Struktur- och SammanhållningSPolitik...Struktur- och SammanhållningSPolitik Foto: iStock International Inc., Photodisk, Phovoir Generaldirektoratet för intern Politik B Transport

Jordbruk och landsbygdens utveckling

Kultur och utbildning

Fiskeri

Regional utveckling

Transport och turism

Generaldirektoratet för intern Politik

PolicyavdelningStruktur- och SammanhållningSPolitik

RollUtredningsavdelningarna är forskningsenheter som ger specialiserad rådgivning till utskott, interparlamentariska delegationer och andra parlamentariska organ.

PolitikområdenJordbruk och landsbygdens utvecklingKultur och utbildningFiskeriRegional utvecklingTransport och turism

HandlingarBesök Europaparlamentets webbplats: http://www.europarl.europa.eu/studies

B PolicyavdelningStruktur- och SammanhållningSPolitik

Foto: iStock International Inc., Photodisk, Phovoir

B Generaldirektoratet för intern Politik

Transport och turism

Regional utveckling

Fiskeri

Kultur och utbildning

Jordbruk och landsbygdens utveckling

GENERALDIREKTORATET FÖR EU-INTERN POLITIK

DIREKTORAT B: STRUKTUR- OCH SAMMANHÅLLNINGSPOLITIK

FISKERI

FISKET I SVERIGE

MEDDELANDE

Detta dokument har beställts av Europaparlamentets fiskeriutskott. FÖRFATTARE Irina Popescu Direktorat B: Direktoratet för struktur- och sammanhållningspolitik Europaparlamentet B-1047 Bryssel E-post: [email protected] SPRÅKVERSIONER Original: EN. Översättningar: DE, FR, IT, PL, SV. OM UTGIVAREN Du kan kontakta Utredningsavdelningen eller prenumerera på det månatliga nyhetsbrevet genom att skriva till: [email protected] Manuskriptet färdigställdes i april 2010. Bryssel, © Europaparlamentet 2010. Detta dokument finns tillgängligt på Internet på: http://www.europarl.europa.eu/studies ANSVARSFRISKRIVNING De åsikter som framförs i texten är upphovsmännens och utgör inte nödvändigtvis Europaparlamentets officiella ståndpunkt. Återgivning eller översättning för icke-kommersiellt bruk är tillåtet, under förutsättning att källan anges och att utgivaren meddelas i förväg och får en skriftlig kopia.

mailto:[email protected]�http://www.europarl.europa.eu/studies�

GENERALDIREKTORATET FÖR EU-INTERN POLITIK

DIREKTORAT B: STRUKTUR- OCH SAMMANHÅLLNINGSPOLITIK

FISKERI

FISKE I SVERIGE

MEDDELANDE

Innehåll

Detta meddelande har beställts av fiskeriutskottet för dess delegation till Sverige (25.5.2010–27.5.2010). Meddelandet ger en överblick över huvuddragen i den svenska fiskerinäringen, främst frågor som den rättsliga och institutionella ramen, fiskeriförvaltningen, fångster, fiskeflottan, fiskeindustrin, handel, sysselsättning, fiskmarknaden och havsforskning.

IP/B/PECH/NT/2010-03 April 2010 PE 438.579 SV

Fiske i Sverige

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Innehållsförteckning 3

FÖRTECKNING ÖVER FÖRKORTNINGAR 5

TABELLFÖRTECKNING 6

FIGURFÖRTECKNING 7

KARTFÖRTECKNING 8

SAMMANFATTNING 9

1. INLEDNING 13 1.1. Östersjöns ekosystem 17 1.2. Västkustens ekosystem 18

2. RÄTTSLIG OCH INSTITUTIONELL RAM 21 2.1. Lagstiftning 21 2.2. Institutioner 22

3. FISKERIFÖRVALTNING 25 3.1. Bakgrund 25 3.2. Förvaltningsåtgärder 26 3.3. Fiskerättigheter 28 3.4. Stängda områden 30 3.5. Marina skyddsområden 31

4. FÅNGSTER 33 4.1. Havsfiske 33 4.2. Inlandsfiske 39 4.3. Vattenbruk 40

5. FISKEFLOTTA 43 5.1. Allmän beskrivning 43 5.2. Fiskeredskap 44 5.3. Fiskehamnar 47 5.4. Fiskeflottans utveckling 49

6. BEREDNINGSINDUSTRI, HANDEL, SYSSELSÄTTNING 51

7. FISKMARKNADEN 55

Direktorat B: Direktoratet för struktur- och sammanhållningspolitik

4

8. HAVSFORSKNING 59

LITTERATUR 63

BILAGA 1: DET SVENSKA FISKET – HISTORISK ÖVERSIKT 65

BILAGA 2 67

BILAGA 3 69

FISKARTER – ORDLISTA (ENGELSK-SVENSK) 71

Fiske i Sverige

5

FÖRTECKNING ÖVER FÖRKORTNINGAR

BSPA Skyddade områden i Östersjön (Baltic Sea Protected Areas)

GFP Den gemensamma fiskeripolitiken

EFF Europeiska fiskerifonden

FAO FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation

Helcom Kommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö

(Helsingforskommissionen)

ICES Internationella havsforskningsrådet

IQ Individuell kvot

ITQ Individuell överförbar kvot

MPA Marint skyddsområde

MSC Marine Stewardship Council

Ospar Konventionen om skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten

(Oslo-Pariskonventionen)

RBM Rättighetsbaserad förvaltning

SPA Särskilda skyddsområden

FV Fiskeriverket

SCI Områden av gemenskapsintresse

TAC Total tillåten fångstmängd

TURF Territoriella användarrättigheter inom fisket


6

TABELLFÖRTECKNING

Tabell 1: Viktiga fakta 9

Tabell 2: Fångster per fiskeområde 2008 33

Tabell 3: Fångster i det svenska saltvattenfisket per fiskeområde 2008 (färsk vikt) 36

Tabell 4: Fångster i det yrkesmässiga fisket i svenska inlandsvatten, 2008 39

Tabell 5: Värdet av fångster i det yrkesmässiga fisket i svenska inlandsvatten, 2008 40

Tabell 6: Sveriges produktion av matfisk 2008 41

Tabell 7: Det genomsnittliga svenska fiskefartygets utmärkande drag, 2010 43

Tabell 8: De viktigaste fiskeredskapen inom den svenska fiskeflottan, 2010 45

Tabell 9: Fiskeredskap inom den svenska fiskeflottan (huvudredskap med sidoredskap), 2010 46

Tabell 10: De viktigaste fiskehamnarna i Sverige 48

Tabell 11: Handelsstatistik för Sveriges fiskesektor (i miljoner euro) 51

Tabell 12: Sysselsättning enligt undersektor, region och kön, 2005 53

Tabell 13: Det svenska saltsjöfiskets ilandföring med fördelning på kuststräcka (landad vikt), 2008 69

Tabell 14: Det svenska saltsjöfiskets ilandföring med fördelning på kuststräcka (värde), 2008 70

Fiske i Sverige

7

FIGURFÖRTECKNING

Figur 1: Biomassa av torsk, skarpsill och sill/strömming i Östersjön 18

Figur 2: Fiskeriverkets organisation 23

Figur 3: Fångster i saltvattenfisket per fiskeområde, 1999–2008 33

Figur 4: Landad matfisk i det svenska saltvattenfisket 2008: A. Landad vikt B. Den landade fångstens värde 35

Figur 5: Torsk i Kattegatt: fiskedödlighet, lekande biomassa, landad fångst och återhämtning 37

Figur 6: Havskräfta: Landningar och utkast 38

Figur 7: Sveriges produktion av regnbåge, övrig matfisk och musslor 41

Figur 8: Den svenska fiskeflottan kategoriserad enligt längd, 2010 43

Figur 9: Bruttotonnagets utveckling för fartyg med de vanligaste fiskeredskapen, 1995–2010 44

Figur 10: Den svenska fiskeflottans utveckling räknat i antalet fartyg, bruttotonnage och motorstyrka, 1995–2010 50

Figur 11: Handelsbalansens utveckling inom Sveriges fiskesektor 52

Figur 12: Sysselsättning inom fiske och vattenbruk i Sverige, 2005 53

Figur 13: Den totala svenska marknaden för färsk och beredd fisk enligt produkt, 2008 55


8

KARTFÖRTECKNING

Karta 1: Sverige och dess geografiska läge i EU 13

Karta 2: Sverige: län och landskap 14

Karta 3: Sveriges havsterritorium 15

Karta 4: Salthalten i bottenvattnet runt Sverige 16

Karta 5: Havsbottnens batymetri runt Sverige 17

Karta 6: Fiskeflottans kapacitet i de svenska länen (i procent av det totala bruttotonnaget), 2010 47

Karta 7: De viktigaste fiskehamnarnas läge i Sverige. Med uppgift om bruttotonnage. 49

Karta 8: Svenska fångstområden med motsvarande ICES-indelning och delområden. 67

Fiske i Sverige

9

SAMMANFATTNING Sverige är ett nordiskt land på den skandinaviska halvön. Sveriges östkust gränsar till den halvslutna Östersjön, med sitt säregna ekosystem av både sötvatten- och saltvattenarter. I väster bildar Skagerrak, Kattegatt och Öresund gränsen mellan Östersjön och Nordsjön. Skiktningen av vatten i båda områden kan orsaka syrebrist med allvarliga följder för den biologiska mångfalden och fisket. Sverige har varit medlem i EU sedan den 1 januari 1995. Den svenska fiskeripolitiken omfattas således av EU:s gemensamma fiskeripolitik. Fiskeriverket är den statliga myndighet som har ansvaret för bevarande och nyttjande av Sveriges fiskbestånd. Fiskeriförvaltningen bygger på regler om total tillåten fångstmängd och ett kvotsystem, samt andra åtgärder som reglering av fiskeansträngning, tekniska bevarandeåtgärder, förvaltnings- och återhämtningsplaner och insatser för att förbättra fiskbeståndet. Sverige har ett antal rättighetsbaserade förvaltningssystem: Individuella kvoter och individuella överförbara kvoter, territoriella användarrättigheter och begränsade ej överförbara tillstånd/licenser. Sverige har fastställt ett stort antal marina skyddsområden längs kusterna och deltar i omfattande nätverk, till exempel den marina delen av Natura 2000, Ospar-nätverket och Helcoms skyddsområden i Östersjön. År 2008 uppgick Sveriges fångster i saltvattenfisket till totalt 229 726 ton (färsk vikt). Östersjön är det viktigaste fiskeområdet. Där fångas 72 procent av landets totala fångster. Resten fångas i Nordsjön (14 procent) och i Skagerrak och Kattegatt (14 procent).

I Östersjön och Öresund fångas huvudsakligen skarpsill, sill/strömming och torsk.

I Skagerrak och Kattegatt fångas mest sill/strömming, följt av skarpsill, gråsej, fjärsing, torsk och rödspotta. Skaldjur är särskilt viktiga, framför allt nordhavsräka och havskräfta.

I Nordsjön fångas främst sill/strömming och tobis men även makrill, gråsej och torsk.

