Pirkko-Liisa Rauhala & Timo Harrikari

Modernisering, socialt arbete och dess internationella

avantgardister

Socialt arbete har långa historiska rötter som i den förhistoriska tiden

hänger ihop med det paternalistiska släktsystem som rådde inom

släkterna och familjerna, religiösa kyrkosamfunds barmhärtighet och

välgörenhetsverksamhet samt ordnande av social trygghet i

lokalsamfunden. Den fattigvård som när- och lokalsamfunden har

bedrev har ofta ansetts vara den ursprungliga formen för senare praxis

i fråga om den sociala tryggheten. Socialt arbete såsom det genomförs

numera både som forsknings- och undervisningsverksamhet och

yrkesmässig praxis hänger i första hand ihop med moderniseringen av

de västerländska samhällena i slutet av 1800-talet och utvecklingen av

den sociala tryggheten i enlighet med denna. Centrala

moderniseringstendenser som satte i gång då var industrialisering,

urbanisering, demokratisering, penningekonomi, lönearbete, kärnfamilj,

sekularisering, vetenskap och (internationell) migration.

I denna artikel frågar vi hur moderniseringstendenser skapade behov,

förutsättningar och verksamhetsmandat för vetenskapsområdet och

yrkeskåren inom socialt arbete. Socialt arbete som svarade mot

förändringar i samhälleliga relationer och levnadsvillkoren utvecklades

samtidigt i flera västländer. Ett internationellt vetenskapligt och

yrkesmässigt samfund utformades för det sociala arbetet redan i dessa

tidiga stadier. Inom dess krets jämfördes aktuella sociala frågor och

problem mellan olika länder, söktes lösningar till dessa och utvecklades

teoretiska idéer och utbildning inom socialt arbete. Vårt intresse riktar

sig mot agendan för socialt arbete och nya begrepp som

avantgardisterna inom socialt arbete bildade, som de diskuterade på

de internationella arenorna och för vilka de röjde utrymme vid den

institutionella organiseringen av samhället. Vi har plockat upp för

granskning amerikanska och europeiska avantgardister som etablerat

sin ställning i historiska diskussioner om det sociala arbetet. Det är

brukligt att presentera dem som klassiker inom socialt arbete för nya

generationer av studerande i början av studierna. På det sättet har

man även förnyat den västerländska lärdomshistoriska

snedvridningen inom det sociala arbetet, som vi för vår del fortsätter.

Eftersom vårt utkast till stegvis modernisering baserar sig på de

västliga industriländernas utvecklingsbanor anser vi det motiverat att

för granskningen välja samtida tänkare inom socialt arbete som

utvecklade sina synvinklar genom att engagera sig i den industriella

utvecklingen. Vi diskuterar hur tidiga aktörer observerade och tolkade

moderniseringsutvecklingen, vilken agenda de skapade för socialt

arbete utifrån denna och hur de planerade vetenskaplig utbildning som

skapar sådant yrkeskunnande att det sociala arbetet kan etableras som

del av ett modernt system för arbetsfördelning. Vi har ur klassikernas

artiklar spårat deras teoretiska tolkningar om

moderniseringsutvecklingen, samhällsrelationer, sociala frågor och

problem samt hur man bemöter dessa med det sociala arbetets

metoder. Vi fäster dessutom uppmärksamhet vid hur klassikernas

tankar och den praxis som de utvecklat varit visionära när dessa

granskas mot bakgrund av den nuvarande situationen. Granskningen

baserar sig på vår tidigare analys av förhållandena mellan socialt

arbete och moderniseringsfaser (Harrikari och Rauhala 2019, 71–129;

även Harrikari m.fl. 2014).

Vi är medvetna om att de avantgardister som med sina tankar

blivit kvar i historieböckerna inte är hela bilden av förändringen, och vår

presentation är ett förslag bland tolkningarna av utvecklingsbanorna.

Utvecklingsbanorna är ofta fragmentariska och utgörs även av

slumpmässiga kontinuiteter medan avbrott och icke-etablerade

synvinklar kan ha lämnats utanför dokumentationerna och deras

betydelse inte kan nås senare. En permanent uppgift för den

lärdomshistoriska forskningen inom socialt arbete är också att lyfta

fram bortglömda aktörer och deras synvinklar och reflektera kritiskt

över tidigare historiska rekonstruktioner.

Vår granskning av de internationella avantgardisterna inom socialt

arbete anknyter till en hypotetiskt uppbyggd syn om den västerländska

moderniseringen. I den urskiljer vi tre tidsmässiga och

innehållsmässiga perioder: den första, andra och tredje

moderniseringsfasen, av vilka vi kallar den sista, dvs. nuvarande fasen

för en komprimerad modernitet. Under den första

moderniseringsperioden, som placerar sig från slutet av 1800-talet till

1980-talet, bildades en nationalstatlig samhällsordning som baserar sig

på industriell produktion, lönearbete och penningekonomi. Betraktat i

efterhand skapades grunden och begreppen för det moderna sociala

arbetet i början av 1900-talet och de kompletterades och granskades

under loppet av århundradet.

Under den andra moderniseringen från senare hälften av 1980-talet

till 1990-talet började kritiken av den industriella utvecklingen,

globaliseringen och digitaliseringen ifrågasätta och förändra den

tidigare fabriksindustriella ordningen och arbetsmarknaden. På den

samhällspolitiska agendan lyftes under 1980-talet hot som anknyter till

den oemotsagda utvidgningen av industrialiseringen, slöseriet med

naturtillgångar samt industrikatastrofer såsom föroreningen av miljön

och trasiga kärnkraftverk. Människans förhållande till naturen började

utmana det rådande socialvetenskapliga tänkandet, och

postmodernismen lyftes till ett begreppsmässigt paraply som

karakteriserar den samhälleliga situationen, därmed även det

senmoderna sociala arbetet. Vid ingången av 2000-talet kan man

observera en övergång från den andra moderniseringsfasen till en ny

tidsperiod som vi har kallat den tredje komprimerade moderniteten. V i

har analyserat den i ett verk som publicerades 2019 (Harrikari och

Rauhala 2019), och vi avgränsar den utanför denna artikel.

Individens situation och nya samhälleliga relationer stimulerar

uppkomsten av det moderna sociala arbetet

Genombrottet för det kapitalistiska industriella produktionssättet skedde

i västländerna under senare hälften av 1800-talet. Denna första fas av

moderniseringen förutsatte nya samhälleliga institutioner och system

för arbetsfördelning. Möjligheterna för arméernas förstörelsekraft växte

i och med den tekniska utvecklingen och de centrala förändringarna i

början av den moderna tiden hör ihop med två världskrig. Som en följd

av första världskriget (1914–1918) organiserade sig de västliga

samhällena till tydliga nationalstatliga styrningssystem. Inom dessa

skapades en offentlig sektor, ett område för privat ekonomi och

marknad samt institutioner och funktioner som reglerar deras inbördes

relation. Statens medborgare blev aktörer inom politik som innehavare

av allmän och lika rösträtt, vilket innebar att det tidigare ståndsväldet

fick ge vika för demokratin.

Man började styra nationalstatliga samhällen och deras institutioner

genom lagstiftning, vetenskap, utbildning och sakkunskap. Ett

kapitalistiskt produktionssätt innebar bildandet av nya klassrelationer,

och avantgardisterna inom socialpolitiken satte upp en reglering av

relationerna mellan klasser genom socialreformistiska metoder som

mål för den statliga socialpolitiken. De första av dessa utgjordes av

arbetsolycksfalls-, arbetslöshets- och sjukförsäkringar som föreskrivits i

vissa länder i Europa i slutet av 1800-talet (Eräsaari och Rahkonen

1975). I och med förändringen av produktionssystemet uppstod en ny typ

av orättvisa och sociala problem såsom farliga

(fabriks)arbetsförhållanden, fattigdom bland arbetar- och

stadsbefolkningen, eländigt boende och psykosociala problem.

På 1800-talet inrättades i England och Förenta staterna Charity

Organisation Society (COS) och settlementrörelsen, vilka baserade sig

på den kristliga kärleken till nästan. De började samla observationer av

fattigdom och social utsatthet i städerna samt utveckla metoder för att

behandla och lösa problem. De tidiga (kvinno)aktivister som verkade i

de aktuella rörelserna betraktas som förelöpare för den

begreppsmässiga utvecklingen och yrkesmässig praxis inom det

moderna sociala arbetet. Mary Richmonds (1861– 1928) tanke om

människan i sin situation – ”there is an individual person in a situation”

– var ett begreppsmässigt initiativ, genom vilken hon gjorde ett utkast

till casework som metod för individuellt arbete. Som en bredare

referensram för den definierade hon indirekt socialt arbete, dvs.

samhällsarbete. (Richmond 1917 och 1922; Fjeldheim m.fl. 2015.)

Richmonds syn på ”individen i sin situation” kan anses vara den första

socialteori som presenterats inom kretsen för det sociala arbetet

(Harrikari och Rauhala 2019, 14–20). Hon bearbetade sina tankar till

en metod för social diagnos. Den hade som mål att kartlägga och

analysera individens problematiska situation i förhållande till hens

personlighetsfaktorer och de sociala faktorerna i den närmaste

omgivningen. Utgående från denna analys går socialarbetaren,

tillsammans med klienten, vidare för att söka lösningar på situationen.

Tidiga teoretiker och metodutvecklare inom socialt arbete observerade

samhälleliga förändringar och fäste uppmärksamhet vid dåliga

arbetsförhållanden, klass- och rasbaserad differentiering i stadsregioner,

trångboddhet i stadsboendet samt ensamhet och rotlöshet, som

människor ställs inför när de flyttar från landsbygden till städerna eller

från ett land till ett annat. Avantgardisterna inom socialt arbete tog vara

på den historiska situationen där en möjlighet öppnades för att skapa

ett forsknings- och praxisområde med arbetsfördelning för att behandla

frågor inom det ”sociala” området. Det behövdes nya yrkesmänniskor,

socialarbetare som måste utbildas med undervisningsprogram som bygger

på vetenskapliga rön på samma sätt som andra experter på fenomen i

det moderna samhället.

