N U M M E R 2 , 2 0 1 9

NÄRVARO

R E D A K T I O N E N

01

Är du här? Eller är du här, fast ändå inte riktigt här? Det är så lätt att tappa bort sig i igår, eller i imorgon eller någon annan stansän här och nu. Men så läggs en barnhand på kinden som envist tvingar enatt titta upp och man inser att man måste släppa allt som inte är den härstunden och låta sig lotsas in i barnets värld: “Titta mamma!” Mer än någonannan tvingar våra barn oss att vara närvarande. Vilken gåva barnen geross när de hjälper oss att se det som finns mitt framför ögonen på oss! I detta nummer beskrivs Närvaro på andra plan också. FleraHaromedlemmar närvarade på Haros riksstämma i Örebro i april. MariaWernersson berättar om hur hon har kunnat vara extra närvarande för sinabarn genom att börja arbeta som dagmamma. Haro har också haftrepresentanter närvarande vid FN:s årliga kvinnokonferens för att föra våramedlemmars talan. Ordförande Ingvild och tänkaren Stille bidrar också medsina reflektioner om vad det innebär att vara närvarande. När, var och av vem krävs din närvaro? Och är du verkligen närvarande då?

Evelina Hägglund

Utgives av: Riksorganisationen haro för Valfrihet, Jämställdhet ochFöräldraskap. En demokratisk, ideell organisation somär partipolitiskt och religiöst obunden. Tidningens syfteär att främja en större mångsidighet i samhällsdebattenkring barnomsorgs-, familje- och jämställdhetsfrågorsamt att skapa ett forum även för åsikter grundade påidealen valfrihet, jämställdhet och föräldraskap. Adress:Rikorganisationen HaroBox 737, 114 79 Stockholm Hemsida:www.haro.se epost: info@haro.se Ansvarig utgivare:Evelina Hägglund, evelina.hagglund@haro.se Material till tidningen skickas till:redaktionen@haro.seDessa material kan komma att publiceras påwww.haro.se, vårt pressrum och våra sociala medier. Redaktionen:Julia Olsson, julia.olsson@haro.seEvelina Hägglund, evelina.hagglund@haro.seCaroline Höglund, caroline.hoglund@haro.se Layout: Caroline Höglund, caroline.hoglund@haro.se Kassör: Evelina Hägglund, evelina.hagglund@haro.se Adressändringar:Sam Bengtsson, sam.bengtsson@haro.seTelnr 0705-170770 På omslaget: ______ Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material ochskribenterna ansvarar själva för innehållet i artiklarna.Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera och ev.korta insända texter. Redaktionen tar inte in materialsom syftar till att hetsa, kränka eller diskrimineraindivider eller grupper. Åsikter som presenteras itidningen av enskilda skribenter behöver nödvändigtvisinte vara organisationens.

Medlemsavgift 200kr/år Tidningen haro ingår. Betala in på Bankgiro: 797-7374 eller Swish 123 569 56 89Märk betalningen: "Ny medlem'" och ditt namn. Skicka sedan ett mail till info@haro.se och uppge namn, adress, födelseår (endast årtal) och e-post. Välkommen!

TIDNINGEN HARO

NUMMER 4 | 2018

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

01 Redaktionen

03 Ordförande har ordet

05 Rapport Haros Riksstämma

06 Stämmouttalande

07 Nyheter och på gång

09 Var där - Erica Komisar

13 Fråga Psykologen

15 I hennes skor

17 Dagmamma - världens bästa jobb

20 Bokrecension

21 Dikt

22 Recept - Rabarberkaka med mandel

23 Barnens sida

24 Neufeldspalten

25 Till sist Stille

26 Nsta nummer

02

BLI MEDLEM OCH STÖD OSS!

O R D F Ö R A N D E

03

Jag minns första gången jagbeundrade väggarna medglasmosaik inramade i mässing, deenorma valven ochkristallkronorna som hängde itaket. Skulpturer i sten och metall,målningar, sirligt utskurna pelare,vacker stuckatur på väggar ochtak - allt talade för att jag var i ettpalats och inte i en tunnelbana. Under de två åren jag bodde iMoskva skulle jag hasta förbi valvenoch kristallkronorna rätt ofta och ägnamycket lite tid på att betrakta konsten.Efter hand blev fokus att pricka rättfärg på de tolv olika linjerna så jaghamnade på en station nära mittresmål - vilket ibland var en utmaningdå det fanns 223 stationer att väljapå. Detta lärde mig att vardagen finnsöverallt i världen. Även på den vackrasemesterorten du längtar tillbaks till,finns det grå tristess. Men tristessenberor inte på omgivningen, utan påbetraktarens ögon och hjärna. Något de flesta av oss har gemen-samt är att vi har just en vardag.Vardagsscenerna kan se lite olika ut,men är oftast bekanta och utan störreöverraskningar. Varje dag består heltenkelt av mer eller mindre lyckademöten mellan bekanta och obekantamänniskor som går på autopilotungefär på samma geografiska ytavid samma tidpunkt. Vi är så vana attvi slutat scanna av omgivningen iminsta detalj för att avläsa faror.Trygga på att vi kommer överleva kanvi zooma ut den tråkiga omgivningenoch i stället använda hjärnkapacitetpå viktigare saker som t.ex. irritationeller vardagsbekymmer. I tunnel-banan en tisdag eftermiddag kan dubli uppretad när hörlurs-killen bredvidlyssnar på så hög musik att du ofri-villigt känner vibrationerna av gitarr-solot.

Och plötsligt upptäckte hon färgen påsoffan och längden på sin tonårsson.Downshifting kan definitivt vara vägentill större livsnärvaro. I filmen ”About Time” möter vihuvudpersonen Tim som gemensamtmed alla män i släkten har förmåganatt leva om sitt förflutna. En förmågamed rimligt många fördelar om han tillexempel vill få till en lyckad date ellerjobbintervju. Han kör helt enkeltdagen om igen flera gånger tills densitter och han åtminstone undvikerobehagliga situationer som uppstårpga egen dumhet. Först kör handagen som en provomgång där hanpå kvällen reflekterar kring vad somgick fel och varför. Nästa gångfokuserar han på detaljerna iomgivningen, de små händelserna vidsidan om eller ändringar i människorsminspel och gester. I slutomgångennjuter han bara av alla dessasituationer som är redan bekanta. Han tar sig tid att lukta, se och känna,le mot andra, ge en kram och skrattamed i stället för att bli irriterad. Hanär fullständigt närvarande i varjestund även om situationerna äralldeles vardagliga. Och märkligt nogblir inte det att undvika det obehagligaeller att fixa till det tillsynes omöjligaviktigt, utan att leva varje dag som omden redan var fulländad. Att levasom om det var just livet i sig somvar själva poängen. Med deninställningen av vardagsnärvarokanske vi oftare upptäcker bådekristallkronorna och de långatonårssönerna?//

Ingvild SegersamOrdförande Riksorganisationen Haro

h a r o r d e tI affären besvarar du inte kassörs-kans leende då du är fullt upptagenmed att lösa små vardagsbekymret”vad skall vi äta till middag i morgonkväll?” Det är mycket i vår omgivning somgör att de egna ögonen får ett filter avsvart-vitt tunnelseende. När hjärnanär slut efter en dag på jobbet ochfingrarna och pupillerna scannarigenom mobilskärmen på jakt efterinsta-likes, är det inte konstigt mandrabbas av vardagsfrånvaro. Reklamaffischernas intensitet tränareffektivt vår hjärna att bortse frånomgivningens väggar tills vi slutar seäven den vackra glasmosaiken. Vihar så många måsten och tankar omdet perfekta livet att vi ständigt jagarefter något annat där framme som ärmycket långt ifrån här och nu. Känslan av att inte regissera sitt egetliv, av att stå vid sidan om som enpassiv åskådare där inget kanförändra det förutsägbara är oerhörtstressande. Och stressen gör att viflyr in i allt mer jobb, jag efter luftslottoch än mer surfande. Trötthet,orealistiska ambitioner och stress -alla är nycklar till frånvaro. Nyckeln till närvaro borde väl då varaatt göra motsatsen till det som göross trötta, överambitiösa ochstressade? Åsa Axelsson beskriver isin bok ”ut ur ekorrhjulet” hur honsom gymnasielärare blev utbränd ochslutligen tog steget ut ur förvärvs-arbetet och in i ett aktivt men enklareliv på hemmaplan. Förutom att depsykosomatiska besvären avutbrändhet försvann, återfann honkreativiteten, livslusten och framföralltnärheten till sin familj. Hon upptäckteäven att det fanns mycket pengar attspara när hon inte längre behövdestress-shoppa, hade tid att tillagabilligare mat samt odla.

