Sorg 2.1 pdf-redigering

Dennis Töllborg

SPC Swedlaw/stella-bianca.se

”open source” 2009:1

Sorg 2.1

En nyttig idiot fabulerar

Dennis Töllborg – Sorg 2.1

2


3

Dennis Töllborg

Sorg 2.1 En nyttig idiot fabulerar

En nyckelroman

Detta är, till skillnad från Dick Henrikssons böcker, som också är skrivna på arbetstid, en ”open

source-bok”, dvs den kan laddas ned och spridas av vem som helst. Om man har någon stil anger man

naturligtvis källan, i den utsträckning man vill citera, och det förhållandet att boken inte kostar något

innebär inte att man kan sno texten och ge ut den i eget namn. Såtillvida förbehåller jag mig alltså, för

all framtid, ”upphovsrätten”. Skulle någon anse att läsningen varit värd någon krona, skicka gärna in

den kronan till Stella Bianca, bankgiro 5734-6413 (skriv Sorg 2.1 på avin): som bekant kan jag inte

längre få några forskningsmedel, efter den beramade Säkerhetstjänstkommissionen och HSFR:s

skojarprogram, och det gör det komplicerat att kunna delta i traditionellt forskarutbyte, köpa datorkraft

et cetera.

SPC Swedlaw/stella-bianca.se

”open source” 2009:1

Ansvarig utgivare: Dennis Töllborg


4


5

Prolog

Det var aldrig tanken att det skulle bli en prolog till denna bok, som redan har förord

och inledning. Dock måste jag förklara att min ursprungliga idé var att boken skulle

fungera som en ren ljudbok – jag ville att lyssnaren skulle kunna känna ända in i

själen det jag berättar, och tänkte därför att för mig viktig musik skulle kunna

förmedla undertexten, där jag själv är otillräcklig. Och då skulle en ljudbok fungera

överlägset, man skulle lyssna in berättelsen istället för att läsa in den. Projektet stöp

på att musiker och upphovsrättshavare, med undantag för Afzelius dödsbo, inte ens

behagade svara. Så är den nya världen.

Någon har sagt att de tror att människorna i berättelsen har motsvarighet i verklig-

heten. Det förstår väl var och en att så kan det inte vara – sådana konspirationsteorier

sitter naturligtvis i betraktarens öga. Att de människor och de händelser jag beskriver

skulle ha verklighetsbakgrund är ju lika korkat som att påstå att krigsmaterial-

inspektör Algernon, liksom Mia, blev mördad, att stats- och justitieministrar skulle

ljuga i vår riksdag, att korruptionen är rätt omfattande i Sverige eller att våra juridiska

fakulteter och institutioner skulle belöna en man som ljugit inför Europadomstolen

med juris hedersdoktorat och rentav kungens medalj. Och att dessa institutioner skulle

sälja professors titel, och föranstalta att den som kritiserar detta bör upphöra med den-

na kritik, och istället hålla ”en mycket låg profil”. Fatta så befängt!


6


7

Till Patu-Mies och Picke-Pö.

Det som inte dödar, det härdar,

men kom ihåg, mina älskade pojkar,

se till att sätta stopp innan ni

hårdnar till samma granit som DD.

Prolog 5

Förord 11

Inledning 13

Kapitel 1 – Jag är ingen soldat 15

Kapitel 2 – Hopplöshetens hotell 65

Kapitel 3 – People and cattle 107

Appendix

Kapitel 1 – Blond och blåögd 201

Kapitel 2 – Jag är inte Jesus 219

Epilog 227

Sorg 2.2 229

Musik 231


8


9

Kors vilket val om jag tvingades välja emellan att

lukta

i Aemilii trut eller densammes röv!

Snuskig den förra är och den senare proppfull med

dynga;

men kanske röven blir något bättre ändå:

denna är tandlös, men käften glor med alnslånga

betar

likt en hop bräder som bräckts loss ur en gisten

vagn,

stående skevt kring en glugg som en slemgrå

mulåsnefitta

vilken avger en fors härsket rötmånadspiss.

Karlen knullar som fan och tror han är

oemotståndlig:

och nog räcker hans kraft till för att dra ett lass

skit –

men den kvinna som snuddar vid honom, hon

borde hellre

kyssa en dröppelsjuk bödels uppsvällda task.

(Catullus i översättning av Bengt Anderberg)


10


11

Förord

Det här är en bok om sorg.

Allting är inte sorg i mitt liv, i universitetet, Sverige och Världen. Det finns många

glädjeämnen också. Precis som inte alla människor är enbart onda, indifferenta eller

goda. De onda gör, eller säger åtminstone, emellanåt också goda saker, de indifferenta

gör någon gång emellanåt också något, och de goda både säger och gör understundom

onda saker. Men för de onda är det onda normalitet, för de indifferenta passivitet

normalitet och för de goda, att göra det goda normalitet. En indifferent dumbom

brukar säga till mig, när han skall försvara sin normalitet, att allt inte är svart eller vitt.

Och det är, men bara såsom en trivialitet, också en sanning. Det finns rött, gult, blått,

orange, indigo och massor med färger och färgskalor. Men svart finns också. Liksom

vitt.

Och det här är en bok om sorg, om svart, om de onda och alla de indifferenta.

Mbuyuni/Göteborg första halvåret 2009


12


13

Inledning

Jag har nog tänkt att detta är min sista bok. Vi får väl se hur det blir med den saken, ty

även om jag är en enveten djävel, så är skrivandet – särskilt av en bok som denna – en

medveten terapi, och så som världen och Sverige ser ut idag kommer jag sannolikt att

behöva mycket mer av den varan. Eller lobotomeras.

Folk i min omgivning är alltid mycket uppmuntrande, och kommer både med glada

tillrop och viskar tips om oegentligheter i mitt öra, som de själva inte vågar göra

något åt. Mer förstås än att ställa sig framför mig, när jag någon gång lyckats vinna

striden, för att strax utse sig själva till både fajters och segrare. Men så snart det

handlar om dem själva, eller något som kan innebära det allra minsta obehag för dem,

ty det berör deras omedelbara omgivning, så skriker de SCHHHH, inte här, inte nu,

inte oss, inte mig. Eller inte han eller hon, de är så ”fina människor”, och då menar de

med fina inte att de är särskilt vackra, utan tillhör den kategori samhällsmedborgare

som genom att parasitera på värdesystemets grunder lyckats skapa sig en näst intill

fastmurad etablerad position. Det som stör mig, bortsett från kärringskapet, är att

samma människor jag nu så föraktfullt beskriver älskar och beundrar lika mycket som

jag hjälten i Gökboet, och de mår lika illa av lobotomering – finner den lika avsky-

värd – som jag. De förstår budskapet, hela filmens poäng, men har uppenbarligen sett

så länge rakt ned i backen att de inte längre ens kan räta på ryggen.

Detta kallas social kompetens, eller pragmatik, beroende på sammanhanget, ofta dess-

utom kombinerat. Men det är denna, oftast vardagliga, feghet som eroderar det kitt av

värden som håller samhällen, familjer och vänner samman. Ty at the end of the day är

det bara vad man gör som räknas, inte vad man skriver, än mindre vad man säger.

Och ”varumärke”, ”sociala konstruktioner” och allt vad man kallar det är, med eller

utan de allra ”smartaste” och dyraste lobbyister bakom sig, tomma och innehålls-

lösa,…

Ändå, jag har många gånger önskat att jag var som de. Jag har lyssnat smått beund-

rande på mina tidigare kollegor, när de med sin överklassbakgrund eller starka längtan


14

dit, förklarat att man måste välja sina strider, och inte kräva allt nu: vänta, var för-

siktig, var smart. Nu är jag så gammal så jag ser alla dessa val jag gjort, ledda av

dessa råd, i en skrattspegel. Jag har helt enkelt varit en nyttig idiot, och långt före jag

såg mig själv i denna skrattspegel, så smålog de överseende bakom min rygg, fnyste

åt mitt arbete och – såsom maktens män och kvinnor, liksom alla de wanna-be’s som

flockas kring dem, alltid gör och har gjort – stal de samtidigt så mycket de kunde, stal

av allt det som de själva kunde exploatera till egen fördel.

På sitt sätt speglar de naturligtvis vår tids anda, det som brukar kallas normalitet (med

en positiv konnotation till ordet). Perverst? Javisst, men lik förbannat normalitet, och

varje samhälle och varje tidsålder lever med sitt hyckleri, sina kärringar och sitt

”sunda” förnuft – med andra ord, varje samhälle och varje tid har sin Münchhausen,

sin Knoll, sin FRA-debatt och sin Handelshögskola.


15

Himlen faller ned

det svider till där kniven skar

Jag har varit vaken hela natten

och känt om hjärtat sitter kvar

Jag är ingen soldat…

ställ mig inte i ett led

du får mig aldrig att stå still

Jag fungerar inte då

Jag är ingen soldat

Jag tänker inte så

(Lars Winnerbäck)

Kapitel 1. Jag är ingen soldat

Jag flyttade hemifrån redan före två års ålder. Inte bokstavligt alltså – bortsett från de

upprepade rymningarna – men bildligt. Det stod väl rätt tidigt klart att jag inte var

särskilt önskad, jo, kanske av mamma, men definitivt inte av min styvfar. Farsan vet

jag inte. Mitt första bestämda minne av att det var min far var någonstans i sju till

nioårsåldern, då han kom för att hämta mig för den årliga julklappsresan, och han

plötsligt bad mig att inte kalla honom Ingvar; ”kalla mig pappa”. Kanske hade han

sagt det många gånger förr, men jag varken lyssnat eller förstått, men då förstod jag.

Min minnesbild av detta tillfälle är väldigt stark: jag blev chockad.

Jag var annars djäkligt stolt över varje gång han hämtade mig, även om det inte kan

ha varit så många gånger. Den gången han bad mig kalla honom pappa istället för

Ingvar kom han och hämtade mig i en riktig långtradare. Det minns jag så tydligt. Han

fick stanna på Rönngatan utanför kompisen Svenssons hus. Var Svensson och de

andra grabbarna avundsjuka?! Det var häftigt, riktigt häftigt. Och så vill jag minnas

att jag fick välja vad jag ville ha i julklapp – eller kanske var det födelsedagspresent:

jag fyller år tre dagar efter julafton, och då fick man liksom allt på en gång; kors vad


16

man förlorat på det under åren. I vart fall ville jag ha, kanske föreslog han rentav, ett

hockeyspel. Ett Stiga i trä, med hockeyspelarna i pressad plåt. Kanada och Sverige.

Grymt, riktigt grymt.

Flera år senare fick en kompis ett av de nya Stiga hockeyspelen i plast. Det var ett

steg i utvecklingen, som man brukar säga. Så vi spelade hos honom istället. Minsting-

en kallades han, för han var liten. Han bodde i ett lite modernare hus i rött tegel, och

hade väldigt gamla föräldrar. Tyckte jag: kanske var mina unga. Mamma hade precis

fyllt tjugo när hon fick mig, och farsan var bara halvåret äldre. Det sägs att hon var

den snyggaste, och han var den tuffaste, alltid beredd att fajtas, och att de blev till-

sammans när de var ungefär sexton. Om det är sant vet jag inte, varken de eller någon

annan har riktigt velat berätta, men de skiljdes inte direkt som vänner. Enligt mamma

så stötte farsan på andra brudar, på någon strand tror jag det var, och enligt farsan så

var mamma alltid djävligt ”tetig”. Men snygg som fan tydligen.

Jag tyckte hon var vacker när jag var ung, och hon var den yngsta av alla mödrar, åt-

minstone när vi flyttat till Bokgatan ute i Berga. Till skillnad från Minstingens föräld-

rar, de var gamla, och jättekonstiga: han fick alltid säga ”God dag Far, God dag Mor”

när han kom hem, och de var så djävla prydliga. Och så fick man inte vinna i hockey

över Minstingen – då kom hans mamma, hans Mor, och sa till.

Fantastiskt, när jag tänker tillbaka på det. Hans granne hette Tompa, men så fanns det

också en annan Tompa, och han kallades Lellen. Eller så var det tvärtom. I vilket fall

minns jag att de var mycket yngre än mig, två-tre år yngre, liksom alla mina kompi-

sar. Det var väl så jag ville ha det, eller var tvungen att ha det. Jag minns inte. Jag

minns att de bodde på gatorna runt omkring i villakvarteret, och att vi umgicks i små

gäng som kretsade kring varje spårvagnshållsplats, och beroende på vilken sida av

Torgny Segerstedtsgatan vi bodde. Kanske berodde åldersskillnaden på att jag kom in

i klassen, första klass vill säga, lite senare än de andra, när skolan redan börjat. Och

att jag var så liten till växten? Det var först när jag var 14-15 som jag plötsligt växte

20-30 cm (kan man växa så mycket?) på ett år. Kanske berodde det på att jag alltid

var väldigt glad i första klass och sjöng när jag gick till och från skolan, men samti-

digt hade lätt för att börja gråta. Och pissade på mig. Det gjorde jag ofta. Dessutom

hade jag glasögon. Någonstans i denna härva blir man lätt mobbad, och antingen är


17

det därför som jag lekte med mindre än mig själv – ty jag vill nog dominera och

bestämma, och fick det bara bland dem – eller också var det förhållandet att alla de

andra bodde längre ifrån, medan de närmaste lekkompisarna bodde i närområdet. Och

så blev man mobbad för att man lekte med mindre. Jag minns inte, eller rättare, jag

vet inte. Men jag minns att skolåren redan tidigt blev för djävliga, ända upp till

utgången av sexan, då man äntligen fick lämna mellanstadiet, och därmed börja i ny

klass, med nya kompisar som inte kände till ens bakgrund. Ett kontextbrott, en chans

till något nytt, utan att bära med sig sin historia. Kontextbrott är avgörande för att

kunna göra upp med sin historia, oavsett om det handlar om människor, familjer eller

samhällen.

Jag grät lätt, pissade på mig lätt, och var ständigt, tycks det mig, i slagsmål. Men gav

mig aldrig, aldrig, aldrig. Jag kunde gråta så ansiktet var alldeles randigt mellan

smutstårarna, men gav mig, det gjorde jag inte. Vann aldrig, men förlorade inte heller

– alltid oavgjort. Kanske var det förresten mest i mellanstadiet vi slogs. Där hade vi

en riktig skitkärring till fröken, en riktig gris till studierektor och en sadist och tjuv till

slöjdlärare. Från lågstadiet minns jag annars mest att jag tyckte det var jätteroligt att

börja skolan, att min fröken i första klass till och med var vackrare och yngre än

mamma, jättesnäll och såg alla. Mamma har berättat, hur mycket sanning det nu

ligger i mammors berättelser till sina barn när de blir äldre, och mammorna skall

längta tillbaka till när de var små, men hon har i vart fall gång på gång berättat att

fröken var så bekymrad. Inte över att jag slogs, eller att jag var slarvig eller någonting

sådant. Hon var bekymrad över att när hon sa till på skarpen åt någon annan i klassen,

då började jag gråta.

Fan vad jag grät mig genom barndomen. Men skrattade en del också, och sjöng åt-

minstone fram till första och kanske också andra klass. ”Oh Maria, jag vill hem till

dig” kunde jag vråla på gatan gående hem från skolan till huset på Bokgatan. Inte så

konstigt kanske att man blev betraktad som en idiot.


18

They hurt you at home

and they hit you at school

They hate you if you’re clever

and they despise a fool

(John Lennon)

Men jag flyttade alltså hemifrån när jag var två år. Bildligt talat. Mina första minnen

är från Karlagatan. Vi bodde där, på andra våningen, i ett tvåfamiljshus, jag, mamma

och min styvfar Attila. Huset är rivet nu. Det kan man förstå. Redan då, ca 1955, luta-

de det betänkligt, och vi låg nästan längst ut på berget, med ett riktigt brant stup nedåt

mot någon gata jag nu glömt namnet på, men där tåget gick innan man byggde tun-

neln. Kanske var det därför man rev huset, för att det lutade eller för att man skulle

bygga tunneln, jag vet inte. Men jag minns familjen under, och Concordia, som deras

flicka heter.

Concordia var väl några månader yngre än mig. Vi var naturligtvis lekkompisar, och

Attila och Concordias pappa – som jag tror var några år äldre än Attila: båda två dock

under trettio år – var säkert riktiga karlakarlar och våra mammor klassiska hemma-

fruar, underdåniga och med uppgift att ta hand om barnen, hushållet och maken. Jag

minns inte att de söp, men det förutsätter jag: några alkoholister var de dock inte,

åtminstone inte ännu, och Concordias pappa minns jag som rätt snäll. Men de visste

hur man uppfostrade barn – eller kanske var det Attila som instruerade kompisen.

Smisk var det i vart fall som gällde, för att lära sig veta hut, och det var smisk på stjär-

ten oftast, många gånger, om än inte alltid, med mattpiska. Sådana sjuka svin, åtmins-

tone Attila. Jag säger åtminstone Attila, för jag vet inte hur det var med Concordias

pappa: jag tror att han hakade på, men inte slog lika systematiskt och ofta. Men jag

vet inte.

Vad jag vet var att vi rymde. Ofta, så ofta vi kunde. Det var säkert alltid på mitt ini-

tiativ, och vi kom normalt inte särskilt långt. En gång – kanske var jag fyra, fem år –

lyckades jag dock ta mig alldeles ensam ända från Karlagatan ut till Järnbrott, till

mormor och morfar (som jag trodde det var), vilket var en lång resa på den tiden,

innefattande flera byten av spårvagn och även buss. Det var ett djävla sökande efter

mig den gången, fram till dess jag kom hem till mormors dörr och ringde på: hon blev


19

förstås, har det sagts mig och det låter väl trovärdigt, skräckslagen och jätteförvånad.

Hon visste väl inte att jag rymt. Min enda fråga var: ”När börjar TV:n?” Mormor och

morfar var de enda jag visste hade TV då, och det var nog alldeles nytt.

Men de flesta gånger kom jag inte så långt. Kanske kom jag ned mot Energiverken,

eller ned mot Prästgårdsängen vid lite längre lyckade rymningar, men oftast var det

nog bara kvarteret innan de fick tag på mig.

Med rymningarna kom mina första kontakter med polisen. De var snälla, jättesnälla.

Och fräcka i sina uniformer, och så fick man åka radiobil – som polisbilarna kallades

då – hem. ”Slå honom inte nu”, minns jag att de brukade säga. Det var snällt och om-

tänksamt, men sannolikt sällan efterlytt. De visste alltid vem jag var, och jag minns att

jag till och med fick klubba av dem – åtminstone vid ett tillfälle – när de körde mig

hem. Det var på den kommunala polisens tid, och de kände sina kvarter, och de som

bodde där. De visste nog att Attila var den typen som gärna slogs. Kanske slog han

redan då också mamma, kanske hade de varit där på lägenhetsbråk förut, jag vet inte.

Men poliserna var snälla, och jag flyttade i mitt inre liv hemifrån, börjande mitt sö-

kande efter andra föräldrar, en riktig mamma och pappa. Jag tror mamma var snäll,

men på den tiden var det nog inte lätt att vara ung, outbildad kvinna och mamma, och

hennes relation till mormor var alltid värdelös. De nästan hatade varandra, tror jag.

Jag tror att det varit en stark revolt i puberteten, och med barn i ung ålder, och ome-

delbar skilsmässa på det – om nu mamma och pappa ens var gifta? Det tror jag förres-

ten att jag aldrig fått svar på, någon av de minst tusen gånger jag försökt prata med

dem, farsan såväl som morsan.

Morsan hade en syrra dessutom, Babben, som också hon tidigt brutit upp, men stadgat

sig med en ordentlig kille. Jag tror att de fortfarande är ihop. Och så hade hon en lille-

bror, McKid, men han var bara hennes halvbror. Morfar var alltså inte min riktiga

morfar, något ingen berättade förrän jag i vuxen ålder fick ett samtal från morsan, där

hon berättade att ”morfar var död”, och hon var rädd att bli blåst på delar av arvet. Jag

var antingen färdig jurist då, eller läste, och hon var skild från Attila sedan länge, och

som vuxen fick jag fortsätta att vara vuxen – både till morsan och farsan – såsom jag

förstått jag måste vara redan från två års ålder. Du måste klara dig själv, det finns

ingen annan som tar upp dig när du faller. Ingen, ingen, ingen.


20

Min riktige morfar vet jag inte om jag någonsin fick träffa – han var sinnessjuk, på-

stod mamma, intagen på hem och dog väl där. Sant? Jag vet inte, men det är säkert en

och annan som drar en lättnadens suck när de läser detta: så det är förklaringen till att

idioten inte klarar av att hyckla med oss andra, och vara socialt kompetent! Det var

väl det vi visste, han är knäpp; generna från morfar har hoppat in i hans huvud.

Kanske så – men i sådant fall en knäppis som skapat så mycket mer än alla ni andra

tillsammans! Utan egenintresse, också till skillnad från er, djävla parasiter. Min morsa

aborterade inte, era borde ha gjort det, är mitt svar.

Men Attila, min styvfar – som aldrig adopterade mig, jag vet inte varför, ty jag bär

hans efternamn – och Concordias pappa visste hur man uppfostrade. Och mammorna

sa inget – ja, sa de något, så var det väl att de tjallade, när man gjort något otillåtet bus

eller inte lytt direkt. Du får smäll av pappa när han kommer hem, hotade mamma

med, det minns jag och det tog jag upp med mamma senare, vid vuxen ålder. Hon

visste att det är sant, och i vart fall hänt vid några tillfällen, och mådde djävligt dåligt

av det. Det gick aldrig att prata med henne, inte heller med farsan, om denna tid, defi-

nitivt inte att få svar på frågan: varför? Varför i helvete lät du det ske, och varför i

helvete skvallrade du, och faktiskt tvingade honom, som den karlakarl han var, att slå

mig? Han hade väl inte något val: var överenskommelsen att han stod för slagen, när

du tjallat, så skulle han ju undergräva även din auktoritet, om han sedan inte också

slog när du skvallrat. Jag förstår det ännu inte. Han misshandlade och våldtog ju dig

också, har jag förstått när jag blev äldre, och jag kan sträcka mig så långt att jag till

och med kan förstå att du inte vågade sätta emot när han slog mig – en ett, två, fem,

åtta, tio, tolv, femtonåring: sedan vågade han inte längre, ty då tog jag en kniv på jul-

afton, och försvarade mig, innan jag rymde till en äldre kompis från kyrkans ungdom,

som hade en lägenhet. Jag kan förstå, och kanske rentav förlåta, att du inte vågade sä-

ga stopp, ställa dig emellan, men varför skvallrade du? Du ställde upp för mig så ofta

i andra lägen, men varför skvallrade du?

Mother, you had me but I never had you

I wanted you, you did not want me

So I

Just got to tell you

Goodbye


21

Father, you left me but I never left you

I needed you, you did not need me

So I

Just got to tell you

Goodbye

Good bye

(John Lennon)

Jag får aldrig svar på den frågan, mamma är död nu. Hon dog dramatiskt för en tio år

sedan. En man satt anhållen i tio dagar, men polisen kom fram till att det var en

olyckshändelse, ett fall i en trappa. Kanske var det så, det var en bra snut som utredde,

men riktiga svin till snutar som var hennes chefer. Jag fick ett samtal mitt i natten,

natten till en söndag tror jag att det var, och det var en kvinna som bara skrek, en

kvinna jag fortfarande inte vet vem det är, som skrek, och skrek, och skrek: ”Det var

en olyckshändelse, det var en olyckshändelse”. Jag blev alldeles kall, tänkte genast på

Ronny som väl då var femton-sexton-sjutton år. Vad har hänt, Ronny, vad har hänt?

Så när jag fick klart för mig att det var mamma, och att hon var död, kändes det som

en lättnad. Jag var så rädd att det hänt Ronny någonting!

Jag blev naturligtvis klarvaken, och åkte till polishuset för att försöka ta reda på vad i

helvete som hänt. Tidigt på morgonen, kanske var hon fem-sex, kommer jag in i foa-

jén. Där sitter några ledsna människor, som det brukar göra en tidig helgmorgon på

polishuset, och där fanns ett antal juriststudenter på studiebesök. Jag är naturligtvis

omedelbart igenkänd, någon student säger hej, jag svarar men är avvisande. Anmäler

mitt namn och mitt ärende, blir tillsagd att sitta ned och vänta. Efter en stund ropas

mitt namn högt ut, så alla kan höra: se, här är skithögen, han som offentligt kritiserar

oss snutar när vi ställt till det. Jag hade precis varit i media, någon månad tidigare, se-

dan polisen demonstrerat mot polisledningen, och en av de största skithögarna i polis-

ledningen, Officer Barbrady, hade fotograferat och registrerat snutarna. Min kommen-

tar hade varit att det var märkligt att en person i polisledningen hade så liten respekt

för grundlagsrättigheterna. Det hade inte uppskattats, och nu skulle svinhugg gå igen.

Så de ropade, högt så alla kunde höra och se, här är Pelle Jöns, han ser ledsen och ta-

gen ut, riktigt svag, den annars så sturske djäveln.


22

Jag fick prata med en polis, som bekräftade att mamma var död, och att de har anhållit

en person. Det var alltså sant, inte så mycket jag kunde göra, mer än att åka hem till

Umbu, min minsta lillasyster, den enda på mammas sida som alltjämt är i livet. Loui-

se hade blivit mördad många år tidigare.

Umbu var mammas och Attilas andra barn, liksom Louise en flicka. Det är fyra och

ett halvt år mellan mig och Louise, fyra eller fem mellan Louise och Umbu. Umbu var

alltid riktigt liten, och skyddad. Jag tror att fr o m att Umbu föddes tog mamma sig

samman, och tillät inte Attila att misshandla eller kränka henne, på sätt jag alltid blev

utsatt för. Jag vet inte vad han gjorde med Louise, men Louise och jag stod varandra

fantastiskt nära, det var vi mot Attila. Jag älskade och beundrade henne, liksom hon

älskade och beundrade mig, allt redan från första dagen när hon kom hem från sjuk-

huset, nyfödd, strax innan vi flyttade till Bokgatan. Umbu föddes långt senare, och var

aldrig riktigt med, det var hon och mamma, men hon var aldrig riktigt med mig och

Louise, i vart fall inte med mig. Umbu och mamma höll ihop som bästisar hela tiden,

och Umbu släppte, och släpper alltjämt, ingen annan innanför sitt skinn, möjligen då

hennes make, Shemeji. Ett ensampar, ihop med mamma.

Jag hade försökt att etablera kontakt med Umbu. Hon bodde hemma hos oss i Mos-

quito en sommar, innan hon träffade Shemeji. Jag fixade till och med en stuga till

henne, och löste upp tvisten, när hon lämnade den i förtur – men det blev aldrig någon

riktig relation. Vi har försökt, jag tror Umbu också, men vi kommer aldrig varandra

nära – vi är halvsyskon, thats it. Varken mer eller mindre. Och nu skulle jag åka ut till

Umbu, och berätta att mamma, hennes närmaste livskamrat, var död. Umbu och jag

hade inte pratat med varandra på en fyra-fem år, sedan hon blivit jättearg på mig. Jag

tror det var för att jag skämtat om något, eller inte varit socialt kompetent, någon skit

var det, och ett par, tre försök från min sida att försöka bygga syskonkontakt – Grädd-

nos, min hustru, har sådan fantastisk styrka i sin syskonkontakt med Mymlan, Lilla

My och Muumipeikko, när han levde – hade totalt havererat, ej ens besvarats. Så nu

kom jag för första gången hem till deras nyinköpta bostadsrättshus, klockan var väl

sju, halvåtta på söndagsmorgon, och ringde på.

Umbu och Shemeji var vakna, de har djur så de är vana vid tidiga morgnar, och öpp-

nade förvånat. Umbu såg först faktiskt överraskat glad ut, men det var bara bråkdelen


23

av en sekund. Hon förstod förstås omedelbart att något hade hänt – här kommer jag,

och vi har inte hörts av på flera år, och jag kommer en tidig söndag morgon. Hon såg

nog i mina ögon, i min kropp och in i min själ, att det var ingen nöjesresa det här.

”Det är mamma”, sa hon. ”Det är mamma, din djävel”, skrek hon och slog mig. Jag

försökte hålla om henne, men hon ville inte, slog och skrek, det är mamma, din djä-

vel. Det var som om allt var mitt fel, all hennes ledsamhet, ångest, rädsla, arghet foku-

serade på mig. Shemeji tog hand om henne, och Misan – deras flicka – fick också

trösta. Det var inte så mycket jag kunde göra, mer än att säga att jag fixar detta, jag tar

hand om det. Som vanligt, vuxen, vuxen, vuxen – ingen sorg, tryck bort sorgen, arbe-

ta: ledsna kan andra vara. Du skall skriva färdigt boken, ta hand om kursen, se till att

vardagen går vidare som om ingenting har hänt, och fixa detta också. Gnäll inte, job-

ba, jobba, jobba. Så jag blir bara alldeles kall, fokuserad, släpper inte in någon i min

sorg, inte ens Gräddnos, bara fokuserad: fixa detta, fixa det nu, se till att de andra är

skyddade, särskilt Umbu, hon är sårbar och rädd nu.

Jag vet att det inte är bra, men det finns inget val. Det finns ingen annan där ute som

ställer upp, ingen går att lita på, du måste fixa det själv. Ensam är svag, jag vet det,

men detta är för viktigt, inte minst för Umbu, så du kan inte riskera att släppa in nå-

gon annan: varje gång du gör det, riskerar du att åter bli sviken.

Det är väl det jag lärde mig när jag flyttade hemifrån, som tvååring. Det finns ingen

annan därutanför, ingen som är med hela vägen, de snackar möjligen, men gör inget.

Du har dig själv, och andra har bara dig. Som Concordia. Vi rymde, och när vi blev

infångade så var det stryk som väntade. Pisk i stjärten, gärna mattpiska. Också när vi

inte lydde annars, det var helt enkelt uppfostringsmetoden. Så när Concordias pappa

sa till henne att kom nu, det är mat, eller tvätta händerna, eller vad det nu kunde vara,

och Concordia varken lydde eller svarade, var det klart vad som skulle ske: stryk.

Varje gång, stryk. ”Jag fick minsann stryk när jag var liten, och det är inget fel på

mig. Du kommer att tacka mig när du blir stor”. Suck! Man kan nästan tycka synd om

dem. Kanske var de inte sadister, kanske var de bara unga män som försökte vara rik-

tiga karlakarlar och bete sig som de trodde män skall. Mot kvinnor och barn. Stryk av

husets herre! Men allt ni lärde mig var förakt, förakt för de maktens män och kvinnor

som slickar uppåt, och slår nedåt. Attila var nämligen väldigt charmig, och snygg på-

stods det. Och socialt kompetent så man kunde spy: alltid trevlig mot dem som var


24

starkare än honom eller som han riskerade något gentemot, om han inte spelade spe-

let. Och så fort någon tittade bort kunde han slå, blint och hårt. Han var stark, och

skröt gärna om det, och slog ofta och gärna. De som inte kunde slå tillbaka, varken

bokstavligen eller bildligt. Det vill säga oss, mamma och mig, kanske senare också

Louise.

Concordias pappa fick ett brutalt straff, det hårdaste en pappa kunde få. Ty han var en

god man, tror jag faktiskt, och han slog Concordia för att det var en pervers tanke om

att det var så man uppfostrade barn, och det var faderns plågsamma uppgift i familjen

att stå för denna del av uppfostran. Så när vi rymde, gjorde bus eller Concordia bara

inte gjorde som hon blev tillsagd eller helt enkelt inte svarade, då fick hon stryk. Fram

till den dagen då hon var i två-treårsåldern, och det visade sig att hon var nästan helt

döv!

Concordia var en snäll flicka, hon var lydig, hon vägrade inte lyssna, hon hörde helt

enkelt inte. Han bröt ihop har jag hört, och kunde aldrig mer komma tillbaka, varken

till arbetslivet eller livet. Hans skuld var icke möjlig att bära och denne store, starke,

snälle man krympte ihop till ingenting, bara väntande på den befriande död som så

småningom skulle komma.

Jag vet inte hur det gick sedan. Vi flyttade från tvåfamiljshuset till Kortedala, och jag

minns inte att jag och Concordia sågs någon gång mer. Fram till en dag i slutet av nit-

tiotalet, då jag åter var folkets hjälte sedan jag dragit ned byxorna på makten, och vi-

sat upp dem i all deras ynklighet: det vill säga sedan Totteakten släppts. Det var

många som hörde av sig då, de flesta rena parasiter, men också Concordia. Hon ring-

de några gånger, hon talade så ömsint snällt om både sin pappa och om Attila. Jag

blev irriterad, hon var nog också lite förståndshandikappad. Hon ville jag skulle hälsa

till Attila, och hon bodde själv, förstod jag, på något hem för förståndshandikappade.

Jag borde ha varit snällare, men varje gång pratade hon om Attila och sin pappa, i kär-

leksfulla ordalag, och förstod inte vad jag sa.

Concordia mindes bara det goda, ty så är det med allt: det onda är inte konstant, inte

ens hos en sådan som Attila – även de onda sprider godhet ibland, visar kärleksfullhet

emellanåt och slår inte hela tiden. För henne var det bara dessa bilder som återstod –


25

ungefär som när män talar om lumpen, och bara pratar om de roliga momenten, och

inget om dumheten, översitteriet, inkompetensen. Men själv hade jag flyttat hemifrån

när jag var två, och bestämt mig: jag är inte Jesus, aldrig skall ni få vinna, jag skall

aldrig vika ned mig, och jag skall klara mig själv. Jag behöver er inte. Så var det, och

så är det.

Concordias pappa var en god man, han bröt ihop. När jag blivit hjälte 1997/1998 gjor-

de SVT ett program om mig, sedan jag skrivit en krönika i Metro: Barn är oslagbara.

Den kvinnliga journalisten sökte upp Attila. Han ville inte vara med i filmen, men

blev gärna citerad. Han ångrade ingenting, inte ett slag, inte ett ord av förakt, ingen-

ting. Han bara konstaterade: se vad det blev av honom. Han blev professor!

Det tog många år innan den fega omgivningen såg vilket genuint svin Attila var, den-

ne charmige falska skithög, så väl materialiserande alla egenskaper som utmärker

människor med makt. Han kunde alltid le och vara den mest charmiga mot andra, se-

kunderna efter han slagit. Och omgivningen valde att inte se. Fram till Louise blivit

mördad, och han efter begravningen lurade Fonus – detta skojarbolag – att låta urnsät-

ta Louise utan att jag, Umbu och, framförallt, mamma fick besked därom. Nu kunde

alla se, även de blinda: bara en genuint ond människa kan göra så mot en död dotters

mor. Här finns inga nyanser i färgskalan, bara svart, svart, svart.

Jag tror att vi flyttade från Karlagatan till Kortedala, till några nya höghus där. Jag

minns inte om det var något däremellan – de flyttade hela tiden. Det är väl därför jag

alltid velat rota mig, och till slut lyckades få ihop pengar, och övertyga Gräddnos (vil-

ket som var svårast är nog fan inte riktigt klart ännu) att flytta ut till närheten av Ber-

ga. Berga var det enda ställe jag självt bott på någon längre tid, åtminstone fem, kans-

ke rentav sex, år.

Jag måste ha träffat farsan mycket oftare än jag minns, före det dramatiska tillfälle

han bad mig kalla honom pappa, inte Ingvar. I Kortedala bodde nämligen hans när-

maste storebror, Max. Och jag sprang nedför trapporna till honom allt som oftast. Han

var nämligen inte bara snäll och hade en grabb att leka med som kallades Little Big

Man, han var också trollkarl. Och han trollade för mig, trots att han måste ha varit


26

trött på att göra det för alla. Jag fick hålla i hans trollstav, kattsingen vet om jag inte

till och med fick ett trollset av honom. Men jag var ju liten, sex, kanske bara fem, år.

Max är väl den mest kände i min släkt. Mest känd är han som Max Hilton, världsbe-

römd har jag förstått bland alla (svenska) trollkarlar och det är Max som blev Harry’s

läromästare. Harry har skrivit mycket om relationen till Max, vad den betydde för

honom, och också om Max rätt tunga liv, särskilt vid min kusins bortgång. Inte Little

Big Man, han lever alltjämt, utan hans systers, som jag faktiskt själv inte minns så

mycket av. Jag träffade Max flera gånger även vid vuxen ålder, och han trollade för

Ronny, vår äldste son, på farsans femtioårsdag. Ronny var väl bara 2-3 år då, men fas-

cinerades av hans mynttrick. Max var fruktansvärt snäll, såg alla människor och var

väldigt ödmjuk. Tyvärr dog han för några år sedan – jag och Little Big Man träffades

på begravningen, liksom många av mina okända släktingar på farsans sida. Och det

var en fin begravning, med Harry och många andra kända och duktiga artistnamn. Jag

är så stolt över att vara släkt med Max. Harry har jag gått och sett många gånger. Far-

san avskyr honom, liksom han avskyr all konst och allt med kvalitet, men mina ungar

och Gräddnos tycker att han är underbar. Lite som Max, inte i sitt trolleri, ty där är de

olika typer av artister, men i det att han ser andra, och bryr sig. Men jag och Harry har

aldrig pratats vid. Kanske kände han igen mig på begravningen och undrade vad fan

jag gjorde där, men vi snackade aldrig med varandra.

Jag tror det var på begravningen jag träffade min barnflicka i Kortedala. Eller så fick

jag ett brev. Ja, de hade barnflicka, trots att morsan såvitt jag vet inte jobbade. Hon

var snäll, vill jag minnas, barnflickan alltså, men fick kicken. Jag tror de påstod att

hon stulit – undrar om det var sant, kan ge mig fan på att hon var oskyldig, och det

nya herrskapet bara ville utöva makt. Annars minns jag inte så mycket mer av Korte-

dala, mer än en lång trappa ned, att jag fick en sten i huvudet där som någon kastade

när vi hade stenkrig och blödde som en gris. Och att jag hoppade ned för någon slags

brant mot en carportliknande sak, ramlade och på motorblocket mot en motorcykel

brände upp det ärr jag har vid högra ögat – se där, ytterligare två förklaringar till att

jag blev så konstig!

Brännsåret vid ögat var tydligen djupt, påstod det, jag kunde ha tappat synen – ärret

har jag för livet. Vår yngste son, Ragge, var lika vild som ung – för min del


27

ordinerade läkaren att morsan och Attila skulle ta mig till det nybyggda nya Ullevi,

och där skulle jag springa varv efter varv runt tills jag blev trött. Ingen dampamfeta-

min här inte, spring så han får ur sig energin. Bättre vetenskap då än nu tycker jag

nog, och inser att vetenskapens utveckling inte alls är linjär, snarare innehåller mer

och mer skit, och allt mindre kvalité – pengar luktar inte, hävdar ju de nya ”veten-

skapsmännen”, och ser på sin omgivning endast som objekt, skapade för att den nya

vetenskapen skall ha något att leka med.

Det är märkligt det här med minnet. Jag kan gå ed på – och jag tar väldigt allvarligt

både på sanningen och på att svära under ed – jag kan gå ed på att jag inte förstod att

Ingvar var min pappa, när han bad mig kalla honom pappa, inte Ingvar, det vill säga i

åtta/nio-årsåldern. Ändå har jag så många minnen av honom från yngre ålder, från

grejer vi gjorde tillsammans. Jag har redan berättat om Max. Det måste naturligtvis ha

varit farsan som tog mig till honom, även om morsan och Max var kompisar sedan

hon och farsan varit ihop. Ändå, farsan måste ha varit med någon gång därnere hos

Max med mig, även om jag inte minns. Men jag minns när farsan tog mig hem till sin

lilla etta på Hisingen. Jag tror den låg vid Wieselgrensplatsen, i ett av sex-åttavånings-

höghusen där. Det var säkert en mycket liten etta, men man har ju inte sådant rumsbe-

grepp i den åldern. Starka minnen därifrån är istället att jag fick ett par boxhandskar –

men var är de nu; fick jag bara låna? – och skojboxades med farsan. Jag vann förstås,

trots att han var mycket större och hade amatörboxat när han var yngre. Han säger att

han var rätt bra, men gav upp sedan han fått ordentligt av bäng av Ingemar Johans-

sons brorsa. Jag minns också, apropå Ingo, att han tog mig ut till en mexitegelvilla,

någonstans neråt hyfsat nära Kullavik, där Ingemar Johansson bodde. Eller var det

Ingo’s brorsa, han var grävmaskinist tror jag. Jag var där i alla fall, och kan inte ha

varit så gammal, det måste ha varit i slutet av femtio- eller på sin höjd i början av sex-

tiotalet. Apropå det, så träffade jag, Svensson och de andra grabbarna i Berga faktiskt

Sonny Liston. Men inte med farsan. Då var vi nog nio-tio år, bodde i Berga, och var

nere i Saltholmen. Plötsligt stod han där, på väg att ta en skärgårdsbåt. Jättestor, den

första neger jag eller någon av oss sett.

Och det måste ha varit Sonny Liston, det var det, eller var det bara en jättestor neger?

Minnet är märkligt – inte minst vi jurister, de få av dem som läst juridik som blir det,

vet hur det spelar en spratt: ju mer man sysslar med juridiken, desto mer osäker blir


28

man, både på juridikens innehåll, och på vad man sett och upplevt. Men det gäller ba-

ra jurister, och det har ju Sverige inte så många. Sådana som Knoll, Tott, Münchhau-

sen, Bill och Bull, de vet med säkerhet; men så är de ju inte heller jurister, bara regel-

fetischister med schyssta nätverk, skarpa armbågar och inget samvete.

Jag minns från farsans etta på Hisingen också hans badkar. Det var häftigt, ett sittbad-

kar. Jag hade aldrig sett något sådant förut, och fick säkert bada där – åtminstone mås-

te jag ha bönat och bett. Det är från sittbadkaret jag har skapat minnet att lägenheten

var liten, och en etta. Kanske var den inte så liten, kanske var det rentav en tvåa. Men

sittbadkaret minns jag. Och Ajda, farsans tjej. Hon kan inte ha varit mer än 16-17 när

jag träffade henne första gången. Hon och farsan var ett par, och det var Ajdas föräld-

rar inte glada över. Det kan man kanske förstå, hon var bara 16-17, han tio år äldre

och lastbilschaufför. Och dessutom far till ett barn utom äktenskapet, det vill säga

med försörjningsbörda. Det påminde han mig om några gånger – jag kostade pengar,

mycket pengar förstod jag. Trots att Attila, morsans nya man, faktiskt var ”försäljare”,

a white-collar man, och hade mer stålar. Ajda vågade inte berätta om mig, åtminstone

inte i början, men till slut fick jag även träffa hennes föräldrar. Pappan var lite butter,

men de var snälla mot mig. Som jag minns det i vart fall.

Farsan var alltså lastbilschaufför. Från början fick han antagligen köra koks och annan

skit, men jag minns när jag åkte med att han, senare i vart fall, fick köra boggie. Det

var häftigt, det var en lite större lastbil, med åtta bakdäck, ett extra par på varje sida

därbak, som fälldes ned när man lastade tungt. Han körde sprängsten när man spräng-

de för Frölunda Torg, bl a till Fiskebäckshamnen har han berättat, men det minns jag

inte. Men jag minns att han körde till en stenkross som låg där Älvsborgsbron börjar

nu, en stenkross som låg på en båt. Jag minns det så tydligt, eftersom det såg så farligt

ut när han backade upp på båten för att tippa. Jag fick nog inte sitta med då, kanske

minns jag det farliga just därför. Och så minns jag att jag satt en gång i lastbilen, en-

sam när farsan gick ut för att snacka med någon vid gropen som senare blev Frölunda

Torg. Jag minns, för jag satt kvar, och han sa till mig att jag inte fick röra något. Han

förstod sig nog inte på barn, åtminstone inte mig: säg att du inte får göra något, så gör

jag det. Och lossade handbromsen. De lyckades få stopp på lastbilen, jag fick antagli-

gen skäll, men han slog mig inte. Farsan slog mig aldrig – till skillnad från Attila.

Och min pappa var boxare och mycket starkare, tror jag, än Attila. Vad jag drömde


29

om att han skulle slå Attila, slå honom jättemycket. Men jag tror inte att jag berättade

om att Attila slog mig, inte heller bad farsan om att nita honom. Han hade säkert gjort

det – farsan slogs, även att ha avslutat sin boxningskarriär, mer än gärna. När jag var

äldre frågade jag honom en gång vad fan han och morsan döpte mig till Roy för, pre-

cis som om livet inte var tungt nog ändå, när man som jag hade lätt att gråta, pissade

på mig jämt och ständigt, samt var liten till växten och hade glasögon. Du skall vara

stolt över det, sa han, och sedan dess är jag det.

Jag fick namnet Roy efter en döv, kanske rentav dövstum, svensk boxare, som enligt

farsan var riktigt bra, men inte fick, eller blev av med, licensen, eftersom han var döv/

dövstum. Det var till hans ära farsans första son fick namnet Roy. (Ett djävla namn,

men jag bär det ännu med stolthet, för jag uppskattar tanken bakom namnvalet).

Jag har fler minnen av farsan, Ingvar, långt innan mitt minne säger mig att jag förstod

att det var min pappa. Jag fick en hund, en leksakshund, som jag alltjämt har kvar,

och även som vuxen har gråtit mig till sömns med. Han köpte den till mig när jag föd-

des, säger han. Han låg i lumpen då, och det var en jättefin hund med långt hår och

sammetsöron. Var långhårig alltså – numera är den extremt strävhårig. Jag kallade

den Ludde, den har varit min tröst många, många gånger, och klipptes naturligtvis för

att bli fin. Men inget hår växte ut igen.

Klippning har jag alltid hatat. Jag minns från Berga, morsan skickade en till frisören

vid Konsum (salongen finns faktiskt fortfarande kvar nere i källaren) med några kro-

nor och budskapet att det skulle vara ”stubbat”. Ta inte så mycket, bad jag, och med

mina utåtstående öron var det en rimlig begäran. Det sket frisören naturligtvis i, tog

rakapparaten eller vad det nu var för apparat, och körde över hela skiten. Snacka om

kortstubb, man var nästan flintis. Och hade man haft något självförtroende därföre, så

var det bortblåst med håret. I tidiga tonåren minns jag att jag hade mössa när jag

klippts på detta sätt, eller morsan med hjälp av en kastrull över huvudet på mig hade

klippt jämnt och runt hela huvudet. Någon gång vägrade jag gå ut, jag tror det var fle-

ra veckor, men det var säkert bara en dag eller två. När Beatles gjorde entré även i

mitt liv – Kinks var förstås bäst, men ändå –, och jag blev fjorton/femton, så vägrade

jag klippa håret, och till och med att kamma det. Den enda som fick röra håret, klippa

mig, var Louise. ”Man får skämmas” sa Attila, högt och tydligt till andra, när jag var


30

med, och han pratade om mig. Man skäms inte över sina barn, man visar stolthet över

dem, och ger dem respekt och kärlek.

And in the end

the love you take

is equal to the love

you make

(Lennon-McCartney)

Farsan, Ingvar alltså, var yngste grabben i en barnaskara av tio, om jag förstått det he-

la rätt. Alla grabbar, alla kommunister. Jag träffade några av dem, farmor och min

”farfar” på Bangatan när jag var liten. Jag tror inte det var min riktige farfar, han

sprängde sig själv med dynamit innan jag var född, har farsan berättat. Jag vet inte

varför, men om jag förstått det rätt så var det självmord. Den ”farfar” jag träffade var

ett resonemangsäktenskap. Det var så då om man var fattig. Farmor gifte sig för för-

sörjningens skull, och denne gubben var snäll, och tog hand om henne och hennes

barn. De flesta var säkert utflugna, det var stor åldersskillnad mellan den äldste och

farsan.

Jag minns några av bröderna, två-tre stycken, bland annat Rolle. Han var kommunist,

och hade tvingats sitta i arbetsläger under kriget. Farsan berättade för mig om Rolle,

och jag intervjuade honom till min första bok, Svartlistning-Yrkesförbud i Sverige.

Efter jag blivit hjälte var jag och föreläste för vpk:s pensionärsförening någonstans i

Haga, och Rolle och Elle var där. De var väldigt stolta, och jag är väldigt stolt över

dem. De var fina människor, riktiga människor, människor att lita på, och som inte

vek ned sig. Jag tror mamma tyckte bra om dem också. Det var lite mer ordning och

reda på dem än på farsan, som var sune, och som lillegrabb ständigt i bråk. Och utan

någon djävla ordning och reda: än idag, när han sitter i blöjor på hemmet, kan han inte

sköta pengar eller sig själv. Det var Ajda som såg till att det hela höll ihop. Inte att

han söp, slogs eller var misskötsam. Han var och är snäll, men begriper inte pengar,

och handlar så fort pengarna kommer, och blir lika förvånad när räkningarna sedan

droppar in. Helt djävla väck alltså, åtminstone när det gäller det. Han har miljonskul-

der sedan han blivit blåst, efter han lämnat Ajda, i den klassiska fyrtioårskrisen, för en

yngre kvinna, lika ekonomiskt begåvad som honom, och köpt en miljonvilla i Onsala


31

”eftersom han inte kunde bo i lägenhet”. Det var ett svin som blåste honom, och far-

san hade en sopa till advokat. Resultatet blev att han redan före femtio var ekonomiskt

utfattig för resten av livet – det var på detta, ty kvinnan lämnade honom naturligtvis

och Ajda ville inte ha honom tillbaka, som allt slutligen gick åt helvete. Sprit, fläsk

med brun sås, ensamhet och misslyckande gav den ena hjärnblödningen efter den and-

ra, och sedan, strax efter femtio upphörde livet.

Jag fixade så mycket jag kunde, samtidigt som jag försökte bygga familj med Grädd-

nos, men vad man än fixade sabbade han det. Inte av elakhet, bara av total omdömes-

löshet. Han hyrde en lada och bosatte sig i, skitigt och djävligt, femårskontrakt! Ron-

ny fick bo hos honom några dagar, för barn älskar inte bara sina föräldrar utan även

sina far- och morföräldrar. Jag ville att mina barn skulle ha en riktig farfar och farmor,

morfar och mormor. Men han sabbade, mindes inte deras födelsedagar, inte ens att det

var jul. Ändå gav Ronny honom förbehållslöst så mycket kärlek. Och farsan gav till-

baka, men bara för stunden, ingen riktig relation. Och så sabbade han det ena jobbet

efter det andra. Jag fick ställa upp i tvist efter tvist, och ofta var jag på fel sida: det var

farsan som gjort ett dåligt jobb.

Men jag grejade det. Jag grejade honom ut ur ladan, så han kom loss från kontraktet,

fixade en fin sommarstuga som han snart helt körde sönder med sina katter och sin

whisky. Det stank människopiss, kattpiss och såg ut som fan när man kom dit. Helve-

te vad jag skämdes, ty det var snälla människor han hyrt av. Så han hyrde en annan la-

da, betalade inte där, blev utslängd och hamnade i lägenhet i Kungsbacka. Han fick

låna 40-50 tusen av banken, för att få igång takläggarverksamheten, mot att jag gick i

borgen. Vi hade precis köpt vårt hus, levde på fitthåret – det var precis det gick runt –

och han sket naturligtvis direkt i att betala. Så jag torskade på de stålarna. Sedan, när

en äldre bror dog och han fick ärva drygt 100.000, då bjöd han på stort, restaurang för

oss alla inklusive folk han knappt kände, whisky till alla före maten på restaurangen,

vin och hela köret. Men inte fan betalade han tillbaka vad han lånat, och vi fått betala.

Pengarna som blev över köpte han en båt för! Han som inte ens kunde klara förarinty-

get, där allt som krävs är att man vet att vatten är blött, och att segelbåtar lutar när det

blåser från sidan. Jag var vansinnig. Det var ju jag och Gräddnos som betalade kala-

set, han tog äran och förstod inte varför jag var förbannad. Jag och Gräddnos som


32

käkade fiskpinnar och i bästa fall hade popcorn till fredagskvällens TV-show, när vi

försökte bygga liv för våra barn.

Farsan hamnade till slut i lägenhet i Kungsbacka, och lyckades så till den milda grad

köra även den i botten, att Kungsbacka kommun vägrade honom äldreboende när han

till slut var förlamad i halva kroppen och vi lyckats sätta honom under förvaltare. Jag

förstår dem, men det var för djävligt, och jag tvingade kommunen ut på banan.

Han blev alltså satt under förvaltare. Det är han alltjämt förbannad på mig och min

bror Bratha för, den dag som idag är. Men nu fick han ett boende där man såg till att

han borstade tänderna, tvättade sig och fick mat varje dag. Gnäller över detta gör han

så fort han kan, men han är snäll – bara helt djävla väck. Varje gång jag kommer, så

har han hittat en båt någonstans, som jag skall köpa till honom: han kan inte bo med

de andra idioterna, säger han. ”Men du kan ju för fan inte ens ta dig ur sängen, gub-

be”, säger jag lika tyket och aggressivt som det låter. ”Det finns lyftkranar” säger han

då, och ibland funderar jag på att till slut försöka köpa någon nedkörd folkbåt, trycka

ned gubben i sittbrunn, surra rodret, sätta segel och skicka iväg honom ut på Nord-

sjön! Men då blir han väl förbannad över det!

Värst var det för lillebrorsan Aki (jag har inga helsyskon, bara halvsyskon, bröderna

på pappas sida). Aki var den präktigaste av oss, idrottsmannen. Han varken rökte eller

söp, vindsurfade mitt i vintern, och var atletiskt snyggt byggd. Han har samma efter-

namn som farsan, Åbom, och det var därför det blev värst för honom, ty Åbom blev

känt inte bara i Kungsbacka kommun, utan hos Telia och alla andra som hade ford-

ringar på farsan.

Aki fick cancer i huvudet när han var ca 25. Det kom helt plötsligt, även om de säger

att han föddes med den. Han mådde lite dåligt, svimmade på toaletten, kördes in till

sjukhuset, som upptäckte cancern i bakhuvudet, och sa att de måste operera genast.

Det kommer att gå bra, sa de, två veckor efter operationen är du hemma och diskar.

Det gick åt helvete! Svulsten var mycket större än de trodde, och operationen gjorde

honom förlamad i halva kroppen. Bratha, Aki’s storebror, svimmade, när han såg Aki,

och Ajda bröt ihop. Jag var således förberedd när jag kom, men det var tungt, riktigt

tungt.


33

Någon månad senare var Aki talbar, och hade en grym dödsångest, litade inte längre

på någon. Jag lovade honom, jag tänker inte ljuga Aki, jag tänker berätta för dig när

det är över, när du kommer att dö. Men det är fan inte nu, så skärp till dig. Du lever,

och du skall fortsätta att leva.

Aki såg ut som fan, ansiktet hängde på ena sidan, och det krävdes flera plastikopera-

tioner. Han vägrade till en början, men han överlevde och efter några år kunde han ac-

ceptera någon operation. Han kunde sakta gå med kryckor, till slut även utan dem,

även om det gick långsamt och han fick vara försiktig. Tjejen som han planerat sitt liv

med höll fast vid honom – det var starkt – och de fick barn, först en flicka och några

år senare ytterligare två flickor, tvillingar. Han hade klarat sig, sa de, med hjälp av

strålning och gifter var sjukdomen borta. Handikappad för livet, javisst, och inte läng-

re någon skönhet direkt, men han levde. Så small det igen efter en fyra, fem, sex år –

jag minns inte längre hur många år han var symptomfri. Han hade varit rädd förut,

och jag hade åkt upp till sjukhuset sedan han vid något tillfälle tagits in akut – jag kör-

de i ilfart, trots att det var lördag kväll, och jag druckit en flaska vin – men det hade

aldrig varit något, bara hans ångest. Du lever för helvete, lägg av, ta dig samman, var

en karl. Och så kom det tillbaka på allvar. Jag tror att Aki och Elene skiljt sig då, hon

hade träffat en annan, vilket man kan förstå: det fanns ingen framtid i ett liv med Aki,

hon var ung alltjämt, och det var tungt att ensam ta hand om tre barn och en djupt

deprimerad gravt handikappad man. Det är inte så märkligt om man då faller för en

annan, som älskar en och erbjuder ett annat liv.

Cancern kom tillbaka, och jag och Bratha åkte var tredje månad med Aki till sjukhu-

set, för nya tester, behandling och mottagande av resultat. Vi höll på så i fem, sex år.

Kanske var det ännu längre. Du kommer inte att dö, för fan, sa jag. Jag kommer att

berätta sanningen, jag lovar sa jag, och hade samma ångest som Aki och Bratha, varje

gång vi skulle träffa läkaren. Cancern gick inte tillbaka, men den höll sig i schack.

Jag trodde jag läst på, så ” Aki, för fan: lata dig inte, börja jobba igen”. Volvo fixar

handikappjobb för dig, du är omtyckt där, och kan inte sitta hemma och gnälla bara

för att du får käka piller resten av ditt liv, och höger hand är din trognaste sexkamrat.

På det sättet är vi många som lever, för fan, skärp dig. Och Aki tog sats, fixade till lä-

genheten med egna rum för barnen, städat och snyggt var det, han gick med sin


34

rullvagn och handlade själv, tog hand om barnen, jobbade och följde med oss och seg-

lade en vecka nere i Medelhavet, för att se Ronny segla sitt sista VM i Spanien. Och

var tredje månad gick vi till sjukhuset för att få besked: minskar, oförändrad, ökar?

Jag trodde då att man kunde käka gifter hela sitt liv – Aki kunde inte längre opereras,

och han var sönderstrålad, så det var inga alternativ – och leva lika länge som de fles-

ta av oss andra. Så är det inte, vet jag nu. Det finns en maximi-dos, och läkarna visste

att hans tid var utmätt, även om de inte berättade det för oss. Ur deras perspektiv var

Aki en framgång, han skulle ha dött för länge sedan. Så till slut kom det fruktade be-

skedet. Svulsten har börjat växa, och den har börjat sprida sig okontrollerat.

Vi fick åka till Skåne på ett ställe, där andra i livets slutskede befann sig, alla med

cancer, och deras närmaste. Det var de sjuka, de döende, som var starkast. Vi andra

var svaga som asplöv i en orkan. Bratha var där ett par dagar, sedan avlöste jag. Vi

låg i rummet tillsammans, jag visste att det var över, och mindes mitt löfte. Aki, jag

kommer att berätta när kampen är över, jag ljuger inte, jag fegar inte, du kan lita på

mig. Jag förstod att denna stund nu var kommen, och jag var så rädd, så fruktansvärt

rädd. Hur skall jag säga detta till dig, Aki? Vi var inte nära som barn, men nu hade vi

under dessa dryga tio år kommit varandra nära, och pratat om mycket.

Sanningen är att jag inte vågade säga det! Jag hade inte kraften, utan beslöt att svara

ärligt, om han frågade. Aki frågade aldrig. Han visste själv, och han beslöt att bespara

mig plågan att ställa den avgörande frågan. Men vi pratade om döden, och vi pratade

om hans oro för flickorna, hans ledsamhet över att inte få se dem växa upp: tvillingar-

na var väl en fyra/fem år och äldsta flickan skulle börja i skolan. Det var tungt, djäv-

ligt tungt. Och sedan åkte vi hem. Och väntade.

Aki överlevde nästan nio-tio månader till. På slutet blev han dålig, det gick rätt fort,

och Bratha ringde mig och sa att nu får vi ha viss beredskap. Jag minns dagen Aki be-

slöt att dö: jag hade haft föreläsning, däribland för ett antal djävligt bortskämda stu-

denter som trodde de skulle bestämma datum för både tentor och obligatoriska mo-

ment, så de kunde jobba eller stanna hemma hos sina föräldrar några dagar längre: jag

mår alltjämt illa när jag tänker på dem, och när föreläsningen var över hade jag fått ett

samtal på mobiltelesvaret. Det var Bratha: ”Det är nära nu.” Jag ringde Gräddnos,


35

Ragge och Ronny, de tog ledigt från jobb och skola och vi åkte till lägenheten i

Kungsbacka. Där låg Aki i sängen, vid liv men inte kontaktbar, åtminstone kunde han

inte svara. Och där var vi alla, Aki’s barn, vi syskon, Ajda, Ajdas man, alla syskon-

barn, alla. Alla utom farsan förstås, han kunde ju inte röra sig själv, och just nu kunde

vi inte ta hand om honom också.

Vi drack kaffe, pratade med Aki, kramade honom, satte på hans favoritmusik, hans

flickor pussade honom, o s v. Sjuksystern sa att det kan gå fort, men det kan också ta

upp till fjorton dagar. Efter ett par-tre timmar sa jag att vi måste organisera detta på

något sätt, barnen är hungriga. Vi beslöt att Bratha stannar, vi andra åker hem och

äter, och så fixar vi ett vaktschema. Vi kom femton minuter, knappt ut på motorvä-

gen, då Bratha ringde. ”Nu”, sa han, ”nu försvinner Aki”. Vi vände och Aki hade pre-

cis dött när vi alla kom. Alla fick ta farväl av Aki. Jag och Bratha som varit med på

sjukhuset alla år satt kvar över natten fram till dess begravningsbilen kom. Ajda berät-

tade vilka kläder han sagt han ville ha, vi klädde honom, och när alla åkt satt jag och

Bratha och snackade med varandra och med Aki. Klappade honom, kramade honom,

medan likstelheten satte in. Vi tog ett par flaskor av hans vin – dem behöver du fan

inte längre – och klarade oss genom natten. Döden för Aki var alldeles för tidig, men

döden var fin: det var sjukdomen som var helvetet.

I am not scared of dying

and I do not really care

If it is peace you find in dying,

well let the time be near…

And when I die

and when I am gone

there be one child born in this world

to carry on, to carry on

(Laura Nyro)

Jag har inga helsyskon, bara halv. På farsans sida Bratha, Aki och Katitiumbu, på

morsans Louise och Umbu. Både Aki och Louise är döda nu. Mina syskon på farsans

sida har jag inte haft så nära kontakt med, kanske inte heller med Umbu. Syskonen på

farsans sida bodde med farsan och Ajda, och var mycket yngre än mig – jag tror att


36

Bratha är mer än 10 år yngre, och han är ändå äldst. Samma sak med Umbu, hon är

mycket yngre än mig, nio-tio år, och jag flyttade även bokstavligt hemifrån redan när

hon var fem-sex år. Det blev jag och Louise. Vi höll ihop, och älskade varandra så

mycket: för Umbu blev det mest morsan och morsan fokuserade mest på Umbu, som

var lite tjock när hon var liten, och inte lika sprallig som jag och Louise. Det var en

söndrig familj, med en ond varelse bland oss: Attila.

Louise måste ha fötts när vi bodde i Kortedala – det var kanske därför vi hade barn-

flicka ett kort tag, inte för mig, utan för Louise. Men hon måste ha fötts i Kortedala,

eftersom vi flyttade till Bokgatan samma år jag fyllde sju, det vill säga 1960, och

Louise var född 1958 eller 1959, jag minns inte vilket. Gud vad jag var stolt över hen-

ne. Och hon var tuff. Jag passade henne emellanåt på dagarna, när hon var två-tre år,

och så snart ingen vuxen såg körde vi rally med henne i barnvagnen. Ibland ramlade

vi, och en gång höll hon på att klättra ur vagnen och ramla i vattnet nere vid GKSS

angöringsbrygga. Herregud, jag minns fortfarande att det var bara hon och jag, och

jag var alldeles kall flera veckor efteråt. Jag har faktiskt aldrig vågat berätta för mam-

ma, en av alla de saker jag aldrig berättat. Barn är generösa mot sina föräldrar, de vet

intuitivt att vissa saker vill föräldrarna helt enkelt inte veta!

Det var rätt långt ned till GKSS hamn, sicka långpromenader vi gjorde. Hon i vagn

förstås, men ändå. När vi blev äldre, Louise borde väl ha varit fem år, och jag gick i

tredje klass i skolan, blev en kille som börjat i ettan kär i Louise. Han heter Sven Duf-

va och bodde på andra sidan Torgny Segerstedtsgatan, på Cedergatan, och var tvung-

en att passera Bokgatan via Rönngatan för att komma hem. Han pratade med Louise.

Det var väl inte mer än så, men Louise var min skyddsling, så vi började slåss. Vi

slogs tills näsorna blödde, och så höll vi på i några veckor. Han blev min förste bäste

kompis.

Sven Dufva var tredje grabben i en syskonskara av fyra pojkar, med två lite äldre

grabbar, sedan Sven Dufva och så hans två-tre år yngre lillebror, MiniDufva. Jag träf-

fade MiniDufva på äldre dar, han kände igen mig, när vi promenerade längs Cederga-

tan. Jag hade hälsat på Sven Dufvas pappa, mamman var sedan länge död, och nu ha-

de pappan också dött. De var fyra grabbar, ingen hade råd att lösa ut den andre från

arvehuset, så det fick säljas. Något år senare dog MiniDufva i någon märklig


37

infektion, mycket ovanlig sådan. Jag tror att det stod om det i tidningen, och jag tror

inte han var fyrtio år fyllda, kanske bara trettio och några år till.

Sven Dufva hade det tufft. Fokus i familjen låg på de större bröderna, de var så djävla

präktiga, och på MiniDufva, den yngste. Jag tyckte att särskilt Sven Dufvas morsa var

taskig mot honom, alltid visade missnöje – pappan var snäll dock, och en djävel på

bordtennis. Han kunde skruva, så vad man än gjorde studsade bollen åt alla håll och

kanter. Men Sven Dufva hade det tufft, och kanske var det därför vi blev så goda vän-

ner – och hittade på en hel del djävelskap tillsammans. Det var tufft inte bara hemma,

utan också i skolan. Sven Dufva hade en fröken, en idiot, som hade den fixa idén att

minst ett barn skulle bli kvarsittare varje förstaklasskull, så det blev en läxa för denne

och varning till de andra. Jag vet att det låter helt otroligt, men så var det. Och Sven

Dufva blev naturligtvis offret.

Fy fan vad jag avskydde hans fröken – en gammal, ful, fet och dum kärring, orättvis.

Sven Dufva var naturligtvis ledsen, och hans morsa fick ännu mer vatten på sin kvarn.

Och vi blev allt tajtare vänner, nu var han tre årsklasser under mig. En fjärdeklassare

leker med en förstaklassare, en fjärdeklassare som dessutom pissar på sig, gråter lätt

och som aldrig ger sig vid ett slagsmål. Vi kunde slåss hela dagar. Jag minns ett slags-

mål vi hade, jag gick väl i sexan. Det började på morgonen, vid första rasten. Det var

en annan kille som hette Sven, nu en i klassen, och jag. Alla hejade på, stod i en ring

runt oss. Så fort det ringde ut började vi slåss, även inne i skolan, nere i källaren. Och

när det ringde in gick vi in i klassrummet, där den skitfröken jag hade – Janet Garri-

son slår det mig att hon hette – inte såg något; jo det är klart hon såg, men hon liksom

andra vuxna sket i det. Så fortsatte vi att slåss hela dagen, fram till sista lektion, då vi

båda var sönderslagna av varandras knytnävar. Ingen hade gett sig, och vi gick båda

hem med högburet huvud. Sedan var det lugnt några veckor, och så började det igen.

Mellanstadiet var ett helvete, och till slut revolterade vi, jag, Sven Dufva och några

andra vi fick med oss. Jag stal frökens nycklar i ett obevakat ögonblick, och på kväl-

len gick vi in i skolan, snodde lite tennisbollar och spred ut ärtor över hela skolan. Vi

gjorde inte sönder något, men skitade ned. Det var vår hämnd på skolan, på de igno-

ranta lärarna och andra vuxna, på skithögen till slöjdlärare som stal de finaste grejerna

och som slogs – en gång lyfte han mig i håret, så att han hade hela handen full med


38

hår, och bara skrattade när jag grät. Alla visste, ingen gjorde något, och vårt hat blev

allt större: inbrottet var vårt sätt att pissa tillbaka på de vuxna, att skapa någon form

av självrespekt. Och så fortsatte det. Jag och Sven Dufva försökte sno en bil. En

Volkswagen var det, jag minns att dessa gick att köra på startmotorn, det var bara att

hålla inne startknappen. Bilstölden misslyckades, eftersom jag inte förstod hur man

skulle få in backen, inte för att någon ingrep! Mitt på ljusa dagen nere i Saltholmens

hamn, massor med vuxna ser oss elva-tolvåringar, ingen gör något. Och så snodde vi

ett par GKSS-ekor, bl a en mitt på ljusa dagen mitt i GKSS hamn.

En kille jag kände hade en optimist, jag hade fått segla den någon timme inne i Hins-

holmskilen. Hinsholmskilen – på den tiden hette viken Johannelund, men vi kallade

den för Johannepiss. Det var ett badställe, där maneterna blandade sig med skitkorvar,

men det hade hopptorn och två schyssta nakenbad mitt emot. Gubbarna låg uppe i

bergen mittemot med kikare och runkade.

Så jag fick alltså låna en optimist några timmar, och vingla runt i Johannepiss. Seg-

ling var häftigt, men jag skulle aldrig få någon båt, inte ens gå på seglarskola i hyrbåt.

