På vakt – På vakt – hur länge?hur länge?

Nr 1 2005 marsNr 1 2005 mars

2

vårt

förs

var 1

’05

OBS! Nytt telefonnummer till allmänna försvarsföreningens expedition.

Ansvarig utgivare:Marianne af Malmborg

Redaktör:Bo Hugemark

Redaktion och expedition:allmänna försvarsföreningen, se nedan.

Redaktören personligen:Bolmsövägen 24, 168 55 BrommaTel/Fax: 08-87 15 78E-post: bo.hugemark@war-and-peace.se

Redaktionskommitté:Redaktör Olof Santesson, ordförandeGeneralsekr. Ulf Rubarth, affF.d. Rikslottachef Nini EngstrandÖverstelöjtnant Stefan Ring, FHSAvdelningsdirektör Hans Zettermark, FHSFörste forskare Niklas Granholm, FOIUtredare Mattias Jennerholm, KBM

allmänna försvarsföreningens tidskrift.Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar.Utkommer med fyra nummer per år.

Prenumeration: 200 kr/helår

Lösnummer: (beställs hos expeditionen)

Annonser: Redaktionen

Annonspriser:Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 krKvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr

Fyrfärg:Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 krKvartsida: 6.500 kr

Layout och sättning:Ulf Hansson och Annette Hofvander

Tryck:Abrahamsons Tryckeri AB KarlskronaISSN 0042–2800

Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan.För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material svarar respektive författare.

allmänna försvarsföreningen, aff, är en ideell förening, fristående från myndigheter och politiska partier. Föreningens ändamål är att, som självständig organisation, skapa insikt om Sveriges säkerhetspolitiska situation och landets behov av ett starkt totalförsvar för att trygga vår fred, frihet och framtid.

Ordförande: Marianne af Malmborg

Vice ordförande: Lars Olsson

Generalsekreterare: Ulf Rubarth

Expedition:Telefon(svarare) 08-678 15 10.Fax: 08-667 22 53Postadress: Teatergatan 3, 5 tr111 48 StockholmBankgiro: 482 8885Postgiro 127 11-8E-post: aff@aff.a.seHemsida: http://www.aff.a.se

allmänna försvarsföreningen vill verka för en försvarsdebatt med god spridning. Publice-ring av artiklar införda i vårt försvar medges med angivande av källan. Ekonomiska villkor avtalas med respektive författare.

Vart tar försvaret vägen?Vart tar försvaret vägen?– Säg Din Mening!– Säg Din Mening!Om det är någonsin vi behöver en livlig allmän debatt är det i dessa tider då så mycket förändras.

Alla är välkomna att skicka inlägg till vårt försvar. På vår hemsida www.aff.a.se kan vi publicera allt som inte strider mot lagen eller god smak. En del av inläggen kan vi också bereda plats för – eller referera – i kommande nummer av tidskriften.

Klicka på ”Säg Din Mening” Skriv Ditt inlägg. Skriv kort.Högst 2000 tecken inkl. mellanslag.

Debattsidan är öppen för alla, även icke-medlemmar i aff.

3

vårt

förs

var 1

’05

Ledare:Oväntade kriser och självklara principer 4

Porträttet:Erik Lidén: Två unga chefer i Kosovo 5

Debatt:Jan von Konow: Har man förskingrat vårtmilitära kulturarv? 6

Litteratur:Olof Santesson: Vi får inte nöja oss medenkla lösningar 9

Debatt:Kim Åkerman: Vilken blir nästa osannolika händelse? 12

Sune Ullestad: Hemvärnet – viktig resursmot alla hot 14Jakob Hedenskog: Vart går Ukraina efterOrangea revolutionen? 18

Debatt:Stefan Hedlund: När lögnen kom till makten 22

Litteratur:Kerstin Castenfors: De militära systemen lockartill sig inkompetensen 25

Olof Santesson: Pressad USA-militär stretarpå vansklig stråt 28

Referat:Bo Hugemark: Konferens om katastrofer och kriser 31Erik Lidén: Rekord i Pax Nordica 34

Framsidan:Tanja Westerblom vid ett av värnen uppe på relästationen C2 i Kosovo.

Kommer försvarets resurser att räcka till för våra internationella engagemang?

Och hur påverkas den kvinnliga rekryteringen av utbildningsstopp och nedläggningar?

Foto: Försvarets Bildbyrå/Andreas Karlsson

Nästa nummer, 2/05, utkommer i slutet av maj.Manusstopp 21 april.

i n n e h å l lNr 1 2005 Årgång 116

Läs:Demokrati och anständighet segrade i det ukrainska presidentvalet. President Putin och en del västeuropeiska ledare har fått problem.Sid. 18.

Foto: Pressens Bild/Maxim Marmur

4

vårt

förs

var 1

’05

kris och krig och kunskap om sina instrument. Nu, när instru-menten reducerats och ändrats till oigenkännlighet och när repertoaren i form av tänkba-ra kriser förändrats och vidgats och dirigent och orkester inte samtränat, är det upplagt för fi -asko. Av allt att döma har höga vederbörande sent omsider in-sett behovet av en i vardagslag fungerande krisledningsorga-nisation, med makt, myndighet och förmåga att snabbt vidta de allra mest överhängande åt-gärderna och förbereda fortsatt operativ krishantering. Till en sådan organisation borde Försvarsmakten ha ett och annat att bidra. Både i frå-ga om organisatoriska erfaren-heter och om sådana principer som formulerades i arméregle-mentet och av HM Konung-en. Det är egentligen bara sunt förnuft, men detta kan stun-dom komma bort i byråkratins irrgångar. Försvarsmakten kan bidra med ytterligare en kunskap – behovet att öva krishante-ring, inkluderande alla nivåer. Först därigenom fås systemen att fungera, bibringas nyckel-personer erforderliga insikter – och avslöjas oacceptabel in-kompetens.

Men – det räcker inte med en aldrig så väl fungerande led-ningsorganisation, om det inte fi nns något att leda. Indianer, inte bara hövdingar. Finns det tillräckligt många och tillräck-ligt dugliga människor som skall göra jobbet på fältet?

led

are

Oväntade kriser och självklara principer”Tveksamhet och uraktlåten-het att handla ligger chef me-ra till last än misstag vid val av medel.” Så sade/säger arméreg-lementet. Kungen, intervjuad om Tsunamikrisen, formulera-de en följdsats: ”Det är bättre att skicka iväg ambulansen di-rekt och återkalla den om den inte behövs.” Det fanns en del som kände sig träffade av detta. Med rätta; rikets högsta ledning fungera-de helt enkelt inte godtagbart i krisens början. Om skadeverk-ningarna i detta speciella fall är svårt att säga något i dagens lä-ge, men man kan lätt föreställa sig krisscenarier då konsekven-serna blir katastrofala. Förhoppningsvis kommer orsakerna till detta att redas ut ordentligt, genom medborgar-kommissionen men också ge-nom insatser av kritiska och uppmärksamma journalister, som inte accepterar att myn-digheter lägger locket på under hänvisning till kommissionens utredning. I detta sammanhang är det angeläget att peka på ett ord som ofta missbrukas i syfte att avfärda kritik. Journalister och kritiker påstås av de kritisera-de att vara ute och leta synda-bockar, i en situation som krä-ver nationell samling. Det fi nns ingen syndabock för en natur-katastrof. Vad saken gäller är att hitta skyldiga till allvarliga miss-tag, skyldiga genom inkompe-tens eller slarv eller bristande övning. (Att skyldiga i sin tur utser syndabockar är en helt annan sak). Men frånsett personliga till-

kortakommanden ligger orsa-kerna till bristerna i ledningen säkerligen i den vidgade hot-bilden och det vidgade säker-hetsbegreppet, som har efter-trätt det gamla invasionshotet och det därtill anpassade total-försvaret. Ledningsorganisatio-nen har helt enkelt inte hunnit med i utvecklingen. Nu kan man ju invända att en tsunami inte har med den nya hotbilden att göra, den skulle ha kunnat inträffa även under det kalla kriget. Men den skulle då troligen inte ha drabbat svenska medborgare på samma sätt. Med globalisering-en kan kriser och katastrofer i avlägsna länder snabbt bli våra, det må vara naturkatastrofer, terrordåd eller krig mellan nya kärnvapenstater. Under invasionsförsvarets tid fanns väl genomarbetade ledningsprinciper och –orga-nisationer för att sätta totalför-svaret på krigsfot. Beredskaps-höjningar och samverkan öva-des. När det gällde incidenter och kränkningar i fredstid, där tidskraven var höga, var också befäls- och samverkanslinjer väl upparbetade. Därmed inte sagt att allt fungerade väl, ens under fredsövningar, än mindre att det skulle ha fungerat i kris och krig. Och vid de skarpa större incidenter som inträffade, så-som Gåsefjärden och Hårsfjär-den, begicks grava misstag, bl.a. orsakade av att olika instanser inte höll sig till sina roller. Dock torde i alla fall den politiska ledningen haft en hygglig insikt i problemen i

5

vårt

förs

var 1

’05

po

rträ

tte

t

Erik Lidén:

Två unga chefer i KosovoBekymrade för framtiden

Brigadgeneral Anders Bränn-ström och överste Karl Engel-brektson, 48 respektive 43 år gamla, har återvänt till armé-ledning och Högkvarteret efter brigad- och bataljonschefskap i Kosovo 2003/2004. Bägge

Anders BrännströmSon till biskop Olaus Brännström och hustru Gerda.Familj: hustru Christin och tre barn 2-12 år.Karriär: 1973 hemvärnsrekryt, 1979 löjtnant I 19,

1986 major, 1995 övlt, 1998 överste I 5 och 2003 brigadgeneral Ett flertal internationella kurser

1992-95 var han chef för markop i Milo ÖN (N) 1998 chef för I 5 2000 bataljonschef

i Kosovo 2003 chef för multinationella brigaden i Kosovo 2004 chef för Armétaktiska kommandot i Uppsala.Fritid: Idrott, hedersledamot Norrlands nation i Uppsala, sommarhus på Gotland, familjen och pappan i Uppsala.Ledamot av Kungliga Krigsveten-skapsakademien.

är övertygade om att Sverige fortsätter med internationella uppdrag, men att försvaret be-höver större och modernare resurser för att lösa svåra kon-fl ikter och problem utomlands.– Vi vet bägge hur allvarligt

det var i Kosovo den 17 mars 2004, då den svenska batal-jonen plötsligt mötte väpnat motstånd, säger Anders Bränn-ström. Vi var tvungna att öppna eld, och en lastbil med chauf-för på väg in i våra ställningar stoppades först sedan chauffö-ren dödats av en svensk kula. Krisen avklingade men visade tydligt hur labilt det är i olika konfl ikthärdar. Kosovoalbaner och serber kan utan förvarning bekämpa varandra. Sverige fi ck med all rätt positiv kritik för snabba och lämpliga insatser. Jag rekommenderar rappor-ten Collaps in Kosovo, utgiven av ICG, International CrisisGroup.

Karl Engelbrektson är i dag projektledare för internatio-nell bemanning av snabbinsats-styrkor, krav och åtgärder inför starten 1 januari 2008.– Vi måste ha hög beredskap, inte minst i den battlegroup som EU vill att Sverige, Fin-land, Norge och i viss mån Est-land skall sätta upp, säger Karl Engelbrektson. Sverige har lo-vat att ställa 1 100 man till EU: s förfogande, de övriga nationer-na betydligt färre. Inom fem dygn skall en mindre styrka va-ra på plats, huvuddelen efter tio dygn. Aktionsradien från Brys-sel skall fram till 2010 vara 600 mil, sedan 1 000 mil. De värn-pliktiga utbildas i 3x6 månader och ställs sedan i beredskap.

Strategiska transporter på långa avstånd kräver särskild utrust-ning, det räcker inte med Her-

Foton: Erik Lidén

Karl EngelbrektsonFamilj: hustru Sofi och två söner 3-7 år.Karriär: 1981 offasp I 17, 1984 löjtnant, 1998 major, 2000 övlt och 2003 överste Internationella kurser i Genève 1997 MUST, 1998 FöD avd för säkerhetspolitik, 1998 HKV, utbildningsavdelning, 2000 chef för internationell bemanningssektion, 2001 bataljonschef P 18, 2003 bataljonschef Kosovo, 2004 tf chef MDG, Militärdistrikt Gotland, 2005 ansvarig för EU battlegroup.Fritid: Sommarhus Gotland, idrott, golf och segling och familjen.

6

vårt

förs

var 1

’05

culesplan. Både sjö- och järn-vägstransporter måste också utvecklas och användas för att snabbt få stora materiel-resurser på plats. Detta kräver insatser både i Högkvarteret och i Rosenbad, ekonomiska resurser måste omfördelas.

De två Kosovocheferna är bekymrade över det ringa intresset säkerhets- och för-svarspolitiken möter både i den allmänna opinionen och i riksdag och regering.– Försvarsfrågor var för 15-20 år sedan en självklar par-tiledarfråga efter beredning i de politiska partierna. Så är det inte i dag, vilket jag be-klagar, säger Anders Bränn-ström. Nu gäller det att samla krafterna till kommande EU-uppdrag. Vi får då inte glöm-ma att vi redan i dag har 700 svenska offi cerare och värn-pliktiga i tjänst utomlands, vilka alla förtjänar uppmärk-samhet och stöd från hem-landet.

Anders Brännström var en av tolv överstar som den 5 fe-bruari 2002 kritiserade da-gens inriktning av försvars-politiken i en rapport från Kungliga Krigsvetenskaps-akademien. Kritiken ledde till en av få reella offentliga debatter om försvaret, men några större ändringar av fattade beslut medförde inte översteartikeln.

Anders Brännström har un-der sin chefskarriär bland an-nat varit chef för Jämtlands fältjägare, I 5, i Östersund, ett regemente som han med saknad nu ser gå i graven un-der 2005/2006. Samma öde drabbar i år Gotlands rege-mente, P 18, i Visby. P 18: s sista brigadchef blev Karl Engelbrektson som också fi ck förtroendet att sätta upp en välutbildad Kosovobatal-jon 2003.

Erik Lidén är frilansjournalist och styrelsemedlem i aff

”Traditioners bevarande och det historiska försvarsarvet har alltid haft stor betydelse för försvarets folkliga förankring och för viljan att göra insatser för försvaret. Förändringar i Försvars-maktens organisation bör inte automatiskt innebära, att be-nämning med värdefull histo-risk tradition upphör. Vi förutsätter därför att re-geringen tar hänsyn till detta vid benämningen av organisa-tionsenheter.”

Denna manande appell måste rimligen emanera från det mi-litära Högkvarteret. Endast där bör man ju besitta djupt ingå-

ende kunskap i ämnet, endast där kan man yrkesmässigt vär-dera traditionernas stödjande och sammanhållande funktion, endast där kan det förväntas att man äger inblick i hur man i andra länder handskas med det militära traditionsarvet, baserat dels på krigserfarenheter ända in i nutiden, dels på studium av den egna och den interna-tionella krigshistorien. Och ser vi till motivationen kan denna inte vara större och mera en-gagerad än i Högkvarteret, som har att ansvara för att det inom vår försvarsmakt skapas jord-mån för god truppmoral – ett vidlyftigt, abstrakt begrepp, som bl.a. innefattar försvarets

Kungl. Värmlands Regementes fana.Bild: Kamratföreningstidskriften Värmlandsörnen.

