Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag

N:r 9 (272) Fredagen den 3 mars 1893. 6:te årg. P r e n u m e r a t i o n s p r i s p r å r :

Idun m e d Modetidning och kolorerado planscher kr. 9:

Idun m. Modet, utan kol . pl. » 7 Idun ensam » 5

B y r å : K l a r a v . K y r k o g a t a 7 , 2 t r

(Aftonbladets hus . )

Prenumerat ion sker ft al la post-anstalter i riket.

R e d a k t ö r o c h u t g l f v a r e :

F R I T H I O F H E L L B E R G .

Träffas å b y r å n kl . 12—1.

A l l m . T e l e f . 6 1 4 7 .

T J t g l f n i n g s t i d :

h v a r j e h e l g f r i f r e d a g .

L ö s n u m m e r s p r i s I 5 ö re (lösn:r endast för komplet ter ingar)

A n n o n s » r i N :

35 öre pr nonparei l lerad. F ö r »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Ut ländska annons. 70 öre pr uonp.-rad.

P e g g y H å r d .

iland de banbrytan­de kvinnorna i vårt land, som ägt mod att trotsa den

fördom, hvilken förr likt en mur omgärdade kvin­nan och utestängde hen­ne från det allmänna lif-vets verkningskrets samt såsom en boja fängslade och band hennes händer och hindrade henne från att själf förtjäna sitt bröd, intager Peggy Hård ett ganska framstående rum och torde därför väl försvara sin plats på Iduns första sida. Hon var nämligen den första högättade kvinna, som lämnat salongen för att inträda i affärslokalen och utbyta kåsösen mot kontorsstolen.

I början af 1860-ta-let — således för om­kring trettio år sedan — var detta ett ganska djärft steg, som just ej häller åsågs af de mera konservativt sinnade med de blidaste ögon, hvaråt också en och annan rynka slog sig på mången fin näsa. Ty arbetet hade då ännu ej här i Sve­rige lyckats tillkämpa sig sin ära och vunnit det erkännande, som med rätta tillkommer det, utan det betraktades som något mycket simpelt att befatta sig därmed —

isynnerhet för den ari­stokratiska damen, för hvilken nästan blott det husmoderliga kallet an­sågs vara det passande verksamhetsområdet; ett kall, hvilket ju ock, dess bättre, har sina höga och ädla anor från ur­minnestider i vårt kära fädernesland. Det vitt­nar därför om ett för­domsfritt sinne, en själf-ständig karaktär med en fast och bestämd vilja att, under en tid då så små vyer och trånga å-sikter voro de bestäm­mande för den stora mängden, stiga af från den väl tilltrampade och bekväma allmänna vä­gen för att inträda på den obanade, skuggrika stigen och söka uppnå de nya och vidsträckta arbetsfält, som syntes framskymta i fjärran. Detta steg tvekade ej Peggy Hård att taga, då ett nytt fält för hen­nes verksamhet öppnade sig för henne och hon blef erbjuden kassörs­tjänst uti Stockholms läns sparbank. Dock ville hon ej — med det nobla sinnelag, som alltid ut­märkt hennes handlings­sätt — strax taga kas­sörsbefattningen om hand, emedan hon fann det motbjudande att i tjän-

06 I D U N 1893

För att ernå fullkomning är det icke nödvändigt att göra ovanliga saker, men att göra vanliga saker ovanligt väl.

J^RÄNCIS D E j S A L . E S .

sten ställas framom den äldre kvinnliga kam­rat, som hon strax fick. Hon åtnöjde sig därför först med en bokhållarsyssla, till dess kassörstjänsten om ett par år blef ledig. Så­som kassör tjänstgjorde hon sedan plikttroget, punktligt och noggrant till såväl styrelsens som allmänhetens stora belåtenhet i många år, tills hon på grund af sjuklighet måste be­gära afsked och då med hela lönen som pen­sion afgick ur tjänsten.

Den 11 september 1825 föddes Maria Margareta Peggy Hård på den vackra egen­domen Claestorp, belägen i närheten af Sköfde, hvilken för många år sedan ägdes och be­boddes af hennes föräldrar, statsrådet grefve Carl Gustaf Hård och hans maka Anna Margareta af Sandeberg. Där förflöt hennes första barndomstid. Begåfvad med lifligt temperament och ett lekfullt, skämtsamt och kvickt lynne, var hon en bland de muntraste i den stora syskonskaran, och föga tänkte den, som då såg henne under lek och ras yra omkring i den vackra parken eller flyga i kapp med fjärilarna på de blomstersmyckade och solbelysta ängarna, att hon en dag skulle fjättras vid kontorspulpeten med affarsminens allvarliga prägel öfver dragen. Men, då det ekonomiska tillståndet redan under hennes faders senare lefnadsår började blifva mindre godt för honom, nödgades han sälja sin egen­dom och hyrde då det historiskt märkliga Håtunaholm såsom bostad för sin familj, hvilken efter hans död flyttade än till Upsala, än till Stockholm. Och de af döttrarna, som ännu voro kvar i föräldrahemmet, önskade då att genom eget arbete själfva bidraga till sitt underhåll.

Brodérnålen blef då det verktyg, som under flere år flitigt användes af Peggy Hård samt två äldre systrar till henne, och som de voro alltför rättänkande och upplysta för att, så­som många andra, vilja arbeta i hemlighet, utan gjorde det öppet samt både fort och ut­märkt väl, så saknades heller aldrig arbete för dem, utan de erhöllo så mycket däraf, att de kunde dela med åt flere andra, som behöfde och ville förtjäna. Detta var för dem en glädje, ty de hyste ett varmt och innerligt deltagande för hvar hjälpbehöfvande och lidande medmänniska och skydde aldrig något besvär, någon möda eller uppoffring för att kunna bistå med råd och dåd, så långt det var dem möjligt. Med ett sådant hjärte-och sinnelag var det därför naturligt att Peggy Hård gärna skulle mottaga en syssla, genom hvilkens lön hon blef i stånd att, nå­got längre än de små nålpenningarne tilläto henne, utsträcka den hjälpande och stödjande handen.

Hon är nu den enda kvarlefvande af de många syskonen och har genom sitt älskvärda väsen och sin ädla personlighet gjort sig afhållen, högt aktad och värderad af alla, med hvilka hon kommit i beröring, samt fort­far, genom att skänka hjälp, tröst och glädje, så vidt krafter, förmåga och tillgångar räcka, med sin välsignelsebringande verksamhet i människokärlekens tjänst.

J. S.

OLIKA DRIFKRAFTER.

A f Ave.

jurlifvet erbjuder ofta scener, hvilka på ett så slående sätt parodiera många företeelser i människolifvet, att man er­

far en oemotståndlig lust att blicka de i dylika parodier spelande djuren in i ögonen för att se, om icke skalken där tittar fram.

I ett hem såg jag en gång en hund och en katt, hvilka, att döma af deras dagliga lekar och gemensamma sofställe, måste vara riktigt goda vänner och kamrater. Men den som kände dessa två nogare, visste, att Bella var en stor läckermun, som med lika stor för­siktighet smög sig in i hönsgården för att dricka ur de nyvärpta äggen, som somliga da­mer smyga sig till konditorierna för att äta tårtor och glace.

Och sedan skrämde Bella sin matmor ge­nom att ställa sig, som om hon hade en myc­ket klen matlust, det lilla fina kräket.

I sin ömma omsorg för Bella fann mat­modern ändtligen på att begagna afundsjukan för att förmå läckermunnen till att äta god, mänsklig föda.

»Ät nu, söta lilla Bella, eljes får lille Erik din mat!»

Lille Erik var en gosse, men mot bonom hyste Bella ingen hemlig afundsjuka, hvadan denna drifkraft icke där kunde med åsyftad verkan användas; ett nytt försök därmed må­ste göras.

»Ät nu, söta Bella, eljes får Miss din mat!» Miss var katten^ lekkamraten, vännen, jänin-

äringen och, i VISS mening, jämnliken, där ledde försöket till önskadt resultat; den slum­rande afundsjukan emellan de två väcktes.

Bella åt glupskt, under det hon sneglade bort till Miss, som kisande och spinnande be­traktade läckermunnen.

