Svensk linje 4

NUMMER 4 Vinter 2014

FÖRDJUPAT:Vad händer nu?

DUELL

Hederlighet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

Fria ModerataStudentförbundet

2 3 Svensk Linje • nr. 4 • 2014Svensk Linje • nr. 4 • 2014

Innehåll

Ledaren 4

FörbundsordFöranden 6

bomber 8

Fördjupat: Vad händer nu? Anniansen | Hannes Hervieu 10Måttligt med rationalism | Adam Vallin 12Samhället måste avpolitiseras | Adam Cwejman 14Den privata offentligheten | Emma Söderberg Majanen 18 Separatism | Caspian Rehbinder 22Marknaden löser uppvärmningen | Ulf Waltre 24Vad hände med hederligheten? | Henrik Hall 26

mitt i Linjen 28

reseberätteLseEDS: Chisinau | Olivia Andersson 30Förbundets Brysselresa | Alexandra Ivanov 32

tänkVärt En halv revolution | Patrick Krassén 34Stagnerad stat | Daniel Skavén Ruben 35Duellpolitik | Magnus Jernkrok 38Bostadspolitiken | Helena Olsson 42

inFLikat Ateneums jubileum | Blanche Jarn 46

tant rand rekommenderar 48

Farbror hayek haussar 49

tänkVärt Gordon Tullock | Joakim Nilsson 50Någon artikel | Klas Hjort 54

kLassiskt Man’s soul under socialism | Oscar Wilde 52

redaktionen 49

Linjerat 50

Funnet

54 Svensk Linje • nr. 4 • 2014Svensk Linje • nr. 4 • 2014

ledaren

En historiskt svag regering. En opposition där tre av fyra partiledare mycket väl kan vara utbytta inför nästa val. Ett val som förlorades eftersom Alliansen inte lyckades formulera en ny politisk vision inför den kommande mandatperioden. Den sittande regeringen kommer ha exakt samma problem 2018 som Alliansen hade nu. Lägger man fram förslag som inte är förhan-dlade med oppositionspartierna kommer den falla i riksdagen. Det gör det väldigt svårt att bedriva en aktiv regeringspolitik. För vilket regeringsparti kan fatta avgörande beslut på sin partistämma, eller ta fram en reform i en arbetsgrupp utan att veta om de kan vinna stöd för den i riksdagen? Det lägger en mycket effektiv brandfilt på politikutveckling. Det är betydligt enklare att verka i opposition, där har borgerligheten stora möjligheter.

De borgerliga partierna kommer gynnas av sitt oppositionsarbete. Alliansen bör nu upplösas. Det är en nödvändighet för att under ett par år för att bege

sig ut till partidistrikt, prata med medlemmar och göra eftervalsanalyser utan att oroligt snegla över axeln mot sina borgerliga kollegor. Alla partier kommer dessu-tom byta ut stora delar av sitt styrande skikt och få in nytt blod. Tre av partierna lär dessutom byta partil-edare inför nästa val, endast Annie Lööf förefaller sitta säkert. Allt detta blir betydligt enklare i opposition än i regering.

Vi ska inte rädas ordentliga omgörningar i partierna. De senaste åtta åren, då många av oss börjat engagera oss politiskt och kanske fått vår första kontakt med den politiska makten har skett under en helt unik period i svensk politisk historia. Aldrig tidigare har en borger-lig regeringen varit så stabil och så framgångsrik. Aldrig har vänsterns lösningar varit så tillbakatryckta. Partierna har som en konsekvens av detta varit oerhört välfungerande. Till och med under djupa kriser som drabbat bland att Kristdemokraterna, när Mats Odell utmanade Göran Hägglund om partiledarskapet, eller

Vad händer nu?Annie Lööfs kris kring det Centerns idéprogram har runnit av dem.

En av anledningarna till det är att de varit ministrar. Det innebär att de kunnat styra tillbaka debatten till sakpolitiska förslag. För kommer det en sjukvårdsre-form, måste Hägglund intervjuas. Ny näringspolitisk strategi? Då måste Lööf få uttala sig, hur gärna media än vill prata månggifte. De gav partiledarna en tyngd som de nu tappat. Den tyngden de då hade som ministrar kan de nu bara återfå genom att återgå till ritbordet och komma tillbaka med ordentligt genom-arbetade reformförslag. Det var så Alliansen kunde dominera det politiska samtalet innan valet 2006 och det är så de kommer ta kunna kommandot under den här mandatperioden. Att ha bättre finansiering, stöd i forskning och en vilja att föra Sverige i en ny riktning kommer ge energi till medlemmarna och problem för vår socialistiska regering.

Folkpartiets och Centerpartiets tvära nej till Stefan Löfvens inviter hedrar dem och får honom att se löjlig ut. Vi kan inte ha borgerlighet som likt på 90-talet låter sig ätas upp av en maktfullkomlig social-demokrati. Med det sagt bör borgerliga partier arbeta för att få så stort inflytande som möjligt på politiken. Överenskommelsen om friskolorna är hotad, liksom energipolitiken. Det kan krävas kompromisser som innebär att politiken blir sämre än den vi har idag, men bättre än den skulle bli om för stort inflytande ges till Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Många inom borger-ligheten kommer bli vansinniga och en svekdebatt kan ta vid. Men politiken är det möjligas konst och inte en spel för galleriet. Plakaten kan med fördel lämnas åt sektvänstern.

Plakaten förefaller heller inte särskilt nödvändiga. Den nyvalda regeringen har knappast rosat marknaden. När detta når era brevlådor ska Gustav Fridolin ha uppfyllt sitt löfte om att fixa skolan på 100 dagar. Av det har det inte blivit mer än ytterst nedvärderande Youtube-filmer, parat med löjeväckande ursäkter och nya Youtube-filmer. Mästerförhandlaren Löfven har i skrivande stund förlorat två gånger i EU-nämnden, om nu inte 50-40-30 40-30-27-debaclet egentligen var en slug taktik för att lura Carl Schlyter upp på läktaren. I sådana fall, hatten av! Ett sådant listigt ordsnub-blade har ingen socialdemokrat kunnat uppvisa sedan Håkan Juholts talekonst drabbade Sverige.

Turerna kring Bromma flygplats och förbifart Stockholm kan få vem som helst att greppa efter skämskudden och har fått många att undra vem som

henrik haLL

ledaren

egentligen sitter med taktpinnen på regeringssam-manträdena. Frågan är om de ens vet det själva.

Det som står klart bortom rimligt tvivel är att det lönar sig att vara någorlunda förberedd när det är dags att regera ett land. Därför är det också viktigt att Alliansen, med nya ansikten och nya idéer, återupp-står innan valet. Däremot ska det hållas i minnet att Alliansen var en allians för maktskifte och inte en alli-ans för oppositionsarbete. De två första åren efter valet 2002 fanns ingen alliansen och heller inget behov av en sådan. Det gör det inte i dagsläget heller och Alliansen kan med fördel läggas i ide till 2017.

Gör partierna däremot sin hemläxa och kommer tillbaka än starkare kommer förhoppningsvis en ny era kunna inledas. En där problemformuleringsprivi-legiet inte är ligger hos ett socialistisk parti, utan hos borgerliga krafter. Där det är veliga S-regeringar som då och då avlöser en stark borgerlighet. Det är fullt möjligt. Under sin tid på 60- och 70-talet som ordförande i FMSF och redaktör för Svensk Linje lanserade Peje Emilsson idén om en borgerlig allians. Senare skrev han också ett radikalt PM om en plan för hur Moderaterna skulle bli Sveriges största parti. Ingen trodde på honom då, men han fick rätt i det första och var en hårsmån ifrån att ha varit med och lyckas med det andra 2010. Låt inte osäkerheten som nu svävar över svensk politik lura er. Det är fortfarande möjligt.

Men det kräver att partierna hittar nya frågor att driva och nya områden där man på allvar kan utmana både regeringen den samhällsmodell många har tagit för given. Politik byggs med konflikter, inte med sam-förstånd. Att de två mest problemfyllda marknaden i det svenska samhället, bostadsmarknaden och arbets-marknaden, också är två av de mest reglerade är inte en slump.

Det måste alla borgerliga partier ta på allvar och komma med de rätta lösningarna på. Görs det är det ingen tvekan om vilken färg regeringen kommer ha efter nästa val.

För av det vi hittills sett lär Löfven, Sjöstedt och firma Romson/Fridolin kunna bli en enkel match för Anna Kinberg Batra, Maria Arnholm, Annie Lööf och Ebba Busch Thor. Med dem (?) börjar nästa borgerliga era.

Vad händer nu? När numrets tema formulerades under sedvanliga former på Schönfeldts gränd visste ingen hur aktuellt numrets tema skulle vara. Därför är ledaren redan inaktuell, åtminstone i tempus. Ingen regering har varit lika inkompetent som den som fram till den 22 mars kommer ledas av Stefan Löfven. Det är inte särskilt konstigt. Varken Löfven eller

Magdalena Andersson har suttit i riksdagen. Inte heller var de lika kyliga som sina kollegor i Region Skåne, som taktikröstade på en SD-budget för att till slut få igenom en rödgrön. Borgerligheten har en unik chans att fälla en S-regering efter bara några månader. Att

döma att Stefan Löfvens svaga agerande som regeringschef lär det inte vara några problem att besegra honom i den här valrörelsen, han vann ju uppenbarligen inte förra gången.


FörbundsordFöranden FörbundsordFöranden

Alea iacta est. Plötsligt har hela den politiska verk-ligheten kastats om. En andra chans att vinna väl-jarnas förtroende. En tredje mandatperiod hägrar. Socialdemokraterna blev tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet större än Alliansen men på grund av dåliga beslut – som att presentera en vänsterbudget utan mandat för det och att sätta Miljöpartiet i regerin-gen – har de nu utlyst ett extraval.

I omdanande tider är det viktigt att inte glömma vart man är på väg. Vi studenter inom den borgerliga studentrörelsen måste stanna upp och reflektera över vår uppgift. Hur passar vi in i den nya politiska verk-ligheten och på vilket sätt kan vi göra skillnad. Kraven på oss att uttrycka våra stundtals obekväma åsikter är viktigare än på länge.

Vårt mål bör vara ett friare och starkare Sverige, där människor får bestämma mer över sina liv och sin framtid och med det få möjligheten att nå sin fulla potential. Vi arbetar för ett land där människor som driver företag inte fastnar i snåriga regleringar eller

tyngs ner av skattebördan – där fria människor kan verka på fria marknader.

I dagens Sverige innebär det en Alliansregering. Samtidigt – håll i er nu – finns det ett par saker vi inte får glömma bort. Alliansen fick i riksdagsvalet år 2014 stöd från 39 procent av väljarna. För första gången i Moderaternas moderna historia gick de till val på skat-tehöjningar istället för skattelättnader. Vårt budskap om fler rättigheter och med det mer ansvar tedde sig som tomma slag i luften när vi samtidigt accepterade förbud mot gårdsförsäljning, dans och hemskolning.

Idéutveckling

I tider som dessa krävs nya idéer. Det kommer dock att bli svårt. Istället för att landa i resultatet och omvärdera är det nu genast dags för ett extraval. Studentförbundare, vi får inte glömma bort vårt ansvar.

FMSF är lokomotivet som driver idétåget framåt. Vi diskuterar och utvecklar idéer som kan komma att

bli framtidens politik. Vi måste våga utmana dagens idéströmningar och själva stå för nya. Pennan är vårt svärd och det skarpa ordet vår förmåga.

Vi ska inte glömma bort att mycket av det som i dag är verklighet har Fria Moderata Studentörbundet som avsändare. Vi var bland de första som arbetade för borgerlig samverkan. Det var under en tid när Per Ahlmark, Gösta Bohman och Törbjörn Fälldin vägrade att ställa upp på ett gemensamt fotografi. På samma sätt har vi alltid värnat ett starkt försvar som själva grunden till vår stat, samtidigt som vi slagits mot tvångsarbete, dåliga system och värnplikt.

Idéer blir dock inte verklighet av sig själva. Det krävs att personer som du och jag vågar tänka tanken och kämpa för dess genomförande.

Kejsaren är naken

»Vad händer nu« är det här numrets tema. Vad kan vara mer passande? Det vi är med om är histor-iskt. Det går inte att komma ifrån. Men frågan är på vilket sätt det är historiskt. Är det Socialdemokratiska Arbetarpartiets kollaps vi bevittnar eller Sveriges politiska landskap?

Det allra troligaste är att det vi nu ser är en symbios av dessa två. Det andra föranlett delvis av det första. Vi har haft en lång tradition av Socialdemokratiska makt-dominans i Sverige. Leonidi Brezjnev, en fruktansvärd man som genom terror satte stopp för den första töperioden i Sovjetunionen, satt i 18 år medan Tage Erlander var vår demokratiska ledare 23 år i sträck. De ägde alla institutioner och vårt land var inte vårt utan Socialdemokraternas. Även efter Erlander steg ner från makten var utfallet nästan alltid att Socialdemokraterna var med och styrde Sverige – oavsett valresultat.

Så visade Reinfeldt och Borg för åtta år sedan att kejsaren inte hade några kläder. När en sten började falla, delvis med hjälp av de reformer Regeringen Bildt genomförde, så föll deras luftslott. Det har varit tydligt sedan de tillträdde som regeringsparti efter valet i september då de inte lyckades navigera i det politiska spelet.

Sossesverige

Vi ska dock inte låta oss luras av situationen. Den socialdemokratiska hegemonin är inte begränsad till partiet, utan lever inom många svenskar men också än i dag inom våra institutioner. Vi måste fortsätta ned-montera deras heliga kor – Systembolaget, »Den nya högskolan«, Arbetsförmedlingen, LO – och kämpa för ett starkare Sverige. Här ska vi komma ihåg att Sverigedemokraterna med höjda A-kassa, höga mar-ginalskatter och slopad migration är ett växande hot mot vår frihet.

Ett bättre Sverige

Min förhoppning är att vi tillsammans kommer att stå starka inför vår stundande uppgift. Vi måste fortsätta att göra våra röster hörda. Vi måste vårt ans-var och prioritera vår tid för att skriva artiklar, driva kampanjer och nå ut till nya studenter. Vi måste utöka vårt kontaktnät och vårt humankapital. Det kommer att behövas inte bara till 2015, utan för att långsiktigt göra Sverige till ett bättre land.

Tärningen är kastad,

ordFörande har ordet


På spaning efter den tid som flyttKristina Persson

down and out in paris and LondonMargot Wallström

jakten på röd oktoberPeter Hultqvist

mörkrets hjärtaMagdalena Andersson

borta med vinden Jonas Sjöstedt

smisk förbjuds i brittisk porrInget besked om underhuset än

tillväxtenSlow and low, that is the tempo

bah kuhnkeFri entré på statliga museer

WallströmFri entré till skärgården

tanka gröntSlipp skatten!

dambergMan tänker varken på näring eller

innovation när man ser honom

Lex romsonStrunta i skatten så länge

Skatteverkets hemsida är kass

Gabriel WikströmTraineejobb inom sjukvården

per billAlkoholkulturpolitisk talesman

Sila mygg och svälja kamelerSIDA får kritik för bristande valutasäkring

höjd skattSänkt pris

den sämsta av världarNär till och med Disney fostrar socialister

Varning! Denna skattehöjning kan skada medborgarnas hälsa

och vara beroendeframkallande för regeringen.

MarknadsmisslyckandeNäringsdepartementet

s+mp-regeringHomo homini lupus

Great expectationsStefan Löfven

bomber bomber

(islamska) statenBetala skatt, flytta eller dö

memento moriLöfven ställer upp i the Daily Show

en skall bortMoçambiqueKenyaVästra götalandsregionenBangladeshSvar: Västra götalandsregionen, som är den enda som får mer än en miljard ur biståndsbudgeten

Anarchy, state & utopiaBuchstuga, friggebod & attefallhus

MP avhyser squattersInte kolonilottsfolket i Tanto denna gång heller

FramtidsministerNästa mandatperiod kan komma snabbare än du tror

Alice i underlandetSagostund i sandlådan

hatmakarenUtbränd

Red queen hypothesisSkatten behövs kontinuerligt höjas för att intäkten skall ligga still

The dodo bird verdictAlla går och röstar men ingen vinner

själavandrande framtidsministerOkunnighetens slöja

obevandrad kulturministerOkunnighetens löje

Trygg i TenstaThe burning car fallacy

eo svenssons trovärdighetSamma som hans ränterekommendationer

Efter Borg, Totto och StegöMUF Östergötland impregnérar fortfarande regeringen

Genom sig själv känner man andra Palestina kontrollerar territorium som S+MP kontrollerar riksdagen

Rubeln, inte ubåten...Till sist gav de upp och lät den flyta

Ryska ubåtar i skärgårdenTvå veckor är Carl Bildt borta, och se hur det går!

Thinking, fast and slowStubb and Löfven on the doorstep

Sinking, fast and slowFinland och Sverige

Social demokratiDu har inga kor

VänsterpartismDet är oklart om ladan är tom eller full för du får inte vara där

F!-ismDu har en tjur och en ko. Kon får konsekvent 87% av tjurens foder och det här är faktiskt inte roligt

miljöpartietDu har en kalv och den får inte växa

miljöpartismDu har en tjur [Bildbomb. Bild tillgänglig här] http://www.galilean-library.org/images/david/BullWomanChild.JPG

Grön medarbetareHög tjänsteman

identitetsskattepolitik“De upplever sig inte som höginkomsttagare”

överskottsmåletLet it flow, let yourself go


Fördjupat: Vad händer nu?

måttLiGt medrationaLismaV: adam VaLLin

Adam Vallin är civilekonom och psykologstudent. Han är redaktionssekreterare för Svensk Linje och viceordförande i FMSF. Här argumenterar han för en mer

måttlig syn på vad logiken kommer att kunna bidra med för politiken.

Bokslutet från tiden med en borgerlig regering håller på att sammanställas. I vanlig ordning blev nog några saker bättre och några säkerligen sämre. Men kanske viktigaste av allt är att några saker blivit tydligare, eller snarare att en del gamla sanningar blivit bekräftade. Att politik kanske just är det möjligas konst, med sin egen logik och verktygslåda, är en av dem. Att exem-pelvis Anders Borg när han sitter i statsapparaten konstaterar att det skall löna sig att arbeta och inte att supa eller röka är inte så konstigt, oavsett vad han personligen kan tänkas känna eller tro. Accepterar vi tanken om att problem ska lösas likformigt, logiskt och politiskt är det kanske inte så underligt att vi landar i kallortstillägg, Rehn-Meidner-modeller eller jobbskat-teavdrag. Oavsett vem som för tillfället styr.

Med avstamp i fallibilismen - den kunskapsteoretiska inriktning enligt vilken all kunskap är provisorisk och felbar - finns det all anledning att se på den borger-liga regeringsperioden med viss skepsis. Paradoxalt nog skulle man utifrån detta mer pragmatiska och evolutionära sätt att se på samhället kunna fundera

på om det ändå inte är så att det socialdemokratiska samhällsbygget bevisat sig. Även utan att dra så över-ilade slutsatser som att vi lever i den bästa av världar är det onekligen så att det är bättre att bo i Sverige än på många andra platser i världen. En önskan om förän-dring verkar med tanke på detta kanske lite onödig.

Om Sveriges framgång beror på ökade resurser som möjliggjort en institutionell och social utveckling, på det omvända eller på en växelverkan däremellan är svårt att fastslå. Något som däremot går att hålla för troligt är att det är bedrägligt att se på statens och samhällets institutioner och därifrån dra slutsatser om deras ändamålsenlighet, då en rimlig utvärderingshor-isont för många av dessa funktioner är lång. Ibland säkert en bra bit över en livstid. Det som riskerar att döljas i det politiska snömoset kommer kanske först fram på ålderns höst.

I synnerhet socialdemokratin, men olyckligtvis även stora delar av borgerligheten, har valt att anlägga eller

i somliga fall acceptera den politiska styrningen som medel. Att helt undvika en politisk styrning av vissa områden är kanske varken önskvärt eller realistiskt. Däremot finns det goda skäl att utifrån ett perspektiv av lämplighetsmässig osäkerhet kritisera den säkerhet med vilken detta görs och monopoliseras.

Det socialdemokratiska samhällsbygget har till stor del handlat om att plocka ned och isär samhälleliga institutioner för att ersätta dessa med statliga. Det antas finnas optimala sätt att lösa alla samhällsproblem, som är kvantifierbara och går att räkna sig fram till. En tung tro på rationalism genomsyrar samhällsbygget. Den riktiga politiska vattendelaren skär mot bakgrund av detta inte genom partigränser utan tvärs över dessa och är en vetenskapsteoretisk sådan: i vilken mån man tror sig kunna mäta, styra och uppleva verkligheten. En mer klargörande uppdelning är kanske mellan vad som är sprunget ur ett upplysningsideal och vad som vuxit fram ur en mer kunskaps- och rationalismkritisk och subjektivistisk tradition.

Skall man hårdra det hela kommer den vetenskap-liga metoden aldrig att ge oss något annat än en rad provisoriska sanningar och några byggnader, alltså en rad uppfattningar och saker som med tiden överges. Vänder man sig till den vetenskapliga metoden för att ge sin samhällsvision substans leder det till problem. Det kommer gå att uppnå en viss dagistäthet och even-tuellt fastslå hur detta görs på bästa sätt, men aldrig huruvida barn är viktiga eller om vi har ett barnvänligt samhälle, annat än i en rent instrumentell bemärkelse. Uppslutningen bakom det rationella styrandet gör att eventuellt omätbara samhälleliga problem reduceras från att vara icke beräkningsbara till att framstå som lösliga, bara vi resonerar lite rimligare än vår politiska motståndare. Problemet är att en del lösningar kanske avtäcks bäst eller endast i inspiration från och konkur-rens mellan olika individer och institutioner, i en kolle-ktiv process. Den historiska erfarenheten är dessutom att många av de sätt att se på världen, som i det givna ögonblicket varit de odiskutabelt rationella, med tiden visat sig inte stämma. Lite likt den förhastade slutsats som sägs ha dragits för drygt hundra år sedan att det inte finns någonting kvar att upptäcka inom fysiken, kommer vi nog att få se både en och två industri-kanslerer som snarare visat sig nakna än att ha funnit den optimala lösningen när de som slungade ur en innovationskatapult hoppar upp ur rosenbadstunnan och ropar Eureka.