7

vårt

förs

var 1

’05

folkförankring och den enskilde individens stolt-het över det egna trupp-förbandets särprägel. Högkvarteret är med an-

dra ord den självklara föresprå-karen i detta både subtila och jordnära ämne. Så här borde det naturligtvis ha varit – men så väl är det inte. Det citerade budskapet kom-mer inte alls från Högkvarte-ret. Det är tvärtom avfattat av civila medborgare, formulerat av politiker – närmare bestämt av Riksdagens försvarsutskott. Året var 1999, i arbetet inför regeringens försvarsproposi-tion, som skulle leda fram till 2000 års försvarsbeslut (FB 2000). Vad som sedan hände var att Högkvarteret gick på tvärs mot Försvarsutskottets rekommen-dation och direkt motarbetade dess andemening. Överbefälha-

varen då hette Owe Wiktorin. Högkvarterets brist på känsla för traditionernas värde, dess kompakta okunnighet i äm-net och dess närmast demon-strativa ointresse ”vann” över Försvarsutskottets välmenan-de propå. Sant är visserligen att kvintessensen i uttalandet återgavs i regeringspropositio-nens text, men det blev bara ett spel för galleriet: några tom-ma honnörsord. Högkvarterets folk menade sig veta mest och bäst, och talet om traditions-ansvar och konstruktivt tradi-tionstänkande dunstade bort som snö i vårsolen. Den som skriver dessa rader kan i likhet med Runebergs ”Fänrik Stål” säga att ”därom kan jag be besked – ty jag var med.” Som särskilt tillsatt sak-kunnig ledamot av Försvarets traditionsnämnd ända sedan tillkomsten 1985 har jag ini-

Jan von Konow:

Har man förskingrat vårt militära kulturarv?

Några inblickar i Högkvarterets agerande i traditionsärenden under de fyra senaste överbefälhavarna

de

ba

tt

från kunnat följa verksamhe-ten i alla dess enskildheter. Det hela började redan 1982 med att chefen för armén, general-löjtnant Nils Sköld, gav Armé-museum i uppdrag att hand-lägga arméns traditionsärenden. Spörsmål av den karaktären har för övrigt alltsedan museets till-komst 1879 åvilat styresman-nen, bl.a. vårdnadsansvaret för statens stora samling av krigs-troféer. Resultatet blev inrät-tande av Arméns traditionsnämnd (1 juli 1982). Uppdraget var att gå arméchefen tillhanda med råd, synpunkter, initiativ m.m. i alla frågor rörande arméns traditionskomplex, t.ex. tradi-tionsvård, sedvänjor, heraldiska vapen, utformning av fältteck-en, förbandsbenämningar och uniformsdetaljer. Dåvarande överbefälhavaren general Len-nart Ljung fann verksamheten så betydelsefull, att han 1985

8

vårt

förs

var 1

’05

bestämde att arbetsfältet skulle utvidgas att omfatta hela för-svarsväsendet. Försvarets tradi-tionsnämnd började verka 1 juli 1985. Nämnden blev ett rådgi-vande organ åt ÖB med upp-gift att handlägga alla frågor sammanhängande med tradi-tionsbegreppet. Det skall näm-nas, att nämnden inte stod i något slags lydnadsförhållande till ÖB utan var ett helt obun-det konsultativt organ. Lennart Ljung och Nils Sköld var fram-synta chefspersonligheter, som verkligen kände sitt ansvar för det militära kulturarvet och som med intresse och kunskap följde Traditionsnämndens ar-bete.

Den stora raseringenÅter till FB 2000. Så snart det stod klart att ÖB Wiktorins beslutsunderlag till regeringen skulle komma att innebära en enorm organisatorisk omvälv-ning av främst armén (Offi -cers-Tidningen talade i en le-dare om ”motorsågsmassaker”), intensifi erade vi i Traditions-nämnden våra ansträngning-ar för att i slutvarvet försöka rädda vad räddas kunde inom traditionsbevarandets område. Bemödandena utmynnade i genomtänkta, konstruktiva för-slag till benämningar på kvar-levande spillror i form av vad som nu kallas ”militärdistrikts-grupper”. Vi tog fasta på be-greppet regemente, som för-utom sin nuvarande betydelse i äldre svenskt språkbruk fak-tiskt betydde befälsutövning (ledningsfunktion). Men inför denna tanke slog Högkvarteret direkt bakut. En sådan lösning skulle nämligen sätta en käpp i hjulet för hela det wiktorin-ska konceptet, som gick ut på att mer eller mindre utplåna armén. Inte ens i verbalt sam-manhang skulle få fi nnas nå-got som erinrade om att vi en gång haft en armé. Att vid Tra-ditionsnämndens sammanträ-den nödgas avlyssna argumen-teringen från ÖB:s ombud (en regementsoffi cer vid Högkvar-terets s.k. protokollavdelning)

var en plågsam upplevelse, det kan försäkras. Frånvaron av in-levelse i ämnet i förening med en förbluffande brist på kun-skaper hos en högskoleutbil-dad stabsoffi cer gav en över-tydlig indikation på att hos Högkvarteret och Owe Wik-torin hade Traditionsnämnden – enligt gällande instruktion (SFS 1997:337, § 12) ÖB: s råd-givande organ – ingenting att hämta. Loppet var, som man sä-ger, ”kört”. I det läget gjorde Tradi-tionsnämnden en hänvändelse direkt till regeringen. Där ställ-de man sig uttalat positiv till ”regementsförslaget” men vil-le först inhämta Högkvarterets synpunkter. Knappast överras-kande prioriterades dessa fram-för den militärhistoriska sak-kunskapens. På ÖB:s inrådan fastställdes benämningen ”mi-litärdistriktsgrupper” – ett kon-turlöst och helt urvattnat be-grepp. Någon personlig kon-takt från ÖB:s sida togs ald-rig med Traditionsnämnden – ett anmärkningsvärt beteen-de gentemot en författnings-enligt inrättad rådgivarinstans med stor kompetens. Och där-med kunde den militära led-ningen med ett rejält yxhugg kapa arméns historiska rötter. Vad som kunde ha vidmakthål-lit det levande militärkulturella arvet in i en oviss framtid so-pades pietetslöst undan under namn av ”omstrukturering”. Eftermälet till en sådan gärning kan bara bli ett.

Den militära kulturens eroderingSverige har (hade) ett militärt kulturarv, unikt i världen. Med indelningsverkets etablering på 1680-talet skedde en sam-mangjutning mellan trupp och hembygd, en symbios mellan militärt och civilt, som gjorde att den svenska krigsmakten långt före alla andra i världen kom att bli en fulländad expo-nent för begreppet ”folk och försvar” – fortfarande ett vi-talt begrepp, även om förhål-landena numera lett till att det snarare borde heta ”folk utan

försvar”. Med indelningsver-ket utvecklades en militärkultur, som givit rik avkastning långt in i vår egen tid. Den beväp-nade och soldatutbildade de-len av befolkningen utgjorde en självklar komponent i sam-hällskroppen. Genom att de in-delta regementena stod i land-skapens bokstavliga centrum, kom de att bli bärare av den-na jordnära kultur. Offi cerarna på sina boställen var ofta fö-regångsmän inom jordbruket, underoffi cerarna fi ck kommu-nala förtroendeuppdrag, un-derbefälet blev rekryterings-källa för kyrkvärdar och skollä-rare, de meniga på rotehåll och rusthåll gick bakom plogen ena dagen för att dagen därpå formera kompanier och skva-droner på övningsfält och ex-ercishedar. Denna djuprotade militärkultur bidrog starkt till att övervinna de sociala pro-blem, som blev en oundviklig följd av omställningen till den allmänna värnplikten i början av föregående sekel. Och den blev en livgivande källa att ösa ur i industrialismens och tek-nikens tidsålder, en garant för den historiska kontinuiteten, som i alla krigsmakter i alla länder och alla tider har utgjort något av en livsnerv. Nu har denna grundmura-de byggnad eroderats – inte av tryck utifrån utan av medve-ten rasering av dess egna måls-män. Ingen av våra fyra senas-te överbefälhavare har i något sammanhang tagit ordet tradi-tioner och traditionsarv i sin mun. Ingen av vare sig Bengt Gustafsson, Owe Wiktorin, Johan Hederstedt eller Håkan Syrén har begripit det omist-liga hos ett värdekomplex av denna karaktär, ett värdekom-plex som de – sin ämbetsplikt likmätigt – borde ha vårdat sig om och tagit nytta av. De är alla medskyldiga till att vi idag står handfallna med ett förskingrat kulturarv.

Jan von Konow är militär-historiker

de

ba

tt

9

vårt

förs

var 1

’05

Olof Santesson:

Vi får inte nöja oss med enkla lösningarEn KBM-studie i retorik

Krigspropaganda funge-rar. Går vi verkligen på vad som helst? Ja, somliga påstår att vi blott alltför lätt låter oss övertygas av skickliga retoriska grepp som mången gång har mycket litet med sanningen att göra. Och hjälplöshet du-ger inte. Vi måste tvärtom värja oss genom att förstå hur hot-bilder kan kommuniceras. En sådan analys ingår som en vik-tig del av samhällets krisbered-skap, anser den nya Krisbered-skapsmyndigheten (KBM) och bidrar själv med en Irakstudie om retorik och propaganda. Det skall med en gång sä-gas att George W Bush och hans republikanska administra-

tion inte kommer särskilt väl ut ur professor Brigitte Mrals granskning We’re a peaceful na-tion – Krigsretorik efter 11 sep-tember. Här redovisas från kam-pen mot terrorismen förenk-lingar, vilseledanden, knep, fal-sifi eringar och rena lögner; det fi nns mycket att botanisera i. Författaren presenteras själv i KBM:s tidskrift Krisberedskap nr 4/2004 som innehavare av landets första lärostolsprofessur på området retorik vid Örebro universitet. Är det då verkligen är så illa beställt med svenskars motståndskraft mot krigsreto-rik? I studien sägs vi ju tvärtom hysa en hälsosam skepsis mot patos och känslosamma ord.

Starkt värderandeSkolämnet speech på det ame-rikanska skolschemat syftar en-ligt Brigitte Mral till att lyfta fram talarens mer ytliga fär-digheter. ”Hos oss är retori-kens främsta uppgift att kritiskt granska det som sägs och visas upp”, hävdar hon. Och det är viktigt. ”Avsaknaden av analy-ser och tolkningar är en fara för demokratin.” Vad Brigitte Mral har fun-nit i Bushadministrationens krishantering är ett mycket medvetet arbete med nyckel-begrepp, värdeord och meta-forer. De begrepp som myntas – och lätt övertas av medierna – ger anvisningar om hur verk-

litt

era

tur

President George W. Bush poserar gärna i rollen som överbefälhavare, här på en marinkårsbas 2004 där han sade: ”... one of America’s greatest blessings is the men and women who wear our nation’s uniform.”

Foto: Offi cial USMC photo by Cpl. Samuel Palmer

10

vårt

förs

var 1

’05

litt

era

tur

lighet och hot skall hanteras. Själv skriver hon att det ”all-tid” är ett tvivelaktigt företag att starta ett angrepp på ett an-nat land, vilket kanske inte alla skulle vidgå. Och är krig ”all-tid ett osäkert företag”, där det gäller att övertyga människor-na om dess nödvändighet och ena nationen? Texten är starkt värderande. När demokratiska länder går i krig bör man enligt professor Mral kunna kräva en öppen re-dovisning av skälen för krigets eventuella legitimitet i stäl-let för en indoktrinering ”av-sedd att med alla medel, även bedrägliga, skapa och omskapa våra känslor, motiv och reso-nemang”. Makthavare har ju också insett att de kan kringgå medier och tala direkt till med-borgarna via exempelvis Inter-net. ”Just i detta krig var propa-ganda mycket viktigt eftersom motståndet mot kriget var stort och motiveringen att ge sig in i det ena eller andra landet var svårfunnen”, fastslår professor Mral. Fram till den 11 septem-ber hade Bush av många setts som en lättviktare och alls ing-en talare. Man gjorde narr av hans syntax och kunskapsbrist. Presidentens handlag ome-delbart efter terrordåden mot World Trade Center i New York och Pentagon var ska-kigt, men så fi ck hans rutinera-de medhjälpare och talskrivare upp farten. Redan innan dag ett var över hade han börjat formulera en Bushdoktrin: han skulle inte göra någon skillnad mellan dem som utförde ter-rordåd och dem som var deras beskyddare. USA var i krig, det var inte tal om att defi niera läget som massmord, en kriminell hand-ling. Författaren betecknar det-ta som ett retoriskt val med många följder, främst krav på nationell enighet och frånvaro av kritisk belysning. (Den brit-tiske premiärministern Tony Blair var i början försiktigare och nöjde sig med att tala om attacker och en tragedi.)

Terrorhandlingarna var ut-slag av ondska, hette det redan den 11 september. Och den 14 september höll Bush i Wash-ington National Cathedral ett tal som en av talskrivarna be-tecknar som ”fulländat”. Nu gällde det att befria världen från ondska. Att förgöra både ondskans representanter och deras talibanska beskyddare var fullt legitimt. Fega motståndare var lovligt byte, lömska rovdjur som skulle jagas.

Retorisk begåvningAlltjämt gjorde Bush misstag i början, talade om korståg och han skulle få tag i Usama bin Ladin ”dead or alive”, något som gav ett omoget intryck. Men författaren verkar ansluta sig till mångas uppfattning att vändpunkten kom med det s.k. Ground Zero-talet på platsen för terrordådet på Manhattan, där presidenten spontant insåg vad läget krävde. Scenen där han klappade om en grånad brandman är enligt Brigitte Mral central. Den visar en re-torisk begåvning i sättet att ta folk och tillvarata scenen. Och det blev början till en omvär-dering av presidentens ledar-förmåga. Nästa stora tillfälle gavs den 20 september, när Bushs kan-ske viktigaste rådgivare Karl Rove kom på att presidenten skulle framträda inför kongres-sen. Här, i ett framträdande av Bush som erinrade om Frank-lin Roosevelts efter Pearl Har-bor, föddes ett nytt påstående, utifrån friheten som en ameri-kansk egenprodukt: ”Freedom and fear are at war.” Ett något mystiskt motsatspar, men upp-skattat av Vita huset. Och nu skulle rättvisa ski-pas, ytterligare en anknytning till centrala amerikanska be-grepp. I ett krig som framställ-des som extraordinärt formule-rade enligt författaren Bush sig som på en gång polis, åklagare, domare och bödel.

Religiöst språkbrukI denna kombination av krigs-

förklaring och beredskapstal var USA återigen det utval-da landet, nu med en histo-risk mission att befria världen. Fram träder här en gammal-testamentlig syn om gott och ont. Hos Bush verkar det reli-giösa språkbruket mer genuint än hos företrädarna; han fung-erar och uppfattas som ett slags överstepräst. De påbörjade stridshand-lingarna i Afghanistan beskrivs av Bush inte bara som ett för-svar – nog så vanligt – utan även som ett fredsprojekt. En-dast militära mål skall angripas. Frågan är dock om inte Brigit-te Mral övertolkar beteckning-en av aktionen som en ”mis-sion”. Numera är begreppet snarast ett fackord och knap-past en uppifrån kommande uppgift och därför extra he-dervärd. I ett mellanspel framträder både Laura Bush och Che-rie Blair: nu är det talibaner-nas kvinnoförtryck som fram-manar aktionen i Afghanistan. Kvinnoförtrycket ingick dock inte som en prioriterad upp-gift när Bush efter den militä-ra framgången mot talibanerna håller sitt State of the Union-tal 2002. Då nämns i stället för första gången massförstörelse-vapen i samband med att pre-sidenten betecknar Nordkorea, Iran och Irak som ondskans ax-elmakter. Metaforen anknyter förstås till Tyskland, Italien och Japan under andra världskriget. Kul-men nås med Irak, men genom hopkopplingen med de två an-dra hoten tycker författaren att saken framstår som mer hotfull än om Bush nämnt Irak som huvudfi enden.