Tabell 1: Viktiga fakta

Areal 449 964 km2

Befolkning 9 349 059 (28.2.2010)

Flagga Huvudstad Stockholm

Kustremsa 13 567 km

Västkusten Skagerrak, Kattegatt och Öresund

Syd- och östkusten Östersjön

Källa: Diverse


10

Av den färska vikten (vikt när fisken fångas) på totalt 229 726 ton, utgjorde den landade vikten (vikt när fisken landas) 218 956 ton. Den landade vikten omfattar matfisk (43 procent), foderfisk (56,9 procent), samt rom och lever (ca 0,1 procent). Trots det står matfisken för den största delen av den landade fångstens totala värde (81 procent). Rom och lever är också högt värderade produkter (1,4 procent), medan foderfisk utgör 17,5 procent av den landade fångstens värde. Den landade matfisken domineras av ett fåtal arter: sill/strömming (mer än hälften av den landade matfisken och ca 23 procent av den totala landade fångsten), skarpsill, torsk, makrill och gråsej, samt nordhavsräka och havskräfta. Skaldjur och torsk står för en större del av värdet av den landade fångsten (24 procent respektive 19 procent av värdet av den totala landade fångsten) och flera andra arter står också för en betydande del av värdet, framför allt ål, rödspotta och rödtunga. Det finns fyra stora sjöar i södra Sverige: Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. År 2008 fångades 1 615 ton sötvattenfisk i inlandsvatten, till ett värde av 77,9 miljoner kronor. I inlandsvatten fiskas framför allt gös, siklöja, abborre, gädda, sik, ål och kräfta. I inlandsvatten fångas i huvudsak gös, som står för 32,9 procent av den totala fångstvolymen och 44,1 procent av värdet. Siklöja och löjrom står för 16,2 procent av fångstvolymen och 8,2 procent av värdet. Löjrom är den fiskeprodukt som har det högsta värdet. Kräftor, som framför allt fiskas i Vättern, står för 10,8 procent av fångsten och 24,6 procent av det totala värdet. Inom det svenska vattenbruket odlas framför allt regnbåge, röding, öring, lax och ål, samt kräftor, blåmusslor och ostron. Under 2008 odlades 5 667 ton matfisk, som i färsk vikt motsvarar 6 676 ton. Dessutom odlades 1 911 ton blåmusslor. Inom vattenbruket producerades matfisk till ett totalt värde av 224 miljoner kronor. I Sverige har man sedan 1980-talet framför allt odlat regnbåge. År 2008 utgjorde regnbåge ca 87 procent av den totala produktionsvolymen av matfisk och ca 70 procent av värdet. Röding är också en viktig art inom vattenbruket. Rödingen står för ca 10 procent av produktionsvolymen och ca 18 procent av värdet. Även ål är en viktig art och står för 2,6 procent av produktionsvolymen och 6 procent av värdet. I början av 2010 bestod den svenska fiskeflottan av 1 454 fiskefartyg med en total kapacitet på 39 688 bruttotonnage och 200 953 kW. Ett genomsnittligt fiskefartyg har ett bruttotonnage på 27,5 ton och en maskinstyrka på 138,2 kW. Det är 10 m långt och 31 år gammalt. Den svenska fiskeflottan kan grovt räknat delas in i tre huvudgrupper:

Fiske med flyttrål och not/vad efter sill/strömming, skarpsill, makrill, siklöja och blåvitling.

Fiske med bottentrål efter torsk och andra bottenlevande arter som tunga, räkor och havskräfta.

Fiske med passiva redskap (nät, tinor, burar och långrev), framför allt efter torsk, lax, sik, havskräfta, ål, sjurygg/stenbit, pigghaj, piggvar, rödspotta, skrubbskädda, gös, gädda, abborre, makrill och sill/strömming.

När det gäller fiskeredskap använder de flesta svenska fartyg fiskfällor (tinor) (38,6 procent av båtarna) och bottengarn (33,4 procent). Sett till bruttotonnage är de huvudsakliga fiskeredskapen emellertid bottentrålar och flyttrålar, följt av snörpvadar och bottengarn. Fartyg utrustade med bottentrålar utgör 14,9 procent av det totala antalet fartyg men de står för större delen av kapaciteten i den svenska fiskeflottan (37,1 procent av bruttotonnaget och 32 procent av maskinstyrkan). Flyttrålar (som finns på 3,4 procent av fartygen) står också för en betydande del av den totala kapaciteten (36 procent av

Fiske i Sverige

11

bruttotonnaget och 20,2 procent av maskinstyrkan). Mer än hälften av fiskefartygen (51,6 procent) anses vara specialiserade. Denna kategori utgör ca 70 procent av bruttotonnaget i den svenska fiskeflottan och omfattar de flesta fartyg som är utrustade med flyttrålar och bottentrålar. De återstående 48,8 procenten uppges ha flera olika typer av redskap. Den vanligaste kombinationen av primära/sekundära fiskeredskap är fiskefällor/bottengarn (11,3 procent av fartygen), följt av bottengarn/pilkgarn (6,7 procent) och bottengarn/fiskefällor (5,3 procent). De viktigaste svenska fiskehamnarna ligger på västkusten. Där finns också större delen av fiskeflottans kapacitet (86 procent av bruttotonnaget), i Västra Götalands län (69 procent), Hallands län (10 procent) och Skåne län (7 procent). Fiskebäck är den fiskehamn som har störst kapacitet. Den står för ca 22 procent av det totala bruttotonnaget i svenska hamnar. Andra viktiga hamnar är Rörö och Fotö i Skagerrak (med 5,6 respektive 5,2 procent av bruttotonnaget), Träslövsläge i Kattegatt (5,9 procent av det totala bruttotonnaget), och Simrishamn, Skillinge och Nogersund på sydkusten. Flera danska hamnar, till exempel Skagen och Hanstholm är också viktiga landningsplatser för svenska fångster. Det finns en allmän nedåtgående trend i alla svenska fiskehamnar när det gäller antalet fartyg och deras totala kapacitet. Fiskberedningsindustrin i Sverige domineras av ett fåtal stora företag, som främst ligger på västkusten. De bearbetar framför allt sill/strömmings- och torskprodukter men även räk-, lax-, makrill- och koljaprodukter. När det gäller den svenska handeln har importen och exporten av fisk och fiskprodukter ökat under perioden 1990–2006. År 2006 importerade Sverige 406 737 ton till ett värde av 1 622 miljoner euro. Exporten uppgick till sammanlagt 478 535 ton till ett värde av 1 244 miljoner euro. Sett till värdet är handelsbalansen negativ, en tendens som har ökat gradvis under det senaste årtiondet. De största volymerna och det största värdet importeras från Norge, följt av Danmark. Sysselsättningen i fiskerinäringen har minskat kraftigt under senare år. År 2005 arbetade 3 955 personer i den svenska fiskerinäringen (3 082 män – 78 procent, och 873 kvinnor – 22 procent). Av dessa arbetade 1 912 personer i fångstsektorn (48 procent), 200 inom vattenbruket (5 procent) och 1 885 personer i beredningsindustrin (47 procent). Sysselsättningen inom fiskerinäringen är koncentrerad till NUTS 2-områdena Västsverige (59 procent av rikssiffran) och Sydsverige (18 procent). År 2008 utgjorde Sverige 2 procent av den totala västeuropeiska fiskmarknaden för färsk och bearbetad fisk, vilket motsvarade ett värde av 1 482,20 miljoner euro. Av denna andel stod färsk fisk för 21 procent, fisk på burk för 25 procent, fryst fisk för 31 procent och annan bearbetad fisk (dvs. torkad, rökt och saltad fisk) för 23 procent. Inom sektorn för färsk och bearbetad fisk är detaljhandelsmarknaden värd 1 194,60 miljoner euro (81 procent) och cateringmarknaden 287,50 miljoner euro. År 2008 konsumerade svenskarna 21,28 kg fiskprodukter per person. I Sverige är Krav den främsta miljömärkningsorganisationen. Det är en ekonomisk förening som för närvarande har 27 medlemmar. Krav företräder jordbrukare, beredningsföretag och handlare men även konsument-, miljö- och djurskyddsintressen. För närvarande ökar mängden produkter från kravmärkta fiskerier kraftigt. Först kom det kravmärkta räkor, sedan sill/strömming och därefter kravmärkt fryst torsk, kolja, gråsej, burfångad havskräfta och ett antal bearbetade produkter i snabb följd. Svenska konsumenter kan även köpa produkter märkta med Marine Stewardship Councils (MSC) märke.


12

Fiskeriverket är inblandat i havsforskning inom tre forskningsenheter: Havsfiskelaboratoriet i Lysekil på västkusten, med lokalkontor i Karlskrona på Östersjökusten, Kustlaboratoriet i Öregrund på Östersjökusten och Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm utanför Stockholm. Det finns även ett antal institut och universitet med havsforskningsstationer som bedriver forskning om den marina miljön och/eller fiske, till exempel Sven Lovén centrum för marina vetenskaper, Askölaboratoriet vid Stockholms Marina Forskningscentrum, Klubbans Biologiska Station vid Uppsala universitet och det nybildade Havsmiljöinstitutet.

Fiske i Sverige

13

1. INLEDNING

Sverige, officiellt Konungariket Sverige, är ett nordiskt land på den skandinaviska halvön (karta 1). Sverige har varit medlem i EU sedan den 1 januari 1995. Sverige har landgränser mot Norge i väst och mot Finland i nordost, och sjögränser mot Danmark, Tyskland och Polen i söder och mot Estland, Lettland, Litauen och Ryssland i öst. Sverige är också förbundet med Danmark genom en bro/tunnel över Öresund. Sverige är det till ytan tredje största landet i EU efter Frankrike och Spanien (449 964 km2)1 och har ca 9,3 miljoner invånare (9 349 059 den 28 februari 2010)2. Sverige är ett glesbefolkat land med 22,6 invånare per km2. Landets södra hälft är dock betydligt mer tätbefolkad. Omkring 85 procent av befolkningen bor i tätortsområden och denna siffra väntas stiga som ett led i den pågående urbaniseringen. Karta 1: Sverige och dess geografiska läge i EU

Källa: Wikipedia

1 Källa: Eurostat. 2 Källa: Statistiska centralbyrån (SCB).


14

Stockholm är Sveriges huvudstad och även landets största stad (med 1,3 miljoner invånare i Stockholms stad och 2 miljoner i Storstockholm). Sverige är en enhetsstat indelad i 21 län: Stockholm, Uppsala, Södermanland, Östergötland, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Gotland, Blekinge, Skåne, Halland, Västra Götaland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten (karta 2). Varje län har en länsstyrelse som utses av regeringen och ett separat landsting som väljs direkt av folket. Sverige har även 25 landskap, baserade på kultur, geografi och historia (karta 2). Landskapen har inget politiskt eller administrativt syfte men spelar en viktig roll i folkets identitet. Landskapen delas i regel in i tre stora landsdelar, Norrland i norr, Svealand i Mellansverige och Götaland i söder. Sverige är en konstitutionell monarki och parlamentarisk demokrati. Kung Carl XVI Gustaf är statschef. Sveriges riksdag är landets lagstiftande församling. Riksdagen har en kammare med 349 ledamöter, som väljs vart fjärde år. Riksdagen godkänner valet av statsminister som bildar regering. Regeringen bistås i sitt arbete av Regeringskansliet, bestående av tolv departement. De utformar politiken inom sina respektive områden och övervakar ca 300 statliga myndigheter som verkställer regeringens förordningar och den lagstiftning som antas av riksdagen. Karta 2: Sverige: län och landskap

AB: Stockholms län

AC: Västerbottens län

BD: Norrbottens län

C: Uppsala län

D: Södermanlands län

E: Östergötlands län

F: Jönköpings län

G: Kronobergs län

H: Kalmar län

I: Gotlands län

K: Blekinge län

M: Skåne län

N: Hallands län

O: Västra Götalands län

S: Värmlands län

T: Örebro län

U: Västmanlands län

W: Dalarnas län

X: Gävleborgs län

Y: Västernorrlands län

Z: Jämtlands län

Sveriges län

Sveriges landskap

Källa: Wikipedia

http://sv.wikipedia.org/wiki/Norrbottens_l%C3%A4n�http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dermanlands_l%C3%A4n�http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%B6nk%C3%B6pings_l%C3%A4n�http://sv.wikipedia.org/wiki/Kronobergs_l%C3%A4n�http://sv.wikipedia.org/wiki/Blekinge_l%C3%A4n�http://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A5ne_l%C3%A4n�http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rebro_l%C3%A4n�http://sv.wikipedia.org/wiki/Dalarnas_l%C3%A4n�

Fiske i Sverige

15

Karta 3: Sveriges havsterritorium

Källa: Sjöfartsverket, ur Almesjö och Limén, 2009.

