Sid. 28: Om medicinalväxtodlingen

Sid. 28: Om medicinalväxtodlingen

28 johannes henriksson

MedicinalväxtodlingenUnder sin sexåriga sjukdomstid hade Johannes Henriks-son fått pröva många olika mediciner och fattat stort intresse för dessas sammansättning, ursprung och till-verkning. För att få reda på mer, brevväxlade han med apotekare och medicinalväxthandlare och köpte eller lå-nade många böcker i ämnet.

Intresset för en inhemsk drogproduktion var i slutet av 1800-talet ganska svagt. När Henriksson fick veta att större delen av de droger som behövdes på apoteken im-porterades, blev han upprörd. Samma växter förekom ju rikligt i Sverige! Varför betala dyrt för sådant som redan fanns här eller utan svårighet kunde odlas?

År 1884 anlade han några mindre försöksodlingar av ett tiotal medicinalväxter, dels vid Dals Rostock och Mel-lerud, dels, genom kontakter han hade, vid Lackalänga i Skåne och vid Burträsk i Västerbotten. Den geografiska spridningen var viktig för att få någorlunda vetenskap-lighet i undersökningarna. Skörden blev god på samtliga platser, och Henriksson lät analysera växterna för att få reda på hur hög halten av verksamma ämnen var, jämfört med de importerade. Analyserna visade att Henrikssons växter till stor del var av bättre kvalitet än de utländska. Som exempel kan nämnas att en krusmynta odlad i Dals Rostock innehöll 1,37 procent eterisk olja medan samma mynta från Tyskland bara innehöll 0,82 procent.

Sporrad av de positiva resultaten började Henriksson satsa på drogväxtodling i större skala.

Odlingarna anlades främst i Dals Rostock, där han re-dan hade trädplanteringarna och fröklängningsanstalten. När han för gott bosatte sig i Rostock 1906 arrenderade han mer mark och anställde trädgårdsarbetare. En man som arbetade länge hos Henriksson var Erik Sjökvist. På sidan 58 berättar han om sitt arbete. Henriksson anställde även flera unga pojkar från Småland, eftersom han ansåg att just smålänningar arbetade extra bra.

Under åren 1889-1933 fick han bidrag från Elfsborgs Läns norra Hushållningssällskap. Han fick skriva en ny ansökan varje år.

Ur ett brev till professor Th. M. Fries i Uppsala, oktober 1889:

Det är rätt illa, att saken i allmänhet icke röner den upp-muntran, som den verkligen förtjenar. Det är visserligen sant, att herrar apotekare visa sig mycket tillmötesgåen-de och villiga att uppköpa hvad som insamlas, men det är icke tillfyllest. Staten behöfver gripa in, och den borde, enligt min tanke, icke förlora derpå, att den aflönade nå-gon eller några få, hvilka uteslutande hade att sysselsätta sig med tillvaratagandet icke blott af ifrågavarande växt-alster utan äfven en mängd andra, matnyttiga, färgväxter o.s.v., som nu år efter år få obegagnade förmultna. Jag anhåller ödmjukast, att herr Professorn täckes taga saken om hand samt att få vara innesluten i Herr Profes-sorns benägna åtanke.

Vördnadsfullt

Krusmyntan odlad i Dals Rostock innehöll mer eterisk olja än den från Tyskland.Bild av Thèrése och Sven Ekblom från boken ”Våra medicinalväxter” 1917.

Sid. 42: Om Henrikssons sommarkurser


SommarkursernaUnder åren 1914-1933 höll Henriksson kurser i medici-nalväxtodling. Kurserna hölls alltid i juli månad och va-rade i åtta dagar. Kursdeltagarna kom från hela Sverige, ibland till och med från utlandet. Mestadels var det folk-skollärare men även sjuksköterskor, skogvaktare, agrono-mer m.fl. De fick lära sig att plantera, sköta, skörda och torka medicinalväxterna, samt hur de färdiga drogerna skulle se ut och förpackas före försäljningen.

En stor del av tiden vistades kursdeltagarna i örtagår-den, eller som Henriksson kanske hellre kallade den: ”förevisnings- och experimentalfältet”. Den var anlagd på ett omkring 15 x 60 meter stort område alldeles norr om skolan och var indelad i rutor med gångar emellan. Här kunde deltagarna studera ett 60-tal olika växter, alla försedda med skyltar. Örtagården visades även för andra intresserade, exempelvis badgäster från Rostocks Brunn.

Medicinalväxtkursen annonserades i dagstidningar, lärartidningar och andra publikationer. Denna annons var införd i Elfsborgs Läns Annons-blad den 6 juni 1923.

1922 års kursdeltagare samlade i örtagården kring rektor Henriksson, stående vid några plantor av kvanne. I förgrunden växer lavendel.

Sid. 47–49: Om Henriksson som vetenskapsman

johannes henriksson 47

VetenskapsmannenÖrtagården, det så kallade ”förevisnings- och experimen-talfältet”, användes även för provodlingar av olika slag. Bland annat odlades växter för att se om de var härdiga och värda att odlas i större skala. Olika lägen och jord-måner provades. Många växter skickades till laboratorier, där de ingående ämnena analyserades, till exempel garv-syra, eteriska oljor, slemämnen, syror och hartser. Och det räckte inte med enstaka plantor. Som exempel skickades år 1923 så mycket som 50 kg stortimjan för analys.

Henriksson gjorde många egna experiment, både av det husliga och mer vetenskapliga slaget. Vad det gäl-ler de ”husliga” experimenten var det dock mestadels Hilda och hushållerskan som stod för det praktiska genomförandet. Exempelvis kokades sirap av kvickrot, grönsaftskurer av maskrosor, ostlöpe av brännässlor och kaffe av mjölkörtens rötter. De utarbetade också många

recept på bakverk, maträtter, och drycker. Recepten finns bland annat i Henrikssons bok ”Några förbisedda hus-hållsväxter och deras användning” från 1906.

Henriksson ägnade mycket intresse åt att undersöka vilka färger som kunde erhållas av olika växter. Garn- prover som han färgat och dokumenterat finns bevarade, och i boken ”Vartill våra växter duga” finns många av hans växtfärgningsrecept.

En stor insats gjorde Henriksson också för lummer-växterna, genom att finna ut ett ersättningsmedel för nikten (lummerväxternas sporer). Omkring år 1917 var landets förbrukning av nikt cirka 1 500 kg årligen. Nikten fick man framför allt från mattlummern och den användes av apoteken som sårpulver, samt för att rulla piller i för att de inte skulle klibba ihop. Den stora åtgången av nikt gjorde att det blev svårare och svårare

År 1918 kom Henriksson ut med skriften ”Ormkag-gen, Skandinaviens värdefullaste orm-bunke.”Där beskriver han utförligt ormkag-gens (träjonets) historia och för-tjänster, samt hur insamlingen går till av sporer, rotstockar och blad.

Henrikssons växtfärgade garnprover och hans bok ”Färgning med inhemska wexter” av Gustawa Schartau 1842.


Henriksson skrev under sitt liv många artiklar i tidningarna. Här ses bland annat exempel från tidningen Signalen 1884 och Elfsborgs Läns Tidning 1926. I artikeln från 1884 propagerar han bland annat för användning-en av våra inhemska växter till te, kaffe och krydda: ”Oerhörda penningsummor skickas årligen utomlands till utbyte mot alster, af hvilka ganska många icke ega annat företräde framför våra egna än att vara utländska. Så t.ex. införskrifves årligen omkring 98 000 skålpund té, oaktadt vi sjelfva ega öfver 40 olika örter, af hvilka en lika smaklig och mera helsosam dryck kan beredas.” Ett skålpund är cirka 0,425 kg.

att få tag på lummer, varvid också priset steg i höjden. Henriksson var bekymrad över att lummern höll på att utrotas och gjorde försök med sporer från ormbunkar istället, särskilt träjon. Det visade sig att de gick att an-vända precis lika bra som nikten.

Henriksson skickade prover på träjonsporer till Far-maceutiska Institutet i Stockholm. Följande svar kom från Fil. dr. Gustaf Fr. Bergh, i maj 1917:

Mig tillsända Polystichumsporer [träjon] har jag dels själf prof-vat för ifrågasatt ändamål och dels låtit profva å ett flertal af hufvudstadens apotek. Det gemensamma omdömet är, att spo-rerna mycket väl kunna substituera lycopodium [mattlummer]. Från rent farmaceutisk-teknisk synpunkt finnes icke något verk-ligt skäl, som hindrar dess användning.

Användandet av träjonsporer fick dessvärre inget ge-nomslag på apoteken, främst för att de var mörka till färgen och gjorde att pillren såg ”smutsiga” ut.

1902 meddelar Henriksson att han lyckats få kvan-nen att trivas, ”hvilken efter att under åtskilliga år hafva trotsat de gjorda försöken nu omsider, sedan stamplantor för två år sedan anskaffades från Tyskland och frö erhål-lits af dessa, brakts till underkastelse och synes komma att lämna god skörd”.

Under 20 års tid gjorde Henriksson ingående studier av krus- och pepparmyntorna, speciellt de senare. Han beställde fröer och hundratals plantor från medicinal-växtodlingar i Tyskland, England och Frankrike samt från Italien och USA. Myntorna från de olika länderna jäm-fördes noga, hur de utvecklades och vad som skilde dem åt. Analyser av plantornas innehåll av eterisk olja gjordes

johannes henriksson 49

vid Farmaceutiska Institutet och vid Borås kemiska kon-trollstation, samt vid laboratoriet på Nordstjernans drog-handel i Stockholm.

Trots ihärdiga efterforskningar och försök att få fram mellanformer mellan de bästa arterna gick det inte att få fram något gångbart frö. Vi vet idag att om man vill ha myntor med samma egenskaper som moderplantan mås-te man föröka dem vegetativt, genom utlöpare. Frösådda myntor blir oftast hybrider. Detta gäller alltså myntor av släktet Mentha. Många av de myntor som Henriksson fick fram genom frö uppfattade han som egna arter och namngav dem själv, enligt tidens praxis. Henriksson ville gärna få fram frö eftersom det skulle vara mycket mer praktiskt att hantera än utlöpare.

Liknande ingående studier och försök gjorde han även av bolmört, spikklubba och odört.

Senegaroten var ett av de mest använda slemlösande medlen och kunde bara köpas från Nordamerika. Ef-tersom klimatet där senegaroten växte påminde om det svenska gjordes ihärdiga försök att odla den i Sverige.

Henriksson fick tag på frö och lyckades driva upp plantor som både blommade och bar moget frö. Men det var svårt att få plantorna att trivas och efter några år dog de ut. Även försök som gjordes på andra håll i Sverige misslyckades.

Henriksson lät publicera sina undersökningar och rön om myntorna i bland annat dessa skrifter.

Senegarot från Henrikssons herbarium. Insamlad i Illinois, USA 1907, och erhållen genom internationella kontakter.

Sid. 73: Ur den svenska medicinalväxtodlingens historia

insamling och odling av medicinalväxter i sverige 73

1800-taletUnder 1800-talet fick inte den svenska medicinalväxt-odlingen samma uppmuntran och stöd som tidigare. Men myndigheterna insåg ändå betydelsen av en inhemsk produktion, vilket bland annat framgår av apotekarreg-lementena från 1799 och 1819. Där framhålls att apote-karna måste anmäla vilka medicinalväxter som växte vilt i närheten och om det fanns möjlighet att anlägga od-lingar. De skulle också uppge om det gick att erhålla till-räckliga mängder för att täcka apotekets behov eller om de till och med kunde producera så mycket att de kunde sälja av överskottet till andra apotek. En del apotekare lyssnade till denna maning men i det stora hela hade in-tresset avtagit jämfört med hur det var under 1700-talet.

Av Medicinalstyrelsens visitationsprotokoll framgår det dock att man bedrev insamling och odling av medi-cinalväxter vid många apotek under hela 1800-talet, framför allt i södra och mellersta Sverige.

I de nordligare delarna av landet var det inte lika vanligt att apotekarna ägnade sig åt drogväxtodling. En av dem som försökte var apotekare Sellin i Vemdalen, Härjedalen. Han odlade bland annat malört, fingerborgs-blomma, renfana och timjan.

Bland dem som odlade medicinalväxter tycks tenden-sen ha varit att inrikta sig på ett mindre antal sorter, hellre än att odla många olika. Apotekaren Schöldström i Kungs-backa odlade till exempel ålandsrot som specialitet.

Under senare hälften av 1800-talet tycks kardbenedik-ten ha varit föremål för stora odlingar, kanske främst för att den är så lättodlad. På 1870- och 1880-talen odlades den av apotekare Roswall utanför Vimmerby, i sådana mängder att den kunde säljas på export. Även apotekare Enell vid Alingsås apotek odlade stora kvantiteter kard-benedikt. Han lyckades även bra med malört, krusmynta och koriander.

Vid Floda utanför Göteborg bedrevs vid samma tid stora odlingar av apotekare Thedenius. Han hade be-tydligt fler sorter, bland annat kvanne, odört, spikklubba, digitalis, bolmört , fläder och sötväppling.

I slutet av 1800-talet minskade den svenska drog-produktionen avsevärt. Det berodde dels på att kostna-derna för att anställa trädgårdsarbetare hade ökat så att odlingarna inte längre gav någon vinst. Dels hade intres-set minskat från apotekarna, som i många fall tyckte det var bekvämare att rekvirera utländskt producerade dro-ger. Många odlare hade också slutat med sin verksamhet på grund av tilltagande ålder. Ofta fanns ingen som var intresserad av att ta över efter dem.

Det var här, i början på 1880-talet, som Johannes Hen-riksson började med sin verksamhet som sedan kom att få så stor betydelse för den svenska drogproduktionen.

Kardbenedikten odlades mycket under slutet av 1800-talet. Den innehåller bitter-ämnen och användes som ett stärkande och aptitväckande medel vid matsmältningsbe-svär och aptitlöshet.Bild av Thèrése och Sven Ekblom från boken ”Våra medici-nalväxter” 1917.

Sid. 110–114: Från bergspring till björnmossa

110 växtbeskrivningar

B

Bergspring Asplénium trichómanes

En liten spenslig ormbunke som man ganska ofta ser växa på ett dekorativt sätt i bergspringor och liknande. Flerårig. Kallas även svartbräken.

Bergspring har för länge sedan haft viss medicinsk användning, främst som lindrande medel på irriterade slemhinnor och som upphostningsbefrämjande medel vid problem med hals och lungor. Den uppges även ha laxerande verkan. På vissa håll lär den ha använts som teersättning.

Enligt signaturläran har bergspring rekommenderats mot håravfall. Den är visserligen vintergrön, men om den tappar sina småblad ser den svart och risig ut, ungefär som en rufsig peruk. Se även gaffelbräken, mjältbräken och murruta.

Bergsyra Rúmex acetosélla †

Vildväxande på torr, mager mark. Flerårig. Blad och frön kan ätas som de är eller blandas i sallader, soppor, såser eller som smaksättning till fisk, fågel och omeletter.

