THE

PINK MACHINE PAPERS

#2 - nr. 2 / 2001

IdiergiIdiergiIdiergiIdiergi - eller funderingar kring livet på gränsen till kaos

Claes Gustafsson

The Pink Machine PapersISSN 1650 - 4062Stockholm, 2001

#2nr.2 / 2001

IdiergiIdiergiIdiergiIdiergieller funderingar kring livet på gränsen till kaoseller funderingar kring livet på gränsen till kaoseller funderingar kring livet på gränsen till kaoseller funderingar kring livet på gränsen till kaos

Claes Gustafsson

1

Claes Gustafsson

Institutionen för Industriell Ekonomi och OrganisationKungl Tekniska Högskolan

S-100 44 STOCHOLMclaes@indek.kth.se

IDIERGIeller funderingar kring livet på gränsen till kaos

1. IDIERGI"Synergi" förklaras ofta med

uttrycket att 2+2=5. Med detta vill manbelysa att vissa sammanslagningar avaktiviteter eller enheter ger entilläggseffekt utöver de autonomaenheternas insats. Någonting kommer till,som inte stod att finna i någon av de tvåenheterna innan de slogs samman. Synergiär som begrepp så känt, att det inte här ärnågon idé att gå närmare in på det. Tvåsaker kan dock framhållas. För det förstaverkar det inte finnas någon enhetliggrundläggande dynamik bakom begreppet.Snarare syns det vara fråga om ensamlingsrubrik för disparata fenomen medisomorfa effekter. För det andra finns detuppenbarligen i minst lika hög gradexempel på "negativ synergi", dvs påsituationer där 2+2=3. Detta innebär att ensammankoppling av enheter elleraktiviteter ger ett lägre utfall än summanav de fristående enheterna.

"Synergi" är för det mesta ett slapptapplicerat begrepp inom ekonomisktvardagsspråk. Dess betydelse är dock interinga, då det sprider allmännaföreställningar om antagna ekonomiskalagbundenheter. Den kanske mestdominerande myten stödd avsynergibegreppet är förmodligen den omde "skalekonomiska fördelarna". Ett annatområde där ordet synergi ständigt dyker

upp är fusioner. Dessa görs alltid, hävdarman, för att utnyttja de möjligheter tillsynergiutnyttjande av den synergipotential- som sammanslagningen i fråga medför.

Så jag skall här lansera ett annatbegrepp - ett "motbegrepp" - "idiergi".(Basen är motsatsen till grekiskans "syn"(tillsammans) dvs. "idios" (ensam, privat,enstaka).1 Med "idiergi" avses dentilläggseffekt som nås genom uppdelning,genom gränsdragning, genom isärhållande.Det hela kan bäst beskrivas med enteknologisk metafor: En transistor består iprincip av ett elektrisk spänning som brytsmed ett isolerande skikt (av t.ex. kisel). Avden på detta sätt brutna eller isoleradespänningen upp står olika kraftfält ur vilkaen tilläggseffekt utöver den som ingår i detvå kraftfälten erhålls. En mikroprocessorär en mångtusenfaldigad version av sammasak, en dator likaså.

Den elektriska ström som kommerin i datorn, nota bene, är en enda entydigkraft i form av elektrisk spänning. Inne idatorn delas den med en myriad avkonstfärdigt isärhållande ochsammankopplade - isolerande - kisellagerupp i invecklade system av elektriskamikroströmmar och kraftfält. Odelad hadeden i bästa fall avgivit ljus eller värme. 1 Och jag vill här framföra mitt tack tillprof. emeritus Rolf Westman vid Åbo Akademi förordet jag sökte.

2Uppdelad i myriader av särhållna kraftfält,kan strömmen i stället producera vackrabilder eller Beethovens nionde symfoni.

Idiergi kunde sålunda, i enlighetmed sifferleken ovan, beskrivas som2:2=5. Genom att uppsätta gränser, genomatt strukturera, når vi ökad effekt. (Liksomi fråga om synergi, gäller detta möjligeninte i alla fall.) Många empiriskaorganisatoriska exempel på dennatilläggseffekt kan anföras. Hierarki somsådan kan ses som en fråga om idiergi:genom att lägga upp auktoritetsmässiga,befogenhetsmässiga och uppgiftsmässigagränser, uppnår man högre effekt. Ettannat exempel ges i indelningen"chef/underlydan-de", där den enespecialiserar sig på att veta och vilja, denandra på att lyda och göra. Medangeneralens främsta intresse och drivkraftt.ex. kan vara att förinta motståndarensmilitära och ekonomiska bas, styrs denmenige soldatens handlingar av hansönskan att överleva till kvällen.

På sätt och vis kan organisation sessom en fråga om utnyttjande avförekommande idiergipotential. Samtidigtkan dock noteras att etablerad idiergi sedankan utnyttjas samfällt - sammankopplad isynergiska strukturer, i serier av ryskadockor. Det hela blir en rekursiv balans, endans mellan idiergi och synergi.

Avancerad organisation kan i dettaperspektiv ses som allt mera komplexasammankopplingar, balanseringar, avidiergi och synergi. Komplexitet harkonstigt nog inte väckt något störreintresse i den företagsekonomiskadiskursen, förrän under de allra senasteåren. I modernismens strävan mot detenklas skönhet - Occams rakkniv igen -har man för det mesta riktat sitt intressemot enkla och entydigt allmängiltigabeskrivningar och förklaringar ochdärmed, av ren oaktsamhet, blundat förden komplexa verklighetens fakticitet.

På ett principiellt plan är en gränsen diskontinuitet - i något. Dvs. detgemensamma för varje slag av gräns är, attden utgör ett brott i en monotonitet, enförändring i en på något sätt lineärfunktion. Denna diskontinuitet avgränsar

eller omvandlar något, så att detta något,till följd av diskontinuiteten, kommer attutgöra en helhet i sig.

Låt oss ta en annan kontinuitet,tystnad. Tänk dig en lång period avtystnad, så en plötslig vissling, så tystnad.Det är brottet som gör visslingen, som göratt du kan uppfatta den. Ta i stället en ton,ett C. Låt den tonen ljuda oförändrat, utandiskontinuiteter, i det oändliga. Såsmåningom märker du den inte ens mera.Entonig monotoni.

Men ändra tonhöjden, lägg in endiskontinuitet, lägg in flera. Du får dåolika tonhöjder, till slut en enkel melodi.Skapa diskontinuitet i förändringarna,olika tonlängder. Skapa kontinuitet idiskontinuiteterna genom att klumpa ihopgrupper av toner i “paket” av rytmiseradetaktmått. Ta in olika instrument.Synkopera. Släng in troper här och där. Dåhar du till slut en symfoni eller enrockkonsert. Dynamik, gränser, skaparmusiken - musik är idiergi. I lager pålager, i lådor innanför varandra - skapadeav brott i sig, eller, senare, av brott motvåra extrapolerande förväntningar på brott.

Den tes jag här vill driva är såledesatt gränser som sådana skapar spänningar,ger upphov till krafter vilka utökar ochförändrar dynamiken i det system varsdelar därmed dras eller hålls isär. Nedanskall jag försöka visa vad det är fråga omoch att vi här faktiskt har en betydelsefullstrukturerande mekanism. Måhända är detdessutom bättre att, som jag antydde iinledningen, inte stirra sig blind på en endamekanism. Måhända är de två, eller ännuflera. Liksom “synergi” är ettsamlingsbegrepp, kan också idiergi varadet. Den ena utgörs av frågan om gränseni sig, om gränslandet som ett specielltdynamiskt område. Den andra gälleravgränsandets effekt på det som avgränsas,dvs. skapandet av helheter. Jag skall nedanägna mig åt att funder lite kring den förstafrågan, dvs. gränser och deras egenskaper,medan den andra tillsvidare lämnasdärhän.

