inntrykk av at vi hadde fått fotfeste på fastlandet .. .

Det tok 5-6 timer å gj0re "Stord" kampklar. Besetuingen ble t0rnet ut, vi kastet loss og satte kursen tilbake mot Normandie for full fart.

F0r dagen var omme, !å "Stord" på plass ved Riva Bella, og meldte fra til sjefen for bombarderingsfart0yene at vi var klar til ny innsats. Vi hadde fått ny artilleriobservat0r i land, og tok 0yeblikkelig kontakt med ham.

Det ble en spennende natt. Tysker­ne satte for alvor i gang anstrengelse­ne for å skade invasjonsflåten sj0-veien. Froskemenn og en-mannstor­pedoer gikk til angrep.

Men den allierte krigsledeisen bad­de forutsett slike angrep. J agerne bl e ankret opp i tett linje langs hele flan­ken, og tildelt hver sin lyttesektor med asdic'en. Utenfor denne for­svarslinjen patruljerte små ML' er med asdic og synkeminer. Alle skipe­ne hadde rekkevakt med kraftige lyk­ter og håndgranater, og lyskasterne var bemannet.

Fiendens angrep fortsatte hver eneste natt, men innsatsen var ikke verdt tapene.

Under den f0rste fasen av inva­sjonen var ikke va:ret så godt vi kun­ne 0nske oss. Av den grunn lyktes det ikke å landsette nok soldater og ma­teriell til å sikre brohodet og den vide­re fremrykkingen.

Tyskerne var helt klar over dette, og gjorde flere fortvilte fors0k på å

utnyttje situasjonen. Et avgj0rende ledd i tyskemes motangrep, var frem­st0tet mot broen over Orne-kanalen ved Ouistreham, like innenfor Riva Bella. Denne broen hadde allierte commandos fra glidefly erobret in­vasjonsnatten. Kunne tyskerne gjennom sitt motangrep gjenerobre denne strategisk viktige broen, ville de va:re i stand til å avskja:re de britiske styrkene som var rykket inn­over i landet og nå samJet seg for slaget om Caen. De allierte soldatene ville bli isolert fra sitt brohode og for­syningskilden, og kanskje havne i en farefull knipetang.

Tyskerne satte i gang en voldsom oppladning av styrker på vår 0stlige flanke for å sette inn et slikt angrep. Store stridsvagner skulle va: re spissen og hovedtyngden i angrepet. Vår ar­tilleri-observat0r i land fikk kjenn­skap til fiendens angrepsplaner av franske motstandsfolk. De fortalte at angrepet måtte f0res fram gjennom en bestemt terrengformasjon mot et viktig veikryss. Konsentrasjonen av angrepet gjennom dette veikrysset var planlagt til klokken 18.00.

Vi meldte straks av til ledeisen for bombarderingsstyrkene, og fikk an­modning om å gj0re alt vi kunne for å avverge angrepet med vår artilleriild.

Nå var Storheill eldste jagersjef og "Stord" skulle lede ilden, supplert av tre andre jagere av "S" -klassen.

Sjefen beordret alle fire jagerne til å ankre opp så na:r land han fant forsvarlig, det var under 3 000 meter! Selv om kystbatteriene foran oss var nedkjempet, kunne vi bli tatt under

ild fra kanonstillingene i flanken. Ved hjelp av vår artilleriobservater

begynte nå en meget forsiktig og ney­aktig innskyting mot det viktige vei­knutepunktet. For å kamuflere våre hensikter, og ikke gi tyskerne mistan­ke om hva vi planla, ble siktepunktet forskj0vet. Hver jager ble tildelt sitt spesielie punkt, og så begynte inn­skytingen. Hver jager skj0t ett skudd av gangen med bare en kanon, og med mange minutter mellom hvert skudd. Innskytingen foregikk flere timer f0r angrepet skulle settes inn.

Da alt var klart, og artilleriobser­vat0ren meldte om tilfredsstillende treff for innskytingen, senket stillhe­ten ~eg over de fire jagerne. Men om­bord var det h0yeste alarmbered­skap. J eg hadde direkte forbindelse med vår observat0r, og sto igjen i kontakt med batterisjefene ombord i de andre jagerne. Med fulle bredsicter var vi klar til å bombardere fiaske­halsen i fiendens fremrykningstrase med 250 4, 7 toms granater i minuttet!