Liksom andra syror innehåller den oxalsyra som kan

framkalla njursten och hindra upptaget av viktiga mine-raler som exempelvis kalcium. För att det ska vara skad-ligt krävs dock att man äter stora mängder.Se även fjällsyra, spenatsyra, trädgårdssyra och ängssyra.

Bertram Anácyclus pyréthrum

Från nordvästra Afrika. Flerårig, men odlas i Sverige som ettårig prydnadsväxt. Kallas även romersk bertram.

Bertramrot har använts mot en mängd sjukdomar men mest mot tandvärk. Roten har en brännande smak som när man tuggar den lindrar tandvärk och ökar salivav-söndringen. Sistnämnda verkan gör den även användbar mot muntorrhet. Att tugga bertramrot har även rekom-menderats till personer med reumatism eller förlamning i ansiktet och tungan. Det lär också hjälpa mot huvudvärk. Enligt den engelske läkaren och örtaboksförfattaren Nicholas Culpeper (1616-1654) är bertram ett av de bästa medlen som renar hjärnan samt ett utmärkt botemedel mot slöhet och apati.

Besksöta Solánum dulcamára † †

Vildväxande på fuktig, näringsrik mark. Flerårig. Namnet kommer av att när man tuggar på stjälken smakar den först bittert och sedan sött.

Besksötan är släkt med potatisen och innehåller giftet solanin. Ett- till treåriga stjälkar och grenar, Stipites Dul-camarae, har sedan 1600-talet använts inom läkekonsten som bland annat urindrivande, svettdrivande och laxerande medel. Linné rekommenderade dem mot reumatism, hudåkommor och astma. Fram till andra världskrigets slut samlades de in till apoteken. Roten ansågs blodrenande och verksam mot gikt och kikhosta.

Det gamla namnet kvesved erinrar, enligt vissa, om barkens användning mot kvisslor (kvesor). Enligt andra är kvesa egentligen ett äldre namn för en form av reumatisk värk som sätter sig i fingrarnas leder.

Ett annat gammalt namn, matledskvistar, syftar på stjälkarnas bruk som aptitstimulerande medel.

Bergspring

växtbeskrivningar 111

B

De sega kvistarna har flätats till korgar eller satts som band på träkannor.

Besksötan är mycket dekorativ och kan odlas som prydnadsväxt. Henriksson uppger att han sett den som beklädnad av verandor, bland annat i Småland. Han skild- rar hur man på en gård på ömse sidor om gårdsporten rest ”omkring meterhöga ihåliga trädstammar, vilkas ihå-lighet fyllts med jord, i vars övre lager såtts frö av eller planterats besksöta, vilken då den hunnit en eller annan decimeter i höjd, böjt sig nedåt och med litet bistånd av ägaren slingrat sig om stammen”.8 Efter några år har stammarna blivit alldeles täckta av de slingrande grenarna och mycket dekorativa med sina violetta blommor och scharlakansröda bär.

Bitterkrassing Lepídium latifólium

Vildväxande. Ganska sällsynt på havsstränder i södra Sverige. Flerårig. Den påminner om pepparroten och har ibland använts som ersättning för den.

Bladen har tjänat som krydda och kallades ”fattigmans peppar”. De smakar visserligen pepparlikt, men också salt och bittert lökaktigt. Henriksson skriver: ”De unga ört-bladen kunna användas vid inläggning av gurkor och i förening med olja och ättika bland vanlig krasse.” 9

Medicinskt har örten anlitats mot skörbjugg och gikt samt som urindrivande medel.

Bitterlav Pertusária amára

Bitterlaven är en skorplav som växer allmänt på lövträd i södra och mellersta Sverige. Tar man med fingret på laven och smakar på det så känner man att den har en mycket bitter smak. Det latinska artnamnet amara bety-der besk och bitter.

Skorplavar växer i tunna skikt, som en skorpa, på un-derlaget. Bitterlaven påminner lite om utstrött florsocker och en del som vill luras kallar den för sockerlav och påstår att den smakar sött och gott som socker…

Bitterlaven har tidigare haft medicinsk användning som febernedsättande medel.

Bitterpilört Persicária hydrópiper

Vildväxande på fuktig mark. Ettårig. Om man tuggar på örten lämnar den efter sig en skarp brännande smak. Torkad och pulvriserad har den använts som ersättning för peppar.


Besksöta


B

Bitterpilörten innehåller ämnen som verkar blodstillande men även hudretande. Den har nyttjats vid blödande hemorrojder, menstruationsbesvär, reumatism och som urindrivande medel. Enligt Henriksson tuggade allmo-gen i Dalsland ”örten färsk, utan att nedsvälja saften, mot s.k. munskolla”, det vill säga munslemhinnekatarr.10

Ett gammalt namn på växten är jungfrutvål. Det kom-mer av att man tvättade sig med växtsaften för att ta bort utslag, fräknar, kvisslor och solbränna.Se även pilört och åkerpilört.

Bitterrot Lewísia redivíva

Från västra Nordamerika. Flerårig. Bitterroten odlas hos oss som prydnadsväxt i stenpartier. Även andra arter i släk-tet odlas och de flesta har vackra, iögonfallande blommor.

Roten är rik på stärkelse och har kokats och ätits av Nordamerikas indianer. Eftersom den är så näringsrik hade man den med sig som färdkost under längre resor. En liten bit rot om dagen lär ha räckt för att ge tillräcklig mättnad och energi.

Som namnet säger är smaken bitter men man brukade samla in den på våren eller senhösten när halten av bitter- ämnen var som lägst. Rötterna skalades och torkades för framtida bruk.

Bitterroten kallas i Nordamerika även för tobacco root (tobaksrot), eftersom det uppstår en tobaksartad lukt när den kokas.

Björk Bétula spp.

Det finns tre arter vildväxande björk i Sverige: vårt-björk (B. péndula), glasbjörk (B. pubéscens ssp. pubéscens) och dvärgbjörk (B. nána). Fjällbjörken (B. pubéscens ssp. czerepanovii) är en underart av glasbjörk. Hybrider mel-lan arterna är vanliga. Det finns ett 60-tal björkarter i världen och många av dem kan odlas som prydnad.

Björken är mycket användbar och trädets alla delar har genom tiderna haft ett mångsidigt bruk. Virket är starkt och har ofta setts som det viktigaste träslaget.

Det används till allehanda snickeri-, svarveri och snideriarbeten och har kallats för bondens stål eftersom det ofta kom till bruk i verktyg och jordbruksredskap. Veden är lukt- och smakfri och har använts i skålar, ske-dar och slevar. Dessutom spricker den inte så lätt. Sjuk-domsbildningar som runda, knotiga vrilar har nyttjas till starka kåsor och skålar. Masurträ med sin vackra struktur är eftertraktat av slöjdare.

Av riset har tillverkats vispar och kvastar eller ris att fostra barn med. Det har stor traditionell betydelse som fastlagsris och prydnad vid skolavslutningar, bröllop och andra fester.

Vidjor av olika dimensioner har använts till tunnband, korgar och siktar. Av rötterna har gjorts flätverk och vackra korgarbeten.

Nävern är mycket hållbar och tålig mot röta. Den har använts till allt från skor till taktäckningsmaterial och nutida slöjdare fortsätter att hitta på nya använd-ningsområden.

Veden är mycket uppskattad som bränsle och av askan gjorde man förr pottaska och asklut till tvättmedel.

Björkvedstjära används till tätning av båtar och kärl samt till sårsalvor.

Saven kan tappas på våren och drickas eller kokas till sirap. Kvinnorna tvättade sig förr med björksav för att göra huden len och vacker. Saven består mest av vatten men en procent är olika sockerarter, bland annat xylitol som motverkar karies och naftylxylosid som kan bidra till att bromsa celldelningen i tumörer.

En dryck på nyutslagna björklöv är C-vitaminrik, stärkande samt urin- och svettdrivande. Te på björklöv har använts mot skörbjugg, inälvsmask, gikt och sten-plågor. Nyutslagna björkblad kan även blandas i sallader.

Vid färgning av textilier ger björklöv en gul färg, med tillsats av alun blir det rödgult.Se även dvärgbjörk.


B

Björnbär Rúbus spp.

Björnbär uppträder i ett hundratal olika arter och hybri-der, både vilda och odlade. Fleråriga med tvååriga års-skott. De är härdiga upp till Mälarlandskapen.

Björnbär har uppskattats av människan sedan äldsta tider. Av bären görs bland annat sylt, saft, gelé och mar-melad. Björnbär har tidigare inte haft någon större sprid-ning i trädgårdarna eftersom de är stickiga och otrevliga och lätt breder ut sig över alla gränser. Numera finns det dock taggfria sorter.

Bladen innehåller garvämnen och har sammandragan-de verkan. Te på björnbärsblad är välsmakande och ver-kar stoppande vid diarréer. Det kan också användas som omslag på hudutslag och svårläkta sår samt som gurgelmedel vid inflammationer i mun och svalg. Teet har även viss blodstillande effekt vid kraftiga menstruations- blödningar.

För två tusen år sedan tuggade de romerska soldaterna på björnbärsblad för att stärka tandköttet.

Björnhallon kallas hybrider mellan björnbär och hal-lon. Taybär kallas en hybrid med vackra, djupröda frukter.Se även blåhallon och hallon.

Björnloka Heracléum sphondýlium †

Vildväxande. Tvåårig. Björnlokan delas upp i två underarter: vit björnloka

(ssp. sphondýlium) och sibirisk björnloka (ssp. sibíricum). Den vita björnlokan är sällsynt, den sibiriska ganska vanlig. Båda har likartad användning.

De unga skotten går att äta, bladen som spenat och stjälkarna som sparris. Ett avkok på örten ger en ganska sockerrik saft som tidigare användes till öl, mjöd och brännvin. När växten blir äldre är den oätlig och man bör hantera den försiktigt, då växtsaften kan orsaka frät-sår på huden.

Rot, blad och frön har använts inom folkmedicinen som magstärkande och menstruationsdrivande medel. Bladen har ansetts verksamma mot högt blodtryck och

epilepsi. Fröna lanserades under 1920-talet som ”kärleks-medel”.

Namnet björnloka syftar troligen på de stora upp-blåsta, ludet håriga bladslidorna som omger blomflock-arna innan de spricker ut. Med en smula fantasi kan man se dem som björnlabbar. Släktnamnet Heracleum hänger ihop med att Herkules ansågs ha upptäckt björnlokans medicinska förtjänster. Se även jättebjörnloka.

Björnmossa Polýtrichum commúne

Björnmossan är jämte näckmossan vår största mossart. Den är vanlig i fuktiga barrskogar där den kan täcka flera kvadratmeter stora ytor. Om mossan är tät bildar den vackra stjärnmönster.

Björnmossan har använts av människor sedan lång tid tillbaka. Fynd från bronsåldern visar att man flätade rep och korgar av björnmossefibrer. Skalar man av blad och ”bark” från björnmossan får man smidiga, starka, upp till 30 cm långa fibrer.

Mossan har också använts till att täta mellan stockarna i timmerhus, som djurfoder samt som stoppning i dynor,

Blommande björnbär.


B

kuddar, madrasser och möbler. Man flätade även mattor samt band borstar och kvastar av olika slag. De använ-des bland annat som disktvagor eller till att sopa aska ur ugnen med. Henriksson konstaterar att björnmossan i Dalsland och Västergötland därför kallades sopmosse.11

Samerna har använt den färska mossan som täcke ge-nom att skala av ett större sjok från marken och breda mossmattan över sig. Linné skrev att ”Denna bädd, hvars ’sängkläder’ på alla sidor omsluta kroppen och öfverallt smyga sig intill densamma, är i högsta grad mjuk; den är tillika mycket varm och behagligt luktande af den grön-skande växten”.

Namnet björnmossa anses komma av att björnen brukar bädda med den i sitt ide. Linné skrev att ”Björ-nen samlar henna till sit Winterhärbärge.” Men namnet kan lika gärna komma av att den täta mossfällen inte är helt olik björnens päls. Björnmossan kallas också gökråg, duvråg och kråkvete efter de små ätbara sporkapslarna.

Det finns flera olika arter av björnmossa. En mycket vanlig art är enbjörnmossan (P. juniperínum) som växer på torrare ställen som hedar, berghällar, vägkanter, grustag och annan mager jord. Enligt Henriksson kallades den i Växjötrakten, Småland, för revormsmossa och användes mot eksem.

Även hunden Viggo bäddar med björnmossa.

Sid. 124–125: Om blåklocka, blålusern och blåsippa


B

Blåklocka Campánula rotundifólia (liten) och C. persicifólia (stor).

Vildväxande. Flerårig. I en av sina böcker återger Johannes Henriksson en

gammal legend, enligt vilken blåklockorna är upphovet till den första kyrkklockan. Legenden berättar om en biskop som levde i 400-talets Italien. En kväll när han i solnedgången vandrade över en äng greps han så av fri-den och den ljuvliga skönheten att han kände Guds när-varo. Han föll på knä och bad Gud att visa honom ett tecken. Då hördes ett milt klingande omkring honom och han såg hur blåklockorna gungade på sina blommor. Till minne av detta lät biskopen gjuta en stor klocka i samma form som blommorna.15

På sambandet med kyrkklockorna grundade man även tron på blåklockan som ett stärkande medel för hörseln.

I Dalsland och Bohuslän kallades blåklockorna bjäller (bjällror). Släktnamnet Campanula betyder ”liten klocka” på latin.

Barn har i alla tider använt blåklockor i sina lekar. De användes som koskällor på kor av grankottar, som finger-borg eller som små koppar och glas. Om man lyckades vända en blåklocka ut och in skulle man få en önskan uppfylld. De stora blåklockorna gick att smälla med.

Kvinnor skyddade förr sina ömma fingertoppar ge-nom att trä på blåklockor. Det sades ge fin och len hud.

Blåklockorna odlades förr vid klostren. Rötter och blad åts i sallader och stuvningar och av bladsaften bered-des ett blått bläck. Tillsatte man alun blev det grönt.

Nordamerikas indianer har använt blåklockans rötter mot svagt hjärta, öronvärk och som sårläkande medel.

Insekter kan få skydd vid dåligt väder genom att krypa in i blommorna. Eftersom de hänger nedåt och följer vind-riktningen är det alltid lä inuti och insekten blir inte våt.

Som Dalarnas landskapsblomma förekommer både den lilla blåklockan och ängsklockan (C. pátula).Liten blåklocka


B

Blålusern, alfalfa Medicágo satíva

Från medelhavsområdet. Flerårig.Blålusern heter på arabiska Al-Fal-Fa, vilket betyder

”all födas fader”. Den har odlats av araberna i över 2 000 år som stärkande föda för människan och som utom- ordentligt kraftfoder för boskapen. Den innehåller rikligt med mineraler och vitaminer. Fröna kan groddas och ätas. Blad och blommor kan ätas i sallader, bryggas till te eller mixas till en stärkande dryck.

Lusern odlas även som gröngödslingsväxt. Som andra ärtväxter binder den luftens kväve och berikar jorden.