Former av solidaritet som baserar sig på det agrariska släkt- och

närsamfundet började ge vika och familjer i två generationer bli

vanligare. I urbaniserade förhållanden behövdes nya

verksamhetsformer och metoder för att bedriva lokal gemenskap. I sina

experiment som behandlade socialt nätverkande och samarbete lyfte

amerikanska Jane Addams (1860–1935) bland de första fram

förebyggandet av sociala problem med samarbetsmetoder (Addams

1912). Hon hörde till Chicagoskolan som tidiga sociologer hade bildat

och inriktade sig på praktiskt socialt arbete och utveckling av

vetenskapsbaserad filantropi. I den förenade Addams den kristna

kärleken till nästan och marxistiska jämställdhetssynvinklar. Enligt

henne främjade samlingsplatser och fritidsmöjligheter i grannskaperna

växelverkan och solidaritet mellan människor som kommit från för

varandra okända och olika förhållanden. I Hull-House som hon grundat

i Chicago verkade olika hobby-, kultur- och diskussionscirklar där

personer som flyttat in i städerna hade möjlighet att skapa en

mångkulturell fri växelverkan.

Addams abstraktion om samarbete närmar sig nuvarande ekologiskt

orienterat socialt arbete i staden. Hon ansåg att kritik av de rådande

förhållandena var en viktig förutsättning för utveckling av samhället,

som till exempel emigranterna som flyttat till Förenta staterna från

andra länder kunde framföra. Den bärande idén i hennes tänkande var

en nära ömsesidig kontakt mellan en internationell omvärld,

närsamfundet och människans vardagsliv (Engelke m.fl. 2014, 201.)

Addams kritiserade internationella storföretag för deras stora inflytande

som gör det möjligt för dem att trampa på arbetarnas

arbetsförhållanden och rättigheter och förakta nationella och lokala

reforminitiativ. Därför skulle nationalstaterna även skapa övernationella

regleringssystem.

Addams var analytiker och kritiker av moderniseringens första fas

som anammade en pragmatisk uppfattning om socialvetenskap och

ställde upp medborgarsamhällelig verksamhet som en grundpelare för

demokratin. Hon förstod hur sammanflätade den lokala och globala

dimensionen var. Dessutom var hon aktiv politisk påverkare, rent av

radikal på sin tid. Hon kritiserade den kapitalistiska stadspolitiken, som

en manlig elit styrde i en orättvis riktning genom att differentiera

stadsstrukturen enligt socialklasser och rassegregation (Addams 1907,

31–61). Addams kritiserade den internationella politiken för dess

militarism (Addams 1922) då resurser slösades på krig i stället för att

främja social rättvisa och sociala reformer. Hon var med och grundade

Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (Women’s

International League for Peace and Freedom) år 1919, och hon

belönades 1931 med Nobels fredspris.

Frågeställningarna i moderniseringens första fas förde individens

mänskliga behov och metoder för att tillgodose dem samt frågan om

rätten till tillräcklig självtillfredsställelse på den samhällspolitiska

agendan. Grundaren av utbildningen i socialt arbete i Österrike Ilse Arlt

(1876–1960; mer om Arlts liv och produktion Harrikari och Rauhala

2019, 88–92; Rauhala 2015) presenterade sin behovsteori 1921, dvs.

tjugo år tidigare än den klassiska behovsteoretikern inom

socialvetenskaplig forskning Abraham Maslow (1943). Arlt (1921)

utvecklade sin teori med stöd av den kritik som riktats mot Österrikes

repressiva fattigdomspolitik. Hon ansåg att den underkuvande kontroll

som riktas mot fattiga människor hindrade dem från ett oberoende och

personligt liv som alla skulle ha rätt till. Hon övergav begreppet

fattigdom som stämplande och presenterade i stället ett system med

miniminivå för mänskliga behov enligt vilket varje människas rätt till att

tillfredsställa behoven och till ett gott liv skulle säkerställas.

Arlt (1921) satte upp som mål att i stället för kontroll skulle den

offentliga makten med sina tjänster och förmåner stödja individer. Hon

tog skarpt avstånd från hjälp som grundar sig på välgörenhet och i

dess ställe presenterade hon yrkesinriktat socialt arbete som baserar

sig på forskning och utbildning. Hennes tänkande i teoriutvecklingarna

styrdes av socialliberalistiska och socialdemokratiska idéer. Mänskliga

behov är universella, men förhållandena och möjligheterna för att

tillfredsställa dem var lokala, och därför skulle yrkesutbildade personer

inom socialvården som en del av sitt dagliga arbete aktivt granska de

lokala förhållandena. Arlt strukturerade totalt 13 dimensioner för

mänskliga behov, som hon delade in i en fysikalisk (luft, värme, ljus,

näring, klädsel), psykologisk och social (hälsa, utbildning, familjeliv,

rekreation) samt moralisk (sinne/sinnestillstånd, etik, andlighet) helhet.

Enligt Arlt hängde villkoren och metoderna för tillgodoseendet av

behoven samman med ekonomiska möjligheter, sociala resurser och

personliga färdigheter (Staub-Bernasconi 2002, 29). Hon tolkade det

som att individen befann sig i ett interaktivt förhållande med flera nivåer

till sin miljö. Det sociala arbetet var ett yrkesmässigt arbetsfält till vars

kärna en bedömning av individens behov och utveckling av metoder för

att tillgodose dem hörde. Forskning som är inriktad på Arlts behovsteori

har man under den senaste tiden framfört att teorin är föregångare till

senare capability/kapacitet-utvecklingar (t.ex. Nussbaum 1993; Sen

1993), där lika möjligheter betonas. Arlts behovsteori är jämförbar med

det nuvarande resursinriktade tänkesättet samt målorienterat

välfärdspolitiskt tänkesätt (Frey 2009; Engelke 2002; Pantucek och

Maiss 2009).

Vid sidan om socialteoretiska tankar presenterade de tidiga

avantgardisterna inom socialt arbete utbildningsidéer och startade

nationella utbildningsprogram. I Österrike Ilse Arlt, i Tyskland Alice

Salomon och i Polen Helena Radlińska inrättade under de första

decennierna av 1900-talet utbildningsprogram i socialt arbete (Hering

och Waaldijk 2002). År 1929 inrättades den internationella föreningen

för utbildningsinstitut i socialt arbete (International Association of

Schools of Social Work, IASSW), inom vilken man började jämföra

utbildningsprogram i socialt arbete i olika länder. Alice Salomons

jämförelse av utbildningar som publicerades 1937 innehöll information

från 32 länder. Jämförelsen visade skillnader mellan nationella

utbildningsprogram som anpassats till kulturella förhållanden, men de

grundläggande idéerna var tämligen likartade, det mest centrala av

dem var målet att förena teori och praktik (Salomon 1937). IASSW

fortsätter ännu den jämförelse av utbildningar som Salomon inledde för

80 år sedan.

Det moderna sociala arbetets födelse och kulmen i början var

Pariskonferensen som ordnades 1928 till vilken internationella Röda

korset hade tagit initiativ. Konferensen var det första internationella och

världsomfattande mötet inom socialt arbete, och 2 500 personer från

43 länder deltog i den (Première Conférence Internationale du Service

Sociale 1928, Vol. I, 31–146). Deltagare fanns från alla kontinenter, om

än större delen kom från västländer. Vid konferensen framträdde

centrala klassiska figurer inom socialt arbete som vi numera känner till:

Jane Addams, Mary Richmond, Ilse Arlt, Alice Salomon, Eglantyne

Jebb, Mary Abbott, Helena Radlińska yttrade sig vid flera sessioner.

Mötesmaterialet från Pariskonferensen med sina föredrag,

diskussionsinlägg och deltagarförteckningar har sammanställts till ett

verk på 2 459 sidor, vilket erbjuder en möjlighet att granska mötets

innehåll i detalj (Première Conférence Internationale du Service Sociale

1928, Vol. I, Vol. II, Vol. III). Något överraskande har materialet i fråga

analyserats ganska lite inom forskningslitteraturen (Eilers 2002). Vid

konferensen presenterade Eglantyne Jebb en internationell

vetenskaplig tidskrift i socialt arbete samt inrättandet av ett

internationellt forskningscentrum och ett utbildningsprogram. (Première

Conférence… 1928, Vol. I; 671). Mary Richmonds casework fick

internationellt genombrott vid Pariskonferensen och Jane Addams

synvinklar på fred och rättvisa definierades som utgångspunkter för

internationellt samarbete inom socialt arbete.

Det fasta, jämlika och varandra befruktande förhållandet mellan

praktik och teori tolkades som utgångspunkt för de nationella

utbildningsprogrammen i socialt arbete. Det ansågs att utbildningen

kan utvecklas genom internationellt informationsutbyte och samarbete.

År 1929 inrättades den internationella organisationen för

utbildningsinstitut i socialt arbete (IASSW). (Première Conférence

1928, Vol. II, 5–228.) Ilse Arlt föreslog att det sociala arbetet skulle

utvecklas som en självständig vetenskap (science of helping; la

science de l’assistance), vilket de socialmedicinare som deltog i

konferensen stödde (Harrikari och Rauhala 2019, 92–99). Atmosfären

vid konferensen dominerades av framstegstro, tilltro till den

socialvetenskapliga forskningen samt synen på socialt arbete som ett

tillämpningsområde för vetenskaplig information i ett system med

arbetsfördelning. Att göra socialt arbete till en vetenskap var en

självklar framtidsorientering för de avantgardister som framträdde vid

konferensen.

I den optimistiska atmosfären efter det förödande första världskriget,

innan 1930-talets globala depression och ändringen av politiken i en

autoritär riktning, presenterade Pariskonferensen möjligheter som

moderniseringen erbjöd för att behandla sociala frågor. Röda Korset

hade sammankallat konferensen utgående från de erfarenheter av det

emigrant- och flyktingarbete som det hade bedrivit. Vid konferensen

behandlades också migration som en fråga om både immigration och

emigration och i bägge fallen betonades hjälpen till migranter utifrån

deras egna behov (Première Conférence 1928, Vol. II, 426–450).

Utgående från konferensprogrammet kan det konstateras att det första

internationella mötet i socialt arbete riktade det största intresset på två

saker: utbildning och migration.