MassförstörelsevapnenHösten 2002 avfyrar Bush fl e-ra beredskapstal om ett växan-de hot från Saddam Hussein. I Cincinnati håller han en sken-bar dialog med det amerikan-ska folket, till formen som svar på frågor människor ställer sig. Saken brådskar, eftersom ”man vet” att irakiern har farliga va-

11

vårt

förs

var 1

’05

pen, och då är det ingen me-ning att vänta tills han får f ler. Vi vill inte att den rykande pistolen skall vara ett svamp-moln, säger säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice till CNN, och även Bush använder pistol-bilden. Brigitte Mral skriver att ”den snitsiga kombinationen av en westernsymbol för genom-förda illdåd och kalla krigets nukleära ikon är visuellt stark”. Men rör det sig inte snarare om en bild från deckarböckernas värld, aktuell i sökandet efter massförstörelsevapen? Särskild uppmärksamhet ägnas på goda grunder åt Colin Powells en och en halv timme långa tal i FN den 5 februari 2003, där han presenterade fak-ta i målet. Professor Mral fi nner själva bevisföringen ”argumen-tationstekniskt intressant” med ”en anhopning av exempel, ett överfl öd av fakta, bilder, citat och påståenden”. Enbart ge-nom sin mängd väckte de en känsla av trovärdighet, skriver hon. Här rör det sig enligt klas-siska retoriska insikter om det mest effektiva bevismaterialet. Powell ville inskärpa att Irak inte hade varit samarbets-villigt (bl a när det gällde FN:s inspektörer) och därför under-förstått hade att vänta ”allvar-liga följder” enligt säkerhetsrå-dets resolution 1441. Brigitte Mral skriver om utrikesminis-terns djupa engagemang, om hans emfas bakom orden med hjälp av gester, pauseringar och röstvariationer. Hon nämner hans retoriska frågor (utan för-väntan på svar), ironier, indig-nation, anhopningar av hotbil-der, skenbara exakthet och vaga påståenden. Genom att det är Powell med sin trovärdighet som står för bevisföringen fi nns det föga anledning att misstro den, he-ter det i skriften. Har det då ingen betydelse för analysen att Powell just här rör sig på säker mark eftersom Irak fak-tiskt hade uppträtt undvikande och bedrägligt under tolv år? Omvänt, visst var det väl så att inte heller Powell blev särskilt

trodd. Retoriken fungerade faktiskt illa, men det är något som sällan diskuteras i KBM-analysen.

Orwellskt nyspråk och subjektsfelDe retoriska greppen hos Bushs bundsförvant Blair skär-skådas, när han i februari 2003 vid en Labourkonferens bemö-ter väldiga antikrigsdemon-strationer med en påminnel-se om Nationernas Förbunds oförmåga att hejda det fascis-tiska Italiens överfall på Abes-sinien. Han visar förståelse för demonstranterna men det sker med svårbemötta känsloargu-ment om kriget som det min-dre av två onda ting. Författa-ren anser att Blair faktiskt be-skyller fredsdemonstranterna för att vara inhumana, medan det stundande kriget framställs som en humanitär handling, en begreppsförvirring som för tankarna till George Orwells ”double talk”. Orwellskt nyspråk fi nner Brigitte Mral ”närmast klas-siska exempel” på, när hon granskar uttalandena från Bush, Blair och Spaniens José Ma-ria Aznar på Azorerna två da-gar före Irakkrigets utbrott. Nu tecknas det kommande anfal-let som påtvingat våld. Men får verkligen en retorikprofes-sor skriva att ”Efter att återi-gen ha utmålat Saddam Hus-sein som roten till allt ont och som ansvarig för alla negativa följder framställs koalitionens framtida agerande som en enda stor hjälpaktion”? Det kan inte gärna vara USA-alliansens age-rande som utmålar diktatorn! När väl invasionen har star-tat fi nner författaren rader av förskönande exempel i Bushs krigstal. Auditoriet skall förmås att tro att det ”oundvikliga” som sker mot en grym mot-ståndare är en kliniskt ren krig-föring som befriar det irakis-ka folket från tyrannen i Bag-dad. Ett tema hos Bush är att är ett ”arbete” som skall utfö-ras – enligt Brigitte Mral riktat mot amerikaners självbild av att vara ett fl itigt folk. Enligt

ett annat anslående tema teck-nas aktionen i termer av sport och lek, exempelvis i kortleken med diktaturens 55 mest ökän-da företrädare. Men är det sist-nämnda verkligen ”ett retoriskt genidrag”? Nog måste somliga ha ansett det bara fånigt.

Objektiv analys eller debattinlägg?Slutligen kommer vi till Bushs segertal den 1 maj 2003 på hangarfartyget Abraham Lin-coln. Här gäller det att kamma hem en exempellöst snabb väpnad framgång och samtidigt inskärpa att kriget mot ter-rorismen fortsätter. Analysen är här något oprecis men pe-kar knappast på några fl agrant klandervärda propagandagrepp från Bush. Den retorikintresserade har mycket att hämta. Halva boken är en ordagrann återgivning av alla de tal som har dissekerats på ett medryckande sätt. I en epilog försöker Brigit-te Mral förklara varför traditio-nell krigspropaganda fungerar i ett kritiskt massmediasam-hälle med välutbildade med-borgare (en beskrivning som nog få förknippar med dagens USA). Hennes tentativa svar är att enkla lösningar tacksamt tas emot i en hotfull krissitua-tion med många kompliceran-de faktorer. Men, skriver hon strängt, vi borde ha kommit längre än att nöja oss med enk-la svartvita lösningar. Att stärka vår demokratis-ka medvetenhet och ansvars-känsla är lovvärt. En sista fråga ändå: skulle analysen ha blivit annorlunda utifrån exempelvis en i grunden positiv bild av att världen har blivit kvitt Saddam Hussein? Kan retorik granskas akademiskt värderingsfritt eller är det önskan att spåra upp för-kastlig propaganda som sporrar forskarna. KBM-skriften blir oss nog svaret skyldig.

Brigitte Mral: ”We’re a peace-ful nation” – Krigsretorik efter 11 september, KBM:s temaserie 2004:5. (125 sidor)

litt

era

tur

12

vårt

förs

var 1

’05

Kim Åkerman:

Vilken blir nästhändelse?Frågor om krishantering upptog en stor del av årets Folk och Försvars konferens. Det framhölls att tsunamikatastrofen och stormen i södra Sverige var så osannolika till sin omfattning att de inte kunnat förutses, men att en besluts- och ledningsstruktur, som är förberedd och övad, är en förutsättning för att klara även det oförutsägbara.

Både försvarsministern och justitieministern fi ck frågor om hur vi förbereder oss för att med landets samlade resurser möta ett storskaligt terroristan-grepp mot vårt land. Bakgrunden till dessa frågor var inte något specifi kt mili-tärt hot utan de andra hot i vår omvärld som vi idag lever med, och som i värsta fall kan hota våra säkerhetspolitiska grunder. Den storskaliga terrorismen drabbar allt fl er länder, och det fi nns risk för att även vårt land kan komma att bli utsatt. Det fi nns en paradox i detta sam-manhang – ju mer aktiva vi blir på den internationella arenan i uppgifter där det fi nns extrema parter – desto större risk fi nns det att även vi blir drabbade.

Det kan även hända härI det senaste försvarsbeslutet gavs en mycket tydlig priorite-ring till ett utökat internatio-nellt engagemang för Försvars-makten. Men detta får konse-kvenser som få har observerat. Vi har skapat en oförmåga att samla alla våra nationella resur-ser i händelse av ett större ter-roristhot eller till och med an-grepp. Om vi skulle drabbas av en storskalig terroristattack, el-ler hot om en sådan, kommer

vi att vara oförberedda och ris-kerar att omedelbart stå inför en nationell kris. Justitiemi-nistern varnade själv i Sälen att det vore farligt att tro att inte Sverige skulle kunna komma att utsättas för sådana storska-liga terroristhändelser.

Ett evigt utredandeEfter den 11 september kunde vi konstatera att vår förmåga att hantera storskalig terrorism var låg. Idag, mer än tre år se-nare, har denna förmåga inte ökat nämnvärt. Det fi nns gan-ska tydliga gränser för vad vårt polisväsende kan klara av. Det gäller vissa typer av angrepp, eller hot om angrepp där po-lisen helt enkelt saknar de re-surser, den utbildning eller den uthållighet som krävs. Redan i försvarspropositionen efter händelserna den 11 september beskrevs detta översiktligt, var-efter det uttalades att ett sådant angrepp mot oss måste kunna mötas med samhällets samlade resurser. Lösningen blev typiskt svensk, en utredning tillsat-tes, den lämnade förslag som uppenbarligen inte ansågs ge-nomförbara, varför en ny ut-redning nu tillsatts. Inte ens det enkla beslutet om att kunna ut-

nyttja Försvarsmaktens skydds-vakter, enligt befi ntlig skydds-lag, kunde regeringen fatta. Ett sådant beslut skulle innebära att vi omedelbart kan börja vidta åtgärder som på ett enkelt, ef-fektivt och påtagligt sätt skulle medverka till att höja ribban i vår förmåga att skydda oss mot ett storskaligt terroristangrepp, eller ett hot om ett sådant.

Men detta är ju också ett beslut. Genom att välja att inte göra något, valde re-geringen att inte förbättra vår samlade nationella för-måga.

Tiden bara gårDetta måsta anses vara mycket allvarligt eftersom vår nationel-la säkerhet inte börjar i Kosovo, Afghanistan eller Liberia, den börjar främst i vårt eget land. Om vi inte kan skydda oss själ-va, blir vi ett enkelt mål för en terroristattack. Till och med ett hot om en sådan skulle kunna tvinga vår regering att falla un-dan och ge efter för terrorister-nas krav. Från Försvarsmaktens sida har fl era gånger begärts klar-lägganden om vilken roll den-na skall spela om ett storska-ligt terroristangrepp, eller hot

de

ba

tt

13

vårt

förs

var 1

’05

ta osannolika penbarligen inte att ske. I Sälen uttalade Överbefälhavaren att han känner sig besvärad av detta faktum. Med lite god vilja kan för-svarsministerns och justitie-ministerns svar tolkas som en ändrad inriktning trots allt. Nu skall det inte utredas ”om” ut-an ”hur” Försvarsmakten kan stödja polisen vid en storskalig terroristhändelse, och svaret på detta skall nu sittande utredning lämna. Sedan skall detta remiss-behandlas och beslutsprocessas och tiden går. Resultatet är att vårt land fortfarande inte vidtar några ak-tiva åtgärder för att inom ramen

för gällande lagstiftning för-bättra vårt skydd mot storska-liga terroristhändelser.

Effekt kräver rutiner och övningI Sälen uttalade mycket tydligt både generaldirektören för Räddningsverket och general-sekreteraren för Röda Korset att: ”Man kan inte vara fl ex-ibel förrän man har rutiner och inövade alternativ. Effekt är inget som uppstår plötsligt och av sig själv.” Generaldirek-tören för Krisberedskapsmyn-digheten sade senare i sitt tal att ”Vi måste skapa förbered-da lösningar. Insatsteam av oli-ka slag som snabbt skall kun-

Luftburen trupp. En resurs som bara försvarsmakten har och som kan komma att erfordras för att möta ett terroristhot.

om sådant, skulle inträffa. Sva-ret har uteblivit, det fi nns inga planeringsanvisningar, och i det nyligen fattade försvarsbeslutet fi nns inget nämnt om detta. Konsekvensen bli nu att vi i realiteten nedmonterar de sista resterna av vår nationella säker-hetsförmåga till förmån för de ökade internationella ambitio-nerna. Problemet är att en terro-risthändelse, till skillnad från nya militära hot, kan komma både snabbt och överraskande. Därför måste vi redan nu an-passa oss till det hotet och vidta de åtgärder som är möjliga. Så har inte skett och kommer up-

Foto

:För

svar

ets

Bild

byrå

/Len

a Ho

lmgr

en

de

ba

tt

14

vårt

förs

var 1

’05

na agera inte bara utomlands, utan även inom landet. Team som är förberedda och övade för olika slags uppgifter och som kan anpassas med stor fl exibilitet.” Dessa uttalanden grunda-de sig på krav på snabb effekt vid olika slag av kriser, där främst räddning och undsätt-ning skall komma ifråga. Men detta gäller i hög grad även vid den kris som en storskalig terroristhändelse skulle skapa.

Domen blir hårdSå frågan är:– Hur länge skall vi vänta på att det händer något som faktiskt ökar vår förmåga att skydda oss även mot storska-liga terroristangrepp, eller hot om sådana – alla vet att den framtiden är redan här. Är det så att vi måste uppleva ett verkligt angrepp med många döda och skadade innan det händer något?– Varför förhalas möjliga åt-gärder i utredning efter ut-redning, när det inom be-fi ntlig lagstiftning fi nns möj-ligheter att på ett enkelt och effektivt sätt höja vår förmåga redan nu?

Försvars- och justitieminist-rarna, eller är det kanske till och med statsministern, be-höver faktiskt svara, för om vårt land skulle utsättas för ett storskaligt terroristangrepp, eller hot om sådant, och det visar sig att konsekvenserna kunde ha begränsats om be-rörda myndigheter hade för-berett sig bättre för vad som alla visste skulle kunna hända, kommer de svenska medbor-garnas dom över de ansvariga att bli mycket hård. Varje dag vi väntar innebär ökad risk för att vi inte har en godtag-bar beredskap, om det ovän-tade och osannolika inträffar tidigare eller snabbare än vad vi vill tro.

Kim Åkerman är överste 1.gr och sekreterare i Kungl. Krigsve-tenskapsakademien

Sune Ullestad:

Idag har vi att göra med en allt yngre 65-åring... För det var ju under beredskapsåren som de som blev kvar hemma, när de fältdugliga inkallades, med stark beslutsamhet och med stöd av viktiga beslutsfattare bildade hemvärnet. Riksdags-beslutet är daterat den 29 maj 1940. Redan på hösten samma år hade man rekryterat 90 000 man. I början var det si och så med både uniformer och vapen men viljan var det inget fel på. Hemvärnschefen, överste Gus-taf Petri, var den store grunda-ren och pådrivaren. Först 1948 lanserades titeln rikshemvärns-chef men Petri befordrades re-

dan 1946, året innan han av-gick, till generalmajor.

Långsam förändringHemvärnet blev i ordets rätt-ta bemärkelse en folkrörelse. I mitten av 1980-talet, då kri-get fortfarande var kallt, nåd-de man en numerär på hela 120000 man. Kännetecknan-de för dåtidens hemvärn var att man var starkt knuten till hembygden och att det var ett synnerligen stationärt förband. Varje man visste efter år av trä-ning på samma ställe sin upp-gift. De som var med var an-tingen mycket unga eller täm-ligen till åren komna. Under

Hemvärne– viktig resurs mo

Foto: Försvarets Bildbyrå/Sven Åke Haglund

Hemvärnsuppgifter: Stöd till samhället ...Hemvärnsuppgifter: Stöd till samhället ...

15

vårt

förs

var 1

’05

Hemvärnets 65-årsjubileum sammanfaller med en stark reformprocess – minskad numerär, höjd kvalitet och fortsatt viktig roll för vår försvarseffekt.

lång tid gällde att man inte var tillgänglig för hemvärnet för-rän man lämnat värnpliktsål-dern. Men det fanns det ändå en möjlighet för den intresse-rade att vara med genom att bli extra hemvärnsman. Annat som utmärkte hem-värnet var att förmågorna var begränsade samt att likrikt-ningen var tydlig även om för-banden ofta var skräddarsydda för en alldeles specifi k upp-gift. Förändring och utveckling gick mycket långsamt. I decen-nier fi ck man vara nöjd med att överta den materiel som ar-mén inte längre ville ha. Men det fanns framsynta försvars-

etot alla hot

områdesbefälhavare och gene-rösa donatorer/sponsorer som försåg sina enheter med prylar som ingen annan hade. Samma år som hemvär-net bildades tillkom också våra hemvärnsmusikkårer. Till stor glädje för den egna personalen, kommuninnevånare och För-svarsmakten har musikverksam-heten under årtiondena också haft en positiv utveckling.