Blåsippa Hepática nóbilis †

Vildväxande. Flerårig.Blåsippans blad har i gamla tider använts som lever-

medicin därför att man tyckte att de liknade en lever. De har tre flikar som en lever och särskilt bladens undersida kan även ha leverfärg, det vill säga brunlila. Detta är ett bra exempel på signaturläran, den lära som menade att Gud hade formgivit växterna på så sätt att människorna skulle förstå vilka sjukdomar de var botemedel för.

Torkade blåsippsblad användes mot lever- och gall- besvär, som urindrivande medel och som sårpuder. På liknande sätt har blåsippan använts i hela Europa. I en gammal engelsk örtabok beskrivs blåsippan som väl- görande för den som genom ett övermått av livets goda förstört sin lever.

Släktnamnet Hepatica kommer av grekiskans hepar som betyder lever. Gamla svenska namn med anknyt-ning till denna användning är levergräs, leverblomma och leverört.

För levern och gallan hade växten dessvärre ingen verkan. Möjligen kan den ha gjort lite nytta som sår-läkande medel. Bladen innehåller nämligen garvämnen som har sammandragande och sårläkande egenskaper. Men då måste de torkas först eftersom de i färskt tillstånd innehåller ämnen som verkar retande på hud- och slem-hinnor, ämnen som försvinner vid torkning.

Man har alltid tyckt att det är något magiskt med de första blåsipporna. I gammal folktro ansåg man att det första som kom på våren bar på en alldeles särskild magisk kraft. Därför var det vanligt att man åt upp den första blåsippan. Eller rentav de tre första, för att vara på den säkra sidan (magiskt tretal). När man gjort det trodde man sig vara skyddad mot en rad sjukdomar under det kommande året. Lika vanligt var det att man åt upp den första vitsippan och andra ”förstlingar”.

Blåsippan har i Dalsland och Värmland kallats blåvis, ett namn som är nästan samma som norskans blåveis. Namnen ves, vis, vise och visse är gamla ord för en växt som blommar på våren. Blåsippan har haft många lokala namn i den stilen: blåveror, blåvirra, blåvese, blåveva, blå-vaj, blåviring och till och med blåvälling!

Blåsippan sprider sina frön med hjälp av myror. På fröna sitter små fettpärlor som myrorna tycker om. Det tar 10-15 år innan plantan har blivit så stor att den blom-mar. Men sedan lever den mycket länge och kan uppnå en ålder på flera hundra år.Se även vitsippa.

Blåsippa

Sid. 167–168: Från fönsterfikus till förgätmigej


F

Fönsterfikus Fícus elástica

Från tropiska Asien, Indien. Flerårig. I vilt tillstånd blir den ett cirka 30 meter högt träd.

Bladen innehåller en gummiliknande mjölksaft, och växten har därför odlats för framställning av kautschuk (gummi). I flera länder, särskilt engelskspråkiga, kall-las den för ”gummiväxten”, rubber tree, rubber plant och liknande. Fönsterfikusen odlas hos oss som krukväxt och var mycket populär runt förra sekelskiftet. Det finns en mängd olika sorter.

Modern forskning visar att fönsterfikusen är mycket effektiv när det gäller att rena inomhusluften från giftiga kemiska ämnen.

Fönsterkrinum Crínum moórei †

Från Sydafrika. Flerårig lökväxt. Även kallad Sarons lilja. Fönsterkrinum odlades ofta förr som krukväxt, men

är nu ovanlig. Den har doftande rosa eller vita blommor. I forna tiders hem trivdes den bra, då luftfuktigheten var högre och rumstemperaturen ofta var låg. Inför vinter-vilan bör den placeras svalt och kan gärna vissna ned helt och hållet. Växten innehåller giftiga ämnen, särskilt löken.

Crinum är grekiska och betyder lilja.

Fönsterlav Cladónia stelláris

Fönsterlaven bildar bulliga, små buskar och växer i mattor företrädelsevis i tallskog. Den kallas också vit renlav, vitlav och på norska kvitkrull. Ett par gamla dalsländska namn är gubbmôsse och dockmôsse, säkert för att ”mossan” påminde om små gubbar eller dockor.31

Fönsterlaven används mycket som dekoration till jul-grupper, adventsljusstakar och begravningskransar. För arkitekter och modellmakare kan laven föreställa bus-kar och små träd. Till jul säljs den i affärerna under det

felaktiga namnet vitmossa. Särskilt i Norge och Fin-land insamlas stora mängder, vilket är betänkligt efter-som återväxten är mycket långsam; man få räkna med 20-30 år.

Förr lade man fönsterlav mellan ytter- och innan-fönstren på vintern. Den sög upp fukten och tjänade samtidigt som dekoration. Lavarna insamlades av lands-bygdsbefolkningen och såldes på marknader i städerna.

Bönder i Norrland, Dalarna och södra Norge sam-lade förr denna lav och andra lavar till vinterfoder åt korna. De har fortfarande stor ekonomisk betydelse som bete för renarna.

Fönsterlaven innehåller usninsyra som har antibiotisk verkan. Se även renlav.

Insamling av fönsterlav i norra Dalarna 2003. Foto: Leif Stridvall


F

Förgätmigej Myosótis spp. †

Vildväxande. Flerårig.Välkänd och legendomspunnen. Den började odlas som prydnadsväxt på 1700-talet och vid 1800-talets slut var förgätmigej en av de vanligaste blomstersymbolerna. Den sågs som vänskapens och kärlekens blomma nummer ett. Dels för sitt namns skull och dels för sitt blyga, troskyldiga utseende. Dessutom såg man blått som trohetens färg.

Det finns flera sentimentala berättelser om hur den fick sitt namn. Enligt en italiensk legend hade Gud, när han på tredje dagen gett namn åt alla örter, glömt bort en liten blåblommande växt. Den lilla växten viskade då blygt och bedjande ”förgät mig ej” (glöm mig inte). Gud vände sig leende mot den lilla växten och sa ”Så må då din blyga bön få bli ditt namn”.

Enligt en annan legend promenerade en riddare till-sammans med sin käresta på stranden av Donau. Flickan fick plötsligt syn på en vacker liten blå blomma och tit-tade längtansfullt på den. Den växte otillgängligt längst ut på en klippa över vattnet. Riddaren ville förstås hämta den åt henne – kosta vad det kosta ville – och man kan ju räkna ut hur det gick… Just i samma ögonblick som han plockade blomman halkade han men innan han föll ner i floden räckte han blomman till sin käresta och ro-pade: ”Förgät mig ej!” Riddaren drunknade förstås. Den sörjande flickan planterade den lilla blåa blomman på graven och kallade den för förgätmigej.32

På många andra språk heter den likadant; på engelska: forget-me-not, på tyska: Vergissmeinnicht, på franska: ne m´oubliez pas och på danska och norska: forglemmigei.

Till Dalslands landskapsblomma ska örten ha utsetts för att den symboliserar anspråkslöshet och ihärdighet, två egenskaper som ansågs typiska för dalslänningen.

Enligt Henriksson var det i Dalsland förr vanligt att binda kransar av förgätmigej.

Inom folkmedicinen har förgätmigejen använts mot ögoninflammationer, sannolikt på grund av att blom-morna påminner om vackra, blå ögon.

Örten innehåller hög halt av kaliumsalter och har därför ibland rekommenderats som stärkande medel vid muskelsvaghet. Dock bör man undvika att använda väx-ten invärtes eftersom den även innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande och skadliga för levern.

I Sverige finns ett tiotal olika förgätmigejarter. En del fö-rekommer som åkerogräs och är så små och obetydliga att de av folkhumorn på vissa platser kallats ”förgätmigbums”.

”Förgätmigej användes av de gamla dalborna att binda till kransar, vilka dels upphängdes på väggarna vid högtidliga tillfällen, dels lades i skålar eller senare på tallrikar, vilka därpå fylldes med vatten, vari växten höll sig länge blom-mande. I detta fall virades kransarna icke med tråd o.d., utan med längre exemplar av växten.” 33

Förgätmigej

Sid. 210–211: Från häggmispel till hästhov


H

Häggmispel Amelánchier spp.

Buske från Nordamerika. Odlad och förvildad. Häggmispeln är ganska vanlig som prydnads-

och häckväxt runt hus i Syd- och Mellansverige. Den blommar i maj med stora vita blommor som dock i det närmaste är doftlösa.

Bären är ätliga, men har en fadd och lite sträv smak. Det går utmärkt att koka sylt och saft av dem. I Amerika fyller man dem ofta i pajer. Hos en del indianstam-mar användes bären även medicinskt mot dåliga ögon, magont, leverproblem samt till framställning av svart och lila färg. Rötterna nyttjades som tobakser-sättning.

Det finns flera olika arter av hägg-mispel, alla med ätbara bär.

Hässlebrodd Mílium effúsum

Vildväxande på fuktig, mullrik mark. Flerårig. Kallas även luktgräs.

Hässlebrodd innehåller kumarin, vilket gör att det luktar mycket gott. Doften framträder särskilt när det tor-kas. Hässlebrodden har bland annat an-vänts som parfym och i kyrkbuketter samt blandats med tobak för att ge det en behagligare arom.

Släktnamnet Milium är det gamla la-tinska namnet för hirs och syftar på frö-na, som liknar små hirskorn. Effusum be-tyder vitt utbredd och syftar på vippan. Se även myskgräs och vårbrodd.

Hässleklocka Campánula latifólia

Vildväxande. Flerårig. Även odlad och förvildad. De späda bladrosetterna som kommer på våren åts förr som spenat. Rötterna är rika på socker och blandades i soppor och stuvningar eller torkades och maldes till mjöl.

Namnet hässleklocka härleds ur det gamla namnet hasselkål som syftar både på växtplat-sen och på användningen som matväxt. Enligt Henriksson kallade äldre dalslänningar hässle-klockan för jäppla.49

Hästhov Tussilágo fárfara

Vildväxande. Flerårig. Kallas oftast tussilago. Hästhovens blad är ett av de äldsta medlen

mot hosta och den rekommenderades redan i gamla antika skrifter. Både i folkmedicinen och i den vetenskapliga medicinen har de använts ända in i vår tid. På apoteket har man kunnat köpa olika beredningar med hästhovsblad ”för bröstet”.

Det är de unga bladen och blommorna som är mest verkningsfulla. De innehåller rikligt med slemämnen och substanser som gör slem-met i luftvägarna fuktigare. Detta fungerar som ett skydd för hud och slemhinnor och mot-verkar irritation. Det känns lenande vid för-kylningar och lindrar vid andningsbesvär. Det enklaste användningssättet har varit att koka några blad eller blommor och dricka vattnet. För att lindra hosta rökte man också bladen. Man kom då på att de passade utmärkt som ersättning för tobak eller för att dryga ut den tobak man hade. Hästhovsblad har faktiskt varit det mest använda tobakssurrogatet i Nor-den och Tyskland. De innehåller ungefär sam-ma beståndsdelar som tobaksblad utom nikotin och aromämnen. För att få arom på bladen till-Hässlebrodd


H

sattes blad av myskmadra, som har en härlig doft när de torkats. Hästhoven har också kallats brösttobak.

Krossade blad verkar sårläkande och har lagts på infek-terade sår och svullnader. Späda blad har ätits i sallader och soppor och rötterna har rekommenderats mot aptitlöshet. Men bör dock inte använda hästhoven en längre tid för invärtes bruk. Nya undersökningar har visat att hästhoven, beroende på växtplats, kan innehålla alkaloider som verkar cancerframkallande och är skadliga för levern.

Blad och stjälkar har även torkats och pulvriserats till ett eldfängt pulver som användes som fnöske eller för att ”bränna tunder” (se sidan 177).Namnet tussilago betyder ”jag fördriver hostan”, av la-tinets tussis som betyder hosta och ago som betyder jag fördriver. Artnamnet farfara har inget med farfar att göra utan kommer av det latinska namnet för mjöl: far eller furfur (kli). Det är undersidan av bladen som är vita och liksom mjöliga.

Bladen ser man ingenting av när tussilagon blommar. De växer upp senare på våren, då blommorna vissnat. Ett gammalt namn med anknytning till detta är ”sonen före fadern”.

Formen på bladen påminner om sulan på en häst och det är denna likhet som har gett namnet hästhov, det namn som oftast används i våra floror.

Vissa menar att namnet hästhov är en förvrängning av namnet hosthäva och det är ju tänkbart eftersom den ”häver hostan”. Namnen ligger ju nära i munnen. Andra näraliggande namn som man också använt är hästört och hostört.

I Västergötland har man sagt fålafötter och i Dals-land har man mer tagit fasta på att den är en av de för-sta vårblommorna och kallat den för tjälros. Liknande namn har man bland annat haft i Dalarna: tjälablomma eller tjältuppa. Efterleden -tuppa användes ofta i namn på blommor som sitter i toppen.Hästhov

Bladen växer uppnär hästhoven harblommat över.

Sid. 230–232: Från jättevallmo till kalvnos


K

Jättevallmo Papáver orientále †

Från sydvästra Asien. Flerårig. Kallas också orientalisk vallmo.

Jättevallmon har odlats hos oss sedan 1700-talet. Till att börja med förekom den mest i högreståndsträdgårdar men snart odlades den av alla samhällsklasser.

Vallmons pompösa kronblad har poetiskt beskrivits som skrynkliga sidenkjolar.

Den vanligaste färgen är brandröd, men det finns ock-så andra varianter, från mahognyrött till blekt laxrosa och vitt. De torra fruktkapslarna är dekorativa och påminner till formen om antika urnor.Se även kornvallmo och opievallmo.

Kabbleka Cáltha palústris †

Vildväxande på fuktiga ställen. Flerårig. Vårblommande.Enligt Henriksson bereddes i Dalsland förr ”en för

nötkreatur begärlig sörpa” 56 av färsk kabbleka och halm. Man får hoppas att de kokade sörpan först eftersom kabblekan innehåller det hudirriterande ämnet proto-anemonin och förtäring kan medföra kolik och kram-per. Ämnet försvinner vid torkning och en del kan man också få bort genom att koka växten.

Att man gav kabbleka till korna beror på att man trodde att det skulle öka mjölkproduktionen och de gula blommorna ansågs ge fin gul färg till smöret. Att ha fint smör var av stor vikt eftersom smöret var en viktig bytes-vara i brist på kontanter. Man har också färgat det färdiga smöret direkt med blommorna. Om man lade en kabb-leka i mjölkhinken första gången man mjölkade utom-hus på våren trodde man att korna skulle hålla sig friska under året och mjölka bra. Gamla namn som anknyter till detta är stort smörblomster, smörfärga, smörfånga, mjölkblomma och mjölkrosor. I Norrland har man kallat kabblekan tremjölksgräs. När kabblekan blommade hade nämligen betet blivit så bra att man kunde mjölka korna även mitt på dagen, alltså en tredje gång. I vanliga fall mjölkade man bara morgon och kväll.

Det finns flera förklaringar till det underliga namnet kabbleka. Dels kan det härledas ur kalfleka (kalvlek), ett namn som förekommit i gamla floror. Växten blommade när kreaturen släpptes ut på bete. Dels kan det komma av latinets caballica som betyder liten häst. Bladen ser ut som små hovavtryck. Fölungefötter är även ett av växtens gamla svenska namn. Det kan också komma av kabbalök som är ett gammalt småländskt namn. Kabba eller kabbe syftar på den kraftiga stjälken och lökr betyder bäck på fornnordiska.