Sveriges territorialvatten omger Sverige och är 12 sjömil brett. Karta 3 visar Sveriges havsterritorium. Området innanför baslinjen är landets inre farvatten och området utanför är territorialvatten. Området mellan territorialvattengränsen och den streckade linjen är Sveriges ekonomiska zon. Sockelområdet ned till 200 meters djup är 165 295 km2 (FAO). Den svenska kustremsan är 13 567 km lång3 och dess skärgård innehåller tiotusentals öar (enbart Stockholms skärgård består av över 24 000 öar och klippor). Ca 40 procent av Sveriges befolkning bor mindre än 5 km från kusten. Sveriges kustremsa är uppdelad i helt olika marina områden. I norra Östersjön är det nästan rent sötvatten, i de södra och centrala delarna av Östersjön bräckt vatten med en salthalt på ca 6 promille och i bottenvattnet längs västkusten rent saltvatten (karta 4).

3 Källa: Europeiska kommissionen, Eurosion-studie. Beräkningen baseras på kartografi över alla kontinentala och

insulära kuster, med undantag för öar som är mindre än 1 km2 eller har en befolkning på mindre än 50 invånare, samt inlandskuster och fjordar där mynningen är mindre än 1 km bred.


16

Karta 4: Salthalten i bottenvattnet runt Sverige

Källa: EU-projektet Balance: http://balance-eu.org I öst har Östersjön4 en varierad topografi på havsbotten. Som mest är det 459 m djupt och på stora områden är det mindre än 25 m djupt (ca 30 procent av bassängen). Det finns flera djupare bassänger som är åtskilda av grundare trösklar (karta 5) som begränsar utbytet av vatten och påverkar de hydrografiska och ekologiska särdragen. Vattnet skiktas (permanent i Egentliga Östersjön, tillfälligt i Bottenviken) med kallare och saltare djupa vattenskikt. Därför kan det uppstå syrebrist (anoxi) i de djupa bassängerna, med allvarliga konsekvenser för bottenfaunan och för torskäggens och torskynglens överlevnad. Övergödning (hypoxi) har också blivit ett problem i Östersjön. Problemet förvärras av de syrefattiga förhållandena på botten och orsakar periodvis hypoxi i grunda vatten, vilket påverkar den biologiska mångfalden och tillkomsten av lekande fiskarter i kustområdena. I väster bildar Skagerrak, Kattegatt och Öresund en övergångszon mellan Nordsjön och Östersjön. Havsbotten blir gradvis djupare längre norrut och de hydrografiska förhållandena är kraftigt påverkade av avrinningen av sötvatten från Östersjön och inflödet av vatten från Atlanten via Nordsjön. Vattnet i Kattegatt och Öresund är också vertikalt skiktat och ett brant densitetssprångskikt skiljer det saltfattiga ytvattnet från det saltrika bottenvattnet. Syrebrist kan då uppstå som förvärras av omfattande övergödning i kustvattnet. Inflödet av saltvatten via Skagerrak-Kattegatt-Öresund har en stor påverkan på Östersjöns hydrografi eftersom det för med sig syrerikt vatten och begränsar anoxiska bottnar.

4 Östersjön är på den svenska sidan indelad i Egentliga Östersjön och Bottniska viken (som i sin tur är indelad i

Bottenhavet och Bottenviken), se karta 3.

Fiske i Sverige

17

Karta 5: Havsbottnens batymetri runt Sverige

Källa: EU-projektet Balance: http://balance-eu.org

1.1. Östersjöns ekosystem Östersjön har en unik blandning av saltvatten- och sötvattenorganismer som samspelar med varandra. Artsammansättningen förändras från söder till norr, på grund av den sjunkande salthalten och de kallare temperaturerna. Andelen saltvattenorganismer minskar och andelen sötvattenorganismer ökar ju längre norrut man kommer längs den svenska kusten. Fiskbeståndet i Östersjön är relativt enkelt med få dominerande arter.

De kommersiella saltvattenarter som har det nordligaste utbredningsområdet är torsk, sill/strömming, skarpsill och skrubbskädda.

Till de icke-kommersiella hör tånglake, sandstubb, tobis och kantnål.

Kustvattnet i Östersjön domineras av sötvattenarter som abborre, gädda och mört.

Arternas utbredning beror främst på vilken salthalt och temperatur de är anpassade för men fiskbeståndet påverkas också av mänsklig påverkan som övergödning och fiske. Sälar och fiskätande fåglar, tillsammans med stora rovfiskar, är viktiga rovdjur högt upp i näringskedjan. Det finns tre sälarter i Östersjön: gråsäl, vikare och knubbsäl. Bland fåglarna i Östersjön är skarven en fågel som spridit sig snabbt och anses vara betydelsefull som fiskätare.


18

Figur 1: Biomassa av torsk, skarpsill och sill/strömming i Östersjön

Källa: Almesjö och Limén, 2009 (baserat på uppgifter från ICES) Snabba förändringar i ekosystemet (så kallade regimskiften) förekommer i hela Östersjön. Det mest dramatiska regimskiftet på senare år inträffade i slutet av 1980-talet i Egentliga Östersjön. Ett fiskbestånd dominerat av torsk och sill/strömming övergick till att domineras av skarpsill (figur 1). Samtidigt förändrades mängden och sammansättningen av zooplankton. Regimskiftet orsakades av en omfattande fiskedödlighet som fick biomassan av lekande torsk att minska till en ohållbar nivå (Almesjö och Limén, 2009)5.

1.2. Västkustens ekosystem Dessa havsområden är de mest artrika och produktiva kustområdena i Sverige. Fiskbeståndet i Kattegatt har många arter som återfinns i Nordsjön. Kattegatt utgör livsmiljö för många olika kommersiellt viktiga fiskarter. Pelagiska arter som sill/strömming, skarpsill och makrill fiskas i dessa områden liksom bottenlevande arter som torsk, kolja och olika flundrefiskar. Havskräftor och räkor fiskas också i stor skala. Fiskbeståndet i Kattegatt har förändrats med tiden. Vissa arter, t.ex. kolja, är nu ytterst sällsynta och arter som torsk och rödspotta har minskat i storlek under 1900-talet. Torskens biomassa har minskat nästan konstant under 20–30 år och ligger för närvarande under den säkra biologiska gränsen. Det minskade torskbeståndet i Kattegatt har visat sig ha ett samband med att separata lekbestånd/underpopulationer i Kattegatt försvinner (Svedäng och Bardon 2003). Sillens/strömmingens biomassa har också minskat under 2000-talet.

5 I bilaga 1 ges en överblick över fiskets historia i Sverige.

Fiske i Sverige

19

Sommartemperaturen i ytvattnet i Kattegatt/Öresund har stigit med 2 °C under 1984–2001. Temperaturen stiger mycket snabbare än väntat på grund av den globala uppvärmningen (ca 3 °C under de kommande 70–100 åren) och bidrar troligtvis till en del av de ekologiska förändringar som vi ser i Kattegatt. Temperaturen är nu lika hög eller högre än den någonsin har varit sedan ICES började med sina mätningar 1921 (ICES, 2007). Syret minskar i Kattegatt och närliggande fjordar och flodmynningar på grund av att övergödningen sammanfaller med vissa specifika hydrografiska händelser. Dessa syrefattiga bottenområden har ökat stadigt i Kattegatt sedan 1970-talet. Det innebär att bottenfiskens livsmiljöer minskar och därmed även födan för de fiskarter som lever på denna (ICES, 2007, och hänvisningar däri).


20

Fiske i Sverige

21

2. RÄTTSLIG OCH INSTITUTIONELL RAM

2.1. Lagstiftning Sveriges fiskerisystem och fiskeripolitik regleras i både regionala och internationella fiskeriavtal. Den internationella ramen utgörs av FN:s havsrättskonvention från 1982, FAO-konferensens resolution 15/93 och FN:s avtal från 1995 om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske 4/95 har ingen rättslig verkan men har politiska konsekvenser för förvaltningssystemen. Sedan den 1 januari 1995, då Sverige gick med i EU, ingår den svenska fiskeripolitiken och fiskeriförvaltningen i EU:s gemensamma fiskeripolitik. Viktig EU-lagstiftning:

Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

Rådets förordning (EG) nr 850/98 för bevarande av fiskresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer (i ändrad lydelse).

Rådets förordning (EG) nr 2369/2002 om ändring av förordning (EG) nr 2792/1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn.

Centrala rättsakter på fiskeriområdet i Sverige:

Fiskelagen SFS 1993:787 om rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon.

Lag om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, SFS 1994:1709.

Sveriges regering har genom dessa lagar fått stora sekundärrättsliga lagstiftande befogenheter. På grundval av dessa befogenheter antog regeringen en förordning om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen, SFS 1994:1716, om genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken. Enligt förordningen är det Fiskeriverket som ansvarar för genomförandet av både EU:s gemensamma och den nationella fiskerilagstiftningen. Fiskeriverket utfärdar detaljerade föreskrifter i Fiskeriverkets författningssamling. De övergripande vägledande principerna för fiskeriförvaltningen uppdateras varje år och föreskrifter meddelas för de olika fiskerierna för det kommande året. Då meddelas principerna för hur fiskerilagstiftningen ska genomföras samt resultatet av EU:s förhandlingar i form av begränsningar av fångster och fiskeansträngning. Därefter fastställs mer specifika förvaltningsföreskrifter under året och tillkännages i så kallade tillägg 6-meddelanden. Vissa fiskeriföreskrifter har beslutats med stöd av miljöbalken 1998:808 om hållbar utveckling. Miljöbalken innehåller allmänna regler för hav och kuster, strandskydd, vattenverksamheter, byggnationer i vatten och vattenföreskrifter. Föreskrifterna gäller framför allt vissa förbud mot fiskeri- och vattenbruksverksamheter inom naturreservat men kan även ha meddelats av regeringen eller miljödomstolen i samband med byggverksamheter i vattnet. Exempel på det senare är fiskeförbud nedanför dammar vid vattenkraftverk.


