ARVID LAGERCRANTZ:»Det var faktiskt litepinsamt när jag upp-täckte att jag varitsjukare än vad jagtrott.» SIDAN 6

Revansch!5/2010 • Årgång 30 • Utges av Riksförbundet för social och mental hälsa

Ledare: I skuggan avstupstocken SIDAN 2

Den svenska psykiatrinsChe Guevara SIDAN 9

Ett maskrosbarn somstöttar andra SIDAN 20

30ÅR

2010

CHEF FICK LYX-BIL– PO-SKÅNEFÅR KRITIK

utanförskapet ökar i Sverige. Enligten uträkning gjord av det största rege-ringspartiet, Moderaterna, var 1091500personer i utanförskap vid tiden för valet2006. Motsvarande siffra var 1131 900personer när vi gick till valurnorna 2010.Det vill säga en ökning med 40 400 per-soner.

Siffror och statistik kan stundtals varaen riktigt roande läsning. Men är detmänniskor som flyttas runt som brickorpå ett spelbord när statistiken redovisasär det enbart oroande.

De senaste åren har vi tvingats konsta-tera att folk allt oftare reduceras till en-bart kalla, livlösa siffror utan något män-

niskovärde. Är det värdigt en välfärds-stat?

Valet 2010 kom, i mångt och mycket,att bli en så kallad plånboksfråga och dåframför allt med diskussioner om de såkallade jobbskatteavdragen som den sit-tande regeringen genomfört i parti ochminut. Alltför lite kom det att handla omdem som befinner sig på samhällets bot-ten. De som tvingas leva på så lite som223 kronor per dag. Det är personer somdeltar i ett arbetsmarknadspolitiskt pro-gram och inte uppfyller villkoren för attfå ersättning från a-kassan som får dennasumma, den lägsta garanterade aktivi-tetsersättningen.

det finns tusentals människor somalltså inte får mer än så, det vill säga 223kronor. Givetvis kommer det att innebä-ra att de tvingas gå till socialen och tiggaom pengar. Är det värdigt en välfärdsstat?

De här är människor som ofta är i ettmycket dåligt skick. Trots det har de flyt-tats över från Försäkringskassan till Ar-betsförmedlingen för att prövas mot ar-betsmarknaden. Vi har fått flera rappor-ter i media om till exempel svårt cancer-sjuka, med kort tid kvar att leva, somtvingats söka jobb.

Det finns också många medlemmarinom RSMH och andra brukarorganisa-tioner som blivit av med sina sjukersätt-

LEDARE

2 • Revansch 3–4/2010

I skuggan av stupstocken!

Stupstocken väntar på tiotusentals människor de närmast kommande åren.

REVANSCH 5/2010 • 3

REDAKTÖREN HAR ORDET

ningar och förts över från Försäkrings-kassan till Arbetsförmedlingen. Mångahar inte orkat med detta faktum och valtatt avsluta sina liv. Är det värdigt en väl-färdsstat?

Försäkringskassans uppgifter visar attunder 2010 kommer 42 000 personer attbli utförsäkrade. Av dem beräknas cirka18 000 ha en psykiatrisk diagnos. I dengruppen finns det många som kommeratt tvingas leva på bara 223 kronor perdag och sedan förlita sig på bistånd frånsocialförvaltningen för att ens kommaupp till existensminimum.

För hela mandatperioden 2010–2014är Försäkringskassans egen prognos attcirka 76 500 personer kommer att bli ut-försäkrade.

De röd-gröna hade lovat att avskaffastupstocken, som de valt att kalla de häråtgärderna för, om det blivit ett makskif-te. Nu blir, med all säkerhet, stupstockenkvar och vi, inom RSMH, tillhör demsom ständigt tvingas leva i dess mörkaskugga. Är det värdigt en välfärdsstat?Givetvis inte!

vi uppmanar regeringen att tänka om!Se över sjukförsäkringssystemet och gördet nu! Allt annat är ovärdigt en välfärds-stat! Östen Hannmyhr

Chefredaktör, RevanschJan-Olof Forsén

Förbundsordförande, RSMH

De främlingsfientliga partierna…Sverige var ett av de första länderna som ratificerade FN:s konvention ombarnets rättigheter. Det gjordes redan 1990.

Men frågan är när Sverige ska börja leva efter ordalydelsen i barnkon-ventionen på allvar?

Artikel 2 i konventionen slår fast att alla barn har samma rättigheter ochlika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barnsom befinner sig i ett land som har ratificerat den. Och artikel 3 anger attdet är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder somrör barnet.

En fråga som jag hade hoppats skulle diskuteras i slutdebatterna införvalet var det som hände bara några dagar innan valdagen. Då utvisades näm-ligen en tjetjensk kvinna med sina tre barn till Ryssland, efter fem år i Sve-rige. Och hennes man, som är pappa till de två yngsta barnen, ska utvisastill Elfenbenskusten som han kommer ifrån, efter sex år i Sverige.

Kan någon förklara för mig hur man kan påstå att barnen i den här fa-miljen behandlats på ett sådant sätt att de har samma rättigheter och likavärde som alla andra barn i Sverige?

Förklara då också hur de här barnens bästa har kommit i första rummetvid en åtgärd som berör dem på ett så allvarligt sätt att deras pappa i fort-sättningen kommer att befinna sig i en helt annan världsdel?

Varför var inte den här frågan tillräckligt viktig att debatteras inför valet?Är inte tjetjener och ivorianer lika mycket värda som vi andra, inföddasvenskar?

Kan det vara så att vi inte bara har ett främlingsfientligt parti, Sverige-demokraterna, i riksdagen efter valet 2010? Kan det vara så illa att vi fak-tiskt har åtta stycken av samma skrot och korn…

Förhoppningsvis har jag fel. Men då kräver jag bevis för att ni, de folk-valda, står upp för de mänskliga rättigheterna! Se till att barnkonventionensalla artiklar efterlevs fullt ut i fortsättningen!

Och givetvis måste de här tre barnen och deras mamma få komma till-baka, återförenas med pappan och leva som en hel familj här i Sverige!

Östen Hannmyhr

I det här numret av Revansch möter du den kände journalisten ARVIDLAGERCRANTZ som berättar om sitt liv i en nyutkommen memoarbok.Den svenska psykiatrins Che Guevara, FILIPE COSTA, brukarinflytande-samordnaren LOTTA KLASÉN och maskrosbarnet THERÉSE ERIKSSON ärandra medverkande.Det blir premiär för en ny kulturdel, TILL SIST, i tidningenmed en krö-

nika, bokrecension, dikter och ett kåseri denna gång.Men allra först, på nästa uppslag, kan du läsa om turerna kring en

sex år gammal bil av märket JAGUAR och vad den ställt till med.

4 • REVANSCH 5/2010

NÄR STYRELSEN för PO-Skåne, Person-ligt ombud i Skåne, beslutade att köpa inen tjänstebil till verksamhetschefen Ann-Christine Engdahl Olesen satte manigång en process som fått många att rea-gera med irritation och ilska.

Bilen, som rört upp känslorna, är ensex år gammal Jaguar. Ett brittiskt bil-märke som allmänt brukar beskrivas somlyxiga sportbilar.

230 000 kronor betalade PO-Skåne förbilen och man köpte den av Ann-Chris-tine Engdahl Olesen själv.

– Det är rena nepotismen man ägnarsig åt när man köper verksamhetschefensegen bil och sedan låter henne fortsättaanvända den i tjänsten. Dessutom skulleman ju kunna leasa en bil i närmare tio årför 230 000 kronor, det är en enormt storsumma pengar i detta sammanhang!

Det säger Hans Johansson, styrelsele-damot för RSMH:s distrikt i Skåne. Hanär en av dem som blivit ordentligt upp-

rörd över den här affären och nu tagitkontakt med Revansch.

– Jag trodde först inte att det var santnär jag hörde om det här för det verkadealldeles för otroligt. Men jag fick det be-kräftat av en dem sitter i styrelsen förPO-Skåne och fick sedan också se proto-kollet från styrelsemötet. Jag har pratatmed flera personer om det här och de

delar min uppfattning om att detsticker ordentligt i ögonen på bru-karna, som ofta lever under myck-et knappa förhållanden och tillhörde som har allra sämst ekonomi isamhället, att de ska ha en före-trädare som kör omkring i en lyx-bil när hon jobbar.

HANS JOHANSSON tycker också attman borde ta miljö- och klimat-mässig hänsyn om man köper inen tjänstebil i dagens läge.

– Då borde man givetvis väljaen liten, bränslesnål bil och det rör det siginte om i det här fallet. Enligt uppgift ärdet här en bil som drar uppåt tre literbensin per mil.

Personligen tycker Hans Johansson attPO-Skånes verksamhetschef inte skullebehöva någon tjänstebil över huvudtaget.

– Jag åker själv runt i Skåne i tjänsten

KÖPTE LYXBILtill verksamhetschefen – PO-Skåne får kritik

AKTUELLT

Det är en bil av märket Jaguar som rört upp käns-lorna i Skåne. Bilen på bilden är en Jaguar XK,hämtad från wikipedia, och inte den specifika bilsom artikeln handlar om.

SÅ HÄR REDOVISASBESLUTET I PROTOKOLLET2010-06-28§ 11) Redogjorde verksamhetschefen förden ekonomiska prognosen för verksam-hetsåret 2010. Betonades det, att det fast-ställda målet på ett nollresultat inte kommeratt kunna uppnås, utan att året går med för-lust. Betonades dock vidare, efter konsul-tation med föreningens revisorer, att dettainte behövde anses vara någonting nega-tivt, med tanke på bland annat att det finnsreservkapital.Redogjordes det för Skatteverkets reglernär det gällde innehav av tjänstebil, vilka nuombuden har fått del av. Framförde verk-samhetschefen Engdahl Olesen sina per-

sonliga funderingar kring hennes egentjänstebil, ett nödvändigt arbetsredskap föratt hon som nu ska kunna vara konstant till-gänglig ute på fältet, respektive den image-mässiga konflikt som kan uppstå, medtanke på att PO-Skåne representerar en avsamhällets svagaste grupper, i synnerhetdå ur socioekonomisk synvinkel.Framhöll mötet, att det här dock i dagslägetfår anses vara en pseudokonflikt. Framhölläven styrelsens ledamöter sin stora bered-villighet att få överta verksamhetschefensmateriella tillgångar, medan deras inställ-ning dock inte alls var lika generös när detgällde överflödet av vissa typer av immate-riella tillgångar som hon hade [”etiska ochmoraliska samvetskval”]

REVANSCH 5/2010 • 5

och väljer att åka tåg och buss, kollektiv-trafiken här nere är lika bra som i Stock-holmsområdet så man behöver inte köraegen bil över huvud taget.

LARS BOGREN, ordförande för PO-Skåne,bekräftar uppgifterna om bilaffären närhan blir uppringd.

– Du har rätt i sak, säger han, men vihar inte köpt bilen av henne. Vi har tagitöver den till ett värde av 230 000 kronor.

Protokollet från styrelsemötet den 28juni visar att man genomförde affärentrots att den ekonomiska prognosen visarpå att PO-Skåne kommer att göra en för-lust under 2010. Men Lars Bogren seringet konstigt i det.

– Nej, varför skulle jag tycka det? Detvar en bra investering för oss att ta överden här bilen, säger han.

Protokollpunkten, som du kan läsa ianslutning till den här texten, antyder attbeslutet föregåtts av en etisk och mora-lisk diskussion om huruvida det var rättatt genomföra affären. Lars Bogren sägersig emellertid inte minnas att det skulleha varit så.