Kabblekan har setts som en viktig grönsak av folk i arktiska områden och det verkar som om halten av pro-toanemonin minskar ju längre norrut den växer. I Eng-land gör man pickles av blomknopparna genom att lägga in dem i vinäger.

Jättevallmo


K

Växtsaftens hudirriterande verkan ökar blodcirku-lationen, vilket har utnyttjats för att lindra smärtan vid reumatisk värk.

Förr i tiden sa man till barnen att de kunde få klåda eller vårtor på händerna om de tog i kabblekan. Det var förstås inte sant, men man var väl rädd att barnen skulle trilla i vattnet om de försökte plocka den.

Kaffebuske Cóffea arábica †

Flerårig buske från Etiopien, där man druckit kaffe sedan urminnes tider. Kaffebusken har varit känd i Europa se-dan 1600-talet. Kaffet framställs ur fröna (bönorna) som torkas, rostas och mals. Kaffe innehåller massor av ämnen, mest känd är den giftiga alkaloiden koffein. Att dricka kaffe verkar uppiggande, stimulerar centrala nervsyste-met samt ökar hjärtverksamheten, ämnesomsättningen och magsyraproduktionen.

Genom franskt inflytande började man dricka kaffe i Sverige i början av 1700-talet. Länge dracks det endast i aristokratiska och borgerliga kretsar. Först på 1800-talet spred sig kaffe- drickningen till vanligt folk och kaffet kom sedan i stor utsträckning att ersätta brännvinet som vardagsdryck.

”Missbruket” av kaffe har för-bjudits många gånger. Man an-såg att det var dåligt för Sveriges ekonomi att behöva importera det dyra kaffet och dessutom blev folk beroende av det. Förbuden hölls dock inte. Man blandade ut kaffet med annat och hittade på olika surrogat. Till slut såg man ingen annan utväg än att tillåta det, vilket skedde 1822. Kaffet är nu världens vanligaste njutnings-medel och de nordiska länderna konsumerar mest kaffe per person i hela världen.

Det odlas i alla tropiska länder, men mest i Syd- och Mellanamerika. Kaffebusken går bra att odla som kruk-växt. Har man tur blommar den med väldoftande blom-mor och utvecklar kaffebönor.

Kalebass Lagenária sicerária

En frodig, ettårig slingerväxt som odlats i tusentals år. Härstammar troligen från norra Indien och odlas nu i stora delar av Asien, Afrika och Sydamerika.

Växten kan odlas i Sverige, men för att frukterna ska hinna mogna måste växtplatsen vara varm och solig. Säkrast är att ha plantan i ett växthus.

Kabbleka


K

Frukterna kan användas både som omogna, då de är ätliga, och som mogna och torkade. I det senare fallet är de mycket användbara och dekorativa. Först måste de dock torka ordentligt, vilket kan ta flera månader.

Frukterna förekommer i varierande storlek och form och används till instrument, skålar, koppar, lampor, vaser, fågelholkar, leksaker och prydnader.

Kalebassen kallas även flaskkurbits. Namnet kurbits användes förr om gurkväxter med hårdskaliga, stora frukter. Ordet kommer av tyskans Kürbis som i sin tur kommer av latinets cucurbita (ett slags pumpa). Kurbits har även kommit att bli benämningen på fantasifullt stili-serade blomsterdekorationer i det folkliga måleriet i Da-larna, efter ett träd som i Bibeln nämns i samband med profeten Jona.

Kalmus Ácorus cálamus †

Från Asien. Vildväxande i näringsrika vatten. Flerårig. Torkad kalmusrot importerades tidigt från Indien,

men själva växten började inte odlas i Europa förrän på 1500-talet.

Hela växten är starkt aromatisk och doften påminner om kanel. Man tuggade förr roten som skydd mot smitta och som magstärkande medel. Rotbitar lades i dricksvatt-net till desinficering. Krossade blad och rötter har använts som medel mot ohyra, till exempel på golvet mot myror eller blandat i sänghalmen för att hålla lopporna borta.

Medicinskt verkar kalmusrot gasdrivande och bra för matsmältningen, sårläkande och lugnande vid nervösa besvär. Den har använts som medicin till såväl människor som djur.

Blad och rotstock kan blandas i potpurrier och den eteriska oljan används inom parfymindustrin.

Rotstocken kan även krydda öl och brännvin eller kanderas som sötsak.

Man bör vara försiktig vid användandet av kalmus eftersom den innehåller ett ämne som kan vara cancer-framkallande. Se även bild på sidan 76.

Kalvnos Misópates oróntium

Kalvnosen hör ursprungligen hemma i Sydeuropa och förekommer sällsynt som ogräs på kulturmark, till exem-pel på åkrar, vägkanter och i jordhögar. Den är ettårig och tillhör samma familj som prydnadsväxten lejongap.

Namnet kalvnos syftar på fruktkapselns utseende. Den har även kallats skalleblomma då det torra fröhuset med sina hål liknar en dödskalle.

Kalvnosen har inte haft någon särskild användning. Enligt Retzius nyttjar allmogen ”den såsom rökelse wid wisse Boskapssjukdomar, där den likwäl gör ingen nytta”.

Misopates kommer från grekiska ord för hat och trampa, och syftar på att man hatar att trampa på en sådan skön blomma.

Apotekskärl för kalmusrötter, Rhizoma calami. Kalmus i bakgrunden. Något som är typiskt för växten är att den ena bladkanten ofta är vågig.

Sid. 257–258: Om kråkvicker, kummin och kung Karls spira


K

Kråkvicker Vícia crácca

Vildväxande. Flerårig. Kråkvickern har funnits i landet sedan stenåldern och

har följt människan som ett mellanting mellan ogräs och foderväxt i vallodlingen. Den gillades av boskapen och ansågs bra som foder.

Conrad Quensel skriver i Svensk Botanik 1804: ”Till boskapsfoder är växten ganska förmånlig, emedan den växer tätt, frodigt, är bladrik och ätes gerna af alla hem-tamda kreatur både torr och färsk.”

Barnen åt kråkvickerns frön som godis och man kunde mala dem till mjöl och blanda i brödbak. Fröna äts även av fåglar och har kallats duvärter, tranärter och även musärter. Själva växten har också kallats fågelvicker. Om man ville få duvorna att stanna i duvslaget skulle man, enligt en ro-mersk författare, utfodra dem med kråkvicker.

Gamla dalsländska namn är joregräs och Jungfru Marie karer (kardor).Se även fodervicker, häckvicker och skogsvicker.

Kummin Cárum cárvi

Förekommer både vildväxande och odlad. Tvåårig.Kummin är den mest använda inhemska kryddväx-

ten i Sverige och har nyttjats sedan stenåldern. Fröna har använts som krydda i mat, bröd, ost och spritdryck-er. De har kramplösande verkan och motverkar gasbild-ning i magen. Dess användning i svårsmält föda som ost, kål och tungt bröd beror just på dessa egenskaper.

Henriksson såg många gånger äldre dalslänningar som rökte ”komming” i vanliga pipor, som medel mot ko-liksmärtor. Rökningen framkallade rapningar och fick då avsedd effekt.

De späda bladen är goda och nyttiga att äta om vå-ren. De är rika på C-vitamin och karoten. Man kan koka soppa på dem precis som med nässlor. Roten är aroma-tisk och kan kokas som grönsak. Enligt Henriksson åt fattigt folk i Värmland och Dalsland ofta kumminblad eller rötter till potatis, i brist på sill eller kött. 62

Att tugga på kumminfrön förbättrar dålig andedräkt.Kummin har även visat sig innehålla ämnen som skys

av mördarsniglar.

K

Kråkklöver


K

betyder liten lus. Namnet kan dels syfta på att några ar-ter med samma släktnamn användes till att bekämpa löss, dels på att de små fröna liknar löss.

Om Kung Karls spira skriver Linné: ”Något gagn av denna växt känner jag icke, men det kan i sanning vara nog att endast få se den.” Henriksson skriver dock: ”Fröna af denna växt, i Jämtland kallad myrkong (med avseende på växtplatsen), hava av allmogen i vissa land-skap, såsom i Dalarna, fordom använts krossade som medel mot tandvärk.” 63

Kung Karls spira är Västerbottens landskapsblomma.Se även granspira och lappspira.

Kung Karls spira Pediculáris scéptrum-carolínum

Vildväxande på våt, näringsrik mark, framför allt i norra Sverige. Flerårig.

På Karl XI:s befallning företog Olof Rudbeck d. y. en resa till Lappland 1695. När han fick se denna praktfulla gulblommande växt gjorde den ett så stort intryck på honom att han kallade den Sceptrum Carolinum som en hyllning till Karl XI. Namnet kommer av latinets sceptrum (härskarstav, spira) och Carolus (Karl). Han beskriver väx-ten: ”Hvars blomma lik en hielm so gul som gullet lyser, med blek och blodig mun samt blod-bestenkte blad.”

Senare lade Linné till släktnamnet Pedicularis, vilket

Kung Karls spira som utviksbild i det åttonde bandet av Svensk Botanik från 1818. Alla kopparsticken i bokverket är färglagda för hand.

Sid. 280–281: Från luktärt till lungört


L

Luktärt Láthyrus odorátus †

Från Italien. Ettårig klängväxt.År 1699 hittade en blomsterstuderande munk den

vilda luktärten på Sicilien. På 1750-talet fick Carl von Linné tag på frön från Holland. Han var den förste som odlade luktärter i Sverige. Genom en naturlig mutation omkring år 1900 uppkom de storblommiga och färgrika sorter som är populära att odla idag.

Rosenvial (L. latifólius) kallas ibland flerårig luktärt och är betydligt kraftigare i växtsättet. Den kommer från Sydeuropa och odlas ofta i spaljéer och liknande. Den

kan klättra två till tre meter på en sommar och de doft-lösa blommorna är ljuslila eller vita.

I flera arter av släktet Lathyrus har man på träffat gif-tiga ämnen som vid förtäring kan orsaka stelhet och minskad styrka i benens muskler, följt av förlamning. Hos djur påverkas leder, ligament och skelett. Åkom-man kallas lathyrism och kan uppkomma om man äter av lathyrusarternas frukter under längre tid (tre till sex månader). Särskilt gäller detta arterna plattvial (L. satívus) och rödvial (L. cícera), men även luktärt.Se även gulvial, gökärt, knölvial och vippärt.

Luktärt


L

Lunglav Lobária pulmonária

Lunglaven växer på bark av lövträd, särskilt i skuggiga skogar på den nedre delen av stammarna. Det moderna skogsbruket har gjort att den försvunnit på många håll.

Lunglaven är känd som medicinalväxt sedan medel-tiden. Dess utseende påminner om en lunga och den har därför använts som medel mot lungsjukdomar, hosta och andningsbesvär. Enligt Svensk Botanik har den även nyttjats som boskapsmedicin mot ”fä- och fårhosta”.

Lunglaven innehåller slem och organiska syror. De senare stimulerar magsaftsproduktionen och är verksam-ma vid dålig aptit.

Lunglaven har också använts som färgväxt och ger rödbruna och kraftigt gulaktiga färger.

Lungrot Chenopódium bónus-henrícus

Vildväxande i södra Sverige. Flerårig.Lungroten kom med munkarna till Sverige på 1100-

talet. Den användes som spenat och var förr ganska van-lig i odling. Om våren blekte man de unga skotten och åt dem som sparris. Lungroten är mycket rik på järn, vitaminer och mineralämnen och passar bra i soppor och sallader.

Namnet lungrot kommer av att den inom folkmedici-nen ansågs nyttig för lungorna. Örten har laxerande och renande egenskaper och har även använts till sårläkning.

Arvid Månsson skriver i sin örtabok, 1628, att lung-roten ”är en kosteligh ört til Läkedom brukas til Plåster och Salfwor och må man wäl stöta henne gröna och läg-gia uppå onde såår och skador ty hon läker myckit wäl”.

Lungroten kallas i flera länder för ”Gode Henrik”, ett namn som den även haft i Sverige. Lungrotens blad har liknats vid gåsfötter och namnet ska komma av Heinrich, ett tomteliknande väsen i Tyskland, som hade just gås-fötter. I en del örtaböcker förekommer även teorin att namnet syftar på Henrik IV, en populär fransk kung på 1400-talet som sägs ha ömmat särskilt mycket för de fat-tiga och uppmanat dem att odla denna växt.

Lungört Pulmonária officinális

Sparsamt vildväxande och odlad. Flerårig. Kallas även fläcklungört.

Lungörtens blad användes förr mot lungsjukdomar därför att de vitfläckiga bladen påminde om lungor. Örten var ett uppskattat medel mot hosta, heshet, astma och luftrörskatarr.

I lungörtens fall stämmer faktiskt den gamla signatur-läran, eftersom växten innehåller ämnen med slemlösan-de och upphostningsbefrämjande verkan. Bladen är rika på kisel och man har funnit att örten även verkar häm-mande på blödningar och främjar nybildningen av celler.

Förutom vid halsinfektioner kan lungörten även an-vändas vid diarré, hemorrojder och som ögonbad för trötta ögon.

I England har man ätit lungörtens blad i soppor, gry-tor och sallader.

Lunglav Foto: Leif Stridvall

Sid. 296–298: Från mispel till mjölmålla


M

Mispel Méspilus germánica

Från Mindre Asien och sydöstra Europa. Hög buske eller litet träd som ofta växer med dekorativt krokiga grenar.

Mispeln hör till rosväxternas familj och påminner om hagtorn. Den är inte särskilt härdig men brukar trivas i sydligaste Sverige.

Frukterna mognar sent och liknar små äpplen. De kan plockas för att eftermogna inomhus och kan sedan läg-gas några dagar i frysen för att bli ”frostnupna”. Då blir de som bäst. Frukterna används främst till marmelad, sylt och gelé och smaken är syrlig.

De innehåller mycket garvsyra och har nyttjats som medel mot diarré.

Missne Cálla palústris † †

Vildväxande på blöt torvmark och sanka sjöstränder i Syd- och Mellansverige, utom på Gotland. Flerårig. Ett annat namn är kalla.

De kraftiga jordstammarna är rika på stärkelse men innehåller ett gift som ger illamående och magbesvär. Man har förr ändå använt dem som ersättning för mjöl i tider av missväxt. Särskilt i norra Sverige och Finland samt hos de nordamerikanska indianerna. För att få bort de giftiga ämnena måste jordstammarna först kokas, tor-kas och malas. Dessutom bör de lakas ur i asklut, något som sällan anges i gamla uppteckningar.

I bland annat Småland och Bohuslän samlades bla-den in och gavs som föda åt svinen, vilka påstods bli feta av dem.

Mistel Víscum álbum † †

Flerårig. Sällsynt vildväxande i södra Sverige, rikligast i Mälardalen.

Misteln är en mytomspunnen och säregen halvpara-sit på lövträd. Den har observerats i Sverige på ungefär 25 olika arter av värdträd, särskilt lind, äpple, hagtorn och lönn.

