staden guden och havet - Riksbankens Jubileumsfond · 2015. 5. 18. · i Grekland, som ofta kommer från utlandet, ska möjligen påminnas om västerlandets skuld till antikens Grekland

rj:s skriftserie 1

staden, guden och havet

Slutrapport från ett forskningsprogram

arto penttinen

rj:s skriftserie 1

År 2005 införde Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond en ny stödform, kallad forsk ningspro gram. Forskar gruppen kring arkeo logen Berit Wells var 2006 bland de allra första att motta ett anslag för forskningsprogrammet ”Staden, guden och havet”, ett pro jekt i Poseidonhelgedomen i Kalaureia på den grekiska ön Poros. Forskningen söker ge en bild av ett vardagsliv både i den antika helge domen och i den stad som med tiden utvecklades där intill. Detta är programmets slutrapport.

i samarbete med Makadam förlagISBN 9789170611568

rj 1

ar

to

pe

nt

tin

en s

tad

en, g

ud

en o

ch

ha

ve

t

789170 6115689

forskningsprogrammet

staden, guden och havet

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 1: Staden, guden och havet © text: Arto Penttinen 2014 © bilder: upphovsman anges vid respektive bild Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected] Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 2: Avancerad andraspråksanvändning © författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected] Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 3: Att förstå mänsklig handling © författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected]

rj:s skriftserie 1

arto penttinen

STADEN, GUDEN OCH HAVET

en berättelse om poseidons helgedom i kalaureia efter de andra svenska utgrävningarna, 1997–2012

slutrapport från ett forskningsprogram

i samarbete med makadam förlag

Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 1: Staden, guden och havet © text: Arto Penttinen 2014 © bilder: upphovsman anges vid respektive bild Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected] Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 2: Avancerad andraspråksanvändning © författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected] Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 3: Att förstå mänsklig handling © författarna 2014 Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, [email protected]

makadam förlaggöteborg · stockholmwww.makadambok.se

RJ:s skriftserie nr 1. Slutrapport för Riksbankens Jubileumsfonds forskningsprogram ”Staden, guden och havet” (M2006-0814)

© Arto Penttinen 2014Omslagsbild © Susanne Bocher (Poros sett från fastlandet tvärsöver det smala sundet som skiljer ön från Peloponnesos)isbn 978-91-7061-656-3 (pdf)

INNEHåll

INTrODUkTION: HElGEDOmENS lANDSkAp 7

FörE pOSEIDON 11

EN ArkAISk HElGEDOm blIr TIll 19

byGGNADEr åT GUDEN 26

VArDAG, FEST OCH TrO 36

STADEN 48

rESENärEr, ArkEOlOGEr, rETSINáDES 57

DE NyA UNDErSökNINGArNA SEDAN 1997 68

STADEN, GUDEN OCH HAVET 71

kAlAUrEIA I NUET 74

EN HElGEDOm ATT mINNAS 79

de som deltog i arbetet kring poseidons helgedom

genom åren var: 83

våra tack går till: 85

utvalda publikationer 86

fig. 1. utsikt mot aigina från helgedomen. christos stournaras.

[7]

INTrODUkTION: HElGEDOmENS lANDSkAp

Poseidonhelgedomen i Kalaureia (fig. 1) ligger högt över havet på den grekiska ön Poros, bara en timmes båtfärd från den myllrande ham-nen i Pireus. Dagens Poros består av två öar: den vulkaniska Spheria som den moderna staden ligger på och den större ön Kalaureia som i stort täcks av en tät pinjeskog. Från helgedomen har man utsikt över nästan hela Saroniska bukten med ön Aigina med sin spetsiga topp i förgrunden och bakom den, den attiska kusten där man klara vinter-dagar kan urskilja Aten och dess Akropolis. Lite till vänster ser man den vulkaniska halvön Methana med sin karakteristiska profil som påminner om kreneleringen i en medeltida borg, och framför den en märklig ansamling klippor som kallas för Petrokaravi, ”stenskep-pet”. Legenden är att klipporna en gång bildades av resterna av ett skepp med ett lass av sten som plundrats från Poseidons helgedom. Åt det andra hållet kan man skymta det smala sund som skiljer Po-ros från det peloponnesiska fastlandet som ett glimrande smalt band mittemellan pinjeskogarna på bägge sidor. Fast just pinjeskogar som i hög grad kännetecknar landskapet i dag fanns det sannolikt inget av under antiken, åtminstone inte under alla perioder som man hade verksamhet i helgedomen. Det indikerar våra analyser av växtrester från arkeologiska jordlager. Sundet var naturligtvis detsamma men syntes förmodligen bättre på den tiden.

En belägenhet som denna är säkert ingen tillfällighet. Helge-domar åt antika grekiska gudar har ofta strategiska lägen, där man med lätthet kunde försvara sig mot dem som ville stjäla helgedomens

[8]

Staden, guden och havet

skatter eller komma åt asylsökande, vilka i princip hade fristad inom en helgedoms gränser även om denna princip bevisligen kunde vara förhandlingsbar. Demosthenes, en politisk gigant under 300-talet fvt, flydde till helgedomen i Kalaureia undan makedonierna som då höll på att ta över de mer eller mindre demokratiska stadsstaterna i Grekland. Han tog sitt liv då han insåg att den gällande asylrätten eller hiketeia som den då kallades, kanske ändå inte var så vattentät; att de som administrerade helgedomen kanske rent av var korrupta. Det sista han ska ha sett när han segnade ner vid Poseidons altare var just det landskap som beskrivits ovan: Aten i fjärran, ett Aten vars demokrati han gav sitt liv för. Och något hundratal år senare rånades helgedomen på sina skatter av sjörövare från Kilikien, eller så skriver i alla fall Strabon som levde kring vår tideräknings början, i en tid då hela Grekland redan ingick i det romerska imperiet och demokratin var ett minne blott.

Sannolikt spelade också själva utsikten eller naturskönheten en viss roll vid valet av plats för en helgedom som den i Kalaureia. De flesta antika gudar förknippas på ett eller annat sätt med naturen eller med olika fenomen i naturen, kanske för att människorna var mer beroende av naturen under antiken än vad till exempel vi är i dag. Poseidon associeras naturligtvis främst med havet och dyrka-des därför av dem som hade sin utkomst från havet, såsom sjöfarare och fiskare. Men Poseidon dyrkades också ibland som grundvattnets gud, som den som såg till att växtlighet levde och överlevde. Krig till sjöss tillhörde hans domäner, liksom – möjligen lite oväntat – jord-bävningar. Poseidon var jordskakaren, och det är knappast heller nå-gon tillfällighet att han hade många helgedomar i regioner som ofta drabbas av jordbävningar. Saroniska bukten är en sådan region, för det är där den eurasiska kontinentalplattan möter och skaver mot den afrikanska. Helgedomar åt Poseidon, förutom i Kalaureia, finns också i Kap Sounion som är den attiska halvöns sydligaste spets, i Isthmia i närheten av Korint samt i det närliggande Troizen, bara för att nämna några.

[9]

Introduktion: Helgedomens landskap

Bland de helgedomar som nämns ovan var Kalaureia möjligen den man till nyligen visste minst om. De antika källorna tiger i stort sett om Kalaureia, och det främsta resultatet av de tidigare arkeologiska undersökningarna på platsen är en plan över helgedomens byggna-der. Genom svenska undersökningar i Kalaureia sedan 1997 inom successiva forskningsprojekt, senast inom ramen för forskningspro-grammet ”Staden, guden och havet” mellan 2007 och 2012, är Kalau-reia nu en av de mest välundersökta helgedomarna i Grekland.

Mycket av vårt arbete genom åren har handlat om att skapa en ar-keologisk plats där ingen sådan fanns tidigare. Och när arbetet nu är avslutat ser helgedomen ut som arkeologiska platser konventionellt bör se ut i Grekland. Platsen hålls fri från växtlighet och besökaren leds från den ena lämningen till den andra utmed märkta stigar som sedan sammanstrålar där den vackraste utsikten finns. Vi har skapat ett landskap som hedrar Greklands antika förflutna, samma förflutna som den moderna nationens självbild i mångt och mycket bygger på. Besökare till vår helgedom liksom till andra arkeologiska lämningar i Grekland, som ofta kommer från utlandet, ska möjligen påminnas om västerlandets skuld till antikens Grekland för saker som filosofi eller teater eller mest av allt: demokrati, vilket ju är det bestående arvet, helt oavsett hur den fungerade under antiken eller hur man ser på den i dag.

Med andra ord är det ett i dagens Grekland politiskt korrekt land-skap vi har skapat. Men det är långt ifrån det enda landskap som finns på platsen. Under den nu polerade ytan finns andra landskap som kom till eller skapades under tider då man såg på helgedomen på ett annat sätt. De finns där dolda i jordlagren, och det är dessa land-skap vi ville åt under vårt arbete. Landskap kan ha olika inbyggda meningar som ibland också samexisterar. Och för att återvända till vårt nyskapade helgedomslandskap, blev det uppenbart att ett och samma landskap också i vår tid kan ha olika meningar för olika indi-vider. Detta blev tydligt av kommentarer vi ibland fick från förbipas-serande på vägen som i dag går tvärs över den arkeologiska platsen.

[10]


Att markera gränsen för en fornlämning är av lika stor vikt i dag som det var under antiken att markera gränsen för en helgedom, vilken ju också utgjorde en gräns mellan det sakrala och det profana. När vi höll på att sätta upp staket utmed helgedomens gräns blev vi ibland misstänkta för att planera ett svartbygge på platsen. Grekland saknar än i dag ett landregister, och det finns de som fortfarande försöker hävda äganderätt på ett stycke land bara genom att sätta upp ett sta-ket runtomkring det. Andra undrade vad det var för stora djur vi behövde sätta upp ett så högt staket för.

Vi blev också anklagade för att förstöra naturen. År 1997, när vårt arbete började, var helgedomen helt övervuxen, och ruinerna av en bondgård som fanns på platsen under 1900-talet var fortfarande kvar, liksom högarna av utgrävd jord efter de första svenska utgräv-ningarna år 1894. Besökare i den moderna staden Poros avråddes från att ta sig upp till helgedomen, för ”det finns ändå ingenting där, bara fem stenar i rad”. Den vilda naturen hade återtagit platsen, vil-ket för många uppenbarligen hade ett värde i sig. Att vi nu var i färd med att än en gång återkräva platsen åt Poseidon, att göra platsen till något annat än natur, uppskattades inte av alla.