– Det var ingen större diskussion ochdet här är ett beslut taget av en helt enigstyrelse så jag har inga synpunkter på detnu i efterhand.

På frågan om vad Lars Bogren har attsäga till de som upprörts av bilaffärensäger han:

– Jag har inga kommentarer till det, desom är kritiska får väl göra upp det medsina egna samveten.

Han vill inte heller kommentera demiljömässiga aspekterna med en verk-samhetschef som kör omkring i en tjäns-tebil som drar mycket bensin.

– För mig är den här saken utageradnu, avslutar Lars Bogren.

Men är den så kallade saken verkligenutagerad?

– Inte för mig, säger Hans Johansson,och inte heller för många av dem som jagkommer i kontakt med och som känner

till den här historien. Vi vill inte ha en fö-reträdare för oss brukare som åker runt ien lyxbil i tjänsten.

Hans Johansson anser vidare att turer-na i den här affären är så graverande attstyrelsen snarast bör ta sitt ansvar ochlämna sina uppdrag.

– Jag har inget förtroende för styrelseni PO-Skåne längre och kan inte se hur deska kunna sitta kvar efter den här skanda-len. Östen Hannmyhr

VÅRDFRÅGOR PÅ FJÄRDE PLATSSjukvården hamnade på fjärde plats över de viktigaste frågorna i valet, enligtSVT:s vallokalsundersökning Valu. 49 procent av de tillfrågade tyckte att vårdfrå-gorna hade mycket stor betydelse för deras val av parti. De viktigaste frågor ivalet, enligt Valu, var skolan, sysselsättningen och den svenska ekonomin.

SMÅ SATSNINGAR PÅ PSYKIATRINPolitikerna har lovat att satsa mer på psykiatrin. Men landstingens kost-nader för den specialiserade psykiatrin har ändå inte ökat lika mycket somför övrig vård. I genomsnitt har landstingens samlade vårdkostnader ökatmed 5 procent per år sedan 2006. Men motsvarande siffra för den speciali-serade psykiatrin är 3,8 procent, visar statistik från Sveriges kommuner ochlandsting, SKL.

SPRIT STOPPAR INTE INFLUENSARisken för att smittas med rhinovirus eller svininfluensan påverkas inte nämn-värt av att man spritar händerna, enligt en ny amerikansk studie. Studien visaratt de olika virusen bäst sprids genom luften.

Forskare från University of Virginia i USA kunde efter att ha studerat 100 per-soner som spritat händerna var tredje timme i tio veckor konstatera att 42 per-soner ändå ådragit sig rhinovirus, jämfört med 51 av 100 i kontrollgruppen, skri-ver nyhetsbyrån AFP. Motsvarande siffror för det virus som orsakar influensaA(H1N1) var 12 för ”handspritsgruppen” och 15 för kontrollgruppen. Studienägde rum mellan den 25 augusti och den 9 november 2009.

LANDSTINGEN STOPPAR TOBAKSFÖRSÄLJNINGAllt fler landsting stoppar försäljning av tobak i sina lokaler. Såväl perso-nal som patienter får köpa cigaretter och snus utanför sjukhusen. Förra årethade 11 av 21 landsting och regioner helt stoppat försäljningen av tobaks-varor i landstingens lokaler, enligt en rapport från Statens folkhälsoinsti-tut.

FAKTAPO-Skåne, Personligt ombud i Skåne,är en organisation för fristående per-sonliga ombudmed syfte att tillvaratabrukarnas och deras anhörigas intres-sen. PO-Skåne bildades i juni år 2000av representanter för samtliga RSMH-och Schizofreniföreningar i Skåne.

I KORTHET

6 • REVANSCH 5/2010

ARVID LAGERCRANTZ har levt med psy-kisk ohälsa i 50 år. I sin memoarbok Mittgalna liv berättar han hur det varit att fåelchocker, stora mängder neuroleptikaoch gång på gång tvingas bli inlagd påpsyket. Han ger inte någon direkt för-klaring till varför han blev sjuk men be-skriver mönster som pekar mot vad sjuk-domen kan bottna i.

Det mönstret menar han börjadeframträda 1976. Han var då 35 år. Visser-ligen var det några år kvar innan hanskulle nå den allra högsta toppen somvice vd och vd för Sveriges Radio. Hanhade hunnit bli inrikeschef på Ekot ochvar en respekterad reporter, inte minstför sina långa radiointervjuer, som till ex-empel den med den tidigare statsminis-tern Tage Erlander. Den skulle följas avflera intervjuer med kända statsmän, lik-som böcker om desamma.

Hans kraftfulla myndiga stämma ochstora kunskap på det inrikespolitiska om-rådet kan man tänka ingav respekt hosdessa betydelsefulla män och var heltklart uppskattat hos radiolyssnarna. Ävenbland sina arbetskamrater var han om-tyckt. Uppfattades kanske som lite tråkig,han var ingen festprisse direkt.

Om hans efternamn kan ha haft bety-delse i den begynnande karriären vet haninte. Hans halvbror Olof Lagercrantz varvid denna tid chef på Dagens Nyheteroch en aktad, för att inte säga fruktad,kulturskribent. Lis Asklund är ett annatkänt syskon som på 1950- och 1960-talensvarade på läsarfrågor i radion – senareockså i teve – och som många visste hördetill släkten Lagercrantz.

Det gick alltså rätt bra för Arvid La-gercrantz vid denna tid. Även privat fun-gerade det. Sedan flera år tillbaka var hangift med Aina och tillsammans hade de enson på fyra år. Inte heller hade han gjortnågon hemlighet av att han ibland blevmanisk och måste söka hjälp, läggas inoch få mediciner. Redan på 1960-taletberättade han i en stort uppslagen artikeli Göteborgs-Posten om sin psykiskaohälsa, vilket då var ovanligt. Och på ra-dion kände man väl till hans problem.

Efter bara ett års anställning, vid 23 årsålder, skickades han ner till Biafra för attrapportera om kriget. Upplevelserna där-ifrån, i kombination med för lite sömn,gjorde att han uppträdde oroligt påflygplatsen i Paris där han mellanlandadepå väg hem. Polis tillkallades och han för-des till ett av stadens mentalsjukhus.

När redaktionschefen kom ner för atthämta hem sin reporter vägrade först lä-karen att släppa denne med mindre än attvårdpersonal fanns med på resan hem.Han gav dock med sig till slut men sågförst till att Arvid Lagercrantz ena bengipsades, ända upp till knäet.

– Jag hade ett mindre sår på benetmen det var nog bara en förevändning.Med ett gipsat ben kunde min läkare för-säkra sig om att jag höll mig lugn. Vid

hemkomsten åkte jag till läkarmottag-ningen vid Odenplan där gipset togs bortoch av läkaren uppmanades jag att åkahem, ta ett bad och en snaps, berättarArvid Lagercrantz.

MEN TROTS DENNA begynnande karriär,familj, vänner och ett öppet förhållandetill sin psykiska ohälsa var inte Arvid till-freds med sig själv. De maniska skov hanfick blev mer och mer påfrestande. Ävenom det litium som han tar sedan 35 år

tillbaka hjälpte var det intetillräckligt.

Han bestämmer sig där-för för att börja i psykote-rapi. Att han tog det stegetkanske mest förvånadehonom själv. Motståndetvar nämligen stort, för att

inte säga gigantiskt stort. Ända sedan hanvar 15 år och första gången insjuknade ipsykisk sjukdom hade hans mor tjatat påhonom att han skulle gå i samtalsterapi.Hon ville till och med skicka honom tillen terapeut i Schweiz. Därtill hade hansedan han var liten varit föremål för psy-kologiska observationer i den klassiska te-rapisandlådan på Ericastiftelsen, dit hansmor gick med honom.

Nu satt han i alla fall framför sin tera-peut och berättade välformulerat, utför-ligt och grundligt, precis som om hanstod inför en stor arbetsuppgift, att hanvuxit upp med den lagercrantzka sjukan isläkten, alltså att osedvanligt mångadrabbats av psykisk sjukdom eller tagitsina liv. Samtidigt hade hans syskon varitextremt framgångsrika medan han själv

AKTUELLT

”Det var faktiskt lite pin-samt när jag upptäckteatt jag varit sjukare änvad jag trott.”

EN MEMOARom den lagercrantzka sjukan

8 • REVANSCH 5/2010

AKTUELLT

fått kämpa med läs- och skrivsvå-righeter i skolan. Dessutom barhan på skuldkänslorna efter sintvillingbrors självmord 1964.

Något han heller inte förbigickatt ta upp i terapin var relationentill sin auktoritäre far, som vargammal nog att ha präglats av1800-talets tankar om att hålladistans till sina barn.

– Jag hade nog en förhoppningom att kunna krossa min psykiskasjukdom precis som man kan görakirurgiskt idag med gallstenar ochtrodde nog ett tag att jag gjort det,säger han och menar att han des-sutom var påverkad av att det vidden här tiden var populärt medpsykoterapi.

– Idag talas det mer om signal-substanser och olika brister i hjär-nan som orsak till psykisk sjuk-dom. Det ligger kanske något idet. Själv tror jag det är mer kom-plext än så. Min sjukdom är ju endel av min person och mina rela-tioner, som naturligtvis inte alltidär sjuka.

SÅ VAD HANDLAR egentligen psykisk sjuk-dom om, frågar han sig och söker självefter ett svar.

– Om livet kanske, säger han först,men förklarar sedan att han delvis genomterapin började se mönster i sin sjukdom.Oftast kom hans maniska skov när hankände att han måste visa att han dög, vil-ket ledde till att han blev överambitiös. Såhar det varit ända sedan barndomenminns han och kan fortfarande vara (somtill exempel när han höll på och skrev denhär boken). Han menar att det kan liknasvid en känsla av att det är fel på honom.

– Om du alltid tror du att du är dåligoch sedan får en känsla av att du är bra –då väcker det oro. Det är alltså när bildenav dig själv inte överensstämmer med hur

det för närvarande är som skapar den härkänslan, säger han, och menar att det ären ren spekulation från hans sida.

– Å andra sidan talar Johan Cullberg isin bok om Stig Dagerman om att hansnarcissism bottnade i att han aldrig lyck-ades uppnå den bild han hade av sig själv.

Förutom lite skrivet material sedan ti-digare, brevväxlingar med syskon ochförstås minnesbilder, har Arvid Lager-crantz använt sig av sin journal när hanskrivit boken, en diger lunta på 150 sidor.Den finns förvarad på landstingsarkivet iFlemingsberg utanför Stockholm. Närhan kom dit förklarade man att han intefick ta med sig sin väska in i arkivet, inteheller kaffekoppen, eftersom han kundespilla på ”originalet”.

Så viktigt bedöms alltså det som finns

nedtecknat om honom vara. På ettställe i journalen står det ”konfi-dentiellt, bara för läkare”. Där kanhan nu läsa inte bara om alla el-chocker, medicindoser och annathan fått, utan också om vad hansmamma och pappa sagt till läka-ren om honom, liksom om värde-ringar och omdömen som läkarenhade om både hans föräldrar ochhonom själv.

En uppgift som under lång tidföljde med i journalen från läkaretill läkare var att han som litenpojke stal hundra kronor från sinmormor och polis tillkallades dåhan och hans kompis försökte be-ställa sockerkaka på ett konditori.

– Jag tar inte så hårt på de om-dömen man gjorde om mig ellermina föräldrar. På den tiden skrevman ju direkt för sina kollegor.Idag när man kan läsa sin journaltror jag inte man skriver påsamma sätt.

Däremot blev han mer tagen avatt se hur sjuk han varit.