Så jag påstod helt sonika till grabbarna, mina kompisar som gick i trean-fyran och de

enda för vilken jag var hjälte och ledare, att jag fått en gkss-eka av Attila. De trodde

inte på mig. ”Kom då, jag skall visa er, ni får följa med”. Vi gick ned till GKSS hamn,

där låg många GKSS-ekor längs med innerkajen på den tiden. Vi hoppade i en båt,

”denna är det”, sa jag. ”Vill ni följa med ut på sjön”, och det ville ju alla. Inga segel

hade vi, och jag visste fan inte ens hur man skulle få upp förtöjningarna. Men männis-

kor var snälla mot oss, jag tolvåringen med mina tre-fyra nio-tioåriga kompisar. En

äldre man hjälpte oss lossa förtöjningarna, och vi hade väl kommit ut två meter, när

en kille i tonåren kom springande och skrek ”Vad i helvete sysslar ni med?, ge fan i

min båt”. Vi fick ju ge oss för övermakten, men jag stod på mig; detta var min båt, jag

hade fått den av Attila, och gav mig aldrig i förhållande till kompisarna. Det blev en

kort båtfärd. Mina kompisar förstod väl att jag ljög, men låtsades inte om det.

En annan gång smög jag och Sven Dufva oss in i ett förråd mittemot Gulftappen – nu-

mera OK/Q8 – vid Kärringberget, förrådet numera rivet och ersatt av radhus. Där häf-

tade vi ihop all bokföring för den stackars ägaren, hoppade in i hans lastbil där nyck-

larna satt, startade och backade rakt igenom dörrarna. Och stack. För detta, och för


39

inbrottet och förstörelsen i herrarnas nakenbad vid Saltholmens kallbadhus, åkte vi al-

drig fast. Men skolan åkte vi dit på – en tjej, min första kärlek, Aurora, hade sett oss

och tjallat. Det blev hot om barnhem och allt möjligt, men slutade med bånk, inget

mer.

Någonstans i detta flyttade vi från Bokgatan. Först flyttade vi nog till Gröna Gatan, ett

höghus nära Jaegerdorffsplatsen. Vi bodde där säkert bara över sommaren, det är i

vart fall sommar i de bilder jag har kvar i mitt huvud. Bakom det moderna huset,

klättrande upp mot Gråberget, stod alltjämt de gamla landshövdingehusen kvar, med

dass på gården, och små lägenheter. Det var häftigt att leka där, hoppa runt på taken,

och jag träffade några nya kompisar, däribland en tjej jag blev kär i. Hon bodde i det

verkligt fattiga, vi bodde i det nya moderna. Jag hade eget rum, där jag låg med örat

mot skivspelaren för att lyssna riktigt högt, och spelade för hela gården…

…One, two, three, four

Well she was just seventeen

and you know what I mean

and the way she looked

was way beyond compare

So how could I dance with another

when I saw her standing there

(Lennon & McCartney)

Jag älskade låten, och antagligen flickan också. Jag tror hon var romer. Mamma tyck-

te inte jag skulle leka med dem, och hon fick inte komma hem till oss. Så minns jag

det i vart fall. Det blev några månader på Gröna Gatan – kanske såldes huset på Bok-

gatan för att Attila blivit arbetslös, mamma sa att det var för att huset var för stort, och

det var för jobbigt för henne att städa. Sedan minns jag inte, flyttade vi från Gröna

Gatan direkt till Malmö, eller flyttade vi först till Bergkristallgatan, sedan till Malmö,

och sedan tillbaka. Jag minns inte, allt jag minns är att de flyttade hela djävla tiden.

Men sjuan gick jag i vart fall i Kannebäcksskolan, långt ut vid tvåans ändhållplats i

Tynnered. Högstadiets första år blev inte mycket bättre än avslutningen i mellansta-

diet. ”Brottskarriären” fortsatte, för övrigt rätt naturligt och tillsammans med så


40

många andra. Jag hamnade i Kannebäcksskolan, slapp de flesta av mina gamla klass-

kamrater, men hamnade i en precis nybyggd skola, bestående av baracker, och än så

länge bara med plats för sjundeklassare. Vi gick till Frölunda Torg på håltimmarna –

och de var många – och förströdde oss med att snatta. En kille var en djävel på att sno

miniatyrFaller (tillbehör till en slags bilbana i miniatyr, det han snodde var miniatyr-

människor, miniatyrträd et cetera) i Wettergrens. Jag ville gärna kunna det också. Han

lovade lära mig, mot att jag snodde ett paket cigaretter på Tempo. Det var inte så

djävla svårt, cigaretterna låg framme mitt i affären, jag snodde ett paket, och fick ut

det ur affären. Plötsligt kom ett par väktare med fokus på mig, någon hade väl sett

mig och tjallat. Jag sprang, och jag sprang som ett djur, hoppande över spåren, in och

ut i affärer, men till slut tog de mig. De släpade mig till kontoret. Jag grät som vanligt.

De ringde hem till mamma. Som tur var svarade hon inte, och jag lovade att berätta

när jag kom hem. Då släppte de mig. Jag berättade naturligtvis inte. Men nu fick jag

lov att vara med gänget, de riktiga busarna som hängde vid Gånglåten. Och lära mig

röka i bostadslängans källare. Äntligen fick jag vara med de stora grabbarna. Du mås-

te ta halsbloss sa de. Jag tog ett djupt andetag, all rök in i lungorna, men kunde fan in-

te andas ut. Jag trodde jag skulle sprängas. Det tog väl en tio-tjugo sekunder, och

plötsligt släppte det. Dimman i Lützen var rena barnleken mot min prestation: i dim-

man skrattade de andra, och så var den tuffhetsprestationen över.

Plötsligt hade Attila fått jobb på PLM. I Malmö. Han hade tidigare jobbat som säljare

för Tingsryds, ett ölbryggeri som väl som alla andra köptes upp av Pripps och lades

ned, och där han antagligen lade grunden till sin alkoholism. Huset på Bokgatan hade

sålts och efter Gröna gatan flyttade vi till Malmö, till utkanten av Limhamn och ett

nybyggt bungalowliknande atriumhus med 60 kvm vardagsrum och innergård. Skit-

fult. Men här bodde de rika, förstod jag – det vill säga för mig de rika, i verkligheten

väl den nya framväxande övre medelklassen, alla wanna-be’s. Vi flyttade ned en som-

mar, och jag började åttan i en skola i Limhamn vars namn jag glömt, men som var

ökänd. Eleverna hade skjutit med luftgevär på lärarna, stod det i tidningarna. Jag sålde

Kvällsposten, fick bara skäll, och tjänade kanske 2-3 kronor för två-tre timmars arbe-

te. Men kunde köpa FiB-Aktuellt, och hänga upp posters på snygga brudar i bikini på

väggen. Jag fick också sommarjobb tillsammans med en massa andra 12-13 åringar

hos en greve, en gubbe med en jättegård som låg några kilometer från där vi bodde.

Vi skulle rensa hans rovland för hand från ogräs. Det var varmare än i helvetet,


41

massor med flugor, och fruktansvärt tungt. Efter två veckor var vi klara, och vi skulle

få lönen, 75 kronor tror jag det var. Då gömde sig det svinet, och vägrade betala. Det

tog någon vecka med ständiga besök, sannolikt fick jag ta stöd av mamma och Attila,

innan det rika överklass-aset betalade.

I Malmö sket jag i allt, fullständigt. Jag gick ut åttans hösttermin med 1,2 i snitt. Ing-

en av oss var glad där nere, alla längtade tillbaka till South Park. Vi åkte och hälsade

på i mellandagarna – vi skulle flytta tillbaka och bodde på Hotell Vasa, tror jag. Jag

hade fått en kassettbandspelare i julklapp, och var överlycklig, spelade in tio i topp

med mikrofon, hatade när de tonade låtarna, hade köpt en virvelkagge för mina sjut-

tiofem kronor, ville lära mig spela, och hade väggarna fulla med FiB-Aktuelltaffisch-

er. Och sket i skolan, totalt. Louise började leva ett mer självständigt liv, jag letade

kompisar i min egen ålder, var fri, fri, fri. Pissade inte längre på mig, och älskade var-

je hårstrå som började växa kring snoppen. Och på huvudet.

Att de glömde min födelsedag, min tonårsdag, gjorde inget: jag hade själv glömt den,

och vi kom på den i bilen upp till South Park. Bort från Malmö, denna fula håla, där

enda glädjeämnet var att jag fick vara med och spela lite i IFK Malmö, och en gång

fick vara bollpojk på stadion. Men jag pissade inte på mig längre, jag grät inte hela ti-

den, och var inte tvungen att slåss varje dag för att överleva. Så dåligt var det kanske

inte i Malmö – bortsett från skolresultaten förstås.

Vi flyttade tillbaka till South Park redan till våren, nu till Bergkristallgatan, och åter

till Kannebäckskolan. Jag var tacksam för det, och hade nu lite självförtroende jag

byggt i Malmö, dit jag ju kommit historielös. Jag satsade något i skolan, fick femma

direkt i tyska och matte, och höjde mitt höstbetyg från 1,2 till långt över trea. Jag viss-

te att jag kunde, och lärarna såg mig. Jag beslöt mig för att plugga.

I nian flyttades jag till en ny klass vid Järnbrottsskolan. Jag hade valt ekonomisk in-

riktning, och den fanns väl inte på Kannebäck. Jag delade ut tidningar på sommaren

för att spara till en moppe, men försov mig gång på gång och fick sluta. Istället fick

jag hjälpa farsan att röja för hans nya hus i Kullavik, på fel sida landsvägen, men i

Kullavik.


42

Han var schysst farsan. Jag slet som en slav bland blinningarna i buskarna, men han

visade förtroende, och gav mig till och med ansvar att visa gubbarna med den (stulna,

gissar jag) sprängstenen, var de skulle tippa när vi byggde väg. Det var farsan djävligt

bra på – han gav förtroende, ansvar, och därmed respekt. Och så var han snäll med

stålar. Jag fick 500 spänn för jobbet, och kunde köpa mig en begagnad Monark. Inte

en Puch, som var häftigast, men Monarken var bra, och rätt schysst färdigtrimmad.

Jag varken kunde eller kan sådant själv, så det var bra.

Med Monarken, och mina nyoljade bromsar, åkte jag och min kompis Moppemicke

på moppesemester till Skåne. Jag tror ta mig fan att bromsarna inte började ta, efter

mitt oljande, förrän någonstans nedåt Hallandsåsen. Secken mekaniker Ragge, vår

yngste pojk, begåvats med när han senare började köra racing, något jag älskade och

förmådde honom att gå över till, för att slippa den förhatliga truppgymnastiken. Och

där blev han ändå svensk mästare. Nu fick han en mekaniker som inte ens visste att

man kunde justera karten, och att det möjligen kunde vara skit i förgasaren som gjor-

de att kartdjäveln inte startade i hans första race, ett race som icke var möjligt att köra

just pga förgasarhelvetet.

Väl i nian var jag fokuserad. Politiskt ointresserad, moderat (eller högerpartist som

det hette då) ty det var Attila, och han var ju ändå den närmaste mannen i min omgiv-

ning.

Jag blev ÖISare av samma skäl, något jag lyckats behålla. Att vara ÖISare innefattar

mycket sorg, och en hel del lidande. Men till skillnad från Attilas misshandel handlar

det inte om medvetet skapat lidande från ÖIS sida. De gör sitt bästa. Inte bär spelarna

ansvar för att styrelsen normalt består av societetsnötter, som aldrig ens kunnat göra

två på foten.

Så jag började läsa läxorna, var aktiv på lektionerna, märkte snart att man fick femma

om man bara tittade intresserat på läraren, medan de andra eleverna spelade kort. Jag

gick ut med skitbra betyg, 4,5 eller något åt det hållet, och höll på att få stipendium

som bäste student. Jag var i och för sig det, såvitt avsåg betygen, men det var någon

tjej som fick det istället, en som inte varit lika gapigt politisk som jag började bli


43

under vårterminen. Jag såg att lärarna skämdes, men jag var glad ändå. Och stolt. Från

1,2 till 4,5 (eller var det nästan 4,8?) på mindre än tre terminer!

Det politiska intresset kom naturligt. Det var revolternas tid, jag var 14 år, och det var

vår 1968. I den nya skolreformen skulle vi ha en mer demokratisk skola, och vi skulle

lära oss demokrati: ha skolråd och skolval, med alla riksdagspartier representerade,

och hela högstadiet som röstberättigade. Alla partier skulle ha representant, men ingen

ville representera vpk. Men då går det ju för fan inte! Själv var jag moderat, men be-

själad av demokrati och att efter ett liv med Attila få lov att vara med att bestämma,

att få lov att diskutera utan att bli fnyst åt, åthutad eller rentav få stryk. Jag ställde upp

som frivillig för vänsterpartiet, så leken skulle kunna lekas, och jag började läsa på,

följa nyheterna och läsa dagstidningar. Skall man spela ett spel, så är det bara kul om

man gör det på allvar. Fy fan för kineserna i bordtennis, som förlorade för ”vänskapen

mellan folkens” skull – det var ju att skita ”vännerna” rakt i ansiktet, den ultimata

kränkningen. Hon/han ”är snäll”, som svar på en fråga om hur någon är, är en variant

på samma förolämpning.

Vietnamkriget var fokus, och jag såg bilderna på David mot Goliat, brinnande barn i

TV och en officer som sköt en FNL-are rakt i huvudet, mitt på gatan i Saigon, med

hjärnsubstansen flytande ut i gatan. Det var lätt att positionera sig, att brinna. Och jag

brann. Som jag brann! Lika mycket som jag grät i första klass när fröken skällde på

någon, lika mycket brann jag mot orättvisorna, och för demokratin.

De flesta tyckte nog att jag var en djävla idiot. Inte bara på skolan, även Attila och

hans släkt. ”De borde bomba hela Vietnam tillbaka till stenåldern, och asfaltera ski-

ten”, sa Attila och hans svåger, en gris som var VD uppe på något storföretag i textil-

branschen uppe i Karlstad, den första äkta fascist jag mött. Utöver Attila förstås. Ock-

så på Järnbrottsskolan tyckte nog många jag var knäpp, ständigt pluggande, ständigt

argumenterande. Bo Boxer, den kände boxaren, hade sin lillebrorsa på skolan, och

han red naturligtvis mycket på kändisskapet. Han slogs gärna, men nu slogs jag inte

längre tillbaka. De kastade glåpord, och till och med sten, och hamrade därmed mig in

mig i min position, lika mycket som Säpo och den korkade maktsocieteten skulle göra

10-15 år senare. Jag ger mig aldrig – jag är som riddaren i Monthy Phyton-sketchen,


44

om ni minns han som vägrade ge upp mot Kung Arthur, även efter det att han blivit

avhuggen såväl ben som armar. Smiter ni, fegisar, kom igen.

Jag minns inte hur skolvalet slutade, men kommunist var jag ju inte. Men politiskt

uppväckt, för att aldrig kunna somna om. Jag ville gå med i ett riktigt parti, och det

blev CUF – Centerpartiet! Jag minns inte längre varför, kanske var Centers ungdoms-

förbund de enda som hade ansökningsblanketter för medlemskap utlagda, kanske för

att de var minst, knappast ens fanns i South Park. Så min ansökan bifölls naturligtvis,

snabbare än blixten, och plötsligt var jag medlem i partiet, och genast invald i styrel-

sen - CUF:s styrelse förstås, inte i moderpartiets. Senare har jag kunnat skämta om

detta, när alla idioter hävdar att jag är r-are eller något sådant – en bestämd uppfatt-

ning de fått för att jag hjälpt r-are, skpare, vpkare och andra, bestämd med samma lo-

gik som att Bull skulle vara seriemördare eller Knoll mordbrännare, eftersom de haft

sådana klienter. Jorden är fan-i-mig överbefolkad av idioter!

Mitt skämtande har bestått i, när frågan kommit på tal, att jag ärligt kunnat säga att

det enda parti jag varit medlem i är detsamma som förre SÄPO-chefen Anders Sprätt,

nämligen centerpartiet. De verkar inte tro mig, idioterna, lika lite som när jag berättar

att det närmaste jag kommit ett medlemskap i KU är min tid i Kyrkans Ungdom. Hå-

hå ja-ja, och så undrar folk varför jorden går åt helvete.

Nu hade jag bra betyg, och jag ville ha det, för jag ville läsa på gymnasiet, för att se-

nare plugga på universitet. Jag sökte till gymnasiet. Det var på den tiden det var svårt

att komma in, då man gjorde en uppdelning i gymnasium, fackskola och yrkesskola. I

första hand sökte jag naturligtvis till Experimentgymnasiet, det häftiga politiska, men

där kom ju bara överklassungar (och Snusmumriken) in, direkt från Örgryte, Hovås

och Särö. Fan, tänk vad man skulle få ha knullat mycket där. I andra hand sökte jag

till Hvitfeldtska – Rudebeck, Samskolan och privatskolor i övrigt fanns inte i tanke-

världen: det var där överklassungarna gick, hade jag för mig, innan jag insåg att de al-

la var på Experimentgymnasiet. Bortsett från sådana som Knytt och Hemulen - de var

redan då för kärringaktiga för att ens våga söka dit.

Jag kom in på Hvitfeldtska som reserv, en vecka efter de andra. Och det var inte lätt,

första lektionen var i franska, och jag hade aldrig pluggat det förut. Jag hade valt


45

språklig variant på samhällsvetenskaplig-social linje, och tyckte jag var språkbegåvad.

Men de tre första veckorna fattade jag ingenting, absolut inte ett ord av vad rapan med

den spetsiga näsan sa. Inte fan vågade jag fråga heller, jag ville ju inte visa mig dum

bland alla andra som gick på det fina gymnasiet. Hvitfeldtska var nämligen väldigt

fint, förklarade rektorn, och radade upp namn på betydande personer i politik, kultur

och ekonomi som läst där.

Det var i franskan jag mötte Old Flattop, som sedan kom att bli min bäste vän för li-

vet. Old Flattop, med föräldrarna Nils ei Yksikään och Too-Tikki, föräldrar jag senare

i livet skulle adoptera. Old Flattop som alltid kom för sent, gav roliga ursäkter – ”jät-

teledsen, jag fastnade med håret i spårvagnsdörren, kom inte loss förrän vid Stampen

och sprang hela vägen, för att inte missa frökens intressanta lektion”. Old Flattop,

som hade nästan lika långt okammat hår som mig, ständigt gick i mockasiner och som

genast såg mig, som en liten outsider. Han hade också börjat ny skola och jag tror fak-

tiskt att det var Old Flattop som beslöt att vi skulle bli bästa vänner, inte jag. Old Flat-

top är sådan, öppen, inbjudande, medan jag är mer svårtillgänglig, avvaktande i para-

doxen samtidigt extremt transparent – det senare som en konsekvens av en erfaren-

hetsbaserad överlevnadsstrategi, när fajterna med andra maktens män och kvinnor än

Attila skulle börja.

Det är en av livets märkliga händelser att många år senare, på nittiotalet, skulle Old

Flattop träffa sin bäste kompis från barndomsåren, Pelle Peloton, genom vår son Rag-

ge och Pelle Pelotons son Bratson, två bästisar som just när jag skriver detta är på väg

att köpa en båt att segla jorden runt med. Pelle Peloton och hans tjej Snorkfröken flyt-

tade in på Fullriggaregatan samtidigt som oss, men det tog några år innan Bratson vå-

gade leka med Ragge – Ragge var en vilding som liten, betydligt mer sansad nu.

Efter några månaders lektioner insåg jag att franskan går åt helvete. Så jag gick till

rektor, som då mycket väl visste vem jag var (mer om det strax), och han skickade

mig mycket begåvat till studierektorn. Jag vill byta till tyska, kan jag inte få det? Jag

fattar inte ett skit och kärringen är dessutom elak. Jag förstår dig, sa studierektorn,

som var gift med franska-läraren, och så var den saken ordnad.


46

Rektorn – jag vill minnas han hette Barsk – var stolt över sin skola. Det var visserli-

gen en kommunal skola, men en fin sådan, den allra finaste. Menade han, och gjorde

det säkert på allvar. Han visste tidigt vem jag var, ty så snart jag kommit in på gymna-

siet så enades för första, och såvitt jag vet enda, gången Attila och farsan. Grabben är

lat, han skall lära sig arbeta. ”Skall du gå på gymnasiet får du fan-i-mig skaffa dig stu-

dielån, och betala för dig hemma.” Kurator fick ringa och förklara att femtonåringar

faktiskt inte får studielån. Kanske sa kurator en och annan sak till, jag vet inte, men

saken var ur vägen. Men några pengar hemifrån, mer än mat och husrum, var uteslu-

tet. Således kunde jag inte åka med på första klassresan, den var bara till Borås eller

något annat billigt. Men jag hade inga pengar, fick gå till rektor och be att bli befriad

från att delta. Han cashade faktiskt upp ur egen ficka! Så nog mindes han mig, ty var-

ken Attila eller morsan var fattiga: det var inte där skon klämde. Men det var första

och sista gången jag kunde åka med: när de andra åkte till Hamburg, eller än häftiga-

re; på skidresa, så stannade jag kvar, och gjorde extrauppgifter. Jag glömmer det ald-

rig, och förlåter det aldrig, ty det var inte penningabrist, det var ren elakhet. Och den-

na förstärktes av mitt allt starkare politiska engagemang.

Väl antagen på Hvitfeldtska hade jag slutgiltigt gjort upp med mina försök att få vara

med gänget i Påvelund, och kyssa flickorna där. Jag lärde mig mycket av den tiden,

även om den bara varade ett år: det är alltid de i periferin som åker fast, de snuten hin-

ner kapp, och de som får pröjsa senare. Kärnan klarar sig alltid – liksom vid EU:s get-

together möte i South Park, där de riktiga skithögarna på såväl polissidan som bland

demonstranterna flöt iväg elegant från varje ansvar, medan poliserna fick ta stenkast-

ning, värdelösa skyddskläder och en infantil polisledning, och de som bara ville de-

monstrera fick ta batongslag, olagliga gripanden och förnedrande tillmälen. Jag har

varit noga att förklara detta för mina barn. Håll er undan, ni är för snälla, och springer

för långsamt. Det är svinen som klarar sig, det är ni som torskar, trots avsaknad av

skuld.

Gängkopplingen upphörde rätt enkelt. På den tiden tog man sina första kontakter med

alkohol genom att få gratisbiljetter från SkrothandlarLine och åka över för att köpa al-

kohol i Fredrikshavn. Så jag frågade morsan om det var ok att jag följde med en kom-

pis t/r över lördagen till Fredrikshavn – han skulle handla för sin morsa, ljög jag. Det

blev övernattning i Fredrikshavn. Efter att ha halsat en kvarting bakom knuten till


47

köpgatan, min första riktiga kontakt med ren alkohol, gick jag tydligen bärsärkagång,

slog sönder vaser och annat som var i vägen där jag raglade fram, spydde runt till det

bara kom galla, blev medvetslös och vaknade i en fyllecell. Utan glasögon, pengar el-

ler biljett, törstig som fan, undrande var jag var någonstans. Fredrikshavnspolisen var

van, och snäll, körde mig till SkrothandlarLine och tvingade dem att ta med mig till-

baka till South Park, där jag något slokörat och räknande med djävligt mycket stryk

kom hem på eftermiddagen. Utan glasögon et cetera. Jag fick inget stryk – för första

gången verkade Attila nästan lite stolt. Hans enda kommentar var att en riktig karl kan

supa, men åker inte fast. Det var sanslöst.

Old Flattop och jag gick i parallellklasser då, och när jag valt bort franskan tror jag in-

te att vi hade några gemensamma lektioner längre. Av något skäl träffades vi ändå,

även om den riktigt nära kontakten skulle börja först i andra ring, då hamnade vi i

samma klass.

Istället blev det Paulus som kom, och som sökt kontakt med mig redan från början,

utan att riktigt lyckas. Men nu, efter Danmarksäventyret, var jag öppen, redo för ett

kontextbrott. Paulus var troende, starkt troende, men inte rigid, inte påtryckande. Han

bjöd med mig in till kyrkans ungdom. Det var lätt att haka på, först till församlingen i

Karl Johan, rätt strax därefter till Camel Club på lördagar, och Oasen på söndagar.

Det var mycket lätt att haka på, alla var välkomnande, det var mycket brudar, det var

diskotek och det var politik och föreningsliv.

Kyrkans ungdom. Och alla fick knulla. Utom jag. Det var åtminstone jag och min

högra hand totalt ense om, i vår sorgliga ensamhet. Tills Afrodite kom. I Helsjön, där

det var någon form av kristet läger, och jag av någon anledning jag glömt hamnade –

tack vare KU, det vill säga Kyrkans Ungdom. Hon var gudomligt vacker, även på-

klädd, och jag var femton och ett halvt, gick med ståkuk 24 timmar om dygnet. Jag

stämde träff med henne. I skogen! Det gick inte på folkhögskolan, där hon arbetade

som restaurangbiträde, för prästen hatade mig: en långhårig buse från South Park.

Han visste nog vad jag trånade efter och kallade mig faktiskt direkt i mitt ansikte för

djävulens barn. Han var väl kåt, han också, kan jag tänka, och avundsjuk.


48

Jag lånade familjetältet, slog upp det med förgård och allting på ett kalhygge någon

kilometer från Helsjöns folkhögskola, och så kom hon. Och ville. Det var sjukt vad

vacker hon var, solbränd över hela kroppen, helt naken. Det tog säkert en helt sekund

innan det gick för mig, knappt jag hann in. Kanske inte hennes bästa knull i livet, men

mitt, och jag var kär upp över örona.

Afrodite hade en tjejkompis som var ihop med en tre år äldre kille från Borås. De

knullade som satan, och han berättade för mig hur man skulle göra, så kvinnorna

tyckte det var skönt. Det var, och är, viktigt för mig: man runkar inte i andra män-

niskors kroppar, man älskar med varandra. Anyway, Afrodite dumpade mig efter två

eller tre knull till, och sedan dumpade min läromästare sin brud och, har jag hört, gifte

sig senare med Afrodite. Var han så bra som han lurade i mig, så måste hon nästan ha

flugit iväg i en orkan av orgasmer. Sorg, djup sorg, men rätt mycket glädje också. Jag

hade gjort det, jag hade knullat, och berättade för mamma, troligen också för Attila.

Fy fan, nu var man vuxen! Brudarna skulle stå i kö…

Under året blev jag allt mer engagerad i kyrkans ungdom, och det upptog till slut näs-

tan hela mitt liv. Tillsammans med FNL-rörelsen. Och när Attila, morsan och ungarna

flyttade igen, denna gång till Kungsbacka, så följde jag inte med. Jag flyttade hem till

Stefan, en tjugoårig församlingsassistent som hade en trea han delade med en utslagen

konstnär i församlingshemmet. Stefan var sådan, han brydde sig, såg alla, var djävligt

inkonsekvent, alltid en böld i röven, men med oerhört varmt hjärta, väl tagande hand

om sin handikappade mamma.

Stefan tog senare i äldre ålder kontakt med mig, sedan det blivit populärt att påstå att

alla män – nåja, 20 procent sa snuten till Gräddnos – var pedofiler, och lika många

barn blivit utsatta för incest. Stefan hade anklagats av några föräldrar som hakat på

galenskapen, och vars barn han passat, för att sexuellt utnyttja deras barn. Tanken var

uppenbar för dem, ty han badade naken med deras ett- till treåringar i badkaret. Och

de var väl sjukt rädda för nakenhet.

Stefan var förkrossad, det var djupt orättfärdigt. Det visste väl jag, som bott med ho-

nom i nästan ett år: han var naturligt bekväm i sin nakenhet, som var totalt asexuell.

Men han orkade inte anklagelsen, och tog senare livet av sig, gasade ihjäl sig i bilen.


49

Tänk vad mycket dumhet det finns i världen, och tänk så mycket dessa dumma män-

niskor ställer till med sina skadade hjärnor och sina förtvinade hjärtan. Dessa socialt

kompetenta idioter, ikraft av sin majoritet och sin politiska korrekthet orsakande så

mycket onödigt lidande. Jag säger igen, varför kunde inte deras mödrar ha aborterat?

Gud, svara mig på den frågan, varför? Gud svarar inte alltid på bön, inte på denna hel-

ler, men mot mig har han faktiskt varit god, och omtänksam, hela livet. Åtminstone så

här långt, boken är ju ännu inte publicerad!

Kyrkan var inte bara bön. Det fanns med, men det var framförallt gemenskap, det var

musik, politik, dans, brudar. Och det var alkohol – inte på Camel Club, men jag minns

första sommaren mellan första och andra ring, Paulus hade fixat ett sommarjobb på ett

konfirmationsläger någonstans i Lerums kommun. Jag hade precis kommit från Hel-

sjön, och tappat min svendom, och skulle nu få vara med på kanotfärder, sång, samtal

och ha trevligt.

Riktigt så blev det väl inte. Den kvinnliga föreståndaren tyckte inte jag var duktig

nog, kanske lite långt hår rentav. Kokerskan dög för övrigt inte heller, så hon fick

kicken och så lovades vi två andra ungdomar att få 500 kronor extra om vi enbart

fungerade som köksbiträden, och tog hand om disk, potatisskalning och annat neger-

jobb. Så blev det, dagarna i ända, när Paulus och de andra var på kanotsafari, spelade

boll eller hade bibelstudier och diskussioner. Förestånderskan hette Mårran, och hade

samma gener som greven i Skåne – hon blåste oss med andra ord. Vi fick kost och lo-

gi, jobbade som svin i två veckor, och fick någon hundralapp.

Men vi fick supa. Prästen, en svartpräst, mycket helvetet och allt sådant där, medlem i

Guds Parti och senare, tror jag, rentav ledamot i kommunfullmäktige, såg till att skilja

mellan arbete och fritid. Det var helvetet och skärselden så snart han tog på sig präst-

kappan, och fylleslag så snart han tog den av. Vi åkte till Frölunda Torg, han köpte ut

två-fyra flak starköl och ett par sjuttifemmor. När vi skulle ha någon slags fest, jag

minns inte om det var avslutningsfest, så hade Mårran ordnat med lättöl och lite mat

(som jag naturligtvis fått skala potatisen till). Father Maxi, prästen alltså, föreslog att

vi skulle göra det lite festligare, och istället för att ställa in lättölen i flaskor så skulle

vi hälla upp ölen i bringare. Stålbringare, hur festligt det nu är? Mårran var nog miss-


50

tänksam, men Father Maxi var ju präst, gubevars, så det fick bli på det sättet. Många

bringare, alla med starköl.

Ett sådant djävla fylleslag, alla blev dyngraka. Konfirmanderna fick inte vara med på

personalfesten, men dessa 14-15 åringar hade säkert minst lika kul de: ingen övervak-

ning här inte. Undrar hur många av tjejerna som blev av med oskulden, och killar med

svendomen, den natten. Så även i kyrkan fanns det gott om hyckleri och svek. Men i

huvudsak minns jag det som en intensiv, och positiv, period, och har många vänner

kvar efter det att jag gav upp min religiösa period, vänner som blivit präster och som

jag vet ber för mig emellanåt. Även om jag själv inte är troende längre – jag tackar

emellanåt Gud för saker och ting, när det gått bra – så är jag tacksam för detta och res-

pekterar deras tro, liksom de respekterar mig. De är goda människor, och gör goda sa-

ker, åtminstone de flesta av de jag lärde känna. Så vi gifte oss inte i kyrkan, Gräddnos

och jag, och vi döper inte våra barn. Mina vänner tar sin tro på allvar, utan hyckleri,

och det vore att pissa på dem att använda deras tjänster som något slags spektakel.

Någon stil bör man faktiskt ha, särskilt som överklassen, liksom maktens män och

kvinnor, så genuint saknar sådan, döljande denna brist i konvention, smink och par-

fym.

Kyrkan var inte bara religion, bön och sådant: det var faktiskt inte så mycket av det

som jag minns, och inga krav, men det var en viktig politisk skolning. Liksom sam-

hället i övrigt var kyrkan då väldigt politisk. Jag minns när vi anordnade debatter med

den ärkekonservative biskopen Liane Cartman, som förfasades över att Kommunistki-

na skickat upp en raket, och som själv bländades av USA, och inte bekymrades av

brinnande barn i Vietnam. Jag käftade med honom, jag käftade mot de obehagliga

”kristna affärsmän” som drev Björngårdsvillan, och där religionen så tydligt bara var

ett medel för egen ekonomisk framgång, jag käftade med stridskukarna bland de reli-

giösa, som stödde kriget, jag försökte övertyga amerikanska utbytesstudenter att inte

åka hem och bli draftade till detta orättfärdiga krig, vi sjöng Cornelis, och vi diskute-

rade nätterna i ända, hade stormöten, röstade, krävde votering och reserverade oss.

Pärla, en av de viktigaste kvinnorna i mitt liv, såg oss alla, lät oss alla vara med, och

fanns där alltid, såg till att det fanns någon slags ordning, men inte i kraft av hot, slag

eller annat auktoritärt beteende, utan helt enkelt för att hon såg alla, precis alla, och


51

för oss alla alltid fanns där. Hon var säkert inte så gammal, 22-25 år, men hon var en

stark och duktig kvinna. Hennes man var nog lärare eller något, föreföll vara ateist

men bodde gärna i den stora lägenheten i Haga församlingshem, där den ärkekonser-

vative och obehagliga prästen Skeeter bodde. De var båda Pärlas motsats, men hon

såg dem och behandlade dem med samma värdighet som alla oss andra, till och med

när Skeeter vägrade låta oss använda ”hans” kyrka, för ”vi kunde smutsa ned den”.

Cesar Milan var tuffare. Inte såg han, eller ser ned, på kvinnor. Där har de flesta nog

fattat verkligen fel: han var säkert både ledsen och besviken över att Gud inte accepte-

rade kvinnliga präster, och jag är säker på att han bad till Gud varje dag om att ge upp

denna även för honom obegripliga position. Men han var övertygad ända in i själen.

Och hedern krävde att han stod upp för det han trodde på, och inte vek ned sig för att

behaga maktens män och kvinnor, för att själv få ett behagligare liv. Paulus och jag

skrev en insändare om detta. Det var första gången jag publicerades. Och Cesar Milan

ställde upp med Domkyrkan, när Skeeter vägrade, för att tillsammans med oss ha en

midnattsgudstjänst med anledning av USA:s invasion av Kambodja. Cesar Milan,

som var en stark USA-vän, höll en flammande predikan mot USA:s invasion, och de

gamla tanterna vacklade ut ur kyrkan, skakade i sin själ: hur kunde biskopen skälla så

på USA? Så det var i många avseenden en fin period, men där man också lärde sig

svek. Jag kan aldrig glömma Mårrans löfte, och hur hon – denna kvinna med sin hel-

gonlika självbild – lurade oss på lägret. Det var ett oförlåtligt svek, och jag glömmer

det aldrig.

I detta fantastiska revolutionerande år – 1968, en lika central hegemonisk revolution i

världen som en gång 1789 symboliserar eller 1997, i det senare fallet med internet –

var allt, precis allt, politik, och förstärktes, smittade nedåt i 1969, året då jag började

gymnasiet som femtonåring. Åtminstone för mig. Old Flattop sket nog i det. Han var

mest intresserad av musik och att skapa musik, en nog så central ungdomsrevolution

det. Ändå var det bara i kyrkans ungdom vi fick vara med i de verkliga samtalen, i be-

sluten. Bland de politiska organisationerna fick vi gärna göra negerjobbet, gå med fnl-

bössor, springa ärenden, stencilera och dela ut flygblad. Fyrtiotalisterna, då 18-22 år,

förklarade, med samma förakt i rösten då som nu, att vi ändå inte förstod. De gick på

universitet och var så djävla intellektuella att de sket ned sig, och vi var för dumma

för att vara med i deras haschdoftande, rödvinsdrickande fantasier. Jag ser dem än


52

idag, samma människor, samma parasiter, samma typer, flytande med vågen, alltid

följande med vinden dit den blåser, nu som generaldirektörer, domare i de högsta

domstolarna, polischefer, chefsekonomer och gud vet allt, från skp till saf, samma

strategi, samma massmobilisering, samma egennytta och samma perversa självbild.

De har inte ändrats ett piss, alltjämt lika arroganta, alltjämt lika ansvarslöst parasite-

rande, men numera med maltwhisky och stulen champagne. Och de vet att jag vet,

och de ser mitt förakt i mina ögon. Och är så rädda, och så kärringaktiga, i all den re-

pression de utövar och alla de nätverk de utnyttjar för att inte bli avslöjade. De kan in-

te längre varken älska eller hata, de kan bara fajtas för att inte bli tagna med byxorna

nere. Så små människor, så oerhört små människor, de var och förblev. Som Attila.

Den sista uppgörelsen med Attila kom samma jul. Jag hade blivit en politisk männis-

ka, politisk vilde, båda sakerna är jag alltjämt, och mitt första stora bidrag var julen

1969. Som nybliven kristen, och som politiskt intresserad, alltid på Davids sida mot

Goliat, i vilka former dessa symbolgestalter än materialiserade sig, så hakade jag på

kampanjen mot kommersialiseringen av julen. Jag var med på stormöte på Avenyn

18, och jag, jag, LILLA JAG, tog ordet och föreslog att vi alla skulle ta på oss tomte-

masker, gå omkring i affärerna och dela ut flygblad till julhandlarna, flygblad med

vårt budskap mot den kommersialiserade julen. Kors i taket, de tog mitt förslag, till

och med med acklamation. Min första politiska seger, och mitt snart stundande första

mediala nederlag, kom att bli steget att slutgiltigt vägra bli hunsad av Attila, liksom

av andra maktens män och kvinnor. Hellre dö stående än leva på knä.

Aktionen var en stor succé. Barnen blev glada av att se tomten, föräldrarna sa till dem

att tacka tomten och ta emot flygbladet, förskräcktes när de såg innehållet, och snart

var polisen på plats. Vi kastades ut, men ingen blev gripen, som jag minns i vart fall.

GT intervjuade mig. Med bild och hela namnet, Pelle Jöns. Det var en stolt femton-

åring som kom hem, och vid middagen vidhöll att jag skulle vägra fira jul, och berät-

tade vad jag lyckats åstadkomma. Attila blev vansinnig – han var redan skitförbannad

för att mitt hår var för långt, för att jag gick i gymnasiet, för att jag var politiskt enga-

gerad, dessutom på fel sida, för att jag var med i kyrkans ungdom, för allt. Han krävde

att jag skulle stoppa artikeln. Det blev ett djävla liv, jag minns inte om han slogs, men

Louise grät, Umbu grät, mamma grät, alla vädjade till mig. Förstår du inte att Jöns är

ett så udda namn, förstår du inte vilken skit Attila får, kanske får han kicken et cetera,


53

du har skämt ut oss alla. Jag vek ned mig, för sista gången (och för alla borde det ha

varit, men blev det tyvärr inte) för Attila och morsan, ringde journalisten och fick grå-

tande vädja till honom att inte ta med mitt namn. Han var snäll – artikeln kom, med

bild, men med tomtemask på, och utan nämnandet av namnet Jöns. Det var den ulti-

mata kränkningen, jag var längst ned på botten, en riktig feg nolla, en kärring som in-

te orkade stå upp när det verkligen gällde, men som trodde att jag var lika modig som

David, som barnen i Vietnam, som alla världshistoriens Holme. Det vill säga hjälten i

Fridegårds trilogi, jag hade läst dem alla.

Till julafton vägrade jag vara med på jul. Jag firade med hemlösa på stadsmissionen,

var med men fick inte sjunga med för Stefan, då jag sjöng så djäkla illa, sa han. Men

jag var där, och det var bra. När jag kom hem var Attila full. Jag skulle lära mig veta

hut, fira jul med sådana personer, kommunistunge, du skall fira jul här. Jag minns att

jag sprang ut i köket, tog en kökskniv för att försvara mig, han blev storögd och vek

undan så jag kunde komma ut genom ytterdörren. Och sprang hemifrån, ned i Flatås

till Hanseman, den 19-20 årige församlingsassistenten i Högsbo församling, som öpp-

nade mitt i natten, tog hand om mig och lät mig sova hos honom. Då var det över, nu

hade jag flyttat. Jag skulle komma tillbaka, jag hade skolan, och jag kunde inte leva

på Hanseman. Men jag var bara hemma för att sova och äta: jag svek Louise, som

själv fick ta skiten med allt som hände, fulle Attila som misshandlade och våldtog, jag

smet.

Det blev ett intensivt år, och jag var mycket med Hanseman och mina kompisar i kyr-

kan, men också mer och mer med Old Flattop. I trean träffade jag av en slump åter

Sven Dufva, min gamle barndomskompis som jag slagits med i Berga, och som nu

var 15 år. Själv var jag sjutton fyllda, in på mitt artonde. Jag hade haft mina kärlekar,

alltid älskande lika starkt som sorgsen över att det tagit slut. Aldrig var jag ihop med

någon längre än fem veckor – vanligen var det tjejerna, alla från kyrkans ungdom,

som gjorde slut. Eller aldrig ens lät mig bli tillsammans med dem, ens platoniskt. Det

var de jag älskade, Fröken Fröjd från Lindome och Hera uppe i Högsbo. De var så

vackra, tänk vad vackra kvinnor är. Själv var jag då diskjockey, på Camel Club, och

hade därför lätt att hitta tjejer, med mitt långa hår, min revolution och det fräcka i att

vara diskjockey på stadens just då hetaste diskotek. Men något knulla blev det sällan,


54

och aldrig med dem som jag blev förälskad i. På sin höjd lite petting. Det är tur man

har sin högra hand, den går åtminstone att lita på. Men riktigt samma sak är det inte.

Men så träffade jag åter Sven Dufva. Kanske var det på Camel Club. Min olycksbro-

der, min bäste vän (tillsammans med Moppemicke), från den förhatliga Påvelunds-

skolan. Han presenterade mig för sin tjej, My Brown-Eyed Girl, och hennes bästa

kompis, Tulippa. My Brown-Eyed Girl var fantastiskt vacker, med sitt långa mörka

hår, och sina bruna ögon. Jag blev kär, men det var ju Sven Dufvas tjej. Så jag blev

ihop med Tulippa. Det blev rätt snart klart att My Brown-Eyed Girl älskade mig, inte

Sven Dufva, och jag henne, inte Tulippa. Så vi gjorde det värsta av det värsta: jag stal

Sven Dufvas tjej från honom, och My Brown-Eyed Girl stal mig från Tulippa. Vi

gjorde dem båda illa, hoppas inte för mycket. Det blev så, My Brown-Eyed Girl som

då var fjorton, och jag snart fyllande 18, träffades mer och mer, till slut dagligen. Till

slut frågade jag henne helt enkelt om hon ville knulla – jag är inte så mycket för att

dricka te och sådan skit, utan fråga ärligt, så får du ett ärligt eller ett falskt svar. Skit

samma: du riskerar i vart fall inte att bli pissad på, att göras till åtlöje och bli avvisad.

Hon svarade ja, och vad vi knullade sedan. Dag och natt, hela tiden, gummina sprack,

men hon blev inte gravid.

My Brown-Eyed Girl var med i r-arna. Jag tvingade henne att gå ur, annars gör jag

slut. De var ju inte kloka, lika utilitaristiskt hycklande som skp, ett annat ”vänsterpar-

ti” jag snart lärde mig förakta. Jag gick på något möte med vpk. En sådan tragedi!

Och mötet med SSU gav avsmak: man behövde inte vara begåvad för att förstå varför

r-arna och andra kallade dem klassförrädare. Centerpartiet hade jag lämnat, moderatti-

den var över liksom min religiösa period, och folkpartiet var ju lika mycket liberaler i

handling som en gång John Stuart Mill – alla människor är lika mycket värda. Men

kolonierna då, slavarna och så vidare – jo, men de var ju inte människor. Det tog mig

faktiskt ytterligare tio år innan jag av en slump, när jag avslutade min tillämparupp-

sats för jur.kand.-examen, hittade något som attraherade. Den frihetliga socialismen,

och med den SAC.

Några år senare vad det alldeles uppenbart att det fanns en äldre generation äkta syn-

dikalister, men de unga var bara ute efter något häftigt. De kom och de gick. De var

inte ett skit intresserade av SAC, de var emot LO. Så jag lämnade, och skönt var det.


55

Men fastnat hade jag, efter att ha läst Bakunin, Proudhon och alla de andra anarkister-

na, läst om CNT i Katalonien och om den verkliga liberala socialismen, den där män-

niskor var och behandlades som subjekt, inte som objekt för egen självtillfredsställel-

se. Anarkism var inte vad jag valde – såsom jag en gång valde CUF, KU eller ÖIS –

det var vad jag var. Inte anarkist i den dumma mening som idag är den förhärskande, i

en värld bestående av kärringar och ledd av idioter, utan i dess ursprungliga och för

alla äkta anarkister alltjämt gällande betydelsen: ordning utan överhet! Respekt för

kunskap, för empiri, för auktoritet. Förakt för nyttomaximerare, för sociala konstruk-

tioner, för auktoritära dumbommar som gömmer sin lathet och sin dumhet bakom ut-

övandet av makt, ordnar, varumärken och häftiga cocktailpartyn. Det är vad man gör

som räknas, inget annat, absolut inget annat. Den paradoxala sanningen blir därför

faktiskt att juridik – inte regelfetischistisk ansvarslöshet, utan juridik som humanistisk

tradition med holism, uppriktighet, sanningssträvan, ansvar – och anarkism är två si-

dor av samma mynt. Anarkismen förhållningssättet, juridiken dess praktiska konse-

kvens. Juridik som ett samtal, som ett sätt att försöka återställa en rubbad balans, som

ett sätt att bevara och behålla den ”trust”, den tillit, som varje vänskap, varje familj,

varje samhälle är så avgörande beroende av.

Det gick rätt fort. Självklart. Uppgörelsen med Attila hade nyligen skett, Louise var

ute och letade en ny familj, jag fortsatte mitt letande, hittade den som jag tyckte vack-

raste kvinnan i världen, fick knulla hur mycket jag ville, och var välkommen hem till

familjen Griffin. De var snälla, och mycket välkomnande, och visade stolthet över att

ha mig där, presenterande mig för sina bekanta, lät mig och My Brown-Eyed Girl –

som ännu inte var fyllda femton – knulla så mycket vi ville. Och vi käkade varma ton-

fiskmackor, pratade, spelade spel. My Brown-Eyed Girls småsyskon tyckte om mig.

Peter – pappan – spelade dragspel och stötte på varenda kvinna han såg, såsom den

sjöman han var och såg sig själv (han var lots). Lois lät honom hållas, han kramade

henne hela tiden, och han bara charmade, knullade säkert inte runt. Han var helt en-

kelt charmigt manschauvinistisk, och varmt välkomnande. Jag älskade denna familj

som tog emot mig så välkomnande, som lät mig bo med My Brown-Eyed Girl: jag

flyttade helt enkelt dit.

När mamma senare skiljde sig, något år senare, när Attila våldtagit och slagit henne

för sista gången, när hon försökt ta sitt liv och ambulansen fick hämta henne


56

medvetslös, då var jag inte där, och visste inte, ville inte veta. Louise tog mycket av

smällen, men stack med en kille i min ålder, och började använda droger. Från början

mest alkohol, möjligen sniffade hon också, men Raggar’n tog hand om henne, såg till

att det var någon djävla ordning. Inget knark. Umbu var ensam med mamma, och det

var väl där, och framförallt efter skilsmässan, när svinet äntligen var utslängt, och

Umbu och morsan bodde ihop, oftast med tomt kylskåp, och utan en spänn, som de

blev så tajta. Och när en man förföljde dem en dag ut till lägenheten i Tynnered, ryck-

te upp dörren med handkraft och skrek att han skulle döda morsan. Han hade förföljt

dem från Brunnsparken i spårvagnen, gått efter dem: det var en helt okänd person, en

narkotikapåverkad som fått någon paranoiasläng. Han sprang in i fel rum, morsan ut

på gården och skrek klockan fem-sex på morgonen så han blev rädd, grannarna vak-

nade och hennes stämband förstördes. Hon kunde inte prata på flera månader. Då ha-

de Louise stuckit för länge sedan, och jag bodde redan i Lund och läste juridik. Jag

fixade någon tusenlapp till henne ur brottsofferfonden, något jag nyss lärt mig i mina

juridikstudier, men som snuten inte visste något om.

Gymnasietiden hade varit intensiv, och särskilt andra ring djävligt kul. Som jag minns

det. Även om några av grabbarna ville vara lite märkliga – den tidens brats – och de

flesta tjejerna låtsas att de redan var trettio fyllda, och större delen av dem ständigt

fuskande: sittande med handväskan framför sig vid tentan, med fusklapparna. Jag

minns särskilt en tjej som ville vara alldeles särskilt skitförnäm – hon blev senare

Världens Miss Tonår, trots att hon inte ens var snyggast i klassen. Men de manliga lä-

rarna var kåta, och brydde sig inte om att hon var rätt korkad, dock inte lika snygg

som korkad. Gud vad hon fuskade, hela tiden, och alltid ursäktades. Hon satt framför

mig, så jag brukade naturligtvis försöka knäppa upp hennes behå under lektionen, när

läraren föreläste med ansiktet in mot tavlan. Tänk att bli sur för så lite.

Men vi hade kul, som jag minns det. Särskilt Jimmy Vulmer var djävligt rolig, om än

en böld i röven på alla. Det var i allt väsentligt han som hela tiden som ställde till det,

och han klarade sig alltid. När alla vägrade berätta vem som rivit ned böckerna för nå-

gon i golvet, kastat suddgummi i nacken på läraren eller vad det var, så kröp alltid

Jimmy Vulmer fram: ”Jag tar på mig det”, sa han och tittade på läraren med sina väd-

jande rådjursögon, ”jag tar på mig det, så vi kan fortsätta lektionen, jag vill inte missa


57

denna kunskap”. Det var i stort sett alltid han som var skyldig, men ingen lärare kun-

de stå emot honom. De vek ned sig, och han klarade sig alltid.

Jimmy Vulmer köpte en Ford Anglia, fast han bara var sexton, och med den körde

han till och från skolan, och han och jag ned till Orrviken. Han för att försöka få knul-

la med Marie-Anne eller någon annan, jag, som inte hade samma självförtroende, för

att träffa Old Flattop, Nils ei Yksikään och Too-Tikki. Vi hamnade naturligtvis i di-

ket, men fick hjälp, och klarade oss. Jimmy Vulmer körde motorcykel, naturligtvis

utan både körkort och hjälm, till skolan. Jag satt på stänkskärmen bak – det fanns ing-

en pakethållare. En gång, vid rödljuset mot Kapellplatsen, kröp polisen upp i filen

bredvid. Shit! Jag gick av, men Jimmy Vulmer blundade, körde långsamt rakt fram

över Kapellplatsen, och körde sedan i maklig takt, med polisbilen efter sig, en fyra-

fem varv runt bensinstationen, innan han till slut stannade. Och än en gång snackade

sig ur det hela. Han var sanslös. Sist jag såg honom var på Sportspegeln för kanske

tjugo år sedan. Då var han i Monaco, och berättade i ett långt reportage hur han gick

till Björn Borgs, Ingmar Stenmarks och alla de andra idrottsstjärnors lägenheter, satt

där med alla ljus tända och vattenkranar på, tittande på TV, så att elräkningar och vat-

tenräkningar skulle se ut som att idrottskändisarna också bodde där. Sant? Fan vet,

med Jimmy Vulmer visste man aldrig.

Så vi hade roligt, mitt i all skiten. Lite för roligt. Sju av grabbarna i klassen, däribland

jag, Old Flattop och Jimmy Vulmer, fick i tvåan besked om att vi inte skulle bli upp-

flyttade till trean. Vi hade för låga betyg (det krävdes minst 2,3). Old Flattop, jag och

tre andra klarade oss till slut, vi blev uppflyttade, men Jimmy Vulmer och en kille till

– som senare dog väldigt ung – fick gå över till fackskola. Fan vet om inte Jimmy

Vulmer är den av oss som senare varit mest framgångsrik – och lyckligast.

Det blev aldrig någon upprepning av bravaden i nian. Jag höjde mina betyg, de sluta-

de väl på 3,2-3,4 någonstans, men det var för låga betyg för att jag skulle komma in

på lärarhögskolan, för att kunna bli den mellanstadielärare jag önskat bli. Istället kom

”tanterna” i klassen, inte minst de som fuskat, in till de ställen de sökt, flera av dem

just till lärarhögskolan. Andra med höga betyg valde att ”proletarisera” sig. De gick ut

och arbetade en tid, och sedan började de på Sopis. Bratskillarna gick det i huvudsak

dåligt för. Själv sökte jag jobb på Volvo, nekades när jag förklarade att mitt mål var


58

att komma in på lärarhögskolan till hösten, och fick istället jobb som ekonomibiträde

på SkrothandlarLine. Kanske var det Peter som fixade det, eller så gjorde jag det

själv. Ett sådant djävla negerjobb. Vi slet 16-18 timmar dygnet på en gammal fallfär-

dig båt, vars motor hela tiden rasade (Skrothandlar Nordica hette den) och när vi gick

på Skrothandlar Germanica till Kiel, så var det bara att arbeta hela tiden. Jag transpor-

terade upp sprit till tax-free. Man åkte upp i en liten hiss som knappt hade plats för

spriten, och jag torkade spyor för att i nästa minut beordras att göra räkmackor. I hyt-

ten var det uppmätt 78 decibel, och det skakade så mycket under vattenlinjen att glas-

ögonen skakade ned i golvet. Ingen chans att sova. Å andra sidan fick du köpa vilken

spritsort du ville från slabben: åtta spänn flaskan. Och det fanns många brudar, men

jag var ju ihop med My Brown-Eyed Girl, och många var i tjugofem-trettioårsåldern,

och tyckte ändå jag var lite för liten.

Spriten fick inte tas i land, och inte drickas på båten!! Tullen kollade, en del lyckades

vi ju smuggla, men i allt väsentligt så söp man den lediga tiden. Tjugo år senare gjor-

de jag några gig för SkrothandlarLine i arbetsrätt, och de undrade hur de skulle hante-

ra alla alkoholister. Men för fan, är ni väck eller? Vem skulle inte bli alkoholist hos

er? De stängde slabben. Senare fick jag för första gången uppleva den genomgripan-

de, i alla läger inom societeten i South Park, djupt rotade korruptionen. Jag blev bju-

den på SkrothandlarLine’s julfest.

Vi skulle vara vid båten vid fyratiden, kanske någon timme senare. Hela båten var bo-

kad för SkrothandlarLine’s gäster, däribland en liten skit som jag – dock nu arbetande

på rättsvetenskapliga institutionen, och erkänt hyfsat duktig i arbetsrätt – och så fanns

det kanske fem-sex långtradarchaufförer, som inte fick visa sig för någon. Och som

faktiskt skulle till Fredrikshavn. Det började redan vid påstigningen. Alla gäster,

kanske tusen, var bordsplacerade, och jag visades till ett av de mindre fina borden.

Där var det sittning, med snaps och sill och hela millevitten. Gratis. Jag hade då lärt

mig av mina finska kollegor att när det är cocktailparty, då har man en halvtimme på

sig, så det gäller att passa på. Jag var berusad redan innan vi passerat Älvsborgsbron,

på väg ut!

Jag delar mina finska vänners erfarenhet. På officiella cocktailpartyn har man i stort

sett en halvtimme på sig, innan spriten plötsligt är borta och man tvingas lyssna på en


59

massa meningslösa högtidstal. Detta gällde dock inte SkrothandlarLine’s julfest. När

förrätten ätits upp kom huvudrätt, med mer alkohol. Och därefter fick vi alla groggbil-

jetter till baren, som bara var att använda till groggen. På vägen hem var det nattamat,

åter med sprit. Det fanns inte den allra minsta risk att man skulle behöva känna sig

torrlagd.

På båten hälsade jag på några kollegor, som förvånat noterade att det fanns en katt

med bland hermelinerna. De kände nog obehag. Det blev inte bättre av att när de öpp-

nade taxfreeförsäljningen på vägen hem, så förklarade jag för alla, högt och tydligt,

att vi inte kunde köpa sprit. Vi hade ju bara åkt över och vänt, inte varit borta de sti-

pulerade 24 timmarna. Folk undrade vilken tok jag kunde vara, och lastade vagnarna

fulla. Jag var en av de få som inte handlade och såg fram emot när vi skulle passera

tullen. Och de stod där…men släppte förbi var enda en, inte ett beslag. Inte ett polis-

ingripande, inte en tidningsartikel, ingenting. Det var då jag förstod att alla var med,

polischeferna, journalisterna och chefredaktörerna, tullchefer, domare, näringsliv och

den politiska societeten. Den enda reaktionen var att jag aldrig mer fick ett gig för

SkrothandlarLine, och att personalchefen antagligen höll på att förlora sitt jobb. Och

så undrar invånarna i South Park varför SkrothandlarLine får ligga och förstöra sta-

den, hindrande vår tillgång till vår älv, och mitt i centrum spyende ut mer avgaser än

den samlade bilismen. Det finns så mycket jag har lärt mig, som jag inte vill veta. Och

slippa höra, med samma societets gnäll om det korrupta Afrika, och det ickekorrupta

Sverige, starkt understödda av Kyle Broflovski’s säkert uppriktiga tro: han ser inte sig

själv som en central del av det. Det är hans roll som nyttig idiot, min är en annan.

Jag slutade på SkrothandlarLine efter tre-fyra veckors sommararbete. Jag blev sjösjuk

så snart det gungade det allra minsta, och spydde själv som en gris när jag torkade

andras spyor. Jag hann få sjömansbok, och bli placerad i flottan, men det skulle ta

många år innan havet blev min älsklingsplats igen. Jag var arbetslös utan arbetslös-

hetsersättning i några månader – man fick efter sedvanlig förnedring KAS, kontant ar-

betsmarknadsstöd, så man inte dog av svält på gatan: det kunde ju störa. Till slut åkte

jag tillbaka till Volvo (PV alltså, inte det glassiga LV). Skulle inte du studera på hög-

skolan? Nej, jag kom inte in, svarade jag sanningsenligt, och så sa jag att jag givit upp

de planerna. Volvo var livet. Nästan sant var det, inte en tanke på högskola då längre.


60

Håret sträckte sig nedanför skulderbladen, och de inledande dagarna kollade de bara

att man kom i tid till jobbet, och gjorde vad man blev tillsagd. Så först fick jag sitta ett

par dagar och ta en stor bricka ur en låda, en liten ur en annan, tvinna samman dem

med ståltråd, och lägga paketet i en tredje låda. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Det

var åtminstone mindre förnedrande än det man fick utstå på arbetsförmedlingen, och

jag kunde inte gärna bo hemma hos My Brown-Eyed Girl och hennes föräldrar utan

att bidra med något. Antagligen kom det någon annan dagarna efteråt, och fick tvinna

upp skiten, och lägga tillbaka.

När man klarat förnedringsprovet introducerades man för facket, det vill säga för det

riktiga facket, Metall! Skriv här, här och här. Men jag vill inte bli medlem. Då får du

inget jobb! Det ser vi till! Så jag blev medlem. Därefter placerad på TA, det skitigas-

te, tyngsta och mest skadedrabbade jobbet, där karosserna kom obevekligen var 40:e

sekund på ett löpande band, och man skar sig sönder och samman på de vassa kanter-

na, och finnarna på benen var stora som tioöringar. Tur att man hade sällskap, det

blev att knulla i mörker, så äckligt såg det ut. Karosserna var infettade, därav utsla-

gen.

Jag sattes att montera dörrar, högerdörrar på 240-serien (eller var det 140-serien då?).

En kille från Norrland lärde upp mig, och trots att dörrarna var tunga, och man hade

max 40 sekunder per dörr, från hämtandet till monterande och färdigjusterande, allt

hela tiden gående, så lärde jag mig så småningom att bli så bra så vi kunde köra både

fram- och bakdörr ensamma. Vi körde en halvtimme var. Man var pissesvett, men så

fick man en halvtimmes vila, och niominuterspausen blev 39 minuter, 18 minuters

fyrtioåttaminuter, lunchen en timme, man kunde gå på dass, och dagarna gick fortare.

Vi kunde jobba så ett par veckor i stöten, det var förbjudet, men förman sket i det så

länge vi gjorde ett bra jobb, och verkar’n inte högg på honom. Då fick vi gå tillbaka

till den klassiska rutinen några dagar, sedan körde vi på igen till nästa åthutning. Det

var tufft, inte minst med tvåskift, men det fanns en yrkesstolthet även i detta, och jag

hade aldrig tjänat så mycket pengar. Jag fick ut drygt tvåtusen varannan vecka, och

kunde spara till min första bil, en Amazon, och göra en resa i Europa med My Brown-

Eyed Girl.


61

Det var verkligen uppdelat mellan oss som jobbade på bandet. Högst stod finnarna.

De arbetade bäst, var hårdast i kampen mot arbetsgivaren och pratade inte i onödan.

Sedan kom svenskarna, därefter jugoslaverna och längst ned på skalan turkarna. Var-

för? Det vet jag inte, det fanns helt enkelt ingen vettig förklaring. Många år senare

skulle jag lifta i Europa, och möta svensktalande turkar, oerhört generösa och vänliga,

som jobbade inom svensk bilindustri. Jag minns fortfarande hur jag skämdes. Även

om jag inte deltog i de ljudlösa trakasserierna, så tog jag inte strid.

Strid tog vi när Metall stolt berättade att de lyckats höja vår lön med 9 öre i timmen,

eller något liknande. Samtidigt gjorde de om balanserna, som varje arbetsställe kalla-

des, efter det att någon djävla Chalmerist lyckats räkna ut att med vissa ändrade mo-

ment kunde en arbetare på bandet sparas in – ”spilltiden” av de 40 sekunderna hade

reducerats. Idioten hade räknat på sitt kontor, och lyckats optimera de max 40 sekun-

derna vi hade per bil. De trodde vi var idioter, inte minst Metall. Vi kunde ju räkna ut

med röva att det handlade om en reell lönesänkning. Finnarna började, vi hakade på –

ingen strejk, men paragrafarbete. Mellan fram och bakdörr skulle det vara en glipa,

längs hela vägen, på låt oss säga 5 mm. Vi hade ett verktyg att kolla längs hela kan-

ten, och se det gjorde vi. Följde varenda instruktion på pricken, inte en detalj höftade

vi till. Det tog ungefär fem minuter, sedan var man 30 meter bort från sin egen balans,

sabbande längs hela bandet, och strax stod hela skiten. Vi gjorde inte ett enda fel, vi

gjorde perfekt rätt. Och se, då funkar inte tidsstudiemannens skrivbordsprodukt, så

mycket Chalmerist han än var.

Jag var som vanligt, det vill säga den som tjatade mest. Finnarna sa inte ett knäpp,

norrlänningen bara sög in luft, juggarna var lite oroliga, och turken tog ingen notis

om. Fackföreningsidioterna sprang där som yra höns, och till slut beslöt de att jag var

den som dragit igång det: jag kunde ge, och gav, svar på tal. Dessutom hade de sett att

jag vid klubbvalet hade valt fel röstsedel. Så hemlig var nämligen omröstningen att

Metalls valsedlar var i A5-storlek, medan facklig oppositions i A4. Och inga kuvert

när man lämnade över valsedeln till representanten från klubbledningen, den trogne

metallaren som inte stått på bandet de senaste tjugo åren och absolut inte hade för av-

sikt att återvända. Tjat, tjat, tjat innan man fick lämna in den valsedel man valt, men

det var som i högstadiet. Jag blev bara mer obstinat, ju mer de djävlades – inte för att

jag visste något särskilt om facklig opposition, men att de som representerade Metall


62

var skithögar fick man vara förståndshandikappad för att inte inse och ryggradslös för

att ignorera. Så jag var alltså nyckeln, trodde tokstollarna; inte fan bestämde jag nå-

got, det gjorde finnarna, jag var bara solidarisk. Och förbannad över att bli behandlad

som just en förståndshandikappad.

Så de satte mig på utbildning, två timmar framför en TV som beskrev MTM. Instruk-

tionen var tydlig, varje sekund indelades i mikrosekunder, 18 tror jag det var, man

mätte hur lång tid varje arbetsmoment tog i dessa mikrosekunder (de har ett namn jag

glömt), och sedan gällde det att optimera så många arbetsmoment som möjligt inom

de 40 ggr 18 mikrosekunder, sammanlagt 720 vad det nu kallades, som man teoretiskt

hade på sig för varje bil. Utbildningen funkade inte särskilt lyckat på mig. Det fanns

ingen tid för att rätta till felgängade bultar, söndriga gångjärn eller liknande, som jag

ju visste var vardag. Sådant ingick inte i teknikerns tankesfär. Där var allt perfekt, och

han kunde skita i en kvart, om han så behövde. Men vi hade nio minuter på oss, från

det bandet stannade, att lämna bandet, stå i kö, skita, spola, tvätta händerna och gå

tillbaka, innan bandhelvetet på millisekunden startade igen. Inte fan var jag någon att

övertyga mina arbetskompisar om att vi skulle börja göra ”fel” igen, det vill säga höf-

ta istället för att följa instruktionerna till punkt till pricka. Det gick någon dag, sedan

var killen som bortrationaliserats tillbaka.

Mitt sociala liv kretsade i allt väsentligt kring My Brown-Eyed Girl och familjen Grif-

fin. Morsan träffade jag sällan, Louise var på sina ställen, och Umbu såg jag knappt

till. Jag hade fortsatt umgänge med mina kompisar från KU, och så med Old Flattop

förstås. Men mest var det familjen Griffin. Och Peter var lycklig, och My Brown-

Eyed Girls mamma och pappa såg en framtid för oss. Börja läsa, du kan inte stanna på

Volvo.

Jag hade kvar mina vänner inom KU, men min religiösa period var över. På den tiden

fanns det två ospärrade linjer kvar, teologi och juridik. Man skulle ha ”studentexa-

men” – som ju faktiskt avskaffats redan då – vilket i praktiken innebar minst 2,3 i av-

gångsbetyg. Och det hade jag ju, präst hade jag inte för avsikt att bli, men med din

svada är ju juridik perfekt, peppade Peter och Lois.


63

Alla var inte lika entusiastiska. Du klarar det aldrig, det förstår du väl, förklarade en

ovanligt dum och ful överklassbrud, som var med i gänget kring KU. Det är jättesvårt,

och min storebror som är väldigt duktig, och till och med moderat, han klarade det in-

te. Hur skulle du klara det då, lelle dumme Pelle? Hon var inte bara korkad, hon var

ful också, en av de fulaste kvinnor jag sett. Men hon fick en rätt snygg kille, visserli-

gen utlänning, men från norra Europa, så nästan en riktig människa. Och skönheten

sitter ju i betraktarens öga, ropar Gräddnos. Ja, ja, kanske är det så, men då måste han

ha varit blind. Eller åtminstone haft kraftig starr. För ful, och dum, var hon – och fel

hade hon naturligtvis. Som överklassen näst intill alltid har, men lika sällan behöver

betala för.

Jag sökte till Lund, det fanns ingen juristutbildning i South Park då. Annat än för

överklassens ungar, som kunde betala de uppresta professorerna både för föreläsning-

ar och schyssta tentamensresultat, allt i Kursverksamhetens vid South Park’s Univer-

sitets regi. De pengarna hade inte jag, och Lund var närmare My Brown-Eyed Girl

och familjen Griffin, än Uppsala och Stockholm, de två andra alternativen. Jag blev

antagen och började hösten 1973 en lång och väldigt ensam tid.


64


65

Last thing I remember, I was

running for the door

I had to find the passage back

to the place I was before

'Relax,' said the night man,

'We are programmed to receive.

You can check-out any time you like,

but you can never leave!

(Felder, Henley & Lewis)

Kapitel 2. Hopplöshetens hotell

Jag kom ned alldeles ensam, i min brandbilsröda amazon, skrev in mig och fick ett

studentrum på Vildanden. Inte som de andra South Parkarna, med sina kontakter, på

Bohus eller South Park nation. Och bra var det. Jag kunde redan från början fokusera.

Mitt mål var att bli av med detta så snart som möjligt, så jag kunde återvända hem.

Självförtroendet var inte särskilt starkt, skulle jag klara detta? Inte för att de andra

verkade så mycket smartare, men de var elegantare, förde sig världsvant och skrek in-

te politik. För dem hade 1968 passerat totalt obemärkt.

Efter någon månad blev Ego och Bonehead mina kompisar. Man kan inte säga att de

var särskilt ambitiösa. Ego, som var från Kivik, hade sockersjuka och således fri till-

gång till 96-procentig sprit, därmed självklart varje kalas huvudfigur, öppnade knappt

böckerna före första tentan, och Bonehead hamnade på Bohus nation, med alla dess

fester. Men Bonehead var tydlig socialdemokrat, inte höger som alla andra, och skäm-

des inte för det, och Ego var normal, och skämdes inte för det. Så det var i första hand

dem jag snackade med – när jag inte pluggade.

