Team  Hitec  Products  

Mitt  femte  år  som  elitcyklist  har  kommit  till  enda.  Jag  har  gjort  stora  framsteg  som  cyklist  sedan  jag,  som  16  åring  2006,  tävlade  mot  de  äldre  och  snabbare  elittjejerna  för  första  gången.  Jag  har  kämpat  igenom  rädslor  efter  en  stor  krasch  jag  gjorde  2007  som  första  års  junior,  med  utslagna  tänder  som  en  av  följderna.  Sjukdomar  till  förbannelse  2009  till  2011  med  mera,  med  mera.  Samtidigt  har  jag  lagt  de  flesta  slantarna  jag  fått,  på  att  cykla  utomlands  i  holländska  klubblag  för  att  få  erfarenhet  till  det  jag  nu  äntligen  har  framför  mig.  

Som  cyklist  har  man  det  sällan  så  lyxigt  som  det  kan  låta,  det  skulle  vara  de  få  gångerna  man  är  på  träningsläger  och  solen  skiner  varje  dag  då.  Jag  har  suttit  på  vinden  i  olika  hus  i  Holland  i  veckor,  ibland  med  mössa  på  huvudet  och  jacka  för  att  värmen  var  för  dyr.  Jag  har  varit  i  Italien  för  att  få  timmar  på  cykeln  i  bättre  klimat  men  istället  haft  snö/regn,  3  grader  och  varmare  i  Sverige.  Jag  har  varit  i  lag  där  cyklisterna  knappt  kan  engelska  och  bott  i  trånga,  smutsiga  skolrum  med  en  madrass  var,  tätt  intill  varandra  som  enda  möbler.    

Mitt  första  år  som  proffscyklist  väntar  nu  2014,  i  det  norska  laget  Team  Hitec  Products.  Ett  lag  som  ligger  fyra  på  rankingen  av  cykelvärldens  alla  damlag,  ett  gäng  stjärnor  och  massor  av  laganda  är  receptet  som  används.  Jag  har  redan  mött  alla  utom  tre  lagkamrater  nu  under  hösten  på  en  träff  i  Stavanger.  Det  är  ett  härligt  gäng  som  jag  ser  fram  emot  att  spendera  större  delen  av  nästa  år  tillsammans  med.    

Jag  ser  fram  emot  kommande  säsong  med  en  skräckblandad  förtjusning.  Jag  kommer  äntligen  ha  ett  fullt  utlands  program  och  det  med  ett  lag  som  vid  varje  tävling  har  chans  till  medalj.  Jag  kommer  leva  i  en  resväska  från  januari  till  oktober,  spendera  vårsäsongen  i  Belgien  och  ha  större  utmaningar  än  jag  någonsin  haft  förut.  Jag  förväntar  mig  inget  lyx  och  inget  kommer  att  komma  gratis.  Men  jag  känner  mig  väl  förberedd  och  jag  är  säker  på  att  nästa  år  blir  ett  bra  år.  

Bring  on  2014,  I  can’t  wait!  

Sara  Olsson  

Felix  rapport  för  2012-­‐2013.  

Hej  senast  jag  skrev  i  UCK  bladet  var  2011,  så  jag  tänkte  sammanfatta  2012  och  2013  Det  har  givetvis  hänt  massor  med  saker  men  jag  skall  försöka  var  lite  kortfattad.      Jag  har  slutat  jobbet  som  instruktör  på  cykelgymnasiet  bland  annat  för  att  hinna  med  mer  av  egen  träning.  Men  Falun  är  fortfarande  min  hemmabas  förutom  familjen  i  Uddevalla  givetvis.  Falun  är  platsen  som  ger  mig  de  allra  bästa  förutsättningarna  och  förberedelserna  inför  kommande  säsong.  Jag  jobbar  fortfarande  med  min  tränare  från  tiden  på  cykelgymnasiet  Tommy  ”Tompa”  Johansson.  Vinterträning  och  förberedelser  är  sig  likt  bara  lite  ökad  dos.    2012  Säsongen  2012  var  helt  fantastisk  med  några  podieplatser  i  4XProTour  (världscupen)  men  kronan  på  verket  var  förstås  EM-­‐guldet  i  Polen.  Det  visade  sig  bli  ett  mycket  speciellt  mästerskap  för  mig.  Det  började  med  att  jag  kontaktade  förbundet  och  frågade  om  någon  från  förbundet  kunde  följa  med  som  lagledare  och  serviceman.  Men  svaret  på  det  var  ett  rakt  nej!  Ok  tänkte  jag,  kul,  hur  tänker  dom  nu…?  Det  blev  inte  bättre  än  att  jag  fick  bli  min  egen  kapten,  lagledare,  mekare  och  cyklist.  Inte  det  mest  optimala  kanske  men  så  fick  det  bli.  Jag  packade  bussen  och  körde  ner  till  södra  Polen,  det  är  ganska  långt  att  köra  och  på  polska  vägar.  Har  ni  någon  gång  kört  bil  i  Polen  så  vet  ni  vad  jag  menar…    Väl  på  plats,  EM  2012:  Tidskvalet  gick  riktigt  bra  och  när  heaten  väl  kom  igång  så  kände  jag  att  formen  var  på  plats.  Heaten  gick  kanon  och  jag  gick  hela  vägen  till  final.  Väl  där  så  hade  jag  3:e  spåret  inte  det  bästa,  men  mycket  kan  hända  i  4X.  Starten  gick,  grinden  föll  och  vi  var  riktigt  jämna  fram  till  första  svängen.  Vi  hade  hög  fart  och  jag  märkte  att  dom  andra  inte  kunde  hålla  linjen  riktigt.  Jag  tog  en  riktig  rövare  och  svängde  in  bakom  dom  andra  från  ytter  till  inner.  Körde  om  samtliga  och  jag  höll  ledningen  ända  till  mål,  EM-­‐  guldet  var  klart,  vilken  känsla!  Det  var  en  fantastisk  prisutdelning,  mycket  högtidligt  med  svenska  nationalsången  och  en  dröm  som  gick  i  uppfyllelse.    Resultat  EM  2012  topp  4a:  1   Beckeman  Felix  2   Pesko  Marek  3   Mechura  Lukas  4   Slavik  Tomas.                                                                                                Podiet  EM  2012  nationalsång  och  allt                              