Förtroende och respektTidigt infördes också en modell för medinfl ytande. Hemvärnet skulle vara en organisation till försvar för demokratiska vär-den och de som engagerades i

En tidig men mycket stolt hemvärnsman.Foto ur tidskriften Hemvärnets arkiv.

verksamheten måste ha rätt at-tityd och goda bevekelsegrun-der för att gå med. Hemvärnets ledare skulle, som personalen i stort, vara ett tvärsnitt av sam-hället och vara omdömesgilla och ideella. En hemvärnschef eller kretshemvärnschef åtnjöt stort förtroende i kommunen och bland sin personal. Det ständigt mobiliserade hemvärnet, med vapen och an-nan utrustning hemma, har all-tid haft hög beredskap. Skall-gång är en specialitet och alla dessa armar och ben har i åt-skilliga sammanhang stöttat samhället vid olika katastrofer eller kriser. Vid skogsbränder,

16

vårt

förs

var 1

’05

översvämningar, stormar och av människan själv förorsaka-de miljöolyckor har hemvärnet oftast som en del av Försvars-maktens stöd till samhället stått på barrikaderna. Värnplikts-försvaret har skapat synnerli-gen goda förutsättningar för dessa insatser. Ansvarskännande och yrkesskickliga hantverkare, bönder, industriarbetare, affärs-män eller kontorister har varit en garant för goda resultat. Väl utbildade och tränade ledare har också bidragit till det goda anseende hemvärnet alltjämt har. Vid företag och kommuner samt vid andra myndigheter och verk startades tidigt drift-värn. Finessen med dessa enhe-ter var att man verkade på sin egen arbetsplats och fi ck öva på arbetstid. I mitten av 60-ta-let lanserades idén om ett ”sjö-hemvärn” men först efter 20 års funderande och argumen-terande började man organi-sera ”hemvärn med marina uppgifter”. Dessa förband som fi nns längs våra kuster har båtar för att kunna transportera sig själva i skärgårdarna. Hemvär-net fortsätter dock att vara ”ett arméförband”.

Sjunkande numerärEn viktig grundbult är våra av-talsorganisationer. Idag är de åtta. Deras uppgift är att rekry-tera och utbilda specialister för placering i hemvärnet. Perso-nal från Röda Korset, Lottorna och Frivilliga Bilkåren och de andra behöver inte göra värn-plikten för att komma med i hemvärnet men de har med si-na särskilda förmågor en viktig plats i förbandet. Ungefär 20% av personalen är s.k. avtalsper-sonal. Och alla är – utan un-dantag – hemvärnssoldater! I Vällinge, i Salems kom-mun, sydväst om Stockholm, huserar sedan 1943 vår egen ”krigsskola” – HvSS. Hemvär-nets stridsskola utbildar årligen ett stort antal hemvärnsbefäl och specialister. Från att i FB 1996 ha fast-ställt att vår numerär skulle vara

hela 125 000 man har riksda-gen i försvarsbesluten därefter varje gång sänkt ambitioner-na. 90 000 en gång och 170 hemvärnsbataljoner en annan gång. Behovet av denna ”fri-villigkår” har under alla om-ständigheter minskat radikalt. Och personalen har ”förstått budskapet”. 1990 = 113 000 man, 2000 = 72 000 och fem år senare knappt 50 000. Den-na utveckling bör tolkas som att kvalitet är viktigare än vo-lym. Men dessutom är det en anpassning till utvecklingen av Försvarsmakten i stort och till våra möjligheter att, med en snabbt minskande rekryte-ringsbas, kunna rekrytera öns-kad kompetens.

Det nya hemvärnetI utredningen ”Hemvärnet efter2004” som togs av ÖB i april 2004 slogs ett antal grund-principer för det nya hemvär-net fast:• vi blir en allt viktigare del av de nationella skyddsstyr-korna• förbanden ska ha differen-tierade förmågor och utbild-ningstid• hembygdsbegreppet vidgas

eller utgår. Vissa enheter blir rörliga medan andra endast blir fl yttbara• förbanden ska se likadana ut i hela landet. De ska vara s.k. typförband med bestämt inne-håll och dessutom vara perso-nellt uppfyllda. Enhetliga ut-rustningslistor knyts till dessa typförband• utrustning och materiel ska vara av bästa kvalitet och ma-terielanskaffningsplaner införs. Materiel som behövs men in-te fi nns ska kunna nyanskaffas. Huvudbeväpningen är ak 4. Automatkarbinerna modifi eras efterhand och förses då med effektiva rödpunktsikten. Även hemvärnet får baskermössa. Fattas bara annat! På den bäres baskertecken m/02 med armé-tecken• satsning på rekrytering och grundutbildning är nödvändig men frivilligheten blir kvar• ersättningarna höjs och ett förenklat system för beräkning och utbetalning införs• kvaliteten på cheferna mås-te höjas• bemanningsansvar för vissa befattningar kvarstår hos av-talsorganisationerna men om de inte kan lösa uppgiften kan

... och väpnad strid.Foto: Anders Kämpe

17

vårt

förs

var 1

’05

”vanliga hemvärnsmän” place-ras i dessa positioner• ungdomsverksamheten bör utvecklas

Alla förband ska kunna bevaka och skydda objekt, ytöverva-ka och stödja samhället. Andra ska som tilläggsuppgifter, vilket kräver mer utbildning, kunna genomföra gränsövervakning, förstöring, blockering, trans-port- och trafi kledning etc. medan en hemvärnsinsatsplu-ton förutom grunduppgifterna ska kunna försvara, eskortera och transportskydda, eldobser-vera, målutpeka och ingå i in-satskompani. Försvarsbeslutet i december 2004 ger hemvärnet fortsatt förtroende. Vi ska vid försvars-beslutsperiodens slut om tre år ha en numerär på 30 000 kvin-nor och män, varav hälften ska utgöras av enheter med speci-ella förmågor, exempelvis in-satsplutoner och insatskompa-niledningar. Förbandsmassan blir därmed totalt ca 60 hem-värnsbataljoner. I allt väsent-ligt har riksdagen fattat beslut enligt de riktlinjer och tankar som lades fast i ”Hemvärnet efter 2004”.

Vi får beröm för att vi fortsätter föryng-ringen och för den stora andel kvinnor (12-13%) vi har i våra led. Driftvärnet som vid årsskiftet 2004-2005 var färre än 1 200 man läggs ned. Och vi får möjlighet att utveckla nya for-mer för värnpliktsut-bildning inom hem-värnet. Dessutom ska reservoffi cerare i stör-re utsträckning knytas till förband som che-fer, stabsmedlemmar och instruktörer.

Internationella insatser och stöd till samhälletVissa enheter ska kunna lösa försvars-underrättelseuppgif-

ter, räddning och röjning samt lösa uppgifter efter insats av NBC-stridsmedel. Riksdagen pekar också på det önskvärda att fl er hemvärnssoldater ian-språktas för internationella in-satser. I framtiden kanske hela förband? Att hemvärnet är en vär-defull resurs vid stöd till sam-hället vid svåra olyckor m.m. kommer också fram i beslu-tet. Man formulerar det så att ”hemvärnspersonal kan tillföra avgörande resurser” vid sådana extraordinära händelser. Här kan man spåra en avsevärd till-nyktring. Under arbetet med propositionen förfäktades från en del håll att Försvarsmak-ten endast skulle ha uppgiften ”väpnad strid”. Vilket samhälle kan säga nej till försvarets och dess frivilligas resurser och en-gagemang? Vad vi kan uträtta har tydligt visat sig efter fl od-vågskatastrofen i Sydostasien och den svåra stormen i Syd-sverige.

Kraftansträngningar krävsHemvärnet fortsätter alltså framåt och utvecklas ständigt. Utmaningarna är många. Alla som är med i detta arbete mås-te vara öppna för reformer och nyheter. En och annan måste nog ändra attityd till arbetssätt och övningars bedrivande. An-dra bör se vikten och värdet av alla i hemvärnet ingående delar och personalkategorier. Hem-värnet måste som organisation visa upp sig även när det inte är översvämningar eller skogs-bränder. Rikshemvärnschefen An-ders Lindström leder som främste företrädare för hemvär-net utvecklingen medan mili-tärdistriktschefer eller chefen för operationsledningen på fäl-tet använder hemvärnsförban-den. Lindström kräver nu att de enskilda individerna i för-banden ska fullgöra sina avtal. Lägst är kraven på meniga som i nuläget bara behöver göra 20 timmar per år(!). Ändå uppfyl-ler färre än hälften av all hem-värnspersonal sina förpliktel-

ser. Det är inte godkänt. Där-för måste kraftansträngningar göras för att förbättra övning-arna och även på andra sätt höja motivation och intresse. Vi måste öva mer och effekti-vare i förband och här sträcker sig ambitionen inte längre än att få väl fungerande plutoner. Cheferna måste bli ännu bättre och beslutad materieltillförsel måste säkerställas. Likaså måste vi bli duktigare på att nå och rekrytera värnpliktiga under grundutbildning och personal som tjänstgör i utlandsmissio-ner. Ännu fl er kvinnor bör va-ra med och framförallt svensk-ar med invandrarbakgrund. Hemvärnet ska ju liksom poli-sen vara en återspegling av det svenska samhället. Beslutsfatta-re, media och opinionsbildare måste ges en rättvisande bild av hemvärnet.

FramtidsoptimismI november är det återigen dags för rikshemvärnsting. Det är hemvärnets ”riksdag” och arrangeras vartannat år. Nytt rikshemvärnsråd ska väljas och viktiga frågor debatteras. Ska hemvärnet byta namn? I så fall till vad? Kräver medinfl ytande-arbetet förändringar i struktur och regler? Den allt vitalare åldring-en går en spännande och ljus framtid till mötes. Att enga-gemanget är stort ute i leden märks inte minst av den debatt som förs i rörelsens egen tid-skrift Hemvärnet och på nätet. Folkförankring och försvars-vilja gynnas av ett rikstäckande och attraktivt hemvärn av hög kvalitet. Medelåldern på per-sonalen sjunker i rasande takt, samtidigt får många veteraner i år sätta på sig ”tjänsteårstecken i förgylld brons med blå sköld, 65-års”. Unga och gamla hjäl-tar sida vid sida. En bra bild. Och chefen har bestämt att det ska vara proffsigt, roligt och ef-terfrågat.

Sune Ullestad är informationschef vid Rikshemvärnsavdelningen i Högkvarteret och major i reserven.

18

vårt

förs

var 1

’05

Segern för oppositions-ledaren Viktor Jusjtjenko i presidentvalet i Ukrai-na har gett näring åt för-hoppningarna att landet skall utvecklas till en full-värdig demokrati och att integrationen i väst inte längre bara skall vara tom retorik utan också följas av handling som leder medlemskap i NATO och EU. Samtidigt måste Jusjtjenko re-parera den viktiga relationen till Ryssland, vilken fi ck sig en rejäl törn under den ukrainska valkrisen 2004. Ryssland tycks inte helt ha gett upp hoppet om att behålla sitt infl ytande över Ukraina.

Bakslag för ryskt maktspelUnder president Kutjmas an-dra mandatperiod (1999-2004) stärkte Ryssland kraftigt sitt in-fl ytande över Ukraina. Den s.k. ”Kassettskandalen” 2000-2002, i vilken Kutjma anklagades för att ha sanktionerat mordet på en journalist och för att ha ex-

porterat radarsystem till Irak i strid mot FN: s embargo, ledde till att den ukrainske presiden-ten under lång tid inte var väl-kommen i väst. Den nye rys-ke presidenten Putin såg då ett gyllene tillfälle att knyta Ukrai-na närmare Ryssland säker-hetspolitiskt, ekonomiskt och

Jakob Hedenskog:

Vart går Ukraina efter Vart går UkrainOrangea revolutionen?Orangea revolu

Frågan är inte bara om Ukraina är moget för väst utan också om väst är moget för Ukraina.

19

vårt

förs

var 1

’05

Vart går Ukraina efter na efter Orangea revolutionen?utionen?

militärt. I presidentvalet 2004 gav Putin därför, förgäves, ett massivt stöd till Kutjmas utval-de efterträdare – premiärminis-ter Viktor Janukovytj. Under Putin har Ryssland försökt återupprätta något av sin forna maktställning genom en ökad kontroll av de förra

sovjetrepublikerna i ett geopo-litiskt block. I utbyte mot stöd till regimerna i OSS-länderna ville Ryssland få kontroll över ländernas ekonomier och po-litiska system – inklusive makt-skiftesprocesserna. För Ryss-land har det varit viktigt att minska ländernas attraktions-

kraft för integrering i väst, var-för man understött de aukto-ritära tendenserna i ländernas politiska system – ”den kon-trollerade demokratin” – och undertryckandet av fria media. På en och samma gång sök-te Ryssland därmed inte bara göra länderna mindre attrak-

Foto: Pressens Bild/Maxim Marmur

Segern är vår!Blivande premiärministern och segerns inspiratör Julia Timosjenko och den nyvalde presidenten Viktor Jusjtjenko.

20

vårt

förs

var 1

’05

tiva för integrering i väst utan också underlätta deras integre-ring i öst, eftersom dessa tren-der samtidigt var märkbara i Ryssland. Denna politik, som fi ck ett rejält bakslag i och med Jusjtjenkos seger i Ukraina, går dock egentligen stick i stäv mot Rysslands uttalade nationella intresse att ökad ekonomisk in-tegration med väst skall få fart på moderniseringsprocessen i Ryssland. Den ryska hållning-en i det ukrainska valet riskerar därför istället att isolera Ryss-land, som knappast kan mönstra resurser för en långdragen poli-tisk konfrontation med väst. Likväl tycks Ryssland be-trakta den orangea revolutio-nen i Ukraina inte bara som en de facto anti-konstitutionell kupp utan även som ett resul-tat av ett geopolitiskt nollsum-mespel mot väst om infl ytandet över det förra sovjetiska terri-toriet, vilket Ryssland betrak-tar som sin speciella infl ytel-sesfär. Händelserna i Ukraina kan dock mycket väl leda till en spridning av demokratise-ringen och det förefaller inte längre otroligt att nya ”orangea revolutioner” inom de närmas-te åren kan komma att inträffa i t.ex. Moldova, Vitryssland, Ar-menien eller i de centralasiatis-ka republikerna, något som i så fall skulle beröva Kreml allt-mer manöverutrymme i det postsovjetiska området. Kan-ske är det Putin fruktar mest av allt med utvecklingen i Ukrai-na inte att landet skall gå med i NATO utan att en ökande de-mokratisering på sikt eventu-ellt når även Ryssland.

Ökad rysk pragmatism?Även om en ökad reformering, demokratisering och västo-rientering i Ukraina väntas ske är det dock inte möjligt för Jusjtjenko att totalt bryta med Ryssland. Ukraina är och kom-mer för lång tid att vara starkt beroende av Ryssland för sin ekonomi och energitillförsel. Som premiärminister 1999-2001 visade också Jusjtjenko

att han var positivt inställd till investeringar av ryskt kapital i Ukraina. För att få en bra start i re-lationen med Ryssland och ge Putin en chans att rädda ansik-tet höll Jusjtjenko sitt löfte från valrörelsen att göra sin för-sta utlandsresa som president till just Ryssland. Mötet med Putin den 24 januari 2005 i Moskva föreföll ha varit något stelt men affärsmässigt. Mycket talar för att relationerna kom-mer att fortsätta vara kylslag-na en tid för att efter hand tina upp. Redan före omvalet den 26 december 2004 förbyt-tes det massiva ryska stödet till Janukovytj mot en mer balan-serad hållning som inte ute-slöt framtida samarbete med Jusjtjenko. Putin upptäckte alltför sent att han spelat över och inte hade behövt satsa allt på en och samma häst. En fort-satt omprövning mot en mer pragmatisk hållning är alltså att vänta också från rysk sida gen-temot den nya ukrainska led-ningen.