En anledning till denna politiska kollaps in mot en rationell median kan tänkas bero på att väljarna

efterfrågar lösningar. Att fastslå att skolan är så kom-plex att vi inte riktigt vet vad vi skall göra med den, utan att vi som mest bara kan försöka, framstår kanske inte som det mest aptitliga eller kompetenta alternativet att rösta på när man som väljare upplever ett problem. Att vi nu har en skolminister som i valrörelsen lovade att lösa skolans problem på 100 dagar får nog ses som ett tecken i tiden.

En annan anledning till ifrågasättandet av den plan-erade och styrda lösningen är sättet på vilket deter-minism, interventionens förutsättning, och autonomi kommer att växelverka. När vi blir medvetna om en determinism blir vi nämligen fria att förhålla oss till den. När sambandet mellan statslåneräntan och inves-teringsnivån i samhället blir klarlagt skulle man exem-pelvis kunna tänka sig att det blir förstört. Däremot kan vår autonoma inställning till denna tidigare determinism tänkas vara determinerad, i ett oändligt växelspel mellan autonomi och determinism.

Det viktiga för borgerligheten i stort är kanske inte att kunna administrera samhället bättre, utan att vara en sansad motkraft till de som vill det. All form av styrning kanske inte leder till den dirigerade befall-ningsekonomin och det enfaldiga samhället, men är det någonstans det behövs skyddsvallar så är det här. Arbetslinjens, företagens eller skolans förtjänst ligger knappast i hur väl de drar in pengar till statskassan utan i vilken mån vi tror att de bidrar till ett bättre samhälle. Vad detta bättre samhälle är kommer aldrig samhällskonstruktören att kunna tala om för oss, utan det är något vi får finna själva. Det som händer nu är förhoppningsvis ett borgerligt förkovrande, bortom matteläxorna, för att hitta en väg framåt som inte bara är rationell utan där hjärta och magkänsla väger minst lika tungt.



aV: hannes herVieu

anniansen

Hannes Hervieu är ordförande för Centerstudenter och myntade begreppet Annieansen den 7 september. Få anade nog då att uttrycket skulle bli en rimlig beskrivning av verkligheten.

För Linjen berättar Hervieu om varför det är så viktigt för borgerlighetens framtid.

Den som vandrade förbi en av Aftonbladets löpsed-lar den 22:a oktober 2012 möttes av svarta rubriker. “Svenska folket kräver: Reinfeldt, sparka Annie Lööf!”. Den som efter Alliansens valförlust ungefär två år senare slog upp, eller för den delen surfade in på, ovan nämnda tidning möttes av rubriken “Annie Lööf tar över borgerlig ledartröja”. Det är minst sagt en helomvändning, från urusla opinionssiffror och minimalt förtroende för partiledaren till att vara det Alliansparti som tappat minst och ha den partiledare som flest tyckte gjorde extra bra ifrån sig i valet. Vad betyder Centerpartiets relativt framgångsrika resultat för borgerlighetens framtid? Somliga tror säkert att det innebär att borgerligheten nu får en grön frifräsare från landet som med nyvunnen hybris kastar ur sig småpopulistiska utspel i hopp om att fortsätta rida på en framgångsvåg. Sanningen är emellertid nog snarare att ett Centerparti med stärkt självförtroende innebär en mer sammansvetsad och enig borgerlighet.

Historiskt sett har Centerpartiet nämligen till och från varit ett stabilt samarbetsparti för

Socialdemokraterna och vid flera tillfällen varit de som säkerställt en Socialdemokratisk statsminister. Att Centerpartiet skulle återgå till den ordningen finns det en del som drömmer om. Dessa nostalgiker är allt som oftast Socialdemokrater, men en och annan gammal partiledare och minister har också de gjort tydligt att det vore önskvärt med en återgång. Efter valet 2014 är dock ett sådant samarbete helt otänkbart. Inte bara för att Centerpartiet allt mer blir ett politiskt renodlat liberalt parti, utan också för att Centerpartiet är trötta på att förlora. Politisk framgång är ett nollsummespel. Ett växande Centerparti kräver helt enkelt att väljare inte röstar på ett annat parti. Av de väljare som uppger att de skulle kunna tänka sig att rösta på Centerpartiet men ändå valde ett annat parti så valde en klar major-itet ett annat borgerligt parti. Ska Centerpartiet kunna växa idag så är den krassa verkligheten att det främst är från andra borgerliga partier nya väljare kommer att komma. Man har helt enkelt inget väljarstöd att vinna på att stödja en rödgrön regering - och därtill är det tveksamt om man kan kamma hem några politiska


segrar.

Det här är också viktigt för Alliansens fortlevnad och framtida potential. Ett Centerparti som i opposi-tion tar på sig en tydligare ledarroll med målet att ta större plats i en renodlad borgerlig regering efter 2018 stärker borgerligheten som helhet. Regeringsduglighet är en viktig fråga - måhända blir den ännu viktigare till nästa val, nu när väljarna får uppleva vad det innebär att köpa grisen i säcken - och fortsatt tydlighet från Centerpartiet ger större trovärdighet åt ett borgerligt regeringsalternativ och skapar ytterligare en bro för rödgröna väljare med liberala värderingar att van-dra över till den borgerliga sidan. När Alliansen tog makten 2006 var Centerpartiet det parti som betrak-tades som det största hotet mot regeringen. I årets allmänna val fanns det ingen som kunde skrämmas med att borgerliga regeringar spricker - tvärt om så var regeringsfrågan ett av Alliansens starkaste vapen. Risken att Centerpartiet bränner (eller avgår på grund av) broar i en framtida borgerlig regering är obefintlig.

Annie Lööf är den enda partiledaren inom borger-ligheten som inte antingen meddelat sin avgång eller vars avgång det skvallras om. Det här gör att Centerpartiet allt mer framstår som en ledande del av svensk borgerlighet.

Ett Centerparti som vill växa är som konstaterat ett Centerparti som måste ha en renodlad borgerlig regering som absolut främsta prioritet - något som långt ifrån tidigare varit självklart - och en växande Allians är något som är beroende av ett borgerligt Centerparti. I detta har Centerstudenter lanserat utt-rycket Annieansen. Det är mer än bara en ordlek. Det är ett sätt att paketera den viktiga uppgiften att försöka baxa in de som fortfarande tvekar på om Centerpartiet ska vara ett borgerligt parti in i den frihetliga värmen. Vill Centerpartiet växa, oavsett varifrån man vill vinna nya väljare, kommer Socialdemokraterna vara huvud-motståndare, sysselsättningen huvudfråga och trovär-dighet som borgerligt parti huvudfokus.

I en tid där väljarna blir allt mer lättrörliga så är begrepp som borgerlig kannibalism rätt ointressanta. Tiden när väljarna är trogna ett visst parti är förbi. Väljarna är trogna ideal och hjärtefrågor. De partier som vill vinna väljarnas förtroende ska inte utmana andra närstående partier, men utmana de samhäll-sproblem som väljarna ser. För att ha kraft att på allvar utmana rådande samhällsproblem och på allvar ifrå-gasätta den enorma vänstervridning som nuvarande regering ägnar sig åt krävs ett antal saker. Det krävs

självförtroende. Centerpartiets självförtroende gränsar näst intill till hybris. Det krävs stabilitet. Annie Lööf är förmodligen den partiledare som, tillsammans med Stefan Löfven, sitter allra säkrast. Men det krävs också en vilja till förnyelse. Den bild många Centerpartister har är att inför valet 2014 var de övriga borgerliga partierna inte särskilt förtjusta i idén om förnyelse. Om det är en korrekt bild överlämnar jag åt mina Alliansvänners valanalyser att besvara. Men vad som däremot är korrekt är att Centerpartisterna nu vis-serligen beklagar sig över en förlorad regeringsmakt, men gläds åt möjligheten att på allvar utveckla och presentera sina förslag för att få en renodlad borger-lig regering 2018. Centerpartiet kommer inte att behöva gå igenom interna ledarstrider och hade under föregående mandatperiod en smärtsam men både nödvändigt och djupgående förnyelseprocess. Det gör att vi nu är redo att med full kraft är redo att utmana den Socialdemokratiskt ledda regeringen. Den tiden är slut då Centerpartister ens funderade på att stötta en Socialdemokratisk regering och det är en av anlednin-garna till att den tid där borgerligheten åter har mak-ten snart är här igen.



”Trött” var troligtvis ett en av de absolut mest välan-vända orden under alliansens andra mandatperiod. Och det var inte bara alliansens politik som beskrevs som trött. Trött var även Reinfeldt. Han påstods tänka och prata trött. Det här med den trötta politikern framstår spontant som något negativt. Men är det verkligen på det viset? Det är alltid bättre med en trött politiker än ett piggt dito med dåliga idéer. Politiker med för många idéer brukar i regel låta skattebetalar-nas pengar verkställa idéer de mindmappat fram under långa kvällar på regeringskansliet. Och det behöver inte vara annorlunda med borgerliga politiker än med vänsterpolitiker.

Instinktivt förstod nog det flesta, inklusive alliansens anhängare, att regeringen framstod som idéfattig och lealös under den andra mandatperioden. Alliansen var delvis passiv för att den befann sig i minoritetsställn-ing. Borta var den första mandatperiodens många snabba och offensiva reformer. Jobbskatteavdragen, avregleringarna, förändringen av sjukförsäkringen. Istället präglades mandatperioden av sådana förslag

som antingen kunde få SD:s passiva stöd respektive Miljöpartiets aktiva stöd.

Inom musikjournalistiken sägs det att ett bands andra skiva alltid är den svåraste. Den första skivan brukar i regel vara ett resultat av många års uppdämda idéer som alla utkommer samtidigt. När den väl släpps händer allt på en gång. Men andra skivan är betydligt mer utmanande. Att maktinnehav och vanan vid makten kan göra politiska partier passiva känner vi så väl igen från socialdemokratin. Varför skulle det vara annorlunda med borgerligheten? För alla partier och politiker kan regerandet bli vardag. Därför behöver politiker emellanåt låsa in sig i studion och experi-mentera sig fram tills man har något meningsfullt att tillföra.

Det inte räcker med att tillsätta några av de arbets-grupper vi ofta får höra om. Dessa grupper består i regel av samma rolluppsättning varje gång. En trygg kader av lojala medarbetare som bara kan garantera att de ingen kommer överaska. En lite oväntad valseger

samhäLLet måsteaVpoLitiserasaV: adam cWejman

Borgerligheten har misslyckats med att avpolitisera stora delar av samhället. Att ta fram ett politiskt program för det är ett av de viktigaste uppdragen för

oppositionen. Samtidigt finns ett antal politikområden som kräver reformer. Det skriver Adam Cwejman, projektledare för integrationsfrågor på Timbro.


samhälle

Sverige har under de senaste decennierna tagit ett enormt ansvar att ta emot flyktingar från alla världens hörn. Resultatet har både varit framgångsrikt och misslyckat. Förutsättningen för lyckad migration är att den bär sig själv, såväl ekonomiskt som socialt. Om den inte gör det första blir den en nettokostnad för medbor-garna. Gör den inte gör det andra fallerar den gemen-samma offentligheten. Det är, som Mauricio Rojas påpekade i en krönika i SvD (7/6 2014), inte en slump att Folkpartiet slutade med utanförskapets karta under sin tid vid regeringsmakten. Man upptäckte trots goda föresatser att det inte fanns några tillgängliga medel för att lösa integrationsproblemen. Förutsättningarna i Sverige för många av de nyanlända att etablera sig är helt enkelt riktigt dåliga. Höga ingångslöner, låg lönsamhet för små företag, omfattande arbetsrätt för nystartade bolag och kö- och kontaktbaserad bostads-marknad. Bland mycket annat. Lägg därtill en stark likhetsnorm och ett implicit assimilationskrav (lär dig svenska och lär dig de sociala koderna) och vi har en cocktail av svårigheter för personer som kommer från kulturer fjärran det svenska samhället och normerna. Låt oss vara ärliga: borgerligheten har på denna punkt misslyckats kapitalt med att göra de reformer som krävs för att långsiktigt säkra en integrationsprocess som ligger på nivå med migrationens omfattning. Den bittra sanningen är att om man inte lyckas med att föreslå ett ordentligt paket av reformer som kan förkorta resan från flyktingförläggningen till arbets-marknaden och den gemensamma offentligheten då kommer migrationskritiska krafter mycket snabbt att få överhanden.

Ingen kaka kvar att dela.

Om tjugo år har jag samma antal år kvar till pen-sionen. Troligt är att jag då gett pensionen några fler tankar än vad jag gjort hittills. Ännu troligare är att välfärdens finansiering kommer vara en av de abso-lut viktigaste politiska frågorna i samhällsdebatten. Välstånd är ingen perpetuum mobile som hålls lev-ande med hjälp av offentliga ”satsningar” och som kan fördelas i all oändlig tid. Det intrycket kan man tyvärr få av många av våra samtida politiker. Välstånd skapas nästan uteslutande av värdeskapande företag. Några saker bör man komma ihåg om många av de framgång-srika företagen under början av 2000-talet: De är ber-oende av riskkapital och möjligheter till snabb expan-sion, annars byter de lätt hemvist. Många av världens idag mest framgångsrika företag existerade inte för några decennier sedan. Snabbrörligheten ger inte bara

skapade en försiktig och lite trevande regering som försiktigt med minskat budgetutrymme sökte flytta fram politiken. Men inte särskilt långt. Valet 2010 hade vunnits på ekonomiskt ansvarstagande och ett sådant mandat medger inga revolutionerande förändringar.

Emellertid är det inte säkert att vad borgerligheten i Sverige då behövde, eller i framtiden behöver, är någon radikal intern revolution. Den borde bara hitta tillbaka till vad borgerlig politik har potential att vara: progres-siv och befriande. Och detta inte bara i individuell mening utan i ett bredare samhälleligt perspektiv. Ett av borgerlighetens problem är att den emellanåt behöver påminna sig om vad dess raison d’être är. Många liberala politiker jag träffat har inget emot att politisera stora delar av samhället och människors pri-vatliv. Så länge det görs med en borgerlig twist. Den twisten vänder sig förvisso emot (vissa av) vänsterns policyförslag. Men grunden är i regel densamma, politisera och reglera stora delar av samhället med hjälp av politiska regelverk. Vad skulle en framtida borgerlighet kunna ägna sig åt?

Befria Sverige från byråkraterna.

Varför ska man kunna överklaga en byggnation i år efter år? Varför har kommunerna planmonopol på byggandet? Varför behöver näringsidkare söka tillstånd för att sälja mat ur en foodtruck? Varför kan Norrköpings kommun dra tillbaka tillståndet för stadens uteserveringar och därmed belasta krögarna med kostnader på flera hundra tusen? Varför kan Göteborgs kommun okynneskorta krogars öppettider? Och varför envisas kommunerna att med hjälp av skattepengar (genererade av det privata näringslivet!) starta företag som konkurrerar med privata företag? Frågorna om varför landets ibland mycket små kom-muner har så omfattande och destruktiv makt hopar sig. Men frågorna ställs alltför sällan av borgerliga poli-tiker. Dessa okynnesregleringar hämmar näringslivet, skrämmer unga företagare och hindrar befintliga näringsidkare från att vara lönsamma. Viktigast av allt är att dessa kommunala småpåvar ibland är borgerliga. Heltidspolitiker och fritidspolitiker vars verklighet är den politiska och som ofta bara ser fördelar av ännu en politisk åtgärd. Ju mer staten planerar ju mindre plan-erar du skrev FA Hayek i Vägen till träldom. Ingen har väl erfarit den läxans konsekvenser än småföretagarna. Det är dags att lätta på den byråkratiska bördan vars enda nytta tycks vara att fylla kommunmöten med innehåll.

Liberal migrationspolitik förutsätter ett liberalt



avtryck på framgången, företagskollapser kan också ske mycket snabbt. Minns bara Research In Motions eller Nokias totala sammanklappning. Företag som var marknadsledande försvann lika snabbt som de dök upp. Att planera för varaktig framgång och vinst låter sig alltså inte enkelt göras. Allra minst är det möjligt för stater att medelst satsningar eller klumpiga åtgärder styra utvecklingen. Borgerliga politiker på 2010-talet måste inse att goda förutsättningar för innovationer och risktagande är helt avgörande för att generera framgångsrika välståndsskapande företag. Hur bäst skapa dessa förutsättningar? Fråga de nya företagarna, de lär kunna ge betydligt bättre svar än jag. Men en god start vore att reformera beskattningen av kapital och 3:12 reglerna som av många nya företagare uppges vara det främsta hindret för att locka kvalificerad arbetskraft att stanna och göra företagen lönsamma.

Postmaterialismen och den nya vänsterns utmaning.

Vänstern har under det senaste decenniet gjort en radikal omsvängning. Borta är folkrörelsens tid där socialdemokratin var fast förankrad i ett stort och tvångsanslutet arbetarkollektiv. Fackföreningsrörelsen är också den svagare även om Sverige i ett interna-tionellt perspektiv har starka fack. Borta är även sekel-skiftets intensiva globaliseringsdebatt. Hatet mot EU, frihandeln och marknadsekonomins spridning över världen lockar numer bara de mest devota vänstera-nhängarna. Vad vi istället blivit vittne till är en postma-terialistisk vänster som lägger alltmer tyngdpunkten på identitet, kön och ursprung istället för det ekono-miska och materiella. Intersektionalitet som analytiskt verktyg har via universitetens humaniorautbildningar och grundkurser blivit en del av det offentliga samtalet. Utmaningen för borgerligheten är att ställa ett försvar för upplysning och meritokrati på fötterna. Istället för att, med Thomas Gürs ord, ”jamsa med” i vänsterns problemformulering. En ängslig borgerlighet som rakt av köper idéer om jämlikhetens egenvärde, kvoter-ing, likhet i utfall, postkolonial skuld och rasfixering kommer till slut följa upp med vänsterns lösningar. Lockelsen tycks tyvärr vara stor.

Till slut.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow utt-ryckte att om allt man har är en hammare så kommer man behandla allt som om det vore en spik. Samma gäller för borgerliga politiker. Om man är begränsad till politiken som redskap för förändring kommer allt till slut att uppfattas som något som kan politiseras,

eller förändras medelst politik. Ju längre tid man befinner sig inom politiken, desto fler områden kom-mer vara spikar, redo att hamras på med politiken. De vanliga spikarna som används är reglering, styrning och satsningar med skattemedel.

Ett av mina bestående minnen och intryck av att ha varit aktiv i ett borgerligt parti var just frånvaron av viljan att avpolitisera delar av samhället. Göra det enklare för människor att slippa kommunala regelverk, tillståndsprocesser och byråkratiska moras. Eller att på allvar utmana ett skattetryck som enbart lättades högst blygsamt under alliansregeringen. En grundläggande insikt att en hel del blir bättre om medborgare tillåts lösa saker ifred, bortanför den offentliga apparaturen har länge saknats hos borgerligheten. Många av de stora samhällsutmaningarna som välfärdens finansier-ing, företagares villkor och integrationsproblemen hade tjänat på något djärvare liberala lösningar, inte det blygsamma duttandet och justerandet som vi blivit vana vid även under den senaste borgerliga regeringen.

Fördjupat: Vad händer nu? rapporterat

uppstart Fms VäxjöDet är med stor glädje vi kan meddela att FMS Växjö har väckts från sin dvala. Föreningen grundades år 1967

och står nu åter redo för att sprida frihetens budskap i Växjö. Den 11 november avhölls årsmötet och redan

den 9 december genomfördes deras första kampanj på Linnéuniversitetet för att upplysa studenterna om den

liberalkonservativa oasen och under kvällen bjöds det in till glögg- och idémingel på temat »2015 – vad händer

nu?«.

Är du intresserad av högt i tak, studentkiosa sittningar och kurs mot framtiden? Hör av er till ordförande Johan

Smedin på 072-242 75 55 eller följ Fria Moderata Studentförneingen Växjö på facebook!


Myndigheter är inte som andra organisationer. Ett tämligen banalt konstaterande, men likväl ett viktigt sådant. Privata organisationer utövar inte offentlig makt gentemot enskilda (förutom i undantagsfall), och de agerar på marknader och i civilsamhällen där deras existens inte garanteras av någon – endast av att det de gör uppfattas som bra och relevant av tillräckligt många personer. Det privata företaget vill skapa en sammanhållen, positiv bild av sig självt utåt, varför exempelvis enskilda medarbetare inte kan gå ut i media och säga vad de vill om företaget. Inget konstigt med det; företag vill att människor ska köpa det de säljer, och då är det bättre att framstå som ett bra företag än ett dåligt företag. Å andra sidan är ingen tvungen att göra som företagen vill, varför de har betydligt större frihet att agera som de behagar än vad myndigheter har.

Myndigheterna har att göra sådant som politikerna bestämt att de ska göra, och kommer således att finnas så länge politikerna vill att de ska finnas. Till sitt förfogande har de stora möjligheter att utöva, och därmed missbruka, makt över enskilda människor, företag och verksamheter. Därför krävs det institutioner som begränsar och kontrollerar myndigheternas agerande. Objektivitetsprincipen kräver att myndigheterna agerar sakligt och opartiskt, genom legalitetsprincipen ställs krav på att myndigheternas han-dlingar har stöd i lag och enligt proportionalitetsprincipen måste den makt myndigheterna utövar gentemot enskilda vara rimlig i förhållande till det som kan uppnås. Genom offentlighetsprincipen garanteras därtill möjligheter till

medborgerlig och medial insyn i det myndigheterna gör, och meddelarfriheten och efterforskningsförbudet i TF ger enskilda rätt att anonymt meddela media uppgifter om en myndighets verksamhet oavsett om (och särskilt när) detta får myndigheten att framstå i dålig dager.

Myndigheterna verkar dock ha allt svårare att se sig själva som något väsensskilt från företag eller civila organisationer fria att handla efter egna mål och idéer. För några år sedan uppmanade Försäkringskassan unga att söka bostadsbidrag genom en reklamfilm och en Facebook-kampanj med Filip och Fredrik. Andra myndigheter – däribland Bolagsverket, CSN, Transportstyrelsen och Skatteverket – tjänar pengar på att sälja människors personuppgifter till reklambolag och andra företag. För den som önskar uppgifter i större partier utgår mängdrabatt. Och i Almedalen spenderar som bekant Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Sida och en uppsjö andra statliga och regionala myndigheter hundratusentals kronor på att framstå i bättre dager.