V a r d a g s n ä r v a r o

"Att ständigt vara

nåbar är att aldr ig

vara r ikt igt

närvarande"

Babben Larsson

R A P P O R T  

Formalia arbetades igenom och la grunden till att Haro kanfortsätta sin verksamhet det kommande året. Däremellan fanns detplats för många givande samtal och utbyte av erfarenheter! Vi fickockså lyssna på och dela ut årets guldmedalj till den suveräna ÅsaAxelsson (som tyckte att Haro-publiken skrattade på precis rättställen!). Motiveringen till guldmedaljen kan ni läsa här intill. Understämman antogs också traditionsenligt ett stämmouttalande som nikan hittar på nästa sida. Vi ser redan fram emot nästa år!

Å

Haros riksstämma 2019

rets riksstämma var en härlig sammanslutning Haroiter iblandade åldrar. Några helt nya och andra veteraner.

I och med sin första bok “Jag lämnar ekorrhjulet - ettliv utan lönearbete” har Åsa Axelsson bidragit till attaktualisera debatten om det stressade och prylgalnalivet många i Sverige lever idag, och vilkakonsekvenser det har. I kapitel efter kapitelundanröjer hon invändning efter invändning till varförman, framför allt som kvinna, inte skulle kunna ändrasin livssituation och prioritera tid med familjen ochden egna hälsan framför lönearbete ochpensionspoäng.Åsa har modigt stått upp för sina val och utmanatförutfattade meningar med kunskap och ettavväpnande trevligt sätt. I boken och i efterföljandeintervjuer har Åsa även synliggjort och satt ettekonomiskt värde på arbetet som utförs i hemmet.Hon uppvärderar föräldraskapet och beskriver medvärme allt barnen vinner på att ha en närvarandeförälder som har tid att se dem. Genom att dela medsig av sina erfarenheter har hon banat väg för, ochinspirerat, andra att ta makten över sitt liv.

Haros guldmedaljör2019 Åsa Axelsson

05

06

S T Ä M M O U T T A L A N D E  

Psykisk ohälsa hos unga – hur tidiga insatser behövs? Haros riksstämma 2019

Den psykiska ohälsan hos våra unga har ständigt ökatunder flera decennier. Vi vet att psykisk ohälsa i ungaår ofta leder till hälsoproblem senare i vuxenlivet. I entid där vi behöver mer hälsa, mognad och visdom hosnästa generation än någonsin tidigare borde detta oroaoss – rejält. I debatten om den psykiska ohälsan harman vänt på praktiskt taget varenda sten, utom en. Viåterkommer till den. Går vi tillbaka några decennier så ser vi hur unga sommådde dåligt gick till sina föräldrar och bad om hjälp.Men har man ont i magen idag kommer många iställetatt söka hjälp på internet och fråga sina kompisar.Likaså när pojk- eller flickvännen gjorde slut fick mantidigare stöd av sina föräldrar; idag finns de som iställetringer psykakuten. Hur har det blivit så här? När blevkompisarna mer kompetenta än föräldrarna, och närförsvann resiliensen runt livets normala sorger ochbedrövelser? När dagens unga ställer till något elände utbrister oftamedia indignerat: ”Var finns föräldrarna?” Det objektivtkorrekta svaret är förstås att de bägge föräldrarnajobbar heltid enligt arbetslinjen, eller ärheltidssjukskrivna genom arbetslinjen. Men vi vet ävenatt många föräldrar antingen misstror sinföräldraförmåga, eller förväntar sig attförskola/skola/fritids löser problemen. Men de barn- ochungdomspsykiatriska klinikerna, BUP, säger att de intehar en suck att möta behoven. I bristen på vuxna somhar tid och tilltro till sin förmåga löser våra unga bristenpå vuxna genom att knyta an till varandra, så kalladjämnårigorientering. Men våra unga kan givetvis inteförväntas att stödja varandra genom tonårstidensutmaningar på det sätt som en vuxen som bryr sig kan– alltså en förälder i det typiska fallet. Men låt oss återvända till medias skuldbeläggning avföräldrarna: ”Var finns föräldrarna?” För att svara påden frågan får vi gå långt tillbaka i barndomen.

Till slut kommer vi till ett-åringen som nätt och jämnt lärtsig gå och till föräldrar som knappt förstått vad detinnebär att vara föräldrar. Nu ger de svenskastatsmakterna ett tydligt besked till föräldrarna: Ditt barnbehöver förskola. Du behöver jobba, och omsorg omeget barn ingår inte i arbetslinjen. Det senare får ansessom lite märkligt eftersom mänsklighetens absolutviktigaste uppgift är att sätta en ny generation friska,mogna och kompetenta vuxna till världen. Det var där, runt barnets ettårsålder, som mångensvensk förälder försvann. Inte på grund av ovilja elleroförstånd eller bristande kärlek från föräldrarnas sida -föräldrar älskar sina barn - utan genom en bedövandeideologisk påverkan: Ditt barn ska överlämnas tillförskolan! Du ska överlämna dig till arbetslinjen! Ja,åtskilliga föräldrar i Sverige tror faktiskt att förskola frånett år är obligatoriskt. Förskolemodellen innebär att småbarn får förlita sig på flera dussin vuxna fram tilltonåren. Men den enda bestående relationen underhela denna tid är föräldrarna, och därmed den relationmed störst potential att skapa den emotionella trygghetsom varje barn behöver för att växa till sin fullamänskliga potential.Vilken är stenen vi ännu inte vänt?Föräldrarna förstås – minsta uns av mänskligainstinkter bör räcka för att inse detta. Det är föräldrarnasom måste ges befogenheter att välja omsorgen försina barn, även när detta val innebär hemomsorg. Detär ju föräldrarna som ska odla den relation som ska gebarnet stadga från födelsen och genom helatonårsperioden, minst. Detta är den nödvändiga tidiga insatsen, en insats somstatsmakterna försvårat genom en ensidig satsning påförskola. Media borde skuldbelägga statsmakterna, inteföräldrarna. Media borde skriva: ”Varför togstatsmakterna barnen från föräldrarna?” Någon måste lyfta den sista stenen till första punktenpå agendan i den pågående debatten om psykiskohälsa. Haros Riksstämma 2019 har härmed tagit ettförsta steg. //

Den viktigaste tidiga insatsen för att minskaden psykiska ohälsan: Föräldrarna.

Ordförande:Ingvild Segersam, Uppsala

1:e vice ordförande:Caroline Höglund, Vendelsö

2:e vice ordförande:Malena Förnes, Örebro

Ordinarie ledamöter:

Karin Bengtsson, Örebro,generalsekreterare

Evelina Hägglund, Haninge, kassörMadeleine Wallin, Hyssna

Jonas Himmelstrand, Åland

Suppleanter:Charlotte Wingård Karlsson, Skövde

Leif Stille, KalmarKarin Yngman, Blomstermåla

Julia Olsson, HaningeLina Hagström, Gårdsjö

Haros riksstyrelse

2019-2020

Nyheter och på gångVi välkomnar LINA HAGSTRÖM

som ny medlem i styrelsen!

“Jag blev en ofrivillig systemkritiker när jag fickbarn. ”Menar du att du varit hemma med ditt barn

utan att begära ut ersättning för det?” sa damensom ringde från Försäkringskassan. Av tonläget att

döma var planen att nogsamt hushålla medföräldradagarna något väldigt allvarligt. Inte kundejag ana då att min instinkt att själv ta hand om mitt

barn, så länge som möjligt, kunde vara såkontroversiellt. Jag insåg också att det saknas

terminologi som förklarar och som ger detta jobblegitimitet. När jag har presenterat mig som

arbetandes i investeringsbranschen (med humantkapital), att jag ägnar mig åt närodlade relationereller jobbar på lyxdagis, (med en pedagog per tre

barn, hemmalagad mat, mycket fri lek ochbiblioteksutflykter), låter det både intressant och

viktigt. Precis som det är.

Haro har underlättat min ofrivilligt systemkritiskatillvaro genom att bara finnas. Genom att bara ståupp för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap.”

Lina Hagströmlina.hagstrom@haro.se

Jenny Odälv tackar försig efter många år i Haros

riksstyrelse. Vi i vår turtackar henne för allt

arbete och engagemanghon har lagt ner och

önskar henne all lycka!