Kanonbesetningene hadde fått orientering om hva som sto på spill. Fiendens angrep måtte knuses for en hver pris, og truselen mot "Sword" områdets flank e avverges. Klokken na:rmet seg 18.00, og det var gjort klar mengder av ammu­nisjon for å kunne sette i gang en konsentrert sjokkild fra f0rste 0ye­blikk.

Opplysningene fra de franske mot­standsfolkene stemte n0yaktig. Da tidspunktet for angrepet inntraff, kom en stmm av meJdinger fra vår artilleriobservat0r. Han satt i en tre-

95

topp på en h0yde, og hadde full over­sikt over området og situasjonen. Han holdt meg fra sekund til sekund orientert om de tyske stridsvagnenes fremrykning, og jeg meldte av til de andre jagerne: - Stand by, - Stand by - og så kom det dramatiske eJye­blikk, da observat0rene meldte at tanksene hadde nådd målområdet, og jeg ropte:- Open fire!

I samme sekund bmt et inferno l0s. Kanonene skj0t så hurtig som manuskapene greidde å lade. Kanon­besetuingene slet som besatt, og sal­vene ristet og skaket "Stord" i sam­menfeJyningene. Kanonilden var så intens at malingen begynte å slå blx­rer og skalle av kanonl0pene.

Bombardementet var drepende. Artilleriobservat0ren meldte om uhyggelig effekt, og vi jublet av glede. I l0pet av en snau halvtime var det farlige tyske flankeangrepet stanset og knust. Fiendens tap av materiell var totalt. Vi kunne tilfreds konstatere at skipsartilleri egnet seg glimrende i feltbruk, noe som h0yere milita::re eksperter senere var enige om, da dette slaget spesielt ble nevnt i krigskommunikeene.

Men tyskerne ga seg ikke. De satset alt på å stanse landsettingen av nye styrker i Riva Bella-området. Om natten kj0rte de opp ett utall av mor­tere i området omkring og i den lille badebyen Franceville på 0stsiden av Orne-kanalens munning. Derfra ville de vxre i stand til å rette drepende ild mot Riva Bella-stranden.

Ledeisen for bombarderingskrigs­skepene beordret straks ett av de spe-

96

sialutstyrte rakettfart0yene til områ­det for å ta seg av fienden. Disse ra­kettfarteJyene hadde 800 raketter oppstilt klar til utskyting i en eneste salve som ble avfyrt i l0pet av noen sekunder.

I kikkerten kunne jeg se rakettfar­teJyet komme inn langt utenfra, men oppdaget til min forskrekkelse at det styrte mot kysten for langt 0st! Navi­geringen var åpenbart feil. Vi forseJk­te å signalisere til det, utan å få kon­takt. Det na::rmest forsvarsl0se ra­kettfarteJyet styrte inn mot Couburg istedenfor Franceville, og dermed ville de snart komme innenfor tysk­kontrollert område, hvor de kraftige kystbatteriene ikke var nedkjempet og fremdeles hadde full slagkraft. Sjefen i de tyske kanonstillingene holdt tilbake ilden.

Rakettfart0yet får na::rme seg land tilsynelatende helt i fred. Men vi var klar over at fiendens kanoner nå hadde rakettfart0yet n0yaktig innsik­tet. Skipet kommer nesten kloss inn til stranden, f0r de ombord oppdager feiltakelsen, og straks begynner å teJr­ne vestover for å komme over i det al­lierte området og utenfor fiendens rekkevidde. Men da bryter det l0s! Voldsomme dmnn og ildglimt fra ås­ryggene forteller at et sva::rt batteri har rakettfart0yet på kornet, og nå vii blåse det til himmels med noen vel­rettede salver. Nedslagene er uhygge­lig nxr rakettfart0yet, og vi aner full­trefferen.

Gang på gang blir rakettfart0yet borte for oss bak de kolossale vann­selylene fra granatnedslagene. Hver

gang vannkaskadene legger seg, duk­ker fart0yet gjenstridig fram igjen. Alle mann på "Stord" er på dekk og stirrer mot rakettfart0yet, som er s0kklastret med h0yeksplosive raket­ter. De er nå 8-10 nautiske mil fra oss. På ny dmnner det fra åsen. Vanns0ylene slår opp rundt fart0yet. Det kaster på seg, forsvinner igjen -og vi tror ikke våre egne 0yne, da vi oppdager at det også denne gangen har unngått tilintetgj0relsen.