Du kommer aldrig att klara det, ringde i mina öron, så snart jag inte satt och pluggade.

När det inte dunkade ”tro inte att du är något” i mitt huvud satt jag i min ensamhet

och längtade efter My Brown-Eyed Girl. Som aldrig kom och besökte, inte heller


66

någon annan, inte ens ringde. Vet ni hur hemsk en telefon är, som aldrig ringer, vilken

plåga den förorsakar?

Well I get up in the morning

and I’m looking in the mirror to see,

ooo wee

Then I’m lying in the darkness

And I know I can’t get to sleep,

ooo wee

(John Lennon)

Jo, morsan besökte och valde naturligtvis att komma ned precis dagarna före första

tentan. Fast jag sagt att jag måste plugga då, kom när som helst annars. Kom gärna,

men inte då. Folk lyssnar inte, eller så skiter de i vad man säger, så snart man är snäll,

och en nyttig idiot. Hon fick sova över en natt på golvet, och sedan åka hem igen.

Disciplin Pelle, du skall fan i mig göra ditt bästa, visa de djävlarna.

Jag mötte dem, några av djävlarna, när de kom ned från South Park, och hälsade på

kompisar som läste teologi, och några andra brats som bodde på Bohus nation. De

fnös i sin överlägsna dumhet åt mig, när jag förklarade självtäkt. Du kan ju ingenting,

du har fel. De var ense och i överlägsen majoritet, precis såsom dumbommar tenderar

att vara.

Jag hade just lärt mig att man inte fick ta tillbaka saker som någon stulit, annat än på

färsk gärning, och att ett sådant brott kallas självtäkt. Bakgrunden är omsättningens

intresse, och godtrosförvärvet som en funktion av detta, men det varken förstod eller

förklarade läraren, Erasmus Montanus, alla nyblivna juriststudenters Gud. Han var in-

te direkt en intellektuell gigant, men sträng och skapade disciplin, umgicks med stu-

denterna som var hans enda fans, de enda som inte förstod att han stod längst ned i

hierarkin, föraktad av de riktiga forskarna. Han var Juridicums egen neger, och trösta-

de sig med att vara första-års studenternas Gud och hjälte – utom för de kvinnliga stu-

denterna förstås, som aldrig fick frågan. Han tryckte in kunskapen och förenklade

kraftigt. När man väl fick frågan, förklarade han att svaret var nästan rätt, skulle ge ett

halvt poäng, men eftersom han inte delade ut halva poäng så skulle det bli noll. Själv


67

fick jag frågan någon gång mer än kvinnorna, som ytterst sällan fick någon fråga alls.

Jag var ju ändå man, trots långt hår och tydliga vänstersympatier. Min politiska be-

stämning var en slutsats de drog utifrån att jag inte var med på balerna, hade enkel

klädsel och bar lagboken i Konsumpåse istället för attachéportfölj. Men som var sann.

Fick man frågan, och svarade det är ”väl” så, röt Montanus tillbaka. Det finns inga

”väl” inom juridiken. Och så trummade han in, när man fick frågan om hur fullmakt

återkallas, och svarade ”på samma sätt som den utfärdats”, att det var fel: fullmakt

återkallas på sätt som korresponderar mot dess utgivande. Jag minns det så tydligt,

och jag minns att han kunde alla enkla regler, utan och innan, alltid hade svar, men

aldrig varken förstod eller förklarade varför.

Just sentensen ’fullmakt återkallas på sätt som korresponderar mot dess utgivande’

återkommer jag senare i mitt liv till gång på gång. Värdet som genererar regeln, det

värde som ingen av den skandinaviska realismens fångar ens orkade förstå ty det gjor-

de livet för komplicerat, är att har man ställt till något, så får man också rätta till det.

Jag skrev många år senare en bok, ursprungligen avsedd för gymnasieungdomar men

också använd på högskola och till och med utgiven som Månpocket, när Ragge skulle

börja läsa ekonomisk variant på gymnasiet. Där ingick rättskunskap. Min bok fokuse-

rade på att man skulle förstå, inte bara trycka in jeopardykunskap; juridik är mer än

enkel regelkunskap. De böcker som fanns – och alltjämt används i huvudsak – är rena

skiten. Det är inte fel det som står där, men reglerna hänger i luften, utan något som

helst samband, och studenterna pluggar in dem som utantillkunskap, får sina betyg,

och har därefter lärt sig lika lite som deras rädda lärare – eller författarna – kan.

Jag ville att boken skulle heta just ’Fullmakt återkallas på sätt som korresponderar

mot dess utgivande’, men där sa förlaget stopp. Du är fan-i-mig inte klok, vi får inte

sålt ett exemplar. Kompromissen blev ’Regler eller juridik? En lärobok om varför

(fullmakt återkallas på sätt som korresponderar mot dess utgivande)’, men till slut

ströks även det med fullmakten. Så det blev ’Regler eller juridik? En lärobok i rätts-

kunskap om varför’, i den krympta Månpocketutgåvan ’Bli inte blåst’. Så många ele-

ver och studenter, och så många vuxna, har tackat för boken. Till och med juriststu-

denter på sista året har skrivit att det är den första boken under fem år som ger dem

något samband, den bästa de har läst. Men inte fan tar gymnasielärare och högskolan

in den. I kärringarnas land är kunskap farligt; schh, säg inte som det är, i vart fall inte


68

här, och inte nu. Kunskap ger nämligen ansvar, och ansvar utan agerande ger skuld.

Så håll för öronen, stäng ögonen, buga så djupt för makten att du aldrig mer kan räta

på ryggen, och lev ditt liv i dumhetens sköna dimma – det är som redan gamle Strind-

berg sa; ”Barn, kvinnor och djur är lyckliga, men vi människor är det inte”. Inte ens

till hundraårsjubileet efter H C Andersen fattade de vuxna att ’Kejsarens nya kläder’

var en historia skriven till dem, skriven för att de skulle reflektera över sitt eget kär-

ringskap när de läste högt för barnen. Orwells 1984 skapade vi själva, maktens män

och kvinnor kunde bara behagligt glida med.

Jag hatade juridik – eller i vart fall omgivningen och ensamheten. Och mitt självför-

troende var i botten. Men jag ger mig aldrig, och visste från grundskolans avslutning

att jag kan plugga. Och ensamhet tillsammans med leda är ett bra recept för att plug-

ga. Så jag läste alla böckerna direkt, följde varje föreläsning, renskrev efter föreläs-

ningarna mina handskrivna anteckningar och läste om böckerna igen. Systematiskt

plöjde jag igenom varje moment i litteraturen, och strök i första skedet under allt det

jag inte förstod med blått. Det blev mycket, ibland för att det var svårt, ibland för att

jag var för trött för att förstå. Men jag tvingade mig igenom varje mening, och strök

under så snart det var viktigt eller jag ej förstod. Därefter läste jag om böckerna en

andra gång, men nu bara det understrukna. Då hade jag blivit av med kanske 50 % av

textmassan, strök under i det blå med rött, och läste sedan en gång till, nu det röda och

alla mina föreläsningsanteckningar. 10 dagar före tentan hade Ego inte ens läst ige-

nom huvudboken en enda gång, och de skrattade lite åt mig. Jag hatade varje sekunds

läsande, men drevs av att jag aldrig mer skulle behöva öppna denna djävla skitbok;

disciplin, disciplin, disciplin. Jobba, ha kul, leva, får du göra i South Park med My

Brown-Eyed Girl, med familjen Griffin och med dina kompisar. Här nere är du för att

jobba. Luther hade aldrig orkat med tempot, han hade vikt ned sig!

Inför första tentan lade jag ett schema, gick upp 06.00, frukost en timme, sedan 45 mi-

nuters pluggande, en kvarts rast, och så vidare fram till 12 med en timmes lunch, se-

dan samma sak fram till middagen. Spaghetti med köttfärsås. Sedan plugga igen fram

till 22-23. I säng, och så upprepades detta. Mitt i skiten kom som sagt morsan, för att

hälsa på första och sista gången, men hon fick åka hem redan nästa dag. Detta var ing-

en djävla nöjestripp. I mitt huvud dunkade orden; men det förstår du väl, dumme Pel-

le, att du inte klarar detta. Det är svårt med juridik, inte ens min duktige storebror,


69

som har slips och allt, klarade det! Hur skall då du kunna, du som inte bara saknar

slips, du har ju varken kostym eller attachéväska.

Mitt självförtroende var i botten. Jag var ensam, längtade efter My Brown-Eyed Girl

som varken ringde eller svarade på brev. Enda sättet att inte gå under, eller ge upp och

ge de djävlarna rätt, var att plugga. Jag räknade med att bli underkänd, men ge upp det

gjorde jag varken i slagsmålen i mellanstadiet, nu när jag börjat plugga på universite-

tet eller senare i livet. Bättre dö stående, än leva på knä. Ingen skall kunna säga att jag

är dålig arbetare, varken på Volvo, på SkrothandlarLine i all sjösjuka, på Triumfglass

i deras -20 grader kalla paketeringsrum, eller på Juridicum. Jag gör mitt bästa, viker

inte ned mig, inser mycket väl vad konkretiserad makt är, men tänker inte vika ned

mig.

Jag lyssnade på Montanus, pluggade, gick på alla föreläsningar och tog hans råd:

plugga inte 24 timmar före tentan. Det var ett gott råd, jag har alltid följt det. Tentan

var en fredag, började 09.00 och vi hade tre timmar på oss. Jag gick upp 05.00 på

torsdagsmorgonen, läste igenom alla ”kom ihåg” från mina föreläsningsanteckningar

igen, prick 09.00 åt jag frukost, sedan städade jag, tvättade alla kläder, ägnade mig åt

varje form av verksamhet som inte innefattade intellektuell prövning, definitivt inte

pluggande eller läsande annan bok, åt middag 17.00, drog tre starköl 18.00, tog emot

den sömn ölen erbjöd, och sov till 07.30 morgonen därpå. Upp, duscha, frukost och

iväg till mitt livs första tenta, och det stundande nederlaget, men också lyckan av att

ha gjort mitt absolut bästa, och åter få vara med My Brown-Eyed Girl. Jag klarade al-

la frågorna på 45 minuter, svaren bara rann ur mig. Så jag renskrev, jättevackert och

tydligt, lämnade in en halvtimme i förtid, åkte till Vildanden, packade, tog Amazonen

och åkte hem till My Brown-Eyed Girl för att knulla, ta tröst i avvaktan på avrättning-

en alla, inklusive jag själv, förutsatte skulle komma.

Tre veckor senare var tentan rättad. Jag hade sedan länge börjat läsa nästa kurs. Rätts-

historia var en kurs som bjöd på åtminstone något försök till förståelse och samband,

om än för säkerhets skull inkluderande två veckors läsande av latin, så man inte skulle

tro man var något. Men nu hade alltså resultatet från första tentan, från propedeutisk

kurs, kommit.


70

Erasmus Montanus, denne lille man bland alla små män, älskade makt, och sög ut var-

je uns han kunde. Så resultaten meddelades personligen, anslogs inte. Man blev kallad

till källaren i Juridicum, där han hade sitt arbetsrum, och så fick man sätta sig i kön,

till dess man blev uppropad, efter att de tidigare kommit ut, några glada, många grå-

tande. Jag kom in, han tittade på mig och mitt långa hår. ”Ja, Jöns”, sa han – inte an-

vände han förnamn – ”jag har letat, och jag har letat”. ”Jaha”, sa jag, och tänkte men

vågade inte fråga efter vadå. Han såg att jag var tyst, inget svar. ”Ja, letat”, sa han,

”jag har verkligen letat. Efter det sista poänget, men det finns inte. Tyvärr”, sa han,

och tittade lite sorgset på mig. Han måste ha sett min klump i halsen, min sorg i ögo-

nen, och sa snabbt: så det blir bara godkänt, du kan tyvärr inte få VG.

Som om jag ens ville ha det. Alla som fick VG blev bjudna hem till honom, på mid-

dag i hans lägenhet, och det var klart att han inte ville ha med mig i detta illustra säll-

skap. Men trodde i sin enfald att jag skulle bli besviken över detta. Tvärtom, dubbel

vinst, jag hade klarat mig, era djävlar. Jag fixade det, och slapp att komma med ursäkt

för att slippa sitta med på herrmiddagen (en kvinna skulle han aldrig ge VG) på kväl-

len, där de andra rövslickande bratsen skulle vara. En fullträff! Jag rusade till Vildan-

den, ringde först My Brown-Eyed Girl, sedan mamma. Jag klarade det, jag fixade det!

De djävlarna sa att jag hade för långt hår, för mycket empati, för lite konvention för

att ens vara i närheten. Sicken seger – jag finns, jag finns, jag finns. Och varken mam-

ma eller My Brown-Eyed Girl behöver skämmas över mig, och Peter blir stolt. Jag

finns. Ego körde, liksom Bonehead.

Det blev lättare, inte kul, alltjämt ensam. Men jag fick en ny självrespekt, och betrak-

tades som mer jämlik, med mer respekt, både av studiekamrater, lärare och andra. De

djävlarna, de från KU-tiden som varit så överlägset tydliga med att jag var en sådan

sopa att det aldrig skulle gå vägen, och de andra som delade deras uppfattning, för-

svann. Försvann ur mitt liv. Nu var det bara att plugga vidare. Jag hade funnit min

modell för att plugga. Var tionde vecka kunde jag efter tentan åka hem, knulla med

My Brown-Eyed Girl, träffa min kompisar, och sedan ta ett nytt tag. Jag var vuxen, en

man, jag kan klara mig, och det utan att slicka röv. Resten av studietiden – som strax

kom att avbrytas för ett halvår, jag återkommer till det – använde jag samma stentuffa

taktik, pluggade stenhårt och metodiskt, läste aldrig dygnet före tentan, och blev ald-

rig underkänd. Inte ens på företagsekonomin, detta djävla helvete till ämne.


71

Efter att ha klarat även rättshistorian, och påbörjat ekonomiterminen, var det dags att

försöka tänka på sommarförsörjningen. Jag vände mig till Volvo. Därifrån hade jag

fått bra betyg, såsom jag förstod dem, och där visste de att jag var en kunnig arbetare

som genast kunde sättas i produktion. I januari fick jag besked. Självklart, men du är

lite tidigt ute, återkom i mars. Så allt var bra, läget under kontroll och dags först för

nationalekonomi – ni vet, den ”vetenskap” som aldrig någonsin har eller haft rätt, inte

ens på tur, eftersom de förutsätter att människan är en maskin, the economic man, inte

just en social varelse, värdeskapande och värdebunden, i grund och botten altruistisk,

intill dess maktens män och kvinnor piskat fram undergivenhet eller utilitarism hos

dem. Därefter företagsekonomi. Det gick som vanligt, klarade dem på första tentan.

Med sommarjobbet skulle det visa sig bli annorlunda, och det kom att påverka hela

min framtida juristkarriär.

Peter var stolt som en påfågel över mina lyckade studier och tog gärna åt sig lite själv

av äran att jag börjat plugga. Han presenterade mig för sina vänner – de var ju mycket

äldre, i fyrtio/femtioårsåldern – och förklarade hur begåvad jag var. Själv var han nu-

mera lots, och flera av hans vänner – de flesta alla tidigare sjökaptener – jobbade i

branschen. En av hans bästa vänner jobbade som någon slags chef i Skandiahamnen,

och så var det bestämt. Jag skulle satsa på sjörätt, eller åtminstone sjö- och transport-

rätt. Väl färdig med mina studier skulle karriären var utstakad; bäste vännen skulle fi-

xa jobb åt mig i hamnen. Ordning och reda, framtiden utstakad, viktigt för mig, helt

avgörande: en van pessimist har aldrig tid att njuta av dagen, utan planerar alltid för

framtiden, och förutser där det värsta. Utgångspunkten är att allt alltid går åt helvete,

det är bara en tidsfråga. Med lite tur har man emellanåt fel, och då, men först då, finns

det anledning att vara glad. Denna pessimism är ingen självvald plåga, den är erfaren-

hetsbaserad och nödvändig för att kunna överleva: för de som haft min typ av erfaren-

heter. Men nu kändes det bra. Jag hade investerat, sparat först, levererat och belöning-

en skymtade liksom ljuset i änden av en tunnel jag börjat gå in i. Men med ljus där-

framme skulle det bli lätt att vandra färdigt.

I maj stegade jag upp på Volvos personalkontor, helt djävla slut på pengar. Det var

dyrt att läsa och jag ville inte köpa begagnad litteratur, med tidigare understrykningar

i: jag måste styra inlärningsprocessen själv, min modell funkade ju. Och så kostade

Amazonen. Farsan fick låna mig tvåhundra spänn i det sista, och jag valde att bara äta


72

varannan dag. Bil är dyrt, men det var mitt val. Till slut rök även den, osäljbar, och

gick till skroten. Så jag behövde verkligen sommarjobbet, och var säker på att jag

skulle få det, när jag i enlighet med vad de sagt återvände upp till personalkontoret i

april/maj. Allt såg bra ut. Jag konkurrerade med några gymnasister som aldrig stått på

banan. Jag visade fram mina betyg, och visste att de visste att jag kunde vara produk-

tiv på TA, en svårbesatt avdelning, inom tio minuter. Tyvärr, blev beskedet, alla jobb

är redan besatta. Jag var chockad, satt där stum och tyst. Ut efter mig kom de två

gymnasisterna, de hade fått jobb. Det var helt enkelt inte sant. Jag sökte personalche-

fen, men alla bara avvisade eller svarade inte. Återigen hade jag lärt mig något jag in-

te ville veta. Och inte tänkte släppa.

Jag minns inte hur jag överlevde sommaren. Lite ströjobb. Mest stod jag på gatan

utanför sjömansförmedlingen vid Masthuggstorget. Inne på förmedlingen fanns inga

jobb. Men på gatan kom privatpersoner och små skojarfirmor, som tillsammans med

mig, alkoholiserade män och andra utslagna, erbjöd oss att hjälpa till med flyttningar

och annat skitjobb för småpengar. Alltid svart. Det gick. Jag klarade mig uppenbarli-

gen, men mycket levde jag väl på familjen Griffin antar jag. Morsan hade inga peng-

ar, det har hon aldrig haft. Men familjen Griffin gnällde inte på mig, såg att jag för-

sökte. My Brown-Eyed Girl och jag knullade, passade barn, knullade igen, men hade

under året kommit allt längre från varandra, samtidigt som Peter var allt stoltare över

mig, och jag försökte vara lika käckt manschauvinistisk som honom. Lois och mam-

ma led säkert. Morsan har berättat senare, när de såg hur jag betedde mig. Jag var inte

elak mot My Brown-Eyed Girl – jag älskade ju henne – men jag var arrogant och ned-

låtande, och tog henne som självklar. Under tiden blev hon själv mognare. Pelle var

inte längre självklart den ende fräcke killen, den 18-årige diskjockeyn med det längsta

håret, som hon som fjortonåring förälskat sig i. Det fanns andra, lika fräcka, kanske

bättre, och de såg henne, och respekterade henne. Det var en tidsfråga innan det skulle

ta slut – tur för oss båda, som jag ser det nu, för det var en allt mer destruktiv relation

– men jag såg ingenting. Bara Peter, och min nyvunna självrespekt, och att jag hade

en familj, en bas - äntligen. Och jag hade ju också levererat. Jag hade ju för fan klarat

alla tentor, och det i min ensamhet, och det utan att slicka röv.

Till höstterminen började den tidens stora utsållning bland de juriststuderande, Civil-

rätt 1. Klarade man den var resten ren transport. C1 var en helterminskurs, utan mel-


73

lankommande duggor och sådant som är så populärt idag, med politikerns krav på

kvantitet, genomströmningshastighet och ”anställningsbarhet”. Det var tufft, och av-

sikten var att det skulle vara tufft: att sålla. Bara ca 25 % av de som kom in på jur-

kandutbildningen då kom senare att få en juris kandidat, och av dessa fick nästan bara

hälften senare ett utpräglat juristjobb. C1 var nålsögat.

Hösten gick som första året. Jag var fokuserad, ensam, men visste att jag skulle kunna

klara det. Hela hösten pluggade jag, oerhört disciplinerat, och med bilen borta gick

det till och med att äta hyfsat. En gång i månaden åkte jag till South Park, hem till My

Brown-Eyed Girl och familjen Griffin. Vi knullade men det blev inte bra. Förvänt-

ningarna var stora, vi bråkade, jag var ledsen över att My Brown-Eyed Girl inte kom

ned eller skrev tillbaka, hon hade sitt i gymnasiet, och jag förstod inte budskapet, såg

inte hur hon flöt iväg. Julen firades hos familjen Griffin. Det var ungefär som vanligt,

och jag var stursk som vanligt och Peter klämkäck. My Brown-Eyed Girl och jag fira-

de ett katastrofalt nyår ihop med Mark Cotswald, min diskjockeykompis, och hans då-

varande tjej, Rebecca Cotswald. Det var inte bra, vi drack lite för mycket i vår sorg.

My Brown-Eyed Girl var på väg från mig, utan att jag riktigt kunde greppa det, och

Mark Cotswald var på väg från Rebecca Cotswald, utan att hon riktigt kunde greppa

det. Någonstans fanns väl en intuition hos oss båda, kanske var det därför det blev en

så dålig nyårsafton.

I början av januari åkte jag ned igen, isolerade mig och pluggade för tentan, lika disci-

plinerad som alltid annars. Tentan gick över en hel dag. Jag klarade den. Och My

Brown-Eyed Girl och hennes mamma Lois anmälde att de tänkte besöka mig. Yiipee,

äntligen, efter ett och ett halvt år skulle My Brown-Eyed Girl komma. De kom, Lois

gick ut en sväng så vi fick knulla, och sedan satt vi och pratade om allt mellan himmel

och jord över en flaska portvin, eller rentav två, som Lois bjöd på. Man bör icke

dricka sig full på portvin: huvudvärken dagen efter är grym. De åkte hem igen. Några

dagar senare ringde My Brown-Eyed Girl. Jag blev jätteglad, det var sällan telefon

ringde, men hon lät tyst, sa inte mycket, och lämnade till slut över telefonen. Lois tog

över, och förklarade att det var slut. Det var en avgrund som hon öppnade, jag dog.

Ett enkelt samtal, fem minuter efter vi varit ihop i mer än tre år, och livet var över –

den familj jag adopterat hade aborterat mig. Ett stort svart hål var allt som återstod,


74

och en löjd som hette Pelle, som åter visat sig vara oönskad, misslyckad och närt

drömmar som alla kunde le i småmjugg över.

Det var ju inte My Brown-Eyed Girl, det var den familj jag skapat, i brist på annan,

som dumpade mig. Många år senare träffade jag My Brown-Eyed Girl igen, av en

slump, och nu ville hon ha hjälp – och fick naturligtvis, såsom jag alltid hjälpt alla – i

sin strid med arkitekten, killen som hon träffat under tiden jag läste, och som hon be-

hövde för att kunna slita sig loss från mig. När jag träffade My Brown-Eyed Girl,

kanske tjugo år senare, hade de skiljts, och bråkade nu om barnen. Somliga straffar

Gud så småningom, om först efter rätt lång tid, var min första tanke. Men mina käns-

lor var sedan länge borta. Med hjälp av Gräddnos hade jag slutligen kunnat bygga

själv, en egen familj, inte tränga mig in i någon annan. Så jag gjorde vad jag kunde

för att hjälpa My Brown-Eyed Girl. Det var inte mycket.

Jag kommer fortfarande bra överens med My Brown-Eyed Girls lillebrorsa, Chris,

som jag också hjälpt så gott jag kunnat, bl a från ett fyra månader långt fängelsestraff

för totalvägran. Det var det minsta jag kunde göra – det var jag som övertygade ho-

nom när han var tolv-tretton år, och jag och My Brown-Eyed Girl var ett par, att vägra

värnplikt. Själv ändrade jag mig senare, och slängde bort tio månader av mitt liv på att

lära mig ha mössa på utomhus, att ta av den inomhus och att uniform betyder likhet.

Jag muckade till slut i den fasta övertygelsen att samtliga stammare i grund och botten

var efterblivna, och satt på en öppen anstalt, för att de inte kunde fungera med riktiga

människor. Men Chris höll fast och skulle ha fängelse. Det slutade med villkorlig dom

och böter, allt mot stenklar rättspraxis. Åklagaren var vansinnig. Men efter att ha för-

lorat både i tingsrätt och hovrätt gav han upp.

Småsyskonen, Meg och Stewie, har nog fortfarande svårt för mig. Inte så konstigt. De

var små, och hemma, när jag i min förtvivlan över att ha förlorat min familj, och My

Brown-Eyed Girl, och att de inte ens ville prata med mig, några veckor senare åkte

upp till South Park, grät med mamma som försökte övertyga mig om att släppa henne,

senare på kvällen, full och totalt vrickad i huvudet i min djupa sorg och mitt stora

misslyckande, trängde mig in i familjen Griffins hus för att tvinga fram ett snack, sket

ner mig inför hennes kille, och kastade mig ut genom balkongdörren i köket. Det var

första plan i en villa, så det var inte högt. Men dörren var stängd, och jag kastade mig


75

rakt genom rutan. Inte så djävla elegant direkt, om jag får recensera så här i efterhand!

Efter svanhoppet irrade jag iväg ned mot Högsboleden och in på västra kyrkogården

med min sårade själ och min skadade kropp. Morsan och psykiatrikern räddade mig

nog då. Morsan hindrade dem från att polisanmäla, och psykiatrikern på Sahlgrenska,

dit de tog mig efter att ha kollat skadorna, fann inget fel på mig. Jag var bara så djupt

ledsen som en ung människa kan bli när han tappat hela livet, och ingen finns där.

Jag skulle så småningom finna ett annat vuxenpar, som kunde ta föräldrarollen. Det

skulle gå rätt fort, men efter South Parkmassakern åkte jag direkt ned till Lund igen

och gav upp mina studier. Jag sökte åter kontakt med min bäste vän Old Flattop. Old

Flattop fanns kvar och var alltjämt min bäste vän. Han övertygade mig om att hålla ut

någon månad, tills han jobbat ihop lite stålar och kunde sluta på passpolisen. Sedan

skulle han och jag sticka ut och lifta. Många samtal med Old Flattop, något att se fram

mot, en kompis som fanns kvar, studiemedel till öl i mängder, och enbart läsande

Hans Helmut Kirst den vakna tid när jag inte sov i min fylla, klarade mig fram tills vi

stack, någon gång i slutet av april. Vi hade knappt en spänn, men varandra och en ge-

mensam fribiljett t/r Kiel med SkrothandlarLine. Fem-sex veckor senare hade Old

Flattop träffat sitt livs kärlek Martha. Jag hade blivit av med oket My Brown-Eyed

Girl efter att vid gränsstationen till Italien haft ett djupt samtal med mig själv över ett

antal öl på ”Pub My Brown-Eyed Girl”(!). Och Old Flattop hade suttit i häkte i Hol-

land, senare hemskickad på ambassadens bekostnad, då han inte kunde visa någon

återresebiljett, och inte hade några pengar. Vi liftade nämligen mycket var för sig för

att med jämna mellanrum mötas på förutbestämda platser. Biljetten hade jag, och jag

hade stuckit några dagar tidigare när Old Flattop och Martha kelade, och var i Kiel

när han kom till Holland. Där väntade jag två dagar för att först träffa Old Flattop, när

han åter kom till South Park via tåg, och kunde berätta varför han aldrig kommit – det

var före mobiltelefonernas tid.

Liftandet, och Old Flattop, räddade mig. Jag beslöt mig för att till hösten återuppta

studierna, sedan jag tvingats betala tillbaka studielånet för vårterminen. Vad fan skul-

le jag göra annars? Men inte tänkte jag flytta tillbaka till Lund, ensamheten, de infan-

tila studentbalerna, och allt annat kvasiintellektuellt, bland finniga juriststudenter i

frack uppblandade med den rödvinsdrickande utilitaristiska snobbvänstern. Jag skulle

bo i South Park, och plugga själv.


76

I South Park hade Louise blivit kvinna. Oskulden hade hon säkert blivit av med långt

tidigare, jag gissar redan i trettonårsåldern, men hon hade blivit vuxen, självständig,

trygg i sig själv, slutat högstadiet (utan att ha fått godkänt i alla ämnen, tror jag) och

fått ett jobb på ett kontor. Hon satt kanske i växeln och var någon slags allt i allo. De

tyckte om henne i vilket fall, hon var duktig och uppskattad. Och hon visste att hon

kunde klara sig själv, inte längre var beroende av Attila. Louise var vacker, tidlöst

vacker, även ”objektivt” sett, om man nu kan vara objektiv såsom älskande bror och i

denna typ av elementära värdeomdömen. Hon beundrade mig, lika mycket som jag

beundrade henne. Tillsammans var vi starka mot Attila, och båda hade vi i praktiken

flyttat. Eller flytt, hur man nu ser på det.

Väl åter i South Park bodde jag någon vecka eller två hemma hos morsan. Hon hade

nu skiljt sig, så vi slapp Attila. Louise hade en äldre kompis, en kvinna i min ålder,

Gemella, som var ensamstående med barn. Tror jag, ty så som jag minns det hade

Louise träffat Gemella genom att sitta barnvakt. I vilket fall hade Gemella träffat en

kille, Gemellus, som hade en vindslägenhet i Björkekärr, och de skulle pröva att bo

tillsammans. Jag kunde få hyra lägenheten i andra hand. Den låg visserligen i Björke-

kärr, ett område som jag som västerbo fram till dess knappt hört talas om, men den

var charmig, den kostade mindre än ett studentrum, och jag fick lov att hyra den. Min

första lägenhet. Studentrum är ju fan ingen lägenhet, de är celler avsedda att döda var-

je form av intellektuell stimulans, ett boende som bör locka fram självmordstankar

hos de flesta.

Det var en bra sommar. My Brown-Eyed Girl var ute ur mitt liv. Morsan hade skiljt

sig. Louise var vacker i sin lycka. Volvo kunde fara åt helvete. Och jag fick inte bara

lägenhet och det i South Park, jag fick jobb nästan direkt. På TR, Trafikrestauranger,

de med plastmackorna på tågen, som vi äldre minns. Bra jobb, justa chefer, hyfsat

självständigt med eget ansvar, fri mat, och mycket brudar – massor med brudar, det

drällde av brudar.

Louise var sexton fyllda, hade tjänat ihop lite pengar, sparat och ville nu åka med sin

bästa kompis till Mallorca. Två veckor charter. Morsan var tveksam, Attila sa som all-

tid nej, men honom kunde vi skita i. Jag övertalade morsan. Låt Louise åka, hon vill,

hon är stor, hon klarar sig. Mamma släppte iväg henne.


77

När hon kom hem var hon, som så många andra unga kvinnor som åker iväg utom-

lands, förälskad. Han hette visst Franco, var alldeles fantastisk, begåvad, vacker, fli-

tig, allt. Louise var absolut störtförälskad. Franco var och kom att förbli den största

kärleken i hennes allt för korta liv.

Louise hade ett konstnärligt drag. Hon målade gärna, sydde själv sina kläder och var

förresten den enda som fick klippa mig. De gånger jag ö h t klippte mig. Hon lämnade

kontoret, och började jobba i någon boutique i centrala staden. Det passade henne.

Själv återupptog jag studierna, läste på egen hand, åkte ned till Lund på det obligato-

riska, till tentorna och någon gång till någon föreläsning, om det var ett komplicerat

ämne. Jobbet på TR var skitbra. Visserligen jobbade jag på centralstation som fourne-

rare, men behövde jag åka till Lund så lånade jag bara en vit rock, gick till restaurang-

vagnen där mina kompisar jobbade, hjälpte till lite och åkte gratis. Lunch ingick! Ned

på morgonen, hemma igen i lägenheten på kvällen, fest till helgen med Old Flattop,

Sergeant Pepper, Luffar’n, Craig Tucker och alla kompisar. De var nästan alla musi-

ker, tränande som djur och spelade på White Corner och Rubinetten. Inledningsvis

var det mest Bluegrass, senare blev det Franska Hotkvintetten. Jag var deras största

fan. Fan vad jag önskade att jag kunde spela istället för att bli jurist: de gjorde något,

musik var äkta, juridik bara skit, skapade inget. Men Nils ei Yksikään och Too-Tikki,

som var så stolta över sina barn, och över Old Flattop och Sergeant Pepper – de var

bröder – och den musik de skapade, oroade sig ändå lite, och undrade varför de inte

började läsa. Jag var flitig, tyckte de, och de peppade mig. Nils ei Yksikään var dess-

utom polis – senare fick jag reda på att han till och med jobbat hos Säkerhetspolisen,

framförallt med sådan där fjantig spaning i bil utanför Östtysklands handelscentrum

och liknande – och käftade gärna emot, men lyssnade också noga. Jag adopterade

dem, de var mina nya föräldrar, och så skulle de förbli och är alltjämt.

Denna gång fungerade det. Old Flattop skulle ju inte gärna göra slut. Vi var inte äls-

kande, vi var bara bästa kompisar, och framhöll alltid för andra att vi var just bästa

kompisar. Stor trygghet i det, och mycket gemensamt efter liftandet och Old Flattop’s

kärlek till Martha.

Nya föräldrar. De brukar alltjämt kalla mig sin extrapojk, men de har ju inte fattat nå-

gonting. Det var jag som adopterade dem, inte de mig. Nils ei Yksikään och Too-Tik-


78

ki, Old Flattop – min bäste väns föräldrar – som därefter och fortgent kom att bli mina

”föräldrar”. Jag flyttade hemifrån när jag var två, nu ”flyttade” jag hem. De var som

föräldrar skall vara, de var harmoniska, de fanns där, de ställde inga krav, de var stolta

och visade stolthet, de bekräftade det jag gjorde som bra, och de lyssnade även på

dumheter, gärna käftande emot så fort tillfälle gavs, men alltid lyssnande och alltid

med bottenlös kärlek. Och fanns där hela tiden. Och finns alltjämt. Många gånger har

jag varit så avundsjuk på Old Flattop och hans syskon. Jag är det nog alltjämt. Nils ei

Yksikään och Too-Tikki finns där bara, varken mer eller mindre. De finns där alltid,

alltid lika kravlöst, och de kommer med julklappar varje år till mina barn, även sedan

de blivit vuxna, firar deras student och andra kalas: Farsan minns inte ens att det är

julafton. Farsan har aldrig, såvitt jag minns, köpt en enda födelsedagspresent till dem,

aldrig ringt och gratulerat och inte ens på julafton bekräftat dem; fast de så förbehålls-

löst bekräftat honom. Och mamma är död. Så Nils ei Yksikään och Too-Tikki är en

del av lycka, trygghet, glädje – men det här är en svart bok om Sorg, och där finns

därför inte plats för Nils ei Yksikään och Too-Tikki. Berättelsen om dem skall läsas i

en bok med helt annat innehåll.

TR stod för mat, pengar och brudar – ja, man kunde till och med sno en låda starköl

om det skulle bli fest och pengarna var slut eller på upphällning. Vi hade grymma fes-

ter. Jag minns att det var sällan de tjejer vi lyckades ragga upp kom mer än en gång.

Vi hade kul i varandra. Och jag började träna fiol, sedan Old Flattop peppat mig. Ont

gjorde det, i min arm och grannarnas öron, när jag övade skalor minst en timme varje

dag. Jobba, plugga, träna fiol och så fest. Så gick livet.

På fredagskvällen bubblar det i blodet, man är kåt

vi skulle gå på Vågen och dansa oss en låt

vi grundade med groggen, Greven, Plast och jag

och fredagsdrömmen växte om en flicka varm och glad

Livet är en fest

Håll med om det, folk och fä

Men om livet är pest

Fyllan värmer bäst

(Ulf Dageby)


79

Louise hade bestämt sig. Hon skulle tillbaka till Franco, hon skulle flytta till Mallor-

ca. Jag var inte särskilt förtjust i det, jag hade redan blivit en politisk människa, och

man åkte helt enkelt inte till Francos fascistiska Spanien. Vi bråkade om det, men inte

så mycket – jag hade mina studier, hon sin kärlek.

Studierna flöt på, jag klarade alla tentor med någon form av överbetyg. Jag sket väl i

överbetygen. När alla andra kämpade för AB, för att få chans att sitta ting, och syssla

med trivialt skrivbordsarbete och lära sig veta hut efter examen, var mitt enda mål att

bli av med varje ämne, slippa läsa om böckerna. Jag skulle ta min förbannade

jur.kand., så de djävlarna fick se – för övrigt hade jag inga andra bättre idéer – men

överbetyg, och ting, det sket jag i. Liksom i sjörätten. Den försvann med My Brown-

Eyed Girl.

Mamma ringde. Louise hade stuckit. Vart var inte klart, troligen Mallorca och Franco

så klart, men polisen var efter henne. Boutiqueägaren var tydligen ett svin, en klad-

dande gris utan framgång, och Louise hade bestämt sig. Hon snodde helt enkelt en

dagskassa, stack och var borta. Boutiqueägaren gick till polisen, polisen till mamma,

och mamma till mig. Helvetes helvetes helvete. Och jag som hade tenta om två veck-

or, sketen familjerätt, CIII tror jag det kallades.

CII, kursen före, innehöll arbetsrätt, och för första gången hade jag tyckt att ett ämne

var intressant. Det kom sig naturligt efter Volvohändelsen, och sedan var det en blän-

dande bra föreläsare, Glader, och en fantastisk kvinnlig professor, den första riktigt

intellektuella jag mött, och som svarade när jag pratade med henne. Jag hade mött

Holme, tillsammans med Pärla en av de två viktigaste kvinnorna i mitt intellektuella

och politiska liv. Jag hade gett mig fan på att få jur.kanden, men nu inte bara för att

visa de djävlarna, utan också för att få tillfälle att skriva min avslutande tillämparupp-

sats om Volvo, och dess svartlistning. Jag visste att Holme skulle acceptera mig, och

ämnet. Det fanns något att kämpa för, att tvinga fram ett återkallande av fullmakten

på sätt Volvo en gång utfärdat den. Men så detta med Louise. För helvete, Louise. För

helvete, Louise – varför skulle du vara lika stark och enveten som jag, varför bad du

mig inte om hjälp, varför? Helvete, Louise, helvete!


80

Jag hade flyttat hemifrån när jag var två. Jag var stark, jag var familjens man. Det var

mitt ansvar, i förhållande till mamma, i förhållande till Umbu och i förhållande till

min älskade syster Louise. Dessutom var det ju jag som övertalat morsan att släppa

iväg henne till Mallorca under sommaren. Skuld bar jag således också. Fan bara att

det skulle ske just nu, två veckor kvar till tentan.

Jag gick till snuten först. Hej, jag är Louise’s storebror. Vad har skett? Polismannen

var schysst, men bestämd. Det hade lämnats in en polisanmälan. Det var ställt utom

varje tvivel att Louise var skyldig. Boutiqueägaren påstod att hon snott en 8-9.000,

det senare var nog dock inte sant: han passade på. I grund och botten visade dagskas-

sorna runt 2-3.000. Jag dealade med polismannen. Om jag får boutiqueägaren att åter-

kalla polisanmälan, släpper ni det då? ”Kan inte, ligger under allmänt åtal, hon är

straffmyndig, och det är ett allvarligt brott. Vi måste lysa henne, och kalla in Inter-

pol.” Men, men, men – ge mig en chans. Jag får boutiqueägaren att återkalla, jag beta-

lar honom vad Louise snott, jag försöker hitta henne och hon får skriva till er. ”OK,

jag håller det några veckor.” Det var en bra polisman, så som det finns många andra

bra polismän. Han gav mig och Louise en chans.

Jag sökte upp butiksägaren. Han medgav att han var osäker på beloppet. Vi var över-

ens om ifall han fick någonstans mellan 3-4000 kronor, jag minns inte längre det

exakta beloppet, mer än att det var i stort nästan allt jag sparat, så skulle han dra till-

baka polisanmälan. Jag behövde pengar till en charterresa, billigaste möjliga, till Mal-

lorca, för att hitta Louise, och som tur var hade studielånet precis kommit. Han fick

sina pengar och återkallade polisanmälan. Jag gick till polismannen, visade upp kvit-

tot och återkallelsen och fick mina två veckor. Jag köpte en charterresa till Mallorca.

Allt jag visste var att Franco var därifrån, från någonstans i Palma, och att de brukade

hålla till på en bar, där enligt Louise de var så förbannat revolutionära, sittande och

rökande brass, diskuterande politik till Francofascistpolisernas stora glädje. Samlade

på en plats, bara pratande och rökande brass. Jag berättade för mamma, packade kurs-

litteraturen, och stack.

Det tog en vecka innan jag hittade Louise, men jag hittade henne. Och träffade Franco

för första gången. Han var snygg, han var charmig, han var snäll mot Louise och tog

hand om henne. Hon strålade lycka. Franco betalade åtminstone en del av det jag be-


81

talt boutiqueägaren. De visade mig den berömda baren. Ett sådant ställe, och sådana

patetiska löjd som satt där: Franco fick rädda mig från att få stryk, när jag var tydlig i

mitt omdöme. De bjöd mig på middag. Franco, som för tillfället gjorde militärtjänst,

smög mig in bakvägen till militärlägret, 300 meter ovanför stranden där svenska turis-

ter låg och solbadade, väl hemkomna berättande att Spanien var jättebra, och att väns-

terungdomarna inte visste vad de pratade om. I lägret vaktade man värnpliktsvägrare.

Kanske var det andra fångar också. ”Fångcellen” bestod i vart fall av en ca 3 meter

djup grop, kvadratisk om ca 30-40 kvm, med utgrävda tvåmetersarmar runt omkring.

Det var där de sov. Mat och dryck fick de av släkt och vänner, solskydd hade de inte.

Franco gjorde farliga saker för min skull, Louise var förälskad, de betalade pengarna

jag lagt ut så långt de hade pengar. Franco var snygg, världsvan, charmig som få. Jag

sa att ”jag litar på dig Franco, jag tänker ställa upp för er kärlek, försvara er, och göra

allt jag kan för att de skall släppa jakten på Louise. Sviker du Louise, dödar jag dig,

jag lovar”, sa jag, och tittade honom djupt i ögonen. Han var mycket klar. Han skulle

aldrig svika Louise. Louise var hans stora kärlek, och han bjöd till och med mig till

sin familjs hus, och sin mamma. Han lurade helt enkelt skjortan av mig – och senare

av Louise.

Många år senare, sedan Louise blivit mördad, var jag åter nere på Mallorca. Jag min-

des mitt löfte, och hade faktiskt för avsikt att leja en person att döda honom. Det var

inte svårt att hitta honom, och det var inte särskilt dyrt att hitta någon som kunde utfö-

ra uppdraget. Det blev naturligtvis inte så. Inte för att jag inte hade pengar, inte för

upptäcksrisken och definitivt inte för att det var ett brott. Skälet till att vi inte stjäl,

våldtar, mördar eller ens slår de som är värda det på käften, åtminstone inte som en

normalitet ens för mördaren, våldtäktsmannen eller slagskämpen, är inte att det är

förbjudet, att lagstiftaren sagt att så får vi inte göra. Skälet är helt enkelt att så gör

man inte. Vi tränger oss inte i köer, inte min generation vart fall, trots att det inte är

förbjudet, men vi kör för fort, trots att detta är kriminaliserat. Kanske dagens genera-

tion tränger sig i köer – de är ju, trots allt, en produkt av vår generation! Ingen män-

niska är en ö.

Jag åkte hem. Polismannen var nöjd, och antingen fick åklagaren aldrig nys om ären-

det eller så övertygade han åklagaren om att lägga ned det. Jag berättade för mamma


82

och Umbu, gick i god för Franco. Mamma litade på mig, jag tentade, och fick mitt

andra och sista B. Det första var från propedeutiska kursen, sedan Erasmus Montanus

skyddat sin herrmiddag. Skit i det, jag klarade det.

Senare kom Franco och Louise till Sverige. Franco greps direkt, och fick en månads

fängelse. Han satt på Härlanda, jag besökte honom en gång, när Louise bodde alldeles

i närheten, upp på berget mitt emot. Själv bodde jag nu nära, i Björkekärr.

Nu fick jag reda på att Franco tidigare varit i Sverige, och åkt fast för narkotika--

smuggling. Hasch sa han att det var, och de flesta av oss tyckte då – som nu – att

hasch var en ofarlig drog, åtminstone jämfört med annan narkotika, och till och med

jämfört med alkohol. Men det var förbjudet. Han hade suttit i fängelse och utvisats på

två år eller något liknande, och räknat fel på dagarna. Han hade, sa han och ljög säkert

mig med mina oskuldsfulla blå ögon rakt ner i dumhetens bottenlösa avgrund, kommit

en dag för tidigt. Men faktum kvarstod, han fick bara en månad, blev inte utvisad igen

och kunde stanna med Louise några månader. Mamma fick träffa Franco. Vi umgicks

och hade hyfsat trevligt, men varken Louise eller Franco var nog särskilt nöjda. Loui-

se skulle inte leva något djävla proletärliv som jag och mamma, sa hon med förakt,

och vi bråkade varje gång, allt häftigare. Jag blev allt mer på det klara med att de för-

sörjde sig på knarkhandel. Det kröp fram att de brukade umgås med ”fint folk”, åkan-

de till och från Thailand och andra ställen, smugglande narkotika till Medelhavets

prinsar och prinsessor, levande ett lyxliv. Jag bad dem fara åt helvete. Och de for.

”Hoppas ni åker fast era svin.”

Det gjorde de, nästan med en gång. Det måste ha varit sensommaren 1979, jag är lite

osäker. Mamma ringde i vart fall. Louise satt i fängelse i Barcelona. Var Franco var

visste hon inte. Vad fan skulle jag göra åt det? Mamma och Umbu hade inga pengar.

Jag var förbannad och besviken på både Louise och Franco. Mamma och Umbu

liftade ned, det var enda sättet att ha råd, och de var väl lite inspirerade av mig. Attila

flög ned i sin elegans, pratade på sitt belevade sätt med ambassaden, som föraktade

mamma och Umbu, men tyckte att Attila var en riktig karl. Väl hemma hade han pra-

tat med sin bror, Findus – enligt mamma gravt alkoholiserad och misshandlande sin

hustru, en annan Attila med andra ord, men han var alltid snäll och generös mot mig.

Findus ringde mig. Tillsammans med ambassaden hade han och Attila gjort en plan.


83

Vi skulle betala en borgenssumma, Louise skulle smita ur landet, och priset var bor-

gensumman. Jag var helt avvisande. Även om jag skulle haft pengarna – vilket jag in-

te ens var i närheten av – så fick hon ta sitt straff. Hon hade parasiterat på det spanska

folket, hon hade smugglat droger som skadat andra människor, hon var skyldig och

skulle ta sitt straff. ”Men blod är tjockare än vatten”, försökte Findus. Det är det inte,

man tar ansvar för sina gärningar. Men jag skrev ett brev till domaren och bad om ur-

säkt för Louise’s dumheter. Jag förklarade att jag tyckte hon skulle ha sitt straff, men

vädjade om att domaren skulle visa mildhet, jag älskade Louise, och jag skulle ta

hand om henne. Jag skickade det via ambassaden, men undrar om de ens vidarebefod-

rade det. I vilket fall som helst dömdes Louise, sattes i kvinnofängelse, och blev sjuk,

jättesjuk både fysiskt och, var det säkert redan, psykiskt. Det fanns väl knappt en drog

hon inte prövat, tillsammans med dessa Medelhavets och Rivierans prinsar och prin-

sessor, där hon naturligtvis bara var en utnyttjad skit, bland alla andra utnyttjade små-

folk, wanna-be’s.

Vi, det vill säga Old Flattop, Sergeant Pepper, Stephan G, Eros och jag, hade bestämt

oss för att köpa en Ford Transit, och köra runt i Europa och spela på gatorna. Old

Flattop och Gemene Män, som jag tror de hette då, var djävligt bra, Stephan G nästin-

till en världsstjärna, fantastisk på fiol. Själv kunde jag spela i första läget, och hade

tränat upp några enklare svenska folklåtar. En annan musikantkompis, Fred Fiddle,

hade lärt mig några lätta irländska låtar, och så tog jag några populistiska låtar till re-

pertoaren: Svarte Rudolf, USA:s och Sovjets nationalsånger, och möjligen någon till,

kanske Brännö Brygga. Vi spelade oss fram, jag för mig, de tillsammans, och levde,

ibland rentav hyfsat gott, på dessa stålar. Vi bråkade och hade kul. Jag blev hyfsat bra

på mina låtar, tränande varje dag i skarpt läge, tvungen att ta i och gunga med för att

höras och få pengar. I Biarritz skiljdes vi åt, de skulle till Rivieran, jag ville hälsa på

Louise. Jag liftade mig fram över Pyreenerna fram till Pamplona, där jag anlände mitt

i festivalen, klockan var kanske sex-sju på kvällen. Vilken fest, hela staden, från sju-

till nittiosjuåringar var igång. Jag kunde knappt höra att stämma fiolen, än mindre

hördes vad jag spelade. Men fiolfodralet blev snabbt fullt med pesetas, jag kunde kö-

pa en flaska vin och en tågbiljett, och tog nattåget till Barcelona, där tog jag in på ett

hotell i gamla staden, nu vacker, då en djävla håla. Rummet var fullt med löss, och la-

kan hade inte bytts på ett halvår. Minst.


84

Jag gick till ambassaden, med mitt långa hår, mina kortbyxor och min fiol. De tittade

med förakt på mig. Men jag fick ordnat så att jag fick besöka Louise. Hon låg på sjuk-

hus. Utanför hennes rum stod dygnet runt två beväpnade vakter. Louise var helt an-

norlunda, jättesjuk, tjock, trasig både i kropp och i själ. Hon var sönder, och jag kunde

inte göra något. Vi pratades vid några dagar, innan jag var tvungen att sticka. Franco

satt i fängelse i Portugal enligt en artikel i en spansk tidning vars innehåll ambassaden

förklarade för mig. Sex år, ovillkorligt, om jag minns rätt. Narkotikasmuggling för-

stås. Jag träffade Old Flattop och de andra åter, någonstans på Rivieran, åkte hem och

berättade för mamma och Umbu. Senare till hösten frigavs Louise, hon kom hem och

vi försökte laga henne.

Louise gick upp och ned, hopp och förtvivlan, spred glädje och hat. Vi kunde sitta och

prata flera timmar, ha jättetrevligt, då hon plötsligt kunde kasta ur sig: När tänker du

lämna tillbaka kameran du snodde av mig? Jag blev förbannad. ”Skärp dig nu för hel-

vete, ta dig samman.” Vi försökte allt, från kärlek till hot. Men Louise var ohjälpligt

sönder, och ingen trodde på henne längre. Mamma led och Umbu led.

Oh, Mia, Mia

When will those dark clouds disappear?

Mia, Mia

Where will it lead us from here?

Mia, I still love you baby,

Everywhere I look I see your eyes,…

Come on baby dry your eyes,…

Mia, Mia, they can't say we never tried.

(Jagger/Richards, org. Angie)

Strax efter jag flyttat hem till South Park, efter Old Flattop’s och min första liftartur-

né, hade jag blivit kontaktad av en kille i Lund. Han frågade mig om Palestina. Jag

som under sextiotalet beundrade Israel, som fram till kriget 1967 och den orättfärdiga

ockupationen för mig representerade ”David”, precis som USA enbart var det goda

fram till Vietnam och de i napalm brinnande barnen, hade naturligtvis blivit propales-

tinsk. Alltid på Davids sida, alltid på den svagares sida mot maktens arroganta över-


85

grepp, lika självklart propalestinsk som antinazist. Det var märkligt att ett folk, som

plågats så mycket, kunde vara lika rasistiskt, och plåga ett annat folk så brutalt, i sam-

ma generation och generationen senare. Jag slår aldrig mina barn, aldrig. Det är något

perverst i tron att man har rätt att misshandla någon, aga kallar de fega kärringarna

det, bara för att man är släkt och dem man slår är mindre än en själv. Men min posi-

tion är också i detta en avvikelse från normalitet, har jag förstått. Misshandlade barn

blir ofta misshandlande föräldrar. Det är hemskt, historien upprepar sig alltid, i nya

former men med samma innehåll. Dumhet, ondska och ignorans är människans ge-

mensamma karakteristika.

Hemkommen till South Park återuppstartade jag den Palestinagrupp som krossats ge-

nom X the Spy’s infiltration och medlemmarnas totala depression i det svek det inne-

fattade. X the Spy hade verkligen krupit in under deras skal, fått deras absoluta för-

troende, till och med passat deras barn: och sedan i Palestinagruppens namn bombho-

tat och producerat antisemitiska flygblad, gjort inbrott och sett till att Säpo, och IB,

kunde trakassera sönder medlemmarnas liv. Delar av detta förstod fjollan Kenny först

30 år senare, och kunde på DN Debatt, såsom en nyhet han själv i sin outsagda för-

träfflighet plockat fram, publicera något som redan i mitten av sjuttiotalet återfanns

återberättat i detalj i JO:s offentliga ämbetsberättelser. Kanske, ja rentav troligen var

det en nyhet för denne blinde statsvetare, det vill säga socialdemokrat, för honom och

andra, som bara glidit med och fortsätter att glida med. Han tyckte i vart fall han gjort

en prestation. Makten var glad och tacksam, och han belönades med en professur. Det

stank, och det stinker alltjämt.

Det kändes som en plikt att starta upp Palestinagruppen igen. Vietnamkriget var ju

vunnet. Jag fick reda på nyheten i Marseille den 1 maj 1975, när jag var ute och lifta-

de, och hade träffat en kille som bjöd på den värsta marijuana jag någon gång rökt.

Det var andra eller tredje gången jag rökte. Det var hemskt, en totalt okontrollerbar

berusning som bara slog till, och jag var vid totalt fullt medvetande, såg hur barnen på

skolgården drog sig undan när kicken kom, hjärtat slog dubbelslag hela tiden, och jag

visste fan inte vad jag skulle göra. Bara gå undan, vänta på att det gick över, och se-

dan aldrig mer. Aldrig mer, aldrig mer. Tacka vet jag öl, där kommer berusningen lite

smygande, och den går att kontrollera, åtminstone i någon mån.


86

Jag ringde Luffar’n – en kompis från Kyrkans Ungdom-tiden, kallad Luffar’n för att

han alltid var så elegant klädd. Vi lyckades få till stånd ett möte, där gruppen kunde

konstituera sig, hitta en lokal (i Haga naturligtvis, var annars?) och börja sitt arbete.

Vid sidan av juridikstudierna pluggade jag in så mycket jag bara kunde, läste varenda

FN-resolution mot Israel (och de är många, kan jag lova), läste Israeliska argument,

kontrollerade historiska fakta, o s v. Jag gör alltid saker till hundra procent, eller noll,

skapar mycket kring mig, och driver obönhörligt framåt. Parasiter traschar, men dödar

aldrig värdkroppen. Men de traschar och suger långsamt ut, lämnande ett allt tommare

skal.

Det var intensiva år. Jag lärde mig mycket om de olika bokstavskombinationerna in-

om vänstern, och såg att samtliga hade tre saker gemensamt. De hade alltid förmöten,

där positionen i en sakfråga först bestämdes, och sedan hölls fast vid stenhårt. De var

extrema egotrippade utilitarister, lojala endast mot partiet. Och de sket fullständigt i

palestinierna. Palestinagruppen var bara ett medel för dem, något de skulle ha kontroll

över, i andra syften. Efter några år blev det helt ohållbart. Två kvinnor – den ena r-

are, den andra skp-are – förstörde tillsammans med denna förmötestaktik varje försök

till demokratisk diskurs, varje försök till samtal, varje försök att stödja palestinierna i

deras sak. Efter något år insåg jag att före varje möte var det bara att räkna in dem.

Det var jag, Luffar’n och en förskrämd vpkare, sedan så räckte det att räkna: hur

många hade skp lyckats mobilisera till mötet, hur många hade r-arna? Man behövde

inte ens ha omröstning, än mindre var det möjligt att ens få till stånd ett samtal kring

den aktuella frågan, vilken den nu var. För varje fraktion var det bara en person som

uttalade sig. Alla andra satt tysta, svarade inte ens på försök till provokationer, och ta-

leskvinnan, för det var kvinnor, backade inte en millimeter.

Jag och Luffar’n lämnade till slut den Palestinagrupp vi skapat. Det hela var en skam.

Men jag lärde mig mycket om vänstern och dess olika bokstavskombinationer, hur de

tänkte, vad de sa, och hur de agerade. För en fanatisk demokrat, det vill säga anarkist,

som mig var de alla vämjeliga, äckliga, små, små människor. Idag är de lika små, men

generaldirektörer, departementssekreterare, chefsekonomer, domare, journalister, am-

bassadörer, jobbar i svenskt näringsliv, i socialdemokratiska partiet eller har sina egna

mindre eller större lobbyföretag. Samma taktik, samma utilitarism, lika små, lika jät-

tesmå, moraliska och intellektuella dvärgar.


87

Men jag lärde mig mycket, och tack vare den kunskapen kunde jag ett decennium se-

nare hjälpa en palestinsk flykting, hans hustru och hans barn till ett anständigt liv.

Med den kunskap jag hade, och Säpo efter min disputation för första gången öppet för

att lyssna, lyckades jag få till stånd ett möte. Förutsättningen var att vi hade fått se, in

extenso, de uppgifter som Säpo lade till grund för att neka honom svenskt medborgar-

skap, och således de facto förhindra honom möjlighet att besöka sin finska hustrus

släkt och att arbeta. Han hade ett arbete som skulle komma att förutsätta internationel-

la resor, och hade ännu ej vågat berätta för sin chef. Det var en överraskning för mig

att han fått reda på varför han ansågs vara en säkerhetsrisk: i Tottefallet, som då prö-

vades i Europadomstolen, hade Mr Hypocrite och Klättermus, dessa ryggradslösa

gangsters, med emfas hävdat att det var omöjligt att kommunicera, som det heter på

juridiska, underlaget för beslut i personalkontrollärenden, så att människor som Totte

och de tusentals andra skulle ha en möjlighet att försvara sig. Inte bara svenska rikets

säkerhet stod på spel. Enligt Mr Hypocrite var hela Europas säkerhet i gungning; ”I

ask myself what will be the impact of such a decision on similar security police work

in other member states. Mr President, I dare not guess…”

Personalkontrollen omfattade bara svenska medborgare. Utlänningar kunde per defi-

nition inte få s k skyddsklassplacerade tjänster, redan av det skälet att det var utlän-

ningar. Och här satt jag med en utlänning, och inte vilken som helst – en palestinsk

flykting, som man dessutom hade spanat länge på, och visste hade kontakter med bl a

representanter för PFLP i Sverige – och hade detta i detalj nedskrivet på Säpos brev-

papper, undertecknat av Säpos starke man Zaphood Beeblebrox, och dessutom i origi-

nal. Det var helt enkelt helt djävla sanslöst, och undergrävde hela Mr Hypocrite’s och

Klättermus eleganta argumentation i Europadomstolen. Om det skulle vara så oerhört

hotfullt för Sveriges, ja hela Europas, säkerhet om man förhindrade att svenska med-

borgare dömdes ohörda, varför skulle det då inte vara ännu mer hotfullt om utländska

medborgare fick ta del av vad SÄPO höll emot dem? Varför kunde de få rätt och möj-

lighet att försvara sig, men inte svenskar? Mr Hypocrite’s och Klättermus argumenta-

tion föll platt till marken med detta, och jag hade det svart på vitt.

Så de ljög. Klättermus ljög Europadomstolens ledamöter, rakt upp i ansiktet. Det Mr

Jöns säger är helt enkelt inte sant, påstod han: ”vi kommunicerar inte innehållet i sä-

kerhetspolisens register till utländska medborgare i medborgarskapsärenden”. Där satt


88

jag med dokumentet som bevisade hans lögner i portföljen, räknande med att de skul-

le ljuga, ty det hade de gjort så många gånger tidigare i processen. Nu hade jag möj-

lighet att klä av dem. Offentligt! Jag hade i direkt strid mot villkoren för att få ta del

av Säpos yttrande kopierat dokumenten i sju exemplar, ett för varje domare. Men den

palestinske flyktingens ärende var fortfarande inte avgjort, det låg i departementets

hand, och där fanns Klättermus. Jag kunde inte offra honom och hans familj, för att

istället vinna Totte. Ännu var för övrigt Tottefallet inte förlorat. Ett litet hopp hade vi,

och det grundläggande målet var förresten redan nått: vi ville att svenska allmänheten

skulle känna till systemet. Om detta sedan utlöste politisk reaktion var inte vår sak.

Det var svenska folket som skulle avgöra om detta var ett sakernas tillstånd som kun-

de accepteras eller inte. Vi var, och är båda alltjämt, djupt fanatiska demokrater, och

vill folk ha skit, så skall de också ha rätt att välja det. Vi skall inte bestämma. Vår

uppgift är att se till att människor har ett så korrekt beslutsunderlag som möjligt, se-

dan är det medborgarnas val.

Med de klockrena lögnerna hade Klättermus och Mr Hypocrite lärt mig ytterligare en

sak jag inte ville veta. I pausen bad jag Klättermus, som visste att han ljög, att fara åt

helvete, och sa att problemet med honom och Mr Hypocrite var att de saknade moral.

Totte pratade under tiden med Mr Hypocrite, och frågade honom hur han skulle rea-

gera, om någon kommit in till hans rum under morgondagen, och sagt att han omedel-

bart måste sluta, utan angivande av andra skäl än att han har var medborgerligt opålit-

lig, att beslutet var betingat av hänsyn till rikets säkerhet, och utan att han därmed fick

en möjlighet att försvara sig, sin familj, sitt rykte och sin ära. ”Det är en annan sak”,

sa Mr Hypocrite. En annan sak! Men det var och är det ju! För värdesystemets parasi-

ter inträffar inte sådant, inte ens om de verkligen är landsförrädare, spioner eller bara

korrupta.

Jag behöll kopior av dokumenten. Jag har fortfarande kopior kvar, väl gömda, ty jag

har lärt mig att makten ljuger utan att tveka, och endast när de slutligen står där med

byxorna nere medger de och gör en pudel. Ingen accountability, än mindre responsibi-

lity! Ingen moral, ingen stil, ingen klass. Men jag presenterade alltså inte dokumenten

för domstolen. Jag kunde inte sälja ut BinNäss, hans fru och hans barn.


89

Jag stannade kvar några dagar efter huvudförhandlingen i Strasbourg. Jag hade för-

svarat min avhandling på lördagen, tvingats avstå från festen för att istället direkt åka

till Strasbourg för måndagens stora huvudförhandling, en huvudförhandling det tagit

sju år att jobba sig fram till. Efteråt var jag helt tom, totalt tom. Jag gick och satte mig

under en bro i Strasbourg, och brände upp de sju kopior av de hemliga handlingarna

som jag tagit med till domstolens ledamöter. Och bad till Gud att domstolens ledamö-

ter skulle inse hur Klättermus och Mr Hypocrite, trots sin perfekta engelska, sitt ele-

ganta manér, sina tjusiga kostymer och imponerande titlar, hade ljugit. Ty de hade ti-

digare beslagits med detta.

Så blev det inte, som bekant. Inte förrän tio år senare, då jag blev hjälte, Mr Hypocrite

stammande fram att han minsann bara lytt order, och Klättermus förnekande att han

ens varit där – trots att det fanns på papper. Men först förlorade vi när domen kom i

mars 1987; med fyra röster mot tre! Tillsammans med den turkiske domaren, med de-

ras dåvarande militärdiktatur och särskilda syn på mänskliga rättigheter, den tyska do-

maren med deras Berufsverbot och den engelska domaren, med deras syn på att alla

MI5 och MI6:s filer var ”Queens property”, så röstade den svenska riksmarskalken,

fadern till Chef’s svenska fru, ned oss. Visserligen fanns det inga rättssäkerhetsgaran-

tier, såsom konventionen krävde, men det fanns fyra stycken var för sig otillräckliga

som tillsammans – aggregate – dög. Menade de fyras gäng. Jag skrev naturligtvis i ett

annat personalkontrollärende direkt till samtliga fyra dessa påstådda rättssäkerhetsga-

rantier: inte fan dög de. På vår sida stod den norske ordföranden Ole Rättrådig, en rik-

tigt god man, och den franske och italienske domaren. De trodde nog att Mr Hypocri-

te var lite sinnesskadad när han åberopade ”den svenska ämbetsmannahederligheten”

som slutligt bevis för att inget fel hade begåtts. Så är det väl också, även om skadan

förefaller vara nationens, i ett land där folket reducerat sig själv till kärringar och leds

av idioter.

Men jag lyckades, med hjälp av de handlingar som jag faktiskt hade, rädda BinNäss

och hans familj. Jag ringde upp till Zaphood Beeblebrox och fick tala direkt med ho-

nom för första gången efter det att han åtta år tidigare ljugit om personalkontrollkung-

örelsens kommunikationsprincip i direktsändning i radions Kanalen. Han hade stor

respekt för mig nu. Avhandlingen hade kommit. Den var ingen politisk pamflett utan

solid, tung vetenskap. Dåvarande säpochefen Mr Postmans sturskhet, när han inter-


90

vjuats av Aktuellts reporter innan jag disputerade och sagt ”Vänta tills han kör” – nå-

got som tyvärr aldrig sändes – var inte längre lika framträdande. Zaphood Beeblebrox

respekterade mig och bjöd in mig att respektera honom. På min begäran fixade han ett

möte mellan mig, min klient, en ung Säpo-man som kunde allt, precis allt, om alla

bokstavskombinationer i Mellanöstern och inom den svenska vänstern man kan läsa

sig till. Med sig hade han en äldre Säpo-chef, som bara var tyst. Jag kunde sätta alla

de enskilda fakta, de flesta var och en för sig korrekta och också skäl till att Säpo

skulle visa killen uppmärksamhet, i sin kontext. Man kunde bokstavligen se i den

yngre säpo-killens ögon hur allt som tidigare var oförklarligt, och således farligt, föll

på plats och blev trivialiteter, självklarheter. Säpo var bra då. Den yngre säpo-killen

som vägrade uppge sitt namn var ärlig och Zaphood Beeblebrox var ärlig. Någon må-

nad senare hade Säpo inga invändningar mot att BinNäss fick svenskt medborgarskap.

Så slutade den historien lyckligt både för min palestinske vän, hans familj och Säpo.

Senare ringde Zaphood Beeblebrox mig, och frågade om jag inte kunde komma upp

och prata lite om dessa kontexter. Han verkade genuint intresserad. Lika självklart

som Säpo aldrig skulle anställa någon med vänstersympatier, lika självklart hade det

varit för vänsterfolk att inte jobba för Säpo. Och så hade enfalden växt, till skada för

demokratin, för rikets säkerhet och för skattebetalarnas pengar. Jag var tveksam, hur

skulle omvärlden se på mig, och bad om lite betänketid. Strax därefter exploderade

Silenius och etablissemangets buggnings- och smugglingsaffär, och hela Säpo-led-

ningen, tillsammans med länspolismästaren Don Quixote, skulle ryka. Till och med

rikspolischefen var åtalad, men klarade sig naturligtvis. Klättermus, som smugit mel-

lan departementet och Tweek Tweak-gruppen, hade som den streber han var noga till-

sett att han hade deniability1, så han klarade sig till och med när justitieministrar bör-

jade ryka på löpande band. Det betraktades säkert som en merit senare hos andra

makthavare: det är som Attila sa, när jag kom hem efter natten i fyllehäktet i Fredriks-

havn: sup gärna, sup ofta, sup mycket, men åk för fan inte fast!

Senare i ett annat sammanhang, på Handelshögskolan, upprepade dåvarande justitie-

minister Anna-Greta Katt Klättermus lögn: nej, man kommunicerade inte till utländs-

ka medborgare. Vem skulle studenterna tro på, den koleriske Jöns, eller justitieminis- 1 Deniability är en klassisk term i underrättelsevärlden, och kan närmast översättas till ”möjligheten att (trovärdigt) förneka kännedom om”


91

tern? Gud straffade henne strax efteråt. Först många år senare, när Klättermus belö-

nats för sin avsaknad av moral och sin instrumentella syn på sanning, först genom att

bli riksåklagare, efter succén med Säkerhetstjänstkommissionens desinformation till

och med Säpo-chef, straffade Gud även Klättermus. Ja, det var mitt svar, när journa-

listerna ringde, och frågade efter min kommentar till Klättermus död. Ingen av inter-

vjuerna publicerades någonsin.

Värst, störst obehag, och störst internationellt lidande skapar dock sådana som Mr

Hypocrite. Han hade talat osanning inför Europadomstolen, men jag var inte riktigt

säker att det var medvetna lögner. Han hade glidit på sanningen, sagt osanningar, men

till mig förklarade han att han nogsamt vägrat läsa Totte’s akt och de andra ”fakta”

han redovisade, de kom från Säpo eller justitiedepartementet – han påstod att han ha-

de varit noga med att se till att själv ha ”deniability”, som vi säger inom underrättelse-

världen. Jag tyckte definitivt inte om hans nedlåtande ton, hans föraktfulla gliringar

om många noter i avhandlingen, hans insinuationer om mina bevekelsegrunder. Men

jag trodde på honom, när vi pratades vid, och han sa mellan fyra ögon att han faktiskt

föreslagit att vi skulle förlikas.