Efter den stunden var katten alltid tillstä­des, då Bella bjöds på mat, och försummade aldrig att med en obeskrifligt illparig min hålla sig redo att äta ur Beilas fat, hvilket hade till följd, att hunden ofta förtärde mera, än magen kunde rymma, särskildt då Bella i hem­lighet fråssat på ägg. Det illamående, som därpå öfverföll kamraten, tycktes i hög grad fröjda Miss.

När någon sporde husmodern, hvad som bringat henne på tanken att använda denna drifkraft på djuren, svarade hon lika oförbe­hållsamt som naivt:

»Ack, vi göra ju ungefär på samma sätt, när vi vilja drifva fram barnen! Täflingslusten bör väckas!»

Hon träffade omedvetet hufvudet på spiken. Vi hafva, sorgligt nog, under namn af täf-

lingslust satt in i barndoms- och ungdoms-lifvet en drifkraft af alldeles samma natur som den, hvilken förmådde den öfvermätta Bella att äta sig sjuk. Vi hafva gjort afun-den och äresjukan till de förnämsta drifkraf-terna för vårt folks framåtskridande.

Här finnas, Gud ske lof, många naturer, som icke kunna fördärfvas, - icke ens genom en systematisk odling af det lägsta och futti­gaste, som finnes i människohjärtats djap.

Men vi hafva dock, tyvärr, bland oss fost­rat en ansenlig flock, som förbrukar alla kropps- och själskrafter for att nå ryktbarhet, bli bemärkt och, om intet annat, åtmin­stone omtalad i vidare kretsar än de, i hvilka individen själf rör sig.

Inom konstens, litteraturens, sportens, ja, själfva vetenskapens och religionens område söka de tränga, knuffa, slingra och krypa sig fram till ryktbarhet; och nå dessa olyckliga, förkrympta själar icke uppför backen till ryk­tets tämpel, så se de ändå en sidoväg dit: »ett uppseendeväckande själfmord».

Jag har en gång sett ett dramatiskt anlagdt djur af egen drift uppföra en parodi på denna afart af mänskliga sträfvanden.

En gammal bok- och musikförläggare fick en dag besök af en varelse, om hvilken man icke i första ögonblicket kunde säga, om det var en misslyckad man eller dito kvinna. Håret, hufvudbonaden, ytterplagget tydde på en manlig varelse; det vissna, skägglösa an­siktet jämte den omständighet, att människan kom in i rummet med hufvudbonaden på, tydde på, att det var en kvinnlig, och den tunna stämman tycktes afgjordt bekräfta detta senare.

»Nå, fröken Ulla, är det ni!» hälsade henne den gamle med ett kallt leende. »Jag bekla­gar, att jag icke mera har tid att genomläsa något nytt alster af eder orimligt flitiga penna.»

»Därom är icke heller numera frågan. Jag har i stället slagit mig på att komponera mu­sik; det är mera ovanligt för en kvinna och har följaktligen bättre utsikt till framgång. Jag kommer for att be eder kasta en blick på denna min komposition.»

Med en tafatt åtbörd, påminnade om en halfvuxen pojkes försök att vara ledig och obesvärad, räckte hon honom sin pappersrulle.

»Men hvarför gör fröken sig egentligen så mycken möda?» sporde den gamle, i det han vecklade upp noterna. »Ni har ju en anställ­ning, som bör kunna tillfredsställa såväl edra materiella behof som — hvad skall jag säga? — er begåfning; och jag, som kännt er allt sedan er skoltid, har aldrig haft en aning om, att ni har större kallelse för musik än de nittionio bland hundra, som öda bort tid och krafter pä pianospelning.»

»Man får hvarken sky möda eller olägen­heter, om man vill fram,» genmälde hon och tog ett långt steg fram i rummet.

•»Fram,» upprepade den gamle, »fram, till hvad?»

Fröken Ulla skyggade till för hans stränga blick. »Till att fl en nekrolog i platstidnin­garna en gång, då ni förödt edert lif på gagn­lösa arbeten. Den utmärkelsen tillfaller nu­mera äfven vanliga brottslingar,» tillade han.

»Jag har alltid hört och lärt, att det är en ädel sträfvan att söka lyfta sig öfver den obe­märkta massan,» svarade fröken Ulla, slän­gande nacken tillbaka. »Och jag måste fram.»

Den gamle tycktes hejda sig från att gifva ett häftigt svar; en tystnad uppstod, och en tredje varelse kom fram på scenen.

Det var en stor papegoja, som hade sin bur i det angränsande rummet, hvartill dörren stod halföppen. Fågeln hade förhållit sig full­komligt stilla på sin pinne, tills den hörde fröken Ullas stämma; då lyfte »Polly» plöts­ligt upp hufvudet ocli tycktes lyssna, medan

1893 I D U N 69

Detta och mera i samma stil är den »fashionabla» konversationens hufvudmoment!

En ung dam comme il faut har icke lof att inlåta sig på mera gedigna samtalsämnen, äfven om hon själf hade lust. Hon skulle då kallas för »emanciperad», ett ord som användes både i tid och otid, och som ännu alltid har en dålig klang i öronen på stilla­ståendets förkämpar. Och fruar och äldre damer i allmänhet komme att högljudt be skärma sig öfver, »hur försigkommen ungdo­men är nu för tiden.»

Nej, en ung kvinna är alldeles »för säker», om hon vågar intressera sig för saker, som röra mänsklighetens, nationens eller ens det lokala samhällets väl och ve. Och medlem­mar af »de konserverande elementen» fram­kasta med faderlig ton: »Detta tillhör icke kvinnans verksamhetsområde, hennes arbets­fält är hemmet.»

Det senare är sant, men ej det förra, ty det ena utesluter icke det andra. Nord­amerikas Förenta Stater, hvarest man i ut­veckling och framåtskridande har ett stort försteg framför det antika Europa, lämnar oss lysande bevis härpå. Ingenstädes är hem­met mera mönstergildt än där, på samma gång som i intet annat land kvinnan är dju­pare anlagd och äger mera allmänbildning än där. Det skulle föra mig för långt att här söka utveckla, hvilken oerhörd skada vi åstadkomma därigenom, att vi vägra dem, som skola bli eller äro mödrar åt det kom­mande släktet, att deltaga i lösningen af lif-vets allvarliga spörsmål. De bli ytliga, de­ras tankar vänja sig att dröja endast vid triviala ämnen, de bli dåliga uppfostrarinnor åt sina barn; dessa äro några få i stort sedda af de ödesdigra följderna.

Det är helt naturligt, att, där tillfällen att utbilda intelligens och omdömesförmåga sak­nas, där förekommer heller ingen utbildning. Ty det är just ur tankeutbyte på det ena eller det andra sättet människorna emellan, som grundsatser och åsikter uppväxa och ut­vecklas. Men den unga damen får icke di­skutera, ännu mindre disputera och allra minst i skrift framställa sina tankar. »Blå­strumpa» är det enfaldiga slagord, som för-domsfullheten begagnar för att uttrycka sitt misshag med en kvinnlig författare. »Kvin­nan tige i församlingen,» citerar man. Detta uttalande är liksom så mycket annat i vår religiösa urkund lämpadt efter den relativt låga moraliska ståndpunkt, på hvilken vi be-funno oss för snart 2 0 0 0 år sedan. Helt säkert ligger äfven i denna fördom förkla­ringsgrunden till kvinnans jämförelsevis ringa deltagande i mänsklighetens utvecklingsarbete i högre mening.

Nu frågas: med hvad rätt behandla vi våra damer på detta sätt?! Inte är det ar­tigt åtminstone. Huru länge skall då kvin­nan fortfara att vara något, som mannen betraktar endast som en vacker leksak eller en varelse, hvilken är honom till hela sitt väsen underlägsen? Jo, lika länge som en dum fordom hindrar henne att offentligen an­vända sitt förnuft, eller, med andra ord, för­nekar, att allmänbildning och sann kvinnlig­het äro förenliga. Tills denna fördom upp­hört, skall också det sällskapliga umgänget de båda könen emellan kännetecknas af den­na oerhört fadda, intetsägande konversation, efter hvilken hvarje tänkande människa ovill­korligen måste anställa följande betraktelse: O, huru mycket nonsens har man icke nu presterat! Julius.