J e g f0lte en u bendig trang til å skrike: - For Guds skyld t0rn ut­over, siksak, kom dere unna svina! Men nei, nå har sjefen ombord fått 0ye på de tyske marterpostene ved Franceville, og setter uforstyrret kursen mot dem. Nå holder han fak­tisk s t0 kurs, og er uhyggelig na::r batteriet på åsryggen. Nye dmnn, igjen forsvinner rakettfart0yet for 0ynene våre- for å dukke fram enda en gang i samme, st0 kurs.

Vi puster lettet og ber en stille b0nn for besetuingen ombord. Det samme gjentar seg 15-20 ganger. Til slutt tror vi at alle ombord må va::re drept, at maskinene går av seg selv og at roret ligger midtskips. Men bare noen 0yeblikk senere skjer det noe - som hvesende, ildsprutende meteorer farer 800 raketter til vxrs og lander noen sekunder senere i hodet på tys­kerne og marterpostene med uhygge­lige dmnn!

Sjefen og besetuingen på rakettfar­teJyet hadde ikke mistet besinnelsen, selv om de var under kraftig beskytt­ning. De hadde fått ordre om å skyte rakettene mot morterpostene, og

gjorde det med uhyggelige presisjon. Etter angrepet greidde rakettfar­

t0yet utrolig nok å komme seg unna fiendens ild. Da sendte flaggskipet "W ars pi te" bud på rakettfarkosten. Det var sikkert en interessant samtale mellom actmiralen og sjefen på ra­kettfarteJyet, trolig en fenrik, 21-22 år gammel!

På 0stflanken hos oss skjedde det stadig noe. Tyskerne inne på land pmvde fortvilet å bygge opp det ene angrep etter det andre. Franceville ble et rottereir av fiender. De beskj0t våre flankebefestninger med mindre og mobile mortere, med tunge mitral­j0ser og som snikskyttere fra kjellere og godt skjulte stillinger i terrengeL Det endte med at "Stord" fikk ordre om å ta seg av fienden i Franceville.

Vi ankret opp så langt inn mot Franceville som sjefen mente var til­rådelig - og det var na::r - og pluk­ket ut de befestninger og villaer hvor vi kunne se at tyskerne var i virksom­het. Så startet vi regula::r blinkskyting med våre 4,7 toms kanoner, og på denne relativt korte avstanden, bare 4000 yards, trengte ikke kanonbeset­ningene mange salvor for å tilintet­gjeJre målene.

Men tyskerne var gjenstridige, og nye styrker ble f0rt fram og fortsatte beskytningen av Riva Bella-havnen. Det endte med at 10 rakettfart0yer ble satt inn, og de skj0t samtidig sine 8 000 raketter mot Franceville. Den­ne enorme salven raserte totalt den lille badebyen. Området ble forvand­Iet til ingenmannsland, men tyskerne fortsatte likevel med patruljevirk-

97

somhet om natten og gjorde stor skade.

Av den grunn ble "Stord" og "Scorpion" ankret opp, slik at begge jagerne kunne ha et område på l x l kilometer under uavbrutt beskytning. Skuddtakten ble satt til en halv bred­side, med andre ord to kanoner pr. minutt. Vaktkvarteret ble satt til å ut­fe~re beskytningen. Besetningen ved de to forreste kanoner skj0t f0rst i fire timer, mens frivakten, besetning­en på de to aktre kanoner sov! Slik ble rollene byttet hver fjerde time. Beskytningen fant sted uavbrutt i to de~gn, og fienden fikk ikke srerlig ~tort utbytte av sin partuljevirksom­het.

Vi gledet oss hele tiden over frem­gangen inne på land. Nå var de allier­te styrkene kommet så langt, at våre kanoner ikke lenger rakk fram til må­lene ved fronten . Vi ble derfor satt in mot kanonene på åsryggen i flanken . Etter en tid kom krysserne med sine st0rre kanoner til hjelp, og fiendens batterier ble brakt til taushet.

"Stords" oppdrag innskrenket seg nå til nattlige patruljer utenfor det alliert-kontrollerte området på jakt etter ubåter og E-båter. Om dagen skulle vi ligge stille til ankers.

Men allerede den f0rste "hvileda­gen" ble vi utsatt for angrep fra en tysk jagerbomber. Angrepet kom som lyn fra klar himmel, to bomber suste ned mot oss - og eksploderte i vannet 10 meter på hver side av sku-

98

ta! Heliet var fortsatt med oss, "Stord" var et lykkeskip.