Jag  måste  även  passa  på  och  tacka  det  brittiska  landslaget  som  verkligen  ställde  upp  och  hjälpte  mig  när  alla  deras  cyklister  var  utslagna  ur  tävlingen.  Helt  plötsligt  fick  jag  tillgång  till  ett  helt  team  med  full  support  mellan  heaten,  kan  det  verkligen  vara  så  här  bra  tänkte  jag.    Efter  prisutdelningen  skulle  jag  på  en  massa  åtaganden  som  ingår  med  en  seger,  div.  intervjuer,  polsk  TV  och  inte  minst  dopingprov  som  kan  ta  lite  tid.  Det  blev  riktigt  stökigt  faktiskt,  jag  skulle  ju  ta  hand  om  allt,  och  dopingprovet  skulle  tas  långt  från  tävlingsarenan.  Hur  skulle  jag  få  ihop  detta  packa  bussen  ta  mig  till  hotellet  mm?  Då  hjälpte  britterna  till  återigen.  Dom  ställde  verkligen  upp  och  fixade  allt,  packade  bussen,  körde  den  till  hotellet  där  jag  bodde.  Dom  sa  bekymra  dig  inte  detta  fixar  vi.    När  vi  aktiva  står  på  startgrinden  är  det  krig  och  ingen  viker  sig  en  millimeter,  men  utanför  så  har  vi  verkligen  en  bra  sammanhållning  mellan  cyklisterna.  Detta  är  idrott  när  det  är  som  bäst.    2013  Det  började  helt  fantastiskt  med  ett  SM-­‐brons  i  velodromsprint,  inte  riktigt  min  gren  men  väldigt  roligt  var  det.  Under  SM-­‐veckan  vinter  2013  så  var  det  extra  roligt  med  uppmärksamheten  som  cyklingen  fick  i  media,  många  var  intresserade.  Det  skall  även  sägas  att  detta  var  första  SM  i  velodrom  i  modern  tid,  vet  inte  när  det  var  sist  men  det  var  för  länge  sedan  i  varje  fall.    4X-­‐säsongen  2013.  Det  skulle  visa  sig  att  jag  skulle  få  helt  nya  förutsättningar  inför  årets  4x-­‐säsong.  Jag  blev  kontaktad  av  ett  av  de  bästa  teamen  på  touren  R.S.P  mountainbike  team  från  Österrike  och  dom  ville  att  jag  skulle  köra  för  dom  i  världscupen  2013.  Vilken  möjlighet  och  jag  blev  fantastiskt  glad  och  tvekade  givetvis  inte  en  sekund  över  detta.    Första  fotot  i  nya  Teamtröjan                                                      

 Vi  är  tre  cyklister  i  teamet  och  mina  teamkompisar  är  verkligen  inte  vilka  som  helst.    Michael  Marosi  en  legend  inom  Mountainbike,  han  har  hållit  på  hur  länge  som  helst.                                                Tomas  Slavik  rankad  etta  i  världen  och  vann  VM  2010.                                                                      RSP  Teamet  Felix,  Marosi  och  Slavik                                                  Snacka  om  att  det  finns  erfarenhet  att  ta  del  av!  Vi  har  en  jättebra  sammanhållning  och  jag  kände  mig  riktigt  välkommen  i  teamet  på  en  gång.  Teamet  drivs  verkligen  professionellt  och  det  saknas  inget.  Teamchefen  Gerhard  Fernbach  är  en  klippa  och  fixar  med  det  mesta  för  att  vi  skall  ha  dom  allra  bästa  förutsättningarna.    Numera  behöver  jag  inte  köra  bussen  till  alla  tävlingarna  och  det  är  verkligen  skönt.  Jag  slipper  tänka  på  allt  det  praktiska,  hotell,  käk  mm.  Förut  la  jag  mer  tid  på  transporter  och  planering  än  träning  kändes  det  som.  I  år  har  jag  ”bara”  behövt  koncentrera  mig  på  det  sportsliga.  Det  är  verkligen  stor  skillnad  och  det  har  också  visat  sig  genom  betydligt  bättre  jämnhet  i  racen.  Det  är  detaljerna  som  gör  det  lilla  extra.      Många  nya  erfarenheter  har  jag  fått,  mycket  mer  händer  runt  omkring.  Men  det  är  bara  kul.  Som  exempel  kan  jag  också  nämna  att  vi  har  ett  eget  filmteam  med  oss  på  alla  tävlingar  där  vi  gör  en  podcast  varje  gång,  se  exempelvis  länken  http://mpora.com/videos/AAdjomikohrx    Jag  är  verkligen  nöjd  med  min  säsong  2013  i  sin  helhet,  ett  antal  podieplatser  i  världscupen  och  min  första  vinst  (nationalsång  igen),  en  ny  dröm  som  gick  i  uppfyllelse.  Kan  det  bli  bättre…?  Inför  sista  deltävlingen  låg  jag  4:a  sammanlagt  och  hade  65  poäng  till  andraplatsen.  Slavik  var  redan  klar  etta  och  ingen  kunde  hota  honom.  Var  jag  bara  före  de  andra  två  i  racet  så  skulle  jag  ta  2:a  platsen.  Spänt  var  det,  men  redan  i  kvalet  fick  jag  ett  litet  övertag,  jag  hade  4:e  bästa  tid.  Det  blev  en  3:e  plats  i  tävlingen  och  det  var  klart,  jag  blev  2:a  sammanlagt  i  cupen.  Det  kunde  inte  bli  bättre  utdelning  för  teamet  1:a  och  2:a  i  cupen  och  podieplatser  i  samtliga  deltävlingar.  

                                                       Första  segern  i  ProTour  nationalsång  igen,  kepsen  i  handen  vackert                                          Resultat  totalt  top  4  ProTour  2013:    1  Tomas  Slavik  2  Felix  Beckeman  3  Michal  Prokop  4  Scott  Beaumont    Övrigt:  En  av  de  roligaste  händelserna  under  året  var  att  SVT-­‐sporten  kom  och  hälsade  på  mig  och  Tompa  i  Falun  och  gjorde  ett  reportage  om  4X  och  min  träning  inför  VM.  Det  var  riktigt  kul,  dom  var  där  en  hel  dag  och  ville  få  klart  för  sig  hur  4X  på  cykel  går  till.  Jag  fick  förklara  och  vi  kollade  på  en  hel  del  klipp  från  världscupen,  tyvärr  fick  dom  inte  ta  med  det  i  reportaget,  det  handlar  om  sändningsrättigheter.  Dom  blev  i  varje  fall  jätteintresserade.  Kul  att  mountainbike  fick  lite  uppmärksamhet  i  Svensk  TV!    Klippet  kan  ni  se  här:    http://www.svt.se/sport/felix-­‐beckeman-­‐mastare-­‐i-­‐fourcross    VM  var  det  enda  som  inte  gick  enligt  planerna  i  år.  Jag  blev  9:a,  vilket  är  årets  sämsta  tävling  för  min  del  som  jag  fullföljde.  Lite  surt  men  sånt  händer,  det  kommer  fler  VM  så  det  är  inget  man  behöver  fundera  så  mycket  över.  Jag  kommer  igen…    Sista  tävlingen  för  året  skulle  bli  SM  i  Downhill.  Det  var  ett  tag  sedan  jag  körde  DH  men  det  kändes  verkligen  bra  och  på  träningen  så  hade  jag  kanontider.  Men  så  hände  det  som  inte  får  hända.  Sista  träningsåket  innan  tävlingen  drog  igång  så  skrotade  jag  ganska  rejält  och  slog  i  tummen.  Det  såg  verkligen  inte  bra  ut  och  tummen  pekade  åt  ett  onaturligt  håll,  inte  nu  igen  tänkte  jag.  Tror  det  är  3:e  gången  som  jag  skadar  samma  tumme.    Det  blev  inget  SM  tyvärr,  det  blev  operation  och  gips  istället.  Jag  är  fortfarande  gipsad  i  skrivande  stund  men  det  åker  av  om  någon  vecka  ”hoppas  jag”.  Om  man  nu  ändå  skulle  skada  sig  så  var  det  egentligen  ett  ganska  bra  tillfälle  då  min  viloperiod  skulle  börja  direkt  efter  DH-­‐SM.    