Förlikas? Ja, det var något märkligt med det: Europakommissionen åkte med två re-

presentanter i största hemlighet till Stockholm, beordrade mig och Totte dit, tvingade

oss, men inte regeringen, att lägga ett konkret förlikningsförslag, ålade oss absolut

tystnadsplikt, och sprang sedan mellan departement och Kulturhuset, där jag och Tot-

te satt och hoppades ingen skulle se oss. Det var svårt för oss båda – hur skulle man se

på mig och Totte, vek vi ned oss? Men vi var trötta, vi hade inga pengar, ingen inom

vänstern eller från något annat håll hjälpte oss ekonomiskt, och i praktiken gjorde jag

allt arbete själv. Parallellt med alla andra ärenden, med avhandlingsskrivandet, med

Gräddnos, jag och Ronny i vår nybildade, extremt fattiga familj. Vi hade inte ens råd

att köpa vettiga blöjor till Ronny. Det var fiskpinnar och blodpudding, och när det

blev en spänn över: en flaska vin och hemmapoppade popcorn att dela på en fredag-

kväll. Men vi hade varandra, och vi hade Ida, familjens älskade hund, vi var lyckliga.

Men snorpanka.

Totte och jag föll till föga. Vi lade ett förslag – regeringen behövde som sagt aldrig

lägga något – och det enda kravet var att Totte skulle få se vad som påståtts om ho-


92

nom och att man skulle förklara att han varken var eller någonsin varit en säkerhets-

risk. Inga pengakrav, inga krav på ursäkt, inget mer. Kommissionens sekreterare och

Fritte kom tillbaka en sista gång: regeringen accepterade ingenting. Senare berättade

Mr Hypocrite för mig, när vi på mitt initiativ anordnade ett symposium och tillsam-

mans gav ut en bok om Europaprocess, att han vädjat om att regeringen skulle förli-

kas, men att det var bom stopp. Han sade det inte direkt ut, men mellan raderna stod

det klart att det var Tweek Tweak själv som absolut och kategoriskt avvisade varje

form av förlikning. Vi skulle knäckas, vi skulle lära oss veta hut, små skitungar djäv-

las inte med makten. Och jag trodde på Mr Hypocrite. Jag trodde på hans blåa ögon,

inte minst för att han berättade att efter vinsten i Europadomstolen, ”vinsten” 1987,

hade han blivit erbjuden att bli Säpo-chef. Det var allt en djävla tur att du sa nej till

det, förklarade jag för honom: där gick en gräns. Men det var inte därför han tackade

nej. Säpo-chef var helt enkelt inte fint nog för honom.

Istället krävde han, sedan Chef blivit FN:s generalsekreterare, att han skulle få en

topp-post i FN. Och så blev det. Saken underlättades säkert av att Chef var gift med

en svenska, och inte vilken som helst: den tidigare riksmarskalken, han som dömt i

Tottefallet som svensk representant i Europadomstolen, Lavernas dotter. Bygg socio-

gram, så förklarar sig världen! Mr Hypocrite blev FN:s högste chef med särskilt an-

svar för mänskliga fri- och rättigheter. Jag mådde illa, riktigt illa. Nu visste vi dess-

utom att hans nedlåtande fnysande åt mina uppgifter i avhandlingen, när jag hävdade

att det handlade om minst 185.000 tjänster och uppdrag och mer än 100.000 kontrol-

ler om året, var medvetna lögner. Uppgifter han uttryckligen sagt ”var upp i det blå”,

var snarare kraftigt underdrivna – i realiteten handlade det om drygt 410.000 tjänster

och uppdrag och någon gång mer än 200.000 kontroller varje år, med ett genomsnitt

om 115.000 varje år. Han visste, men hade haft mage att inför Europadomstolen stå

och med förakt hävda att Jöns fabulerade. Agerandet påminner mig om ungdoms-

brottslingarnas fräckhet, men jag påminns oftare om den när jag möter maktens män

och kvinnor än ungdomar. Nuvarande justitiekanslern, Münchhausen, är en sådan typ,

även om jag inte riktigt har klart för mig om han är så ”slipat elak” eller helt enkelt

bara korkad. Som t ex när han inte förstår hur han beredde väg för en sjuk dom, där en

fyraårig flicka blivit sexuellt utnyttjad men nekats skadestånd ”för att hon sov”.

Münchhausen förstår kanske helt enkelt inte att han berett väg för denna sjuka dom

genom att strax före i ett annat sexualmål, mycket uppmärksammat och JK-anmält till


93

och med av riksdagsledamöter, förklara att i det målet hade hans tidigare kompisar

formulerat en ”intellektuellt och juridiskt högstående dom”, när flickan där nekades

skadestånd. Kanske är både Mr Hypocrite’s och Münchhausen agerande bara ett ut-

tryck för en vanlig skada hos maktens män och kvinnor: de förefaller drabbas av en

hjärnimplodering, där de till slut tror att Gud givit dem en särskild gen som gör att allt

som väller ut ur deras mun är begåvade sanningar, just för att de är untouchable och

har makt.

There's room at the top,

they are telling you still

But first you must learn

how to smile as you kill

If you want to be

like the folks on the hill

(John Lennon)

Mr Hypocrite fick sin tjänst, och han fick kungens medalj! Och juridiska fakulteten i

Stockholm, med flera ledande i Internationella Juristkommissionen bland medlem-

marna i fakultetsnämnden, utsåg honom till juris hedersdoktor, uttryckligen med mo-

tivering för hans insatser för mänskliga fri- och rättigheter i Europadomstolen! Väl

medvetna om hans lögner, inte ens lyckligt omedvetna. Varumärke är allt. Slicka röv,

och du skall själv få beträda den fina vägen, klättrande på de människors ryggar som

du påstår dig försvara på dina fina konferenser och häftiga cocktailpartyn, boende på

dina förstaklasshotell, resande aldrig sämre än businessclass, och sällan eller aldrig

betalande själv ens för din lunch. Fy fan, inget är så skadligt för mänskliga rättigheter,

för de fattigaste av de fattigaste, de mest förtryckta av de förtryckta, men också för

FN, juristers moral och synen på demokrati och humanism, som dessa MR-

karriarister2. Senare blev Mr Hypocrite, av mina kollegor, de jag fajtats för på rättsve-

tenskapliga institutionen, inbjuden som hedersgäst. Alla visste allt, precis allt, ”men

pengar luktar inte”. Senare blev också skämtaren Münchhausen inbjuden, då efter

hans famösa beslut i ärendet Binlambertz, och det av en mina och Gräddnos bästa

vänner, en tidigare student, sedermera doktor, som jag slagits så för. Hemulen, man-

2 MR = Mänskliga Rättigheter


94

nen som försökt förklara att man måste välja sina strider, och aldrig valde en enda.

Det var droppen. Jag skulle ett halvår senare göra ett försök till att rädda institutionen

från deras fria fall, rakt ned i prostitutionen, men då var allt för sent. Jag var en nyttig

idiot, förbrukad.

Som lök på laxen blev Mr Hypocrite till slut hedersdoktor också vid juridiska fakulte-

ten i Lund, där jag var doktor och docent, och där Mr Hypocrite sedan länge var mer

känd än någon annan stans, inte minst efter mitt bidrag till Holmes festskrift. Holme

var död och de andra för rädda eller ignoranta för att bjuda motstånd mot detta förslag

från en av akademins alla wanna-be’s, professor Zero. Mr Hypocrite hade krävt detta

för att acceptera att bli ordförande i Raoul Wallenbergstiftelsen, en kränkning av Wal-

lenbergs minne som saknar motstycke, och Zero ville gärna vara med i MR-societe-

ten. Jag skrev senare om det i Scandinavian Studies in Law, men då var Sverige redan

fullbordat som det rövhål det till slut blivit efter skp:arnas framgångsrika kampanj för

svenskt näringsliv, ”Satsa på dig själv!”, i början av åttiotalet. Det omöjliga var verk-

lighet, allt var bara sociala konstruktioner och varumärke, inget mer fanns.

Men alla politiker, alla inom intelligence, inom akademin och inom journalistkåren

vet. De vet, men kastar inte sten i glashus. Se, där har ni förklaringen till hur Sverige,

med Amy Wong i spetsen och Måns och Bill insyltade, Bill breakdansande på julfes-

ten, medan egyptierna satt neddrogade på väg till tortyr och förnedring i Egypten, ex-

pedierat av annars hederliga och hårt arbetande tjänstemän på UD och inom Säpo, så

flagrant kunde bryta mot till och med FN:s tortyrkonvention, och sedan ljuga om det

till och med inför FN. Säpo, myndigheter, även vuxna, annars ansvarsfulla människor,

är som barn: de ser bara till vad man gör, inte till vad man säger. Och Mr Hypocrite

och Klättermus hade visat vägen, den breda vägen. De skulle snart få en värdig efter-

trädare i vår nye justitiekansler, vänsterns hjälte, Münchhausen!

Med ett knappt år kvar till jur.kand.examen fick jag passa på när jag var nere i Lund,

över en föreläsning, och fråga Holme: ville hon vara min handledare, och var det ok

att skriva en tillämparuppsats om Svartlistning i Sverige. Inte det vanligaste ämnesva-

let direkt, bland allt mer välkammade juriststudenter, med ting i blick och jobb som

affärsjurist i sikte. Även de som hoppade en gång, såsom jag alltjämt gjorde – mån

om att tillse att inte umgås med andra jurister, utan med riktiga människor – och tän-


95

ker göra till den dagen jag dör, när de en gång började, hade slutat hoppa. Juristutbild-

ningen kan med rätta beskrivas som en loppask: studenterna kommer in, åtminstone

några besjälade av centrala, avgörande, rättsligt relevanta frågor såsom rättvisa, san-

ning, ärlighet, ansvar; och de hoppar. De placeras i en loppask, med ett lock på. Där

får de hoppa, först fem-sex år i juristutbildningen, sedan ett par år såsom tingsnota-

rier. När de slagit huvudet i locket så många gånger att de inte hoppar längre, då

släpps de ut. Nu kan ni ut och döma. Nu får ni er legitimation att avgöra människors

liv, blunda för maktövergrepp och döma människor till livslång pina, allt utan person-

ligt ansvar. Prostetnic Vogon Jeltz, en charlatan till professor, sa åtminstone en viktig

sak vid ett sällsynt tillfälle av klarhet i sitt liv: Det tar sex till åtta år att göra om en

människa till jurist. Eller riktigare: regelfetischist! Så är det, och sedan är det få som

åter blir människor, eller ens har kvar gnistan att åter bli jurist. Ty jurister, som Pros-

tetnic Vogon Jeltz kallade dem, blir de trots allt inte. De blir antiintellektuella, in-

skränkta, små regelfetischister utan personligt ansvar. Men folket behandlar dem ändå

med en icke längre förtjänad respekt. När jag blir diktator, skall jag förbjuda personer

som efter svensk juristexamen glömt att hoppa att syssla med juridik; de är sällsynt

dåligt skickade till det. Och de som skall ha det viktiga och svåra uppdraget att slita

tvister mellan människor, de skall välkomna den enda regel de behöver, ty de skall

döma med genuint personligt ansvar, präglade av den noggrannhet och ömsinthet som

alla inblandade kräver. Regeln? Döm rättvist!

Holme accepterade både handledarskap och mitt ämnesval. För första gången såg jag

på allvar fram emot en kurs; jag skulle få skriva om hur människor, som stod upp för

de ideal som vårt samhälle fostrat dem till, i böcker, i filmer, i politikernas och makt-

havarnas retorik, bestraffades, och bestraffades i lönndom, på det fegaste och mest

ryggradslösa sätt: genom att beröva dem deras möjlighet till inkomst liksom deras

självförtroende som yrkesmän- och kvinnor och därmed deras respekt bland andra

samhällsmedborgare. Genom svartlistning, stigmatisering som avvikare från normali-

tet.

Jag började entusiastiskt. Nu skulle jag skriva om några ärenden jag kände till först:

Fången på fyren, Rolle, Craig Tucker, men börja med att beskriva juridikens innehåll,

reglerna. Och jag skulle skriva om Volvo, och intervjua makthavare.


96

Jag mötte Bender Bending för första gången. Han satt med fötterna på skrivbordet,

ryggen halvt vänd mot mig, läsande Dagens Nyheter på sitt kontor i LO:s rättsskydd,

där han satt på en reträttpost sedan sossarna åter förlorat valet, och han ännu inte fått

ambassadörsposten i Paris. Djävligt arrogant, och lite barnsligt i förhållande till en 24-

årig student, som han tidigare varit hjälte för, och som nu för första gången fick möta

en makthavare. Och som då var stolt över att ens bli mottagen av honom och hans ge-

likar, och som då respekterade dem, kallade dem ”Ni”. Han sjönk tusen meter i res-

pekt.

Annat var det med en annan socialdemokrat jag hyste största respekt för; trots bordell-

härvan, och trots hans griserier mot Arthur Dent. Phillip Fry var i vart fall en sann hu-

manist, och han var en sann intellektuell. Han tog emot mig i sin lägenhet. På dörren

hade någon skrivit med stora bokstäver, och med hjälp av en sprayflaska, ”horbock”.

Det hade ännu inte tagits bort. Kanske ville han att det skulle stå kvar i ett sätt att

straffa sig själv för allt det onda han medverkat till i Tweek Tweak’s sadistiska, och

djupt orättfärdiga, lögnaktiga, slakt av Arthur Dent. Phillip Fry var lågmäld, han var

lyssnande, svarade ärligt och vänligt på alla frågor, bjöd på kaffe, och behandlade mig

som en människa. Phillip Fry må ha haft en kärlek till yngre flickor, och Arthur Dents

historia är sann och viktig, ty den förklarade varför makten aldrig fick kontroll över

Säpo. Men Phillip Fry var också en stor humanist, och ingen justitieminister av alla

hans efterföljare har kunnat mäta sig mot honom.

Jag intervjuade Phillip Fry och Bender Bending i första hand för att jag i mitt idoga

skrivande hade ramlat över något som kallades personalkontroll, något jag aldrig tidi-

gare under mina intensiva juriststudier hört talas om. Personalkontroll hade nämnts en

gång, med ett ord, bland alla de tusen och åter tusen sidor kurslitteratur jag läst, och

reglerades i en kungörelse som inte fanns med i lagboken. Inte ens Holme, som ju var

professor, hade hört talas om personalkontroll. Nyfikenheten var väckt!

Jag började läsa om säkerhetspolisen och åsiktsregistrering, om människor som stop-

pats från anställningar eller fått kicken för att de, som de påstod, var svartlistade av

Säpo. Nej, nej, nej, inte i Sverige, forget it! Men IB-affären, telefonavlyssningarna

och Phillip Fry-affären stod där i mitt bakhuvud och brände. Så jag gick till bibliote-

ket, plockade fram alla SFS, och skrev ned personalkontrollkungörelsen. Där fanns ett


97

förbud mot åsiktsregistrering – uttunnat och bara gällande för Säpo. Där var, och är i

många stycken alltjämt, kritiker snett ute, och deras kritik blev därför ofarlig, ty de

hade så fel när de skyllde IB för otillåten åsiktsregistrering. Åsiktsregistreringsförbu-

det i personalkontrollkungörelsen omfattade bara Säpo. Ett allmänt åsiktsregistre-

ringsförbud, också då i den urvattnade form som det givits redan för Säpo 1969, kom

först 1976, då en motsvarande regel infördes i regeringsformen. För övrigt var väns-

terns tafatta försök att bevisa att Säpo sysslade med åsiktsregistrering, och att detta

var skälet till att människor svartlistades av staten enbart utifrån deras åsikter, dömda

att misslyckas. Fram tills jag 1997 släppte Totteakten, och Registernämnden året efter

släppte de hemliga tillämpningsföreskrifterna, var det en omöjlig uppgift, och det till

och med om även Sverige skulle ha fått en äkta whistleblower. Således, en korkad po-

litisk och rättslig strategi, som den samlade vänstern dock vidhöll, eftersom den gjor-

de dem själva så viktiga. Alla ville vara registrerade av Säpo, alla ville vara politiska

offer, frihetshjältar utan att behöva göra mer än att prata.

Men där fanns en annan regel, som väckte min förundran. I PKK § 13 fanns en kom-

munikationsregel. Enligt regeln skulle RPS styrelse, det vill säga i praktiken Säpo,

som huvudregel kommunicera de uppgifter som fanns i registret med den kontrollera-

de, innan man tog beslut om att ö h t lämna ut uppgifterna. Det var en klassisk rätts-

statlig regel, emanerande ur den centrala principen att ingen, absolut ingen, får dömas

ohörd. Regeln hade trätt ikraft i oktober 1969. Jag hade under hela tiden från gymna-

siet fram tills jag nu höll på med min tillämparuppsats varit samhällspolitiskt intresse-

rad och politiskt aktiv, om än ej organiserad, bortsett från en kort period i CUF. Nu,

nio år senare, funderade jag: hur i helskotta kan det komma sig att inte vid ett enda

tillfälle under alla dessa år, inte i TV, inte i kvällstidningarna, inte ens i den mest ob-

skyra vänsterpressen, hade en enda person vid ett enda tillfälle framträtt, och sagt:

kolla vad Säpo registrerat om mig. Se vad de ville lämna ut för att hindra mig från att

få jobb eller för att jag skulle få kicken eller omplaceras. Inte en enda. Regeln var den

mest centrala rättssäkerhetsregeln i hela kungörelsen och hypotesen var därmed given.

När vänstern väl fått sin rättssäkerhetsgaranti hade de på sedvanligt sätt firat segern,

gått hem och druckit rödvin, och aldrig reflekterat över om regeln implementerats.

Hypotesen var given: PKK § 13, den mest centrala rättssäkerhetsgarantin på den rätts-

liga nivån i systemet hade aldrig, aldrig någonsin, tillämpats. Det här var en hypotes,

som senare skulle förändra hela mitt kommande avhandlingsarbete, och ruinera mitt


98

och Gräddnos liv. Jag hatar fortfarande den dag jag ramlade över personalkontroll-

kungörelsen.

Men detta var ännu bara ett litet moment, en passus, i tillämparuppsatsen. Fokus var

på svartlistning, och det empiriska underlaget självklart: Volvo PV. Minnet från då

jag nekats sommarjobb, men andra utan erfarenhet fått det, var kvar, och fullmakt

skall återkallas på sätt som korresponderar mot dess utgivande. Rätt svar på tentan

skall vara rätt svar i verkligheten.

Jag åkte ut till Volvo, jag intervjuade folk på personalavdelningen, jag tror till och

med att jag fick intervjua personalchefen. Det gav inte särskilt mycket. Jag intervjua-

de klubbordföranden i Metall, inte heller det gav särskilt mycket. Först. Men precis

när jag tackat för intervjun, och skulle gå, sa han plötsligt: ”Varför frågar du mig inte

om betygen?” Vadå, varför då, undrade jag, och lärde mig att man på detta område

måste veta vad man skall leta efter för att finna. Han berättade då att inom Verkstads-

föreningen fanns det ett system med i vart fall Volvo och SKF inblandade, ännu flera

företag därtill, inte alla av Verkstadsföreningens medlemmar kanske, men de flesta

och alla de stora. Systemet gick ut på att när man slutade, och fick sitt betyg, så inne-

bar en viss kombination av omdömena rörande arbetsskicklighet, ordning och vad det

nu var de gav betyg i, att när man som arbetssökande kom till ett annat bolag som var

medlem i Verkstadsföreningen, och medverkade i systemet, uppvisande sitt betyg, så

var det en signal till detta företag: ring oss! Varje bolag hade ett särskilt nummer, dit

man skulle ringa för att få upplysningar ur, i detta fall Volvos, personakt rörande den

tidigare anställde: ofta sjuk, upprorsmakare, lat, hetsig, kommunist eller vad det nu

var de antecknat. Och så nekades man jobbet; ”Tyvärr, tack för ansökan, jobbet är re-

dan besatt”. Man gick alltså omkring med sin egen dokumentation om att man var

svartlistad, och visade själv vid varje tillfälle upp den. Det var djävligt illfundigt, jag

hade inte haft en aning. Klubbordföranden berättade väl mest för han tyckte synd om

mig och inte trodde det skulle bli så stort nummer av att han berättade det för mig.

Här var en ung, naiv, kille som skulle avsluta sin jur.kand.examen och skriva en upp-

sats, som på sin höjd någon stockkonservativ professor förstrött skulle granska. Så

blev det inte.


99

Jag skrev, och jag skrev, och jag skrev. I mars/april någon gång pratade jag med Hol-

me, som fick mina skriverier fortlöpande, och sa att jag ville skriva fram till den da-

gen hon sa att det var en AB-uppsats, en uppsats som hon skulle ge högsta betyg. Inte

för att jag ville sitta ting, utan för att detta var det viktigaste, det meningsfullaste och

det roligaste jag gjorde under hela mina jur.kand.studier. ”AB, det har du sedan

länge”, sa Holme, med en förvånad blick. Hade jag inte fattat det? Nej, det hade jag

inte. Alltjämt gnagde att jag inte kunde, att jag inte var tillräckligt duktig, att jag inte

riktigt begrep som alla bratsen, de eleganta och självsäkra. Men Holme var tydlig. Det

här är skitbra, du har redan ett klart AB.

Jag blev så glad. Men detta skulle inte vara någon smitning! Jag krävde att min upp-

sats skulle granskas, och granskas noga, inte som de andras uppsatser i enrum av en

förströdd professor som delade ut AB i parti och minut. Min skulle granskas noga, det

var jag väldigt mån om. Så mycket elakhet och skitprat hade jag redan mött i mitt liv

att jag inte skulle bjuda på att någon efteråt skulle kunna påstå att AB:t inte var väl

förtjänat. Så jag bad Holme om att få försvara uppsatsen offentligt, innan hon satte

betyg, och förklarade att jag skulle försöka få Y the Spy, den gamle IB-agenten, att

fungera som opponent. Det skulle få bli i South Park då förstås, men kunde Holme gå

med på detta, och rentav komma upp till South Park, följa opposition och försvar, in-

nan hon slutligen gav sitt betyg? Holme hade nog aldrig mött någon sådan student

förut, AB:t var ju redan självklart, men hon lovade att komma upp. Jag lovade att gre-

ja allt, inklusive lokal. Kunde Holme dessutom efteråt komma och äta middag i min

lägenhet, träffa mamma, pappa och Louise?

Holme var underbar, hon svarade ja, ja och ja. Tack snälla Holme, det betydde så

mycket, så oerhört mycket. Mamma och pappa skulle båda komma, jag minns inte att

jag sett dem tillsammans förut, och jag skulle försvara min uppsats, visa att jag var

duktig och förtjänt av min kandidatexamen. Holme frågade mig. ”Vad tänker du göra

nu när du är klar?” Jag vet inte, först lumpen, sedan får vi se – jag har bevisat det jag

ville bevisa. ”Du får inte sluta”, sa Holme bestämt, och Holme kunde vara mycket be-

stämd. ”Du måste forska, du skall påbörja forskarstudier.” Jag, skulle jag forska? Och

Holme frågade mig, krävde det nästan rentav. Jag var omtumlad, lycklig och så fruk-

tansvärt stolt. Men först ville jag bevisa att jag var värd det, jag skulle försvara min

tillämparuppsats offentligt! OK, sa Holme, och vi hade en deal.


100

Jag skrev till Y the Spy, fick ett lite undvikande svar och ett halvt löfte och lånade

överklass-studenternas – de som läste på Kursverksamheten – lokal i South Park. An-

tagligen fick jag betala någon krona. Morsan kom, farsan kom, Holme kom…och Y

the Spy kom. Han kom, och jag fick försvarat min uppsats. Holme tyckte han var ett

löjd, men han kom. Och han var så seriös han kunde vara – någon professor är han ju

inte – och han tog inget betalt.

På kvällen åt vi middag med mamma och pappa, i min lilla etta. Jag minns att Louise

var där, det var innan hon åkte i fängelse, och tillsammans med Holme åkte Louise

bussen in till staden. Jag vet inte vad de pratade om, men jag såg i morsans och far-

sans ögon att de var stolta över att få ha träffat en professor, men framförallt var de

oroliga, rädda att jag skulle lämna dem nu. De satt där, morsan utan riktigt jobb, far-

san lagerarbetare, vid ett bord med mig som den ende, utöver Holme förstås, som ens

gått ut grundskolan och därtill gymnasiet. Nu var jag jur.kand., en äkta jurist, och

skulle kanske till och med bli vetenskapsman. Var är vår Pelle, vart är han på väg, och

finns det någon plats för oss i hans framtid? Det var en klassresa, skulle de få åka

med?

Många år senare, när jag blivit hjälte, ställde han upp igen. Y the Spy alltså. Flera

gånger rentav, och normalt inför ett rätt fientligt inställt auditorium. Tack för det Y

the Spy. Elaka saker gjorde du, elak var du, du var rentav en elak idiot. Men kärring,

det var du aldrig, till skillnad från de flesta av dem som satt och pratade, men aldrig

gjorde något, i auditoriet.

Detta var 1978, och jag minns att jag och Laenas, resonemangsrelationen jag hade

med henne, hon kär i mig, jag tillsammans med henne, åkte till Kreta direkt efter

examen. När vi satt med de andra gästerna på någon restaurang därnere var de impo-

nerade. Jag såg så ung ut. Jag var jur.kand, något jättefint, men såg fortfarande ut som

ett barn. Fick visa legitimation på systemet, 24 år fyllda. Jag blev naturligtvis sjuk.

Som den lutheran jag är blir jag inte sjuk när jag inte har tid, men nu var jag ledig.

Och blev sjuk, fick någon ögoninfektion, och en av de två semesterveckorna vaknade

jag varje morgon utan att kunna öppna ögonlocken, som fastnat i var, och fick blötas

upp. Men jag var jur.kand., jag hade klarat det som de andra fnyst åt, när jag en gång

fem år tidigare hade skrivit in mig. Och nu skulle jag till och med bli forskare, söka in


101

och bli antagen som doktorand. Doktorand, det lät fint det, finare än forskarstuderan-

de. Jag skulle kanske till och med få betalt, kanske få utbildningsbidrag. 2.900 i må-

naden före skatt. Det var mer än studielånet, och det var betalning, inget lån.

Men först skulle jag göra lumpen. Engagemanget i Palestinagruppen, mina fördjupade

kunskaper i bakgrunden och de allt grövre och eskalerande övergreppen mot vår tids

”judar” hade fått mig att inse att jag inte var pacifist. Jag ville lära mig döda, och det

var en välmotiverad 24-årig jur.kand. som ryckte in i Karlskrona. Det engagemanget

tog de snart död på. Vi skulle som idioter marschera, med mössa på när vi var utom-

hus, och mössa av inomhus. Jag var vuxen, de andra var barn på grönbete, första

gången hemifrån. De klädde sig gärna i Kalle Anka-kostymen, som var obligatorisk

även då vi var lediga och gick på sta’n, ja till och med när vi skulle åka hem. Furiren,

eller vad han var, hade sagt att han inte visste varför, men han visste: brudarna blev

kåta när de såg en, utklädd som pajas. Barnen trodde på det, tjejerna skrattade åt dem.

Själv tog jag av mig kläderna så fort jag gått utanför porten och fick Bonehead, som

då var min kompis och som jag startat ett juristbolag ihop med, att skriva ett brev om

att min närvaro var oundgänglig för bolagets fortlevnad. Han undertecknade med VD.

Jag vägrade marschera, och var en allmän böld i röven på dem, ”omilitärisk” som de

sa med förakt i rösten. Och så var jag jur.kand., och det var fint och farligt. Efter två

veckor i Karlskrona fick jag bli placerad i South Park, på Nya Varvet.

Det tog inte lång tid att inse att även Nya Varvet var i grund och botten en öppen an-

stalt, förvarande stamanställda som omöjligt skulle kunna fungera ute i samhället.

Men jag försökte, jag ställde upp på allt och tog till och med egna initiativ. Det skall

en militär inte göra, sa man. Du skall lyda order, det och inget annat. Jag såg dock till

att jag fick utbildning på alla handvapen. Sedan jag en morgon vägrat ta befäl, vilket

var min skyldighet eftersom jag råkade vara äldst, omplacerade de mig. Jag placera-

des på biblioteket. Det var bra, riktigt bra. Vi hade alla nattpermission, så jag var med

på uppställningen varje morgon 07.00, räknades in, gick till biblioteket, låste, tränade

fiol och läste Marx Kapitalet. Strax före 12.00 stack jag hem. Idioterna hade stenkoll

på att ingen stack en timme eller ens tio minuter för tidigt, före 16.00, men var så

djävla dumma att de inte kunde ens tänka tanken att någon stack redan klockan 12.

Jag åkte aldrig fast. Och när de andra åkte fast överklagade vi varje beslut till dom-


102

stol, förlorade vartenda mål men fick en dag ledigt för huvudförhandlingen. Och jag

fick praktisk träning.

Men någon vettig militär träning, det var det inte: bara att lära sig veta hut. Bortkastad

tid, men jag är disciplinerad, pluggade, tränade fiol, arbetade och påbörjade ett eget

forskningsprojekt ihop med en kompis, en sociolog, Flegma. ”Segregation genom

boendekvotering” hette arbetet. Vi gjorde enkäter och djupintervjuer, sprang i trapp-

uppgångar, och resultatet var entydigt. I den nya förorten, där placerades de ”finaste

utlänningarna”, det vill säga västeuropéer, amerikaner och en och annan norrlänning i

Rannebergen, de som man behövde i produktionen, det vill säga finnar och en och an-

nan jugoslav, uppblandat med åter några norrlänningar och utsocknes, i Lövgärdet,

och skrapet: turkar, och andra riktiga svartskallar, i Gårdsten. Linjen var tydlig. Upp-

satsen uppmärksammades något i lokalpressen, men mycket mer blev det inte.

Lumpen innefattade inte ens fysisk träning! Till och med fotbollsmatchen mot engels-

ka flottan, som var på besök och vi själva sett till att arrangera, fick ställas in: det reg-

nade, och idrottskaptenen ville inte bli blöt. Det var då jag slutligen gav upp och

tvingade fram att få vara vakt. Som vakt fick jag min enda militära utbildning värd

namnet under lumpen. Det var en hundutbildning under några dagar i Skredsvik. I

fortsättningen ”arbetade” jag bara var fjärde dag och då tillsammans med min schäfer,

den underbart vackra och självständiga Basso, tuffaste hunden av alla fyra schäfrar på

basen. Basso hade bitit ihjäl en annan schäfer och allvarligt skadat en fjant till furir,

som gått med hunden lös när de mött Basso. Furiren hade försökt avstyra hundslags-

målet – så begåvad var han.

Basso var en vacker långhårig svart schäfer. Han var stark, modig och sket fullstän-

digt i mig. Lydde när det passade, i realiteten var det han som styrde mig. På natten,

när vi tvingades sitta ute på en pir som nu är riven, i upp till 20 graders kyla med ett

sketet litet el-element, och i kylan skulle gå rond, då var vi helt överens, jag och Bas-

so. De kan ta sin runda och köra upp i röven, vi lägger oss. Och så lade vi oss tillsam-

mans på golvet i de tre-fyra kvadratmeterna, värmde varandra. Jag var aldrig orolig.

Skulle något befäl försöka komma på oss, så varnade Basso först. Jag älskade denna

hund. Han var så vacker, så stark, så självständig. När jag skulle mucka försökte jag

få köpa loss honom: efter mycket tjat skulle jag få det, men för fem tusen kronor. Var


103

skulle jag få fem tusen kronor från? Basso och jag sågs aldrig mer efter muck. Det

sket han säkert i.

På hösten när jag gjorde lumpen, en kväll, hade det plötsligt ringt på telefonen. I and-

ra änden var en man, jag minns inte längre hans namn, som presenterade sig som för-

läggare. Han hade ett förlag i Teckomatorp som hette Spartacus, och undrade om han

skulle kunna få ge ut min uppsats som bok. Skulle kunna få? Men herregud, klart som

fan att han skulle få! Jag ringde genast och väckte mamma. Jag skulle bli författare.

Boken kom ut någon gång under våren (eller var det hösten?) och Erik Ponti på Da-

gens Eko ville intervjua mig. Häftigt, häftigt. Vi hade först ett långt samtal via tele-

fon. Han tyckte jättemycket om boken, sa han, var på min sida kände jag, och jag kän-

de mig trygg med honom. Vi beslöt att jag skulle infinna mig i en studio i radiohuset i

South Park, någon dag senare. Själv skulle han sitta i studio i Stockholm, och inter-

vjun skulle bandas. Det var några trevliga ord inledningsvis när man kollade ledning-

arna och ljudet.

Jag kände mig lugn, och hade någon gång tidigare varit intervjuad i lokalradion – då

rörande rivningarna i Haga och kampen för hyresgästerna i Majorna; en kamp som

slutade med att alla fick ersättningslägenheter, sedan jag tackat nej till ett erbjudande

att få billigt köpa en av de bostadsrätter som skulle göras, underförstått mot att jag

droppade hyresgästerna. South Park-anda, korruptionen som blivit så vanlig, så stor

normalitet, att de flesta inte längre reflekterar, och de äldre inte bråkar: du vinner ald-

rig mot dem, släpp det, som en av våra äldre grannar, hon är säkert över åttio, förkla-

rat att redan hennes pappa lärt henne, sedan hennes hus som ett av tretton blivit allvar-

ligt skadat vid anläggningen av fjärrvärme från South Park’s Energi i våra nuvarande

kvarter. Min farsa brukade säga samma sak, gång på gång, när han såg vilka jag stred

mot; sluta Pelle, sluta – ”du kan få kyssa den hand du allra helst skulle vilja skita i”.

Det är kärlek i de orden, han månade om mig, men jag skall aldrig bli vuxen, aldrig

kröka rygg och låta ”hjärna ersätta hjärta”.

Intervjun började, och plötsligt var det annan ton i skällan. Erik var skjutjärnsjourna-

list, jag var måltavla. Jag blev helt ställd och svarade så gott jag kunde. Det blev en

bra intervju. Men när den var över frågade jag Ponti, i studion och där andra således


104

kunde höra, vad fan det var som hände? Erik sa att vi pratar inte om det i studion, jag

ringer upp dig. Och så berättade han att skall man få bra svar, intressanta svar, så skall

man angripa Hubert Farnsworth (den dåvarande högerpartiledaren) från höger, och

John Zoidberg (den dåvarande vänsterpartiledaren) från vänster. Han har naturligtvis

rätt, och han hade journalistisk heder, alltid påläst. Han och hans journalistkollega,

Tintii, är bland de två bästa journalister jag mött, aldrig tummande på sin heder, alltid

pålästa, och aldrig vikande ned sig för någon.

Dagens Eko, och därtill författare! Nu var jag känd. Senare visade det sig att Sparta-

cus var ett av Östtyskland finansierat förlag, som arbetade som ett slags inflytelse-

agenter. Men det visste jag först kanske femton år senare, när jag läste en rapport från

en hemlig intelligencekonferens någonstans i Tyskland.

Boken recenserades också, inte bara i GT, där den fick en helsida, utan också till och

med i Pravda. När jag senare på hösten flyttat ned till Malmö, och påbörjat mitt av-

handlingsarbete, kom en professor (om han var professor då?) med ursprung i Tjecko-

slovakien, och frågade mig om jag verkligen skrivit att hälften av alla svenskar var

belagda med yrkesförbud. Han hade läst det i tjeckisk press, sa han.

Också militären uppmärksammade det hela. Det var väl lite oroligt för dem. Jag var ju

vakt och skulle vakta deras hemligheter – något de själva var väldigt slarviga med.

Ofta låg det hemliga handlingar, inte minst hemliga sjökort över våra grannländer, öp-

pet för var och en, åtminstone för oss vakter, att granska. Jag funderade ett tag på att

sno ett, som minne, men det blev inget med det. De var oroliga, men såg också en po-

tential, i all sin bottenlösa dumhet. Jag hade skrivit en bok om svartlistning och yrkes-

förbud, alltså var jag kommunist, alltså kunde jag ryska, hade intelligentian på staben

räknat ut. Så när ryska flottan kom på besök, och det var fint värre med ambassadörer

och all annan skit på mottagning på börsen, så skulle jag tillsammans med en annan

värnpliktig närvara. Vi skulle representera soldaterna, och två ryska matroser fick

samma uppdrag. Väl på Börsen fick vi inte vara med och skåla, utan sitta i ett rum var

för sig, och sedan skulle vi tas in, fotograferas tillsammans med ambassadör och ge-

neraler, eller vad de nu var för något, och samtala lätt och vänskapligt med varandra.

Vad fan skulle jag säga? Jag sa något på engelska, de ryska matroserna såg ut som

frågetecken, inte fan kunde de någon engelska. Prata ryska då, sa befälen till mig, och


105

plötsligt förstod jag varför jag fått detta hedersuppdrag. De var helt enkelt knäppa.

Mitt första möte med den militära underrättelsetjänsten, om än den lokala, imponera-

de sannerligen inte. Pinsamheten avslutades snabbt, vi fördes ut och hem till förlägg-

ningen.

Jag muckade under våren, och var då så förbannad över den samlade dumhet jag mött,

bristen på utbildning och fysisk träning, och att de snott tio månader av mitt liv, en-

bart för att ha mössa på ute, av inne, stå rakt och se till att flaggdjäveln inte hissades

upp och ner. Jag visste inte att det fanns upp och ner på svenska flaggan innan en or-

donnans kom springande en morgon, skrikande nära döden att flaggdjävlen hissats

upp och ner och att generalen var vansinnig. Mitt muckarbeslut var entydigt, solklart.

Jag gick vakt sista natten, jag tog på mig det frivilligt. Jag och Basso gick runt hela

förläggningen och jag skar av varenda flagglina. När vi muckade så fanns inte en flag-

ga hissad. Alla visste att det var jag som gjort det, men ingen kunde bevisa något.

Fullmakten hade återkallats, jag hade pissat tillbaka på de idioter som stulit tio måna-

der av mitt liv.

Under militärtjänstgöringen hade Martha gjort slut med Old Flattop, och flyttat tillba-

ka till England. Hon hade det inte så lätt med att få jobb i Sverige, gick som underskö-

terska eller något sådant, och ville se till att hon fick en riktig utbildning. Hon ville bli

barnmorska. Old Flattop var alldeles förstörd, Martha var hans livs kärlek. Det var

min tur att ställa upp nu. Vi beslöt att dra till USA och lifta där. Jag gjorde slut med

Laenas – det var helt enkelt inte fair att vara ihop med henne. Hon var rolig, hon var

schysst, hon var lojal och hon älskade mig, och hade trevliga föräldrar – men jag

älskade inte henne, hade aldrig gjort det, utan det som var tänkt som a one-night stand

bara fortsatte i ett slags resonemangsrelation från min sida. Och med USA-resan, och

med Old Flattop, min bäste kompis, ensam så gjorde jag slut.

Old Flattop’s lillasyster Prudence var au-pair i Toronto. Jag var osäker på om jag

skulle bli insläppt i USA, med min politiska bakgrund, inte minst inom Palestinagrup-

pen. Både jag och Old Flattop fick visserligen ett ”indefinite” visum, men det var ing-

en garanti för att bli insläppta. Att bli tillbakaskickade när vi sparat till biljetten vore

en katastrof. Och att hälsa på Prudence först var ett schysst alternativ. Inget större fel

på Canada heller, så vi beslöt att köpa var sin t/r-biljett dit, för att sedan ta oss över


106

via landgränsen till Michigan. Det värsta som skulle hända då var att vi inte blev in-

släppta, och då fick vi väl lifta i Canada istället. Vi blev insläppta, hade massor av

upplevelser och har alltjämt vänner kvar, bra och dåliga minnen. Jag blev till slut

snodd på allt, men mycket till sorg fanns det inte i den resan, och den skall därför inte

berättas i denna bok. Den sorg som fanns var att se den oerhörda fattigdomen i södra

USA. Ingenstans i världen har jag ännu, och då är jag ofta i Townships i södra Afrika,

sett sådan bottenlös fattigdom, sådan misär och så tomma ögon. USA är ett parado-

xernas land.

Väl hemma i Sverige igen fick jag besked att jag fått utbildningsbidrag. Visserligen

bara som förste reserv, och visserligen bara för ett halvår, men jag hade fått det. Det

var en oerhörd lyx, att få läsa, studera, skriva om det som var viktigt, och få betalt.

Visserligen bara 2.900 brutto i månaden, men det var mer än studielånet gav. Och nu

skulle jag få koncentrera mig på det som var spännande i juridiken. Jag hyrde ut lä-

genheten i andra hand till en av Laenas kompisar, och förberedde mig på att flytta till

Lund. Det blev Malmö. Återigen Malmö – denna djävla håla!


107

Say what you think

Take you punch

Or forever hold your peace

Cowards won’t talk

Leaving you alone

Keep them away from me, please

…

People and cattle

Two of a kind

Treat them alike

They don’t mind

Shake the rattle

Face the battle

You’re always on your own

When you’re in need

They’ll look the other way

You’ll sink like a stone

…

Big brother tells them

What they shall do

Follow the herd

They just ain’t got no clue

(Mats Thölin)

Kapitel 3. People and cattle

Det var spännande att komma tillbaka till Juridicum, nu som – trodde jag – en del av

personalen, en doktorand, en ung forskare som skulle upptas i gemenskapen. Så var

det ju inte. Det var snälla sekreterare, Holme och hennes andra doktorander hälsade


108

naturligtvis, men det var det. Inget mer, inget arbetsrum, inte ens ett att dela med nå-

gon. Ingen skrivmaskin, inget skrivpapper, kopiera först efter särskilt tillstånd för var-

je enskilt tillfälle. Kuvert fick jag först sedan Holme intygat att jag behövde dessa tre

kuvert för att kunna sända brev i vad som faktiskt var kopplat till mitt avhandlingsar-

bete. Konstigt var det, inte någon vanlig arbetsplats, och tydligen massor med intriger.

De flesta märkte jag inte och de andra brydde mig inte. Några, utöver sekreterarna,

var snälla och omtänksamma om den lille valpen, 25-åringen med det alltjämt långa

håret som var Holmes nya adept. En tidigare polsk säkerhetspolis jobbade som någon

slags registrator (!). Han visste namnet på varje student, kände varje students egenhe-

ter och såg varje människa med sitt goda hjärta – och sin omsorgsfulla oro, för det fall

man varit tyken mot någon potentat. Jag förbannar att jag för tillfället glömt denne go-

de mans namn. Kloker, en nydanare som fick sin beskärda del av de slappa dumbom-

marnas förakt, Japan på sitt lite disträ sätt, Blyger, som var så förtjust (som kollega) i

Holme, Glader förstås. Och så framförallt Echo och Oolon Colluphid. Varje fredag

hade vi långlunch på Spisen, tillsammans med Holme och en annan kille, från Han-

delsrätten, vars namn jag också glömt. Dessa luncher utvecklades snabbt till riktigt

spännande och allmänbildande seminarium. Och där Häxan, en annan av Holmes dok-

torander, och jag fick vara med, genast kände oss både välkomna, lyssnade på och

respekterade. Trots att åtminstone jag var helt rudis i varje elementär vetenskaplig frå-

ga, och både Oolon Colluphid och Echo var nydisputerade, fulla med självförtroende.

Jag minns så tydligt när jag introducerades för Oolon Colluphid. Han frågade mig om

mitt ämne, sa ”intressant, vilken metod skall du använda dig av?” Jag fattade inte vad

han menade: ”metod, vadå metod? Jag skall skriva om detta.” Senare har jag insett att

det faktiskt är allt det handlar om. Läsa, tänka, skriva, tänka mer, ändra, läsa mer, tän-

ka, skriva, rätta, tänka om, och så vidare. Resten klistras på efteråt, åtminstone för

varje genuin vetenskapsman: den som redan från början bestämt sig för en metod, och

inte låter ämnet och materialet styra, har också redan från början låst fast sig i det

möjliga resultatet. De kan, i bästa fall, lyckas med att producera habil normalveten-

skap, den plagiarism som med dagens citationsindex för byråkraternas behov exklude-

rat kvalité som central ambition inom vetenskapen till förmån för kvantitet, det enda

dumbommar kan förstå. Allt vanligare blir att nya ”forskare” inte ens producerar det-

ta. Den centrala vetenskapliga frågeställningen ”Vad är värt att veta?” ersätts av dessa

konsulter med frågan ”Vad kan vi få betalt för?”. Vi tillhandahåller, med


109

vetenskapens sanningsstämpel, de resultat maktens män och kvinnor beställer, och i

gengäld får vi pengar. Forskning för att dra in pengar – bäst forskare är den som drar

in mest pengar, och framgång på det området blir det mest centrala kvalitetsmåttet.

Inom andra yrkesområden kallas sådana institutioner för bordell, de som arbetar där

för horor och de som beställer för torskar. Men här är det vita linnedukar, blänkande

ordnar och eleganta nekrologer. Annars inte längre någon skillnad, prostitution som

prostitution.

Holme var för mig världens bästa handledare. Hon skyddade mig mot för stora under-

visningskrav, hon försvarade mig mot angrepp från makten. Hon tog mig med till Os-

lo, och lät mig tidigt lära känna Torsten Skorsten, en av vår samtids största rättsveten-

skapsmän. Som jag naturligtvis då aldrig ens hört talas om. Jag blev till och med hem-

bjuden till honom, och det på det värsta fylleslag jag dittills varit på. Åtminstone med

vuxna. Detta var förstås innan jag lärde känna finnarna.

Torsten Skorsten kunde supa. Han rökte som en borstbindare och hade ständigt såda-

na hostattacker att man var övertygad att den gamle skrynkelmannen skulle dö i vil-

ken sekund som helst. Men han var norsk mästare i höjdhopp och uppe och sprang

minst en halvmil varje morgon 05.30. Hängande med huvudet djupt nedsjunket i sina

händer, efter att ha druckit minst en kvarting, kom han, lika överraskande som med

blixtrande intellektuell skärpa, med ett inlägg i den diskussion vi andra förde. Det var

en av de största män jag mött.

Holme bjöd alltså genast in mig till denne man, till ett seminarium i Oslo. Han lyssna-

de noga, respektfullt och med stort intresse på mina stapplande kommentarer om än

det ena, än det andra. Senare skulle han acceptera att bli opponent på min avhandling,

och jag var stolt. Det gav en glans åt disputationen som gjorde omgivningen direkt

avundsjuk. Jag hade världens bästa handledare, och fick senare världens bästa oppo-

nent. Båda med heder. Inget fick jag gratis, inte en millimeter, men de var noggranna,

hederliga, intellektuella och högg inte i ryggen. Utan dem, och utan de vänner jag fått

genom att Holme tog mig med i Nordiska forskarkurser och till Spisen, hade man

krossat mig. Tidigt, och utan pardon. Ty de, de som hade etablerad position att försva-

ra, ett hyckleri som inte fick avslöjas, och klättrat dit de var genom att slicka röv och

vara socialt kompetenta, de var onda, och de var fega, då som nu. Och jag var blott en


110

liten skit, som med stora ögon förvånat funderade över vad som hände runt mig, och

varför. Hur skulle det ha gått utan Holme, utan Oolon Colluphid, Lupu, Tupu och

Wowbagger? Hur fan skulle det ha gått? Jag har haft det i minne och alltid varit noga

med att introducera alla mina doktorander i dessa internationella nätverk. Ingen män-

niska är en ö.

Jag var flitig, och återupptog mitt hårda, egenskapade schema. Lite känd var jag re-

dan, sedan tillämparuppsatsen blivit publicerad i bokform, och det skulle snart bli

”värre”. Jag skulle bli jättekänd. Till mångas förbittring, både på departementet och

bland deras vänner på juridiska fakulteten. Under tiden jobbade jag på i min ensam-

het.

Jag hade förmått Laenas att flytta ned. Det var ensamt i Malmö, och jag hade insett,

trodde jag, att kärlek inte fanns, utan relationer byggde på bra kamratskap. Och Lae-

nas var en god kamrat. Efter en märklig resa till Stockholm, där jag besökt justitiede-

partementet för att hos registrator få läsa remissvaren till SOU 1968:4, den offentliga

utredning som föregick personalkontrollkungörelsen, kastades min uppfattning plöts-

ligt om. På väg tillbaka till Malmö passerade jag South Park och gick ut med mina

kompisar. Vi kom på vårt sedvanligt mogna sätt överens om att vi skulle besöka en

Robert Weird, som lyckats ragga upp en tjej, och nu skulle sätta in stöten. Han skulle

säkerligen bli mycket tacksam över att just vi kom och knackade på mitt i ansatsen.

Det var i vart fall vi rörande överens om, och så fick det således bli. Daphne öppnade

och det sa bara pang i huvudet. Jag blev spik nykter, dödsförälskad, och kvällen sluta-

de med att Robert Weird och de andra grabbarna gick. Jag och Daphne stannade och

satt hela natten och pratade. Det var allt. Inte ens en puss. Men det var tillräckligt.

Dagen efter, när jag kom ned till Malmö, gjorde jag slut med Laenas, bara rakt av.

Kärlek fanns, och min kärlek var inte till Laenas. Man kan inte bygga ett liv på prag-

matik, det måste finnas kärlek i botten, djup, äkta, förbehållslös kärlek. Det var en

svår brytning. Laenas var jätteledsen, och jag fylld av skuld. Jag bar ju också skuld.

Det var jag som hade bett henne komma ned. Hon hade kommit, och så bröt jag upp

nästan direkt. Det var svårt. Jag hjälpte till med flytten tillbaka till South Park, och

minst tusen gånger höll jag på att stanna bilen och be henne åka med tillbaka. Laenas

var inte värd att plågas så, och jag var inte värd hennes kärlek. Det krävdes en verkligt


111

intellektuell kraftansträngning för att genomföra och hålla fast. Ja, just en intellektuell

kraftansträngning, att tänka och ta ansvar. Ty hjärna och hjärta sitter ihop hos hela

människor, ömsesidigt beroende av varandra, precis som värden och regler tillsam-

mans skapar juridik, det ena elementet utan det andra bara tom innehållslös flaskpost

på ett stormande hav. Men det var rätt beslut, både för Laenas och mig.

Någon dag senare var jag åter i Malmö, ensam med en lapp om att någon Totte hade

ringt, och ville träffa mig. Ytterligare en sådan där idiot, tänkte jag, trött och ensam i

min besvikenhet. Det blev aldrig något med Daphne, trots ett fruktlöst besök senare i

Stockholm och trots ett besök av henne i Malmö, där hon nästan lyckades få med mig

i Scientologykyrkan. En timme in i introduktionsmötet slängde de, med mer eller

mindre våld, ut mig, sedan jag uppmanat de andra, med glittrande ögon lyssnande på

dessa falska profeter, att klä av dem kejsarens kläder. Hör ni inte vilken skit de pratar?

Lappen låg där några dagar, sedan ringde jag. Det skulle inte göra mitt liv lättare.

Under hösten letade jag fram allt grundmaterial jag kunde om personalkontrollkungö-

relsen. På den tid som blev över läste jag blandat Bakunin och de andra anarkistiska

klassikerna. Tillsammans med Holme, Lona och Häxan hade vi en egen seminariecir-

kel kring Radnitsky’s Contemporary School of Metascience. Holmes fjärde dokto-

rand, Dr Alphonse Mephisto, varken orkade eller hade förmåga att engagera sig i des-

sa mer grundläggande vetenskapliga problem, men vem brydde sig? För oss andra var

kunskap detsamma som glädje. Glader tvingade på mig allsköns marxistisk litteratur,

och jag försökte läsa allt av Hägerström jag kom över och som var författat eller över-

satt till svenska. Den elake djäveln hade nämligen i huvudsak skrivit på tyska, precis

som om inte livet var svårt nog ändå.

Det var ensamt. Men arbete, hårt arbete, mår bra av ensamhet, av att vara uttråkad el-

ler djupt deprimerad. Så fungerar det i vart fall för mig. Varje stor vetenskapsman är

manodepressiv, sa killen från handelsrätten vars namn jag glömt, vid det regelmässiga

långlunchseminariet på Spisen. Och så diskuterade vi detta påstående i tre timmar. Jag

tror han har rätt. Åtminstone funkar jag så, hur stor eller liten vetenskapsman historien

nu en gång kommer att bestämma jag var. Men som femtiofemåring har jag numera

gott självförtroende vad gäller några områden: jag vet att jag i Sverige är i särklass


112

bäst på intelligence och pro-aktiv policing. Jag vet att jag är en habil vetenskapsman,

en reko arbetskamrat och en duktig arbetare, en duktig jurist, en bra pappa och lojal

mot värden, inte mot person. Betydligt sämre är jag kanske som älskare och äkta ma-

ke, vacker var många år sedan och glad är jag allt mer sällan, i den sorg livet bringat.

Manodepressiv med andra ord. Men det är nog, å andra sidan, inte så djävla konstigt.

Jag slet som ett djur, var aktivt med på alla seminarier, intressanta såväl som totalt

ointressanta, och valdes in i fakultetsnämnden, doktorandrepresentant redan första

året. Men det hände mycket, och det hände mycket på en gång. För mycket, tyckte

makten och alla de wanna-be’s, furirer, som kringgärdade dem. Först gjorde der Spie-

gel en stor intervju med anledning av boken. Den var säkert en fyra-fem sidor lång,

och kom att publiceras kring jul. Ingen stor sak i det, tänkte jag, och förstod fortfaran-

de inte hur stort det var. Och så besökte jag som sagt justitiedepartementet, som till-

sammans med Säpo numera visste vem jag var, sedan Svartlistning-yrkesförbud i

Sverige kommit ut, och krackelerat den svenska självbilden något.

Syftet med besöket var enkelt. Jag skulle helt enkelt bara titta på akten till SOU

1968:4, den offentliga utredning som var personalkontrollkungörelsens utrednings-

bakgrund. Eftersom det var en kungörelse, alltså en författning ensidigt utfärdad av

regeringen, fanns det ingen proposition, och således ingen redovisning av remissva-

ren. Vetenskap kräver noggrannhet med fakta. Krävde, är numera rätt ord, då allting

annars numera tydligen bara är kvantitet och ”sociala konstruktioner”. Men då gällde

alltjämt noggrannhet och det enda sättet att ta del av remissvaren var att åka till Stock-

holm och hos registrator begära att få läsa dem på plats. Sagt och gjort. Sittande och

läsande denna, i flera avseenden ytterst avslöjande akt (den som vill veta vad, får fak-

tiskt läsa min avhandling, det här är en annan bok), kom det plötsligt en försynt fråga

från en underordnad tjänsteman. Hade jag tid och lust att träffa departementsrådet

Vel-Anders, särskilt ansvarig för polisfrågor? Självklart. Jag fick stega in i hans jätte-

stora, vackra tjänsterum, där han bjöd mig att sitta ner i soffan. ”Så du skall skriva en

avhandling i juridik”, sa han, och berömde och gratulerade mig i förväg. Han var trev-

lig, nästan överdrivet, men trevlig. ”Skall du skriva om Säpo, och skall du skriva om

personalkontrollen?” Ja, svarade jag, det är en del av avhandlingen, vars arbetsrubrik

är Direkta och Indirekta hinder att få ta del av civilrättsliga rättigheter. Då trodde jag

och Holme att det skulle bli en avhandling som sträckte över denna bredd. Rätt snart


113

senare kom vi att inse att bara ämnet personalkontroll var så stort att det mer än väl

tog all tid, och mer därtill. ”Jaha”, svarade han, tittade på mig och uttryckte bekym-

mer för min skull: ”är det inte väldig svårt”, svårt med material et cetera. ”Varför inte

skriva om något enklare, mer lättillgängligt?”

Det var sanslöst. För det första förstod han inte, liksom så många andra, att det centra-

la för mig inte var att bli doktor. Det viktiga var att få möjlighet att fördjupa mig i ett

spännande ämne, outforskat och där det samhälle jag älskade till synes led av en stor

imperfektion. Jag brann, och brinner alltjämt, för ämnet, för problemet, inte för me-

daljen. Även om jag ibland efteråt, skall erkännas, kan känna djup bitterhet över de

uteblivna erkännandena, så generöst istället spillda på dem som vägrar stå upp, för att

istället stjäla och behaga. För det andra tydliggjorde han nu, såsom Säpo och andra

makthavare i deras obegränsade självtillräckliga dumhet senare gång på gång bekräf-

tade, att jag var något på spåren. Det fanns något där, som de inte ville jag skulle se.

Vill du trigga mig, eller någon annan vetenskapsman, så är Vel-Anders approach det

bästa sättet att se till att glöden omvandlas till en flammande, ostoppbar eld. Fokus

var nu klart, personalkontroll prioritet nummer ett. Stackars dumme Vel-Anders, ett

så kontraproduktivt samtal, ur ditt och maktens perspektiv.

Så lätt gav sig dock inte makten, och det särskilt inte sedan de började ansättas från

fler håll. Jag hade träffat Totte. Han och Mörka hade åkt till Malmö tillsammans med

sin nyfödda förstfödda dotter, Klara, och hans fall var en gudagåva. Liksom Eugen.

Jag visste redan från början att vi inte skulle tillåtas vinna fallet i Sverige, och därför

måste vara förberedda på att gå till Europadomstolen. Denna domstol var vid tillfället

inte så känd, men jag hade läst om den under mina studier, och visste att i Sverige

skulle Totte aldrig få upprättelse. Knappast i Europadomstolen heller, för den delen.

Det var säkert som Holme sa, det finns något naivt i tron att man kan vända sig till en

högre överhet, som rättar allt, när överheten behandlat en illa. Möjligheten till föränd-

ring låg i folkets reaktioner, att folk blev förbannade och satte press. För att det skulle

ske var det nödvändigt att de fick reda på att vi hade ett personalkontrollsystem och

hur det fungerade. En del i detta arbete var min kommande avhandling, men det var

ett långsiktigt och alltjämt osäkert projekt. En snabbare möjlighet var media.


114

Mitt och Totte’s mål sammanföll till hundra procent. Båda avskydde vi, rentav förak-

tade, nyttomaximerare och hade sett så många av dem även inom vänstern. Totte hade

blivit utslängd ur skp, som en följd av denna hållning, något det senare skulle visa sig

aldrig fanns en enda anteckning om i Säpos eller militärens register. Själv hade jag,

allt sedan Attila och vad livet senare lärt mig, en intuitiv avsky för alla dessa förvrid-

na sjuka maktmänniskor.

Jag överklagade pliktskyldigast Totte’s ärende – man måste uttömma inhemska rätts-

medel – och satte mig och skrev en artikel till DN, där jag jämförde behandlingen av

två olika svenska medborgare, båda påstådda hot mot rikets säkerhet: Totte, och så

Eugen. DN Debatt var, då som nu, naturligtvis inte intresserade; sådana artiklar ger

inte möjlighet till förtroliga och insmickrande samtal i maktens korridorer. Men på

DN Kultur var kulturchefen Per Pragmatik i USA, och vikarierna tog chansen när

mästaren var borta. Rubriken blev ”Snickare hot mot rikets säkerhet?”, och det blev

nästan hela kultursidan. Många år senare fick jag höra att Per Pragmatik blivit skitför-

bannad, så mycket MR-aktivist och humanist han ville framstå som: vad skulle hans

vänner i maktens korridorer säga nu? Ty artikeln slog stenhårt, och blev tre dagar i

sträck huvudnyhet i olika varianter i Rapport. Och alla andra media tvingades natur-

ligtvis att hänga på. Själv tog jag det med ro. Jag var så ung och naiv att jag fortfaran-

de inte förstått hur omöjligt projekt det egentligen var att få in en sådan artikel, därtill

i DN. Jag visste ju att den var bra, och att storyn var viktig, alltså skulle den få plats.

Så funkar som bekant inte media, men det visste jag inte då.

Plötsligt var jag den mest kände juristen de någonsin haft på Juridicum, en nyligen an-

tagen, långhårig 25-årig doktorand, som knappt visste vad vetenskap var. Det var inte

alla som var lyckliga och stolta över det, och på regeringskansliet var man generös

nog att skriva till fakultetsnämnden. ”För kännedom” upplyste man fakultetsnämnden

om mitt avhandlingsämne. Inga fler kommentarer nödvändiga – det icke uttalade bud-

skapet var tydligt, och i korridormötena mellan maktens män och kvinnor samtalades

det säkert förtroligt. Själv gick jag med mina blåa ögon och arbetade intensivt vidare.

Holme gav mig förtroendet att undervisa. Jag fick ta ansvaret för hyresrätten på CD,

och förberedde mig i veckor, köpte en svart tavla till köket i Malmö, föreläste högt för

mig själv och skrev på tavlan, memoriserade, improviserade och slet som ett djur. Jag

skulle inte svika Holmes förtroende, jag skulle inte svika studenterna, jag skulle inte


115

svika mig själv och mamma. Det gick bra, jättebra, och Holme var stolt. Men snart

skulle jag få lära mig att det fanns många andra på juridiska fakulteten och i maktens

Sverige, många med Attila-gener. De var inte lika nöjda.

Jag hade fått utbildningsbidrag, som förste reserv, för ett år. I februari skulle beslutas

om vilka som skulle få utbildningsbidrag påföljande läsår. Då skulle avgöras om jag

varit tillräckligt flitig och duktig för att de kommande tre åren få ordinarie utbild-

ningsbidrag. Flitig hade jag sannerligen varit, det visste alla. Ingen ifrågasatte detta.

Men jag hade varit flitig med fel avhandlingsämne ansåg två av de mer mediokra pro-

fessorerna på institutionen. Enligt professorn Prostetnic Vogon Jeltz, som var den som

tog upp striden, hade jag anmält att jag hade för avsikt att kritiskt granska den svenska

personalkontrollkungörelsen. Det var ju sant, även om han inte riktigt förstått vad

ideologikritik är. Prostetnic Vogon Jeltz hade sina nätverk, och anmälde nu att efter-

som jag förklarat att jag kritiskt skulle granska kungörelsen, något som efter der Spie-

gel, DN, SVT:s nyhetssändningar och all annan media var väl känt, så var jag inte

”objektiv”. Och eftersom jag inte var objektiv var jag inte vetenskaplig. På den grun-

den yrkade han inte bara att jag inte längre skulle få utbildningsbidrag. Jag borde bli

avstängd från forskarutbildningen!

Det var sanslöst. Det var så korkat så att hälften kunde vara nog. Jag visste inled-

ningsvis, och faktiskt rätt länge, ingenting. Holme höll mig ovetande. Hon förstod att

jag skulle bli alldeles förkrossad, så som jag slitit, och med sådana framgångar på så

kort tid. Det var en kamp, som så ofta, mellan professorer, och en kamp där några

stod för vetenskapliga ideal, medan andra föredrog bra samtalston med makten, här

justitiedepartementet.

Caecus var dekanus på den tiden. Han visste, och tyckte, att jag var väldigt ambitiös,

men oroades säkert både av diskreta påtryckningar och av maktkampen på fakulteten.

Ärendet bordlades!

Då blev Holme förbannad. Hon skrev ett brev till dekanus, till sin kollega Caecus som

i princip satt i samma korridor. Ett brev måste diarieföras, och Holme visste när det

gällde att vara formell. Hon visade mig aldrig brevet, men det slutade med att ”hänger

ni Pelle, så hänger ni mig”. Hon satte hela sin professorsstatus på spel för min skull,


116

en nyantagen forskarstuderande med all den osäkerhet som det innefattar för en hand-

ledare rörande framtida prestationer. Det tog skruv. Holme var tuff och maktens män

och deras furirer var lika fega som de var slappa. Vid nästa möte beslöts att jag skulle

få utbildningsbidraget. Om jag minns rätt reserverade sig Prostetnic Vogon Jeltz, och

skrev därmed slutgiltigt in sig som en av tidernas största charlataner på juridiska fa-

kulteten i Lund. Till disputationen, många år senare, kom han inte. Maktens män och

kvinnor har ytterst sällan stil.

När striden var över berättade Holme. Det var väldigt ledsamt för mig. Jag hade verk-

ligen gjort mitt bästa, både med avhandlingsarbetet och med alla andra plikter som

ålåg mig som doktorand. Ingen hade vågat säga något, och jag var ju, boende i Malmö

och dessutom som nybliven sketen forskarstuderande, både utanför och okunnig om

akademins alla elakheter. Det blev ännu tyngre att bo ensam i Malmö och inte var det

roligt på fakulteten, där jag inte längre förstod vad som hände och varför.

Holme såg det, och led med mig.

Rättsvetenskapliga Institutionen i South Park var en ung institution, åtminstone såvitt

avsåg erfarenheter som utbildningsinstitution och såvitt avsåg medelåldern hos de an-

ställda. De var dock lyckliga. Ingen arbetade ihjäl sig, annat än möjligen genom alla

extraknäck. Ambitionsnivån vad gällde utbildningsinsatser var låg och beträffande

forskning obefintliga. Nu behövde de en arbetsrättare. Blyger, som tillsammans med

Holme lidit med mig, och fajtats för mig, när de stora drakarna försökte slakta mig i

min naivitet, såg min längtan till mina vänner. Blyger hade uppmärksammat allt be-

röm för mina första föreläsningar på CD, han hade läst mina texter och följt min med-

verkan i seminarier. Han tipsade South Park om mig, och påstod att jag var duktig.

Holme visste nu att jag var målinriktad, självständig och ambitiös nog att kunna hand-

ledas på distans. Institutionen i South Park gav mig en chans, det vill säga bad mig fi-

xa den skit de inte själva orkade med under våren, då de var fokuserade på att extra-

knäcka inför sommarens förestående semesterresor. Jag fick ta hand om avslutningen

på vårens kurs i arbetsrätt, dock bara på prov. Den förste och siste – tror jag – som nå-

gonsin provanställts på institutionen. Mitt långa hår, förstås! Slips/icke-slips som av-

görande kriterium när man bedömer såväl kreditvärdighet som kvalité. Det gick bra.

Jag kostade nästan ingenting, gick på utbildningsbidrag från Lund, så allt jag kostade


117

var några ”lösa timmar”. Det var lätt att höja kvalitén. Allt som behövdes var i princip

att förbereda sig, vara närvarande och brinna för att studenterna skulle lära sig det

som jag själv just lärt mig.

”Spräck nu för fan inte ackordet” var det första jag fick höra, sedan det blivit en fort-

sättning i South Park fr o m samma höst. Man var inte intresserad av allt för höga am-

bitioner. I belysningen därav fanns alltid risken att ljus skulle falla över deras eget

lugna, lättsamma, oambitiösa och behagliga liv. Ingen omedelbar fara, tycktes de

dock anse, och lät mig hållas så länge jag inte störde dem och deras extraknäck. Pla-

cerad i ett annex, tre hundra meter bort från institutionens lokaler, tillsammans med

några skatterättare – som aldrig var på plats –, en gravt alkoholiserad manlig sekrete-

rare, som fördrev dagarna med att kasta ben i den långa korridoren för att roa sin

Grand Danois, som för övrigt var albino, delade jag rum och handskrivare med Zeus,

en annan utstött. Sekreteraren var en böld i röven, och till ingen glädje för någon. Inte

blev det bättre av att han fördrev dagarna med att i korridoren kasta ben till den stack-

ars hunden. Hundstackarn fick efter tjugo meter upp full fart, för att strax efter upp-

nådd topphastighet dra med huvudet före rakt in i väggen. Där tuppade hunden av nå-

gon sekund, men så var de båda strax igång igen. Ett störande moment, men jag var

ändå jättenöjd. Jag var i South Park, jag slapp träffa Prostetnic Vogon Jeltz och de

andra i fakultetsnämnden som jag efter vårens fega hugg i ryggen lärt mig att så starkt

förakta. Och jag fick ju faktiskt ett rum, en handjagare och en telefon, visserligen bara

att dela, men det var ett rum, det var en handjagare, det var en telefon. Och jag fick

kopiera utan särskilt tillstånd och fick såväl brevpapper som kuvert. Bristen på varje

form av intellektuell stimulans löste jag snabbt genom att skriva in mig på veten-

skapsteoretiska institutionen och börja läsa deras kurser. Jag fick möta och lära känna

Cato, Towelie och Mr Music.

Det kändes bra, riktigt bra. Till sommaren åkte jag ut i Europa, tillsammans med Old

Flattop, Sergeant Pepper, Stephan G och Eros, denna gång i en trång Ford Transit. Vi

skulle spela på gatorna. I Köpenhamn, på Ströget, tjänade jag mina första pengar – jag

spelade ensam – som gatumusikant, strålande sprang jag till Old Flattop och de andra;

”Nu gubbar, nu är det slut med juridiken!”