2. GRÄNSEN TILL KAOSLivets grundsten, det genetiska

3materialet, består av långa kedjor av fyraaminosyror. DNA:ets makromolekylerformar människans tjugotre par avkromosomer, uppbyggda såsom långaspiralformade pärlband av efter varandrauppradade gener. Generna, i sin tur, bestårav DNA:ets fyra grundenheter,nukleotiderna adenin, cytosin, guanin ochthymin - oftast kallade blott A, C, G och T.Varje gen formas sålunda som en långkedja nukleotider, i en ordning som för detotränade ögat kan verka fullständigtslumpartad, t.ex.CCCAAACGAATTTTTGGAAAAC...och så vidare. Enligt Richard Lewontinkan en typisk gen omfatta 10.000grundenheter. Då det finns fyra varianterav dessa - A, C, G, T - innebär detta enligthonom att antalet olika möjliga slag avgener är “a great deal larger than what isusually called ´astronomicallylarge´”.(Lewontin, 2000, s. 140)

För just antalet 1.000 skulle, noterarLewontin, antalet möjliga kombinationerstiga till ett antal motsvarande talet 1 följtav 6.020 nollor. Som jämförelse må dånoteras att det nyligen avslutade HumanGenome Projektet kommit fram till attmänniskans hela genom består av ca30.000 gener - talet 3 följt av 4 nollor. Omvi därefter beaktar att en stor del av våragener delas med andra organismer - frånschimpanser (98.5 %) till möss, fiskar ochsvampar, samt att dessa övriga i sin turdelar på sådana gener som Homo Sapiensinte har, blir förmodligen det totalagenomet för allt liv på jorden fortfarandemikroskopiskt marginellt i jämförelse medalla möjliga kombinationer - omfattandeett par, tre nollor till, på sin höjd. I ettförenklat genetiskt perspektiv kan vi sevarje gen som ett självständigt paket, enliten melodisnutt, en trop. Den utgör enhelhet, bestående av en specifikkombination, en egen variation, av enbartde fyra grundtonerna. Människan,betraktad i detta metaforiska perspektiv,utgör då en ofantlig symfoni, fortfarandespelad på bara fyra toner. Det sammagäller för allt liv - ett expanderandemusikaliskt universum byggt på fyra toner.

En levande varelses genom, den dubblaspiralen, utgör i detta förenkladeperspektiv det tjocka nothäfte, vilket liggertill grund för just det musikstycke honkommer att spela.

Sedan nobelpristagarna Crick ochWatson år 1953 visade den “dubblaspiralens” grundstruktur, är denna ettcentralt begrepp inom vetenskapen, liksomett väl etablerat uttryck i vardagsspråket.

Generna är intressanta också påandra sätt. Låt oss för ett ögonblick bortsefrån det viktigaste, dvs. det faktum att depå ett invecklat och blott delvis kartlagtsätt styr organismens utveckling och långtbestämmer dess egenskaper. Vad somintresserar mig här är i ställetgenmaterialets enorma stabilitet. Å enasidan växer organismen genom att detursprungliga befruktade ägget genomgårlånga serier av delningar, varvid hela detgenetiska materialet i sin spiral hängermed i ständigt exakt kopierad identiskform. Generna bibehåller därvid sin formgenom hela organismens liv. Dedegenererar inte, de späds inte ut, detrasslas inte till. Den jättelikamakromolekylkedjan bibehåller sin exaktaform - även om den organism där denbefinner sig, långsamt förändras iåldrandets process.

Å andra sidan kommer generna viaden sexuella fortplantningens mekanismer- meios/mitos - att i stadigt oförändradform kopieras eller replikeras frångeneration till generation. (Så, t.ex., hävdargenetiker att människan, Homo SapiensSapiens, inte genomgått någon evolutionärgenetisk förändring på de senaste tiotusenåren.) Denna stabilitet gäller f.ö. inte baramänniskans gener. Också primitivaorganismers genmaterial fungerar påsamma sätt.

Vad som händer undercelldelningsprocessen är, att genspiralenskapar en exakt kopia av sig själv, enkopia som till varje liten detalj, till varjemolekyl, ja till varje atom, är en exaktavbild av originalet. Nästan, vill säga. Dåoch då störs kopieringen av småfelaktigheter. Dessa kallas mutationer. (Jagväljer här att inte dess mera komplicera

4diskussionen genom att gå in på de olikaformer av genförändringar ochstrukturstörningar som förekommer.)

Störningarna är inte oväsentliga.Den överväldigande merparten av dessastörningar leder till att kopieringmisslyckas såtillvida, att en ny levandevarelse inte uppstår, eller till att denna fårförsämrade överlevnadsmöjligheter. Iblandmedför mutationen dock ökadelivsförutsättningar, ibland ger denförbättrade möjligheter till överlevnad ochreproduktion i den evolutionära kampenför tillvaron. Det är på det sättetevolutionen förs framåt.

Detta innebär att mutationerna ärnödvändiga i ett evolutionärt perspektiv.Skulle genmaterialets replikering varaabsolut säker, hundraprocentigt exakt, såskulle vi - med en lätt överdrift -fortfarande vara kiselalger. Ingennämnvärd evolution skulle i så fall haskett. De 3.5 miljarder år som liv funnitsoch utvecklats på jorden, skulle inte haräckt till för att leda fram till en så passkomplicerad varelse som människan är.Den absoluta stabiliteten, perfektionen,blir på det sättet ett förstenandestillastående.

Men vi kan vända på steken. Skulleåter mutationsfrekvensen vara alltför hög,då skulle aldrig den stabilitet och demönster uppstå som kunde utsättas för ettevolutionärt tryck. Ommutationsfrekvensen skulle vara alltförhög, så skulle vi alla vara cancersvulster.Fast det skulle vi ju inte vara, då också idet fallet ingen bestående evolution hadekunnat föra ens så långt.

Detta ger anledningen till ettantagande som, vilket jag skall försökavisa här, möjligen kan utvidgas till engenerell tes om levande systemsexistensvillkor och egenskaper. Detvälfungerande genmaterialet befinner siginom ett relativt smalt intervall,balanserande mellan stabilitet ochvariabilitet. Vi kan föreställa oss en delikatkvot S/V, där livet balanserar som på enskarp knivsegg. På ena sidan, “bakomoss”, ligger den alltför stora stabilitetenspetrifiering, stendöden. På den andra,

“framför oss”, ligger den alltför storavariabilitetens, den alltför snabbaförändringens kaos. Inom en mycket smalsektor, ett snävt gränsområde mellan dessatvå, upprätthållande den perfekta balansenav S/V, där rusar livet fram. Livet finns pågränsen till kaos. Bakåt ligger döden,framåt ligger döden. Mitt emellan dessalivet.