Misteln sågs förr som en magisk växt då den vintertid lyste friskt grön i de avlövade trädkronorna. Den häng-des upp som skydd mot åska och vådeld, för att hålla troll och oknytt borta eller användes som slagruta för att hitta nedgrävda skatter.

I den gamla keltiska kulturen var den en fruktbarhets-symbol, från vilket seden att kyssas under en mistel le-ver kvar. Eftersom misteln trivs att växa högt upp trodde man att den kunde bota svindel.

Bären omges av en ytterst klibbig massa, vilken har nyttjats som lim. De äts av fåglar och sprids på så sätt till nya växtplatser. Fröna med sitt klibbiga hölje förblir oförändrade även sedan de passerat fåglarnas tarmkanal. Namnet mistel kommer från tyskans mist som betyder gödsel, spillning.

Injektion med mistelpreparat används inom natur-medicinen som tumörhämmande och smärtlindrande medel vid cancer. Det uppges även ha stärkande inverkan på immunförsvaret och kapillärerna (de finaste blodkär-len). Kliniska studier som gjorts har dock gett motsägel-sefulla resultat och användningen är kontroversiell.

Misteln är Västmanlands landskapsblomma.

Mjältbräken Asplénium céterach

Mycket sällsynt liten ormbunke som i Norden bara är känd från ett par kalkklippor på östra Gotland. Där-emot är den vitt spridd i Syd- och Mellaneuropa. Den är vintergrön och flerårig.

William Turner nämner i sin örtabok från 1551 att mjältbräken är bra mot gulsot och bryter sönder stenar i urinblåsan. Detta måste vara en typisk tillämpning av signaturläran. Växtens mycket späda uppenbarelse med små, fina gulbruna fjäll på undersidan av bladen gav sä-kert associationer till att den kunde förvandla gall- och urinstenar till fint grusSe även bergspring, gaffelbräken och murruta.


MDe verksamma substanserna används vid menstruations-rubbingar, klimakteriebesvär, mot migrän samt störning-ar i blodcirkulationen.

Mjölkört Epilóbium angustifólium

Vildväxande. Flerårig.Mjölkörten trivs mycket bra på kulturpåverkad mark

som dikesrenar, hyggen och banvallar. Sistnämnda växt-plats har gett upphov till namnet rallarros. När rallarna röjde skog och sprängde berg för järnvägen trivdes mjölk- örten utmärkt där de hade dragit fram, beroende på att växten är bra på att frigöra kväve ur aska och röjd mark.

Det är inte många växter som har så många lokala namn som mjölkörten. Man känner till omkring åt-tiofem stycken! Några vackra exempel är himmelsmjölk, skogsflamma och brudabloss.

Mjölkörten betraktades förr som en bra foderväxt, särskilt i norra Sverige. Den mjölkliknande växtsaften ansågs vara ett tecken på att den kunde öka mjölkpro-duktionen både hos kor och människor. Detta stämmer eftersom mjölkörten har vätskedrivande verkan. Den har även sammandragande och sårrenande egenskaper.

Mjöldryga Cláviceps purpúrea † † †

Mjöldrygan är en svamp som växer som parasit på olika gräsarter. Man ser den framför allt på råg eftersom den där blir större än på vilda arter. På rågkornen bildar den mörka utväxter som är två till fyra cm långa. Den frodas när det är fuktigt och på grund av forna tiders dåliga dränering av åkrarna kunde upp till en femtedel av hela skörden utgöras av mjöldrygor, särskilt under regniga somrar. Namnet mjöldryga och även mjölöka har den fått för att den ansågs dryga ut mjölet. Man såg den som ett välkommet tillskott, särskilt vid dåliga skördar, men kände inte till dess giftighet.

Mjöldrygan innehåller giftiga alkaloider, som både verkar avslappande och sammandragande på muskler och blodkärl, det senare så att blodtillströmningen hindras. När man använde säd som var angripen av mjöldryga ledde det ibland till svåra massförgiftningar som kunde liknas vid epidemier. I Sverige inträffade den sista mjöl-drygeepidemin på 1800-talet.

Sjukdomen kallades dragsjuka och yttrade sig i yrsel och kramper. En allvarlig följd kunde vara att armar och ben förtvinade och till och med föll av. Detta beror på att innehållet av sammandragande ämnen är högre än de avslappande. Den sammandragande effekten kunde vara mycket ihållande, och om blodtillförseln inte stimulera-des kunde kroppsdelar förtvina.

Mjöldrygan har haft och har i viss mån fortfarande omfattande medicinsk användning. Den avslappande och samtidigt sammandragande effekten har nyttjats för att stoppa blödningar, särskilt vid förlossningar för att driva ut moderkakan och stilla blödningen från livmodern. För detta syfte har mjöldrygan insamlats och sålts till apote-ken. Henriksson uppger att den även användes i piller mot näsblod.79

Ett folkligt och mer vanskligt bruk var att använda mjöldrygan som abortmedel.

De verksamma alkaloiderna används ännu inom med-icinen men endast en mindre del utvinns ur mjöldrygor. Dessa samlas inte in från säd utan odlas i särskilda tankar.

Mjöldryga


M

Te på bladen kan användas som mun- och gurgel-vatten. Fröhåren har spunnits till garn och ljusvekar eller stoppats som fyllning i kuddar och täcken. Man försökte också spinna av det och hoppades att det skulle kunna vara en svensk ersättning för bomull. Men det lyckades inte så bra.

De unga bladen kan ätas som sallad eller spenat och skotten kan kokas som sparris. Roten kan kokas, stuvas eller gratineras. Smaken är ganska besk, men blir bättre om man först förväller den, häller av kokvattnet och se-dan kokar den i femton minuter. Förr rostades roten till kaffeersättning. Torkade och malda rötter har även an-vänts till att baka bröd av i nödtider.

Bladen är bland de bästa till te. Om de fermenteras (jäses) smakar de nästan som äkta kinesiskt te. De har an-vänts ganska mycket som ersättning för eller till förfalsk-ning av te, särskilt i Ryssland. Stora mängder mjölkört skördades i Koporje, en plats i närheten av St. Petersburg där teet i slutet av 1800-talet var den huvudsakliga in-komstkällan. Man till och med brände ner skogarna för att ge plats åt mjölkörten. Äkta kinesiskt te var dyrt och stora ryska tefirmor köpte det billiga ”koporjeteet” och drygade ut det med den äkta varan. Inblandningen av mjölkört kunde uppgå till 40 procent. Så småningom uppdagades förfalskningen då det visade sig att firmorna sålt ungefär dubbelt så mycket te som de hade importerat.

Mjölmålla Chenopódium quinóa

Från västra Sydamerika. Mjölmållan kallas även quinoa och är en ettårig måll-

växt, som tidigt utgjort en viktig stapelföda för Andernas indianer. De stora fröna har ett så högt näringsvärde att man nästan kan klara sig utan någon annan sorts föda. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FOA, hop-pas därför att den ska kunna bidra till att utrota svälten i världen, särskilt i tropiska bergsområden.

Fröet är fritt från gluten och går inte att baka med. Man kan däremot göra pastaliknande produkter, plättar och grynblandningar. Sagt om mjölkörten: ”När sista blomman blommat ut är sommaren slut.”148

Sid. 344–345: Om revsuga, ricin, vild riddarsporre och ringblomma


R

Revsuga Ájuga réptans

Sällsynt vildväxande. Odlad och förvildad. Flerårig. Före-kommer ibland som ogräs i gräsfrö. Det finns även ett antal förädlade sorter med bronsröda eller brokiga blad.

Revsugan verkar smärtstillande vid mindre skador och sår. En pasta av örten lades förr på blåmärken och ett av-kok dracks mot inre blödningar. Detta avkok rekommen-derades även till personer som drabbats av hallucinationer (delirium tremens) efter för hög alkoholkonsumtion.

Revsugan verkar även milt avförande och har anlitats mot förstoppning. Inom den homeopatiska medicinen används den mot halsont och munsår.

Bladen kan man torka och laga te av. Unga skott kan blandas i sallader.

Ricin Rícinus commúnis † † †

Från nordöstra Afrika. Ricinen är flerårig, men odlas här som ettårig. Fröna hinner oftast inte utvecklas före frosten.

Det finns många former av ricin, från högresta örter till buskar eller mindre träd. Ricinen är känd sedan uråld-riga tider. Den odlades redan fyra tusen år f. Kr. i Egypten. Oljan som pressades ur fröna användes som avförings-medel, som kosmetika för hår och hud samt som bränsle i oljelampor.

Ricinoljan framställs dels till medicinskt bruk, dels till tekniskt. Medicinskt verkar den milt utrensande och lax-erande och har även nyttjats i salvor för sårvård och vid ögoninflammationer. För tekniskt bruk används oljan som smörjmedel till motorer samt till färg- och såp- produkter. Fröna är egentligen mycket giftiga och för medicinskt bruk behandlas de därför på ett sådant sätt vid pressningen att den färdiga oljan inte ska innehålla något gift. Giftet är ett äggviteämne (ricin) som i nutida politiska konflikter används av terrorister som biologiskt stridsmedel.

Riddarsporre, vild Consólida regális † †

Vildväxande i östra Sverige på kalkrik mark. Ettårig. Riddarsporren är ett åkerogräs men med det moderna

åkerbruket har förekomsten minskat betydligt. Hela växten innehåller giftiga alkaloider som påverkar nerv-systemet på liknande sätt som stormhatten. Tidigare förekom fröna ofta i säden och man var rädd att hönsen kunde bli förgiftade. Höns och andra djur undviker dock fröna och det finns heller nästan inga uppgifter om att människor har blivit förgiftade av sådan förorenad säd.

I äldre läkarböcker kan man se riddarsporren rekom-menderas i ögonvatten, hostmedicin, som feberstillande och sårläkande medel samt vid komplicerade förlossningar. Liksom flera blåblommande arter har den använts som synstärkande medel med hänvisning till att blommorna liknar ögon, men kanske också ”för att hon är en fägnad för synen och stärker denna, så ofta man ser på örten”.91

Ricin


R

Saften som pressats ur blommorna gav, med tillsats av alun, en himmelsblå färg, åt såväl bläck som bakverk och konfekt.

Under 1700-talet såldes de torkade blommorna på apoteken. Även roten, örten och fröna användes. Roten ansågs hjälpa vid njursten. Örten, men främst fröna an-sågs sätta fart på menstruationer och fördriva inälvsmask. Brännvin som kokats med sönderstötta frön användes mot tandvärk. Fröna har även nyttjats mot loppor och löss. Modern forskning visar att växten är verksam både mot inflammationer och parasiter.

Det latinska namnet consolida kommer av la-tinets consolidare, som betyder att göra fast, för-stärka, det vill säga att läka. Namnet har använts om flera olika läkeväxter.Se även stor riddarsporre.

Ringblomma Caléndula officinális

Ettårig. Ringblomman kommer från medelhavs-området och spreds norrut med klosterväsendet under medeltiden.

Blommorna har sårläkande och inflammations-hämmande egenskaper. Ett utdrag från blommorna är utvärtes ett bra medel för att läka hud- och läpp-sprickor och hjälper vid eksem, brännskador och mer svårläkta sår som liggsår och bensår. Invärtes verkar det milt kramplösande på matsmältnings-kanalen samt svett- och urindrivande. Det sänker även blodtrycket och verkar lugnande.

Hela växten går att äta men de nyutslagna kron-bladen smakar bäst. De är mycket dekorativa att strö på maten. Blommorna har använts som falsk saffran och till att färga smör och ost.

Örten var förr en ansedd kärleksört och har omgetts av mycket poesi. Den har fått symbolisera sympati och tillgivenhet, såväl i glädje som sorg.

Det finns olika förklaringar till släktnamnet Calendula. Dels kan det komma från det latinska verbet calere (vara varm) och syftar då på växtens vana att blomma året runt

om inte frosten kommer. Dels kan det ha med kalender att göra eftersom blommorna slår ut vid niotiden varje morgon och stänger sig i skymningen och på så sätt mäter tiden. Den tyska allmogen använde ringblomman till att spå väder. Om blommorna inte öppnade sig på morgo-nen, skulle det bli regn.

Ringblomma

Sid. 380–381: Från skägglav till slån


S

Skägglav Úsnea filipéndula

Skägglaven växer på trädstammar och grenar, särskilt på äldre träd. Den har minskat på senare tid på grund av att den är så känslig för luftföroreningar.

Skägglaven innehåller usninsyra som verkar bakterie-dödande. Den har anlitats vid sårvård; dels torkad och strödd på såret, dels färsk och rengjord som omslag.

Torkad och mald skägglav har använts som ersätt-ning och utdrygning av mjöl. Ett avkok på laven, blandat med vetemjöl, har nyttjats som klister till linnevävnader. Lavens likhet med skägg och hår har lett till att den även använts mot håravfall och skallighet. Vid växtfärgning ger skägglaven grådaskiga, gulröda färger.

Skär kattost Málva neglécta

Vildväxande på kulturmark. Ettårig. Namnet kattost kommer av att frukterna liknar små uppklyftade ostar.

Liksom andra malvor är kattosten rik på slemämnen. Den har saluförts på apoteken fram till 1900-talets bör-jan som lenande och uppmjukande medel samt för att mildra effekten av skarpt verkande läkemedel. Både roten och de ovanjordiska delarna har använts.

Krossade blad lagda i en liten duk som omslag på sår är enligt Linné bättre än ”mången salva eller plåster, som många pengar kosta”. Te på bladen rekommenderades som gurgelmedel vid halsbesvär. Invärtes har en dekokt på roten använts som lindrande medel vid grus- och stenplågor och då tarmkanalen vid långvarig diarré för-lorat mycket av sitt naturliga slem. Den kokade örten har använts som ”stolpiller” mot förstoppning.

Unga blad och skott kan ätas som grönsaker. Om stjäl-karna rötas i vatten, delar de sig i fina trådar som kan spin-nas. ”Goda tandborstar beredes af rötterna, om de i ändan utspritas eller göras trådiga.” (Svensk Botanik 1803).

Den vita kattosten (M. pusílla) är nära släkt med den skära, fast mer sällsynt. De har båda tidigare betraktats som varieteter inom samma art och användes på samma sätt. Se även krusmalva, myskmalva, rosenmalva och rödmalva.Sköldlav

Skägglav


S

Sköldlav Peltígera horizontális

Sköldlaven växer på marken bland mossa eller vid foten av mossiga trädstammar. Den är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och kallas även sköldfiltlav. Inspirationen till namnen kommar av att fruktkropparna ser ut som små sköldar. Enligt Henriksson kallades den i Dalsland älme-näver, av dialektordet älma som betecknar en fjärilslarv. Namnet torde ha uppkommit av att larver ofta anträffats bland lavens bladlika delar. Laven användes som botemedel mot nässelfeber, lokalt kallat älmebläkster, det vill säga ”älmeblåst”. Ordet bläkster (även bläster) är ett dialektalt ord för blåst.