Konferensmaterialet erbjuder möjlighet till slutsatsen enligt vilken de

internationella samtida analytikerna i socialt arbete i slutet av 1920-talet

var eniga om de stora och grundläggande frågor som

moderniseringens inledande skede hade gett upphov till. Industriella

förhållanden och arbetarbefolkningens ställning, arbetsförhållanden

och arbetslöshet som ett nytt problem, urbanisering, stadsfattigdom

och boendeförhållanden, kärnfamiljsliv och frågor om barns välfärd,

migration och flyktingskap, svårigheter i livet och psykosociala problem

samt behovet av social trygghet som den offentliga makten har

organiserat dominerade agendan vid konferensen. I konferensens

innehåll fäster man uppmärksamhet vid att befolkningarnas åldrande

och förhållandet till naturen saknades i diskussionerna jämfört med

nuvarande sociala samtida frågor, medan däremot andra teman som

granskades då är framme och fortfarande aktuella. (Harrikari och

Rauhala 2019, 92–99, Rauhala m.fl. 2017.) Man kan dra slutsatsen att

agendan för det moderna sociala arbetet gestaltades i fråga om sina

centrala delar i början av moderniseringens första skede. Ännu i början

av 2000-talet befinner sig människan fortfarande i sin situation i

centrum av det sociala arbetet även om de faktorer som definierar

situationen har ändrats.

Internationalisering, etablering av socialt arbete som yrke,

välfärdspolitik och kapitalismkritik – första moderniseringsfasen

från 1930-talet till slutet av 1970-talet

I många väststater började på 1930-talet en inåtvänd

(extrem)nationalism framträda som ledde till autoritära, till och med

diktatoriska styrningssystem. Utifrån en nationalistisk ideologi

utvecklade nationalstater en inbördes tävlan inom industrin och särskilt

krigsindustrin, vilket innebar förberedelser inför krigföring och hot om

krig, och slutligen att man drogs med i det andra världskriget (1939–

1945). Tyskland hade en systematiskt uppbyggd krigsmaskin, där en

del utgjordes etniska förföljelser och slutligen förintelsen (holocaust) av

judar och andra folkgrupper som klassificerats som mindervärdiga.

Politiken för social trygghet som ändrats till att tjäna rashygienen

innebar en fullständig förnekelse av humanistiskt tänkande och social

rättvisa och att socialarbetarna tvingades bli genomförare av

raspolitiken (Engelke m.fl. 2014, 185–188, 301–312; Peukert 1998).

Det internationella samarbetet inom socialt arbete fortsatte under

1930-talet, om än de gemensamma målen tunnades ut när

nationalismen spred sig och en aggressiv krigspolitik stärktes. De

internationella konferenserna blev arenor där framför allt företrädare för

Tyskland propagandistiskt presenterade sina länders rashygieniska

mål för socialpolitiken. Detta rättfärdigades genom att definiera

människor som avvikande till sina karaktärsdrag och därmed

värdelösa. (Lorenz 2001.) Synvinklar förbundna till social rättvisa och

fredlig internationell utveckling hos tidiga företrädare inom socialt

arbete trängdes undan. Många betydande företrädare för socialt arbete

tvingades gå under jorden eller fly från Tyskland på grund av sin

judiska bakgrund, bland dem bland annat Alice Salomon (1872–1948),

pionjären i socialpedagogik och ungdomsarbete Walter Friedländer

(1891–1984) och utvecklaren av grupparbete Gisela Konopka (1910–

2003). Förenta staterna erbjöd dem en fristad och möjlighet att fortsätta

sitt arbete i enlighet med etoset hos avantgardisterna i socialt arbete.

Till skillnad från Europa var det på 1930-talet möjligt att i Förenta

staterna presentera även radikala idéer inom socialt arbete, och en av

de mest kända av presentatörerna var Bertha Capen Reynolds (1885–

1978). Hon arbetade som socialarbetare, lärarinna och aktivist i en

politisk vänsterrörelse. Mikko Mäntysaari (2009, 91–92) har lyft fram

hennes verk Between Client and Community (Reynolds 1934). I den

granskade hon socialarbetarens ställning i korstrycket mellan den

offentliga maktens krav och klienternas behov, dvs. hon gjorde ett

utkast till dubbelbindning av stöd och kontroll som formats för det

sociala arbetet. Detta tema framträdde kraftigt också i 1960-talets kritik

av kapitalismen och de diskussioner om yrkeshjälp som anknyter till

den. I och med pamfletten Pakkoauttajat (Eriksson 1967) behandlade

Socialvårdens principkommitté (KM 1971: A 25) även i Finland

dubbelbindningen mellan stödet och kontrollen och föreslog att all

kontroll inom socialservicen skulle slopas (Rauhala 1996, 135–152).

Under andra världskriget hade hjälpandet av offer och flyktingar

öppnat ett arbetsfält för socialarbetare. För att främja detta

organiserade Förenta nationerna (FN, grundades 1945) den

internationella samarbetsorganisationen UNRRA (United Nations’

Relief and Rehabilitation Administration) med 44 stater redan 1943. I

organisationens verksamhet utgjorde socialarbetarna en yrkesmässig

kärngrupp med vars sakkunskap över sju miljoner människor hjälptes i

flyktinglägren och vid den efterkrigstida återkomsten till sina

hemländer. Flyktingarbetet beredde underlaget för det senare

internationella utvecklingsarbetet. (Healy och Thomas 2007; Midgley

1981.)

Efter kriget inledde de västliga nationalstaterna åtgärder som

återställer demokratin och stärker rättsstaten. Till dessa hörde även

organisering av välfärdssystemen och den sociala tryggheten. Ett nytt

socialpolitiskt tänkande där betydelsen av universell social trygghet och

offentlig social service som garant för medborgarnas vardagsliv

utvecklades framför allt i Storbritannien (Beveridge 1943; Hall 1952;

Titmuss 1950 och 1958), men även i de nordiska länderna (Kuhnle

1978; Sipilä 1997). Socialarbetarna deltog i uppbyggnaden av

socialservicen, även om de fortfarande under 1940- och 1950-talet i

flera länder hade en oklar ställning i fråga om utbildning och yrke.

I Finland hade man år 1940 (KM 1943: 3) tillsatt en

utbildningskommitté för vårdarbete. Den hade till uppgift att planera en

modern vårdarbetares arbetsbeskrivning för att ersätta verksamheten

för de tidigare ”män som såg efter” och avveckla vårdens och

kontrollens dubbelmandat som baserade sig på en föråldrad orientering

(Satka 1994 och 1995). Kommittén definierade vårdens uppgifter som

administrativa och pragmatiska åtgärder, med fattigvård, privat

välgörenhet och barnskydd som sina arbetsfält i enlighet med

vårdlagarna från 1936. Kommittén betonade etos av

problemförebyggande och uttalade att man i stället för kontroll av

avvikelser skulle inrikta sig på normaliserande arbetsformer, vilket

innebar ett avståndstagande frän tidigare praxis (Rauhala 1996, 70). I

enlighet med kommitténs förslag inleddes utbildningen av socialvårdare

vid Samhälleliga högskolan redan under kriget 1942 och den

svenskspråkiga utbildningen 1943. Till utbildningen av sjukskötare

anslöts ett par år senare (1945) en linje från vilken socialvårdare

utexamineras och där betoningen låg vid terapeutiskt individarbete,

casework, i stället för arbete med administrativ betoning.

Särskilt inom FN:s krets på1950-talet började utvecklingsarbete

utanför västvärlden att utforma sig till nytt arbetsfält för socialt arbete

(Midgley 1981). Socialt arbete som exporterats till tredjeländer (som de

då hette) förband sig till den efterkrigstida utvecklingsoptimismen och

framstegstänkandet, och genom att stödja sig på dessa ville

västländerna exportera sina läror till de före detta ”primitiva” kolonierna.

Inom det sociala arbetet kunde man då inte förstå utvecklingsarbetets

koppling till den hegemoniska västliga kontexten, varmed ett sensitivt

beaktande av de lokala förhållanden och levnadssätt som rådde i

tredjeländer inte beaktades (Midgley 1981; Gray m.fl. 2013). I

efterhand kan man ställa den kritiska frågan: Varför spreds de tidigare

idéerna om samhällsarbete som motsatte sig underkuvande, militarism

och orättvisor till utvecklingsarbetet först från och med 1990-talet då

kritiken av kolonialismen och de diskussioner som behandlar

urbefolkningens rättigheter började? (Gray m.fl. 2013). Dessa idéer

hade utvecklats under de första decennierna av 1900-talet av framför

allt Jane Addams och det internationella samfundet inom socialt arbete,

som inspirerats av henne.

År 1951 proklamerade FN:s kommission för ekonomisk och social

utveckling socialt arbete till ett internationellt sakkunnigyrke. Detta

innebar dock inte att det utbildnings- och yrkesmässigt skulle ha varit

ett enhetligt och tydligt strukturerat forskning- och yrkesområde, om än

det sociala arbetet fick en internationellt definierad ställning. Det

offentliga erkännandet 1951 gav uttryck för det utrymme som skapats

för socialt arbete i den moderna tidens system med arbetsfördelning.

Socialt arbete behövdes i alla länder som hade som mål att främja

lösningen av sociala frågor och problem som anknyter till

modernisering.

Det sociala arbetets internationella växelverkan fortsatte aktivt på

1950-talet. Världskongresser hölls i Paris 1950, Madrid 1952, Toronto

1954 och 1956 i München, där International Federation of Social

Workers (IFSW) grundades. Inom loppet av ett par år organiserade

IFSW sin verksamhet i olika kontinenter och skapade forum för att

möjliggöra globalt nätverkande och informationsutbyte.

Münchenkonferensen hade förberetts genom en global enkät för

insamling av sådan information om utbildning och sådana

arbetsförhållanden inom socialt arbete som man kunde koppla till en

gemensam identitet och mål för att uppnå dem (http://www. ifsw.org).

Man sökte en gemensam grund för socialt arbete för att arbeta i olika

länder och miljöer.