Vi kan se på det hela i ett annatperspektiv: Det mänskliga genmaterialetkännetecknas av en mycket stabilkombination av S/V, en specifik blandningav överväldigande stabilitet störd av enmycket exakt insats av variabilitet.Mutationer är sålunda inga misstag.Tvärtom är mutabiliteten en inbyggdegenskap i materialet. Material utanmutationer, det alltför stabila, har undereonerna selekterats bort, liksom materialmed alltför stor instabilitet. Allt högreutvecklat liv kännetecknas av detta. Och,kan man möjligen gissa, lågutveckladelivsformer, som t.ex. kiselalgen, kanförväntas ha en något högre grad av S i sinS/V-kvot. (Uppenbarligen är det intenödvändigt att föreställa sig att allt“överstabilt” material har bortselekterats.Delar kan förmodligen hänga kvar sommindre betydande “arkaiska” element.Dessa är då de element vi i identiskhetdelar med vår ursprungliga förfäder frånevolutionens första steg.)

Stuart Kauffman (Kauffman, 1995)poängterar i sin studie av självorganiseringoch komplexitet - “At Home in theUniverse” - just detta, att livet är ett “non-equilibrium system”, en långsam ständigtföränderlig utvecklingsprocess. “Lifeexists at the edge of chaos”, menar han.Han överför tanken till fysikensterminologi,

“Borrowing a metaphor fromphysics, life may exist near a kindof phase transition.” (Kauffman,1995, s. 26)

Vatten, konstaterar han, kan finnasi tre faser: som is, som flytande vatten ochsom ånga. Hans antagande är attmotsvarande principer kan finnas för

5komplexa adaptiva system,

“For example, we will see that thegenomic networks that controldevelopment from zygote to adultcan exist in three major regimes: afrozen ordered regime, a gaseouschaotic regime, and a kind of liquidregime located in the regionbetween order and chaos. It is alovely hypothesis with considerablesupporting data, that genomicsystems lie in the ordered regimenear the phase transition to chaos.”(Kauffman, 1995, s. 26)

Så låt oss leka lite grann meddenna tanke. Det verkar, om vi utvecklarden vidare, som om utvecklingen skulleske i form av “ryska dockor”. 2För attuppnå en stabil existens måste enklaorganiska enheter - t.ex. av typen virus -uppnå en evolutionsmässig balans mellanS och V. Detta är en oundviklighet, ienlighet med tesen ovan - bakom i alltförstor stabilitet ligger stillaståendets dödabakvatten, framför i en alltför storvariabilitet ligger det kaotiska sönderfallet.Den perfekta S/V-kvoten ger dem så ettlugnt och långsamt surfande påevolutionens vågtopp. Detta surfande påvågen utgör då en ny stabilitet i sig - litesom att cykla på en jämn väg eller att åkavattenskidor på en spegelblank fjärd. Närman väl behärskar detta i sig instabilatillstånd, blir det hela snabbt en ganskamonoton och händelselös rutin.

Det finns dock möjligheter att medbibehållen S/V-kvot öka variabiliteten ochdärmed vågens hastighet. Någonstansunder evolutionens gång inträffar det attenkla organismer icke blott delar sig, utanockså ibland smälter samman. Detta utgörden sexuella fortplantningens begynnelse.Denna innebär, att ett stabilt S/V-balanserat genmaterial i samband medreproduktionen först slås samman och

2 En klar analogi till Stephen Jay Goulds(1991) och Niles Eldredges (1991) paleontologisktbaserade evolutionsteori om “PunctuatedEquilibrium”, dvs. om en språngvis framskridandeevolution, faller här osökt i hågen.

“blandas” och därefter delas upp på tvåceller i en blandning som är ny för vardera.Detta öppnar processen för mängder avnya kombinationer som kan utsättas förevolutionärt tryck - trots attgrundmaterialet bibehåller sin tidigarestabilitet. Så den stadiga ochvälkalibrerade genetiska balansen påmolekylärnivå omsluts alltså av ett “skal”av större variabilitet - (S/V)/V - vilketöppnar nya “selektionsmöjligheter” för detDarwinistiska evolutionära trycket.

Detta innebär att den relativaevolutionära hastigheten ökar, men medbibehållen stabil balans igrundkomponenterna. Vi kan därför väntaoss att organismer, som fortplantar siggenom delning, inte har hunnit utvecklaslika långt (i stigande komplexitet) somorganismer, vilka förökar sig sexuellt.Kiselalgen förökar sig genom delning. Denpåstås vara världens äldsta nulevande -dvs. oförändrade - organism. Människanförökar sig sexuellt. Kiselalgen är en avhennes långt bakom lämnade förfäder.

Och, om vi fortsätter med leken, såvisar det sig att ryska dockor kan läggas ilager på lager. Vi kan tänka oss kvoten((S/V)/V)/V. Självrörliga organismer blirsnabbt i viss mån teleologiska, målstyrda.De kan söka sig till näringsrika områden,till sexuella partners, de kan fly undanfiender, etc. - de kan helt enkelt “välja”.Detta ger nya områden för evolutionärtselektionstryck - den som kan välja mera,bättre, vinner - med bibehållen inre balans.

Varje variation ger med andra orden öppning för selektionstryck. Vi kanockså se det hela omvänt: i ett hårt liv, inaturens kamp för tillvaron, kommer endel varianter att bortselekteras, medanandra åter överlever - men för att dettaskall ske, måste det finnas tillgång tillvarianter. Å andra sidan är det viktigt attinse att variationerna måste vara stabiltbundna till ett “tema”, det måste finnasnågot att variera kring. De måste sålunda,för att en systematisk selektion skall kunnaske, vara bundna till en dimension avbakomliggande stabilitet. Men i den månen dylik förekommer - i längd, i styrka, iintelligens, i hårfärg, ja i vad som helst - så

6kommer gränsområdena av variabilitet attdriva helheten, dvs. det icke balanseradesystemet, vidare.3

Vad vi diskuterat hittills är stabilavarianter, dvs. genetiskt determineradeS/V-kvoter. Ett ny påbyggnad av denryska dockan har uppenbarligen skettgenom att de enstaka individerna fått engenetiskt determinerad plasticitet, enanpasslighet till det selektionstryckomvärlden råkar situationsmässigt ställa ivägen för dem. Denna plasticitet kommerin på ett tidigt stadium i evolutionen.Växter har t.ex. under sin tillväxt enrelativt flexibel förmåga att anpassa sinstorlek i förhållande till näringstillgången.Detta är dock blott början.

Självrörlighet är en utvecklad formav plasticitet, då organismen kan väljamiljö och därmed överlevnadsmöjlighet. Isamband med denna blir självavalförmågans plasticitet, dessanpasslighet, betydelsefull. Självrörligaorganismer har sålunda en vissinlärningsförmåga. Deras beteende ärdärmed inte mera enbart av generna styrdamekaniska reflexer, aktiverade avomvärldens stimuli. Redan relativtprimitiva djur har visat sig ha en så passavancerad inlärningsförmåga, att derasöverlevnad är beroende av beteende ochskicklighet inlärd under uppväxten. Mångaryggradsdjur - från fåglar (Bonner, 1980,Gustafsson 1994) , råttor (Zentall, 1996,Heyes and Galef, 1996) och ända fram tillschimpanser (Wrangham and Peterson,1996, Whiten et al., 1999) och, framför 3 Och det är här - men inte nödvändigtvis i form avnågot slags allmän överlevnadskapacitet - som vikan finna de fantastiska varianter av egenskaper (avtriviala anledningar främst hos hannarna) somdjurvärlden - t.ex. fåglarna - uppvisar. Än gäller detvansinniga långa färggranna stjärtar, än konstigahorn i pannan, än är det ritualiserade slagsmål, änär det konsfärdiga danser och flygövningar. I vårtperspektiv, kontrasterat mot en natur av vildsintavariationer, är det lätt att se att hannarnasöverdrivna utsmyckning inte har något som helst attgöra med “bättre” överlevnadsförmåga, utansnarare är en fråga om extremisering av en ellerannan selektionsvariant i parningssammanhang.Och där, om någonsin, gäller principen “anythinggoes”.

allt, människor - har en genetisktdeterminerad höggradig förmåga till socialinlärning. De imiterar äldre individer iflocken, framför allt sina föräldrar, ochkommer på så sätt att kunna tillgodogörasig “second hand knowledge”, dvs.beteendemönster utvecklade och testadeinom flocken - eventuellt mångagenerationer tidigare. Det är detta fenomensom när det gäller djur hanteras underbegreppet “social learning” (Zentall,1996). På ett mera generellt plan föredrarjag begreppet “memetik” (Gustafsson,1994, Dennett, 1991, Dawkins, 1976)vilket utgör den teoretisk grunden för detvi i mänskliga sammanhang kallar“kultur”.