118

Det var en bra sommar. Mycket gatuspel, mycket alkohol, många upprörda bråk i den

trånga transiten, och så fick jag träffa Louise i Barcelona, på sjukhuset, och där höra

att Franco satt inom lås och bom i Portugal. Och att Louise kunde hoppas på att trots

allt snart släppas, och få komma hem. Själv var jag redan inbokad så snart jag kom

hem. Jag skulle åka på mitt livs andra nordiska forskarkurs, denna gång i Punkaharju,

som låg i Finland någonstans. Dessa tio dagar skulle komma att förändra hela mitt liv,

både som professionell vetenskapsman och som, och framförallt, man. Den första kur-

sen jag varit på, året därförinnan, i Sönderborg i södra Danmark, hade varit OK. Det

bestående minnet därifrån begränsades dock till att jag mött Lupu och Tupu, att de

tillsammans med några andra i Retfærdsgänget tagit mig till sig, ömsint lyftande mig

in i deras gemenskap, men också att jag suttit där i 10 dagar och inte begripit ett enda

djävla dyft, när folk pratade rättsteori – på danska!

Men för att det skall bli en andra gång måste det ha varit en första. Och Punkaharju

Valtionhotelli är den enskilt viktigaste platsen i världen i mitt liv – får jag inte bli be-

gravd i Polismästaren, och det får jag förstås inte, så vill jag bli begravd där, eller åt-

minstone i dess närhet, i Valamo kloster. För de som känner mig är det jag nu säger

en trivialitet, allmänkunskap. Nils ei Yksikään och Too-Tikki, mina adopterade ställ-

företrädande föräldrar, valde till slut till och med att själva åka till Punkaharju för att

fira Nils ei Yksikään, eller var det Too-Tikki’s, födelsedag. De var tvungna att själva

se, att känna den lukt jag beskrivit, och vandra på den plats där deras ”extrapojk”

vann sitt liv.

Punkaharju var, och är, en klassisk plats, forskarkursen central i nordisk rättsveten-

skaplig historia, genom mötet mellan de bästa av de bästa av de äldre erfarna, de nyli-

gen disputerade och alltjämt brinnande och med många av oss unga, nyblivna forskar-

studerande, som var där och var där just då. Där var Torsten Skorsten, Maantiekiitäjä,

Kojootti, Remember Prag. Och där var den oförbätterlige, underbare, både intellek-

tuellt och i sitt hjärta extremt begåvade, anarkisten Wowbagger (ja, ja, Wowbagger,

jag vet att du inte förstått att du är anarkist, men skit nu i det). Där var Oolon Collu-

phid med sin fotbollsmetafor och där var Dansken, som enligt Oolon Colluphid inte

läst, i vart fall inte förstått, hans text. Där var Lupu, där var Tupu, där var Hupu och

den alltid lika bitschiga fröken Bitsch – ständigt tagande hand om, allt sedan Sönder-

borg, denne utfattige Pelle, smygande på honom danska kronor och finska mark vid


119

varje tillfälle som gavs, men med glimten i ögat och revolten i tungan. Och där var

den unge, naive, Pelle, med sin fiol, med sin längtan att förstå och själv få berätta.

Och där var Gräddnos. Och Anu.

Jag nästan föll omkull när jag efter den långa bussresan från Helsingfors gick in i re-

ceptionen på detta vackra hotell, en gång den ryska tsarinnans, eller var det kejsarin-

nans, sommarpalats. Jag hade redan sett det vackra senatstorget i Helsingfors, varit på

salutorget och sannolikt spelat en låt, bara för att kolla läget, ätit de underbara karels-

ka pirogerna med deras äggsmör, allt tillsammans med den perfekta finska ölen – må

det vara Lapinkulta eller Karhu. Och nu, efter fem, sex timmars glad bussresa, steg vi

in i receptionen.

Där stod hon. Det var den vackraste kvinna jag sett. Jag vågade knappt titta, och

stängde genast av. Där har du inte en enda djävla chans ändå. Stäng av, fokusera på

kursen. Men hon var där, varje timme. Där var också Anu, en annan tjej, snygg, snäll,

öppen och trevlig. Tupu, med sin charm, skapade genast kontakt med kvinnorna, och

bjöd mig och de andra med på hans charmresa. På kvällarna bastade vi i hotellets fina

vedeldade bastu, den nere vid Saimen, och badade nakna i augustis sensommarvärme.

För mig var detta en ny upplevelse. Dagarna var intensiva, intellektuella övningar,

kvällarna en fortsättning därpå, nu med alkohol, och senare med kvinnorna på hotel-

let, blandande ekivoka skämt med personal och andra. Själv delade jag rum med Big

Gay Al, en nybliven kollega på rättsvetenskapliga institutionen. Big Gay Al var en

kanske 15 år äldre advokat som skolat om och disputerat under våren. Big Gay Al var

inte, eller ville inte, vara med i gänget, så som jag var. För mig var ju Tupu, Lupu,

Oolon Colluphid, Torsten Skorsten och alla de andra ”gamla” vänner – Big Gay Al

kände sig nog både lite förvånad och utanför. Vi andra hade ju mötts förut, i Sönder-

borg, i Oslo och på Spisen: det krävs en första gång, för att det skall kunna bli en and-

ra. Big Gay Al var väl inte heller lika teoretiskt intresserad som jag. Han hade ju sin

erfarenhet från en minst sagt torftig intellektuell miljö, rättsvetenskapliga institutionen

anno 1980, symbiotisk med samma institution, nu juridiska institutionen 2009. Som

nybliven doktor var han helt enkelt underlägsen de andra, och hamnade mittemellan

på något sätt; för meriterad för att kunna bjuda på samma sökande som jag och de

andra unga forskarstuderande och för teoretiskt okunnig för att kunna delta i de vilda


120

diskussionerna. De passade nog inte hans smak, som Gräddnos senare lärde mig man

skall säga, när man tycker något smakar eller är skit.

Och så var han bög. Jag, och de andra tror jag, hade inte en susning. För egen del fick

jag reda på det flera år senare, trots att alla andra på institutionen tydligen visste. So

what, skit samma! För mig var Big Gay Al en schysst kollega, varken mer eller mind-

re. Jag delar inte in människor i kommunister eller moderater, bögar eller hetero, men,

väldigt bestämt, i goda, onda eller indifferenta. Då som nu. Men bland de märkliga på

rättsvetenskapliga institutionen, de lata utilitaristerna som tillhörde societeten i South

Park eller var wanna-be’s, var det tydligen bekant. Även bland studenter, och hos dem

som fötts genuint onda: Doris, Charles-Ingvar och de andra, för vilka ondska och

elakhet var en del av normalitet. De djävlades tydligen sönder honom. Några år senare

orkade han inte, slutade om Doris och Charles-Ingvar skulle återta makten efter ett

nytt prefekthaveri från Pelle Gås. Pelle Gås var åtminstone inte homofob, och inte

heller riktigt elak, bara lite korkad. Då fick jag reda på att han var bög, och allt djä-

vulskap man utsatt och utsatte honom för, i ynkliga, små, vardagliga men ständiga,

trakasserier. Ingen ställde upp för honom, och han slutade. Någon tid efter dog han,

men då hade han först presenterat mig för Sniff.

De var djävliga mot Big Gay Al, har jag förstått, men jag såg inget, ty han satt på Va-

sagatan med de ”fina” utilitaristerna. Jag satt på Karl Gustavsgatan, senare Viktoria-

gatan, och jobbade, jobbade, jobbade, fullt upp med min nyvunna kärlek till Grädd-

nos, min vetenskapsteori, utvecklingen av kurser och min avhandling. Nogsamt und-

vikande, erfarenheterna från Lund i färskt minne, att bygga någon form av vänskap

med andra jurister på institutionen eller i South Park.

Så i Punkaharju sket Big Gay Al såväl i teorin som i tjejer. Men min hjärna gick på

racerfart. Allt började falla på plats, särskilt efter Oolon Colluphid’s fotbollsmetafor,

Torsten Skorstens vishet och Wowbaggers träffsäkra, starkt ironiserande men kärleks-

fulla och ständiga kritik. Av allt och alla. Inget var heligt för Wowbagger. Jag skratta-

de så jag grät. Han gjorde det ytterst allvarliga viktigt genom att kunna se det och sig

själv i skrattspegeln. Livet var för ett ögonblick härligt.


121

Jag bjöd ut Anu och Gräddnos för ett möte tete-a-tete, var och en för sig, men till

samma kväll, samma roddbåt och samma löfte om fiolspel i den romantiska augusti-

natten. Tupu hade låtit mig vara med och flörta, och jag började få lite självförtroen-

de. Visserligen går allting alltid åt helvete, förr eller senare, men inte alltid förr. Du är

kär, för helvete, våga, våga, våga. Båda hade tackat ja, och det såg ut att riskera bli li-

te krångligt, men Gud var återigen god. Anu var ledig, kom inte. Hon och Gräddnos

pratade för övrigt i huvudsak finska, inte mitt starkaste ämne, så kanske hade hon inte

förstått, bara fnyst, eller helt enkelt inte tyckt att jag var något att hänga i granen. Skit

samma, det var Gräddnos jag älskade.

Gräddnos kom. Ingen roddfärd blev det, och inget fiolspelande heller, men vi pratade

på tu man hand så där som man gör när man älskar någon vanvettigt, och är full av

rädsla för att bli avslöjad i all sin enkelhet och fulhet. Vi kom överens om att träffas

nästa kväll, bara hon och jag, efter den sedvanliga bastun. Fan vet om jag därefter

uppfattade något av morgondagens seminarier eller skämtsamma prat; jag var för-

häxad. Det var Tupu, det var Lupu, Oolon Colluphid och de andra som fått mig att vå-

ga prata med Gräddnos, de som introducerat mig som en i gänget, de som gav mig

mod och tillfälle. Från den natten hade Big Gay Al enkelrum, och resten är historia,

en liten del av nordisk rättshistoria för de som var med, och såg en lycklig, och djupt

oroad, ung man. Jag var bedövande kär, men började också få ordning på det där med

juridik och vetenskap. Men nog om detta, detta är en bok om Sorg. Men tack Gud,

och tack Holme, för att ni skapade ödet som lät mig möta Gräddnos.

Vi var i praktiken tillsammans fyra-fem dagar innan Gräddnos flyttade till Sverige.

För min skull, och för att det var det enda praktiskt möjliga. Jag skulle aldrig kunna få

jobb i Finland. Jag kunde inte språket. Dessutom hade vi inga pengar, vilket krävdes

för att kunna fixa en lägenhet i det landet. Så Gräddnos flyttade till Sverige, in i min

etta i Björkekärr, och så levde vi till en början på mitt utbildningsbidrag och de vika-

riat hon lyckades få. Gräddnos och jag kämpade tillsammans, och vi hade det tufft, in-

te minst ekonomiskt. Men det var inte så viktigt, vi hade varandra och vi ville båda

samma sak: familj, och med det barn. När Gräddnos flyttade till Sverige – så som jag

längtat – fanns det redan ett anslag på dörren: Här bor Gräddnos och Pelle, och så

småningom Erika, Erik och Eerikki. Snacka om fokuserad! Men Gräddnos var med.

Det tog bara någon månad innan hon var gravid, och tolv veckor senare fick vi vårt


122

första missfall. Så ledsna vi var. Något halvår senare var Gräddnos åter gravid, och

återigen fick hon missfall, samma dag, första – eller var det sista – dagen i vecka 12.

Vi slet och kämpade. Min bruttolön när Tottefallet drog igång på allvar 1980 var

48.000. Gräddnos fick, som den invandrare hon var, klara sig med ströjobb, dock allt

mer och allt stadigare, i finska lågstadiet, först långt borta i Biskopsgården, senare i

Bergsjön. Vi var fattiga men kära och med ett tydligt och gemensamt mål. Vi liftade

till Finland, och vi liftade oss runt Europa, men fokus var på att spara till det egna hu-

set – och få barn. Vi hade börjat vårt långa bygge, fokuserade på ett gemensamt mål.

Och mitt i all sorg, där Gräddnos mamma dog en alldeles för tidig död, sparade vi,

kämpade med Totte, med avhandlingen, med Rättsvetenskapliga institutionen och

dess charlataner, med vår förälskelse och med våra missfall.

1981 hade vi sparat ihop 30.000 kronor. I januari hittade vi ett litet hus långt ute i sko-

gen, i Mosquito, blev båda förälskade i det och lyckades pruta ned det till 305.000. Vi

lade 20.000 i kontantinsats och lyckades lura banken att acceptera farsan som bor-

gensman – han var ju ändå totalt utfattig. Gräddnos blev snart gravid igen. Vi skulle

flytta till huset första juni, och någon gång i april gick vi som på nålar. Den hemska

dagen i tolfte veckan sa vi ingenting, pratade om allt annat. Den 17 november 1982

föddes Ronny. Gräddnos pratade genast om fler barn. Senare skulle det visa sig vara

farligt, eftersom vi hade konfliktande blodgrupper. Dessutom satte helvetet med av-

handlingsarbetet stopp: inga fler barn, bestämde Gräddnos, innan avhandlingen är

klar. I mars 1988 kom Ragge, Gräddnos fick ge honom namnet på sjukhuset, ty man

fick byta blod på honom redan efter något dygn. Han klarade sig, och vi fick två poj-

kar innan det var stopp för fler möjligheter till gemensamma biologiska barn. Med

detta nu nog om de viktigaste i mitt liv: återigen, detta är en bok om Sorg, och där har

de väldigt liten plats.

Så blev Louise mördad.

Louise blev mördad, jag vet. Liksom de som mördade, och de som anstiftade. Jag

skrapade blodet från parketten. Har ni känt hur intorkat blod luktar, och hur det luktar

efter er älskade syster? Blodet hade nog runnit ur hennes underliv, ty man hade hängt

henne. På bordet stod en oöppnad kvarting vodka och tre starköl. Ingen alkohol hade

förtärts. Obduktionen visade inga spår av alkohol eller andra droger i hennes kropp.


123

Louise bodde på åttonde våningen, högst upp, i höghuset, och från balkongen hade

det bara varit att kasta sig ut. Lägenheten var kliniskt välstädad, bortsett från det intor-

kade blodet på golvet. I en låda hittade jag en burk fylld med tabletter. Louise hade

skrivit etiketten: ”Om du vågar”. Inga tabletter var använda, obduktionen var entydig:

inga spår av alkohol eller andra gifter.

Jag var tom, totalt tom inombords. Louise hade mördats, och det var mitt fel. Jag höll

på att slutföra avhandlingen – jag satt och högläste för Holme. En gång varannan

vecka tog jag vespan, åkte från Mosquito ned till Haverdal, och så fick jag läsa högt,

försvara och förklara varje bokstav, varje punkt, varje detalj. ”Ta bort det här, det är

djävligt intressant, men har inte med avhandlingstemat att göra. Läs detta också.”

”Men, vad fan, skall jag läsa två avhandlingar till om just detta, ett sketet perifert

problem, av ingen eller liten signifikans?” ”Läs!” Och jag läste och lade till. Ibland

var det rätt, ofta höll Holme med mig senare. ”Du hade rätt, vi behövde inte detta av-

snitt. Stryk!” Så höll vi på. Holme var fantastiskt noggrann, men hon gav sig när vi

bråkade. Detta är min avhandling, detta skall vara med, detta är rätt och det är cent-

ralt, och varje gång jag kunde försvara min ståndpunkt, log hon och vek ned sig. Jag

kunde försvara varje detalj. Jag kunde det här, jag var helt enkelt skitbra, världsmästa-

re inom mitt område. Det var viktigt, både i min skolning, men också för att täcka in

varje hål. Fienderna därute var många, de hade makt och de var skadat elaka, skydde

inga medel. De anstiftade mordet på Louise, när jag bedömdes untouchable, för känd i

anledning av Tottefallet. Man måste störa på annat sätt. Det handlade ju ändå om ri-

kets, ja hela Europas, säkerhet, som Mr Hypocrite senare hävdade vid huvudförhand-

lingen i Europadomstolen. Sjuka, djupt sjuka människor, fast i en självbild vi skapat

för dem, genom att buga, bocka och därigenom till slut fått dem att tro att de faktiskt

är Guds ställföreträdare på jorden. Vi bekräftade det för dem, och de insåg att de alltid

gjorde som de ville, aldrig hölls ansvariga, aldrig hade ett pris att betala; bara belö-

ningar att vänta. Och till och med en schysst nekrolog.

Men fullmakten skall återkallas, det är jag skyldig Louise. Jag vet nu i stora drag hur

det gick till, men kan inget bevisa. Än. Inte ännu, men det kommer. Det kommer. Jag

ger mig aldrig, det kommer. Jag lovar.


124

And everybody thought it was kind of sad

When they found Louise in her room

They'd all put her down below their kind

Still some cried when she died this afternoon

Louise rode home on the mail train

Somewhere to the south I heard them say

Too bad it ended so ugly

Too bad she had to go this way

The wind is blowing cold tonight

Good night Louise good night

(Paul Siebel)

Våren 1986 blev intensiv. Vi hade ett allt större helvete i Mosquito med ett djäkla

myglande hos stadsarkitekten och byggnadsnämnden, som lät alla andra utom mig

och Kyle Schwartz – ja, bokstavligen alla andra - bygga ut. Kyle Schwartz och jag

hade nämligen, för de andra medlemmarna i vägsamfällighetsföreningens skull, visat

vapen. Jag och Kyle Schwartz tvingade kommunen att ta ansvar vid ett bråk rörande

en flytt av en brukshundsklubb, en flytt som skulle öka vägbelastningen med flera

hundra procent. Tjänstemännen hade till slut fått vika ned sig, sedan jag stängt vägen

för tung trafik inför själva flyttet av hundklubbens hus. När de bad mig komma ned

och skriva under kontraktet meddelade jag att så svinigt som de betett sig fick de pall-

ra sig upp till oss. Det gjorde de, men sedan gick alltså svinhugg igen.

Vi bodde på 50 kvadratmeter, två vuxna och ett barn, och ville bygga ut 30 till. Omöj-

ligt! Vi fick nej på allt. Istället började de kräva att toaletten skulle handikappanpas-

sas, och detta i ett hus byggt åtta år tidigare, långt ute i skogen, och med en trappa upp

till ingången som var omöjlig för en handikappad att ens överväga att ta sig upp för.

Kommunens furirer uppträdde som riktigt maktfullkomliga svin. De andra i skogen

bad mig ta även deras strid – något jag som vanligt gjort, som den nyttige idiot jag nu

en gång är. De hade fått njuta av framgångens frukter, men nu fanns inte en enda som

var beredd att ställa upp på vår sida. Modet sträckte sig till att be mig ta deras strider.

Solidariteten sträckte sig fram till den egna tomtgränsen.


125

Det var alltså tufft privat, och året före hade Louise blivit mördad. Det var ett djävla

slit på institutionen, där vi byggde allt bättre kvalitet i såväl forskning som utbildning.

Och det var en djävla press med att få avhandlingen färdig och huvudförhandlingen i

Europadomstolen väl förberedd.

Jag träffade Ceasar. Ceasar var yngre än mig, men ägde redan ett framgångsrikt förlag

som fokuserade på att ge ut bra och viktiga böcker. Kommersiell gångbarhet sket han

i. Jag frågade om han vill ge ut min avhandling, och så blev det. Jag ville ha den i

pocketformat, läsvänlig, och inte infogad bland de andra avhandlingarnas standardfor-

mat. Detta var ett arbete för svenska folket, och det skulle ha ett format som lockade

dem att läsa. Hela poängen med min forskning var att svenska folket skulle få reda på

hur det här systemet fungerade: sedan var det deras val hur de skulle agera. Vill folk

ha skit, så skall de ha skit. Huvudsaken är att de gör ett medvetet val.

Detta blev för övrigt senare den enda punkt opponenten, Torsten Skorsten, kritiserade

mig på. Du kan jättemycket, det är en fantastisk avhandling, och du är världsbäst

inom ditt område; varför vägrar du då lägga förslag? Min vägran var konsistent med

ideologikritiken, så som den formulerats av Adorno och Horkheimer, vid sidan av

Paul Feyerabend mina särskilda hjältar på detta område. Negationens negation! Så

snart du lägger ett konkret förslag, så låser du, med din nyvunna status, fast männis-

kor i ditt tänkande, och vem säger att du vet deras bästa? Ja, men du kan ju detta fan-

tastiskt bra, ihärdade Skorsten. Det finns tillräckligt med människor här i världen som

anser sig veta andras bästa, vidhöll jag. ”Det finns så många att det räcker och blir

över, de behöver inte en till.” Anarkisten i mig satt djupt förankrad. Torsten Skorsten

lät sig med en suck åtnöja, lite leende, stolt och faktiskt imponerad över vad han tyck-

te var ett starkt hedersbegrepp.

Men några månader tidigare hade alltså Ceasar accepterat att ge ut boken på sitt för-

lag, Symptomatik. Vi skrev kontrakt. Rätt skall vara rätt. Jag skall inte ha en spänn in-

nan samtliga kostnader för tryckning, distribution et cetera är intjänade. Sedan skall

jag ha 50 %. Hälften var, rättvist skulle det vara, och så bestämdes. Holme var åter-

igen fantastisk. Hon fixade ett tryckningsbidrag på nästan 100.000 som gick direkt till

Symptomatik, det vill säga Ceasar, och jag åkte ned till Lund och började skriva ut

avhandlingen på hans IBM Composer. Det var en IBM skrivmaskin som man skrev


126

ned texten på i långa remsor, med den bredd som sidstorleken skulle ha. Sedan klipp-

tes remsorna, och klistrades upp på stora ark, i en viss ordning, så de vid tryckning,

skärning och inbindning kom ut i rätt ordning.

Det var ett djävla negerjobb, men jag hade inga pengar och var nere för att arbeta. Så

jag sov på en soffa i det skitiga kontorsrummet bredvid tryckpressen. Ceasar raggade

alla kompisar han hade på institutionen för arkeologi, och så skrev vi på composers så

ögonen blödde. De var underbara, och hjälpte till allt vad de kunde. Echo hjälpte mig

med råöversättningen av sammanfattningen till engelska, och en kille Ceasar kände,

vetenskapsteoretiker eller idé- och lärdomshistoriker tror jag han var, läste, översatte

och finslipade sammanfattningen. Han tyckte det var skitbra, själv anhängare av

Frankfurtskolan som han var, och gav mig mycket positiv feedback. När jag skriver

detta hatar jag att jag har så dåligt minne för namn: om du läser detta, så vet du vem

du är, och känner min tacksamhet. Liksom alla ni på institutionen för arkeologi.

Ceasar däremot, honom höll jag på att slå ihjäl. Han var fan i mig hela tiden borta,

nedsupen någonstans i något hörne. En gång när jag kom tillbaka efter att ha träffat

Echo eller Holme på dagen var slipparna med text borta. Jag var beredd att slå ihjäl

honom. Slipparna kom fram till slut, men Ceasar vågade inte visa sig på några dagar.

När texten till slut var nästan färdig, och det var två-tre veckor kvar till spikning, åkte

jag hem. Jag skrev hela natten, för att sedan ta första morgontåget till South Park. Jag

var helt slut, såväl fysiskt och mentalt, skitskraj för att alla remsor skulle försvinna

igen, ingen bok skulle komma i tid till spikning, allt skulle gå åt helvete.

På stationen stod en professor Toker, en i allt väsentligt misslyckad rättssociolog, och

kände igen mig. Hej, sa han, och började prata om min förestående disputation. Efter

några minuter förstod jag att han blandade ihop mig med Pelle Gås, en kollega på

institutionen. Pelle Gås var en av Grönstedts doktorander, och skulle gå upp i Lund

några veckor före mig, och det på en avhandling som var rena skiten. Jag, och flera

andra på institutionen, hade vädjat till honom: gå inte upp, det här håller inte, och

mycket är närmast pinsamt fel! Han hade skrivit att han använt sig av hermeneutisk

metod, och visste uppenbarligen inte vad det var. Han körde väl en variant av sjuttio-

talets ”marxistiska” och nittiotalets ”genus”- metod, det vill säga vad skit som helst

skulle gå igenom, bara man åberopade något politiskt korrekt vid tillfället. Jag hjälpte


127

honom så mycket jag kunde, vid sidan av mitt eget avhandlingsarbete, inte så mycket

för hans skull som för institutionens. Jag, Sniff, Gary Harrison, Ole Svensk, Hemulen,

Knytt, Snusmumriken och alla vi andra på Viktoriagatan hade investerat mycket tid

och kraft i att bygga upp institutionens vetenskapliga anseende, ett anseende som nu

Pelle Gås avhandling i ett enda drag riskerade att rasera. Den var, och förblir, skit,

och det gav en djupt orättvis bild av hur institutionen mognat i vetenskaplig kunskap

och ambition. Vi visste att utomstående inte skulle kunna skilja mellan oss på Vikto-

riagatan och skrapet på Vasagatan, så vi vädjade, och vi slet för att förbättra hans av-

handling. I sin pompösa ignorans förklarade Pelle Gås dock myndigt för mig och oss

andra att detta dög, det här var allt som behövdes. Barn, kvinnor och djur är lyckliga,

men vi människor är det inte…

Jag blev självfallet inte lycklig av Tokers sammanblandning. Den var en direkt föro-

lämpning, oavsedd säkerligen, men lik förbannat. Och jag blev så orolig. Kommer

den djäveln Ceasar att få ut boken i tid till spikningen, som skulle ske en måndag, och

vad fan: när nu Toker blandar ihop mig med sopan Pelle Gås, som skall disputera i

samma vecka jag skall spika, kommer inte media att blanda ihop oss? Pelle Gås med

Pelle Jöns, båda från rättsvetenskapliga institutionen i South Park, båda i Lund för att

disputera. Min avhandling var länge emotsedd, inte minst hos media, och tänk nu om

de blandar ihop. Toker fick sitta för sig själv, jag satt och bara sjönk ihop på tåget. På

Viktoriagatan mötte jag mina kollegor och då goda vänner. De var glada att se mig

och frågade hur det gick. Jag bröt ihop. Bara grät och grät och grät.

Det fanns ingen tid att gråta. Under tiden fortsatte jag förberedelserna inför huvudför-

handlingen i Europadomstolen. Processen hade nu pågått i nästan sju år, och domsto-

len gav oss och regeringen tre alternativa datum för huvudförhandling. Något var all-

deles strax inpå, det andra alternativet var måndagen efter jag disputerat – jag skulle

disputera en lördag, därtill i Lund – och så var det ett datum i juni. Jag berättade läget,

och bad att få första eller sista alternativet, helst i juni, men definitivt inte måndagen

efter disputationen, och förklarade varför. Det blev den måndagen! Regeringen klar-

gjorde tydligt att de var så förbannat viktiga människor att de bara kunde just den da-

gen. Båda de andra dagarna var uteslutna. En ond människa är en ond människa, och

är det i varje moment de kan. Det är en del av det de uppfattar som normalitet.


128

Någon månad senare skulle jag spika. Det var en måndag. På fredagen, eller var det

någon dag tidigare, kom avhandlingen i ett ex hem till mig, detta exemplar med en

fejkad baksida, där Ceasar skojat med mig. Boken var jättefin, Ceasar förslag till

framsida var perfekt. Jag blev så glad, så lättad, så stolt. Boken var fin, jättefin, och

innehållet var fan-i-mig perfekt.

Jag hade lärt mig så mycket om media under åren att jag visste att det skulle bli hyste-

riskt på måndagen. Och att ingen skulle varken ha läst eller ens orka läsa, de ville bara

ha snabba shots. Så jag hade givit tre journalister manus i förväg, så de i lugn och ro

kunde läsa, kolla och sedan göra intervjuerna i veckan före spikningen. Tintii på Ekot,

någon på TT jag visste var duktig, och så via Ponti, tror jag det var, en tjej på Ak-

tuellt. Alla fick ombrutet manus mot uttryckligt löfte om att läsa. Om de sedan ville

fick de en intervju veckan före spikningen, men inget fick sändas före måndagen, da-

gen då avhandlingen skulle spikas och således blev offentlig. De accepterade villko-

ren, som inte innefattade någon mer förpliktelse för dem. Jag ville bara försäkra mig

om att åtminstone tre journalistrapporter skulle kunna bli vederhäftiga.

Alla var imponerade av avhandlingen, även den lite märkliga tjejen från Aktuellt. Hon

var inte märklig egentligen, mycket seriös, hade läst som ett djur och till och med låtit

sin syster, en jurist i kammarrätten, hjälpa henne. Denna syster skulle senare bli Is-

fruns statssekreterare, något som blev avgörande i förhandlingarna med den rödlätte

sedan lögnerna i Europadomstolen avslöjats och Totte skulle ha skadestånd. Aktuell-

tjejen såg lite diskoteksaktig ut, men så ser man hur skenet bedrar både med slipsar

och diskoteksboots. Hon gjorde tydligen en kanonbra intervju. Själv hann jag aldrig

se den, sönderjagad av annan media. Jag har faktiskt fortfarande inte sett intervjun.

Men den blev skitbra, säger alla. Själv avslöjade hon för mig, när hon intervjuat dåva-

rande SÄPO-chefen Mr Postman, att han varit nedlåtande, uppenbarligen helt djävla

okunnig om vad som komma skulle, och förklarat att hon bara skulle vänta ”till han

kör”. Inte en tjalle att jag skulle köra, det visste jag nu. Inte en mening, inte ett kom-

matecken, inte ett påstående eller en analys som inte höll hela vägen. Jag var trygg i

min kunskap, och visste så mycket mer än det som fanns nedtecknat.

På söndag kväll släppte TT nyheten sent på kvällen, efter att Ekot och Aktuellt sagt

OK. Måndag morgon körde Ekot hela dagen, och Aktuellt på kvällen. Jag fick inte va-


129

ra ifred, såsom väntat. Sydsvenskan – jag ger mig fan på att det var den där skojaren

Magnus Eriksson – körde en fejkad intervju, och hade till och med det hela på löpet.

SVT:s Rapport var hysteriska, och jag löpte i stort sett gatlopp upp till universitetsbib-

lioteket för att lämna pliktexemplaren och få spikat. Det var nästan lika hysteriskt,

som när Europakommissionen 1983 förklarat Tottefallet admissible.

Det blev en tuff vår, extremt intensiv på alla plan. I samma vecka som jag skulle dis-

putera kom det ett brev från Europadomstolen med 15 frågor de ville ha svar på under

huvudförhandlingen. En av dessa frågor var riktigt lurig. Jag visste att jag gjort en

grov miss, och de hade nu sett den, och adresserat frågeställningen: hade vi uttömt in-

hemska rättsmedel? Varför hade vi inte gått till Arbetsdomstolen innan vi gick till Eu-

ropadomstolen? Rätt svar var att jag var för ung. Jag hade helt enkelt missat att detta

skulle kunna krävas. Detta var ju knappast ett svar jag kunde ge: då skulle resultatet

bli att efter sju år fick vi ingen prövning i sak. Shit, shit, shit – men nu fick den hu-

vudvärken läggas åt sidan några dagar. Nu måste jag koncentrera mig på försvaret av

min avhandling. Pelle Gås hade naturligtvis kört några veckor tidigare, men media ha-

de inte sammanblandat oss. Nu stod jag där själv. Jag skulle försvara min avhandling,

och hade tillsammans med Holme bett att få en riktigt stark och tufft kritisk nämnd,

en femmannanämnd, ty avhandlingen gick över så många områden; civilrätt, offentlig

rätt, vetenskapsteori, policing. Ingen skulle kunna säga att det var ett upplägg! Denna

avhandling stod på egna ben, i varje bokstav, i varje mening, i varje slutsats.

Carolinersalen var smäckfull. Där var förre rikspolischefen Sergeant Harrison Yates,

där var Säpo, där var media, där var jättemycket folk. De enda som saknades var de

professorer som tidigare försökt få mig avstängd från forskarutbildning, ett misslyckat

försök från deras sida att behaga sina vänner i regeringskansliet.

Det gick kanonbra, och efteråt gick alla hem till Holme. Holme hade på egen bekost-

nad, och med hjälp av sina döttrar, gjort pasta och köttfärs, fixat vin och allt, och upp-

lät sin bostad till festen. Hon kom med resultatet, Gräddnos grät och Echo tröstade.

Själv fick jag ta mig samman, säga tack, ha en trevlig fest, och så ta tåget till Köpen-

hamn. Jag hade en huvudförhandling i Europadomstolen på måndagen och hade där-

för inte möjlighet att själv vara med på festen. Tack för det Mr Hypocrite, och alla ni

andra: ondska är uppenbarligen en del av normalitet för en del människor! Väl ned-


130

kommen bad Ole Rättrådig om ursäkt – han skämdes. Det tror jag inte är en egenskap

värdesystemets parasiter besitter.

Efter förhandlingen var jag tom igen, totalt tom. Vi gick på baren L’espion jag, Totte,

Tintii, Monsieur Frog och en självupptagen fjant, som jag gjort misstaget att använda

som biträde. Jag skulle ha tagit Knytt istället och undvikit åtminstone ett av alla mina

otaliga misstag i livet. Totte, Tintti och Monsieur Frog såg min tomhet och peppade

mig. Fjollan pratade bara om sig själv, men ingen lyssnade längre på honom. Totte

var beredd att stanna, men jag behövde några dagars ensamhet i Strasbourg. Hur kun-

de Mr Hypocrite och Klättermus ljuga så oförblommerat, hur kunde de, och hur kunde

Mr Hypocrite ironisera så överlägset om avhandlingen? Hur kunde de – nu fanns ju

allt där, svart på vitt. Förstod de inte att de skulle bli avslöjade? Eller var det jag som

inte förstod, som inte förstod att de aldrig skulle behöva betala något pris, att de –

som Mr Hypocrite förklarat för Totte – levde och verkade inom en annan standard, i

en annan värld, dessa värdesystemets parasiter? Och levde gott.

Väl hemma igen hade Gräddnos ordnat kalas. Lupu kom ända från Finland, Oolon

Colluphid och Snövit var där och mina kompisar spelade som alltid. Jag hade bränt

sprit med Luffar’n hela våren, 85-procentigt skitfint hembränt, så kalas skulle det bli.

Jag blandade själv välkomstbålen, och råkade ta ur fel damejeanne, den icke utspädda.

Det blev snabbt ett bra kalas. Professor Lupu bjöd alla välkommen, och skålade med

var och en. Morsan blev stupfull och försökte sätta på Lupu, festens enda professor nu

när Holme inte kunde komma. Lupu fick jobba hela kvällen på att hålla sig undan.

Till hösten hade jag kursansvar för såväl Jiken som Arbetsrätt 1, två stora kurser på

första respektive tredje läsåret. Båda gick parallellt med kursstart sista veckan i au-

gusti. För att spara pengar. Någon av de båda självutnämnda kejsarna, Charles-Ingvar

och Pelle Gås, som med samma tröttsamma kontinuitet utmanövrerade varandra till

varje mellankommande prefektval, hade fipplat till det igen. Vi andra fick på sedvan-

ligt sätt ordna upp det. Mindre resurser till undervisning, när resurserna gått till flotta

resor och annat. Så jiken fick bli två grupper istället för tre. Vi sparade en lärare. Jag

tog den ena gruppen, nu 50 % större och betydligt mer svårarbetad om man ville göra

ett bra jobb. Jag vet inget annat. Bahir Hassam Abdul Hakeem skulle ta den andra.

Vid kursstart fick Bahir Hassam Abdul Hakeem ett epileptiskt anfall, och plötsligt


131

hade jag hela jiken själv. Plus arbetsrätten, där jag dock hade stöd av Sniff. Men jag

klarar det. Jag klarar allt, jag viker aldrig ned mig, det skall gå. Man sviker inte stu-

denterna och man sänker inga krav, man bara jobbar hårdare. Jag fixade det, men

gjorde på tre månader mer än 600 katedertimmar, inräknat examination. Så blev det

med det livet, som Gräddnos och jag sett fram mot, så snart avhandlingen och huvud-

förhandlingen i Europadomstolen var klar. Så var det med det nya livet! Huvudregeln

låg där, huggen i sten, då som än i denna dag: vill ni ha något gjort, vänd er till en fli-

tig djävel, gå till Pelle.

Trött, mycket trött, både fysiskt och mentalt, belönade studenterna ändå oss, Sniff och

mig, och vi utsågs till bästa lärare. Inget pekuniärt, tvärtom. Senare vägrade Pelle

Gås, då prefekt, att betala övertiden, tills han insåg att han aldrig varit så nära döden

då som han blev vid just det tillfället. Pissa inte på mig! Sista gången någon fick blåsa

mig på pengar på det sättet var Mårran vid konfirmationslägret då jag var 15-16.

Pengarna var viktiga för oss, det var inte bara ”principen”. Vi hade knappt en spänn.

Men viktigast var och är studenternas erkännande, deras tacksamhet och insikt. Det

var, liksom andra symboliska tacksamhetsgester, alltid viktiga, särskilt för mig, som

ständigt sökte och behövde bekräftelse.

I mars 1987 kom så Europadomstolens dom, nästan åtta år efter processen startat. Vi

förlorade med fyra röster mot tre, och kallades till TV-studion: Kvällsöppet eller nå-

got liknande, Totte och jag. Jag satt programmet igenom som en Zombie. Och den

dumma fjollan till programledare frågade Totte gång på gång; ”Men du var väl med-

lem i SKP?” Det var ju inte det målet handlade om! Det var dit regeringen med sin

”ingen rök utan eld-taktik” ville få det, och som vi så framgångsrikt hållit emot. Det

handlade ju, din stupida obelästa fjolla, om att ingen, absolut ingen, inte ens misstänk-

ta skattesmitare, misstänkta pedofiler eller misstänkta säkerhetsrisker, skall dömas

ohörda. Man måste ha en rätt att försvara sig, och det gäller i än högre grad ju starkare

stigma som ligger i anklagelsen. Och det går inte att försvara sig, om motparten väg-

rar tala om vad man anklagats för och varför. Elementärt, du behöver fan inte vara ju-

rist för att fatta det. Du behöver inte ens ha förstånd. Allt som krävs är att din rygg är

rak.


132

Jag satt bara och stirrade rakt fram. Var detta vad vi lyckats uppnå? Totte blev förban-

nad, och Motorsågsgöran, programledarens bisittare bad om ursäkt. Programledaren

själv fattade ingenting. Min blick var alltjämt tom. De hade ljugit. Ledarna i det land

jag varit så stolt över hade ljugit, medvetet ljugit oss, Europadomstolen och alla män-

niskor i landet, rakt upp i ansiktet. Och de hade kommit undan. Det var inte Sovjet,

inte USA, inte ens Chile eller Kina. Vi var i Sverige, det land som fostrat mig till vad

jag var. Det land jag läst mig till de kunskaper de givit mig i juridik, aldrig misslyck-

ats med en enda tenta. Det land som stod överst på barrikaderna världen över, alltid på

de svagas sida och alltid försvarande mänskliga rättigheter. Landet med Rikard Lejon-

hjärta och Dag Shieldhammer. Attila-generna hade tagit över detta land.

Runt omkring mig blev det nu allt tystare. Forna ”vänner” och alla som ville hälsa ef-

ter avhandlingen var borta. Jag blev i alla fall docent, trots Tottefallet. Inte tack vare,

som alltjämt idioter förefaller tro. Det tog ett år, men gick inte att hindra. De sakkun-

niga, Marx och Prosit, var tvungna att, mellan raderna med beklagande, konstatera att

jag tveklöst var docentkompetent. Men, och så såg den forne medlemmen av ”Radika-

la jurister” Marx öppningen; Pelle hade sökt att bli antagen som oavlönad docent i

rättsvetenskap. Inte kunde man bli docent i rättsvetenskap. Det måste vara ett avgrän-

sat, snuttifierat ämne. Och så beslöt fakultetsnämnden i Uppsala i sin outgrundliga

vishet, under ledning av samme Marx, att så var det.

En medsökande, Trötter, vek ned sig, och blev istället docent, sedermera professor, i

processrätt. Men inte jag. Ilska är min drivkraft, och dumhet dess bränsle. Jag skrev

ett långt genomarbetat svar, och hade stor glädje av min utbildning i vetenskapsteori

och kunskapen om förhållandena inom andra discipliner och i andra länder. Sverige,

och den svenska juridiken, avvek – här stod jag på stark internationell grund, och ock-

så på en stark vetenskaplig tradition inom det egna landet. De inskränkta juristerna i

Sverige hade inte ens orkat lyfta blicken över till andra fakulteter, eller till våra grann-

länder. Jag var trött, och jag var ensam. Som vanligt! Men jag var förbannad över des-

sa professorers ignoranta dumhet. Det handlade inte längre bara om mig, det handlade

om rättsvetenskapens heder. Mitt yttrande blev en slakt av Marx och den position han

och Prosit intagit, och jag blev antagen som oavlönad docent i rättsvetenskap – nume-

ra är det legio. Fajten tog jag, som vanligt ensam, och det på den tiden det var svårt att

bli docent. Numera kan man, när allt bara är ”sociala konstruktioner” och ”va-


133

rumärken”, gräva upp min döda mamma och göra henne till både docent och profes-

sor. Eller köpa sig en professur för den delen, en vacker gåva till en välförtjänt medar-

betare på ålderns höst, istället för den sedvanliga guldklockan. Sådana professurer är

numera till salu. De kallar dem gästprofessurer men de är en nyskapelse och har inget

gemensamt med en äkta gästprofessur. De säljs på den institution som jag och mina

forna kollegor slet som djur för att, utan att slicka röv, ge vetenskaplig heder. På juri-

diska bordellen, hoppsan: ”institutionen” kräver konventionen alltjämt att vi kallar

den, på Handelshögskolan i South Park, är de till salu. 125.000 kronor per år är priset.

Det är en revolution, säger Sniff, en gång inte bara min doktorand utan min nära vän,

sedermera chef när jag till slut insåg att förruttnelsen inte gick att reparera. ”Det är en

revolution, fatta det Pelle”. Ja, du har naturligtvis rätt, en revolution är väl det minsta

man kan och bör kalla det – men det är en revolution i Mugabes anda, och där vägrar

jag vara med. Då sällar jag mig hellre till kontrarevolutionärerna. De finns där, ännu

inte så många, med liksom jag fed-up med hur man skitar ned vetenskapen för egen

vinnings skull.

Det blev sommar 1987. Det hemska läsåret 1986/87 var över. Bitterheten över förlus-

ten i Europadomstolen började sjunka undan. Jag skulle ta de djävlarna senare. Jag

visste det, men de anade ingenting i sin pompösa storhet. Vi åkte till Finland, till min

underbara, älskade, finska släkt som jag var och är så stolt över. Jag förstod och för-

står alltjämt sällan vad de säger, men de strålar alltid kärlek, och det var vad jag be-

hövde. Vi skulle åka till Punkaharju, jag, Gräddnos och Ronny. Med oss hade vi Ida,

vår älskade hund, allt instuvat i den 10 år gamla 244:an, som inte svek en sekund. Det

var på den tiden Volvo var Volvo, inte Ford.

Denna underbart vackra färjeresa genom Stockholms vackra skärgård, och – om man

tar sig till Åbo istället för Helsingfors - strax avlöst av den lika vackra Ålands skär-

gård, med bastu och öl på bästa åskådarplats. På resan över blev Ragge till. Det påstår

i vart fall hans storebror, och det är nog sant.

Finland var, som alltid, en lisa för själen. Men det fanns en återvändo, en resa tillbaka

till en allt mer plågsam vardag. Till ett allt mer inskränkt Mosquito, där ingen vågade

ställa upp och där Mr Hankey och Mayor McDaniels strax skulle åka till Sydafrika,

mitt under embargot, för att jobba och tjäna pengar på de förtrycktas ryggar. Det var


134

tungt för en man som vägrade köpa franska viner sedan fransmännen experimenterat

med kärnvapen på Mururoa, som bråkat med Louise när hon flyttade till sin älskade

Franco i fascismens Spanien, och som – självklart – än idag aldrig skulle köpa en pro-

dukt från en rasiststat som Israel. Väl hemkomna skulle Mr Hankey och Mayor

McDaniels dessutom spä på, ty nu kunde de med stolthet förklara att de verkligen

visste. Negrer var inte bara svarta, dumma och lata, Sydafrika skulle inte klara sig

utan de vita och apartheid. Negrerna borde vara tacksamma. ”De förstår inte bättre”,

sa Gräddnos, som alltid kan älska alla. Men jag skämdes, jag skämdes så djupt. I den

lilla skogsgläntan blev saker och ting sig aldrig mer likt.

De andra i den lilla ”bygemenskapen” fanns inte med, när nu kommun och byggnads-

nämnd vid varje tillfälle, så snart sådant gavs, lät svinhugg gå igen, sedan jag och Ky-

le Schwartz tvingat fram avtalet med vägföreningen. Kyle Schwartz åkte till och med

på rivningsförelägganden, rena trakasserier, och gav till slut upp och flyttade. Jag blev

mer och mer besviken på de andra, som fått så mycket utan att göra något, och som

inte nu ville hjälpa till och ens försöka skydda oss som slagits för dem. Varje dag blev

en plåga, men Gräddnos ville stanna, och försvarade de enda vänner hon hade här i

Sverige, åtminstone i närområdet – ”ja, de är små, ja, det är ynkligt, men de är rädda.

Acceptera att inte alla är lika starka som du. Och nu är den stora fajten över, du klara-

de ditt avhandlingsarbete med glans, huvudförhandlingen i Europadomstolen är över,

vi är ännu unga, du ännu inte 33, och jag ännu inte 30. Låt livet börja nu.” Jag borde

inte ha lyssnat! Det gick inte att bo kvar. Det var ett träsk, och jag måste därifrån, och

skulle ha varit tydligare.

Men det var Gräddnos ögonsten, och hennes trygghet, en gång vår gemensamma och

förverkligade dröm. Hon ville inte ens diskutera en flyttning, man jag måste, jag mås-

te, därifrån. Jag kvävdes sakta i denna återvändsgränd, i dessa de böjda ryggarnas och

dumhetens lilla by. Ständigt påmind om deras svek insåg jag att jag aldrig skulle kun-

na besegra byråkraterna i Lerum, i vart fall inte boende kvar i kommunen. Där hade

de övertaget – vi var i deras våld, och det visste de, och de visste att utnyttja det.

Helvetet gick igenom hela vår vardag. I Montessoriförskolan i Lerum, där Ronny bör-

jat sedan Gräddnos intresserat sig för Montessori och på fritiden pluggat in en exa-

men, såg vi snart att de dominanta föräldrarna inte var ett skit intresserade av


135

Montessori. Det var bara en yta, ett yttre tecken på intellektualitet och ett sätt att skilja

ut sig från ”de andra”. Ett sätt att skapa en image, en bild av sig själva som lite för-

mer. Bygga sitt eget ”varumärke” som dagens dumbommar kallar detta systematiska

hyckleri. De hade således Montessoritröjor på sig och montessoridekaler på bilen,

men varken tid eller intresse till att själv lära sig något om Montessori. Särskilt inte

som det visade sig att det ställde stora krav på föräldern själv. Nej varumärke, yta –

det där får ni fixa, och så snor vi staten och kommunen på skattepengar genom trixan-

de med stiftelsekonstruktioner och annat. Det offentliga får stå för renoveringen av lo-

kalen, varefter vi säljer med vinst, och skaffar en ny, som de får renovera. Man får in-

te vara dum, det gäller att vara om sig och kring sig, om man vill nå respekt i Det Nya

Riket. Den ”tysta majoriteten”, de som verkligen var intresserade, höll som vanligt

just tyst, och satsade på deniability.

Storpapegojan har en fin medalj

den har han vunnit i en batalj

med den får vi inte skoja

leve får papegoja

Vördnad gott folk

era händer knäpp

av med mössor och hattar

jag har en spricka i min läpp

så den går upp om jag skrattar

(Cornelis Vreeswijk)

Ragge’s födsel var dramatisk. Våra blodgrupper kolliderade, som förutsett, men han

var välskapt. Jag tror att det är klassiskt att de nyfödda utvecklar någon form av gulsot

– gula blir de i vart fall – när blodgrupperna kolliderar på detta sätt. Man brukar försö-

ka lösa det genom ljusbehandling i kuvös. Efter en fyra-fem dagar stod det dock klart

att det inte skulle hjälpa, utan man var tvungen att byta blod. Det fick bli en natt, och

Gräddnos ringde mig på kvällen med beskedet, och frågade vad jag tyckte gossebar-

net skulle heta. De ville inte bara ha födelsedata och ett personnummer. Jag hade allt

sedan den dramatiska förlossningen känt mig helt utanför, ställd åt sidan, och kunde

inte hjälpa till ens med ett förslag till namn. Gräddnos fick bestämma, och låg där se-

dan ensam hela natten, under blodbytet, i sin ångest, men med sitt mod. Det gick bra


136

men det tog många månader innan man kunde röra Ragge’s fötter, sönderstuckna som

de blir när man tvingas ta de ständiga blodproven i det nyfödda barnets fot.

Efter en alltför lång tid på sjukhuset kom Gräddnos och Ragge hem. Nu kände jag

mig helt bortkopplad – kanske smet jag bara, orkade inte också, än mindre primärt,

vara pappa och make. Gräddnos gick in i Ronny och Ragge, som den goda moder hon

alltid varit och alltid kommer att vara. Någon flytt från Mosquito gick inte att resa frå-

gan om. Huset var alltjämt bara 50 kvadratmeter. Bygglov beviljades för samtliga vå-

ra grannar, de böjda ryggarnas folk, men för oss var det bom stopp, och inte ens

Gräddnos hade tid att fajtas. Jag kände att jag inte längre fanns, bara var en försörj-

ningsmaskin, skrattad åt och föraktad av dem som slickat röv så framgångsrikt.

Gräddnos fokus var till hundra procent på barnen – kanske var känslan bara en ratio-

nalisering av den tomhet jag kände, ett sätt att flytta över ansvaret på andra, när jag

själv inte längre orkade stå upp. Rättvis var jag dock säkert inte, jag såg bara mig

själv. På institutionen stod jag still i min egen intellektuella utveckling, och fann var-

ken lust eller självförtroende till någon forskarinsats. Jag fanns inte längre. Inte i fa-

miljen, inte på institutionen, inte i samhället. Tyckte jag.

Mitt i denna djupa depression blev jag, mycket överraskande, kontaktad av två arki-

tekter från Chalmers, två killar jag aldrig ens hört talas om. Magnus Björk hade fått

pengar till ett projekt rörande skyddsombud, och behövde en jurist med. Han var med

i syndikalisterna, och hade väl fått mitt namn därifrån. Eller så kände han till mig från

massmedia. Ville jag vara med? Ville jag vara med? Jag måste vara med! Det blev

jag, de två arkitekterna och en kvinnlig sociolog. Det var ett kanonprojekt. Vi gjorde

ett skitbra arbete. Personkemin – som det ju kallas – stämde skitbra; strax alldeles för

bra. Jag blev bekräftad och önskad som forskare. Och som man.


137

Take this fingers of fire

Melt my butter and honey

Fan my flames of fire

Take the breath out of me

But don’t take me for granted

…

Don’t take without giving

…

Just don’t take me for granted

(Louise Hoffsten)

Kalypso hette hon, var gift och hade ett barn. Snart hade jag flyttat, och Kalypso skilj-

de sig. Alla föraktade mig. Jag hade lämnat Gräddnos ensam med två små barn, ett

alldeles nyfött. Det hade kommit som en blixt från en klar himmel för henne. Och för

alla som sett mig som en vit neger, som borde vara tacksam för det. Pelle, din lille

skit! Var glad över att Gräddnos över huvud taget vill ha dig, över att du får bo här i

mygghålan, att du får slita ut dig för oss andra på institutionen. Kalypso bekräftade

mig som man, projektet bekräftade mig som forskare, de såg mig, både som intellek-

tuell och som modig. Och de levererade. Kalypso avslöjade hur Eric Cartman myglat

fram en tjänst åt den ständigt lika inkompetente, men mot partiet lojale, sjukhusspio-

nen. Jag läckte till media, utnämningen stoppades, och Kalypso fick kicken. Men hon

tog det, hon levererade, hon hade heder, och vek inte ned sig. Det var annorlunda, och

jag stod i tacksamhetsskuld. Men på nätterna, berättade Kalypso, låg jag och grät, och

ropade efter Ronny, och Kalypso fick vänja sig vid att kallas Gräddnos. Mina vänner,

till och med min bäste vän, Old Flattop, tog avstånd. Allt de såg var att jag hade läm-

nat, och att jag hade lämnat rakt av, lämnat Gräddnos ensam med två små barn. Det

var vad de såg, också säkert vad Gräddnos kände. De såg det konkreta, men ingen

kontext. Och där var jag lätt identifierad som ett svin, där pitten styrde.


138

I didn’t mean to hurt you

I’m sorry that I made you cry

…

I was feeling insecure

You might not love me anymore

I was shivering inside

…

I was trying to catch your eyes

Thought that you was trying to hide

I was swallowing my pain

…

I didn’t mean to hurt you

I’m sorry that I made you cry

(John Lennon)

Men jag tror Gräddnos visste att jag älskade henne alltjämt. Och barnen. Och i all sin

djupa sorg, och i all den vardagens skit hon nu själv hade att hantera, var hon lika om-

händertagande om barnen och lika omsorgsfullt kärleksfull med Ronny som med mig.

Hon gav sig fan på att kämpa, och bevisa att hon älskade mig, för mig och för alla

andra. Bevisa något jag inte längre trodde fanns. Hon skyddade Ronny mot allt elakt

förtal av mig. Hon försvarade mig mot allt och alla, och visade sådan kraft i sin kär-

lek, förnedrande sig själv inför mig och andra, att det fanns ingen återvändo. Jag svek

Kalypso. Hon var ledsen men inte krossad, och lät aldrig mitt svek omvandlas till hat,

såvitt jag vet. Hon trodde aldrig det skulle hålla mellan mig och Gräddnos, men jag

var bestämd och flyttade hem till hösten, mot löfte från Gräddnos att vi skulle lämna

det inskränkta helvete och den dumma håla Lerum blivit för oss. Det var tufft för

Gräddnos. Hon skulle lämna det trygga Mosquito. En gång hade hon flyttat till Sveri-

ge, från sina kära syskon, bara för min skull. Nu skulle hon tvingas flytta igen. Men

hon gjorde det.


139

Vi började leta direkt, Ronny skulle börja skolan till hösten. Med den chockerande

otrygghet han haft det senaste halvåret var det viktigt att hitta något snart, redan under

våren, så han kunde etablera sig inför skolstarten. Vi hade knappt några pengar, men

vi hade huset i Mosquito, och jag hade högre lön nu, så vi skulle kunna belåna oss

högre.

Mot den bestämda inrådan av ”vännerna” i Mosquito blev vi åter ett par. Trots att de

betett sig som svin höll vi det löfte vi givit dem i skogen många år tidigare. Om någon

av oss säljer skall vi sälja i första hand till någon av de kvarboendes vänner. Vi sålde

till några av Mr Hankeys och Mayor McDaniels vänner, fick några tusenlappar mind-

re, men höll vårt löfte. Vi behöll den delen av fastigheten som var avstyckad och bara

utgjorde ängsmark, mot löfte av köparna, Ned Gerblansky och Jimbo Kern, att de

skulle medverka när vi skulle försöka få bygglov på den tomten. Därmed skulle vi

kunna restaurera en nu hårt ansträngd ekonomi. Återigen, ett av mina största misstag,

jag lär mig aldrig. De hade aldrig för avsikt att hålla det löftet. De räknade väl kallt

med att Gräddnos strax skulle lämna mig, och att vår ekonomi därmed skulle rasa, så

de lätt kunde köpa tomten för en spottstyver.

När jag något år senare hade en köpare på tomten, som ville ge mig 200.000 högst

välkomna kronor och hade fixat allt med kommunen, höll jag åter mitt löfte. Jag bad

om betänketid och ringde och erbjöd Ned Gerblansky och Jimbo Kern att köpa först.

Till samma pris.

Deras svar kom redan på tisdagen, men inte till oss. Tiden hade använts till annat –

jag fick reda på deras nej tack genom att den ursprunglige spekulanten ringde och

undrade vad i helvete jag ställt till med. Kommunen hade tagit tillbaka sitt löfte och

det var nu bom stopp. Han hoppade av. Jag ringde Ned Gerblansky och Jimbo Kern,

de som köpt huset, och frågade vad fan som hänt. De hade lyckats få stopp på de utlo-

vade möjligheterna till bygglov, och erbjöd mig nu 30.000. Tomten var taxerad till

110.000, så de skulle ha fått betala gåvoskatt, om jag sålde till dem för det priset. De

kalkylerade kallt, men fel, med att vår ekonomi var i trasor.

Jag åkte ut och hämtade den lekstuga som jag och Ronny byggt, och som alltjämt stod

på vår tomt. Samt utelamporna de fått låna, och som också stod på vår tomt. Någon


140

försäljning, i vart fall till dem, var utesluten, och det för all framtid. Jag förbjöd dem

att använda vår tomt. Det sket de gladeligen i, och när jag kom för att hämta grejerna

började de slåss och spotta mig i ansiktet. När jag skulle ta lamporna kom Mr Hankey

på den lysande (!) iden att slå på strömmen, för att förhindra mig. Gräddnos ringde

polisen, men de hade inte tid. Jag klippte – hellre dör jag än viker ned mig för dessa

svin. Ren tillfällighet gjorde att avbitartångens handtag var gummiklädda. Det small i

proppcentralen, men jag fick ingen stöt. Och så åkte jag därifrån med våra lampor, för

att inte komma tillbaka på tio år. Tio år senare såldes tomten, nu till forne ÖIS-stjär-

nan och min idol när jag var liten, Butcher, för just 200.000. Det var en fajt, men vi-

ker ned mig, det gör jag aldrig.

Vi blev blåsta, ordentligt lurade, på första huset. Ronny mådde dåligt, riktigt dåligt,

men vi lyckades till slut reda ut det, sedan jag stämt säljarna, besiktningsmannen och

mäklaren, och vunnit allt. Det var mycket plågsamt, inte minst för Ronny, och två da-

gar före jul, när vi hade slutit en överenskommelse om att den 15 januari lämna huset

mot att få pengarna tillbaka – det var verkligen zug-um-zug i praktiken, ingen litade

på någon – meddelade bostadsförmedlingen i ett enkelt brev att de inte hade någon lä-

genhet att erbjuda, inte någonstans.

Sniff tipsade mig om en gammal student, Wall Ensten, som nu jobbade på Wallen-

stam. Wall Ensten fixade en utdömd rivningslägenhet mitt i staden. I ett rum höll ta-

ket på att rasa in i, så där fick vi lova att inte gå in. Men vi hade en bostad. Ronny

mådde dock allt sämre. Fröken i klassen såg hans ledsamhet, och vi snackade med

BUP. De insåg direkt problemet. Det var klart att grabben mådde dåligt, även om vi

gjorde allt för att skapa vardag, när vi inte visste från dag till annan om vi hade bos-

tad? Klart att vår ångest smittade, och klart att Ronny var osäker på om han vågade

bygga nya sociala relationer med nya kompisar. Risken fanns ju att vi strax skulle

tvingas flytta igen. Jag kände igen det från min egen barndom, och de på BUP för-

stod, men kunde inte fixa någon bostad.

Några månader senare, efter att ha blivit lurade på ett hus där några jurister i South

Park’s societet trängde sig före, men där huset senare visade sig var skräp och fukt-

skadat – somliga straffar Gud direkt – fann vi hem. Vi fann Fullriggaregatan, och ef-

ter någon dags fajt var det vårt. Vi hittade hem, till slut. Gräddnos och jag fajtades


141

från det vi träffades, fram till denna dag, skapande allt själva. Inga arv att få, inga att

förvänta, inga priser, ingenting, allt skapat av oss själva genom förvärvsarbete, för-

värvsarbete utan att slicka röv. Så Fullriggaregatan materialiserar vårt liv, vårt slit.

Tänk på det Mr Meryl, jag är inte Jesus!

Det blev några rätt lugna år. Barnen och vi konsoliderade oss i området. Jag var åter

nära Berga, det enda ställe morsan och Attila bott på någon längre tid, det enda jag

kunde känna någon form av rötter i. Vi fick ordning på ekonomin, svinen i Mosquito

och farsans obetalade lån till trots – om än med mycket extraknäck, fiskpinnar och

utan bil. Men vi var en familj, nu starkare än någonsin. Och jag kunde börja fokusera

på Tottefallet igen. Min avhandling hade tvingat fram flera offentliga utredningar, och

mellan raderna kröp lögnerna i Europadomstolen allt tydligare fram. Efter Silenius-

affären och buggningsskandalen hade hela Säpo-ledningen fått gå, och ett bidrag jag

skrivit till en internationell antologi om Under Cover-policing gav mig internationell

respekt och ryktbarhet. Jag fick äntligen ett nätverk av akademiskt kunniga på områ-

det. I Sverige och Norden var det totalt renons med kompetens på detta område, möj-

ligen med undantag för Vilde Ville och Ford Prefect. Det var en befrielse att ha någon

att prata med, att pröva sina teorier på, att få bekräftelse och fördjupning genom. Jag

var duktig, riktigt duktig även med internationella mått på mitt område, och av flera –

som alla kände till Tottefallet – till och med betraktad som en auktoritet. Gud, vad

mitt ego behövde detta.

Familj, trygghet i jobbet, återvunnet självförtroende inom mitt specialområde, boende

i ett hus vi älskade, Gräddnos lycklig igen med nya vänner och vi två ihop i ett nytt

gemensamt intresse – segling. Lika viktigt för oss nu som en gång liftandet, en lisa för

själen jag och Gräddnos kunde dela.

På institutionen hade vi blivit av med Charles-Ingvar och Doris, långt om länge, och

efter en djävla strid, där elakheten smittade. Jag stod som vanligt rätt ensam i striden

när den väl kom, med alla dessa påhejare långt bakom, smygande tysta, avvaktande

vem som vann, genast beredda att hoppa fram i främsta ledet, och på vilken sida som

helst, så snart striden var över. Kaffemaskiner ställdes undan, ingen hälsade på

våningen på Viktoriagatan där jag, Charles-Ingvar och Doris, hans sedan länge offi-

ciella älskarinna, satt. Där satt vi gemensamt även efter tortyrrättegången, en rät-


142

tegång där Charles-Ingvar utnyttjat alla sina kontakter i societeten och så när lyckats

få en oskyldig man dömd till fängelse för den grövsta våldtäktsserien i svensk rätts-

historia. Allt för att han, denna utlänningsdjävel, inte bara krupit in familjens liv och

mot pappans vilja erövrat dottern, utan sedan haft mage att dumpa henne. De var sju-

ka, liksom den stad och de vänner de hade. Jag ser nu, många år efter, att den anmä-

lande kvinnan varit lika plågad. På sitt sätt, av samma man, dennes hustru och dennes

älskarinna, självklart också riskerat att bli förstörd. Jag hoppas innerligen att proces-

sen gav henne styrka att bryta sig fri. Och att hon och hennes exmake kan ge deras ge-

mensamma barn ett riktigt liv, trots all den plåga de själva fått genomleva.

Tingsrätten höll rättegången inför lyckta dörrar, och dömde mannen till åtta års fäng-

else. I hovrätten blev förhandlingen offentlig, och för oss som följde allt i detalj var

frikännandet självklart. Det var uppenbart att han var oskyldig till vad han anklagats

för. Kanske hade han varit ett svin, vad vet jag – jag kände honom aldrig, och träffade

honom bara två minuter efter han släppts fri och han ville tacka. Men totalt oskyldig

till vad han anklagats för, det var han. Det var uppenbart, också för hovrättspresiden-

ten, en del av South Park’s societet och den dåliga sidan av den s k South Park-andan.

I den egenskapen var även han, naturligtvis som alla de andra, vän med Charles-Ing-

var, som nu skulle komma att kastas ut i kylan. Minns Attila: gör vad du vill, men åk

inte fast.

Hovrättspresidenten kunde således, via min kollega Pip Pirrup, meddela, att oskyldig,

nästan som ett lamm, det var killen, det var uppenbart, men ändå: man gör inte det

som Pelle gjorde. Man sätter inte en sketen blatte framför societeten, något mina kol-

legor på institutionen insett, och därför valt bort även denna strid. Jag hade gjort ett

allvarligt etikettsbrott, satt rätt före makt, andra framför mig själv, och spräckt ackor-

det ordentligt. Det skulle inte glömmas. På min arbetsplats var det dödstyst, och i his-

sen mötte jag Charles-Ingvars fru: ”Du vet, eller hur? Du är på min lista!”

Charles-Ingvar var en skithög, men inte den klassiska i form av svek och hyckleri.

Han hade en kvalité i att han var tydlig och uppriktig i sitt svineri, och var faktiskt in-

tellektuellt hederlig och egentligen i grund och botten kompetent: bara för lat. Och

feg! Så jag fick göra det skitgöra han inte vågade, och som vanligt ställde den nyttige

idioten upp. T ex när prinsessan, hon som alltid fått allt utan att behöva göra något,


143

Drizella, ville bli docent. Hon var, vilket alla visste och inom skål och vägg medgav,

inte ens doktorskompetent. Om detta var både jag och Charles-Ingvar uttryckligen en-

se, och alla med oss. ”Men jag kan inte skriva ned henne, jag har suttit med henne i

knät när hon var baby och pissade genom blöjorna, Pelle, snälla, kan inte du hålla i

yxan”. OK, Drizellas pappa och Charles-Ingvar var gamla vänner, och som den dum-

me djävel jag är så grät jag ihop med Charles-Ingvar, och tog på mig att göra arbetet.

Alla var ense, och viskade när Drizella inte kunde höra, men ingen annan vågade vara

ärlig och uppriktig: låt Pelle vara det. Och DP, Dumme-Pelle, ställde naturligtvis som

vanligt upp, till skillnad från de viskande dock med hundra procent heder och full

transparens, i första hand mot Drizella. Jag gick igenom hennes avhandling och övri-

ga (de var inte så många) skrifter, och Drizella fick läsa, och invända, innan jag läm-

nade in mitt omdöme. Hon accepterade min bedömning, och köpte min argumentation

– motvilligt, ty prinsessor är inte vana att bli motsagda – men hon fattade, tog till sig

kritiken och skärpte till sig rejält. Så småningom började hon ta sig, och var förtjänt

av docentkompetensförklaringen när hon några år senare sökte docenttiteln igen.

Charles-Ingvar skrev totalt, utöver sin doktorsavhandling vilken jag inte läst och där-

för inte har någon uppfattning om, sammanlagt två artiklar sedan han fått sin profes-

sur; en på en sida i slöfartstidningen, utan varje vetenskapligt värde, och en på tre-fyra

sidor publicerad någon annanstans. Han vägrade undervisa, och som forskarhandleda-

re hade han knappast några doktorander. Han knäckte istället som vispachöst, och åk-

te jorden runt och drack sprit på flaschiga vispachöst-konferenser, i Stilla Havet och

världen runt. Han talade endast över drinken, charmade kvinnor, och var så socialt

kompetent att hälften kunde vara nog. Men när pensionsdagen närmade sig, då krävde

han förlängning. Sådan förlängning efter pensionsdagen kunde ges om ”särskilda

skäl” förelåg, t ex för undervisning, forskning eller handledning. Men han varken

forskade, handledde eller undervisade, så vilka skulle de ”särskilda skälen” vara? Fle-

ra argumenterade med kraft, om än ej protokollfört och bara genom trakasserier och

mobbing i korridorerna, ”för att annars blir Charles-Ingvar sur. Då kan han som med-

lem av South Park’s societet bli besvärlig för oss.” Charles-Ingvar själv var, som van-

ligt, vilket länder honom till heder, tydlig. Han ville ha två års förlängning, ty det in-

nebar för en moderat (som ansåg att det måste löna sig att arbeta) att han skulle få yt-

terligare två arbetsfria årslöner, vilket också skulle höja hans pension. Med knappast

möjliga marginal blev svaret, efter några månaders oerhört starka påtryckningar av


144

och hot från dem som stödde Charles-Ingvar, ändå till slut nej. Så många på institutio-

nen och utanför ansåg redan då att Charles-Ingvar hade rätt: ”det måste löna sig att ar-

beta”, men för en hel del också att inte göra det. Så jag spyr inte i första hand på Char-

les-Ingvar – han var tydlig – men på de kärringar till kollegor som höll med. Och på

den domare som besökte mig gång på gång och i all välmening försökte förklara för

mig att ”när man blir professor, då behöver man inte arbeta längre”. Fakta var ju obe-

stridliga, och framgår till och med av den festskrift till Charles-Ingvar som alla wan-

na-be’s producerade. Överklassens parasiter, och alla dessa wanne-be’s, har helt en-

kelt ingen stil, de saknar klass. Domaren som tjatade avgör nu flyktingars öde; han

sitter i Migrationsdomstolen och avvisar dessa. Han sökte till och med jobb som gene-

raldirektör på Domstolsverket. Sicken självbild de har, de som anser sig ha rätt att

u.p.a. avgöra andra människors liv.

Opportunister, gå hem,

ni var aldrig min vän,

och vem behöver väl livströtta påsar?