Att myndigheterna blir allt mer lika privata organisationer verkar vara en allmän tendens. På senare år har allt fler myndigheter antagit egna “visioner” om vad myndigheten ska göra och vara, vilket bland annat framgår av undersök-ningen Visionära verk av Ulrika Waaranperä. Ibland ligger visionerna i linje med myndigheternas faktiska uppgifter enligt regeringens regleringsbrev, men ofta handlar de om mål och idéer långt därutöver. Till exempel: Skatteverket har en vision om ett samhälle ”där alla vill göra rätt för sig”, Naturvårdsverket vill se ”ett bra liv i en bra miljö för

den priVataoFFentLiGhetenaV: emma söderberG majanen

En myndighet utövar offentlig makt. Det ställer helt andra krav på dem än på privata organisationer och företag. Men allt fler tar kliv bort ifrån sitt grunduppdrag.

De säljer medborgarnas uppgifter och antar visioner för det egna arbetet. De bör återgå till sitt grunduppdrag: Att tjäna medborgarna. Det skriver Emma Söderberg

Majanen, tidigare viceordförande i Liberala ungdomsförbundet och Högerjurist.


människan och allt annat levande, nu och för kommande generationer” och Livsmedelsverket vill att alla ska känna matglädje och må bra av maten (ja, det stämmer). Andra spar på det pompösa och kör på en slagkraftig slogan, däribland Lotteriinspektionen som meddelar att ”Med oss blir alla vinnare!” och Kriminalvårdens ”Bättre ut!” (innebörd oklar). Många myndigheter har också storslagna mål om att vara bäst: Trafikverket, Boverket, och SCB vill vara ”i världsklass” (oklart i vilken gren), medan andra konstaterar saker som ett privat företag svårligen kunnat göra utan att ha fått Konkurrensverket på halsen: Exempelvis Tillväxtverket (återigen) är enligt egen uppgift Sveriges viktigaste myndighet.

Kopplat till detta är hur myndigheterna ser på sin kom-munikation med omvärlden, där synlighet och en positiv framtoning blir ett allt vanligare överordnat mål. I en under-sökning av de femtio största myndigheternas kommunika-tionspolicyer gjord av programmet Medierna i P1, framgår att var fjärde myndighet inte nämner meddelarfriheten, och att var femte uttryckligen skriver att medarbetarna ska kontakta presstjänsten innan eller efter en intervju med en journalist. Ett uppmärksammat fall är Läkemedelsverket, där förre generaldirektören Christina Åkerman JK-anmäldes efter att ha uttalat sig ogillande om att medarbetare ”läckt” information om missförhållanden på myndigheten till Upsala Nya Tidning. Och myndighetens chefsjurist verkar ha fel när han till Medierna säger att detta var en olycklig engångsföreteelse.

I studien Med synlighet som ledstjärna har Magnus Fredriksson och Josef Pallas analyserat vilka principer som styr kommunikationsarbetet i statliga myndigheter. Studien visar att nästan alla myndigheter, 85 procent, motiverar sin kommunikation med att den ska skapa uppmärksamhet, uttrycka och synliggöra myndighetens identitet och förbättra myndighetens anseende. Färre myndigheter, 65 procent, anser att kommunikationen ska understödja demokratin genom att underlätta insyn och granskning. Ofta anses synligheten vara ett mål i sig, och inte bara något som ses som nödvändigt för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter.

Slutligen har vi alla de fall där myndigheterna direkt konkur-rerar på privata marknader, inte sällan utan stöd i lagar och regleringsbrev. Genom underprissättning, stöd av skatte-pengar och utnyttjande av offentlig makt har myndigheterna goda möjligheter att snedvrida konkurrensen på ett sätt som försvårar för eller rentav hindrar privata företag från att agera på marknaden. År 2010 började nya regler i konkur-renslagen att gälla som gjort det svårare för myndigheter att bedriva näringsverksamhet, men den är fortfarande tillåten om den anses ”försvarbar från allmän synpunkt”. Ett tänjbart kriterium, minst sagt.

Allt sedan 80-talet har styrnings- och ledningsmetoder från näringslivet letat sig in i offentlig sektor, under parollen New public management (NPM). Huruvida detta leder till en mer effektiv användning av offentliga medel är en empirisk

fråga, och det finns både bra och mindre bra NPM-exempel. En följd av detta kan dock tänkas vara att inte bara den praktiska styrningen i offentlig sektor förändras, utan att även attityderna till vad en myndighet är och har möjlighet att göra förskjuts i riktning mot det privata företaget. Istället för betoning av principer om meddelarfrihet och offentlighet verkar det privata företagets idé om ”en organisation – en röst” bli allt mer framträdande även i myndigheternas syn på sin kommunikation med omvärlden. Lojalitet med myn-digheten verkar hålla på att ersätta lojalitet med klassiska förvaltningsrättsliga ideal om opartiskhet och öppenhet, med följden att den som vågar påtala missförhållanden möts med ogillande ovanifrån. Och myndigheterna verkar allt mer angelägna att legitimera sin existens med hjälp av säljande reklam och slagkraftiga (?) visioner.

Denna utveckling kan bero på många olika saker, men det är sannolikt att den ökade näringslivsstyrningen inom offentlig sektor samtidigt som den mycket väl kan tänkas leda till en ekonomiskt effektivare stat, även sker till priset av värden som borde vara grundläggande i den offentliga förvaltnin-gen. Man kan rentav fråga sig hur lämpligt det egentligen är att tillämpa marknadens logik på den offentliga förvaltnin-gen. NPM är säkert långt bättre än den av djup ineffektivitet präglade 70-talsförvaltningen, men det innebär inte att det är det bästa av alternativen. Det finns en viss tradeoff mellan å ena sidan rättsstatliga värden som opartiskhet, insyn och rättssäkerhet och å andra sidan ekonomisk effektivitet. Få önskar sig ett domstolsväsende som enbart - eller ens främst - agerar med ekonomisk effektivitet som ledstjärna, och detsamma lär gälla rätt många andra myndigheter. Kanske är det bättre att låta det offentliga styras enligt sina principer och marknaden enligt sina (eller, vilket inte är ett alldeles dåligt alternativ, slopa mycket av det offentliga till förmån för det privata).

Och oavsett orsakerna till myndigheternas företagslekande, är det ett stort problem. En öppen myndighet, med full insyn och respekt för principerna om offentlighet och meddelar-frihet, kan inte samtidigt ha som främsta mål att i alla lägen förmedla en sammanhållen och positiv bild av sig själv. Myndigheter vars ledning försöker begränsa de anställdas möjligheter att kommunicera med omvärlden, och skapar en kultur där whistleblowing anses illojalt och skadligt, måste med nödvändighet inkräkta på de grundlagsfästa principer som har till syfte att säkra insyn och motverka korruption i den offentliga förvaltningen.

Vidare finns det stora problem med att myndigheter går utanför de mål som politikerna har fastställt, genom att följa egenhändigt ihopsnickrade visioner för verksam-heten. Myndigheterna har stora möjligheter att utöva makt gentemot enskilda, varför det är ytterst önskvärt att myndigheternas handlingsutrymme håller sig inom tydliga ramar som är möjliga att angripa. Dessa ramar kan man givetvis till följd av ens personliga politiska preferenser tycka är dåliga. Men att Stefan Löfven driver en sossig politik är ett betydligt mindre problem än om Försäkringskassan tar sig friheten att föra en sossig agenda – eller vilken annan agenda


2120 Svensk Linje • nr. 4 • 2014

som helst - utan att ha något politiskt mandat för det. Om förvaltningen rör sig bort från idealet om saklig, instrumen-tell tillämpning av det politikerna beslutat, riskerar de att bli fristående, resursstarka maktcentra, svåra att angripa på konstitutionell eller annan väg.

Om myndigheterna inte ser det som grundläggande att de har att agera sakligt och opartiskt, är risken därtill uppenbar för mer av rent seeking och gynnande av välorganiserade, resursstarka särintressen. Om distinktionen mellan offentlig och privat organisation blir en fråga om nyanser, riskerar spärrarna mot partisk användning av skattemedel, för att gynna de intressen förvaltningen anser viktiga att gynna, att bli en chimär. Därtill är det helt enkelt orättvist att privata företag, där enskilda riskerat sina personliga tillgångar på en affärsidé de tror på, ska tvingas möta en förvaltningsmyn-dighet, uppbackad av skattemedel och offentlig makt, som


främsta konkurrent om kunderna.

Det går att ha många synpunkter på den offentliga sfärens storlek och vilka politiska mål den har att agera efter. Men givet att vi har en offentlig förvaltning som sitter på stora resurser och stora möjligheter att utöva makt gentemot enskilda, är det av oerhörd vikt att denna agerar på just det sätt den offentliga förvaltningen enligt grundlagen har att agera: opartiskt, instrumentellt, sakligt och med stor öppenhet mot medborgarna och de som har att granska den. De statliga myndigheterna begränsar och kontrollerar och har i det syftet miljarder i skattemedel att spendera, vilket är rätt störande. Men det är i alla fall långt mycket bättre om de gör det på ett tråkigt och kontrollerbart sätt än på det sätt de för tillfället behagar. din räddninG i VardaGen

Svensk Linje erbjuder sedan 1942 människor med liberal, konservativ och borgerlig grundsyn en plattform för både kontroversiell debatt och eftertänksamt idéutbyte. Politik, klassisk bildning och humor är de tre viktigaste beståndsdelarna i denna plattform. Vi har alltid försökt leva upp till ambitionen – och, vid det här laget, traditionen – att ge läsaren en intellektuell utmaning. Det innebärocksp att du som läser Svensk Linje för första gången står nför ett antal hinder, som vi

medvetet satt upp.

Förstår du inte alla bomber? Det gör inte den ansvarige utgivaren heller. Finner du ord som du aldrig har hört förut? Ring Horace. Vet du inte vem Horace är? – Googla Peter Englund. Tycker du att nivån är för låg – att idéerna återupprepas och formuleringarna känns arkaiska? Skriv till redaktionen, vi ser fram emot att

hitta felen i din hypotes.

Vi tänker fortsätta vårt självpåtagna uppdrag att bekämpa socialism och förtryck i alla politiska läger och propagera för ökad frihet i hela världen. Vi kommer att fortsätta ifrågasätta flumpedagogik och världsrelativism till förmån för rationalitet

och ett vetenskapligt förhållningssätt – även inom politiken.

dIn räddnIng I Vardagen


Fördjupat: Vad händer nu? Fördjupat: Vad händer nu?

meLLan VaL och extraVaLAv: vicToRA NilSSoN & AlExANdRA ivANov

Det räcker inte – som delar av den politiska eliten har för vana att göra – att berätta hur fina och moraliskt rättfärdiga deras egna åsikter är. Men det finns lösningar på alla problem. Det skriver förbundsordförande emerita Victoria

Nilsson tillsammans med förbundsordförande Alexandra Ivanov.

Ett extra val – en extra chans?

Alliansen fick 39 procent i valet 2014. Jämfört med resultaten från valen 2006 och 2010 är det ett klart underbetyg. Samtidigt ökade de rödgröna partierna – om man väljer att bortse från Feminstiskt initiativs 3,1 procent – inte ens med en procent. I stället blev Sverigedemokraterna valets vinnare med mer än dub-belt så många röster jämfört med föregående val.

Många hade länge anat att Socialdemokraterna, i en situation där de rödgröna blocket är större än Alliansen, skulle välja att bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. Det som för många väljare möjligt-vis var förvånande var att det snabbt visade sig att det inte hade förberett sig. Alls. Inte nog med det, i den nya känsliga tiden efter regeringsbildningen skulle sprick-orna mellan S och MP blottas mer än någonsin.

Löfvens otaliga misstag

Stefan Löfvens första möte i EU-nämnden, där han försökte söka mandat för två separata förhandling-slinjer, har 300 000 visningar på YouTube och en egen

visa på Spotify (»Sifferbingo« av Patrik Strömer). När S och MP inte kunde komma överens om Förbifart Stockholm blev resultatet att projektet pausades till en kostnad av 4 miljoner kronor per dygn. Den blocköver-skridande uppgörelsen i friskolekommittén är bruten och kravet att MP skulle vara med på pensionsgrup-pens möte fick Allianspartierna att storma ut i protest.

Det finns fler exempel på mer eller mindre allvarliga misstag, och sammantaget har den nya regeringen visat sig vara svag och inkompetent. Löfven bär inte ansvaret för Sverigedemokraternas beslut att fälla regeringens budget, men han skapade de perfekta förutsättningarna för att så skulle bli fallet.

Succéval för SD

Extravalet riskerar att bli ännu ett succéval för SD. Mattias Karlsson, vikarierande partiledare för SD, förklarade åter att man ser Miljöpartiet som sin största fiende, främst för att MP står för en mycket öppen och generös invandringspolitik. Blir valet »en folkomröst-ning om invandringen« riskerar fler oroliga väljare att gå över till SD, samtidigt som man kan tänka sig att en

Reinfeldts tal om att »öppna era hjärtan« hade varit att säga det en gång till, på EU:s alla 24 officiella språk.

Löfven vs. Kinberg Batra

Ett råd till den politiskt intresserade är att se om dokumentären »Ordförande Persson«, som med intervjuer och klipp skildrar Göran Perssons år som socialdemokratisk partiordförande och statsminister. Oavsett vad man tycker om den förda politiken är det tydligt att Persson var ett politiskt djur och en makt-spelare. Något Löfven aldrig kan komma i närheten av.

Stefan Löfven är en katastrof från början till slut, och det kommer att bli lättare än någonsin för oppo-sitionen att visa inför extravalet. Det går inte att föreställa Löfven trovärdigt leverera repliker som exempelvis: »Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.« (Göran Persson i debatt mot Carl Bildt, SVT, 1998)

Kan det istället vara en roll som Anna Kinberg Batra kan axla? Kan hon med styrka och tyngd beskriva vad som är fel i dagens Sverige? Hur ont det gör att se sin unga son som går utan jobb, han som borde vara ute och äntligen få visa världen vad han går för? Hur arg man blir när man ser en kämpande familj med nöd och näppe komma undan krigets Syrien och IS, för att sedan fastna i det svenska bidragssystemet, trots att mamma är läkare och pappa är ingenjör? Och hur förbannad man blir av att se en fattigpensionär försynt titta ned i en papperskorg, på jakt efter en extra tom-burk att dryga ut den skrala kassa med?

Det finns lösningar på alla dessa problem. Alliansen har inte tid att komma överrens om allihop fram till den 22 mars, däremot kan man visa på riktigt god vilja till förändring. Dumförklara inte väljarna. Kliv av den politiska elitens höga hästar och kalla inte 13 procent av befolkningen för rasister. Berätta vad som är fel i Sverige, vad liberalkonservatismen har för lösningar, och med det avslöja SD:s bluff. Om Alliansen med Anna Kindberg Batra i spetsen låter det flyga lite gnis-tor i debatten ska vi se att det inte bara är Stefan Löfven som kommer att få sig en match.

och annan anti-miljöpartistisk socialdemokrat kanske skulle kunna proteströsta mot Löfvens misslyckade regering. Ett annat scenario är naturligtvis att väljarna fått nog, sparkar SD ut ur riksdagen och röstar in Anna Kinberg Batra som ny statsminister med en stabil Allians-majoritet i ryggen. I skrivande stund känns det tyvärr inte särskilt troligt.

Förtjänar Alliansen att vinna fyra år till på det val-manifest som man i stort kommer att återanvända? Många skulle säga ja på basis av all idioti Alliansen till viss del skulle kunna stoppa (skattehöjningar, utvidgad ams-politik, ångesten av att ha Löfven som statsminis-ter och så vidare). Många har kallat Alliansen och Nya moderaternas politik för visionslös och idéfattig, men i ett annat ljus kanske det är precis det som krävs för att lotsa igenom en minoritetsregering i dagens politiska landskap. Allt kontroversiellt lämnas åt sidan, kvar finns små justeringar av Reinfeldt och Borgs politiska arv. Kanske är det vad Löfven borde gjort istället för att försöka driva igenom en politik han inte hade en majoritet för?

Frågan alla talar om

Alla talar om invandring och alla talar om SD. Statsminister Löfven och finansminister Andersson driver linjen att SD är ett »nyfascistiskt« parti. Reinfeldt syns sporadiskt i pressen, men när han gör det handlar det om invandring och öppenhet, senast den 7 december i DN: »Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.«

Det har aldrig varit viktigare att stå upp för öppen-het, men till i mars är det också dags att börja leverera lösningar. Det räcker inte – som delar av den politiska eliten har för vana att göra – att berätta hur fina och moraliskt rättfärdiga deras egna åsikter är. Och visst finns det bra politik att belysa: snabbare översättning och certifiering av utländska betyg, lagstiftning mot att personer kan åka på jihad-resor och kriga för IS, hjälp till utlandsfödda som vill starta företag och så vidare.

Det finns även några lågt hängande frukter att plocka: storsatsning på att upprätthålla lag och ordning i oro-liga förorter, reformering av systemet för migrations-boenden (varje gång Bert Karlsson tjänar en till krona på systemet får SD ytterligare en röst) samt en offensiv mot övriga EU att också ta sitt ansvar under de kom-mande åren. Den naturliga fortsättningen på Fredrik


När ska en stat bli flera? När ska flera stater bli en?

Frågor om självständighetsrörelser i olika delar av världen är ständigt aktuella. Regioner runtom i världen strävar efter att få bli egna länder. Många andra regioner har blivit självständiga. Sudan har delats i två. Tjeckoslovakien blev Tjeckien och Slovakien. Jugoslavien blev en stor mängd länder. Andra länder har fortsatt pågående krafter som strävar efter förän-dring – ett par aktuella fall är Skottland, som nyligen röstade nej till självständighet från Storbritannien, och Katalonien, som snart ska hålla en omröstning om att lämna Spanien.

Utan ett våldsmonopol finns inget stabilt skydd för rätten till liv, frihet och egendom – grunden för den frihet och det välstånd vi byggt upp. Bara tack vare den liberala rättsstaten och det skydd mot förtryck den inneburit, har marknader, välstånd och teknik utveck-lats i den aldrig tidigare skådade hastighet som världen nu skådar.

Men vilka stater är det som ska ha dessa uppgifter?

Var ska staten upprätthålla dessa rättigheter? Vad är en stats faktiska uppgift? Kan en liberal säga någont-ing substantiellt om Tjeckoslovakien, Jugoslavien eller Skottland?

Inom statens gränser finns kriterier för vad som är en bra stat. Det måste finnas demokratiska institutioner. Det måste finnas en pålitlig och icke-korrupt rättsstat. Staten måste upprätthålla skyddet för mänskliga rät-tigheter och marknadsekonomi. Locke, Mill, Hayek, Friedman och många, många fler har skrivit utmärkt om vad staten bör göra och hur dess verksamhet ska utformas.

Men vad staten ska göra ger föga vägledning för hur gränser ska dras.

Dåligt dragna gränser skapar problem. I Afrika är de flesta länders gränser dragna utan hänsyn till någonting annat än kolonialherrars maktintressen och godtycke, vilket har skapat enorma problem. Men det finns omstridda gränser på alla kontinenter. I Skottland, Katalonien och båda halvorna av Belgien

separatism

aV: caspian rehbinder

Caspian Rehbinder är aktiv i Centerstudenter och arbetar vid den migrationspolitiska tankesmedjan Migro. Här skriver han om självständighetsrörelser

och vilka principer som borde vägleda sådana strävanden.


finns rörelser som vill bli självständiga. I Puerto Rico är rörelsen motsatt – puertoricanerna vill bli en del av ett större land. Exemplen är närmast oräkneliga. Hur ska man se på detta ur ett liberalt perspektiv?

Att bara se till liberala rättigheter hjälper inte särskilt mycket. På samma sätt som liberala principer inte kan vägleda vilka funktioner som bör ligga på staten res-pektive kommunerna, kan de inte avgöra var ett land bör börja och sluta.

En tanke är att utgå helt från universalismen. Liberalismens grund är alla människors rättigheter. Alla är skapade med vissa okränkbara rättigheter, som grundlagsfäderna i USA formulerade det. Om alla människor ska ha samma grundläggande rättigheter i hela världen, vore det bästa kanske att ha en global stat som upprätthåller dessa. Bara på det sättet kan likabe-handling och universalism upprätthållas.

Problemet är förstås att det inte fungerar. Likabehandling är viktigt, och utopin är förstås en värld där alla människor åtnjuter samma skydd för sin person och sin rätt att forma sitt liv. Men histo-rien visar med all önskvärd tydlighet att institutionell konkurrens och mindre, självstyrande enheter gener-ellt är bättre för att motverka tyranni. Vore staten global vore det omöjligt att rösta med fötterna – ett av de bästa sätten att utmana totalitära idéer och istället pröva frihetens vingar. Den globala staten för de uni-versella rättigheterna är alltså inte en särskilt bra idé.

Den omvända principen, att alltid hävda rätten till självbestämmande, är inte heller en hållbar lösning. Om rätten till utträde ur en stat alltid gäller, kan vilken enhet som helst förklara sig självständig, bortom alla andra länders jurisdiktion. Det skulle öppna för full-komligt godtyckliga lagar i fullkomligt orimliga stats-bildningar. Någon kan hävda en suverän kommunis-tisk diktatur på sin tomt, och fängsla alla som befinner sig på ens mark. Om var och en får skapa sin lag på vilken plats som helst – allt från Republiken Jämtland till Kommunistiska Kungadömet Lillåvägen 40 – finns bara två möjligheter. Antingen bryter andra stater in, och då är rätten till utträde i praktiken avskaffad. Eller så får var och en skapa sin egen lag, och då har vi en Hobbesiansk anarki.