07

08

Dr Gordon Neufeld är välkänd som en av världens främste nytänkare inom barns-och ungas utveckling. Hans synsätt väcker instinktiv förståelse hos föräldrarvärlden över. Nu finns hans mest uppskattade föräldrakurs tillgänglig på distansmed svenska undertexter och svensk handledning av Jonas Himmelstrand.Den livsviktiga anknytningen är en grundkurs i föräldraskap som studeras avföräldrar världen över. Gå kursen hemma via nätet genom video ochvideokonferens. Så här genomförs distanskursenKursen består av 8 timmar video på nätet med dr Neufeld att ses på valfri tid,samt 10 sessioner svensk handledning via videokonferens med JonasHimmelstrand på mådagkvällar kl. 19.00-20.00. Kursen börjar 17 juni 2019.

OBS! Medlemmar i Haro får kursen till ettreducerat pris. Gå hela kursen för bara 500 kr! Info och medlemsanmälan här:www.haro-info.se/p2p1.html

Arrangör: Svenska Neufeld-institutet • www.neufeld.se • info@neufeldinstitutet.se • telefon: 08-20 01 14

Nytt t illfälle – Dr Gordon Neufelds uppskattade d istanskurs för föräldrar

Den L ivsviktiga Anknytningen – start 17 juni 2019

Haro i samarbete med Svenska Neufeld-institutet

till Haros webbinariumom att starta och driva

pedagogisk omsorg(dagmamma)

Tisdagen den 11 juni

kl 19-21

Läs mer på sidan 17-18och anmäl dig till 

evelina.hagglund@haro.se för att få inloggningsuppgifter. Skriv gärna i mailet om det ärnågra särskilda frågor som du

hoppas kunna diskutera!

V Ä L K O M M E NÅ s a A x e l s s o n

P i t e å 2 4 m a j   k l 1 2 - 1 4 ,

A k a d e m i b o k h a n d e l n

L u l e å 2 5 m a j   k l 1 2 - 1 4 ,

A k a d e m i b o k h a n d e l n

Författare till boken"Jag lämnar

ekorrhjulet" talar iPiteå och Luleå i

Maj!

Välkomna!

09

ERICA KOMISAR |Originaltitel "Just be there: Why moms should stay with children in their early years" 

Publicerad i NEW YORK DAILY NEWS, 14 maj 2017|, Fri översättning Stephanie Feretti

V A R D Ä R

Varför mammor bör vara närvarande med sina barn under de första åren

Även om detta kan få vissa kvinnor att känna sig skyldiga,ser jag inte skuld som något hemskt. Det är en signal somkänns som fysisk smärta, och är ofta ett tecken på att enkvinna står i konflikt över sina val. Skuld kan få oss attreflektera över våra beslut. Självklart har inte alla kvinnorsamma valmöjligheter och många måste arbeta för attstödja sina familjer. Alla kvinnor har dock vissa val attgöra. Och som feminist själv tror jag att vi behöver allinformation för att göra de mest informerade besluten. Jag försöker helt enkelt återställa några grundläggandepsykologiska fakta om föräldraskap som jag tror att vi somett samhälle har förlorat, särskilt under de första åren avett barns liv. Mammor har två mycket viktiga biologiska funktioner förbarn under de tre första åren. De tröstar och lindrar ettbarns oro i stunden och hjälper till att reglera barnetskänslor, så att de inte går upp eller ner för mycket. Påsamma sätt som en moderfågel matar sina ungar, hjälpermammor sina barn att hantera starka känslor ocherfarenheter tills de har lärt sig att börja klara av det själva,genom att se till att deras känslor inte går upp eller ner förmycket. När en mamma eller annan omsorgsperson inte ärtillräckligt närvarande upplever ett barn högre stressnivåer.Forskning visar att när mammor och spädbarn separeras,producerar de båda ett stresshormon, nämligen kortisol.Vid konstant produktion av kortisol kan det lilla barnetutveckla eller känna oro och rädsla, även om det inte finnsnågon anledning att vara rädd. ADHD-liknande symtomkan vara en reaktion på stress i miljön, precis somaggressivt beteende kan vara en reaktion på rädsla. Närvaron till en förälder är viktig för barns utveckling.

"Närvaron till en förälder är viktig för barns utveckling. Jumer känslomässigt och fysiskt en mamma kan varanärvarande för ett barn under de tre första åren, destobättre är chansen att barnet kommer att blikänslomässigt stabilt och mentalt välmående." Jag är en mamma och jag jobbar, men först och främst är jagmamma till mina tre tonåringar. Som psykoanalytiker och föräldrarådgivare sedan många århar jag sett hur samhället alltmer nedvärderat moderskapetsamtidigt som det betalda arbetet utanför hemmet idealiseras.Parallellt har jag sett en epidemi av barn som allt tidigarediagnostiseras och medicineras för ADHD, aggression ochandra beteendemässiga- och sociala problem.

Många säger att dessa två fenomen saknar samband. Jagtror att de är sammanlänkade. Dessa problem tror jag delvis är barnens reaktion påstress i den miljö de vistas i och en oförmåga att reglerasina känslor. På min klinik har jag gång på gång under desenaste 20 åren bevittnat att dessa problem är koppladetill mammans frånvaro i sina barns liv.

10

Det sätt som vi tar hand om våra barn på förs vidare tillnästa generation från mor till dotter. När en mamma inte ärnärvarande emotionellt för att hon är distraherad, uttråkadeller deprimerad, för inte förmågan att kärleksfullt ochnärvarande ta hand om sina barn vidare till nästageneration. Många av oss har kommit att tro att våra små barn mår"bara bra" när vi lämnar dem under långa perioder utansina föräldrar. Men något är fel. Alltför många ungdomar växer upp utan förmågan attreglera sina känslor själva. The U.S. Centers for DiseaseControl (amerikanska centrum för sjukdomskontroll)rapporterar en 400% ökning sedan 1980-talet hos barnmellan åldrarna 12 och 19 på anti-depressiva och anti-ångest läkemedel. Idag diagnostiseras ett av fem barnmed ADHD. Dessa trender borde inte vara någonöverraskning. Jag har sett bevisen själv i arbetet på minklinik. I det avlägsna förflutna glorifierade kulturer kraften att geoch vårda liv. Idag ser många kvinnor sig själva somkrigare i strävan efter makt, pengar och jämställdhet iarbetslivet, och har vänt sig bort från vårdande ochomhändertagande av sina egna barn. Det anses vara ettmindre meningsfullt arbete. Själva poängen går förlorad;att fylla en mammas viktiga roll är den konkretakänslomässiga grunden som gör att barn kan hanteramotgångar och stormar senare i sina liv.

Ju mer känslomässigt och fysiskt en mamma kan varanärvarande för ett barn under de tre första åren, destobättre är chansen att barnet kommer att blikänslomässigt stabilt och mentalt välmående. Varför de tre första åren? Det är under denna viktigatid som mammor lägger grunden för barnets förmågaatt vara motståndskraftiga inför motgångar i livet ochatt kunna reglera sina känslor som barn, men ävensom vuxen. Vid 3 års ålder är ett barns högra hjärna85% utvecklat. Pappor och mammor är båda kritiska för barns utveckling,men ur ett biologiskt perspektiv är de inte utbytbara. Underde tre första åren är det särskilt viktigt för barnetshjärnutveckling att de får ett ömt och vårdandeomhändertagande. En mamma är mer känslomässigtinvesterad i sitt barn och från en evolutionär synvinkel,mer engagerad i dess säkerhet och överlevnad. Andraomsorgspersoner, även pappor, har inte samma instinkter. Detta är inte för att försvaga eller förolämpa det godaarbetet hos så många professionella pedagoger. Det ärhelt enkelt att ange fakta. Men sedan 1960-talet har detblivit socialt acceptabelt och vanligt för kvinnor att uttryckaförakt och ointresse för moderskap. Aldrig vill vi gå tillbaka till en tid när kvinnor inte hadefriheten att göra sina egna livsval. Men om dessa valinkluderar att ha barn är det viktigt att de tar ansvar försina barns emotionella och fysiska hälsa.

11

Inget av detta innebär att en fysiskt närvarande mammaalltid är en bättre mamma. Mödrar som är fysiskt men intekänslomässigt närvarande kan vara kalla ochmanipulativa. Men utan fysisk och känslomässig närvaro iett barns liv rubbas balansen som försvårar derasutveckling in i vuxenlivet. Ändå fortsätter politiker och företagsledare, bland demkvinnor, att främja tanken att heltidsarbete utanför hemmetär mer beundransvärt och uppfyllande än att ta hand omvåra barn. Man hävdar att kvinnor med små barn kan"göra allt" och inte behöver offra någonting för att bliframgångsrika professionellt och ekonomiskt. Kvinnor får budskapet att det är bättre att tjäna pengar,både för samhället och för dem själva och även för derasfamiljer, bättre än att vara med sina barn. Ja, det finns en fördel för en familj att ha det braekonomiskt. När barn blir äldre visar en arbetandemamma sina barn att kvinnor kan uppnå lika mycket sommän professionellt. Men det här är inte hela sanningen.Faktum är att när mycket intensivt arbete eller långaarbetstider utanför hemmet läggs på en mamma,tillkommer stress på både mamman och familjen.