De fem stenarna blev fler under arbetets gång, men även om de bara hade varit fem, hade även de kunnat förmedla var sin berättel-se om liv och död; kanske även om tro, eftersom det är fråga om en helig plats, men framför allt om arbete, för själva landskapet liksom tingen vi hittade är resultat av arbete i en förgången tid, arbete som utförts av otaliga individer i olika tider. Vi, svenska arkeologer i bör-jan av det tredje årtusendet efter vår tideräknings början, är egent-ligen bara de sista eller senaste i raden av individer som i ett försök att förverkliga sin vision om helgedomen har arbetat där. I det föl-jande återges ett möjligt narrativ om vad som kan ha hänt i Poseidons helgedom genom århundradena. Jag vill inte hävda att detta är det enda tänkbara narrativet. Det finns säkert alternativa, skrivna eller berättade av andra. Mot slutet skriver jag även in oss själva och vårt arbete, eftersom vi ju till slut också blir en del av platsens historia.

[11]

FörE pOSEIDON

De grekiska myterna handlar ofta om ursprung och strävar efter att förklara det som var före, i en tid då jorden för det mesta befolkades av gudar, jättar och andra övermänskliga varelser. Ön Kalaureia, vars namn möjligen syftar på ”goda vindar” (kaloi anemoi) skulle enligt Pausanias, som reste i området under andra århundradet vt, en gång ha tillhört guden Apollon medan Poseidon var i besittning av Delfi. I något senare skede bytte gudarna kultplatser, och det var då Kalau-reia blev Po sei dons heliga ö, och en helgedom grundades vars präst-inna skulle vara en ung jungfru, medan Delfi med tiden utveck lades till den kanske viktigaste helgedomen åt Apollon i hela den grekiska världen.

De grekiska gudarna, utom just Apollon, nämns i de så kallade Linear B-texterna som härstammar från den sena bronsåldern eller andra hälf ten av det andra årtusendet fvt. Poseidon nämns i dem som po-si-do-ni-ja. Apollon där emot nämns inte, som sagt; han an ses all-mänt vara en nykomling i den grekiska gudaskaran och en som säkert kom österifrån. Vi hittade en bronsfigurin som föreställer en annan östlig gud vid våra utgrävningar i Poseidons helgedom (fig. 2). Den manliga figurinen bär Övre Egyptens krona och är klädd i en lång-ärmad dräkt som räcker till knäna. I sina händer har han hållit objekt som har gått förlorade, men av figurintypen att döma tror vi att det kan ha varit fråga om en sköld och ett spjut eller en yxa. Sådana figuri-ner förknippas oftast med den levantinska krigsguden Reshef, och de kommer i två utföranden: den satta anatoliska typen och den slan-


[12]

kare syro-palestinska typen. Vår fi gurin är av den senare sorten, och på grund av likheten med en figurin som finns (eller åtminstone fanns) i det arkeolo-giska museet i Damaskus i Syrien, tror vi att figurinen kan ha tillverkats där. Då den dock är vanställd med egen domliga bulor över ansiktet och kroppen, lät vi ut föra en spektrometrisk analys, som vi-sade ett det är fråga om en tillverknings-skada. Något gick fel när figurinen göts i en verkstad i Mellanöstern någon gång mot slutet av det andra årtusendet fvt, men detta hindrade inte att den blev fö-remål för vördnad och fann sin väg till en avlägsen, grekisk ö och till en helge-dom som tillhörde en annan gud.

Figurinen hittades dock inte i ett fynd sammanhang som kan dateras till den sena bronsåldern utan tillsammans

med fynd från den hellenistiska perioden som är cirka tusen år yngre. Det finns två tänkbara förklaringar till hur figurinen kan ha hamnat där den hittades. Antingen kom den till Kalaureia redan under brons-åldern och dyrkades där ända tills den av någon anledning hamnade bland avfall som begravdes i helgedomen under hellenistisk tid, eller så togs den dit som östligt exotica, kanske just under den hellenistis-ka tiden, då det också fanns en egyptisk garnison på den när liggande Methanahalvön. Berit Wells, som ledde arbetet i Kalaureia till en början, trodde mer på den förra förklaringen och spekulerade i att den möjligen på grund av sina östliga drag rent av hade dyrkats som Apollo, som ju skulle ha varit den ursprunglige ägaren till Kalaureia i enlighet med myten som överförts av Pausanias.

Emellertid hittade vi också lämningar från den sena bronsåldern,

fig. 2. bronsfigurin av reshef-typ.

craig mauzy.

[13]

Före Poseidon

som var in situ, det vill säga kvar på den plats där de en gång hade lämnats. Strax väster om det senare Poseidontemplet fann vi rester av ett hus eller möjligen två, som kunde dateras till cirka 1200 fvt. Huset eller husen kan ha tillhört en liten by eller bosättning på bergsryggen som vetter mot Methana, och som sedan jämnades med marken när templet åt Poseidon byggdes på platsen ett halvt millennium senare.

Bronsåldersbyn skulle ha kommit till i en tid då den mykenska högkulturen på det grekiska fastlandet gick under eller åtminsto-ne bytte karaktär. Exempelvis de mäktiga borgarna i Mykene och Tiryns, som inte ligger särskilt långt från Kalaureia, förstördes, sam-tidigt som det på öar nu dyker upp kortvariga bosättningar som vår. Som av en händelse kan man faktiskt från Kalaureia se en annan bronsåldersbosättning, den vid kapellet Agios Konstantinos på Me-thana, som övergavs ungefär samtidigt som bosättningen i Kalaureia grundades. Man skulle kunna gissa att folk flydde undan turbulensen på fastlandet, vars orsaker man egentligen aldrig har klarlagt. Bo-sättningen i Kalaureia var dock väl synlig från havet, vilket utgör ett argument mot detta.

Då bronsålderslämningarna ligger precis där man senare byggde ett tempel åt Poseidon, har många velat tolka detta som att kulten av Poseidon (eller kanske rent av Apollo) började på platsen redan under bronsåldern, och att det således fanns en lång kontinuitet i reli-gionsutövningen i Kalaureia. Nu finns det inte mycket i fynden som tyder på en sådan kontinuitet. Enligt Michael Lindblom, bronsåldersspecialisten i projektet, är de flesta fynden av hus-hållskaraktär med undantag av två små miniatyrdubbelyxor av brons och två blad av guld (fig. 3), som förmod-ligen har varit fästa på ett klädesplagg. In tressant nog hittades likadana guld-blad vid utgrävningar på samma plats

fig. 3. ett blad av guld som förmodligen

använts som dräktdekoration. craig mauzy.


[14]

år 1894, vilka dock har gått förlorade sedan dess. Varför sådana fanns i en anspråkslös bosättning som det uppenbarligen är fråga om här, är svårt att förklara. Bosättningen i Kalaureia blev heller inte lång-varig. Den övergavs fredligt inom en eller högst två generationer från sitt grundande, och det enda som blev kvar var i princip köksavfall. Vi fann inga sönder slagna föremål eller tecken på brand eller annan förstörelse som skulle tyda på att bronsåldersbyn blev utsatt för våld eller en naturkatastrof. Kanske flyttade folket helt enkelt vidare i jak-ten på ett liv i trygghet.

Men hur såg då landskapet ut i Kalaureia under den sena brons-åldern, eller under den första hälften av 1100-talet fvt? Uppenbar-ligen låg bosättningen på en bergsrygg som sluttade relativt brant mot både norr och syd. Den platå som nu finns söder om platsen är resultat av senare terrasseringar. De växtrester och fragment av träkol vi fann tyder på en vegetation som mest bestod av järnek och oliv. Av de i dag så dominanta pinjeträden och cypresserna finns inga spår. Bland djurbenen finns inslag av ben från vilda djur, vilket tyder på att jakt spelade en viss roll för näringsfångsten, vilket den nor-malt inte gör i bronsåldersbosättningar som daterats till tiden före katastroferna kring 1200 fvt. Kanske levde man nu närmare naturen eller till och med i en högre grad av naturen än under den mykenska civilisationens blomstring, då borgarna i Mykene och Tiryns fort-farande stod kvar.

Tiden från cirka 1050 fvt och fram till cirka 700 kallas i grekisk arkeo logi för tidig järnålder, efter som verktygen nu huvudsakligen tillverkades av järn och inte av brons eller sten. Naturligtvis finns även bronsverktygen kvar, och man fortsätter den uråldriga tradi-tionen att tillverka vassa blad av obsidian, det vulkaniska glas som i Grekland bara finns på ön Melos. Keramiken från perioden karak-teriseras av dekor med geometriska mönster (fig. 4), och den delas in kronologiskt i proto-, tidig-, mellan- och sengeometrisk keramik utifrån helhetsintrycket av dekoren. I Kalaureia har vi hittat enstaka fragment som kan vara protogeometriska eller kommer från de tidi-

[15]

Före Poseidon

gare geometriska faserna, men det är först under den sengeometriska pe-rioden, från cirka 750 fvt och framåt, som vi åter kan börja tala om en bo-sättning på platsen.

Den sengeometriska perioden, eller den sena delen av den tidiga järnåldern, har ibland kallats den gre-kiska renässansen, för det är då den för demokratiutvecklingen så viktiga grekiska stadsstaten börjar utvecklas. Vidare ser man tecken på att gränser markeras för stora helgedomar, och att man upphör med begravningar av de döda inne i bosättningar. På många håll syns också en medveten vilja att återknyta till ett förflutet som då manifesterade sig i form av mäktiga ruiner av borgar och monumentalgravar från bronsåldern. Ett tecken på en sådan vilja är till exempel spår av offerritualer som är vanligt förekommande vid just gravar från den tidigare perioden.

I helgedomen i Kalaureia har vi hittat keramik med geometrisk dekor nästan överallt där vi har grävt, vilket tyder på att man nu för första gången sedan bronsåldersbyn övergavs nästan 400 år tidi-gare åter bodde på platsen. Mängden av fynd från perioden och deras spridning över hela helgedomsområdet skulle tyda på detta, däremot hittades bara ett enda fyndsammanhang som klart tillhör den sen-geometriska perioden. I den sydvästra delen av helgedomen, under fyllnadsjord som hade tagits till helgedomen i en expansionsfas un-der det sena 300-talet fvt, fann vi en mur med tillhörande lager av stampat jordgolv som klart kunde dateras till det sena 700-talet fvt. I golvlagret fanns bitar av keramik och annat avfall, som bland annat tyder på att man nu för det mesta åt fisk. Utgrävning under golvlagret

fig. 4. keramik med geometrisk

dekoration. craig mauzy.


[16]

visade att man hade röjt ända ner i berggrunden innan man byggde på området. Bitar av keramik, bland vilka det fanns stora fragment av öppna kärl från den sena bronsåldern, begravdes i gropar i berg-grunden som nu hamnade under bebyggelsen. Då vi i en av groparna också fann möjliga rester av en offerritual, ett gethorn och bitar av skallen samt rester av en bränd fisk, kan man spekulera att den vid det laget över 400 år gamla keramiken som lades ner i groparna också hade en betydelse i sammanhanget. Kanske ville man rent av se män-niskorna som en gång hade bott på platsen som avlägsna anfäder.