Vissa förespråkar nationalism son lösning på statens gränsdragningsproblem. Varje folk ska ha ett eget land, så är frågan ur vägen. Tyvärr är lösningen föga mer än retorik, då frågan om vad som utgör ett folk knappast är lättare att svara på. Framför allt ger det

ingen vägledning i något reellt existerande fall. Är skottarna ett eget folk, eller är de en del av det brit-tiska folket? Om puertoricanerna vill vara en del av det amerikanska folket, ska de få det? Och även när det är förhållandevis klara definitioner av vilka som är ett folk, hur ska man göra om flera folk bor på samma ställe? En mycket tragisk illustration av hur det kan gå om man försöker dra nationsgränser baserat på folk är den etniska rensning och de krig som uppstod i sam-band med Jugoslaviens sammanbrott.

Varken liberalismens grundläggande rättigheter, den globala staten, ovillkorad rätt till självständighet eller nationens primat är alltså någon hållbar grund för gränsdragning.

Kvar finns de »principlösa« nyttoargumenten. Vilka gränser leder till bäst utfall? En utilitaristisk kost-nadsanalys är ett bra sätt att avgöra gränser, med de självklara utgångspunkterna att staterna ska vara så väl lämpade som möjligt att upprätthålla rättsstat och mänskliga rättigheter. Man måste emellertid akta sig för att falla in i ett kortsiktigt nyttimaximerande, och till exempel stödja de former av gränser som gynnar liberala partier i val – till exempel att motsätta sig skotsk självständighet med argumentet att skottarna alltid lär välja någon form av socialdemokratiska regeringar. Det vore en mycket storskalig form av ger-rymandering, som dessutom är långsiktigt ointressant. Huruvida en befolkning är liberal eller inte kan ändras över förhållandevis kort tid – medan nationsgränser brukar finnas kvar mycket längre.

Långsiktigt nyttomaximerande är svårare. Man måste ta hänsyn till alla de värden som nämnts tidi-gare, och som ensamma inte var tillräckliga. Globala mänskliga rättigheter är viktigt. Institutionell konkur-rens är viktigt. Självbestämmande är viktigt. Känslan av nationell gemenskap – även om den kan vara farlig – har ett värde man inte heller kan bortse från. Väg samman dessa, och håll idealet om liberala rättsstater i åtanke, så får man fortfarande viss vägledning.

De svåra utmaningarna är fortsatt innehållet i poli-tiken, inte jurisdiktionernas gränser. De viktigaste liberala uppgifterna löses inte av gerrymandering. Det krävs reformer och aktiv politisk verksamhet på alla nivåer, i alla länder för att nå dit.

Men om gränser dras rätt kan världen kanske bli lite bättre.



en varmare värld skapar är det viktigare att stärka dessa än att minska utsläppen. Det ska förstås givet att åtgärderna står i konflikt med varandra, något jag skulle hävda att de gör.

På något plan beskriver vi också de framtida proble-men som om de skulle ske idag. Det Indien eller Kina som finns år 2050 kan vi idag inte föreställa oss. Det kan behövas ett skifte i synen från global uppvärmning från någonting som går att stoppas till någonting vi ska försöka förminska skadeverkningarna av. Det kan vara det systemskifte som krävs för att globala åtgärder, samarbeten och forskning ska kunna leda till den typ av resultat som leder till reell förändring.

Gång på gång misslyckas gemensamma projekt inom EU och FN för sänkta utsläpp och hållbar utveckling. När kan vi förvänta oss att det här kommer förän-dras? Förändringen jobbar i motvind och det finns en anledning till det. När vi väl smakat vid den höga levnadsstandardens söta frukt vill vi inte gärna sluta. Om stupet är så pass nära att vi inte hinner bromsa


Vi kommer inte undan det faktum att det finns problem med den av människan orsakade globala uppvärmningen. På Aktuellts väderleksrapport den 31 mars visade de att mars 2014 varit en av de varmaste marsmånaderna sedan 1800-talet. Samtidigt har det varit mycket volatilt väder med stekande sol den ena dagen och snöstorm bara ett dussin timmar senare. Samma sak märkte de som firade Valborg i Uppsala då förmiddagens sköna vårsol ersattes av en oväntad snöstorm under den sena kvällen.

Med industrialismen som startpunkt har det globala välståndet ökat i ojämförbar utsträckning med fria marknader som ekonomiskt system. Ekonomisk tillväxt om 7 % fördubblar ett lands ekonomi på 10 år, och när redan stora ekonomier som Malaysia, Kina, Indien och Nigeria i hög hastighet växer följer utsläppen med.

Häri ligger ett stort problem gällandes paradoxen att minska fattigdomen och samtidigt lösa problemet med den globala uppvärmningen. Om rika länder har bät-tre handlingsförmåga för att ta itu med de utmaningar

marknaden LöseruppVärmninGenaV: uLF WaLtre

Kan den globala uppvärmningen stoppas så länge tillväxten ökar i rasande takt? Eller är det bättre att använda världens ökande resursen för att i stället försöka motverka dess effekter? Ulf Waltre, styrelsemedlem i Handelshögern, menar att ny teknik snabbt kan ändra förutsättningarna för hur klimatkrisen

ser ut, men tillväxtfientliga krafter måste motas om det ska gå.

kanske vi snarare borde höja hastigheten så pass mycket så att vi istället kan åka över till andra sidan. För att stå emot framtidens miljömässiga problem behöver vi en globaliserad värld av demokratier där industrialism och fria marknader når överallt. Oförmågan att med styrande makt hantera de här frågorna visar också att inte någon eller något kan leda hur världen utvecklas.

Bjørn Lomborg är adjungerad professor vid Cophenhagen Business School och är skeptisk mot den syn som idag präglar metoderna mot den globala uppvärmningen. Han tar i Svenska Dagbladet (26 september 2013) upp EU:s gemensamma miljömål som ett ineffektivt och missriktat projekt. Han menar att EU till en årlig kostnad av 1600 miljarder kronor kommer kunna minska temperaturhöjningen med 0,05° C under detta århundrade. Lyckas dessa dyra åtgärder som bäst fördröja de negativa konsekvenserna något måste resur-serna bedömas vara bättre riktade för att bemöta dem.

Det är snart 15 år sedan Al Gore släppte ”An Unconvenient Truth”. Någon grön revolution verkar inte komma i avseende på vårt beteende. I stora drag fortsätter vi konsumera utan att miljön tar en signifi-kant plats i våra privatekonomiska beslutsmodeller. Effekter sker gradvis som bäst, men utsläppen verkar fortsätta öka.

Världen som helhet kommer att konsumera olja tills det inte längre är lönsamt att göra så. Det är svårt att föreställa sig något annat scenario. Detsamma gäller gas eller kol av olika slag. Om svenska bränsleskatter bara gör att andra länder istället blir slutkonsumenter blir svenskarnas politik närmast ett hyckleri som kanske, om något, bidrar till vår självkänsla och vårt varumärke. Sådana skatter kan vara därmed bara legitimeras om de punktskatterna går öronmärkta till effektiva miljöprojekt.

Synen på miljöpolitiken som skadeförminskande sna-rare än stoppande skulle skifta de politiska åtgärderna till att motarbeta de konsekvenser vi med god anledning kan vänta oss. Här skulle Sverige kunna ta initiativ till att bygga en gemensam global fond för att finansiera infrastruktursåtgärder. Vattenreserver för området kring Himalaya, innovationssatsningar kring renande av saltvatten och byggandet av vallar kring lågt plac-erade länder såsom Bangladesh och Nederländerna är bara några exempel på förväntade problem vi kan försöka ta itu med redan idag. En sådan fond bör också ta andra arters fortlevnad i beaktande.

Det finns inget scenario i dagsläget där vi sänker våra

utsläpp genom att kollektivt gå ner i levnadsstandard till den nivå som krävs för att våra ekologiska fotavtryck ska bli hållbara på det sätt vi ser idag. Det kommer helt enkelt inte att ske på en global nivå.

Vi ska inte glömma att fria marknader också är en typ av demokratiutövande. Konsumenterna som stärker bolag är samma personer som röstar i demokratiska val. När gröna produkter är vad konsumenterna vill ha är det också vad de kommer att köpa. Den miljöin-novation som växer fram är också för det allra mesta till marknadsmässig förtjänst. Tesla är ett bra exempel på den innovationsledande ställning inom personliga fordon som snabbt sprider sig till konkurrenterna. Inom några år kommer den marknaden blivit mogen. De ekonomiska fördelar en elbil ger skapar de incitament som krävs för att marknaden ska efterfråga miljövän-liga lösningar. Denna efterfråga löser en marknad som statliga verktyg gång på gång misslyckas med.

Väldigt ofta ställs också marknaden som roten till alla problem. En alternativ lösning lyfts fram där staten (eller något odefinierat annat) kan tvinga fram det hållbara samhället som förhindrar fortsatt uppvärmning. Det är en lösning som totalt negligerar det fria samhället som en påverkande funktion. Lösningar på problem sker för det allra mesta spontant. Staten kan absolut genom lagstiftande makt och forskningsstöd spela en aktiv roll. Det globala förbudet mot användandet av freon i bland annat kylskåp har varit ett mycket framgångsrikt exempel på gemensamma lösningar som varit hållbara och genomförbara. Mycket av kritiken av det extrema kretsar också kring frågan om hållbarhet. Vi kan inte förbjuda bilar eller köttkonsumtion. Freonförbudet var av helt annan karaktär. Utveckling måste ske så att den faktiskt blir av. Staten, eller någon annan aktör, har helt enkelt inte den typen av inflytande på samhället.

Medan vi kan avfärda uppvärmningsförnekare bör vi inte göra tillväxten till vår fiende. Den gemensamma makt vi har över världen är att lyfta hela världen in i en global medelklass, medan vi aldrig de facto kommer kunna stoppa den globala uppvärmningen.



aV: henrik haLL

Att ägna kraft åt att jaga petitesser hos politiker undergräver seriös granskning. När media och debattörer driver på varandra i småsint kvittogranskning kommer de verkliga politiska

problemen sopas under matten. Borgerligheten har alltid hållit den intellektuella hederligheten högt, och måste fortsätta med det. Det menar Henrik Hall, redaktör för Svensk Linje.

I skrivande stund har Facebook-sidan Vi som vill att Åsa Romson ska avgå 21 277 gillningar. Det är cirka 3 000 fler än som vill att Stefan Löfven ska göra det samma enligt gruppen Avgå Stefan Löfven (18 504). Vad har egentligen hänt som föranlett denna folk-storm i miniatyr?

Stefan Löfven har gjort ett par fadäser i EU-nämnden och hos Nordiska Rådet. Han tillägnade Frankrikes president Francois Hollande så pass mycket upp-märksamhet att han inte ens hann hälsa på Angela Merkel. Allt samman visserligen ett mycket besyn-nerligt agerande av en statsminister, men knappast skäl nog för en avgång. Eller är det själva faktumet att Löfven är socialdemokrat som föranleder de löjeväck-ande avgångskraven? Troligen, men det är så dags att komma på nu. Vill man inte se en socialdemokratisk statsminister får man se till att vinna ett val. Att se politiska förlorare bete sig som barn i trotsåldern är pinsamt.

Romson däremot, har ju syndat lite. Hennes man har

till exempel köpt en bottenfärg som någon gång mellan inköpet och senaste användningen blivit olaglig. Nog för att miljöpartister kan förväntas ha högre moral i miljöfrågor än oss andra, de vill ju förbjuda mycket av det vi tar för givet. Men såvida Romsons man inte är del av ett underjordiskt färghandlarnätverk, där blyfärger importeras från Transnistrien till Östersjöområdet med det uttalade syftet att utrota torsken är det hela en icke-fråga. Romson har också missat att betala en energiskatt för den (gröna) diesel hon värmer och tankar sin båt med.

Men - är det inte bra att politiker granskas och även små snedsteg sätts under lupp? Jo, självklart. Men utrymmet för granskning är begränsat. Trots allt tal om nya medier där alla blir sina egna publicister sköts de stora granskningarna fortfarande bäst av etablerade tidningar, TV- och radioprogram. Även de fall där det faktiskt är så att medborgarjournalistiken avslöjat oegentligheter får det ingen uppmärksamhet förrän det tas upp av stora medier. En bra story på en blogg kan-ske läses 20 000 gånger. En bra story i Expressen 1 000


Vad hände medhederLiGheten?

000. Dessutom tas starka publiceringar upp av annan media och får nationell uppmärksamhet och många hoppar på tåget. Drev startas ofta av enkla anlednin-gar. Kulturministern som inte betalat sin TV-licens eller miljöministern som eldar med diesel. Problemet är att det är lite för enkelt. Precis som lejonflocken på savannen helst jagar en redan skadad antilop jagar mediadrevet helst en minister som redan är utsatt, oavsett om fadäsen är värd sin uppmärksamhet eller inte. Det tar naturligtvis fokus från riktiga skandaler och ordentliga genomlysningar av regeringens politik.

Ta till exempel Sveriges nya sjukvårdsminister, Gabriel Wikström. Han är den förste ministern någon-sin som hämtats direkt från ungdomsförbundet rakt in i regeringen. Att det inte skett tidigare har fullkomligt uppenbara skäl. Wikström är 29 år gammal och hade sitt senaste riktiga jobb 2005, då han var timvikarie på Centralskolan i Skinnskatteberg. Sedan dess har alla hans anställningar och uppdrag varit knuta till det Socialdemokratiska partiet. Han har ingen akademisk examen. Han har varit ersättare i kommunstyrelsen i Västerås, vice ordförande i Barn- och ungdom-snämnden och suttit i styrelsen för Bommersvik, Socialdemokraternas kursgård. Inget fel med det, men det är knappast tung politisk erfarenhet, framför allt inget reellt exekutivt ansvar. Hans ministerpost är hel-ler ingen hittepåpost, som en del andra i regeringen, utan han är ansvarig för den svenska sjukvården. Detta har knappt väckt någon debatt alls.

Mehmet Kaplan, Sveriges nya bostadsutveck-lingsminister, har väldigt tveksamma kopplingar till islamism och islamistiska rörelser. I en omstridd intervju i turkisk media ska han ha sagt att anledningen till att unga män ansluter till IS och andra jihadiströrel-ser är islamofobin i Europa. Han har jämfört samma jihadister med de svenska Finlandsfrivilliga. När han var talesperson för Sverige Muslimska Råd, SMR, kom-menterade han de danska Mohammedkarikatyrerna med orden: “Man [kan] inte komma dragande med yttrandefrihet”. Han har bjudit in kända antisemiter till riksdagen och hävdat att Säpos bevakning av jiha-dister i Sverige i själva verket är en jakt på muslimer och att den underblåser islamofobin i samhället. Inte heller detta har fått en ordentlig genomlysning i media. De som undersöker frågan och ligger på är i stället personer som Thomas Gür och Stefan Olsson. Men ingen journalist har velat eller orkat göra en grundlig genomgång, i stället har det pyst ut uppgift efter uppgift utan sammanhang. Det finns säkert flera skäl till det, men ett är definitivt att det är enklare att

jaga Åsa Romsons båtfärg än att granska en politikers ljusskygga kontakter.

En tredje minister som undgått granskning är Anna Johansson, Sveriges nya infrastrukturminister. Hennes utnämning är intressant av flera orsaker. Hon kommer från Göteborg, där Socialdemokraterna har havererat under flera år och hon har varit högst inblandad i olika korruptionsskandaler som präglat staden. Hon har varit en av de ansvariga för Göteborgs infrastruktur som är under all kritik. Till skillnad från sin kollega Gabriel Wikström saknar hon inte bara akademisk examen utan var tvungen att skaffa gymnasiekom-petens via Komvux, trots att hon knappast kan säga komma från ett utanförskapshem. Hennes far är den mångåriga, nu framlidne, Göteborgspampen Göran Johansson. Inte heller detta har blivit särskilt uppmärksammat.

När aktörer i det politiska livet hakar på mediedreven kring oväsentligheter skickas en signal till de som ska granska makten. Att populism och pyttefrågor är vik-tigare än att granska den faktiska politiken. Att det är bättre att piska upp drev som genererar klick att arbeta med ordentligt granskande journalistik. Det driver också på kraven om den Perfekta Politikern, som inte får ha en endaste betalningsanmärkning, ett skattefel, en tveksam reseersättning eller en fort-körning i bagaget. Vi driver fram krav på robotar i politiken. Dessutom hamnar alla som hakar på drevet i en ordentlig rävsax. För vad händer om fyra år, när vi åter har en borgerlig regering? När den kristdemok-ratiske familjeministern visar sig vara en notorisk felparkerare? Med moderaten som dragit av för stora reseersättningar på grund av en oklar blankett? Ska vi då haka på avgångskraven?

Nej, borgerligheten är på gott och ont en hygienfak-tor i svensk politik och ska fortsätta bära den intelle-ktuella hederligheten på våra axlar. Populismen, det höga tonläget och osakligheten kan gott vänstern få behålla.


Håkan, Kejsare(fritt efter Shakespeare) Plats: Sextiåttan.Håkan med följe inSven-Erik Österberg: Nu är det slutlekt. Håkan är tillbaka.Tomas Eneroth: När de går här förbi, så ryck i Damberg, så kan han (på sitt sura vis) berätta om det har hänt nån märklig sak idag.Österberg: Ja, det ska jag. Men ser du, Eneroth, att Håkans panna glöder grann av ilska, och alla ser tillrättavista ut: Ylva är blek, och Waidelich är blodsprängd och så het i ögonen som vi har sett honom i riksdagen när han ska försöka försvara våra budgetförslag.Eneroth: Av Damberg får vi veta vad det är.Håkan: Hultqvist.Peter Hultqvist: Ja, Håkan?Håkan: Jag vill ha välmående män omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den magre Eneroth har så svultna ögon; han tänker alltför mycket: såna män är farliga.Hultqvist: Han är gråsosse, välsinnad, Håkan. Han är inte farlig. Och du har inget att rädas för.Håkan: Han kunde vara fetare! Men jag är inte rädd. Fast var jag rädd av mig, så vet jag inte vem jag hellre undvek än den där magre Eneroth. Han läser alltför mycket, han är på sin vakt, han genomskådar folk, roar sig aldrig som du, Hultqvist; han skyr musik. Han småler sällan, och då småler han liksom om han föraktade sig själv för att han kunde lockas till att le. Såna som han har aldrig någon frid om de ser nånting större än de själva, och därför är de mycket farliga. Jag talar nu om sånt man bör se upp med, inte vad jag är rädd för; jag är Håkan. Här är jag döv, kom hit till höger om mig och säg din sanna åsikt om honom…

Plats: Utanför Konsum i Västberga.”Håkan, se upp för Österberg; akta dig för Eneroth; gå inte nära Damberg; håll ögonen på Jämtin; lita inte på Veronica; passa väl på Wanja; Österberg

tycker illa om dig; Östros har du förorättat. Det finns en enda avsikt hos alla dessa sossepampar, och den riktar sig mot Håkan. Om du inte är odödlig, så se dig för: oförsiktighet öppnar vägen för sammansvärjning. Må de mäktiga gudarna försvara dig! Din vän Daniel”Daniel: Här ska jag stå tills Håkan går förbi, jag lämnar brevet som en böneskrift. Det är min sorg att dygden aldrig undgår avundens och maktlystnadens bett. O Håkan, läs, och undgå kanske att bli avsatt. Förrädare styr annars vårt parti.

Plats: Sveavägen, framför Sextiåttan

mItt I lInjen

Håkan: Idus Ianuarias är inne nu.Bloggaren: Ja, Håkan; men är inte över.Daniel: Hell, Håkan! Läs min inlaga!Dan Svanell: Cervin har filat på ett pressmeddelande, som du får titta på när du får tid. Daniel: O Håkan, läs mitt först: det är en sak som angår Håkan mera; läs det, Håkan.Håkan: Det som angår oss tas under Övriga frågor.Daniel: Skjut inte upp det, Håkan: läs det genast.Håkan: Vad, är mannen galen?Sven-Eric Söder: Undan där.

VU-möte, SextiåttanHåkan: Är alla färdiga? Vad finns det nu för Håkan

och hans män att ta itu med?Wanja: Håkan, du störste, högste, mäktigaste, som LO-bas vill jag åter ta upp frågan om a-kassan… Håkan: Wanja, hejda dig. Den sortens djupa bugningar och knäfall kan väcka ont blod ibland vanligt folk och ersätta en laglig rätt och ordning med barnslig nyckfullhet. Tro aldrig du att Håkan har så opålitligt blod att det kan tinas upp och ändra art av sånt man lurar narrar med, av smicker, djupa bugningar och hundkrumbukter. Nu hade vi inte råd med mer till a-kassan, och om du svansar kring mig för större höjning, så sparkar jag dig undan som en racka. Håkan gör ingen orätt, och han blidkas inte utan orsak.Wanja: Finns ingen värdigare röst än min som kunde smeka Håkans höga öra och få in en höjning av a-kassan i budgetproppen?Österberg: Jag kysser Håkans hand, men utan smicker, jag ber dig bara att berätta om varför du ännu inte har tagit kontakt med Ingvar...Håkan: Österberg, vad säger du!Eneroth: Nåd, Håkan, nåd! För dina fötter ligger Eneroth och ber dig tänka på bilden av partiets ledning utåt.Håkan: Jag skulle röras, om jag var lik er; kunde jag be, så rördes jag av böner: men jag är orubblig som polstjärnan, som har den egenskapen att stå fast och därför inte liknar någon annan. Otaliga är gnistorna på himlen; de är av eld, och alla lyser de; men bara en av dem står där hon står. Och så är partit; medlemmar finns det gott om, de är av kött och blod, de har förnuft; men bland dem alla vet jag bara en som oföränderligt står på sin plats utan att rubbas; och att det är jag, det vill jag visa, också i det här: orubblig i att inte höja a-kassan, orubblig i att hålla fast vid budgeten.Jämtin: O Håkan –Håkan: Gå! Tänker du flytta berg?Veronica Palm: O store Håkan –Håkan: Böjer en Österberg knä?Damberg: Min hand får tala!(De mördar Håkan)Håkan: Tomas också…

Av: Knallhatten


Den 24-28 september reste Fredrik Bergström (Ateneum), Henrik Ulfvarsson (FMS Stockholm) samt Olivia Andersson (internationell sekreterare) till Chisinau i Moldavien för att representera förbundet i EDS (European Democrat Students). Under hel-gen diskuterades allt från europeisk integration och Moldaviens kommande parlamentsval till hur EU ska reagera mot vad som händer i omvärlden.