Som många av de kvinnor jag träffar på min klinikarbetade jag flitigt innan jag fick barn. Jag var driven bådei min utbildning och i min karriär och blev en av de yngsta imitt psykoanalytiska program med att slutföra det, ochgöra det på rekordtid. Trots detta ändrades allt när jag blevgravid och mina prioriteringar blev tydliga. Hjälpte det att jag hade ägnat mitt yrkesliv att arbeta medvuxna, och särskilt mammor, som lider av depression?Säkert. Men verkligheten är sådan att balansen mellanarbete och hemmaliv, som vänds upp och ner, behövdeäven jag brottas med för att finna. När mina tre barn var väldigt unga bestämde jag mig föratt jag var tvungen att skriva en bok om hur vi som ettsamhälle hade nedvärderat moderskap och övergivit vårabarn. Men att skriva den boken för 15 år sedan skulle hainneburit att överge mina egna barn för att göra det. Jag hade varken sinnesro eller tid, och jag skulle då inteleva som jag lär, genom att prioritera våra barn under deförsta åren. Så jag lade boken åt sidan tills mina barn vartonåringar och behövde mig på ett annat sätt. I mitt arbete med unga mammor och kvinnor som över-väger moderskap finner jag att rädslan dominerar: rädslaför förlust av jobb, rädsla för förlust av en "plats" på jobbet,rädsla för att ha mindre pengar, rädsla för förlust av själv-känsla, vilken ofta är anknuten till arbetet. Det som driver dessa rädslor är föreställningar avframgång som är knuten till ekonomiska,professionella och materiella ansträngningar snarareän relationer. För alltför många har dygnet-runt-arbetsplatsen ersatt värdet av moderskap som enprioritet. Att ha en framgångsrik karriär och tjänamycket pengar som gör att du kan köpa fler sakerhjälper dig inte att vara mer närvarande för dina näraoch kära: barn, makar, familj och vänner. Närhet kräver tid. Att ge upp din roll som primär omsorgs-person gör att fysisk och emotionell närhet med ditt barnoffras. Tillit skapas inte utan daglig närhet. Utan denkontinuerliga närheten kan barnet känna att du inte finnsdär när hon behöver dig. Tillit mellan en mamma och ett barn leder till en kärleksfulloch känslomässig koppling. Det finns inget vackrare ochmer tillfredsställande än det här djupa bandet som inte gåratt överföra till någon annan. Detta är inte bara ett kulturellt argument; det ärekonomiskt. Vårt samhälle värdesätter inte moderskap ochomsorgen som meningsfullt arbete, jämfört med betaltarbete utanför hemmet. Det är ett stort misstag.

Kommer vårt arv vara att lämna våra barn känslomässigtvälmående, eller med smärta ochtomhet i sina hjärtan där kärlek

och trygghet borde ha varit?Kommer vi att vara (som vi säger ijudendomen) en "välsignelse i deras

minne" - eller en förbannelse pågrund av vår försummelse?

"

Ingen säger väl någonsin på sin dödsbädd: "Jag borde haspenderat mer tid på kontoret." Kommer vi ångra att vi intefick en till befordran eller att vi inte fick ihop tillräckligrikedom eller status, eller kommer vi att ångra känslan avensamhet och avskildhet från de vi borde varit mestanknutna till?

"

12

Visst får man som mamma uppleva både uppoffringaroch förluster när man prioriterar sina barn, men detfinns mer att få än förlora av känslomässig närhet medsina barn. När min 17-åriga son på 1,95 cm kramar migoch lutar sitt huvud på mitt och säger "Mamma, tackför att du alltid är där när jag behöver dig", gör det alltvärt det. //

Jag är varken ekonom eller policynörd. Jag hävdar inte attha alla siffror som kan visa genom statistik att när kvinnorstannar hemma under de första åren är det bättre intebara för deras familjer utan också för samhället. Jag er-känner att psykologiska studier når komplicerade, iblandmotsägelsefulla slutsatser. Men jag har erfarenhet av att behandla mammor som gårigenom konsekvenserna av att sätta arbete eller andraintressen före sina barns välbefinnande, och barn somlider eftersom deras mamma inte är närvarande för dempå ett meningsfullt sätt. Gång på gång ser jag att när barn inte mår bra gör intemammor det heller. Mödrar saknar möjligheten att knytaan och vara nära sina barn. De saknar glädjen att vara därför de vardagliga och exceptionella ögonblicken, för baranär du är där för det vardagliga kommer du att uppleva deexceptionella stunderna på dina barns villkor. Det finns ingen kvalitetstid utan kvantitetstid. "Kvalitetstid"är ett uttryck som används av upptagna föräldrar som villspendera tid med sina barn på sina egna villkor. Verkligkvalitetstid sker på ett barns tidsschema, inte den vuxnes,och detta betyder att man måste vara mer fysisktnärvarande.

Erica Komisar, Psykoanalytiker, Föräldracoach och Författare

Fri svensk översättning : Stephanie Feretti

13

fråga psykologen

Hej! När jag blev gravid var det självklart för mig och minsambo att vi skulle dela på föräldraledigheten. För migvar det viktigt att inte hamna i samma träsk som minegen mamma. Min pappa var inte alls lika närvarandesom förälder och jobbade mycket. När de sedan skiljdesig, drabbade det min mamma hårt ekonomiskt och minrelation med pappa blev aldrig riktigt bra. Jag har ävenläst att separationer är ovanligare bland par som delarpå föräldraförsäkringen. Nu är min son 3 månader och jag har börjat vela. Jagvill ju gärna att min man skall kunna ha en egen, närarelation med sonen. Men jag får helt panik med tankenpå att avvänja honom om någon månad för att börjajobba igen. Det känns som att han fortfarande är så litenoch behöver mig. Hur gör jag? Är det fel att känna så ochborde jag inte oroa mig? Sandra (28)

Hej Sandra! Grattis till moderskänslorna! Härliga men också krävande.Det är ju så lätt att vara förälder innan man får barn. Manbehöver inte ta hänsyn till alla dessa känslor som kanskeleder oss i en helt annan riktning än den vi tänkt oss frånbörjan. Och alla dessa sanningar man fått höra och tagittill sig. Sanningar om hur världen är beskaffad och vad minroll i den världen är. Så kommer det där lilla barnet ochfullständigt tar över kontrollen. Äger oss. Vilket är precissom det ska vara. De känslor av panik du beskriver är heltnormala och talar om för dig att det är för tidigt attsepareras från ditt barn. Känslor är viktiga vägvisare. Våga lita på dem. Och apropå sanningar så är sanningen den att ett barnendast behöver en person att knyta an till i början av livet.Hur den personen svarar på barnets signaler är avgörandeför hur barnet uppfattar relationer och sin omgivning. Ettbarn som får sina behov tillgodosedda lär sig att världen ären trygg plats och att människor går att lita på. Den förstaoch viktigaste personen i din sons liv just nu är du. Omhan får en trygg anknytning till dig får han lättare att formaandra trygga relationer i framtiden. Det är du som läggergrunden och det är nu det sker.

