Sanna historier om D-dagen - Bokus.comoch Luftwaffe, Tysklands ﬂygvapen, bombade de brittis-ka städerna med sprängmedel och brandbomber. Men 1942 började tidvattnet vända till

3

Innehåll

En enkel biljett till Festung Europa 7Efter tre års noggranna förberedelser hotas de allierades inva-

sion av det enda som de är maktlösa inför – det engelska väd-

ret.

Mr X möter Ökenräven 18Då kommandosoldaten George Lane tillfångatas på hemligt

uppdrag i Normandie förväntar han sig att stå ansikte mot

ansikte med en arkebuseringspluton. Istället presenteras han

för den mest kände tyske generalen under kriget.

Kommandosoldater på uppdrag 32D-dagen startar med en vågad räd av lätt beväpnade brittiska

fallskärmsjägare. Kan de hålla ställningarna mot en tysk strids-

vagnsattack?

Ädel metall på Goldstranden 46Stanley Hollis kan framstå som en blyg, vanlig man. Men han

är unik och har en medalj som bevis …

Klippbestigarna 60Efter åratal av krävande träning tror mannarna i 2. amerikan-

ska jägarregementet att de kan klara vad som helst. Men kan

de lyckas med den tuffaste uppgiften under hela D-dagen?

Sanna historier om D-dagen.indd 3 2008-04-18 12:50:29

4

Stridsvagnar i vågornas skum 73Löjtnant Stuart Hills vill förtvivlat gärna delta i kriget, även

om det innebär att ta sin Shermanstridsvagn på en simtur …

”Tärningen är kastad” 86När tusentals amerikanska fallskärmsjägare faller från natt-

himlen befinner sig plötsligt den franske motståndskämpen

Raymond Paris mitt i hetluften.

Röd sand på Omaha 98Det var den tyngst befästa sandstranden i Normandie – och

landstigningen där var avgörande för att invasionen skulle

lyckas. Kan det amerikanska infanteriet besätta Omahastran-

den?

Kommandosoldater på cykel 111Brittiska arméns uppfinnare använde sig av en hel rad appa-

rater och prototyper för att hjälpa trupperna på Swordstran-

den. Men ingen förväntade sig att de anfallande soldaterna

skulle ta sina cyklar med sig …

Tigern är lös! 125Med triumferna under D-dagen i ryggen hoppas kanske de

allierade på en snabb seger i Normandie, men det tyska pansar-

esset Michael Wittman har andra planer.

Ut ur gryningen 139Tusentals människor upplevde landsättningen i Normandie.

Men det finns en sak de alla minns.

Ordlista 141


6


7

En enkel biljett till

Festung Europa

Om de angriper i väst kommer det anfallet att bestämma utgången av kriget.

Adolf Hitler, december 1943

när allt kom omkring var det väntandet som var det värsta. I månader hade soldaterna förflyttats från den ena isolerade träningsanläggningen till den andra, förbjudna att umgås med familj och vänner. Barackerna och mäs-serna surrade av viskningar: ”När ska vi åka? När blir det?” Alla visste vad som skulle komma: den allierade invasionen av Europa. De väntade i de inhägnade upp-samlingsområdena – som fick smeknamnet ”korvarna” på grund av sina svällande former på kartorna över Eng-land – på att gå ombord på transportfartyg. Hela dagen den 3 juni 1944 väntade de utanför kusten, hukande på regnpiskade däck, sjösjuka och ängsliga medan Engel-ska kanalen sjöd i greppet av en Atlantstorm. Det då-liga vädret gjorde att den största sjöburna invasionen någonsin hölls i spänd väntan.

Överste James Stagg hade fått uppgiften att klargöra det deprimerande engelska klimatet för general Dwight Eisenhower, förste befälhavare för den allierade invasions-styrkan. Stagg, som var meteorologisk expert från RAF


8

sanna historier om d-dagen

(det brittiska flygvapnet), avrapporterade Engelska ka-nalens väderförhållanden två gånger om dagen. Han be-skrevs av Eisenhower som en ”kärv men klyftig skotte” och Stagg hade katastrofala nyheter till generalen och de övriga befälen den här morgonen.