22

Genom samförvaltningsinitiativet kan lokala samförvaltningsgrupper som förvaltar olika vattenområden i viss mån fatta beslut om fiskeföreskrifter inom sina områden. Det pågår tre försök med samförvaltning av kustområden i Sverige (MRAG Consortium, 2009):

Räkfiske i Koster-Väderöområdet (Sveriges västkust, ICES IIIa).

Räkfiske i Gullmarsfjorden (Sveriges västkust, ICES IIIa).

Siklöjefiske i Bottenviken (ICES IIId).

Den långsiktiga utvecklingsstrategin för Östersjöområdet anges i det internationella avtalet Baltic 21. Baltic 21-avtalet antogs av elva Östersjöstater och Europeiska kommissionen 1998. Det primära målet är att genomföra hållbar utveckling inom olika områden. Inom fiskerinäringen består målen av långsiktiga strategier för att skydda viktiga fiskbestånd (torsk, lax, sill/strömming och skarpsill), återställa viktiga livsmiljöer för fisk och fiske i inlandsvatten och för att skapa ett hållbart vattenbruk.

2.2. Institutioner Fiskeriverket är den statliga myndighet som har ansvaret för bevarande och nyttjande av Sveriges fiskresurser. Det är en självständig myndighet med behörighet att fatta egna beslut. I allmänna politiska frågor lyder Fiskeriverket dock under Jordbruksdepartementet som har det övergripande ansvaret för fiskeripolitiken och utvecklingen av den nationella lagstiftningen på området. Verket inrättades 1948 och leds av en generaldirektör som även är ordförande i insynsrådet. Det har ca 300 anställda på tolv orter i Sverige. Huvudkontoret ligger i Göteborg. Fiskeriverket är utöver styrelsen och personalenheten indelat i tre avdelningar (figur 2):

Avdelningen för resursförvaltning arbetar för att fiskresurserna nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt, liksom för näringens utveckling.

Avdelningen för forskning och utveckling arbetar med att öka kunskapen om fisk och fiskevatten och utvecklar selektiva fiskemetoder.

Avdelningen för fiskerikontroll ser till att de svenska fiskekvoterna inte överskrids och ansvarar för officiell statistik.

Fiskeriverket medverkar i det internationella arbetet med gränsöverskridande fiskefrågor och deltar i förhandlingar. Verket bereder förslag till ny lagstiftning och långsiktiga förvaltningsplaner. Verket bedriver också forskning om fisk, fiskevård och fiske och utvecklar nya metoder och redskap. Fiskeriverket har även det övergripande ansvaret för kontroll och tillsyn av det svenska fisket. Det är därmed tillsynsmyndighet i strukturella frågor, tillståndsfrågor och fartygsregleringsfrågor.

Fiske i Sverige

23

Figur 2: Fiskeriverkets organisation

Källa: Fiskeriverket: www.fiskeriverket.se

Uppgifterna om fartygen är i huvudsak hämtade ur sjöfartsregistret. Sjöfartsregistret består av skeppsregistret (där ”skepp” definieras som fartyg som är minst 12 m långa och 4 m breda) och båtregistret (för fartyg som inte räknas som ”skepp”). Sedan den 1 januari 2009 administreras registret av Transportstyrelsen som ansvarar för att kontrollera och mäta alla fartyg. Transportstyrelsen lyder under Näringsdepartementet. Fiskeriverket har ansvaret för administrativ kontroll och kontroll av landningar medan Kustbevakningen har ansvaret för fiskerikontroll till sjöss. Kustbevakningen är en civil myndighet som lyder under Försvarsdepartementet. Fiskerikontroll och gränskontroll är prioriterade uppgifter för myndigheten. Den centrala ledningen finns i Karlskrona. Kustbevakningen har 26 kustbevakningsstationer. Stationerna sorterar under fyra regionala ledningar placerade i Härnösand (Region Nord), Stockholm (Region Ost), Karlskrona (Region Syd) och Göteborg (Region Väst). Det finns även en separat flygkuststation. Utöver ovannämnda myndigheter kontrollerar Tullverket import av fisk och fiskeprodukter från tredjeländer. Statens livsmedelsverk deltar också i kontrollen av fiskeriprodukter som är avsedda att användas som livsmedel. Myndigheten ansvarar för att kontrollera hygienen vid landning av fisk ombord på fiskefartyg, på landningsplatser och vid import och transport av fisk. Verket har kommunala inspektörer som bedriver tillsynsarbete vid kontrollstationer över hela landet.


24

Fiske i Sverige

25

3. FISKERIFÖRVALTNING

3.1. Bakgrund Fiskeripolitiken i Sverige, liksom i alla EU:s medlemsstater, omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken. Den är därför framför allt inriktad på att skydda resurser och begränsa fiskets miljöpåverkan, vidta strukturåtgärder för förvaltningen av fiskeflottan, skapa en gemensam organisering av marknaden och definiera förbindelserna med övriga världen. Europeiska fiskerifonden är det nya instrumentet för fiske inom ramen för EU:s budgetram för 2007–2013. Fonden tillhandahåller stöd för att kunna reformera den gemensamma fiskeripolitiken och stödja nödvändiga åtgärder för näringens utveckling. För att få stöd måste medlemsstaterna ta fram en nationell strategi och ett operativt program. Sveriges nuvarande nationella strategiska plan för fiskerinäringen 2007–2013 är uppbyggd kring flera strategiska mål:

Att uppnå uppsatta miljömål genom en ekosysteminriktning i förvaltningen.

Att utveckla landsbygden och öka och bibehålla sysselsättningen.

Att öka företagens lönsamhet inom fiskerinäringen.

Att öka samförståndet, kunskapen och erfarenhetsutbytet.

Att öka informationen till konsumenterna.

För att nå de strategiska målen anges delmål inom ett antal områden, till exempel fångstsektorn, informationsinsamling, biologi och miljö, fiskerikontroll, vattenbruk, beredningsindustri och handel, samt fisketuristiskt företagande och fritidsfiske. Det operativa programmet för fiskerinäringen i Sverige 2007–2013 har stödberättigande offentliga utgifter på totalt 104 774 205 euro, och EU-stöd genom Europeiska fiskerifonden på 54 664 803 euro. Programmet omfattar hela Sveriges territorium. Sverige omfattas inte av konvergensmålet. Målet med det nya programmet för 2007–2013 är att främja en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar fiskerinäring i Sverige, genom att

skapa en balans mellan fiskeresursen och fiskeflottans kapacitet,

öka lönsamheten i fiskerinäringen,

främja sysselsättningen på landsbygden i anslutning till fiskerinäringen,

minska fiskets negativa miljöpåverkan, och

garantera en hållbar miljö och hållbara naturliga fiskbestånd.

Programmet innehåller fem prioriterade områden. Inom dessa områden är det möjligt att ansöka om stöd för att utveckla och/eller diversifiera verksamheten.

Anpassning av fiskeflottan

Detta prioriterade område syftar till att anpassa den svenska fiskeflottan till beståndssituationen samt förbättra lönsamheten i fiskeföretagen. Åtgärderna omfattar


26

bland annat stöd för definitivt eller tillfälligt upphörande av fiskeriverksamhet, investeringar i modernisering ombord på fartyg, bland annat motorbyte för att öka energieffektiviteten, samt införande av mer selektiva fiskemetoder. Socioekonomiska åtgärder väntas bidra till att fler unga fiskare kan ge sig in i sektorn och ge kompensation för förlorade arbetsillfällen när fiskefartyg definitivt tas ur bruk. Åtgärder för att utbilda fiskare och diversifiera verksamheten till andra områden än fiske ingår också i detta prioriterade område.

Hållbar utveckling av vattenbruk, inlandsfiske, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter

Detta prioriterade område syftar till att bidra till den långsiktiga sysselsättningen inom vattenbruket och beredningsindustrin genom att utveckla ett hållbart vattenbruk och göra fiskeprodukterna mer konkurrenskraftiga på marknaden. Detta görs framför allt genom produktiva investeringar men även genom miljövårdande åtgärder inom vattenbruket och djurhälsoåtgärder. För inlandsvatten är målet att skapa en balans mellan fiskekapaciteten och fiskbeståndet.

Åtgärder av gemensamt intresse

Detta prioriterade område syftar till att stödja åtgärder av gemensamt intresse som bidrar till att förverkliga målen för den gemensamma fiskeripolitiken och som har ett mer omfattande tillämpningsområde än åtgärder som normalt vidtas av privata företag. Det är särskilt inriktat på att skydda och utveckla den akvatiska faunan och floran, bygga ut fiskehamnar och landningsplatser, främja marknadsföringsåtgärder och pilotprojekt, samt gemensamma insatser, bland annat för att främja utbildningsmöjligheter och utbyte av erfarenheter och kunskaper om fiskefrågor.

Hållbar utveckling i fiskeområden

Detta prioriterade område syftar till att främja en hållbar utveckling i fiskeområden och skapa nya arbetstillfällen genom initiativ från lokala grupper inom fiskerinäringen. För att nå dessa mål ges stöd inom ramen för lokala utvecklingsstrategier. Utvecklingsstrategierna går ut på att diversifiera verksamheterna, utveckla fisketurismen och fritidsfisket, öka fiskeriprodukternas mervärde, sprida innovationer, främja kustmiljöns kvalitet, skydda naturarvet och det arkitektoniska kulturarvet och naturliga och kulturella värden, samt tillhandahålla utbildning för anställda i fiskerinäringen.

Tekniskt stöd

Detta prioriterade område syftar till att se till att det operativa programmets förvaltnings-, kontroll-, övervaknings- och utvärderingssystem fungerar effektivt och att stödet från Europeiska fiskerifonden används på ett lämpligt sätt. Ansvaret för olika funktioner ligger hos de olika myndigheterna. Fiskeriverket har ansvaret för förvaltningen av programmet, kontroller, beredning, datasystem, utvärdering, årlig rapportering och stöd till övervakningskommittén. Fiskeriverket är tillsammans med länsstyrelserna även beslutsfattande myndighet, liksom utbetalande och attesterande myndighet. Ekonomistyrningsverket har utsetts till revisionsmyndighet och kontrollerar det administrativa systemet och kontrollsystemet. En statlig kommitté har utsetts att övervaka och utvärdera programmet.