"

"

Nu känner jag inte din pappa men jag gissar att er dåligarelation inte beror på att han inte delade föräldraledigheten50/50 med din mamma. Hur många män genom tidernahar egentligen tagit huvudansvaret, eller för delen halvaansvaret, för ett spädbarn? Innan flaskmatningen uppfanns, det vill säga under 99,9procent av mänsklighetens historia, var det en omöjlighet.Ett föräldraskap är betydligt längre än de förstaanknytningsåren och en engagerad pappa är enengagerad pappa även om han låter mamman varahemma med barnen i början. Varför skulle han inte varadet? Det är ju helt befängt att vi människor inte skullekunna ha en trygg och fin relation med någon vi intespenderar första levnadsåret med. Hur skulle vi kunnaskaffa vänner Kärlekspartner? Tvärtom skulle man utifrån anknytningsteorin kunna antaatt separationen från det primära anknytningsobjektet, idet här fallet dig, skulle innebära ökad otrygghet förbarnet. Och nu menar jag inte att det är ett problem attpappan är närvarande, problemet är att du är frånvarande.Så om du valt en fin pappa till ditt barn kommer han varaen fin pappa även om du inte avbryter amningen ochlämnar över huvudansvaret för sonen till honom. En finpappa låter barn och mamma ta den tid de behöver. Jaglovar dig att det kommer finnas både tid och utrymme fören nära och trygg pappa-barn-relation. Det kan absolut vara så att separationer är ovanligarebland de som delar på föräldradagarna. Även om det ärsvårt att uttala sig säkert om orsak och verkan. Vidare sågav försäkringskassan 2015 ut rapporten ”Jämställdhetoch sjukfrånvaro”. Enligt den så är de par som lever merjämställt också mer sjukskrivna, både kvinnor och män.Enkelt förklarat: när mannen jobbar mer och kvinnanmindre (och hon tar mer ansvar för hem och barn) är bådeman och kvinna friskare. Men när mannen jobbar mindreoch kvinnan mer är båda sjukare. Även om densammanlagda arbetstiden är densamma. Självklart är detockså i detta fall svårt att dra säkra slutsatser om orsakoch verkan. Vad gäller det ekonomiska så är det en trist realitet. Detfeministiska Sverige hyllar kvinnans frihet att välja mennåde henne om hon väljer fel. Kvinnor straffas ekonomisktom de inte väljer ”rätt”. Och jag menar att om våramakthavare verkligen hade velat att kvinnor ska få görafria val hade de enkelt kunna undanröja de ekonomiska orättvisor som ligger i valet att prioritera barnen.

fråga psykologen forts.

Men för oss rebeller finns egna sätt att kompensera för detekonomiska straffet. Din man kan överföra premiepensiontill dig. Ni kan även öppna ett privat pensionskonto ellernågon annan form av investering/sparande somkompenserar för din ekonomiska förlust. Nu är det ju intesäkert att ni kommer gå skilda vägar. Ni kanske leverlyckliga och delar på era gemensamma intäkter livet ut.Och faktiskt så påverkar inte föräldraledighet ochdeltidsarbete under några år pensionen särskilt mycket.Men lite realism skadar aldrig och med tanke på dinatidigare erfarenheter tror jag att ekonomiskakompensationsordningar är viktiga för din sinnesro. Ochdå kommer du troligtvis lättare kunna njuta fullt ut av dittmoderskap. //

Caroline Elfors leg. psykolog 

F l y t t a t ?

Vänligen hör av dig till oss för adressändring! Skicka ett mail till:

registrator@haro.se med din nya adress!

Har du en fråga angående barn?

Vår psykolog Caroline svarar på era frågor itidningen Haro. Frågan kan vara hypotetisk och

du kan självklart vara anonym.

Skicka din fråga till: caroline.elfors@haro.se

smått & gott

Skulle du vilja ge bort en tidning?

Vill du ge ett exemplar avtidningen till en vän,

släkting, politiker ellerlämna på Öppna Förskolan

och BVC?

Hör av dig till info@haro.se med antal ex du skulle viljaha och din adress så skickar

vi till dig! Gratis!

14

I H E N N E S S K O R

Commission on the Status of Women, CSW, är enkvinnokonferens organiserad av FN och hålls ihuvudkvarteret i New York två veckor i mars varjeår. Tusentals kvinnor från hela världen samlas föratt bidra, påverka och förhoppningsvis låta sigpåverkas. Ingvild Segersam, Madeleine Wallin,Caroline Höglund och Charlotte Wingård Karlssonfrån Haro var på plats.

15

Skövde, Sverige. Jag packar. Det minsta barnet gömmer sig i resväskanoch skriker “Jag vill följa med!” och river ut kläderna somen sofistikerad Haro-mamma bär i FN, innan han springervidare till nästa gömställe. Jag packar om och funderar påskor. Vad har man för skor på sig när man ska förändravärlden? Först och främst behöver man skor man kan gåmycket i. Gärna med bestämda steg. Det är trevligt medskor man är snygg i. Skor man får plats i. Skor man harfått välja själv. Manhattan, New York. Staden har ingen aning om att jag är här. Men jag står imina läderstövlar och betraktar Manhanttans långa gatorsom sträcker sig upp, och sen lika långt ner. Bilar, last-bilar, brandbilar. Ljudet av barnaröster är utbytt mot ettannat konstant ljud, också med alla tänkbara variationer. Skövde, Sverige. 08.10 Min man är sen till skolan. Precis som vi hade varitom jag var hemma.

Manhattan, New YorkJag ser upp mot de skyhöga husen. Undra hur detkänns att vara där. Ni vet, att vara någon viktig,jättehögt upp i de mäktiga byggnaderna. Tar man sigtid att titta ut genom fönstret ner på de små, småprickarna på marken? Ser de mig, tror ni? Om jag ståroch hoppar kanske, och viftar hejvilt med mina armar,skriver plakat och skriker högt. Tror ni att de hör mig dåoch är intresserade av vad jag har att säga? Jagundrar om de funderar på, verkligen funderar på, vaddet är som driver tusentals kvinnor att lämna sina hemoch länder för att åka till CSW för att dela ut flyers,bjuda in på seminarier, knyta kontakter, byta visitkortoch skynda sig från seminarie till seminarie. Funderarman på det där uppe, eller önskar man sig ännu högreupp, så prickarna blir som osynliga? Jag tänker på det själv. Varför gör jag det här,egentligen? Vilken skillnad kan jag göra? I hemlighetiakttar jag mina rumskamrater aka Haro-systrar i minjakt på svar. Förutom deras kläder och skor förstår jagsnart att de har packat ner så mycket mer. Varsamtoch noggrant har de vikt ner sina förhoppningar, sinlängtan och sitt högtidliga ansvar att förmedla sinövertygelse för världen -utan att ursäkta sig. Och det ska ni veta, att tillfällen att göra detta fick deoch tog de. I diskussioner och samtal med represen-tanter från andra organisationer och inte minst underseminariet Haro höll tillsammans med Big OceanWomen (www.bigoceanwomen.org). Modigt står de iFN och förmedlar sina visioner och sanningar sakligt,passionerat, strukturerat, känslosamt och klokt. Därhade jag mitt svar! Och mitt hjärtas slag hade fått enröst. Det var många lyckliga hjärtan i rummet närCaroline och Madeleine talade om familjens viktigabetydelse och barnens rätt till en trygg och lugn start ilivet. “This is the best thing we have been to all week!”hördes från flera håll, och än mer förstod jag vikten attfortsätta kämpa. Och den stora betydelsen atthitta sitt sätt att påverka. Att ställa rätt frågor, att mötarätt människa. Att vara vid rätt tillfälle, precis i densekunden.

Förra året närvarade vi vid de nordiska ländernas gem-ensamma seminarium. Jämställdhetsministrar ochrepresentanter från Sverige, Norge, Island, Danmark ochFinland satt i en panel och diskuterade jämställdhet.Nästan lite som en inbördes tävling om vilket land somvar det mest jämställda, med till exempel en påtvingadoch tvångsdelad föräldraförsäkring som en måttstock.Rätten till sexuell och reproduktiv hälsa är ettåterkommande ämne, även så denna gång. Efter seminariet satt jag kvar i min stol. Helt utmattad.Som en liten miniprick på Manhattans oändliga gator. Jagsatt där, och undrade vad jag kunde ha sagt, vad jagkunde ha gjort för att få dem att förstå, stanna upp ochbara tänka efter en stund. För allt de sa om familjer ochbarn, var så förargligt. Så fel! Så hopplöst förvrängt. Så jag gick fram för att ställa en vänlig fråga (som vis-serligen kanske blev fem, och sen efter det, minst fempåpekningar om falsk marknadsföring om moderskap,jämställdhet och barn.) När jag väntar på min tur att få prata med den svenskakvinnan ser jag hennes skor. De är röda till färgen, klack-en är stabil och ett tunt band kramar hennes vrister. Detser inte ut som någon hoppade i hennes väska ochkastade ut hennes kläder på golvet när hon packade.Hon är prydlig och fin! Och ler mot mig när jag närmarmig henne. Vi tar i hand och presenterar oss. “Ni pratade om rättigheten till reproduktiv hälsa. Hurviktigt ni tycker att det är att ge den gravida kvinnan fri-heten att själv välja om hon ska behålla barnet eller inte,”börjar jag och hon nickar instämmande. “Men sen närbarnet är fött, varför vill ni då begränsa kvinnans val-möjligheter?” Hennes leende blir alltmer ansträngt i taktmed att jag fortsätter. Jag berättar hur fel det är attpolitiker säger till oss unga mammor att vi måste lämnaifrån oss barnen när de är små, för annars är det svårt föross att få jobb. “Jag var hemma i 10 år, och fick jobbdirekt!” säger jag glatt. Jag undrar också varför paneleninte ville svara på frågan om varför den psykiska ohälsanär så hög i de nordiska länderna. Tänk om våra barn mårdåligt för att de slits ur sina mödrars famnar, menar jagpå. Jag hann säga det, och lite till, innan hon artigttackade mig och gick vidare. Lite mingel till, toabesök, sen promenad från FNs huvud-kvarter till vårt hotell som ligger några minuters prom-enad undan, in genom lobbyn till en av hotellets femhissar.