En bok för dagen. el la vårt land, enkannerligen hufvudstaden, har

JU sedan ett par år arbetats för införande af * ~ e n hushållslära i skolornas högre flickklas ser i samband med så kalladt skolkök. Det för­sta skolköket öppnades i Stockholm 1889 .

En af de personer, som isynnerhet för folksko­lorna mest arbetat i detta afseende, är lärarinnan vid Klara folkskola, fru Sofi Nilsson. Med ledning af generaldirektör Alméns tabell: »Våra vanligaste näringsämnens sammansättning, näringsvärde, pris och billighet» m. fl. arbeten i samma ämne upp­gjorde hon en samling matsedlar, hvilka förenade prisbillighet med en sådan sammansättning af rätterna, att kroppens behof af näring blef tillgo-sedt. Därjämte ti l lkommo åtskilliga anteckningar, innehållande allmänna anvisningar och råd för skötandet af ett hushåll. Dessa matsedlar och anteckningar ha i dagarne utkommit från trycket i form af en liten bok med titel: »Hushållskolans första grunder för skola och hem.» Det är denna bok jag här ofvan kallat en bok för dagen.

Hushållsläran som undervisningsämne i våra flickskolor är ett önskemål, som från många håll blifvit framstäldt och äfven i många af Europas länder till allmän tillfredsställelse praktiserats, men ännu torde i synnerhet hos oss finnas åt­skilliga svårigheter att därvidlag öfvervinna.

Ser man bort ifrån den misstänksamhet, som vanligen möter allt nytt och ibland är berättigad, finns dock alltid i detta fall motstånd att besegra. Skolan bar så många ämnen förut, huru skall an­talet lärotimmar räcka till, frågar man. Skall då icke hemmet göra något för individernas uppfost­ran, skall skolan tillskansa sig allt, är en annan fråga, som ofta upprepas.

De, som framställa det sista spörsmålet, betänka icke i sin, jag höll på att säga afundsjuka, att det vore en oberäknelig vinst, om afståndet mellan skola och hem kunde förminskas, ja , alldeles för­svinna. Skolan är ju till för att hjälpa hemmet, och de två borde j u sammansmälta med hvaran­dra: hemmat borde ju vara en skola och skolan ett hem. Nu är det så, att dessa två stå som hvarandras antipoder, betraktande hvarandra med misstänksamma ögon. Orsaken härtill är lätt funnen. Vårt svenska skolväsen framkom j u ej ur allmänhetens önskan, utan som ett påbud från högre ort, som man måste lyda.

Nu finnas visserligen många hem, som äro kompetenta att utan skolans hjälp uppfostra sina barn, men ännu flere torde finnas, som af en el­ler annan anledning sakna denna kompetens, och därför böra vi vara tacksamma för den hjälp skolan kan lämna. Och kanske icke minst i hushållslära torde ett skolans ingripande få anses vara af behofvet påkålladt. I synnerhet i en tid af arbetsbrist och ringa tillgångar, då det gäller att få det lilla alt räcka till och ändå vara njut­bart. Vårt svenska folk påstås j u vilja lefva öfver sina tillgångar, och för att aftvå den beskyllningen, om ej för annat, så är af nöden att våra barn lära sig »hushålla», lära sig alt »rätta mun efter mat­säcken.»

Fru Nilssons bok med sina beräkningar, sina förståndiga och praktiska vinkar om ett och annat är i detta afseende en ypperlig hjälpreda, som förtjänar en vidsträckt användning.

Att hushållsläran är af oberäknelig vikt för hemmens lycka och trefnad torde ingen vilja be strida. Att familjens manliga medlemmar till­bringa sin lediga tid på förlustelseställen och re-stauranter är nog icke uteslutande deras fel. Mån­gen gång torde hemmets kvinnliga personal, sär­skildt husmodern, vara indirekt orsak därtill. Man säger j u , att mannens kärlek går öfver middags­bordet. Särskildt i städerna voro det ju då ett önskemål, att kvinnorna uppfostrades så, att deras hem ägde tillräcklig dragningskraft att kunna täfla med restauranterna och vinna priset. Det vore i mitt tycke en sport, säkerligen af större social och ekonomisk betydelse än att kunna åka bicycle.

Att lära oss, äfven med jämförelsevis små till­gångar, laga välsmakande och närande mat är också den nämnda bokens hufvudsyfte. Beräk­ningarna äro gjorda för en familj, bestående af 4 vuxna personer eller 2 vuxna och fyra barn och med en årlig inkomst af 9 0 0 kronor. Det gäller då att spara och att få så mycket näringsvärde som möjligt för denna summa. Hyra, ved, lyse, kläder o. s. v. beräknas till 372 , 5 0 8 kronor få disponeras till mat, och 2 0 afsättas för en kom­mande oviss framtid. Med de följande matsed-larne bevisar förf., att denna ringa penning, 1,40 o m dagen, kan räcka till. Så här ser en matse­del U t :

Maträtter­nas namn

Använda mängder födoämnen

Pris öre

Kött­

bullar

med

potatis

Appel-

soppa

6 hg. kött 50 gr. »stötbröd» 1 ägg 2 dl. mjölk <:5 gr. flott 1,5 1. potatis 1 hg. torkad frukt 1 » risgryn 1 » sirap 25 gr. potatismjöl 6 hg. rågbröd | peppar

Summa

För 1 vuxen pers

45 3 5 1 3 8

a 3 4 1

11

95

23,7

Näringsämnen i gr. Ä g g " Pott Kolhy-hvita * e n drater

100 5 5 7

19 2 7 1

4 6

192

4 8

5 0 2 5 1

25 2

9 2

23

37

10

195 5 0 77 75 21

288

753

188

Frågan om huru hushållsläran skall få plats på skolornas schema tyckes fru N. hafva löst på ett lyckligt sätt. I förordet heter det: »I ett par af hufvudstadens folkskolor har under de senare åren i samband med hälsoläran meddelats undervisning i hushållets skötande.» Hushållsläran blir däri­genom icke ett nytt läroämne, som behöfver sär­skild plats på schemat, och hvarje välordnad folk­skola bör utan vidare kunna införa detsamma. Klart är, att då behöfves en lärobok, som genom sammanträngd och lättfattlig framställning möjlig­gör ämnets inhämtande på den begränsade tiden och tillika är så billig, att dess anskaffande ej verkar afskräckande. Fru Nilssons bok tyckes äfven i dessa afseenden uppfylla rätt höga ford­ringar. Af bokens 4 8 sidor utgöra de 16 första den egentliga hushållsläran, de följande 32 sidorna äro att anse som en uppslagsbok. Framställnin gen är enkel, lättfattlig och öfvertygande och pri­set endast 25 öre, hvilket i förhållande till bokens innehåll och det arbete, dess tillkomst förorsakat, måste anses mycket billigt.

En sak hade möjligen gjort boken ännu mera användbar, om där nämligen funnits ett enkelt och praktiskt förslag till bokföring för hushållet.

Emellertid tyckes boken, som den är, böra blifva till stort gagn i både hemmet och skolan.

Arbetets förläggare är den ansedda firman C. E. Fritze's k. hofbokhandel.

Belzasar.

I t e l e f o n f r å n M a r s . Idun häromda' n jag läste

®& Förtjust, hur det gå,r till på Mars, Min gubbe indignerad fräste, Det stötte på patrull bevars.

Alen jag hig hela natten vaken, Den tanken gaf mig ingen ro, Hur skulle man få ljus i saken, Då, dit ej leder någon bro.'

Men snillet intet hinder stäcker, Jag funnit upp en telefon, Som ifrån Mars till jorden räcker, Med, liten *anhalt» uppå mån'!

Så snart jag ej har annat göra, Gunås — det räcker till man vet — Så lus snar jag med lur för öra Till nytt ifrån en ann' planet.

Här om vårt *prat* jämt männen bråka, Och vi få finna oss däri, Men lika lifvade att spraka .i' fruarna på Mars som vi.

Där kvinnan tagit fiand om staten, Som är ett hushåll ju i stort, Hon hinner ändå laga maten, 77/ där går allt. så. lätt och, fort,.