Kulturen - speciellt den mänskligakulturen - utgör sålunda ett ytterligarelager av variabilitet kring en i sig stabilkonstruktion. Den är, som Norbert Eliaspåpekar (Elias, 1991) inte ett fenomen sompå något sätt är onaturligt. Tvärtom ärkultur framvuxen ur naturen, ur biologin.Dess uppkomst förutsätter kompliceradgenetisk evolution - i en värld av enbartkiselalger, skulle vi inte ha någon avBeethovens symfonier - men den fungerarpå den fenotypiska nivån. I diskussionennatur/kultur framstår kultur dock som ettannorlunda naturfenomen än all övrignatur, med nya emergenta egenskaper. Jaghar behandlat kulturens grundmekanismeri form av memetik på annat ställe(Gustafsson, 1994. Se också Dawkins,1976, 1983 samt Dennett 1991) varför jaginte skall gå närmare in på detta områdehär. Kultur innebär samtidigt - som enföljd av människans överväldigandeförmåga till social inlärning - ytterligare eneller flera extra dimensioner av den ryskadockan.

Kultur ger framför allt endramatiskt ökad plasticitet i människansegenskapsrymd. Plasticitet är det sammasom ökad variationsvidd - t.ex. kan honlära sig flyga, utan att vara genotypiskteller fenotypiskt försedd med organ förflygning. Hon kan bosätta sig i kalla likaväl som varma klimat, hon kan ta sig frami rymdens vakuum, hon kan variera sinföda nästan obegränsat, hon kan nära nog

7telepatiskt kommunicera direkt medmänniskor på andra sidan jordklotet, honkan långt anpassa sin omgivning till sigsjälv, hon kan utveckla nya former avomgivning, o.s.v. ad nauseam. Människorkan konstruera invecklade organisationerför att vidare anpassa sig och de tar därvidvarje gång nya steg i den ändlösaprocessen av naturlig selektion.

Det intressanta är härvid att de inredelarna av den ryska dockan, dvs.genmaterialets S/V-kvot och dess struktur,lämnas så gott som helt opåverkade avselektionsprocessen. All tidigare evolutionhar förutsatt och medfört förändringar iorganismernas genmaterial. Människanskamp för tillvaron - både i förhållande tillnaturen och i förhållande till varann - skerdäremot sedan länge inte mera medelstgenetisk evolution, utan i stället genommemetisk sådan. Det som konkurrerar, slårut varandra och som framselekteras är intenya gener eller genom, utan nyakulturformer - organisationer,samhällsstrukturer, tekniska lösningar,datorsystem och software. I den ytterstaändan av denna evolution står nu den avInternet skapade virtuella verkligheten,med tillhörande självgenererande ochsjälvmuterande datavirus. Menutslagningskampen fortsätter också här -det är här som gränsen till kaos finns.

3. ETT EMERGENSTEORETISKTPERSPEKTIV

Alla känner vi Thomas Kuhnsparadigmbegrepp. Med paradigm avserKuhn ungefär ett för forskare inom en vissdisciplin gemensamt tankemönster, engemensam, väletablerad och icke i högregrad ifrågasatt bild av hur verkligheten serut och hur den kan och bör studeras. Detintressanta med paradigmbegreppet, ochvilket diskussionen i allmänhet inte i högregrad noterat, är att ett etablerat paradigmkommer att fokuseras icke blott på korrektmetod, utan i minst lika hög grad på ettintresse för korrekt form på resultaten.Resultat som till sin form inte hör tillparadigmets acceptansområde, noteras fördet mesta inte. I vissa fall kanske man inteens märker dem, i andra förbigår man dem

med ointresse. Exempel på detta finner vit.ex. i nationalekonomins oförmåga att tatill sig den breda empiri som visar påbristande realism i teorin. De data somserveras, är av sådan karaktär att de intekan byggas in i modellerna.

Ett annat exempel finner vi iföretagsekonomins starka rationalistisktanalytiska mekanismer. Trots att decennierav forskning pekar på betydelsen avorganisatoriska fenomen av långt gåendekomplexitet, återfaller man hela tiden isökandet efter enkla och hållbara statiskadata. Dessa antas kunna ge basen förbyggandet av enkla - ofta normativa -generella företagsekonomiska teorier, vilkasom ett slags automata skall kunna förklaraoch predicera ekonomiska skeenden idetalj.

I det perspektiv som ovanskisserats behövs förmodligen andra slagav teorier, vilket också kan resultera i ettsökande efter andra slag av data. Dagensparadigm favoriserar fortfarandeinhämtande av statistiska genomsnitt, aven gång för alla giltiga data. Ofta kan manförvånas över det intresse som i det falletges totalt meningslösa små statistiskasignifikanser - det är som om dessaautomatiskt skulle ge forskaren en djup,men en utomstående betraktare oförklarlig,känsla av att förstå något. Denna känslaav förståelse där inget kanske finns attförstå, är det som produceras av ett starktparadigm.

Den här skisserade idén om livets,företagens och idéernas existens som endynamisk balans på en framrusande smalvågkam mellan stabilitet och variabilitet -på gränsen till kaos - väcker frågan vad ettdylikt betraktelsesätt skulle kunna ha förkonsekvenser i ett metodologisktperspektiv. Jag har i ett tidigaresammanhang (Gustafsson, 1994) kallatperspektivet neo-strukturalistiskt, imeningen att världen är en ständig processav strukturering. Numera väljer jag att ienlighet med Stuart Kauffman (Kauffman,1995) och Norbert Elias (Elias, 1991) kallaperspektivet “emergensteoretiskt”. Världenstrukturerar sig själv, den föds hela tidenpå nytt, i nya former.

8Innan jag ger mig närmare in på det

perspektivet skall jag här blott konstatera,att ett emergensteoretiskt perspektivuppenbarligen inte i högre grad kommeratt producera resultat i form av statistiskafasta data, utan mera i form av “förståelse”för processer, samband ochlagbundenheter. I ett objektivistisktperspektiv verkar det uppenbart att världenför varje människa är oerhört osäker, jakaotisk - men att detta uppenbara ochskrämmande faktum för det mestanegligeras. Karl Popper laborerar i den lillaessä han utgav på sin ålders höst, “Världensom benägenhet” (Popper, 1996), med attersätta begreppet “sannolikhet” med“benägenhet”.