IFSW:s mål var att med hjälp av den information som samlats in om

utbildning, innehåll, metoder och arbetsförhållanden inom socialt arbete

skapa en internationellt täckande definition som underlag för det

sociala arbetets mandat. Tre år efter Münchenkonferensen publicerade

IFSW 1959 en definition av socialt arbete, enligt vilken socialt arbete är

ett systematiskt sätt att hjälpa individer och grupper att anpassa sig

bättre till samhället. Socialarbetarens uppgift var att tillsammans med

klienten utveckla hens inre resurser och vid behov även skaffa resurser

från samhället för att stödja individen. Samhällsharmoni var målet för

socialt arbete, och socialt arbete skulle grunda sig på specialiserad

information, yrkesmässiga principer och färdigheter. (IFSW 1959, 2.)

Definitionen kompletterades med en tilläggstext där socialarbetarens

engagemang i konfidentiellt arbete som sker tillsammans med individer

betonades. Socialpolitik, organisationer, social planering och

socialforskning endast nämndes i tilläggstexten. IFSW:s definition

summerade den teoretiska synen hos avantgardisterna från början av

1900-talet på en självständig och rationell individ och hens rätt till ett

personligt liv och som socialt arbete skulle hjälpa när hen befann sig i

svårigheter. Definitionen förverkligar Mary Richmonds syn på en individ

i sin situation.

I hela den första moderniseringsfasen utgör 1960-talet en tidsperiod i

västländernas historia där man började globalt kritisera och ifrågasätta

industrialiseringsutvecklingen, det kapitalistiska samhällssystemet samt

den världsordning som grundade sig på en ojämn fördelning av

resurserna och dess hegemoni. Den teoretiska bakgrunden till

kapitalismkritiken i Europa hade utvecklats från och med 1930 vid

Frankfurtskolan, som hade inrättats av socialvetare och filosofer. Med

kritik refererade skolan till en metodologi enligt vilken syftet inte bara

var att förstå samhälleliga fenomen, utan även söka ett underlag för de

mekanismer genom vilka individer skulle kunna befrias från

kapitalismens underkuvande förhållanden. Verket Upplysningens

dialektik som 1944 publicerades av Max Horkheimer (1895–1973) och

Theodor Adorno (1903–1969) (på finska Horkheimer och Adorno 2008)

betraktas som det centrala verket inom kritisk teori. Författarna

kommer fram till en relativt pessimistisk syn på samhällsutvecklingen.

I västländerna tillämpade 1960-talets radikala och liberala studenter

grundläggande idéer inom kritisk teori och krävde ett avvecklande av

de kapitalistiska ländernas maktsystem och en reform av de rådande

systemen, så även inom socialt arbete. Det tolkades som att det

sociala arbetet hade förlorat delar av sin potential som var inriktad på

förändringsarbete och det kritiserades för sin bindning till en offentlig

makt som definierats som repressiv (Bailey & Brake 1975). I de

marxistiska diskussionerna på 1960-talet gjordes en skarp indelning i

produktionsmässigt och reproduktivt område, varmed socialt arbete

som ett uppgiftsområde som hör till socialservicen tolkades som att den

är underordnad produktionen och ska betjäna den (Corrigan & Leonard

1978). Medborgarrörelserna mobiliserade sig också för att motsätta sig

globalt den rådande ojämlikheten och orättvisan, vilket syntes som

fattigdom och marginalisering i de rika länderna och exploatering av

naturtillgångar (som det hette på den tiden). Medborgarrättsrörelserna i

Förenta staterna kritiserade klass- och rasdiskriminering och social

polarisering. Socialpolitiska frågor och frågor om social trygghet var

synligt framme i de nordamerikanska medborgarrättsrörelserna

(American Social Policy in the 1960’s and 1970’s,

https://socialwelfare.library.vcu.edu/war-on-poverty/ american-social-

policy-in-the-60s-and-70s/. Läst 4.4.2019.) Att minska

inkomstskillnader och åstadkomma en täckande social trygghet ansågs

vara det väsentliga målet.

Kritiken på 1960-talet av den industriella utvecklingen och

kapitalismen stimulerar en reform av de samhälleliga relationerna och

systemen, även socialpolitiken i de västliga industriländerna. Den första

moderniseringsfasen började mogna i en brytningstid där

medborgarrörelserna ifrågasatte hela det kapitalistiska systemet, och

framförde stark kritik mot att kapitalismen och staten, den offentliga

makten, var sammanbundna. Särskilt synen på en ideologiserad stat

samt förhållandet mellan produktion och reproduktion som i början av

1960-talet presenterats i Louis Althussers filosofiska tidskrift La

Pensée, inverkade kraftfullt på de samtida diskussioner som betonade

det fullständiga föråldrandet av moderniseringen (Kaplan & Sprinker

1993).

Förhållandet till naturen, risker, de mänskliga rättigheterna –

andra moderniseringsfasen och frågor inom socialt arbete

Övergångsskedet från den första till den andra moderniseringsfasen är

en tidperiod som är fylld av många ideologiska kamper och

överlappande utvecklingsbanor från och med 1960-talet. Som en

motkraft till den då uttalade kapitalismkritiken uppstår nya högern som

på 1970-talet stöder sig på den monetaristiska ekonomiska teorin.

Dess ansikten blev ledaren för det konservativa partiet Margaret

Thatcher (1925–2013) som var Storbritanniens statsminister åren

1979–1990 och Förenta staternas president Ronald Reagan (1911–

2004). Särskilt Thatchers syn på samhället har varit med och påverkat

kritiken av den europeiska välfärdsstatliga utvecklingen och

ifrågasättandet av den offentliga maktens socialpolitiska aktörskap. I en

intervju som Thatcher gav till tidningen Women’s Own 1987 sade

Thatcher att samhället bara är ett begrepp som saknar motsvarighet i

den verkliga världen (https://www.margaretthatcher.org/

document/106689). I stället för ”samhället” finns enligt henne bara

individer, familjer och närsamfund som ska producera social trygghet

under eget ansvar och genom egna resurser.

Trots att socialliberalismen, som under 1960- och 1970-talet var

medborgarrörelsernas ideologi, och dess motkraft nyliberalismen, som

var en ekonomisk doktrin som stärktes under slutet av 1970-talet, kan

betraktas som klart olika utgående från deras värden och program,

hänger dock båda ihop med mognaden av den första

moderniseringsfasen, den fördjupade globaliseringen och de spirande

produktionsmässiga omvälvningar där digitaliseringen utgör en central

faktor. Den nya tekniken som gjort ett genombrott sedan 1980-talet har

karakteriserats som den fjärde industriella revolutionen som förändrar

den tekniska basen för den tidigare produktionen och med hjälp av sina

kommunikationsformer skapar en nätverksliknande samhälls- och

världsordning (Castells 2010). Att svara mot denna ordning förutsätter

nya utgångspunkter och kontroll om vilkas värdegrund man kommer att

föra ideologiska kamper. Ett kampfält är den sociala tryggheten och

dess solidaritetsunderlag, som när man övergår från en modernisering

till en annan höjs till en samtidsfråga. Det gäller även socialt arbete,

dess legitimitet, mandat och framtid.

Den i början av 1900-talet bildade nationalstaten hade förbundit sina

medborgare till ett geografiskt och politiskt område samt ett nationellt

ekonomiskt system och styrningssystem och det socialpolitiska

systemet som en del i dem. De geografiska områdena håller dock på

att bli trånga när produktionen och marknaden i huvudsak inte längre

fungerar inom nationalstaterna. Kapitalismen som digitaliseras tar i

bruk gränsöverskridande globala nätverk i realtid. Förändringen av

staten till en konkurrensstat har förändrat nationalstaten till en

minimerare av de offentliga välfärdsutgifterna och den sociala

tryggheten när statens uppgift har blivit att anpassa sig till den globala

kapitalismens förhållanden. (Pierson 1991.)

Albert Hirschman (1991) anser att det nyliberala styrningssättet

grundar sig på tre konservativa retoriska teser: 1) välfärdsstatens

försök att förbättra de sociala och ekonomiska förhållandena leder

endast till att förhållandena försämras, 2) den offentliga maktens försök

att åstadkomma en social förändring är onyttiga eller improduktiva och

3) de kostnader som föreslagits till sociala reformer är ohållbart stora

då de äventyrar tidigare (ekonomiska och produktionsmässiga)

resultat. I enlighet med Hirschmans teser har nyliberala krafter stämplat

välfärdsstatliga inkomstöverföringar och tjänster som onödiga och

verkningslösa eller de anses äventyra utrymmet för medborgarnas fria

verksamhet och jämvikten på marknaden. (Harrikari och Rauhala 2019,

55–56, 63.) I moderniseringens andra fas har det i och med

digitaliseringen, det globala nätverksbildandet och kapitalets fria

rörlighet uppstått förtjänstlogiker och en marknadsekonomi som

tidigare nationalstatliga regleringssystem inte täcker.

I slutet av 1980-talet började man utveckla socialteorier enligt vilka

förändringarna i de globala och nationalstatliga strukturerna och

verksamhetssystemen innebär en saturering av moderniseringens

första fas. Ulrich Beck, Anthony Giddens, Zygmunt Bauman, Scott

Lash och Jock Young är bland de mest kända teoretiker som

analyserar mognaden, upplösningen och övergången till en ny fas i

fråga om den första moderniseringen. Genusforskningen har också lyft

den första moderniseringens föråldrade synvinklar på sociala

indelningar och institutionaliserad praxis på agendan för den

socialteoretiska forskningen. (Harrikari och Rauhala 2019, 55–56.)

Människans förhållande till naturen har blivit en väsentlig del av

teoretiseringen av den andra moderniseringen efter det att Ulrich Beck

1986 publicerade sitt verk som gjorde risksamhället begreppsligt. I den

presenterade han kapitalismkritiskt hot som efter hand anhopats i

1900-talets industrisamhällen. Exempel på dessa var industrins

miljöskador som leder till att naturen förstörs, kärnkraftsolyckor samt

oförmågan hos politiker och sociala institutioner i enskilda stater att

behandla hot (Beck 1986, på engelska 1992). I ett samhälle av risker

och hot skulle enligt Beck en fullständig förändring ske i grunden för

solidaritet, som i en moderniseringsfas som baserar sig på

framstegstro och optimism byggde på social solidaritet för att trygga

individen i osäkra situationer. Den sociala utopin i risksamhället å sin

sida är negativ och grunden för solidaritet när man skyddar sig för

risker präglas av en gemensamt delad rädsla, vilket manifesteras av

moralisk panik. Det viktigaste målet är att skydda sig från risker genom

att försöka förhindra att de värsta alternativen realiseras och inrikta

begränsningar på individen och samfunden. (Beck 1992, 49–50.)