– Det var faktiskt lite pinsamtnär jag upptäckte att jag varit sjukare änvad jag trott. Jag kände mig ertappad pånågot sätt.

TROTS ATT HANS ERFARENHET av vårdensträcker sig ett halvsekel tillbaka i tidenhar Arvid väldigt lite kritik att kommamed. En förklaring menar han kan varaatt han varit en ganska foglig patient, enannan att han bara legat inne under kor-tare perioder.

– Men lika lite som jag haft någon spe-ciell läsekrets för ögonen när jag skrivitboken, lika lite har jag tänkt på att skild-ra vården på något speciellt sätt. Jag harförsökt skildra mitt liv med min psykiskasjukdom precis som det varit och då hardet blivit på det här sättet.

Text och foto: Tommy Engman

– Jag hade nog en förhoppning om att kunna krossa minpsykiska sjukdom precis som man kan göra kirurgisktidag med gallstenar, säger Arvid Lagercrantz .

REVANSCH 5/2010 • 9

SOM VERKSAMHETSCHEF för PsykiatrinSödra i Stockholm har Filipe Costa för-sökt anpassa sig till de förändringar sompsykiatrin genomgått, utan att ge avkallpå den ideologiska grund som Enskede-Skarpnäcks psykiatriska sektor vilade på,och som han tillsammans med medarbe-tare startade i mitten av 1980-talet.

Den innebär bland annat att öppenoch sluten psykiatrisk vård ska vara inte-grerad, detta för att man som långtidssjukpatient ska ha möjlighet att möta sammabehandlare oavsett om man vårdas i slu-ten eller i öppen vård.

– Vi som arbetar inom psykiatrinmåste ha en solidarisk hållning till de psy-kiskt långtidssjuka eftersom de är de mestmaktlösa människorna i samhället. Deska bemötas respektfullt och vi som per-sonal ska vara medvetna om att vi har ennästan oinskränkt makt i förhållande tilldem. Uppgiften är sedan att undanröjahinder som finns, för att de ska kunnaleva ett så bra liv som möjligt, säger hannär jag frågar vad psykiatrins främstauppgift är.

– Tidigare, under åttiotalet, kunde jagsäga till mina medarbetare att jag skiter ijournalerna – jag vill i stället veta vad viverkligen och dagligen gör för dessamänniskor. Det kan jag inte längre. Idaganses det i första hand vara läkaren somska lösa patientens lidande, trots att detfinns en lika stor eller större kompetenshos andra personalgrupper.

– Därtill måste läkaren ställa minst endiagnos och allt ska dokumenteras ochvara evidensbaserat, vilket inte säger nå-gonting om patientens livskvalitet. Psy-kiatrin har blivit ett slags ”hjärnatri” därpsykofarmaka och KBT tycks vara deenda behandlingsmetoderna. Med stor

kraft har den medicinska kulturen slagitigenom inom psykiatrin.

– Men jag fortsätter att vara pragma-tisk och hävda att psykiatrin är en myck-et komplex disciplin där de som sökerhjälp har olika behov och behöver olikaformer av hjälp, säger han vidare. Redandå vi startade Enskede-Skarpnäck för 25

år sedan var detta de viktigaste frågornaför mig och så är det fortfarande.

DET VAR UNDER ÅREN 1985–86 som Fili-pe Costa, som förste klinikchef på dåva-rande Långbro mentalsjukhus, lade nedsin klinik och flyttade verksamheten tillEnskede-Skarpnäck. Ganska snart hade

PSYKIATRINS CHE GUEVARA– nu slutar Filipe Costa som chef för Psykiatrin Södra

Psykiatrin har blivit en slags ”hjärnatri” där psykofarmaka och KBT tycks vara de endabehandlingsmetoderna, säger Filipe Costa som i somras slutade som verksamhetschefpå Psykiatrin södra i Stockholm.

han och hans medarbetare integreratöppen- och slutenvård, byggt upp ko-operativa verksamheter, arbeten och sys-selsättning, träfflokaler, kollektiva boen-deenheter med mera. Stor betydelselades vid hembesök och familje- och nät-verksorienterat arbete.

Grundtanken var att ge patienten merän bara behandling: ”Det är utsiktslöst attarbeta med den långtidssjuke om vi för-håller oss till honom som enbart bärarenav en ’sjukdom’ och som intagen vid enpsykiatrisk institution”, skriver FilipeCosta i en av de många texter han förfat-tat om tankarna bakom den socialpsyki-atri han står för.

– Om du ska hjälpa långtidssjuka pati-enter måste du vara klar över att mångainte kommer på avtalade tider och att dukanske behöver göra ett hembesök på engång. Det här kräver en speciell flexibili-tet och tillgänglighet som många öppen-vårdsmottagningar inte klarar av idag,vare sig de är privata eller offentliga. Mengör du det krävs ett minimum av sluten-vård, säger han.

GENOM FLYTTEN från Långbro sjukhus tillEnskede-Skarpnäcks psykiatriska sektorminskade också slutenvården från 160 till60 platser för att i mitten av 1990-taletbara ha 25 platser. Det gjorde Sektorn,som den kom att kallas, inte bara till ettbegrepp och föredöme i Sverige utangavs även internationell uppmärksamhet.

Idén med att psykiatrin skulle ha ett to-talansvar för människor med psykisk ohäl-sa grusades dock med psykiatrireformen1995 genom att landstingen fick ansvaretför vård och behandling och kommuner-na ansvaret för det psykosociala stödet.

Skälet till att det blev en reform, menarFilipe Costa, var att alltför många psyki-atriska sektorer i landet inte i tid lyfthäcken från mentalsjukhusen eller ut-vecklat en socialpsykiatrisk modell medolika former av öppenvård.

– Jag fick möjlighet att göra ett undan-tag från psykiatrireformen under en tidoch fortsatte i landstingets regi att drivapsykosocial verksamhet åt kommunerna(dåvarande socialdistrikten). Det somsedan hände var att det samtidigt blevbudgetnedskärningar som gjorde attandra sektorer i södra delen av Stock-holm inte klarade detta, vilket ledde till

att politikerna bestämde sig för att om-organisera hela skiten, vilket jag sedanblev ansvarig för.

Av tre sektorer – Enskede-Skarpnäck,Farsta-Vantör och Södermalm – blev deten, Psykiatrin Södra, som hade ansvar för275 000 människor. Även i den nya orga-nisationen menade Filipe Costa att denpsykiatriska verksamheten skulle vara

10 • REVANSCH 5/2010

AKTUELLT

Filipe Costa menar att psykiskt långtidssjuka är de mest maktlösa människorna i samhäl-let. Att han alltid värnat om dem beror på att han själv känt sig stå utanför samhället, delssom oppositionell under fascismen i Portugal på 1960-talet och dels som politisk flyktingi Sverige.

REVANSCH 5/2010 • 11

lättillgänglig och ligga nära befolkning-en, varför den delades upp i tre geogra-fiska områden – subsektorer – med psy-kiatrisk jour- och öppenvårdsmottagning,och som tidigare med integrerad öppen-och slutenvård. Den här konsekventa so-cialpsykiatriska hållningen har gett Fili-pe Costa epitetet den svenska psykiatrinsChe Guevara, liksom det även lett tillkonflikter med såväl överordnade chefersom dem som varit honom underställd.

TVÅ MÅNADER efter att psykiatern ochprofessorn Johan Cullberg inför Stock-holms sjukvårdsstyrelse höll ett brandtalför Filipe Costa som den som var bästlämpad att leda den nya storsektorn iStockholm bestämde sig Filipe Costasom nytillträdd chef att lägga ner psykos-enheten som Johan Cullberg byggt upp.

Trots den konflikt som det ledde tillhar de senare kunnat samarbeta och varagoda vänner och Johan Cullberg menaratt Filipe Costa hör till dem som inte ärmer låst i sin ideologi än att han självkri-tiskt ”försöker granska de av sina idéersom tiden måste förändra”.

Senare har också specialistmottag-ningar kommit till samtidigt som mansannolikt har en av Europas största psy-koterapienheter, med 26 anställda psyko-terapeuter, och som inte bara bedriverKBT-terapi.

– Visserligen har omständigheterna ra-dikalt förändrats sedan Enskede-Skarp-näcks tid. Inte minst genom att vi intelängre har helhetsansvar och är beroendeav den verksamhet kommuner och stads-delar driver. Ändå tycker jag att vi fortsattarbeta efter de idéer som vi hade på dentiden.

Staten har lagt ner en hel del resurserpå psykiatrin under senare tid. På vilketsätt har det satt fart på din verksamhet?

– Många gånger har dessa statligapengar lagts på ogenomtänkta projektsom är politiskt gångbara men där kon-

sekvensen blivit att det tagit resurser frånvår kärnverksamhet. Ibland har jag inteens haft personal att skicka till de utbild-ningar som ordnats genom dessa projekt.

Därtill menar Filipe Costa att det imånga av de statliga satsningar som gjortsfunnits en underton av att anställda inomden offentliga sektorn inte arbetar till-räckligt bra.

– Offentlig sektor anses höra till dengrekiska delen av befolkningen medanden anglosaxiska hör till den privata vår-den, säger han ironiskt mot bakgrund avden finansiella krisen med fokus på Grek-land.

Den privata vården har väl ändå lett tillatt den offentliga blivit mer effektiv?

– Att vissa privata entreprenörer med

ett humanistiskt perspektiv kan fungerabättre än delar av den offentliga är inte såsvårt att förstå eftersom de inte behöverunderkasta sig den tröga offentliga byrå-kratin. Jag har alltid försökt bevisa att denoffentliga sektorn är lika bra eller bättreän den privata.

– De flesta stora privata entreprenö-rers viktigaste intresse är att tjäna pengaroch några av dem är dessutom riskkapi-talbolag. Det bäddar för problem, i syn-nerhet för de långtidssjuka patienter sominte passar deras produktionsform, sägerhan avslutningsvis. Han tror att Psykia-trin Södra även efter det att han nu läm-nat den kommer att förbli en katt blandhermeliner i svensk psykiatri.

Text och foto: Tommy Engman

SVÅRARE DÖMA TILL TVÅNGSVÅRDDet kan bli svårare att döma psykiatripatienter till tvångsvård utanför sjuk-hus efter en dom i Regeringsrätten. Fallet gäller enman som dömts till me-dicinering utanför vårdinstitution i sex månader. Mannen överklagade be-slutet och har fått rätt i Regeringsrätten, vars huvuduppgift är att skapa pre-judikat. Det innebär att en dom från Regeringsrätten kan få betydelse somvägledning för hur liknande fall ska bedömas i framtiden.Domstolen skriver i sitt beslut att ”en öppna psykiatriska tvångsvården

är – trots benämningen – inte förenad med något egentligt tvång. Ett vill-kor om till exempel medicinering kan inte genomdrivasmed någon tvångs-åtgärd.”Lagtillägget om öppen tvångsvård tillkom för två år sedan. Det gör att pa-

tienter kan släppas ur slutenvård och i stället dömas till medicinering utan-för sjukhuset.

KRIMINELLT FÖRFLUTET INGET HINDEREn man som har dömts för både sexualbrott och narkotikabrottbeviljas lä-karlegitimation – mot Socialstyrelsens vilja. Socialstyrelsen avslog man-nens ansökan om läkarlegitimation i våras. Enligt myndigheten skulle hanskriminella förflutna kunna påverka allmänhetens förtroende för honomsom läkare. Under en period på 30 år har mannen dömts för narkotikabrott,ekonomisk brottslighet och sexuellt ofredande.Nu får Socialstyrelsen bakläxa av förvaltningsrätten. Enligt domstolen

har mannen presenterat tillförlitliga intyg på att han numera har god psy-kisk stabilitet, impulskontroll och omdömesförmåga.