3.2. Förvaltningsåtgärder De grundläggande villkoren för den svenska fiskeriförvaltningen fastställs inom den gemensamma fiskeripolitiken. Ett centralt begrepp på området är total tillåten fångstmängd. Kommissionen lägger efter samråd med ICES fram förslag till total tillåten

Fiske i Sverige

27

fångstmängd, dvs. en lämplig fångstmängd för att bibehålla beståndet. När man kommit överens om den totala tillåtna fångstmängden fördelas denna mellan medlemsstaterna enligt ett system för ”relativ stabilitet” där varje medlemsstat får en nationell kvot för enskilda bestånd. Utöver systemet med total tillåten fångstmängd och kvoter regleras fiskeansträngningen för att kontrollera enskilda fiskefartygs verksamhet. Det här görs framför allt för att stödja återhämtningsplanen för torsk i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Man reglerar hur många dagar varje svenskt fiskefartyg får vara ute till havs, beroende på vilken fiskeutrustning och maskstorlek fartyget använder. Tekniska bevarandeåtgärder är ett kompletterande förvaltningsverktyg. Åtgärderna består bland annat av att fastställa en minsta landningsstorlek för olika arter, ställa krav på nätens maskstorlek, i vissa fall kräva selektiva redskap, begränsa vilken fiskeutrustning som får användas, och stänga områden för vissa typer av fiske, antingen permanent eller under vissa delar av året. Även om de flesta åtgärder är utformade för att skydda ungfisk eller lekbestånd är vissa även avsedda att minska påverkan på icke-målarter och livsmiljöer. De flesta åtgärder antas på EU-nivå medan vissa kompletterande åtgärder antas av Sverige, särskilt i fråga om kustfiske. Enligt den gemensamma fiskeripolitiken ska återhämtningsplaner upprättas för överfiskade bestånd och förvaltningsplaner för andra bestånd. Begränsningar av fiskeansträngningen i planerna är föremål för individuell granskning. Planerna ska innehålla på förhand fastställda skörderegler för att införa ett mer långsiktigt perspektiv i fiskeförvaltningen (Agnew m.fl., 2009). För närvarande påverkas det svenska fisket framför allt av återhämtnings- och förvaltningsplaner för torsk men även för ål och nordlig kummel.

Den långsiktiga planen för torsk som antogs 2008 omfattar bland annat Kattegatt, Skagerrak, östra delen av Engelska kanalen och Nordsjön och är en skärpning av den förra återhämtningsplanen från 2004.

En flerårig återhämtningsplan för torskbeståndet i Östersjön antogs 2007. De svenska åtgärder som genomförs av Fiskeriverket syftar till att begränsa torskfisket utan att påverka det småskaliga fisket alltför mycket.

Enligt återhämtningsplanen för ålbeståndet som antogs 2007 ska medlemsstaterna utarbeta en förvaltningsplan för ål. Den svenska planen omfattar hela landet och bygger på tre grundläggande punkter, nämligen att minska fiskedödligheten, utsätta glasål från områden med lokala överskott (i det här fallet floden Severn i Storbritannien) och ge ålen bättre förutsättningar att vandra både uppströms och nedströms.

Andra planer som berör det svenska fisket är återhämtningsplanen för det nordliga kummelbeståndet från 2004 (som omfattar samma områden som torskplanen från 2008) och den fleråriga planen för bestånd av rödspotta och tunga i Nordsjön som antogs 2007.

Utöver begränsningarna inom förvaltningen görs omfattande insatser för att förbättra beståndet för att främja återhämtningen och bevara fisket. Stora mängder havsörings- och laxyngel släpps med jämna mellanrum ut i floder som mynnar ut i Östersjön. Fiskeriverket utfärdar de fartygstillstånd och yrkesfiskelicenser som krävs för att få bedriva fiske. Yrkesfiskelicenser beviljas enskilda personer och fartygstillstånd krävs för alla fiskefartyg som är längre än fem meter.


28

3.3. Fiskerättigheter Sverige har ett antal rättighetsbaserade förvaltningssystem för att förvalta sin kvot enligt den gemensamma fiskeripolitiken (MRAG Consortium, 2009). Individuella kvoter tilldelas för sill/strömming (Norska havet, Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön), makrill (Norska havet och Nordsjön) och skarpsill (utanför kusten). Den främsta drivkraften bakom det här systemet är ekonomisk effektivitet med avsikt att minska kapaciteten. Systemet med årliga, individuella, ej överförbara kvoter gäller enbart för pelagiskt fiske. Det infördes 2007 då det ersatte ett system där fartygskvoter tilldelades för två veckor i taget och alla deltagare fick lägga ned det pelagiska fisket när Sveriges totala kvot var fylld (vilket resulterade i ett dåligt ekonomiskt resultat för fiskeflottan). Tilldelningen av individuella kvoter baserades på tidigare uppgifter från 2000–2004. Ett system med individuella överförbara kvoter infördes för den pelagiska sektorn den 1 november 2009. Systemet syftar till att minska kapaciteten, modernisera fiskeflottan och öka lönsamheten i det pelagiska segmentet. Det föreslagna systemet med individuella överförbara kvoter innebär att varje överföring måste godkännas av staten och att ingen får inneha en kvot som utgör mer än 10 procent av Sveriges totala kvot. Fiskeriverket beslutar varje år hur stor del av Sveriges nationella kvot som ska bestå av överförbara kvoter och hur stor del som inte ska vara överförbar. I det svenska fisket har individuella överförbara kvoter införts för följande arter:

Makrill och sill/strömming: Norska havet, Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt samt västra, östra och norra Östersjön.

Skarpsill: Skagerrak och Kattegatt och Östersjön.

Blåvitling, tobiskung och industriarter: Norska zonen i Nordsjön.

Det finns särskilda kvotbestämmelser för kustfartyg, dvs. fartyg som använder redskap som inte ingår i systemet med individuella överförbara kvoter – nät och trålare på mindre än tolv meter. Det finns regionala kvoter för Östersjöfartyg och en kvot för Bottniska viken. Andra EU-medlemsstater som är inblandade i samma pelagiska fiske är Storbritannien, Nederländerna och Danmark. Några länder utanför EU är Norge och Färöarna. De rättighetsbaserade förvaltningssystemen skiljer sig åt mellan EU:s medlemsstater och länder utanför EU. Norge har ett system med gruppkvoter plus individuella fartygskvoter. System med territoriella användarrättigheter inom fisket genomförs i två olika situationer: på enskilt inlands- och kustvatten och på allmänt vatten.

På enskilt inlands- och kustvatten

Inom systemet med territoriella användarrättigheter på enskilt vatten förvaltas lax, öring, havsöring, röding, gädda, abborre, gös och kräftor i kustvatten, sjöar och floder runt om i Sverige. I Sverige är enskilt vatten privat egendom och tillhör ägaren på samma sätt som privat mark. Enskilt vatten återfinns i sjöar och längs den svenska kusten. Längs kusterna och i stora sjöar är enskilt vatten begränsat till 300 meter från kusten. Ensamrätten rankas högt eftersom ägaren kan förbjuda andra att fiska där. Ägandet är permanent, väl skyddat i lagstiftningen och överförbart genom köp och försäljning av

Fiske i Sverige

29

egendomen. En stor skillnad mellan enskilt vatten och individuella överförbara kvoter är att ägandet inte bara gäller fångster utan även fiskresursernas livsmiljöer. Detta ger ägaren möjlighet att investera i beståndet inte bara genom säkerhetsgränser för fisket utan även genom att förbättra beståndet och förvalta livsmiljöerna. Ägaren har därmed det fulla ansvaret för förvaltningen av fiskresurserna. Även på enskilt vatten har alla dock rätt att bedriva sportfiske. Många ägare av enskilt vatten ser det här som ett problem på grund av risken för överfiske. Eftersom enskilt vatten framför allt återfinns längs östkusten och i sjöar rör problemet framför allt kustlevande sötvattenfiskar. En särskilt viktig art i Sverige är kräftan. Arten är stationär vilket gör det lönsamt att förbättra bestånd och livsmiljöer. Kräftan har ett kommersiellt värde utöver försäljningen av fångsten. Den har även ett värde i fråga om turism och fritidsfiske. Sportfiskarnas fria tillgång till enskilt vatten hotar inte kräftorna. Det finns ingen övergripande statistik på värdet av den landade fångsten från enskilt vatten. Värdet tros dock vara ganska lågt jämfört med andra segment inom det svenska fisket. Dessa rättigheter är fullt överförbara på en officiell marknad (oberoende förvaltad), genom köp och överföring av ägande/arrende av mark. Medborgare i andra medlemsstater kan inte få dessa fiskerättigheter enligt de rättighetsbaserade förvaltningssystemen.

På allmänt vatten

Inom systemet med territoriella användarrättigheter på allmänt vatten förvaltas räktrålning i Koster/Väderöområdet och Gullmarsfjorden på svenska västkusten. Den svenska regeringen gav 2004 Fiskeriverket i uppdrag att inleda en rad samförvaltningsförsök inom det regionala/lokala fisket. Ett av dessa initiativ i norra Bohuslän bygger vidare på de positiva erfarenheterna av samförvaltningen av räkfiske i Koster/Väderöområdet i Skagerrak (ICES IIIa). Detta fiske har samförvaltats av fiskare, forskare och kommunala myndigheter och har hög legitimitet och erkända rättigheter. Gullmarsfjorden på svenska västkusten utsågs 1983 till marint skyddsområde och trålfisket i området upphörde 1990. Trålfisket återupptogs 1999 med begränsningar på trålredskapen och antalet fiskedagar. I samförvaltningsavtalet med Fiskeriverket har de sex berörda fartygen under de senaste sju åren utvecklat ett förvaltningssystem för fisket som med framgång har kombinerat hållbara resurser och ekonomisk lönsamhet. I samförvaltningen i Gullmarsfjorden är tillgången begränsad och bygger på tidigare fiske. Fisket vid Koster/Väderö är i princip öppet för alla som har fiskelicens och som följer antagna regler och förordningar. Samförvaltningen är utformad för att begränsa tillträdet genom begränsningar på fiskeutrustning och krav på utbildning (ett förslag om att alla fiskare måste genomgå utbildning i marinekologi håller på att kodifieras). Endast småskaligt fiske berörs. Endast svenska fiskare deltar i räkfisket vid Koster/Väderö och i Gullmarsfjorden. Begränsade ej överförbara tillstånd/licenser utfärdas för partrålar för siklöjfiske i Bottniska viken. De politiska målen är att skapa ekonomisk effektivitet, en gemenskapsstruktur och bevara bestånden. Ett särskilt tillstånd krävs och det får utfärdas högst 40 tillstånd beroende på resursernas tillstånd, tidigare erfarenheter, fiskarens ålder och ekonomiska situation, samt fiskeredskap. Om det finns fler sökande måste yrkesfiskarnas branschorganisation rådfrågas. Det är viktigt att skydda det småskaliga fisket och det finns begränsningar på fartygens antal, storlek, maskinstyrka, redskapsstorlek och yrkesmeriter. Enligt licenssystemet ska


30

fartygen vara mindre än 14 meter långa och förtur ges till lokala fiskare. Systemet gäller inte medborgare i andra medlemsstater.

3.4. Stängda områden Vissa områden stängs för fiske som ett led i den svenska fiskeriförvaltningen. Dessa områden är indelade i områden med totalt fiskeförbud, områden med redskapsbegränsningar året runt och områden med fiskeförbud under lekperioden. Det finns en lång tradition av fiskeförbud under lekperioden inom den svenska fiskeriförvaltningen. De är vanligt förekommande men gäller i regel relativt små områden. Redskapsbegränsningar året runt gäller i stora områden både i inlandsvatten och kustvatten. Det största är det trål- och not/vadfria området längs kusten. Det finns vissa områden där det råder totalt fiskeförbud. Detta har dock främst införts i förvaltningssyfte (Bergström m.fl., 2007).