Jag  ser  verkligen  fram  emot  vinterträningen,  många  timmar  i  gymmet,  velodromen  och  inomhus-­‐4X-­‐  banan  i  Falun,  det  är  hur  kul  som  helst.  Jag  ser  fram  emot  nästa  säsong,  nya  utmaningar  och  nya  målsättningar.  Jag  kommer  fortsätta  köra  för  R.S.P  även  nästa  säsong  i  touren  så  dom  bästa  förutsättningarna  finns  även  för  nästa  år.    Tack  för  mig  och  Gott  nytt  år  alla  cykelvänner!    Fortlöpande  information  kan  ni  följa  på:  Min  facebook:  https://www.facebook.com/felix.beckeman#!/felix.beckeman  RSPs  facebook:  https://www.facebook.com/#!/pages/RSP-­‐mountainbike-­‐team/131936773547784?fref=ts  4XProTour  hemsida:  http://www.4xprotour.com      

     Övriga  bilder:                                                                                                  Kolla  landskapet                                          

 Vilken  stämning,  kvällsrace  och  massor  med  folk..    

   

   Grym  racing  helt  enkelt…      

Den  långa  berättelsen  om  det  snabbaste  loppet.    

Så  var  det  den  tiden  på  året  då  medlemstidningen  skickas  ut,  och  likt  tidigare  år  så  tänkte  jag  dela  med  mig  av  någon  händelse  från  det  gångna  tävlingsåret.  Denna  vinter  blir  det  ingen  tävlingsanekdot,  utan  istället  en  återberättelse  från  ett  motionslopp  som  utmanade  mig  mer  än  vad  jag  kunnat  tro.  Många  av  er  som  kommer  till  att  läsa  dessa  rader  känner  till  delar  av  berättelsen,  men  här  kommer  en  närmare  tankarna  och  händelserna  kring  min  första  Vätternrunda.  Rundan  engagerar  som  känt  en  otrolig  mängd  cyklister  på  alla  nivåer,  detta  kraftprov  på  trettio  mil  som  kräver  mycket  viljestyrka  och  många  mils  träning.  När  jag  startade  i  Motala  hade  jag  en  högt  satt  målsättning.  Att  bli  den  snabbaste  någonsin.  

 

Uppstart  Redan  i  januari  månad  så  började  det  försiktigt  att  talas  om  ett  nytt  rekordförsök  runt  Vättern,  sedan  tidigare  så  hade  en  grupp  elitcyklister  under  fanan  av  ”Ride  of  Hope”  visat  att  det  gick  att  ta  sig  runt  sjön  på  en  tid  långt  under  sju  timmar  med  en  rekordnotering  på  sex  timmar  och  trettiosju  minuter.    Nu  talades  det  om  en  grupp  med  cyklister  från  Göteborgsområdet  som  skulle  göra  ett  rekordförsök  med  delar  av  Sveriges  enda  proffslag  People4You,  och  jag  fick  en  förfrågan  om  jag  var  intresserad  av  att  medverka,  de  ville  vara  runt  15  cyklister  till  start  i  gruppen  och  var  i  behov  av  draghästar.  Jag  gav  inget  definitivt  svar  på  vårkanten  utan  lämnade  dörren  öppen  för  ett  senare  beslut  då  jag  inte  var  helt  säker  på  hur  mitt  säsongsupplägg  skulle  bli.  Mattias  Reck,  förbundskapten  och  samordnare  av  rekordförsöket  intalade  mig  att  det  var  en  utmärkt  genomkörare  innan  SM-­‐tävlingarna  en  vecka  efter  Vätternrundan.  I  maj  bestämde  jag  mig  för  att  ge  utmaningen  en  chans,  ett  äventyr  som  detta  måste  man  ta  tillvara  på  när  man  har  möjligheten.  

Den  slutgiltiga  och  definitiva  uppställningen  blev  offentliggjord  några  dagar  innan  starten  på  detta  motionsloppens  gigant,  och  det  var  många  av  de  stora  namnen  inom  svensk  elit  som  presenterades.  Det  såg  lovande  ut  för  en  riktigt  snabb  tid.  Det  började  bli  nervöst.    

 

Förberedelser  Veckan  innan  loppet,  alltså  14  till  6  dagar  före,  så  tränade  jag  riktigt  hårt  och  lade  många  timmar  i  sadeln  för  att  vara  komfortabel  med  långa  distanser.  Jag  brukar  vanligtvis  klara  av  långa  distanser  bra  på  tävling  och  träning,  men  trettio  mil  är  något  utöver  det  vanliga  så  lite  extra  nötande  av  sadellädret  var  på  sin  plats.  Jag  minns  särskilt  ett  träningspass  då  jag  åkte  ut  på  förmiddagen  och  cyklade  tre  timmar  i  distanstempo  innan  Mikael  mötte  upp  för  att  plåga  mig  på  lite  högre  hastigheter  i  vindskydd  bakom  bilen.  När  jag  slitit  ont  bakom  bilen  under  en  timmas  tid  följde  sedan  sex  stycken  backintervaller  där  jag  skulle  kräma  ur  den  sista  juice  som  otroligt  nog  fortfarande  fanns  kvar  i  kroppen.  Det  passet  satt  hårt  i  benen  under  flera  dagar.  