Den samtida keramiken som fanns i groparna och golvlagret visar att Kalaureia nu hade kontakter med bland annat Aten, Korint och den grekiska övärlden ända bort till Rhodos. Av särskilt intresse är stora fragment från jättelika amforor som Berit Wells kunde spåra till en krukmakare som hade sin verkstad i Aten under den andra hälf-ten av 700-talet. Verkstaden specialiserade sig i så kallade Dipylon-amforor, som kunde vara upp till en och en halv meter höga och som i Aten uteslutande användes som gravmarkörer. Analys av fetter som hade trängt in i lergodset visade att vår amfora åtminstone i något skede av sin livscykel hade använts till lagring av baljväxter. Huru-vida den också skulle ha använts som en gravmarkör är tveksamt då det inte finns några geometriska gravar i området.

Många av de stora helgedomarna i Grekland, som Delfi och Olym-pia och till exempel Herahelgedomen i närheten av staden Argos, kan spåras tillbaka till den tidiga järnåldern. I vissa fall talas det även om kultkontinuitet från bronsåldern, även om beläggen för detta i de flesta fallen är ringa. Som vi redan har sett finns inget som tyder på att Kalaureia skulle ha varit en kultplats under den sena brons-åldern, även om man säkert utförde religiösa eller rituella handlingar där man bodde. Fynden från de så kallade ”mörka århundradena”, som infaller mellan slutet av bronsåldern cirka 1050 fvt och 700-tals-renässansen, är så få att man tror att platsen var obebodd.

Mot slutet av 700-talet fvt blir bilden radikalt annorlunda. Det är uppenbart att man nu bor på platsen, kanske just i sådana anspråks-

[17]

Före Poseidon

lösa hus som visas i Anne Hootons rekonstruktionsbild (fig. 5). Man tycks ännu inte ha velat omforma landskapet utan använder sig av dess naturliga förutsättningar. I motsats till bronsåldershusen tycks järnåldersbyn dock inte ha legat på bergsryggen med utsikt över havet utan i sänkan söder om den, där man hade skydd mot såväl nordanvinden som nyfikna blickar från havet. Men lika uppenbart är att platsen också besöktes från när och fjärran. Det grekiska järn-ålderssamhället var aristokratiskt och styrdes av hövdingar som gär-na manifesterade sig på heliga platser, till exempel genom att ge dyr-bara gåvor till gudomligheter. Bland bronsfynden från utgrävningar i Kalaureia år 1894 finns ett par som säkert är från järnåldern, till exempel en slank mansfigur som liknar en modern skulptur, och en häst figurin som säkert donerats av någon i den översta samhällsklas-sen, då det bara var aristokrater som ägde hästar vid den här tiden.

fig. 5. rekonstruktion av byn som fanns på helgedomens

plats under tidig järnålder. anne hooton.


[18]

Dessa finns nu i Nationalmuseet i Aten (fig. 6). Fragment från en jätte lik amfora av Dipylontyp, som berörts ovan, kan också ses som en slags maktdemonstration. Att frakta ett sådant kärl från Aten över havet och uppför sluttningen till Kalaureia måste ha varit ett uppseende väckande företag, om det så utfördes av en lokal hövding eller någon från Aten.

Man skulle kunna spekulera i, om det som tycks ha hänt i Delfi mot slutet av järnåldern, att en boplats mer och mer fick karaktären av en helig plats och till slut definierades uteslutande som en sådan, också ägde rum i Kalaureia. I den påföljande arkaiska perioden ser det inte längre ut som att man bor på platsen utan snarare någon-stans i närheten. Och eftersom det är fråga om en befolkning som i hög grad tycks livnära sig på fisk, är det inte särskilt långsökt att tro att det nu är Poseidon som tar platsen i besittning.

fig. 6 a–b.

bronsfiguriner

från tidig järnålder.

craig mauzy.

[19]

EN ArkAISk HElGEDOm blIr TIll

Några av de mest frekvent förekommande fynden vid utgrävningar i Grekland är fragment av taktegel (fig. 7). Platskrävande och i mångas tycke oattraktiva som de är, slängs de dessvärre ofta. Tegelfragment är i princip oförstörbara och då sådana också kan återanvändas i till exempel keramik- eller andra ugnar, kan fragment från ett och sam-ma förstörda tak spridas över ett mycket stort område. Samtidigt är alla tegel i ett tak identiska, och det går att rekonstruera olika tak även om man inte alltid kan veta säkert vilken byggnad ett enskilt tak en gång tillhörde. I Kalaureiaprojektet hade vi lyckan att anlita en av de världsledande specialisterna på antika tegeltak, Marie-Françoise Billot från Nationella Forskningscentret i Paris. Hon har rekonstru-erat långt över 30 olika tak i Kalaureia, som kronologiskt spänner från 600-talet fvt till den romerska kejsartiden vt. Detta är natur-ligtvis långt fler än det sannolika antalet byggnader i helgedomen. För klaringen är att man ofta la om tak i byggnader, som i helgedo-mar kunde ha en lång livslängd. Med andra ord kunde en och samma bygg nad ha flera olika tak.

De tidigaste tegeltaken i Kalau reia kan dateras till mitten av 600-talet fvt. Vi vet inte helt säkert vilka byggnader de har tillhört, men eftersom de är från en period då taktegel i princip bara använ-des i reli giösa byggnader, kan man ta deras existens som ett tecken på att man nu började monumentalisera helgedomen. En helgedom behöver förstås inte ha några byggnader. Det som behövs är ett altare och någon form av markering av gränsen mellan det sakrala och det


[20]

pro fana. Man kan mycket väl tänka sig att helgedomen i Kalaureia också började så att en del av den plats där den tidigare järnåldersbyn låg helt enkelt reserverades åt Poseidon. När det med tiden uppstod ett behov att skapa en mer monumental plats åt guden, tycks man ha börjat på två ställen: vid ingången till helgedomen i sydväst, och i nordost där templet senare byggdes. Med andra ord ville man göra en tydligare markering av gränsen mellan det profana och det sakrala samt bygga ett hus åt guden.

Vid ingången till helgedomen finns byggnadsfundament från den senarkaiska perioden, som vi ska återkomma till. Under dem finns murrester med delvis annan orientering, som uppenbarligen härrör från en tidigare period. Då man också hittade tidigt tegel i området kan vi möjligen dra slutsatsen att Poseidonhelgedomen i Kalaureia tidigt hade en ingångsbyggnad eller ett propylon med ett tegeltak. Ti-digt tegel har också hittats i tempelområdet, vilket tyder på att det senarkaiska tempel vi kan rekonstruera i området hade en tidigare före gångare. Andra arkitektoniska rester som kan tillhöra 600-talet fvt är rester av en terrassmur, också i sydväst, strax innan för en sena-re terrassmur som vi anser ha markerat helgedomens gräns, samt ett möjligt altare i samma område. Att man på detta sätt markerade grän-

ser och sedan flyttade dem kanske bara någon meter är inget ovanligt i grekiska helgedomar, men betonar eventuellt ytterligare den vikt man la vid gränser och gränsdragningar. Att ett offer också skulle uträttas i sam-band med inträdet i en helgedom är inte heller något ovanligt.

I och med att vi nu har lämnat den tidiga järnåldern bakom oss, har vi också inträtt i den period som i den grekiska arkeologin kallas för his torisk, eftersom det finns skriftli-

fig. 7. taktegel, sannolikt från den

tidigaste arkaiska tempel byggnaden i

kalaureia. Jean-françois billot.

[21]

En arkaisk helgedom blir till

ga källor som refererar till perioden. I Kalaureias fall finns inte så många sådana, men av intresse är en amfiktyoni eller ett religiöst förbund vid Kalaureia, som även om den bara nämns i hellenistis-ka eller senare texter möjligen kan spåras tillbaka till 600-talet fvt. De ursprungliga sju medlemmarna i förbundet skulle ha varit Aten, Aigina, Epidauros, Hermione, Nauplia, Prasiai och Orchomenos (fig. 9). Eftersom Prasiai och Nauplia erövras av Sparta respektive Argos kring år 600 fvt och ersätts av dessa två i för bundet, kan man dra slutsatsen att förbundet, vars syfte var att uträtta gemen samma of-fer åt Poseidon i Kalaureia, kom till redan under den tidiga arkaiska perioden.

Den kalaureiska amfiktyonin har blivit mycket omdebatterad i forskningslitteraturen. Man har ifrågasatt varför dessa sju städer

fig. 8. plan över helgedomen. emanuel savini.


[22]

eller stadsstater, varav två, nämligen Prasiai och Orchomenos, inte ens låg vid havet, skulle ha ingått ett förbund med syfte att hedra Poseidon. Prasiai ligger i Lakonien i centrala Peloponnesos, medan Orcho menos kan syfta antingen på det minyiska Orchomenos som ligger i Boiotien norr om Aten eller det arkadiska Orchomenos på Peloponnesos. Alla dessa är inlandsstäder. En intressant teori som framförts av historikern Tom Kelly är att den kalaureiska amfiktyo-nin egentligen var ett försvarsförbund mot den smått legendariske tyrannen Feidon i staden Argos, som ständigt hotade sina grannar under 600-talet. Detta skulle stämma geografiskt, förutsatt att Or-chomenos syftar på det arkadiska Orchomenos. Om så var fallet skul-le de sju medlemmarna faktiskt ha ringat in Argos, men detta kvar-står naturligtvis som spekulation. Arkeologiskt kan man inte belägga existensen av något religiöst förbund. Tittar man på fynden från den arkaiska perioden finns där keramik från både Aten, Korint och även Lakonien, men detta behöver inte nödvändigtvis betyda att delega-

fig. 9. karta över städer som tillhörde den kalaureiska amfiktyonin.

[23]


tioner från dessa områden regelbundet besökte Kalaureia, då sådan keramik var i allmänt omlopp ändå. Aigina, Epidauros och Hermione å andra sidan kan sägas tillhöra Kalaureias närområde, och det går därför inte att se några skillnader i vad det var för keramik som an-vändes på respektive ställe.