Begrepp som karakteriserar den andra moderniteten såsom

postmodernitet (Lyotard 1894), senmodernitet eller högmodernitet

(Giddens 1990 och 1991) ger uttryck för en mogen utvecklingsfas

som baserat sig på den industrialiserade kapitalismen. I och med

digitaltekniken har skorstensindustrin minskat och befolkningen

övergått från industrin till servicenäringar, vilket har lett till nya

arbetsfördelningar och synliggjort icke-ändamålsenliga saker i de

institutionella systemen (Gershuny 1977 och 1984). Med begreppet

senmodernitet refereras till tendenserna som gäller individualisering,

ökning av risker och reflexivitet, som har lyft fram individuella

livspolitiker på socialpolitikens agenda (Giddens 1991). Med livspolitik

avses uppbyggandet av individens identitet så att denna skulle kunna

styra sitt eget livs väg mitt bland de samhälleliga omvälvningarna på ett

reflexivt sätt genom att bland annat göra ”rätt” och ”bra” val.

Framhävandet av individualism och ökningen av valfrihet kan ha ökat

individernas känslor av osäkerhet och ontologisk ångest i en situation

där de stora samhälleliga berättelserna har försvunnit. Zygmunt

Bauman (2000, på finska 2002) har summerat den postmoderna tidens

karaktär med begreppet flytande modernitet (liquid modernity). Med

detta avser han ersättandet av den första moderniseringens fasta

institutioner, klart avgränsade verksamhetssystem och förutsägbara

förväntningshorisonter med praxis som betonar kortvarighet och

projektmässighet. De förutsätter att individerna ständigt är flexibla och

förberedda på en förändring som väntar bakom nästa hörn, som snabbt

och dramatiskt kan marginalisera individen. Den sociala gemenskapen

i den flytande moderniteten är slumpmässig och projektbaserad. Den

uppstår snabbt i föränderliga utrymmen och på geografiskt oklara

platser. Bauman betonar individernas konsumentidentitet under

förhållanden av materiell rikedom. Att slås ut från positionen som

konsument till exempel på grund av arbetslöshet, arbetsoförmåga eller

fattigdom störtar individen till en marginell ställning och eventuellt även

isär från sina tidigare referentgrupper. Förhållandena i den flytande

moderniteten skapar också nya problem med den psykiska hälsan och

erfarenheter av utanförskap (t.ex. Julkunen och Rauhala 2013).

Den mest centrala kontinuiteten som sträcker sig från den första till

den andra moderniseringsfasen är att den sociala ordningen grundar

sig på produktionsmässig verksamhet och en pelare för lönearbete

(Harrikari och Rauhala 2019, 56). Arbetsmarknaden fragmenteras dock

och korta anställningsförhållanden skapar ett prekariat, en grupp som

arbetar permanent oregelbundet och/eller i ständigt växlande

anställningsförhållanden. Utopierna om lönearbete och fritt liv kan

endast förverkligas av få individer eller så är de fria livsstilsval där

avståelse från konsumtion betonas. Produktionsarbete har under de

senaste drygt hundra åren spridits över jorden så att tillverkningen av

fysiska varor ännu mer har överförts till utvecklingsländer med billig

arbetskraft. Samtidigt har produktionsarbetet i västländerna omvandlats

till produktion av tjänster, information och kunskap. Arbetsmarknaderna

i väst har också polariserats i ökande grad. Yrkesområdena

differentieras mellan olika befolkningsdelar såsom urbefolkningen och

migranterna, ett exempel är hushålls- och omsorgssektorn till vilka rika

länder rekryterar invandrare från fattigare länder med lägre utbildnings-

och lönenivå. Samtidigt erbjuder sakkunnigarbete inom framför allt den

högteknologiska sektorn en interkontinental arbetsmarknad med

guldkrage. (Hall & Lamont 2013.)

En fragmenterad arbetsmarknad och osäkra arbetsförhållanden

förutsätter en stor flexibilitet hos individen (t.ex. Rifkin 1995). I

nyliberalismens retorik betonas den ekonomiska liberalismens syn på

arbetets betydelse förutom som en källa för rikedom för individer även

för samhällen, och systemen för social trygghet har ändrats i riktning

mot motprestation som förutsätter egen arbetsmarknadsaktivitet av

individen. Som en uttalad motivering till detta har man framfört att alla

ska delta i arbetsmarknaden och i de fält för konsumtion och

delaktighet som öppnar sig via den. Den andra sidan av saken är att

om individen genom aktivitetsåtgärder inte söker sig till utbildning eller

arbetsmarknaden, skapar den sociala tryggheten inte längre en

kompenserande grund för individens situation, utan leder till att de

sociala förmånerna minskar eller upphör. Enligt John Clarke (2005) har

den arbetskraftspolitiska aktivering som genomförts i Storbritannien

blivit en ny kontrollmetod som syftar till individens egenmakt,

ansvarstagande och främjande av tillträdet till arbetsmarknaden.

Samtidigt har en princip om underkännande kopplats till systemet om

individen inte lyckas hitta arbete. I så fall förlorar individen sina

förmåner, får karens och styrs i marginalen av systemet för social

trygghet. Socialarbetarna är en yrkesmässig kärngrupp som genomför

aktiveringspolitiken i praktiken.

På grundval av vår analys (Harrikari och Rauhala 2019) föreslår vi

att nya initiativ i socialt arbete under den andra moderniseringsfasen

ska anknyta till tre sociala frågor. Identifiering av förhållandet till

naturen också som en fråga för socialt arbete ger rätt att kritisera den

expansiva industrialiseringen under den första moderniseringsfasen,

där man inte har fäst uppmärksamhet vid att naturresurserna är

begränsade och att miljön förorenas och inte heller mänsklighetens

sårbarhet under omvälvningarna i naturförhållanden. För det andra har

man sökt svar på försvagningen av institutionerna för social trygghet

och frågor om livspolitiken genom att utveckla socialt arbete som

människorättsarbete. För detta hittar man klassiska rötter från

individens värde och livets unika karaktär som de tidiga

avantgardisterna betonade. För det tredje har ökningen av sociala

risker och osäkerheter utmanat det sociala arbetet att dryfta

försvagningen av livets förväntningshorisonter och den förutsägbarhet

som gäller dem. Vi diskuterar de tre nämnda frågorna genom att 1)

bedöma den modell (life model of social work) som Carel Bailey

Germain och Alex Gitterman (1980) utvecklat 2) presentera Silvia

Staub-Bernasconis (1995 och 2014) synpunkter på socialt arbete som

en självständig vetenskap och människorättsarbete och 3) granska

Stephen Webbs (2006) analys av socialt arbete i risksamhället.

I början av 1970-talet anslöt amerikanska Carel Bailey Germain

(1916–1995) och Alex Gitterman (f. 1938) socialt arbete till sitt

undervisningsprogram förutom individ- och samhällsarbete även

naturmiljön och människan som en biologisk kroppslig varelse. De

kallade sitt tillvägagångssätt för life model of social work-modellen och

granskade människan på ett holistiskt sätt enligt vilket människan lever

i växelverkan med sociala, psykiska och fysisk-biologiska faktorer och

relationer och kan inte återföras till någon enskild dimension (Germain

och Gitterman 1980). Deras syn kan anses stödja sig på en

fenomenologisk människosyn (Rauhala 2009). Utöver växelverkan ser

de människan som en aktiv aktör som kontinuerligt bearbetar sina

förhållanden och sin omgivning.

Med sin modell kritiserar Germain och Gitterman uttryckligen

synpunkterna på terapi med psykoanalytisk betoning inom socialt

arbete och det psykosociala arbetet i enlighet med dem. De nämner

dessutom att de ställer sig kritiska till de revolutionära socialpolitiska

idéerna på 1960-talet och de betraktar dem som reduktionistiska och

som underskattar individens verksamhet. Målet med deras modell är

att betona människans förhållande till de många komplicerade

dimensioner inom vilkas inflytelsesfär hon lever, som hon kan förändra

och för vilka man kan utveckla anpassningsåtgärder. Jämfört med

tidigare arbetsmetoder inom socialt arbete som strävar efter harmoni är

syftet med Germains och Gittermans modell är att bidra till dynamisk

harmoni i spänningsfältet för flera dimensioner. De betonar vikten av

professionellt socialt arbete vid tillämpning av modellen.

Bakom framlyftandet av förhållandet till naturen och kroppsligheten

verkar den stressteori som Hans Seley presenterade 1956 och som

Germain och Gitterman (1980, 7) refererar till. De tolkar stress som ett

erfarenhetsmässigt tillstånd som skapas vid motsättning mellan

individens behov och verksamhetsmöjligheter samt en belastande

(natur)miljö. Socialarbetets uppgift är att stärka människans resurser,

hennes anpassning till situationen, dock inte undertryckande, utan

genom att stärka balansen mellan individen och miljön. Miljöproblemen

härstammar från undertryckande maktbruk, som producerar och

upprätthåller fattigdom, rasism, sexism, homofobi, ageism. Som

problem betraktar Germain och Gitterman en berövande makt, som

förstör och utplånar naturen och dess resurser där priset betalas av

fattiga och de sämst ställda.

Den temporalitet som behandlats mer sällan i socialarbetets tidiga

litteratur strukturerar Germain och Gitterman under en historisk,

individuell och social tid. Genom att beakta individernas, gruppernas

och samhällenas tidsuppfattningar och tidserfarenheter kan man inom

socialt arbete vässa analysen av individens situation. Uppfattningar och

erfarenheter av tid accentueras i digitaliserade sociala miljöer, där nya

tidszoner och tidsmässiga förhållanden och samhällen kan uppstå

under förhållanden av globalt informationsutbyte och social media.

Engelke m.fl. (2014, 361) lägger ur ett historiskt perspektiv för socialt

arbete vikt vid Germains och Gittermans modell för att de utvecklar

praxis vid socialt arbete med beaktande av förhållandet till naturen och

temporaliteten och är bland de första här. Nuförtiden utgör naturen och

ekologiska frågor huvudströmningen i forskningsdiskussionerna inom

socialt arbete, men socialarbetets institutionella arrangemang ger

endast lite utrymme för de nya metoder som stöder sig på dem.