Och männen våga aldrig kinka. Men ta' så. tacksamt, hvad de få,

70 I D U N 1893

De mest få äta spickeskinka, När fruarna på riksda'n gå.

Så fromma sitta de och nöjda, Förutan både punsch och kort, Och så hj' ärtinnerligt sig fröjda At allt hvad deras fruar gjort.

Där hvarje man är öm och trogen, Arbetare såväl som prins, Och aldrig går han uppå krogen, Därför aM ingen krog det finns.

Och på teatrarne i staden Blott idel storverk männen se, De skulle svimma hela raden Vid synen af vår varieté.

Jag sporde, om de finge röka Sin pipa och sin cigarett. Det svartes, att de tänkt försöka, Men måste tvärt slå till reträtt.

Men ändå slippa de ej lukten, Den kommer från vår jord, man vet, De undra hur det är med tukten, Bland herrarne på vår planet.

Jag teg, som godt man kan begripa, Mot männen ökades mitt groll, Där låg min gubbes gamla pipa Och doftade på långa håll.

Att pengar sköta de ej passa, Af dem, de knappast se en skymt, Och därför ej med någon kassa En herre uppå Mars har rymt.

Och när ?ned fru han sig »fournerar», Omyndig blir han samma dag, Hon med hans egendom huserar Och råder efter sitt behag.

Men läsa får han och studera, Och bilda sig på alla sätt, Och därför har han säkert mera vin våra herrar utaf — vett.

Där endast kvinnor ordnar bära; De ville männen ge, bevars, Men sägas må till deras ära Då — skämdes herrarne på Mai*s.

• • • *

Nu höras orden mer ej klara, Det surrar blott i telefon, Det måtte några fruar vara, Som stå och slamra upp i män'.

Fru Snorre

U r n o t i s b o k e n . Den hundraåriga gamla, förre nipperhand-

lerskan C. W. Furstenhojf, hvilkens porträtt vi meddelade i förra veckans nummer, är icke mer. På onsdagen den 22 febr., samma dag som vårt nummer lades i press, slöt hon för alltid sina ögon. Då vi endast i ungefär hälften af förra numrets upplaga hunno låta denna underrättelse ingå, ha vi i dag på nytt meddelat den.

Från våra kvinnosällskap. Sällskapet till ar-

betsjläens befrämjande hade i måndags årsamman-

träde å k. slottet, hvarvid berättelsen för det gångna året föredrogs. Medlemmar af sällskapets arbetsko-mité äro fortfarande fru Stråle, ordförande, grefvinnan Horn och fru Hammarsköld samt fröknarna E. Frestadius och A . Forsstrand, hvartill under året kommit fröken Malin Fock. Genom komiténs bemödanden har arbetsförtjänst beredts åt 42 frun­timmer. Under året ha arbeten sålts för 3 ,567 kr. Vid innevarande års början voro tillgångarne 2 ,960 kr. Beloppet af utbetalade arbetslöner uppgick till 2 ,050 kr. Omsättningssumman af verksamheten i försäljningslokalen Bikupan har uppgått till 42 ,512 kr. Äfven under förlidet år erhöll Bikupan från kronprinsessan en gåfva af orientaliska broderier.

Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd hade samma afton årsmöte å Hotel Con-tinentals stora sal.

Styrelsen har under det gångna året i ett rätt afsevärdt antal låtit trycka och utdela djurskyds skrifter samt till järnvägsstyrelsen gjort hemstäl­lan om ändring i bestämmelserna för transport af kreatur å statens järnbanor. För världsutställ­ningen i Chicago har ordföranden utarbetat dels en redogörelse för djurskyddsarbetet inom Sverige, dels ock en statistik för djurskyddsföreningarna inom landet. I och för åstadkommandet af bättre slakt­metoder ha 3 4 elever på föreningens föranstaltande åtnjutit undervisning i slakt vid Sjögrenska slak-terietablissemententet härstädes. Föreningen räk­nade den 3 1 december 1892 239 ständiga samt 803 årsledamöter.

Till ledamot i styrelsen efter fröken E. Cron-hjelm hade invalts fru Ellen Unge, f. Lundström. Fruarna J. Varenius, H. Signeul, fröknarna H. Sparre och J. Lohrmann samt öfverstelöjtnant L. A. von Hedenberg, kapten C. Axelsson och re-dektör L. Hökerberg, hvilka voro i tur att afgå ur styrelsen, omvaldes.

*

En »försakelsevecka» för fosterlandets försvar. Östermalms Iokalkomié af svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar har till föreningens samtliga i Stockholm bosatta med­lemmar! och öfriga för densammas sträfvanden nitälskande fosterlandsvänner ställt en varm upp­maning att, mellan den 1 sta och 15:de mars, ef­ter egen bekvämlighet utvälja 7 dagar till hållan­det af en s. k. »försakelsevecka», hvarför inkom­sten, i likhet med öfriga till föreningen inflytande medel, skall användas såsom bidrag till ordnandet af Norrlands fasta försvar. Medel, som på ofvan nämnde sätt inflyta, emottagas från och med den 16 till och med den 22 mars af: fröken Aug. Areschoug, Brahegatan n:r 2 1 ; fruarna Edith Nordström, född Fischer, Engelbrektsgatan n:r 3 ; Engel Ovens, född Nordström, Biddargatan n:r 1 ; Axianne Bichert, född von Knorring, Engelbrekts­gatan n-.r 5 ; Desirée Schwartz, Grefturegatan n:r 4 6 ; A m a n d a Stål, född Böös, Nybrogatan 28 B och W i l l y Uppström, Floragatan n:r 10.

*

Kvinnliga lälcarekandidater. Tolf kvinnor studera för närvarande vid Karolinska institutet härstädes. Fröknarna Maria Folkeson, Thora Granström och Ellen Sandelin hafva redan aflagt medicine kandidatexamen, och fröknarna Elin Beck­man, Anna Dahlström, Signe af Klinteberg, Anna Loven, Mathilda Lundberg, Ada Nilsson, Berna Skog, A n n a Stecksén och Alma Sundqvist förbe­reda sig till samma examen.

Sergels sondotter. Här i hufvudstaden afled den 2 4 febr. vid en ålder af nära 78 år fru Caro­lina Catharina Lychou, född Sergel, äldsta barn­barnet af vår fräjdade bildhuggare Tobias Sergel. Hon ingick 1836 äktenskap med apotekare Lychou, d. v. innehafvaren af apoteket Engeln härstädes, samt blef änka 1863 . Närmast sörjes hon af son och dotter.

Svensk-norsk kvinnoförening i London. En svensk-norsk kvinnoförening, till största delen bestående af tjänstflickor, har nyligen bildats i London. Föreningens ändamål är att bereda svensk-norska fruntimmer tillfälle att sammanträffa och upplifva minnet af fäderneslandet, och den synes omfattas med ganska stort intresse.

För någon tid sedan hade föreningen inbjudit omkring 90 landsmän^och landsmaninnor till en li­ten lyckad fest i S:t Annes Schoolroom Soho Square. Efter intaget té tillbringades aftonen med musik och föredrag på svenska och engelska.

Teater och musik Kungl. operan. I måndags uppfördes »Begemen-

tets dotter», och hade fru Vendela Andersson-Sörensen som Maria sin andra gästroll. Som bekant hörde denna roll fordom till hennes allra bästa skapelser, och att hon äfven nu förstod att återgifva den på samma förträffliga sätt som förr, därom vittnade den ganska talrika publikens en­tusiastiska bifall och mångfaldiga inropningar.

Osten-föreställningarna å kungl. operan ha nu afslutats, sedan ytterligare tvänne program gif-vits förutom det i vårt förra nummer nämnda,' upptagande »Edmond Kean». Det ena af dessa var det välbekanta lustspelet »Familjens olycks­fågel». Hr von der Osten har däri sin bästa roll, åtminstone af de uppgifter han här visat, och det ligger onekligen helgjutenhet i hans framställning af den naiva, öppna, genomhederliga naturmänni­skan Otto Kolbe. Besultatet blir här så godt, där­för att denna roll tager i anspråk just de egen­skaper, som äro hr von der Ostens mest fram­stående som scenisk konstnär. Ty hvarken för det patetiska eller det gripande finner han så sanna uttryck som för det enkelt rättframma och oförstäldt hjärtliga och därför eröfrar han i Kol-bes roll vår sympati.