Första dagen anordnades ett seminarium om den prekära situation Moldavien befinner sig i. Landet är splittrat, men har de senaste åren rört sig mot väst och EU. Nästa gäst, Tysklands ambassadör, talade om att även om EU kan göra mycket måste en vilja till förän-dring finnas hos kandidatländerna själva. Annat som diskuterades var unga i politiken och studentpolitik, åtföljt av middag och moldovisk födelsedagsfest. Inte varje kväll tillfälle ges att dricka öl och konversera med tre moldoviska ministrar. När vi anlände till hotellet, ett mycket tjusigt sådant, fick vi höra att Belarus presi-dent Aleksandr Lukasjenko var inbokad på samma hotell. I överläggningarna kring hur vi skulle hantera

detta tedde sig selfies, nallebjörnar och valdiskussioner lockande, men det beslutades att en demonstration skulle arrangeras utanför ambassaden dagen därpå.

På torsdagen fick vi lyssna till premiärminister Iurie Leancă som framhöll vikten av Moldaviens närmande mot EU och hur de styrt landet de senaste fem åren. Han bad de europeiska politikerna att sätta krav på Moldavien för att underlätta arbetet mot korrup-tion. Nästa talare, EPP:s vice president Anca Boagiu, var något mer frispråkig. Hon talade om hotet mot Ryssland och Putins inflytande i regionen och om hur socialister egentligen bara är »painted communists«. Efter paneldiskussionerna behandlades Conference Resolution som baserades på helgens tema »Youth creates chances for Europe«. FMSF:s delegater fick igenom sina ändringsförslag och fick således bort en del dumheter om EU-fonder för att i stället fokusera på att riva hinder.

Under eftermiddagen diskuterades konflikten i Transnistrien och utbildningsministern redogjorde

eds:chisinauaV: oLiVia andersson

European Democrat Students (EDS) är en sammanslutning av liberala, konservativa och kristdemokratiska studentförbund. FMSF är en av dess grundarorganisationer

och namnförslaget kom från början från Carl Bildt. Att följa med på EDS-konferens är ett ypperligt tillfälle att sprida frihetliga idéer, påverka europeisk politik och

skapa nya kontakter över hela Europa. FMSF sponsrar deltagaravgift som inkluderar mat och logi och du står för transport till och från konferensen. Vill du följa med

på kommande resor? Skicka en intresseanmälan till [email protected].

reseberättelse

för de omfattande utbildningsreformer som imple-menterats de senaste åren, för att motverka handel av diplom, fusk och bristande kvalitet i utbildningen. Därefter rörde vi oss bort mot ambassaden för att till-sammans demonstrera mot Lukasjenko och för ett fritt och demokratiskt Belarus. Radio och TV närvarade och de moldoviska poliserna betraktade oss från avs-tånd, uppenbart förvirrade över hur de skulle hantera situationen.

När mörkret trängde på rörde vi oss bort mot Propaganda Café, ett bohemiskt och mysigt ställe med tavlor hängandes huller om buller, böcker som stärkte upp borden och god plockmat. Propaganda och opin-ionsbildning blev ett återkommande ämne för kvällens talare, som var partistrateg åt PLDM (liberaldemok-ratiska partiet) och flera konferensdeltagare uttryckte oro över Ryssland. På Henriks fråga om vilken ide-ologi och politisk tänkare han föredrog blev svaret: kristdemokratin och Konrad Adenauer (vars stiftelse finansierade helgen). Tråkigt svar från en i övrigt klok person.

Under fredagen analyserade två representanter från Konrad Adenauer Stiftung och Wilfred Martens Centre for European Studies det gångna EU-valet. De lyfte båda fram spitzenkandidaten Jean-Claude Junckers betydelse och att han fått ett demokratiskt mandat, något FMSF motsatte sig. En annan poäng var att EU-valet bestått av 28 olika nationella valrörel-ser där landspecifika frågor fått större utrymme än de stora europeiska frågorna (förmodligen var grisknor-rar ingen valfråga i övriga Europa). FMSF lyfte fram bristen på en opposition i EU-parlamentet – utöver populistpartierna – och ifrågasatte paneldeltagarnas slutsatser om harmoniserade lagar till kommande EU-val.

Nästa talare, PLDM:s partiledare och tidigare premiärminister Vlad Filat, talade om landets utveck-ling och den europeiska integrationen. I samband med det rörde sig samtliga deltagare mot ett torg där vi manifesterade med flaggor och moldoviska äpplen för fortsatt närmande till EU och mot Rysslands fruk-tembargos mot Moldavien. Jacob fick five seconds of fame i moldovisk nationell TV där han uttalade sig om kvalitén på de moldoviska äpplena – klart godkända.

På fredagseftermiddagen var det dags att leverera politik i de permanenta arbetsgrupperna. Fredrik, som var på sitt första EDS-möte, representerade förbundet i utskottet för Human Rights där två motioner om IS och Sahara-Sahel gick vidare. Undertecknad talade för

FMSF:s motion om EU:s asylpolitik i utskottet Policies for Europe. Efter intensiva debatter, inte minst med vår finska kollega, gjordes en överenskommelse att revidera delar av texten inför nästa möte samt att avslå en dålig motion om upprättandet av en fond på 3% av EU:s budget för Ukraina och Moldavien. På kvällen åkte vi buss mot Transnistrien. Vi passerade aldrig gränsen utan åkte ner mot floden Dnestr där en båt väntade på oss. På båten fortsatte de politiska diskus-sionerna med Moldaviens inrikesminister och mat och dryck intogs.

Lördagen var dagen för det stora mötet. Eftersom de flesta förslag redan bearbetats i utskotten var inga större förändringar nödvändiga. De korrigerade motionerna och Conference Resolution antogs efter viss förvirring om proceduren kring kontrapropositionsvoteringar. Under pausen passade vi på att ha möte med NKSU (Nordens konservativa studentunion) där vi inledde samtal om riktlinjer för fortsatt samarbete. Mötena avslutades med gott mod och många idéer. Det firades med besök på Cricova Wine Cellar – en 120 km lång underjordisk vinkällare som var Moldaviens näst största. Vi fick en genomgång om produktionen och provade olika viner. Välbehövligt efter en lång dag. På natten utforskade vi Chisinaus nattliv och återföre-nades 04.20 för att börja resan hem, pigga och glada.

Ett par dagar efter hemkomst möttes vi av nyheten att vår belarusiske vän blivit arresterad, igen. Det var en påminnelse om hur mycket kvar det finns att göra för vänner av frihet.

reseberättelse


Ibland påstås det att all makt utgår från Bryssel, och det ligger en hel del sanning i det. Staden som med sina tränga gränder, kullerstenstorg och våffelståd lyckas utstråla den folkliga, fina, bilden av Europa. Men det räcker att vända på huvudet så ser man dess rätta fasad. Kommissionens skyskrapor tornar upp sig över staden och där i sitter herrar och damer som bestämmer väl-digt mycket.

Det var med stora förhoppningar FMSF-delegationen anlände till staden. Från flygplatsen tog vi bussen direkt till vår första anhallt, Parlamentarium.

Parlamentarium är uppfört för att visa på EU:s för-träfflighet och storhet. Muséet tog nästan sex år att bygga till en kostnad av 300 miljoner skattekronor. Tyvärr fokuserade vi snarare på innehållet än dess interaktiva spel. Visste ni bland annat att det – enligt parlamentarium – är fred mellan Finland och Sverige på grund av EU allena? Kort sagt var känslan av histo-rierevision och statlig propagande svår att skaka av sig.

Intellektuellt tilltufsade fortsatte vi resan till fots. Vi gick ner mot de pittoreska kvarten kring Grand Place och den kände Manneken Pis. Mat inmundigades och ett gäng resetrött studentförbundare välkomnade incheckningen i de fräscja hotellägenheterna. Kvällen

spenderades sedan med ett diskussionsseminarium där vi dissekerade Rothbards text Introduction to Natural Law över öl och pizza. Kvällen avslutades på det pop-ulära Dilerium café där diskussionen om naturrättens vara eller icke vara fortsatte.

Det fullspäckade schemat bjöd på en variation av besök och upplevelser, men sovmorgon var inte en av dem. Måndagsmorgonen började med ett besök på Kreab och Gavin Andersons Brysselkontor där vi återigen fick det stora nöjet att lyssna på kontorschefen Karl Isaksson. Han delade med sig av arbetet i Bryssel och hur företaget arbetar. Det var en väldigt givande stund och många studentförbundare lyssnade till lite extra.

En del ur delegationen hade sedan tidigare kontakter nere i Bryssel och vårt besök på tankesmedjan Open Europe öppnade för ett kärt återseende. För oss andra var besöket möjligen inte lika kärt men desto mer intressant. Open Europe är en partipolitisk obunden tankesmedja med sin rötter i Storbrittanien. De arbetar för att reformera delar av EU och spetsa till samarbetet. Givet deras rötter i Storbrittanien passade ganska givet över till frågan hur de såg på Storbrittaniens möjliga utträde ur unionen. Kontorschefen Pieter Cleppe

FörbundetsbrysseLresaaV: anton eriksson

Den 16 november till den 19 november åkte studentförbundet till Bryssel för att besöka Gunnar Hökmark, lobbyister och idealister. Här är berättelsen

om musslor, öl och politik av Anton Eriksson, Jönköping.

reseberättelse

förklarade att utträdet vore sorgligt och negativt ur en ekonomisk synpunkt för UK, men han förstod ändå frustrationen vissa kände kring EU:s klåfingrighet

Den moderata MEP:en Gunnar Hökmark välkom-nade oss därefter inuti Europaparlamentet och bjöd på en föreläsning som skulle kunna ställas ut på Louvren om retorik vore konst. Gunnar berättade om alla strider som behövts tas för friheten, för att den skulle vara så väl utvecklad och utbredd som den är idag. Gunnar poängterade även hur vi aldrig får ta den för givet och att de bruna krafterna som växer runtom i Europa, är ett tecken på att vi kommer behöva strida för friheten igen. Ett citat som satte sig på minnet ifrån föreläsningen: »Om Keynes hade haft rätt, så hade inte Frankrike sett ut som det gör idag. «

Med en väldigt storartad känsla lämnade vi par-lamentet för dagen, för att bege oss hemåt och piffa upp oss inför kvällens besök hos förbundsordförande emeritus Per Heister. Trots att Per var förbundsor-dförande långt innan Moderaterna blev “Nya”, så klappar hans hjärta fortfarande hårt för förbundet. Ett par glas champagne tillsammans med snittar och anek-doter, gav oss en vacker promenad utmed »memory lane«. Kvällen fick avslutas med ett restaurangbesök tillsammans med Hökmark, och ett par besök på några

av Bryssels många barer.

Sista besöket fick vi möjlighet att i gemytlig atmos-fär träffa den danske studentförbundsvännen Jacob Lund Nielsen på dennes byrå Cabinet DN. Besöket avslutades med tankeväckande ord om EUs brister och möjligheter.

»På andra sidan Medelhavet finns det regimer och grupper som halshugger, mördar och sprider skräck. Det är grupper som vi finner så ohyggliga att vi är beredda att spendera miljoner skattepengar för att skicka F 16 stridsplan för att bomba och döda dem, men vi är inte beredda att släppa in dem som flyr detta förtryck utan låter istälet tusentals personer, personer som du och jag, drunkna i medlehavet.«

Samtidigt som nuvarande form av EU-samarbete cementerar Fort Europa och omöjligjör för människor att söka sig en framtid i vår del av världen så är det just inom ramen för det Europiska samarbetet som det finns en reel möjlighet att lösa en av vår tids största moraliska och humanitära utmaningar. Här måste vi våga vara kritiska mot hur det fungerar i dag samtidigt som vi fortsätter att sprida frihetens idéer

reseberättelse

FörbundsseminariumuppdraG: opposition

Den 18:e oktober höll förbundet under ledning av förbundsordförande Ivanov och viceordförande Ridenfeldt

ett seminarium på temat Opposition i Stockholm, i Ratios lokaler som de generöst ställt till vårt förfogande.

Över 80 studentförbundare, yngre som äldre, och en handfull närstående men fristående besökare deltog,

däribland Moderaternas kommunikations- och analyschef Per Nilsson. I publiken återfanns också bland andra

förbundsordförande emeritus Jonas Nilsson, viceordförande emerita Annika Sandström och viceordförande

emeritus Peder Jonsson.

Första talaren på seminariet var Fredrik Johansson, viceordförande emeritus och senior partner på Kreab

Gavin Andersson, som talade om opinionsbildning och gav sin syn på vad som är en framkomlig väg i det

aktuella politiska läget. Utifrån sin över tjugoåriga erfarenhet av ämnet gav han en övergripande beskrivning

av den politiska tidsandan och hur denna förändrats. Därefter talade Patrick Krassén, före detta rektor

för Stureakademin, policyanalytiker på Svensk Näringsliv och tidigare ordförande för Högerjuristerna, om

förutsättningarna för ett framtida borgerligt samarbete. Efter hans syn på områden det råder samsyn kring

och eventuella vattendelare var det Lydiah Wålsten, programansvarig för områdena miljö och tillväxt på

Timbro, som talade om tankesmedjors roll i allmänhet och Timbros arbete i synnerhet. Inte minst lyftes de

fokus- och konfliktområden som Timbro identifierat för framtiden.

Därefter delade Nils Karlsons, VD på Ratio, docent från Uppsala universitet och politiskt sakkunnig i

regeringen Bildt, med sig av sin syn på det aktuella politiska läget. Hans genomgång av effekterna av det han

kallar för trianguleringens tragedi belyste väl det vakuum som organisationer likt stundetförbundet behöver

fylla. Efter hans genomgång talade Dag Klackenberg, viceordförande emeritus och numera riksdagsledamot,

om de opinionsmässiga svårigheterna som ligger framför oss, till exempel att kunna göra sig relevant för

både stad och land och för alla parter på arbetsmarknaden.

Efter seminariet var det oppositionssittning där bland andra viceordförande emeritus Fredrik Saweståhl

höll ett uppskattat tal. Även viceordförande emeritus Anders Gustavsson höll ett uppskattat tal om

studentlivets bekvämligheter och lockelser, något som han bevisligen inte kunnat motstå när han nu åter satt

sig i skolbänken för att doktorera. Toastmaster för kvällen var viceordförande Johan Ridenfeldt som med

stor vana gav en välbehövlig struktur till den spontana oordning som bitvis inföll. Lite extra värt att nämna

angående det senare var besöket av hela Geijerskas nyvalda styrelse, under ledning av ordförande Victoria

Elmgren, som i samlade tropp anslöt till sittningen efter sin kickoff för styrelsen. En kickoff som inte bara

involverat gin och andra anglofila inslag i frikostig mängd utan även en flygtur i ett Cessnaplan.

Uppdrag: Extraval


en haLV reVoLutionaV: patrick krassén

The fourth revolutionJohn Micklethwait & Adrian Wooldridge

Penguin Press, 2014Läst av: Patrick Krassén policyanalytiker på Svenskt Näringsliv

och tidigare redaktionsmedlem I Svensk Linje

John Micklethwait och Adrian Wooldridge, en för-fattarduo med kontorsjobb på The Economist, har producerat en handfull böcker gemensamt de senaste åren. Den färskaste är The fourth revolution, som i korthet går ut på vad som är fel med staten i dag – i alla fall i Västvärlden – och vad som behöver göras.

Författarna är engelska klassiska liberaler, med den modererade stiff upper lip-stil som man kan vänta sig i språket. Deras beskrivning av den västerländska staten byggs upp kring tre ”revolutioner”, och tre tänkare: Thomas Hobbes, och berättigandet av maktutövandet; John Stuart Mill, och skyddet för de individuella fri- och rättigheterna; Beatrice Webb, och den moderna välfärdsstaten. Som märks kretsar mycket kring det engelska tankegodset.

En hel del av bakgrunden i boken är inget nytt för den någorlunda insatte läsaren, och första tred-jedelen av boken känns som en kortversion av Stanislaw och Yergins Kommandohöjderna från 1998. Socialiseringarna efter andra världskriget, oljekrisen och stagflationen, Reagan och Thatchers omvälvn-ingar, tigerekonomierna i Asien, Kinas och Indiens framfart – ni hajar.

Nästa steg i boken är att diskutera statens kris. Kaliforniens dysfunktionella politik, korruption i Ryssland och Kina, ineffektivitet i gamla Europa tas upp – bland mycket annat. I god Economist-anda sen de senaste åren ägnar Mickelthwait och Wooldridge

mycket utrymme och gillande åt reformerna i Norden sedan 1980-talets slut, i synnerhet Sverige. Friskolor, fristående riksbank, nytt pensionssystem, budgetregler, effektiviseringar (genom privatiseringar) i vården med mera faller sannerligen engelsmännen på läppen.

Det andra idealet som framhålls, är Singapore. Insatta läsare känner förstås till det effektivitets- och frihan-delsunikum Singapore har utgjort under nästan ett halvsekel – men de slängar som (rätteligen) Vladimir Putin och Silvio Berlusconi får av författarna rörande bristande demokrati klarar sig till stor del Singapore undan, trots landets betänkliga inskränkningar i organisations- och tryckfrihet.

Författarna framstår stundtals som splittrade: på en sida uppger de att de ser staten som ett monster; några sidor längre fram poängterar de med emfas att de inte är libertarianer, utan vill se en ”smal men vass” stat, något förenklat. Ibland uttrycks gillande om anti-paternalism; i nästa andetag omnämns ”nudge”-initia-tiv för att minska rökning eller sockerätande gillande. Att vara Economist-redaktör är att vara kluven…

Att staten kan effektiviseras genom att låta privata aktörer utföra det som finansieras och regleras offen-tligt ser M&W som en huvudväg framåt. Gott så. Men någon revolution, jämförbar med grundlagsfädernas eller Alfred Marshalls paradigmskiften, utgör det inte. En halv, at best.

tänkVärt tänkVärt

USA är som bekant ett kontrasternas land inom många områden; teknologi- och innovationsfältet är inget undantag. Samtidigt som dess framstående universitet och teknologikluster lockar till sig värld-sledande forskare och entreprenörer, som utvecklar nya innovativa företag, så lider stora delar av den offentliga sektorn brist på innovation och effektivitet-sutveckling. När försök har gjorts att råda bot på detta – som sjukförsäkringsportalen Healthcare.gov – har de inte sällan misslyckats. USAs offentliga sektor är ett lapptäcke av dåliga IT-system och pappersbaserade lösningar. Den slösar personalresurser på ineffektiva processer. Och den saknar incitament till att göra saker på ett smartare sätt. Vid slutet av 1800-talet, när halva amerikanska befolkningen bodde på farmer, hade Department of Agriculture exempelvis 2000 anställda. Hundra år senare – när blott 1 av 40 amerikaner bodde på en farm – hade departementet svällt till 100.000 anställda.

Undersökningar visar att tilltron till den offentliga sektorn har minskat kraftigt i USA sedan 60-talet och framåt.

År 2009 utsågs Aneesh Chopra av Barack Obama till USAs första CTO (Chief Technology Officer) för att driva den offentliga sektorn i en mer öppen, innovativ riktning, med hjälp av modern teknologi. I boken ”Innovative State” ger han exempel på några av utmaningarna, och de initiativ som sjösattes för att förbättra situationen. Bland hans förslag till lösn-ingar kan nämnas ett förbättrat samarbete mellan den

privata och offentliga sektorn, att öppna offentliga data och uppmuntra användandet av dem, att få den privata sektorn att standardisera vissa processer och lösningar, att använda priser och tävlingar som ett sätt att skaffa rätt teknologi snarare än tunga upphandling-sprocesser, och att få den offentliga sektorn att tänka mer som entreprenörer.

I vissa fall handlar det om små ändringar som kan ge stora effekter; om läkare exempelvis påminns av sitt IT-system att kolla patienternas blodtryck, kan medicin mot för högt blodtryck sättas in ett tidigt skede, vilket är mycket billigare än att utföra behandling när en hjärtinfarkt har inträffat. I dagsläget får amerikanska sjukvårdsleverantörer (t.ex. läkare) ersättning utifrån kvantitet snarare än kvalitet, så incitamenten är små för preventiv behandling, koordination, telemedicin osv. IT-investeringar har därmed snarare handlat om att effektivisera faktureringen och tidsbokningen istället för lösningar som kunnat minska kroniska sjukdomar osv.

Ur ett svenskt perspektiv känns många av förslagen självklara. Många av idéerna har redan implementerats i Sverige, vars offentliga sektor nog ligger ett decen-nium före den amerikanska avseende teknologiinvest-eringar för att befrämja högre produktivitet och bättre kundservice. Boken är ändock en viktig påminnelse om nödvändigheten av konstant innovation även i den offentliga sektorn, och nödvändigheten av teknologi för att kunna arbeta allt smartare i framtiden.

staGnerad stat

aV: danieL skaVén ruben

Läst: Innovative StateSkriven av: Aneesh Chopra

Av: Daniel Skavén Ruben, Masterstudent i Foreign Service med inriktning Science & Technology vid Georgetown University’s School of Foreign Service.


dueLLpoLitik

aV: maGnus jernkrok

Magnus Jernkrok har en master i historia från Uppsala universitet och är ledamot i FMS Uppsala. Här gör han upp med en kär fråga i förbundet.

tänkVärt

Efter nitton år och över 30 dueller var det äntligen över. Det hade börjat med att Dupont hade nekat Fournier att komma in på en fest. Fournier, som nekats inträde för att han just dödat en man i en duell, blev ursinnig och handsken kastades. Det var en av Fourniers många ovanor. Dupont – en lovande fransk officer – tvekade inte och ville lära den adrenalinstinne en läxa. Dupont segrade, men Fournier krävde en andra omgång och denna gång skadades Dupont svårt. De ritade upp ett kontrakt som stipulerade att de skulle mötas för en ny duell varje gång de befann sig inom 16 mil ifrån varandra. Det kan tyckas lätt att undvika, men båda hade tjänst i Napoleons Grande Armée och var bundna till de order som följde med uppdraget.

Åren gick och Dupont, nu framgångsrik general, ville gifta sig. Hans konflikt med Fournier utgjorde då en sänka för hans romantiska ambitioner. Ingen man ville skänka sin dotter till någon som riskerade att skjutas om en vecka. Dupont bestämde sig för att avsluta affären, och i nästa duell lyckades han lura Fournier att avfyra båda sina pistoler. Han stegade fram och lät

pistolmynningarna vila mot Fourniers bröst. Fournier inväntade ståndaktigt den långa vilan utan slut. Men Dupont lät honom leva, under förutsättning att det hela var över.