Plutselig smeller det fra åsryggen i flanken. Tyskerne har reparert en enslig 15 cm kanon. Granaten faller i sj0en langt til h0yre. Ingen fare på ferde. Et 0yeblikk senere braker det igjen, og granaten havner i vannet, denne gangen langt til venstre. Så kommer et nytt skudd, granaten fal­ler for kort.

H va er dette? Innskyting? Dennes­te granaten er over, den neste for kort, den neste nrermere oss, så en granat over, den neste bare 20-30 meter fra forskipet!

T0mmermannen hiver som besatt inn på ankerspillet.

- Ankeret oppe! skriker han. - Full fart forover! beordrer sje-

fen. Et ste~kk går gjennom oss, da kanonen braker og neste granat kom­mer h vinende- og havner i sje~en der hvor vi lå for bare 10 sekunder siden.

Vi ser på hverandre i taushet. Det er den 26. juni! Enda en gang er 26 vårt lykketall.

Neste dag måtte vi dra tilbake til Portsmouth for å fylle opp med am­munisjon, olje og proviant.

Ved fremkomsten fikk jeg ordre fra Sje~forsvarets Overkommando om å overlevere som batterisjef til Thomesen, og melde meg på den bri­tiske Marines tradisjonsrike og kjente artilleriskale H.M.S . "Excellent" på Whale Island, - jeg skulle spesial­utdannes i artilleri.

Debatt

TORPEDENs FRAMTIDA ROLL

Jag har under senaste tiden uppfattat flera i mitt tycke ologiska och i grun­den omotiverade yttranden om torpedens framtida roll i sjökriget.

Motsvarande debatt förs utomlands med en helt annan inriktning och innehåll. Jag önskar att Tidskrift i Sjöväsendet verkar för en svensk debatt i frågan och sänder härmed några kortfattade synpunkter att starta med.

Några synpunkter på torpedens framtid Det har på senaste tiden framskym­tat uppfattningar om torpedens kraf­tigt minskade betydelse för sjökriget.

Detta påstående är ofta kombine­rat med ett påpekande om sjömåls­robotens ökade betydelse, vilket jag inte vill bestrida beträffande beväp­ning för övervattensfartyg.

Jag hävdar dock att sjömålsrobo­tens införande knappast väsentligt kommer att förändra behovet av kvalificerade torpeder a v följande skäl.

- En torped är relativt oberoen­de a v den snabba motmedelsutveck­lingen. Det existerar inga adekvata motmedel mot trådstyrda torpeder och tekniskt lösning är icke skönjbar.

- En torpeds sprängkraft är ab­solut förstörande då omgivande vat­ten ger ökad sprängeffekt p g a för­dämning.

Dagens svenska torpeder är spårlösa och kan bara indikeras på relativt korta avstånd på akustisk

väg. Om målet indikerar torpeden kan det bara göra undangirar för att söka undgå träff. Torpeden är dock kraftigt fart- och manöveröverlägsen.

- Torpedens stora nackdel är dess (jämfört med flygande robotens) låga fart som medför att beväpning­en på ylattackfartyg behöver kom­pletteras med ett snabbt, långräck­viddigt duellvapen - sjömålsrobo­ten.

Sjöroboten kan dock ej skilja vik­tigare mål från mindre viktiga och t o m skenmåL

Sjöroboten kan relativt lätt upp­täckas med avancerad teknik, skju­tas ned eller med motmedel och motmanöver förmås att missa målet.

Sjöroboten är mycket dyr och har mycket begränsad teknisk livslängd bl a beroende av utvecklingen på motmedelsom rådet.

Torpeden har tillräcklig taktisk räckvidd när plattformens egna spa­ningsmedel utnyttjas och komplet­terar sjörobotens ovannämnda svag­heter.

99

Om det kan förutsättas att striden ej avslutas den närmaste halva mi­nuten efter målupptäckt (vilket skulle vara önsketänkande) kan tor­pederna på anmarsch mot målet vi­sa sig vara det avgörande vapnet på grund av sina unika egenskaper.

Sjörobotens utnyttjande från ubå­tar i undervattensläge kan å andra sidan starkt ifrågasättas.

Ett stort vattenuppkast vid robo­tens brytande av vattenytan för start av luftfärd röjer omedelbart ubåtens läge och motåtgärder kan insättas.