På lördagen i förra veckan gafs Mélesvilles, li­kaledes genom hr von der Osten, här förut be­kanta sensationsdram »Hon är vansinnig», därhän i den sinnessjuke äkte mannens parti ingalunda försummade tillfället att starkt färglägga den till sin egen välförstådda natur chargerade rollen. Det kan icke nekas, att det smakar godtköp af på den vägen vunna effekter, och bifallet smatt­rade också allt intensivare, ju högre upp man såg i salongen.

Det tyska lustspelet »På friarfärd» af Hugo Bur-ger tillhörde ingalunda de bästa i sin genre; men några roliga scener slogo rätt mycket an. Hr von der Ostens godmodiga bonvidant hade mån­ga lustiga och karaktäristiska moment, och fröken Tuné förtjänar en ärlig meution för sin lifliga och friska lilla kokett.

K. Dramatiska teatern var redan i onsdags fär­dig med nytt program, upptagande ett nytt svenskt originalstycke, nämligen »Familjens fästman», lustspel i tre akter af Frans Hedberg. För denna nyhet hinna vi dock ej redogöra förrän i nästa nummer.

Filharmoniska sällskapets andra abonnementskonsert i tisdags afton å Musikaliska akademien hade ett alldeles säreget intresse, genom att då för första gången framfördes ett nytt större verk af en svensk tondiktare, vår uppburne skald Gunnar Wenner-berg, som ännu i sin framskridna ålder därmed ådagalagt en inspiration och skaparkraft, som äf­ven högt dugande unga krafter på tonkonstens fält kunde afundas honom. Till Jacobus de Be-nedictis vidt kända sequens »Stabat mäter», som sedan sekler eldat så många tonsättare till alst­ring, har nu den svenske "kompositören fogat en musik för soli, blandad kör och orkester, som er­bjuder mycket intresse och i vissa delar kan er­kännas bland det bästa, som utgått från hans rika musikaliska ingifvelse.

Att ens något utförligare följa gången af hr Wennerbergs »Stabat mäter» förbjuda oss både plats och tid, men som synnerligen verknings­fulla pointer däri vilja vi framhålla inlednings-och slutkörerna, det närmast efter första kören följande sköna altsolot, som genom fru Jungstedt Lindens tolkning gjorde ett gripande intryck, samt kvartetten medkör »Inflammatus etaccensus».

Under hr A. Hallens ledning fick det intres­santa verket ett erkännansvärdt framförande; så­väl kör som orkester skötte sig väl, och solister­na, bland hvilka, som sagdt, fru Jungstedt-Linden särskildt glänste, inlade ock all förtjänst om sina partier; fröken Frödins sopransolon vilja vi sär­skildt nämna. De öfriga medverkande voro hr och fru Brag, fröken Hallgren och en amatör.

Den tillstädesvarande kompositören hyllades vid konsertens slut med uthålligt och synnerligen lif-ligt bifall, i hvilket konungen och kronprinsen, som bevistade senare hälften af konserten, togodel.

Konserten inleddes med Bach-Aberts ofta förut gifna preludium och fuga med koral.

Aulinska kvartettens fjärde kammarmusiksoiré gafs i onsdags, och hinna vi sålunda, all den stund tidningen då redan lagts i press, ej meddela nå­got närmare om densamma förrän i nästa veckas nummer.

Musikföreningens förut bebådade konsert kommer att äga rum nästkommande tisdag den 7 dennes.

1893 I D U N 67

ett ljud, likt undertryckt skratt, skakade hen­nes granna kropp.

Nu,' då en paus efter fröken Ullas häftiga svar uppstod, hoppade papegojan hastigt ned och in till sin husbonde, såg upp till honom med ett litet elakt kraxande och började där­på ifrigt samt med tillhjälp ar både näbb och klor klänga och vingla sig från rummets lägre möbler till de högre, tills hon slutligen med stor möda och ansträngning kom upp på kakelugnsspjället, därifrån hon ropade:

»Polly framl Polly fram!» »Jag skall sedan se på det här, fröken,»

sade den gamle herren, med möda hållande sig för skratt öfver Pollys upptåg; men denna satt på spjället och såg lika djupt högtidlig ut som fröken Ulla, dä hon nu rekommende­rade sin komposition åt musikkännaren och aflägsuade sig.

Det är för ohyggligt att ha fått dylika drifkrafter in i det andliga odlingsarbetet, ty äfven där dessa demoniska krafter icke fram­bringa dårar, mänskliga vrångbilder, pessimi­ster och själfmördare, borttaga de människans ädlaste fröjder.

Den afuns- och äresjuke känner icke den glädje, som ligger i själfva den skapande för­mågan och det därmed följande arbetet. En sådan sjuk själ har ingen aning om, hur upp-lifvande det är, då en ny tanke, en ny plan till något nytt arbete uppstår, och man tror sig se, att detta arbete skall blifva till gagn och glädje äfven för andra.

Men kommer tanken på att vinna ryktbar­het därmed, då är det äfven förbi med den rena­ste fröjden, de harmoniska färgerna, som blefvo sedda af själens öga, blekna och ersättas af mer eller mindre osmakliga »effekter».

Detta icke blott inom konst och litteratur, utan äfven vid andra arbeten; och hur bra det till exempel än kan vara att förfärdiga ett broderi för en utställning, så tror jag icke, att den, som utför det med tanken fästad pä hvad uppseende det skall göra och om det skall vinna pris, kan känna den fröjd vid ska­pandet, som flydda tiders kvinnor erforo, då de under veckans trägna husbestyr och an­strängande göromål i andanom sågo hän till lördagseftermiddagen för att då få tid utföra något finare arbete eller profva mönster och uppbindning till någon ny väfnad, hvartill idéen och planen uppstått under de dagliga sysslorna.

De voro ljufliga, dessa lördagseftermiddagar, då handen utförde hvad fantasi och tanke ska­pat, var det än ingenting större eller mera än randningen till ett nytt klädningstyg eller mönstret till en ny stickning.

Glädjen i att skapa, att verka, är en stor och välsignelserik drifkraft; olyckliga äro de människor, som fått den utbytt mot afund och äresjuka!

Skalden J. Moe har skrifvit ett litet poem, »Ungbirken», hvilket borde läras och uppfat­tas i hvarje hem.

Poemet förtäljer om en ung björk, som fått sin plats vid brädden af en fjord, hvari den kan spegla sig. För hvarje är, med hvarje dag växte det unga trädet, och dess krona blef allt större och löfrikare samt erbjöd tak åt hvarje sångfågel.

Men björken förundrade sig däröfver; den kände icke själf sin rang och skönhet, utan böjde stilla och ödmjukt sina fina, bladrika kvistar ned mot fjordens vågor och blef där­igenom skönare än alla andra träd.

Hvaraf kom sig denna tilldragande blyg­samhet?

Den unga björken stod bredvid buskar och

tufvor, och då den speglade sig, tog den miste om sin egen spegelbild, och i samma mån som björken höjde sin krona mot ljuset, tyckte hon sig stiga nedåt och blifva mindre och ringare.

Och så utbrister skalden till slut:

» D u dejlige birk, du ksere! på dig vil jeg ofte se. Gud give, jeg måtte laere, hvad du mig så smukt kan te: at vokse i eget öje nedad med hver en dag — at krone og at ophöje det vorder da Herrens sag!»

% Medan snön faller.

Skiss af V i l m a L i n d h é .

=o^5fe> et var stor supé hos öfversten, och den festligt upplysta våningen bör­jade fyllas med högtidsklädda damer och herrar, hvaribland flertalet ut­gjordes af regementets officerare med

fruar. Man kände hvarandra så godt som utan­

till och det blef ett allmänt frågande: »Hvem är hon? Hvem kan det vara?» då ett hög­växt fruntimmer i svart sammetsklädning med långt släp trädde in.

Hon var inte ung längre och såg tärd ut, med blek hy och skarpa linier. Det mörka vågiga håret var starkt gråsprängdt vid tin­ningarna, och kring de präktiga ögonen lågo djupa skuggor.