Diskussioner om de mänskliga rättigheterna är en kontinuitet av

1960-talets medborgarrörelser, i socialarbetets internationella samfund

redan från och med 1920-talet. Den engelska pionjären i socialt arbete

och grundaren av organisationen Rädda Barnen Eglantyne Jebb

(1876–1928) utarbetade 1923 ett utkast till konvention om barnets

rättigheter, som Nationernas Förbund antog följande år. År 1959

godkände FN en utvidgad version av Jebbs förslag, och dess centrala

tankar inkluderades även i FN:s konvention om barnets rättigheter år

1989. Det är motiverat att säga att social rättvisa och mänskliga

rättigheter blev grunden för socialt arbete redan i ett tidigt skede i

början av 1900-talet.

Under nyliberalismen har diskussionerna om de mänskliga

rättigheterna stärkts, vilket för sin del är en mottendens till den

nedskärningspolitik i fråga om den sociala tryggheten som bedrivits i

flera länder, men som även hänger ihop med tematiken kring

individens rättigheter, friheter och skyldigheter (Healy och Link 2012).

En synlig internationell påverkare i fråga om människorättsdiskussioner

inom socialt arbete är Silvia Staub-Bernasconi (f. 1936), som planerat

och inlett utbildningsprogram i socialt arbete med inriktning mot de

mänskliga rättigheterna i Schweiz och Tyskland. Hon har utvecklat

människorättsbaserat socialt arbete i en riktning som skulle kunna

tillämpas i olika samhällen globalt. Hon definierar socialt arbete som en

system- och socialteoretisk, reflexiv och praktisk disciplin om de

förhållanden som socialt och kulturellt definieras som problematiska

(Staub-Bernasconi 1991, 3; 1995, 137). Till teorin om socialt arbete hör

att fråga vad som är problematiskt, varför någon omständighet har

definierats som problematisk och utifrån vilken värdegrund definitionen

har gjorts och hur omständigheten kan förändras (Engelke m.fl. 2014,

451).

Enligt Staub-Bernasconi (2014) ska teoretiseringar av socialt arbete

vara värdegrundande, eftersom varje människas värde är absolut och

okränkbar och varje människa har rätt till personlig frihet och

deltagande. Att uppleva social rättvisa är också en individs rättighet.

Mandatet för socialt arbete bestäms av klienten, institutionerna (social

agency) och professionen socialt arbete (mt., 31). De inbördes

förhållandena mellan de som bestämmer mandatet varierar under olika

tidsperioder. Forskning och praxis inom socialt arbete bör identifiera

ouppfyllda behov, sociala orättvisor, våld och kränkningar mot de

mänskliga rättigheterna. För behandling av dem bör det sociala arbetet

inte vänta på ett mandat av staten som kanske aldrig fås. Mandatet bör

tas direkt från klienterna och medborgarna och sociala rörelser och

medborgar- och hjälporganisationer som företräder dem – (från ett

globalt) medborgarsamhälle (Staub-Bernasconi 2014, 31–32). En

kritisk fråga som kvarstår är vad som anses vara ett globalt

medborgarsamhälle under nuvarande förhållanden.

I stil med de tidiga avantgardisterna betonar Staub-Bernasconi

(2014) att utformningen av mandatet för socialt arbete är i yrkeskårens

egna händer. Enligt henne bör forskningen inom socialt arbete delta i

analysen av den nuvarande internationella ordningen och

regleringssystemen. Förhållandet mellan det internationella samfundet

och nationalstaterna förändrar socialpolitikens ställning. Det sociala

arbetet ska definiera sig själv under en tid av nedskärningar av den

sociala tryggheten och i en situation där nationalstaterna har förlorat

sina befogenheter att producera social trygghet när den konkurrerande

staten har blivit en faktor som bestämmer inbördes förhållanden

(Lorenz 2014; Harrikari m.fl. 2014). Globaliseringen kan dock öppna

nya möjligheter för värdegrundat socialt arbete, vilket dock kräver ett

globalt medborgarsamhälle. Det internationella samfundet i socialt

arbete har betonat detta i sina initiativ och definitioner. (Healy och Link

2012.)

Den diskussion om risksamhället som på 1980-talet startade från

Ulrich Becks (1986/1992) tanke har producerat begrep om observation

av risker, förebyggande och kontroll. Beck väckte i början diskussioner

om svagheterna i sätten att regera och de institutionella systemen, som

har till följd att staterna inte förmår att skydda sina medborgare från

sociala och naturliga risker. Man reagerar på fenomen genom

moralpanik, och har börjat granska verkligheten som om man befinner

sig under ett ständigt larmtillstånd. Som en följd av detta kan man få

kollektiv acceptans för reaktionära åtgärder som begränsar individer

och som kan ifrågasätta laglighetens gränser. (Harrikari 2008;

Wacquant 2009; Harrikari och Rauhala 2019, 56–58.)

I sitt verk Social Work in a Risk Society (2006) har Stephen A. Webb

definierat tre uppgifter för det moderna sociala arbetet. Under den

första moderniseringen var målet att förbättra de sociala och

individuella förhållandena och särskilt efter det andra världskriget

bedömningen av behoven och säkerställandet av ett rimligt läge för

behovstillfredsställelse genom en solidarisk och universell socialpolitik.

Under den andra moderniseringen från och med 1980-talet har

uppgiften blivit att observera och hantera risker under nyliberala

förhållanden. Enligt Webb fungerar socialt arbete i en situation där den

rådande omständigheten är en indelning i aktiva medborgare som

förmår hantera livets risker och marginaliserade medborgare som

utsätts för risker och blir beroende av sakkunniga, interventioner och

åtgärder för riskhantering.

Osäkerheterna under andra moderniseringsfasen kan enligt Webb

(2006) indelas i tre kategorier som han kallar ontologiska,

epistemologiska och procedurala. Det ontologiska pekar på

föreställningar och existens. Det innebär misstankar, icke genomförda

handlingar, olösta känslomässiga upplevelser och saker som individen

inte har skaffat sig en uppfattning om. Att beakta ontologiska aspekter i

det sociala arbetet innebär att man som en del av sakkunskapen även

bör utveckla förståelsen för vilka vi är och vad vi tror på. Den

epistemologiska dimensionen av osäkerhet å sin sida förutsätter

granskning och uttalande av informationens karaktär, informationens

sektor och validitet för informationen samt de antaganden som verkar

bakom dem. Inom socialt arbete har konstruktionistiska, kritiska och

postmoderna granskningar tagit upp information om informationens

flerdimensionella karaktär. Den epistemologiska dimensionen är

särskilt relevant i socialt arbete, eftersom människans situationer

skapar komplicerade, problematiska och oväntade konsekvenser, och

dessutom är interventioner för att bemöta dem otydliga eller saknas

(t.ex. Fawcett 2009; Fook 2002). Med procedural osäkerhet hänvisar

Webb till varierande administrativa strukturer och bestämmandet av

gränser för verksamhetsområdet för det sociala arbetet i

organisationer.

Man har börjat utvärdera praxis inom socialt arbete utifrån en

referensram för osäkerhet. Man känner oro över praxis vid otillräcklig

självutvärdering av yrkesverksamheten och samtidigt över den

reglering som gäller socialt arbete, som bland annat anknyter till

genomförandet av aktiveringspolitik. I stället för den kontrolluppgift som

tidigare hänfört sig till socialt arbete har strävanden efter normalisering

och riskbedömning kommit i framtids- och resultatförväntningar, som är

oklara. Socialt arbete har även kommit att innefatta

övervakningsarbete, vars mål inte nödvändigtvis betjänar att man

granskar livssituationerna för en klient inom socialt arbete och söker

efter lösningar i riktning mot hens mål. (Healy och Link 2012.)

Nyliberalismen som sedan slutet av 1970-talet har stärkt sin ställning

innebär enligt Evans och Sewell (2013) en ekonomisk doktrin, politisk

ideologi, paradigm för samhällspolitisk kontroll samt social fantasi

genom vilken man kan utveckla en ny kontroll och välfärdspolitiska

lösningar som lämpar sig för den andra moderniseringens krav.

Samordning av statens, den individuella medborgarens och

marknadens intressen har inneburit en strävan att individualisera

sociala problem och risker, och institutionella lösningar har tills vidare

fått spela en sidoroll eller vara utlämnade åt budgetnedskärningar. Med

hjälp av social fantasi kan man dock komma med idéer om

mottendenser till nyliberala lösningar, såsom de globala miljö-,

människorätts- och medborrättsrörelserna och

medborgardiskussionerna har visat. (T.ex. Ferguson m.fl. 2005;

Harrison och Melville 2010; Gray m.fl. 2013). De har lyft fram globalt

socialt ansvar, gränsöverskridande arrangemang som gäller den

sociala tryggheten för flyktingar och migranter, samhällelig

omfördelning av lokala resurser, nya digitala plattformar för bildandet

av samfund och åtgärder mot klimatförändringen.

Till slut

Avantgardisterna inom socialt arbete under 1900-talet har varit både

utvecklare av teori och praktiska aktörer, som har tillämpat och prövat

sina abstraktioner och relativerat synpunkter på samhälleliga

samtidsdiskussioner. I denna artikel presenterade vi som tidiga

utvecklare av socialt arbete amerikanarna Mary Richmond och Jane

Addams, österrikaren Ilse Arlt och tyskan Alice Salomon och utöver

dem nämnde vi amerikanskan Bertha Capen Reynolds. Vår bedömning

är att företrädarna för socialt arbete i fråga observerar skarpsynt de

samhällsförändringar som moderniseringens omvälvning producerade

och i och med vilka nya sociala frågor och problem blev synliga. För att

bemöta dem utvecklar de socialarbetets innehåll och sektor, begrepp

och praxis.

Richmond abstraherade den fria individen, som det moderna

lönearbetssamhället behövde: ett rationellt subjekt som bedömer sin

situation och som när hen stöter på problem söker sig till en

socialarbetare. Socialarbetaren granskar individens situation och söker

tillsammans med klienten lösningar på den besvärliga situationen.