Men vad säger då fynden från den arkaiska perioden om vad som hände i helgedomen, eller om vilka som besökte den? Vi hittade en stor mängd arkaisk keramik och andra fynd från samma period utanför en mur som säkert vid något skede markerade gränsen för Poseidonhelgedomen i sydost. Materialet spänner kronologiskt över hela 600- och 500-talen fvt, och består med all säkerhet av föremål som hade använts i helgedomen eller lämnas där som gåvor åt Posei-don. Det är slitet och ger intryck av att ha varit begravt även tidigare. Någon gång mot slutet av 500-talet slängdes materialet över muren ifråga, kanske för att göra plats för nya gåvor inne i helgedomen eller helt enkelt bara för att städa. Som handling skulle denna vara ovanlig eller till och med förbjuden, då saker som en gång hade tagits in i en helgedom egentligen aldrig fick lämna den, eftersom de tillhörde guden. Nu är dock sekvensen av murar sydost om Poseidontemplet något oklar. Det är möjligt att muren ifråga ersattes av en ny begräns-ningsmur längre ut, vid samma tillfälle som man rensade i helgedo-men, och att föremålen därför blev kvar inom det heliga området även om de slängdes över den tidigare gränsen.

Bland fynden i denna depå finns fragment av föremål såsom dryckeskärl som kan ha använts vid till exempel rituella eller andra måltider i helgedomen, men också sådana som hade tillverkats spe-ciellt för att ges som gåvor åt guden eller gudarna som var närva-rande i helgedomen. I den senare kategorin dominerar miniaty rerna, som är små kopior av kärl eller lampor som användes till var dags både innanför och utanför helgedomen. Därutöver finns smycken, vapen som knivar eller svärd samt bronsringar i olika storle kar som donerades för metallvärdets skull. Figuriner, små statyetter av män-niskor, djur eller till exempel möbler eller vagnar, finns, fast de är


[24]

förvånansvärt få. I helgedomar av Kalaureias rang brukar sådana hit-tas i hundratal. Hos oss är det fråga om ett tiotal, varav de flesta är djurfiguriner.

Alexandra Alexandridou som har studerat keramiken och figuri-nerna i den arkaiska depån menar att det finns en starkt feminin kom-ponent i fyndsammansättningen. Till exempel miniatyrformerna är sådana som normalt förknippas med antingen kvinnliga donatorer eller kvinnliga gudomligheter. Detta är något oväntat, då den skäg-gige Poseidon åtminstone i våra ögon framstår som en av de mest entydigt maskulina grekiska gudarna. Det är i och för sig vanligt att olika gudar finns närvarande i en och samma helgedom, och från Ka-laureia har vi bland annat en inskrift som talar om offer åt Zeus Soter eller Zeus Räddaren. Vi kan mycket väl spekulera i att någon kvinnlig gudomlighet också dyrkades i Kalaureia. Det ovanliga är möjligen att dessa fynd hittades i omedelbar anslutning till templet som vi ju tror oss veta var helgat enbart åt Poseidon. Eller kan det vara så att Poseidon dyrkades i lika hög grad av kvinnor som av män, och att det endast är i vår egen föreställningsvärld som kvinnor dyrkar kvinnliga gudar och män dyrkar manliga gudar?

Att de flesta föremålen som helgats är av ringa ekonomiskt värde behöver i sig inte betyda att de som besökte helgedomen hade en låg social status. Det är ju inte givet att offergåvans ekonomiska värde står i direkt proportion till donatorns ekonomiska ställning eller intensiteten i den religiösa upplevelsen av att besöka en helgedom och utföra en rituell handling där. Från utgrävningarna 1894, som fokuserade mer på själva Poseidontemplet, har vi kvar fynd som frag-ment av stora bronstripoder, vilka i vissa fall också var försedda med plastiska dekorationer som gripar (fig. 10). Sådana skulle man möjli-gen kunna förknippa med besökande delegationer från någon av den kalaureiska amfiktyonins medlemsstäder. Just den typen av votiver är vanligt förekommande under den arkaiska tiden i panhellenska helgedomar som Delfi eller Olympia, som besöktes av delegationer från städer i både när och fjärran.

[25]


Landskapet i helgedomen hade vid det här laget blivit heligt och reserverat åt Poseidon och möjligen andra gudar som var närvarande i helgedomen. Ingen utom kanske några som förvaltade helgedomen eller den unga jungfru som skulle vara Poseidons främsta tjänarinna bodde längre på platsen. Men landskapet tycks ändå ha förblivit öp-pet. De arkitektoniskt artikulerade delarna långt in i den arkaiska perioden var ingången till helgedomen samt själva tempelområdet. Det enda vi har kvar av denna arkitektoniska inramning är några slit na tegelfragment, men det är de som förmedlar fortsättningen av berättelsen om Poseidons helgedom i Kalaureia för oss. Platsen i övrigt fungerade kanske mest som en festplats, eller en Festwiese, en fest äng som den tyske arkeologen Ulrich Sinn har uttryckt det. På sådana platser samlades man till offerritualer, vid vilka delar av ett offerdjur, normalt sett en get eller ett får, brändes på ett altare. Därefter följde en gemensam måltid under öppen himmel. Deltagare i ceremonin hade förmodligen med sig något man skulle lämna kvar i helgedomen, en personlig tillhörighet av något värde eller något mer symboliskt som en miniatyr av ett kärl, som man kanske kunde skaffa sig vid ingången till den heliga platsen. Ibland kom det folk längre bortifrån, från städer som var med i ett förbund vars ursprungliga syfte möjligen redan hade fallit i glömska. De hade med sig finare saker som man ställde upp närmare templet eller kanske till och med i det. Detta är vad de arkeologiska fynden säger oss om den arkaiska tiden. En förändring inträffar först mot slutet av perioden.

fig. 10. huvudet

av en grip som

varit fäst på en

bronstripod. craig

mauzy.

[26]

byGGNADEr åT GUDEN

Rekonstruktionen här intill (fig. 11) visar männi skor i färd med att montera upp en kolonn av separata kolonntrummor någonstans ös-ter om Poseidontemplet i Kalaureia. Rekonstruktionen bygger på vad vi vet om byggnadstekniker under den sena arkaiska perioden, men är i själva verket en fantasi. Kolonnen i fråga restes aldrig, men vi fann tre av de övergivna trummorna uppställda strax utanför en mur som vid något tillfälle ska ha markerat helgedomens gräns mot syd-ost. Kolonntrummorna har en diameter på över en meter, vilket gör att de omöjligen kan ha varit tänkta för någon av byggnaderna i hel-gedomen. I stället var de avsedda för en votivkolonn, vilka var van-liga under den sena arkaiska perioden. Nära paralleller är till exem-pel en votivkolonn krönt med en sfinx utanför Afaia-helgedomen på Aigina och det så kallade Tropheum som restes i Marathon till minne av atenarnas seger över perserna år 490 fvt. Det intressanta med våra trummor (fig. 12) är att de bär så kallade mason’s marks, eller sten-huggarmärken, som ristades på dem i stenbrottet. Märkena består av två delar: bokstäverna T och V, som dock kan tolkas olika, samt ett antal vertikala streck. Enligt Jari Pakkanen, som har studerat arki-tekturen i helgedomen, syftar de vertikala strecken på den ordning i vilken trummorna skulle monteras. Kolonner i grekisk arkitektur är inte raka utan har en svällning i mitten, och därför höggs trummorna olika stora redan i stenbrottet. De trummor vi har kvar skulle ha varit nummer två, sju och åtta från basen räknat. Bokstavskombinationen före kan enligt Jari Pakkanen syfta på antingen verkstaden som ut-

[27]

Byggnader åt guden

förde arbetet eller också ange priset på arbetet. Dylika stenhuggar-märken är inte unika i Grekland, men våra, som kan dateras till den senare hälften av 500-talet fvt, är bland de tidigaste kända.

Vad som är allra intressantast med trummorna är emellertid att deras existens refererar till ett projekt som syftade till att resa en vo-tivkolonn i helgedomen, men som aldrig fullbordades. I stället pla-cerades några av de halvfärdiga kolonntrummorna väl synliga i när-heten av templet som en påminnelse om ett misslyckat byggprojekt. Detta är dock bara början till alla stora förändringar som inträffar i Kalaureia under årtiondena kring år 500 fvt. Det är nu helgedomen

fig. 11. en votivkolonn, som den skulle ha rests. anne hooton.


[28]

får de första monumentalbyggnaderna vi känner till.Vid ingången till helgedomen, som uppenbarligen hade en ar-

kitektonisk inramning sedan tidigare, reses nu en ny byggnad med en annan orientering. Den består av en kolonnförsedd portik med ett annex till vänster, som bestod av två rum. Vad annexet användes till är svårt att säga, då väldigt lite som skulle höra till byggnadens livscykel hittades vid utgrävningar inne i rummen. Therese Paulson som har studerat byggnaden för sin masteruppsats menar dock att det större rummet kan ha varit en möteslokal. De tidigare utgrävarna av Kalaureia refererar till den närliggande men mycket senare Stoa F

fig. 12 a–d. kolonntrummor när de hittades och en

rekonstruktion. berit Wells och anne hooton.

[29]

Byggnader åt guden

som ett rådshus eller bouleuterion, eftersom ett antal statybaser finns i närheten. En stoa formad byggnad är dock inte speciellt praktisk som möteslokal, och man skulle kunna argumentera att statybaserna, varav några fortfarande finns kvar, lika gärna kan ha tillhört ingångs-byggnaden, som i litteraturen refereras till som Byggnad E (fig. 8 och 13), och att det kanske var där som delegaterna i den kalaureiska am-fiktyonin hade sina rådslag.

Byggnad E vette mot den öppna platsen i helgedomens mitt och det är möjligt att dess fasad inåt bestod av en kolonnad. Till höger om den byggdes den första av de fyra stoorna som till slut skulle komma att rama in den öppna platsen från två sidor. Stoan som kallas D var en enkel kolonnhall utan inre kolonnad. Byggnaderna E och D binds ihop av ett system av minst två vattencisterner som förenas genom ett underjordiskt galleri. De två cisterner vi känner till och har grävt ut finns intill den södra muren av Byggnad E, samt inne i Stoa D, i närheten av dess nordvästra hörn. Patrik Klingborg, som studerar antika cisterner för sin doktorsavhandling, menar att galleriet finns till bara för att öka volymen av regnvatten som kunde lagras. Å andra sidan är det också ett sätt att få vatten in i helgedomen utan att någon behöver bära in det, då cisternerna befinner sig på bägge sidor om vad vi uppfattar som helgedomens gräns.