Hennes hållning och sätt visade, att hon tillhörde de högre samhällslagren.

Hon uppehöll sig i staden, på genomresa till utlandet, öfverstinnan var en släkting, som hon ansett sig böra uppsöka, och mot sin vilja hade hon låtit öfvertala sig att uppskjuta afresan för att — som öfversten på sitt galanta sätt uttryckte sig — »illustrera festen».

Hon kom ogärna, ty sällskapslifvet roade henne ej numera, och hon lefde ett inåtvändt lif och var rädd för nya bekantskaper samt visste, att hon här skulle möte idel främman­de ansikten.

Det låg också något förnämt afvisande och kyligt öfver hennes person, som stötte bort, på samma gång det mjuka och behagliga i hvarje rörelse oemotståndligt drog människor till henne.

Presentationen var gjord och nyfikenheten delvis stillad; men nöjd var man långt ifrån, ty lite hvar hade hört talas om henne och ville från början till slut ha reda på hennes förflutna och närvarande lif.

Här som öfverallt blef hon brännpunkten för nyfikenhet och intresse.

»Men hon var ju så vacker, glad och be-gåfvad,» sade majorskan T., en mumielik gam­mal dam med nyfikna, spelande ögon.

»Om hon var?!» svarade öfverstinnan, som själf varit en skönhet och ännu tog sig ovan­ligt bra ut. »Jag blir varm, bara jag tänker på det.»

»Besynnerligt att hon kunde gifta sig med en så gammal man?»

»Han fick korgen både en och två gånger, det vet jag säkert.»

»Men det blef parti ändå!» »Hon lät väl öfvertala sig. Fadern var

lika utfattig som förnäm — det vet hela värl­den — och magen hade en kassakista utan botten.»

»Jag undrar, om hon är lycklig?» »Lycklig?» Öfverstinnans ögon fingo ett

vemodigt spörjande uttryck då, hon betraktade sin gäst, där hon stod under ljuskronan, sam­talande med hennes man — som från första stunden gjort sig till hennes riddare — samt några yngre officerare, hvilka ifrigt eftersträf-vade samma ära.

Ljusskenet föll öfver det fint formade huf­vudet och den något skarpa profilen. Den mjuka sammeten slöt sig tätt till den smärta, något tillbakaböjda figuren och visade till sin fulla fördel skuldrornas och armarnes behag­fulla linier.

»Hon är märkvärdigt bibehållen — men det gör ondt att se på henne,» tänkte öfver­stinnan, då hon gick för att taga emot en ny gäst, som visade sig i dörren.

»Nej, jag har aldrig förr varit här i staden och känner ingen,» svarade föremålet för den allmänna nyfikenheten på en af de frågor, som ställdes till henne.

I det samma tog hon ofrivilligt ett steg tillbaka, medan färgen vek från hennes kinder och ögonen fingo ett frågande nästan förskrämdt uttryck.

Framför henne stod en man med djupt ned-böjdt hufvud.

Hon kände igen honom just därpå, ty ingen hade någonsin i sitt sätt att hälsa henne förstått lägga denna hyllning utan ord.

Ett ögonblick var det, som hade det stora upplysta rummet förvandlats till ett böljande dimmigt haf, och det var nära att hon för­lorat besinningen; men med uppbjudande af hela sin viljekraft blef hon åter världsdamen för hvilken det framför allt gäller att maskera sina känslor.

Öfver blodvågorna, som slogo upp i hennes ansikte och återgåfvo det sin ungdomsfägring, kunde hon lika litet befalla som öfver den ofrivilliga glädjeblixten i ögat, och när hon såg upp med fuktigt varma ögon, visste han, att hon ej förmått glömma, hon heller.

Deras händer möttes för en sekund, medan de utbytte några ord utan mening eller sam­manhang. Båda kände, att nyfikna blickar följde dem, och i nästa ögonblick tog hon öfver-stens arm och lät föra sig till buffeten, medan han sällade sig till en grupp lifligt samsprå­kande herrar.

Hur aftonen förflöt, visste ingen af dem. Blott några få ord växlade de med hvarandra, rädda att förråda sig och osäkra på sig själfva; men hon visste, att hans ögon följde henne, hvar hon gick eller stod, och lämnade han blott rummet för ett ögonblick, saknade hon honom.

Hon talade mera och lifligare, än hon bru­kade, kinderna brunno, men händerna voro iskalla, och i ögonen låg en glöd, som hon var medveten om, utan att kunna dämpa.

Hon var vacker som fordom och visste det!

Han hade blifvit gammal. Håret var all­deles hvitt och gestalten böjd, men det var samma varma glans i ögonen, samma vackra panna och uttrycksfulla, intelligenta drag, som hon älskat så högt.

Hon önskade, att festen aldrig skulle taga slut, ty hon kunde ej se sig mätt på honom, och ändock var det en pina att råka honom efter så många år — veta, att de aldrig skulle träffas mera — och kanske skiljas, utan att säga hvarandra ett enda vänligt ord.

Båda voro lika angelägna att uppfylla alla sällskapslifvets kraf; men medan de talade och svarade, skämtade och logo samt syntes intresserade af det obetydligaste ord eller

68 I D U N 1893

den obetydligaste personlighet — sågo och hörde de i själfva verket endast hvarandra — samt tänkte endast på att få utbyta några förtroliga ord, långt från denna svärm af lik­giltiga människor, som plågade dem. —

»År det nödvändigt att åka den lilla biten till hotellet?» frågade han och lade smeksamt pälskappan öfver hennes axlar.

Hon förstod honom. »Jag kan skicka bort rain vagn.»

I samma ögonblick kom det för henne, att han kanske skulle finna henne för intresserad — och det ville hon ej. »Jag brukar ofta gå till fots efter sådana här festligheter,» till-lade hon urskuldande.

Han smålog och böjde sig ner för att hjälpa henne på med pälskängorna, som han tagit från den bugande betjänten.

Hon ordnade släpet och lade det öfver armen.

»Ändtligen!» tänkte båda, då den friska, kalla luften slog emot dem.

Men hvilken öfverraskning! Marken var betäckt med ett tunt lager af

bländande snö, och mjuka flingor föllo tätt och sakta ned öfver dem. —

De hade så mycket att säga hvarandra, så mycket att fråga — och mycket mer som ej fick eller kunde frågas — och nu gingo de tysta, utan att veta, hvarmed de skulle börja — blott lyckliga öfver att vara hvar­andra så nära.

»Hur går det med släpet?» var det enda han kunde hitta på att säga; »är det inte tungt ?»

»Tyngre bördor har jag burit,» svarade hon skämtsamt, men ångrade sig — han kunde ju tro, att det låg någon undermening i hen­nes ord.

Han gick och tänkte på, hvilket tilltalsord han skulle begagna; ty de hade varit du i forna tider, då de möttes i enrum eller skri­vit hvarandra till, men det gick ej för sig nu. Ni — till henne — syntes honom afskyvärdare än allt annat — och den granna titeln föreföll så främmande och skiljande.

»Gå inte så fort,» bad han och lade sin hand på hennes arm.

Hon stannade tvärt.

»Redan innan jag sett en skymt af — af» — han tvekade — »af er, hade jag känt igen er.»

»Hvarpå då?» frågade hon och sökte läsa i hans drag de gångna årens tankar, sträfvan, känslor och strider, som lämnat så djupa spår efter sig.

»På den kära stämman med sina rika ton­fall.» Han tystnade tvärt, ty det kom för honom så lifligt, hur smekande ömt hon ut­talat hans namn i forna tider.

Hon tänkte med smärta på, att all ömhet liksom frusit bort inom henne, och att det ej fanns någon, som lade märke till, om det låg gråt eller glädje, kärlek eller bitterhet i hen­nes stämma.

»Hvarför uppehåller ni er här i staden?» frågade hon efter en stunds tystnad.

» I och för en lifsfarlig operation — man har skrifvit efter mig.»

»Ja, ni har blifvit en berömd man — och en nyttig man.» Hon såg upp på honom med blickar, som tydligt visade, att hon var stolt öfver honom och väl kände till de yttre dragen i hans lif.

»Så underligt att vi skulle råkas,» sade hon sakta.

»Herren vare lofvad, att vi gjorde det,» svarade han innerligt. »All t blir lättare att bära nu.»