Helgen  innan  Vätternrundan  så  tävlade  jag  i  Stockholm,  tre  stycken  korta  och  intensiva  tävlingar  kördes  med  slitna  ben  från  den  föregående  veckans  hårda  träning.  Det  blev  bra  fart  i  loppen  och  på  helgens  sista  tävling  blev  det  dessutom  lite  extra  teknikträning  då  vi  rullade  på  ”belgisk  vajer”  i  

utbrytningen  som  jag  skapade  i  ett  tidigt  skede.  För  övrigt  en  tävling  som  min  lagkamrat  Marcus  Johansson  vann  och  där  jag  slutade  som  femma.  

Kroppen  hade  fått  gräva  långt  ner  i  reserverna  under  tävlingshelgen,  och  nu  var  det  välbehövlig  tid  för  återhämtning  fram  mot  trettiomilaren  den  kommande  lördagen.  Jag  huserade  i  Linköping  under  veckan  och  tränade  endast  på  lågintensiva  zoner  från  måndagen  till  onsdagen  för  att  kroppen  skulle  få  en  chans  till  återhämtning.    

På  torsdagskvällen  så  körs  enligt  tradition  varvloppet  Vättern  Grand  Prix,  ett  varvlopp  i  centrala  Motala.  Jag  ställde  upp  till  start  men  hade  inte  krafter  nog  att  täppa  luckor  och  hänga  med  i  svängarna  inne  på  Motalas  smala  gator  utan  fick  se  mig  avkopplad  från  täten  relativt  tidigt.  Min  prestation  den  dagen  var  rent  usel.  Det  skulle  behövas  mer  vila  för  att  kroppen  skulle  vara  med  i  matchen  igen.    

Fredag  kväll,  och  de  första  startgrupperna  börjar  rulla  iväg  från  Motala  ungefär  samtidigt  som  jag  och  resten  av  rekordförsöksgruppen  hade  en  gemensam  middag  och  ”taktikgenomgång”.  Vi  fick  information  och  sponsortröjor  från  Hjärtebarnsfonden  i  vars  färger  vi  skulle  cykla  för  att  samla  in  bidrag  till  hjärtsjuka  barn.  Runt  bordet  satt  många  kända  ansikten,  ett  av  dem  ganska  illa  sargat  efter  en  ”hundincident”  på  varvloppet  kvällen  innan.  Michael  Olsson  blev  fälld  av  en  vilsen  hund  mad  bara  något  enstaka  varv  kvar  på  varvloppet,  och  sviterna  från  den  kraschen  tvingade  honom  att  avstå  lördagens  utmaning.  Ett  riktigt  tungt  bortfall  för  gruppen  och  riktigt  tråkigt.  Men  det  fanns  gott  om  starka  draghästar  ändå,  de  allra  flesta  med  nationella  och  även  internationella  framgångar.  Som  alltid  kvällen  innan  det  ska  cyklas  långt  så  var  det  pastaparty  och  stafettlöpning  till  kastrullerna,  och  min  tanke  var  att  ”idag  är  dagen  då  man  inte  kan  äta  för  mycket”  så  det  blev  en  och  annan  penne  och  spaghetti  som  trillade  ner  i  magen.  Efter  middagen  hämtade  jag  ut  min  nummerlapp  och  köpte  en  chokladkaka  som  såg  god  ut,  och  den  töjde  ut  magen  lite  till..  

All  mat  jag  stoppat  i  mig  på  kvällen  gjorde  att  jag  knappt  kunde  somna  på  kvällen,  det  spände  och  kved  i  magen  och  jag  låg  och  blev  nervös  inför  morgondagen.  ”Du  måste  sova  nu,  kom  igen,  slappna  av  nu  Johan,  det  är  en  stor  dag  på  cykeln  i  morgon”  gick  tankarna  runt  i  huvudet.  Jag  var  genuint  nervös  för  morgondagen,  mer  än  för  någon  tävling  jag  kört  de  senaste  säsongerna.  

När  jag  vaknade  på  morgonen  så  var  nervositeten  på  betydligt  lägre  nivåer.  Jag  hade  inte  sovit  som  jag  brukar,  kroppen  kändes  mosig  och  klumpig  efter  allt  frossande  i  mat  kvällen  innan  och  jag  tänkte  att  ”den  här  dagen  får  bli  som  den  blir”.  Känslan  i  kroppen  var  inte  tipp-­‐topp,  det  vibrerade  i  musklerna  och  aptiten  var  obefintlig,  men  det  gjorde  på  något  sätt  att  jag  slappnade  av  och  släppte  pressen  på  mig  själv  vilket  nog  var  en  god  förutsättning  för  att  spara  energi  fram  till  start.  

En  dryg  timma  innan  start  så  stod  jag  och  de  flesta  andra  i  ”supergruppen”  och  pumpade  däck,  testade  att  cyklarna  var  redo  för  start  och  fyllde  fickorna  med  mat.  Det  fanns  många  teorier  om  hur  hårt  man  skulle  pumpa  däcken  och  hur  många  bars  eller  flaskor  man  skulle  ha  med  sig  från  start.  Jag  spelade  mina  kort  på  komfort,  oavsett  om  det  skulle  bli  rekord  eller  ej  så  skulle  det  bli  en  lång  dag  i  sadeln  så  jag  ville  inte  ha  för  mycket  mikrovibrationer  i  cykeln  eller  tyngder  i  bakfickorna.  Alltså  inte  maxtryck  i  däcken  och  inte  mer  än  nödvändig  cykelmat  för  att  täcka  de  första  tolv  milen.  Efter  tolv  och  tjugotvå  mil  hade  vi  planerat  våra  egna  arrangerade  depåstopp,  min  plan  var  att  vara  tom  i  fickorna  när  vi  kom  till  de  depåerna.  

Det  blev  säkert  femhundra  meters  uppvärmning  ned  till  startområdet,  inte  mer,  där  blev  det  små  intervjuer  för  några  av  stjärnorna  i  gruppen  medan  övriga  cyklister  nervöspratade  med  varandra.  Det  blev  fotografering  av  den  sexton  man  stora  gruppen  och  när  vi  sedan  rullade  in  i  startfållan  så  greps  man  lite  av  stundens  fantastiska  stämning.  Precis  innan  start  sa  jag  till  de  som  stod  närmast  mig  -­‐”nu  försöker  vi  njuta  av  den  här  dagen  så  mycket  vi  kan”.  Just  då  så  förstod  de  kanske  inte  helt  vad  jag  menade.  

 

Tid  för  prestation,  eller  prestation  mot  tid  När  tiden  var  inne  så  trycktes  det  till  rejält  på  alla  pedaler  och  det  pressades  ett  hårt  tempo  direkt  från  det  första  av  alla  hundratusentals  tramptag  vi  skulle  göra  under  dagen.  Benen  surnade  till  av  den  kalla  starten  och  den  starka  motvinden  greppade  tungt  i  cykeln  och  kroppen  när  jag  var  framme  och  tog  mina  förningar.  Planen  var  att  tjäna  tid  på  den  första  delsträckan,  till  Jönköping,  då  vi  kunde  ha  stor  nytta  av  alla  sexton  cyklister  i  gruppen  genom  snabba  växlingar  och  hög  intensitet.    