”Denna sjukdom troddes man ådraga sig därigenom, att ens skugga råkade falla på en ’älma’ och denna därvid ’högg i skuggan’.” Vid behandlingen höll den sjuke de angripna kroppsdelarna i röken från den brinnande laven ”och om utslaget utbredde sig över hela kroppen, ställde man sig, klädd i blotta underkläderna, över ’brasan’.” 98 Man kunde också drabbas av älmebläkster om man rå-kade ”kasta sitt vatten” (kissa) på en sköldlav.99 Dessa föreställningar levde kvar ännu i slutet av 1800-talet. Se även älväxing.

Sköldpaddsört Chelóne glábra

Från Nordamerika. Flerårig. Kallas även vit sköldpadds-ört. Flera arter odlas i Sverige som härdiga prydnads-växter. De skiljer sig främst åt genom blomfärgen. Örten har fått sitt namn efter att man liknat blommorna vid ett sköldpaddshuvud. I engelskspråkiga länder säger man turtlehead. Blomman har även liknats vid en duvas huvud. På norska och danska heter växten duehode och duehoved.

Sköldpaddsörten innehåller hög halt av bitteräm-nen och har använts av Nordamerikas indianer mot matsmältningsbesvär, leverbesvär, som maskfördrivande medel samt som stärkande medel efter sjukdom eller fe-ber. En salva av örten har använts på inflammerade sår och hemorrojder. Te av blommorna har druckits som ett milt laxerande medel.

Skörbjuggsört Cochleária officinális

Sparsamt vildväxande längs kusten. Två- till flerårig.Skörbjuggsörten odlades redan i klosterträdgårdarna

och användes främst för att bota skörbjugg, en sjukdom orsakad av C-vitaminbrist. Örten innehåller extremt mycket C-vitamin och har matsmältningsbefrämjande och blodrenande verkan. Krossad har växten använts till omslag på sår samt vid tandköttsinflammation, som ofta är en följd av skörbjugg. Inom naturmedicinen rekom-menderas örten idag mot reumatism, svårläkta sår, lever- och gallbesvär samt förstoppning och aptitlöshet.

Bladen innehåller senapsolja och smaken påminner om krasse och pepparrot. De kan ätas färska som smak-sättning i sallader, grönsaksrätter, soppor och såser.

På Island, där tillgången på grönsaker förr var dålig, saltade man in bladen för vinterns behov.

Slån Prúnus spinósa

Vildväxande längs kusterna. Flerårig. Slån är släkt med körsbär och plommon och bären har

använts som hushållsbär sedan mycket lång tid tillbaka. De har sur och sträv smak men blir mildare och sötare sedan bären utsatts för frost. Framför allt utnyttjas slånbär till olika välsmakande drycker som saft, likör och bränn-vin. Man bör dock inte tugga sönder slånbärens kärnor då de innehåller amygdalin som i magen omvandlas till den giftiga blåsyran.

Henriksson berättar att han i Blekinge smakat flera år gammal slånbärssaft och funnit den särdeles god. Där brukade också fattigt folk ännu på 1880-talet ”steka mogna och frostbitna slånbär i flott och äta dem som sovel till bröd och potatis”.101

Medicinskt verkar slån sammandragande och upp-hostningsbefrämjande. Växten har främst använts i folk-medicinen vid behandling av förkylningar, förstoppning, väderspänningar och reumatism. Fruktsaften har nyttjats som gurgelmedel vid inflammationer i mun och hals.

Särskilt barken är rik på garvämnen och har använts vid

Sid. 402–403: Från stinksyska till stor ormrot


S

Stinksyska Stáchys sylvática

Vildväxande. Flerårig. Kallades förr stinknässla eftersom bladen liknar brännässlans.

Lukten är obehaglig och sägs påminna om vägglöss. Enligt Linné ”behagas paddor av syskans lukt och skugga”. Nyman skriver i sin Naturhistoria från 1867: ”Ehuru stinkande växten är, ätes den dock snålt av kon, och skall öka mjölken utan att gifva den obehaglig smak.”

Sedan medeltiden har örten använts för att rengöra sår och stilla blod samt mot gikt och reumatism. Den eteriska oljan innehåller ämnen med kramplösande egenskaper och har även visat sig verksam som menstruationsregle-rande medel samt vid klimakteriebesvär. Se även knölsyska och korogi.

Stjärnflocka Astrántia májor †

Vildväxande i sydeuropeiska alpskogar. Flerårig.Enligt osäkra källor skulle den ha förts till Sverige med

karoliner som återvänt från Bender. Ett gammalt namn är ”mormors brosch”. Linné kallade den ”fröknar”, och

ett namn som sedan ofta användes är ”Linnés döttrar”. En stjälk med blommor består ofta av en blomma i top-pen och fyra lite längre ned. Man tänkte sig att den högsta blomman symboliserade Linnés hustru och de andra hans fyra döttrar (sonen var inte medräknad).

I början av 1800-talet var stjärnflockan särskilt po-pulär som trädgårdsväxt eftersom den även trivs bra i halvskugga. ”Fint folk” vistades nämligen helst i skug-giga delar av trädgården, då de inte ville bli solbrända och därmed riskera att tas för vanliga arbetare.

Jordstammen och stjälken innehåller en eterisk olja som verkar aptitstimulerande och magstärkande. Växten kan även ingå i urindrivande teblandningar.

Stjärnhyacint Camássia quámash

Från västra Nordamerika. Flerårig. Kallas även camass. I Sverige är den huvudsakligen härdig i de sydligaste delarna.

Löken innehåller mycket socker och var viktig föda för nordamerikanska indianer, som till och med lär ha krigat om växtplatserna. De åt den rå, kokt eller bakad i särskilda gropar varvid den söta smaken förstärktes. Kokvattnet användes som söt dryck. Namnet quamash är indianernas namn på den sötsmakande löken. Den odlas fortfarande av indianer och är populär som föda.

Stockros Álcea rósea

Stockrosen är urgammal som trädgårdsblomma och har troligen kommit till Europa på 1500-talet från Kina via Persien och Turkiet.

Det finns många olika sorter: ett- två- eller fleråriga, enkla eller dubbla i många olika färger.

Stockrosor är släkt med malvorna, och liksom dem innehåller de mycket slemämnen. Dessa lindrar irrite-rade slemhinnor och dämpar hosta. Inom folkmedicinen har man främst bryggt te på de torkade blommorna vid olika förkylningsåkommor. Bladen har nyttjats till sårbe-handling och frukterna som botemedel mot giftiga bett. Enligt Linné gillar paddan lukten av stinksyska.


S

Ett pulver av de torkade rötterna kokades i vin och an-vändes mot inälvsmask hos barn.

Ur stockrosor med mörkröda blommor utvann man förr färgen malvarött, som man färgade vin med.

Stockrosor trivs bäst i näringsrik jord, gärna mot en solig vägg. De behöver ofta stöd.

Stormåra Gálium álbum

Allmänt vildväxande på kulturpåverkad mark. Flerårig. Kallas även buskmåra.

För länge sedan ansågs stormåran användbar mot nervbesvär i olika former, även epilepsi.

Liksom en del andra arter av måra har den även an-vänts till färgning. De ovanjordiska delarna ger gula och bruna färger, roten ger röda.

Olof Swartz skriver i Svensk Botanik 1807: ”Fä-kreatur, hästar och äfven svin, sägas hålla den snarare till goda, än något annat slag af slägtet, och Bi besöka blommorna hoptals”.

Det är inte ovanligt att det uppstår hybrider mellan stormåra och gulmåra.Se även gulmåra, myskmadra, snärjmåra och vitmåra.

Stor ormrot Bistórta májor

Härstammar från Europa och norra och centrala Asien. Odlad och förvildad, särskilt i parker vid slott och större gårdar. Flerårig.

Namnet kommer av att roten är vriden som en orm och, enligt signaturläran, därför var verksam mot orm-bett. Artnamnet Bistorta betyder ”två gånger vriden” av latinets bis (två gånger) och tortus (vriden). Major bety-der stor.

Ormroten är nära släkt med pilörterna och har lik-som dessa använts som sårläkande och stärkande medel. Roten är rik på garvämnen och har tjänat som medicin både för djur och människor, mot in- och utvärtes blöd-ningar samt vid behandling av diarré. Ett gurgelvatten har brukats vid mun- och svalginfektioner. Stockros

Sid. 426–427: Från tibast till timjansnyltrot


T

Tibast Dáphne mezéreum † † †

Vildväxande, flerårig buske. Blommorna slår ut på bar kvist i mars–maj och luktar mycket gott. Både blommor och bär är mycket dekorativa och tibasten planteras ofta som prydnadsväxt.

Hela växten är giftig, särskilt bären och barken. Smaken är brännande och kvarlämnar en plågsam och kväljande känsla i halsen. Ett äldre namn på växten är källarhals, vilket kommer av ett gammalt tyskt ord, chellen, som betyder ”kvälja”.

Inom folkmedicinen har tibasten använts mot en mängd olika åkommor: Utvärtes som omslag på svull-nader, inflammationer och reumatisk värk. Invärtes mot

menstruationssmärtor och trög mage. Bären har använts som mask- avförings- och kräkmedel. Barken mot tand-värk, inälvsmask och skabb.

Tibast har använts mot all slags otyg: flugor, löss, ormar och trolldom. Bland annat i Dalarna, varifrån det berättas att bären bars som skyddande amuletter mot ormbett. Man hängde också sådana amuletter på djuren. En bastremsa av tibastens bark knöts om hal-sen på kalvar och getter för att hindra ohyran att ta sig till huvudet. Tibasten användes också som gift i åtlar för att döda varg och räv.

En gammal metod att lindra gikt och andra åkommor har varit att ”anlägga en fontanell”. Man åstadkom ett li-tet sår i huden och lade dit ett tibastbär, en ärta eller lik-nande för att det inte skulle läka ihop. Bäret hölls på plats av en linda. Såret hölls på detta sätt öppet i flera dagar så att produktionen av var underhölls. När det ”dåliga” varet och blodet rann ut ansågs patienten bli bättre.

I Sibirien har tibasten använts som ett farligt skönhets-medel. Conrad Quensel berättar i Svensk Botanik 1802, om hur man genom att ”gnida ansiktet med bärsaften, eller tvätta det med vatten vari barken länge legat” givit ”åt magra och bleka friskt och fylligt utseende.” Genom denna behandling retades alltså huden så att ansiktet svullnade upp och rodnade.

Tidlösa Cólchicum autumnále † † †

Från Syd- och Mellaneuropa, Nordafrika. Flerårig. Tidlösan har fått sitt namn av att bladen och frukt-

kapslarna kommer på våren och sedan vissnar ned. Sent på hösten kommer blommorna ensamma utan blad. Där-för kallas den även ”nakna jungfrun”.

Tidlösan togs sent i bruk som läkeört. På 1700-talet började den användas mot podager och gikt. Den verkar smärtstillande och inflammationshämmande. Av fröna bereddes ett spritutdrag mot akuta giktanfall.

Hela örten är giftig, särskilt fröna. Den innehåller alkaloiden colchicin, ett nervgift som påminner om arse-nik, då dess verkan är likartad. Tidlösa


T

Ämnet renframställs ur tidlösan och har fått stor be-tydelse inom cytologi och genteknik. Colchicinet ger kromosomtalsförändringar och får också celldelningen att avstanna så att man kan studera och analysera kromo-somerna.

Tigerlilja Lílium lancifólium †

Flerårig. Tigerliljan är en av de härdigaste liljorna och kan odlas i nästan hela landet. I bladvecken sitter grodd-knoppar, bulbiller. Dessa faller till marken och ger upp-hov till nya plantor.

Tigerliljan har odlats i mer än tusen år av kineser, japaner och koreaner och löken har ätits som grönsak. År 1804 kom de första lökarna till England, ditsända av en engelsk botanist, William Kerr, som var i Kina för att samla växter. Han beskrev liljan som ”en strålande art som ännu inte fått någon plats i grönsakernas släkt-tavla”. Den lär dock inte smaka särskilt gott utan fyller bättre sin plats som prydnadsväxt.Se även liljor.

Tiggarranunkel Ranúnculus scelerátus † †

Vildväxande på fuktig mark. Ettårig. Många ranunkelväxter innehåller en frätande växt-

saft, av dem har tiggarranunkeln den skarpaste. Detta har tidigare utnyttjats av tiggare som gned örten på synliga ställen på kroppen. De fula utslag och sår som uppstod väckte folks medlidande. På denna använd-ning syftar också det latinska artnamnet sceleratus som betyder lömsk, ohälsosam, brottslig.

Sedan bladen ”endast en timma legat på huden, uppkomma gulvätskiga blåsor, hvilka sedan bilda variga och mycket svårläkta sår”, enligt Nyman 1867.

Det finns uppgifter om att man även i sen tid använt tiggarranunkeln för att åstadkomma sådana sår. Då av ynglingar i försök att slippa värnplikten.Se även knölsmörblomma, revsmörblomma, smörblomma och ältranunkel.

Timjansnyltrot Orobánche álba

Sällsynt vildväxande på kalkhällar och alvarmark på Öland och Gotland. Flerårig. Som namnet anger snyltar den, det vill säga växer som parasit, på timjan.

Hela växten, men framför allt roten har medicinsk användning. Utvärtes används den som ett kraftigt sam-mandragande och sårläkande omslag. Invärtes verkar den lugnande och bidrar till att bygga upp muskelstyrkan igen efter försvagande sjukdomstillstånd. Den nyttjas även mot impotens, exempelvis i Kina där olika snyltrotsarter används som afrodisiakum (kärleksmedel).

Tigerlilja

Sid. 448–449: Från vete till vildkaprifol


V

Vete Tríticum aestívum

Från Mindre Asien. Ettårig. Jämte kornet är vetet sannolikt den äldsta kulturväx-

ten vi har och dessutom världens viktigaste brödsädesslag. I Främre Orienten lär det ha odlats i mer än 10 000 år. I Norden har vetet odlats i cirka 6 000 år, men det har varit mycket vanligare att man odlade korn och råg. Od-lingen av vete tog inte fart förrän under 1800-talet då man fick fram bättre sorter. Vetebröd var länge bara förunnat de välbeställda. Idag har vete nästan slagit ut de andra

sädesslagen och det finns tusentals olika sorter. Man skil-jer på vårvete, som sås på våren, och höstvete, som sås på hösten. Vårvete innehåller mer protein och har därmed högre kvalitet. Höstvete ger större skörd.

Vete används exempelvis till mjöl, flingor, mannagryn, pasta samt till kreatursfoder och alkoholframställning. 60 procent av Sveriges odlade vete används till foder.

Stärkelsen har genom tiderna varit mycket viktigt som stärk- och bindemedel i tyg och papper, till lim, puder och pastor och som utdrygning i livsmedel och läkemedel.

Durumvete (T. dúrum), även kallat hårdvete eller ma-karonivete, är en veteart med hårdare kärna och högre proteinhalt. Den används framför allt till pasta och cous-cous. Durumvete odlas i länderna kring Medelhavet och trivs inte i Sverige.Se även speltvete.

Vide Sálix spp.

Vildväxande buskar på fuktiga ställen. Släkt med sälg, pil och jolster. Tvåbyggare.