Till EU genom NATO?Vad kommer då maktskiftet i Ukraina att innebära för lan-dets relationer med väst? Helt klart är att Jusjtjenko kommer att vara mycket beroende av ekonomisk hjälp från väst, dels för att reformera det ukrain-ska samhället, dels för att vin-na över skeptiker till EU- och NATO-medlemskap i hem-maopinionen. En positiv atti-tyd till Ukraina från västs sida kan därför ses som en förutsätt-ning för om Jusjtjenko kom-mer att lyckas eller inte. Ukraina har sedan mitten av 1990-talet ett väl utveck-lat samarbete med NATO, vars viktigaste ingrediens är ett avtal om partnerskap från 1997. I avtalet ingick omfat-tande samarbetsområden som militär reform, konfl iktpre-vention, ekonomisk säkerhet, icke-spridningsfrågor och kris-hantering. Ukraina har också varit en viktig övningspartner för fl era NATO-länder och har

bland annat upplåtit stora mili-tära övningsfält för träning av NATO: s fredsfrämjande för-band. Under Afghanistan-ope-rationen ställde Ukraina sitt strategiska transportfl yg till NATO: s förfogande samt upp-lät sitt luftrum för överfl yg-ningar till och från NATO-ba-ser i Europa och Afghanistan. I den polsk-kontrollerade zo-nen i centrala Irak fi nns idag en 1 600 man stark ukrainsk kontingent. Hoppet om ett ukrainskt medlemskap i NA-TO grusades dock under pre-sident Kutjma av det korrup-ta politiska systemet samt den långsamma reformeringen av den ukrainska krigsmakten. Med Jusjtjenko som presi-dent fi nns förhoppningar om att Ukraina skall komma när-mare ett NATO-medlemskap – kanske som ett steg på vägen till medlemskap i EU. Även vä-gen till NATO-medlemskap är dock ganska lång och krä-ver omfattande reformer bå-de av krigsmakten i sig och av det ukrainska samhället i stort. En betydligt bredare politisk och regional acceptans för ettNATO-medlemskap torde ock-så vara en förutsättning. Ukraina skiljer sig från Polen och de bal-tiska staterna, där praktiskt taget hela den politiska eliten var för medlemskap. Goda relationer mellan Ryssland och NATO är förmodligen också en förutsätt-ning för ett ukrainskt NATO-medlemskap.

EU-medlemskap är högsta prioritetEtt medlemskap i EU är för Ukraina på längre sikt vikti-gare än NATO-medlemskap. Ukrainas relationer med EU har hittills utvecklats mycket långsamt, i synnerhet om man jämför med relationerna med NATO. Förutom ”Kassett-skandalen”, de återkommande klagomålen om den ofärdiga reformprocessen och bristen på utveckling mot ”gemen-samma värden” i Ukraina, hin-drades relationerna under Kutj-ma att utvecklas av en rad han-delstvister till exempel tullar på

21

vårt

förs

var 1

’05

stål och andra viktiga ukrainska exportprodukter. Sedan 2004 gränsar Ukraina direkt till EU, vilket har krävt att EU intresserat sig mer för landet. Ukraina har alltid fruk-tat konsekvenserna av EU: s ut-vidgning mer än NATO: s, ef-tersom man befarat att EU: s visumregler skall skapa nya skiljelinjer i Europa. De lång-siktiga effekterna av Schengen-reglerna längs den ukrainska västgränsen kan leda till ökade problem med illegala fl ykting-ar och därmed ökade problem med smuggling, traffi cking samt minskade möjligheterna till gränshandel för de fattiga re-gionerna i västra Ukraina.

EU kan inte längre blunda för UkrainaEU: s svar på de ukrainska far-hågorna och de nya grann-länderna efter utvidgningen blev den nya grannskapspo-litiken (European Neighbour-hood Policy, ENP) med avsikt att knyta närmare band mel-lan grannländerna och EU för att tillsammans arbeta mot ge-mensamma mål som ekono-misk utveckling, regional in-tegration och politisk stabilitet. Den treåriga handlingsplan för Ukraina som EU: s ministerråd antog i december 2004 refl ek-terade unionens position gen-temot landet före presidentva-let och blev därför omedelbart överspelad av händelseutveck-lingen. En uppdaterad version presenterades i början av 2005 och innehöll närmare samarbe-te om handel, migrationsfrågor och säkerhet, samt stöd till ett ukrainskt medlemskap i World Trade Organization (WTO). Inte ens den uppdaterade ver-sionen nämner dock ett med-lemskapsperspektiv för Ukrai-na – inte ens på lång sikt. Hade Janukovytjs valseger med hjälp av massivt valfusk godkänts hade det troligen löst EU: s dilemma. EU kunde då ha fortsatt att förneka Ukraina möjligheten till medlemskap med hänsyn till de demokra-tiska bristerna och att Ukraina

inte visat sig vara en del av Eu-ropa. Med Jusjtjenko vid mak-ten, och i synnerhet efter det sätt maktskiftet tillkom, blir det betydligt svårare. Den orangea revolutionen har blivit en sym-bol för införandet av europeis-ka värden i Ukraina, något EU i längden inte kan blunda för. Jusjtjenkos seger har redan lett till en positiv impuls för Ukrai-nas relationer med EU. Frågan är dock vad det substantiellt le-der till frånsett uppmuntrande uttalanden och inbjudningar till Bryssel.

Dubbla måttstockar?EU skulle förmodligen kun-na ge Ukraina marknadseko-nomisk status relativt snabbt, något som är mer av symbo-liskt natur. Ett ukrainskt med-lemskap i WTO skulle också kunna leda till upprättandet av ett gemensamt frihandelsom-råde mellan Ukraina och EU. En annan lämplig tidig åtgärd som diskuterats är att lätta på visumreglerna, vilket redan lett till protester från Tyskland. EU lär dock inte gå så långt som att uttala ett medlemskaps-perspektiv för Ukraina inom överskådlig tid. Detta kan leda till problem för unionen den dag länderna från Balkan blir medlemmar, eftersom EU då kommer att anklagas för att an-vända dubbla måttstockar. Ru-mänien, Bulgarien och Kroa-tien har alla lovats medlemskap från 2007. Även Albanien, Ma-kedonien och Serbien-Monte-negro har ett klarare medlem-skapsperspektiv än Ukraina, trots att viktiga faktorer som ekonomisk utveckling och et-niska relationer snarare måste tala till Ukrainas fördel i en jämförelse. Ukrainas framgång-ar i lösningen av minoritetsfrå-gor och landets strävan till go-da grannrelationer har hittills inte givit några fördelar i re-lationen till EU. Tvärtom skul-le förmodligen konfl ikter och kaos ha fört landet högre upp på EU: s agenda tidigare, något valkrisen 2004 blev ett bevis på. Givetvis spelar EU: s hänsynsta-

gande till Ryssland en stor roll att förklara unionens tveksam-het gentemot Ukraina.

Meningsskiljaktigheter inom UnionenFör EU: s del innebar Ukraina-krisen också att unionens re-lationer till Rysslands sattes i fokus samt att de meningsskilj-aktigheter inom själva unionen mellan nya och gamla med-lemsstater, som kom i dagen under Irakkriget, åter gjorde sig påminda. På ena sidan fanns det nya medlemsstater i Öst- och Centraleuropa med färs-ka minnen av kommunismens förtryck, främst Polen och Li-tauen, som vill att EU skall en-gagera sig djupare i Ukraina och öppna ett perspektiv på framtida medlemskap i unio-nen – om än på lång sikt. På den andra sidan fi nns de stora medlemsstaterna, främst Frank-rike, Tyskland och Storbritan-nien, som var påtagligt för-siktiga i sina kommentarer av valkrisen i Ukraina med hän-syn till att man inte vill hota de goda direktförbindelserna med Ryssland. Ukraina är egentligen san-nolikt ett mindre problem för EU än vad Turkiet är, men har oturen att ligga efter Turkiet i turordning för tillfället. Precis som för Turkiet måste EU: s le-dare och byråkratiska elit kom-ma över en psykologisk barriär och acceptera att Ukraina fak-tiskt är ett europeiskt land. Men i längden kan inte EU fortsätta att förneka Ukraina rätten till medlemskap, om unionen inte samtidigt vill riskera att förlora i trovärdighet som europeisk or-ganisation. EU kan inte likställa relationerna med ett grannland, vars västra delar ligger i Europas geografi ska centrum, med län-der i Nordafrika och Mellanös-tern. Fram till dess EU: s leda-re ändrar uppfattning lär dock Ukraina få fortsätta att balanse-ra med ena foten i öst och den andra i väst.

Jakob Hedenskog är forskare vid FOI

22

vårt

förs

var 1

’05

Det fi nns något ruttet i kon-ungadömet Sverige. Reger-ingens handläggning av det se-naste försvarsbeslutet står idag som ett slags symboliskt min-nesmärke över hur lögn och hyckleri totalt har kommit att triumfera över ansvarskännan-de politik. Det fanns en tid när politiska uppdrag representera-de ett förtroende från väljarna, och då de folkvalda tog detta förtroende på stort allvar. Den tiden känns idag mycket avläg-sen. Göran Perssons maktappa-rat känner sig nu uppenbarli-gen så säker i sadeln att det in-te längre offras särskilt mycket krut på att dölja att allt numera bara handlar om makt, inte om politik, inte om resultat, ut-an bara om makt för maktens egen skull.

Aldrig mera krigDen tydligaste illustrationen ligger i att det som i Sveriges Riksdag kallas ”försvarsbeslut” inte ens med en våldsam an-strängning av fantasin kan upp-fattas som relaterat till försvar av Sveriges frihet och säker-het. Det är exempelvis ett obe-stridligt faktum att försvarsbe-redningen helt har passat i den centrala frågan om försvarets uppdrag, alltså vad det egentli-gen är tänkt att vi skall ha det militära försvaret till. Skall vi försvara Sverige i Stockholm

eller i Sarajevo, eller kanske in-te alls? I botten ligger här att re-geringens försvarspolitiker en gång för alla har bestämt att det aldrig mer kommer att bli krig i vårt närområde. I konsekvens av denna uppfattning behövs ju inte heller något militärt försvar. Då detta emellertid än-nu är en ganska kontroversiell uppfattning, måste man hyckla att det kanske ändå någon gång kan bli tal om en konfl ikt och att man därför måste ha kvar åtminstone någon liten militär försvarsförmåga.

Kommunister och pacifi sterPå kort sikt styrs nu det svens-ka försvarets dimensionering – och därmed i grunden även den långsiktiga inriktningen av svensk säkerhetspolitik – av ett kortsiktigt spel om den politis-ka makten. Det fanns en tid när svenska socialdemokrater var mycket noga med att svenska kommunister inte skulle få vara med och påverka utformning-en av svensk säkerhetspolitik. Man talade om kommunister-na som ”löss i vecken på den röda fanan”. Även det känns idag mycket avlägset. ”Lössen” har nu lämnat vecken i fanan och i stället fl yttat in i korrido-rerna i Rosenbad. Hyckleriet kräver förvisso att regeringen fortsätter att ta-

la om att ”samarbetspartierna” inte får vara med när försvars- och säkerhetspolitiken skall ut-formas, men även detta hyck-leri har nu omvandlats till öp-pen lögn. Det är svårt att min-nas någon politisk fråga som har hanterats på ett så i grun-den osmakligt vis som när Gö-ran Persson i det fördolda gjor-de upp med den bekännande kommunisten Lars Ohly om försvarsbeslutet. Svensk säkerhetspolitik ut-formas nu i samarbete med en person som tydligen inte är helt säker på om han är leninist, eller bara ”vanlig” kommunist. I bakgrunden fi nns dessutom pacifi stiska miljöpartister, vil-kas grundläggande attityd till det militära försvaret troligen överensstämmer med statsmi-nisterns – det behövs inte. Att hävda en radikalpaci-fi stisk linje är förvisso fullstän-digt respektabelt, och det är i sig inget som helst tvivelaktigt i att det i Sveriges Riksdag fi nns partier representerade som hy-ser en sådan uppfattning. Det som är otillständigt är att dri-va en sådan linje i det fördol-da, samtidigt som man öppet hycklar omsorg om det mili-tära försvaret.

Hyckleri om alliansfrihetenDet är just denna kombina-tion av oförenliga dagordning-

När lögnen kom till makten

Stefan Hedlund:d

eb

att

”På kort sikt styrs nu det svenska försvarets dimensionering – och därmed i grunden även den långsiktiga inriktningen av svensk säkerhetspolitik –av ett kortsiktigt spel om den politiska makten”.

23

vårt

förs

var 1

’05

ar som gör att försvarspolitiken genomsyras av sådana extrema absurditeter som att exempelvis hyckla vurm om den allmän-na värnplikten, och fortsätta att döma unga män till fängelse för värnpliktsvägran, samtidigt som bara en handfull faktiskt kallas till tjänst, och då inte kan erbjudas en rimligt menings-fylld utbildning. Det är detta politiska hyck-leri som gör att Sveriges reger-ing kan framhärda i att vi skall vara alliansfria (det traditionella hyckleriet om ”neutralitet” an-ses uppenbarligen även av de trogna som alltför löjeväckan-de), samtidigt som vi avhänder oss all förmåga att i en kris med egna medel kunna försvara det egna landet. I botten ligger självfallet samma förutsättning som un-der hela efterkrigstiden har gällt svensk säkerhetspolitik, nämligen att om ryssen verkli-gen kommer så kommer ame-rikanerna till vår undsättning. Då det emellertid samtidigt

är nödvändigt att lämna brett spelrum för anti-amerikanska stämningar går det inte att tala öppet om detta. Alltså tvingas försvarsminister Leni Björk-lund att hänvisa till att vi i hän-delse av militär aggression kan vända oss till FN! Det fanns en tid när ansvarskännande folk-valda politiker skulle kunnat uppmanas att skämmas över dylika uttalanden, men även den tiden är nog förbi.

Skrotad föryngringPå hyckleriets konto skall vi även skriva att Försvarsmak-ten – med all rim och reson – utöver den allmänna värn-plikten även åläggs en rad an-dra politiska målsättningar, som exempelvis gäller deltagande av kvinnor och personer med invandrarbakgrund. Under se-nare år har betydande framsteg gjorts i denna riktning, men sådana framsteg offrar Perssons maktapparat med en gäspning. När ÖB nu tvingas säga upp 1000 offi cerare, och det bara i

en första omgång, är det de sist anställda som får gå först, och de sist anställda är just de som har bidragit till att ändra för-svarets profi l. Ny ryker både kvinnor och invandrare, och det utan att det upplevs som på minsta vis problematiskt. Ohly beställer och Persson levererar. När ÖB tvingas massav-skeda enligt LAS innebär det samtidigt också att det främst är de yngre offi cerarna som får gå, alltså just de som i främsta hand skulle utgöra stommen i de svenska utlandsinsatserna. Det politiska hyckleriet krä-ver självfallet att försvarsmi-nistern fortsätter att tala varmt om hur Sverige skall bidra till internationella insatser, kanske även inom EU:s ram, men det krävs inte mycket eftertanke för att inse att även detta i allt högre grad kommer att vila på en lögn. Det vi ser framför oss är en allt äldre offi cerskår, med allt mindre erfarenhet av att leda trupp i skarpa lägen. Om 10-

de

ba

ttFo

to: F

örsv

aret

s Bi

ldby

rå/B

jarn

e Sv

enss

on

Befälsutbildning. Yngre offi cerare – däribland många kvinnor – kommer att sägas upp först, när försvaret krymps.

24

vårt

förs

var 1

’05

15 år kommer det väl knappt att fi nnas någon kvar som har erfarenhet av att leda större truppförband än kompani, eller kanske ens pluton, och samver-kan mellan vapenslag förvand-las till ett historiskt kuriosum.

