C. C. TAGITI LIBELLUS DE SITU, MORIBUS ETPOPULIS GERMANIAE SUETIIICE REDDITUS,

CUJUS PARTEM PRIMAΜ

VENTA AMPL. FACULT. PHILOS. UPS.

P. P.

mag. LAURENTIUS FREDRICUS RUMLIN

ET

A U C T O R

FREDRICUS THEOD. HAGBERG,Slip. Graffman.

Suderraanno - Nericii.

IN AUDIT. GUSTAVIANO DIE XXII FEBR. MDCCCXI..

Η. Ρ. M. S.

U Ρ S A L I I,excudebant b.egije academia2 typogbaphj.

KONUNGENS TROMAN,

Γ. D. DIRECT. I OSTINDISKA COMPAGNIET,

GROSSHANDLAREN, COMMEND. AF KONGL. WASA ORDEN,

RIDD. AF KONGL, NORDSTJERNE ORDEN, Μ. M.

HÖGÄDLE

HERR

till egnas dessa blad,

med varmaste tacksamhet,

TÖrduadsfullt

af

FÖRFATTAREN.

HÖGÄDLA FRU KAMRERSKAN

CATHARINA DOROTHEA ÅKERLIND,

*

miu liulda Moster,

lielgadt

af

FÖRFATTAREN.

AT

min Moder

OCH

mina Syskon

THEODOR.

TACrn LIBELLUS DE SITU, MORIBUS ETPOPULIS GERMANIAE.

"Tacite fait un ouvrage expvés sur les moenrsdes Germains; il est court, cet ouvrage,'mais c'est 1'ouvrage de Tacite, qui abre-geait tout, parce qu'il voyait tout."

Esprit des lois,, Liv. 5 o?

ÅL quodam rerum Germanarum scriptore *) nuper de Ta-eito dictum accépimus: "liunc ejus libellum de situ, mo-ribus et populis Germania?, quocumque consilio scriptussit, multisque prasterea inveiltis, qui eum et laude et re-preliensione afficerent, maximum et illustrissimum Tacitiverse laudis esse argumentum. Nam post mille et octin-jentos annos liunc librum etiamnunc evolvi ab iis solere,O

qui, a remotissima vetustate repetentes, veritatem indaga-re ament. Huc etiam accedere, quod Tacitus summa animimagnitudine cum Semper alias tum heic excelsissimnm

*J Vid. Geschichte der Teulschen nach den Quellen, von J. G. Pl'iaW*.Hainburg 1829. Erster B. p. 172·

2

quemque ad se quasi rapiat et summo studio optima quce-que moliendi incendat. A cive prreterea Romano, addit,ipsas Germanorum gentes, quales fuerint majores, qua-les ipsi esse debeant, discere posse."

Tale opus jam per se dignum est, quod ab omnilit-terarum studioso cognoscatur. Nos autem Svecanos, quieandem ac Germani trabimus originem, maxime delectet,necesseest; nam in eo multa insunt, quae ad nostram an-tiquitatem illustraiidäm plurimum conducant ?-). Quaprop-ter nobis mirum videtur, boc Taciti opusculum, etsi ce-teros ejus libros maxima vel certe magna ex parte suethicejam diu esse redditos constet, iiullum, quod quidem au-diverimus, invenisse interprctenr. Nos itaque in animuminduximus, ut hunc librum transferre conaremur: quodut susceptum, utcumque evasisse videatur, rei justosexistimatores 11011 nimis offendat, optamus.

Jam vero si qnceritur, quo consilio et voluntate du-ctus, hoc opus conscripsisse videatur Tacitus, ad lianc remmultum disputatum est et quidem alias aliud suspieatur.Unus et is quidem summa laude dignus 3) hoc fere modocenset: "Tacitum 11011 id tantummodo spcctasse, ut moreset instituta populorum Germanice posteritati describeret.Nam mores et instituta, quae 11011 a certa et sibi conscia

2) Vid. ex. grat. Svea Rikes Iläfder, af E. G. Geijer. Pluiimis loc.