I KORTHET

12 • REVANSCH 5/2010

FÖR NÅGRA ÅR SEN berättade vi om LottaKlasén i Jönköping och hennes väg fråndepression och utbrändhet till att blifrisk. Idag arbetar hon som Bisam, bru-karinflytandesamordnare, har vidareut-bildat sig till hälsocoach samt dansin-struktör och driver sitt eget företag Kla-séns Hälsoutveckling.

Lotta var envis och sökte själv hjälp påvägen. Detta i kombination med kreativ

verksamhet – musik, diktskrivande ochmålande. Hon har också varit aktiv iRSMH, har en blogg och hemsida. Idaghar hon skapat sin egen bas att stå på,med grundutbildningen till pastor därpsykologi och själavård ingick, kombine-rat med den fyra månader långa utbild-ningen till hälsocoach genom Företags-friskvården. Det händer också att hon fö-reläser och berättar om sin egen historia

i kombination med att hon spelar ochläser sina dikter.

Av egen erfarenhet vet Lotta att detinte finns några snabba svar att servera.Det handlar om att hjälpa andra att tafram sina egna livsstrategier och låta detta sin tid. För henne tog det tio år. Musi-ken har alltid funnits som ett viktigt stöd,hon sjunger och spelar tvärflöjt och harofta spelat i kyrkor och andra samman-hang. Det var också musiken som fördehenne vidare till dansen.

– Jag var på jakt efter en ny kör attsjunga i och såg på Svenska kyrkans hem-sida kursen med heliga danser som jagtyckte lät spännande, jag har alltid tycktom lovsångsdanserna i kyrkan, tänk omjag också...? Men med ett trasigt knä,hopp och skutt trodde jag inte det varmöjligt.

ENLIGT LOTTA kan alla dansa ”heliga dan-ser”, som också går under benämningar-na helande danser samt meditation i rö-relse. Det är cirkeldanser som utveckla-des på 1950-talet av en tysk prästson,Bernhard Wosien, som egentligen villebli professionell dansare, vilket han tillslut också blev. På ålderns höst ägnadehan sig åt att samla in folkliga danser frånolika delar av världen. En del är tusen-åriga, andra är nykoreograferade.

– Han såg sambandet mellan kropp,själ och ande och alla dessa behov sombehöver tillfredsställas.

Varför kallas det ”heliga danser”?– Ja, vad är det som är heligt i livet? Att

man har en helig stund då man stannarupp, reflekterar och tar sig tid. Att mantar sig en dansstund. För många kan detvara enklare än att bara sitta still och me-ditera, vilket också är bra.

Lotta säger att man börjar med enkladanser för att sen gå vidare, från fyra till24 steg. Själv är hon speciellt förtjust igrekiska syrtos som är i lite annorlundatretakt och väldigt meditativt. Det finns

AKTUELLT

LOTTAskapade egen bas att stå på

Det tog tio år innanLotta Klasén kom tillba-ka efter en psykisk kol-laps. Idag driver hon sinegen firma KlasénsHälsoutveckling, därhon samtidigt jobbarmed att förebygga sinegen hälsa.

REVANSCH 5/2010 • 13

också lekfulla danser, med de så kalladevinrankestegen som ska symbolisera detväxande livet. Hon visar ett internetklippfrån i somras där ett par tusen människorsamlades på torget i Växjö då Svenskakyrkan hade sin konferens Världens fest.

Lotta har dansat i fyra år, vidareutbil-dat sig och i höst fortsätter hennes cirkeli Allianskyrkan.

Projektarbetet och halvtidstjänstensom så kallad Bisam-samordnare startadeför tre år sen och pågår fortfarande. Lot-tas uppgift är att vara en länk i psykiatri-vården, mellan brukare och personal, föratt öka inflytandet och ansvaret för bru-karna. Med sina egna erfarenheter harhon en insikt i problematiken med atthamna ”mellan stolarna” i vården.

Hon har själv fått kämpa mot förmyn-deri och för att bli tagen på allvar. Bi-samprojektet är ett arbete som måste få tasin tid, säger hon. Det vore synd om detslutade eftersom allt då troligtvis skullestanna upp.

– Vi är två i Jönköping som arbetarmed detta och har fått specialutbildning.

EN DEL BESTÅR I att utbilda brukare attgenomföra arbetsplatsträffar på deras ar-betsplatser. Tanken är att finna en modellför hur man ska kunna diskutera arbetet,få ett ökat medbestämmande och möjlig-het att påverka sin miljö.

– Det är inte bara en terapigrej utangenom detta ska man utveckla både sigsjälv och sin arbetsplats, säger Lotta. Denandra delen är att gå in i slutenvården iallmänpsykiatrin och genom gruppsam-tal med patienter ta reda på vad de öns-kar eller tycker borde förändras.

– Här får de ge sin syn utan förutbe-stämda frågor. Många, framför allt deyngre, saknar sysselsättning och något attsätta tänderna i.

– Vår uppgift är att ta reda på derasönskemål för att sen rapportera detta vi-dare till personalen som sen för det vida-re högre upp.

LOTTA SÄGER ATT de flesta i slutenvårdeninte orkar tycka till överhuvudtaget, vil-ket hon har full förståelse för. De har fulltupp med sig själva.

– Därför kan vi inte bara klampa in varsom helst, det måste vara på deras villkor.

På en avdelning har de kommit litelängre och utvecklat ett nyckelprojekt,Kompassen, där patienterna själva skriverner sina mål. Vad de vill göra och vad somska hända.

– En märkbar förbättring är att bru-karna uttryckt att de nu faktiskt kan ha endialog, om de anstränger sig.

– Personalen kan uppleva brukarnassynpunkter som kritik. Då försöker vi fådem att tänka till och inte ta åt sig per-

sonligen. Många gånger handlar det omrena missförstånd som behöver redas ut.Det kan vara integritetsfrågor i bemö-tande där brukarna känner att personalenbrister.

– Efteråt har vi fått veta att bemötan-det blivit bättre.Trots att de gamla men-talsjukhusens tid är förbi sitter en del avmakthierarkin kvar och det handlar omatt förändra gamla invanda mönster bådehos personal och brukare.

– För oss är det också viktigt att helatiden ”ligga på” landstinget så att de tartill sig vad som kommer ut av samtalen.

På frågan om hon märkt av några för-ändringar i psykiatrin för övrigt svararhon:

– Det går långsamt framåt, men somalltid saknas resurser och folk. Många pa-tienter säger att personalen är underbar -när de har tid. Men om man fått väntaåtta eller tio timmar på psykakuten är detju inte bra..

AVSLUTNINGSVIS, hur mår Lotta självidag, är hon rädd för att få återfall?

– Jag mår bra! Alla kan få återfall ochbli fysiskt eller psykiskt sjuka. Just därförtog jag steget att förebygga för att må såbra som möjligt. Det gäller för oss alla atttänka på varje dag, eftersom vi blir meroch mer stressade.

Text och foto: Ingeli Aalto

FAKTA HELIGA DANSERHeliga danser utgör en del av en internationell dansrö-relse som under 70-talet fick en renässans genom dentyske dansprofessorn Bernhard Wosien. Wosien presen-terade danserna för den nordskotska kommuniteten Fin-horn, som sedan spred dem vidare under namnet Sacreddance.Idag finns dansgrupper i hela västvärlden, alla med sitt

särmärke beroende på andlig tillhörighet. Dansformen äretablerad i de katolska och protestantiska kyrkorna runtom i Europa. Till Sverige kom den på 1980-talet och finnsframför allt inom Svenska kyrkan som också har utbild-ningen till dansledare.

14 • REVANSCH 5/2010

Årets upplaga av den traditionella poli-tikerveckan under juli, i Almedalen iVisby, var den absolut största någonsin –inte minst på utbudssidan. Aldrig förr harså många haft så mycket att föra till torgssom på denna Politikens Kiviks Marknad.Versalerna i denna klyscha föll som ettstilla sommarregn på plats gång efterannan i Visbys svettiga mingelbrus. Ibländande fartblind narcissism kundeman inte bara frottera sig med hon, vad-hon-nu-hette, och han, vem-han-nu-var,utan även berusa sig på själva pulsen, när-varon och att ALLA var där.

På torget eldade Gudrun Schymanupp ett hundra tusen svenska kronor ikontanta medel och arbetsmarknadsmi-nister Sven Otto Littorin kastade underförvirrande former in handduken. Väns-terpartiet och Centerpartiet avstod inne-bandyturneringen mellan de politiskapartierna på onsdagen och det spekulera-des i om ett nytt idrottsfientligt block settdagens ljus inom politiken. Allt säkerli-gen på andra sidan valet i september blott

som maskrosfjun för vinden. Ett soligtsommarminne och intet mer.

När mer sansade människor svalkadesig i Östersjöns solglittrande böljorkrängde tre packade busslaster med jour-nalister och annat löst folk från media sigfram på slirig grusväg till Ingvar Carls-sons sommarstuga för rödgrönt jippobland bärbuskarna. Frösunda LSS AB

rullade ut minigolfbanan över kullerste-narna och erbjöd folk att putslustigt ”slåett slag för välfärden”. Avatarerna Sol,Vind och Vatten dansade ystert fram överStora torget i glansig spandex till from-ma för förnyelsebar energi och Fanto-men, förlåt, Jan Björklund gick om nat-ten på stadens gator som en vanlig man.

Men, mot karnevalens burleska kulis-

INTRESSEPOLITIKEN

AKTUELLT FRÅN INTRESSEPOLITIKENSjälvmordspreventionsutredningen slutbetänkandeDen skyldighet att göra en händelseanalys vid självmord som hälso- ochsjukvården har bör tas bort från Lex Maria-systemet och istället införas ien egen lag vilken också bör gälla socialtjänsten. Det föreslog en statligutredning i slutet av juni.

Rehabiliteringsrådets delbetänkandeDet är svårt att på vetenskaplig grund avgöra vilka rehabiliteringsinsatsersom är mest effektiva av de som idag görs för att få människor tillbaka tillarbetslivet. De metoder som används bör dock fortsätta att användas. Detmenar det så kallade Rehabiliteringsrådet i ett nytt delbetänkande.

Claes Rundqvist

MAKTENS MINGELMARKNAD– ALMEDALEN 2010

REVANSCH 5/2010 • 15

ser skymtade också en hel del mer ellermindre mätbara framgångar för handi-kapprörelsen och RSMH. Då jag mitt iveckan möter Ingrid Burman, Handi-kappförbundens ordförande, på språngmot panelsamtalet för stunden hävdarhon bestämt – om än i flykten – att Han-dikappförbundens frågor nu i år på etthelt annat sätt än tidigare syns i mediaoch programutbud. En iakttagelse somäven Rickard Bracken, projektledare för(H)järnkoll (före detta Attityduppdraget)vid Handisam, höll med om då vi sprangihop på Europeiska socialfondens semi-nariekavalkad på Joda Bar. Ett av de ESF-finansierade projekt som man där passa-de på att skryta med var för övrigtRSMH:s projekt för arbetsplatsutbild-ningar i mellersta Norrland, ÖppnaVägar 2008–2010.

Nere i hamnen rullar under veckan endaglig partiledarutfrågning i Handikapp-förbundens tält – i realtid utlagda påwebb-tv – och det får väl ses som en syn-taxens ironi att en framåtblickande ochframtidsoptimistisk handikapprörelsebjuder in till visionärt mingel i Fornsalen.