I den andra änden av helgedomen, i dess nordöstra hörn, byggs ett nytt tempel åt Poseidon som skulle ersätta ett tidigare tempel, vars existens vi har slutit oss till från tidiga tegelfragment som hit-tades i tempelområdet. Vårt antagande är att det är först nu som den bergsrygg, på vilken bronsåldersbyn en gång låg, jämnades ut för att åstadkomma en jämn yta på vilken det nya templet skulle byggas. De resulterande stenmassorna användes till att terrassera området sydost om templet. Inget mer än spridda fragment återstår av det nya templet heller, då dess stenar för länge sedan har återanvänts i andra bygg nader. Från diken som grävts för dess fundament och som fortfarande syns i terrängen kan man sluta sig till att Poseidon-templet i Kalaureia hade ungefär samma proportioner som templet


[30]

åt Afaia på Aigina, som dessutom är i stort sett sam ti da och bland de mest välbevarade tem pel bygg na der na i Grekland. Frag men ten vi har ger dock tillräcklig in for mation för att vi ska kunna skaffa oss en bild av hur bygg na den såg ut. Jari Pak ka nen re kon st ruerar den med sex doriska ko lon ner på kort sidan och tolv utmed lång si dorna. Det som däremot åter står i Kalaureia är templets peribolos (fig. 14), en kring mur som bildar en in hägnad med huvudingång i öster och en sido ingång i syd. Murens norra sida har ett fundament som består av tre trappsteg, något som är vanligt i tempelbyggnader. Inhägnaden är en märklig företeelse i sig och saknar direkta paralleller i grekisk tempel arkitektur. Vår huvudsakliga hypotes är att det var ingångs-byggnaden, Byggnad E som beskrivits ovan, som markerade gränsen till det heliga området eller Poseidons temenos. Varför skulle man då behöva markera ytterligare en gräns, som dessutom ligger alldeles intill själva templet? Eller kan man göra tolkningen att hela inhäg-naden sågs som ett tempel, och grundtanken således var densamma som till exempel i den stora Apollohelgedomen i Didyma i Mindre Asien, där templet består av en inhägnad gård med en takförsedd byggnad, sekos, i mitten?

fig. 13. flygfoto av byggnad e.

christos stournaras.

[31]

Byggnader åt guden

Vad betyder nu alla dessa förändringar som vi vet inträffar kring år 500 fvt, men vars inbördes ordning vi inte riktigt har en klar bild av? Grekland bestod vid den här tiden av en rad stadsstater som ofta låg i krig med varandra. Helgedomar som Kalaureia användes inte sällan som brickor i det mellanstatliga spelet, och ett sätt att skaffa sig inflytande i en helgedom var att komma dit med dyrbara gåvor, donera en byggnad eller lägga om taket i en redan existerande så-dan, eller varför inte låta resa en votivkolonn. Den starkaste makten på det grekiska fastlandet under den arkaiska tiden var utan tvekan Sparta, och det var först mot slutet av perioden som Aten började utkristallisera sig som den stat som möjligen skulle kunna utmana den spartanska hegemonin. I Kalaureias närområde var både Aigina och Epidauros, båda medlemmar i dess amfiktyoni, bundsförvanter till Sparta, medan helgedomens närmaste granne och dess potenti-ella skyddsmakt, Troizen, hade en traditionell förbindelse med Aten. Atens mytiske förste kung, Theseus, ansågs rent av härstamma från Troizen, något som i och för sig säkert var en efterkonstruktion i syfte att legitimera eller förklara samtida verklighet.

I takt med Atens växande ambitioner och dess övergång till ett demokratiskt styre mot slutet av 500-talet fvt blev framför allt Aigi-na en nagel i ögat på dess makthavare. Ön, som dessutom domine-rade utsikten mot havet från stadens kullar, var en rik handelsmakt, och dess förfinade elit såg ner på vad de ansåg vara pöbelns makt i Aten. Det är inte alls otänkbart att Aten i ett sådant läge skulle vilja skaffa sig mer inflytande i en helgedom som låg precis bakom ärke-fiendens ö, då man dessutom redan hade en allierad stat i området. Utifrån bokstavsformerna i de stenhuggarmärken som finns på de halvfärdiga kolonntrummorna kan man sluta sig till att beställaren av det tänkta monumentet kom från Peloponnesos eller åtminstone från den spartanska sfären. Att sätta stopp för ett sådant projekt och dessutom påminna om fiaskot genom att placera trummorna syn-ligt i helgedomen som någon slags gigantisk byggsats samtidigt som man påbörjade nya, monumentala byggprojekt, skulle kunna ses som


[32]

en maktdemonstration från Atens sida. En skiftning mot Aten syns också i det keramiska materialet från perioden. När det tidigare var mest lokalt och blandat blir den attiska keramiken dominerande från cirka år 500 och framåt.

Men helgedomen var långtifrån färdigbyggd i och med detta. Byggverksamheten fortsatte hela 400-talet igenom om än i makligare takt. Utmed den öppna platsens norra sida kom stoorna B och A till i nämnd ordning (fig. 8). Om Stoa B vet vi väldigt lite, då det enda som kvarstår är fundamentet till dess bakre mur och ett par baser som visar på existensen av en inre kolonnad. Det finns mer kvar av Stoa A, paradoxalt nog därför att den av någon anledning förstördes redan under antiken, sannolikt kring mitten av det andra århundra-det fvt, och sedan tilläts ligga kvar som en ruin mitt i helgedomen tills några skjul byggdes mot dess bakvägg under den romerska tiden. Byggnaden har speciella drag, som utformningen av baserna till den joniska innerkolonaden och polygonaltekniken som använts i funda-

fig. 14. västra kortsidan av poseidontemplets peribolos under konservering. Julia habetzeder.

[33]

Byggnader åt guden

mentet, vilket gör att man inte behöver ha krampor av bly eller järn för att hålla ihop stenarna. Upptill var väggarna byggda av lertegel, vilka inte syntes då väggarna var putsade, i interiören dessutom med klarröd puts.

Nästa stora byggnadsfas i Kalaureia inträffade mot slutet av 300-talet och kan nog åter förklaras utifrån storpolitiska utveckling-ar. Vid det här laget är den atenska demokratin ett minne blott och dess siste försvarare, talaren Demosthenes, död och enligt sena tales-män också begraven i Poseidonhelgedomen. Det kan finnas ett sam-band mellan detta och det faktum att Kalaureia nu frigör sig från Troizen och blir en egen stadsstat, med mynt som pryds av Poseidons skäggiga huvud på ena sidan (fig. 16) och antingen en treudd eller ett havsmonster på den andra och dessutom av bokstäverna ΚΑΛ eller ΚΑ.

De byggnader som tillhör denna fas är en tillbyggnad till Stoa D, som vi nu kallar för Byggnad D (fig. 15), och Stoa C (fig. 17) öster om den. I och med dessa byggnader utökades helgedomsområdet sö-der ut. Byggnad D byggdes där det tidigare fanns en brant sluttning bakom Stoa D, och därför nödgades man att frakta in stora mängder av fyllnadsjord till platsen för att åstadkomma en jämn golvnivå i hela byggnaden. Därmed åstadkom man en terrass, som stödjer sig mot en kraftig mur i söder och som nu också blev en ny sydgräns för helgedomen. Själva byggnaden består av tre rum i norr och en öppen, triangelformad gård i söder. Huvudingången var i söder. Teoretiskt sett kunde man alltså komma rakt in i byggnaden utan att passera helgedomens officiella ingångsbyggnad och sedan fortsätta in i det heliga området genom öppningar som hade gjorts i den vid det här laget 200 år gamla stoans bakre vägg. Detta är återigen en märklig företeelse, men en som kanske går att förklara utifrån vanliga res-triktioner för vilka som fick komma och gå i grekiska helgedomar. En teori som vi har haft länge men inte kan belägga, är att Byggnad D var en kultbyggnad i vilken kvinnor fick inträda förutsatt att de kom in utifrån och inte genom själva helgedomen. Vilka som kunde


[34]

komma in inifrån hade man enkelt kunnat kontrollera genom att hål-la dörrarna låsta. Av de tre rummen har vi tolkat två som matsalar, eftersom deras dörröppningar ligger så att man kunde placera klinai, soffor som man låg och åt på, runt hela rummet. Dessutom finns en stenläggning i mitten av bägge rummen, vilken kunde ha fungerat som bas för en bärbar härd. I den östra delen av den öppna gården finns en fristående struktur, en fyrkantig plattform som vi gärna vill tolka som ett altare. Fynden som härrör från tider då byggnaden var i bruk är få, då dess golvnivåer i stort sett hade blivit förstörda i tidi-gare utgrävningar. Ett antal miniatyrer finns dock bland dem, vilket kan vara ytterligare en indikation av byggnadens kultkaraktär. Det är dessutom svårt att tänka sig att måltider som intogs i ceremoniella matsalar av den här typen inne i en helgedom inte skulle ha skett i association med någon slags ritual.

Stoa C är en kanonisk stoa med en dorisk yttre och en jonisk inre

fig. 15. rekonstruktion byggnad d från söder. Jari pakkanen.

[35]

Byggnader åt guden

kolonnad. Den byggdes tvärs över en arkaisk mur som tidigare mar-kerade helgedomens södra gräns, vilket återigen nödvändiggjorde ett kraftigt fundament för byggnadens bakre vägg. Byggnadstekniken som användes därvid är intressant då man varvade kraftiga block av mjuk kalksten med lika stora block av mycket hårdare kalksten. Bägge sorters sten finns tillgängligt lokalt. Min personliga teori är att man gjorde detta för att ge byggnaden en större elasticitet och därmed en bättre motståndskraft mot jordbävningar, medan Jari Pakkanen, projektets arkitekturspecialist, menar att upphovet till en sådan byggteknik är uteslutande ekonomiskt. Man sparade pengar genom att använda billigare sten i ett fundament som ändå inte syn-tes. Det blev uppenbart vid våra utgrävningar i byggnaden att den re-dan hade grävts ut på ett grundligt sätt vid tidigare undersökningar. En omfångsrik inskrift, som beskriver hur man ska administrera en donation av land och pengar till helgedomen, hittades i byggnaden år 1894, vilket kan antyda att Byggnad C (fig. 17) hade en administrativ funktion eller helt enkelt var ett arkiv.

fig. 16. kalaureias mynt. craig mauzy.

[36]

VArDAG, FEST OCH TrO

Den här texten är hittills återgiven i en kronologisk ordning vilken i sin tur bygger på en lineär tids uppfattning som ju finns i ryggraden hos varje arkeolog eller historiker. Men när vi nu har kommit till en punkt i berättelsen där helgedomen är färdigbyggd, är det dags att se saker och ting i ett annat perspektiv: att försöka se också det som var konstant eller oföränderligt i en helgedoms vardag och fundera över hur man kan komma åt det som arkeolog. Sättet som arkeologiska depositioner bildas på har en tendens att visa förändring i stället för

fig. 17. rekonstruktion av byggnad c. Jari pakkanen.

[37]

Vardag, fest och tro

det som är beständigt, visa på företeelser när de börjar eller slutar i stället för att visa dem som pågående. När man bygger något till exempel, blir det ofta material över som inte så sällan hamnar någon-stans i närheten. Och när något förstörs i en brand till exempel, och saker och ting hamnar under kollapsade väggar och tak, åstadkoms kraftiga arkeologiska lager där man kan hitta hela föremål – förutsatt att ruinen inte har blivit genomsökt för återvinningsbart material vid någon senare tidpunkt.