Vid. Universalhistorische UeLersicht der Geschiclile der alten Welt undihrer' Cullur, von Fr. Chr. Schlosser, Frankfurt am Main l83o. 3 ΓΗ, lAbth. p. il7— 4.18.

vivendi ratione, sed inopia ad peccandum occasionis etconsuetudine aliqua, qua; nisi cum iisdem temporis ratio-nibus eadem non permaneat, proficiscantur (qui quidemfuerunt mores Germanorum), tanta tarn sapientis auctorislaude tamque elaborata descriptione indigniora fuisse, quamut bic solus iuris cogitari posset. Non depicto statu quo-dam naturali et simplici, ad quem, ut quisque longissimea natura declinaverit, ila lubenlissime oculos referre sole-at, solummodo delectare Tacitum voluisse; sed majoremsibi proposuisse finem. Nam ut in majoribus iisdemqueprioribus suis operibus molles civium suorum mores per-versilatemque et depravationem deiicatissimi et exquisitis-simi cultus igneo quodam colore depinxisset, sie contrari-ain imaginem adumbrare hoc opere voluisse: qu;e ut ma¬gis in oculos ineurreret, eam paucis quibusdam paginiscoarctasse. Effingere videlicet voluisse gentem, suae ipsiusprorsus contrariam, ipsa natura validam, in lege quidemnatura; permanentem, neque tarnen feram et immanem,«juaeque in bac naturali conditione multis re vera frue-retur bonis, quae in diflluenti voluptatibus urbe vanataη tum nomina cssent. Ibi enim jamdiu pa^ne auditu so¬lummodo cognitam esse amicitiam 11011 simulatam, fidemconstantem, verum libertatis amorem, parvo contentum ani-mum, naturalem denique animorum sanitatem: quae omniain illis barbaris populis vel maxime viguisse." Hiec feresententia cel. viri Schlosser est.

Alii conti a aiiud Taciti consilium opinanturj interquos, quantum nos judicare possumus, maxime probandum

4

adfert Dilltliey 4). Qui hunc libellum putat "non nisi li-Lerali cogiioscendi aviditate et incorrupto veri investigan-di et docendi studio esse profectum. Nam quemadmodumin ceteris Taciti operibus, sie in lioc quoque magnum etexcelsum ejus animum et hujus auctoris propriam quan-dam omnium rerum divinarum atque humanarum opinio¬nen!, ardentem denique veritatis amorem facile agnosci-mus, qui ut hoc opus susciperet, aliud quoddam consili-um desideraret, necesse non quidem erat." Hoc fere mo¬do disputat Dilltliey.

Nos autem, si quidem verum medium Semper est in-ter nimium et parum, liorum illustrissimorum liomi-nitm conjecturas conjungere volumus, et quidem credide-rimus, si quid in nobis est judicii, Tacitum hoc librocomponendo duo respexisse consilia: unum, ut narrationesua cives ex depravatione mollitieqne extractos ad pristi-nam illam simplicitatem revocaret: alterum ut veri studiosatisfieret. Quod autem Tacitus animum ad Germanium

potissimum convertebat, pra?eipua caussa in ingenio mori-busque ejus qucerenda est; nam antiquas virtutis Romanaeamore flagrans, ut erat, eamque tam alte delapsam maxi-mo moerore dolens, quum praesentem et corruptam rerumconditionem fastidiret, quid magis natura fieri potuit,quam ut träns Rhenum ad simplices et probas nationes,ubi speciein menti obversantem viitutis non effemiiiatae

4) Vid. G. C. Taciti de sitn, moribus et populis Germania? libelhis, voll-it$»dig erläutert tou J. F. K. Dilltliey. Braunschweig 1823. pag. lo—ij.

5

morumque integrorum se re ipsa reperturum speraret, jl-lue, inquain, quasi confugeret, ibi requiesceret?

Quod autem probare student nonnulli interpretes,Tacitum ipsura in Germania fuisse, quaeque tractet, suisoculis vidisse, id pro certo affirmare / nullo modo au-demus5). Si quis igitur quaerat, quibus adjumentis adcognoscendam Germaniam Tacitus usus sit, ad hoc re-spondebimus, eum non minus verbis, quam litteris alio-rum uti potuisse. Etenim jam trecentos fere annos anteTacitum Germanis commercium cum Romanis erat. Etvero multo prius, quam Germanorum nomen Romae inno-tesceret, in Moesia Bastarnce fuerunt terribiles. Cimbri

quoque et Teutones jam antea Romarn nominis sui terroreimpleverant. Germaniam demum Cassar bis bello petiit.Drusus autem usque ad Albim penetravit, quem Domitiuspostea trajecit, etc. Romanos autem etiam propter aliaac belli negotia, imprimis negotiandi caussa, in Germani¬am frequentes esse profectos, jam per se verisimile est, etmulti confirmant6). Praeterea Germani, partim exsules,partim etiam captivi, in Italia versabantur multi. Quid?^quod baud pauci in exercitu Romano stipendia merebant,Itaque Tacitus multa, quas ad Germanorum terras et con-ditionem pertinerent, tum ex indigenis Germanis, tumRomanis testibus comperire potuit. Quod autem litterismandatas narrationes eum adliibuisse qredimus, id uno

ί

5) Dilttiey 1. c. p. 22 etc.