Efter  tre  mil  var  redan  två  cyklister  avhängda.  Tyvärr  hade  vi  inte  råd  att  vänta  på  dem,  planen  vi  följde  hade  utrymme  för  att  någon  eller  några  skulle  ha  en  dålig  dag  så  det  var  bara  att  försöka  få  maskineriet  att  fungera  på  fjorton.  Den  belgiska  kedjan  rullade  vidare  mot  Vätterns  sydliga  spets.  

Vinden  var  stark  på  förmiddagen  och  vi  mötte  en  motvind  på  6-­‐7m/s  och  vi  förmådde  inte  att  jobba  i  hastigheter  högre  än  cirka  45-­‐46km/h,  vilket  i  sig  är  bra,  men  det  var  inte  vad  vi  hoppats  på  inledningsvis.  Borträknat  vinden  så  var  det  första  riktigt  jobbiga  partiet  när  vi  närmade  oss  Gränna,  eller  närmare  bestämt  backen  mot  Uppgränna  och  stigningen  ut  ur  Gränna  centrum.  Den  långa  och  sega  vägen  ut  ur  Gränna  kramade  musten  ur  ytterligare  en  av  mina  gruppkamrater,  och  jag  själv  bet  hårt  i  styret  då  jag  fick  möta  vinden  längst  fram  i  gruppen.  Tretton  man  kvar.  

Intensiteten  var  inte  riktigt  lika  hög  i  uppförsbackarna  som  på  slät  mark,  men  samtidigt  kunde  vi  inte  tillåta  oss  att  sänka  farten  alltför  mycket  då  tiden  snabbt  springer  iväg  när  det  lutar  uppför.  Som  känt  så  blir  en  liten  lucka  uppför  backen  ofta  en  ganska  stor  lucka  när  man  når  krönet..  

En  av  de  mest  intressanta  vägsträckorna  på  den  södra  sidan  var  sträckan  mellan  Kaxholmen  och  Bankeryd.  Där  finns  många  svårigheter  om  man  vill  hålla  en  hög  snitthastighet  och  optimera  sin  tid.  Först  har  vi  backen  upp  genom  Kaxholmen,  en  ganska  brant  rackare  på  två  kilometer  som  sedan  följs  av  en  lång  fartramp  ned  mot  Huskvarna.  Därefter  följer  tätare  trafik,  refuger  och  vägskäl  som  kan  vara  riktigt  utmanande  när  man  färdas  i  höga  hastigheter.  För  att  inte  tala  om  fartbromsen  till  backe  som  väntar  i  Bankeryd  alldeles  efter  den  mentalt  jobbiga  skylten  ”180km  kvar  till  Motala”.  

Kaxholmen  klarade  jag  bra,  jag  kände  mig  stark  nog  att  gå  med  fram  och  ta  förningar,  men  det  var  många  i  gruppen  som  verkade  ivriga  och  gjorde  hårda  förningar  längst  fram  i  klungan.  Jag  valde  därför  att  hålla  mig  kall  och  sparade  så  mycket  energi  som  var  möjligt  utan  att  släppa  luckor  i  gruppen.  För  stunden  var  det  ett  utmärkt  drag.  Lite  senare  skulle  det  visa  sig  kostsamt.    

Alla  som  har  åkt  berg-­‐o-­‐dalbana  vet  att  om  man  väljer  en  plats  långt  fram  i  ekipaget  så  hinner  man  en  bit  över  krönet  på  banan  innan  det  skjutsar  iväg  och  börjar  gå  riktigt  fort,  medans  den  sista  vagnen  skjuter  upp  i  fart  direkt  då  den  passerat  toppen.  Exakt  samma  effekt  fick  jag  smaka  på  när  mitt  ekipage  kom  över  krönet  och  skulle  upp  i  högsta  möjliga  fart  ner  mot  Huskvarna.  Gruppen  sträcktes  ut  och  det  gick  så  fort  att  många  hade  problem  att  hålla  hjul,  hastigheterna  översteg  goda  70km/h  

och  när  man  tagit  sin  korta  förning  i  vinden  så  var  det  full  spurt  som  gällde  för  att  komma  in  i  ledet.  Bristande  fokus  för  en  sekund  skulle  innebära  att  man  var  chanslös  att  komma  ifatt  gruppen  igen.  Jag  hann  ta  två  förningar  i  utförslöpan,  och  hade  precis  kommit  in  på  sista  hjul  i  gruppen  när  vi  skulle  in  på  knixiga  smågator  nedanför  det  klassiska  cykelområdet  Klevaliden.  Härifrån  var  planen  att  åka  på  ett  led  genom  stadstrafiken  för  att  undvika  trånga  situationer.  Sista  hjul  och  dessutom  bakom  den  långe  göteborgaren  Anders  Ekh  var  inte  en  helt  säker  kombination,  för  jag  fick  då  ingen  förvarning  om  de  hinder  som  vi  passerade  tätt  intill.  Det  kändes  som  miljoner  refuger,  korsningar,  mötande  bilar  och  andra  hinder  som  passerade  väldigt  fort  förbi  på  nära  avstånd.  Mitt  inne  i  centrala  Jönköping  passerade  vi  även  jättegruppen  från  ”High  Capparrall”  och  i  den  stunden  var  det  bara  att  lita  på  att  cyklisten  framför  tog  hänsyn  till  att  det  följde  ytterligare  en  cyklist  efter,  för  jag  såg  inte  mycket  av  vägen  och  det  kändes  som  att  det  gick  hiskeligt  fort.  Men  det  gick.  Vi  klarade  oss  alla  igenom  den  täta  trafiken  med  hjulen  under  oss  och  med  ett  gott  snitt,  min  cykeldator  visade  på  44,3  när  vi  mötte  nästa  utmaning,  backen  mot  Bankeryd.  