Popper utgår från det klassiskasannolikhetsteoretiska exemplet enrättvisande tärning. En sådan tärning harsex sidor numrerade från 1 till 6 (oftastmed prickar). Den kan alltså falla på sexolika sätt (nota bene, inte t.ex. på sju,femton eller sexhundrafem olika sätt). Ärden en riktig, idealiskt rättvisande tärning,är sannolikheten för att den skall falla påen viss sida exakt lika stor somsannolikheten för att falla på någon annansida - det är, om vi ser det hela omvänt, såsom begreppet “rättvisande tärning”definieras. Sannolikheten att den då denkastas faller på någon sida är, avtriviallogiska skäl, lika med ett. Omsannolikhetsfördelningen mellan sidorna ärabsolut jämn, bli då sannolikheten för attden skall falla med sexan uppåt lika med1/6. Sannolikheten för vilken som helstsida är lika stor och tillsammans kan desummeras till 1. Detta ärsannolikhetslärans grundbult och samtidigtbasen för all hantering av risk i besluts-situationer

Men, konstaterar Popper, om vi görett litet hål i tärningen, t.ex. på sidan meden etta, och i detta hål lägger in en blykula,så kommer tärningen med en något högrefrekvens än tidigare att falla med ettannedåt - och följaktligen med sexan uppåt.“Sannolikheten” för att sexan skall kommaupp har uppenbarligen ökat. Detta är då,noterar Popper, inte en abstraktmatematisk tankelek, utan en uppenbar

egenskap i tärningen - just denna tärningär helt enkelt felaktig och vi vet att dennafelaktighet åstadkoms genom att vi dolt entung blykula i en av dess sidor. Tilltärningens rent fysikaliska egenskaper hörsålunda att den har en benägenhet(“propensity”) att falla på det sättet.Dessutom, tillägger Popper, är dennabenägenhet delvis beroende av tärningen isig (bl.a. blykulan) och delvis av andrafaktorer - kastarens skicklighet, bordetsyta, etc., dvs. av situationen.

Popper tillför vidare en synpunkt,vilken redan antytts. Tärningen har enbenägenhetsspridning för de sex olikautfallen, en vilken kan summeras till ett.Den har ingen som helst benägenhet attfalla ut med en sjua, åtta, nia, osv., enärsådana sidor inte finns - de utfallen ärdärför inte möjliga. Så han inkluderarbegreppet möjlighet och konstaterar att alltsom är möjligt har en benägenhet attinträffa som ligger över noll - och i envärld av ändlöshet kommer den därför förreller senare att förverkligas - eller, omvänt,att allt som har en benägenhet över noll,därmed är möjligt.

Sedan kommer Popper till detsvåra: antalet möjliga “situationer” är ipraktiken ändlöst och varje utfall innebär isig att en ny situation uppstått. Dettabehöver förmodligen belysas med ettpraktiskt exempel: Om du går ut på isenfinns det alltid en möjlighet att isen hållereller att den inte gör det. Om det nu råkargå så, att den brister och du faller i vattnet,så har en helt ny situation uppstått, medhelt nya problem att lösa. Bl.a. visar det sigatt isen därmed blivit svagare vid kanterna,att du håller på att ganska snabbt stelna tilloch frysa ihjäl, att din bedömningsförmågasnabbt avtar, etc. Samtidigt har en heluppsättning tidigare betydelsefulla frågorhelt försvunnit - det är t.ex. inte mera påsamma sätt aktuellt att fundera överhuruvida isen håller att gå på.

Om däremot isen inte bryts, står duinför helt andra situationer med helt andrabenägenheter som följd. Världen föds helatiden, säger Popper, du reser med denframåt i tiden och kan aldrig helt förutsägavad som skall hända. Och om du vid någon

9situation skulle kunna göra det, så skullejust detta faktum automatiskt förändrasituationen, utgöra en integrerad del avden, varefter den igen vore osäker för dig -på någon annan punkt. Alltefter som du rördig framåt i tiden, förändras på så sättframtiden.

Möjligen skulle man också kunnase tid just som denna förändring ibenägenheter. Det är så Ilya Prigogine(Prigogine and Stengers, 1985, Prigogine,1997) ser det, då han ur ett helt annatperspektiv kommer fram till ungefärsamma slutsats som Popper drar. Då ettsystem fjärmar sig alltför långt från sitttillstånd av balans och närmar sig kaos,uppstår enligt Prigogine plötsligt helt nyastabila tillstånd, “dissipativa strukturer”,vilkas uppkomst och egenskaper inte hadekunnat härledas ur utgångspunkten.4

Möjligheterna, benägenheterna ochsannolikheterna förändras under tidensgång. Till slut närmar vi oss “nuet”, varvidett utfall faktiskt inträffar. Dettas möjlighetoch benägenhet har då blivit 1 - ochsamtidigt har de andra konkurrerandemöjligheternas benägenheter (ochsannolikheter) alla blivit 0. Poppersflytande osäkra värld får i nuets händelseren momentan “objektivistisk” säkerhet, enfaktualitet. Däremot har den inte fått denklara kausalitet som i regel antas varaknuten till objektiv existens. Snarare ärförhållandet det omvända. Just genom attdetta steg tagits, har framtidensmöjligheter och benägenheter ändrats enaning. Framtiden är genuint osäker -verkligheten föder sig själv.5

Poppers insikt är enligt min åsiktvärd att begrunda, då den ger klaraperspektiv på frågan om världensstuderbarhet och hanterbarhet. Han visarnämligen att vi med nödvändighet alltidlever i en värld av stor osäkerhet. Det 4 För vilka ha fick nobelpriset i kemi år 1977.5 Den till den mytologiske gamle finske filosofenOtto Ville Paavonen tillskrivna sentensen “Det äärsom det äär, för att det vaar som det vaar”,uttrycker just denna insikt. I en värld som ständigtföder sig själv, står nuet på det förflutnas axlar.Hade det förflutna inte varit just exakt sådant detråkade vara, hade nuet blivit ett annat.

ligger inom möjlighetens gränser att du,som just nu läser denna text, inom femminuter kommer att träffas av ett störtandeflygplan, men döden som ögonblickligföljd. Trots detta faktum oroar du digförmodligen inte speciellt mycket - elleroroade dig inte innan saken nämndes. I enmänniskas liv finns så många möjlighetertill olycka - och till lycka med, för dendelen - och alla dessa har en vissbenägenhet, dvs. sannolikhet för attinträffa. Egentligen borde man så här pågränsen till kaos gå omkring i fullständigpanik.

Men det gör du inte, det gör få avoss. Inför denna livets enorma osäkerhet,där faror lurar över allt, borde den endavettiga slutsatsen vara att man inte stigerupp på morgonen och att man absolut integår ut. Endast en helt vettlös människasätter sig i ett flygplan. Men allt detta görvi, utan att dess mera reflektera över alltsom kan hända. Vad jag vill få fram är attmänniskor kan leva i en situation med“objektivt sett” höggradig osäkerhet - attde ständigt gör det - och uppleva dennasom mycket säker och trygg. Och det är såvi för det mesta bör uppfatta ordet“säkerhet” - om vi använder det i human-och samhällsvetenskapliga sammanhang,skulle Wittgenstein ha tillagt. Det är såordets betydelsemängd för det mestafungerar.

Egentligen, kunde man säga, ärlivet på gränsen till kaos både lugnt ochtrevligt. Vi surfar framåt på den storavågen, vi står där och balanserar mitt iskummet som bryter vågtoppen ochbetraktar lugnt detta för oss så vanliga ochalldagliga kaos. Det är där, balanserandepå den framrusande gränsen, somtryggheten finns.

4. DEN RÖDA DROTTNINGENAlla känner vi Alice i Underlandet.

Under sina strövtåg i Spegellandet möterAlice bland annat en konstig drottning, enmycket bestämd spelkortsfigur. Hon oreraroch kommenderar. Misshagar någonhenne, beordrar hon omedelbarthalshuggning.