Precis innan dörren stängs kliver två par fötter in. Jagkänner igen det ena paret. Det är de röda skorna medsolid klack och fint band runt vristen. Med en tillgjord ochförlöjligad stämma hör jag någon säga “Jag har varithemma med mina barn i tio år, och jag fick jobb direkt.”Som om barn skulle må pyskiskt dåligt i livet, bara för attman har gått på dagis.” Det är ju förargligt. Hur stor är chansen att just jag, skastå just där, just då. Inte stor. Men just då blev det så. Jagvar där. Precis bredvid. Inte som en liten prick långt därnere. Utan ansikte mot ansikte. I en hiss. Med väldigtmånga våningar, som tar ganska lång tid att åka till.Ingenstans att gå. Inte så mycket man kan säga. För alltvar nästan redan sagt. “Jag berättar gärna mer” förklarar jag. Och kvinnan i deröda skorna tittar ner på dem. Det skaver och gör ont.Hon vill prata mer med mig säger hon, och det gör vi.Kvinnan i de röda skorna börjar gråta. Det kanske är devackra röda banden kring hennes vrister som sitter förhårt, tänker jag. Vi pratar en stund, och det kommer flertårar. Hon är också en mamma. Som den dagen ofrivilligttvingats reflektera över sitt moderskap, för att en annanmamma hade sagt ifrån. Vi kramar om varandra i hopp om mer förståelse.Förståelse för våra olika förutsättningar, unikasituationer och önskningar. Och i mitt hjärta hopp omatt Sveriges och världens ledare vill ta reda på vadbarnen verkligen behöver, och sen ge dem det! För vivill våra barn väl! Där och då, var vi förenade i det. Skövde, Sverige. Jag är hemma igen. Jag sparkar av mig skorna ochbarnen kommer till mig. Vi ligger barfota i sängen. Jagpussar deras fötter. Vad har man för skor på sig när manska förändra världen? -Just nu inga alls. //

Charlotte Wingård Karlsson

16

D A G M A M M A

När mina tonåringar var små var jag hemmamammapå heltid. Jag trivdes förträffligt med det, men visstvar det många gånger kämpigt att få ekonomin attgå ihop. När jag hade varit hemma i flera år och vårt fjärde barnnärmade sig 1-årsdagen, öppnade sig så möjlighetenför mig att bli dagmamma. Under mina hemmaår hadejag upptäckt att jag faktiskt var ganska kreativ ochpedagogisk av mig; något som vuxit fram i samspeletmed mina barn. Så jag kände att nog skulle jag kunna tahand om några extrabarn. Där jag bodde då fanns det ett föräldranätverk i vilketjag kunde bli anställd. Jag fick veta att mina två minsta(som inte ännu nått skolåldern) kunde ingå idagbarnsgruppen och jag kunde få betalt för dem,inklusive matersättning om jag även hade minst två barnutifrån som dagbarn. Det lät ju helt fantastiskt tyckte jag!Tänk att kunna fortsätta att vara hemma med mina barnoch få betalt för det! Att hitta två barn som dagbarn löstesig enkelt då en granne, tillika släkting hade tvåsmåflickor i samma åldrar som mina. Dessa tvåbehövde dessutom inte barnomsorg så mångatimmar/vecka, utan skulle komma till mig bara tvåeftermiddagar i veckan till att börja med. Det passademig bra att få mjukstarta på det sättet.

17

Mitt minsta barn var bara 10 månader och det skulle juändå bli en omställning att jobba och inte ”bara varahemma” så att säga. När de sen började minns jag attjag liksom ställde in mig på att: ”Nu jobbar jag” och sågtill att ha lite enkla pyssel och aktiviteter planerade.Enkla saker som att ha en play-doh deg redo, måla medvattenfärg, eller så hade jag hittat något roligt pyssel pånätet som jag provade med barnen. Vi gick till lekparkereller till skogen. De två 3-åringarna blev snart bästakompisar och jag minns att de under en period lekte”Madicken” månader i sträck. Efter en tid blev jag varm ikläderna och tog emot fler barn och jobbade tillslutheltid med full grupp.kvinnornas bästa. Jag upptäckte snart att inga avancerade planeringarbehövdes. Det viktigaste var min engagerade närvaro.Att jag verkligen såg barnen och respekterade dem. Heltenkelt tyckte om dem. Då uppstod ett härligt samspeloch ett lustfyllt lärande som av sig självt. Barnen blevmin inspiration till att hitta på roliga saker. Ofta hittadejag spontant på saker i stunden och det blev nästanalltid lyckat. För jag såg vad de drogs till och tyckte varroligt och så fick jag en idé och genomförde den. Jag upptäckte snart att inga avancerade planeringarbehövdes. Det viktigaste var min engagerade närvaro.Att jag verkligen såg barnen och respekterade dem.

- V ä r l d e n s b ä s t a j o b b !

Helt enkelt tyckte om dem. Då uppstod ett härligtsamspel och ett lustfyllt lärande som av sig självt.Barnen blev min inspiration till att hitta på roliga saker.Ofta hittade jag spontant på saker i stunden och detblev nästan alltid lyckat. För jag såg vad de drogs till och tyckte var roligt och såfick jag en idé och genomförde den. En gång t ex vardet en grå och småregnig dag. Då fick jag den lite tokigaidén att ha picknick ute med barnen. Sagt och gjort. Jagfyllde snabbt en korg med några yoghurtar, kex, muggaroch skedar. I med en picknickfilt. Blandade varmchoklad i en kanna. Sen tog jag minstigen på ena armenoch chokladkannan i den andra, tog med mig barnen utpå gräsmattan och så hade vi picknick. Efter enhalvtimme var vi klara. Stannade ute en stund till ochgungade lite i regnet, sen gick vi in. När mamman komoch hämtade utropade henne dotter lyckligt att vi hadevarit på utflykt! Det behövs så lite för att göra ett barnsdag! En annan gång gick vi på bokstavsjakt påparkeringen och de tyckte det var så roligt att hittabokstäver på bilarnas registreringsskyltar. Detta ville desen göra igen och igen under veckor framåt. En mildvinterdag tränande vi på färger genom att de gjordesnöbollar som de sen fick hälla karamellfärgat vatten på.De lekte att det var diamanter och de hade roligt och varsysselsatta länge, länge. En gång när det spöregnandeoch jag kände mig ganska oinspirerad och tyckte det varallmänt trist med regn i december, utropade jag medlåtsad entusiasm. ”Ska vi gå ut och hoppa ivattenpölar?!” ”Jaaaaaaaa!” ropade barnen som dåhunnit bli fyra år. Sen tog de så glatt på sig regnkläderoch gick ut och hoppade i regnet.

18

Själv smittades jag av deras underbara glädje och dåvar det de som gjorde min dag! Nu sitter jag här 10 årsenare och jobbar fortfarande som dagmamma. Vi harfått två sladdisar som är 1,5 och 3,5 år. Förutom demhar jag tre barn till som dagbarn. Jag tycker fortfarandeatt det är ett stort privilegium att få jobba med barn pådetta sätt. Världens bästa jobb enligt mig! I början närjag var dagmamma, såg jag på mig själv somdagmamma genom samhällets ögon; att detta meddagmammor är något lite sämre än de riktigaförskolorna. Jag hade bilden av att förskolorna utför denriktiga pedagogiken och att vi dagmammor mest passarbarn ungefär. Men så läste jag läroplanen för förskolan.Och då gick det upp ett ljus! Jag som tidigare jobbat påolika förskolor lite grann, insåg med ljusets klarhet jagatt jag som dagmamma med råge ju uppnåddeläroplanens mål bara genom att göra det jag redangjorde! Och att förskolorna med sina stora grupper ochpå tok för lite personal, inte har en chans att nå inärheten av läroplanens mål. Det låter så fint och bra iläroplanen. Men det låter sig helt enkelt inte göras i enstor barngrupp med få vuxna. Så är du dagmamma,STRÄCK på dig! Och läser du det här och blir sugen påatt prova att bli dagmamma, vet att du gör en fantastiskinsats för dina egna och de barn du kommer att ta handom! Möjligheterna att verkligen möta barnensindividuella behov, låta dem komma till tals och skapaen lustfylld lärorik miljö är så stora för dig somdagmamma. Haro kommer att erbjuda ett webbinarium ijuni för dig som vill veta mer om detta med att blidagmamma. Så passa på och var med då och låt diginspireras! //

Maria Wernersson, samordnare för Jönköpings län

Låter det här som något du skulle vilja göra för att förlänga tiden

hemma med dina barn?