Anita Rinman, RSMH:s vice förbunds-ordförande, var även hon ute i vimlet ochlobbade för RSMH:s frågor liksom OlleHammarberg, ordförande i RSMH Kam-ratringen/Gotland.

Men, även om dessa kämpaglada vete-raner imponerade var det framför allt ettgäng med vanliga dödliga från RSMHKamratringen/Gotland och (H)järnkollsom blev det stora minnet från årets Al-medal för mig. Med t-shirts och flyersgick de oförskräckt i clinch med hög somlåg på gator och torg för att informeraoch avdramatisera det här med psykiskohälsa. Otroligt häftigt att se hur sponta-na samtal blommade upp och hur mångasom faktiskt tog sig tid att åtminstonefånga en flyer i flykten.

Åke NilssonIntressepolitisk sekreterare

GE LIVET EN CHANSDin gåva till RSMH:s stipendiefond går till stöd förhumanistiskt och socialt inriktad forskning som syf-tar till att ge människor med psykiska sjukdomareller funktionsnedsättningar ett gott liv med full del-aktighet i samhället. Sätt in gåvan på pg 40 62 92 – 3och skriv ”Stipendiefonden” på talongen.Vill du hylla en avliden genom en gåva till RSMH:sstipendiefond?Mer information: www.rsmh.se/stipendiefond.pdfeller ring RSMH:s förbundskansli, 08-772 33 60.

16 • REVANSCH 5/2010

VÅRA KÄNSLOR, DEL 6: INTRESSE

REVANSCH 5/2010 • 17

Redan som barn letade Sanna Norasdotter modeller och sydde kläder tillsina dockor. Hon slutade aldrig att sy. Idag har hon ett eget företagoch designar kläder som låter kvinnokroppen ta plats. Det är intressetsom driver henne.

mitt intresse för vackra kläder är sammanvävt avolika trådar.

Den första tråden går till morföräldrarna. Mor-far var av skräddarsläkt och alltid välpressad. Mor-mor var välklädd och snygg, hade koll på det senas-te. Och jag ville vara som mormor.

Den andra tråden leder till barndomens somrarsom jag tillbringade på ett naturistområde, där klä-der är oviktiga. Istället handlade det om huruvidaman var solbränd eller inte. Jag blev aldrigsolbränd… men det blev klart för mig att en män-niska blir så annorlunda med kläder på.

Och så den tredje till leksaksaffärerna, fulla avsaker som man aldrig fick. Jag tänkte att jag får välgöra det själv då, och började sy mina egna dock-kläder, jag fick låna mormors symaskin. Virka hadejag lärt mig redan på dagis. Dockorna levde ettmycket varierande liv och behövde kläder för olikatillfällen. Kollektionen växte.

Redan då blev jag glad av själva görandet och omdet blev klart eller fint så var det en bonus. Det varså roligt att en liten garnstump eller en bortslängdtygbit kunde bli något. Att jag kunde göra någotmed mina händer.

när jag var tolv-tretton år sydde jag minaegna kläder. Jag undersökte noga allt som såg fintut i klädaffärerna och försökte göra likadant själv.Det är konstigt att jag inte blev nedslagen som jagsåg ut, men själv kände jag mig fin och att jag hadeen egen stil. Jag har aldrig sett modern ut utan söktefter ett tidlöst uttryck.

När jag utbildade mig valde jag textilkonst påHögskolan för Design och Konsthantverk i Göte-borg. På så sätt kunde jag hålla på med textilt hant-verk utan att befatta mig med den ytliga modevärl-den. Jag skulle bli en riktig, seriös konstnär. Men in-tresset fanns ju kvar i alla fall. Jag vältrade mig i se-cond hand-affärer, plockade i dåtiden, klädde mig i

hatt och gamla vackra klänningar.När jag blev gravid första gången och ammade

min dotter så frös jag hela tiden. Då designade jagett eget amningslinne. Jag fick en försvarbar ingångtill kläderna i och med linnet; det blev möjligt attkombinera min syn på kläder både som funktionoch som konstart.

Det var en lång väg och många turer innan jagkom dit. Framförallt har jag hindrats av att jag villegöra något viktigt här på gjorden, inte vara onödig,det passade helt enkelt inte mina ideal att vara de-signer. Men till slut hittade jag en ingång där kläderblev meningsfulla och jag kunde ta mig själv på all-var. Det ledde till att jag gjorde en egen kollektionunder 2009.

jag fick stöd och inspiration från min omgiv-ning, det fanns några som trodde på mig och det jaggjorde. Det var avgörande då, och gjorde att jagkunde plocka in mig själv och mitt eget intresse iprocessen. Fyrtiotalsmodet som jag alltid tyckt omfinns med i den kollektion jag gjort nu, där finns enhistorisk koppling. Jag vill göra mjuka kläder sombejakar kvinnokroppen på ett sätt som trånga jeansaldrig gör.

I framtiden vill jag våga mer. Och jag vill klarabalansgången mellan att följa mitt eget intresse ochköparens önskemål. Det som är så roligt med textilär alla möjligheter som finns, alla material, model-ler och kombinationer. Att göra ett genomtänktkoncept som gör att en kvinna känner sig fin, detger glädje.

Jag hade glömt bort min dröm, men den fannshela tiden kvar. Mitt intresse väcktes igen av att jagpå olika sätt mötte människor som påminde mig omvem jag egentligen är.

Berättat för: Anna SjöstrandIllustration: Ulf Lundkvist

18 • REVANSCH 5/2010

Bläcket hade knappt hunnit torka på detpapper där regeringen tecknade det lov-värda uppdraget att förbättra attitydernatill människor med psykisk ohälsa, förränallehanda krafter tog kampanjen tillsprångbräda för egna eller ovidkomman-de intressen.

Uppdragsmottagarna – statliga myn-digheten Handisam och nätverket för bru-karorganisationer, NSPH – började medatt låta en pr-byrå leka med en ansenligsumma pengar för att få fram ett klatschigtnamn på kampanjen. Resultatet blev”(H)järnkoll” – en klämkäck beteckningsom snarast motverkar kampanjens syfte,dels genom att isolera frågan om psykiskohälsa till hjärnan och dels antyda att hjär-nan skall hållas under kontroll.

Med stigande häpnad har vi nu ocksåvia media kunnat ta del av kampanjensaktiviteter och arrangemang av olika slag,det ena mer jippobetonat än det andra. IStockholm genomfördes i våras ”Ångest-loppet”, ett 200 meter långt stadslopp,där deltagarna förväntades ”skrika ut sinångest”. T-shirts har tryckts upp, där lo-gotypen (H) grundligt präntar in kam-panjens förenklade hjärnbudskap. En re-klamfilm har producerats, förvillande likvilken kommersiell reklam som helst.Med sådana inslag späder man snarare påföreställningen om att psykisk ohälsa ärdetsamma som att vara ”lite galen”, ochman trivialiserar samtidigt det djupa li-dande det ofta handlar om.

Det kanske allvarligaste av allt är dock,från vår synvinkel, att representanter förden biomedicinska psykiatrin har tagittillfället i akt att ”kidnappa” kampanjen.Både för att både marknadsföra sitt snävtbiologistiska perspektiv på psykisk ohäl-sa och för att stärka psykiatrins status somrent medicinsk disciplin.

Det finns aktuella exempel från bland

annat den göteborgska psykiatrin, där tillexempel läkaren Cecilia Brain i offentli-ga föreläsningar och intervjuer spridervetenskapligt grundlösa påståenden ompsykisk ohälsa som ”hjärnans sjukdo-mar”. De personliga uppfattningar honoch hennes meningsfränder torgför för-stärker uppdelningen i ett ”vi” (”norma-la människor”) och ett ”dom” (”psykisktsjuka”), vilket direkt motverkar kampan-jens syfte att förbättra attityderna tillmänniskor med psykisk ohälsa. Den me-dicinska psykiatrin har på det här sättetredan satt stark prägel på kampanjens ak-tiviteter och informationsmaterial.

Från att tidigare ha välkomnat attityd-uppdraget tvingas vi nu i viktiga delar taavstånd från det!

Styrelsen för RSMH Livet, Göteborg

SVAR FRÅN (H)JÄRNKOLLFöreningen Livet skriver att ”den bio-medicinska psykiatrin har tagit tillfäl-let i akt att kidnappa kampanjen”. Jagkänner inte igen mig. Professionen,däribland psykiatrin, har i själva verketen begränsad roll i kampanjen. Utifrånden kunskap vi har är det också en rik-tig avvägning. Attityder förändrasmest effektivt dåmänniskor med egnaerfarenheter får komma till tals; attity-

der påverkas i möten mellan männi-skor.Under våren och hösten 2010 har vi

därför utbildat drygt 100 ambassadö-rer, personer med egen erfarenhet avpsykisk ohälsa. Vid slutet av året kom-mer antalet ambassadörer att vara200. Deras uppdrag är att ställa upp iutbildningar för personal, varamed påmässor och konferenser samt att med-verka i media för att berätta om sigsjälva och därmed öppna upp för sam-tal. Under våren 2010 gjordes drygt 50inslag i tidningar, radio och tv om kam-panjen och dess ambassadörer. Drygt100 aktiviteter – utbildningar, semina-rier, konferenser och konstutställning-ar – genomfördes också.Namnet (H)järnkoll riktar ett viktigt

budskap till allmänheten. Kampanjenvill genom namnet förmedla att dethandlar om kunskap och våra före-ställningar och tankar om psykisksjukdom. Genom att lära oss mer ompsykisk ohälsa och bli medvetna omvårt eget beteende kan vi slå hål påfördomar och bidra till förändring.Idag är det tyvärr så att människormed psykisk ohälsa utestängs från ar-betsmarknaden, från bostadsmarkna-den och från sociala relationer.Kampanjen (H)järnkoll handlar om

att öppna upp för samtal om psykiskohälsa. För att få till en förändring be-höver vi, när vår psykiska hälsa sviktar,alla våga prata mer om våra erfaren-heter och vad som har varit till hjälp påvägen tillbaka.Vårt budskap är att större förståel-

se och mer öppenhet kring vår psykis-ka hälsa gör Sverige friskare, meramänskligt och mer ekonomiskt.

Richard BrackenProjektledare, (H)järnkoll

ATTITYDUPPDRAG PÅ VILLOVÄGAR

BESÖK VÅRHEMSIDA:www.rsmh.se

DEBATT

REVANSCH 5/2010 • 19

UNG OCH GALEN: RUS TYCKER

KONTAKTA RUSRiksförbundet Ungdom för Social hälsa

RUS FörbundskansliInstrumentvägen 10, 2 tr, 126 53 HägerstenTfn: 08-772 33 60 – Fax: 08-772 33 61E-post: kansli@rus-riks.seHemsida: www.rus-riks.se

öronakupunktur mot ångest, oro ochsömnproblem med mera. Det är nogmånga som aldrig har hörts talats om attdenna behandling finns, trots att det är enmycket beprövad behandling.

Det fungerade för mig och jag vetmånga andra som också blivit hjälpta avöronakupunktur. Jag hade haft ångest ochoro i nästan tolv år men blev kvitt det efterdenna befriande behandling.

Efter så många år känns det nästan somom jag saknar min ångest för det är så tomtutan den, framför allt som jag har lärt migatt leva med ångesten. Men jag är oerhörtglad över att jag fick denna behandling.

Jag önskar och hoppas att psykiatrinbörjar använda öronakupunktur för jag troratt man därmed kan få ner all den behovs-medicin som idag delas ut inom psykiatrin.Det känns som om man i många fall glöm-mer bort behandlingar som finns att tillgåförutom medicin.