Det ni stödjer för da’n,

skall ni snart lämna kvar,

för ni glider dit vindarna blåser

(Björn Afzelius)

Men nu var Charles-Ingvar, och med honom hans älskarinna och vapendragare Doris,

borta. Jag hade blivit internationellt erkänd och ordnade ett internationellt symposium

i Intelligence i South Park. Alla de tyngsta kom, till och med folk från Lundkommis-

sionen som annars vägrat framträda offentligt. Vi hade det första kvalificerade akade-

miska symposiet rörande intelligence och pro-active policing i landets historia, och vi

hade det på Handelshögskolan i South Park. Det uppmärksammades offentligt, och så

mycket mer i korridorerna. Idioten var inte död, han rörde på sig.

Lösningen på Totte skulle börja närma sig. Jag hade inte släppt det, och tänkte aldrig

släppa det. Jag visste att de ljög, jag kunde nu bevisa fragment, men det centrala var

naturligtvis: vad hade de registrerat om honom? Gud är god, han ser mig. En ledande

tidningsman, Gigg, vid tillfället pressombudsman, hade som den South Parkinvånare

och liberal han var fått den fixa idén att han skulle skriva om Rikard Lejonhjärta.


145

Rikard Lejonhjärta, mannen som South Park’s societet offentligt och bokstavligen

spottade i ansiktet under andra världskriget. Men som inte vek ned sig, och efter sin

död fick en gata döpt i sitt namn, alla forna fiender nu görande gällande att de varit

hans främste supporter, lika ivriga som makthavare i alla länder att nogsamt stalinise-

ra historien och sudda ut alla tänkbara spår. Med facit efter andra världskriget och ett

nyvaknat intresse för Sveriges faktiska roll i detta (det var väl bara Janne Jerk som in-

te fattade; läs hans avhandling Stat i kris, och se hans analys och positionering själva)

ville Gigg också täcka in vad Säpo:s föregångare, Den Allmänna Säkerhetstjänsten,

antecknat om honom. Och utreda på vilket sätt säkerhetspolisen genom sedvanliga

trakasserier försökt knäcka honom. Det är en klassisk metod, lika vanlig idag som då:

stör sönder vardagslivet, försök få dem att själva begå åtminstone bildligt självmord,

genom att se till att allt djävlas, och det på alla plan. Gärna intriger i små, men uppre-

pade, detaljer, så små att deras klagomål verkar paranoida och löjliga. Bryt dem sön-

der och samman, och låt dem själva göra sig omöjliga. Så också med denne store man

”med sin judiska älskarinna”, som ett av de dåvarande statsråden antecknat i sin dag-

bok. Lejonhjärta, en böld i röva, som störde svensk utrikespolitik genom sin totala av-

saknad av pragmatik. Pragmatik, den svenska synonymen, då som nu, för ryggradslöst

kärringskap, varje makthavares och deras wanna-be’s mest utpräglade karaktärsdrag.

Gigg hade vänt sig till Säpo, och bett att få se Lejonhjärtas, nu mer än femtio år gam-

la, akt. Omöjligt, fullständigt uteslutet, ”av hänsyn till rikets säkerhet”. Hå-hå ja-ja.

Gigg vände sig till regeringen och använde alla sina kontaktnät inom media till att

piska upp en storm mot det befängda beslutet. Utan att varken de eller Gigg visste

följde jag varje steg noga.

Våren 1997 beslöt regeringen att utnyttja en undantagsregel, där regeringen för forsk-

ningsändamål i ett enskilt ärende kunde göra lättnader även i Säpos hemliga värld.

Gigg skulle få se. Han hävdade senare att det inte fanns något, men det finns det sä-

kert. För att finna det man letar efter, hos dessa organ, måste man veta exakt vad man

letar efter, och fråga exakt rätt fråga. Något som inte minst den senare, så korkade,

Säkerhetstjänstkommissionen och flera av dessa föregångare bland utredningar utgör

blixtrande tydliga empiriska bevis på! För den som kan det allra minsta på området,

vill säga, och har mod och ambition att leta.


146

Regeringsbeslutet var alltså att Gigg skulle få se. Jag var numera inte bara professor,

utan ett etablerat, internationellt erkänt, namn inom akademin (och hos flera profes-

sionellla underrättelseorgan) inom mitt specialistområde, med starka och tunga namn

runt hela världen som man riskerade skulle reagera om det kom ytterligare ett knäpp

beslut. Europadomstolens dom i Tottefallet betraktades som ett av de viktigaste i

domstolens historia, och det riktades allt mer öppen kritik mot domen i den akademis-

ka litteraturen inom området. Bland intelligencefolk runt omkring var det tydligt hur

Sverige dragit domstolen vid näsan: med hjälp av den svenska riksmarskalken, den

turkiske, engelska och tyske domaren. En sådan seger till för världens underrättelseor-

ganisationer, nu när muren fallit och deras position ändå var allt mer ifrågasatt, och

döden var nära. Så jag skrev, det var väl inom två veckor efter regeringsbeslutet i

Gigg-ärendet, till samma regering. Det gäller att smida medan järnet är varmt, det vill

säga medan en massmedia lidande av stark alzheimer ännu kan minnas. Jag lät med-

dela att Tottefallet var ett av de mest centrala inom området intelligence, att jag var

professor och den ende med specialistkompetens på området inom svensk akademi.

Och att jag gärna, på samma grund som Gigg, men nu som riktig forskare, därtill pro-

fessor, skulle vilja läsa Totte’s akt. Regeringen hade i realiteten inget val. Men de tog

sin tid, och lyckades med – det erkännandet skall en nyttig idiot gärna ge dem – att in-

för beslutet först säkra upp att jag skulle falla i den bästa, och skickligast genomförda,

fälla jag känner att svensk underrättelsetjänst någonsin gillrat med framgång.

Beslutet lät vänta på sig. No problems, jag har all tid i världen. Så länge jag inte fått

ett avslag höll jag världen, det vill säga media och kollegor, ovetande. Jag spelar med

i spelet, visar er respekt, så länge beslutet kommer och det inte blir negativt. De är

prinsessor på ärten, hela gänget, inte minst Isfrun. Det visste jag. Men jag visste också

att hon bjudit in mig i gänget, sedan hon beviljat nåd för en klient jag haft, och som

annars skulle ha utvisats till en säker dödsdom i Iran. Där hade han som polischef ta-

git strid med mullorna, och flytt till Sverige. Väl här hade han gjort bort sig, dömts till

ett långt fängelsestraff för narkotikabrott och sedan utvisning till Iran. Jag hade i ett

personligt, mycket personligt, brev till Isfrun, med uppriktig redovisning både av

Louise’s liv och min avsky för dessa narkotikasvin, vädjat om att låta rädda hans liv.

Isfrun hade beviljat nåd. ”Se där”, sa hon, när vi träffades nästa gång, ”jag har också

ett hjärta”. Det hade hon vid det tillfället. Någon form av kontakt var därmed upprät-

tad, sedan jag visat mina svagheter så tydligt. Alltså, låt Isfrun vara nu. Det finns, med


147

Giggbeslutet i bakgrunden, nådebeslutet nära i tiden, din position nu och murens fall,

en verkligt reell möjlighet att de kommer att bevilja din begäran. 25-åringen hade bli-

vit luttrad. Jag tror att jag inte ens lät Totte veta.

Och du som trampar din nästa

och aldrig ångrar dom sår du ger

Du har det bättre ställt än dom flesta

men du söker ständigt få mer

Men du ska snart nog tappa färgen

och få din första nervkollaps

Och det ska isa in i märgen

från varje negativ synaps

Och då hjälper det föga att vädja

till paradiset in spe,…

Men ni clowner upp på scenen

Det är er maskeradparad

Er mimik syns rakt igenom

Och ni gör ingen människa glad

(Ragnar Borgendahl)

Det var ett bra år, 1997. Först hade jag lyckats rädda den iranske f d polischefens liv.

Han var skyldig mig sitt liv, så ödmjuk, så tacksam, att det kändes rent pinsamt. Se-

dan hade jag lyckats sabotera Dr Alphonse Mephisto’s första försök att göra om insti-

tutionen till den bordell den så småningom ändå skulle komma att bli.

Dr Alphonse Mephisto, min forne doktorandkollega under Holme, hade blivit kär i

någon i South Park, och ville hit – men alltjämt vara professor. Jag var ensam profes-

sor på institutionen då och arbetsbelastningen med de ambitioner jag hade, och mina

doktorander då hade, var i det närmaste omänsklig. Med gemensamma ansträngningar

hade vi fått finansiering till en professur till Dr Alphonse Mephisto. Jag hade kollat

upp henne före. Hon hade lite skit i bagaget, bland annat stulit en doktorand- eller

möjligen studentuppsats, och givit ut den i eget namn. Men hon hade gjort avbön, och


148

med sitt blonda hår, sina kontakter och sin totalt ofarliga forskning, vad hon än skrev

om, fick hon lätt hur mycket forskarpengar som helst. Varifrån som helst! Inte en kva-

litet jag direkt kunde skryta med, efter att ha skitit i så många händer på resans gång.

Dr Alphonse Mephisto svek nästan direkt. Jag tror inte det var medvetet, hon är bara

så egocentrisk och obegåvad, så hon inte ser vad hon gör. Hon bröt mot den uttryckli-

ga överenskommelsen att inte ta sina doktorander före våra till den nyinrättade möj-

ligheten att bli juris doktor vid institutionen. De tidigare, lata, slappa professorerna

Grönstedt och Charles-Ingvar hade inte ens brytt sig, så våra doktorander fick dispute-

ra i Lund, Uppsala och Stockholm, dessa fakulteter prålande med av oss finansierade

och utbildade doktorander, det vill säga prål med lånta, eller rentav stulna, fjädrar. Det

skulle vara slut med det, vi stod på egna ben nu. Det hade tagit mig två års ensamt ar-

bete att ordna så vi fick ge doktorsexamen i South Park, och det med de andra univer-

sitetsorternas godkännande. Ett fruktansvärt hårt jobb. Bara någon månad efter Dr Al-

phonse Mephisto kommit, släppte hon fram en av de sina, för att sno äran av att bli

den förste. Överklassen och alla dess wanna-be’s är sig lika.

Dr Alphonse Mephisto hade visat färg, och den satt djupt. Nu hade hon snabbt etable-

rat sig i South Park’s societet. Av en slump hade jag sett att hon skulle ordna ett semi-

narium om ”Etik i offentlig sektor”. När jag såg de inbjudna, och vilka som skulle

komma, ville jag kräkas. Här var krig verkligen fred. Så jag skrev en stor essä på te-

mat ”Konventionen kräver att vi ljuger” om hyckleriet. Den publicerades som en hel-

sida på GP Kultur dagen före seminariet. Som jag sedan gick till. Den korrupta South

Park’s societet bland South Park-juristerna satt där, djävligt tilltryckta. Det kändes in-

te bara gott, det var dessutom en djävligt bra essä. Jag fick massor av beröm, och till

sommaren också mitt första pris, just för denna essä, som gjort upp med South Park’s

societet och South Parksandan: jag fick Guldpennan. Vanheden, som jag hjälpt och

även fortsättningsvis hjälpte så mycket i hans väg till den professur han nu har, fnös!

Jag blinkade till undrande, men förstod ingenting. Vore jag inte så djävla naiv, borde

jag åtminstone då ha förstått, men det gjorde jag alltså inte. Jag trodde han skämtade.

Samma vår utsåg Handelshögskolans ekonomer, Civilekonomernas förening av alla

otänkbara, mig till Handels Pärla. Först, när de ringde för att fråga om jag acceptera-

de, trodde jag att någon drev med mig. Så jag bad att få ringa upp dem. Det visade sig

vara sant. Den förste juristen i Handelshögskolans historia, såvitt jag vet ännu den en-

de, som fått utmärkelsen. Jag var stolt, jag var glad, jag var tacksam – och ännu hade


149

inte Tottefallet exploderat. Jag fick priserna utan någon som helst koppling därtill.

Det var en bra vår.

Våren löpte på och jag fick ordnat till Tammy Warners avhandling. Den var inte bra,

men jag såg i sista stund de värsta majorna, och försökte fixa till dem. Henrik Plura,

som satt i betygsnämnden, skulle senare upptäcka omskrivningarna. Tammy Warner

borde naturligtvis inte ha blivit godkänd, men jag fajtades för henne i betygsnämnden

och de godkände henne efter tvekan: det var trots allt min första doktorand. Jag hade

lite dåligt samvete för Tammy Warner. Någon stjärna var hon definitivt inte, men hon

hade visat fajting spirit när jag och Gary Harrison hoppat av det korrupta Ny Teknik-

projektet i början av åttiotalet. Hon hade då fått ta det mesta av smällen, och tappade

sin finansiering. När hon därefter sökte in till doktorandutbildningen i South Park,

men inte blev antagen, började hon i Umeå. Hon hade bestämt sig för att visa de djäv-

larna, och jag diggar sådant. Några pengar hade hon dock inte, men en professor i

processrätt, som beundrade mig och varit på institutionen som hjälp några år, satt i nå-

got forskningsråd där vi sökt medel. Hon ringde mig, eftersom det var min doktorand.

”Ge henne chansen, jag skall satsa på henne”. Tio minuter senare hade Tammy War-

ner finansiering. Det är så det funkar. Alla andra påståenden är lögn!

Jag kände skuld mot Tammy Warner och behövde dessutom henne för att sätta tryck

på två av de verkligt duktiga doktoranderna jag hade: Sniff och Curly Goth. De var,

som så många som är duktiga på något, duktiga lärare och kursutvecklare också, och

alla slet i dem. Avhandlingsarbetet kom i sista hand. Jag såg till att Tammy Warner

sprang förbi dem. På en skitavhandling, okey, men hon blev godkänd, och provoka-

tionen lyckades. Båda fick tummen ur röva, och snart kom även deras avhandlingar.

Tammy Warner skulle få sin doktorstitel. Det var bara det hon ville bevisa, sa hon, se-

dan skulle hon gå tillbaka ut i byråkratin, till ett jobb som passade hennes kompetens

bättre. Jag diggade som sagt sådant, visa de djävlarna. Så blev det ju som bekant inte.

Jag kommer tillbaka till det.

Under våren hade jag blivit kontaktad av en statsvetarstudent som skrev sin C-uppsats

om IB och om sjukhusspionaffären, en historia där vänstern i huvudsak fått det mesta

om bakfoten, något de som vanligt inte förstod och inte heller ville förstå. Solid Snake

hette han, och han intervjuade mig. Han var kunnig, han var intelligent, och han


150

förstod sjukhusspionaffären, i många avseenden mycket bättre än jag själv lyckats

gräva när jag mer ytligt studerat den. Jag borde ha reflekterat över att han var väl

gammal för att vara student. Han var i fyrtioårsåldern och redan det borde ha gjort

mig misstänksam, om inte annat så tillsamman med det breda, tunga, politiskt gräns-

överskridande, nätverk han visade sig ha. Men jag var imponerad. Han återkom flera

gånger, och skickade sedan uppsatsen. Detta var det i särklass bästa jag läst av en

svensk på området. Solid Snake var duktig, riktigt duktig. Och till synes självständig.

Jag hade mitt allt starkare internationella nätverk. Med Solid Snake och hjälp av dessa

kunde man kanske till och med i vårt trånga land bygga upp en någorlunda professio-

nell akademisk kunskap på området. Det skulle förbättra så mycket, både vad gäller

underrättelseorganens kvalité och vad gäller medborgarnas trygghet mot, oftast stupi-

da, övergrepp. Väl hemkommen tog jag därför genast kontakt med Solid Snake och

tog honom till mitt hjärta. Detta var vad jag drömt om alla år. Inte ensam längre. Jag

var såld, som den nyttige idiot jag var men först långt senare skulle förstå. Till slut ef-

ter alla dessa år, hade någon inom svenska underrättelsevärlden fattat hur en slipsten

skulle dras. Nu kunde man ta beslutet. Låt idioten läsa Totteakten.

Jag fick beskedet i oktober men hade fullt upp med undervisning, så jag fick skjuta på

att ta del av akten i några veckor. Samtidigt var Säpo generösa nog att sända akten till

South Park. Jag kunde därmed läsa den i deras lokaler på hemmaplan, och slapp resa

till Stockholm. Någon vecka före den stora dagen skulle infalla fick TT, eller någon

annan journalist, reda på beslutet. Jag vägrade säga något.

Säpo och jag hade bestämt en tid med den lokala säkerhetspolisen, för att gå igenom

akten. Jag skulle få läsa allt, och anteckna hur mycket jag ville, men inte ta några ko-

pior, eller fotografera av något. All möjlighet att bevisa något skulle alltså fråntas

mig. Totte skulle få nöja sig med min berättelse. Själv fick han inte läsa. Nu var jag så

luttrad att jag visste hur jag skulle hantera detta. Jag antecknade noga; tiden när jag

kom dit, vilka som mötte mig, var jag fick sitta, hur många akter som lades fram, hur

rummet såg ut. Och jag tjuvkikade inte framåt, utan tog det med min laptop, systema-

tiskt, sida för sida, skrev av, antecknade var något mörkats, hur sidorna såg ut, allt,

allt, allt i detalj. Det var en trevlig kille som mötte mig: han sa bara, ”Pelle, bli nu inte

förbannad”.


151

Jag grät faktiskt. Igen. Detta kunde inte vara sant. De hade uppmärksammat Totte

första gången när han som 16-17-åring sålt Vietnam-bulletinen utanför sin skola. Inte

ens i våra värsta konspirationsteorier hade vi lekt med en sådan tanke. Det fanns inget

substantiellt över huvud taget. Bara anteckningar som alla uteslöt varje form av ens en

avlägsen misstanke, inte ens något konstruerat, om att han skulle kunna utgöra en fara

för rikets säkerhet. Inte ens som ÖB eller chef för Säkerhetspolisen, än mindre som

snickare på ett sketet Marinmuseum i Karlskrona. Det var helt sanslöst, det värsta jag

sett i hela genren, inklusive från McCarthys värsta dagar i USA. Detta var inte mitt

land, detta var inte möjligt. Jag undvek media, ringde Totte, berättade inget om inne-

hållet, men grät åter hemma. Detta är inte sant. Totte ville inte komma till South Park.

Vi kom överens om att jag skulle åka upp till Karlstad med en kopia av det jag skrivit

av. Och så fick vi väl kalla till en presskonferens, nu när någon journalist fått nys om

att jag skulle få läsa akten.

Dagen efter blev jag bara mer och mer förbannad. Jag började gå igenom den hemliga

hearingen inför Europakommissionen 1983, mindes Mr Hypocrite’s försäkringar, fny-

sandet åt oss, förlusten 1987. Metodiskt ställde jag samman materialet, för jag visste

att de lata journalisterna inte själva skulle orka gräva. De skulle få se Totteakten, men

först skulle jag tvinga dem att påminnas om vad som sagts och skrivits. Jag satte ihop

materialet, noga med källhänvisningar, inklusive Europakommissionens verbatim re-

cord, det vill säga det ord för ord nedtecknade muntliga hearingen i oktober 1983.

Kommissionens beslut om att detta ordagrant nedtecknade protokoll, liksom tidigare

skriftväxling med regeringen, skulle vara hemlig, det beslöt jag att skita i. Nu får det

räcka, jag var rasande. Inte gråta, dokumentera.

De hade vetat, inte minst Mr Hypocrite personligen. Mr Hypocrite hade inte bara lju-

git mig upp i ansiktet till och med flera år efter förhandlingen. Han hade, väl medve-

ten om lögnerna, stått och pissat på mig i Europadomstolen. Han hade insinuerat att

jag var utnyttjad som en bricka i ett organiserat försök att undergräva det svenska sä-

kerhetsskyddet, att Totte hade med ubåtincidenten i Karlskrona att göra och att inte

bara Sveriges, utan hela Europas säkerhet stod på spel. Mr President, vad skall hända

med inte bara Sveriges utan hela Europas säkerhet, om Totte får läsa akten? Mr Presi-

dent, hade han sagt med darr på stämman, Mr President, I dare not guess…. Jag blir

alltjämt nästan okontrollerbart vansinnig när jag tänker tillbaka på det. Klättermus


152

hade vetat, politikerna i SÄPO-kommittén hade vetat, Vel-Anders hade vetat, med-

lemmarna av konstitutionsutskottet hade vetat, justitieministrar av olika kulörer hade

vetat, Hans Klen med sin berömda förutsättningslösa utredning, som avvisat varje på-

stående om åsiktsregistrering som trams, hade vetat, till och med människor i det juri-

diska etablissemanget jag respekterade, som Hermes Conrad, hade vetat: och de hade

inte sagt något! Istället hade de ljugit vid tillfrågan, och i övrigt hållit käft. Värdesys-

temets parasiter!

Mot min och Totte’s förmodan var det fullt med folk på presskonferensen, som hölls i

en lokal i den skola Totte då arbetade som slöjdlärare. Jag noterade dem knappt. När

presskonferensen startade ville journalisterna först prata med Totte och veta innehål-

let. ”Aldrig i helvete, först läser ni detta!” Jag var alltjämt fullständigt ursinnig, men

det kokade bara i mitt inre. Min röst var märkligt samlad och jag var bestämd. Läs

först, sedan pratar jag och ni får se vad det stod om Totte. Därefter får ni intervjua ho-

nom så mycket ni vill. Men först läser ni fan-i-mig detta. När de läst öppnade jag

presskonferensen bistert, skitförbannad: ”Det här handlar inte om Totte, det handlar

inte om personalkontroll, det handlar inte om Säpo, det handlar om lögnen, hyckleriet

och det handlar om Mr Hypocrite, Claes Klättermus, Hermes Conrad…” och så

nämnde jag några namn till. Vi klädde av dem helt nakna, jag var rasande, i media var

man rasande, och Mr Hypocrite och de andra var så ynkliga. ”Jag skötte bara mitt

jobb”, sa Mr Hypocrite i den direktsändning i Studio 1, eller vad programmet då hette,

som blixtbeslutades samma dag. I the Guardian förklarade han senare att ”I only obe-

yed orders”. Klättermus förnekade att han ens varit med. Nu stod de där med rumpan

bar, och alla försökte göra sin egen pudel. SVT Aktuellt fick hyra en bil till mig, så

jag hann från Karlstad, från Studio 1-sändningen som slutade 17.45, till studion i

South Park. Där skulle jag sitta senast 21.00, intervjuad av Kung Jarl i direktsändning,

med Isfrun och dåvarande Säpo-chefen Anders Sprätt i Stockholmsstudion. I bilen

lyssnade jag bara på Rally och på rockmusik, allt på högsta volym. Jag sket i varenda

hastighetsbegränsning.

Isfrun och Eriksson såg skakade ut i Stockholmsstudion och var väldigt lågmälda.

Men inte fan var de skakade över innehållet, det kände de naturligtvis till sedan länge.

De var chockade över folks raseri, och detta var redan före bloggtiden! Totte och jag

blev folkets hjältar. Och jag fick ett samtal från en tidning som hette Slitz. Ronny,


153

som den tonåring han var, kunde på min fråga berätta vad det var: en slags modern

FiB-Aktuellt. Slitz frågade om jag hade något emot att de utsåg mig till Årets man.

Nej, gärna, häftigt sa jag. Gräddnos skakade på huvudet. Årets man – i en porrtidning.

Suck. Men Ronny och hans pappa tyckte det var häftigt. På rättsvetenskapliga institu-

tionen var dock inte alla lika glada. Hur fan skulle det gå med dem nu, när en profes-

sor på institutionen åter pissat på deras mecenater offentligt, denna gång så som aldrig

förr, och klätt av större delen av det juridiska etablissemanget?

Någon på presskonferensen frågade Totte om han skulle kräva skadestånd nu. Vi hade

inte tänkt i de termerna förut. Både Totte och jag hade redan 1979 varit på det klara

med att målet inte handlade om Totte, utan om ett perverst sjukt system där tusentals

människor, normalt helt ovetande om skälet, nekades jobb, omplacerades eller rent av

fick kicken. Allt utifrån ett hemligt påstående, fabricerat i någons sjuka hjärna, som

innebar att dessa människor stigmatiserades som åtminstone potentiella landsförräda-

re, det värsta av det värsta. Och detta oftast för att de tagit demokrati på allvar och in-

te slickat överheten i röven. U p a för de som hävdade och i hemlighet utövade kraft-

full repression mot de svenska medborgare som tagit makthavarnas retorik på allvar.

Skadestånd… Totte sa genast nej. Jag vaknade snabbt, nu så professionell jurist att jag

insåg att endast skadestånd hade det nödvändiga symbolvärde inom juridiken som

kunde framtvinga förändring. Allt annat betraktades med rätta bara som icke förplikti-

gande munfladder, något jag mött allt för ofta sedan jag då för snart 20 år sedan tog

min juris kandidat. Jo, sa jag, det är självklart att Totte, såsom alla andra, är berättigad

till skadestånd, och skall ha det. Tärningen var kastad, och det inför alla.

Pressen på maktens män och kvinnor var nu oerhörd. Vi hade dem alla i brygga. I Ak-

tuelltstudion hade jag, trots allt, varit begåvad nog att rädda ansiktet på Isfrun, när

Kung Jarl frågade mig om jag nu var förbannad på regeringen. ”Nej”, svarade jag,

”varför det? Det var ju denna regering, det vill säga Isfrun, som beslöt att jag skulle få

se den hittills så hemliga akten”. Jag kunde se att Isfrun var tacksam, och i Dagens

Eko, tror jag det var, fattade Tintii samma sak. Han visste att ingen nu levande politi-

ker i maktställning skulle ta på sig ansvar. Så när andra journalister frågade om Rege-

ringen var skyldig Totte en ursäkt, så var svaret ständigt nej, och Isfrun kunde därtill

luta sig på mitt svar i Aktuellt. Tintii fattade, han frågade istället om Staten var


154

skyldig Totte en ursäkt. Och det var den ju. Varje annat svar hade varit omöjligt. Med

det svaret, och den svenska juridikens logik, var staten också skyldig Totte skade-

stånd. Justitiedepartementet bjöd in mig för att diskutera frågan.

Jag kom dit ensam. Totte var som sagt inte intresserad av skadestånd. Han var inte

heller den rättshaveristiska typen. Han hade ställt upp för sakens skull, och nu efter 18

års kamp fanns det plötsligt en möjlighet att nå målet: att ingen skulle längre bli dömd

ohörd, bara för att Säpo, eller någon makthavare via Säpo, ville kasta skit på dem. Så

jag åkte upp till Stockholm, och begav mig till regeringskansliet. Utanför stod Rap-

port, Aktuellt, TV4, TT och alla journalister. ”No comments” svarade jag världsvant

och stegade in. Journalisterna fick vänta utanför. Den rödlätte mötte mig, då som

rättschef på justitiedepartementet (eller var han expeditionschef). Sedermera blev han

chef för Domstolsverket, därefter Rikspolischef tills han fick kicken därifrån och en-

ligt traditionen sparkades ut till oss på västkusten. Där har han nu blivit chef för South

Park’s tingsrätt, som så vanligt egentligen utan någon som helst dömande erfarenhet.

Den rödlätte mötte mig, och tog mig in i statsekreterarens rum. Turanga Leela tror jag

hon heter. Jag visste, och hon visste, att hon var syster till den kvinnliga journalist,

som 1986 intervjuat mig inför disputationen för Aktuellts räkning, och som använt

just Turanga Leela för att läsa och förstå det juridiska i avhandlingen. Turanga Leela

visste att jag hade all rätt i världen att vara skitförbannad, och det personligen. Hon

hade vetat hela tiden att jag hade på fötterna, och fan vet – nu när jag tänker efter –

om hon inte haft ett finger med spelet, när regeringen, det vill säga Isfrun, en gång ti-

digare under våren beslutat att bifalla min ansökan att få läsa Totteakten. Hon hälsade,

men satt sedan tyst. Detta skulle vara den rödlättes jobb. Och han tuffade till sig di-

rekt, efter att först ha hälsat artigt.

”Och varför var jag där”, undrade han, trots att det var de som kallat mig. ”Detta är ju

fråga om ett skadeståndsanspråk, riktat mot staten, sådana handläggs av justitiekans-

lern”, förklarade han i en överlägsen ton. Tro för fan inte att du är något, din lille böld

i röven på oss alla, tänkte han. Tyst, och fylld av förakt. ”Jo, det vet jag”, sa jag, ”lik-

som jag vet att i samma stund som jag går till JK så kastas preskriptionsreglerna i an-

siktet på mig. Så djävla dum är jag inte, och jag tror fan inte att det är en slump att vi

sitter just här, och inte hos justitiekanslern”. Jag blev blixtförbannad på ”den rödlätte”

fjant som nu skulle mästra, och började genast plocka ihop mina saker. Efter fem


155

minuters möte var jag tveklöst beredd att lämna och möta media, som alltjämt stod

utanför regeringskansliets stora ingång. Turanga Leela stoppade mig, och genom ett

rätt tydligt kroppsspråk gjorde hon klart för den rödlätte var skåpet skulle stå. Hon

förstod de politiska realiteterna, hon förstod att jag också fattade dem. Hon visste bak-

grunden och hon hade ett klart uppdrag från Isfrun – lös detta. Den rödlätte kröp ihop,

jag packade upp mina saker igen, och vi började diskutera. Turanga Leela satt tyst

fortsättningen av mötet, bara lyssnande. Vi hade fyra krav: för det första att staten, in-

te regeringen, offentligt skulle be Totte om ursäkt. Det var redan avklarat av Isfrun

och andra statsråd i media. Alla var på Totte’s sida. Ingen – inte ens de som i lönn-

dom hatade honom och föraktade mig – vågade längre säga ett knäpp, eller ens antyda

något, i en annan riktning. Det hade varit socialt och politiskt självmord. Så starka

stod vi. Det var näst intill obegripligt.

Med detta avklarat hade vi några konkreta krav till. De skulle formuleras i skrift, un-

dertecknas på uppdrag av regeringen och således tas som regeringsbeslut. Regeringen

skulle förklara att Totte inte var, och heller aldrig varit, en säkerhetsrisk. Vidare skul-

le man försäkra att varken jag eller Totte under processen varit utsatta för telefonav-

lyssning eller på annat sätt trakasserats. Här sa det omedelbart bom, stopp. Never, det

var uteslutet. Man var spontant och omedelbart kristallklara. Ett sådant löfte var ute-

slutet. Det gäller att veta vilka frågor man skall ställa, och det svaret vi fick dög gott

för mig och Totte: det var väl det vi visste, och bekräftelsen var så god som en ann.

Vidare skulle de betala ett skadestånd till Totte och stå för rättegångskostnaderna. De

senare hade redan vid huvudförhandlingen i Strasbourg uppgått, räknat på sedvanlig

billigaste rättshjälpstaxa, inklusive tre resor tur och retur Strasbourg, till 500.000. En

piss i havet jämfört med vad de betalt Mr Hypocrite, Mr Postman, Klättermus, Munck

och de andra lögnhalsarna under samma process. Bara deras förstaklassflyg och förs-

taklasshotell hade säkert kostat över hundratusen. Och våra 500.000 var bara kostna-

derna fram till huvudförhandlingen 12 år tidigare. Därefter hade jag jobbat mer. En-

ligt rättegångsbalken löpte dessutom ränta enligt räntelagen på beloppet. ”Hur mycket

blir det då?”, undrade den rödlätte, och hoppades på ett svar. ”Tror du jag är dum i

huvudet?”, frågade jag honom. Det låter jag en räknenisse räkna ut, sedan ni accepte-

rat att stå för rättegångskostnaderna. Därefter får ni en sedvanlig kostnadsräkning. Jag

visste ändå att bara räknat på kostnaderna fram till och med 1986, och med ränta på


156

ränta på detta belopp, beräknat på sätt rättegångsbalkens regler föreskrev, så uppgick

beloppet till över 6 miljoner. En kollega på statistiska institutionen hade räknat ut det

för mig. Men jag visste också att skulle jag nämna detta belopp, som naturligtvis även

den rödlätte räknat ut, så skulle departementet läcka inom en timme. Budskapet skulle

vara: vad var det vi sa, de är inga hjältar, de var bara ute efter pengar. Denna cynism –

politiska realitet kallar utilitarister det – hade livet redan lärt mig. Så beloppet skulle

en advokat få räkna ut, och presentera, när de väl accepterat att stå för rättegångskost-

naderna på sätt som gällde vid alla andra mål där motparten förlorat.

Samma sak gällde förstås skadeståndets storlek till Totte. Hur stort skulle det vara? Vi

hade inte bestämt någon summa. Totte var alltjämt ointresserad av pengarna. Jag hade

frågat studenter inom socialdemokratiska studentförbundet, bett dem anonymt skriva

ned de belopp de föreslog på lappar, när jag några veckor före haft ett seminarium för

dem. Jag talade om SÄPO och Totte, men framförallt om maktens ryggradslösa män

och kvinnor. Lapparna hade innefattat belopp på allt från noll kronor till en miljon.

Alla ansåg att han var berättigad till skadestånd, men insåg att det var symbolvärdet

som var det centrala, inte summan. Så jag vägrade nämna en summa. Istället sa jag att

regeringen fick föreslå en summa. Och när de funderade över denna summa, kanske

de skulle fundera över att jag visste, vad de trodde jag inte visste, nämligen att rege-

ringen ett drygt decennium tidigare givit den kände skådespelaren von Max ett hem-

ligt skadestånd om 200.000 i en förlikning inför Europadomstolen. Denne Fåröbo ha-

de tilldelats detta av regeringen sedan han förvägrats muntlig förhandling i ett skatte-

mål, där han påståtts att försökt undgå beskattning i ett konkret ärende och på ett kon-

kret sätt. Tyckte regeringen i det fallet att den skada von Max, som ändå fått reda på

vad han var anklagad för och dessutom fått försvara sig, om än inte muntligt, var värd

200.000 kronor, så gav det väl något riktmärke. Totte hade utpekats som säkerhets-

risk, man hade insinuerat än det ena och än det andra, men han hade aldrig fått ankla-

gelserna konkretiserade. Jag tog den rödlätte på sängen – hur i helvete kände jag till

den hemliga förlikningen? Men det gjorde jag som sagt. Så stegade jag ut ur justitie-

departementet till de väntande journalisterna och med högburet huvud kunde jag för-

klara att en principöverenskommelse var nådd, och att regeringen nu skulle konkreti-

sera. Media var välkomna tillbaka då, och skulle då få alla detaljer. Fy fan, vad gott

det kändes. Jag hade slutat Nia makten. Jag stod upp, och varken jag eller Totte lät oss

köpas.


157

Efter några veckor ringde den rödlätte. Han erbjöd 200.000 plus 200.000. 200.000 till

Totte, och 200.000 i rättegångskostnader. Det var en medveten förolämpning, väl ge-

nomtänkt för att pissa tillbaka. De kastade över den brinnande stenen i min hand, allt-

jämt för korkade för att förstå att jag inte var som dem. Så jag sa, ”OK, jag skall tala

med Totte. Har regeringen avsatt 400.000 i budgeten, så har det ett tillräckligt starkt

symbolvärde. Men Totte skall ha alla pengarna, skit i att ni vägrar ersätta rättegångs-

kostnaderna”. Den rödlätte blev stum. Sedan vädjade han till mig. Ta emot de 200.000

(de visste väl på kronan när hur Gräddnos och jag hade det ekonomiskt, och att det

var mycket, mycket pengar för oss), du kommer att ångra dig annars. Hellre dör jag!

Totte skall ha pengarna. Ni har uppenbarligen beslutat att sätta av det beloppet i stats-

budgeten, och det har ett tillräckligt starkt symbolvärde. Vi schackrar inte om hundra-

tusen fram eller tillbaka. Men han skall ha dem skattefritt, ty de avundsjuka och elaka

parasiterna kommer att poppa fram, viskande bakom hans rygg att han fick 400.000

kronor, landsförrädaren där. Och då skall han fan-i-mig också ha 400.000, inte

160.000 efter att ni tagit tillbaka 240.000 i skatt.

Jag ringde Totte, han var på sitt älskade Senoren, och förklarade regeringens bud. Han

ville inte ha pengarna. ”Du skall ha dem”, sa han. Du gjorde hela jobbet, du skall ha

dem. ”Det var ju något alldeles förbannat, du skall ha pengarna, Totte.” Vi höll på i

två timmar och tjatade på varandra, tills Totte äntligen gav sig. Du kan ju för fan ge

bort dem, ge dem vart fan du vill, men du skall ha pengarna. Det är där symbolvärdet

ligger. Tar jag dem, såsom ett fragment av rättegångskostnaderna, har vi ju förlorat

allt, och då har de ändå bara ersatt mindre än 5 procent av de totala rättegångskostna-

derna (det hade ju varit mycket arbete även efter 1986, inte minst för att tvinga fram

akten). Totte fattade till slut, och gjorde – som alltid – som jag sa. Han var, och är,

den bästa klient jag haft, och en av mina tryggaste vänner genom livet. En hedersman

helt enkelt, så långt från förrädare som någon ö h t kan komma.

Så det blev så. Vi fick på ett papper, efter regeringsbeslut, en förklaring att Totte var-

ken var eller någonsin varit en säkerhetsrisk, och Totte fick 400.000 i skattefritt ska-

destånd. Det senare var lite juridiskt tekniskt lurigt att fixa till. För mig var det viktigt

att det var vattentätt, så inte någon avundsjuk skattenisse i Karlstad skulle skönstaxera

Totte, och jag senare fick köra process om det. Det är väl inga problem, sa den rödlät-

te som inte kände till juridiken kring skatteplikt för arbetsrättsligt relaterade skade-


158

stånd, det går väl i sådant fall till Regeringsrätten. Jag tappade hakan – vad sa karl’n?

Sa han vad jag nyss hört? Det var det tydligaste medgivandet av ren statskorruption

jag någonsin hört. Den rödlätte såg min tappade haka och mina uppspärrade ögon.

Han rättade sig snabbt. ”Vi får låta våra jurister titta på det”, sa han, harklade sig, och

så tog det en vecka till. De kunde naturligtvis ingenting. Det är en vitt spridd myt,

även inom den upphöjda kretsen, att dessa ”höga jurister” besitter särskilda kunska-

per. Jag formulerade till slut meningen i avtalet, och så kunde vi skriva under, och of-

fentliggöra dess innehåll genom ett pressmeddelande.

Isfrun och politikerna ville associeras med Totte. Alla var på Tottes sida. Så pengarna

skulle överlämnas i form av en symbolisk check, som Isfrun själv skulle överlämna –

i praktiken sändes de över till Totte’s konto, någon dag försenade, och efter min

påminnelse. Nu när det hela var klart skulle vi upp till dessa förbannade avskyvärda

morgonsoffor, såväl SVT:s som TV4:s förstås. Både jag och Totte vägrade först. Till

slut beslöt vi att åka upp, ta en öl tillsammans i Stockholm, och avsluta skiten. Så fick

det bli. Väl på hotellet ringde det hela tiden. Isfruns pressekreterare ville att Totte

skulle komma till Justitiedepartementet, möta Isfrun som inför pressuppbåd skulle ta

emot honom, överlämna den symboliska checken, och så skulle de kramas tillsam-

mans. Totte och Isfrun, tillsammans hade de vunnit mot överheten. Suck.

Både jag och Totte sa nej. Absolut nej. Pressekreteraren trodde inte sina öron. Man

säger inte nej till en inbjudan av ministern, särskilt inte från Isfrun. Han ringde gång

på gång, säkert en fyra fem gånger. Först vid nio-tiotiden på kvällen förstod han att vi

kommer fan inte till departementet, definitivt inte för någon slags djävla medieshow.

Istället fick Isfrun pallra sig till TV4:s morgonsoffa, där hon mötte en rätt kylig Totte

och vägrade att ens hälsa på mig. Jag hade uppenbarligen fått en fiende för livet. Och

det skulle bli ett pris att betala. Totte var untouchable, men inte Pelle. Han skulle få

lära sig veta hut, lära sig konkretisering av makt.


159

Befälet kom fram och kastade Olsson i golvet

Dom tryckte ner han i skiten för Olsson börja’ bli farlig

När dom inte kan ta en grabb på ett annat sätt

Så försöker dom ta hans stolthet

Dom gick på honom med reglementet

Men Olsson han sa till slut

Far åt helvete med era regler

Olsson var inte rädd

Han gick inte att knäcka

Inget kunde ta ’från han hans värdighet

Så han drog upp sin kniv och sa till ingenjör’n

Jag ska skära strupen av dig din djävel

Jag ska släppa luften ur dig din fan

Nej Olsson var inte rädd

Honom kunde dom aldrig knäcka

(NJA-Gruppen)

Jag hade blivit hjälte. Varken makten eller alla dess wanna-be’s var särskilt glada

över det, men alla ville haka på. Ordfront beslöt att ge mig sitt demokratipris. På kväl-

len lämnade jag Ronny’s GP-segling i Karlstad för att åka till Stockholm och mottaga

de femtusen kronorna, diplomet och delta i de påföljande festligheterna. På morgonen

skulle jag upp tidigt, redan 04.00, för att hinna tillbaka till Ronny’s viktiga, för VM-

kvalet avgörande GP-segling. Jag tog det lugnt med alkoholen.

På festen sprang Pia-Fia och andra vänsterpotentater omkring och drack gratis sprit,

men hälsade inte ens. Jag såg att de kände igen mig, precis samma blick och kropps-

språk som justitieministrar, Mr Hypocrite’s och andra, men låtsades som ingenting.

Märkligt, och lite ledsamt, tyckte jag då, alltjämt lite oskuldsfullt. Jag hade ännu inte

lärt mig allt jag strax skulle lära, saker och ting jag inte ville veta.


160

De är ett märkligt folk, överklassvänstern. De har samma manér som den traditionella

överklassen, beter sig med samma arrogans och har samma kunskapsförakt och själv-

upptagenhet. Lika som bär skulle jag säga, lever i samma värld, till och med på sam-

ma ekonomiska villkor, dricker gratissprit och gör karriär på samma människors ryg-

gar. De har mer gemensamt med varandra än de som de påstår sig fajtas för. Enda an-

ledningen till att de bråkar med den andre är för att denne har den makt som de själva

vill ha. Utilitarister, liksom alla andra som använder makten, eller kramar den, för att

skaffa sig själva fördelar.

Men det förstod jag alltså inte då, även om det kändes konstigt i magen. När jag några

år senare blev inbjuden till Norge, för att tala om världen efter 9/11 och Norge efter

Lundkommissionen, började det falla på plats. Jag skrev om det i en artikel som sena-

re publicerades i Norge, och som fick lika stort stöd från dem som fått lida både före

och efter 9/11 som den möttes av avsky från de som ville göra karriär på 9/11:s på-

stådda offer. Poängen i föreläsningen och artikeln var just att 9/11 inte betytt ett skit

för de som redan före stod utanför – invandrare, flyktingar, de som fajtades för värden

utan egenintresse och med avsaknad av självbevarelsedrift. Det enda som hänt var att

just denna värld krupit närmare medelklassvänstern. Nu började även de därför bry

sig på allvar. Inte av omsorg om dem som de gjorde karriär på, utan av rädsla för egen

etablerad position. Störda av att de skulle behandlas som vilken neger som helst.

Detta blev ju naturligtvis (som alla journalister och andra är så innerligt trötta på att

höra mig upprepa, ty det påminner dem om deras egen slapphet och kärringskap) till

slut alldeles tydligt när den s k säkerhetstjänstkommissionen till slut tillsattes. Väns-

tern – det vill säga fyrtio- och femtiotalisterna – kallar den sanningskommissionen, de

äldre tillsammans med mig skojarkommissionen. De unga skiter i vilket, precis som

säkerhetstjänstkommissionen fullständigt sket i dem. Tusentals sidor anekdoter, inte

en enda nyhet. Utom för kommissionens ledamöter. Som t ex Kenny, som cashade in

3-4000 kronor på att efter sin rapport skriva en debattartikel i DN, där han berättade

hur fantastiskt duktig han varit som funnit att palestinagrupperna inte stod bakom t ex

bombhotet mot Frankfurt, utan att det var IB och X the Spy. Spännande, om detta nu

inte redan varit klarlagt i JO:s ämbetsberättelse från början av sjuttiotalet. Artikeln sä-

ger således mer om såväl DN som Kenny. Kenny kunde dock äntligen casha in en

professur på att maktens män och kvinnor kunde pusta ut. Skojarkommissionen


161

lyckades inte producera en enda rad om ett enda strukturellt problem. Inte en rad om

alla politiker som blundat, tittat åt ett annat håll eller rentav ljugit och därtill utfärdat

åläggande att registrera i strid mot den grundlag och den retorik de själva tillskrev sig!

Inte ett ord. Fyrtio- och femtiotalisterna i vänstern var glada. Alla ville nu att jag skul-

le casha in ett lika stort skadestånd till var och en av dem, som nu en gång Totte till

slut motvilligt tagit emot. De skrev i hundratal. Ingen av dem var så viktig som just

de! Ändå frågade jag mig, och dem, varje gång: var fan var ni när vi behövde er? De

blev naturligtvis skitsura. Förresten, varför är det naturligt, om det inte är fel i skallen

på dem? I Arbetaren hade redan tidigt en charlatan gjort klart för Isfrun att vänstern

inte ville se en riktig kommission, i vart fall inte en Jöns i denna. Därmed var vägen

banad för en gigantisk cover up.

Janne Jerk heter den lille fjanten. Som tack blev han senare professor i kriminologi.

En professor i kriminologi som inte ens känner till täckningsprincipen, och vars av-

handling i första hand var ett försvar för svensk feghet – sorry, pragmatism heter det –

under andra världskriget. Och som är lika okunnig inom intelligence och troligen även

straffrätt alltjämt, något som dock ingen orkar kontrollera. Han skrev om Lundkom-

missionen i DN, en utredning på flera tusen sidor, men hade, visade det sig, inte läst

den. Han skrev att landsförräderi i huvudsak var politiskt betingat, när vi vet att det är

i allt väsentligt pekuniära lockelser, någon gång tillsammans med besvikelser utöver

uteblivna befordringar, som med några få kända undantag är regeln. Och han lyckades

i Ordfront få in inte bara att Totte var snickare i Kristianstad utan också påstå att

500.000 svenskar var registrerade, båda uppgifterna totalt felaktiga utan att varken

han eller Ordfront var beredda att rätta. Han har inte ens läst utredningarna, och har

ingen förståelse för varken ämnet eller kritisk grundkunskap på området. Men efter-

som ingen annan längre orkar skaffa sig själv ens grundläggande kunskap i ett sam-

hälle där ”debattör” är ett (respekterat) ”yrke”, så gäller att anything goes, bara jag får

mina uppfattningar bekräftade. Så Yippee, jag är mest radikal, mest humanist, mest li-

beral, mest genuskorrekt; jag skriver att 600.000 var registrerade, eller att kvinnor i

Sverige tillhör de mest förtryckta i Europa, eller att alla poliser är fascister och svin,

så vinner jag. Idioter har jag kallat och fortsätter att kalla dessa, och menar det i ordet

vetenskapliga mening: de är helt enkelt korkade, och faller därför så lätt i förälskelse

med en annan dumbom, som den nuvarande JK. En dumbom finner alltid en annan,

som denne beundrar. Och dumhet förefaller bli den nya världsordningen. Allt –


162

kärleken till dina barn, hatet mot din älskades våldtäktsman och din systers mördare,

ja till och med en kula i skallen på en flykting – betraktas som sociala konstruktioner,

och vad som är sant blir en omröstningsfråga. Tack gode Gud, säger jag då, att döden

ändå närmar sig.

Manic depression is touching my soul

I know what I want but I just don’t know

…

I wish I could care less, care less, care less

Manic depression is a frustrating mess

Well, I think I’ll go turn myself off

And go on down

All the way down

Really ain’t no use in me hanging around

In your kind of scene

(Jimi Hendrix, något ändrad av författaren)

Pressen på regeringen avtog inte, mediedrevet var igång. Hur många fler ”Tottefall”

fanns det? Ur skrymslen och vrår började allt fler våga sig fram. Motorsågsgöran

släppte en i hemlighet inspelad konversation med förre Säpo-chefen Mr Postman och

dåvarande rikspolischefen, sedan de i början av åttiotalet försökt stoppa att han blev

chef på SVT. Nu var även journalister angripna, och de har vapen att ge tillbaka.

Registernämnden fick i uppdrag att utreda hur många fler ”Tottefall” det kunde

finnas. Fänrik Fjun krävde naturligtvis att också han skulle få en roll i spektaklet. Han

skulle minsann en gång för alla utreda sossarnas koppling till IB. Till slut tvingade

han fram uppdraget, ivrigt upphaussad av en ohelig allians med de gamla vänstersek-

teristerna från 68, de flesta nu i näringslivet med flotta bilar, villor och höga löner,

som alltid lika framgångsrikt flygande dit vindarna blåser. Inte ens Fänrik Fjuns ”ut-

redning” kunde mildra kritikstormen. För att få slut på trycket, kraven på reell ac-

countability, på ansvarsutkrävande från även maktens män och kvinnor, gällde det att

få vetenskapliga bevis för att allt möjligtvis varit dåligt, men nu var det bra.


163

Vår, min och Totte’s, framgång berodde mycket på att kritiken byggde på solid veten-

skaplig grund. I den nya världen var plötsligt dock allt alltid i grund och botten till

salu – pengar luktar ju inte, som de brukar säga. Så regeringen förklarade att man

satte av 20 miljoner till forskning, och HSFR fick i uppdrag att genast starta

forskningspro-jekt rörande dåtid och IB. Helst inte samtid, framtid och Säpo.

Herregud vad många forskare på området det plötsligt fanns – och jag hade under

snart tjugo års forskning varken sett dem, hört dem eller läst något av dem. De hade å

andra sidan inte heller skrivit något, men det hindrade dem inte. Nu kom de i strida

strömmar, likt flugorna till socker, beredda att prestera de resultat makten begärde.

Pengar luktar inte!? Jo, se det gör de, bara man pissar på dem, dagligen och konti-

nuerligt. Och det skall jag göra, till den dag de ruttnar tillsammans med er i er grav.

Jag såg dem komma från alla håll och kanter. Plötsligt var de där, charlataner från alla

discipliner, jerkare, kennies, holvastare och andra. I potten låg inte bara pengar och

framtida status. Här låg makthavare som formligen skrek efter deras hjälp. Möjlighe-

ten att plötsligt få poppa upp, och rida på den våg av motstånd och kamp som jag och

Totte representerade, var oemotståndlig. Värdesystemets parasiter, de flockades nu

kring värdkroppen. Det äcklade mig, och det bekymrade mig. Men jag trodde jag ha-

de funnit Solid Snake, och han var kvalité.

Jag vägrade inledningsvis söka pengar. Sedan jag lyckats vrida HSFRs program mot

att även omfatta Säpo, och min telefon en dag ringt: ”Hej, det är Amos!”, och jag efter

någon halvminut fått klart för mig att det var General Svammelman, dåvarande för-

svarsminister, så vek jag ned mig. ”Du måste söka”, sa han, och jag föll för smickret.

Tillsammans med Solid Snake, som alltjämt bara var student – såvitt jag vet den ende

studenten som fått forskarbidrag från ett vetenskapsråd – och Remember Prag, som

hade två duktiga medarbetare, särskilt en doktorand som heter Hannah, drog jag ihop

ett forskarprojekt.

HSFR hade sitt första möte redan till våren. Där hade alla parasiter samlats. Jag och

Solid Snake skakade båda på huvudet. Flera var hederliga, många var det inte, men

ingen hade ens de mest grundläggande kunskaper på området. Hattiratti hade kallats

in för att se till att vi inte hittade på något som störde regeringen. Hans insats var pate-

tisk: gubben måste redan då ha fått en kraftig släng av alzheimers. Jag blev förbannad,


164

och reste mig för att gå. Detta var rena skämtet! Det var som att samla en grupp

förstaklassare att lösa cancerns gåta. Solid Snake övertalade mig att komma tillbaka.

Jag pratade med Eva Västerdal, en klok kvinna, och med Hönsson, en man som också

snabbt insåg vart åt det lutade, och tänkte, efter övertalning från Solid Snake och som

den nyttige idiot jag fötts till: skit i det nu Pelle, de kan lära sig, var inte så negativ. Så

jag stannade kvar. De skall få en chans. Jag började genast skriva på en grundbok i in-

telligence och om svensk säkerhetspolis, väl medveten om att de aldrig orkat läsa mi-

na tidigare skrifter, för att ge dem elementa att stå på. Den kom ut på Norstedts Juri-

dik och fick titeln Medborgerligt pålitlig? Med detta så kör vi, tänkte jag i min enfald.

Om inte annat så med Solid Snake och med Remember Prag skapar vi något som inte

bara är ren skit.

Jag hade fortfarande makt, nu mer makt än någonsin sedan jag börjat skriva krönikor i

Metro. Och trodde mer om vad jag skulle kunna lyckas med, och mer på de andras he-

der, än vad som var realistiskt. Vilde Ville, en av de få med kompetens, förstod redan

från början, och vägrade söka. Jag var, som vanligt, bara en nyttig idiot. ”Medborger-

ligt pålitlig?”, två års arbete, kom senare att sälja i nio exemplar!

Till vintern 1998 hade projekten kommit igång. Nåja, vi fick inte se något, och vad de

andra gjorde vet jag inte. Själv öppnade jag med hjälp av General Svammelman dör-

rarna för Solid Snake in i IB. Trodde jag i min enfald. De var nog, förstår jag nu, vid-

öppna redan. Hjälp mig med Säpo, vädjade jag sedan till General Svammelman. Han

var generös och öppen, men förklarade att mellan departementen var murarna högre

än den högsta punkten på den tidigare Berlinmuren. Och Isfrun hatade mig, så till den

milda grad att när Stan Marsch senare, vid ett tillfälle, tog upp mitt namn, så explode-

rade hon: ”Den djäveln!”

Säpo gick i stå, Fröken Nöjd och de andra yngre på Säpo gjorde vad de kunde, men

medan Isfrun skrev debattartiklar på DN Debatt – ”Nu öppnar vi dörrarna till Säpo för

forskarna” – tog regeringen inte ett enda beslut som gav Säpo rätt att låta oss få ta del

av de nödvändiga materialet. Fänrik Fjun kom med sin famösa obehagliga rapport,

tom och innehållslös bortsett från att han med namns angivande, i direktsändning i

TV, pekade ut en kvinna och förklarade att hon haft en bugg under sängen: inga kom-

mentarer, inga resonemang om laglighet, lämplighet, nödvändighet, bara skrattande


165

fram hennes namn och att allt man fick fram var lite flåsande. Senare inte en rad om

detta, inte en rad om hur Försvarets underrättelsenämnds ordförande, och de andra

medlemmarna, så flagrant ignorerade sitt uppdrag. Inte en rad ens i Säkerhetstjänst-

kommissionens senare kommande skojarrapporter. Jag skrev om det, och när jag höll

mitt keynote-tal i Washington, för CIA och NSA-folk, berättade jag om detta och om

reaktionen. De satt – trots sitt Guantanamo – som förstummade. Det var det värsta de

hört. Man såg att de inte ens trodde att det var sant. Men sant var det, och sant är det.

Ett ljus i mörkret var Agatons och Ambjörns emotsedda rapport om fler Tottefall. De

talade klarspråk, och tvingade inte bara fram ytterligare undersökningar: de såg till att

de hemliga tillämpningsföreskrifterna offentliggjordes, föreskrifter där ministrar av

olika politiska kulörer, i direkt strid mot regeringsformen och deras egen retorik, ut-

tryckligen ålagt Säpo att åsiktsregistera, framförallt på vänstersidan. De senaste in-

struktionerna hade givits långt in på nittiotalet. Och de lustmördade Hans Klens, den

tidigare justitiekanslerns, ”förutsättningslösa” utredning som knappt tio år tidigare

konstaterat att alla påstående därom bara var hjärnspöken. Agaton och Ambjörn för-

stod att jag var förbannad, och sa det också till mig. De var själva faktiskt lika förban-

nade. Inte en rad om detta, inte en reflektion, i Säkerhetstjänstkommissionens senare

kommande skojarrapporter. Inte en rad från fyrtiotalistvänsterns ”sanningskommis-

sion”. Senare berättade Agaton om att de, efter att ha förhörts av Skojarkommissio-

nens ledamöter, ruskat på huvudet inför deras korkade, okunniga frågor, och sagt till

varandra att de saknade mig där. Agaton, denne hedersman, hade stake nog att inte

bara säga det. Han skrev det, väl medveten om vad det innebar för hans fortsatta rela-

tioner till maktens män och kvinnor. Kanske var han inte lika medveten om att det

skulle innebära att Ambjörn, för att säkra kontinuiteten av Agaton noggrant utsedd till

nämndens vice ordförande, skulle sparkas ut, så snart makten på ett inte allt för upp-

seendeväckande sätt kunde bli av med även Agaton.

Registernämndens första rapport är den enda utredning värd att nämna, men den var

och är å andra sidan den viktigaste som producerats efter andra världskrigets slut i

svensk underrättelsehistoria. Själv insåg jag ungefär samtidigt att det här går inte.

Tillsammans med Fröken Nöjd, de andra på Säpo och i samförstånd med HSFR beslöt

jag sätta hårt mot hårt. Jag slutade ta ut pengar från projektet, frös min del, intill dess

Säpo skulle få tillstånd att ge oss tillgång till materialet vi utlovats. Pengarna skulle


166

ligga där och brinna för regeringen, fram till nästa val. Grytan skulle hållas kokande.

Vi skulle inte vika ned oss, varken Säpo, jag eller HSFR. En nyttig idiot beslutar sig –

och snart står han där åter ensam.

Fyrtiotalistvänstern hade i sin utilitarism, och sin dumhet, bestämt sig, och fick snabbt

stöd av alla lata wanna-be’s. Kenny och några andra wanna-be’s skrev en korkad de-

battartikel, vars enda värde är att det för historien visar hur lite de förstod, hur egotrip-

pade de var, och hur djupt fast i utilitarismen de befann och befinner sig. Jag vägrade

naturligtvis skriva under skrapet – lite heder måste man ha, och någon taktiker har jag

aldrig varit. Vpk och lite andra skumma organisationer kallade därefter till ett möte i

Klara kyrka, eller vilken kyrka det nu var, satte upp lite allmänt populistiska, men

kända, vänsteraktivister på talarlistan och annonserade också med mitt namn. Jag fick

reda på det genom ett brev från någon partisekreterare hos Shelley Marsh, där det an-

gavs att jag skulle tala. Jag beordrades med andra ord att infinna mig till den stora till-

ställningen, där man nu – dessa små, små patetiska utilitarister – skulle sätta tryck på

sitt krav, tidigare framfört i den korkade DN Debatt-artikeln: vi kräver en ”Sannings-

kommission”. Jag ringde upp partisekreteraren som meddelat var jag skulle infinna

mig och när, och förklarade för honom att jag inte tog order av varken Gud, Wall En-

berg eller Shelley Marsh. Att de helt enkelt snabbt och enkelt kunde fara åt helvete.

De hade inte förstått, lika lite som alla andra korkade maktens män och kvinnor, utom

eller inom Säpo, att min lojalitet var och är mot värden, inte mot person. Inte popu-

lärt, det var tydligt! Här var ju en de trodde sig ha köpt genom att året tidigare ge ho-

nom Ordfronts demokratipris. Som jag i min egen dumma enfald tagit emot, utan att

inse att de bara försökte säkra att de själva kunde rida på den våg, som jag och Totte

satt i gungning halvåret tidigare. Några år senare, sedan Ordfront låtit publicera den

mest taffliga, så full med fel, artikeln i svensk efterkrigshistoria, höjande skojarkom-

missionen till höjder, författad av den tidigare nämnde Janne Jerk, återlämnade jag

priset. Eller försökte, ty de vägrade både att ta tillbaka priset eller ens att rätta alla fel-

aktigheter. Jag skrev senare om detta på Vägval Vänster i ett inlägg Stan Marsch bad

mig om: ”Sveket som livshållning”.

Så jag brände mina skepp i alla läger. Några inom HSFRs ledningsgrupp såg att jag

var den ende, vid sidan av Solid Snake, som kunde något på området. Jag var dess-

utom den ende som producerade. Över en öl försökte de övertala mig: var lite mer fle-


167

xibel, lite mer pragmatisk. ”Kan du inte ha slips”, småskojade Otre och Butter,

skojade men menade på största allvar. De såg vartåt det barkade, liksom Hönsson och

Västerdal, och de hade lärt sig läxan tydligt. Så det beslöts, vid ett möte mellan led-

ningsgruppen och oss som ledde de olika delprojekten, att vi måste sätta hårt mot hårt.

Och trycka till ännu hårdare. Det räckte inte med att jag fryst mina pengar.

Med oss hade vi HSFRs etikkommitté. Nu skulle det skrivas till regeringen. HSFRs

och svensk forsknings anseende stod på spel. Det kändes bra, Hönsson fick i uppdrag

att skriva om spelet, hyckleriet, och producerade en skrift som han gav den belysande

titeln ”Sanning och konsekvens?”. Holvaster, docenten som senare skulle få bli pro-

fessor för sin insats för maktens män och kvinnor, och som utan att blinka stal hejd-

löst även från mina arbeten, utan referens naturligtvis, fick i uppdrag att författa en

skarp skrivelse till regeringen. Under tiden började Skojarkommissionen under riks-

marskalkens ledning formera sig.

Det kom inget från Holvaster. Istället poppade han och flera av forskarna, däribland

studenten Solid Snake, upp. Mannen som inte ens var antagen som forskarstuderande,

mannen som jag fajtat in och som fått min lön under tiden vi satte press på regeringen

genom att jag vägrade lyfta pengar. Det skakade mig, men vi fortsatte tills vidare att

pratas vid, jag och Solid Snake. Han övertygade mig om att detta var enda sättet, och

jag lät mig övertygas. Men några pengar tillbaka, för den period som Rättsvetenskap-

liga institutionen tvingades betala hans lön, behövde Skojarkommissionen inte betala.

Och datorn behöll han. Det kändes inte bra, och blev allt mer ensamt.

Det började som en skakning på nedre däck

Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck

(Mikael Wiehe)

Jag hade haft makt, och jag behöll alltjämt viss makt. Jag skrev krönika varannan

vecka i Metro, och dessa krönikor lästes. Även av maktens män och kvinnor. Hur stor

makt jag hade blev jag, och de, varse sedan Isfrun, som ett sista steg i processen att

blidka vänsterrörelsen, beslöt om en ändring i sekretesslagen. Nu skulle alla få läsa si-

na akter, hette det i retoriken, illa överensstämmande med lagtexten. Ledarskribenter

och folk i allmänhet började bli trötta på spektaklet nu. Det hade pågått i snart ett och


168

ett halvt år. Jöns gnällde och gnällde, men nu hade vi ju fått en ”sannings-

kommission” och justitieministern hade ändrat lagen. Nu skulle folk få läsa sina akter.

Vad vill du, gnällpelle, tror du att du är något, vi kan väl vi också…

Jag hade minne, och jag hade makt. I min avhandling hade jag noga följt och kunnat

beskriva hur opinionen 1969 hade trott att de vunnit, när kommunikationsregeln inför-

des i personalkontrollkungörelsen. Det var den regel som en gång väckt min miss-

tänksamhet om att kungörelsens rättssäkerhetsgarantier helt enkelt inte tillämpades.

Jag hade minne och jag hade makt. Regeln hade varit tom och innehållslös.

Människor tror så lätt att en lagändring motsvaras av en förändring av verkligheten.

Erfarenhet har lärt mig, inte minst erfarenhet av dagens korkade FRA-debatt, att det är

meningslöst att försöka förklara detta. Folk måste upptäcka själva, själva sätta handen

på den glödheta plattan. Det var först genom folkets raseri, sedan Totteakten avslöjats,

som kommunikationsregeln blivit en del av verkligheten i den praktiska tillämpning-

en. Tusentals svenska medborgare är, utan att veta det, skyldiga Totte, och mig, ett

avgörande tack för sina liv för detta. Från att upp till 90 % lämnades ut från Säpos re-

gister, de kontrollerade oftast ovetande, innefattande att de inte fick jobbet, omplace-

rades, stoppades i sin karriär och understundom till och med fick kicken, så sker kom-

munikation idag i vartenda ärende, något år med ett eller högst två undantag. Utläm-

nandeprocenten är under 3 %. Det var inte vänsterns förtjänst, det var inte alla de oli-

ka utredningarnas förtjänst, det var inte något partis förtjänst eller någon av kungens

alla medaljörers eller universitetens hedersdoktorers förtjänst! Det var och är två skit-

na, ursprungligen 24-27 år gamla, ickeutilitaristers förtjänst. Och det tog 18 års en-

samt helvete, trakasserier och daglig plåga. Men nu hade jag makt. Jag hade krönikan

i Metro, och Gud var – som så ofta mot mig – god! Isfrun hade beslutat att lagänd-

ringen skulle träda ikraft den 1 april. Var var ni, alla medietränare, lobbyister, gamla

skp-are och ni andra?

Jag skrev min krönika. Grattis svenska folk. Den 1 april träder lagändringen ikraft –

kan det vara ett skämt? Skriv nu till Säpo och kolla, det är enkelt. Ni skriver bara ”Hej

Säpo, jag vill läsa min akt”, och så anger ni namn, personnummer, adress och under-

tecknar. Och får ni nej, så skriver ni bara till Kammarrätten i Stockholm, med samma

budskap: ”Hej Kammarrätten, jag vill fortfarande se min akt”, och så vidare till Rege-


169

ringsrätten. Expressen hakade på, ordnade en blankett med samma innehåll, delar av

vänsterpressen hakade på och till och med Svenska Dagbladet ledarsida tyckte det var

häftigt, och citerade professor Jöns: skriv bara ”Hej Kammarrätten.” Och de skrev,

upp emot dryga 5.000 människor skrev. Fröken Nöjd var förbannad. På Säpo fick de

jobba som fan. Med att skriva vad jag redan visste skulle bli svaret: ”Nej, sekretess

gäller”, och därefter ta all skit, skit som Säpo inte bar ansvaret för. Men nu var lag-

ändringens tilltänkta ideologiska kraft, genom människornas egen insatser, snabbt och

konkret skjuten djupt i sank.

Detta var inte uppskattat bland maktens män och kvinnor. Inte heller av Skojarkom-

missionen. Vad fan skall vi göra med idioten? De kallade mig till en lunch, och fråga-

de om jag inte kunde hjälpa dem. Hjälpa er, göra ert jobb, och ni skall sedan glassa

runt på det, ni era parasiter. Nu har jag lärt mig läxan, never, aldrig, fixa det, och jag

skall granska varje bokstav ni skriver. ”Men jag vet vad jag skulle ha gjort, om tre mi-

nuter, om ni anställde mig, vilket jag vet att Isfrun förbjudit”. ”Vadå, vadå?”, ropade

en fjolla, som inte kunde något över huvud taget, men fått i uppdrag att skriva om mitt

specialområde, personalkontrollen. Något halvår senare var han utslängd. Han var to-

talt inkompetent, och fick bli hovrättsdomare istället, avgöra människors liv mer kon-

kret. ”Vadå, vadå?”, ropade fjollan? Inte en tjalle att jag berättar för dig, eller någon

annan av er. Men, och nu blev han förbannad, ”du måste, såsom vi gjort, ta ditt sam-

hällsansvar.” Mitt samhällsansvar! Hade jag gjort något annat, din djävla nolla och

parasit, till stor uppoffring inte bara för mig och min familj, också till priset av att få

min lillasyster mördad. Varför kunde inte din mamma ha aborterat, tänkte jag, men sa

inte. Solid Snake och de andra lugnade mig, och så slutade den lunchen. Nu stod det

klart. Jag var inte till salu: hjärna, som de kallade det, allt eftersom kärringskapet blev

deras främsta kännetecken när ålder tog bort deras mod, skulle inte ersätta hjärta, i

vart fall inte hos mig. Hellre dog jag – ja, utan hjärta var man ju ändå levande död.

Något år senare gjorde Skojarkommissionen ett avslutande försök. Det var sedan Bill,

Solid Snake’s gode vän och hans kvinnas arbetskamrat, blivit justitieminister. Bill ha-

de genast anställt Solid Snake’s tjej som politisk sekreterare. Bra att ha vid de månat-

liga middagarna ihop, och när man på sommaren möts vid sommarställena på Got-

land, om man vill kunna förneka ministerstyre, men ändå ha kontroll och full insyn!

Min internationella status som den främste på området bland svenska akademiker var


170

då säkrad. Jag fortsatte att producera och blev inbjuden också till forna KGB och fick

tala med CIA och MI5-anställda. Jag publicerades på engelska, franska och spanska,

ja till och med på ryska. Och i Europadomstolen hade jag nu ett precedensmål, där jag

valt ut fem av de sjuhundra som vänt sig till mig, efter att ha fått avslag även från re-

geringsrätten när de bett att få läsa sin akt!