Tagen  av  intensiteten  och  hetsen  att  hålla  hjul  på  Anders  genom  centrum  gjorde  att  jag  inte  hade  en  tanke  på  att  ta  en  förning  i  stigningen.  Den  nämnda  skrämmande  skylten  som  visade  på  att  vi  hade  en  hel  SM-­‐distans  kvar  till  mål  stärkte  tanken  att  det  nog  var  bäst  att  spara.  Mot  slutet  av  stigningen  kom  vi  in  i  ett  flackare  parti  där  vi  svängde  av  riksvägen  och  in  på  cykelbana  och  en  lokal  väg.  Plötsligt  såg  vi  vår  servicepersonal  längs  vägkanten  och  då  alla  i  gruppen  var  antingen  superfokuserade  eller  trötta,  eller  bådadera,  så  lade  vi  märke  till  att  vi  kommit  till  depån  först  i  allra  sista  stund.  Trots  att  kommunikationen  ändå  varit  ganska  god  utmed  vägen  så  blev  detta  en  första  mental  avslappning  och  lägeskoll,  hur  låg  vi  till  och  hur  kände  sig  alla,  frågorna  ropades  ut  och  det  verkade  fortsatt  vara  en  god  stämning.  Någon  sade  att  vi  hade  en  minut  tillgodo  på  gällande  rekord,  vilket  stärkte  moralen  och  gav  lite  positiv  energi  till  gruppen.  

Rent  praktiskt  så  innebar  stoppet  ett  byte  av  flaskor,  mina  två  tomma  flaskor  byttes  mot  nya,  skräp  tömdes  ur  fickorna  och  jag  stoppade  ner  korvbröd  med  sylt,  någon  bars,  två  gels  och  en  ”flygplanscola”.  Det  första  stoppet  tog  ungefär  trettio  sekunder  från  det  att  jag  stannade  tills  att  alla  rullade  igen,  kanske  en  minut  ”från  marschfart  till  marschfart”.  Mycket  bra  stopp.  

 

Den  snabba  västsidan  När  vi  kom  iväg  så  fortsatte  stigningen  ytterligare  en  bit,  och  jag  hade  gjort  ett  snabbt  stopp  och  hamnade  bland  de  främsta.  Därmed  fick  jag  ta  förningar,  flera  av  gruppmedlemmarna  hade  helt  kommit  ur  rytmen  när  vi  stannat  och  låg  kvar  där  bak  i  ledet  vilket  gjorde  det  jobbigt  för  oss  fyra-­‐fem  som  snurrade  runt  belgiskt  längst  fram.  När  backen  var  avklarad  och  hela  gruppen  började  arbeta  som  en  helhet  igen  så  började  det  ändå  märkas  att  några  hade  lite  mer  att  ge  och  andra  började  bli  slitna,  då  togs  beslutet  att  jobba  på  ett  rakt  lagtempoled  där  man  själv  valde  hur  lång  tid  man  ville  leda  gruppen  så  länge  man  höll  ett  jämnt  tempo.  Det  visade  sig  vara  en  ”win-­‐win”  då  tempot  blev  jämnare  och  vilan  mellan  förningarna  längre,  dessutom  var  vinden  numera  betydligt  medgörligare  då  den  pustade  hårt  i  ryggen.  Nu  väntade  en  flack  resa  mot  Vätterns  topp,  i  medvind  och  höga  hastigheter.  De  inledande  svårigheterna  var  bakom  oss.  

Bortsett  från  småhändelser  som  att  jag  råkade  skvätta  ner  en  familj  med  Coca-­‐Cola  samt  att  jag  fick  en  spottloska  på  knät  av  en  annan  cyklist  så  var  det  en  ganska  monoton  resa  mot  Karlsborg,  vår  fina  

reservhuvudstad.  Hastigheterna  hölls  kring  50-­‐52km/h  på  slät  mark  och  man  behövde  inte  använda  växelreglaget  så  ofta,  det  var  helt  enkelt  en  fartsträcka  där  stora  maskiner  gynnades.  

Kring  Karlsborg  väntade  vårt  andra  depåstopp,  och  detta  såg  jag  starkt  fram  emot  då  både  energi-­‐  och  vätskenivåerna  kändes  kritiskt  låga.  Trots  att  jag  räknat  kilometrarna  till  det  planerade  stoppet  efter  22mil,  och  det  var  jag  säkert  inte  ensam  om,  så  blev  det  ett  lika  abrupt  stopp  som  det  första.  Det  kom  nämligen  tidigare  än  väntat.  Vår  servicepersonal  hade  ställt  upp  vår  depå  i  slutet  av  en  stor  busshållplats  och  vår  bil  och  våra  ledare  skymdes  av  partytält  från  andra  team  som  valt  att  serva  sina  cyklister  på  samma  serviceplats.  Det  blev  en  tvärnit  och  infart  på  bussplatsen  från  ”fel  håll”  då  vi  nästan  var  förbi  när  vi  fick  syn  på  den.  

Jag  hittade  min  kasse  som  jag  laddat  med  mat  och  dryck,  en  efterlängtad  RedBull  hade  jag  kvar,  jag  hade  också  två  flaskor,  en  banan  och  två  gels.  Det  kändes  som  att  det  var  knapert.  Jag  såg  att  det  stod  en  stor  blå  låda  märkt  ”Motala  AIF”  bredvid  min  kasse,  och  den  var  välfylld  med  gels  och  bars  från  Maxim.  Alla  tre  motalacyklister  som  startat  i  gruppen  hade  vid  det  här  laget  släppt  kontakten,  så  jag  tog  för  mig  av  fyra  gels  och  två  bars.  Det  blev  min  räddning.  

Det  andra  stoppet  gick  fortare  än  det  första,  möjligen  för  att  vi  var  färre  kvar  i  gruppen,  möjligen  för  att  vi  kände  att  vi  hade  en  bra  trend  med  all  vind  i  ryggen  de  senaste  timmarna.  Nu  skulle  det  börja  bli  sådär  riktigt  jobbigt  igen.    

När  terrängen  började  bli  rullande  så  blev  även  intensiteten  i  benen  högre,  vi  visste  att  vi  fortfarande  höll  den  snitthastighet  vi  planerat  men  det  skulle  blåsa  hård  vind  i  ansiktet  de  sista  fem  milen  så  vi  behövde  en  marginal  att  spela  på.  I  några  av  Tivedens  halvbranta  backar  så  var  det  några  som  inte  orkade  hålla  hjul  och  tappade  några  meter,  och  tappar  man  några  meter  uppför  så  blir  det  långa  meter  att  ta  ifatt  när  man  kommer  över  krönet.  Efter  så  många  mil  så  är  det  inte  en  lätt  uppgift  att  ställa  sig  upp  och  öka  tempot  för  att  ta  ifatt  tio  meter,  än  mindre  tjugo..  