”En lågtrycksfront har kommit in från Atlanten”, sa han. ”Morgondagen förväntas bli blåsig med stormbyar, höga vågor och låga moln.”

Eisenhower och de andra befälen lyssnade med avsmak. Deras trupper hade redan gått ombord och väntade på att påbörja den nattlånga resan över kanalen. Planeringen av invasionen hade tagit två år och den hade fått kodnam-net Overlord. I januari hade datumet för attacken, känd som D-dagen, slutligen bestämts: den 5 juni 1944. Men generalerna behövde lugnt hav och höga moln för att ha en chans att lyckas. I stormigt väder riskerade de flatbott-nade landstigningsfarkosterna som transporterade deras arméer att kapsejsa, och med låga moln var de allierade styrkornas luftherravälde inte längre till någon fördel.

”När kommer läget att förbättras?” frågade en ge-neral snabbt.

”Det kan jag inte säga, sir”, svarade Stagg. ”Våra kar-tor över Atlanten är fulla av stormar som rör sig åt alla håll.”

”Vi kan skjuta upp landstigningen ett dygn”, föreslog Eisenhower samtidigt som han vände sig mot de övriga befälen för att se deras reaktioner. ”Men sedan blir vi tvungna att hämta in fartygen och manskapet till hamn. Det dröjer minst två veckor innan tidvattnet och full-månen ger de rätta förutsättningarna igen. Jag är inte säker på att vi kan ta risken att våra planer läcker ut under tiden. Så om vi inte sätter igång imorgon kan vi bli tvungna att ställa in hela operationen.”


9

en enkel biljett till festung europa

Efter en kort diskussion kom generalerna överens om att vänta i ytterligare 24 timmar innan man drog tillbaka invasionsstyrkan. D-dagen omdirigerades till den 6 juni – under förutsättning att stormen hade lagt sig.

”Överste Stagg”, ropade Eisenhower efter officeren som var på väg ut från rummet. ”När du kommer hit ikväll, så var snäll och försök att ta med dig lite goda nyheter åt mig.”

ytligt sett var planen enkel. Ta sex armédivisioner – runt 120 000 man – skeppa dem över Engelska ka-nalen till Normandie och se hur de kämpar sig fram genom Frankrike och in i hjärtat av Tyskland. Det var den brittiske premiärministern Winston Churchill som valt kodnamnet Overlord för invasionen. Han hade begärt att få vara med under dagen, men befälen hade vägrat med argumentet att Churchill var alltför viktig för krigsinsatsens helhet för att hans liv skulle riske-ras. Premiärministern hade ändå envist insisterat på att följa med, som vanlig menig om det var nödvändigt, tills Eisenhower bad kung Georg VI att ingripa. ”Ja, om ni funderar på att åka så kanske jag också ska åka?” sa kungen till Churchill. Han visste att denne inte på några villkor skulle riskera sin monark. Så premiärministern stannade hemma.

Churchill hade så innerligt gärna velat bevittna slaget i Frankrike. Efter den akuta evakueringen av den brittis-ka expeditionsstyrkan från Dunkirk 1940 hade han sett hur hans hatade motståndare Adolf Hitler svept över Västeuropa med sina stormtruppslegioner. Tyska arméer hade gjort en serie spektakulära framryckningar in i Ju-goslavien, Grekland, Sovjetunionen och Nordafrika, tills Hitler kunnat skryta med att han gjort Europa till sin


10


fästning – Festung Europa. Unför hotet om invasion blev Storbritannien nästan avskuret från resten av världen då landets handelskonvojer slets i bitar av fiendens ubåtar, och Luftwaffe, Tysklands flygvapen, bombade de brittis-ka städerna med sprängmedel och brandbomber.