Vill du veta mer om hur det fungerar attvara dagmamma/driva pedagogisk

omsorg?

Har du erfarenheter att dela med dig av?

Koppla upp dig på Haros WEBBINARIUMtisdagen den 11 juni kl 19-21 

Anmäl dig till evelina.hagglund@haro.se föratt få inloggningsuppgifter. 

Skriv gärna i mailet om det är någrasärskilda frågor som du hoppas kunna

diskutera!

19

Vi söker alltid efter boktips/recensioner på böcker inom Haros tema. Det kan vara en ljuvlig barnbok du och ditt barn upptäckt

eller en vuxenbok som handlar om barn på olika sätt.

Skicka ditt tips till redaktionen@haro.se

Bokt ips?

En bok om föräldraskap av Ingegerd Gavelin

" A T T M Ö T A S I T T B A R N O C H S I G S J Ä L V "

källkritiker, så blir det svårt att intestundtals provoceras av påståendensom presenteras som självklarasanningar helt utan evidensbaseringeller i alla fall ödmjuka noteringar omatt detta är Gavelins åsikt, upplevelseoch erfarenhet, inte nödvändigtvisuniversell sanning. Jag håller medmin egna magkänsla med Gavelin idet mesta hon påstår, men hadevelat se att hon inte helt avstod frånatt korrelera det med tillämpbarforskning, istället nöjer hon sig medatt skriva sig fri med disclaimer i sinegna inledning. Jag hade också önskat se merstruktur i boken. Den behandlaravsnitt som tankekraft ochkänslokraft, skuld, anknytning ochsjälvkännedom för att ge ett fåtalexempel, och avsnitten illustreras avexempel på barn, allt ifrån småbarntill vuxna barn. Det gör att det blirmer spretigt än nödvändigt och göratt det stundtals känns svårt atttillämpa. I de exempel som ges skrivsålder tydligt ut, men i de påståendensom görs hur barn och föräldrar bästsamspelar är det inte alltid helt tydligtvilken ålder som avses och spektratkänns därmed väl stort. Det är en bok som lämnar mig medfler frågor än svar vilket jag tror ärvad Gavelin avser. Men det ärockså en bok som lämnar mig meden förnyad önskan och bättreverktyg att vara en medvetenförälder, lyhörd och reflekterandeför att i möjlig mån minska friktionoch missförstånd mellan mig ochmin son.

Gunilla Girhammar

Redan i förordet lyfter Jesper Juulträffsäkert både bokens styrka ochsvaghet. ”Du kan bli besviken påatt författaren inte tillhandahålleren metod eller ger åtta konkretaförslag på hur du ska lösa det somdu uppfattar som ett problem. Ellerockså känner du att författarenslugna tempo och stora lärdom gördig lugnare och gladare ochinspirerar dig till att tänka på nyttsätt.” –Jesper Juul Som läsare hade jag bäggereaktionerna. Att läsa vad Bokuskallar för ”en tröstebok för föräldrar” ärverkligen som att ha ett mer intimtsamtal med en klok erfaren god vänsom kan lotsa dig igenom dehjärnspöken vi alla föräldrar brottasmed på ett eller annat sätt. Varje sidavittnar om Gavelins mångårigaerfarenhet som socionom där honarbetat med barn och familjer inomsåväl socialtjänsten, som mödravård,barnpsykiatri och familjebehandling. Hon uttrycker klokhet på klokhet vadgäller samspelet mellan barn ochföräldrar och hur vi bättre kan gynnadet genom reflektion över våra tankar,känslor och beteenden. I många avbokens avsnitt ställs det frågor förläsaren att själv reflektera över. Hondelar generöst exempel från sittyrkesliv och ger läsaren gott omtillfällen att se utvecklingspotential isitt föräldraskap samtidigt som honlåter oss veta att vi duger och att vibör lita på vår intuition. ”Föräldrar skavara känsliga för sitt barnssignaler. Barnen behöver oss i ettlevande samspel, inte i en pedagogisksituation där vi använder särskildametoder eller tekniker. Barn behöverlevande föräldrar, med sinatillkortakommanden och med sinaegna brister.” s. 35

B O K R E C E N S I O N

Gavelin håller vad hon lovar i sinegna inledning till boken. ”Detta äringen handbok om barnuppfostran,ingen ’expertbok’. Den utgår i ställetfrån att föräldrar och barn kan lärasig av varandra. Det kan vara svårt-men man kan bara komma vidaretillsammans. Föräldrar måste varasina barns vägledare, och barn ärofta vuxnas.” ”Om detta handlar denna bok.-Hur är det att vara förälder?-Hur lär man sig det och vad är detsom kan smärta så?” Men trots dessa inledandeförtydliganden från både Gavelin ochJuul upplever jag ändå vissbesvikelse. Kanske inte på grund avatt de enkla metoderna ellerförslagen uteblir, utan för att man heltnöjer sig med erfarenhetsbaseraderesonemang och därmed missar attge boken tyngd och förankring somden hade behövt, för det Gavelin haratt berätta är viktigt. För mig somläsare, tidigare lärare och ständig

20

21

Ett steg i taget en dag i sänderDet kan va svårt att se vad som händer

Ta ett steg tillbaka se i perspektivÄr det just så här jag vill leva mitt liv?

Ställ ditt hjärta frågan utan förbehåll

Våga svara ärligt, låta dig få självkontroll Bortom alla murar som samhället har byggt

Det som på ytan verkar va så snyggt

Det första som du möter skriker kanske så”Jag har inget val nej det måste bara gå”

Då har du blivit offer för vårt samhällskravNu kan du själv ta ställning och göra egna val

Största bluffen kvinnor genom tiderna gått på

Att efterlikna männen och arbeta de ocksåKvinnofälla ropar någon - ja det är just vad det är

Att inte vara fri att få vara den man är

En mamma som själv väljer tid med sin familjDet vackraste som i hela vida världen finns

Barnen får en trygghet som ger så mycket merEtt samhälle på sikt som mot oss sedan ler

D i k t a v : C h r i s t i n a J a r d e n i u s , Ö r e b r o

D e t s o m p å y t a n v e r k a r s n y g g t

22

Rabarberkaka med mandel

500g rabarber5st ägg

3dl strösocker3,5 - 4dl vetemjöl150g mandelmassa

1 dl pärlsocker75g smör

Putsa och skär rabarbern i mindre bitar.Vispa ägg och socker vitt och pösigt.

Riv mandelmassa och blanda nertillsammans med mjölet i äggvispet.

Häll smeten i en smord och bröad form (ca 23cm i diameter).

Tryck ner och strö över rabarberbitarna.Fördela pärlsocktet över formen.

Hyvla till sist över smöret.Grädda i 175° ca 30-40 min.

Serveras med en härligt god vaniljsås.

Recept: Elinor JensenKock som gillar att baka

Gör så här: ingredienser:

B A R N E N S S I D A

”När barnens fantasi fårtillräckligt med utrymme

kan en gammalgummihandske bli en snygg

klänning ochtandborstskyddet

uppimpad till en tjusighandväska!" 

Noelle Ringheim Foss,

8 år.

Välkommen till Barnens sida! Här kommer vi visa upp teckningar som

era barn skickat in eller olika pyssel.

Vill ditt barn bidra med en teckning? Har duett pysseltips att dela med dig av? Skicka in

till oss på redaktionen@haro.se

Märk gärna med namn och förklaring till teckningen eller pysseltipset.

23

Motvilja är ett högst mänskligt fenomen inbyggt i vårainstinkter. Vid tvekan säger vi ”nej” till andra. Motviljanär evolutionärt viktig för vår överlevnad. Men om vi inteförstår orsakerna bakom kan motvilliga barn blisynnerligen frustrerande. I barn-vuxen relationer är motvilja tveklöst det mestmissförstådda och feltolkade fenomenet. Det är ettförvirrande dilemma, att det vi mest behöver hos ett barn –att de följer oss – är det som blir svårast att realisera. Iskolmiljö kan elevers motvilja utgöra en rejäl bromskloss motsåväl lärande som mognad. Motvilja är en instinktiv mänsklig defensiv reaktion motupplevt tvång. Motståndet kan ta sig många uttryck somopposition, negativitet, lathet, bristande respekt ochmotivation, och till och med osociala beteenden ochhandlingar. Motvilja är så vanligt förekommande att vi skapatbenämningar som trotsålder och tonårstrots. När motviljan ärsärskilt stark och ihållande kan den leda till diagnosentrotssyndrom (Oppositional Defiant Disorder). Eftersom barnsmotvilja ofta triggar vuxna till mindre trevliga reaktioner är detviktigt att förstå motvilja, annars riskerar våra motåtgärder attförvärra problemen.