 

Kampen  och  manfallet  Plötsligt  var  vi  bara  nio  man  kvar  i  gruppen,  jag  vill  minnas  att  det  var  ganska  kort  efter  depåstoppet.  Åtta  mil  kvar.  Förvisso  var  det  nio  riktigt  starka  cyklister,  men  efter  22  cyklade  mil  så  är  även  starka  cyklister  trötta.  Flera  av  de  som  var  kvar  började  stå  över  förningar  allt  oftare  och  det  var  sällan  mer  än  sex  cyklister  som  gick  med  fram  och  tog  vind.  Än  så  länge  var  vinden  i  ryggen,  men  hur  skulle  de  gå  när  vi  vände  söderut  igen?  Sockerkickad  av  energidryck  och  gels  försökte  jag  hålla  mina  förningar  i  femton  sekunder  varje  gång  jag  gick  fram,  och  trots  manfallet  så  hölls  tempot  uppe.  Men  det  ska  sägas  att  härifrån  så  var  varje  förning  otroligt  smärtsam,  nu  krävdes  en  enorm  viljestyrka  för  att  framhäva  krafter  som  normalt  sett  inte  skulle  vara  så  märkvärdiga.  Det  kved  och  ilade  i  kroppens  muskler,  från  vader  och  lår  till  armar  och  axlar.    

Jag  visste  ganska  väl  hur  vägen  såg  ut  upp  mot  Hammarsundet,  och  hoppades  att  avfarten  från  riksvägen  skulle  komma  riktigt  snart.  När  den  väl  dök  upp  där  och  det  var  dags  att  svänga  höger  så  var  vi  nära  på  att  missa  svängen.  Misstag  kommer  så  lätt  när  man  är  trött  och  färdas  i  hög  fart,  men  vi  klarade  oss  utan  vurpor  denna  gången.  

Nu  passerade  vi  cyklister  hela  tiden,  allt  från  enskilda  cyklister  till  större  klungor,  en  del  med  vanliga  stadscyklar,  de  flesta  dock  på  racer  men  till  min  stora  förvåning  så  såg  jag  en  man  på  enhjuling!  

Vilken  krigare,  det  är  en  verklig  bragd  att  färdas  trettio  mil  på  enhjuling.  När  vi  passerat  denne  hjälte  (eller  dåre)  till  cyklist  så  var  vi  framme  vid  en  karaktärsskiftning  längs  resan,  det  var  dags  att  vända  mot  vinden  igen  och  ta  sig  från  Hammarsunds  broar  och  ta  riktning  Motala.  

Det  var  fullt  med  cyklister  på  vägen  och  vi  som  färdades  i  en  betydligt  högre  hastighet  än  de  flesta  andra,  vi  cyklade  längs  mittsträngen.  Vinden  kom  snett  från  höger  så  svansen  på  vår  grupp  levde  vid  några  tillfällen  farligt  då  vi  fick  mötande  trafik  och  passerade  klungor  av  cyklister  i  samma  skede.  Som  av  en  tillfällighet  så  låg  jag  längst  bak  i  gruppen  under  en  ”lugn  stund”  trafikmässigt,  precis  i  samma  stund  som  vi  enligt  min  cykeldator  passerade  255km.  Tiden  stod  då  på  fem  timmar  och  trettiofem  minuter,  och  trots  tröttheten  och  intensiteten  så  var  det  en  lätt  uträkning  för  att  komma  fram  till  att  vi  behövde  hålla  45km/h  under  den  sista  timmen  för  att  slå  det  gällande  rekordet.  En  tuff  uppgift.  På  vägen  fram  genom  ledet  så  coachade  jag  mina  lagkamrater  och  informerade  om  förutsättningarna,  och  det  verkade  stärka  de  flesta  trots  att  alla  av  oss  grinade  riktigt  illa  av  den  fysiska  ansträngningen.  

I  det  här  stadiet  så  kändes  det  som  att  tiden  runtomkring  oss  flög  iväg  i  en  rasande  takt,  och  att  vi  rörde  oss  i  en  bubbla  där  allt  gick  långsamt,  tungt  och  segt.  Jag  stod  över  en  förning  och  svepte  dubbla  gels  i  ett  desperat  försök  att  hitta  energi,  bakom  mig  låg  nu  två  av  våra  åkare  statiskt  på  hjul  och  kunde  inte  förmå  en  förning.  Bara  en  kort  stund  senare  förlorade  vi  en  av  de  starkaste  draghästarna  under  dagen,  Alexander  Wetterhall,  som  hade  jobbat  slut  på  all  sin  energi  och  bara  droppade  av  från  gruppen.  Nu  var  vi  åtta  kvar.  

Trafiken  blev  allt  tätare  när  vägen  smalnade  av  mot  slutet,  först  längs  riksvägen  där  det  emellanåt  blev  riktigt  tight  med  trafik,  och  senare  på  den  smala  lokala  vägen  efter  Medevi,  den  sista  kontrollen.  

Just  vid  Medevi  så  kändes  det  som  att  kroppen  gick  över  en  gräns  den  aldrig  gått  över  tidigare,  i  den  korta  men  mustiga  backen  upp  mot  kontrollen  fick  jag  stå  för  dragjobbet  och  det  kändes  om  att  jag  gjorde  det  med  krafter  som  jag  inte  hade.  Den  sista  biten  över  krönet  så  hade  jag  krampkänningar  i  både  innanlår  och  vader,  men  av  någon  konstig  anledning  så  högg  det  aldrig  till  fullt  ut  och  jag  kunde  gå  in  i  gruppen  igen  och  kämpa  mig  vidare.  Jag  fick  fina  uppmuntringar  efter  min  förning  av  gruppens  gigant  Alexander  Gingsjö,  som  tyckte  att  jag  jobbade  starkt,  och  att  få  höra  det  gav  mig  lite  positiv  energi  att  forstätta  kämpa  med  förningar  i  täten.  Efter  Medevi  så  var  det  inte  med  glädje  man  såg  cyklisten  framför  gå  åt  sidan  och  lämna  plats  för  man  visste  att  krampen  kunde  vänta  efter  nästa  förning,  vi  var  nu  endast  fyra  stycken  som  snurrade  längst  fram  i  gruppen.  De  övriga  kunde  på  sin  höjd  gå  med  i  vart  fjärde-­‐femte  varv  på  lagtempot.  Några  kom  inte  fram  alls  utan  stannade  med  sina  krämpor  bak  i  ledet.  

 

Finalen  ”Motala  10km”.  En  mil  kvar.  Detta  kan  ju  gå  vägen,  tänkte  jag.  Varje  förning  fick  vad  jag  tyckte  var  ”allt  som  var  kvar”  och  det  kändes  som  det  gick  tokfort,  Gingsjö,  Linus  Dahlberg  och  jag  själv  skickade  på  alla  små  watt  vi  kunde  utbringa  för  vi  kände  att  det  var  nära.  