Riskerna kan eventuellt tas av en atomubåt som kan förflytta sig från skjutplatsen med över 30 knop men hotet från en allt mer effektiv havs­övervakning och kärnladdade ubåts­jaktvapen är trots detta allvarligt. För konventionella ubåtar torde ris­kerna vara oacceptabla.

Att dessutom egna spaningsor­gans räckvidder är otillräckliga så att externa underrättelsekällor krävs vid utnyttjande av sjömålsrobotar från ubåt medför att vapnen sanno­likt bara kan utnyttjas vid eget luft­och sjöherravälde.

Torpedens relativt låga fart är dock i ubåtsfallet ingen allvarlig nackdel då ubåten kan förbli oupp­täckt. Skjuttiden kan utnyttjas för

noggrannt målval och optimalt ut­nyttjande av vapenlasten när den nått målområdet.

Ubåten måste med hänsyn till va­pentekniska utvecklingen utnyttja den värdefulla förmågan att förbli oupptäckt både före, under som ef­ter en vapeninsats.

Tron på torpeden som tramtida vapen även mot övervattensmål för­stärkts av de fakta som visar att mycket stora summor satsas på ny­och vidareutveckling av sådana tor­peder i USA, Storbritannien, Tysk­land, Frankrike och Italien. Inga informationer talar mot antagandet att sådan utveckling även pågår inom östblocket.

Sammanfattningsvis motiverar tor­pedens verkan och träffsannolikhet i valt mål en given plats i den mari­na arsenalen. övervattensstridens inledningsvisa duellkaraktär medför krav på sjömålsrobotar. Sjömålsro­boten torde dock vid stridsekono­miska granskningar ej helt kunna ersätta torpedvapnet speciellt om hänsyn tas till teknisk livslängd och telestörd miljö.

En ombestyckning till sjömålsro­botar på konventionella ubåtar ver­kande i Östersjön torde däremot va­ra helt ologisk medan alla skäl ta­lar för torpeden som huvudvapen.

Björn Kihl Förenade Fabriksverken

Försvarsmateriel

100

RÄCKER DET ATT HA" ANKARE I MÖSSAN"

Ett fartygs stridsvärde beror i huvud­sak på två faktorer, personalen och materielen. Personalens förmåga be­stäms av dess "stridsmoral" och dess förmåga att utnyttja vapensystemet, d v s materiel-::-;. En skicklig personal kan, i viss mån, uppväga sämre mate­riel. Omvänt har man ingen nytta av aldrig så fina vapensystem om man inte kan sköta dem.

Den materiel vi köper ska ge oss en möjlighet att lösa våra uppgifter i krig. Vi kommer, totalt sett, sanno­likt att vara underlägsna i antal i för­hållande till en eventuell fiende. Kva­litativt sett, vapensystem för vapen­system, försöker vi vara jämbördiga.

Hur är då vår personella förmåga? Låt oss jämföra ett svenskt och ett sovjetiskt örlogsfartyg. Därmed inte sagt att Sovjet är vår troligaste mot­ståndare. På båda fartygen finns en stor del värnpliktiga. Deras värnplik­tiga tjänstgör i ca tre år, våra värn­pliktiga i väsentligt kortare tid. Det kan vi inte göra något åt, vi får försö­ka att med god utbildning kompense­ra oss för den kortare utbildningsti­den. Hur är det då med regementsof­ficerarna? Den sovjetiske sjöof­ficeren tjänstgör i samma be­fattning i tre-fyra år och 50 OJo av dem har civilingenjörsutbildning. 1l Våra

l) U S Naval Proceectings nr 2 1978 sid 50-60

officerare tjänstgör ett-två år i samma befattning. För att uppnå samma för­måga att leda vapensystemen måste vi antingen ha ett väsentligt bättre rå­material eller ha bättre utbildning. Det förstnämnda är väl knappast tro­ligt. Hur är då vår utbildning?

För att hantera ett modernt vapen­system måste man ha goda tekniska grundkunskaper i främst teleteknik. Dessutom måste man kunna det spe­cifika vapensystemet. Det senare lär vi på vapenregementsofficersskolan, VRS. Utbildningstiden är ungefär 40 timmar på en modern eldledning. Det är inte särskilt mycket. Den allmänna teletekniska utbildningen ligger på en ca 250 timmar lång kurs på sjökrigs­skolan, KSS. Ger den oss en tillnär­melsevis motsvarande grund som den sovjetiske sjöofficerens? Svaret är ty­värr nej!