Addams å sin sida är pionjär i samhällsarbete och socialt arbete i

staden, och hon såg social rättvisa och främjande av jämställdheten

som en viktig uppgift för socialt arbete. Hon fäste uppmärksamhet vid

förhållandena mellan individen och samhället, problemet med

förmedling och granskade samhället under modernisering i enlighet

med de motsättningar som det skapat, såsom klass, ras och kön. Hon

analyserade förhållandet mellan det lokal och globala på ett sätt som

fortfarande är användbart; individen lever i lokala samhällen som är

bundna till en global kontext. Denna sammanflätning betonas under

digitaliseringens och hybridiseringens förhållanden.

Upp på det gamla sociala arbetets agenda kom de mänskliga

behoven och rätten till tillfredsställande av dem. En individ som lever

på lönearbete och bor i en stad kunde i det idealiska fallet se till sin

självtillfredsställelse, men blev sårbar i sin situation om möjligheten till

lönearbete inte fanns. Arlt föreslog att individens välfärd är en möjlighet

till allmänt välstånd och därför lönar det sig att investera i

medborgarnas funktionsförmåga. Välmående medborgare förmår att

utöver lönearbete delta i uppfyllandet av de medborgerliga skyldigheter

som demokratin förutsätter. Arlt betonade att varje individ ska ha rätt till

personlig frihet, privatliv och utveckling av sina talanger. Hon var vid

sidan om Salomon bland de första grundarna av utbildningsenheter

och utbildningsprogram i modernt socialt arbete. Salomon startade

också de internationella utbildningsjämförelserna i slutet av 1920-talet.

Företrädaren för radikalt socialt arbete Reynolds gjorde först ett utkast

till det sociala arbetets dubbelbindning under korstrycket av stöd och

kontroll, vilket fortfarande är den rådande situationen mellan klienten

och institutionen. En viktig och fortfarande giltig kontribution av

pionjärerna inom socialt arbete är en omoraliserad

människouppfattning. De riktade sitt intresse mot förhållandet mellan

individen och samhället och observerade de fält av intressekamper och

system för maktutövning som bildades i det moderna samhället.

Definieringen av klassiker inom vetenskapen sker i regel långsiktigt i

utbildnings- och forskningssamfunden, där man selektivt presenterar

tidiga företrädare inom sektorn för nya studentgenerationer. I denna

artikel har vi från den tidiga fasen enligt prövning tagit ett par pionjärer

inom socialt arbete som exempel. De kan anses vara teoretiker vid

sidan om att de även var praktiska aktörer och organisatörer. Många

tidiga företrädare för socialpsykologin kunde även ses som

framstående teoretiker för socialt arbete, ett exempel på dem är den

amerikanska identitetsforskaren Georg Herbert Mead som fört

diskussioner med Richmond och Addams. Många nationalekonomer

som utvecklat den moderna socialpolitiken påverkade

centraleuropeiska avantgardister i socialt arbete. Arlt fick

privatundervisning av två professorer i nationalekonomi som hörde till

föreningen Verein für Sozialpolitik, vilka även stödde henne vid

ordnandet av utbildning i socialt arbete. Salomons tankar påverkades

av tidiga pedagoger. Pionjärerna i socialt arbete lyfte i sina artiklar fram

sina strävanden att bygga upp ett socialt arbete som baserar sig på

tvärvetenskaplighet.

Utan tvekan har många personer som arbetat och påverkat inom

utbildning och praktik i socialt arbete glömts bort och blivit utan

erkännande. Ett lysande exempel på dem är Ilse Arlt, som trots sin

ansenliga forskning, publikationer om sitt utbildningsarbete föll i

glömska efter sin död under decennier och hittades åter först i slutet av

1990-talet. Polskan Helena Radlińska nämns som ett namn bland de

europeiska pionjärerna i socialt arbete, men hennes tänkande om

social(fostran) som betonar förhållandet till naturen är föga känd

annanstans än i Polen. Hon byggde upp utbildningen i socialt arbete

vid folkhögskolor som inrättats på landsbygden, och dessa blev en del

av lokalsamfunden (Lepalczyk och Marynowicz-Hetka 2002).

Den framstegstro och utvecklingsoptimism som gällde socialt arbete

fick som sitt sigill den första världskongressen i socialt arbete i Paris

1928. Programmet och presentationerna stärkte tron på det sociala

arbetets framtid som ett forsknings- och yrkesområde. I konferensens

omfattande material har sociala frågor från moderniseringens tidiga fas

dokumenterats, som trots sina innehållsmässiga skillnader i betoning

ännu idag är aktuella på såväl nationell som global nivå. Endast

förhållandet till naturen och åldrandet som är starka i de nuvarande

diskussionerna saknas från agendan för Pariskonferensen. De

optimistiska målen i slutet av 1920-talet tunnades dock ut i de

autoritära förhållandena under de följande decennierna. Ilse Arlt

tvingades år 1958 besviket konstatera att socialt arbete fortfarande

baserade sig på slumpmässiga begrepp, åsikter och osystematisk

information och det saknade en adekvat grundforskning och

vetenskaplig grund (Staub-Bernasconi 2002, 27).

FN:s kommission för ekonomisk och social utveckling erkände

socialt arbete som ett internationellt kompetensområde 1951, med det

flykting- och migrantarbete som gjorts inom kretsen för socialt arbete

som motivering. Därmed fick socialt arbete en erkänd plats för

arbetsfördelning i det internationella verksamhetsfältet. I de västliga

nationalstaterna utvecklades från och med 1950-talet offentliga

välfärdssystem och socialt arbete gjordes till en del av socialservicen. I

1960-talets politiska atmosfär betonades samhällets strukturella

faktorer och man började kritisera den offentliga maktens verksamhet.

Kapitalismkritiken lyfte fram kuvande och objektifierande praxis som

byggts in i den professionella hjälpen, och man började söka efter nytt

material till det sociala arbetet ur kretsen för kritiskt och radikalt socialt

arbete. Nuvarande diskussioner om egenmakt hänger för sin del ihop

med traditionen i fråga.

Centrala katalysatorer för övergången till andra moderniseringsfasen

har varit första moderniseringens föråldrade och stela styrningssystem,

deras förändring till icke-ändamålsenliga när kraven på demokrati,

globaliseringen och digitaliseringen har framskridit. En betydande

faktor som förutsätter en grundlig samhällelig förändring är

upptagningen av naturens tillstånd och hållbarhet på agendan från och

med mitten av 1980-talet, särskilt i och med det abstraktionen av

risksamhället som Ulrich Beck presenterade. Aktualiseringen av

förhållandet till naturen har sedan 1970-talet påverkat abstraktionerna

inom socialt arbete då man har börjat koppla frågor om naturmiljö och

även (individuell) kroppslighet till dem.

Nyliberalismens uppgång sedan 1970-talet har tagit med sig nya

nyanser till struktureringen av socialt arbete. Betoningen av

individualism har stärkt de mänskliga och grundläggande rättigheternas

betydelse. Risktänkandet å andra sidan har även inneburit att individer

med sina verksamhetssätt och livsval kan betraktas som risker. Socialt

arbete under den andra moderniseringen har utvecklats i den

postmoderna referensramen där man har betonat samarbete mellan

klienten och den sakkunniga och klientens ställning som en kompetent

tolk av sin livsvärld. Förhållandet till naturen, livspolitiska val, klientens

aktivitet samt växelverkan mellan socialarbetaren och klienten har

amerikanarna Carel Bailey Germain och Alex Gitterman

sammanjämkat i sin modell Life model of social work som de

presenterade 1980. I den abstraheras den inbördes dynamiken mellan

människans förhållande till naturen och sociala relationer. Germain och

Gitterman kritiserar med sin modell de reduktionistiska förklaringar som

lagts fram inom såväl sociologin som psykologin. De tolkar individen på

ett holistiskt sätt med beaktande av de antagna parternas samtidighet

och inbördes dynamik. Förhållandet till naturen anser de vara ett aktivt

funktionellt förhållande, där individerna genom sina livsval kan

bearbeta sin omgivning och även sina egna livsprocesser, för vilket det

enligt Germain och Gitterman behövs två kvalificerade socialarbetare

som stöd.

Övergången till den andra moderniseringen sammanhänger också

med framhävandet av de mänskliga rättigheternas betydelse. Vi har

presenterat den schweiziska Silvia Staub-Bernasconis synpunkter på

socialt arbete som människorättsarbete. Som sådana kan man tolka de

synpunkter på social rättvisa och villkoren för individernas

människovärdiga liv som redan de tidiga avantgardisterna

presenterade, och som socialarbetarna borde främja. Enligt Staub-

Bernasconi kan socialt arbete som människorättsarbete även

gränsöverskridande, dvs. med betoning på socialt arbete som

överskrider gränserna för nationalstatlighet. Socialt arbete bör ta sitt

mandat från den universella mänskligheten som FN fastställde som

utgångspunkt i sin allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

1948. Från tankarna hos de avantgardister i socialt arbete som vi lyft

fram kan man hämta både abstrakta och metodologiska idéer för att

analysera nuläget. Modernt socialt arbete har från och med sina tidiga

faser haft en diskuterande och aktiv internationell publik, inom vilken

man har utbytt uppfattningar om sociala frågor som råder i olika

samhällen och hur man bemöter dem med det sociala arbetets

metoder. I nuläget har jämförande analyser som gäller nationella

förhållanden och situationer förlorat sin teoretiska kraft, eftersom de

ofta stöder sig på binära begrepp och inte är sensitiva för frågor som är

gränsöverskridande och täcker flera ontologiska nivåer. Att ta upp

förhållandet till naturen är inte helt nytt, men de konkreta begrepp och

den metodologi som behövs för en empirisk analys av den har ännu

inte utvecklats. Kritiken av metodologisk nationalism har även inom

socialt arbete öppnat möjligheter till revidering av rådande teorier.

Begreppsmässiga utvecklingar av förhållandet till naturen är enligt vår

bedömning den mest centrala uppgiften för forskningen inom socialt

arbete i denna tid – klimatförändringens tidsålder.

LITTERATUR

Ahola, Kirsi & Joensuu, Matti & Mattila-Holappa, Pauliina & Tuisku,

Katinka & Vahtera, Jussi & Virtanen, Marianna: Mielenterveyssyistä

työkyvyttömien nuorten aikuisten tausta. Suomen Lääkärilehti 50–52

(2014): 69, 3441–3448.