Romantiken kring duellerandet är obestridlig – inte minst inom studentförbundet. Duellen är en uppvis-ning i mod och ett motstånd mot ordningsmaktens monopol på rättsskipning. Men det finns goda skäl att som liberalt sinnad låta duellen förbli en flick- eller pojkrumsfantasi. Eller för all del som oemotståndlig teater när taffeln brutits efter en lång dags verbalt fäktande. Men för att vi ska komma dit, måste vi först förklara vad den traditionella duellen var för något.

Det finns flera former av dueller. Det sträcker sig från gladiatorspelens underhållningsvåld, till yngre järnålders rättsskipningsduell envigen, till högme-deltida tornerspel, och studentikos mensurfäktning. Alla har de sina logiker och grunder. Vi ska dock uppehålla oss vid den form som oftast förekom-mer i studentmotioner och Hollywood-filmer: den

tidigmoderna hedersduellen.

Som framgick av kronologin ovan, brukar inte flera duelltyper förekomma samtidigt. Så var det även med hedersduellen. Den uppkom i Europa under mitten av 1500-talet i takt med att tornerspelen blev färre och försvann under andra hälften av 1800-talet. Duellformen var – åtminstone i den gamla världen – en nästan uteslutande aristokratisk angelägenhet. Den var visserligen olaglig redan i begynnelsen med dödsstraff på straffskalan, men i praktiken lades åtalen ner eller så benådades kombattanterna av Kungl. Maj:t.

Till en början var dödligheten hög. En duell skulle avslutas när blodvite uppkom, och till en början, när duellen utkämpades med stötvapen som rapir och epée innebar blodsutgjutelse ofta en dödlig stöt. När stötvapnen ersattes med huggvapnet sabel kring sekel-skiftet 1700, blev det vanligare med ytligare skärsår på armar och händer. Dödligheten sjönk ytterligare när pistolen blev det vanligaste vapnet. En studie av den brittiske historikern Robert Shoemaker har visat att dödlighet vid sabeldueller var cirka 20% medan den sjönk till 6-7% för pistolduellerna. I 71% av pistolduel-lerna undkom bägge kontrahenterna oskadda.

Detta var ingen teknologisk slump. Under 1700-talet blev duellen alltmer ritualiserad, med tydliga regler för våldsbegränsning. Sekundanterna – vänner till duellanterna tillika domare och ordningsmän – fick tydligare roller och pistolerna skulle vara oprecisa. När pistoltekniken utvecklades, ökade man avståndet mel-lan duellanterna. Det tillkom även en informell social press där det ansågs fult att sikta för noggrant eller avfyra när motståndaren inte var beredd. Som The Times uttryckte det 1790: ”[A]ccording to the system of modern duels, neither party received any injury”. Slumpen blev ett självändamål – men varför?

Chicago-ekonomen Douglas W. Allen har föreslagit att duellen är ett mätningsinstrument. Under tidsperi-oder när man inte kan mäta kvalitet eller arbetsinsats effektivt, blir man tvungen att förlita sig på sociala system för att organisera samhället. I det aristokratiska systemet investerar den ädelborne socialt kapital och skapar ett beroende till systemets organisatör: monar-kin och staten. För att säkerställa att aktörer faktiskt har investerat socialt kapital i systemet, måste denna investering prövas. En adelsman – bunden till sitt samhällsstånds raison d’être – är tvungen att riskera sitt liv i en duell. Genom att ställa presumtiva posörer inför risken att förgås i duell, kan man testa ärligheten i deras investering. I denna förklaringsmodell syftar

duellens ritualisering till att skapa ett jämlikt spelfält. En posör skulle annars kunna lura systemet genom att lära sig fäktas eller skjuta, och därmed försumma sina övriga plikter.

Förklaringen är lockande, men bristande. Hans förklaringsmodell har framförallt två problem. För det första har han ingen förklaring till varför en statsmakt som använder sig av systemet som ett sållningsverktyg konsekvent försöker avskaffa det. För det andra har han inga övertygande argument till varför aktörer vars investering aldrig skulle ifrågasättas utkämpar dueller. Bland historiens duellanter finner vi premiärministrar, vicepresidenter, generaler och kulturpersonligheter. Finns det då något som förklara både duellen och dessa problem?

Svaret är hederssamhället. Att duellen undermin-erade den statliga rättsskipningen var den återkom-mande motiveringen till förbudsförsöken. Konungen skipar – nej, är – rättvisan i samhället och särskilt mel-lan adelsmännen. Anledningen till att monarken såg mellan fingrarna var att heder inte kunde ignoreras. Det var den legitimiserande grunden för det sam-hälle där monarken själv var på toppen. Innan man har en modern statsmakt, är samhällen nästan alltid organiserade hierarkiskt efter sociala band och heder. Detta gäller såväl många samhällen i vår värld som vårt eget samhälle för bara några hundra år sedan. När den moderna staten växte fram ersatte denna det gamla sociala systemet, antingen på frivillig eller på tvångsmässig basis. Det är först när man inte begriper detta som man kan tro att länder blir stabila demokra-tier bara de invaderas och ges rösträtt. För att män-niskor ska bli medborgare, måste de först sluta vara klanmedlemmar.

Betydelsen av heder har uttryckts av den parisiska provosten Jean de Mille under tidigt 1500-tal: ”A loss of property […] is reparable in one way or another, but never a loss of honor or life”. Heder, rykte och ära var allavgörande i det tidigmoderna samhället. Den som var ärelös skulle snart utstötas ur samhället. Du skulle förlora ditt uppehälle, ditt boende, dina vänner och din familj. Att vara ärelös var inte bara en skam; att vara ärelös var direkt livsfarligt. Bestraffningen blev hårdare då uppfattningen var att ärelöshet smittades. Alla som genom sociala band kunde knytas till den ärelöse blev själva misstänkta och riskerade sin egen heder. I brist på ett rättssamhälle, kunde det också räcka med bara ett rykte – ingen rök utan eld. Att söka upprättelse var inte ett tecken på omognad eller småaktighet – det var en överlevnadsstrategi.

tänkVärt


En adelsman riskerade inte lika mycket som en bagargesäll som hamnat snett. Men en adelsman utan heder, skulle aldrig få några prestigefyllda poster eller något inflytande bland sina pärer. Han kunde glömma befordran för sig och sina söner. När den framtida presidenten Andrew Jackson utkämpade en duell för sin hustrus ära, handlade det inte bara om testosteron-stinn och uppblåst man. Han riskerade även sin mil-itära och politiska karriär om anklagelsen stod obes-varad. En duell var inget sållningsverktyg och heller inte ett hämndinstrument. En duell var ett självförsvar, inte av din fysiska, men väl din sociala kropp.

Här avviker duellen kraftigt från liberal idétradition. Liberalismen idé är att skydda din kropp och din egen-dom. Dina upplevelser eller hederskänslor åtnjuter inte samma skydd. Om någon fysiskt angriper dig, har du rätt att försvara dig själv. Om någon kallar dig för hanrej ingår det inte i din självförsvarsrätt att ni möts upp om 24 timmar och skjuter oprecist på varandra med flintlåspistol. Självförsvarsrätten är omedelbar. Det är först när det är ogörligt att hantera en konflikt rättssäkert som människor kan ta rätten i egna händer. Annars får vi ett rättsosäkert samhälle, där den starkes rätt råder. En rättegång – oavsett om den sker privat eller statligt – syftar till att skapa likhet inför lagen, så att allas rättigheter bedöms likvärdigt, vilket är en grundläggande liberal princip. Slumpen är det liberala rättsväsendets främsta fiende, och i duellen upphöjs den till rättsprincip.

Men det är inte bara rättsskipningsformen som borde oroa en liberal. Det är även vad duellen repre-senterar. Det var inte bara införandet av advokat, fri bevisprövning och rättslig neutralitet som möjlig-gjorde rättssystemen i moderna liberala demokratier. Det var även en ny värdegrund. Det var först när hederssamhällets principer ersatts av medborgarska-pets principer som den moderna rättssalen blev den

naturliga institutionen för rättslig prövning.

En näraliggande utvikning är det franska lettre de cachet-systemet, en av de främsta symbolerna för monarkins förtryck. Systemet innebar att kungen – eller någon av honom utsedd representant – fick gripa människor utan anklagelseakt. Gripandet kunde inte överklagas och personen sattes omedelbart i fängelse. När nationalförsamlingen avskaffade systemet strax efter revolutionen 1789, handlade motståndet inte om kungens rätt till godtyckliga arresteringar. Systemet var populärt i breda folklager. Lettre de cachet hade använts av människor för att undvika skam och ärelöshet.

Om din dotter eller son betett sig omoraliskt, riskerade en rättegång att dra skam över hela din familj. Då är det bättre om du, genom att vädja till Kungl. Maj:t, kunde få hen arresterad utan rättegång. Systemet var en tidig-modern form av social skademinimering. Avskaffandet av lettre de cachet följdes tvunget av en stor diskussion i Frankrike, där upplysningsinfluerade medborgare försökte övertyga fransmännen om att skuld inte smit-tar. Nära sammankopplad med liberala demokratiers rättsuppfattning hänger en individualistisk och meri-tokratisk social uppfattning.

Duellen är – romantiken till trots – ett frånsteg från den liberala kultur som följer med individens frihet. Den kultur där varje människa bär ansvar för sina egna och enbart sina egna handlingar. Där människors skuld prövas efter en förnuftsmässig och opartisk bedömning av tillgänglig kunskap, inte vem som är skickligast med svärd eller tursammast med pistol. Ska duellen bevaras är det som studentikos underhållnings- och modsyt-tring. För om duellen tas seriöst underminerar den liberalismen.

Misstycker ni mot denna beskrivning, är handsken kastad!

tänkVärt tänkVärt

bostadspoLitiken

aV: heLena oLsson

Näringspolitisk analytiker hos Fastighetsägarna Stockholm.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen och den miljöpartistiska bostadsministern har nu chansen att ta de nödvändiga steg mot en fungerande bostads-marknad som åtta års moderatledd alliansregering inte var i närheten av.

Ännu har vi förvisso inte riktigt hamnat i normalläge efter valet. En utebliven vänstersväng den 14 september har hittills resulterat i kraftfull vänsterretorik. Men till-nyktring lär komma. Den stundande budgetkampen kommer rikta strålkastarljuset på minoritetsregerin-gens beskurna handlingsutrymme. Det kan stärka pragmatiska krafter som ser möjlighet att göra skillnad och en spelplan för att ta strategiska helhetsgrepp på strukturella utmaningar de närmsta åren kan ritas ut.

En regering med svagt mandat innebär mer makt till riksdag och utskott. Då behöver en samarbetsregering värd namnet en skalp för att också bli ihåg kommen som en sådan. Låt bostadsfrågan bli denna trofé!

Tänk vilken triumf det skulle vara för statsminister och bostadsminister att ta itu med klyftan på bostads-marknaden, som blir allt större i takt med att bostads-priserna skjuter i höjden och efterfrågan på hyresrätter ökar. Att skapa en väl fungerande bostadsmarknad och hjälpa outsiders som idag inte kan flytta dit jobben finns eller flytta hemifrån.

Det är precis här jag vill ställa det halvfulla glaset på bordet.

Förutom människor är vår regering också politiker och som så många andra politiker vill rimligen också denna regering lämna något efter sig. Valresultatet har knappast gett mandat till några ideologiska drömreformer. Kvarstår, för den som vill göra kraft-fulla avtryck, gör att ta tag i de strukturreformer som verkligen behövs. Här är det bostadspolitiska området självskrivet.

Sveriges nuvarande regering har (i likhet med sin föregångare) betonat jobben som prio ett. På senare år har insikterna hur mycket en fungerande bostadsmarknad, och i synnerhet hyresmarknad, betyder för arbetsmarknaden. Det blev inte minst tydligt i mars 2014 då (S) egen forskningskommis-sion ledd av Mårten Palme redovisade sitt uppdrag som handlade om jobb till unga. I rapporten kon-staterades att en dynamisk och välfungerande arbets-marknad kräver god rörlighet på bostadsmarknaden. Rapporten understrykte betydelsen av att hitta bostad där jobben finns. För att åstadkomma detta lyftes särskilt betydelsen av god tillgång på hyresbostäder fram och receptet som ordinerades var, just det, en reformering av bruksvärdessystemet. Vill man skapa jobbmöjligheter måste bostadsmarknaden fungera. I själva verket har åtskilliga tunga aktörer lyft fram behovet av en reformering av bruksvärdessystemet.

4544 Svensk Linje • nr. 4 • 2014 Svensk Linje • nr. 4 • 2014

Under senaste året har vi sett en enormt stark rap-portflora där dagens bruksvärdessystem ifrågasätts, avsändare är alltifrån internationella organisa-tioner som OECD, IMF och EU-kommissionen, till två statliga hyresutredningar och aktörer som Boverket, Riksbankens Stefan Ingves, Assar Lindbeck, Nybyggarkommissionen (Göran Persson, Agneta Dreber och Olle Wästberg), Bokriskommittén och Finanspolitiska rådet.

Samtidigt har politiker oavsett politisk hemvist en förkärlek till att hänvisa till bostadsbyggandet som svar när de i årets valrörelse fått en modernt formul-erad variant av Lars Orups klassiska fråga till Erlander i valrörelsen 1966 – Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Men det är på hyresmarknaden det måste hända något. Det räcker inte att bygga för att lösa proble-men på bostadsmarknaden. Bokriskommittén med Klas Eklund i spetsen konstaterar att de största samhällsekonomiska problemen kommer av att bostäderna utnyttjas ineffektivt, av dålig rörlighet och att flyttkedjor blockeras. De föreslår en reformering av hyresregleringen och ett antal skatteförändringar för att göra det billigare att flytta.

Byggandet då? Det byggs det ganska mycket nu, men trots en historiskt hög byggtakt i Stockholm är det totala tillskottet av nyproducerade bostäder mindre än en procent av beståndet (3600 bostäder 395000). Och handen på hjärtat, hyrorna i nybyggnation är höga och byggkostnaden för varje ny bostad som byggs är dyrare än varje ledig bostad i det befintliga beståndet. Det är dags att inse faktum. De som i första hand har råd med nyproduktion är de som bor i Stockholms inner-stads subventionerade hyresrätter. Fastighetsägarna Stockholm har studerat hushållsinkomsterna för boende i hyresrätt längs grön tunnelbanelinje 19. Vid ändhållplatserna Hässelby Strand och Hagsätra ligger medelinkomsten på 158000 kr/år, att jämföra med exempelvis Odenplan, Slussen eller Gamla Stan där inkomsterna är över 260000 kr/år. Det är på det här viset som bruksvärdessystemet lägger en våt filt över nyproduktionen av hyresrätter. Inte för att det skulle vara möjligt att ta ut högre hyror i nyproduktion om hyrorna marknadsanpassades utan för att många som har råd med nyproduktion väljer att bo kvar i sina subventionerade hyreslägenheter istället för att flytta till ett nytt boende som bättre passar aktuella behov.

Boverket konstaterade för ungefär ett år sedan att 90 procent av dagens bostadskris förklaras av ineffek-tiviteter i det befintliga beståndet. Endast 10 procent härleds till nyproduktion.

Förutom att alla som försökt få en hyresrätt kan vittna om den dysfunktionella hyresmarknaden så talar också siffror från Stockholm talar sitt tydliga språk. I Stockholms stad finns 177 000 hyresrätter. Det är 45 procent av det totala antalet lägenheter. Hela 65 000 av hyresrätterna finns i innerstaden. När Stockholms stad anvisar mark subventioneras byggan-det av hyresrätter med resultatet att hela 40 procent av nybyggda bostäder i år är hyresrätter. Ändå är den allmänna upplevelsen att det inte finns några hyresrät-ter. Det är inte så märkligt. Inlåsningseffekterna på hyresmarknaden blir uppenbara när man tittar på hur stor andel av dessa 177000 hyresrätter som förmed-las av Bostadsförmedlingen varje år, ca 5 procent av beståndet. Jämför detta med bostadsrättsmarknaden där i genomsnitt 37 procent av 218000 bostadsrätter säljs via Hemnet varje år.

I teorin är hyresrätten en otroligt bra boendeform med hög servicenivå och flexibilitet. I praktiken ser det annorlunda ut. Antalet sociala kontrakt (lägenheter som hyrs via socialförvaltningen) i Sveriges kom-muner har ökat kraftigt enligt Boverket. Ingen kan med anständighet säga att nuvarande hyresmarknad som präglas av segregation, inlåsningar och outsiders, fungerar.

Men det finns en reflexmässig aversion mot förän-dringar i hyressättningssystemet. Ständigt är utgång-spunkten att det skulle vara politiskt omöjligt att lyfta frågan om mer marknadsmässiga hyror. Låt oss vända på det. Tänk vilket politiskt ledarskap det vore att fak-tiskt ta i itu med ett system som idag är helt kaputt. Skälen bakom rädslan för marknadsmässiga hyror är risk för segregation och bostadssociala effekter, men faktum är att dessa problem har vi redan idag.

Flera studier visar att dagens hyresmarknad i Stockholm till och med är mer segregerad än bostad-srättsmarknaden. I en KTH-studie från 2013 noteras ett tydligt positivt samband mellan inkomst och bostadsadressens attraktivitet för båda upplåtelse-formerna, men sambandet är starkare för hyresrätter. Två handelsstudenter kom till liknande slutsatser när de undersökte om hyresregleringen lyckas motverka segregation i Stockholm. De fann bl a att sambandet mellan förmögenhet och attraktiv bostadsadress är starkare i hyresrättsbeståndet än bland bostadsrätter.

tänkVärt

Även ekonomer från Uppsala Universitet har under-sökt bruksvärdessystemets effekter på segregation. De konstaterade att den typiske hyresrättsinnehavaren i Stockholms innerstad är högutbildad, äldre infödd med hyfsat hög inkomst, medan boende i hyresrätt i ytterstaden i högre grad är småbarnshushåll och invandrare.

Segregationen får som konsekvens att den reglerade hyran gynnar den som kommer över en hyreslägen-het. När dessa i mindre grad är låginkomsttagare och i högre grad höginkomsttagare får dagens system en ytterst anmärkningsvärd fördelningspolitisk dimen-sion. Är detta en grupp som politiken med handen på hjärtat kan försvara att dagens system subventionerar? Är det hållbart att bevara gynnandet av insiders på bekostnad av outsiders?

Betänk alternativet, något förenklat, att varsamt införa ett nytt hyressystem med friare hyressättning, fortsatt starkt besittningsskydd, ett transparant system med offentliga hyreslistor och möjlighet att överklaga överhyror, kombinerat med riktade subventioner till de som verkligen behöver hjälp med boendekostnaden (där subventionen når de som behöver). Ett sådant, mer marknadsmässigt, system frigör fler hyreslägen-heter genom ökad rörlighet när personer med första-handskontrakt faktiskt lämnar sin hyresrätt när de inte behöver den.

Med tanke på dagens miserabla situation kan man undra om det verkligen ska vara så politiskt svårt att ta i denna fråga. Det kan knappast vara rätt att blunda för verkligheten och dessutom ha fräckheten att skicka räkningen på skyllapparnas höga pris till alla outsiders på dagens bostadsmarknad.

Det parlamentariska läget har sänkt tröskeln för breda politiska diskussioner och strukturreformer. En reformerad hyresmarknad och översyn av bruks-värdessystemet behöver tas i ett brett bostadspolitiskt häv där också inlåsningseffekter på det ägda boendet beaktas. Även ränteavdrag, fastighetsskatt och reavin-stbeskattning behöver ses över för att skapa en bättre fungerande bostadsmarknad. Många idag priviligi-erade kommer att behöva offra något, men vinsten för alla är en friskare bostadsmarknad där den som ska anställa eller anställas inte behöver oroa sig för att oförmågan att hitta bostad ska sätta käppar i hjulet, där unga får bli vuxna och flytta hemifrån när de är redo och inte behöver tacka nej till en önskad studieplats för att det inte finns någonstans att bo.

Nu finns chansen att fylla begreppet samar-betsregering med faktiskt innehåll. Förutsättningarna för att göra bostadsmarknaden till huvudnummer är goda. I valrörelsen var bostadsfrågan mer på tapeten än någonsin och hängde med långt in i valrörelsen. Angelägenhetsgraden att göra något är skyhög. Riksbankens styrränta noll. Även opinions- och medielogiken talar för att tillfället har kommit, möj-ligheterna för en vänsterstyrd regering är så mycket större att baxa denna typ av reformer i hamn jämfört med en alliansregering.

Om ett år eller så tömmer jag det halvfulla glaset och ser mig om i nyhetsflödet efter en tillsättning av en blocköverskridande arbetsgrupp.

tänkVärt


tänkVärt

det stänGda sap

aV: kLas hjort

Socialdemokraterna har en väldigt hög svansföring i integrationsdebatten. Men deras historia talar ett annat språk, kantad av restriktioner och eftergifter till LO. Trots att nu inte är det samma som då, finns det skäl att påminna sig om vad S tidigare förespråkat. Det skriver Klas Hjort, före detta redaktör för Svensk Linje.

Efter att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bil-dade en regering efter valet kommer de att försöka att ändra på den förda politiken på en rad områden. Ett område som efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har fått allt större utrymme är migration-spolitiken. Den politik som förs i dag skapades av Alliansen i samarbete med Miljöpartiet. Den utgör ett slags nollpunkt i debatten. Det är den första migration-söverenskommelse som antagits av riksdagen sedan Sverigedemokraternas inträde. Överenskommelsen kom också till stånd för att utesluta SD från inflytande i invandringsfrågan. Men det är en politik som Socialdemokraterna var emot när den infördes och som de är fortsatt kritiska emot. Inte minst inslagen av arbetskraftsinvandring som LO lobbar hårt mot. Sannolikt kommer det att ske ändringar där, inte minst om ekonomin och sysselsättningen kommer att sakta in som konsekvenser av den nya ekonomiska politiken.