Akupunktur är ändå en flera tusen årgammal behandlingsmetod. Man menar attakupunkturen balanserar kroppens olikafunktioner.

Vid NADA öronakupunktur, som var detsom hjälpte mig, sätts tunna nålar ytligt påfem speciella punkter i örat. Man kan ävenanvända små kulor som man sätter på dessafem punkter. Nervbanorna ligger precis

under skinnet, därför räcker det att mansticker korta tunna nålar ytligt i huden föratt få en effekt. Nervsystemets transmittor-substanser och hormoner påverkas så attman kan uppleva förbättrad sömn och vita-litet, dämpad oro och ångest. Det gjorde jag.

Under behandlingen sitter man enskilteller i mindre grupp i 40–45 minuter. Sam-tidigt lyssnar man på lugn musik så att mankan slappna av helt. Man kan behandlasvarje dag eller ett par gånger i veckan.

det är ovanligt att någon anser att detgör ont när man får nålarna. Sticket gårfort och det är mycket tunna nålar. Enstund efter att man har satt i nålarna bru-kar en känsla av lugn och välbehag spridasi kroppen. Man kan även ha en känsla av rooch avspändhet kvar i kroppen även när nå-larna har plockats ut.

Det kan alltså vara bra för ångest, orooch rastlöshet. Men öronakupunktur kanockså vara bra och lindrande för personermed depressioner, den kan minska aggres-sioner och stabilisera humörsvängningar.

Jag uppmanar er att fråga er läkare ellersamtalskontakt om öronakupunktur. Jagtror att det kan hjälpa många av er att få ettbättre liv.

Jonas AnderssonRUS Verksamhetschef

Behandlingar utan medicin glöms alltför ofta bort

20 • REVANSCH 5/2010

HENNES MAMMA är alkoholist och mano-depressiv och under delar av uppväxtenvar Theréses liv en berg- och dalbana.Men när hon insåg att det inte var hen-nes ansvar att mamman skulle må brakunde hon välja sig själv.

– Jag vet att vi förändrar liv, säger The-rése Eriksson som startade föreningenMaskrosbarn tillsammans med DeniseMadsen år 2005 för att stötta barn ochungdomar som har missbrukande ellerpsykiskt sjuka föräldrar. En bortglömdgrupp.

– I början drevs vi av ilska. Alla baraskakade på huvudet åt oss. Men vi hadehittat varandra och vi trodde på vår idé.

Det betydde allt.Hon har alltid haft en bra självkänsla

och bra självförtroende. Som liten varhon lycklig och trygg, en vanlig tjej somgillade pyssel och att spela teater. Hennesanknytning till föräldrarna var stark.

Mamman hade pondus. För utomstå-ende kunde hon nästan uppfattas somelak och pedantisk, och hon hade ett ot-roligt kontrollbehov. Hon städade ma-niskt och ansträngde sig för att vara denperfekta mamman. Men hon var ocksåsnäll och ödmjuk. Och när hon var friskvar hon den bästa mamman. Om kvällar-na brukade hon ropa godnatt till Theré-se från köket. ”Natti, natti hjärtegum-

man, sov gott”. På morgonen väckte honTherése genom att stryka henne överryggen. Alltid samma rutin.

Men mamman fick det tufft på jobbet.När det till slut blev för jobbigt att hållafasaden uppe dämpade hon sin ångestgenom att dricka. När Therése var elvaberättade hennes pappa att mamman varalkoholist. Redan innan hade hon märktatt mamma var konstig ibland, som närhon fumlade med glas och bestick vidmiddagsbordet, och pappan, familjensclown, försökte dölja så att inte Theréseoch hennes kompisar skulle märka.

Det gick fort utför. Snart drack mam-man flera dagar i veckan. Alltid fanns

THERÉSEMaskrosbarnet som stöttar andra

REVANSCH 5/2010 • 21

oron där – skulle hon vara nykter närTherése kom hem? Ofta var det Therésesom tog hand om henne när hon varonykter, hon som bråkade med henneoch ifrågasatte hennes drickande. Theré-se ställde till många scener eftersom honblev arg varenda gång mamman drack.Hon låste in sig på toaletten, grät ochringde pappa och ville att han skullekomma hem, men han behövde jobba föratt familjen skulle klara sig ekonomiskt.

– Jag minns frustrationen över att varatvungen att vara ensam med henne. Jaghade ingen förståelse för att pappa vartvungen att jobba.

FÅ VISSTE hur det var hemma. Närmstakompisarna visste, och i familjen pratademan mycket om det. Att kunna prata omdet gjorde livet enklare. SkolkuratornPetra kunde hon också prata med. Honblev Theréses fasta punkt.

– Petra var viktig för hon var den endavuxna som visste precis hur det var. Honkunde sätta gränser och vara vuxen ochdet behövde jag verkligen då. Hade sakerverkligen gått åt skogen tror jag att honfunnits där och fångat upp, även om jaghade behövt mer stöd än att prata medhenne.

När Therése var 14 gav hon sinmamma ett ultimatum. Hon skulle flyttahemifrån om inte mamman slutadedricka. Och mamman slutade, men efternågra veckor blev hon deprimerad.

När hon inte sov var hon okontaktbar,låg i sängen och stirrade in i väggen ochville dö.

– Jag förstod inte alls, visste ju inte vaden psykisk sjukdom eller depression var.Jag tänkte att hon väl var lite ledsen föratt hon slutat dricka. Jag kunde ju inteförstå hur sjuk hon var.

Nu följde självmordsförsök, elchock-behandlingar, friska perioder, återfallmed alkohol, antabusbehandling, manis-ka perioder, depressiva perioder, återfall

igen, avgiftning, behandling, fler återfall.– Det var verkligen berg- och dalbana.

Jag anpassade mig efter nya situationer,men det var svårt att pendla mellan atthata mamma när hon drack och var ma-nisk, till att tycka otroligt synd om henneoch vara orolig för hennes liv när hon vardeprimerad, till att älska henne mest avallt när hon var nykter. Det var ingen somberättade för mig hur jag skulle förhållamig till henne. Eller varför hon var somhon var. Jag fick verkligen inga svar

MAMMANS SJUKDOMAR gick hand i hand.De olika faserna var djupa och kunde varai ett år. Värst var det när mamman varmanisk.

– När hon hade gått från mani och in idepressionen så kom jag ihåg att jag an-dades ut. En mani bjuder på så mångastörda överraskningar och man kan intevänja sig eftersom man inte vet vad somhänder i morgon. Hon hittade på såmycket konstiga grejer och var påfres-tande att leva med.

När hon var inne i sina faser kundehon inte uttrycka någon kärlek till The-rése.

– Men eftersom jag sett min mammafrisk kunde jag alltid skilja på min friskaoch min sjuka mamma och jag kundeändå alltid förstå att det här inte varmamma. Min mamma älskade mig ochhon skulle inte skada mig medvetet. Dåblev det lättare.

De insatser mamman fick från social-tjänst och sjukvård hjälpte inte. Behand-lingshemmet klarade inte av henne, deskickade hem henne, antabusbehandling-en avbröt hon. Varken soc eller sjukvårdsåg att Therése behövde hjälp.

På gymnasiet träffade hon DeniseMadsen. Denise var den första personsom hon kunde känna igen sig i. Derasmammor hade olika sjukdomar, men detvar ändå samma känslor hos de båda tje-jerna.

– Det var häftigt att träffa nån somkände precis samma sak. Hon blev ettstort stöd och det var skönt att veta attdet fanns någon man kunde ringa dygnetrunt.

ÅRET INNAN hon tog studenten fattadeTherése ett beslut. Hon insåg att honhade ett val. Mamman hade precis börjatdricka igen. Efter två månader av lugnhade Therése börjat våga hoppas, igen,men när hon än en gång såg sin mammamed ett vinglas i handen förstod hon atthon aldrig skulle kunna hjälpa henne.Och om hon fortsatte svika sig själv ochoffra sig för sin mamma, skulle hon geupp sitt liv. Det var inte hennes ansvar attmamman skulle må bra.

– Det blev så tydligt för mig i just densituationen att jag var tvungen att välja,jag hade inte orkat gå in i det en gång till.Det svängde väldigt fort från att jagkände en total hopplöshet – vill jag ensleva? – till att det ställdes på sin spets imig – ja det är klart jag vill! Jag älskademig själv och jag hade ju aldrig skadatmig, jag ville ju ha det bra. Det var enmäktig känsla.

UNG OCH GALEN

THERÉSE ERIKSSONÅlder: 23Familj: Mamma, pappa, bror, pojkvänGör: Verksamhetschef för den ideellaföreningen MaskrosbarnFörebild: Alla ungdomar jag möter.De överraskar mig hela tiden. Det somde skriver och gör får mig att tro påmänniskan och deras kraft gör att jagfortsätter.Brinner för: Barn och ungdomar. Gede människor som inte själva har möj-lighet till det en röst.Om sig själv: Stark entreprenör ochtrygg visionär, med en förmåga att fåandra att engagera sig. Entusiasme-rande, på gott och ont.

22 • REVANSCH 5/2010

Livet förändrades.– Det var inte så att jag vaknade mor-

gonen efter och mitt liv var bra, det harvarit en stor process att bygga mig självsom människa. Men jag visste nu att jagville det och att det var det jag skulle. Ochdet är till den punkten vi försöker få ung-domar att komma idag.

Idag jobbar Therése heltid på Mask-rosbarn, som hon startade tillsammansmed Denise Madsen som ett projektar-bete på gymnasiet. Först ville de starta enstödgrupp för ungdomar, men insåg attdet var svårt att hitta målgruppen. Istäl-let började de föreläsa för socialsekrete-rare, lärare och elever och de byggde uppen hemsida där ungdomar kan ta kontakt.

Sedan Maskrosbarn startade 2005 harTherése medverkat i TV och tidningar,fått priser och utmärkelser. Föreläsning-ar, sommarläger och hemsidan är stom-men i verksamheten.

– Vi får många känslosamma mejl frånungdomar. Det är viktigt att vi kan hittadem och vara ett stöd för dem när kom-munerna inte kan.

IDAG VILL HON INTE ge någon skuld för detsom hände, och hon är inte bitter.

– Då finns det ingen mening med dethär jobbet. Detta är ett problem som ärså mycket större än min mammas be-handlingshem, eller just vår kontakt medsocialtjänsten. Det är ett medmänskligtjättestort samhällsproblem och det hand-lar om våra fördomar och attityder kringmänniskor med psykisk sjukdom. Det ärdärför jag drivs att jobba med det här.

Hon har skrivit en bok om sin uppväxtsom kom ut förra hösten.

– Jag ville skriva ur ett ungdomsper-spektiv, jag tyckte att det saknades. Omjag kan berätta är det min plikt att visahur det kan vara för många barn och ung-domar. Min historia är inte unik. Alla deungdomar vi möter har erfarenhet av attsjukvården eller socialtjänsten sviker dem

som behöver det allra bäst. Och det ärviktigt att visa att det ser ut så idag, dettahände för fem, sex år sen, inte 40.

Therése har läst boken för sin mamma.– Det finns väldigt mycket kärlek till

min mamma i min historia, och det fram-

kommer inte alltid i intervjuer och pro-gram. Men jag tror att min mamma kän-ner det. Allt det negativa handlade omhennes sjukdomar.