Dunkelt tänkt om RysslandDet i särklass mest otillständi-ga i hela denna oaptitliga sop-pa ligger i den väv av verklig-hetsförträngning man spänner upp för att hyckleriet om sä-kerhetspolitiken inte skall bli alltför tydligt. Med den på en lögn vilande neutralitetspoliti-kens hädanfärd har vi äntligen befriats från den politiska res-triktion som under decennier krävde att ett militärt angrepp mot vårt land måste uppfattas som lika sannolikt från Sovjet-unionen som från Danmark el-ler Island. Idag tycks det vara tillå-tet att (nästan) öppet peka ut Ryssland som den enda makt som inom rimlig tid kan tänkas utgöra ett militärt hot mot vår säkerhet. Med denna radikala positionsförskjutning blir det genast nödvändigt att förneka att just Ryssland inom rimlig tid faktiskt skulle kunna utgö-ra ett hot. Om man bara kan avliva den möjligheten återstår ju inga andra potentiella angri-pare, och därmed har vi skapat acceptans för säkerhetspoliti-kens verkliga grundbult, näm-ligen att det inte kommer att bli krig och att vår säkerhets-politik därmed kan inriktas på att understödja genusforskning i Tajikistan. Under Boris Jeltsins tid som rysk tsar inriktades säker-hetspolitikens rationaliseringar på att samtidigt driva två in-bördes oförenliga teser. Den ena sade att Rysslands ekono-mi var så svag att någon militär återupprustning inte var möjlig på mycket lång sikt. Den an-dra hävdade att Rysslands eko-nomi samtidigt var så stark att det inte kunde bli tal om om-fattande protestaktioner som skulle kunna hota den nästan fullbordade ryska demokra-

tin. Om man påtalade att dessa inte rimligen kunde vara sanna samtidigt väckte det viss kon-sternation, men aldrig något nytänkande.

Hur starka varningssignaler behövs?Under Vladimir Putin har fö-reställningen om en svag rysk ekonomi raserats i grunden och tron på rysk demokrati har ävenledes skjutits i sank. Det vi nu ser är en allt mer auk-toritär och allt mer främlings-fi entlig rysk stat som förfogar över enorma ekonomiska re-surser. Den ryska valutareser-ven är nu större än den tidigare så bekymmersamma ryska ut-landsskulden, och överskottet i handelsbalansen har under fl era år legat i paritet med hela statsbudgeten. Föga förvånan-de ökar nu anslagen till mili-tär och säkerhetstjänst – Putins gamla KGB – med uppåt 30 procent om året. Allt detta måste självfal-let förtigas och läggas till rätta. Trots att krisen i Ukraina och den därmed förknippade kri-sen i Georgien tydligt visar hur nära Ryssland ligger rena krigshandlingar, måste vi själv-fallet framhärda i att Moskva inte inom överskådlig tid kan utgöra något hot. Sverige är tryggat mot anfall utifrån un-der minst 10 år framåt i tiden, och om Ryssland faktiskt skul-le börja utvecklas till att någon gång möjligen kunna bli åt-minstone ett litet hot kommer vi att få tydlig och tillräcklig förvarning. Just dessa senare postulat ut-gör den helt centrala och sam-tidigt mest oroväckande lög-nen i svensk säkerhetspolitik. Låt oss börja med frågan om förvarning. Inget av det som hittills har skett under Putins ledning har givit upphov till minsta oro. Vad är det egentli-gen som skulle krävas? Är det överhuvudtaget möjligt att av-tvinga svenska försvarspolitiker en tydlig defi nition av under vilka förutsättningar vi måste omvärdera den säkerhetspo-litiska doktrinen? Skulle det

räcka med en massiv militär uppladdning i Kaliningrad? El-ler krävs det en militär återer-övring av en eller fl era baltis-ka stater?

Det verkliga hotetOviljan att ens diskutera såda-na frågeställningar pekar i sin tur på att själva doktrinen om förvarning är helt ohållbar. Om det blir ett skarp läge kommer svenska politiker inte att reage-ra förrän det är så sent på dagen att det inte längre är tekniskt möjligt att inleda en ”återtag-ning” av den militära försvars-förmåga vi nu är på väg att av-hända oss. Betänk hur lång tid det skulle ta att återställa det som nu har raserats, och frå-ga om den politiska processen kommer att ge oss denna nå-datid. Svaret måste bli entydigt nekande. Därför återstår bara att hoppas på att det faktiskt inte skall bli krig. Från Rosenbads horisont handlar säkerhetspolitiken om att avvärja ett angrepp som förväntas på hösten 2006. An-griparen är de borgerliga parti-erna, under ledning av general Reinfeldt, och angreppet mås-te till varje pris slås tillbaka. En förlust skulle kunna innebä-ra att man förlorar kontrollen över utnämningspolitiken, och att den partitrogna nomenkla-turan därmed måste söka sig till den öppna arbetsmarknaden. Detta måste te sig så skräm-mande att alla tänkbara alliera-de måste tillföras försvaret av den egna borgen, alltifrån pa-cifi ster till troende kommunis-ter. Kanske Persson räknar med att det skall bli Lars Ohly, eller kanske Gudrun Schyman, som likt en sentida Sven Duva står på Riksbron och inte släpper någon borgare över bron? Om deras krav för medverkan är en skrotning av det svenska för-svaret, så är det ett billigt pris. Det är, som sagt, något ruttet i konungadömet Sverige.

Stefan Hedlund är professor vid institutionen för östeuropastudier vid Uppsala universitet

de

ba

tt

25

vårt

förs

var 1

’05

litt

era

tur

Kerstin Castenfors:

De militära systemen lockar till sig inkompetensen

Denna fråga ställer man sig still-samt när man som läsare tar del av författaren Norman Dixons bok Misslyckandets män: Om den militära inkompetensens psykologi. Boken som ursprungligen gavs ut 1976 i sin engelska version har nu kommit i svensk över-sättning och ges ut av Bokför-laget Nya Doxa (2003). Författaren är f.d. brittisk yrkesoffi cer och professor eme-ritus i psykologi vid University College i London och har med hjälp av ett antal fallstudier som daterar sig från Krimkriget och fram till andra världskriget stu-derat brittiska fältherrars för-måga att leda i strid.

Glättig och destruktiv energiGenom resonemang som främst tar sin grund i psykoa-nalytisk teori har författaren bland annat försökt svara på frågor som kretsar kring varför underlydande i vått och torrt lytt och låtit sig ledas av män som endera uppvisat en förla-

mande passivitet och brist på aggressiv anda eller också en förödande äregirighet parad med en förfärande okänslighet för andras lidande. Författaren ställer följdfrå-

gan hur det kan komma sig att också de mest odugliga och re-aktionära ledare kunnat röra sina mäns hjärtan till den grad

Är en alltför brutal potträning i tidiga barnaår den bakomliggande förklaringen till militär inkompetens?

26

vårt

förs

var 1

’05

att de gav sig ut i striden med en glättig och destruktiv energi som emellanåt kunde växa till orkanartade proportioner. Författaren är väl medve-ten om att sammankopplingen mellan psykologi och militär-historia är kontroversiell och i fl er än ett avseende mine-rad mark, vilket trots detta inte hindrar honom från att guida läsaren på en både roande och oroande – och många gånger till och med halsbrytande – re-sa genom hundra år av brittisk militärhistoria. Författaren begränsar dock inte i alla stycken sitt urval av militära ledares nationalitet och krigsskådeplatser till det brittis-ka och håller sig inte heller helt till perioden mellan Krimkriget och slaget vid Arnhem1944, ut-an gör även utvikningar till allt från resonemang kring Napole-ons ledaregenskaper till invasio-nen i Grisbukten 1961.

Djupgående störningar i jagetBoken består av tre delar där den första beskriver ett antal fältslag som utspelar sig mel-lan åren 1853 och 1945. Den andra delen upptas av en analys av faktorer som författaren ser som förklaring till de skeenden som han studerat. I den tredje delen ger författaren exempel på vad han kallar tidens sämsta och bästa militära befälhavare. En omfattande och ambitiös notapparat och bibliografi av-slutar boken. Den svenska översättning-en är välgjord men några mis-sar fi nns, vilket påpekas i ett ef-terord. Bland annat har läsaren svårt att följa resonemang som ibland rör begrepp som milita-rism lika med ”militäriskhet” och ibland något som under-förstås vara ”det militära”. Som i de fl esta fall är det eländet som intresserar mer än framgången och detta visar sig även i denna bok. Skildringar-na av de strider som utkämpa-des mellan Krimkriget och sla-get vid Arnhem är just exem-pel på detta. Författaren ställer här upp hypotesen att militär

inkompetens hänger samman med förekomsten av auktoritä-ra personlighetsdrag. De värsta eller de minst kompetenta mi-litära ledarna torde i enlighet med författarens resonemang ha en personlighet som mani-festerar djupgående störningar i jaget i form av stelbenthet, halsstarrighet och dogmatism tillsammans med undfallen-het och passivitet som tar sin grund i fruktan för att miss-lyckas. Omvänt torde känne-tecknen på hög kompetens höra ihop med just frånvaron av auktoritär personlighet och ett allmänt robust jag. Utifrån denna hypotes genomför för-fattaren sedan sin analys av ett antal militära ledare. Detta med militära ledare förtjänar en sär-skild kommentar på grund av att författaren i genomlysning-en enbart sysslar med de högsta militära ledarna d.v.s. general-skapet.

Mer piska än morotI sin tillbakablick och analys förlägger författaren en del av skulden till den militära in-kompetensen till rekryterings-grunden. Till detta kommer tidsandan, men som främsta or-sak anger författaren den auk-toritära personlighetens effek-ter på det militära systemet och omvänt ett auktoritärt systems effekt på personligheten. Han ställer sig med andra ord frågan om det är det mili-tära systemet som skapar miss-lyckandets män eller om det är misslyckade män som skapar det militära systemet? I sina resonemang kring den auktoritära personlighe-ten uppehåller sig författaren länge vid vad som allmänt kal-las socialisationsprocessen el-ler den tidiga fostran som barn blir föremål för. Han menar att går något snett i personlighets-utvecklingen under de tidiga barnaåren, är grunden lagd för det den auktoritära personlig-heten. Det är värt att hålla i minnet att rekryteringsgrun-den för offi cerare under den period i historien som förfat-

taren skildrar, utgjordes av en kategori individer som, i stort sett i total avsaknad av närva-rande mödrar och fäder, fos-trats i en sann viktoriansk anda av en jämn ström lätt utbytbara barnsköterskor och informato-rer och inte minst genom det brittiska internatskolesystemet. Att snabbt och enkelt för-ändra en späd varelse som från början drivs av den ytterst pri-mitiva så kallade lustprincipen, till att bli behärskade, ”snyg-ga”, disciplinerade och ord-ningsamma individer var må-let för fostran. Medlen var mer piska än morot. Den auktoritära personlig-heten har enligt författaren sin grund i denna tidiga prägling liksom att effekterna av den-na prägling förstärks eller över-drivs i vuxen ålder. Författaren menar vidare att den auktori-tära personligheten dras till och fi nner trygghet i system som är uppbyggda kring begrepp som lydnad och underkastelse. Han menar också att systemen i sig i sin tur förstärks av medlem-mars auktoritära personlighet. Som exempel anger författaren det hierarkiskt uppbyggda och strängt formalistiska militära systemet.

Halsbrytande men roande resonemangMilitära organisationer har med andra ord en särskild be-nägenhet att locka till sig indi-vider med en personlighet som kan visa sig vara katastrofal på höga chefsnivåer. Teoretiskt sett skulle misstag på militära chefs-nivåer kunna förebyggas om de bakomliggande orsakerna upp-märksammades, menar förfat-taren. Det gäller att hålla i min-net att boken ursprungligen skrevs på 1970-talet när allt tal om gener och arv i princip var portförbjudet inom de socia-la vetenskaperna. Författaren dristar sig dock i bokens sista avsnitt att referera till studier som pekar på ärftliga faktorer i ”konservatismen” men låter inte detta rubba de ursprung-

litt

era

tur

27

vårt

förs

var 1

’05

liga hypoteserna. Intressant att notera är vidare författarens på-pekanden att de fl esta generaler när de väl når generals rang är män i hög ålder. Exemplen vi-sar att många av de militära le-dare som ingått i analysen varit män i 60-årsåldern och äldre. Författaren frångår följaktligen i ett andetag sitt resonemang om att passivitet och beslutso-förmåga är ett resultat av häm-ningar i personlighetsutveck-lingen i tidig barndom och fö-reslår istället att detta skulle ha med den höga ålderns bristan-de kraftfullhet att göra. Här har författaren än en gång svårt att hålla sig till sina hypoteser. När det gäller exemplifi e-ringen av bästa och värsta le-dare framgår inte hur urvalet har gjorts. Beskrivningarna är ojämna både i fråga om volym och analysdjup. I vissa fall, som exempelvis i beskrivningen av Hitlers personlighet, ger sig författaren in på resonemang som bidrar till bokens halsbry-tande men samtidigt roande innehåll. Exempelvis ger han Hitlers förmodade avsaknad av en testikel skulden för dennes förkärlek för storstilade bygg-nadsverk!

Amatörmässig elitNär det gäller att förklara or-sakerna till den militära in-kompetensen är det inte bara psykoanalytisk teori som för-fattaren grundar sig på. Han resonerar även i termer av roll-konfl ikter och urvalskonfl ikter och menar att många militära misslyckanden kan förklaras med de oförenliga roller som militära ledare måste kunna spela, alltifrån att vara heroiska ledare till byråkrater och poli-tiker. Han menar också att mi-litära ledare blivit utvalda för egenskaper som inte står i pa-ritet till de uppgifter som de förväntas utföra och att ”mi-litära frågor [har överlåtits] till en aristokratisk, rik men vä-sentligen amatörmässig elit där ledarna rekryterats till den mi-litära hierarkin utifrån deras ri-kedom, samhällsställning eller

rykte att passa in snarare än ut-ifrån sin kompetens”. Författaren menar att det återstår att visa att samtliga ut-tryck för inkompetens har en gemensam etiologi1 som kan förstås i termer av militära or-ganisationers karaktär och vissa drag i människans personlig-het.

Grundläggs före femårsåldernDet är numera en allmänt hål-len uppfattning att en männis-kas psykologiska sammansätt-ning är resultatet av två fak-torer – hennes genetiska arv och hennes erfarenheter i livet. Även om konservatism kan är-vas, som författaren försiktigt-vis uttrycker, hävdar han att det i hög grad är individens erfarenheter i livet som grund-lägger personligheten och att den auktoritära personligheten grundläggs under den period då man är som mest formbar i sin utveckling och då erfa-renheterna i livet utövar mest infl ytande, d.v.s. före fem års ålder. En stor del av sociali-sationen under denna tid rör toaletträning. Författaren ut-trycker att han är väl medve-ten om att den minsta antydan till att en generals personlighet, lika väl som någon annans, kan bära prägel av hans potträning, kan få människor att falla i ner-vöst fnitter. Han faller emeller-tid inte till föga för detta och tvekar inte att hävda att den typ av karaktär som mycket ofta återfi nns inom det mili-tära etablissemanget d.v.s. per-soner som är snåla, njugga, pe-dantiska, punktliga och bundna av småskuren självbehärskning är konsekvenser av ett strängt potträningsschema under ti-diga barnaår. Logiken i dessa enkla påståenden förefaller för-fattaren oantastlig.

Hur blir den nya generationens offi cerare?Vad drar författaren för slut-satser av detta till den situa-tion som rådde på 1970-talet? Författaren menar att den mi-litära inkompetensens karaktär

litt

era

tur

och de kännetecken som skiljer kompetenta högre chefer från inkompetenta har uppvisat en påtaglig brist på variation ge-nom åren trots förändringar i de andra faktorer som formar historiens lopp. Vad kan då detta tänkas le-da till när tidsandan förändrats till dagens situation och när det militära systemet föränd-rats närmast till oigenkännlig-het? Vad kommer då oviljan till förändring, oförmågan att ta till sig nya kunskaper liksom oförmågan att reagera på något oväntat, som författaren hävdar kännetecknar det militära eta-blissemanget, att innebära för det framtida högteknologiska försvaret där förändringsbe-nägenheten kommer att vara ett huvudkriterium för fram-gångsrik hantering? Istället för att reducera möjligheterna till misstag öppnar övergången kanske snarare dörren till nya och större sådana.