Hur skulle detta sluta? Säker kunde man inte vara. Maktens män och kvinnor kunde

således inte helt bortse från idioten - bjud in honom. Bill, som visste att rapporterna

måste kasta lite skit på sossarna, och som därför var rädd att det skulle skada dem, ha-

de i vilket fall gett Skojarkommissionen order om att inte presentera rapporterna för-

rän efter valet. Nu hade de bekymmer: klara är vi, men presentera får vi inte. Men

skall vi kunna casha in våra utlovade belöningar, så var husses hund. Så jag fick en

förfrågan. ”Kan du inte komma upp och tala om Demokratins rätt till självförsvar?”

Suck. ”Demokratins rätt till försvar mot Leijondotter, menar ni”, sa jag, och det blev

tyst. Fan, tänkte de säkert. Men jag kommer, meddelade jag. Jag står till förfogande,

men är inte till salu. Och skall jag komma ända upp till Stockholm, slänga ett par tre

dagar i föreberedelse och dessutom resa fram och tillbaka, så får ni betala sedvanligt

arvode, 25.000 fakturerat plus moms. Det är en piss i havet mot de 20-30 miljoner ni

själva tagit.

De var upprörda. Skulle Pelle ha betalt? Fanns det inte ett prejudikat från Regerings-

beslutet i Tottefallet att han var ett löjd, en slav, en som – med Charles-Ingvars ord –

till skillnad från oss andra var av Gud utsedd att arbeta? Och skulle vara tacksam för

det! Riksmarskalken erbjöd 5.000 fakturerat, efter moms skulle det knappt räcka till

transporten. ”Nej tack, men ni får gärna komma till South Park, kom till mig härnere,

så skall jag göra det gratis”. Det var inte aktuellt. Vad i helvete är det med karlen; han

låter sig inte pissas på längre?!

Men nedtryckt var jag. 16 månader efter att jag, Säpo och HSFR i samförstånd och

enighet kommit överens om att jag inte skulle lyfta lön från projektet, förrän de löften

om att få se relevanta handlingar som regeringen både i media och riksdag försäkrat

oss om, kom Bebe Stevens, institutionens sekreterare, in på mitt rum. Kansliet på

Handelshögskolan hade ringt. De undrade varför den månatliga betalningen inte på

sedvanligt sätt, och enligt kontraktet institutionen och jag hade med HSFR, inkommit.


171

Denna fonderades, för att användas när vi fick lov att genomföra den kontrakterade

forskningsuppgiften.

Jag hade blivit luttrad. Istället för att ringa själv, och skälla, bad jag Bebe Stevens

ringa. Ingen visste eller förstod någonting. Vid mitt namn stod bara en handskriven

anteckning: ”Pengarna stoppas med omedelbar verkan”. Ingen visste vem som skrivit,

ingen hade tagit något beslut. När jag ringde Hönsson och de andra i ledningsgruppen,

var de lika förvånade som jag och tll och med lite förbannade. Ingen var missnöjd

med mitt arbete, tvärtom: jag var ju för fan den ende som levererade, och gjorde det

konstant, och med hög kvalité. Eftersökningar vidtog, men inget beslut kunde hittas.

Hönsson och de andra kunde inte tvinga fram utbetalningarnas fortsättning. De gjorde

sina undersökningar, de skällde, men faktum kvarstod. Utbetalningarna stoppades,

och var fortsatt stoppade. Remember Prag beskrev det senare, vid högtidstalet till en

av hans doktorander, som Vetenskapssveriges ojämförligt största skandal. I övrigt

rådde tystnad. En stark, tung, rädslans tystnad, emellanåt bara störd av konformister-

nas glada tillrop, sedan det kommit någon ny statsvetarrapport som undrade över How

come we are so fucking good? Något säger detta om vårt land. Något allvarligt säger

detta om vårt land, något som ger sorg. En djup, bottenlös, sorg.

Så snart HSFR meddelat att pengarna stoppats gick jag till min då alltjämt gode vän,

Hemulen. Hemulen var ursprungligen en av mina studenter. Han hade sökt mig, när

han vill bli forskarstuderande, vi hade blivit nära vänner, våra söner gick i samma

klass, vi åkte skidor ihop, fajtades gemensamt på Viktoriagatan, firade våra disputa-

tioner ihop, seglade tillsammans och var helt enkelt, både familjerna och alla genera-

tioner i familjerna, nära vänner. Nu var Hemulen prefekt och således min chef. Till-

sammans med en annan tidigare student, Knytt, utgjorde han ledningsgruppen. De var

mina vänner. Jag hade odelat förtroende för dem, och lyssnade på dem, liksom de –

trodde jag – lyssnat på mig, och var tacksamma för det jag givit dem, inte minst i de-

ras vetenskapliga skolning. ”Du får ta tag i detta, Hemulen, vi har ett kontrakt”. De

förklarade nogsamt att man måste välja sina strider. ”Pelle, du tar alla och du tar dem

direkt. Man måste välja sina strider och tidpunkten för dessa, och detta är fel strid just

nu.” Jag respekterade dem, visste om min egen svaghet att genast rusa åstad, så jag

lyssnade och lydde. De hade säkert rätt, de tar det senare. Själv hade jag för övrigt

fullt upp med att hjälpa media, med att sortera ut och kommentera diskoteksbranden


172

som nu skulle bli föremål för rättslig prövning. Främst för lokala TV4-kanalen, där

den duktige tidigare GP-journalisten Men Snygg nu blivit chef. Parallellt drev jag, ef-

ter förfrågan från några poliser, läkare och socialarbetare, en pro bonokurs för ut-

ländska jurister. Så jag ändå hade fullt upp just nu. Till hösten skulle säkert Hemulen

ta tag i det. Nu var det ändå strax sommar och därmed dött i alla byråkratier.

Jag var naturligtvis en idiot, en nyttig idiot. Jag borde ha förstått långt tidigare, men

jag förstod inte. Jag borde åtminstone ha förstått nu: mod var ju inte mina kollegors

styrka, inte heller handling. Prat, eller ännu hellre socialt kompetent tystnad, var över-

klassens wanna-be’s mest utmärkande kännetecken.

Men jag vägrade se. Och det fanns så mycket som måste råddas upp, först och främst

nu arbetsrätten inom p-linjen: ja, förresten, hela p-linjen behövde en uppryckning,

ingen brydde sig, och det var synd om studenterna. Jag gör alltid noll, eller hundra,

procent, och nu var det hundra procent. Ackordet spräcktes åter, men studenterna var

med, och tillsammans tvingade vi även de andra disciplinerna att satsa på p-linjen. Jag

roddade först upp, med någon veckas varsel, vad min företrädare, en av mina tidigare

doktorander, ställt till med. Hon hade snart valt den breda vägen och med rätt kön och

rätt vänner kunde hon släppas igenom på en avhandling som byggde på ett så grund-

läggande faktafel som att Sverige inte var medlem i EU. ”Schh, säg inget Pelle, inte

nu, inte här, du har naturligtvis rätt, men säg inget.” Inte nu, inte här, rådde Hemulen,

Knytt och de andra av mina kollegor. Den nyttige idioten lyssnade och sa inget.

Senare hade de i vart fall kurage, det var Snusmumriken faktiskt, att kasta ut henne.

Och jag tog P-linjen. Så hon ställt till det! Men det gick att rätta upp, med ambitiösa

studenter och en intresserad lärare. Men tog tid, på gott och ont, från HSFR och deras

unika beslut att med omedelbar verkan stoppa utbetalningarna, och därmed möjlighe-

ten till vidare forskning.

Jag fick i alla fall till våren tillfälle att beskriva händelseförloppet i mitt bidrag till

Holmes festskrift: Om detta må ni inte berätta. Det kändes skönt, en slags terapi och

det var på ett sätt som om cirkeln slutits. Och det var rätt att det var till Holme berät-

telsen skulle skrivas. Hon om någon visste exakt hur det varit och alltjämt var med

dessa ynkliga maktens män och kvinnor. Festskriften överraskade henne! Det var så


173

typiskt. Bara en sådan som Holme kunde ha vara ovetande om att hon skulle få en

fantastisk festskrift och en fest med många internationella gäster till pensionsdagen.

Det var i december 2000, och Holme blev så glad. Jag höll ett improviserat tal själv,

lite patetiskt som det lätt blir när man skall förklara sin kärlek till någon, och vi kra-

mades. Holme var liten. Hon hade alltid varit liten till växten och stor i sitt intellekt,

men nu kändes hon nästan lite skröplig. Jag tänkte det var stundens allvar, och funde-

rade inte mer över det. Nästa dag var hon bara med en kort stund. Hon hade så ont i

magen.

När jag fyllde 40, vilket inte är särskilt roligt, bortsett från att det var en rätt kul fest,

lovade jag mig själv offentligt att när jag fyller 50, då skall jag segla jorden runt. Eller

till horisonten, som Ragge sa, när han var fyra-fem år och vi satt i en nattsegling på

väg till Skagen. Gräddnos och jag skulle segla till horisonten. Inte ge upp jobben, men

sakta framåt, ett par-tre månader om året, läsande högt för varandra i oceanens vågor

för att till slut tillsammans, långt ute på havet, dö ihop, i varandras armar och i en sis-

ta kyss.

I december 2000 fyllde jag 47. Tre år kvar, och vi hade fan inte längre ens någon båt.

Och inte mycket pengar. Totteaktens avslöjande 1997 hade kostat inte minst ekono-

miskt. Ränteläget och idogt amorterande på huset i nittiotalet början öppnade dock för

möjligheten att köpa någonting, åtminstone om vi gick utanför Sverige och inte valde

det glassigaste. Och vi hade Sindbad Sjöfararen, som hjälpte oss både med att kolla

runt på nätet och i tidningar efter båtar i Medelhavet. Där var de betydligt billigare.

Sindbad Sjöfararen är fantastiskt begåvad, inte minst på språk. Han hjälpte oss att

ringa och på perfekt franska diskutera båtar vi var intresserade av. Nu hade vi ett rän-

teläge varken jag eller Gräddnos trott skulle inträffa under vår livstid, hade sparat till

båten genom fiskpinnar och lyckats amortera ned 550.000 på huset. Så i februari av-

bröt jag, Gräddnos och Ragge skidsemestern i Italien en dag tidigare och körde till

Medelhavet för att titta på fem olika båtar vi beställt visning av. Redan på andra båten

var det klart. Vi var hundra procent eniga. Denna ville vi ha. Inte så flaschig, ingen

Hallberg-Rassy eller annan svensk båt, tio år gammal. Men med två separata hytter

med egen dusch och hela hallaballonkan, dinette, perfekt placering av köksutrymmet,

selftailingvinschar, rullstore … allt som vi drömt om och sparat till i tio år. Hemifrån

fortsatte förhandlingarna via mail. Säljaren var en fransk underrättelseagent som nu


174

fyllde 50, skulle gå i pension, talade ingen engelska, och båten var hans pensionsför-

säkring. Han var livrädd för att bli lurad. Jag kunde ingen franska, hade lånat upp

600.000 på huset, kronan föll som en sten samma dag jag satte mig på planet ned för

att slutföra affären, ensam, ångestfylld, och snorrädd för att bli lurad, och ställa till det

för familjen. Efter mycket ångest för oss båda var affären klar efter en vecka. Jag

gjorde en besittningsförflyttning, och tog upp båten på land.

På planet hem tog jag gårdagens Svenska Dagbladet och läste som man läser svenska

tidningar på ett flygplan, utan annat att göra, och utan att ha haft svenska nyheter på

en vecka. Efter ca 45 minuter i luften läste jag nekrologen. Holme var död. Jag kände

mig paralyserad. Det var ju bara tre månader sedan hon fick festskriften! Nu skulle

hon slippa alla djävla möten och intriger. Nu skulle hon leva och till hundra procent

kunna koncentrera sig på det hon älskade; skriva, läsa men också snickra i Haverdal

och simma i havet. Och så var hon död. Utan att säga något till mig först.

Väl hemkommen hade jag fått ett brev. Det var från Holme. Det började med ”Hej

Pelle, när du läser detta är jag död…”. Holme hade fått cancer i magen och, tror jag

tarmarna. En plågsam död. Men hon skrev in i det sista, till sina vänner, och om dö-

den och rättvisan i två stora artiklar i DN. Nu var Holme borta. Borta på riktigt.

Någon tid att sörja gavs inte. Vänsterpopulister och alla andra krävde sitt, som van-

ligt. Nu skulle EU ha ett get-together-party i South Park. Vänsteraktivister var oroliga

för bråk, sedan polisen med en ny idiottaktik, utvecklad av förståndshandikappade,

hade gått bärsärkagång i Malmö. Själva var, skulle det snart visa sig, flera av de de-

monstrerande organisationernas ledare födda med samma gener. Jag var avvisande.

Jag vill inte bli inblandad. Det blir ändå jag som till slut får skulden, och det från alla.

Några South Park-studenter i ELSA, European Law Student Association, hade några

år tidigare hjälpt mig, när jag anordnade den första internationella intelligencekonfe-

rensen i Sverige, National Security and The Rule of Law. De bad mig nu att komma,

åtminstone en gång. Det var jag skyldig dem. Jag mötte några representanter för poli-

sen och några representanter för de olika organisationerna i ett tält vid Heden. Vi hade

ett samtal om vad komma skulle. De försökte från båda håll i början få till stånd en

dialog, men demoniseringen av den andre var så stark att de hade svårt att lyssna. Jag


175

hade själv precis kommit hem från min första resa till Sydafrika, och lärt mig så

mycket av Herakles. Herakles hade jobbat mot apartheid, så vit han var, sedan 1972,

och jobbade också mycket med både polisen och ANC. Han hade lärt mig mycket om

konfrontationernas egna logik. Jag såg framför mig vad komma skulle i South Park.

Det blir krig! De pratar, men hör inte den andre! Jag försökte förklara för någon

grupp, minns inte deras namn men de var vitklädda och pacifister, att de skulle lägga

ned en planerad, men fredlig och symbolisk, inbrytning mot Mässan, när mötet öpp-

nades. ”Gör det inte”, vädjade jag. ”Men alla vet att vi är fredliga”, sa de. ”Nej, polis-

mannen på andra sidan, kan inte veta, och ni kan inte veta om det bland er smyger sig

in nyttiga idioter, som utnyttjar er. Och polisen måste ha det som utgångspunkt. Gör

det inte”, vädjade jag återigen, men de visste så bra. Djupt deprimerad, väl medveten

om att vi sedan länge hade problem med en korkad polisledning i South Park, nu in-

seende att det fanns tillräckligt många korkade på andra sidan, intervjuades jag strax

efter av Ted Go’ på TV4. ”Det blir krig”, sa jag, det blir krig. De nödvändiga ingre-

dienserna finns där. Det finns minst femtio idioter på ena sidan, och lika många på

andra. Det blir krig, och så snart det antänts kommer kriget att ha sin egen logik. De

skyldiga kommer att som vanligt komma undan, medan de schyssta poliserna och de

fredliga demonstranterna kommer att bli offer. Lite för deprimerande framtidsutsikter,

antar jag de tyckte i Stockholm och sände aldrig. Men intervjun skall finnas där i arki-

vet, och aldrig har det känts så tungt att kunna konstatera: Vad var det jag sa?

Jag hade alltså bestämt mig för att sticka, att inte vara där, när helvetet skulle bränna

loss. Och vi hade köpt båten. Nu skulle jag och Ragge, som då var nyss fyllda 13, ut

och segla. I Medelhavet, på vår båt, hela sommarlovet, första veckan tillsammans

med Lupu och hans äldsta son Risto Reipas. Senare skulle Gräddnos komma. Och

Aki, min lillebror som var så svårt cancersjuk, skulle haka på för en vecka, från Bar-

celona och söder över, dit Ronny skulle komma med sin laser, för att segla sitt fjärde,

och sista VM. Det var grymt, det var något att se fram mot. Det var annat än att stanna

i det helvete South Park med säkerhet skulle komma att utvecklas till.

Leijondotter skulle fylla nittio, och så bad man mig att hålla högtidstal, tillsammans

med några andra riktiga potentater. Stort påslag, stort som fan skulle det vara, i uni-

versitetets aula, spelas in för Universitets-TV, och dokumenteras i bokform. Det var

ju naturligtvis oerhört smickrande att få frågan. Jag kunde inte gärna tacka nej, trots


176

att det betydde att jag och Ragge fick skjuta på resan ned några dagar, trots att EU:s

get-together-party skulle hinna börja, med allt vad det med säkerhet skulle komma att

innebära, och trots att det betydde att jag och Ragge skulle komma att anlända ned till

båten, som stod på land, inhägnad med ett stort staket, mitt i natten till söndagen, bara

givande oss någon dag att hinna få ordning på den innan Lupu och Risto Reipas skulle

komma. Men så fick det bli. På lördagen, efter polis och demonstranter lyckats förstö-

ra allt som kunde förstöras, inte så mycket av staden som av det centrala förtroende

varje samhälle bygger på, höll jag mitt tal till Leijondotter i universitets vackra aula.

Det blev en svidande vidräkning med de värdesystemets parasiter, som alltid höll sig

framme vid sådana här tillfällen, men som aldrig tog en enda kamp. Leijondotter mys-

te. Det var ett starkt, bra, tal som tog där det skulle. Och som för all framtid med sä-

kerhet skulle utesluta att jag fick Leijonhjärta-professuren, hur mycket Leijondotter än

så önskade! Sedan stack vi, stängde telefonerna, och seglade. Inte en tanke mot South

Park, inte en tanke på Skojarkommissionen, inte en tanke på hur mina forna vänner,

doktorander och kollegor allt mer ”växte upp, och förstod att låta hjärna ersätta hjär-

ta”. Väl hemkommen har jag nog aldrig känt mig så harmonisk, så fylld med ro i min

själ.

Where have all the soldiers gone?

Long time passing


Long time ago


Gone to graveyards every one

When will they ever learn?

When will they ever learn?

(Pete Seeger)

Det hade hänt en del under tiden jag var borta. Inte bara polisen och vänstern hade

drabbats av hjärnsläpp, liksom Bill och andra politiska ledare. Rättsapparaten hade

havererat. Det var korkat, oerhört orkat, att ha processerna i South Park. Vi har ett ut-

vecklat system på att undvika sådana frågor; ett mord på South Park’s tingsrätt, på nå-

gon av personalen där, skulle självklart aldrig behandlas av samma tingsrätt. Lika

självklart som ett påstått polisövergrepp av polisen i South Park inte utreds av samma


177

polis, det får bli Malmö eller Stockholm. Men här var något unikt. Hela staden, varen-

da människa, gick i någon slags kollektiv chock. Den låg som en dimma över staden,

blockerande varje form av eftertänksam kritisk omdömesgillhet. Det var lätt för mig.

Jag hade ju varit frånvarande i åtta veckor, inte haft telefon på under hela sommaren

mer än för att vid ett tillfälle tala med den skjutne aktivistens pappa, sedan Sindbad

Sjöfararen bett mig ta det samtalet. Jag hade definitivt inte följt några nyhetssänd-

ningar.

Jag blev intervjuad så snart jag landat. Tingsrätten hade börjat döma ut straff. Tidigare

ostraffade ungdomar hade dömts till fleråriga fängelsestraff, i bjärt kontrast med en

alldeles tydlig praxis såvitt avsåg brottet våldsamt upplopp, och i än tydligare strid

mot svensk rättstradition. ”Vad säger du?”, frågade journalisterna mig. Jag skakade

lätt på huvudet. Vad skulle jag säga? Jag kunde förstå att när man nu gjort misstaget

att låta processerna hanteras av South Park’s tingsrätt, och eftersom domare också är

människor, boende i samma stad och lika chockade och ovana, så kunde det gå över-

styr. Men i hovrätten kommer det naturligtvis att rättas. Tiden har fått verka, praxis är

solklar, straffen kommer att anpassas till rättspraxis. Hade jag fel? Har jag någonsin

haft så fel? Jag tror inte det, bortsett möjligen från i bedömningen av mina kollegors

heder på juridiska institutionen. Hovrätten piskade till ordentligt. Det var helt sans-

löst. Hela rättsväsendet i South Park hade drabbats av kollektiv hjärnblödning.

Från Tyskland kom vädjanden till mig att följa rättegångarna som observatör. Det

som skedde var ju obegripligt, så jag hade också ett eget inre tryck, där jag kände att

jag måste försöka förstå vad fan det var som hände. Jag satte mig i detalj in i ett ären-

de som skulle upp i hovrätten, mot en tysk – eller var det holländsk – aktivist. Man

hade inga bevis, men körde ändå. Obegripligt. Jag gick till förhandlingen, hovrättspre-

sidenten och de övriga domarna kände väl igen mig. Det var sanslöst, det som nu

skulle spelas upp. Åklagaren började med att visa en film, dramatiskt ihopklippt, med

slowmotion, inklippt ljud, upprepade sekvenser från olika, i och för sig korta, händel-

seförlopp, som nu fick tre-fyra gånger så långt tidsmässigt förlopp, stenar flög, samma

sten flög upp till tio gånger. Ingenstans fanns den åtalade. Det var som att inleda en

förhandling, mot en åtalad pedofil, med att börja med att spela upp 30 minuter av de

vidrigaste sexövergrepp på barn man kan föreställa sig, utan att de hade någon som

helst bäring på om den åtalade var skyldig eller ej, inte med ett enda filmklipp med


178

den åtalade med. Det var perverst, och det var en svensk rättssal. Jag antecknade hys-

teriskt. Det blev för uppenbart. Hovrätten frikände, nu för första gången, en av de åta-

lade. Men något var fel, något var djupt skadat. Det svenska rättssystemet var i gung-

ning, åtminstone i South Park. HD satt tyst, och sade ingenting, nekande prövnings-

tillstånd i det ena efter det andra fallet.

På institutionen höll man tyst, åtminstone utåt. Några andra, däribland min dåvarande,

som jag trodde, vän Vanheden, ihop med en domare som jag respekterade väldigt

mycket, en av de bästa jag mött, Katrin Plommon, kunde berätta att det fanns folk

inom tings- och hovrätten som var bekymrade. Men alla var rädda. Sa man det allra

minsta emot, ställde någon fundersam fråga, var man terroristsympatisör, och karriä-

ren liksom det sociala livet mådde inte bra, i den inskränkta South Parksandan, av av-

vikelser. Ty här var alla antingen polishjältar eller fascister på ena sidan, frihetskäm-

par och politiska fångar eller terrorister på den andra. Staden hade havererat, och med

den hela rättssystemet.

Jag skulle, som den professor jag nu var på Handels, hålla en föreläsning på den årli-

gen återkommande Handelshögskolans dag. Alla var tysta, pratade sinsemellan om

EU:s get together möte, men utåt tystnad. Det här gick inte. Jag ändrade mitt föreläs-

ningstema, plockade fram alla relevanta rättsfall, och frågade mig vad det som nu

hände var svaret på. Det var en tydlig föreläsning, och den var väl genomtänkt, vart-

enda ord. Jag blev anmäld till rektor, och någon kärring på rektorsämbetet, som sena-

re blev stadsdelsdirektör vill jag minnas, vidarebefordrade med viss glädje anmälan

till universitetskanslern. Men hela Sverige var inte i chock. Det var South Park som

avvek, och utifrån såg man det tydligt. Min föreläsning blev känd, och publicerades i

Ordfronts magasin, så nu fanns även rättsutredningen publicerad svart på vitt. En ad-

vokat som sökt prövningstillstånd för sin klient, dömd till tre, fyra eller rentav fem års

fängelse, hade sökt prövningstillstånd och bad att få mina rättsfall, efter att ha upp-

märksammats på min föreläsning. Han fick prövningstillstånd. Äntligen vaknade

Högsta Domstolens ledamöter, lade för en stund undan alla sina extraknäck, och satte

ned foten. De skärpte visserligen praxis. Det som tidigare undantagsvis lett till annat

än böter eller samhällstjänst blev nu i normalfallet fängelse. 2-3 månader, inte fem år!

Vänstern jublade, och trodde de gjort något, genom sitt befängda skrik om politiska

rättegångar och tron att de själva var någon slags svenska Nelson Mandela. Dåvaran-


179

de chefredaktören på tidningen Arbetaren, mitt husorgan sedan 20 år, kunde via mail

förklara för mig att jag, Pelle Jöns, ”nogsamt undvikit att ta strid och positionera mig

efter South Parkkravallerna”. Kärringar och idioter! Jag sa upp prenumerationen.

Själv var jag inte då, och är ännu inte, beredd att lova att jag – till skillnad från alla

dessa förståsigpåare på varje sida – inte skulle ha kastat sten eller skjutit verkanseld.

Men jag är, då som nu, beredd att lova att de verkligt skyldiga, vilken sida de än be-

finner sig på, alltid med framgång lyckas smita undan, medan de oskyldiga i sin naiva

tro på att det skall framgå att de är just oskyldiga, blir de som får ta smällen. Oavsett

om det är en batong eller en gatsten i huvudet. Och jag är beredd att lova, Anna Brat

och alla de andra parasiterna till trots, att jag fram till min död skall vägra låta hjärna

ersätta hjärta.

You can shine your shoes and wear a suit

You can comb your hair and look quite cute

You can hide your face behind a smile

One thing you can’t hide

Is when you’re crippled inside

You can wear a mask and paint your face

You can call yourself the human race

You can wear a collar and a tie

One thing you can’t hide

Is when you’re crippled inside

(John Lennon)

Det var mycket som hände, slag i slag efter det att skojarkommissionen tillsatts, mak-

ten dragit in mina forskarpengar och mina forna vänner beslutat att välja en annan

strid. Eller rättare sagt, aldrig lyfta ett vapen. Jag borde ha sett, jag borde ha förstått,

jag borde ha reagerat tidigare. Jag försvarar mig med att jag helt enkelt inte hann ref-

lektera över min egen situation, fundera över vad som hände runt mig och vad det

kunde vara svaret på. Det var nog med p-linje, South Parkkravaller, Holmes död, seg-

lingen och framförallt Aki’s sjukdom. Och mitt i allt mammas plötsliga död, Umbus


180

reaktion och som lök på laxen, en farsa som lyckades ställa till allt som var möjligt att

ställa till med, och lite till. Men jag borde ha förstått! Kanske vågade jag inte stanna

upp och reflektera, kanske började jag bli allt mer kärringlik? Trött var jag i vart fall,

mycket trött.

Till slut röt jag dock till. Vi hade fått en ny rektor, blivit av med den blinde och den

döve, och med den nye rektorn hade Dr Alphonse Mephisto rykt. Dr Alphonse Me-

phisto, min forne doktorandkollega som fryst min lön sedan jag hade skrivit krönika i

Metro om hennes och ”den blinde och döves”, det vill säga den dåvarande dåren till

rektorns, löfte till mecenater att ”få bestämma innehåll” (!) i avhandlingar, bara vi fick

pengar. Från den 1 januari i år, skrev jag, är det förbjudet att köpa prostituerade. Men

det är alltjämt tillåtet att köpa sig en professor, och därtill bestämma forskningsresul-

tat. Helt demokratiskt, alla är välkomna, blattarna i Hårdsten likväl som South Parks-

andans män och kvinnor i Bovås, Snörgrytet och Kortedrag. Vi diskriminerar ingen.

Upp med 300.000 så levererar vi det resultat ni vill ha.

Krönikan var inte uppskattad av Dr Alphonse Mephisto, och hämnden kom snabbt.

Ingen vågade ta strid för mig eller ens det värde jag försökt försvara. Om inte förr så

borde jag ha förstått nu. Men Dr Alphonse Mephisto rök strax ur Handelshögskolans

ledningsgrupp. Jag sökte en professur i Örebro, där jag i konkurrens med tre andra,

som samtliga blev professorskompetensförklarade, sopade mattan med dem, placerad

som solklar etta. Där fick ni, era korridorviskande små skitar. Men varför skulle jag

svika Örebro? Jag flyttar inte, berättade jag för dem. De borde kräva att den som tog

professuren flyttade till Örebro, för att kunna bygga miljön. Jag blev lovad att kunna

få bygga juristutbildningen där den skall vara, inom humanistisk fakultet, och det kän-

des lockande. Men jag kunde inte lämna South Park. Gräddnos skulle aldrig flytta,

och att inte flytta till Örebro, och vara den närvarande professor de behövde och hade

rätt till, vore att svika Örebro. De hade aldrig gjort mig något ont. Så jag tackade nej

till professuren.

Den vanliga gången är att man nu höjer min lön kraftigt, ”flyktfara” var bevisad. Så-

dant djävla trams! Inte kunde jag ha så mycket mer lön än mina professorskollegor,

och dessutom var institutionens ekonomi ansträngd. Jag vägrade löneförhöjning, till

och med skriftligen. Därmed blev de till slut övertygade om att jag var en idiot, en


181

riktig fanatisk knäppskalle. Istället tvingade jag till mig en tre veckors resa till Auck-

land, Nya Zeeland. Jag hade blivit lovad av polisen därnere att få material att jobba

med. Efter 9/11 – och världens vansinne därefter – tyckte jag det var viktigt att skriva

om State-sponsored Terrorism, så folk började reflektera i den våg av alsheimerz som

slagit till över världen, tillsammans med allt annat vansinne. Inte över Libyen, inte

över Iran eller Nordkorea. Utan över Frankrike och Rainbow Warrior. För övrigt var

Ronny därnere och läste på University of Auckland. Handelshögskolan såg gärna att

jag slöt ett utbytesavtal med dem. Jag åkte. Väl nere var poliserna som bortsprungna –

sådant händer, någon har dragit i en tråd. Efter att ha fixat avtalet med Auckland Uni-

versity, ett avtal som de kloka ledningarna i Sverige och Nya Zeeland snart lyckades

fippla till, så satt jag där. Ute på Waiheke, i en liten stuga, långt från internet och

minst 90 minuters gångväg till närmaste internetcafé. Mina värdar, ett nya-zeeländskt

professorspar, hade hyrt ut stugan, som låg tillsammans med deras hus på denna un-

derbart vackra plats. De jobbade, så jag var där ensam.

Tillsammans med deras hund och en flaska whisky började jag skriva på en bok. En

lärobok för gymnasieungdomar. Jag hade engagerats i BRIS styrelse, och Ragge skul-

le börja läsa ekonomisk linje på Polhem. Där ingick rättskunskap. Böckerna de hade

var skräp. Inga fel i dem, men bara träd, ingen skog, inget sammanhang, bara jeopar-

dykunskap, till de dumma lärarnas trygghet, och till de slöa läromedelsförfattarnas

gagn: inte behöva tänka och förklara, bara rapa regler och möjligen nämna något för-

arbete. Inte fan fick de lära sig juridik. Det handlade om ren regelfetischism – som så

ofta i fragmentariserade, dumma, samhällen. Till gagn för de med etablerad position

och till förmån för stabilitet. Jag ville inte att Ragge skulle läsa sådan skit. Jag ville att

han och ungdomar i hans ålder, med eller utan intresse, skulle få en kvalificerad läro-

bok i juridik, en som behandlade både dem och ämnet med respekt. Titeln skulle ap-

pellera till ett värde, en juridisk grundbult, som konkretiserades i avtalslagens regel

om att fullmakt återkallas på sätt som korresponderar mot dess utgivande. Jag mindes

Erasmus Montanus ord, och hade efter tio års egen undervisning plötsligt sett det

självklara värde denna regel emanerade ur, ett värde som allt mer försvann i pudlar

och annan form av mer begåvad deniability, ibland i ren cover up. Värdet var: har

man ställt till med något, så får man fan-i-mig också rätta till det. Men har man gjort

det, återställt balansen, är man också fri.


182

Jag skrev boken på tio dagar, sittande för mig själv på Waiheke, denna underbart

vackra ö, belönande mig själv med en fyra whisky för varje avklarat kapitel. Både

Studentlitteratur och Liber ville ha boken. Jag var personligen bekant med dåvarande

förlagsdirektören på Liber, och man bör icke göra affärer med sina vänner. Så det fick

bli Studentlitteratur. Studentlitteratur var kanonbra, men ville ha bilder, och teckning-

ar. ”Är ni väck eller?” Men jag gav mig, och en fantastisk kvinna, som jag ännu ej

träffat, förstod varje glimt i ögat, varje poäng, och lyfte boken med sina teckningar.

Boken fick ett fantastiskt mottagande. Studenter, och även andra, var lyriska. SVT

satte av en hel halvtimme, som sedan repriserades kanske 10-15 gånger under något

år, med mig och en intervju om boken. Polishögskolan i Umeå tog den, chefsåklagare

Principal Victoria i South Park bad mig komma och prata om den och framförallt om

regler och värden för åklagarkammaren i South Park. När åklagarna var sura, för jag

hade hackat på dem efter deras tendentiösa insatser efter South Parkkravallerna, och

inte ville komma till seminariet, la Principal Victoria närvaro som tjänsteplikt. En så-

dan brud! I gengäld lovade jag att inte prata om just South Parkkravallerna. Jag mötte

studenter på högskolan, svenska såväl som utländska, som efter att ha kört gång på

gång spontant skrev och tackade, eller på gatan mötte mig och tackade: saker och ting

hade äntligen fallit på plats, och istället för ett brutet självförtroende hade de fått VG.

Sistaårsstudenter på juristlinjen i Lund skrev spontant mail, och sa att det var den bäs-

ta bok de haft på hela deras fyra och ett halvt år långa juristutbildning. Men juridiska

institutionen i South Park tog den inte, bemötte den med tystnad, och gymnasielärarna

på de kommunala gymnasierna vågade inte. Inte för innehållet, utan för att detta var

ju riktig juridik. Med bara jöken i bagaget var de rädda för att eleverna skulle fatta,

rentav fatta mer än dem. Bättre då med fragment, där allt förblev obegripligt. Efter nå-

got år gav till och med Månpocket ut den, en sketen gymnasiebok: nu hette den Bli in-

te blåst! i en något kortad version. Då hade jag redan lämnat juridiska institutionen.

Ett livsnödvändigt beslut, vars bakgrund kommer att smärta mig hela livet.

På juridiska institutionen hade nu Sniff, min gamle vän från åttiotalets början, äntli-

gen nått det mål han själv så ivrigt förnekat under alla år, men som vi alla visste att

han så gärna ville nå; han hade blivit prefekt, han hade blivit chef. Tack vare Snus-

mumrikens insats hade HSFR lämnat ifrån sig ett skadestånd, och vi skrev ett avtal,

jag och Sniff. Jag hade börjat lära mig att folk hade dåligt minne, eller i vart fall


183

väldigt selektivt, och ville inte bli ovän med Sniff i framtiden. Avtalet föreskrev att

institutionen fick en tredjedel, en tredjedel skulle gå till Kevin och en annan dok-

torand som hade svårt med finansieringen den sista delen av sitt avhandlingsarbete el-

ler sedan de precis blivit klara; jag minns inte längre exakt. Den sista tredjedelen, ca

150.000, skulle avsättas till forskningsmedel till mig, så jag kunde börja tacka ja till

inbjudningar från världens olika hörn. Några forskningsmedel från staten, med alla

dess politruker i form av vetenskapsråd, arbetslivsforskningsråd och allt annat de kal-

lar sig, dessa maktens hantlangare, förstod vi ju båda att jag aldrig mer skulle få. Och

slicka röv hade jag inte tänkt att göra ändå. Det blev en fair lösning, även om jag tror

institutionen blåste Kevin och den andre doktoranden på deras del. Något tack har jag

i vart fall aldrig fått.

Det gick bra. Jag blev inbjuden till Försvarshögskolan, och tackade ja efter vädjan

från Brittiska ambassaden, för att tala om säkerhetsläget efter 9/11, efter Madrid och

London. Säpo-chefen Klättermus vägrade att komma, om jag skulle tala. Brittiska am-

bassaden smekte mitt ego: Fuck Säpo, vi vill höra Pelle. Efter Lundkommissionen

blev jag kallad till Oslo, och Ole Ryggrad själv ställde inte bara upp på fortsättnings-

seminariet på mitt internationella projekt om underrättelsetjänst, han satt med mig en

halv natt och berättade om hur man smartast kom förbi de formella och informella

hinder makten ställde upp, när han gjorde sin rapport. Ole Ryggrad skrev till och med

brev och berömde mig och mitt mod. Samma sak från Agaton. Mitt självförtroende på

området stärktes. Jag fick bekräftelse gång på gång, och blev inbjuden som en av två

Key Note-speakers till världens första konferens om Ethics & Intelligence. Skapad

och genomförd inte av akademiker och MR-karriarister utan av CIA-folk, NSA-män-

niskor, folk från underrättelseväsendet i USA, aktiva och tidigare aktiva, som insåg

vartåt dumheten barkade, och försökte ta sitt ansvar för världen och sin egen heder.

Tottefallet var vida känt, och nu också Binlambertz – utanför landets gränser förstås. I

Sverige gick alla i dimma medan vänsterns nye hjälte Münchhausen i sin outgrundliga

vishet beslutade att Binlambertz, som fått sitt liv söndertrasat pga medvetet felaktiga

påståenden om terroristmisstankar från en liten, hämndlysten människa på Säpo, inte

hade rätt till skadestånd för denna misshandel av staten. Trots att både Säkerhetspoli-

sen och Registernämnden anmält sig själva, för första och hittills enda gången i

världshistorien! Mannen bakom triviala påståenden som att ”poliser ljuger” och att

”det sitter oskyldiga i fängelse”, utan att konkretisera, tittade nu, medan vänstern själv


184

tittade bort, Binlambertz med gråtmild blick rakt i ögonen. Han ”förklarade” att någon

kränkningsersättning för din förlust av din familj, din bostad, ditt arbete, ditt liv, för

att du medvetet felaktigt blivit utpekad som terrorist, det ger juridiken inte utrymme

för. En sådan kvalificerad sopa! Så pervers är inte ens svensk juridik. Men för

Münchhausen var juridik detsamma som makt, och nu hade han makt. Makt utan per-

sonligt ansvar.

Vänstern satt tyst. Men det gjorde inte juridiska institutionen. Nu bjöd Hemulen, av

alla människor Hemulen, som själv var insatt i Binlambertz fall och visste hur snett

denne gamle ssu-are till JK var på det, in Münchhausen, sedan jag vägrat slicka röv.

Och Knytt, han förklarade för sina doktorander, att de måste krama och smickra Mr

Hypocrite; det måste du göra, och det bör du göra. Knytt, som tillsammans med Mars

kom till mig med alla sina föraktfulla historier om hur Mr Hypocrite fipplade till det i

det ena efter det andra internationella sammanhanget. Senast då han i sin pompösa

storhet hade beställt en jumbojet för att flyga de Lockerbiemisstänkta från Libyen, så

Shiphol, till de holländska myndigheternas fullt förståeliga men nedtystade vrede, fått

stängas för att idioten skulle kunna landa, när den avsedda militärflygplatsen var för

liten. Nu uppmanade Knytt, vid sidan av sina tal om vikten av personligt ansvar och

betydelsen av mänskliga rättigheter, sina doktorander att krama Mr Hypocrite. Annars

kanske de inte skulle få några forskningspengar. Det var ett annat sätt att se på sin

handledarroll än den en gång Holme stått för.

Dumheterna fortsatte, både på institutionen och inom universitetsvärlden. Systemet

höll på att implodera. Det var allt från krav på genomströmningshastighet – 76 %

skulle godkännas, inte mer, inte mindre, då slog det till i anslagen, och kvantitet gäll-

de, kvalitet och vetenskaplig heder var bara trams – till detaljer som att avhandlings-

arbete inte fick ta mer än fyra år, oberoende av komplikationer. Och att de inte fick

vara på mer än 400 sidor. Men försökte jag, tänk efter: är ni knäppa? 400 sidor. Hur

stora sidor, vilken texttyp talar ni om, vilken storlek på bokstäverna? Förstår ni inte

vad ni säger? Fattar ni inte att man kan krympa och förstora bara genom att välja text-

storlek. Skall ni ha ett kvantitativt mått, något i och för sig korkat, får det väl för fan

anges i antalet tecken. Ingen lyssnade. Bråkige Pelle, skit i honom. Men, vädjade jag,

vem av er skall underkänna juridikens Einstein, Galileo eller Picasso, när denne


185

framträder och disputerar för juris doktorsgraden, och såsom skäl ange att hans

avhandling var 401 sidor? Förstår ni inte, skämtar ni?

Men de skämtade inte. Förstod gjorde de säkert, men nu var det nya tider som gällde.

Ville man forska, fick man anpassa sig till vad maktens män och kvinnor ville, och de

ville kunna mäta. Ty kvalité var svårt. Och svårt fick det inte vara. Då kunde de tappa

kontroll, och därmed styrningsmöjligheter. Universitetsvärlden vek snabbt ned sig.

Mjukare ryggar har historien sällan skådat. Och för övrigt, ”du Pelle, vem vågar ha

dig som föredöme?” Dina pengar drog de in, utan skäl, utan beslut och trots att du är

erkänt duktig, ja rentav bäst i Sverige, på ditt område. Och vem fanns där för dig?

Vem skall då finnas där för mig, jag, en liten sketen doktorand? Det var ett argument,

det köper jag. Men det svarar illa mot det världsförbättrarintresse som vi drevs av på

Viktoriagatan, alltjämt av samma kollegor åberopade i högtidliga sammanhang, men

nu som ”varumärke” i en ny värld där ändå allt är ”sociala konstruktioner” och inget

finns. Inte sanning, inte kärlek, inte hat, inte ens heder. Det är en revolution, förklara-

de min forne vän, med tiden en allt mer svurne fiende, Sniff, för mig.

För den nya tidens forskare på institutionen är allt bara sociala konstruktioner. Ingen-

ting finns, och anything goes. Myten är viktigare än verkligheten. Det gäller därför att

ha kontroll över mytbildandet. Nya yrkesgrupper växer fram: ”varumärkesexpert”,

”lobbyist”, ”debattör”. Anything goes, ingenting finns! Allt är bara sociala konstruk-

tioner: sanning, falskhet, hat, kärlek, rätt, fel, bra, dåligt, ingenting finns, allt är bara

sociala konstruktioner. Kanske är det i den miljön min kärlek växte fram till det Afri-

ka jag möter, i kåkstäderna och bland de fattiga. För dem är döden ingen social kon-

struktion. Hungern är äkta, tortyren plågsam, gruppvåldtäkten söndertrasande och ku-

lan i huvudet låter hjärnsubstansen tömmas ut. Där är kärlek äkta, godheten konkret.

Liksom ondskan. Här finns inga ”debattörer”, och varumärket gör inte vattnet rent.

Jag beslöt mig för att starta en kontrarevolution. Jag var säker på att innerst inne var

de med mig, alla de som var skyldiga så mycket, och sett att jag tagit och vunnit fajten

förut, inte minst för dem. Nu skulle jag inte längre bara stå i bakgrunden och i efter-

hand rådda upp skiten de ställde till med. Nu skulle jag ta ordförandeklubban. Det

måste bli stopp. Så jag ställde upp som rektorskandidat, och var – har det sagts mig –

den tredje, hemlige, kandidaten som spelades bort, och inte fick höras, än mindre rös-


186

tas på. Skit i det, institutionen är mitt barn. Jag ställer upp som ordförande i Forsk-

ningsnämnden, den nämnd jag själv en gång skapat för att få någon djävla ordning på

institutionen. Där hade jag tidigare vägrat vara ordförande, nöjt mig med att bevaka

att saker och ting inte helt spårade ur. Medaljer och cocktailpartyn får andra gärna ta.

Jag är intresserad av vad man gör och att göra saker, inte att snacka och frottera mig.

Men nu hade vi alltså nått vägs ände, så jag ställde upp. Jag visste från min tid som

ordförande i Laserförbundet att jag var en bra ledare, och i praktiken var det ändå jag

som alltid fått rådda upp all skit i nämnden, för att åtminstone hålla en slags minimi-

kvalité.

En sådan nolla jag var! En sådan fullständigt väck idiot. Dr Alphonse Mephisto mobi-

liserade naturligtvis genast. Hon ville inte gärna att jag skulle spräcka ackordet, och

ge doktoranderna en annan bild av vad som gick an, och inte gick an. Flera andra,

som börjat trivas med ett mer behagligt, ansvarslöst och ekonomiskt bättre liv, börja-

de också känna oro. De unga nya doktoranderna fattade naturligtvis inte mycket. Inte

mycket mer än att de visste att det gällde att hålla sig väl med handledaren. Annars

kunde repressionens piska vina över dem och pengarna försvinna. Pelle kunde ju inte

fixa några, han kunde inte vara ett stöd. Ändå, vi visste ju, och i samtalen uttryckte al-

la mina tidigare vänner samma bekymmer, och även på andra ställen inom universi-

tetsvärlden gnälldes det, och viskades; ja man började använda ord som korruption,

konsultverksamhet, ja till och med prostitution. Så jag kände mig trygg. Enough var

trots allt enough.

En sådan blind idiot. Fram plockade Dr Alphonse Mephisto Vanheden! Vanheden av

alla, denne uttalat av vetenskapsfrågor helt ointresserade, tillika en av de jag slagits

för så mycket, och mot så många, för att han till slut skulle kunna befordras för den

alltjämt obesatta sjörättsprofessuren. Ryktet nådde mig. Jag mötte Vanheden vid fika-

apparaten, och skämtade om det. Det var inget skämt! ”Men du är ju för fan inte ens

intresserad av dessa frågor, än mindre kompetent”. ”Nej, visserligen”, det medgav han

gärna, ”men det finns ju andra kvaliteter som är viktigare”. Vilka då, vilka då – som

ordförande i Forskningsnämnden? Det kom aldrig något svar. Dr Alphonse Mephisto

trummade ihop folk. De flesta var tysta och rädda, de ville ha lugn och ro. Skit i he-

der, skit i vetenskap. Det finns annat som är viktigare för mig. Men vad fan är du då

på universitetet för? Bara Snusmumriken, kanske också Zeus, vågade fråga vad fan


187

det var frågan om? Kanske var det vad jag då inte visste, eftersom Sniff inte vågat sä-

ga något: en del i institutionens nya penningainsamlingsstrategi var att sälja profes-

sors titel till advokater som skulle gå, eller gått, i pension. Man hade i tysthet redan

sålt den första, där man strategiskt valt ut advokatsamfundets generalsekreterare Sni-

pans sambo. Det är klart att man visste att jag skulle sätta bom stopp för detta mygel

det första jag gjorde, så snart jag skulle få kännedom om det och vara ordförande i

Forskningsnämnden. Det var ju inte bara prostitution, och sände ett mycket märkligt

budskap till de doktorander som i sitt anletes svett slet för att nå doktorsgraden, däref-

ter kanske tio, femton år senare få professors titel. En titel nu till salu för 125.000 kro-

nor per år. Om man tillhörde juristsocieteten vill säga. Det var ju inte bara ren och

skär prostitution, det var möjligen också ett bestickningsbrott.

Vanhedens agerande var ett slag under bältet, och kom som en blixt från klar himmel.

För mig, den nyttige idioten, men stod nog sedan länge klart för de flesta andra. Jag

blev helt förstummad – och gav upp. Bokstavligt. Jag orkade inte fajtas längre. Nu

fick det vara. Hela mitt arbete på institutionen under alla dessa år, för att implemente-

ra någon form av elementär vetenskaplig heder, hade varit något man smålett i mjugg

åt bakom min rygg. Jag slutade ta de blodtryckssänkande piller, som blivit nödvändi-

ga sedan njurarna rasat samman efter läsåret 1986/87. Blodtrycket stack upp i över

260/240. Gräddnos bröt ihop. Jag togs akut in på sjukhus, och höll på att dö även bok-

stavligen. Själen var tom, livet – det akademiska livet i vart fall – en livslögn.

Min kärlek till Gräddnos och barnen, förbudet att svika dem och det som en reaktion

på att jag själv blivit sviken, satte stopp. Och dödsångesten. Jag blev rädd för döden.

Så var det. Liksom att min reaktion var barnslig och omogen. Ta dig samman, din

djävla kärring, ta dig samman. För fan!

Så vi satte oss ned, tog ett familjeråd, var överens om att jag slutar på universitetet. Vi

säljer till att börja med båten, och ser om vi kan klara oss att leva på Gräddnos lön.

Ronny var självförsörjande, och Ragge skulle strax gå ur gymnasiet, och kunna få stu-

dielån. Så beslöt vi. Jag tog mig samman, beslöt att inte säga upp mig innan jag hade

ett annat jobb. De skulle få kicka mig de djävlarna. Men varför skulle jag inte först för

familjen och vår överlevnads skull se till att få ut lön så länge det gick? Det var ett

mer moget beslut.


188

Gräddnos och jag åkte till våra goda vänner och grannar, Anna-Bella och Grynet, i

Brasilien, där Grynet nu var Volvochef. De hade varit med alla dessa år, allt sedan

Grynet och jag var underhuggare och reparerade våra skrotbilar ute på gatan. De var

bra samtalspartners, och vi behövde komma iväg. Jag hade flera goda kontakter i nä-

ringslivet som jag kunde sondera och som jag visste ville ha mig. Jag hade också

jobberbjudanden utomlands, med det var uteslutet. Gräddnos var tydlig: jag har bytt

land en gång för din skull, två gånger är inte rättvist. Hon hade naturligtvis helt rätt,

det fanns inte mycket att argumentera emot där. Gräddnos hade ett bra jobb, många

nya och goda vänner. Hon var en stark, självständig och duktig kvinna med egen kar-

riär, inte något paket man flyttade runt. Och utan Gräddnos tänkte jag inte röra mig ur

fläcken. Jag skulle för övrigt själv sakna mina Sjuankompisar och innebandygänget

till döds, säkerligen bara efter några månader. Så South Park var det som gällde, och

så skulle det förbli. Men universitetstiden var över. Det var en lättnad.

På institutionen hade det varit jag som skapade. Det är naturligtvis inte sant, ingen

människa är en ö. Man jag var motorn, jag var fröet, gödslet och solen, den avgörande

drivkraften. Det påstår jag, och det vidhåller jag, och känner lika stor stolthet över

detta som jag känner sorg över vart mina ”barn” gick, sedan jag väl fajtats för dem än-

da fram till dess de själva hade etablerad position. Ingenstans slickade jag Aemilii röv

eller kysste den hand som farsan varnade mig för att skita i. Det går att ändra världen,

och det finns inget som heter pragmatisk moral. Lika lite som det kan finnas pragma-

tik i vetenskapen eller i kampen för Ubinadamu. Varje sådant påstående är och förblir

a contradiction in terms. Detta är ett empiriskt ständigt upprepat faktum, inte ett på-

stående som utgör en social konstruktion, vars giltighet skall avgöras genom omröst-

ning.

De pratar om varumärke, och samtidigt om sustainability, men är så dumma – ty det

är det svenska ordet för deras kompetens, särskilt i detta ämne och på en handelshög-

skola – att de inte förstår att för att det skall hänga ihop krävs substans. Inte bara pins,

cocktailpartyn, krama potentater och använda lobbybyråer. Man kan utan tvekan glida

ett tag på sin historia, men till slut hinner historien ikapp och allt man gjort har ett in-

verterat värde. Ett för alla svenskar i 40+ känt exempel är Rapports utseende av årets

svensk, med Slartibartfast, Dr Doctor och don Quixote. Nu är det istället Söderbergs-

ka priset med de mest märkliga pristagare. Som t ex Jan Wack, Marx och Grönstedt.


189

Grönstedts sista bidrag till forskningen var två underkända doktorander, den ene på

fusk och den andra på allt för låg – nej, rätt skall vara rätt: obefintlig – kvalité. Under

trettio år hade han inte ens försökt att få kvalité i forskarutbildningen, och än mindre

dragit ett enda strå till stacken för att de doktorander vi finansierade skulle disputera

vid den egna institutionen. Men sådant här får man inte skriva, för den nya tidens dok-

torander inte ens tänka. Så i nekrologen Vanheden och Drizella skrev, för sin egen

skull, inte för Grönstedts eller institutionens, stakar de noga och bestämt ut den breda

väg de skall vandra, målmedvetet nickande och bugande djupt åt rätt håll, armbågan-

de lika bestämt åt det andra. Det är vad man gör som räknas, och den nya tidens ”ve-

tenskapsmän” lär sig villigt. Attila-generna lyser likt en gloria runt hela deras kropp,

men det är en kropp med ett hjärta lika stendött som hjärnan, och ett liv utan själ, utan

skäl.

Jag är en slusk. Jag är ett svin.

Jag gillar snusk, men du är fin.

Du dricker vin för njutningens skull

Men jag dricker vin, där då blir jag full.

Så’na som jag borde sättas i bur,

eller hur?

…

Jag är en slashas, du är en sprätt.

Jag är ett as, visst har du rätt.

Men när du är död står jag ännu på benen

och skriver en gravskrift att huggas i stenen:

Död utan orsak, liv utan skäl,

utan själ.

(Cornelis Vreeswijk)

I Brasilien blev jag plötsligt kontaktad av en svensk headhuntingfirma. De var väldigt

angelägna och ville jag skulle komma hem så snart som möjligt. De hade ett jobb där

man verkligen ville ha mig. Vilket? Det ville de inte säga. Först efter tredje eller fjär-

de samtalet respektive e-mailet kröp det fram. Bara jag kunde komma för en avslutan-

de intervju, så snart jag var tillbaka. OK. Högskolan i Kristianstad behövde en ny rek-

tor, och det redan till sommaren, sedan den förre visat sig vara en inkompetent kräma-


190

re, utan både vetenskaplig kompetens eller ambitioner, och därför kastats ut. Det

smickrade mig. För första gången hade jag blivit headhuntad av ett headhuntingföre-

tag. Det kom vid precis rätt tillfälle för att bygga upp mitt ego. Och bakgrunden, per-

fekt. Här skulle det byggas en riktig högskola, inte en bordell, med heder som varu-

märke och Sokrates som förebild. Jag måste bara först kolla upp dem. Fanns det något

att bygga på, och skulle det gå att pendla? Båda sakerna var uppfyllda! Jag gick på in-

tervjun. Den gick naturligtvis skitbra. De tyckte de gjort ett klipp. Jag började fördju-

pa mig i Kristianstad högskolas förtjänster och svagheter. Mina näringslivskontakter

höll jag nu kort. Jag var och är i grund och botten, i hela min själ och med hela mitt

intellekt, en universitetsmänniska.

Nu gick jag på juridiska institutionen, allt helare i mig själv, ignorerande alla pikar,

viskandet och fjanteriet med att inte besvara hälsningar – en klassisk variant, uppfun-

nen av små, riktigt små, människor, när de vill förminska någon annan, och inte sedan

behöva ta ansvar: hoppsan, oj, jag såg dig inte…Små, små, mycket små, människor.

Som inte visste. Men jag visste, och min självkänsla var återvunnen.

Någon vecka, kanske var det några veckor, före jag skulle ned på ett inplanerat möte

med Högskolans styrelse, med alla dess politruker, åkte plötsligt Bill till Kristianstad.

Solid Snake’s tjej var säkert med. De kom på ett oanmält besök, till såväl medias som

högskolans stora överraskning och glädje. Det är inte varje dag ett statsråd besöker.

På eget initiativ och oanmält dessutom. Bill, denne alla mäns hjälte sedan han spelat

fotboll i Allsvenskan, och alla kvinnors urtyp för snygg, rik och med makt. Han bara

undrade, försynt som denne man ju är, om Högskolan var intresserad av att få polisut-

bildningen dit. En fråga som ingen tidigare ens tänkt tanken på, och en enkel fråga

rest utan något förpliktigande från Bill. En undran bara, liksom Vel-Anders och justi-

tiedepartementets brev en gång till juridiska fakulteten, där man i all vänlighet, med

den servicekänsla som utmärker svenska myndigheter, ”för kännedom” upplyst fakul-

tetsnämnden om mitt forskningsprojekt. Dagen efter ringde headhuntingfirman, ur-

skuldade sig, och bad mig återkalla ansökan. Aldrig i helvete skulle jag göra det sedan

jag uppmärksammats på Bills besök. Då fick de besluta att avslå min ”ansökan”. Jag

hade ju i praktiken inte ens sökt jobbet. Det var ju för fan de som hade sökt mig. Det

var inte kul, men som tur var visste bara Anna-Bella och Grynet om det. Och så

Gräddnos, Ronny och Ragge förstås. Jag hade lärt mig. Jag hade lärt mig sedan Stuart


191

McCormick flera år tidigare tjatat mig till att ansöka om att bli Amnestys nya general-

sekreterare, och jag i ett svagt ögonblick av stolthet berättat det för några kollegor, ba-

ra för att därefter få ett kort brev med upplysningen att ”tjänsten tillsatts med annan

sökande”. Jag hade lärt mig hur ont skadeglädje och förminskande skitsnack bakom

ryggen gjorde. Idioten trodde att han var något, ett sådant skämt…

Nu var det dags att återgå till den ursprungliga planen. Vi får förbereda oss för att

kunna leva på Gräddnos lön. Börja med att sälja båten. Clyde Donovan, en riktigt bra

journalist på GP, därtill djävligt trevlig, och jag hade någon sommar tidigare slö-

snackat om båtar och sjön, det var väl i anslutning till någon paus i någon rättegång.

Han skulle sälja motorbåten, och köpa en segelbåt. Köp halva min, för fan, hade jag

sagt; den används ändå för lite. Han tände på idén, men först skulle motorbåten säljas,

och året efter skulle han till Kina och hade dåligt med pengar. Nu satte jag in en an-

nons på GKSS hemsida, och Clyde Donovan hörde av sig. ”Vad fan, säljer du nu, kan

du inte vänta, jag skall till Kina till sommaren, men därefter?” Jag förklarade läget för

honom, och berättade att jag skulle sluta på universitetet, och måste säkra pengarna

nu. Ett lån skulle löpa ut till våren, och skulle vi leva på Gräddnos lön gällde det att

sälja båten nu, så vi kunde bli av med det lånet.

Clyde Donovan blev bekymrad när han hörde talas om mitt beslut. Jag berättade lite

om bakgrunden. En del kände han till redan genom att Bebe Stevens, som han tidigare

varit gift med, jobbade på institutionen, och sett en del av svinerierna. Clyde Donovan

berättade för sina journalistkollegor på GP, däribland Tse Tung. Tse Tung var en av

de fem vars fall jag tagit till Europadomstolen tillsammans med Leijondotter, och där

dom snart skulle falla. Mot den bakgrunden kunde Tse Tung inte gärna skriva något.

De tipsade en annan kollega, som ringde och frågade om han fick göra en intervju.

Självklart. Jag har aldrig sökt media, men jag svarar alla på de frågor jag får, så san-

ningsenligt som möjligt och efter bästa förmåga. Det må vara en journalist, en stu-

dent, ett statsråd eller vilken människa som helst. Man svarar alltid på frågor och

brev. Vill man inte svara eller har man inte tid, så meddelar man detta. Det hör till

vanlig enkel djävla anständighet, en av alla bristvaror i det nya Sverige.

Det hade varit en djävligt tung vinter, och det inte bara med tanke på vad som hänt på

institutionen. Sniff var nu min chef, han var prefekt. Sniff visste inte att jag beslutat


192

lämna universitetet, och själv hade han inte vågat berätta om att han nu börjat sälja

professurer. Men det var värre än så.

Sniff hade träffat Aquila redan i början av åttiotalet och blivit störtkär. Sniff och

Aquila blev snart ett par. Vi fyra hade hängt ihop i vått och torrt, besökt varann, hade

kontakt med varandras ungar, och de hade tagit hand om Ronny den tunga sommaren

när vi blivit blåsta på huset på Laxgatan. Sniff och Aquila hade fått tre barn. Aquili-

nus, den äldste, hade fötts på dagen året efter Ragge, och vi hade några gemensamma

födelsedagar. Supit ihop hade vi gjort, hundratals liter. Jag var Sniff’s handledare, den

som sparkade honom fram till att till slut skriva sin djävla avhandling, och få sin dok-

torsgrad, inte bara vara ”lovande” hela tiden. De hade flyttat ut till vårt område. Och

jag hade vigt dem.

Efter mycket tvekan, och efter påhejande från mig, Gräddnos och Sniff, hade Aquila

tackat ja till ett erbjudande om ett chefsjobb på GP. Hon hade haft stor beslutsångest,

och när hon väl tackat ja kände hon sig trött och sliten. Det var värre. Tyvärr mycket

värre. Vid Lucia fick de besked att hon hade svårartad cancer. Det gick fort, cellbe-

handling och hela millevitten. Jag erbjöd mig att avlasta Sniff från allt vad jag kunde i

undervisning och annat. Sniff hade varit besviken över resultatet av valet till Forsk-

ningsnämnden, men tyckte det var mitt fel, och hävdade att han i egenskap av prefekt

inte kunnat ha några synpunkter. Löjligt naturligtvis, men inte tid för sådant nu. Och

inte riktigt rätt vald tidpunkt att berätta om mitt beslut att lämna universitetet. Aquila

blev sämre. Gräddnos och jag åkte till Brasilien på den sedan länge inbokade resan.

Väl hemkomna var det inte långt kvar för Aquila. GP hade gjort sin intervju. De skul-

le släppa den på fredagen. Jag bad dem hålla den – Aquila var nära döden, och Sniff

hade nog nu ändå. ”OK, vi håller den, men kan inte längre än till måndag. Snart har

ryktet börjat gå, och då är vi inte etta”. Jag kan medielogiken, och sa ok. På söndagen

var Gräddnos uppe och hälsade på Aquila på sjukhuset. Under måndagen dog hon.

Och GP kom ut.

Förstasidan. Och inne i tidningen en helsida. Så djävla stor nyhet var det väl ändå in-

te. Aquila dog, Sniff åkte hem till barnen, men läste naturligtvis inte dagens tidning.

Jag ringde honom så snart jag fick reda på dödsbudet. Sedan satt jag och Sniff hela


193

natten och söp i trädgården deras, pratande om hur det skulle gå nu. Sniff var nu en-

samstående med tre barn, varav ett handikappat. Vi pratade om jobbet, om amorte-

ringar och om räntor, men också minnen. Om Aquila, om oss, om Sniff och mig, om

Aquila och Gräddnos, om barnen, om allt.

Jag kom till institutionen först vid 10/11-tiden morgonen därpå. Ingen sa ett ljud. Be-

be Stevens hade berättat för de anställda att Aquila, Sniff’s fru, var död. De flesta

visste inte vem hon var, hade inte ens träffat henne, än mindre kände de henne. Ingen

på institutionen sa ett ord om tidningsartikeln. Jag sket i vilket. Sedan flera år tillbaka

hade aldrig någon kommenterat att jag varit med i TV, intervjuad i någon tidning, hål-

lit något uppmärksammat tal eller på annat sätt framträtt i tredje uppgiften: de hade

uppenbarligen missat vartenda tillfälle. Men tyst var det. Fram till strax efter lunch.

Då kom Harry Kruth, denna lilla människa som kramat och gullats med Mr Hypocri-

te, ”för annars skulle han inte få pengar” att skriva sin avhandling om personligt an-

svar, mänskliga rättigheter eller vad det nu var för tomma och innehållslösa fraser han

skulle fylla den med. ”Det planerade du allt djävligt fint”, sa den lille, dumme, igno-

rante, uppblåste fjollan, ett löjd som inte ens träffat Aquila. Nu insinuerade, nej påstod

rakt ut, att jag så illvilligt slugt planerat att Aquila skulle dö den dag artikeln kom, el-

ler att artikeln skulle komma den dag Aquila dog, eller att jag rentav givit Aquila can-

cern för att sedan se till att GP kom med en av mig författad artikel samma dag. Hur

nu idioter tänker, de som formulerar sina sjuka teser och hypoteser ur det hål som sit-

ter mellan de områden där Gud uppenbarligen placerat deras högra respektive vänstra

hjärnhalva. ”Kors vilket val om jag tvingades välja emellan att lukta i Aemilii trut el-

ler densammes röv!”

På något sätt var ändå Harry Kruths stupida och onda kommentar, och de andras tyst-

nad, en befrielse, skönt. Beslutet att lämna juridiska institutionen var alldeles rätt. Ba-

ra taget en fem-sex år för sent, orsakande onödigt lidande både för mig själv och, var

värre var, för mina närmaste. Näringslivet hade dock börjat dra sig undan. De blev li-

ka förskräckta som jag förvånad över det extrema mediala genomslaget, och av min

avsaknad av självbevarelsedrift. ”Om vi sätter på småbrudar i Bryssel, får vi läsa om

det i GP då?”, frågade en, mer som en symbolfråga hoppas jag än som något konkret.

”Självklart, ni får väl ge fan i att sätta på småbrudar. Jag står till förfogande, men är

inte – och har aldrig för avsikt att bli – till salu.”


194

GP-artikeln var bland det mest omfattande lokaltidningen någonsin skrivit om South

Park’s Universitet. Men på universitetets hemsida, liksom på Handelshögskolans, be-

möttes den med tystnad, och finns inte ens med bland de arkiverade nyheterna. Istället

kontrade man direkt. På universitetets, inte bara Handelshögskolans, utan på hela uni-

versitetets gemensamma hemsida, angavs istället, som den viktigaste nyheten, ”Ny

professor i rättsvetenskap”. Det var första och hittills enda gången en befordringspro-

fessur blivit upphöjd till universitetets viktigaste nyhet under en vecka.

Den ”nya” professorn var Tammy Warner. Det var egentligen ingen riktig professur –

det var en befordringsprofessur – och den var inte ens ny. Hon hade blivit befordrad

några månader tidigare, sedan hon gått den klassiska smygvägen över Norge. Först

söker man en ”professor B” på ett universitet som har svårt att få folk att flytta dit, här

universitetet i Torskö. Där får man en sådan professur, förutsatt att man har några go-

da vänner och kollegor på plats och är beredd att undervisa. När detta är klart söker

man att bli befordrad till professor i Sverige. På så sätt slipper man jämföras med nå-

gon annan, såsom då man söker en äkta professur. I penningabristens Sverige väljer

fakulteten att använda samma ”sakkunniga” som i Norge, för det fall man inte bara lå-

ter sig åtnöja med att åberopa det norska utlåtandet rakt av. Och så har man plötsligt

en ny professor, och institutionen har blivit mycket klokare. För visst har den?

Universitetets huvudnyhet var alltså inte ens en nyhet. Agerandet kallas damagecont-

rol på nysvenska och är centralt vid varumärkesskapande. Vad som råkar vara sant el-

ler falskt, det är ointressant, allt är ändå bara sociala konstruktioner. Det är detta som

är revolutionen. Nog är det en slags revolution, det kan inte förnekas. Själv föredrar

jag att kalla det för en stalinisering av historieskrivningen, och hävdar att denna står i

bjärt strid med det vetenskapsideal som universitetsvärlden alltjämt vill parasitera på.

Damagecontrolens grundprinciper: ignorera och flytta fokus, retuschera genom att er-

sätta. Svara för guds skull inte, då bekräftar du kritiken och visar den respekt. Ignore-

ra så har du ingenting sagt. Räcker inte det, flytta fokus. Få fokus i diametralt motsatt

riktning, och låt den ena ”åsikten” förminskas mot den nyskapade ”åsikten”. Förstärk

den senare, sminka, sminka, sminka och så mycket parfym, mera parfym, mängder

med parfym. Retuschera genom att flytta fokus i motsatt riktning, och i värsta fall: re-

ducera allt till bara åsikter, där anything goes, empiri blir ointressant, sanning relativt


195

och debattör en yrkesroll: varför inte delta, om inget annat hjälper, i Debatt, där ju fo-

kus är grälet, inte sanningen. Så reduceras det farliga till ett gräl bland alla andra, till

tv-underhållning med debatter som i konceptet förutsätts vara lika intellektuellt djupa,

och hederliga, som vilket fredagsfyllesnack som helst.

Rätt utförd är damagecontrol ofta framgångsrik, särskilt på kort sikt. Men är den

konstruktiv på lång sikt, och är det ö h t en metod för universitetet? Vari ligger sam-

hällsnyttan, är detta inte universitetens subprimelån? Och vad är priset för det, och

vem får till slut betala?

Gud är dock trots allt god. Under våren, medan South Park’s universitet arbetade hårt

med sin damagecontrol, hade Kaliber, Sveriges Radios utmärkta program, gjort en

landsomfattande undersökning bland alla landets professorer. Få vågade träda fram,

men 80 %, en förkrossande siffra, var starkt kritiska mot den politiska styrningen av

forskningen. Normalt sker den via medel som utdelas av ”forskningsråd”, besatta i allt

väsentligt av utilitaristiska forskare som delar ut medel till vänner och bekanta, mot

outtalade löften om motsvarande välvillig behandling av deras ansökningar. I allt vä-

sentligt avsätts medel till forskning som är ofarlig, åtminstone för de med etablerad

position.

Vetenskap har blivit den nya tidens viktigaste legitimeringsinstrument, nu när Gud

och andra religiösa föreställningar synes ha spelat ut sin roll. Och ”vetenskapsmän-

nen” står där i klungor, allt för många beredda att tillhandahålla just vad makten vid

varje tillfälle förväntar sig. Men de vet och i Kaliber erkände 80 % vad det handlar

om. Några få vågade prata och den senaste svenske nobelpristagaren skrädde inte på

orden: i det universitetsklimat som nu skapats hade han inte haft en chans att forska

fram det som gav honom nobelpriset. Kungliga Vetenskapsakademin beslöt om ett

stort internationellt symposium, där jag inbjöds som en av huvudtalarna, om Abuse in

science. Det var som ett primalskrik att få släppa ur sig om allt charlataneri i det nya

universitetet. Fan vilket rätt beslut jag tagit!