Ett av de återkommande budskapen från Socialdemokraterna i valrörelsen var att arbet-slösheten ökade. Alliansen kontrade med att antalet sysselsatta hade ökat. På ytan är det bara en fråga om

siffertrixande. Två sidor som väljer den siffra som gyn-nar dem bäst. Det är så politiken fungerar och det vore närmast tjänstefel att inte göra så.

Men tittar man på vad som faktiskt sägs så finns en ganska intressant skillnad som jag tror att Alliansen avsiktligt valde att inte ta upp. Arbetslösheten mäter andelen av de som vill ha ett jobb som inte kan få ett. Antalet sysselsatta mäter ett absolut antal som har ett jobb. Bägge har faktiskt ökat samtidigt.

Förklaringen ligger i invandringen. Alliansen har fört en mycket generös invandringspolitik som kraft-igt ökat arbetskraften samtidigt som det är en inter-nationell lågkonjunktur. Fler arbetar, och det ökar i hög takt, men befolkningen ökar ännu snabbare. Socialdemokratins budskap blir en omväg till att säga: Invandrarna tar jobben. För hade sysselsättningsut-vecklingen varit densamma och arbetskraftsökningen varit lägre hade arbetslösheten sjunkit under perioden. Genom att inte fokusera på hur många som har jobb, utan på skillnaden i arbetslösheten kunde social-demokratin inlindat kritisera invandringen. Kanske är den socialdemokratiska synen bäst sammanfattad med

att invandrarna blandar upp de arbetande svenskarna.

Socialdemokraternas självbild är partiet har en hög svansföring i invandringsfrågor. De har duckat arbet-skraftsinvandringen men uppfattar sig som generös relativt borgerligheten. Men skrapar man på historien finner man en helt annan bild.

Låt oss börja med lite siffror. Sedan 1980 har ungefär 1,75 miljoner uppehållstillstånd beviljats. Nästan en tredjedel av dem har beviljats 2007-2013. Från 2007 har det varit en svagt ökande trend och 2013 ges ungefär 116 500 uppehållstillstånd. Snittmottagandet har varit ungefär dubbelt så högt under regeringen Reinfeldt, jämfört med regeringen Persson. Världsläget må ha förändrats, men faktum kvarstår.

Siffran är för totalt antal och inkluderar såväl flyk-tingar som arbetskraft. Den senare siffran är kanske extra intressant eftersom det är en nästan tredubbling från ungefär 6000 år 2006 till ungefär 19 000 år 2013. Möjligheten för människor som inte fötts i Sverige att skapa sig ett liv här har kraftigt ökat under alliansåren.

Det finns ett tydligt socialdemokratiskt missnöje med detta. Den migrationspolitiska förändring som tydli-gast lyfts fram från socialdemokraterna är just detta - de vill riva upp Lex Laval och minska möjligheterna för arbetskraft att invandra. Bortom pratet om oreda på arbetsmarknad och utnyttjanden finns diskussioner om att facket skall kunna stoppa arbetskraftsinvan-dring om det finns arbetslöshet bland svenskar i sek-torn. Här kommer vi sannolikt se skillnader under de kommande åren.

Att begränsa arbetskraftsinvandring är en ful form av nationalism. Krasst innebär det att man anser att sven-skar har en större rätt till välbetalda jobb än andra. Att det är mindre allvarligt om ickesvenskar har en lägre lön eller är arbetslösa än att svenskar är det.

Sverigedemokraternas förslag i valet var att minska asylinvandringen med upp emot 90 procent. Siffran är svindlande. Kontrasten mot de andra partierna är enorm. Men det har faktiskt skett liknande skiften i politiken förr.

När den borgerliga regeringen föll 1994 och Socialdemokraterna tar makten stod Balkan i brand. Kriget i det som tidigare var Jugoslavien hade gått från inbördeskrig till folkmord. Sverige var under kriget ett av de länder som var generösast med att ta emot flyktingar.

1994 tar Sverige, enligt migrationsverkets hemsida,

emot ungefär 45 000 flyktingar, 7000 kvotflyktingar och 26 000 anhöriginvandrare. 1995, första året med socialdemokratiskt styre är siffrorna helt annorlunda. Då är flyktingarna 5600, kvotflyktingarna 2000 och anhöriginvandringen 20 000. I alla de sektorerna är skiftet mycket stort. På flyktingsidan är det nära de 90% som SD har talat om. Kriget på Balkan avslutas när Daytonavtalet sluts i december 1995. Srebrenica var i juli 1995. Långt efter det att regeringen Carlsson beslutat stänga gränsen.

Magdalena Andersson är ingen Göran Persson eller Ingvar Carlsson. Partier är inte bundna av gamla beslut och Miljöpartiet finns i regeringen nu. Men redan nu finns tecken på att det kommer att bli förändringar. Den kritik som Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade mot att delar av biståndsbudgeten användes för flyktingmottagande har redan ändrats till ett rungande ja och man har ökat ytterligare. Från 2014 års 13 procent av biståndsbudgeten kommer nu 21 procent användas till flyktingmottagande.

Socialdemokraterna kommer självfallet inte att bli några Sverigedemokrater. Inte ens en lightversion. Särskilt inte med Miljöpartiet i regeringen. Men med tanke på att de dels vill få ner arbetslösheten fort, dels vill minska arbetskraftsinvandringen och kommer att föra en ekonomisk politik med uppenbara problem så kommer migrationen att påverkas. Till det sämre.

För de som tycker att migration och fri rörlighet är viktigt finns det skäl att ha ett vakande öga på vad Socialdemokraterna kommer att göra. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta den bild av sin historia som socialdemokraterna vill skapa och förmedla. Den totala migrationen 2013 var nästan sex gånger högre än 1986. Från 22 000 till 116 000. Sverige har aldrig varit så öppet som nu. Trots det är det Alliansen som anklagas för att vilja samarbeta med Sverigedemokraterna. Trots att socialdemokratiska regeringar flera gånger fört en politik som ligger närmare Sverigedemokraterna än någon borgerlig regering. Trots detta är det Tobias Billström som beskrivs som invandringsfientlig och inte Leif Blomberg.

Bokstavligt talat hundratusentals människor har tack vare den förda politiken fått möjlighet att leva i Sverige. Det ger helt nya möjligheter, i många fall bät-tre, för dem. Det vore synd om Socialdemokraterna nu ämnar förstöra den möjligheten.


InFlIkat

80-årsjubileumsseminariumFör medlemmar är studentföreningen ofta i första hand en fristad för borgerliga tankar och idéer. Om än viktigt, är det dock inte dess enda ändamål. På Ateneums 80-årsjubileumsseminarium lyftes en annan sida fram, nämligen FMSF:s inverkan på politiken. Förbundet har en imponerande historia av opinionsbildning, något som belystes av panelen: Stockholms oppositionsborgarråd Cecilia Brinck, Göran Thorstenson som är partner och senior adviser på Six Year Plan, Kvällspostens politiska redaktör Peter J Olsson, Sara Övreby som är public affairs-manager på Scania, och Anders Ydstedt, strategisk kommunikationsrådgivare och styrelseordförande för Svensk Tidskrift och Magasinet Neo. De är alla, med undantag för Ydstedt, före detta studentförbundare, och har alla bidragit till att i praktiken förändra Sverige till det bättre.

Något som återkom ofta under seminariet är Milton Friedman och hans voucher-idé. Fram till 90-talets början fanns som bekant ingen valfrihet i det svenska skolsystemet, utan man placerades prompt i närmaste skola utan hänsyn till önskemål eller behov. Vad det innebar för barnen och för skolan som institution säger sig självt, men inom politiken saknades lösningar. Sådana fanns däremot inom studentförbundet, där Friedman lästes flitigt. Den idépolitiska debatten ledde vidare till diskussioner med handläggare vid riksdagen, och vidare till ett av årtiondets största frihetliga reformer i Sverige: skolpengen. Många av dagens studentförbundare har sina företrädare inom FMSF att tacka för möjligheten att över huvud taget välja skola.

2010 gav opinionsbildandet ännu ett resultat: kårobligatoriet avskaffades. Tvånget att vara medlem i en studentkår stod i direkt konflikt med den negativa föreningsfriheten, och hade dessutom införts med syftet att övervaka studenterna. Samma år ersattes den allmänna värnplikten av frivillig militär utbildning. Dessa förändringar kan FMSF visserligen inte ta åt sig all ära för, men idéernas väg från intern diskussion till praktisk politik är lärorik för den studentförbundare som vill opinionsbilda för förändring.Det finns två huvudsakliga sätt att bilda opinion. Ett alternativ är att skapa en bred publik uppslutning bakom den aktuella frågan genom eldiga texter på kvällstidningarnas ledarsidor och stora ord i TV-soffor. Om man lyckas har politikerna inget annat val än att anpassa sig efter opinionen. Det andra alternativet är att rikta sig mot beslutsfattare. Sådan idéspridning är en mer långsiktig process, men man slipper försöka charma den oberäkneliga och svårflirtade opinionen. De många banden mellan FMSF och politiken ger förbundet lysande möjligheter för sådan påverkan. Frågor som kårobligatoriets avskaffande måste nästan gå den vägen – de engagerar bara en droppe i opinionshavet, men kan däremot vinna gehör hos viktiga politiker.

Några trickle down politics är det dock inte, utan idéerna måste spridas aktivt. Allra lättast är det när politiken står inför ett problem, och man kan presentera en räddande planka. 70-talets flumskola är det tydligaste exemplet: problemet upplevdes redan av många, men nästan bara studentförbundare hade läst Friedman och kunde presentera skolpengs-lösningen. Istället är den stora utmaningen att försöka överbrygga avståndet mellan idédebatten och politiken. För en studentförbundare är det en fara att fastna uppe i ett ideologiskt elfenbenstorn, snarare än att utgå ifrån världen som den ser ut och försöka påverka den steg för steg. Att ”smutsa ner sig med politiken”, som Sara Övreby formulerade det, är ibland nödvändigt för att visionerna ska leda någon vart.Samtidigt får man inte smutsa ner sig alltför mycket. Cecilia Brinck uttryckte det som att studentförbundare är i opposition mot den stora världen. Det är en fritänkarkultur som man riskerar att förlora i det politiska maskineriet, särskilt efter åtta år på regeringskansliet. Och som studentförbundare måste man våga gå på kollisionskurs mot partiet. Det sista ordet i den klassiska formuleringen om FMSF:s förhållande till moderaterna, ”närstående men fristående”, är viktigt att minnas.

Göran Thorstenson nämnde narkotikafrågan som ett exempel. I grunden är det en fråga om självbestämmande, men många politiker fruktar att ta i den med tång. Även om det inte längre är politiskt självmord att uttrycka drogliberala åsikter – vilket studentförbundet antagligen har bidragit till – blir allt svartvitt i det mediala och publika klimatet. I sådana situationer är det extra svårt, men samtidigt väldigt viktigt, att balansera mellan den fria debatten i FMSF och den mindre fria verkligheten.För med en kombination av tålamod, visioner och en filosofisk syn på politik kan FMSF:s medlemmar åstadkomma stora och

InFlIkat

bestående förändringar i samhället. Kontrasten mellan Sveriges utbildningssystem före och efter skolpengens införande är en påminnelse om det. Så nu när kårobligatoriet och den allmänna värnplikten har avskaffats – vad kommer näst? I kampen för skolpengen fanns ett problem att lösa, och FMSF hade lösningen. Som studentförbundare är det inte svårt att hitta fler problem. Inom skolan finns astronomiskt stort utrymme för liberaliseringar och frihetliga reformer, likaså inom vården, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Att identifiera ett problem och sedan långsamt, ett steg i taget, börja bilda opinion bland ansvariga politiker är nyckeln till förändring.

Kanske blir brukshyrorna på bostadsmarknaden nästa illiberala reglering som faller? Kanske LAS, alkoholmonopolet eller sexköplagen? Svaret kan avgöras inom FMSF. Det är en inspiration för alla medlemmar, hur långsamt samhället än förändras, och i vilken riktning. Att balansera på gränsen mellan idealism och pragmatism kan vara svårt, men Ateneums jubileumsseminarium illustrerade med all önskvärd tydlighet att det är värt besväret.

Blanche JarnStudentföreningen Ateneum tillika FMSF:s utbildningspolitisk sekreterare

Förbundsseminarium 13 decemberJerker Söderlind • Regina Kevius • Björn Hasselgren • Hans Lind

LuciagåssittningI samarbete med Högerteknologerna.

vem ska bygga städerna?


tant rand rekommenderar

sminkVarje försommar spår en kvällstidning den smink-

fria trenden och hyllar det “naturliga“ utseendet och drömmen om Malin på Saltkråkan. Den som försökt se lika naturligt och obekymrat fräsch ut vet att det tar längre tid och omsorg än någon annan look. Smink är självförbättring tack vare kemisk och teknisk utveck-ling, och bör användas i precis den mängd bäraren behagar. Dessutom ger det de bästa offlineversionerna av instagramfilter. Fyll sommaren med eyeliners, läpp-stift och concealer, gör det snyggt och låt ingen annan moralisera över hur mycket pengar du lagt på innehål-let i ditt badrumsskåp.

mad menDon Draper personifierar den amerikanska dröm-

men och är en idealman enligt randianska mått, tar vad han vill ha, ber inte om ursäkt och följer sin egen över-tygelse. Han är stereotypen som nästan är för mycket för att det skall vara trovärdigt. TV-serien Mad Men (som precis börjat med ny säsong) bör man dock fram-för allt se för att följa copywritern Peggy Olson. Hon tar sig fram mot samhällets normer, problematiserar kapitalistiskt om klassresor, inkomster och orättvisor. I porträttet av Olson får tittaren på riktigt se betydelsen av frigörelse, kunskap och hur pengar skapar bättre liv. Titta ikapp under regniga sommardagar och njut av bra tv-drama.

Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godiva-choklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

Tant Rand

VaLdaGsuppkLädnadTycka vad man vill om Europaparlamentet, framtida

EU-federationer och all byråkrati som härtammar från de brysselska politiska korridorerna, men den 25:e maj är det var och ens skyldighet att gå och rösta.

För att göra valdagen lite roligare, och för att ge rösträtten lite mer visuell betydelse bör man besöka sin vallokal iförd kläder värdiga tillfället. Lägg din röst på din libertarianska kandidat (eller, ja, kanske snarare den kandidat i respektive val som är minst dålig) med stil. Frack, långklänning, fluga, kostym, kravatt, pärlor eller den lilla svarta bestämmer du själv, men valdagen förtjänar mer än färdigtrasiga jeans och t-shirts.

När rösten är avlagd är det fritt fram att begrava sina sorger med valfri drog, även om vi givetvis bara upp-manar till inmundgandet av legala substanser.

Snyggast på valdagen vinner!

Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek är en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i Österrike-Ungern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överöst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda.

Farbror hayek haussar

Hayeks NobeltalSom bekant fick Hayek Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1974. Lite smolk i bägaren var att det delades tillsammans med den socialdemokratiska portalgestalten Gunnar Myrdal. Å andra sidan är det väl kanske inte mer än förståeligt att man lägger in en brasklapp när man skall tilldela priset till en sådan skarp systemkritiker. I frågan om det var ett tydligt uttryck för intellektuell hederlighet eller om det var lite likt när grisar kan flyga när en riksbank tilldelar en riksbankskritiker ett pris går att diskutera. Vad som däremot är svårare att ifrågasätta är de betraktelser och insikter som Hayek för fram i sitt Nobeltal. Talet är på mer än 140 tecken men kortare än hans längsta verk och en ypperlig text att läsa som introduktion till honom.

the rise and Fall of General Laws of capitalism

Daron Acemoglu och James Robinson artikel om de stora teoriernas begränsade förmåga att förklara ekonomins och samhällets utveckling är välkommet i denna tid av mekanistiskt marxistiska modellers återuppståndelse. Förhoppningsvis blir dock Tomas Pikettys Kapitalet inte mer än en historisk

dödsryckning i det tjugoförsta århundradet för socialismen maxim, och inte en draksådd som riskerar att ge oss årtionden av marxistisk missväxt. Istället för att närma sig samhällets och ekonomins utveckling från infallsvinkeln av oföränderliga lagar se på dessa processer som påverkansbara och institutionellt beroende är desto mer fruktbart. Att läsa Acemoglus och Robinstons artikel med sina Hayekianska glasögon på ger dessutom en intressant koppling till hans begrepp the extended order.

H.P lovecraftApropå inramningen av den lilla människans betydelselöshet och utsatthet inför större och onda krafter bör man nämna den amerikanska skräckförfattaren Howard Phillips Lovecraft, vars signatur blivit just dessa skildringar. Även om hans fantasiverk Necronomicon, sprängfylld med illäror och instruktioner om hur man kan åkalla onda krafter från förr, kan ses ha tydliga paralleller med en del samtida politisk litteratur är Lovecraft ingen politisk författare. Exempelvis går hans bok Herbert West – Reanimator utan problem att läsa utan att ha läst Tomas Piketty. Även om det båda berör en doktor som väcker upp något som egentligen borde varit begravt. Även om det kanske är hans svagare böcker och man istället bör börja med andra av dem, såsom The Call of Cthulhu, Vid vansinnets berg eller Skräcken i Dunwich och andra berättelser, får den nog närmast objektivt sägas vara mer fantasieggande än mycket annan skräcklitteratur, särskilt politisk.

Farbror Hayek

53Svensk Linje • nr. 2 • 201452 Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Gordon tuLLock

aV: joakim niLsson

Joakim Nilsson är före detta redaktör för Svensk Linje (2001-2003), och forskade under åren 2003-2005 vid George Mason University.

En av nationalekonomins förgrundsgestalter har lämnat oss. Gordon Tullock blev känd, både som en nytänkande och stridbar teoretiker samtidigt som han var en ytterst okonventionell forskare. Tullock var juristen som blev nationalekonom, och egentligen var inte nationalekonomi något som han från början av sin karriär hade tänkt ägna sig åt. Efter sin juris-tutbildning vid University of Chicago sökte han sig till ett jobb inom USA:s diplomatkår och stationerades i Kina, mitt under brinnande inbördeskrig.

Inom Public Choice-skolan hamnade han dessvärre ibland i skuggan av andra framstående namn även om hans bidrag, inte minst hans vetenskapliga artiklar om så kallad rent-seeking, idag tillhör några av de allra flitigast citerade på området.

Under två års tid hade jag förmånen att delta i Gordon Tullocks forskarseminarier vid James Buchanan Center for Study of Public Choice på George Mason University i norra Virginia, samtidigt som han bistod med aldrig sinande råd till min forskning. Den tiden

går bäst att beskriva som både den mest stimulerande och samtidigt den mest omtumlande forskarmiljö jag har upplevt. Professor Tullock var en levande institu-tion – respekterad av kollegor, men även känd för att alltid komma med nya infall eller uppslag. Han trivdes med att bete sig som en elefant i en porslinsaffär. Alla konventionella idéer skulle synas i sömmarna. Den person som hängav sig åt att vara politiskt korrekt i hans närhet fick känna av hans syrliga kommentarer. Och det fanns gott om Tullockska sarkasmer. Varje dag innehöll åtminstone ett par bitska avspisningar. En filosof kunde avrättas med en putslustig anekdot: “Hume didn’t make a lot of friends. He also spoke French with a Scottish accent.” Samma behandling väntade politiskt-ekonomiska system som Tullock avs-kydde: ““Under Castro the Cuban economy has been particularly bad. There is no other country whose gov-ernment’s majority income comes from prostitution, at least none that I’ve heard of.”

Än värre kunde det bli för de forskarstuderande som inte insåg att samma bitska underfundighet också

tänkVärt

kunde vändas emot den som befann sig i Tullocks närhet. Doktorander som bevistade hans seminarier och inte levde upp till Tullocks förväntningar fick snart reda på att ”The optimal class size in this room should be zero.” Saken var annars den att ju mer Gordon Tullock trivdes med sina doktoranders insat-ser, desto syrligare kunde hans bemötande vara. Han ägnade bara tid åt att ge klacksparkar till dem som han verkligen brydde sig om. När ämnet för ett forskar-seminarium var negativa externaliteter valde Tullock att illustrera fenomenet genom att hänvisa till den unge doktoranden från Tennessee som var utrustad med ett skägg som räckte ner till midjan: ”That beard may have a positive effect on your self esteem, but it is giving me nausea to have to look at it every day.” När Tullock erbjöd sina doktorander en utmaning med att skapa en ekonomisk analysmodell var det den lilla gruppens duktigaste forskare som snabbt kom på en lösning. Hon var en ung kinesiska (en av bara två kvinnor i vår lilla grupp om sju doktorander) med förkärlek för ekonometri. Responsen från Tullock kom blixtsnabbt:”It amazes me that you would be the first to find the answer to this one, since it has always struck me as obvious that women are of inferior intellect to men.”

Själv fick jag också känna på Tullocks sarkasmer; bland annat när han sent på terminen insåg att jag inte hade för avsikt att skriva ett forskningspapper i ett av de ämnen som vi hade ägnat terminen åt. ”That is probably for the best”, konstaterade han, ”I would have flunked you anyways”. Jag blev något stum, men mina kollegor som stod runtomkring dunkade mig efteråt i ryggen och gratulerade mig. Och jag lärde mig snabbt att en sarkasm från Tullock var en trofé att vara stolt över.

Till Gordon Tullocks person hörde även att spela muntra spratt med andra forskare, exempelvis när han blev inbjuden att delta i simuleringar av Robert Axelrods spelteoretiska modeller där syftet var att påvisa ömsesidiga vinster genom att individer samar-betar. Tullocks insats var att delta i experimentet för att därefter konsekvent avstå från att välja samarbetsalter-nativet så länge som möjligt, med det enda syftet att se hur snabbt det skulle gå innan modellen bröt samman.

Men Gordon Tullock hade också en del mycket starka åsikter där hans sarkasmer knappast var avs-edda till annat än att förmedla rent förakt för det han ansåg vara undermålig forskning. Ett särskilt ogillande hyste han till demokratiteori; framförallt de normativa analyser som oreflekterat ser demokrati som något

intrinsikalt gott. När Francis Fukuyama gästföreläste för forskarna på Buchanan Center framförde han den ofta upprepade devisen att ”demokrati är det minst sämsta av alla samhällssystem”. Gordon Tullock valde att snabbt och ljudligt replikera rakt ut i salen: ”Det där är egentligen bara ett ganska krångligt sätt för att säga att det inte är ett bra styrelseskick.”