Efter många diskussioner med kamrater och som lärare på VRS har jag kunnat konstatera att de teletek­niska kunskaperna är rudimentära. På en VRS-kurs för blivande stamar­tillerister fanns det inte en, som visste varför man har en lokaloscillator i en radar. Då vet man inte särskilt myc­ket om en radar! Dessa hade i alla fall godkända betyg i teleteknik från KSS.

På årets artillerikonferens diskute-

101

rade man på allvar att låta de värn­pliktiga systemteknikerna vara ope­ratörer på arte 726 med den motive­ringen att det skulle vara svårt att ge den ansvarige officeren tillräckliga tekniska grundkunskaper. Vad ska vi med regementsofficerare till om de ej kan sköta vapensystemen? Hur ska de så kunna utbilda de värnpliktiga?

Vi talar ofta om hur viktig telekrig­föringen är i dag! Hur ska vi kunna klara den om vi inte ger våra officera­re grundliga kunskaper i teleteknik? Vi behöver inte lära oss att räkna på

kretsar, vi ska inte bli konstruktörer. Men vi måste kunna leda våra tekni­ker, bedöma vad en eldledning eller en radar har för möjligheter och för begränsningar. Kan vi inte det ska vi inte ägna oss åt modern sjökrigfö­ring.

Härmed inte sagt att det inte finns andra saker som en sjöofficer ska kunna. Det är självklart men det lig­ger utanför denna artikel.

Lars Wedin Kapren

Provlurskommando parrullbår Ör/B V

ANGBATS AB KALMARSUND

102

Established 1865

Modern Ro/Ro-Vessels, Bulk Carriers and Chemical Tankers Skeppsbran 5-6 - 411 21 Gathenburg -

Tel. 031/17 35 80 - Telex 21510

Kihlship ab e BROKERS

+: SPECIALIZING IN THE SALE

AND PURCHASE OF ALL

KIND OF SHIPPING PROPERTY

+:

SKEPPSBRON 4

411 21 GOTHENBURG

Telephane 031-17 62 90 Telex 21 300 iKLSHP 51 Cables Kihlship

Sweden

AO-telephanes Sten Adlerson Per Ahlq<•ist K.-G. Jadesjö Lennart Kihlberg

28 45 82 82 93 08 88 26 17 28 23 96

LICENSED VALUER

+: SHIPOWNERS

Litteratur mm

l början av året avled den välkände skeppsbyggaren V i n c e n z o

V i t t o r i o B a g l i e t t o i sitt hem i Varazze nära Genua.

På det traditionsmättade Baglietto­varvet har konstruerats yachter, som vunnit bl a Coppa d'Italia, långfärds­kryssare, kustbevakningsbåtar för tullverket, minsvepare m m. Men framför allt är det på motortorped­båtsområdet som Baglietto varit ban­brytande. Det är ej blott italienska marinen som han berikat med flera intressanta nyskapelser genom åren. Ä ven Sverige och Finland har blivit delaktiga av hans konstruktioner.

Som marinattache i Rom 1937-42 fick jag kontakt med Baglietto re­dan 1938 i samband med besök av svensk expertis och före andra världs­kriget gjorde Baglietto en rundtur. i Skandinavien, vilket hösten 1939 led­de till förhandlingar med dåvarande marinöverdirektör Schoerner. I mars 1940 hemförde Svenska Orientlinjens Boretand fyra mtb av trä, 18,5 m, och samma år tecknades avtal om licens­bygge i Sverige av stålbåtar, alltjämt

typ Baglietto. I allt byggde Kockums varv 15 stycken, som efter hand blev allt större.

Baglietto var en kraftnatur men samtidigt klädsamt anspråkslös och en stor idealist - något som särskilt kommit Finland till godo. Varvet var hans stolthet. Minnet av dynastin Baglietto har han bl a velat hugfästa genom att skänka en modell i skala l :20 av den ovannämnda 18,5 m bå­ten till ett "Sverigerum" som är un­der etablering i Arsenalmuseet i Ve­nedig, en generös gåva av den italiens­ka marinen till den svenska. Avsikten är att fylla rummet med modeller, fo­ton och litteratur belysande italienska ingivelser på svenskt skeppsbyggeri och vapenteknik och vårt kulturutby­te på det navala planet. Till realise­randet härav har medel redan influtit genom förmedling av den svenska stiftelsen Pro Venezia.