6) Ex. gr. Caesar de Bello Galileo Lib· IV. C. II.

6

taiitum loco, C. XXVIII, ipse indicat; at indicat ta-men. Nec quisquam dubifcet, quin Tacitus, qua? de Ger¬mania scripta invenisset, diligenter perquisita acute diju-dicaret. Igitur culpa 111 Tacito 11011 est, quod terram 1-psam minus accurate descripsit: etenim quomodo id facerepoterat, is, qui neque ipse terras viderat, nec cliartis 111-si male descriptas ante oculos babebat? Eamque ob caus-sam 111 narratione ejus de finibus ambituque cum totiusGermania?, tum singularum civitatium, qua? ea contineban-tur, multa liimirum vitia insunt, Quorum tarnen veniaeo facilior est, quo diilicilius tam exiguarum gentium fi-nes, quarum nonnulbe sedes saepe mutabant, determinaripoterant 7). Videmus autem, ut quseque regio proxime abItalia absit, ita clarissime esse cognitam, et quo remotior,eo esse obscuriorem, ut de terris septentrionalem oceanumattingentibus liiliil liisi fabulosissiime liarrationes tradan-tur, De cetero aliud auctoris vitium ne obliviscaris, indescribendis moribus Germanorum, nominatim religiosis,Humanas lionnumquam nimium respici opiniones.

Quo denique tempore liic liber compositus sit, ipse auctor111 C. XXXVII docet, ubi rationem temporum a primo cumGermanis belio in alterum Trajani imperatoris consulatumducentos fere et decem annos efficere affirmat.

7) Vid. AusfiirlicLe Erläuterang der zelm ersten Kap. der Schrift des Ta¬citus ueber Deutschland, γοη Fr. Riihs. Berlin i8ai.

Om Germaniens läge.Hela Germanien skiljes från Galler Rhäter och Pan-

nonier genom floderna Rhen och Donau ;från Sarmater ochDacer af ömsesidig fruktan eller berg* Det öfriga om-gifver verldshafvet som omfattar breda vikar ochomätliga landsträckor j der i sednare tider några konungaroch folk blifvit kända j hvilka kriget har upptäckt. Rhen y

upprinnande pä de Rhätiska Alpernas otillgängliga ochbranta höjd vänder sig efter en obetjdlig krökning jmot vester j och blandar sig med norra verldshafvet.Donau j som uppkommer pä berget Abnobas' jemna ochsakta sluttande höjdj besöker flera folk ^ tills den genomsex utlopp störtar i det Politiska hafvet; ty dess sjun¬de mynning upptages af träsk.

2 C AP,

Om Germanernas ursprung och grund»läggare.

Germanerna sjelfva är jag böjd att anse för ett ur-folkj alldeles icke blandade genom invandringar eller um¬gänge med andrafolk; ty de som fordom ville byta omboningsplatserj kommo ej landvägenutan pä flottor; ejheller plägar det omätliga sä att säga j motsatta verlds¬hafvet besökas af skepp från vår verld. Dessutom >

β

livem vill väl oberäknadt faran af ett rysligt och obe¬kant hafj lemna Asien j Africa eller Italien för att sö¬ka Germanien j ett fult land med liårdt klimathemsktatt se och bebo j för den j livars fädernesland det ickear. 1 gamla sånger (deras enda slags hågkomst och häfd)prisa de gicden Tuisco j född af jorden j och hans sonMannus såsom folkets upphof och grundläggare. Man¬ilus j säga de_, hade tre söner j efter hvilka de j som bonärmast hafvet lära kallas Ingävoner de som bo in ilandet Hermioner, och de öfriga Istävoner. JVågre j medvanlig frihet i afseende pä forntiden försäkra att fleregudasöner och folknamn gifvas: såsom Marser Gambri-vier j Svever Sandaler och att dessa äro äkta och gam¬la namn: att vidare namnet Germanien är nytt och isednare tider tillagdt > emedan de „ som först gingo öfverRhen och fordrefvo Gallerna nu heta Tungrer mendå kallades Germaner: att ett folknamn sålunda efterhand öfvergått till ett stamnamn , så att allaj först afsegraren för att injaga fruktan j sedan af sig sjelfva be¬nämndes med det uppfunna namnet Germaner 8J.

*) Germauen sind nichts ab Kriegs- oder Wehrmänner Ρiisler 1. «.