Men 1942 började tidvattnet vända till Hitlers nack-del. Hans offensiv mot Sovjetunionen föll samman och nederlaget vid Stalingrad 1943 markerade början på en reträtt från öst. Det mäktiga Afrika Korps som stormat igenom Libyen för att angripa den brittiska 8. armén deci-merades vid slaget om el-Alamein i Egypten. Tysklands stolta flotta, Kriegsmarine, var nu en kraftlös styrka, och Hitlers älskade Luftwaffe var sönderslaget och ut-svultet på bränsle. De få divisioner som fortfarande var flygdugliga var begränsade till att försvara tyskt flygrum i en desperat åtgärd för att säkra vapenfabrikerna. Hit-lers italienske allierade, Benito Mussolini, avsattes 1943. Hans japanska sammansvurna hölls tillbaka i Sydosta-sien och Stilla havet. Tidigt under 1944 såg de en gång så mäktiga divisionerna i Wehrmacht (de samlade tyska styrkorna) slitna och uttunnade ut efter år av strider. Rys-sarna pressade på från öst och britterna och amerikanerna förflyttade sig upp igenom Italien söderifrån. Tiden var inne för de allierade att etablera en ny front i väst och krossa Nazitysklands styrkor en gång för alla.

som landstigningsplats valde de allierade en 80 kilometer lång kuststräcka i Calvados i regionen Norman-die i Frankrike: en räcka sandstränder mellan hamnarna i Le Havre och Cherbourg. Deras angrepp var uppdelade på fem strandsträckor med kodnamnen Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword.

En jättearmada av minsvepare, jagare, slagskepp och


11


landstigningsfartyg för stridsvagnar skulle eskortera sol-daterna över kanalen. Det mesta av infanteriet fick segla över i stora trupptransportfartyg. Och lastades vidare ombord på mindre båtar för att ta sig i land. Britterna använde landstigningsbåtar av typen LCA (Landing Craft Assault) som rymde 30 man, medan amerikanerna tillhandahöll tusentals LCVP-landstigningsbåtar (Lan-ding Craft Vehicle Personnel). LCVP-båtarna var också kända som ”Higginsbåtar” efter sin designer Andrew Jackson Higgins. De var 11 meter på längden, 3 meter på bredden, och även om de var konstruerade av lätta material som plywood och mahogny kunde de bära 36 man eller en jeep och 12 man. När Higginsbåtarna var fullastade var de instabila i svår sjögång och såg ut som stora badkar. Deras fyrkantiga för utgjordes av en enda stålramp som fälldes ned vid landstigning. En hel pluton kunde storma över denna ramp på några sekunder. När den väl var uppfälld igen backade Higginsbåten från land,

Några landstigningsbåtar, som denna LCT (Landing Craft Tank), transporterade stridsvagnar och hundratals soldater.


12


klar att hämta fler soldater. Amerikanerna tillverkade över 20 000 sådana fartyg, och den största delen av de allierade styrkorna i Frankrike anlände i ett sådant.

militärstrategerna använde militära standard-termer för att beskriva tiden och datumet för invasionen. Timmen T – tidpunkten då soldaterna skulle sätta sin fot på sandstranden – var förlagd till precis efter ljusets inbrott klockan 06.30. Från klockan 01.00 på D-dagen – ett militärt uttryck för dagen då attacken skulle genom-föras – skulle allierade flygstyrkor bomba befästningar-na på kusten. Vid timmen T minus 35 minuter, klockan 05.55, skulle slagskeppen förstärka denna insats med ett bombangrepp från sitt enorma granatartilleri. Med det stigande tidvattnet skulle vågor av landstigande infanteri-soldater strömma upp över stränderna. (Vid flod skulle tyskarnas undervattenshinder vara dolda, och vid ebb skulle sandområdena vara alltför breda för att springa över.) Inom två till tre timmar skulle angriparna slå sig fram inåt land och ta kontroll över strategiska vägar, broar och städer. För att skydda flankerna från fiendens angrepp skulle tre divisioner av fallskärmsjägare grup-pera sig i öst och väst vid timmen T minus tre timmar.

Detta var en enkel plan men den hade två grundproblem: skeppningen av en hel armé till en ny front på bara en dag och de tyska försvararnas imponerande stridspoten-tial.

hitler benämnde den västeuropeiska kuststräckan av sitt ockuperade territorium för Atlantvallen. Han satte en av sina mest bländande generaler, fältmarskalk Rommel, att försvara den. Det var en lång gräns, och Rommel kunde bara koncentrera sig på särskilda nyckelplatser. Han för-


13


väntade sig att invasionen skulle börja i Norge eller runt Calais i Frankrike för att den skulle kunna dra fördel av den korta sjöresan från England. Brittiska underrättelse-tjänsten – den mest framgångsrika under kriget – hjälpte till att invagga honom i tron att han hade rätt.