När något byggs eller förstörs eller något annat görs vid ett enda tillfälle kan det skapas arkeologiska depositioner som belyser ett unikt eller fruset ögonblick i tiden, men detta behöver inte nödvändigt vis vara representativt för det som hände hela tiden. Ibland kan de olika tidskomponenterna i en arkeologisk deposition kombineras, såsom i den deposition av arkaiskt material som beskrivits ovan. Där var det fråga om material som återdeponerades vid ett enda tillfälle i tiden i samband med någon slags omdaning i helgedomen eller en återdefi-niering av dess gränser, medan fynden i sig hade ackumulerats över hundratals år. Fynden representerar helgedomens vardag i ett långt tidsperspektiv medan själva depositionen är en unik händelse, som kanske till och med stred mot de regler som gällde för helgedomar generellt.

Målsättningen med våra projekt i Kalaureia har hela tiden varit att komma åt det generella vid sidan om det partikulära och det par-tikulära vid sidan om det generella för att se hur dessa två korsbe-fruktar varandra, både i det förgångna och även i den forsknings-situation vi själva befinner oss i. Därvidlag är vår övertygelse att det faktiskt kan ge lika mycket att titta på material från fyllnadslager eller från avfallshögar som ackumulerats med tiden som att studera mate-rial som härstammar från slutna depositioner med klart definierbar kronologi. De senare är naturligtvis av intresse och kan ge en viss tidsram åt det generella, medan fynd bland avfall som inte alltid går att datera med exakthet kanske ändå hjälper oss bättre att komma den människa som en gång verkade i helgedomen inpå huden. Ibland


[38]

kan även en total brist på fynd vara talande i sig. I några schakt som vi grävde precis utanför huvudingången till Poseidontemplet hittades absolut ingenting, vilket inte är normalt utan måste bero på något slags reglemente om renlighet i helgedomen eller delar av den.

Ytterligare en bra metod för att komma åt det generella är det systematiska samlande och analyserande av jordprover (fig. 18) som Kalaureiaprojektet tillämpade från allra första början. Man tvättar en viss mängd jord från varje arkeologiskt jordlager i en apparatur där lätta saker som frön, insekter eller fiskben flyter upp på ytan och sedan fångas av ett finmaskigt såll, medan tyngre saker blir kvar i det grus som är resultatet av tvätten. Av fynd som tas tillvara på detta sätt kan man få information om förändringar i till exempel miljö eller diet i ett längre tidsperspektiv, vilket har ett värde i sig eftersom så-dana företeelser inte förändras snabbt.

Religiösa beteenden, som naturligtvis stod i centrum för vårt in-tresse, eftersom vi grävde på en plats som en gång hade helgats åt en gud, är också konservativa till sin natur. Även där var vår utgångs-punkt att titta på det partikulära vi kunde se i Kalaureia och inte till en början utgå från det vi redan trodde oss veta om den antika gre-kiska religionen. Mycket av det material som på ett eller annat sätt

kan associeras med ri-tuella handlingar kom från fyndsammanhang som inte kunde dateras med någon exakthet, men det spelar i vårt tycke ingen större roll, eftersom det är före-teelsen i sig – den ritu-ella handlingen – som är viktig, inte exakt när den ägde rum. Själva poängen med rituella

fig. 18. Jordprover. monica nilsson.

[39]


handlingar är just att de upprepas och inte förändras särskilt mycket med tiden.

De lämningar som blir kvar efter rituella handlingar kan delas upp i olika kategorier, även om de i princip alltid kan härledas till kommunikationen mellan människan och guden. Man ger något till guden i förhoppning om att få något tillbaka. Som vi redan har sett i den arkaiska deposition som beskrivits ovan, kan de föremål som ges till guden och därigenom helgas både vara personliga tillhörigheter som en gång använts och saker som har tillverkats speciellt för att ges till guden som gåvor. Där fanns till exempel smycken (fig. 19) och

fig. 19 a–d. smycken som getts som

gåvor åt poseidon. craig mauzy.


[40]

vapen, men också miniatyrer av kärl eller andra föremål, som i sig var av ringa värde men som blev helgade i och med att de togs in i en hel-gedom. Fynd av fisknätssänken inne helgedomen bör vara kvarlevor av fisknät som skänkts till Poseidon i förhoppning om rika fångster framöver. I övrigt finns material, redskap eller kärl som till exempel användes vid måltider i helgedomen. Dessa var bruksföremål, men tillhörde ändå guden så fort de hade kommit innanför helgedomens gränser.

Mönstret från den arkaiska perioden tycks ha fortsatt genom hela den tid som helgedomen överhuvudtaget var i bruk, även om det kanske under de senare perioderna finns ett större inslag av dyrbara gåvor som statyer, resta i helgedomen till gudars ära. Det finns ett stort antal statybaser i helgedomen varav några med dedikations-inskrifter, och vi känner till andra som har dokumenterats, men vars omständigheter sedan dess är okända. En ny dedikationsinskrift hittades vid våra utgrävningar sydost om Poseidontemplet år 2008 (fig. 20). Den finns bevarad på tre separata block och refererar till en donation av statyer av kung Ptolemaios och drottning Arsinoë till Poseidon från staden Arsinoë på Peloponnesos. Kungligheterna som refereras till är kung Ptolemaios II och drottning Arsinoë II av Egyp-ten, som regerade under den första hälften av 200-talet fvt. De var

fig. 20. basen för statyn av kung ptolemaios och drottning arsinoë av egypten.

Jari pakkanen och anne hooton.

[41]


syskon och tillhörde diadocherna, det vill säga Alexander den stores efterföljare. De ptolemeiska härskarna av Egypten hade ambitionen att etablera sig i det grekiska kärn landet och hade därför en garnison på Methanahalvön i en stad som lämpligt nog hade döpts om till just Arsinoë. Donationen av statyerna syftade säkert på framgångar i det sjökrig som av allt att döma var på ingång vid tiden för dedikationen. Jenny Wallensten, som har publicerat inskriften, menar att statyerna mest sannolikt restes något år efter Arsinoës död kring 270 fvt, kan-ske för att markera etableringen av garnisonen i Arsinoë. Donatorn kan ha varit Patroklos, befälhavaren för den egyptiska flottan i Egeis-ka havet, som hade Arsinoë att tacka för sin ställning.

Dedikationer av olika gåvor till gudarna kunde säkert göras spon-tant och när som helst, medan offerritualer mer sannolikt ägde rum i enlighet med ett schema som angavs i en offerkalender, så länge det inte var fråga om katastrofriter inför ett annalkande krig, en natur-katastrof eller något dylikt. Offer kunde vara oblodiga eller blodiga i enlighet med kategorier som bestämts av forskare i antik grekisk religion. Vid oblodiga offer offrades till exempel den första frukten eller en fisk, vilket inte nödvändigtvis lämnade några större spår i det arkeologiska materialet. Ett blodigt offer bestod i att man offrade ett djur, varav vissa delar brändes på gudens altare medan resten, oftast de mest välsmakande delarna, åts upp av dem som deltog i offret. Viktig i sammanhanget var röken som steg från altaret. Det var den som skulle påkalla gudens uppmärksamhet och tala om att ett offer nu var i görningen. Fragment av träkol som hittades i närheten av ett tänkbart altare vid ingången till helgedomen i Kalaureia visade sig komma från fikonträd, som man normalt inte eldar med, eftersom det åstadkommer en tjock och illaluktande rök. I ett offersamman-hang var det kanske just det som var den önskade effekten.

Djuroffer anses vara centrala i den antika grekiska religionen, och de lämnar spår i det arkeologiska materialet i form av djurben som i princip är oförstörbara. I Kalaureia har vi hittat något som nästan liknar en matta av pyttesmå, slitna benfragment, vilka man


[42]

uppenbarligen har trampat på och begravt och begravt om, och som faktiskt täcker stora delar av helgedomens område. Så små benfrag-ment går sällan att identifiera, men själva mängden säger något om det antal måltider som intogs i helgedomen genom århundradenas lopp. Men ibland hittade vi också mer välbevarade ben som kanske härrör från enstaka offer uträttade i något skede i helgedomens långa historia. De vanligaste djuren i sammanhanget är får och getter, följt av grisar och nötdjur, vilket på ett ungefär motsvarar den prisordning från den billigaste till den dyraste som man har beräknat för offer-djur. Enligt vanligt gällande reglemente skulle djuren som offrades vara unga individer i perfekt skick. Många av de ben vi har identifie-rat kommer just från sådana, men ibland verkar det som att man sett genom fingrarna och låtit äldre och ibland även sjuka djur slaktas för att ingå i offret, något som också skulle ha varit rationellt ur djurhåll-ningssynpunkt. Sättet på vilket benen är brända kan ge en indikation på hur offerköttet tillagades efter det att själva offret var uträttat. Ben som är brända helt och hållet anses kunna komma från själva offret, det vill säga de delar av djuret som brändes på altaret, medan ben som är brända i bägge ändar skulle tyda på att offerköttet grillades. I vårt fall verkar det som att det mesta av offerköttet faktiskt kokades, något som också styrks av formen på de flesta kokkärl som hittades inne i helgedomen. Ibland tyder brännmönstren på att benen hade kastats i en falnande eld, när man väl hade förtärt köttet.

En mer mondän aspekt av helgedomens vardagsliv tycks ha varit att man hela tiden byggde på något nytt eller byggde om något redan befintligt, vilket i sig också kan ses som en religiös handling efter-som man ju byggde åt guden. Sådana arbeten skulle ha involverat en mängd hantverkare som snickare, stenhuggare eller smeder. Vi fann rester av en ugn i vilken man förmodligen hade bränt taktegel mitt inne i helgedomen under någon av de intensiva perioderna av byg-genskap. Sådana ugnar var tillfälliga strukturer, som man troligen helst hade i närheten av det man byggde för att slippa transporter av tungt taktegel. Byggsten fanns på nära håll och vi har lokaliserat

[43]


stenbrott för olika typer av kalksten som användes till helgedomens byggnader. Transporten av stora stenblock in i helgedomen även från nära håll skulle dock ha involverat dragdjur med olika typer av släp, byggande av ramper och så vidare. Fynd av slagg inne i helgedomen visar att man om inte tillverkade så åtminstone reparerade metall-föremål som olika slags verktyg av järn och brons där. Den här typen av arbete sköttes säkert av vandrande hantverkare.

Analys av träkolsrester visar vad som användes som brännved vid uppvärmning av byggnader, matlagning eller annat som krävde höga temperaturer. Brännved hämtade man naturligtvis också från nära håll, och det mesta av träkolet härrör därför från sådant som växte i närheten som järnek eller vild oliv. Men rester av mer ljuskrävande träd, som johannesbröd, visar att öppnare landskap där djur kanske betade också fanns i närheten. Importerade träslag som ceder och gran har också identifierats, och dessa användes förmodligen vid till-verkning av möbler eller exempelvis dörrar till viktiga byggnader.