Henning Hammargren

103

Mobil har oljor som sätter fart på vilken motor som helst

Mobil SRecial Mobil Su~ - högkvalitativ - stobil året-runt-multigrode-dia för olja för varierande alla driltsförhål- temperaturer. landen.

Mobil SHC - oljan för tuff körning, syntetisk specialolja för extremt svåra körlörhållanden.

M@bil

Mobil [I] - den nya året - runt -oljan som spor bensin och ger lättare kallstarter.

Smörjoljespecialisten

MARINVARVET o

FARÖSUND Nybyggnad av fartyg upp till 40 m och motorjakter.

Svetsade stålkonstruktioner. Slipar för mindre och medelstora fartyg .

Ombyggnad och reparationer i mekanisk-, elektrisk-, snickar- och motorverkstäder.

SNABBA LEVERANSER TILL LAGA PRISER Marinvarvet, Fårösund

tel. 0498/214 00 V x.

'==========---------------·-EJ l/V .E:::? D' 5 H

ELEI<TRLJL'"-'K RH

Box 566

191 05 SOLLENTUNA

Tel.967660

Ensamrätten för Microwave Associates lnc.

USA och Micr,owave Associates Ud. England

och Unitrode Corp. USA

s 4 l: l ~~t!r på lyft e-och surrning med starka smidiga

lätta polyesterband

BOX 9085 - S-200 39 MALMÖ TEL.040/22 30 49

EPOXI- och URET ANPLAST PARAPLAST® För tillverkning av: Modeller, formar, prototyper, slitskydd, jiggar, fixturer tätningar m. m. T ag kontakt med oss för information .

BLÄSTER­MEDEL ALUMINIUMOXID GLASKULOR KOPPARSLAGG STEEL SHOT STEEL GRIT STALSAND TRADKLIPP

Stora lager. Snabba leveranser.

AB TEBECO INDUSTRIPRODUKTER

Halmstad 035/11 90 75 Stockholm 08/767 45 57

AJifieholaqef Seriehål

Maria Skolgata 42

Tel. 84 32 02 - 84 32 00

STOCKHOLM Sö.

,--------c------~...,..-;-'71 e Installationsledningar

• Plast- och gummiisolerade anslut-

n1ngsledn1ngar

e KOpplmgsledn1ngar

e Styrkablar

e Elektromkkablar

e Kablar och ledningar för fartyg och

offshore e PVC-1solerade kraftkablar e PEX-isolerade k raftkablar fö r låg- och

högspann1ng e Pappersisolerade kraftkab lar

e ot 1etyllda högspanningskablar

e S jökablar

e Hängkablar

e Kablar och lednmgar för kä rnkraftan-

laggn1ngar

e Shunt- och seriekondensatorer

e Kondensatorspann1ngstransformatorer

e Kraftkondensatorer for lndustnanvänd­

n mg • e Kr a ftkondensa torer för anläggn1ngar

m ed hogspand hkstrdm c_ ____ _____ ~

ASEA KABEL

ERNST NYMANS HERREKIPERING Etablerad 1 890

Erbjuder allt i uniformer och tillbehör för Kungl. Flottan

Nils Jonasson

Ronnebyg. 39 : 371 00 Karlskrona : Tfn 0455- 102 98

Föreningen Sveriges Flotta

för

e sjövärn e sjöfart e sjöintressen

Tidskrift

Marinkalender

Lokalavdelningar

Sveriges Flottas Ungdomsförbund

Kontakta Föreningen Sveriges Flotta, Birger Jarlsgatan 18 114 34 Stockholm. Tel. 08/11 26 42, 11 26 63

En tryckluftkompressor i arbete behöver inte bullra mer

än en vanlig personbil.

Atlas Copco AB 105 23 Stockholm

... på våra ritbord och i våra utvecklingslaboratorier. Inom Saab-Scanias Flygdivision finn~ Robot­och Elcktron iksek torn . En tek nologisk resurs­pool, 'om fy ller de krav svenska försvaret 'täller på 80- och 90-talets kvalificerade robotsystem.

Vi arbetar med flexibla och '>törfasta ~y,tcm. ;om kan vara gemensa111 ma för flera för-warsgrenar system med ··svensk profil" ".

En produkt från Saab-Scania