Då de promenerar tillsammans i

10parken, befaller drottningen plötsligt Aliceatt springa. Alice sätter igång med attspringa i bredd med drottningen, som helatiden kommenderar "fortare, fortare". Hurhårt de än springer kommer de dock ingenvart. Då Alice förundrad flämtar fram, attman i hennes land brukar komma framåtnär man springer, svarar drottningen kortatt det måtte vara ett trögt land: "Här, serdu, måste man springa av alla krafter föratt hålla sig kvar på samma plats. Vill mankomma någonstans, måste man springadubbelt så fort".

Så de ökar på takten. Men, hur fortde än springer, kommer de inte ur fläcken.Hur fort de än springer, måste de nämligenalltid springa ännu dubbelt fortare för attkomma någonstans.

Richard Dawkins (Dawkins, 1988)tar i sin bok "Den blinde urmakaren" upp"den svarta drottningens princip" -uppenbarligen är det fråga om en slarvigöversättning, på engelska heter hon "thered queen", så jag kallar henne här “denröda drottningen” - och visar hur dennaprincip i evolutionsteoretiska sammanhangutgör en allmängiltig lagbundenhet.

Vi kan ta det evolutionärasambandet mellan rävar och harar somexempel. Rävarna äter harar; hararnaförsöker undvika att bli ätna. I den kampenblir förmodligen de långsammaste hararnauppätna, medan de snabba blir vid liv ochförökar sig. Så småningom, säger ossutvecklingsläran, får vi på det sättet alltsnabbare harar - evolutionen har tagit ettsteg framåt.

Detta hjälper dock inte hararnasärdeles mycket. Då de blir alltför snabba,dör nämligen de långsammaste rävarna avsvält. Endast de snabba rävarna överleveroch fortplantar sig. Också rävarna blirsmåningom allt snabbare.

Så rullar naturens utvecklingshjulframåt ännu ett steg. Hararna springer alltfortare, men kommer ändå inte undanrävarna, som ju också blivit snabbare.Rävarna springer allt fortare, men får intefler harstekar än förr, då ju hararna blivitså snabba. Hur fort de än springer,kommer de egentligen ingenstans. Livet,balanserande på gränsen till undergången,

förblir samma plåga.Det är inte bara i naturen som den

röda drottningens princip tycks gälla. Denliberala marknadsekonomin är i grundenen evolutionsmodell. Om alla kämpar motvarandra, säger Adam Smith i en skarpinsikt långt före Darwin, kommer de atttvingas sänka sina priser och förbättra sinaprodukter i en ändlös kapprustande spiral.Varje prissänkning resulterar i enmotreaktion hos konkurrenterna, varjeproduktförbättring likaså. Hur hårtföretagsledarna än springer, kommer dealdrig ur fläcken. Svetten lackar i pannan,stressen bränner i magen, men tvånget attanstränga sig till det yttersta står kvar -livet förblir samma plåga.

Den röda drottningen princip utgör,verkar det, en av de mekanismer vilkadriver hela denna obalansens ständigtbalanserande ström framåt. Den är, vidnärmare betraktelse, en dynamik baseradpå Charles Darwins centrala evolutionäramekanism, “det naturliga urvalets princip”.Då enligt mitt förmenande denemergensteoretiska mekanism som “detnaturliga urvalet”utgör, verkar framför alltjust inom den humana och samhälleligaverkligheten, finns det skäl att ägna någraord åt Darwins insats.

Då Charles Darwin utvecklade sinevolutionsteori, tog det honom lång tid.Han kände väl till förekomsten av utdödalivsformer, han följde med diskussionenkring vad det kunde vara fråga om. Alltdetta var allmänt samtalsämne i devetenskapliga kretsar han rörde sig i. Hanreste med Beagle till Galapagosöarna ochstuderade finkarna där. Dessa kom att förhonom fungera som äpplet för Newton -han insåg att naturen på något konstigt sättgenomgick en långsam förändring, enordnad “utveckling”, en evolution. Menhan kunde inte förstå varför den gjordedet, dvs. vad det kunde vara för mekanismsom drev på det hela. I ett par decennierkämpade han med frågan.

På den tiden skrevs det betydligtmindre än nu. Det var ännu då på någotsätt möjligt att vara en brett belästmänniska. Man läste filosoferna, man lästede politiska ekonomerna, man läste fysik

11och kemi i en salig blandning. Inte alla,självfallet, men den lilla centrala gruppenvetenskapsmän och intellektuella gjordedet. Så Darwin läste Thomas Malthus ochvar förmodligen också bekant AdamSmiths ekonomiska teorier.

Adam Smiths “osynliga hand” ären typisk emergensteori. Den säger, enkeltsett, att om ett antal individuellt egoistiskaoch opportunistiska ekonomiska aktörerfår interagera fritt, så kommer de “såsomstyrda av en osynlig hand” att frambringanågot av gemensam nytta - utan att någonav de involverade skulle ha avsett dettasenare, alltså. Resultatet uppstår, det“emergerar”, således såsom en icke avseddkonsekvens av den interaktion derasgemensamma “non-equilibrium system”står för.

Thomas Malthus, å sin sida, ärkänd för sin pessimistiskabefolkningsökningsteori. Under godaförhållanden, säger denna, tenderarbefolkningen att öka tills vi i förhållandetill resurserna uppnått “överbefolkning”.Därefter bromsas tillväxten av svält, nödoch sjukdomar.

Darwin såg lösningen till sin frågadå han kombinerade dessa två insikter.Varje population, insåg han, står inför ettMalthusianskt tryck - populationernapressas mot varandra. Och i gränssnittetmellan dem går de svagaste under. Det ärhär viktigt att notera att uttrycket “desvagaste” eller, för den delen, “destarkaste” eller “de mest livsdugliga” ärkontextuellt relaterat till just den kamp föröverlevnad som råkar pågå. Det har ingetklart samband med kroppsstorlek, styrkaeller vassa tänder. Det enda som gäller är,att det i varje utslagningskamp sker engenomsnittlig selektion, en där organismermed vissa karakteristiska har en störreöverlevnads- och reproduktionspotentialän sådana som saknar dessa. Dessa, desom överlever, går vidare genomevolutionen, i och med att de får chansenatt fortplanta sig och därigenom föra sinarvsmassa vidare.

Daniel C Dennett (Dennett, 1995)betraktar denna selektionsprocess som en“algoritm”, en immateriell mekanism

vilken sätter igång att verka i varjedynamiskt obalanserat system. Han serDarwins upptäckt som veten-skapshistoriens största genombrott. Jag ärbenägen att instämma i detta. Vad Darwinvisar är, att i varje situation av“populationsfriktion” - och inget levandesystem kan befria sig från eller dra sigundan denna - sätter algoritmen in ochförändrar långsamt innehållet i processen.Det finns inget stillastående, det finnsinget slut på den mekanismens effekter.Adam Smiths osynliga hand är också denen emergensmodell, men av enklare slag.Smith såg inte den “röda drottningensprincip”, han såg bara det första steget.(Karl Marx, å andra sidan, kan sägas habyggt på ett Darwinistiskt sätt att tänka, dåhan förutspådde kapitalismens undergånggenom självutplåning. Effekterna av hansprediktion uppsköt dock i en rekursivsväng just detta förlopp.) Varje levandesystem - ett djur, en människa, en familj,ett företag, ett samhälle, en kultur - haroräkneliga friktionsytor, gränser med mereller mindre kaotiska egenskaper, ryskadockor i lager på lager, i rekursivaberoendeförhållanden, i balans och iobalans. Till den del de alla i ett mer ellermindre långsiktigt perspektiv lyckasupprätthålla denna dynamiska balans ellerbalans av obalans, så länge de surfar påvågtoppen, till den delen existerar de.