Idag har hon en bra relation till sinmamma och kan prata med henne omuppväxten. Mamman har kunnat förkla-ra för henne hur det känns att vara själv-mordsbenägen och att ha mani. Idag mårhennes mamma bättre, men hon medici-nerar fortfarande och går in i olika faserav sjukdomen. Hon dricker varje dag,men blir inte berusad som förr, hon kanfortfarande inte se att hon har alkohol-problem.

– Så länge hon mår bättre accepterarjag vad som helst. Det är viktigt för migatt vi kan ha en relation. Men jag kan intepåverka henne, det spelar ingen roll vadjag gör.

Text och foto:Pernilla Rönnlid

UNG OCH GALEN

Allt är möjligt, som det står på smycket, ären devis som Therése Eriksson lever efter.

UNGAS NÄTVANORHälften av alla barn och ungdomar mellan 10 och 18 år mejlar, chattar eller sur-far minst en timme varje dag. Bland 16–18-åringarna uppger tre av tio att de ärute på internet minst tre timmar per dag. På nätet håller de kontakt med vän-nerna – två av tre träffar kompisar på nätet varje vecka. Mer än hälften uppgeratt de har en egen dator.

SENARE DIAGNOSFlickor med autism eller ADHD kan få vänta i åratal på diagnos, visar enfärsk svensk studie. Hos flickor upptäcks autism ofta först i 9-årsåldern ochADHD i 13-årsåldern. Pojkar diagnostiseras betydligt tidigare, främst föratt nästan all forskning på området handlar om pojkar. Neuropsykiatriskastörningar tar sig delvis olika uttryck hos flickor och pojkar och det bidrarockså till de sena diagnoserna.

DÖR I ONÖDANMiljoner barn har dött i onödan de senaste tio åren, visar en ny rapport från RäddaBarnen. Dödsfallen kunde ha förhindrats om världens länder hade satsat lika myck-et på att hjälpa fattiga barn som barn som har det bättre ställt. Närmare nio mil-joner barn under fem år dör varje år i diarréer, lunginflammation och andra sjuk-domar som lätt skulle kunna förebyggas, bara för att de saknar tillgång till vårdeller för att deras föräldrar inte har råd med tillräckligt näringsrik mat.

I KORTHET

REVANSCH 5/2010 • 23

jag hoppas att sommaren har varitbra och att ni har kommit igång medverksamheten på ett bra sätt.

Nästa år är det kongress den 13 till 15maj. Våra föreningar kommer att få in-formation om vad som kommer att händapå kongressen. Om ni vill att kongressenskall ta upp någon fråga som ni tycker ärviktig kan ni skriva en motion.

Vad som gäller för motioner bestämsav §7 moment 3 i stadgarna. ”Varje med-lem, lokalförening och distrikt har rätt attväcka motion till kongressen. Motionskall vara förbundsstyrelsen tillhanda föreden 5 december året innan kongressen”.Det vore roligt om vi fick in många mo-tioner.

Nog om organisationsfrågor. I num-mer två av revansch detta år försökte jagfå till en diskussion om våra etiska nor-mer. Vi har åtta stycken, och de finns ivåra stadgar. Till min glädje har mångahört av sig efter den krönikan. Flera för-eningar har påbörjat en diskussion omhur de efterlevs.

i detta nummer tänker jag kommente-ra normerna fem och sex.

Den femte normen har följande lydel-se: ”Du skall hålla Dig till fakta och rättaDig efter lagar och förordningar. Kännerdu inte till en sak som Du tillfrågas omskall Du hänvisa till annan person elleråterkomma i frågan.”

Det hela kan verka ganska självklart,men det är inte alltid så. Våra medlem-mar vänder sig ibland till varandra för attsöka råd och stöd i olika sammanhang därde känner sig osäkra eller okunniga. Detkan exempelvis röra sig om juridiska frå-gor, behandlingsfrågor, kontakt medolika myndigheter eller andra rent per-sonliga problem. Livet kan vara kompli-cerat i bland.

Då är det viktigt att vi tänker oss för

och försöker sätta oss in den situationsom den frågande befinner sig i så att viinte ger felaktiga råd och sakuppgifter.Om vi känner oss osäkra skall vi inte för-söka hjälpa till själva utan hänvisa tillnågon som är sakkunnig eller har tilluppgift att hjälpa människor i olika situa-tioner, allt beroende på vad frågan gäller.Det är viktigt att vi inte för vidare det vifår veta i förtroende.

Diskutera gärna vad vi har för skyldig-heter som medlemmar, förtroendevaldaeller anställda i dessa sammanhang.

den sjätte normen har följande lydel-se: ”Din information om RSMH skallvara korrekt så att den inger förtroendeoch underlättar samarbete”

Självklart är det illojalt att tala illa omden organisation man valt att tillhöraeller att medvetet sprida felaktig infor-mation om till exempel organisationenssyfte, verksamhet eller tillstånd. Allt så-dant skadar givetvis RSMH och faller tillsist tillbaka på oss medlemmar och görarbetet svårare.

Det förekommer glädjande nog inte såofta. Men det händer, och då är det vik-tigt att vi är vaksamma och reagerar.

Diskutera varför det kan hända ochvad vi i så fall tillsammans bör göra så attvi bättre lever upp till vår etiska norm.

jag får själv dagligen frågor inomolika områden. Det kan röra sig om juri-dik, våra stadgar, behandlingsfrågor, kon-takter med olika myndigheter eller sam-arbetsproblem. Jag försöker att i minasvar och råd vara så konkret och sakligsom möjligt.

Lycka till med era diskussioner omvåra etiska normer och hör av er med frå-gor och synpunkter!

Jonas AnderssonOrganisationssekreterare, RSMH

FÖRENINGSKRÖNIKA

Fortsätt diskutera våra normer

LANDET RUNT

24 • REVANSCH 5/2010

Tidigare i år besökte jag Sri Lanka ochorganisationen Nidihas Chinthana San-sadaya. Chinta Munasinghe, grundare avorganisationen, berättade om sitt liv, hurdet är att vara en person som lever medpsykisk funktionsnedsättning.

Chinta är född 1962 och har sedan1978 levt med depressioner. Hon hade enbror, född 1964, som fick leukemi ochdog av sjukdomen innan han fyllt ett år.Detta skapade problem i familjen som

bestod av fyra barn, mor och far.De första tio åren levde Chinta med

sin familj i ett lantligt område nära enflod. Hon tyckte mycket om att sitta vidfloden och teckna samtidigt som honsjöng. Men när hon var tio år flyttade fa-miljen till Sri Lankas huvudstad, miljon-staden Colombo.

1978 tog Chinta sin examen, motsva-rande gymnasiet, och 1987 blev hon ve-tenskaplig journalist för en tidning, ett

jobb hon hade i tio år. Under de åren ar-betade hon mycket och var väldigt krea-tiv. Hon berättade om en period där honvar vaken i hela 14 dagar utan sömn. Detorsakade en depression och hon försökteta sitt liv.

1991 anslöt sig Chinta till Sarvoydan,en mycket känd organisation på Sri Lanka.Det kom sedan att bli hennes livs skola attmöta andra människor med mentala häl-soproblem och att starta olika projekt.

Nästa organisation som Chinta komatt arbeta med var Seeds, som arbetarmed mikrolån. Små företag skapas medhjälp av lånen.

Hon anslöt sig också till Basic Need2001, en organisation grundad i Storbri-tannien. De hade just startat ett projektför att bekämpa stigma mot psykisktfunktionsnedsatta och få dem involvera-de i samhällsgemenskapen. Huvudmålenmed Basic Need är hållbart arbete, kapa-citetsstärkande aktiviteter, medvetande-stärkande aktiviteter och återhämtning.

Efter det har Chinta varit med ochgrundat också Nidihas Chinthana Sansa-daya. Efter tsunamin i december 2004 ut-bildade organisationen 200 volontärer itvå dagar för att hjälpa offren att hanterakrisen. Vårdpersonal och volontärer ar-betade tillsammans för att minska denpsykiska smärtan efter förluster av män-niskoliv och egendom.

Chintas vision är att starta ett partner-samarbete med andra organisationer,både nationellt och internationellt. Påmin fråga om hon skulle kunna tänka sigatt inleda ett partnersamarbete medRSMH svarar hon: Absolut!

Jag tror att det skulle vara av stort in-tresse om RSMH tillsammans med Ni-dahas Chinthana Sansadaya startade ettpartnersamarbete inom SHIA:s ram-anslag. Hans Bergström

HANS BERGSTRÖM har varit kanslichef förRSMH i 5 år, vice förbundsordförande i 8år och anställd i cirka 18 år. Han är nu ord-förande för RSMH-Eskilstuna och företrä-der RSMH i nätverket för NSPH-Sörmland.

Rohan Samaranjeewa, som arbetar i föreningen, och Hans Bergström. Nedre raden:Chinta Munasinghe, som var med och grundade föreningen, Piyaseeli Siriwandana, somär sekreterare och ordföranden Sriyani Sammika.

På besök hos NidihasChinthana Sansadaya

SKICKA MATERIAL TILL LANDET RUNTVi vill ha in mer föreningsmaterial till Landet runt-sidorna. Skicka intexter från intressanta aktiviteter i föreningen, till exempel möten,fester, föreläsningar, resor med mera.

Skicka gärna med ett foto . Det bidrar alltid till att göra en textmer läsvärd. Tänk på att foton måste vara högupplösta.

Det underlättar för publicering om du mejlar ditt bidrag till: re-vansch@rsmh.se.

Skickar du med vanlig post är adressen: Revansch, Instrument-vägen 10, 2 tr, 126 53 Hägersten. Märk gärna brevet med texten”Landet runt”.

REVANSCH 5/2010 • 25

NYTT FRÅN FÖRBUNDSKANSLIETEfter semestern finns det två nya arbetare på förbundskansliet.Det är Bo Ardström och Brita Modig.

Bo Ardström har efterträtt Håkan Jarmar som chef för kans-liet. Bo var RSMH:s kanslichef fram till 2005 och återkommernu efter fem år i folkbildningens tjänst, på ABF Norra Stor-Stockholm.

Brita Modig är verksamhetsansvarig för RSMH Utbildning.Brita, som närmast kommer från Misa, metoder för individuelltstöd i arbete/verksamhet, vikarierar för Catrin Fryklund som ärbarnledig.

Det är dags att börja tänka på nominering av ledamöter tillförbundsstyrelsen, till revisorer och kommande valberedninginför kongressen 2011.

Till förbundsstyrelsen ska väljas förbundsordförande, förste

och andre vice förbundsordförande, sex ordinarie ledamöteroch sju ersättare.

Vidare ska två revisorer väljas, varav en är godkänd av Kom-merskollegium. När det gäller den godkända revisorn harRSMH haft ett mångårigt samarbete med BDO Stockholm AB.

Nomineringar till styrelse och revisorer ska vara valbered-ningen tillhanda senast den 11 februari under adress: RSMH,Valberedningen, Instrumentvägen 10, 2 tr, 126 53 Hägersten.

En valberedning på två ordinarie ledamöter och två ersätta-re ska också väljas. För dessa uppdrag är förbundsstyrelsen val-beredning.

Nomineringar till valberedningen ska vara förbundsstyrelsentillhanda senast den 11 februari under adress: RSMH, För-bundsstyrelsen, Instrumentvägen 10, 2 tr, 126 53 Hägersten.

Östen Hannmyhr

ORDMAKTS FÖRSTA NOVELLTÄVLINGSkicka gärna in noveller till denna tävling, vilken har temat ”En som-marromans”. Ditt bidrag ska vara minst två A4-sidor och högst fyraA4-sidor, teckenstorleken ska vara 12 punkter och radavståndetska vara 1,5.