Det evolutionära syftet med motvilja är att skydda våra barnmot kontakter med människor de inte är anknutna till –främlingar. Eftersom barn ännu inte kan avgöra okändamänniskors avsikter så är de förinställda på att säga ”nej” –att visa motvilja. Men när barnets föräldrar visar att denokända personen ingår i familjens anknutna sfär såförändras allt. Men i dagens samhälle kan motviljan även spela spratt ihemmet och klassrummet. Antag att ditt barn är upptagen isitt rum med något som engagerar dem. Du ropar att det ärmiddag. Men inget barn kommer. Just i den stunden ärderas anknytning inte aktiverad och därmed är demotvilliga. Du måste först gå och ”hämta in” ditt barngenom att återskapa kontakten, engagera dig någraminuter i vad de gör och få en ögonkontakt, ett leende, ochbekräftande nickning från barnet. När anknytningen är fulltaktiverad så minskar eller upphör motviljan.Svaret på motvilja är alltså inte konsekvenser eller hot,tvärtom kommer dessa att försämra anknytningen ochdärmed stärka motviljan. Svaret på motvilja är att aktiverabarnets anknytning till föräldern eller läraren.

Jonas Himmelstrand

Hur gör man med sitt motvilliga barn? Vore det inte bättre om de vore mer medgörliga?

OBS! Medlemmar i Haro får kursen till ett reduceratpris.Gå hela kursen för bara 500 kr!Info och medlemsanmälan här:www.haro-info.se/pres.html Arrangör: Svenska Neufeld-institutet • www.neufeld.se •info@neufeldinstitutet.se • telefon: 08-20 01 14

D r G o r d o n N e u f e l d s k u r s o m f ö r s k o l e b a r n – p å d i s t a n s

A t t f ö r s t å f ö r s k o l e b a r n – s t a r t 1 1 s e p t e m b e r 2 0 1 9H ö s t k u r s !

Dr Gordon Neufeld är välkänd som en av världens främsta nytänkare inom barns-

och ungas utveckling. Hans synsätt väcker instinktiv förståelse hos föräldrar

världen över. Nu finns hans kurs om förskolebarn, 3-6 år, och deras verkliga behov,

som distanskurs med svensk handledning av Jonas Himmelstrand.

Att förstå förskolebarn ger djupa insikter till föräldrar och starka argument för att

förändra familjepolitiken. Gå kursen via nätet genom video och videokonferens.

Så här genomförs distanskursen

Kursen består av 6 timmar video på nätet med dr Neufeld att ses på valfri tid,

samt 6 sessioner svensk handledning via videokonferens med Jonas

Himmelstrand på onsdagkvällar kl. 18.30-20.00. Kursen börjar 11 sept 2019.

N e u f e l d s p a l t e n

24

25

Närvaro i mer väsentlig mening innebär inte barasamtidig existens inom ett begränsat område utankräver så mycket mer för att vara viktig förmedmänskliga relationer. Dock är fysisk närhet irealtid inte att förakta; barn behöver ofta en längretids samvaro snarare än så kallad kvalitetstid i snåltutmätta kvantiteter. Skypande i all ära så är välkonkret kontakt ansikte mot ansikte att föredra? Men närvaro kan vara så mycket mer än att blottsamexistera i tid och rum. Närvaro i kvalificerad meningkräver uppmärksamhet, lyhördhet och lyssnandeinkänning. Den innebär också interaktiv kommunikation,social responsivitet och äkta intresse för den Andre.

T I L L S I S T S T I L L E

Samtidigt måste vi hela tiden vara beredda att revideravåra ursprungliga antaganden, när nya fakta dyker upp. Speciellt när det gäller barn är det viktigt med enkvalificerad uppmärksam närvaro, vilken dock inte fårinnebära ständig kontroll och övervakning i enpåträngande mening. Ofta är det bättre, att en förälderhelt diskret håller uppsikt över barnets säkerhet ochvälmående än att alltför minutiöst regelstyrt observerabarnets alla rörelser för att omedelbart ingripa vid minstaavvikelse från det önskade beteendet. Man måste skiljapå ens eget neurotiska kontrollbehov och barnets behovav den fria lekens upptäcktsresa genom tillvaron. Enförälder får akta sig för att lägga sig i för mycket; det äroftast bäst att bara vara till hands vid behov men ändåtydligt ha signalerat, att man hela tiden står tillförfogande, om något särskilt inträffar. Som förälder börman vara medveten om, att olika barn kan ha mycketolika behov av föräldrarnas stöd och uppmuntran. Endel barn är mer ängsliga, medan andra är mersjälvständiga och handlingskraftiga. En del är kanske tilloch med alltför företagsamma och måste bromsas litet.Självlekande barn är dock en nåd att stilla bedja om! Det är inte lätt att hitta den rätta balansen i dennärvarande samvaron med barn och det kommer alltidfinnas stunder i en förälders liv, då man tycker sig heltmisslyckad i sin föräldragärning. Man får då trösta sigmed, att hur man än skulle handlat, så skulle det varit felur någon aspekt. Ingen är perfekt. Det viktigaste är, attman som förälder gjort sitt bästa i goda avsikterkompletterat med socialpsykologisk medvetenhet utifrånde förutsättningar, som man inte kan råda över. //

Leif Stille

Förmågan att läsa av enmedmänniskas miner,

gester och övrigtkroppsspråk är essentiellt

i all mänsklig samvaroliksom konsten att förståen annan persons behov,önskemål och skiftande

känslolägen.

Även skickligheten att generöst tolka en medmänniskasverbala uttryck måste uppövas, så att man inte ensidigtutgår från, att ens egna ordval och fraser är de endarätta. Man måste i grunden tillägna sig en ödmjukattityd, som främjar en sympatisk förståelse, vilket intehindrar, att man är sunt skeptisk och kritisk, så att maninte går på intriganta bluffar och falskspel. I det socialasamspelet med andra människor måste vi också tränaupp våra talanger till förförståelse, så att vi ständigt,innan en situation spetsas till, försöker medvetet itanken formulera alternativa hypoteser om, hur ensituation kan utvecklas i den ifrågavarande socialakontexten med dess specifika villkor.

"

"

Vill du ha kontakt med någon i ditt distrikt?

Norrbotten:Ingrid Sandbergingrid@komsams.se Västerbotten:Ann-Charlotte Carlssonac2.carlsson@gmail.com Jämtland:Åsa Janssonasa_stardust@hotmail.com Dalarna:Marie Fyrbymarie.fyrby@telia.com Gävleborg:Annika Sjökvistjohansjokvist@hotmail.com

N Ä S T A N U M M E R

Nästa nummer av haro kommer att ha temat ANKNYTNING

Anknytning - det känslomässiga band

som finns mellan människor som kännertillit till varandra, grundbulten för att ettbarn ska bli en trygg individ med god

självkänsla.

Hur främjas en god anknytning? Vad finns det för hinder?

Välkommen att skriva till oss om dinatankar och erfarenheter i detta ämne.

Vi behöver ditt bidrag senast den

15 augusti 2019.

Skicka till redaktionen@haro.se

Uppland:Ylva Thataldamei5@hotmail.com Örebro:Karin Bengtssonkarin.bengtsson@haro.se Stockholm:Julia Olssonjuliaz_m@hotmail.com Skåne:Caroline Gustafssoncaroline84gustafsson@hotmail.com Östergötland:Ida Lewaldida.lewald@telia.com

Halland:Malin Larssonmalinlarsson1@telia.com Kalmar:Karin Yngmankarin.yngman@telia.se Gotland:Viktoria Klintsolklint@telia.com Jönköping:Maria Wernerssonmejamy@gmail.com Värmland:Marlene Augustineaugustin.marlene@gmail.com

Kronoberg:Emma Faxénemma.josefina@yahoo.se Södermanland:Lina Peterspeters.lina@gmail.com

26

POSTTIDNING B

Returadress:

Riksorganisationen haro

c/o Sam Bengtsson

Kiselvägen 13

70374 Örebro

D E N V I K T I G A S T E T I D I G A I N S A T S E N F Ö R A T T

M I N S K A D E N P S Y K I S K A O H Ä L S A N : F Ö R Ä L D R A R N A .

Stämmouttalande 2019