Det är ingen överdrift att påstå att frågan om demokrati (och särskilt då den närmast obefintliga marginalnyttan för individen att utnyttja sin rösträtt vid allmänna val) dök upp minst en gång per vecka i samtal med Tullock. Då kunde han börja med att diskutera sina erfarenheter från Chiang Kai-shek-regimens Kina, för att därefter sväva ut i utläggnin-gar om norditalienska furstestater eller fördelar med Romarrikets auktoritära styrelseskick. När någon våghalsig doktorand trots flera timmars intensiv dis-kussion ändå hävdade att demokratier har fördelar framför diktaturer kunde Tullock snörpa på munnen och lakoniskt dra en parallell till egna upplevelser rörande vad som tillåts i demokratins namn: ”Under democracy I found myself walking up a beach in Normandy in 1944, and I wasn’t very happy about it.”

Han fick naturligtvis också smaka på sin egen medicin. På valdagen 2004 täcktes dörren till hans kontor på institutionen av klistermärken med texten ”I voted”, från kollegorna på George Mason University som inte delade hans uppfattning om det oförnuftiga med att delta i allmänna val.

Gordon Tullock kommer att bli ihågkommen som en de kanske viktigaste inspiratörerna till den så kallade Virginia-skolan inom Public Choice-teorin. Tillsammans med James Buchanan skrev han 1962 boken The Calculus of Consent. Den kom att få en helt avgörande betydelse genom sitt sätt att analysera den politiska marknaden, det vill säga hur offentliga aktörer agerar för att maximera sin egen nytta, och de kostnader som ett demokratiskt styrelseskick överför på medborgarna. Den teoretiska utgångspunkten är en rationell individualism som uttrycks på ett kom-promisslöst sätt. Formuleringen av det vetenskapliga uppdraget är glasklar:

”The political scientist may try, as best he can, to develop the normative implications of a set of ethical standards […] but whatever those standards, […] he must take men as they are, not as he would like them to be.”

James Buchanan fick 1986 Sveriges Riksbanks pris

tänkVärt


för ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sina bidrag till analysen av offentliga aktörer. Det vore rimligt att i det sammanhanget tillföra tre namn som i viktiga avseenden understödde Buchanan i hans strävan efter en mer analytisk aktörsmodell för offentliga styrmedel och institutioner; William Niskanen, Geoffrey Brennan, och Gordon Tullock. Alla tre bidrog i viktiga avseenden till teoribildningen kring det som ofta kallas Constitutional Economics – ekonomisk forskning kring effektiva styrelseskick och offentliga aktörer. Nuförtiden delas Nobelpris av olika karaktär ofta av två eller tre personer. Framgångsrik forskning är en lagsport. Och det är inte alls orimligt att påstå att någon av dessa tre – Niskanen, Brennan eller Tullock – skulle vara värdiga att dela 1986 års pris med Buchanan.

Till Gordon Tullocks stora bidrag till Public Choice-teorin måste naturligtvis också nämnas hans vetenska-pliga artikel från 1967 (“The Welfare Costs of Tariffs, Monopolies, and Theft”) där han introducerar det som senare kommit att kallas rent-seeking. Kortfattat handlar det om möjligheten att genom politiska beslut stänga ute konkurrens genom olika former av beskattning eller handelshinder. En annan forskare, Anne Krueger, myntade sedermera begreppet rent-seeking som idag har en given plats inom den mer moderna public choice-teorin.

Det är mot denna bakgrund som jag tror att Gordon Tullock kommer att fortsätta att bli ihågkommen – som en inspiratör, som någon som vågade säga det som inte alltid var politiskt opportunt, men som med årens lopp visade sig få rätt på punkt efter punkt. En stor del av det som vi idag tar för givet i fråga om rationella analyser av offentlig sektor bär på tydliga spår från juristen som blev ekonom, och som aldrig tröttnade på att ställa obekväma frågor.

tänkVärt kontakt

Studentföreningen AteneumCharlotte [email protected]/StudentforeningenAteneum

FMS VäxjöJohan [email protected]/fmslinnaeuswexio

FMS GöteborgIda [email protected]/FriaModerataStudentforeningenGoteborg

Linköpings FMSCatarina Kärkkä[email protected]/linkopingsfms

FMS StockholmKarl von [email protected]/FMSStockholm

HögerteknologernaKlara Hovstadius070-253 35 [email protected]/hogerteknologerna

HögerjuristernaHugo [email protected]/hogerjuristerna

HandelshögernHampus [email protected]/groups/310219962413858/

Geijerska StudentföreningenVictoria [email protected]/geijerska

FMS UmeåEmil [email protected]/FMSume

Vill du starta en förening? Kontakta Alexandra [email protected] 0735501123

LokaLa FöreninGar


östFronten

aV: aLexandra iVanoV

Förbundsordförande Ivanov har tidigare läst Ryskidéhistoria och vid flera tillfällen besökt Baltikum. En resa fler studentförbundare bör göra..

Vår värld har nästan alltid befunnit sig i ett tillstånd av kaos. Nationer och tyranner har använt människor som verktyg för att sprida död och förödelse. Inte minst har detta varit Europas verklighet.

I slutet av november besökte jag tillsammans med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola Riga och Vilnius. Oavsett hur många gånger man besöker Baltikum består den beundran man känner inför våra grannar på andra sidan Östersjön. För det är starka människor som överlever motgångar och som tar varje möjlighet att samla mer kraft.

I Sverige har president Putins allt mer aggressiva beteende fämst märkts i de upprepade kräkningarna av vårt territorium, både i luft och vatten. Men även om en otrygg östersjömiljö oroar många svenskar är det ingenting mot den påverkan Putins lynne har på vanliga familjers dagliga liv i Baltikum.

Bruttolöner utgör den största delen av arbetsko-stnaderna. Av EU-länderna var det Danmark som hade de högsta mediantimlönerna (brutto) i oktober

2010 (25 euro). Därefter följde Irland (18,30 euro) och Luxemburg (17,80 euro) – se diagram 2. De länder som hade lägst mediantimlöner var Bulgarien (1,50 euro), Rumänien (2 euro), Litauen (2,70 euro) och Lettland (2,90 euro). Mediantimlönen i euro (brutto) för den EU-medlemsstat som hade det högsta värdet var 16 gånger så högt som för medlemsstaten med det lägsta värdet. Uttryckt i köpkraftsstandard (PPS) – som visar skillnader i prisnivåer mellan olika länder – var förhål-landet 5:1.

Mediantimlönen (brutto) är 2,90 euro i Lettland, i Litauen 2,60 euro. Det är nästan 15 gånger mindre än medlemsstaten med det högsta värdet. Samtidigt uttryckt i köpkraftstandard – som visar skillnad i pris-nivåer mellan olika länder – var förhållandet endast 5:1. Priset på livsmedel skiljer sig endast marginellt från Sverige och elektricitet är dyrare på grund av Putins utpressningspolitik. I Sverige lägger vi runt 10 procent av vår disponibla inkomst på livsmedel medan man i Baltikum lägger närmare 30 procent. När den ryska vintern drar in över länderna och priset för

tänkVärt

uppvärmningen äter upp hela lönen rapporterar sven-ska Rimi att försäljningen på livsmedel – i länder som inte har något matfusk att säga basta till – går ner över 10 procent.

Under finanskrisen föll Baltikums BNP med 20 pro-cent. Lönerna i landet sänktes med 20 till 30 procent samtidigt som de tvingades öka skattebördan. Tre länder vars befolkningar redan kämpade för att få livet att gå ihop fick på mycket kort tid en ännu svårare ekonomisk situation. En verklighet oerhört främ-mande för många svenskar.

En trasig ekonomi och ett sovjetarv är långt ifrån deras enda problem. I en allt mer osäker värld lever de mitt i stormens öga. Vladimir Putin hotar ständigt de tre ländernas självständighet och sade för bara några månader sedan att det skulle ta honom två dagar att invardera Estland, Lettland och Lituaen. Utländska ambassadörer rapporterar om förfrågningar om skydd från vänner och bekanta vid en invasion och vi ser hur den psykiskt ohälsan bland barn ökar.

Det som verkligen får hjärtat att skära sig i denna situation är att de agerar rationellt. Putins pansarvag-nar har redan invarderat östra Ukraina. Krim annek-terades och legitimierades genom ett påhittat val och endast två veckor sedan förbjud Ryssland ytterligare varor från Litauen.

Ryssland bedriver ett ständigt informationskrig. Kremls propaganda förmedlas genom Russia Today (RT) och TV-kanalen kommer nu att öppna filialer i Tallin, Litauen, Riga, Berlin och Warsawa. Där berät-tar de hur det var Ukraina som sköt ner och mördade 300 civila på MH17 och att Carl Bildt var CIA-agent under sin ungdom. När man tänker på att de som tar emot det här budskapet inte – i realiteten – har tillgång till internet eller andra nyhetskällor förstår man hur djupt oroande situationen är.

Baltikum är rädda men vet inte hur de ska bemöta den högljudda, ryska björnen. När man valt demokrati och tagit ställning för yttrandefrihet kan man inte bara stänga ner en TV-kanal. Detta trots att den sprider »sanningar« som att befolkningen i Litauen aldrig ville bli fria från Sovjet och att de 13 studenter som en gång startade upproret mot ockupationen, och fick betala med sina liv, egentligen var kriminella provaktörer.

Den som vill lära sig mer om Baltikum bör åka dit så fort som möjligt. Livet är för kort för att inte se på sitt liv med perspektiv och inse att friheten alltid måste försvaras. Som förbundsordförande emeritus

Per Heister sade under förra månadens besök i Bryssel: »Studentförbundare söker sig ofta bortom riksdag och kommun under sina unga år för att vi vill göra skillnad – på riktigt.«

På andra sidan östersjön och i vidare ner längs den ryska gränsen väntar tusentals människor oroligt på Putins nästa steg. Samtidigt som ni läser detta rul-lar Ryska stridsvagnar vidare in i Ukraina. En vän till förbundet och ordförande för Ukrainian Student Association, Stanislav Kutsenko, beskrev situationen som att sitta på en bomb. En bomb man inte vet om eller när den ska explodera.

tänkVärt


klassIskt

På fredag är det första maj - arbetarrörelsens kamp- och festdag. Tal och banderoller handlar om hur bra det går för Sverige med en s-regering. Talen kommer också att handla om ideologi, om marxismens och socialismens välsignelser. De borgerliga brukar svara med att framhäva marxismens intellektuella under-målighet och socialismens fasor. Det är en dialog som pågått i över 100 år, nödvändig men en smula tjatig.

I förra veckan kom en analys av valet 1985, som visade att socialdemokratins och vpk:s väljare får en alltmer borgerlig åskådning. På årets första maj borde det alltså passa med en dialog, inte bara om socialismens

idéer utan också om borgerlighetens idéer, dvs. om liberalism och konservatism.

Liberalismen är äldre än konservatismen. Den klas-siska liberalismens idéer sådana de stadfästes årtiondet efter den engelska revolutionen 1688 innebar ett sky-ddsnät för den enskilde mot överhetens makt: Inga fick berövas sin rörelsefrihet och/eller egendom utan rätt-sligt förfarande enligt lagen. Inga frihetsberövanden fick över huvud ske för att kväsa fredlig opposition; pressfrihet och religiös tolerans skulle råda.

Statens handlande skulle baseras på en etik av fasta principer. Dessa skall vara okränkbara även om

borGerLiGhetens idéeraV: hans L ZetterberG

Hans L Zetterberg var under decennier den högst aktade av alla borgerlig intellektuella. Han var professor i sociologi och chefredaktör för Svenska Dagbladet mellan åren 1987 och 1988. Som få andra förkroppsligade han akademins nyfikenhet och kombinerade

det med en passion för politiska idéer. Hans arbete har påverkat hela borgerligheten och därmed hela landet, men naturligtvis särskilt Moderaterna och den moderata sfären. Ingen annan har som honom påverkat Moderaternas idéutveckling. Han har träffat, föreläst för och inspirerat fler än kanske någon annan och var med och tog fram det

idéprogram som hade liberalkonservatismen som kärna. Kanske överlevde han inte bara många av sina generationskamrater utan också det programmet. Hans ork och arbetsvilja

sinade aldrig och han var produktiv in i det sista. Alla de som mötte honom under åren fascinerades, imponerades och gick framför allt hem och läste på. Låt det bli läxan vi tar med oss vid hans bortgång. Från den stora och lilla världen, till den himmelska.

Texten publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet den 4 april

1987 och trycks med tillstånd från tankesmedjan Timbro.

kränkningarna från andra synpunkter förefaller nyt-tiga. Myndigheternas och domstolarnas regler skulle upprätthållas även i de fall de gynnade anklagade för-brytare eller politiska motståndare.

Den klassiska liberalismens udd var alltså i första hand riktad mot alla former av statsmakternas god-tycke. Den klassiska liberalismen stod med andra ord för rättsstaten. 1600-talets konstitutionella liberalism i England beredde vägen för en ekonomisk liberal-ism. Här är udden dels riktad mot statsmakternas ingripanden i det ekonomiska livet, dels mot monopol i form av skrån, bolag med exklusiva kungliga privil-egier och mot karteller av olika slag. Den klassiska lib-eralismen stod med andra ord inte bara för rättsstaten utan också för marknadsekonomin.

Talet om rättsstaten och rättssäkerheten har återup-pväckts av vår tids nyliberalism. Inte minst klingar det angeläget för svenska tjänstemän i den privata sektorn som nu får se en del av sina pensionsbesparingar indragna till staten.

Också den ekonomiska liberalismen har fått en renässans i vår tid. Under årtiondena i mitten av vårt århundrade växte en stark statsmakt fram i både vänster- och högerstyrda länder. Under den offentliga expansionens tid handlade debatten ofta om ett antal marknadsmisslyckanden som politiker och statstjän-stemän skulle rätta till genom regleringar, skatteskalor och bidrag.

Det ledde till den svällande offentliga sektorn, byråkratstyre och höga skatter. Vi började då förstå att det onda i samhället uppenbarligen inte bara kommer från marknadskrafterna utan också från statsmakterna. Debatten började mer handla om politiker-misslyck-anden än om marknadsmisslyckanden. Man började se byråkraternas beteende som styrt av egenintresse, t ex av intresse att få större, mäktigare förvaltningar, snarare än ett intresse att korrigera marknaderna i den allmänna välfärdens intresse. Och politikerna förlo-rade sin image som ljusets riddarvakt ständigt på vakt mot marknadens excesser.

Reaktionen mot politiker och byråkrater och åter-upptäckten av den smidigare styrningen genom marknadshushållningen är kärnan i våra dagars nyliberalism.

Alla partier i dag bär på en stor dos nyliberalism, mest dock moderater och folkpartister. “Låt företag göra mer, och stat och kommun göra mindre”, är slagordet på alla områden.

Den andra borgerliga idétraditionen är konservatis-men. Begreppet konservatism kom sent in i Europas historia. Det började användas efter franska revolu-tionen (1789-99) som en allmän sammanfattning av de tankesystem som i revolutionens och giljotinens eft-erbörd hävdade att revolutionens motståndare borde få behålla inte bara sina huvuden utan också ägodelar och det bästa av den gamla samhällsordningen.

Den klassiska konservatismen känner man igen på dess respekt för tradition och religion, kung och fos-terland, lag och ordning, rang och värdighet, nation och familj. Denna konservatism är måttfull och prak-tisk i sin inställning till livet och sätter aldrig allt på ett kort, vare sig kortet heter känslor eller förnuft. Den är skeptisk till världsförbättrare oavsett om de dyker upp till vänster, till höger eller i mitten. Den motsätter sig all slags låt-gå-mentalitet, både i affärslivet och förvalt-ningen. Konservatismen vill t ex skydda politiken och förvaltningen från krassa förvärvsbegär och har därför ofta omfattats av ämbetsmän.

Klassisk konservatism sådan vi möter den hos Burke i England, Hegel i Tyskland och Bonald i Frankrike var fientlig till industrialiseringen. De traditionella gärningarna i en gemenskap byggd på släktens och hembygdens band inrutade människors liv i en naturlig miljö. 1800-talets industrialisering erbjöd ett osäkert liv i onaturliga gemenskaper och miljöer. De konservativa avvisade denna nya livsform; de var sin tids miljöpartister.

Klassisk konservatism var också fientlig till finanska-pitalism. Finanskapitalismen (liksom fabrikssystemet) bröt sönder bindningarna till släkten, gården, byn, skrået. I stället för gårdens trygghet och status erbjöd det nya penningväsendet bankböcker, reverser, aktier. De konservativa i den klassiska traditionen var mis-strogna till dessa instrument. Även sedan de blivit vana vid det moderna finanslivets verktyg har de kon-servativa ofta predikat om strängare etiska regler för finansmarknaderna.

Genom den franska revolutionen korn individualis-men in i samhällsklimatet. Revolutionen skrev lagar om myndighetsålder: En son behövde inte längre följa sin fader efter myndighetsdagen. Revolutionen avskaf-fade förstfödslorätten och gjorde syskon likvärdiga. Den favoriserade kompetens framför börd. Den öpp-nade yrkesval och karriär för alla som var intresserade och duktiga, tillät meniga att bli officerare inte bara inom det militära utan på alla livets områden. Den avskaffade fideikommiss. Den tillät skilsmässa. Den

klassIskt


klassiska konservatismen var motståndare till de utt-ryck för individualism som genomfördes på familjens bekostnad.

Konservatism av detta klassiska slag blev också skeptisk till ohämmad marknadsliberalism. En obe-gränsad marknadshushållning upplöser ju etablerade traditioner och hierarkier och skapar nyrika uppkom-lingar i eliten och rotlösa konsumtionsslavar i mas-san. Den skapar arbetslöshet och sociala problem. Ur detta dilemma hämtade den konservative Bismarck i Tyskland och den liberale Beveridge i England inspi-rationen till välfärdsstaten. Ja, det är faktiskt så att välfärdsstatens två stora arkitekter är borgerliga, inte socialister.

Vår tid har återupptäckt och återupplivat en del av det konservativa idéarvet. Tonvikten ligger på förs-var av nation och familj. 70- och 80-talens nykon-servatism i västvärlden har en patriotisk underton. Nykonservatismen vill möta hotet från Sovjet med ett starkt försvar. Den söker organisera välfärdsstaten så att banden med familjen stärks och problemen med brottslighet, våld, alkoholism, knark och kaos minskar. (Nykonservatismen går till exempel emot det dagsak-tuella förslaget att omyndiga tonåringar skall få abort, avgiftning från knark och annan service och vård från välfärdsstaten utan att föräldrarna underrättas.) Den värnar om nationens hälsa och man kan räkna med att den står i första ledet i kampen mot aids. I allt är det familjens och nationens överlevnad som är vägledande för nykonservatismen.

Socialism och marxism i all ära, men det är liberalism och konservatism - borgerlighetens idéer - som är den europeiska civilisationens huvudfåra. Det är välkom-met att socialdemokratins väljare får mer borgerliga värderingar.

klassIskt redaktIonen

hanna Wagenius

1. En dragkrok till bilen.

2. Ett möte hos Skandulv till Åsa Romson.

victoria Nilsson

1. En bra bok av Gary Becker att läsa i sommar.

2. Ett bygglov eller två till Sven-Erik Bucht.

hugo selling

1. En snygg och julig slips med Adam Smith på.

2. Ett lärarjobb till Gustav Fridolin.

Johanna Nylander

1. Ett besök på MineCon i London nästa år.

2. Utfasat ränteavdrag till hela svenska folket!

henrik hall

1. Extraval.

2. En meritlista till Gabriel Wikström.

Hall är redaktör för Svensk Linje.

adam Vallin

1. En författningsdomstol.

2. En välbehövlig paus från en regering för oss alla, så att vi får perspektiv och kan fundera över vad som är viktigt.

Jacob dexe1. En billig, nybyggd 2:a på 50 kvm med låg hyra, i Stockholms innerstad. Helst tyst omgivning men nära till allt.

2. “365 sätt att slösa med dina skattepengar” till varje kommunalt, landstings- eller och riksdagsfikarum.

magnus jernkrok

1. Ett amerikanskt medborgarskap.

2. En rysk ubåt till Göran Frisk.

redaktionHär ser du Svensk Linjes redaktion. Inför detta numret svarade vi på följande julklappsfrågor: 1) Vad vill du ha i julklapp? 2) Vad vill du ge bort i julklapp och till vem?

62 Svensk Linje • nr. 2 • 2014

Fria moderata studentFörbundet

Schönfeldts Gränd 2Box 2294

103 17 Stockholmtel: 08 - 791 50 05

www.fmsf.se

FörbundsordFörande:Alexandra Ivanov

[email protected]

ViceordFörande:

Johan [email protected]

Lucas [email protected]

Adam [email protected]

Johanna Grönbä[email protected]

internationeLL sekreterare:Olivia Andersson

[email protected]

prenumerationsärenden:[email protected]

texter:Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdel-ningen samt för osignerat material svarar redaktionen.

Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller

oss rätten att redigera inkommet material.

tryck:Trydells tryckeriISSN 0346-2161

lInjerat

sVensk LinjeårGånG 72

redaktör:Henrik Hall

[email protected]

redaktion:Jacob DexeHugo Selling

Hanna WageniusVictoria NilssonMagnus Jernkrok

redaktionssekreterare:Adam Vallin

FormGiVninG:Johanna Nylander

ansVariG utGiVare:Alexandra Ivanov

Funnet:“An Experiment on a Bird in the Air Pump“ av Joseph

Wright of Derby, 1768.

www.SvENSkliNJE.SE

Hör gärna av dig till redaktionen via e-post: [email protected], kommentera på vår facebooksida: facebook.com/

svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här

numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller

15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

ÅRETS JULKLAPP!

Du hittar böckerna och fler julklappstips på www.timbro.se/bokhandeln

I december återlanseras den populära försvarstrilogin Operation Garbo av Harry Winter, perfekta julklappen!

Posttidning BReturer sändes till:Svensk LinjeBox 2294103 17 Stockholm

Value through communicationTackling communications challenges worldwide

Founded 1970www.kreabgavinanderson.com

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och närings-livets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och att utnyttja sina möjligheter maximalt. Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Documents

Svensk linje 4