Områden med totalt fiskeförbud

En rapport från Fiskeriverket visar att alla studerade områden med totalt fiskeförbud har tätare bestånd och större individer (Bergström m.fl., 2007). I två av områdena, Vättern och Gotska Sandön, var fredningsperioden emellertid för kort för att man skulle kunna se några effekter. I Vättern var användningen av fiskeredskap tidigare i viss mån begränsad. År 2005 infördes ytterligare begränsningar av användningen av fiskenät och dessutom ett totalt fiskeförbud i ett område på ca 250 km2 (18 procent av sjöns areal). I vattnet runt Gotska Sandön har det rått totalt fiskeförbud sedan maj 2006. Det här var tidigare ett område med intensivt fiske men fisket har varit ytterst begränsat under de senaste tio åren. Det totala fiskeförbudet runt Gotska Sandön sträcker sig fyra sjömil från ön och över ett område på ca 350 km2 (Bergström m.fl., 2007).

Områden med redskapsbegränsningar

I områden där det råder redskapsbegränsningar under hela året har man noterat positiva effekter när det gäller storlek och i vissa fall beståndstäthet. De vanligaste begränsningarna är trålförbud som gäller längs hela Sveriges kust (fyra sjömil från baslinjen), i Havstensfjorden och i de inre regionerna av Gullmarsfjorden i Bohuslän i västra Sverige och i Öresundsregionen i Skåne i södra Sverige. I Öresund, Havstensfjorden och Gullmarsfjorden har man noterat tydliga positiva effekter på utbredningen av framför allt torsk, men även arter som kolja, vitling, bergtunga och rödspotta. I dessa områden är fisken större och i vissa fall (framför allt när det gäller torsk) är beståndet tätare än i områden med trålfiske (Bergström m.fl., 2007). I större delen av Öresund har det rått trål- och not/vadförbud sedan 1932 på grund av den tunga sjöfarten i området. Fisket i Öresund sker främst med nät som i hög utsträckning möjliggör selektivitet i fråga om storlek och art. Ett resultat av trålförbudet har varit att fler arter, en högre beståndstäthet och större individer påträffas i Öresund. Öresund kan ses som ett referensområde där fiskbeståndet är mer ”naturligt” än i områden med trålfiske. Sådana referensområden är viktiga för att förstå hur storskaliga förändringar, till exempel klimatförändringen, påverkar naturliga fiskbestånd, jämfört med områden som utsätts för intensivt fiske (Svedäng m.fl., 2004).

Fiskeförbud under lekperioden

Det finns även ett antal områden i Sverige där fisken skyddas under lekperioden. En sådan skyddsåtgärd är det totala fiskeförbudet under torskens lekperiod i Bornholmsdjupet i södra Östersjön, samt i Skälderviken och Laholmsbukten i Halland. En annan är ett förbud mot riktat fiske inom trålgränsen på västkusten och i flodmynningar i södra Sverige och en

Fiske i Sverige

31

tredje är ett totalt fiskeförbud för abborre och gädda i 17 lekområden i Stockholms skärgård. Under 2008 infördes även ytterligare förbud mot torskfiske under lekperioden i Gdanskdjupet och Gotlandsdjupet. I de fall där lekområdena har skyddats under tillräckligt lång period för att de ska kunna utvärderas (t.ex. Bornholmsdjupet och flodmynningar i södra Sverige) har man noterat positiva effekter på beståndstätheten för lax och bäcköring i södra Sverige. För att skyddet under lekperioden ska ha en märkbar positiv effekt är det viktigt att den totala fiskedödligheten minskar – vilket innebär att mindre fisk fångas totalt sett. Om fisket bara flyttas till ett annat område under lekperioden, utan att den totala fångsten minskar, kommer de positiva effekterna på den skyddade fiskarten endast att vara mycket små eller obefintliga (Bergström m.fl., 2007).

Nya områden med permanent fiskeförbud

Fiskeriverket har genom ett regeringsbeslut i samband med miljökvalitetsmålen och en statlig publikation om den nationella havsmiljön fått i uppdrag att föreslå områden där det bör införas permanent fiskeförbud i samråd med Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser (Almesjö och Limén, 2009). Dessa områden ska omfatta både kustområden och pelagiska områden i Östersjön, Skagerrak och Kattegatt och ska upprättas senast 2010 och utvärderas senast 2015. Fiskeriverket har presenterat de pelagiska områden som föreslås bli helt fredade från fiske (Sköld m.fl., 2008). Detta gäller följande områden: Sydöstra Kattegatt för skydd av torsk.

Södra Östersjön för skydd av torskens utveckling.

Bottniska viken för skydd av sill/strömming i kustnära lekområden.

Man har även föreslagit att fiskeförbud ska gälla i följande kustområden: Havstensfjorden i Bohuslän för skydd av piggvar, torsk och rödspotta.

Brunskär-Tanneskärregionen väster om Göteborg för skydd av hummer och bottenlevande fiskarter.

Stockholms skärgård för skydd av abborre, gädda och gös.

Med undantag för sydöstra Kattegatt är det oklart hur gränserna för dessa områden ska dras. Man har endast angett vilka bestånd som ska skyddas och inte i vilka geografiska områden det gäller.

3.5. Marina skyddsområden I Sverige har man sedan 1930-talet utsett hela 474 kustområden till naturreservat eller naturskyddsområden längs mer eller mindre hela Sveriges kust (Wood m.fl., 2007). Sveriges första marina nationalpark öppnades i september 2009 på de små Kosteröarna på västkusten. Kosterhavets marina nationalpark är 39 000 ha, varav huvuddelen ligger i det marina området runt ön. Den har två syften: att skydda unika miljöer och arter, såsom korallrev, boreala djuphavssvampar och armfotingar, samt att främja friluftslivet. Sverige deltar också i ett antal EU-initiativ och andra internationella initiativ för att fastställa marina skyddsområden:


32

Natura 2000-nätverk (EU)

Natura 2000-nätverket består av områden som medlemsstaterna har utsett till särskilda skyddsområden enligt fågeldirektivet och områden av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet. Fram till december 2009 utsåg Sverige 108 särskilda skyddsområden och 334 områden av gemenskapsintresse med ett marint inslag. Områdena är 4 018 km2 respektive 7 512 km2 stora6.

Ospar-nätverket

Sverige är en av de 15 stater som deltar i Oslo-Pariskommissionen för att skydda Nordostatlanten. Sverige har nominerat sex marina skyddsområden till Ospar-nätverket med en total yta på 972 km2 (Ospar, 2007).

Helcom-nätverket

Sverige är också en avtalsslutande part i konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö (den så kallade Helsingforskonventionen). Helcom är det styrande organet för konventionen. År 2003 tog Helcom och Ospar initiativ till ett gemensamt arbetsprogram för att inrätta ett nätverk av skyddade områden i Östersjön. Sverige valde ut 21 områden, varav nio ligger på västkusten7.

6 Natura 2000-barometern, http://ec.europa.eu/environment/nature/natura2000/barometer/index_en.htm. 7 Helcom, http://www.helcom.fi/environment2/biodiv/en_GB/bspas/.

Fiske i Sverige

33

4. FÅNGSTER

4.1. Havsfiske År 2008 fångade Sveriges fiskare totalt 229 726 ton fisk (färsk vikt), vilket var den lägsta siffran som noterats under det senaste årtiondet (figur 3). Den svenska fiskeflottan är verksam inom ett område som sträcker sig från Nordostatlanten till norra Bottniska viken (bilaga 2 – karta 8). Östersjön är dock det absolut viktigaste fiskeområdet. Där fångas 72 procent av landets totala fångster (tabell 2). Resten fångas i Nordsjön (14 procent) och i Skagerrak och Kattegatt (14 procent). Inga fångster registrerades i Nordostatlanten under 2008. Till skillnad från fångsterna i Östersjön, som varit i stort sett oförändrade sedan 2005, minskade fångstmängderna i de västra kustområdena kraftigt under 2007 och 2008 (figur 3). Figur 3: Fångster i saltvattenfisket per fiskeområde, 1999–2008


Tabell 2: Fångster per fiskeområde 2008

OMRÅDE ICES delområde FÅNGST (ton)

FÅNGST (%)

Atlanten IIa 0 0

Nordsjön IVa, IVb 31 856 14

Skagerrak och Kattegatt IIIa 31 614 14

Östersjön och Öresund IIIb, IIIc, IIId 166 255 72

Totalt 229 726 100


Tusen ton

Totalt

Östersjön, Öresund

Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt


34

Sveriges fångster för olika arter och fiskeområden under 2008 presenteras i tabell 3.

Fisket i Östersjön och Öresund domineras av skarpsill (Sprattus sprattus) – 93 007 ton, sill/strömming (Clupea harengus) – 59 362 ton, och torsk (Gadus morhua) – 11 651 ton.

I Skagerrak och Kattegatt fångas framför allt sill/strömming – 21 454 ton, följt av skarpsill – 2 564 ton, gråsej (Pollachius virens) 622 ton, fjärsing – (Trachinus draco) – 554 ton, torsk – 518 ton och rödspotta (Pleuronectes platessa) – 356 ton. Det fångas mycket skaldjur, framför allt nordhavsräka (Pandalus borealis) – 2 249 ton, och havskräfta (Nephrops norvegicus) – 1 511 ton.

I Nordsjön fångas i huvudsak sill/strömming – 13 840 ton, och tobis (Ammodytidae) – 12 405 ton, men även makrill (Scomber scombrus) – 3 507 ton, gråsej – 1 017 ton, och torsk – 439 ton.

Av den färska vikten (vikt när fisken fångas) på totalt 229 726 ton, utgjorde den landade vikten (vikt när fisken landas) 218 956 ton. Den landade vikten omfattar matfisk (43 procent), foderfisk (56,9 procent), samt rom och lever (ca 0,1 procent) (bilaga 3 – tabell 9). Trots det står matfisken för den största delen av den landade fångstens totala värde (81 procent). Rom och lever är också högt värderade produkter (1,4 procent) medan foderfisken står för 17,5 procent av den landade fångstens värde (bilaga 3 – tabell 10). Den landade matfisken domineras av ett fåtal arter: sill/strömming (mer än hälften av den landade matfisken och ca 23 procent av den totala landade fångsten), skarpsill, torsk, makrill och gråsej, samt nordhavsräka och havskräfta (figur 4A). Skaldjur och torsk står för en större del av värdet av den landade fångsten (24 procent respektive 19 procent av värdet av den totala landade fångsten). Flera andra arter står också för en betydande del av värdet, framför allt ål (Anguilla anguilla), rödspotta och rödtunga (Glyptocephalus cynoglossus) (figur 4B). Större delen av fångsterna landas utomlands (ca 59 procent), framför allt i Danmark. Eftersom det här framför allt gäller foderfisk som har ett lågt värde, utgör landningarna utomlands endast 34 procent av det totala värdet (bilaga 3 – tabellerna 9 och 10). Samtidigt står den svenska västkusten för 10 procent av den landade vikten men 37 procent av värdet av den landade fångsten, eftersom merparten av fångsten av nordhavsräka och havskräfta, som har ett högt värde, landas i området. Skarpsillen landas framför allt på östkusten. Större delen av torsken landas på Sveriges sydkust. Torsken fångas med botten- och flyttrål, samt med nät och långrev. Användningen av nät har minskat de senaste åren i takt med att tillgången på storvuxen torsk har minskat. Förvaltningen av torsk är uppdelad på flera bestånd. Det svenska fisket är inriktat på fyra bestånd, där beståndet i östra Östersjön är det viktigaste och beståndet i Kattegatt det känsligaste (se faktaruta 1 och figur 5). Cirka 90 procent av de svenska fångsterna kommer från beståndet i östra Östersjön (Fiskeriverket, 2009). Det riktade torskfisket har varit viktigt i Sverige men har nu minskat kraftigt. Torsken är också en viktig bifångst vid fisket av havskräfta (faktaruta 2, figur 6).