Så  med  bara  sex  kilometer  kvar  kommer  vi  ifatt  en  stor  och  bred  klunga  i  svarta  continentalkläder,  och  de  tar  verkligen  upp  hela  vägen.  Vi  ropar,stojar  och  skriker  åt  klungan  framför  oss  att  hålla  åt  höger  och  lämna  plats,  vi  tappar  hastighet  och  åker  i  35km/h  ett  tag  innan  vi  lyckas  klämma  oss  förbi  dessa  svartklädda  däcksladdare  som  tog  sig  tid  att  ta  fram  mobiltelefoner  och  ta  kort  på  oss  istället  

för  att  hjälpa  oss  och  lämna  plats.  Väl  förbi  så  trixar  vi  oss  upp  längs  en  avfart  och  genom  en  rondell  ned  på  en  lokal  väg,  där  hade  tydligen  banan  ändrats  från  året  innan  då  man  bara  åkte  rakt  fram  på  riksvägen.  Benen,  ryggen,  huvudet,  allt  gjorde  ont  men  nu  var  det  rekordet  som  gällde,  smärtan  fick  man  acceptera.  

Kilometerjakten  på  slutet  fick  svansen  på  gruppen  att  försöka  sig  på  en  sista  förning,  jag  påbörjade  min  sista  med  en  kilometer  kvar  till  mål  och  höll  den  i  trehundra  meter.  När  jag  blev  passerad  så  var  det  av  Gingsjö,  som  ökade  tempot  från  mina  52  till  55km/h,  svängde  ned  vänster  mot  strandkanten  med  mig  och  Dahlberg  tätt  efter  och  därifrån  var  det  bara  att  spurta  för  allt  vad  benen  kunde  bära.  Inte  så  mäkta  imponerande  spurtprestationer  i  detta  tillstånd,  ska  väl  tilläggas.  Gingsjö  bröt  mållinjen  först,  tätt  följd  av  Dahlberg  och  mig  bara  någon  meter  efter.    Kvar  i  den  från  början  sexton  man  starka  gruppen  var  också  Marcus  Svensson,  Erik  Saeden,  Jimmy  Rönn,  Anders  Ekh  och  Marcus  Johansson.    

 Målet  

För  första  gången  på  mycket  länge  så  fick  man  efter  målgång  lägga  kraft  på  bromsarna  och  sätta  ner  fötterna  i  backen.  Några  långa  sekunder  av  kvidande  med  kroppen  hängande  över  styret  så  kom  tankarna  ifatt,  hade  vi  slagit  rekordet?  Vilken  tid  hade  vi  registrerat?  Min  klocka  stod  på  6h35m30s,  men  den  hade  antagligen  lite  felmarginal  med  tanke  på  depåstoppen,  Linus  som  stod  bredvid  mig  hade  en  minut  mer  på  sin  klocka,  men  vad  skulle  den  officiella  tiden  säga?  Linus  blev  intervjuad  av  speakern  vid  målet  och  den  officiella  tiden  efterfrågades,  på  målbilen  tog  de  sig  tid  att  titta  i  datorn  och  väntan  på  tiden  kändes  oändlig,  åtta  trötta  cyklister  riktade  sina  tunga  blickar  mot  en  digital  skärm  och  väntade  otåligt.  Så  ropades  äntligen  tiden  ut,  som  en  rekordnotering,  nytt  världsrekord,  300km  kilometer  långa  Vätternrundan  på  6h37m09s.  Starka  känslor  av  lättnad,  glädje,  smärta  och  tomhet  blandades  i  en  härlig  mix.  En  känsla  av  stolthet  och  lycka  över  prestationen  som  jag  och  gruppen  gjort  under  dagen,  den  fysiska  tomheten  och  smärtan  i  min  utnötta  kropp.  Jag  kan  ärligt  säga  att  det  var  den  hittills  hårdaste  dagen  jag  upplevt  på  cykeln.    

 

De  trötta  tankarna  och  lättölen  När  hjärnan  blivit  helt  mosig  av  alla  känslor  så  fick  andra  delar  av  kroppen  göra  sig  påminda  för  att  styra  den  knappt  funktionella  kroppen  vidare  in  i  målfållan.  Belöningen  i  form  av  en  medalj,  en  portion  mat  och  en  lättöl  var  en  tuff  uppgift  att  hantera  i  det  tillstånd  jag  befann  mig.  Maten  och  lättölen  vet  jag  vart  den  tog  vägen,  men  medaljen  kan  jag  inte  minnas  var  jag  gjorde  av..  Med  stor  möda  satte  jag  mig  ner  och  intog  långsamt  matlådan  tillsammans  med  de  av  mina  sju  gruppkamrater  som  korsade  mållinjen  samtidigt  som  mig.  Efter  hand  anlände  några  av  de  andra  som  bidragit  till  rekordet,  några  via  målfållan  och  andra  från  servicebilen.  Jag  fick  många  ryggdunkar  av  kända  och  okända  ansikten  där  jag  satt,  med  ben  så  stela  att  jag  knappt  kunde  sitta  upprätt  på  gräset  utan  att  stödja  mig  med  armarna.  Medan  det  sedvanliga  snacket  cyklister  emellan  fortgick  där  på  gräset  intill  vattnet  så  började  jag  inse  vad  vi  gjort,  hur  hård  men  ändå  fantastisk  idrotten  kan  vara,  hur  mycket  jobb  det  ligger  bakom  stora  prestationer  och  hur  krokig  vägen  dit  kan  vara.  Jag  visste  att  jag  hade  haft  en  otroligt  bra  dag  på  cykeln,  och  verkligen  kunnat  göra  en  skillnad,  samtidigt  insåg  jag  att  jag  hade  ett  flertal  vänner  som  hade  samma  känslor  i  kroppen  och  tillsammans  hade  vi  hjälpt  varandra  fram.  Tacksamheten  mot  de  andra,  och  deras  mot  mig,  värmde.  Vilken  tur  att  jag  bestämt  mig  för  att  njuta  av  resan  redan  från  start.  Nu  kanske  mina  vänner  förstod  min  tanke  bakom  orden  i  startfållan.  

 

Det  som  är  så  häftigt  med  Vätternrundan  är  att  det  engagerar  så  otroligt  många  människor,  och  rekordet  skapade  mer  uppmärksamhet  kring  mitt  cyklande  än  vad  några  tävlingsresultat  gjort.  Det  är  häftigt  att  tänka  tillbaka  på  hur  många  cyklister  jag  såg  längs  med  vägarna,  och  hur  de  på  något  sätt  fick  en  relation  till  min  grupp  då  vi  passerade.  Troligtvis  så  kommer  jag  inte  att  köra  Vätternrundan  igen  för  att  försöka  toppa  min  tid,  jag  hittar  säkerligen  andra  målsättningar  att  uppfylla,  men  jag  hoppas  att  den  runda  jag  nu  återberättat  ska  ge  lite  inspiration  för  er  att  fortsätta  trampa  mot  era  mål  med  cyklandet.  Vi  ses  säkert  på  vägarna..  

 

Johan  Nystrand