Hon såg upp med en hastigt frågande blick, men slog ned sina ögon för den varma glöden i hans.

De hade älskat för högt att någonsin kunna glömma eller upphöra att sakna, och båda kände en egoistisk glädje öfver att i hvarand-ras drag återfinna spår af genomgångna li­danden.

Det hade inte varit hennes börd eller fa­derns maktspråk, som skilt dem åt; ty inga böner eller hotelser kunde inverka på hennes beslut att äkta den hennes hjärta valt.

Det var från honom hindret kommit i form af en gammal förbindelse —- ett gifvet löfte — som han försökt, men ej lyckats bryta.

Han hade burit följderna af sin ungdoms­förvillelse nu i många år.

Hon tordes, ville och kunde ej fråga, hur hans äktenskapliga lif gestaltat sig.

Hotellet låg framför dem. »Låt oss gå ett enda slag här,» bad han

och vek af inåt en liten trädplantering, där snön låg dunlik och skimrande öfver den minsta gren.

Det elektriska ljuset från hotellet kastade en blek blåaktig månglans öfver alla föremål, och det var lika ljust som om dagen.

»Och det är säkert, att ni förlåtit mig?» frågade han.

Hon lade sin hand i hans. »Det var länge sedan.»

Båda brunno af begär att veta, hur stor roll de ännu spelade i hvarandras tanke och känslolif, men ingen vågade fråga därom.

»Och ni är lycklig, hoppas jag?» sade hon, ifrig att åtminstone få veta något.

»Jag har mitt arbete.» »Ja, har man bara ett mål!» »Och så har jag mina barn — de arta

sig bra, Gud ske lof!» Han hade rört vid den sårbara punkten

inom henne. »Barn! Ja, när man det har, måtte ingen­

ting vara svårt!» svarade hon bittert. Det kom med ens för henne, hur ensam

hon stod, samt hur planlöst och onyttigt hen­nes lif varit, och hon fattades af ett brinnan­de begär att uträtta något nyttigt och godt liksom mannen bredvid henne.

»Jag reser mycket,» återtog hon —»men jag skall hitta på något annat att fylla mitt lif med — något bättre.»

Hennes ögon strålade, som såge hon i fjär­ran, ett mål värdt att nå.

»Om vi fått lefva tillsammans,» tänkte han, »skulle vi utvecklats på helt annat sätt — såvida det inte gått med oss som med de flesta — att kärleken nötes bort mot den dagliga samvarons alla stötestenar. Bättre då — tusen gånger bättre — att det är som det ärl»

Det var sent, snön föll allt tätare och lade liksom en hvit slöja öfver hennes pälskappa och svarta spetsduk.

Han vände och gick fram till hotellet. »Nu träffas vi säkert aldrig mera,» sade

han sorgset. »Det tror jag inte heller,» svarade hon

sakta. »Är du ledsen, öfver att vi råkades?» »Nej!» Hon såg frimodigt upp på honom,

men det stod tårar i hennes ögon. Emellan detta och deras senaste samman­

träffande lågo år af genomkämpad smärta och saknad, kufvad längtan och ömhet. Än­nu för några timmar sedan trodde båda, att de glömt — och kom minnet än åter för att göra sig påmindt, hade tid och afstånd lagt sig likt aska öfver förkolnade bränder —

ingen af dem hade vetat, hur mycket eld som ännu fanns kvar.

Skulle det nu bli att kämpa samma för-tviflans kamp på nytt?

Nej! Båda visste, att ur detta samman­träffande skulle växa upp kraft, vilja och förmåga att lefva fullare och rikare, ej en­dast för egen del, utan för andras.

De stodo på hotelltrappan, hand i hand. Plötsligt — alldeles ofrivilligt — böjde han

sig ned och kysste henne innerligt, varmt och passionsfritt — ett afsked för lifvet — och hon besvarade kyssen, medveten om att ej be-höfva rodna för sig själf, för honom eller den, hvars namn hon bar.

Ännu när dörren slagit igen efter henne, kunde hon genom glasrutan se honom, där han stod kvar med det djupt böjda obetäckta hufvudet, öfver hvilket snöflingorna sänkte sig tillika med hennes varma förbön om välsig­nelse och frid.

Tiden för vår pristäfling

om ordet "fosterland" har nu utgått. Det enastående lifliga intresse, som vår tåfiing uppväckt öfver hela landet, synes resultera i ett betydande stort antal tåflingsskrifter. Under den gångna måna­dens sista dagar bokstafligen öfversvämmades vi däraf.

Detta nummer lågges emellertid allt för tidigt i press, för att vi skulle kunna hinna verkställa någon hopsummering och meddela någon ens approximativ summa af antalet deltagare. Detta får således anstå till nästa nummer. Emellertid kommer nu omedelbart del jättelika arbetet med listornas öppnande, sor­terande och granskning att begynna under noggrant iakttagande af de offentliggjorda reglerna och under herrar prisdomares kon­troll. Huru snart detta, arbete kan vara helt och hållet afslutadt och tåflingens resul­tat offentliggöras, är för närvarande omöj­ligt att bestämdt fixera, men våga vi tillför­säkra alla våra ärade tåflande, att från vår sida intet skall sparas af möda eller omsorg

för att så fort som möjligt få det klart.

På framställda förfrågningar vilja vi med­dela, att den segrande listan kommer att of­fentliggöras i Idun.

Redaktionen.

Sk

S ä l l s k a p s t o n . En mans ord i kvinnofrågan. en reflekterande deltagaren i våra da­gars sällskapslif kan icke undgå att märka den ytlighet, som karaktäriserar

detsamma. Särskildt skall han förvånas öf­ver den påfallande innehållslöshet, hvilken vanligen präglar samtalet mellan damer och herrar af den yngre generationen.

»Hur fann fröken den senaste balen?» »Förtjusande! Dansade till kl. 3 på mor­

gonen. Öfverdådigt roligt!» »Min nådiga bevistade naturligtvis herr

X:s och fröken Y:s bröllop?» »Ja visst. O, hvilken gudomlig bruddräkt!

Man trodde sig skåda en af feerna i »Tusen och en natt»!»

1893 I D U N 71

Då programmet är synnerligen lockande och så utmärkta solister som grefvinnan Mathilda Taube, f. Grabow, samt hr Arvid Ödmann, C. F. Lund-qvist och Salomon Smith komma att medverka, torde donna konsert kunna räknas som ett ovan­ligt envonemeut bland säsongens musiktillställ­ningar.

T i l l f ö r m å n för de nödl idande i N o r r l a n d gifvas den 12 och 14 dennes tvänne föreställningar å k. operan, anordnade af grefvinnan Taube, född Nerman. Programmet är sålunda bestämdt. För­sta numret består af lustspelet »Sparlakansläxor», där hofintendenten Knut Almlöf innehar den roll, i hvilken han så många gånger framkallat riktiga högtider af skratt och som för öfrigt spelas af Dramatiska teaterns artister. Därefter följer sång af en musikälskarinna. Så kommer »Sista hvarf-vet», där grefvinnan Taube, född Nerman, gör sitt, om ock endast tillfälliga, återinträde på den scen, som i många år räknade henne bland sina intelligentaste krafter. Hennes medspelare denna gång är direktör Fredrikson. Därpå följande num­mer bereder publiken nöjet att få återhöra gref­vinnan Taube, född Grabow. Till slut gifves » N y a garnisonen», spelad af damer och herrar, icke tillhörande teatern, men där de förnämsta roller­na utföras icke blott af Georg Norrby, som åta­git sig att utföra Sansquartier, och hrr Grunder och Strömberg, utan där äfven hr Arvid Ödmann kommer att uppträda, hvilket onekligen förlänar en mindre vanlig glans åt det gamla lustspelet.

Vi anse oss böra påminna, att de blå biljetter­na gälla till middagsföreställningen söndagen den 12 och de röda till aftonen den 14 mars.

En lärarinnas roman. E n s v e n s k k u l t u r b i l d ,

tecknad på verklighetens grund för Idun

af

Algot Sandberg. (Forts.)