Fiske i Sverige

35

Figur 4: Landad matfisk i det svenska saltvattenfisket 2008: A. Landad vikt B. Den landade fångstens värde


Landad vikt

TorskGråsejSill/strömmingSkarpsillMakrillHavskräftaNordhavsräkaÖvriga arter

VärdeÅl

Rödspotta

Rödtunga

Torsk

GråsejSill/strömming

Skarpsill

Makrill

Hummer

Havskräfta

Nordhavsräka

Övriga arter

B.

A.


36

Tabell 3: Fångster i det svenska saltvattenfisket per fiskeområde 2008 (färsk vikt)

ART NORDSJÖN SKAGERRAK KATTEGATT

ÖSTERSJÖN ÖRESUND

TOTALT (ton)

TOTALT (%)

Ål - 168 386 553 0,24 Lax - 0 253 253 0,11 Öring - 0 25 25 0,01 Siklöja - - 626 626 0,27 Sik - 1 142 143 0,06 Övrig sötvattenfisk - 0 157 157 0,07 Hälleflundra 3 5 - 8 0,00 Rödspotta 20 356 159 535 0,23 Rödtunga 19 260 - 279 0,12 Sandskädda - 7 7 14 0,01 Bergtunga 3 15 0 18 0,01 Skrubbskädda 0 16 209 225 0,10 Äkta tunga - 34 2 36 0,02 Slätvar - 28 2 30 0,01 Piggvar 0 11 44 55 0,02 Övrig flundrefisk 0 0 - 1 0,00 Torsk 439 518 11651 12 607 5,49 Kolja 83 276 0 359 0,16 Gråsej 1 017 622 0 1 639 0,71 Lyrtorsk 46 33 0 79 0,03 Långa 21 24 - 44 0,02 Lubb 1 3 - 4 0,00 Vitling 2 52 67 120 0,05 Kummel 81 101 0 182 0,08 Övriga torskfiskar 12 0 - 12 0,01 Fjärsing 1 554 0 555 0,24 Havskatt 26 22 0 48 0,02 Tobis 12 405 110 - 12 515 5,45 Knot 3 5 0 7 0,00 Sjurygg/stenbit - 30 113 143 0,06 Marulk 76 51 - 127 0,06 Horngädda - 0 2 2 0,00 Sill/strömming 13 840 21 454 59 362 94 656 41,20 Skarpsill - 2 564 93 007 95 571 41,60 Makrill 3 507 152 2 3 662 1,59 Sardin - - - 0 0,00 Pigghaj 0 76 0 76 0,03 Övrig saltvattenfisk 97 69 38 204 0,09 Krabba - 149 1 150 0,07 Hummer - 33 0 33 0,01 Havskräfta 26 1 511 0 1 538 0,67 Nordhavsräka 129 2 249 - 2 377 1,03 Ostron - 16 - 16 0,01 Blåmussla - 13 - 13 0,01 Övriga skal- och blötdjur 0 27 - 27 0,01 Totalt 2008 31 856 31 614 166 255 229 726 100


Fiske i Sverige

37

Faktaruta 1: Torskfiske i Kattegatt

TORSK I KATTEGATT

Fångst- och beståndsutveckling Svenska och danska fiskare fångar framför allt torsk med hjälp av bottentrål, nät och snurrevad. Det är ett blandat fiske som förutom torsken även är inriktat på andra torskfiskar, flundrefisk och havskräfta. Sverige står för ca 30 procent av torskfångsten. Utkasten är inte inräknade. Beståndsstatus: ICES anser att fångststatistiken är för osäker för att kunna göra någon bedömning av beståndet och tittar bara på tendenser för beståndets utveckling. Lekbeståndet minskar och närmar sig en historisk lägstanivå. Det går inte att göra någon tillförlitlig bedömning av fiskedödligheten. Återhämtningen har minskat sedan 1970-talet och har på senare år nått sin lägsta nivå. ICES råd: Inget torskfiske. EU:s förordning för 2009: Total tillåten fångstmängd, 505 ton. Sveriges kvot är 147 ton.

Källa: Fiskeriverket, 2009

Figur 5: Torsk i Kattegatt: fiskedödlighet, lekande biomassa, landad fångst och återhämtning



38

Faktaruta 2: Havskräftfiske

HAVSKRÄFTA (Nephrops norvegicus)

Fångst- och beståndsutveckling Havskräfta fiskas huvudsakligen med bottentrål men även med burar. Den svenska havskräftfångsten utgör ca 25 procent av totalfångsten i Skagerrak och Kattegatt. Bifångsten av bottenfisk är stor i de trålredskap som används för närvarande. Genom att använda sorteringsrist kan bifångsterna minskas avsevärt. Det är numera obligatoriskt att använda sorteringsrist vid trålfiske i skyddade områden innanför den svenska trålgränsen. Stora mängder liten havskräfta kastas alltjämt överbord. Beståndsstatus: Beståndsstatus i relation till gräns- och tröskelvärden är okänd. Uppgifter om yrkesfiskets fångster (landad fångst per ansträngningsenhet) tyder dock på att havskräfta fiskas i Skagerrak och Kattegatt på ett hållbart sätt. ICES råd: ICES anser att de uppgifter som finns är för osäkra för att kunna göra någon pålitlig fångstprognos. ICES rekommenderar att fisket inte bör överskrida den nuvarande nivån. Artselektiva fiskeredskap (sorteringsrist) bör användas för att minimera bifångsterna av torsk och annan bottenfisk. EU:s beslut för 2009: Total tillåten fångstmängd i Skagerrak och Kattegatt, 5 170 ton. Sveriges kvot är 1 359 ton. Begränsningarna i antalet fiskedagar för att minska torskfångsterna gäller inte fartyg som använder sorteringsrist.

Källa: Fiskeriverket, 2009 Figur 6: Havskräfta: Landningar och utkast


Fiske i Sverige

39

4.2. Inlandsfiske Sverige har mycket inlandsvatten. Det finns omkring 90 000 sjöar på över 1 hektar och 300 000 km vattendrag som ger goda möjligheter till inlandsfiske. År 2008 fångades 1 615 ton sötvattenfisk i inlandsvatten, till ett värde av 77,9 miljoner kronor (tabellerna 4 och 5). Det finns fyra stora sjöar i södra Sverige: Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Vänern är den största och står för ca 41 procent av den totala mängden sötvattenfisk som fångas och 28 procent av värdet. I inlandsvatten fiskas framför allt gös (Sander lucioperca), siklöja (Corregonus albula), abborre (Perca fluviatus), gädda (Esox lucius), sik (Coregonus lavaraetus), ål (Anguilla anguilla) och kräfta (Astacus astacus). I inlandsvatten fångas i huvudsak gös, som står för 32,9 procent av den totala fångstvolymen och 44,1 procent av värdet (tabellerna 4 och 5). Siklöja och löjrom står för 16,2 procent av fångstvolymen och 8,2 procent av värdet. Löjrom är den fiskeprodukt som har det högsta värdet. Kräftor, som framför allt fiskas i Vättern, står för 10,8 procent av fångsten och 24,6 procent av det totala värdet. Tabell 4: Fångster i det yrkesmässiga fisket i svenska inlandsvatten, 2008

ART VÄNERN VÄTTERN MÄLAREN HJÄLMAREN ANDRA SJÖAR

TOTALT (ton)

Lax 24 4 1.1 - - 29

Öring 6 3 0 - 1 9

Röding - 5 - - 3 8

Sik 97 4 0 0 3 104

Siklöja 247 1 14 0 0 262

varav löjrom 13 - 1 - - 13

Gädda 40 0 30 34 15 119

Gös 136 0,01 175 162 59 532

Abborre 49 3 6 73 9 142

Ål 22 - 47 23 20 113

Kräftor 0 146 - 27 2 175

Övriga 40 6 4 6 64 121

Totalt 662 172 278 325 177 1 615



40

Tabell 5: Värdet av fångster i det yrkesmässiga fisket i svenska inlandsvatten, 2008

ART VÄNERN VÄTTERN MÄLAREN HJÄLMAREN ANDRA SJÖAR

TOTALT (tusen kronor)

Lax 1 160 272 62 - - 1 494

Öring 285 144 0 - 56 485

Röding - 298 - - 280 578

Sik 3 264 125 1 0 98 3 489

Siklöja 5 901 7 456 0 5 6 368

varav löjrom 5 900 - 378 - - 6 278

Gädda 678 9 680 559 293 2218

Gös 8 221 0 11 646 10 360 4 157 34 383

Abborre 903 76 179 1 047 305 2 511

Ål 1 213 - 2702 1276 1229 6 421

Kräftor 0 15 451 - 3 405 316 19 172

Övriga 428 72 74 25 219 817

Totalt 22 054 16 454 15 800 16 671 6 958 77 936


4.3. Vattenbruk De arter som för närvarande odlas i Sverige är regnbåge (Oncorhynchus mykiss), röding (Salvelinus alpinus), öring (Salmo trutta), lax (Salmo salar) och ål (Anguilla anguilla), samt kräftor (Astacus astacus), blåmusslor (Mytilus edulis) och ostron (Ostrea edulis). Under 2008 odlades 5 667 ton matfisk, som i färsk vikt motsvarar 6676 ton. Dessutom odlades 1911 ton blåmusslor. Inom vattenbruket producerades matfisk till ett totalt värde av 224 miljoner kronor. I Sverige har man sedan 1980-talet framför allt odlat regnbåge (figur 7). År 2008 utgjorde regnbåge ca 87 procent av den totala produktionsvolymen av matfisk och ca 70 procent av värdet (tabell 6). Röding är också en viktig art inom vattenbruket. Rödingen står för ca 10 procent av produktionsvolymen och ca 18 procent av värdet. Även ål är en viktig art och står för 2,6 procent av produktionsvolymen och 6 procent av värdet. En viktig del av vattenbrukets produktion av matfisk kommer från havsbruket: 34 procent av produktionen av regnbåge (1981 ton) och hela produktionen av blåmusslor. Produktion av fisk för utsättning beräknades till 1276 ton till ett totalt värde av 92,2 miljoner kronor. Även här var den huvudsakliga arten regnbåge (67 procent av volymen och 46 procent av värdet), följt av öring (17 procent av volymen och 20 procent av värdet) och röding (10 procent av volymen och 15 procent av värdet). I kompensationssyfte släpptes 2,25 miljoner laxyngel och 0,66 miljoner öringyngel ut i floder som framför allt mynnar ut i Östersjön och kustområden.