Allt det ovanstående tillhörde vardagen i helgedomen. Folk kom till helgedomen från när och fjärran för att offra åt Poseidon, och antingen hade de med sig sina offergåvor eller också köpte de något på platsen. Vissa dagar i månaden uträttades återkommande offer i enlighet med en kalender för sådana offer som fanns för platsen. Och då var det mer ståhej. Man skulle utse offerdjur i de flockar av get-ter och får man hade, men under sommarmånaderna hölls djuren på fastlandet mittemot Kalaureia, och då fick man tänka på att få dem till helgedomen i tid. Grisar och kor hade man på närmare håll, men det var inte så ofta som några av dem behövde offras. Och samtidigt pågick den eviga byggenskapen i helgedomen. Det var hammarslag och svordomar och folk som man inte alltid visste varifrån de kom.

Men ibland hände det saker som avbröt vardagsrutinen. Demos-thenes korta uppehåll i helgedomen och inte minst hans frånfälle väckte säkert en viss uppståndelse, fast det egentligen var först långt senare man gjorde en affär av det hela och till och med skulle resa ett monument till minnet av honom. Ännu längre fram i tiden, kring


[44]

cirka 165 fvt om vi nu ska ha tillit till keramiska sekvenser, ordna-des en stor fest. Då var det säkert mer än hundra personer som var inbjudna till mat och dryck i helgedomen. Vi vet inte riktigt varför, men eftersom resterna av festen, både servisen och matresterna, se-dan begravdes inom en trekantig inhägnad (fig. 21) som hade gjorts i ordning strax väster om Byggnad D och alldeles i närheten av ett gammalt altare som hade varit i bruk i hundratals år, antar vi att fes-ten hade något med helgedomen att göra, eller att man åtminstone ville göra gudarna uppmärksamma på vad det nu var man ville fira.

Resterna av servisen och kokkärlen som hade använts vid festen återfanns innanför inhägnaden och bland dem fanns både tallrikar och dryckeskärl som hade räckt till så många som 150 personer. Bland kokkärlen dominerar åter kärl med vida mynningar som är lämpliga att koka mat i. Analys av fetter som hade trängt in i lergodset i ett sådant kärl visar att man hade kokt fläskkött och någon bladgrönsak i det, vilket påminner om cheirino me seleri, en maträtt som är populär under vintertid i dagens Grekland. Vinamfororna kom från Mende och Chios. Bägge orterna var kända för sitt goda vin under antiken, men eftersom det var vanligt att amforor återanvändes, är det inte säkert att vinet som åtnjöts vid festen var av sådan kvalitet. Flertalet lampor tyder på att man festade långt in på natten.

Bland djurbenen fanns rester av minst två kor, tre grisar, ett tiotal får eller getter samt från minst 18 olika fiskarter. Bland fiskarterna fanns sådana som trivs i kustnära vatten året om men också migre-rande fiskar som tonfisk, som bara finns i vattnen runt Poros på våren och på hösten, vilket ger oss en indikation på vilken tid på året festen kan ha ägt rum. Inga rester av tonfisk eller andra migrerande arter hittades i den närliggande Byggnad I, som inte tillhörde helgedomen utan var en del av den antika staden. Man skulle kunna tolka detta så att det fanns restriktioner för vilka tillfällen den typen av fisk fick konsumeras. Flera av getterna i depositionen var fysiskt svaga indivi-der som bland annat led av tandlossning.

Av det sätt på vilket måltidsresterna togs om hand kan vi säkert

[45]


sluta oss till att festen hade en religiös eller rituell karaktär, även om det inte tycks vara fråga om den vanliga typen av offerfest, vid vilken de slaktade djurens kött delades mellan guden och dem som deltog i offret i enlighet med ett reglemente av ett eller annat slag. Här är det till exempel inte så att de delar av djuren som normalt gavs till guden systematiskt saknas. Offerdjur skulle dessutom vara i prima kondi-tion, vilket våra getter bevisligen inte var. Enligt Dimitra Mylona, specialist på djurben och ansvarig för hanteringen av de organiska fynden, verkar det mer sannolikt att gästerna i vårt fall hade med sig maten eller ingredienserna till den så att åtminstone en del av måltiden tillagades på plats. De mindre fiskarna skulle ha tagits in hela, medan till exempel tonfisken skulle ha varit i bitar. Det finns samtida inskrifter från Delos som beskriver den här sortens måltider till Poseidons och gudinnan Eilethyias ära.

fig. 21. inhägnaden väster om byggnad d där resterna av festmåltiden begravdes. craig mauzy.


[46]

Matrester av annat och kanske mer enigmatiskt slag hittades i fyllningen av den arkaiska cistern som fanns inne i Stoa D. Fyllning-en ska ha deponerats kring 100 vt och bestod, förutom stenar och jord, av cirka 400 fragment av glas, cirka 2500 purpursnäckor och cirka 13 000 djurben. Glaset hittades högst upp i fyllningen, följt av ett lager som i princip bara bestod av purpursnäckor. Resten av fyll-ningen, som grävdes ner till ett djup av ungefär två och en halv me-ter, innehöll djurbenen. Ytterst lite keramik fanns i fyllningen, men då bitar av ett och samma kärl fanns hela vägen ner, utgår vi ifrån att hela fyllningen lades ner vid ett enda tillfälle.

Bland djurbenen finns de vanliga offerdjuren får, get, ko och gris representerade, men dessutom finns ben från hundar, hundvalpar, en åsna, en häst, grodor, fiskar, fåglar som kråka, samt ormar. Det största antalet ben kommer från hundar, och bland dem fanns ben från åtta vuxna hundar och 26 hundvalpar. Ormbenen kom från dus-sintals individer, flera av dem av ytterst giftiga arter. Benen från de vuxna hundarna har skärmärken, vilket betyder att man hade ätit av dem, medan hundvalparna hade slängts hela i cisternen. Vissa av ormbenen är delvis brända, vilket gör det sannolikt att man också åt orm i helgedomen.

Fynd av det här slaget väcker naturligtvis frågor om tabuföreställ-ningar, om vad som ansågs vara ätbart under antiken och vad vi själva anser vara ätbart. Mathållning i antika helgedomar var ytterst regle rad framför allt när det gällde kött, men samtidigt finns exempel på att beroende på tillfälle kunde nästan vilka djur som helst konsu-meras. Det finns skriftliga belägg för att man till exempel åt hund i antikens Grekland, och arkeologiskt är detta också belagt även om man inte har talat så mycket om det. Kanske har det hos forskare som ägnat sig åt den klassiska antiken funnits någon slags undermedveten önskan att se antikens greker och romare som så lika oss själva som möjligt. Därför har man bortsett från det som är främmande.

Den gängse uppfattningen har länge varit att en arkeolog kan närma sig kulten i en förgången tid, det vill säga göra tolkningar uti-

[47]


från det arkeologiska material som utgör kvarlevor av rituella hand-lingar, vilka i sin tur är beståndsdelar i en kult. Däremot skulle man inte kunna komma åt den föreställningsvärld, eller den tro, som finns bakom dessa handlingar, om en sådan nu överhuvudtaget fanns. Petra Pakkanen, religionsspecialisten i Kalaureiaprogrammet, menar att vi visst kan tala om tro – till exempel i ett sammanhang där man åt hund och kanske till och med orm för att sedan begrava resterna av dem så att de blev osynliga samtidigt som de ändå förblev närvarande vid helgedomens gräns.

I det grekiska religiösa tänkandet spelade synen på rent och orent en central roll. Allt det orena kallades för miasma. Eftersom man kun-de smittas av det orena, var det viktigt att man på olika sätt gjorde sig av med det för att rena det heliga utrymmet. Plutarchos, som levde på 500-talet vt, berättar att just slaktade hundvalpar användes i detta syfte. I De morbo sacro av en hippokratisk skribent, som levde under den hellenistiska tiden, utvecklas begreppet katharmata, vilket bety-der orena rester efter reningsritualer. Sådana bör ”grävas i marken, kastas i havet eller tas upp till bergstoppar där ingen kan röra dem”. De antika grekerna trodde att både ormar och hundar i vissa lägen hade både renande och helande krafter, och att äta av dem kunde överföra dessa krafter till sjuka människor. Kanske är det en sådan helande måltid vi har resterna av här, rester som var så orena att de skulle gömmas undan i en cistern som för länge sedan gått ur bruk.

[48]

STADEN

Med all denna ekonomiska verksamhet som var direkt eller indirekt kopplad till kulten av Poseidon och till rituella handlingar som ut-fördes i hans helgedom, är det inte underligt att en liten stad med tiden växte upp intill helgedomen. Staden ligger söder och sydost om helgedomen där det också finns rester av en stadsmur. En geofysisk undersökning i området visade på existensen av regelrätta stadskvar-ter där, men de har fram till i dag förblivit oexploaterade. Endast närmast helgedomen grävde vi ut några hus som tillhör staden.

En av målsättningarna i forskningsprogrammet ”Staden, guden och havet” var att se huruvida det skulle vara möjligt att uppfatta skillnader i beteendemönster innanför en helgedom och strax utan-för den. Ett större område söder om Byggnad D, vars sydligaste mur vi anser utgöra gränsen för helgedomen, grävdes därför ut mellan åren 2007 och 2012. Området, där geofysiska undersökningar hade indikerat existensen av en stor, kanske till och med monumental byggnad, döptes till I (fig. 8, 22 och 23). Den arkeologiska verklig-heten i området visade sig vara mer komplicerad än så, eftersom det visade sig att folk hade bott där i åtminstone fyra olika faser, som kronologiskt sträcker sig från den klassiska tiden till senantiken.

Fynden från den tidigaste fasen i byggnaden är än så länge inte färdigstuderade, men själva upptäckten av att det fanns en regelrätt bebyggelse intill helgedomens gräns åtminstone från 300-talet fvt och framåt är naturligtvis av intresse, även om just denna byggnad kanske inte blev så långlivad. Hela områdets organisation påverkades

[49]

Staden

nämligen av tillbyggnaden till Byggnad D som kom till mot slutet av 300-talet, vilket också medförde att helgedomens gräns då flyttades söderut. En ny byggnad, som har en delvis annan orientering men som ändå utnyttjar den tidigare byggnadens murfundament, kom till hundratalet år senare, sannolikt under den första hälften av 100-talet fvt. Det nya huset har en grundplan som är typisk för privathus under den hellenistiska tiden. Den består av rum grupperade på tre sidor av en öppen gård i två våningar. Grundplanen ger indikationer av funktioner som matsal eller kök för vissa av utrymmena, men dessa stöds inte direkt av fynden som är få från denna period. Det finns dock inget som säger att huset skulle ha varit något annat än ett pri-vat boningshus.