I operation Fortitude användes allierade dubbelagenter och raffinerad desinformationstaktik för att se till att några av de bästa soldaterna i Wehrmacht – och pansar-divisioner – var fortsatt stationerade i Holland, Norge och området kring Calais. Grupper av brittiska radio-operatörer skickades till Skottland där de fyllde radio-vågorna med falska meddelanden om en allierad låtsas-armé som rustade för att invadera norra Holland. En spansk dubbelagent, med kodnamn Garbo, matade fienden med övertygande rapporter om brittiska förberedelser för att angripa i Calais. Man hyste ett sådant förtroende och beundran för agenten att han förärades en medalj: järn-korset. Med Garbos information som underlag skickade Rommel sina elitstyrkor till området runt Calais. Men befästningarna i Normandie var också omfattande. Även om de starkaste Wehrmachtdivisionerna vaktade fel plats, så undrade några av de allierade befälhavarna i sitt stilla sinne om deras mannar skulle klara sig från stränderna med livet i behåll.

Tyskarna hade gjutit tusentals ton cement till ett nät-verk av bunkrar och kanonvärn som sträckte sig längs kusten – allt blandat och transporterat för hand och med häst. De hade placerat ut kulspruteposteringar, minfält, taggtråd och tungt artilleri mellan dynerna. Grupper av arbetare släpade ut specialkonstruerade hinder på tid-vattnets platta sand. Hindren var bland annat så kallade spanska ryttare, gigantiska kryss av sammansvetsade järnbalkar, och belgiska portar, tre meter höga staket


14


avsedda att riva sönder underdelen på potentiella land-sättningsfarkoster. För att göra dem ännu mer dödliga var de flesta av dessa hinder täckta av minor.

Soldaterna som skulle försvara stränderna var illa utrustade och otränade i jämförelse med de elittrupper som fanns runt Calais. Många av dem var äldre män eller färska rekryter, knappt stridsdugliga. Några var till och med fientligt inställda till nazisterna. Under sin framryckning genom Östeuropa hade tyskarna rekryterat politiska flyktingar och tidigare krigsfångar till tjänstgöring i särskilda Ost-bataljoner. Mannarna i dessa behandlades närmast som slavar och lydde bara order under hot om sträng bestraffning. De klagade på den dåliga maten och det hårda arbetet i väntan på en chans att desertera. Men det var ett misstag att avfärda de tyska styrkorna i Normandie helt. Även om trup-perna generellt var av dålig kvalitet så fanns det män med flera års blodig erfarenhet från östfronten. Dessa stridsveteraner var särskilt skickliga försvarstaktiker och var fast beslutna att kämpa till siste man.

Deras officerare och generaler hade blandade känslor inför utsikten av en invasion, men alla var angelägna om att den skulle sätta igång. Wehrmachts sista och enda hopp om att vinna kriget var att krossa de allierade arméerna i en intensiv markstrid. Rommel hindrades av Hitlers neurotiska insisterande på att själv behålla kontrollen över pansardivisionerna. Det tyska överkom-mandot var splittrat och ineffektivt – olikt den annars så välstrukturerade organisationen – på grund av hans inblandning. Men Wehrmacht var fortfarande ett mäk-tigt monster, på jakt längs Normandies kust.


15


de allierade bemötte sina logistiska problem med en-tusiasm. Om det behövdes en ny fartygstyp för en särskild uppgift designade och byggde de en sådan. Om tyskarna grävde stridsvagnsdiken – vilket de naturligtvis gjorde – utrustade de allierade sina stridsvagnar med mobila broar för att kunna korsa dem. Vetenskapsmän i allierad tjänst byggde ytterligare stridsvagnar med kedjor som piskade marken och röjde vägen genom minfält, och ut-rustade dem med eldkastare för att tillintetgöra kulsprute-poster i bunkrar. Ingenjörer konstruerade två enorma konstgjorda hamnar, mulberries, för att kunna ta emot transportfartyg med proviant och krigsmateriel under dagarna som skulle följa på invasionen. PLUTO – Pipe-line Under The Ocean – var en undervattensförbindelse som pumpade nödvändigt bränsle över kanalen.