Det finns många olika arter av vide. De är ganska lika varandra och har använts på likartade sätt.

Löven skördades förr till vinterfoder åt djuren. Av de sega och böjliga årsskotten kan man göra vidjor, korgar och redskap. Av kvistarna kan man tälja till pipor och flöjter. Videarterna har även använts medicinskt eftersom de innehåller salicin som är verksamt mot värk, feber och infektioner. Det var främst avkok på barken som nyttja-des i detta syfte.

Unga blad och skott kan ätas och är rika på C-vita-min. Enligt Johannes Henrikssons far Henrik Nilsson brukade fattiga vallhjon stilla sin hunger med de nyss utslagna och färska bladen av sälg och viden.122

Videarterna hör till de växter som fordom troddes skydda mot sjukdomar även genom magiska metoder. Det förekom exempelvis att nyfödda barn badades i av-kok på videbark för att skyddas från trolldom.Se även jolster, knäckepil, korgvide, sälg och vitpil.

Prover på gamla vetesorter. Från vänster: glatt kubbvete, emmervete (tvåkornsvete), och borstigt kubbvete. Hembygdsmuseet i Dals Rostock.


V

Videört Lysimáchia vulgáris

Vildväxande på fuktiga ställen. Flerårig. Kallas även strandlysing.

Videörten har ingen gammal tradition som läkeört men den har sårläkande verkan och har nyttjats som ett medel mot blodutgjutningar och feber. Den har också använts mot skörbjugg eftersom den innehåller C-vitamin.

Hela växten kan användas till växtfärgning. Jordstam-men (roten) ger bruna färger, blad och stjälk ger gula.

Namnet videört har den fått för att bladen påminner om gråvide (Sálix cinérea).Se även praktlysing och penningblad.

Vildapel Málus sylvéstris

Vildväxande träd eller buske i södra och mellersta Sverige. Vildapeln är en av ”föräldrarna” till våra odlade äppelsorter.

En riktig vildapel har ofta tornar och bladen är kala på undersidan eller bara glest håriga på nerverna. Det od-lade äppleträdets blad är filthåriga på undersidan. Vild-apelns frukter är små och mycket sura. Tack vare att de går mycket bra att lagra hade de förr stor betydelse som enda ”grönkost” under vinterhalvåret. Som torkade eller grillade blir de mindre sura. Man har hittat lämningar av frukterna vid utgrävningar av boplatser från stenåldern.

Vildapel har även odlats som foder till grisar. Virket är hårt och användes förr till vagns- och hjuldelar. Det läm-par sig även bra till finare snickeri- och svarveriarbeten.Se även äpple.

Vildkaprifol Lonícera periclýmenum †

Vildväxande längs kusten från Bohuslän till Blekinge. Flerårig buske. Den skiljs från den odlade kaprifolen ge-nom att det översta bladparet under blomställningen består av två fria blad och inte är sammanvuxna till en ”skål”.

Blommorna doftar mest på kvällen och pollineras av nattflygande svärmarfjärilar.

I det forntida Egypten och under antiken användes barken till behandling av sår och hosta. Under medel-tiden föll växtens användning i glömska.

Enligt Retzius används kaprifolen ”til löfhyddor eller at betäcka wäggar, hälst den med sina wackra och i synnerhet om aftnarne wällucktande blommor så wäl pryder sit ställe”.

Vildkaprifolen är Bohusläns landskapsblomma. Linnés lärjunge Pehr Kalm berättar 1742 att bönderna i Bohus-län kallade den för matledsträd eftersom de använde den mot matleda (aptitlöshet).

Bladen och blommorna har tillskrivits antiseptisk, sår-renande och urindrivande verkan. Henriksson berättar att de ”föreskrivits som te vid andtäppa och lindriga ut-slagssjukdomar ”samt att en dekokt använts som gurgel-vatten vid halsfluss.123

Växten är giftig, särskilt bär och blommor.Se även kaprifol.

Vildkaprifol

Sid. 464–466: Från väggmossa till åbrodd


VVäggmossa Pleurózium schréberi

Väggmossan växer på skogsmark i hela Norden och är kanske vår allra vanligaste markmossa. Den växer även på öppnare platser och myrar.

Sitt svenska namn har den fått för att den ofta använts för att täta springor vid husbyggen, på samma sätt som husmossa. Båda arterna har också använts som täckning på innertak samt som strö för djuren i ladugårdar. Hus- och väggmossa ser man ofta växa tillsammans, och förr gjorde man vanligen ingen åtskillnad på arterna.

Enligt Henriksson användes väggmossan även som svinfoder. Mossan tvättades, skållades, hackades och be-ströddes med havremjöl, kli eller majsmjöl.130

Se även husmossa.

Väggört Parietária officinális

Mycket sällsynt vildväxande i sydligaste Sverige. Flerårig. Kallas även blidnässla. Väggörten är vanlig i Sydeuropa, där den ofta växer direkt i springor på väggar och murar. Den tillhör nässelväxternas familj men har inga brännhår. Väggörten har urindrivande, laxerande, kylande och milt lindrande effekt. Den lär vara ett av de verksam-maste medlen mot olika urinvägsbesvär, som blåssten, njurgrus och urinstämma.

Te av bladen dracks förr vid hosta och halsbesvär och bladen som blev kvar sedan man bryggt teet användes som omslag på sår. Växtsaften ansågs kunna bota tinnitus. I en handskrift från slutet av 1600-talet står det att den hjälper mot svullnader, bölder, öronvärk, hosta, skabb och sår. Den stillar dessutom ”moderens plåga och for-drar quinnans tid”.131

Gamla namn på örten är St. Peders ört och ”dag och natt”.

Vägsenap Sisýmbrium officinále

Vildväxande. Ganska vanlig på vägkanter och ruderat-mark. Ett- till tvåårig.

För länge sedan ansågs vägsenapen oöverträffad vid behandling av katarrer i svalg och luftrör. Den ingick i så kallade vårkurer i form av sirap eller te, mot heshet och hosta. Den färska söndermosade örten har använts som hudretande medel, vid gikt och reumatiska besvär. Fröna har brukats mot skörbjugg och som urindrivande medel samt har en viss hjärtstimulerande effekt. Hela örten är rik på C-vitaminer och smakar starkt av senap. Örten har även använts som smaksättning i såser.

Vägtistel Círsium vulgáre

Vildväxande. Tvåårig. Innan vägtisteln har börjat blomma, kan man använ-

da stjälkarna som föda. Den taggiga och fibriga barken skalas bort och den mjuka märgen äts färsk eller torkas för senare bruk. Märgen smakar milt och gott och kan

Väggmossa


V

användas i soppor, grytor och sallader. På äldre stjälkar blir smaken besk. Roten från förstaårsplantan kan också ätas.

Vissa indianfolk har tuggat unga tistelblommor som ett slags tuggummi för att få god smak i munnen. ”Mjölk silad på Vägtistelns blommor, säges ystas derigenom”, enligt Svensk Botanik 1809.

Vänderot Valeriána spp.

Vildväxande. Flerårig. Det finns flera arter och underar-ter. Den som är mest omtalad i medicinska sammanhang är läkevänderoten (V. officinális) som växer i Syd- och Mellansverige. Men även de andra arterna kan använ-das, till exempel flädervänderoten (V. sambucifólia) som är vanligast och förekommer i hela landet.

Vänderoten är en urgammal läke- och trolldomsört. Den ansågs skydda människor och djur mot allt ont. Hängde man en vänderotskvist i dörröppningen, vände det onda i dörren. Mammorna sydde in vänderot i bar-nens klädfållar för att de inte skulle få synen förvänd av älvorna eller skogsrået när de var ute i skogen och val-lade djuren. Djuren beströk man med en blandning av vänderot och tjära för att de skulle skyddas mot huldran.

Vänderoten kunde också användas som kärleksdryck för att få kärleken ”vänd till sig”. Om en man var intres-serad av en kvinna, kunde han bjuda henne på en dryck tillredd av vänderot och rödvin, och genast skulle hennes håg vändas mot honom. Äkta makar som blivit osams behövde bara dricka lite vänderotsavkok, så var de strax vänner igen. Dessutom lär man ha trott att vänderoten var den enda växten som hade förmågan att vända sig i jorden. Ena året blev roten stjälk, nästa år gick stjälken ner i jorden och blev rot.

Det är alltså rötterna som används. De luktar väldigt starkt, och det var inte så konstigt att man trodde att växter med stark lukt var verksamma mot både sjuk-domar och allehanda onda väsen. I Småland lär man ha sagt helvetesrot, kanske för att den luktar ”så in i h-e” illa. Under antiken kallade man växten helt enkelt för ”phou”, alltså ”fy”.

Vänderot


Å

Vätteros Lathraéa squamária †

Vildväxande. Flerårig. Vätterosen har inget klorofyll utan lever som parasit

på rötter av lövträd, särskilt hassel. Växten lever för det mesta i en underjordisk tillvaro med rikt förgrenade fjäll-täckta jordstammar. Den sticker upp ur jorden bara när den ska blomma. Ibland händer det att blomstängeln inte hinner upp innan blommorna slagit ut. Då blommar den under jorden och pollinerar sig själv. De ovanjordiska blommorna pollineras av humlor.

Namnet vätteros är inte särskilt gammalt men har troligen folklig bakgrund. Elias Fries förde in namnet i flororna 1864 efter att ha hört en folksägen om att vättar brukade vistas under växten. ”I anseende till Vätterosens underjordiska växt, mystiska utseende, men vackra liffärg, har hon med allt skäl blifvit egnad de underjordiske eller vättarne.” 132

Tidigare kallades den lönska efter sitt växtsätt (lönsk betyder hemlig) och fjällrot efter jordstammens utseende.

Medicinskt har den rekommenderats utvärtes i för-band mot skador och brott, invärtes i pulver, eller som ett vatten, tillrett genom destillation, för ”söndrade delar och för blodflöden” (Svensk Botanik 1807).

Åbrodd Artemísia abrótanum †

Från medelhavsområdet. Flerårig. Det finns en vanlig och en mer finflikig variant.

Åbrodden kom med munkar och nunnor till Sverige under tidig medeltid. Den har använts flitigt mot orm-bett, mask, ohyra och skallighet. Det senare med hänvis-ning till bladens likhet med hår. Det finns även uppgifter om att den nyttjats som sårläkande medel. Med hjälp av åbrodd ansågs det vara lättare att få ut stickor ur fing-rarna. Drack man den urpressade växtsaften blandad med ättika skulle man inte tala i sömnen. En kompott kokad på de unga skotten och tre gånger så mycket socker an-sågs hjälpa mot hysteriska anfall.

Ny forskning visar att åbrodd har slemlösande och En ”gosepåse” med vänderot är en njutning för katten Fridolf.

Några som fullkomligt älskar lukten av vänderot är katter. De blir alldeles saliga och liksom berusade av lukten. Detta är förstås omvittnat sedan gammalt och gamla namn på vänderoten är därför kattört, kattleka och kattgräs. Torkade rötter kan sys in en påse av kraf-tigt tyg och ges till katten att njuta av. Även hästar, igel-kottar, råttor och möss dras till vänderoten. Rötterna innehåller ämnen som påminner om djurens feromoner (doftämnen).

Under medeltiden betraktades vänderoten som ett universalläkemedel och man prisade dess lugnande och rogivande effekt. Fortfarande anses den vara ett av de bästa lugnande medlen vid nervösa besvär, huvud-värk och insomningsproblem. Den verkar smärtlind-rande, sänker blodtrycket och förbättrar matsmältningen. Vänderot ger vid normal användning inga biverkning-ar men man bör inte ta den i starka doser under lång tid, då den kan bli vanebildande och ge olika bieffekter.

Vänderotens latinska släktnamn är Valeriana. Det finns belagt sedan 900-talet och anses komma från det latinska verbet valere som betyder vara stark, frisk, må väl. Se även kattmynta.

Sid. 486–487: Ur delen med förklarade ord och utvikningar

486 ord och utvikningar

ApotekOrdet apotek härstammar från romartiden och kommer av det grekiska ordet apotheke som betyder bod eller förrådsrum. Romarna kallade från början det rum där de förvarade sitt vin för apotheca. Senare kom ordet att bli benämningen för den lokal där läkemedel tillverkas och förvaras.

Det första apoteket i Sverige, ett slottsapotek i Stock-holm, öppnades omkring 1552, men det var inte förrän i slutet av 1600-talet som apoteken blev mer allmänt förekommande. Mellan 1834 och 1971 var apotekarna privata företagare som av kungl. Maj:t erhöll ett per-sonligt ”privilegium” att driva apotek. Privilegiet inne-bar att de i princip fick ensamrätt att driva apotek på en ort. 1971 bildades Apoteksbolaget och tog över driften av alla apoteken.

Norra Elfsborgs län fick sitt första apotek 1867. Det blev förlagt till Dals Rostock där också provinsialläkaren fanns. Apoteket inrättades på andra våningen i lantbrukare Valter Gustavssons bostadshus, mitt emellan Gunnarsnäs kyrka och Rostocks Hälsobrunn. Apotekare var Carl Axel Henrik Kjernander. Redan efter ett par år flytta-des apoteket till granngården Ekekullen, Backa. Även där inrymdes det på andra våningen.

I apotekarens uppgifter ingick även att utföra ob-duktioner. ”Vid ett mystiskt dödsfall i Dalskogs socken, där förgiftning misstänktes, skickades en del av den dö-des mage till apotekaren i Backa – med vilket utlåtande förtäljer inte historien. Men ’provet’ grävdes ned ute på ett gärde, med påföljd att det sedan spökade på gärdena kring Backa”.1

Hösten 1873 flyttades apoteket till Mellerud, och där-med upphörde också spökerierna. Mellerud ansågs lämpli-gare än Rostock eftersom där fanns handelsplats, tings- och poststation. Samhället var också utsett att bli knutpunkt för de båda järnvägar som planerades i Dalsland.2

Fram till mitten av 1900-talet ingick det i apotekarnas utbildning att känna igen och kunna de latinska namnen på omkring tusen växter, varav cirka 800 var svenska.

Många av dem skulle man även känna igen i pulvriserat skick, genom att titta på växternas strukturer i mikro-skop. Läkarna beställde ofta individuellt komponerade läkemedel som bereddes på apoteket. De flesta läkemed-len tillverkades hantverksmässigt, bland annat extrakter, salvor, pulver, piller och flytande blandningar.

Innan medicinalväxterna bearbetades till olika läke-medel förvarades de i stora plåtburkar i utrymmen som kallades drogkamrar eller drogvindar. Ofta användes apo-tekets vind där man även hade möjlighet att torka färskt material. Växtdrogerna höll sig i regel bara ett år och blev lätt insektsangripna. Då var det bara att kasta bort och byta ut dem. Man hade listor över hur ofta olika droger skulle bytas ut och inspektörer kom och kontrol-lerade att apoteken gjorde rätt.

Framme i apotekets officin, där kunderna togs emot, fanns hyllor med mindre lådor och kärl för de kvanti-teter som var nödvändiga att ha till hands vid tillverk-ningen av de läkemedel som kunderna fått ordinerat på sina recept. Dessa kärl kallas ståndkärl och var förr ofta vackert utformade eftersom de var en del av apotekens ansikte utåt. Numera är de värdefulla samlarobjekt.