Huset blev skadat vid något tillfälle, möjligen en bit in på det första århundradet fvt, men byggdes snart upp igen, fast så att dess största rum, som vi antar var dess matsal, delades upp i två mindre rum. Olika sorters förvaringsutrymmen och en bakugn kom också till. Det är sannolikt att folk bodde i huset även i denna period, men vissa av fynden, som den stora mängden av växelmynt och några balans vikter, antyder att någon slags kommersiell verksamhet också ägde rum. Man har säkerligen vävt i huset och kanske också lagat keramik med hjälp av blyklammer, medan den stora mängden kok-kärl kan tydas så att mat såldes till besökare i helgedomen. En annan grupp av fynd som verkar ovanligt stor är olika typer av fiskeredskap. Det är möjligt att även dessa var till salu, då just fiskeredskap var passande som votivgåvor åt Poseidon. Kosten i huset tycks emellertid i mycket hög grad ha bestått av havsföda som fisk och snäckor. Fiske-redskapen kan därför också ha varit till för eget bruk.

Huset tycks ha övergivits fredligt omkring 100 vt. Om vi ponerar att verksamheten i huset på något sätt var beroende av besökarna till helgedomen, kan orsaken till att det övergavs vara att dessa nu var färre. Pausanias som besökte helgedomen något decennium senare beskriver den som en fungerande helgedom, men arkeologiskt finns inte mycket som tyder på aktivitet långt in i den romerska perioden


[50]

mer än möjligen ett mynt som präglats under kejsar Hadrianus under det andra århundradet vt. Kanske tappades det bort av en tillfällig besökare till helge domen. Ett mynt som präg lats under den bysan-tinske kejsaren Konstans under 700-talet vt hittades i Byggnad I och har säkert ett samband med ett antal murar med olika orienteringar som hittades i ytskiktet. Murarna är mycket förstörda av plöjning och bildar inga klara rumsenheter. Vårt antagande är att de härrör från aktiviteter under senantiken och den tidiga bysantinska tiden, som dock inte längre har något med Poseidonhelgedomen att göra.

Resultaten av utgrävningarna i Byggnad I kan tyckas otillfreds-ställande i det att ingen tydlig stratigrafi eller lagerföljd hittades i huset, och att endast ett fåtal av fynden kan tänkas vara kvar i sin ursprungliga position. Det finns inga klart daterbara förstörelselager

fig. 22 a–b. plan och

flygfoto av byggnad i.

emanuel savini och

Jari pakkanen.

[51]

Staden

som skulle skilja byggnadens olika faser av aktiviteter åt. Skadorna som åsamkades huset en bit in på det första århundradet fvt var inte omfattande i jämförelse med skador i andra bosättningar vid denna tid, då romerska arméer marscherade kors och tvärs över det grekiska området. Intressant nog nämner Strabon, en geograf som skrev i år-tiondena kring vår tideräknings början, att helgedomen i Kalaureia förstördes av sjörövare från Kilikien kring 80 fvt, fast det är inte sä-kert att uppgiften är korrekt eller att den kan sättas i samband med den förstörelse vi har spår av här. Övergivandet av huset i dess näst-kommande, kommersiella fas var uppenbarligen också fredligt, vilket innebär att det som blev kvar för arkeologer att hitta i artefaktväg är sådant som inte var intressant nog att ta med när man flyttade. Man bör också ta med i beräkningen att området säkerligen genomsöktes


[52]

för återvinningsbart material vid flertalet tillfällen senare.Enligt Lena Klintberg som ansvarade för fältarbetet i Byggnad

I, är den här typen av fyndbild ingen ovanlighet i hus som bebotts över lång tid. Vi kan trots allt se långsiktiga trender i bruket av arte-fakter, medan de bioarkeologiska fynden visar på förändringar i till exempel kost och miljö från en period till en annan, även om dessa inte kan dateras exakt. I fråga om artefakter kan till exempel nämnas att dryckeskärlen som fram till den hellenistiska perioden var uteslu-tande av lergods uppenbarligen ersatts av glas i den tidiga romerska perioden. Här är det fråga om en teknologisk förändring som gjorde att det plötsligen var billigare att massproducera glas än keramik, vil-ket genast syns i det arkeologiska materialet. Vi hittade även fönster-glas i byggnaden.

När det gäller kosten säger Dimitra Mylona att man åt fisk och

fig. 23. rekonstruktion av byggnad i. Jari pakkanen.

fig. 24. fynd från byggnad i. craig mauzy.


[54]

skaldjur i alla tider, men att det finns en intressant skillnad mellan de fiskarter man konsumerade inne i helgedomen och utanför den. Res-ter av migrerande fisk som tonfisk och makrill samt ål har vi hittat bland avfall i helgedomen, som möjligen kan associeras med rituella måltider, medan sådana inte hittades i Byggnad I, som ju ligger ut-anför helgedomen. Fågel och ägg kommer in i bilden först under den tidiga romerska perioden, medan man åt mer get i förhållande till får under den hellenistiska tiden än under den romerska. Fläskkött kon-sumerades i någon mån i alla tider, främst från griskultingar, medan ben från nötdjur är ovanliga utanför helgedomen, vilket kan tyda på att nötkött framför allt under den hellenistiska tiden eller tidigare endast kunde ingå i offermåltider. Att man åt hund i helgedomen har blivit klart av det föregående. Några få hundben hittades också i Byggnad I, men däremot fanns inga gnagmärken på andra ben, som skulle ha gjorts av löst springande hundar i området. Vi drar den slutsatsen att hundar faktiskt inte hölls i helgedomen och inte ens i dess omedelbara närhet, och att i den mån de togs in var det för att konsumeras.

När det gäller växtlighet finns en intressant förändring i relatio-nen mellan rester av järnek och pinjeträd från den hellenistiska tiden till den romerska, vilket kan tyda på att ön eller åtminstone området runt helgedomen vid något tillfälle eldhärjades. Olivträden domi-nerar i högre grad under den romerska perioden än under den helle-nistiska, vilket tyder på intensifierad olivodling under den senare pe-rioden. Intressant är också inslaget av ornamentala och importerade växter och träd under den romerska perioden, vilket är en indikation av att landskapet återigen sågs på ett annorlunda sätt. Man nöjde sig inte med den natur som fanns, utan konstruerade ett nytt landskap utifrån estetiska värderingar. Vi fann till och med rester av träd som enbart trivs i närheten av färskvatten, vilket tyder på att det någon-stans i närheten fanns en pool eller en konstgjord damm.

Vad gäller den kommersiella karaktären av verksamheten, är det knappast något oväntat i en byggnad som ligger vid ingången till

[55]

Staden

fig. 25 a–b. byggnad a 1894 och 2012. sven kristensson och Julia habetzeder.


[56]

en stor helgedom. Och att sådan verksamhet intensifieras under den romerska perioden motsvarar också den gängse bild vi har av denna tid. Man behöver inte gå längre än till Jesu ord om ”månglarna vid templet”. Däremot var vi övertygade om att kommersen enbart ägde rum utanför helgedomen, ända tills vi grävde ut den skjulliknande bebyggelse som uppstod i ruinerna av Byggnad A (fig. 25) inne i helge domen, också under den romerska tiden. Där visade sig fynd-bilden vara lik den i Byggnad I i dess kommersiella fas. Där fanns också verktyg, växelmynt och en stor mängd kokkärl, men däremot inga djurben, vilket bara kan tolkas så att man i just den byggnaden varken lagade mat eller åt, men däremot kanske sålde köks utensilier. Ett av rummen kan ha varit en smedja. Förklaringen till den uppen-bara kommersen inne i en helgedom finns möjligen i en inskrift från romersk tid som nyligen hittades vid Agoran i Aten. I den stipuleras skattefrihet för dylika verksamheter inne i helgedomar. Det kanske är så att skatteflykten i Grekland går längre tillbaka i tiden än vad man har trott.

fig. 26. mynt av den romerske kejsaren hadrianus.

[57]

rESENärEr, ArkEOlOGEr, rETSINáDES

En fråga man ofta får på dagens Poros är varför Poseidonhelgedomen är så förstörd att man nästan inte har kvar sten som ligger på sten, när grannön Aigina kan skryta med ett nästan helt tempel i helgedo-men åt nymfen Afaia. Svaret är att Afaiahelgedomen var en obskyr liten helgedom, som faktiskt övergavs redan under antiken och där-för föll i glömska. När man sedan i början av 1800-talet började in-tressera sig för det antika Greklands ruiner, fanns nästan all byggsten kvar på platsen och man kunde i princip bygga upp templet på nytt. Kalaureia å andra sidan var en stor och välkänd helgedom, vars läge alltid hade varit känt, liksom det faktum att där fanns gott om bygg-sten att hämta. Plundringen av helgedomens byggnader pågick säkert genom hela medeltiden. Stenblock återanvändes i nya byggnader och marmorskulpturer brändes till kalk i de många kalkugnar som det fortfarande finns rester av utmed Poros stränder.

Vi har hittat några intressanta belägg för hur plundringen gick till. I Stoa A (fig. 8 och 25) finns evidens för att åtminstone byggna-dens tak föll in redan under antiken och att byggnaden sedan tilläts ligga kvar som en ruin mitt i helgedomen. Några av dess stenar fann sin väg till Bygg nad I som byggdes om kring 50 fvt efter en förstörel-se. I ett senare skede, under den romerska tiden, byggdes små skjul-liknande strukturer mot stoans bakvägg. Mycket av byggstenen hit-tades i högar framför byggnaden, men intressant nog fanns där mest sådant som inte var så lätt att återanvända, som stora block från den yttre kanten av byggnadens tak och räfflade sidor av kolonntrum-


[58]

mor som huggits av. Uppenbarligen hade högarna sökts igenom efter allt som var återanvändningsbart. Vi vet inte hur länge byggnadens kolonner stod kvar, men på annat håll i helgedomen fann vi en hel trumma med märken av ett rep eller en kedja som bundits runt den, uppenbarligen i syfte att avsiktligt dra ner hela kolonnen.

Ett vittne till förstörelsen blev den engelske resenären Richard Chandler som besökte helgedomen år 1765. Han red upp till helge-domen på en mula och fick där se templet som hade förvandlats till en oansenlig stenhög. Stenblock höll på att huggas i mindre bitar som var lämpliga för mulor att transportera ner till hamnen för vi-dare transport till grannön Hydra, där man höll på att bygga ett s

Documents

staden guden och havet - Riksbankens Jubileumsfond · 2015. 5. 18. · i Grekland, som ofta kommer från utlandet, ska möjligen påminnas om västerlandets skuld till antikens Grekland