Att de allierade lyckades hemlighålla det hela var inte mindre imponerande. Även om hundratals människor visste datum och klockslag för invasionen nådde infor-mationen aldrig tyskarnas öron. Det hade till och med tillkommit en ny säkerhetsnivå som var högre än ”Topp-hemligt”. Samtliga med kunskap om D-dagen klassades som Bigot av den brittiska underrättelsetjänsten. Infor-mationen de hade gjorde dem ”bigotta” (som betyder ungefär överdrivet religiösa). Efter ett plötsligt angrepp av tyska motortorpedbåtar på landstigningsfartyg som deltog i en invasionsövning, drunknade 700 man. Bland dem fanns tio ”bigotter”. De allierade blev så oroliga att någon av dem hade tagits till fånga – och berättat om D-dagen – att de skickade ned dykare för att hämta upp de saknades kroppar. Alla tio ”bigotter” hittades och gavs militära hedersbegravningar. Ett annat exempel på säker-hetsåtgärderna är de två hantverkare som levererade och monterade kartorna av Normandie i arméhögkvarteret.


16


De internerades så fort de avslutat sitt arbete. De släpptes inte förrän den 7 juni. Många i Storbritannien bidrog till invasionen – vare sig de visste det eller inte.

”överste stagg”, mullrade Eisenhower sent på kvällen den 6 juni. ”Vad har du åt oss?”

Stagg hade just kommit in i sammanträdesrummet för att avlägga sin rapport. Han log.

”En ny väderfront kom in idag vid middagstid, sir”, började han. ”Stormen är på väg att ge med sig. Vädret kommer inte att vara perfekt, inte på långt när. Men ni kommer att ha rätt så klart väder den 6 juni, med moln på över två- till tretusen fots höjd.”

”Det är inte vad vi väntade oss”, svarade Eisenhower djupt försjunken i tankar. Sedan vände han sig till general Montgomery, högste befälhavare över markangreppet och samme man som besegrat Rommel vid el-Alamein.

”Vad säger du, befälhavaren?””Jag skulle säga – kör”, var Montgomerys oförskräck-

ta svar.Eisenhower överlade med sig själv i flera minuter till,

ensam med ansvaret för att sätta igång angreppet. Klockan 21.45 gav han order om att skrida till verket.

operation overlord var världens största landstignings-invasion någonsin, och involverade miljoner människor i planeringen och verkställandet. Nära nog 175 000 stri-dande soldater landsteg på en enda dag från en stormig sjöresa över kanalen, understödda av tusentals bomb-flygplan, en armada av fartyg, flottor av stridsvagnar och transportfordon. Churchill beskrev det som ”den svåraste och mest komplicerade operation som någon-sin iscensatts”.


17


Men man vinner inte krig med operationer eller pla-ner, oavsett hur imponerande de tycks vara i efterhand. Seger eller förlust bestäms av agerandet som utförs av små grupper bestående av en eller två soldater, i tusental utspridda längs frontlinjen. Det kan vara en kommando-soldat som försöker förstöra en fiendestridsvagn i en stilla skogsglänta; det kan vara en officer som riskerar livet för att spränga hål i ett taggtrådshinder så att hans kompani kan fly ut från en dödlig fälla bland stranddy-nerna. Eller så kan det vara en man som frivilligt anfaller ett kulsprutenäste för att rädda en hel pluton.

Segern grundar sig på initiativet, modet och stridsviljan hos de individuella soldaterna. De inspirerar andra, och gör så att armén fortsätter framåt. Det är deras indivi-duella handlingar som utgör den sanna historien om D-dagen.


Documents

Sanna historier om D-dagen - Bokus.comoch Luftwaffe, Tysklands ﬂygvapen, bombade de brittis-ka städerna med sprängmedel och brandbomber. Men 1942 började tidvattnet vända till