Fiske i Sverige

41

År 2008 fanns det 118 anläggningar som producerade matfisk samt blåmusslor och ostron och 153 anläggningar som producerade fisk för utsättning (det finns fortfarande inga uppgifter för kräftor för 2008). Antalet produktionsanläggningar har varit relativt oförändrat för de flesta arter under det senaste årtiondet medan antalet producenter av regnbåge för konsumtion har minskat från 132 år 1999 till 73 år 2008 (vilket dock inte har inneburit någon produktionsminskning). De system som används är burar (643 stycken år 2008, med en total volym på 525 000 m3), dammar (53 stycken, med en volym på 123 000 m3), kanaler (278 stycken, på 3 000 m3), och cirkulationssystem (84 stycken, på 1 000 m3). År 2008 beräknas 379 personer ha varit anställda inom det svenska vattenbruket (321 män och 58 kvinnor) som beräknas ha lagt ned totalt 401 000 arbetstimmar. Figur 7: Sveriges produktion av regnbåge, övrig matfisk och musslor


Tabell 6: Sveriges produktion av matfisk 2008

ART FÄRSK VIKT VÄRDE

ton % miljoner kronor

%

Regnbåge 5 789 86,7 157,3 70,4

Röding 692 10,4 39,8 17,8

Ål 172 2,6 13,2 5,9

Övriga 20 0,3 13,2 5,9

Matfisk totalt 6 676 100,0 223,5 100,0



42

Fiske i Sverige

43

5. FISKEFLOTTA

5.1. Allmän beskrivning I början av 2010 bestod den svenska fiskeflottan av 1 454 fiskefartyg med en sammanlagd kapacitet på 39 688 GT och 200 953 kW8. Det genomsnittliga fartygets utmärkande drag anges i tabell 7. Den svenska fiskeflottan kan grovt delas in i tre huvudgrupper:

Fiske av sill, skarpsill, makrill, siklöja och blåvitling med flyttrål och vad.

Fiske av torsk och andra bottenlevande arter som tunga, räkor och havskräfta med bottentrål.

Fiske av i huvudsak torsk, lax, sik, havskräfta, ål, sjurygg, pigghaj, piggvar, rödspotta, skrubbskädda, gös, gädda, abborre, makrill och sill/strömming med fasta redskap (nät, tinor, burar och långrevar).

Tabell 7: Det genomsnittliga svenska fiskefartygets utmärkande drag, 2010

Bruttotonnage 27,3 ton

Maskinstyrka 138,2 kW Längd 10 m Ålder 31 år

Källa: Registret över gemenskapens fiskeflotta. Bearbetning: J. Iborra Martin Små fartyg (kortare än tolv meter), vanligtvis med fasta redskap, utgör huvuddelen av fiskeflottan (77 procent av antalet fartyg, figur 8). Fartyg som är längre än 24 meter svarar för sex procent av antalet fartyg men 64 procent av det totala bruttotonnaget. Detta segment består i huvudsak av stora flyttrålare och vadfartyg. De flesta bottentrålare återfinns i kategorin 12–24 meter. Ungefär 90 procent av landningarnas sammanlagda värde härrör från bottentrålare och vadfartyg längre än tolv meter, flyttrålare och vadfartyg längre än 24 meter och fasta redskap kortare än tolv meter. Segmentet med stora flyttrålare (längre än 24 meter) hade de bästa ekonomiska resultaten (MRAG Consortium, 2009). Figur 8: Den svenska fiskeflottan kategoriserad enligt längd, 2010

Källa: Registret över gemenskapens fiskeflotta. Bearbetning: J. Iborra Martin

8 Alla uppgifter i detta kapitel avser 2010.

0%

10%

20%

30%

40%

50%

60%

70%

80%

90%

Fartyg Tonnage Maskinstyrka

24m


44

De flesta fiskefartyg är tillverkade av glasfiber (57 procent), medan 27 procent är gjorda av trä. Fartyg med metallskrov utgör 15,3 procent av antalet fartyg, men 74 procent av den totala kapaciteten. Fartyg med metallskrov har ökat avsevärt i antal och kapacitet sedan 1990-talet, för det mesta på bekostnad av fartyg med träskrov. Kapaciteten hos fartyg av glasfiber har hållit sig förhållandevis konstant.

5.2. Fiskeredskap Trål är det dominerande fiskeredskapet i alla svenska havsområden med undantag för centrala Egentliga Östersjön och norrut, där fasta redskap som garn och fällor är viktigare. Fångstvolymen med trål och fällor har varit förhållandevis konstant under 2000-talet, men garnfisket har minskat, vilket möjligen är en följd av sälkonflikten (Fiskeriverket, 2009). De flesta svenska fartyg använder fiskfällor (tinor) – 38,6 procent av fartygen, och fasta garn – 33,4 procent (tabell 8). Räknat i bruttotonnage är dock de viktigaste fiskeredskapen bottentrål och enbåtsflyttrål, följda av snörpvad och garn. Fartyg utrustade med bottentrål utgör 14,9 procent av det totala antalet fartyg men dominerar den svenska fiskeflottans kapacitet (37,1 procent av bruttotonnaget och 32 procent av motorstyrkan). Enbåtsflyttrål (som finns på 3,4 procent av fartygen) står också för en betydande del av den sammanlagda kapaciteten (36 procent av bruttotonnaget och 20,2 procent av motorstyrkan). Snörpvad (1 procent av fartygen) svarar för 7,9 procent av det totala bruttotonnaget och 5,5 procent av den totala motorstyrkan. Värt att lägga märke till är att det totala bruttotonnaget knutet till fartyg med bottentrål har minskat betydligt sedan 1990-talet, medan det har förblivit i stort sett konstant när det gäller fartyg med enbåtsflyttrål (figur 9). Andra fiskeredskap som används i Sverige är parbottentrål (2,3 procent av fartygen), handlina (3 procent), drivgarn (1,2 procent) och dörj (1,1 procent). Parflyttrål, grimgarn, långrev, skrapa och landvad används av mindre än 1 procent av fartygen. Figur 9: Bruttotonnagets utveckling för fartyg med de vanligaste

fiskeredskapen, 1995–2010


0

5.000

10.000

15.000

20.000

25.000

30.000

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

To

n

BottentrålEnbåtsflyttrål Snörpvad Fasta garn

Fiske i Sverige

45

Mer än hälften av fiskefartygen (51,6 procent) betraktas som specialiserade. Denna kategori svarar för ungefär 70 procent av den svenska fiskeflottans bruttotonnage och omfattar de flesta fartyg utrustade med enbåtsflyttrål och bottentrål. Resterande 48,4 procent har olika typer av redskap (tabell 9). Den vanligaste kombinationen av huvudredskap och sidoredskap är fiskfällor med fasta garn (11,3 procent av fartygen), följt av fasta garn med handlina (6,7 procent) och fasta garn med fiskfällor (5,3 procent). Fartyg med hög kapacitet använder normalt snörpvad med enbåtsflyttrål och parflyttrål med snörpvad. Tabell 8: De viktigaste fiskeredskapen inom den svenska fiskeflottan, 2010

KOD REDSKAP FARTYG TONNAGE MOTORSTYRKA

Antal % GT % kW %

PS Snörpvad 14 1,0 % 3 136 7,9 % 10 989 5,5 %

OTB Bottentrål 217 14,9 % 14 707 37,1 % 64 243 32,0 %

PTB Parbottentrål 33 2,3 % 411 1,0 % 6 508 3,2 %

OTM Enbåtsflyttrål 49 3,4 % 14 301 36,0 % 40 510 20,2 %

PTM Parflyttrål 2 0,1 % 1 692 4,3 % 6 000 3,0 %

GNS Fasta garn 485 33,4 % 2 972 7,5 % 31 884 15,9 %

GND Drivgarn 17 1,2 % 461 1,2 % 2 665 1,3 %

GTR Grimgarn 11 0,8 % 57 0,1 % 685 0,3 %

FPO Tinor (fiskfällor) 561 38,6 % 1 553 3,9 % 31 572 15,7 %

LHP Handlina 44 3,0 % 311 0,8 % 3 912 1,9 %

LTL Dörj 16 1,1 % 65 0,2 % 1 440 0,7 %

LLS Fast långrev 2 0,1 % 13 0,0 % 266 0,1 %

DRB Skrapa 1 0,1 % 8 0,0 % 101 0,1 %

SB Landvad 2 0,1 % 2 0,0 % 176 0,1 %

TOTALT 1 454 100 % 39 688 100 % 200 953 100 %



46

Tabell 9: Fiskeredskap inom den svenska fiskeflottan (huvudredskap med sidoredskap)9, 2010

KOD FARTYG TONNAGE MOTORSTYRKA

Antal % GT % kW %

OTM OTM 43 3,0 % 12 327 31,1 % 33 783 16,8 %

OTB OTB 104 7,2 % 7 320 18,4 % 31 571 15,7 %

OTB NO 61 4,2 % 5 369 13,5 % 21 555 10,7 %

GNS GNS 246 16,9 % 1 380 3,5 % 15 951 7,9 %

FPO FPO 264 18,2 % 868 2,2 % 17 829 8,9 %

OTM NO 2 0,1 % 491 1,2 % 1 801 0,9 %

GNS NO 30 2,1 % 205 0,5 % 1 878 0,9 %

Specialiserade 750 51,6 % 27 960 70,5 % 124 368 61,9 %

PS OTM 5 0,3 % 2 952 7,4 % 9 645 4,8 %

PTM PS 2 0,1 % 1 692 4,3 % 6 000 3,0 %

OTB OTM 11 0,8 % 1 177 3,0 % 4 154 2,1 %

OTM OTB 3 0,2 % 1 067 2,7 % 3 441 1,7 %

GNS LHP 97 6,7 % 814 2,1 % 6 634 3,3 %

OTM GND 1 0,1 % 416 1,0 % 1 485 0,7 %

FPO GNS 165 11,3 % 337 0,8 % 7 319 3,6 %

GND OTM 1 0,1 % 343 0,9 % 738 0,4 %

GNS FPO 77 5,3 % 283 0,7 % 4 290 2,1 %

OTB FPO 16 1,1 % 238 0,6 % 2 049 1,0 %

OTB GNS 11 0,8 % 226 0,6 % 1 838 0,9 %

LHP GNS 26 1,8 % 219 0,6 % 1 972 1,0 %

Icke specialiserade 415 28,5 % 9 764 24,6 % 49 565 24,7 %

Övriga 289 19,9 % 1 964 4,9 % 27 020 13,4 %

TOTALT 1 454 100 % 39 688 100 % 200 953 100 %


9 De redskap som motsvarar koderna anges i tabell 8. NO = inget angivet sidoredskap.

Fiske i Sverige

47

Olika redskap används för olika typer av fisk. Pelagiska arter som makrill, sill/strömming och skarpsill fångas främst med enbåtsflyttrål och snörpvad. Vid fiske av exempelvis torsk, kräfta och räkor används främst bottentrål. Fasta anordningar används främst vid fiske av lax, sik och ål. Fasta bottengarn används vid fiske av olika typer av fisk, medan drivgarn vanligtvis används för lax och makrill. Ål fångas vanligen med hjälp av fiskfällor. Mjärdar/burar av metalltråd används för kräftfiske i inlandsvatten och för fångst av hummer, havskräftor och krabbor på västkusten. Metredskap används inte längre i någon större utsträckning inom yrkesfisket. Bottenfast långrev och ytlångrev används fortfarande i viss utsträckning. På västkusten fiskas makrill även med handlina under sommarmånaderna.

5.3. Fiskehamnar Det finns för närvarande 838 registrerade fiskehamnar i Sverige. År 2010 har dock endast 356 av dem minst ett registrerat fiskefartyg, och endast 35 hamnar har fler än tio fartyg.

Documents

Struktur- och SammanhållningSPolitik...Struktur- och SammanhållningSPolitik Foto: iStock International Inc., Photodisk, Phovoir Generaldirektoratet för intern Politik B Transport