En refl exion som följer på det-ta kan formuleras så här:Om teorierna om den aukto-ritära personligheten är förkla-ringen till det militära syste-mets brister, kan hoppet kanske ställas till dagens icke potträna-de ”Pampers”-generation som i princip själva tar av sig blöjor-na och går på toaletten när de väl är mogna för detta. Vad blir det för sorts generaler av såda-na barn? Utvecklas de kanske till det som författaren benäm-ner ”den autonoma person-ligheten” d.v.s. den goda, jag-starka och förändringsbenägna individ och ledare som skall rädda det militära systemet åt framtiden?

Kerstin Castenfors är fi l lic. i psy-kologi och verksam vid FOI Av-delningen för Försvarsanalys

Norman Dixon: Misslyckandets män: Om den militära inkompe-tensens psykologi. Bokförlaget Nya Doxa 2003.

1 Vetenskapen om sjukdomars orsaker och uppkomst

28

vårt

förs

var 1

’05

USA:s ambitioner är stora och snarast växande. Men världens starkaste krigsmakt har pro-blem. Delvis är de av fi nan-siell art. Hur angelägen den just omvalde president George W Bush än är att stärka USA-försvaret har han sagt sig vilja åtgärda obalansen i supermak-tens affärer. Därmed tvingas han banta i anslagsäskandena. Rörelseriktningen mot ett lättrörligare försvar fortsätter – för arméns del med allt fl er nyorganiserade brigader på de traditionella divisionernas be-kostnad. Försvarsminister Do-nald Rumsfeld visar inga som helst tecken på att vilja lätta på tyglarna. Kvar står att det kom-mer att skäras i försvarsbudget-arna för åren 2006-2010. Utbyggnadstakten brom-sas när det gäller nya system.

Drabbade är fl ygvapnet med dess Advanced Fighter F/A-22 Raptor liksom fl ottan, som lär få vänta på ”stealth”-jagare och en förnyelse av beståndet med 58 nukleära ubåtar. Det har även funnits antydningar om att man skulle ta det äldsta av USA:s tolv hangarfartyg, John F Kennedy, ur aktiv tjänst. I gengäld överförs mot Rumsfelds ursprungliga avsik-ter resurser till armén. Det är lätt att förstå skälet till omin-riktningen. Enklast kan den förklaras med ett enda ord: Irak! Fälttåget våren 2003 kla-rade man visserligen med färre markstridsförband än de fl esta experter ansåg försvarligt. Men snart två år av ockupation har visat att inte ens supermaktens resurser har räckt så som man ursprungligen måste ha hoppats

– i den mån man alls planerade för ”efter segern”- fasen.

Oskyddade trupperIdag vet amerikaner av bitter erfarenhet att ingalunda alla irakier hälsade dem som be-friare. Oron i landet fungerar också som en magnet på uti-från kommande våldsverka-re. Följderna av ockupationen målas i de mest mörka termer inte bara av administrationens kritiker. Företrädare för CIA konstaterade i början av 2005 att Irak nu har ersatt Afgha-nistan som övningsterräng för terrorister. Med sina angrepp mot amerikaner och i princip alla som samarbetar med dem vill terroristgrupper få bort ocku-panterna men vänder sig i själ-va verket också mot möjlighe-

Olof Santesson:

Pressad USA-militär stretar på vansklig stråtNu räcker det i Irak! Amerikaner vill få hem sina soldater. Den imponerande irakiska valuppslutningen den 30 januari 2005 har stärkt kraven på uttåg från ett företag som har pressat personalresurserna som aldrig förr i modern tid och som spränger alla kostnadsvallar. Trupperna lär ändå bli kvar de närmaste åren. Och samtidigt som delar av försvarsmaktens verksamhet har övertagits av civila företag kan det hemma och globalt bli frågan om nya och delvis vanskliga uppgifter.

29

vårt

förs

var 1

’05

terna till ett demokratiskt Irak som sådant. Dessvärre har även USA:s operationer mot dem ofta varit förskräckande. Intag-ningen av Falluja hösten 2004 påminner blott alltför mycket om en ökänd kommentar från Vietnamkriget av en ameri-kansk offi cer: ”Vi måste för-störa staden för att rädda den.” Hur illa förberedd den amerikanska armén var för vad som väntade Irak framgår i många soldaters ögon allra mest av bristen på skyddsut-rustning. Pentagon förutsåg inte att så många lätta fordon av typen Humwee och lastbi-lar skulle hamna i den faktiska främsta linjen; de var överlag inte tänkta som stridsfordon. Nästan desperat har USA-soldater tillverkat improviserat fordonssköldar av pansar skrot

för att ha något skydd mot likaledes ofta improviserade sprängladdningar, IED (Impro-vised Explosive Devices) och eldöverfall. Hemma i USA har industrin fått arbeta för hög-tryck för att bepansra annars sårbara fordon. Under april 2005 testas i Bagdad en robot som kan ut-föra stridsuppgifter. En sådan ”soldat” blir inte trött, hungrig eller törstig, han sörjer inte stu-pade kamrater – en med andra ord idealiskt uthållig fi gur. Inom ramen för arbetet med ”Future Combat Systems” räknar framtidsforskarna i Pen-tagon med att robotar skall bli ett viktigt inslag bland de stri-dande förbanden inom tio år. Det här målet har man talat om i trettio år. De mest fanta-sirika drömmer om stridsrobo-

tar som inte fjärrstyras utan kan uppträda autonomt – en gan-ska skrämmande tanke.

Bottenskrapade resurserMed tiden har det också blivit allt tydligare att den amerikan-ska armén, alltjämt avspeglande det kalla krigets tänkta krav, li-der brist på förband för delta-gande i samhällsuppbyggnad: enheter för samverkan med ci-vila, ingenjörtrupper, militär-poliser och sjukvårdsförband. Långt mer än under anfalls-operationerna 2003 krävs det framför allt ”stövlar på mar-ken”, trots att en rad traditio-nella stöd- och basuppgifter har outsourcats. En betydan-de del av USA:s mest moder-na reguljära förband är där-med bunden av militärt otack-samma ockupationsuppgifter i

Terroristdåden och bristen på stridsfordon har tvingat amerikanerna till improviserade åtgärder för att skydda soldaterna. Här förser en mekaniker ur marinkåren ett Humvee trupptransportfordon med egenhändigt konstruerat skydd mot attentat.

Foto

: Sta

ff Sg

t. Bi

ll Li

sbon

30

vårt

förs

var 1

’05

Irak. Än mer iögonenfallande är hur arméns reserver och na-tionalgardet har tagits i anspråk och åderlåtits. Även enskilda reservister, utlovade att endast bli mobili-serade i en nationell kris, har inkallats. Och innan 2005 går mot sitt slut har alla national-gardets femton mest insats-beredda brigader tjänstgjort i Irak. Inom Pentagon har höjts yrkanden på att gällande max-gräns på tjugofyra månaders tjänstgöring skall slopas. Ett så-dant här ianspråkstagande var det tidigare inte tal om. Många befarar att rekryteringen till nationalgardet skall minska drastiskt.

USA:s värsta felgrepp?Hur länge skall då USA vara kvar i Irak? I den amerikanska debatten var det åtskilliga del-tagare som under 2004 krävde ett slut på ockupationen, läng-tade efter en tidtabell för hem-marsch och hoppades på att en folkvald irakisk regim skulle be supermakten att ge sig iväg. Andra vidhåller att USA inte kan lämna Irak i sticket utan kan behöva bli kvar, oklart hur länge. Segerherren från 2003, general Tommy Franks, har i amerikansk TV sagt att han ”tror kanske tre, fem år, kan-ske tio år”. Våren 2005 förefaller Bush-administrationen inställd på att i varje fall stanna kvar 2006 ut. Numerären under valet – 150 000 man – skall nedgå, men man säger sig fortsätt-ningsvis behöva 120 000 man. Hur skall de bäst utnyttjas? En hög pensionerad general, Ga-ry E Luck, har haft i uppdrag att titta på den saken. Han vill framför allt öka satsningen på utbildningen av irakiska säker-hetsstyrkor – här skulle med ti-den 10 000 amerikanska solda-ter ha sin huvuduppgift. Många har kallat det ett av USA:s värsta felgrepp att ock-upationsmakten upplöste hela den irakiska armén efter se-gern över Saddam Hussein och dennes terrorregim. Hundra-

tusentals soldater ställdes på bar backe, och mängder av vapen kom på villovägar. I dag försö-ker man anställa före detta of-fi cerare i ett nödvändigt åter-uppbyggnadsarbete.

Blandade irakisk-amerikanska förbandNär Condoleezza Rice inför sin utnämning till utrikesmi-nister utfrågades i kongressen angav hon antalet av USA sä-kerhetsutbildade irakier till 120 000. En av hennes mer be-slutsamma kritiker, senator Jo-seph R Biden, hävdar att anta-let någorlunda användbara ira-kier snarare stannar vid 4 000. Här förekommer nu ett visst nytänkande hos USA-mi-litären. Man vill organisera små blandade insatsgrupper med irakier och amerikanska solda-ter, som vid behov skall kunna ges stöd med både artilleri och fl yg. Sådana lösningar med kom-binerade inhemska/amerikan-ska inslag prövades med viss framgång under 1920- och 1930-talen av framför allt den amerikanska marinkåren, med sin doktrin engagerad i den ti-dens imperialistiska ”småkrig”. Det var en doktrin som inte fi ck bli förhärskande i USA:s Vietnamkrig. Tidigare erfaren-heter blev mest bortträngda, när den amerikanska militär-ledningen på platsen försökte knäcka motståndarens stridsvil-ja med massiva operationer.

Inrikes krisuppgifter?Som världens i särklass ledande militärmakt prövar USA även insatser som sträcker sig utan-för de direkta Irakerfarenhe-terna. Det rör sig om en bland-ning av vad som skulle kunna kallas defensiva och offensiva åtgärder. De präglas av tankar om hemlandets försvar lika-väl som förebyggande väpnade aktioner av Bushs bekymmer-samma modell för att befor-dra demokrati och frihet en-ligt hans installationstal i janu-ari 2005. Till det mest uppseende-

väckande och vanskliga som har ventilerats i Pentagon hör idéer om att man skulle kun-na organisera och sätta in kom-mandostyrkor i inrikes kris-uppgifter. Här skulle det í så fall röra sig om något mycket mer potent än försiktiga framstötar i Sverige om att Försvarsmak-ten skulle kunna hjälpa till vid storskaliga kriser, förstås under polisens befäl. Tilläggas kan att Ådalen 1931 inte var något militärt påfund; det var den civila ord-ningsmakten som begärde och fi ck militär hjälp med ödesdig-ra följder. Motståndet fi nns där hur som helst hos många soci-aldemokrater och de två stöd-partierna. Inte heller i USA vore det alldeles lätt att tilldela militären ”extralegala” ordningsuppgif-ter. Det skulle direkt strida mot den akt, Posse Comitatus med förbud mot militära inrikes-uppgifter, som infördes 1878, sedan en nyutnämnd president året innan hade hävt ockupa-tionen av den amerikanska Sö-dern efter 1860-talets inbör-deskrig. Mer i den normala militära rollen ligger avsikten att väs-sa förmågan till självständigaunderrättelseinsatser inom ra-men för vad som har benämnts Strategic Support Operations Group.

Pentagon in på nya områden?Mycket har ju sagts och skri-vits om speciella operatio-ner, som ju spelade en central roll i Afghanistan och mindre tydligt i Irakkriget, med led-ningen i Tampa, Florida, och en mer hemlig organisation i Fort Bragg, North Carolina, Joint Special Operations Com-mand, där bl.a. arméns Delta-enheter ingår. Men det förefal-ler tydligt att Pentagon nu vill självt ta över sådana fältuppgif-ter som hittills har varit CIA:s. Smärtfritt lär det inte gå att av-veckla en rivalitet mellan orga-nisationerna. Viktigt för Washington är inte bara hur underrättel-

31

vårt

förs

var 1

’05

ser inskaffas utan även hur omvärlden kan påverkas i samband med supermaktens maktprojektioner och/eller väpnade insatser. För några år sedan släpp-te Pentagon visserligen idén om ett eget propagandaor-gan, Offi ce of Strategic In-fl uence. Men möjligheten har fortsatt att locka. På senare tid har åter ta-lats om hur man skulle kun-na ta loven av en motparts lägesbeskrivningar med nå-got som har kallats ”Coun-ter Enemy’s Perception Ma-nagement”. Risken fi nns att nyhetstjänst dras in i spin-doktorers sätt att lägga ut texten i supermaktens in-formationskrig, för att inte tala om direkt vilseledande och/eller ”svarta” operatio-ner. Ordföranden i förenade stabsutskottet, general Ric-hard B Myers, har dessbättre visat sig medveten om pro-blemet. För en tid sedan varnade han de amerikanska militärkommandona – som via försvarsministern lyder direkt under presidenten – för tendenser att integrera nyhets/presstjänst med psy-kologisk krigföring. Inom Pentagon må det råda spänningar mellan Rums feld och generaler-na. Det är en laddad fråga att ändra i en stor organisa-tion. Men en sak tyder ra-den av uppslag på: Irak har uppenbart inte haft samma demoraliserande inverkan på amerikansk militär som Vietnam hade åren efter 1970, innan så småningom en uppryckning inleddes. Här pågår tvärtom mycket på en gång. Är det fråga om en beslutsam modernisering eller dumdristig underskatt-ning av Irakerfarenheterna? Vi får nog vänta lite till och se.

Olof Santesson har varit Dagens Nyheters utrikesredaktör

Bo Hugemark:

Konferens om kata-strofer och kriserTsunamin och orkanen Gudrun rörde om rejält i Folk och Försvars planer för årets Rikskonferens. Arrangörerna lyckades över hövan väl möta den nya situationen.

”Konungariket Sveriges för-svar”. Den frasen har använts många gånger utan att egent-ligen betyda något särskilt. När en av paneldeltagarna i Sälen sade det, gick emellertid ett muntert sus genom försam-lingen. Alla associerade plöts-ligt till det faktum att konung-en under Tsunamikrisen tagit det moraliska befälet över na-tionen.