Emergensprocesserna skapar småöar av levande idiergisk stabilitet, i detändlösa havet av kaos. Små punkter - ellersmala linjer - i komplexa nätverk av kritiskbalans (“critical states”) i en ändlösmångdimensionell rymd av intet. I mycket,om än inte helt, liknar dessa idiergiska öarde “osannolikhetens bergstoppar” RichardDawkins talar om i sin bok “ClimbingMount Improbable”, toppar av oöverstigligstablilitet, upp på vilka man lätt klättrarlängs de långsluttande sydsidorna, menvilkas norrsidor stupar brant mot kaos -fastän också dessa i föreliggandeperspektiv verkar ständigt flytta sig framåt.(Dawkins, 1996)

Och det är detta sista som knyterihop det hela. Kaos, “absolut kaos” lika välsom subjektivt kaos, är ett tillstånd i total

12avsaknad av regelbundenheter, mönsteroch strukturer. Kaos syns därför inte, detkan inte iakttas - det “finns” helt enkeltinte i vår “verklighet”. De idiergiskavågtopparna utgör punktvisa öar på dettaändlösa konturlösa hav, de är som smålysande stjärnor i den nattsvarta kaotiskarymden. Men de av dem formadepunkterna, linjerna, nätverken, är just destrukturer som här och där lyser upp detomgivande kaotiska mörkret.Tillsammans utgör de en hel kontinent -den iakttagbara verkligheten.

Eller, för att uttrycka det hela merakonkret. De några miljoner fungerandegenkombinationer som formar allt liv påjorden utgör blott ett mikroskopisktdammkorn om jämförda med de“astronomiska myriaderna” - talet 1, följtav 6020 nollor - möjliga men ickeförverkligade kombinationerna av A, C, G,och T. Men tillsammans utgör det alltexisterande och välfungerande liv. Restenfinns inte.

5. ATT BALANSERA PÅ VÅGTOPPENPå det företagsekonomiska planet

visar sig balansen mellan stabilitet ochvariabilitet geupphov till intressantafrågor. Det är vanligt att man säger attföretag strävar till att uppnå balans.Framstående teoretiska insatser - Barnard,March-Simon, Rhenman, för att nämnanågra få - har byggts på antagandet ombalanssträvan. Dock möter man sällan ettföretag i balans. Ännu mera sällan möterman en företagsledare som säger att hansföretag - eller han i sin ledning - strävarefter balans. Företag lever genom attsnubbla framåt - på gränsen till kaos. Ettsteg för mycket, och man faller framåt. Ettpar steg för litet, och man somnar bort iförstening, för att - sedan alla andrasprungit förbi - långsamt gå under.

Företagets ständiga plåga är attman varje år skall överträffa sig själv, föratt sedan, då bokslutet är hanterat, se detförgångna som mediokert och på nyttförsöka slå rekorden. I den globalabörsvärldens snabba vågrörelse mäts degloriösa tillväxtföretagen numera inte iresultat eller ens i resultatförbättring, utan i

relativ förändring avresultatförbättringsökningen. Det gäller fördem inte mera att springa dubbelt så fort,utan att öka accelerationen dubbelt såmycket. "Här, ser du, måste man springaav alla krafter för att hålla sig kvar påsamma plats. Vill man komma någonstans,måste man springa dubbelt så fort"

Företag skyddar sig dock - ochuppnår hanterbar lönsamhetsökning -genom att manipulera stabili-tets/variabilitetsförhål-landena med egnaryska dockor. Organisation,ägandestruktur, outsourcing, JIT-system,modularisering av produktionen, osv.,fungerar genom att avgränsa öar av stabilbalans med omgivande skal av variabilitet- i lager på lager på lager.6 Man nyttjar härnaturens metod för att äta kakan och haden kvar - långt driven standardiseringkombineras med höggradig flexibilitet ochvariabilitet. Den senare är inte bara ettsorgligt och svåravskaffat faktum. Gränsenmot kaos är i den ekonomiska världen detområde där lönsamhet står att finna. Detstatiska tillämpandet av säkra och kändametoder, det kan alla andra redan, och densom bara sysslar med sådant, försvinnersnabbt ut genom historiens bakdörr.

Ju mera globaliserad ekonominblir, ju snabbare den elektroniska världenagerar, dess ointressantare blir den stabilavärlden. Det framgångsrika företagen - ochföretagsledarna - tvingas allt längre fram iskummet på vågtoppen. För det är där, justdå man nästan snubblar in i kaos, som livetfinns.

Det är kanske i detta balanserande,detta surfande på den framrusandevågtoppen, som “företagsledarens”specifika uppgift ligger. Då vi begrundarden frågan, bör vi först fundera en aning pådet mytologiserade begreppet“företagsledare” - “manager”. Vad är detegentligen vi tror oss tänka på, då vi iallmänna termer talar om företagsledaren?

6 Och det är här skäl att minnas dengrundläggande logiken i James Thompsons (1967)klassiska analys av organisationers sätt att fungera -de skyddar enligt honom stabiliteten i sina vitaladelar, genom att avskärma den med olika slagsbuffertar - gränser.

13Notera då användandet av bestämd form,som indikerar en specialkategori avmänsklighet, ett slags art eller genus - intehär dock i feministiskt mening, utan iordets ursprungliga betydelse av “sort”.

“Företagsledaren” är en hjältefigur,en hjältesort (Gustafsson, 1994). Vi talarom en idealgestalt som har vissa för sortengemensamma eller framträdandeegenskaper. Den egenskap vi talar omkallas ibland skicklighet, då med deunderförstådda tilläggen “företags-“ och“ledar-“. Och vad är då denna skicklighetför något? Ja, i belysning av det ovanstående vill jag hävda att ledarens förmågaligger i surfandet och i det innovativautnyttjandet av de kombinationer av ryskadockor som står till buds. Och dennaförmåga är i mycket högre grad känsla ochestetisk intuition, än intellekt.

Vem som helst kan läsa en bok omsurfande, men att faktiskt hålla balansen påen framrusande vågtopp, det lär man sigendast genom övning. Det är fullt möjligtatt en del människor har lättare för att lärasig hålla balansen - vi säger att de “harbättre motorik” - och vi vet inte riktigt hurdet hänger ihop. Ett är dock säkert, attsurfa på vågorna, liksom att spela violin,det lär man sig blott genom övning. Ochdet är kanske musikern, lika mycket somsurfaren, som då kan stå som metafor.Inom den projektforskning där jag ärinvolverad, citeras en nyinkommen “Site-chef” för ett stort tungt industriprojekt -kraftverksbygge i djungeln - som utan attdirekt kunna peka ut någon fallerandedetalj, säger att “det här projektet fungerarinte som det skall just nu, det känns intebra”. Rytmiken, disharmonin i processernaoch aktiviteterna ger honom en känsla avobalans. Han känner hur projektet vacklarpå vågtoppen.