Atkinson, Robert: The Life Story Interview. Qualitative research

methods series 44. Thousands Oaks: Sage, 1998.

Backman, Olof & Nilsson, Anders: Pathways to Social Exclusion – A

Life-Course Study. European Sociological Review 27 (2010): 1, 107–

123.

Blackburn, Robert: What is social inequality? International Journal of

Sociology and Social Policy 28 (2008): 7/8, 250–259.

Blomgren, Jenni & Hytti, Helka & Gould, Raija:

Työkyvyttömyyseläkkeille siirtyneiden työttömyys- ja sairaustausta

eri järjestelmissä. Nettityöpapereita 26/2011. Helsinki: Kela, 2011.

Doorslaer, Eddy van & Masseria, Cristina & Koolman, Xander:

Inequalities in access to medical care by income in developed

countries. CMAJ 174 (2) (2006): 177–182.

Elder, Glen jr. & Giele, Janet (toim.): The Craft of Life Course Research.

New York: The Guilford press, 2009.

Ervasti, Jenni & Vahtera, Jussi & Pentti Jaana & Osanen, Tuula & Ahola,

Kirsi & Kivimäki, Mika & Virtanen, Marianna: Depression-Related Work

Disability: Socioeconomic Inequalities in Onset, Duration and

Recurrence. PLOS ONE 8 (2013):11, 1–8.

Harkko, Jaakko & Lehikoinen, Tuula & Lehto, Sarita & Ala-Kauhaluoma,

Mika: Onko osa nuorista vaarassa syrjäytyä pysyvästi? Nuorten

syrjäytymisriskit ja aikuisuuteen siirtymistä tukeva palvelujärjestelmä.

Sosiaali- ja terveysturvan tutkimuksia 144. Helsinki: Kela, 2016.

Helsingin Sanomat: Nuoret kuntoutuvat nopeasti. Uutiset 29.12.2013

Hänninen, Vilma: Masennus toiminnallisena loukkuna. S. 17–35.

Teoksessa Oksanen, Atte & Salonen, Marko (toim.): Toiminnallisia

loukkuja. Hyvinvointi ja eriarvoisuus yhteiskunnassa. Tampere:

Tampereen yliopistopaino, 2011.

Ilmakunnas, Ilari & Kauppinen, Timo M. & Kestilä, Laura:

Sosioekonomisten syrjäytymisriskien kasautuminen vuonna 1977

syntyneillä nuorilla aikuisilla. Yhteiskuntapolitiikka 80 (2015): 3, 247–

262.

Jokela, Markus & Batty, G. David & Vahtera, Jussi & Elovainio, Marko &

Kivimäki, Mika: Socioeconomic inequalities in common mental

disorders and psychotherapy treatment in the UK between 1991 and

2009. The British Journal of Psychiatry 202 (2013): 115–120.

Järvinen, Tero & Vanttaja, Markku: Koulupudokkaiden työurat. Vuosina

1985 ja 1995 koulutuksen ja työn ulkopuolella olleiden nuorten

urapolkujen vertailua. Yhteiskuntapolitiikka 78 (2013): 5, 509–519.

Kerätär, Raija: Kun katsoo kauempaa, näkee enemmän. Monialainen

työkyvyn ja kuntoutustarpeen arviointi pitkäaikaistyöttömillä. Acta

Universitatis Ouluensis. Medica 1340. Oulu: Oulun yliopisto, 2016.

Keskimäki, Ilmo: Sosioekonomiset erot ja oikeudenmukaisuus

Suomen terveydenhuollossa. Sosiaalitieteellinen aikakauslehti 47

(2010): 201–207.

Koljonen, Laura: Joka päivä viisi nuorta jää eläkkeelle – ennätysmäärä

masennuksen vuoksi. Suomen Kuvalehti 2.7.2011.

Lahelma, Eero & Rahkonen, Ossi: Sosiaalinen rakenne ja terveys. S.

19–39. Teoksessa Karvonen, Sakari & Kestilä, Laura & Mäki-Opas,

Tomi (toim.): Terveyssosiologian linjoja. Helsinki: Gaudeamus,

2017.

Lamberg, Tiina & Virtanen, Pekka & Vahtera, Jussi & Luukkaala, Tiina &

Koskenvuo, Markku: Unemployment, depressiveness and disability

retirement: a follow-up study of the Finnish HeSSup population

sample. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology 45 (2010):

259–64.

Lehto, Markku & Lindström, Kari & Lönngvist, Jouko & Parvikko, Olavi &

Riihinen, Olavi & Suksi, Ismo & Uusitalo, Hannu: Mielenterveyden

häiriöt työkyvyttömyyseläkkeiden syynä – ajatuksia ehkäisystä,

hoidosta ja kuntoutuksesta. Sosiaali- ja terveysministeriön

selvityksiä 2005 (1). Helsinki: Sosiaali- ja terveysministeriö, 2005.

Lorant, Vincent & Deliège, Denise & Eaton, William & Robert, Annie &

Philippot, Pierre & Ansseau, Marc: Socioeconomic Inequalities in

Depression: A Meta-Analysis. American Journal of Epidemiology,

157 (2003): 2, 98–112.

Lorant, Vincent & Croux, Christophe & Weich, Scott & Deliege, Denise

& Mackenbach, Johan & Ansseau, Marc: Depression and socio-

economic risk factors: 7-year longitudinal population study. British

Journal of Psychiatry 190 (2007): 293–298.

Muntaner, Carles & Eaton, William W. & Chamberlain, Diala C.: Social

inequalities in mental health: a review of concepts and underlying

assumptions. Health 4 (2001): 1, 81–113.

Myrskylä, Pekka: Hukassa. Keitä ovat syrjäytyneet nuoret? Eva-analyysi

no 19. Helsinki: Elinkeinoelämän valtuuskunta, 2012.

Nurmi, Jan-Erik: Miksi nuori syrjäytyy? NMI-bulletin 21 (2011): 2, 28–35.

Paananen, Reija & Ristikari, Tiina & Merikukka, Marko & Rämö, Antti &

Gissler, Mika: Lasten ja nuorten hyvinvointi. Kansallinen

syntymäkohortti 1987 tutkimusaineiston valossa. Raportti 52/2012.

Helsinki: Terveyden ja hyvinvoinnin laitos, 2012.

Palola, Elina & Hannikainen-Ingman, Katri & Karjalainen, Vappu:

Nuorten syrjäytymistä on tutkittava pintaa syvemmin.

Yhteiskuntapolitiikka 77 (2012): 3, 310–315.

Pilgrim, David & Bentall, Richard: The medicalization of misery. A critical

realist analysis of the concept of depression. Journal of Mental Heath

8 (1999):

3, 261–262.

Raitasalo, Raimo & Maaniemi, Kaarlo: Nuorten mielenterveyden

häiriöiden aiheuttamat sairauspoissaolot ja työkyvyttömyys vuosina

2004–2009. Nettityöpapereita 23/2011. Helsinki: Kelan

tutkimusosasto, 2011.

Rajavaara, Marketta: Kuntoutus- ja työkykypolitiikat sosiaalisina

investointeina. S. 46–76. Työvoiman tuottavuutta vai kansalaisten

yhdenvertaisuutta? Teoksessa Ashorn, Ulla & Autti-Rämö, Ilona &

Lehto, Juhani & Rajavaara, Marketta: Kuntoutus muuttuu – entä

kuntoutusjärjestelmä? Helsinki: Kelan tutkimusosasto, 2013.

Rantala, Juha: Varhainen eläkkeelle siirtyminen. Eläketurvakeskuksen

tutkimuksia 2008:1. Helsinki: Eläketurvakeskus, 2008.

Scott, Jan & Flower, David & McGorry, Par & al: Adolescents and young

adults who are not in employment, education, or training. British

Medical Journal 9 (2013): 347, 1–3.

Stoppard, Janet & McMullen, Linda (toim.): Situating sadness. Women

and depression in social context. New York: New York University

Press, 2003.

Therborn, Göran: Eriarvoisuus tappaa. Tampere: Vastapaino, 2014.

Tiilikainen, Elisa: Yksinäisyys ja elämänkulku. Laadullinen

seurantatutkimus ikääntyvien yksinäisyydestä. Valtiotieteellisen

tiedekunnan julkaisuja 2016:4. Helsinki: Helsingin yliopisto, 2016.

Torikka, Antti & Kaltiala-Heino, Riittakerttu & Rimpelä, Arja & Marttunen,

Mauri & Luukkala, Tiina & Rimpelä, Matti: Self-reported depression is

increasing among socio-economically disadvantaged adolescents

repeated cross-sectional surveys from Finland from 2000 to 2011.

BMC Public Health (2014): 14, 408–418.

ENGLISH SUMMARY

Sanna Rikala: Depression, work disability and social inequality

in young adults’ life courses (Masennus, työkyvyttömyys ja

sosiaalinen eriarvoisuus nuorten aikuisten elämänkuluissa)

Rates of depression-related sick leave and disability pension have

soared among adults under 30 years of age. Furthermore, young

adults outside work and education often suffer from mental health

problems. However, little is known about the processes that lead

to depression-related work disability or to early social

marginalization due to mental health problems. This study draws on

qualitative research methods to address these questions. The data

consist of 49 life story interviews with young adults who have ended

up on disability benefits, in unemployment, or outside the social

security system due to depression.

The analysis focuses especially on social inequalities in the

processes leading to depression-related incapacity for work. The life

stories were categorized into four subgroups according to the

interviewee’s former labour market positions: ‘from school’, ‘from higher

education’, ‘from work life’, and ‘from a precarious labour market

background’. The analysis firstly explores the typical paths leading

to incapacity for work in each subgroup; and secondly compares

the processes between the subgroups.

Three major hazards emerged in the interviewees’ life

stories: difficult childhood living conditions, pressures faced in

studies and at work, and problems with access to medical care and

income security. However, significant differences were found

between young adults coming from different labour market

positions. Whereas the pressures faced in studies and at work

appeared to have the same weight and significance in the different

subgroups, the lack of proper health care and income difficulties

were more common among young adults with a precarious labour

market background.

Keywords: depression, work disability, young adults, social

inequality, life course.