Plötsligt blev jag oumbärlig, den viktigaste som fanns för Handelshögskolan. Jag

bjöds på lunch. Övertalningsförsöken avlöste varandra. Jag fick mail både från svens-

ka forskare och utländska som gav mig sitt stöd. Och rektor Fox berättade att han inte


196

fick en lugn stund. Sant? Det vet jag inte, men herregud vad duktig jag plötsligt var.

Och alltid varit. Suck!

Det var uteslutet att stanna på juridiska institutionen, det gjorde jag genast klart. Det

accepterades. Men GRI, Gothenburg Research Institute, dit jag tidigare funderat på att

gå, de ville ha mig. Kunde jag tänka mig att stanna om jag flyttade dit? Jag var tvek-

sam. Grynet i Brasilien var på; ”för helvete Pelle, prata med dem”. OK, Grynet var in-

te heller han till salu. Den Grynet jag kände var en hederlig man, någon jag visste jag

borde lyssna på, någon jag visste inte svek. I övrigt hade jag slutat lita på människor –

tidigare hade en gång varit ingen gång, två, tre, fyra, tio likaså. Jag hade varit Jesus,

men nu hade jag bestämt mig. En gång är för all framtid en gång för mycket. Men

Grynet, som visste om Kristianstadmyglet och som varit med på nära håll alla dessa

år, jag borde göra som han sa.

Så jag pratade med dem, och jag ställde mina villkor. Nu handlade det inte bara om

mig. Det handlade också om de rädda och tysta doktoranderna, de som började tro att

forskning i första hand gick ut på att söka pengar, söka pengar till vad som helst, bara

man fick pengar. För allt för många har detta redan blivit normalitet, liksom att buga

och bocka för sina presumtiva mecenater. Nu handlade mitt avhopp om att också i

gärning visa för dem vad som går an, och vad som absolut inte går an. Något ansvar

hade jag som upphöjd professor. Vågade ingen annan, så vågade i vart fall jag. Själv-

bevarelsedrift har som sagt aldrig varit min starka sida. Så kraven var: ingen mer

koppling, varken direkt eller indirekt, till juridiska institutionen. OK!

Flytta min professur, en av de få äkta som finns kvar, innebärande att jag inte kan få

kicken annat än om jag gör mig skyldig till ett brott som visar att jag är uppenbart

olämplig att inneha min tjänst (som att skriva denna bok, som du just läser, väl kom-

mer att anses). OK, no problems, självklart!

Jag skall ha femtusen kronor mer i månaden än den av Dr Alphonse Mephisto, Van-

heden respektive Drizella, som vid varje tillfälle har högst lön. Ni behöver inte höja

min lön. Tvärtom skulle jag föredra att ni sänkte deras. Precis som i Tottefallet; detta

var det konkreta som skulle visa doktoranderna vad som gick an, och vad som inte

gick an. Nu blev det problem. Det gick inte att peka ut enskilda forskare så, än mindre


197

att sänka deras löner. Men vi ser till att du får vad du begär, utan att nämna deras

namn. OK, det kan jag köpa, eftersom var och en kan läsa avtalet, och själv räkna!

Slutligen, med Bill och HSFR i färskt minne, jag skall inte behöva söka, eller ens för-

väntas söka, pengar till forskning, så länge vi har en socialdemokratisk regering! Her-

regud! De sket nästan på sig. Detta var uteslutet. Så tydligt vågar vi inte utmana mak-

tens män och kvinnor. Men det kräver jag, annars går jag. Det slutade med att de

skrev in att jag aldrig behöver söka pengar. ”Men kära ni”, sa jag, ”sossarna förlorar

ju valet till hösten, detta är ju sämre för er, och bättre för mig”. ”Må så vara, men så

vågar vi inte skriva”. ”OK, kärringar, då skriver vi att jag aldrig mer behöver söka

pengar!”

Dealen var klar, och de ville jag skulle flytta över till GRI. Först skall överenskom-

melsen sättas på papper, krävde jag, luttrad som jag blivit. Ja, självklart, inga prob-

lem, det kommer strax. Så beställdes det flyttlådor. Flyttlådorna kom, men pappret var

inte underskrivet. Flyttfirman fick återvända med oförättat ärende, varefter papperena

skrevs under, och jag flyttade. Flyttade till nya kollegor som var stolta och tacksamma

över att jag kom till dem!

Gud är som sagt god! Slag i slag hände det. Kalibers stora undersökning följdes strax

av SVT:s Granskning. Min lärobok för gymnasieungdomar gavs ut i Månpocket – det

hade aldrig hänt förut med en sketen lärobok för ungdomar. Och jag sopade hem Le-

jondotterfallet! Åter ensam, djävligt ensam, men jag vann, och med sju röster mot noll

på hela fyra artiklar. Det var en slakt, och den meddelades på Sveriges nationaldag,

som nu äntligen blivit något att fira. Inte bara för svenskar, utan för medborgare i alla

länder inom hela Europarådet, där man snabbt tvingades implementera nya regler för

insyn i registreringen av de egna medborgarna. Något år senare träffade jag, av en

slump, Belgiska säkerhetspolisen, och de var mäkta imponerade. Men såg inte allt för

nedslagna ut. Sist ut, med stor tvekan och med ett mischmasch, naturligtvis Sverige.

Men så går det i ett land, bestående av kärringar och lett av idioter. Jag kan inte ensam

ändra världen. Jag kunde inte ensam ens bygga upp juridiska institutionen till vad den

var en gång. Jag kan vara nyckeln, jag kan vara katalysatorn, men världen förändras

av oss människor gemensamt. Just därför är sakernas tillstånd alltid vår gemensamma

förtjänst – eller skuld!


198

Liksom det är klart, jag bodde ha förstått vartåt det barkade, åtminstone rörande juri-

diska bordellen, och har mig själv till stor del att skylla. Inte minst som flera av er

varnade, och jag vägrade lyssna, i min självgodhet. Jag borde i vart fall ha förstått och

själv sett Petronella, Tammy Warner, Mr Hankey och Mayor McDaniels, Dog Poo,

Damien, Janne Jerk och Solid Snake. Dr Alphonse Mephisto, Vanheden, Dr Nys,

Rocky, Prosit, Echo och de andra löjden gör varken från eller till. Men Hemulen,

Knytt, Kalaallit Nunaat, Häxan… hur skulle jag kunna se det? Och Sniff, Kevin och,

kanske allra mest, Marvin är och förblir mig obegripliga. Zeus vet jag inte vart han

tog vägen…

Värdesystemets parasiter. De finns där överallt, i den nya världen förökande sig som

bibelns gräshoppor, rusande över universitetet, Sverige, Världen, glupskt slukande allt

som kommer i dess väg. Men djupt därnere i jorden, i mörkret men fortfarande vid

liv, alltid berett att åter växa fram, bara vi gödslar genom att pissa på de pengar som

hindrar solen att värma, ligger roten, värdena, kvar, lika starka som någonsin. En pa-

rasit dödar nämligen aldrig värdkroppen…


199

Some say love, it is a river That drowns the tender reed Some say love, it is a razor

That leaves your soul to bleed

Some say love, it is a hunger

An endless, aching need I say love, it is a flower And you, it's only seed

It's the heart, afraid of breaking

That never learns to dance

It's the dream, afraid of waking That never takes the chance

It's the one who won't be taken Who cannot seem to give

And the soul afraid of dyin'

That never learns to live

When the night has been too lonely

And the road has been too long And you think that love is only For the lucky and the strong

Just remember, in the winter Far beneath the bitter snows

Lie the seed, that with the sun's love In the spring, becomes the rose

(Janis Joplin)


200


201

Appendix

Kapitel 1. Blond och blåögd

Jag kan inte gärna påstå att han kom som en stormvind, det vore inte sant. Men nog

förstod både jag och Holme rätt snart att mannen som skulle bli vår vän, snickaren

från Karlskrona, var ett fantastiskt case. Och en genuint god människa. Ur maktens,

inte minst ur den dåvarande styrelsens för rikspolisstyrelsen perspektiv, de som be-

slutade lämna ut uppgifterna om Totte, stoppande honom från att fortsätta som snicka-

re på ett sketet, för allmänheten öppet, marinmuseum, var nog konstellationen totalt

osannolik. Den ingick liksom inte i hotbilden – hade den gjort det hade nog mycket

varit annorlunda.

Totte, en ung, precis nybliven pappa, en vanlig hederlig, uppriktig och tydlig svensk,

med blåa ögon, blont hår och hela millevitten, och en, skulle det visa sig, totalt vettlös

igel till just nyexaminerad jurist, skrivande på en doktorsavhandling, utan självbeva-

relsedrift och enveten som synden, fann genom Guds försyn varandra. Hade maktens

män och kvinnor bara haft den minsta susning, hade de aldrig ens övervägt att lämna

ut uppgifterna. Totte hade fått vara snickare och marinmuseichef med för den delen.

Men nu hade de alltså inte en susning. Sådant där är oundvikligt, som tur är, när mak-

tens män och kvinnor, inne i sin bubbla, är allt för noga att endast låta sig omgärdas

av krusande ja-sägare. Inte för att jag och Totte heller hade en aning om vad som

komma skulle. Vi tänkte inte så. Vi var bara barn av en föräldrageneration och en tid,

där solidaritet, rättvisa och hederlighet var samhällets kitt, värden som av många av

oss då unga togs på djupaste allvar. Inte bara betraktades som sociala konstruktioner,

en språklig bokstavskombination möjlig att använda när man bygger varumärke.

Kanske var det inte många som var lika troende som jag och Totte, men det visste vi

inte i sådant fall. Vi trodde i vart fall. Och tro kan försätta berg!

Totte hade ringt när jag var uppe i Stockholm, för att besöka justitiedepartement, där

jag skulle läsa remissvaren till SOU 1968:4. Den uppmärksamme läsaren minns till-

fället då departementsrådet Vel-Anders i all sin ömsinthet försökt övertala mig om att


202

skriva om något annat. Det var före mobiltelefonernas tid, långt tidigare, 1979. Jag

bodde i Malmö ihop med Laenas, och var på väg tillbaka, passerande mina vänner i

South Park. Där jag blivit blixtförälskad i Daphne, och våndades nu över hur jag skul-

le meddela Laenas att jag beslutat mig för att göra slut på det resonemangsförhållande

vi hade. Laenas hade tagit emot samtalet från Totte, hade det att berätta, men också att

kanindjäveln (äntligen) dött. Han hade haft ovanan att bita sönder alla elledningar,

och dessutom slänga iväg pisseskvättar mot ansiktet på en, när man försökte tala ho-

nom till rätta. Så jag hade funnit en ny uppfostringsmetod för olydiga kaniner. Varje

gång han bet i en sladd, eller slängde iväg en pisseskvätt, duschade jag honom med

blomstersprayflaskan. Till slut hade jag duschat så ofta att kanindjäveln fått lungin-

flammation och dött. Laenas var ledsen över det, jag fick kremera fanskapet och be-

gravde honom senare under en stor ek i Slottskogen. Så de första dagarna väl tillbaka

i Malmö var det liksom inte riktigt läge, varken att bryta upp med Laenas eller ringa

den där Totte. Vad han nu ville?

Några dagar senare, kanske var det en vecka senare, ringde jag Totte. Han berättade

kort om bakgrunden till varför han sökt mig. En kompis till honom hade läst min bok

Svartlistning-yrkesförbud i Sverige, och rekommenderat honom att ta kontakt med

mig. Vi kom överens om att mötas när han, Mörka – hans hustru – och deras förstföd-

da, dottern Klara, skulle passera Malmö en kort tid senare. Jag bad honom ta med de

få papper han nu en gång hade.

Totte berättade att han och Mörka bott i Stockholm, men när de skulle få sitt första

barn bestämt sig för att flytta till Karlskrona. Till det älskade Senoren där Totte växt

upp, och där hans nu rätt gamla föräldrar bodde. Totte hade varit deras sladdbarn.

Pappan var gammal folkbildare som cyklat runt med Totte på pakethållaren och hållit

allmänbildande föreläsningar runt omkring i bygden. Han var numera, möjligen då

nyligen, pensionerad stadsmuseimästare, stadsarkivarie eller något åt det hållet,

mycket kunnig och intresserad i vart fall av gamla byggnader, arkitektur och sådant.

Hans brinnande intresse hade smittat på Totte, som utbildat sig till finsnickare.

I Stockholm hade de träffat en gammal kompis från skp-tiden, Siddharta, som var mu-

seiintendent på Marinmuseet i Karlskrona. Man hade slagit sig i slang, Totte berättat

om sina planer nu när Mörka snart skulle ha barn, och Siddharta kunde berätta att


203

muséet just förberedde en stor utställning inför stadens 350-års-, eller vad det nu var,

jubileum. De behövde en finsnickare. Det var perfekt. Totte och Mörka flyttade ned

till Senoren, och Totte begav sig genast till museet, där Siddharta lagt ett gott ord för

honom. Museichefen anställde honom i princip på stående fot, att omedelbart börja

arbeta. Just detta beslut var nyckeln till hela Totteaffären.

Marinmuseichefen visste visserligen att tjänsten, såsom tusentals andra, var placerad i

s k skyddsklass. För dessa gällde att personalkontroll skulle genomföras innan man

ens fick antyda att den sökande kunde få tjänsten. Blev det s k utfall kunde arbetsgi-

varen formellt skita i Säpos yttrande, RPS utlämnandebeslut, ja i princip också i vad

som utlämnats när någon gång utlämnandebeslutet tagits av regeringen. Det fanns na-

turligtvis inte någon säkerhetschef i hela landet som var så i total avsaknad av självbe-

varelsedrift – utom förstås när det var en son eller dotter till en potentat, eller ens egna

närmaste, som sökt tjänsten. I praktiken var man alltså torsk om Säpo sa nej. Men för

regelfetischisterna, och det går det tretton på dussinet av dessa i vårt märkliga land, så

var – och är alltjämt – utlämnandebeslutet bara en ren serviceåtgärd, utan faktiska

rättsliga verkningar. Så byggde man ett system med deniability för alla de som i prak-

tiken tog beslutet.

Systemet var alltså så sinnrikt uppbyggt att arbetsgivaren, och det underströks med

kraft i de interna instruktionerna, inte fick anställa någon innan resultatet av personal-

kontrollen var klart. Ja, det var till och med uttryckligen angivet att trots att personal-

kontrollen bara fick avse den sökande som skulle få tjänsten, resultatet av personal-

kontrollen obekant, så fick arbetsgivaren inte ens antyda att den sökande skulle få

tjänsten, bara personalkontrollen inte lade hinder i vägen. Tanken var att därmed skul-

le den sökande aldrig ens misstänka det verkliga skälet till att man inte fick jobbet,

omplacerades eller någon gång fick kicken. Det verkliga skälet skulle mörkas. Istället

skulle helt enkelt anges att tjänsten besatts med annan sökande. Systemets sinnrikhet

var också, tillsammans med den av opinionen 1966-69 framtvingade regeln om kom-

munikation, dess akilleshäl. Kommunikationsregeln stadgade att den kontrollerade in-

nan beslut om utlämnande skulle få ta del av och bemöta vad som hölls emot denne.

Inte för att vänstern i dess uppblåsta dumhet uppfattat det - de skrek som vanligt om

åsiktsregistreringen, utan ens en teoretisk möjlighet att kunna styrka sina påståenden.

De var för självupptagna för att se att systemets svaghet istället låg just i plikten till


204

kommunikation. Denna plikt implementerad skulle kunna ge det empiriska beviset för

att säkerhetspolisen sysslade med åsiktsregistrering, i strid mot det förbud som införts,

om än bara för Säpo, 1969.

Men det fattade alltså inte den korkade bokstavsvänstern. Det är ju med lagen som det

är med Gud – om man inte känner till den/honom så vet man ju inte vart man skall

vända sig. Utan kunskap om regeln skulle ingen reflektera över huruvida den i all juri-

dik mest centrala rättssäkerhetsgarantin – att ingen skall dömas ohörd – tillämpades

eller ej! Sådan kunskap hade man inte tid, lust eller förstånd att skaffa sig, än mindre

att utlösa handling. Och när man inte förstod att tvinga fram en tillämpning av kom-

munikationsregeln, § 13 i PKK, istället skrikande om åsiktsregistrering, blev regeln i

praktiken ofarlig: ingen visste ju ändå att skälet till att de fick kicken eller nekades

jobbet var just personalkontrollen. Vänstern har inte blivit särskilt smartare med åren,

något inte minst FRA-debatten från 2008 och framåt visat. Om nu utilitarister ens har

intresse av att förstå annat än vad de själva kan tjäna på.

Men 1979 kom alltså Totte, Mörka och Klara till Malmö och beskrev vad som hänt.

Det stod än en gång klart att Gud finns, och att han är god. Det var lysande, fantas-

tiskt. Marinmuseichefen hade anställt Totte och låtit honom börja arbeta. Efter tio da-

gar hade museichefen fått bassning av någon militär, antagligen säkerhetschefen på

basen, för att denne man, Totte, fått börja arbeta utan att resultatet av personalkontrol-

len var klart. Så Totte hade fått gå hem i avvaktan på detta resultat. Det skulle bara

vara en formsak. Det var det inte.

Någon eller några veckor senare kunde ÖB nämligen meddela Marinmuseets chef att

Totte inte fick anställas. Muséet var visserligen ett för allmänheten öppet museum,

placerat på civil mark, men med förråd inne på militärt område och därtill en del i

Försvarsmaktens organisation. Museet och dess chef löd således under ÖB. Musei-

chefen fick inte reda på vad som utlämnats – så mycket för arbetsgivarens självständi-

ga prövning – men ordern var solklar, och chain of command lika tydlig. Så Totte fick

beskedet att han, ”tyvärr”, inte fick fortsätta att arbeta på den utställning han börjat

bygga.


205

För att kringgå arbetsrätten efterhandskonstruerade man nu ett tiodagarsvikariat. Mu-

seichefen, som visste att man var förbannad på honom, försökte så långt möjligt att

cover his own ass. Men Totte hade anställts tills vidare. Det är och var huvudregeln i

anställningsskyddslagen om man inte uttryckligen överenskommit om annat, och an-

ställningsavtalet är ett konsensualavtal. (Förstår du inte vad jag sa just nu, köp då för

fan Bli inte blåst!, så lär du dig.)

Mr Hypocrite försökte senare krypa runt prövningen i Europadomstolen, med ett på-

stående om att Totte aldrig nekats jobb eller fått kicken pga personalkontrollen, efter-

som han bara haft ett tio dagars vikariat. Siddharta visste hur det var. Han skrev ett in-

tyg som vi kunde lämna in till domstolen och så var den saken avklarad. För oss, men

inte för Siddharta. Och inte för Mr Hypocrite, som efter det att intyget lämnats in

mycket tydligt förklarade att detta skulle få återverkningar i Sverige. Siddharta fick ett

helvete, blev fullständigt sönderkörd av Mr Hypocrite och hans hantlangare, och dog

till slut, mycket som en konsekvens av de trakasserier och djävulskap makten besva-

rade hans heder med.

Siddharta var det andra offret. Det första offret var Totte’s pappa, oerhört upprörd

över anklagelserna mot hans son, ständigt fajtande i den lilla inskränkta flottstaden.

Det blev till slut för mycket. Någon dumbom skyllde mig för detta, men jag tog inte

vid mig. Så mycket. Siddharta berörde mig mer. Jag förstår hans hustrus och barns

förtvivlan. Var stolt över Siddharta! Jag tror inte att vi någonsin träffades, men Sidd-

harta var en av de människor på vars mod, integritet och heder det civiliserade sam-

hället bygger. Det tredje offret var naturligtvis Louise.

Totte’s fall var kanon. Det var alltså fråga om en sketen tjänst som snickare på ett för

allmänheten öppet museum. Säpo och politikerna i RPS styrelse, medborgarnas ga-

ranti mot övergrepp, hade lämnat ut uppgifterna med vett och vilja, vilka de nu var,

väl medvetna om de konsekvenser detta utlämnandebeslut skulle ha. Samtidigt hade

de ignorerat till och med polisanmälningar om spioneri mot Eugen, som istället place-

rats på en av de mest säkerhetskänsliga befattningarna i landet – som sambandsman

mellan Säpo och försvarets säkerhetsavdelning.


206

Det var solklart att skälet till att Totte fått gå var personalkontrollen. Snart säkrade vi

slutlig bevisning om det genom att överklaga. Försvarsdepartementet med dåvarande

försvarsministern i spetsen tvingades ta ett regeringsbeslut, där Totte’s överklagan

som väntat avvisades. Skälet till att Totte inte kunde få jobbet var att ”verkställd kont-

roll har lämnat sådant underlag för chefens för marinen personbedömning från säker-

hetssynpunkt att beslut fattats att Ni ej godtas.” Så nu hade vi svart på vitt, inte rosa

på rött, grönt eller turkos!

Maktens män och kvinnor var inte beredda att precisera vad som hölls emot honom.

Alltså var det ställt utom allt tvivel att man inte heller, åtminstone inte i Totte’s fall,

följt den mest grundläggande rättssäkerhetsregeln i personalkontrollkungörelsen, den

om kommunikation. Och redan författningen uteslöt en annan grundläggande rättssä-

kerhetsgaranti, rätten att överklaga. Formellt hade ju, som jag nämnde inledningsvis,

varken Säpo eller Rikspolisstyrelsens styrelse tagit något rättsligt bindande beslut rö-

rande Totte’s anställning. Det var ett djävligt bra case!

Det fanns bara en möjlig svaghet. Denna utgjorde å andra sidan en gigantisk fara, som

skulle slakta såväl mig som Totte, om den visade sig vara en realitet. Var Totte spion,

var han infiltratör, var han terrorist, var han en presumtiv landsförrädare? Hur fan

skulle jag kunna veta det? Det fanns bara ett sätt att försöka ta reda på detta, och inte

ens det var säkert. Jag måste plåga sönder Totte, förhöra honom in i minsta detalj om

allt i hans bakgrund, så jag så långt möjligt skulle kunna utesluta även att han utnytt-

jades som en nyttig idiot.

Så vi gick igenom allt, allt vi kunde tänka oss. Allt fackligt arbete, hans medverkan i

att avslöja Säpospionerna på värnpliktsriksdagen 1972, politisk aktivitet, utlandsresor,

allt jag – och Totte – kunde komma på. Och så redovisade vi allt detta öppet, både för

regering och Europakommission, ja till och med för allmänheten genom en av Totte

publicerad artikel på DN Debatt. Transparens var vårt enda vapen.

Vi missade bara en sak, då för oss något vi inte ens reflekterade över: kunde Totte

möjligen ha sålt Vietnambulletinen och deltagit i demonstrationer mot USA:s krig i

Vietnam. Vi tänkte aldrig tanken! Detta är viktigt att komma ihåg nu när maktens män

och kvinnor, tillsammans med de prostituerade ”forskarna” i skojarkommissionen,


207

talar om att man måste förstå empirin mot bakgrund av ”det kalla kriget”. Den delen

av Totte’s politiska engagemang var så trivial att tanken inte ens kunde tänkas: här

var engagemanget, även under det kallaste kalla krig, helt i enlighet inte bara med det

samlade svenska folkets opinion. Det var officiell svensk utrikespolitik, det var Tweek

Tweak’s tal efter Hanoibombningarna, och hans och ministrars gemensamma demon-

strationer med Nordvietnams utrikesminister, mitt på Stockholms gator. Så vi reflek-

terade inte över detta, men allt annat. Och redovisade allt annat. Men inget av detta

var det, svarade man både i media och officiellt: Säpo registrerade inte sådan skit. Det

handlade, med Mr Hypocrite’s egna ord, om spioneri, landsförräderi och till och med

terrorism. En sådan skithög, som senare skulle bli FN:s högste jurist till försvar för

mänskliga fri- och rättigheter, hedersdoktor och få kungens medalj. Jag spyr varje dag

jag tänker på det, och föraktar alla kärringar runt honom.

Allt jag berättar nu låter, hör jag, som om jag och Totte var väldigt begåvade, så in-

siktsfulla. Så var det naturligtvis inte. Såvitt avser arbetsinsatsen var det inte ens fråga

om något ”vi”. Jag fick köra ensam. Någon gång hade jag Holme som samtalspartner,

men i allt väsentligt var det en mycket ensam ung mans jobb. Ingen hjälpte mig, ingen

ställde upp, inte bland de juridiskt kunniga, inte ens bland fackföreningsfolk och

vänsterjurister. Det var faktiskt snarare tvärtom. Det närmaste de kom var att i varje

möjligt sammanhang, när vi skördat någon delframgång, ta åt sig äran. Värdesyste-

mets parasiter är sig lika, då som nu. Tottefallet lärde mig mycket jag inte ville veta!

Totte visste naturligtvis inget om juridiken. Hans styrka låg i hans heder, hans mod

och hans altruism. Totte varken var eller blev något rättshaveristämne – där ligger nog

jag ljusår närmare – utan det handlade om plikt till stöd för Sverige, vårt samhällsbyg-

ge, och för att andra medborgare inte skulle hamna i samma situation. Med mig dela-

de han föraktet för maktens fega hyckleri. Men juridiken stod jag ensam för, nyss 25

år fyllda, knappt torr bakom öronen. Jag gjorde säkert hur många misstag som helst.

Och var så naiv, att jag inte ens förstod hur meningslöst det skulle vara att ens försö-

ka, för en liten obetydlig skit som mig, att få in artikeln jag skrev i DN, makthavarnas

husorgan. Den var för övrigt alldeles för lång för att få plats på debattsidan, om de nu

tagit den. Vilket de inte gjorde – istället publicerades den av kulturredaktionen:

”Snickare hot mot rikets säkerhet?”


208

En begåvad tanke tar jag dock åt mig äran av. Jag förstod nämligen intuitivt att vi inte

kommer att vinna i svensk rättslig prövning, sannolikt inte heller vid en internationell.

Så naiva var ingen av oss att vi trodde att bara vi vände oss till en högre överhet, så

skulle den sist och slutligen i sin outgrundliga vishet ge oss rätt. Här fanns uppenbarli-

gen för mycket att dölja för att två så små och obetydliga skitar som jag och Totte

skulle tillåtas rubba några cirklar. Detta faktum gjorde dock inte så mycket: vårt mål

var, politiska barn av vår tid som vi var, att sprida informationen, väcka den sovande

opinionen, och därmed kanske få utlöst handling. Då var en sak central, och det var

inte resultatet av en domstolsprövning. Vi förstod att avgörande var media. De var de

som kunde sprida informationen, vi hade inga sådana instrument. Just därför måste vi,

insåg jag, gå till Europadomstolen, inte till FN:s domstol i Genève, trots att det rent

rättsligt var större möjlighet att vinna i Geneve. I Genève var nämligen processen torr

och skriftlig, erbjöd därför inte den dramaturgi som media krävde och som förutsatte

peruker och muntlig hearing. Det stod Europadomstolen i Strasbourg för, och Europa-

domstolen fick det därför bli. Detta var väl det enda strategiska, men ack så viktiga,

övertänkta beslut jag tog. Resten var improvisation, och en insikt om att transparens,

total uppriktighet, var vårt enda skydd. Insikt och insikt förresten; man är som man är,

och vad hade vi i övrigt?

Men inte fan visste jag att Europakommissionen då bara tagit upp mindre än 100

ärenden, av över 30.000 anmälningar, till prövning. Det visste jag inte, lika lite som

jag visste hur svårt det var att bli publicerad i DN, om man inte redan tillhörde mak-

tens män och kvinnor. Inget av detta visste jag. Som tur var.

Mr Hypocrite och hans vänner skydde inga medel. De saknade den gräns av vanlig

enkel anständighet, som annars förefaller självklar, men som de som utövar makt i

hemlighet, garanterade att aldrig behöva ta personligt ansvar, så snart tappar. Och de

hade alla övertag, alla resurser, personellt såväl som ekonomiskt. De hade nätverken,

språket, elegansen, och de visste dessutom i detalj vad som stod i Totte’s akt. Att få se

och försvara sig mot denna faktiska anklagelseakt, det var det enda vårt klagomål gick

ut på.

Artikel 13 i Europakonventionen föreskriver, till skillnad från så många av de andra

artiklarna utan något som helst undantag, att ”Everyone whose rights and freedoms as


209

set forth in this Convention are violated shall have an effective remedy”. Och hur

skulle man kunna tala om en effective remedy när inte bara åklagare och domstol var

en och samma person, utan denna åklagare och domstol vägrade att konkretisera vad

Totte var anklagad för, därtill förnekande att det var något av det som vi antog och

öppet redovisade? Hela etablissemanget, från vänster till höger avskydde oss, och det

enda de, inklusive den annars så belevade statsmannen Bildt, ”av hänsyn till rikets sä-

kerhet” kunde säga var att ”det vet du nog bäst själv, Totte”. Men det visste vi faktiskt

inte, varken Totte eller jag! Vi trodde det var Totte’s politiska bakgrund, men denna

misstanke förnekades med emfas, även inför Europadomstolen. Varje sådant påståen-

de var, enligt Mr Hypocrite, närmast befängt, och så visade han på förbudet mot

åsiktsregistrering, stadgat i såväl personalkontrollkungörelse som regeringsform, vår

grundlag. Rent intellektuellt var det väl kanske inte så bländande, lite i klass med

Münchhausen ibland lite smålustiga hjärnsläpp och FRA-bloggarnas fokus på lagstift-

ning istället för kontrollorgan. Som om en lagregel är bevis för hur det fungerar i

verkligheten? Precis som om förbudet mot stöld, som otvistigt finns i vår brottsbalk,

är det slutgiltiga beviset för att i det i Sverige inte finns några tjuvar.

Makt utövat under sekretess är inte bara farligt, ibland smittar dumheten uppenbarli-

gen även den andra sidan av hjärnbalken. Inte bara för Münchhausen och FRA-blog-

gare, utan även för Mr Hypocrite. Någonstans i skedet när han åberopade just perso-

nalkontrollkungörelsens kommunikationsregel som ett bevis om Totte’s och alla and-

ra kontrollerades rättssäkerhetsgaranti, tappade han nog inte bara ordföranden, Ole

Rättrådig, utan också den italienske och franske domaren. Det var ju för fan hela

grunden till vår talan att detta stadgande inte någonsin tillämpats. Trodde han att de

var idioter? Redan före hearingen inför kommissionen hade ju regeringen, i ett hem-

ligt skriftligt svar till kommissionen, tvingats medge att denna bestämmelse aldrig till-

lämpats!

Kommissionen hade nämligen till slut tröttnat på regeringens allmänna svar på mina

påståenden om att bestämmelsen aldrig tillämpats. Man hade ställt regeringen mot

väggen och krävt svar; har Jöns rätt, och om han har fel, hur ofta tillämpas § 13, ange

i procent! Regeringen tvingades då medge att det mest centrala rättssäkerhetsstadgan-

det i kungörelsen aldrig tillämpats, och skulle här tvingas ändra taktik. Jag kommer

strax till det, men av denna klass var alltså argumentationen från regeringens sida. Sist


210

och slutligen, efter att ha insinuerat både om koppling mellan ubåten i Karlskrona och

Totte, och om att det misstänktes organiserade försök från landsförrädare och utländs-

ka makter att underminera det svenska säkerhetsskyddet – syftande naturligtvis, utan

att högt utsäga det, på mitt avhandlingsarbete, ”för kännedom” bara så att säga – åbe-

ropade Mr Hypocrite den väl kända svenska ämbetsmannahederligheten. Den norske

ordföranden tyckte nog liksom den franske och italienske domaren att detta påstående

var en direkt förolämpning av deras intelligens, inte minst i belysning av att just Mr

Hypocrite var en svensk ämbetsman. Något hade domarna lärt under processens gång.

När vi drev Tottefallet hade systemet en rad nålsögon man måste kunna passera. Först

gällde att få Europakommissionen att över huvud taget tillåta att ärendet skulle kom-

municeras till regeringen, med krav på yttrande från statens sida. Det var det första

nålsögat, och där försvann de flesta klagomål direkt. Vi hade klarat det nålsögat. Bara

det var en framgång. Därefter skulle avgöras om ärendet skulle förklaras ”admissib-

le”, det vill säga över huvud taget upptas till prövning i sak. Kommissionen prövade

inte ärendet i sak, det gjorde Europadomstolen, men det var bara kommissionen (och

regeringen) som kunde besluta att föra ärendet vidare till Europadomstolen. Eller Mi-

nisterkommittén. Ministerkommittén bestod av Europarådets utrikesministrar, det vill

säga ”fienden” så att säga. Om man nu lyckades få ärendet förklarat admissible gällde

det alltså att innerligt hoppas att inte kommissionen hänsköt det till Ministerkommit-

tén. Många nålsögon med andra ord.

Hela tiden, ända fram till den dag det i bästa fall blev stor muntlig huvudförhandling

inför själva domstolen, gällde dessutom strikt sekretess. En djävligt märklig regel,

särskilt komplicerad för mig och Totte. Den värdegrund vårt klagomål vilade på var

ju just bristen på transparens. Inte blev handläggningsreglerna inför kommissionen

mer vettiga genom att sanktionen vid brott mot tystnadsplikten var ensidig. Bröt vi

mot sekretessen förlorade vi omedelbart målet, utan någon prövning i sak. Mr Hypo-

crite försökte vid upprepade tillfällen göra gällande att vi brutit mot sekretessen, även

efter att de själva hade läckt. Det var, som så mycket annat han påstod, osant! Vi höll

faktiskt stenhårt, och framgångsrikt, på tystnadsplikten om än, skall erkännas, med sur

mage mot bakgrund av alla de lögner och all den skit Mr Hypocrite kastade ur sig,

och som vi inte kunde bemöta. Sanktionen var dessutom alltså ensidig. Bröt regering-

en mot sekretessen, och de gjorde de ofta och gärna i sina försök att provocera oss, så


211

gällde inte det omvända förhållandet, det vill säga att vi då vann. Man förstår att Euro-

pakonventionen är en produkt av statsmän, som gärna vill sola sig i glansen av

mänskliga rättigheter, men gör allt för att inte riskera att de eller deras land skall få

någon skit på sig kastad.

Beslut i admissiblefrågan, till vår fördel, skulle kunna tas först efter en hearing inför

kommissionen. I den skriftväxling som föregick denna hearing, nålsögat att få till

stånd en sådan, hade regeringen tvingats erkänna att personalkontrollkungörelsens

§ 13 aldrig tillämpats. Det var en oerhörd framgång i sig (som vi dock inte fick berät-

ta). Bestämmelsen i kungörelsens § 13 var så formulerad att den föreskrev att kom-

munikation alltid skulle ske såvitt avsåg den högsta skyddsklassen (numera kallas det

säkerhetsklass), det vill säga för landets tänkta potentater och annat fint folk. Undan-

tagsvis kunde man strunta i det, om särskilda skäl förelåg. Vad gällde kontroller av

personer, som sökt eller hade anställning i den lägre skyddsklassen, och dit hörde

snickarjobbet på Marinmuseum i Karlskrona, var det omvänt. Här skulle kommunika-

tion ske om det fanns särskilda skäl till det. Nu var denna skillnad inte särskilt rele-

vant längre. Regeringen hade ju tvingats medge, och det skriftligen, att man sket i lag-

regeln över huvud taget. Lite trumf på hand för oss, med andra ord, och sannolikt den

avgörande orsaken till att vi också fick till stånd en hearing, inte bara framtvingat en

skriftväxling med regeringen. § 13 hade i den lydelse den hade, när Totte stoppats,

aldrig tillämpats. Det såg illa ut. Men det skulle man ordna.

Kommissionen beslöt alltså att det skulle hållas en hearing i ärendet. Först därefter

skulle beslut i admissiblefrågan tas. Själva hearingen var hemlig, men det var offent-

ligt att det skulle bli en hearing, och att den skulle ske den 10 oktober 1983 i Europa-

kommissionens lokaler nere i Strasbourg. Så det visste media och varje journalist såg

fram mot en hösttripp till den vackra staden. Men själva hearingen var alltså hemlig,

liksom all skriftväxling före.

Regeringen var stressad av medgivandet att personalkontrollkungörelsens § 13 på he-

la 14 år inte tillämpats vid något tillfälle, och insåg att detta inte skulle kunna gå att

försvara. Så den 1 oktober 1983, tio dagar före hearingen, ändrades § 13. Den nya ly-

delsen var: ”Innan uppgift lämnas ut… skall den som uppgiften avser ges tillfälle att

skriftligen eller muntligen yttra sig.” Det var ju kanon, sa media, och gratulerade både


212

mig och Totte till vår framgång. Nu är det ju solklart, man har ändrat den kritiserade

paragrafen, och nu skall man få lov att försvara sig. Personalkontrollerade kan inte

längre dömas ohörda!

Så enkelt var det inte. Sanningen var att allt faktiskt blivit sämre! Ty det nya stadgan-

det fortsatte med en andra mening: ”Detta gäller dock inte, om han därigenom skulle

få kännedom om uppgift för vilken sekretess gäller enligt någon annan bestämmelse i

sekretesslagen än 7 kap. 17 § eller om underrättelseskyldighet enligt § 19 ej förelig-

ger.” Nu blev det lite svårare, åtminstone för journalister och lekmän, att förstå. Och

inte heller så förbannat lätt att mot Mr Hypocrite’s bestämda förnekande, därtill på

engelska, förklara vad den nya regeln de facto innebar. Första meningen är nämligen

en negation av den andra, och innebar, för att göra en lång historia kort, att kommuni-

kation i framtiden var förbjuden, bland annat så snart uppgiften i Säpos register var

sekretessbelagd också med stöd av annan sekretessregel är sekretesslagens 7:17. Och

se, alla uppgifter i Säpos register var sekretessbelagda också enligt bl a sekretessla-

gen 2:2 och 5:1. Detta kallas för brännvinsadvokatyr i andra sammanhang, och har

ytterst lite att göra med varken rättsstat eller demokrati. Men, som sagt, för regeringen

var alla medel tillåtna, och sett ur det perspektivet var det ju smart. Men för den frans-

ke, norske och italienske domaren var det nog det slutgiltiga beviset på att allt tal om

”den svenska ämbetsmannahederligheten” var ren bullshit. Men så skriver man ju inte

i domar. Tyvärr!

Vi hade naturligtvis inga pengar, varken jag eller Totte. Min sammanlagda bruttoårs-

inkomst understeg 100.000 kronor. Totte tjänade ännu mindre. Någon rättshjälp från

svenska staten fick vi inte. Vi sökte, men fick avslag. Vänstern och andra hade, efter

att ha inhandlat det sedvanliga rödvinet, inte en spänn att hjälpa till med. Från kom-

missionen fick vi till slut ca 4.000 kronor brutto. De skulle räcka till inte bara förbere-

delse och översättningar, utan också till resa och logi. Det förutsattes uttryckligen, och

krävdes att det styrktes genom kvitton, att vi åkte andra klass tåg och bodde på ett

tredjeklasshotell. Så fick det bli. Kommissionen lät dock meddela att jag kunde hålla

anförandet på svenska, så jag slapp översättningskostnader. Det krävdes inte heller att

vi bar peruk! Svart kostym var dock minimikrav.


213

Jag tog kostymen jag köpt några år tidigare då jag som ledamot av fakultetsnämnden

blivit inbjuden till deras sedvanliga julmiddag. Totte lånade sin morfars, säkert trettio

år gamla, kostym. Det var en självklarhet för mig att Totte skulle med, men inte för

kommissionen. Även där fick jag fajtas, men de gav till slut med sig. Mr Hypocrite

biträddes av den för polisfrågor på justitiedepartementet ansvariga departementsrådet

Vel-Anders – mannen som en gång försökt övertyga mig om att inte forska på områ-

det, och som därefter ”för kännedom” meddelat fakultetsnämnden att jag inte lytt hans

råd. Med sig hade Mr Hypocrite också en av de mest patetiska figurer jag mött inom

Säkerhetspolisen, Nollan. Han var vid tillfället chef för Byrå A på Säkerhetspolisen,

den byrå varunder personalkontrollroteln sorterade.

Nollan var en fantastisk man, som utan att blinka i DN 1987/88 – omedveten förstås

om vad som komma skulle tio år senare, i november 1997 – satt ihop en fullständigt

lögnaktig historia om både kommunikation, kontrollorgan och åsiktsregistrering, ifrå-

gasättande min vetenskapliga kompetens: ”Hur kunde denne man bli docent?”, som

han skrivit. Senare åtalades han, tillsammans med hela säkerhetspolisens ledning,

rikspolischefen Romander och länspolismästaren don Quixote, för den olagliga bugg-

nings- och smugglingsaffären som följde i spåren på jakten efter Tweek Tweak’s

mördare. Själv blev Nollan frikänd. Inte för att han var oskyldig, utan för att han

handlat ”på förmans befallning”. Domstolen hade med andra ord funnit det styrkt att

han var en sådan genuin kärring att han inte vågat säga nej, när den olagliga bugg-

ningen fördes på tal. Han hade saknat uppsåt således, som vi jurister säger. Suck! Då

har jag större respekt för Zaphood Beeblebrox, som åtminstone stod för vad han gjort,

och fajtades för det riktiga i de beslut han medverkat till att ta. I buggningsåtalet bor-

de för övrigt också Klättermus ha suttit på de anklagades bänk. Han hade dock, som

den politiska streber han var, likt Sten Streber, smitit ut i precis rätt ögonblick. Smart-

ness kallar säkert många det: själv är jag, liksom Zaphood Beeblebrox vågar jag gissa,

inte lika imponerad.

Detta anade, än mindre förutsåg, varken vi, Mr Hypocrite, Nollan eller Europakom-

missionen 1983, inför den hemliga hearingen. Totte och jag hade tagit oss ned efter en

lång tågresa, där vi fått byta tåg 05.30 på morgonen, där jag vid ett annat tågbyte i

min stress glömt alla papper på tåget, räddad av Totte’s uppmärksamhet i precis sista

sekund innan tåget gick. Vi hade fått hjälp att finna ett boende på ett hotell – jätte-


214

trevligt – men med sängar som, även för en kortvuxen man som mig, var 15 cm för

korta. Båda var vi skitnervösa, men försökte hålla masken inför det stora medieuppbå-

det. Media ville ha uttalanden. Vi var bundna av tystnadsplikt vid sanktion av att vi

annars tappade målet. Vi som slogs för transparens var tvungna att hålla käft, Mr Hy-

pocrite som fajtades för sekretess gav däremot gärna intervjuer. Han och hans kumpa-

ner hade flugit ned, säkert businessclass, och bodde på förstaklasshotell. De var ytter-

ligt eleganta, både till det yttre och i sitt språk, när de gav pressen audiens. Men, trots

allt, det var vi som var journalisternas hjältar. I våra hängiga kostymer representerade

vi David och Mr Hypocrite Goliat, en bild som bara förstärktes av Mr Hypocrite’s och

de andra fjollornas överklass-stil.

Dagen före den muntliga hearingen gick vi ut och åt. Jag blev allt mer stirrig, ännu in-

te fyllda 30 och ett blåbär som praktiserande jurist. Totte började få ränneskita. På

morgonen dagen D ställde jag mig i duschen. 30 minuter bara för att få ordning på

nerverna. Då gick glasögonen sönder vid bågarna. Jag fick tag på plåster i receptio-

nen, och tejpade ihop dem. Totte hade suttit på muggen hela natten, och när vi gick

till förhandlingen var byxorna fullstoppade med toalettpapper, bara för säkerhets

skull. Så stegade vi, i våra kostymer, med pärmarna med material under var sin arm,

upp för trapporna, in mot själva kommissionens förhandlingssal. Jag vände mig om,

hejade mot kameran, och i Ekot kunde Tintii berätta om de två små David som gick in

för att möta Goliat.

Förhandlingen pågick en två-tre-fyra timmar, jag minns inte exakt, med en kort paus

emellan. Där stod media. Vi fick inte säga något, men de såg att min blekhet hade er-

satts av ilska, efter alla Mr Hypocrite’s insinuationer om ubåtar, infiltration och annat

skitprat. Vi knep, sa inte ett ord, men trycket inne i mig gjorde det antagligen livsfar-

ligt att ens komma nära!

Efter förhandlingen sammanträdde kommissionen genast. Vi skickades på staden, för

att ta en bit mat, eller öl, eller vad vi gjorde. Fritte, den svenske kommissionsekretera-

ren, förklarade att vi skulle komma tillbaka senare på kvällen. Då skulle kommissio-

nens beslut i admissiblefrågan först meddelas oss, därefter media via ett av kommis-

sionen utfärdat pressmeddelande.


215

Ca 18.00 eller 18.30 kallade Fritte på oss. Kommissionen hade med en rösts övervikt

– de var 23-25 domare så det var med rösterna 12 mot 11 eller något liknande – för-

klarat att de inte ansåg att det förelåg något bevisat brott mot konventionen. Men de

hade detta till trots beslutat förklara ärendet admissible och ta det till Europadomsto-

len. Det var det 118:e ärendet i kommissionens historia som nått så långt! Vi påmin-

des uttryckligen, det underströks till och med, om vårt förbud att säga något. Beslutet

skulle meddelas media av kommissionen.

När vi kom till hotellet var media hysteriska. Telefonerna var nedringda, växeln hade

nästan rasat på det lilla hotellet. Alla visste att något beslut tagits, men inte vilket. Vi

kom inte upp till våra rum, telefonerna ringde i hotellets reception hela tiden.

Från SVT ringde Rapport, under direktsändning. Ännu hade inte kommissionen hun-

nit skicka ut pressmeddelandet. Reportern tjatade och tjatade – det var hans jobb, och

jag kritiserar honom inte. Jag tyckte själv det var löjligt med sekretessen, men kunde

inte riskera att vi tappade målet, så både jag och Totte höll käft. Journalisterna förstod

inte, Rapport var i sändning, och de ville naturligtvis kunna meddela resultatet. Till

slut sa jag något i stil med: ”Jag får inte säga något, jag tänker inte säga något, jag

tänker inte bryta någon tystnadsplikt. Men du kan fråga mig på vilket humör jag är”.

Han frågade och jag svarade: ”Jag är glad, mycket glad, överlycklig”. Gräddnos satt

hemma och såg på Rapport, hon visste ju inte heller. Plötsligt meddelade Rapport att

vi vunnit. De chansade, men det var ju sant.

Dagen efter var Mr Hypocrite, berättade Tintii som intervjuade honom, blek, skakad.

Jag och Totte var själva bara lite bakfulla.

Jag har på ett annat ställe i boken berättat om de följande, likaledes hemliga, förlik-

ningsförhandlingarna, och om hur regeringen vägrade varje form av förlikning. Vi

skulle slaktas. Och jag har berättat att vi sedan förlorade, med fyra röster mot tre, i

Europadomstolen.

Drygt tio år efter Europadomstolens dom kommit i Tottefallet, där vi förlorade och

således inte heller fick en spänn i rättegångskostnader, inte ens för de utlägg som jag

haft, hade vi i alla fall offentligt klätt av dem alla, sedan jag lyckats offentliggöra Tot-

teakten. Alla parasiternas lögner och feghet lyste även en blind i ögat. Men det har jag


216

också berättat om tidigare i denna bok. Och på så många andra ställen, som ingen or-

kat läsa, än mindre bry sig om, i sin kamp för att satsa på sig själv, och skita i andra.

Så bittert glömt att ingen människa är en ö.

Tottefallet var världens längsta, och ensammaste, maratonlopp, fullt med snaror och

fällor överallt, och bara uppförsbacke, hela tiden motvind, ingen support. Det var en

bragd, och jag blev folkets hjälte. Men för etablissemanget och alla dess wanna-be’s,

nu i majoritet på institutionen – något jag själv i min enfaldiga naivitet bar skuld till –

ett reellt, allvarligt hot och jag därmed deras värsta fiende. Inget bragdguld utdelades,

och inget Jerringpris. Hade jag haft ögon, hade jag kunnat se, hade jag haft öron kun-

de jag ha hört, hade jag haft det allra minsta förstånd borde jag ha förstått. Men jag

var, och förblev, en nyttig idiot.

Numera träffs vi inte så ofta, jag och Totte, egentligen allt för sällan. Men utan denna

osannolika konstellation hade livet, tveklöst, sett mycket annorlunda ut för så många

svenskar. Liksom för medborgare i andra länder, förutsatt att de är medlemmar av Eu-

roparådet. Detta kan aldrig någon ta ifrån oss, hur mycket varumärke och sociala kon-

struktioner de än elaborerar. Vi gjorde något, vi skapade empirisk konstaterbar för-

ändring, de andra snackade och snackar alltjämt.


217

I’m sick and tired of hearing things

from uptight, short-sighted, narrow-minded hypocrite’s

All I want is the truth

Just give me some truth

I’ve had enough of reading things

by neurotic, psychotic, pig-headed politicians



No short-haired, yellow-bellied, son of tricky dicky

is going to mother hubbard soft soap me

with just a pocketful of hope

Money for dope

Money for rope

I’m sick to death of seeing things

from tight-lipped, condescending, mamas little chauvinists


Just give me some truth now

I’ve had enough of watching scenes

of schizophrenic, ego-centric, paranoiac, prima-donnas

All I want is the truth now


(John Lennon)

I ett annat mål, många år senare, Leijondotter med flera mot Konungariket Sverige,

vann jag en återigen lika ensam fajt, nu med röstsiffrorna 7-0 och på hela fyra artiklar.

Där vann jag målet, men förlorade min tro på världen.


218


219

Jesus gick på vattnet,

jag är inte han.

Jag fick min första kallsup

två meter ifrån land.

Själv så stod du torrskodd

på andra sidan ån,

och när jag börja’ sjunka,

så gick du därifrån!

(Björn Afzelius)

Kapitel 2. Jag är inte Jesus!

De blev rätt många som krävde stöd under åren. Massor med ärenden i juridikens un-

derbara värld och massor med fajter för andra i vetenskapens hårda värld, inte minst

för doktorander med handledare som var lika intellektuellt svaga som de var ivriga att

stjäla, och att behaga makten. Inte många, varken bland forskarkollegor eller alla

klienter, var som Totte, med hans övertygelse om plikt och ett genuint världsförbätt-

rarintresse, men det fanns några: Tse Tung, Bengt Bröletar, Lupu och Oolon Collu-

phid förstås, Staffan Bröletar och Isabelle ett tag i vart fall, och naturligtvis några till.

Men de flesta var bara intresserade av rättigheter, sina rättigheter. Ju mer jag hjälpte

folk, tog deras strider, desto mer övertygade blev de om att det handlade om min plikt

att hjälpa dem, att se till att just de fick sina rättigheter säkrade. De hade inget emot

makt, inte ens mot maktövergrepp, de var bara förbannade över att de själva inte hade

makt, och kunde dra nytta av motsvarande övergrepp. Den svenske negern Pelle skul-

le fixa deras bekymmer.

De krävde detta och förutsatte det som självklart. När jag någon gång inte hann, eller

inte ville, eftersom de hade fel eller bara var ute efter en tjänst de inte var kompetenta

till, ett arv eller var miljonärer som var bittra över att de bara hade hundra miljoner

kvar, efter att själva blivit lurade på tio, ja då blev de aggressiva, mailbombade och

ringde anonymt in förakt på telefonsvararen, några anmälde mig till universitetet,


220

någon till och med polisanmälde. De gick in i mitt arbetsrum och bläddrade i bokhyl-

lorna, andra kom hem till vår bostad, några gick in i huset, precis som om både saker

och jag var deras egendom. Och sedan hotade de, när jag inte omedelbart stod till för-

fogande, och visade dem vederbörlig tacksamhet för att de bett mig ta deras strid.

Ofta kom de efter att först vänt sig till sådana som Knoll, Tott, Bill, Bull, och andra

glidare, inledningsvis tillsammans med dessa frotterande sig i förakt över en sådan

idiot som Pelle. Sedan soporna snott deras pengar och förlorat deras fall, kom de

springande till mig, som nu utan ersättning och efter lagakraftvunnen dom förvänta-

des rätta till allt. Mitt jobb! Det finns, som Charles-Ingvar en gång sagt, de som skall

jobba, och de som inte behöver. Blev människor riktigt upprörda över en orättvisa, det

må vara ute i samhället, på universitetet eller till och med på institutionen, då djävlar,

då fick det vara nog; nu går jag till Pelle, fan vad tuff jag är, och så tänder jag hans

glöd så han får fixa det. Åt mig, åt oss. Vid framgång ställde de sig genast i första le-

det. Vid nederlag fanns de inte ens i närheten, många gånger till och med plötsligt på

andra sidan, med förakt pekande finger åt den där, den där dumme, lille skiten Pelle,

som trodde att han var något. Och så fnös de.

Hoten kom allt oftare, även dödshot, men jag struntade i de flesta. De som kom från

överklassen, från de ”fina” socialt kompetenta i maktens centrum, oroade mig emel-

lanåt, mest för barnens skull. De flesta pratade annars mest skit, var kärringar rakt ige-

nom, men maktens män och kvinnor hade visat att de inte alltid bara snackade, och att

de alltid kom undan. Det kunde vara väldigt tungt. Jag ville definitivt inte berätta för

barnen. Bara i förbigående frågade jag dem emellanåt om de utsattes för något djävel-

skap, men fick alltid nekande svar. I några fall berättade jag inte, och har ännu inte

berättat, ens för Gräddnos. Hon skulle bara, liksom de flesta av mina vänner, bli oro-

lig, och det ligger inget konstruktivt i det. Gnäll inte, dokumentera, var transparent

och alltid ärlig, det är din bästa livförsäkring. Intalade jag mig, i vart fall.

Efter att ha klätt av maktens män och kvinnor offentligt, sedan jag avslöjat innehållet i

Totteakten och blivit hjälte, gick det till slut över alla gränser. Till viss del var det mitt

eget fel. Sedan Isfrun och makten i sin desperation försökt en klassisk lagstiftningsfint

– påstående att nu öppnade de Säpos register – och jag genom makten jag hade genom

krönikorna i Metro förmått folk att empiriskt pröva den nya lagstiftningen, kom de


221

naturligtvis i massor. De hade gjort som jag sa. Över 5.000 vände sig till Säpo, med

det förväntade resultatet; det var en bluff. Stackars Fröken Nöjd och de andra på Sä-

po. Det var ju faktiskt inte deras fel. Det var åter maktens män och kvinnor som för-

sökt säkra etablerad position. Denna gång hade de misslyckats.

Många, över 700 av dem som klagat, vände sig till mig. Alla ville nu till Europadom-

stolen. Det var naturligtvis ohanterligt, och Totte hade tagit inte bara tid – 18 år – utan

kraft, gett mig många mäktiga ovänner. Dessutom hade jag fått betala allt, det vill sä-

ga krympt familjens privatekonomi och också tagit även deras tid. Det hade skapat en

trött, mycket pressad och mycket ensam, pappa och make. Som förväntade sig, och

fick, det stöd hemifrån, som inte fanns någon annanstans.

Liksom med HSFR:s beramade forskningsprogram, och den senare tillskapade Sko-

jarkommissionen, dök de nu upp. Parasiterna som erbjöd sig hjälpa, men egentligen

bara ville vara med på tåget, rida på min hjältegloria för att själva snabbt kunna skaffa

sig etablerad position, och på vägen både tjäna en hacka och själva få säkrat schyssta

framtida nekrologer. Värst av dem alla var en kille jag lärde känna redan när jag bör-

jat som forskarstuderande, Damien. Damien hade jag träffat som nybliven forskarstu-

derande, när han var assistent till Oolon Colluphid och Echo i deras projekt på Han-

delsrättsliga institutionen i Lund.

Damien, redan i början av åttiotalet med ett gränslöst självförtroende, började plötsligt

ringa, en, två, tre gånger dagligen. Det hade då gått mer än 15 år sedan jag hört av ho-

nom sist. Han ville ta ärendena. Folk hade lidit, nu skulle makten piskas, och de drab-

bade skulle ha pengar. Själv skulle han bara ha klassiskt advokatarvode. Vänstern

samlade in pengar till honom, och några av de som satsade på sig själva med Damiens

hjälp, skrev till och med till mig och tiggde pengar. När jag bad dem fara åt helvete,

var jag en svikare. Den av vänsterutilitaristerna utsedda negern visste inte sin plats.

Än mindre visade tacksamhet över att han fick göra deras jobb, nu precis som då man

som femtonåring fick springa med fnl-bössorna, men fnystes åt när fyrtiotalisterna, då

i 18-20 årsåldern, skulle föra sina ”intellektuella och strategiska” diskussioner. Min-

nena vällde över mig, och jag såg mig själv som den nyttige idiot jag var i den så ge-

neröst av det omgivande samhället uppställda skrattspegeln. Vem tror du att du är, din

lille skit. Och så fnös man.


222

Det höll på att sluta med en katastrof. De drog ett ärende till Europadomstolen, som i

all sin slabbighet kunde ha blivit precedensfall. Tack vare att det var så fruktansvärt

dåligt förberett kom det dock att avvisas utan att ens kommuniceras med regeringen.

Annars hade det varit kört i Leijondotter-fallet, som jag senare hämtade hem.

Några år senare ville Damien skaka hand. Det var i anslutning till festligheter för Oo-

lon Colluphid, som blivit Pufendorfsprofessor. Allt glömt, menade han som så många

andra som svikit under åren. Värdesystemets parasiter har inga gränser, och klarar in-

te ens tänka tanken, ens förstå, att fullmakt återkallas på sätt som korresponderar mot

dess utgivande. Jag tar inte i sådana händer. Inte heller i den vid World Justice Project

utsträckta hand som Mr Hypocrite erbjöd. Chocken i hans blick över att en sådan som

jag inbjudits till något av denna dignitet lyste i hans ögon. Det kändes faktiskt gott,

riktigt gôtt, som vi invånare i South Park kan säga, att bara vända ryggen åt den stora

skiten, och det inför alla internationella potentaters ögon. Sedan drog han säkert i alla

trådar han kunde, men jag fick pissat lite tillbaka. Underskatta aldrig människans be-

hov av hämnd, av att återställa en rubbad balans.

Det nya Sverige, där solidaritet, ärlighet och mod i synonymordboken blivit dumhet,

varumärke och nyttomaximering, smittade snabbt. Som subprimelån rusade de in

även i organisationer jag beundrade. Först Helsingforskommittén, Röda Korset,

GreenPeace och Amnesty. Här återfann man allt fler MR-karriarister, hoppande från

den ena organisationen till den andra, så snart det erbjöds löneförhöjning och bättre

anställningsvillkor någon annanstans, ständigt försvarande sin ryggradslöshet, sin

vägran att konkretisera, och sitt kramande på cocktailparties, med att man måste vara

pragmatisk. Men det finns ingen pragmatik i heder, än mindre i att ta ansvar för

mänskliga fri- och rättigheter. ”Pragmatiska mänskliga rättigheter” är a contradiction

in terms, och skapar bara cynism. Mänskliga rättigheter handlar aldrig, aldrig någon-

sin och aldrig det allra minsta, om vad man skriver, än mindre om vad man säger –

det handlar bara om vad man gör. Varje annan inställning är kontraproduktiv, till

gagn endast för MR-karriarister. Inget skadar de fattigaste av de fattiga och de mest

plågade av de plågade så mycket som dessa MR-karriarister. De suger för egen del ut

så mycket de kan, för att själva skapa sig ett bättre liv, ledande till att de till slut töm-

mer även våra ord på innehåll. De ord som uttrycker de värden som håller vänner, fa-

miljer och samhällen samman. Sakta eroderar det kitt som håller oss samman, och allt


223

blir bara sociala konstruktioner, inget finns, inte ens längre människor. Bara nyttoma-

ximerande parasiter.

Också så med mitt och Gräddnos älskade BRIS:

Barnet, Fru Prysselius, barnet. Även det apatiska barnet. Barnet, inte barnen. Inte so-

cialtanterna (minns Pippi), inte Heras, inte DN Debatt och inte Almedalen och Bills

läckande såll, Barnhusen. Barnet, barnet och läkaren i Halmstad, om ni kommer ihåg.

Barnet.

Jag älskar fortfarande BRIS grundidé, och beundrar så gränslöst Gräddnos och de

andra jourarna, som så mycket bättre än också jag, kan se och ser barnet. Och som

alltjämt själva är lika lojala mot de värden som en gång det ropande barnet, snabbt

tillhyschat, men ännu oförstört nog, som vågade säga till kejsaren att han saknade klä-

der. Utan ersättning, utan beröm, utan annat än den belöning det innebär att fortsätta

våga vara människa, sitter jourarna där, och möter på lika villkor barnet. Det busring-

ande likväl som det djupt sorgsna.

Men den nya världen smittade tyvärr också in i BRIS, åtminstone i dess styrelse. Jag

var så stolt, och så tacksam, över att få vara med där, att ens bli tillfrågad. Jag gjorde

vad jag var bra på: slet mot maktens män och kvinnor. Jag fajtades mot myndigheter

och socialtanter som pratade vackert, kramade barnen och svek dem utan att blinka,

läckande som såll, så snart kampen för ett apatiskt eller annars utsatt barn innefattade

risk för eget obehag.

I styrelsen såg jag till att vi talade om det. Jag tog upp det gång på gång, ritade på tav-

lan, sammanställde och påminde om vårt agerande de senaste två åren. Visade hur vi

valt att icke-positionera oss när det kunde störa någon potentat. Hur vi talade om bar-

nen, och därmed om dem som ett kollektivt objekt, istället för barnet, just den individ

som just nu behövde just vår obrottsliga solidaritet. Det som jourarna gav och ger,

men vi i styrelsen och tjänstemännen allt mer riskerade att flyta från, i takt med att

BRIS professionaliserades, något i sig gott, men ack så farligt. Fru Prysselius grät. Vi

såg det alla, men det gick inte att stoppa.


224

Jag lämnade styrelsen. Det var åter på sitt sätt en befrielse, men denna gång lämnande

jag med djup sorg. BRIS är en fantastisk skapelse. Låt den inte bli ytterligare ett

”komplement” till maktens mäns och kvinnors myndigheter. Men det var ett moget

beslut att lämna styrelsen, liksom jag en gång lämnat juridiska institutionen. Jag var

överröstad, och även om vad som är rätt eller fel inte är en omröstningsfråga, så är

omröstningsresultatet ändå ett empiriskt faktum. Vill människor ha skit, skall de ha

det; det är deras rätt att välja, och deras ansvar vad de valt. Min plikt är bara att aldrig

glömma, att dokumentera, att vara fortsatt lojal mot de värden som alla bejakar: sviker

man där, blir ens liv en livslögn.

Med sorg i mitt hjärta över vägen BRIS ledning nu valt att ta, med alla de pengar

Prusseluskan kunde ordna genom sina nätverk, med drottningar som pratar som före-

bilder istället för barnläkare som gör, och med den efter föräldrarättegången så påtag-

liga påminnelsen om att vänstern är och förblir samma utilitarister i sin inskränkta

självbild, mognade beslutet äntligen fram, efter 30 år som allas egendom: Jag är inte

Jesus, inte född till att vara andras neger, och därtill visa tacksamhet för det. Själv

känner jag bara sorg, sa Tse Tung, sist jag pratade med honom. Därifrån stal jag den-

na boks titel.

Så jag hjälper inte svenskar längre. Utöver Hamnarbetarförbundet, och det bara i

South Park, bara så länge de önskar min hjälp, jag orkar och fram till dess ledningen

för South Park’s hamn slutar bli en avstjälpningsplats för South Parksandans svågrar,

partikamrater och outplacement för Volvos misslyckade chefer.

En gång är, numera och för all framtid, en gång för mycket, det har livet lärt mig till

slut. Jag är inte Jesus. Och fullmakten skall återkallas. Svenska folk, ni har makten,

och därmed också ansvar. Sluta böj rygg, res er upp, återta den makt ni har, och res-

taurera er och landets värdighet. Och minns, ingen människa är en ö.


225

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,

ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Var är de nu, de som påstod att de hade alla svar

men svek oss och valde makten? De är kvar.

…

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?

Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.

Var är de nu, alla löss från barbariets dunkla natt,

fascismens korpraler? Jo de sitter där de satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok

- ja, vad gör vi nu? Vad skall vi tala på för språk?

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,

tro på det vi trodde på – trots allt!

(Alfredsson & Danielsson)


226


227

Epilog

Så här efteråt, som en gammal man som blickar tillbaka, ser jag det så tydligt nu, och

förstår varifrån mitt förakt för dumhet och makt – ett syskonpar som så ofta går hand i

hand, och svarar mot normalitet – kommer ifrån. Maktens män och kvinnor klarar helt

enkelt inte av varken svaghet eller styrka: ”they hate you if you are clever, and they

despise a fool”. I deras inskränkta korkade verklighet får inga avvikelser ske från nor-

malitet, ty det stör och förorsakar besvär, eller spräcker ackordet, visar deras egen

otillräcklighet. Så det får bli CP-barn när jag var liten, numera DAMP eller andra

bokstavskombinationer, för att rationalisera bort den verkliga orsaken: maktens tom-

het. Och det går igen såväl i skola som i vuxenliv, lärare som inte klarar av avvikelse

från normalitet, för att barnet är för begåvat, och därmed rastlöst, för att följa lärarens

långsamhet och kontrollbehov: då får det bli DAMP, eller för barnet som inte är mate-

matiskt begåvat ännu, eller har läs- eller skrivsvårigheter nu, dyslexi eller särskola.

Man orkar och vill inte se den begåvning just detta barn har, och låta det utvecklas i

sin takt. Inte fan skulle skolan av idag, lika lite som samhället av idag, klara av särbe-

gåvningar som Picasso, Bellman, Galilei, Chaplin, Einstein… liksom en gång Sind-

bad Sjöfararen spräcker de ackordet. De avviker från normalitet och saknar därmed

den sociala kompetens och därmed den egennyttiga falskhet som är maktens män och

kvinnors enda kvalité.

Men kvar står Louise och Binlambertz, kvar står HSFR och Vetenskapsrådet, och

kvar står rättegångskostnaderna i Tottefallet. Var är er heder?


228


229

Sorg 2.2.

De vill lösa ut mig och frågar i all sin godhet om det inte är jobbigt att hela tiden tvingas ta fajterna.

Och jo, det var jobbigt att ta fajten för Glavå mot Tullberg, när denne försökte hindra hans anställning, och mot Boel när hon

menade att han skulle bli underkänd.

Och det var jobbigt att ta fajten för Filip, Per, Dotis, Eva-Maria, Sara och Håkan, när de själva var för små för att stå upp.

Och det var jobbigt att slåss mot Göteborgssocieteten när en oskyldig blatte skulle dömas till åtta års fängelse, för brottet att

gifta sig med en överklassdotter och sedan vara den som lämnade henne, när han istället bort visat tacksamhet för att få fått lov

att vara en del i hörnet av just dem.

Och det är jobbigt att slåss mot Hjörne och JKL, när hamnarbetarna inte förstår att låta sig behandlas som ett kollektiv

proletärer.

Leandermålet var jobbigt, och tog mycket kraft och alla pengar, och Ingrid Segerstedt-Wibergmålet innefattade oväntade former

av utilitarism – det var slitsamt.

Majornavänsterns genetiska släktskap med Göran Johansson slet sönder, det var direkt plågsamt att inse att man alltjämt

betraktades som en nyttig idiot.

Och det är jobbigt att ta fajten mot vänskapskorruptionen, mot de dagliga trakasserierna, mot dumheten, mot kärringskapet och,

framförallt, mot vår tids indifferens.

Men en sak var jobbigare än sveket från alla dem som är skyldiga mig sitt liv.

Att skrapa upp blodet efter min älskade syster Mia, sedan hon mördats.

Därefter blev frågan irrelevant.


230


231

Musik

Det här är artisterna jag lyssnat på, och låtarna. I boken anges vid varje plats vem eller

vilka som skrivit text (och ibland också musik).

Björn Afzelius Europa

Jesus gick på vattnet

Beatles I saw her standing there The End

Blood, Sweat and Tears And when I die

Bockarna Bruse People and cattle

Ragnar Borgedahl Hum, hum från Humlegården

Eagles Hotel California

Arlo Guthrie & Pete Seeger Where have all the flowers gone

Jimi Hendrix Manic depression

Louise Hofsten Don’t take

Janis Jopling The Rose

John Lennon Crippled inside

Give me some truth

Jealous Guy

Mother

Nobody loves you

Working Class Hero

Leo Kottke Louise

Nationalteatern Livet är en fest

NJA-gruppen Balladen om Olsson

Rolling Stones Angie

Cornelis Vreeswijk Jag har en spricka i läppen

Sluskblues

Mikael Wiehe Titanic

Lars Winnerbäck Jag är ingen soldat

Monica Zetterlund Var blev ni av


232

Documents

Sorg 2.1 pdf-redigering