Var man väljer att stå har dockockså sin betydelse. Håller man sig till attbalansera på den stabila trygghetens planayta, där inga egentliga risker finns, dåpasseras man av dem som håller sig längrefram på vågtoppen. Hur banalt det än kanlåta i den allmänna ledarheroiseringenstider, innebär då ledarskap inte baraskicklighet, utan också mod, djärvhet. Det

gäller att kunna balansera längst fram, attvåga söka sig så långt fram på vågtoppenatt man nästan faller framåt - nästan, mendock icke.

Att välja var man står och när mangör det är dock inte bara en fråga omdjärvhet, utan också om intellektuellvakenhet och skapande känslighet. Detfinns nämligen inte bara en enda vågtopp,det finns många, oräkneliga, likt Dawkinsbergstoppar. Liksom surfaren tar sig framgenom att ständigt vara uppmärksam ochsöka sig till den mest positiva och givandesektorerna av den framrusande vågen,finns det ett element av sökande vakenhet iden ekonomiska logiken. Vanligen kallasdetta för entreprenörsfömåga ochinnovativitet. Också om denna drivs avrationell egoism, är dess natur något heltannat.

Så kanske framtidamanagementutbildning borde byta utkonkurrensspelen ochfinansieringskalkylerna motmusikundervisning och dans - och filosofi,så klart.

Ja, filosofi förresten, kan vi inteskönja samma mönster där? Enhetligakomplett balanserade tankesystem tenderaratt petrifieras. I gränsmarkerna, däremot, ärdet fullt av liv. På de framrusandevågtopparna av mer eller mindrekontroversiella utvidgningar,avståndstaganden och förändringar av denallmänna paradigmatiskt legitima helheten,balanserar filosofins ochhumanvetenskapernas estradörer - tills de,efter att ha uppnått erkännande ochberömmelse, lång-samt inkapslas i denegna ansatsens med åren allt mervälpolerade och oangripliga stabilitet. Därsitter de sedan och lyssnar surt till sorletfrån vågen som brusar allt längre fram. Fördet förunderliga händer också här, att denfilosofiska verkligheten förändras, denflyttar sig, den följer samtalets tyngdpunkt.

Å andra sidan får vi också kommaihåg att man från vågtoppen inte bara kanrutscha bakåt, in i försteningen. Mångenlovande filosof försvinner med en elegantsaltomortal ned i den skummandeavgrunden framför, rakt in i de ohållbara

14fantasteriernas kaos. Det fruktbaragränslandet, det finns nämligen bara inärheten av den stabila ordningens helhet.

REFERENSER:

Bonner, John Tyler (1988) The Evolutionof Complexity by Means of NaturalSelection, Princeton, New Jersey:Princeton University Press

Dawkins, Richard (1976) Den själviskagenen, Stockholm: Tidens förlag

Dawkins, Richard (1983) The ExtendedPhenotype, Oxford and New York: OxfordUniversity Press

Dawkins, Richard (1988) Den blindeurmakaren, Borås: Wahlström&Wistrand

Dawkins, Richard (1996) Climbing MountImprobable, New York, London, W.W.Norton & Company

Dennett, Daniel C. (1991). ConsciousnessExplained, Boston, Toronto, London:Little, Brown and Company

Dennett, Daniel C. (1995 ) Darwin´sDangerous Idea, New York ...: Simon &Schuster

Eldredge, Niles (1991) Fossils. TheEvolution and Extinction of Species,Princeton university Press: New Jersey

Elias, Norbert (1991) The Symbol Theory,Trowbridge, Wiltshire:Sage

Gould, Stephen Jay (1991) Bully forBrontosaurus. Reflections in NaturalHistory, New York: W.W. Norton

Gustafsson, Claes (1994) Produktion avallvar. Om det ekonomiska förnuftetsmetafysik, Stockholm: Nerenius&SanterusFörlag

Heyes, Cecilia M. and Bennett G. Galef,Jr. (1996) Social Learning in Animals: TheRoots of Culture, Academic Press, SanDiego ...

Kauffman, Stuart (1995) At Home in theUniverse. The Search for the Laws forSelf-Organization and Complexity, Oxford...: Oxford University Press

Kuhn, Thomas (1975 ) The Theory ofScientific Revolutions, Chicago: TheUniversity of Chicago Press

15Lewontin, Richard (2000) It Ain´tNecessarily So: The Dream of the HumanGenome and Other Illusions, New York,New York Review of Books

Popper, Karl (1996) Världen sombenägenhet, Stockholm: Symposion

Prigogine, Ilya (1997) The End ofCertainty: Time, Chaos, and the New Lawsof Nature, New York ...:The Free Press

Prigogine, Ilya and Isabelle Stengers(1985) Ordning ur kaos, Uddevalla:Bokskogen

Thompson, James D. (1967)Organizations in Action, New York:McGraw Hill

Wrangham, Richard and Dale Peterson(1996). Demonic Males. Apes and theorigins of human violence, Boston, NewYork: Houghton Mifflin Companny

Whiten, A., J. Goodall, W. C. McGrew,T. Nishida, V. Reynolds, Y. Sugiyama, C.E. G. Tutin, R. W. Wrangham and C.Boesch, Cultures in chimpanzees, Nature,Vol. 399, 17 June 1999, pp. 682-685

Zentall, Thomas R. (1996). An Analysis ofImitative Learning in Animals, ing. iCecilia M. Heyes and Bennett G. Galef,Jr., Social Learning in Animals: The Rootsof Culture, Academic Press, San Diego ...

Pink Machine är namnet på ett forskningsprojekt inom Institutionen för Industriell Ekonomi vidKTH. Dess syfte är att studera de ofta glömda icke seriösa drivkrafterna bakom den tekniskaoch ekonomiska utvecklingen. Vi lever nämligen i det konstgjordas verklighet, en där teknikennyskapat byggt upp och omformat nästan allt som omger oss. Om du ser dig omkring i denmoderna världen, ser du att den består av saker, av artefakter. Till och med det immateriellaformas och nyskapas av tekniker - pådrivna av det ekonomiska förnuftets imperativ.

Som Lev Vygotsky och Susanne Langer påpekar, har alla de saker du ser omkring dig, alladessa tekniska underverk, först fötts i någons fantasier, drömmar, hallucinationer och visioner.Dessa saker, som genom sin efterfrågan styr lokala och globala ekonomiska processer, har fördet mesta rätt liten kontakt med det vi brukar kalla “livsnödvändigheter”. Snarare, kunde mansäga, styrs ekonomin i stort av mänsklighetens bottenlösa törst efter smycken, leksaker ochunderhållning. Av någon anledning - vetenskapens inbyggda strävan efter att tas på allvar,måhända - har dylika aspekter i mycket begränsad grad uppmärksammats inom teknisk ochekonomisk forskning.

Det vetenskapliga allvarets färg är grå, menar Goethe, medan livet färgas grönt. Vi vill här tafram ännu en färg, lättsinnets, och den är rosa.

I PINK MACHINE PAPERS vill vi dock bredda perspektivet något, ge ocksåvetenskapen en ton av rosa i kanten. Vi vill framför allt skapa ett forum för halvfärdigavetenskapliga rapporter, filosofiska gissningar och idéutkast. Vi vill alltså föra enforskningsanknuten dialog kring vetenskapliga idéer innan vi utvecklat dem till fastlåsta ochstela - grå - slutrapporter och avhandlingar.

Slutligen: själva uttrycket “The Pink Machine” kommer från en intervju utförd i samband medtunga industrileveranser, där en köpare av ett dieselkraftverk i månghundramiljonklassen sadeatt han egentligen skulle ha önskat sig sina maskiner rosafärgade.

Claes Gustafsson

www.pinkmachine.compink machine indek kth 10044 sthlm sweden