Det vitmålade huset på Landsvägsgatan 61 är Melleruds första apotek. Apoteket byggdes 1873. Byggnaden finns kvar och är nu antikaffär. Bilden är från ett gammalt vykort.

ord och utvikningar 487

Astma är en lungsjukdom som medför andnings-svårigheter, beroende på ett kramptillstånd i luftrören samt så svullna slemhinnor att luften får svårt att passera. Andnöden kan komma anfallsvis men även pågå mer eller mindre ständigt. Astma beror ofta på allergi mot pollen, damm eller mögel.

Avförande medel, se laxermedel.

Avledande medel åstadkommer en avledande smärta som döljer annan smärta. Se hudretande medel.

Ax är en blomställning där oskaftade blommor sitter ordnade efter varandra längs en ogrenad huvudaxel (oftast på alla sidor). Denna blomställning är bl.a. typisk för många sorters gräs. Om axet är slakt och hängande kallas det hänge (t.ex. hassel och björk).

Bakterier är mikroskopiskt små organismer som i stort sett finns överallt. De räknas till de encelliga växterna och förökar sig oftast genom delning. De flesta bakterier kan inte själva tillverka sin näring utan är parasiter eller saprofyter. Se dessa ord.

Det finns många olika arter av bakterier, en del är far-liga och sjukdomsalstrande men de flesta är nyttiga och nödvändiga på olika sätt. Det är till stor del bakterier som bryter ner döda växter och djur så att näringen blir tillgänglig för andra organismer. Bakterier i jorden och på vissa växters rötter (framför allt ärtväxter) binder kvä-vet från luften och gör det tillgängligt som näring för växterna. Gräsätande djur kan bryta ner cellulosan i väx-terna tack vare bakterier som finns i deras tarmar. Bakte-rier utnyttjas också vid mjölksyrning av grönsaker samt framställning av ost, yoghurt, vinäger etc.

Balja, frökapsel, som när den mognat öppnar sig i båda ”sömmarna”. Främst hos ärtväxter.

Balsam är en tjockflytande, naturlig blandning av harts

(kåda) och eteriska oljor. Balsamer är ofta väldoftande och användes förr till behandling av sår. De utvinns vanligen från olika hartsrika trädslag.

Balsam från Gilead, den äkta Balsam från Gilead prisas mycket högt i Bibeln både för sin vällukt och för sin läkekraft (Jeremia 8:22 och 46:11). Den utgjordes av den väldoftande kådan från ett litet träd, balsamträd (benämnt Balsamodéndron opobalsámum), som växte i trakterna runt Röda havet. Sedan balsamträdet utrotats används beteckningen om andra växter innehållande liknande välluktande ämnen, t.ex. ambraträd, balsamgran, balsampoppel och citronört. Lukten från den äkta Balsam från Gilead sägs ha påmint om rosmarin och citron. Hippokrates, Plinius och Dioskorides beskriver dess stora läkekraft mot många sjukdomar, sår och bett av vilda djur. De varnade också för förfalskningar.Se även balsam.

Barkbröd, i nödtider, när skörden slog fel, drygade man ut mjölet med olika ämnen för att kunna baka sitt bröd. Det vanligaste var att man använde innerbarken på gran och tall. Den skördades från senvintern fram till sommaren då träden savade och barken lätt kunde lossas från veden. Genom blötläggning befriades den från kådämnen, varefter den torkades och maldes.

Det vanligaste har dock varit att man använt barken som foder till djuren. Då kunde fler arter av träd använ-das och beredningen av barken var enklare. Näringsvär-det var betydligt lägre än för hö och löv men när dessa inte fanns att tillgå blev barken mycket viktig för djurens överlevnad. Man använde bland annat bark från rönn, asp, sälg, vide, alm och lind.

På vissa håll har man nu börjat baka barkbröd på nytt. Man menar att fibrerna i barkmjölet är bra för magen och att tallinnerbark, som tas på våren, innehåller mycket vitaminer och flavonoider, antioxidanter som anses bra för hjärnans blodkärl. Barkmjöl kan även strös på filen.Se även nödbröd.

Sid. 529–533: Exempel på växternas användningsområden

användningsområden 529

växternas användningsområden

Abortmedelbergmyntaharmelbuskehasselörthundrovahålrotidegranjordgallajulrosmjöldrygaoleanderpepparporssaffranskvattramslåttergubbesävenbomtujavinrutaåkermynta

Algerbandtångbarkig fingertångbladtångblåstångfingertånggaffelgrenad svamptånggaffeltånghavssallatkarragentång

knöltångkodiumpurpurtångrödsallatskyfallsalgsnärjtångstrutsalladsågtångtarmtångviolstensalg

Amningbockhornsklöver fänkålgetrutagrenbingelharkåljungfrulinjärnörtkornkrusmyntakryddsalviamjölkörtpersiljarosettjungfrulinrotpersiljastrandkrypasvartkumminvitkålåkernejlika

Andedräktenfänkålgrönmyntakardemummakumminpersiljapolejmynta

Antiseptiska medelageratumavokadoaloeaspbalsampoppelcitronverbenaeneukalyptusfikonfärgväpplinggrangrobladgråbohasselindiankrasseingefäraisopkalmuskardborrekransborrekryddpaprikorkryddsalvia

kungsmyntakyndelkållakritsrotlingonluktviolläkerabarberlöktravmejrammjölonmyntormyrtenmyskmadraolvonparakrassepepparmyntapurpurtrebladrenlavsenapskägglavsmåborresårläkatalltemyntatimjantranbärtrollhasselvallörtvinrutavintergäckälgört

Här följer bokens växter ordnade i grupper efter användning, eller om de till exempel kan grupperas i mossor, lavar eller krukväxter. Förteckningen är avsedd att användas när man söker växter inom ett speciellt område. Områden som grönsaker, frukter och träförädling är inte medtagna. Växter med flera användningsområden förekommer på flera ställen.

Observera att det under samma rubrik både förekommer växter som har vetenskapligt fastställd verkan och växter, vars användning

grundar sig på gamla tiders tro och antaganden. Att en växt exempel-vis finns med under rubriken ”laxerande” innebär inte alltid att den kan rekommenderas mot det idag. De laxerande växterna kan vara allt från milt verkande till nästan dödliga.

Tag reda på mer under beskrivningen av respektive växt eller råd-fråga litteratur där växterna behandlas mer ingående. Använd aldrig några giftiga växter och framför allt inte växter som man inte är säker på att det är rätt art.

530 användningsområden

Aptit och matsmältningalexanderört amerikansk bergmyntabaggsötabockhornsklöver cikoria fjällsippaflockarunfärgväpplinggullgentianahumlesugakardbenediktkryddkrassingkryddtimjanlagerlakritsmyntalibbstickalingonlökgamandermahoniamalörtmaskrosmästerrotpersiljarosettjungfrulinrosmarinrotpersiljarättikasenapskörbjuggsörtsommargyllenstjärnflockatortavattenklöverängsbräsma

Barkbröd och nödfödaalmblomvassbokbrudborstebrudbrödekflyghavregråärtgårdsskräppagåsört

gällavgökärthagtornhasselhavssältinghässleklockahästkastanjislandslavkardborrekaveldunknölsyskakrusskräppakråkvickerkvickrotkärleksörtkärrsiljakärrtistellindmissnemjölktistelmjölkörtmjölonnyponnäckrosolvonormrotoxelpilörtpipdånrödklöverrönnsibirisk ärtbuskeskogsvickerskunkkallaslånlavstrandrågstrutbräkensvaltingsvalörtsvinmållasvinrotsältingsävtagellavtalltrampörtvass

vippärtvit fetknoppvitmossavårlökåkerbindaängssyraörnbräken

Barnafödandebjörnrotengatkamomillgrenbingelgråbohallonharrishålrotkamomillliljormadonnaliljamjöldrygapersiljapilbladpilörtpurpurtrebladsilverax

Bedövandealrunablodörtbolmörtcyklamengiftsallatharmelbuskeindisk hampa julroskungsljusopievallmoparakrassestormhatt

Bin, humlor och fjärilaranisisopbergmyntablå bolltistelblåeldblåvinda

citronmelissesparsetthampflockelhonungsfaceliakantnepetakattmyntaknölvialkungsmyntakäringtandlakritsmyntaljungljungasterluktresedarödklöverstenkyndeltemyntatimjanälgört

Blodkärlblåbärboveteharrishästkastanjljunglommemistelmjöldrygapagodträdsnärjmårastickmyrtensvart nysrottebusketrampörtvitmåra

Blodsockersänkandeblåbärbrännässlabönorflenörtgetramsgetrutagul lökkardborrekardonkiwi


kryddsalviamullbärsträdrosenskönarysk rotspeltvetesteviastinknävaäpple

Blodtryckaroniaavokadobananbjörnlokabovetebrunörtbusktörnebönorcitronmelissdyvelsträckefedrafjärilsrankagardeniagul fetknopphagtornharrishjärtstillahundtungahålnunneörtjordrökjungfrun i det grönalakritsrotlommemajsmejrammullbärsträdpassionsblommapionpotatisramslökringblommarosenskönarysk rotsilveraxspansk körvelsteviasvart nysrot

svarta vinbärvintergrönavit nysrotvitlökvänderot

Blommor, ätligabacknejlikablåeldblåklintcikoriadagliljafläderfruktträdsblommorfuchsiagräslökgullvivagurkörtgökärthagtornharsyrahibiskusindiankrasseisopjasminjordvivakardbenediktkinesisk gräslökklöverkronärtskockakryddsalviakungsmyntakärleksörtlappspiralavendellindluktviollusernlöktravlönnmalvormaskrosmyntorpalmliljapipdånplisterportlak

pumparamslökringblommarobiniarosorrosenmyntasafflorsenapskålsidenörtsommargyllenspansk körvelsquashsyrensyrortagetestemyntatistlarträdgårdsnejlikatusenskönaveronikaviolervårskönaälgörtängsbräsma

Bläckalblåklintblåklockabrakvedekgul svärdsliljakermesbärkråkbärligustermjölonriddarsporretrolldruvatuschlav

Brännskadoragaveageratumalmaloeaspbalsamblad

balsamgranblodtoppflädergrobladhavtornhundtungajohannesörtkärleksörtlinlindmorotpotatissisalagave skunkkalla

Brännvin*

almanisbaggsötabalsaminbjörnbärbjörnlokabjörnrotblåbärblåklintbockrotbrakvedbrunkullaenfläderfänkålgråbogullgentianagullvivahallonhäggjohannesörtkalmusklättkrusbärkumminkvannekvickrotkärrsilja

* Alla växter i brännvinslistan finns inte nämnda i beskrivningarna.

532 användningsområden

liljekonvaljlingonmahoniamalört, olika sortermunkrenfanamyntormyskmadranyponoxelpepparrotporspotatisprydnadspaprikarenfanarenlavriddarsporre, vildrisröda vinbärröllekaskogsstjärnaskvattramskyfallsalgslånsmultronspansk körvelspenörtsvarta vinbärtallstruntvårbroddåbroddögonpyrola

Cancerhämmandeakebiabjörkblomkålblyblommabroccolibrysselkålfingerborgsblommafotbladgranatäpplegrönkålgul lökgul näckroshallonhavtorn

idegranjasminjordgubbekermesbärläkerabarbermandelmistelmonsterarosenskönarödklöversibirisk ärtbusketomattranbärulltistelvitkålvitlök

Deodorant, svetthämmandecypresshennaporskryddsalvia

Depressioneralrunabanancitronmelisscurryeternellfjärilsrankahampahavrejasminjordrevajordrökjärnörtjohannesörtmagnoliamandarinmariatistelmaskmållamattramoxtungarosmarin

Diarré och lös mageageratumarrowrot

aspberglinbjörnbärblodnävablodrotblodstillablodtoppblåbärbrunörtekfackelblomsterfjällsippaflikrabarberfänkålgranatäpplegråfibblagrå helgonörtgrönmyntagåsörthallonhjortronhumleblomsterhumlesugahäggislandslavjohannesbrödjordgubbejordrevajärnörtkamomillkanadabinkakarragentångkattfotkråkklöverkvannelavendellingonlommelungörtlökgamandermagnoliamispelmjölonmorotnejlikrotopievallmoormrot

påskliljarevfingerörtsalepsrotSankt Pers nycklar sibiriskt korkträdsmultronsmåborresnärjmårastillfröstinknävasvarta vinbärsvartkämpartebusketrampörttrollhasselträdgårdsportlakvassvattenmyntavildmorotvitpyrolaåkerpilörtäkta kastanjälgörtäpple

Djurmedicinbaggsötablodrotbrudborstebrunkullagråbogråkragehavrehjärtstillahålrothästkastanjjordrevajulroskamomillkullakalmusklättkransramslagerlibbstickalinnéaläkemalvamannagräs


mästerrotormrotpestskråprevlummerrevormstörelsegerlökskvattramslåttergubbestensötastormhattstor ormrotsvalörtsvinrotsävenbomträjonvattenstäkravänderotålandsrot

Dämpar lustarnakrusmyntakyskhetsträdnäckrosodörtträdgårdssallatvinruta

Död, sorg och odödlighetamarantbondbönabuxbomcitroncypressfönsterlavförgätmigejgrangul dagliljahöstkärleksört idegrankaukasiskt fetblad kaveldunkinesisk kärleksört kungsljuskärleksörtliljorljungmidsommarblomster

murgrönapensérenfanarosorsvarta vinbärsvarthötujavintergröna

Epilepsibambubjörnlokafärglavgrobladgråbohundrovahålrotkornvallmoliljekonvaljpassionsblommapestskråppionrödmirespikklubbasprängörtstormåratobakvit nysrotvitpyrola

Eterisk oljabergamottbergmyntabladmyntabosyskabuxbomcitroncitrongräscitronmelisscitronverbenacitronört curryeternellcypressdoftpelargonereneukalyptusfänkål

färgkullagardeniagatkamomillgrangräslökgyllenlackgällavhennahässlebroddisopjasminjohannesörtkalmuskamomillkanadabinkakardemummaknölsyskakransborrekungsmyntakvannelagerlavendelligusterliljekonvaljluktresedaluktviolmagnoliamandarinmaskmållamejramMose brinnande buskemyntormyrtenmästerrotnysörtpomeransromersk kamomillrosenrotrosmarinrosorsassafrassibiriskt korkträdsilvergranstenkyndelstinksyskastjärnflockastrandklo

sävenbomtemyntatimjantrollhasseltujatuvvaktelbärviolrot

Febernedsättandeaskaspbalsampoppelblodstillabrudbrödeukalyptusflockarunflädergurkörtkamomillkransborrekrikonläkerabarberlökgamandermattrampepparmyntapepparrotpilringblommaröllekasafflorsommarmalörtsvarta vinbärsvartpoppelsälgtamarindtranbärvidevitpilåkerbärälgörtängssyra

Foder och nödfoderalalmalsikeklöverask

Documents

Sid. 28: Om medicinalväxtodlingen