Att kungen också deltog i konferensen under en dag var emellertid planlagt sedan lång tid och inte föranlett av den mediala uppståndelsen under de föregående veckorna. Men närvarande journalister tog gi-vetvis tillfället i akt att vid den presskonferens som kungen gav efter sitt anförande försöka få kommentarer bl.a. till Mari-ta Ulvskogs kritik. Frågor som

Foton: Bo HugemarkEn avspänd statschef håller presskonferens.

refe

rat

32

vårt

förs

var 1

’05

han turnerade skickligt. Och utöver idén om att man skulle kunna använda sig av fi ction-författare för att förbereda sig för det otänkbara gav han sig inte in i någon förnyad diskus-sion om hur kriser borde han-teras. Men naturligtvis blev en diskussion om detta ett hu-vudtema på konferensen. Med viss nyfi kenhet väntade man på vad utrikesminister Laila Frei-valds skulle säga om de till-kortakommanden i krishante-ringen som media rapporterat om. Det blev inte så mycket av självkritik; hon beklagade att hon inte hade klart för sig katastrofens omfattning. Följd-frågan hur det kunde komma sig undvek hon genom den nu vanliga hänvisningen till med-borgarkommissionen. I övrigt annonserades skapande av en konsulär beredskapsstyrka vid UD, ett centrum för interna-tionell räddningstjänst i Kris-

tinehamn och ökat samarbete inom EU. Välgörande rakt var däre-mot försvarsministerns medgi-vande att beslut hade fattats för sent och att ansvaret för det-ta föll på regeringen. Därmed kunde diskussionen fokuseras på hur framtidens krishante-ring skulle ordnas. Här före-låg ett åttapunktsprogram som

framfördes av partiledarna i den borgerliga alliansen. Dess viktigaste punkt var inrättan-de av en permanent krishan-teringsgrupp i regeringskans-liet. Försvarsministern stod fast vid den syn hon och ut-rikesministern tidigare fram-fört i en tidningsartikel, att låta Räddningsverket vara ledande i krishanteringen, men hon fi ck inte mycket medhåll. De fl esta kommentarer gick ut på att eftersom det i större kriser behövs tidiga politiska beslut borde regeringen ha det opera-tiva ansvaret. Och eftersom det visat sig föreligga uppenbara svagheter i regeringskansliet så var det detta som behövde för-stärkas. Oro yppades också från åhörarhåll över att det skulle dröja så länge innan man utrett färdigt att det vid nästa kris åter skulle saknas en fungerande krisledning. Varför inte skapa en liten grupp omgående, som fi ck börja analysera problemen,

Paneldebatt om krishantering. Från vä: Leni Björklund, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Peter Eriksson, Göran Hägglund, Lars Leijonborg.

Utrikesminister Laila Freivalds.

refe

rat

33

vårt

förs

var 1

’05

koppla upp sambandsfunktio-ner, skaffa sig sakkunskap om tänkbara hot och våra resurser och ge underlag för att utveck-la sig själv? Det gavs många vittnesbörd om att krishantering – i mot-sats till regeringsnivån – fung-erat bra på många håll, lokalt, regionalt och även på en del centrala myndigheter. Det var påfallande att notera att den organisation som har det längs-ta perspektivet, evigheten, d.v.s. svenska kyrkan, var kanske den som snabbast vidtog överhäng-ande åtgärder. Kanske inte så konstigt; kyrkans personal vet bättre än byråkrater och poli-tiker att det behövs omedelbar hjälp åt människor i kroppslig och själslig nöd.

Uppgifter för Försvarsmakten?Försvarsmaktens representan-ter låg förvånansvärt lågt i dis-kussionen om krishantering. De borde ha haft en del att lä-ra ut om operativ ledning och beredskapshöjningar. Eller har de inte det längre? Har erfa-renheter och kunskaper redan gått förlorade i skrotningspro-cessen? Man kunde också höra viss undran över Försvarsmaktens låga profi l i den konkreta han-teringen av kriserna. Efter Tsu-namikatastrofen gjordes up-penbarligen ett medvetet val att inte försöka knipa opini-onspoäng genom att gå ut och

erbjuda sina tjänster. I Gudruns spår gjorde förvisso militären stora insatser men talade inte så mycket om det. Kanske har tystnaden ett sammanhang med en sak som försvarsministern tryckte på: Stöd åt det civila samhället är inte dimensionerande för För-svarsmaktens utveckling. Det var en princip som borde ha diskuterats och som är disku-tabel. En sak är att den nämnda uppgiften inte skall få kosta ex-tra eller inkräkta på förmågan till väpnad strid. Men det kan alltid fi nnas alternativa, eljest likvärdiga lösningar som skiljer sig åt just i aspekten möjlighet att stödja samhället. Varför skul-le inte detta få vara styrande li-kaväl som kommunalpolitik? Många talade om att nästa kris kommer att vara annor-lunda. En möjlighet var na-turligtvis ett större terrorist-dåd. Det var dock ett hot som framstod som tämligen diffust; Sverige var inte något primärt mål, hävdade Säpos analytiker. Men överste 1 gr Kim Åker-man från Kungl. Krigsveten-skapsakademien höll inte med. Vad händer om en dag svens-ka soldater i Afghanistan fångar bin Ladin frågade han retoriskt och försummade sedan inte något tillfälle under konferen-sen att peka på vikten av att Försvarsmakten engagerades i att möta terrorhot och att detta måste och kunde börja övas nu. Han utvecklar sina tankar i en särskild artikel i detta nummer av vårt försvar.

Det mest osannolika hotetMilitärer anklagas ofta för att planlägga för det förra kriget. Men det är inget specifi kt mi-litärt. Senare års fokusering på terrorism är naturligtvis be-tingad av 11 september, Bali, Madrid samt alla terrordåd i Israel och Irak. Och de kri-ser som diskuterades var går-dagens. Det hot som inte diskutera-des var det från igår som aldrig materialiserades: ett större väp-nat angrepp. Det står i försvars-

propositionen och medgavs av försvarsministern att vi måste kunna möta ett sådant på sikt; det var därför vi nu höll oss med ett större försvar än vad som var omedelbart erforder-ligt. Konstigt nog sade hon att regeringen snart skulle avskaffa den s.k. anpassningsdoktrinen. Eftersom dess innebörd just är att man skall kunna rusta upp om ett nytt hot växer upp, kan man misstänka att det inte tänkts färdigt. En möjlighet är förstås att försvarsministern menade att dagens – enligt henne överdi-mensionerade – försvar skulle vara tillräckligt, i kombination med den hjälp utifrån som hon hänvisat till i en radiointervju tidigare. En ungdomspolitiker frågade om hon verkligen me-nade att det var från FN man skulle begära och få sådan hjälp. Jodå, ministern stod fast därvid och nämnde inte de mera rea-listiska alternativen NATO el-ler EU. Det framstod tämligen apart mot bakgrund av den diskussion som förts tidigare under konferensen om proble-men att få FN-mandat för väp-nade ingripanden. Men även dessa försiktiga resonemang om väpnat bistånd utifrån var ett steg mot ökad realism – tidigare har sådana självklarheter varit tabubelagda. Kanske var det detta som för-anledde moderatorn Ulf Wick-bom att till ÖB efter dennes tal ställa konferensens mest avslö-jande fråga: Var det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp uti-från, utan att ha uttryckliga sä-kerhetsgarantier? ÖB försökte ta sig ur frågan genom att hän-visa till att säkerhetspolitiken var statsmakternas sak, men Ulf Wickbom släppte inte ta-get: frågan gällde hur ÖB såg det som ansvarig för planering-en av Försvarsmakten. Varefter ÖB svarade kort och kärvt: ”Nej.” Att detta inte blev stora tidningsrubriker är kanske ett symtom på att tankar på mili-tära hot ligger fjärran. Att själva hotet ligger långt

ÖB Håkan Syrén hade anledning att se betänksam ut.

refe

rat

34

vårt

förs

var 1

’05

Under rubriken EU som super-makt lockades mer än 100 stu-denter jämte ett antal lärare, journalister och andra nyfi kna till föredrag och debatt den 24 februari i universitetets Huma-nisthus I Umeå. För tolfte året i rad arrangerade statsvetarpro-fessorn Gunnel Gustafsson det i Västerbotten mycket uppskat-tade Pax Nordica – en pendang till höstens Pax Baltica i Karls-krona. I det kvalifi cerade förelä-sarfältet märktes nye chefen för Utrikespolitiska institu-tet i Stockholm, Tomas Ries, doktoranden Maria Strömvik, Lunds universitet, SvD-med-arbetaren Bitte Hammargren med Mellersta Östern som specialitet, professor Don-na Schlagheck som för tredje gången kom från Wright Sta-te University i Oregon, USA, denna gång med tre doktoran-der under ett år i Umeå, för-re UI-chefen Rutger Lindahl, Göteborgs universitet, och Umeåprofessorn Jan Engberg som ledde slutdebatten. Arrangörer var allmänna för-svarsföreningen i Västerbotten, Umeå universitet och Umeå kommun. Dessutom bjöd landshövding Lorentz Anders-son på middag i Kungl Väster-bottens regementes välskötta offi cersmäss. Ett längre referat av denna intressanta Pax Nordica-debatt om EU:s miltära roll i framti-den kontra USA, NATO och FN kommer i nr 2/05 av tid-skriften vårt försvar.

Erik Lidén är styrelseledamot i aff

Erik Lidén:

Rekord i Pax Nordica

borta var en etablerad san-ning. Tio års nådatid – minst – är numera en allmänt ac-cepterad förutsättning. Men vilka möjligheter har vi att utnyttja denna nådatid om lä-get försämras och det tar fem år innan vi samlat oss till ett upprustningsbeslut, givet nu beslutade grundorganisation som bas? Den frågan fi ck ÖB från auditoriet. Han avstod från att ge några siffror för hur stora styrkor som skulle stampas ur marken men gav en siffra som sade allt: Det tar 12 år att utbilda en bataljons-chef.

Försvarsbeslutet redan överspelat?I sin beskrivning av Försvars-maktens utveckling på när-mare sikt strävade ÖB efter att anslå en optimistisk grundton men kunde inte underlåta att avslutningsvis framföra att fl e-ra av de förutsättningar han för ett år sedan angav som nödvändiga för en balanse-rad ominriktning av Försvars-makten inte var uppfyllda. Bland annat hade han blivit tvungen att göra fel beträf-fande personalförsörjningen, ledande till att man nu skulle tappa de yngsta offi cerarna. Skakande var ÖB:s påpe-kande att nästan alla funk-tioner inom Försvarsmakten låg ”nu kvantitativt på, eller under, vad som långsiktigt är kritiska gränser”. Denna mörka bild gjorde kanske försvarsministerns svar på åhörarfrågan ”Hur länge håller försvarsbeslutet?” min-dre alarmerande. Svaret var tämligen brutalt: vi fattar inte längre långsiktiga försvarsbe-slut utan försvaret är under-kastat en normal årlig bud-getprocess. Det var kanske en beskrivning av hur det i prak-tiken gått till sedan länge; de svarta hålen har kommit täm-ligen omgående. Men nu var de uppenbarligen redan här.

Folkrättens återvändsgränderI och med att Försvarsmak-

ten nu främst inriktas på in-ternationella operationer var det ett givet inslag i konfe-rensen att diskutera förut-sättningarna för dessa, såväl de politiska och praktiska ar-rangemangen – med tonvikt på EU – som de folkrättsliga. Beträffande sistnämnda angav utrikesministern tonen med sitt konstaterande att statssu-veränitetsbegreppet har änd-rats, att staten har skyldighet att skydda den enskilda indi-viden och att folkrätten skall skapa legitimitet för världs-samfundet att ingripa när sta-ten inte lever upp till dessa förpliktelser. Grundproblemet härvid-lag är att sådana ingripanden, humanitära interventioner, har hängts upp på FN-man-dat. Alla inser att ett ingripan-de mot folkmord kan komma att stoppas av ett veto i säker-hetsrådet. Och vi har färska exempel på hur ohygglighe-ter kunnat ske på grund av att veto lagts eller man förstått att så kunde ske: Rwanda och Darfur. Frågan blev föremål för inträngande diskussion av bl.a. f.d. statsministern Ingvar Carlsson och f.d. rättschefen i FN Hans Corell. Det ligger i frågans natur att man ham-nar i ideliga återvägsgränder. FN:s auktoritet som folkrät-tens uttolkare och utövare får inte rubbas. Men man kan heller inte stå overksam och se hur folk slaktas eller torte-ras. Utrikesministern sade att man alltid skulle söka säker-hetsrådets godkännande av en fredsframtvingande ope-ration. Men vad gör man om man inte får detta? På den frågan gavs inget svar. Det är svårt att väja för slutsatsen att många människors öde är be-roende av att någon behjär-tansvärd stormakt sätter sig över en folkrätt som har sina rötter i en helt annan värld än dagens.

Bo Hugemark är tidningen vårt försvars redaktör

refe

rat

35

vårt

förs

var 1

’05

före

nin

gs

ny

tt

allmänna försvarsföreningens

Länskonferensäger rum på Teatergatan 3, 1tr (Frukostmatsalen)Torsdagen den 21 april 2005 kl. 13.00-16.00

Områden som kommer att behandlas:Länsorganisationernas behov och önskemålVerksamhetsplan 2005 samt inriktning för de kommande årenHantering av vilande länsorganisationerKallelse till och information om aktuella arrangemangÅterrapporteringTidskriften vårt försvarHemsidan/DebattsidanMedlemsrekryteringÖvriga frågor

Vid denna konferens bör minst en representant deltaga från samtliga länsorganisationer (även de s.k. vilande). Om någon länsorganisation vill ta upp ytterligare fråga vänligen meddela kansliet i god tid så att erforderliga förberedelser hinner vidtagas. Anmälan om deltagande sker till kansliet senast 12 april. Hotellrum är förbokade på Drottning Viktorias Örlogshem.

Kallelse till årsstämmaallmänna försvarsföreningens årsstämma 2005 äger rum påArmémuseet Riddargatan 13, Stockholm (Ingång Artillerigatan).Torsdagen den 21 april kl. 18.30

Föredragningslista:1 Mötets öppnande2 Val av ordförande vid stämman3 Frågan om stämman blivit utlyst i stadgeenlig ordning4 Val av två justeringsmän att jämte ordförande justera dagens protokoll5 Styrelsens förvaltningsberättelse 20046 Revisorernas berättelse7 Fastställande av resultat- och balansräkning8 Frågan om ansvarsfrihet för styrelsen och kassaförvaltaren9 Val av ordförande, vice ordförande och övriga styrelseledamöter för tiden t.o.m. nästa årsstämma10 Val av två revisorer för innevarande år jämte två suppleanter för dem11 Val av valberedning12 Fastställande av årsavgift för kommande år13 Presentation av verksamhetsplan för 200514 Övriga ärenden15 Mötets avslutande

Styrelsens förvaltningsberättelse och övriga ärenden som kan komma att upptas till behandling fi nns tillgängliga på föreningens kansli från den 12 april.

Efter stämman (c:a kl. 19.15) följer ett aktuellt föredrag.

Besök gärna aff hemsida: www.aff.a.se

Saab BofSaab BofSaab BofSaab BofSaab Bofors Dynamics – engaged in prors Dynamics – engaged in prors Dynamics – engaged in prors Dynamics – engaged in prors Dynamics – engaged in precisionecisionecisionecisionecision

S A A B B O F O R S DS A A B B O F O R S DS A A B B O F O R S DS A A B B O F O R S DS A A B B O F O R S DY N A M I C SY N A M I C SY N A M I C SY N A M I C SY N A M I C S

Saab Bofors Dynamics AB · 691 80 Karlskoga

Tel 0586-810 00 · Fax 0586-857 00 · www.saab.se

RBSRBSRBSRBSRBS 70 vinner i längden70 vinner i längden70 vinner i längden70 vinner i längden70 vinner i längden

RBS 70 är fortfarande den givna ledaren inomkorträckviddigt luftvärn. Den finska arménsupphandling av RBS 70 och ASRAD-R nyligenvisar att båda systemen hävdar sig i konkur-rens med de senast utvecklade missilsystemenpå marknaden. Det som framförallt görRBS 70 unik är kombinationen avallmålsförmåga och ostörbarhet. Den nya BOLIDE-missilen tillför småmåls-förmåga och 8 kilometers räckvidd. Med detnya nattsiktet BORC kan RBS 70 effektivtbekämpa mål dygnet runt.

Genom de unika förutsättningar som funnits

i Sverige i form av nära samarbeten mellan

Försvarsmakten, FMV och C-ITS har vi skapat

ett världsunikt träningserbjudande.

Ledande på träning

�������� A BOFORS DEFENCE COMPANY

Box 5676 SE-114 86 Stockholm, SwedenTel +46 8 528 026 00 Fax +46 8 528 026 60Internet: www.c-its.com E-mail: info@c-its.com

Er Vision – Vår Mission

Detta är ett kundunikt koncept för att säkerställa

att varje enskild individ ökar förmågan att lösa

sin uppgift.

Posttidning BVårt FörsvarTeatergatan 3111 48 Stockholm