Novellerna, som ska vara utskrivna på en datorskrivare, skickastill: Marianne Öqvist, Helgonagatan 73, 442 41 Kungälv. Märk bre-vet med texten ”Novelltävling”.

Senast den 30 november 2010 ska novellerna vara inskickadeför att få delta i tävlingen. Tävlingsjuryn består av Håkan Barck, Ma-rianne Öqvist och Fredrik Axelsson.

Vinnaren i tävlingen får boken Antologi, skriven av Håkan Barck.Alla som deltar i novelltävlingen får ett diplom. Håkan Barck

MARTIN PIAZZOLLA: WILMERS VÄRLD

Bo Ardström Brita Modig

26 • REVANSCH 5/2010

LANDET RUNT

NY UTBILDNING FÖRBASPERSONALUnder två terminer har 24 deltagare varitmed i utbildningen ”En gemensam bas”i Västerås. I våras gick den första kullenut och nu i höst startar den andra utbild-ningsomgången. Utbildningen arrange-ras av VKL, Västmanlands kommuneroch landsting, och syftet har varit att skö-tare, behandlingsassistenter, boendestöd-jare med flera skulle få en fördjupad för-ståelse för psykisk ohälsa och psykiskafunktionsnedsättningar.

Deltagarna i utbildningen kommerfrån både landstinget och kommuner iVästmanland och den blandningen harvarit uppskattad av den första kullen.

– Man får större förståelse för varand-ra och varandras verksamheter när mangår en utbildning tillsammans, tycktemånga av deltagarna.

Andra delar som ingår i utbildningenär bland annat bemötande, psykiatriskomvårdnad, yrkesrollen, yrkesetik, lagaroch vikten av att ha en målsättning meddet personalen ägnar sig åt.

Stor vikt har också lagts vid begreppetåterhämtning eftersom forskningen ävenhär går framåt. Med rätt stöd och hjälp såkan personal underlätta återhämtningenoch tillfrisknandet. Målgruppen för ut-bildningen är ju de som står allra närmastbrukarna, i deras vardag med allt vad detinnebär. De har också störst chans attbygga en relation med brukaren, en rela-tion som bygger på tillit, förtroende ochprofessionalism.

I utbildningen har också RSMH varitdelaktiga, både i själva upplägget och di-

rekt genom föreläsning av Khai Chausom själv lider av psykisk ohälsa. ÄvenVästmanlands Intresseförening för Psy-kotiskt sjuka, VIP, har varit delaktiga.

Målsättningen med utbildningen harockså varit att förankra det deltagarna harlärt sig i sina egna verksamheter. Därförhar examensarbetet handlat om att skrivaett förbättringsarbete för den egna verk-samheten.

Utbildningen kommer att följas uppunder hösten.

Anna-Karin Eriksson

MARTIN PIAZZOLLA: WILMERS VÄRLD

Kursledningen samlad på bild. Foto: Stefan Skarman

REVANSCH 5/2010 • 27

det här är berättelsen om en 51-årig rumänsk mansom bor i en lägenhet på ett hotellhem i Stockholm. Hanhar levt ett ensamt liv i Sverige och tappat kontakten medsin syster i Rumänien, den enda levande släktingen.Ingen kvinna klev in i hans vardag och inga barn finns därsom förgyller hans tillvaro.

Hans ekonomiska status är sedan många år på absolu-ta botten och stegvis har han fått pantsätta de ägodelarhan haft för att kunna unna sig en god middag och enkopp kaffe på restaurang lite då och då.

Ett litet rus av glädje och framförallt tack-samhet känner han när den något yngregrannen med sin son kommer förbi för atthöra hur det är med honom. Då serverarhan kaffe och bjuder pojken på det godis somhan har hemma för just sådana här speciella tillfällen.

Upplevelsen av att känna sig sedd och hörd gör att hanöppnar upp sitt inre och berättar om den ensamhet hankänner och hur smärtsamt det är att leva på samhället,som han uttrycker det. Det var inte så här hans liv skul-le se ut.

En fredag tar han kontakt med grannen och ber attdenne ska ta sig tid att gå ut och äta med honom på re-staurang. Grannen är egentligen lite trött efter en tungdag på jobbet men han känner ändå någonstans att det ärviktigt och följer efter en liten stunds övertalning med.

Den rumänske mannen är pigg och uppsluppen och serut att för stunden må rätt bra. Men när de pratat om alltmellan himmel och jord en stund, förklarar han att hanjust skrivits ut från psykakuten där han befunnit sig de se-naste dagarna. Han har mått mycket dåligt och tappat livs-lusten. Han har så mycket smärta och mörker inom sig attdet fullkomligt vällt ur honom hos läkaren. Det är inteförsta gången han klivit in genom psykiatrins dörrar. Hanär relativt ”känd” av personalen på sjukhuset.

mannen funderar mycket kring senaste vistelsen påakuten. Han berättar att han bryskt fått förklarat för sigatt han blivit en belastning för samhället och att ingenlängre orkar höra på hans ”malande” om hur dåligt alltär och att han inte vill leva längre.

Är det sanningen? Är han en oönskad medborgare?Grannen blir mest förbannad över att de skrivit ut

honom när han uppenbarligen inte alls mår bra och serdöden som ett alternativ. Båda sitter de i tankegångar där

den ena ifrågasätter sin egen rätt att existera och denandre undrar hur samhället kan överge en individ på dethär sättet.

Ett par dagar går tills grannen får syn på ett brev längstned i sin brevlåda. Han plockar upp det och ser att det ärfrån den rumänske mannen. I brevet kan han läsa att livettill slut blivit för tungt att leva och att ensamheten är allt-för övermäktig. Bördan han känner över att vara en sådanbelastning för samhället gör att han har beslutat sig för

att ta sitt liv. Han vill inte att den unge grannen ska varaledsen för detta. Det är det enda rätta att göra. Någrapersoner på olika myndigheter finns även namngivna ibrevet och han ber om att dessa skall meddelas och fram-förallt tackas för deras hjälpsamhet och tålamod gente-mot honom.

grannen läser brevet och sorg blandas med rädsla.Han funderar på vart mannen kan ha tagit vägen och bör-jar så smått erinra sig att han under fredagen pratat en heldel om en kyrka alldeles i närheten som han tycker myck-et om. Så fort han kan beger han sig bort till kyrkan.

Där, i ett buskage på den vackraste av platser, liggermannen. De allra finaste kläderna har han tagit på sig ochfilten han ligger på vittnar om att detta är ett högtidligttillfälle. Grannen viskar hans namn och försöker hitta enpuls men vännen är sedan länge borta. Det finns inget meratt göra. Efter att chocken lagt sig något ringer grannen112 och polisen kommer så småningom. Allt går lugnt tilloch systern i Rumänien ska man försöka nå, om möjligt.

Grannen beger sig hemåt igen. Han ringer sin moroch gråter ut en stund. Därefter ringer han sin son, föratt tala om hur mycket han älskar honom och hur hanlängtar efter att de ska få ses snart.

Den rumänske mannen är inte längre någon belast-ning för samhället. Ingen vårdpersonal och inga myn-dighetspersoner behöver längre lyssna på det eviga tja-tandet om hur dåligt han mår eller hur ensam han kän-ner sig. En lägenhet blir ledig i det överbefolkade Stock-holm. Jennie Pettersson

TILL SIST: KRÖNIKA

När en lägenhet blir ledig…

”Där, i ett buskage på den vackraste av platser,ligger mannen. De allra finaste kläderna har hantagit på sig och filten han ligger på vittnar omatt detta är ett högtidligt tillfälle.”

BIRGITTA ANDERSSON:BLONDIE, LIND & COBirgitta “Blondie” Andersson harlevt ett liv i ständig förnedringoch blivit utsatt för ofattbargrymhet. Hon tillbringade 16 årav sitt liv på olika institutioner –flickhem, ungdomsvårdsskolor,psykiatriska kliniker och kvinnofängelsetHinseberg.

Hur kunde det bli så här? Hon växteupp under knappa omständigheter. Hen-nes mor Maja tog alla jobb hon kunde få,städade, tvättade och lagade mat för attkunna försörja sina tre barn.

När Blondie är sju år blir hon våldta-gen och skamkänslorna hon känner överden händelsen går aldrig bort, utan fårhenne att ständigt välja fel väg eftersomhon inte anser sig vara värd något bättre.

Under de kommande åren kom hon attfigurera i pressen otaliga gånger. “Lan-dets mest kriminella kvinna” och “Sveri-ges gangsterdrottning” var några av de

epitet som tillskrevs henne. Honsåg det som en ren framgång, ef-tersom hon bestämt sig för att“bli bäst på att vara sämst”.

Så småningom ändrade honinriktning och började med be-drägerier. Hon blev en skickligförfalskare och var även fram-

gångsrik som solochvårare. Utöver alko-hol, som hon druckit sedan 13-årsåldern,gör nu droger entré i hennes liv; morfin,amfetamin och receptbelagd medicin.Hon blev inte speciellt ledsen över attdömas till fängelse i sex månader då honhunnit fylla 21, såg det som ett naturligtsteg i sin “karriär”.

Blondie har en del förhållanden vilketresulterar i att hon får två döttrar, bådafödda under fängelsevistelser. Men hen-nes leverne leder till att de tas ifrån henneoch placeras i fosterhem. Hennes miss-bruk tilltar och hon gör otaliga själv-mordsförsök.

Det här borde vara en deprimerande

bok och stundtals känns det ganska hopp-löst. Även om beskrivningarna av deövergrepp hon blir utsatt för inte lämnarsärskilt mycket åt fantasin är tonen iboken nykter och osentimental.

När jag slår igen boken efter slutordenär det de positiva känslorna som är i ma-joritet.

Visst går det att vända dåliga odds,trots att omgivningens fördomar sätterkäppar i hjulen.

Lisel Martin

28 • REVANSCH 5/2010

TILL SIST

Osynlig livsåskådare

Osynlig åskådare,står vid sidan av livet.Hon ser vad som sker,vill, men har inte kraft att förändra.Hon ser chanserna gå förbi,men i sin värld är hon inte värd dem.Hon gör sig beredd att ta ett steg,men av rädsla drar hon sig tillbaka.Ytterligare en möjlighet,gick henne förbi.Hon hann,inte med.Hon hade,inte nog med styrka och mod.Hon står fortfarande kvar,förbannar sin feghet.

Så länge hon inte gör något,förblir hon osynlig; stående vid sidan av.

Maria S.

En evighet av ord

alla dessa känslor...alla dessa förmågor...

så många fina människorintressanta personligheterkuvade själar som blommar

det finns ett djupså oändligtett svårmodså bråddjupt

en aldrig sinande källa

av poesi;roliga idéer och vackra tankarVi öser ur våra inreoch möts i en kaskad av ord;om Kärlek

SorgGlädjeRädsla

där vi utbyter erfarenheteroch tankar

där vi finner varandrakring något

vi alla brinner för;ordet – och dess oändlighet...

Mona Aspholme

SKICKA GÄRNA MATERIALtill kultursidorna TILL SIST. Det kan varadikter, kortprosa, foton, berättelser urlivet med mera. Det underlättar förpublicering om du mejlar till redaktio-nen: revansch@rsmh.se.Skickar du med vanlig post är adres-sen: Revansch, Instrumentvägen 10,126 53 Hägersten. Märk gärna brevetmed texten ”Till sist”.

REVANSCH 5/2010 • 29

kollegor! Låt mig förmedla några mer eller mindrekrokiga tankegångar som rör sig i min psykiska, ECT-behandlade, numera litiumberoende hjärna.

LT, det vill säga