å löstes dammarne för tårefloden. Kerstin snyf­tade konvulsiviskt. Ensam! ensam ! Den arma

modern hade dött allena . . . dottern hade hon

lämnat allena! Ah, det var b i t t e r t . . . bittert! Medan hon grät, hade kandidat Filén fattat hen­

nes hand. Utan att veta det, lät hon honom be hålla den, och då tårarne fortforo att flöda, smög han armen om hennes lif och lutade hennes huf-vud mot sitt bröst.

»Ensam, ensam!» kom det ånyo från de snyf­tande läpparne.

»Nej , ni är icke ensam!» hviskade han. Då for hon upp och stirrade på honom. »Hvad har ni gjort?» Hennes tårar stannade,

och hon stirrade på honom förskräckt. Han stod framför henne blek och allvarlig.

»Fröken Sangvin . . . Kerstin,» sade han, »för­låt mig. Jag vet väl, att detta tillfälle icke är det rätta att tala om sådant, som måste vara under-ordnadt, då man fått någon hjärtesorg. Men när jag såg er lida, var jag mig icke själf mäktig. Jag älskar er, därför vågade jag säga, att ni ej var ensam. Jag skall ej nu tala mera därom. När ni hunnit lugna er efter denna smärtsamma underrättelse, skall jag komma åter för att höra ert svar. Nu gäller det, att ni lugnar er. Sätt er. Jag kan ej lämna er ensam. Lätta ert hjärta. Jag vill vara ett tyst och deltagande vittne till en kärleksfull dotters sorg öfver en älskad moders bortgång. Jag vet, hvad det vill säga, ty jag har själf förlorat min mor.

Och Kerstin grät. Hon ville genast resa, men han sade henne, att det ju icke tjänade till något. Det som skett, kunde ej ändras. Hon måste sansa sig. De skulle följas åt till prästgården. Kyrko­herden Magni kunde säkert gifva de bästa råden.

Efter den exalterade smärtan kom reaktionen, och Kerstin fogade sig efter kandidat Filéns för­slag. I den mörka vinterkvällen begåfvo de sig på väg till prästgården. Där mottogs Kerstin med en öm kärleksfullhet, som gjorde hennes stackars hjärta godt, och hon insåg, att kyrkoherdens råd voro bäst att följa. Hon skulle stanna i präst­gården ett par dagar, sedan hon skrifvit till ma­dam Holm, att hon skulle komma hem först efter julen. Kandidaten skulle under tiden sköta hen­nes skola.

Och därvid blef det. Naturen tog dock ut sin rätt, och det dröjde många dagar, innan Kerstin

Pr i s n e d s ä t t i i i n g å ~ 4 t o *

S p i s - 2 c K n ä c k e b r ö d

kunnat tillkämpa sig så mycket lugn, att hon kunde återtaga sitt arbete.

^ndtligen var dagen för afslutningen inne. Den ruskiga skolsalen kläddes med granar, och barnen kommo för tillfället litet uppsnyggade och intogo sina platser. Kyrkoherden Magni var där, och skollärare Lager och fröken Vallin och alla gratu­lerade den sorgklädda allvarliga Kerstin till det goda resullat hennes korta undervisning lämnat.

Kerstin kände ingen saknad att lämna sin lilla kammare i skolhuset och flytta öfver till den gäst­vänliga prästgården, där hon blifvit bjuden att vistas kvar öfver julen.

Det blef en stilla och fridfull helg. Sorgens bitterhet hade så småningom upplösts till resigna­tion. I sin ensamhet tänkte hon mången gång på den där aftonen i skolhuset, då den smärtsamma underrättelsen kommit, och hon mindes hvarje ord den unge kandidaten sagt henne. Det var lika som om en känsla af lugn fattat henne, då hon med slutna ögon tänkte på, att hennes huf-vud hvilat mot hans starka skuldra. Men fin­känsligt nog hade han icke sagt ett ord till henne om detta, och hon höll honom räkning därför. Hon visste dock, att det skulle komma.

En dag vid frukosten hade kyrkoherden Magni »Svensk läraretidning» med sig in. »Jag ser här någonting, som kan intressera fröken Sangvin,» sade han. »Kyrkostämman i Y . — Kerstins fö­delsestad — har beslutat en ny extraordinarie folkskollärarinnebefattning, som nu fnnonseras ledig. Den bör fröken söka, och jag tviflar ej på. att fröken får den. Mina amplaste vitsord skall jag gifva er, och dessutom kan jag, om ni så önskar, skrifva till kyrkoherde Olofsson, som är min gode vän och studiekamrat.»

Kerstin skref genast sin ansökan. Hon kände sig riktigt glad åt hoppet att måhända få komma till en stad och därtill den, som inneslöt allt hvad hon hade af minnen, både glada och sorgliga.

Så kom ändtligen den dag strax på nyåret, då Kerstin skulle resa. Hon ville ännu en gång gå till den gamla skolan i skogen för att taga farväl af den. Kandidat Filén, som också samtidigt skulle återvända till Upsala, erbjöd sig att följa henne.

En aning sade Kerstin, stt det icke var fråga blott om en vanlig artighet.

Det var en kall vinterdag. Snön knarrade un­der fötterna. Det droppade från träden vid väg­kanten, ty himlen var klar och solen sken mid-dagsstarkt. De båda unga gingo tysta vid hvar-andras sida en stund. Så tog kandidaten till orda:

»Kerstin, under den tid som gått, har jag velat lämna er ensam med er saknad. Men nu, då vi stå i begrepp att skiljas, kan jag icke annat än för er upprepa, hvad den där aftonen helt ofri­villigt undslapp mig, och hvarför ni säkert förlåtit mig. Ni har ju det?»

»Ja,» hviskade hon. »Tack? Då vill jag utan alla omsvep säga, att

jag älskar er. Det är djärft, jag vet det, ty jag hvarken har eller är någonting ännu. Men fram­tiden är min. Liksom ni står jag ensam i värl­den, och jag skall arbeta med dubbel styrka, om jag hade någon att sträfva för, någon som deltog i min framgång, om jag lyckas vinna någon. Det torde dröja år, innan jag får ett hem att erbjuda er, men, Kerstin, säg mig ärligt och uppriktigt, vill ni taga en hederlig mans tro och löfte. Vill ni, och ni skall göra mig lycklig.»

Hennes hjärta klappade våldsamt, och kinderna brände under purpurrodnaden. Hon skyndade ha­stigt framåt.

»Vill n i?» upprepade han sin fråga energiskt. Då såg hon på honom, och han måste hafva

läst svaret i hennes ögon, ty han lade plötsligt armen om hennes lif, drog henne intill sig och kysste henne:

»Tack Kerstin, min älskling! Nu är du min, och du skall icke ångra, att du gifvit din tro åt den fattige prästkandidaten.»

Ingen människa utom de två fanns så långt ögat kunde nå. Arm i arm fortsatte de nu sin väg framåt. Kerstin kände en stilla lycka vär­mande inom sig. Och han, han talade med sådan tillförsikt om denna framtid, hvarom han visste så litet.

»Men det förblir ju vår hemlighet, Kerstin?» frågade han.

»Ja, Axel.»

Det var svårt att skiljas från den vänliga präst­gården, och det var med tårar i ögonen. Kerstin satte sig i trillan för att fara till stationen. Axel skjutsade henne och stod på perrongen och vif­tade med sin ludna mössa, då tåget brusade iväg i vinteraftonen.

S J Ä T T E K A P I T L E T .

Kerstin kände sig alltmera beklämd, ju närmare hon kom det gamla hemmet, och bon blickade skygg ut genom kupéfönstret, då tåget åkte in på stationen i Y . Snötäckta lågo de krokiga gatorna, husen, de flesta gamla och ruskiga, sågo så dystra ut, och folktomt var det.

Madam Holm mottog Kerstin med exklamationer af nästan våldsamt slag, och en stund gräto de båda i kapp. Ja, visst fick Kerstin bo i sin mors gamla rum. Det hade ju så godt som stått hela tiden för hennes räkning. Och med maten skulle det nog också bli bra. Jaså, hon tänkte då att s tanna? Det var förståndigt. Visst skulle hon få platsen. Hon kunde vara lugn. Madam Holm skulle tala vid sin svägerska, som städade i sko­lan, ja , det skulle gå som en dans.

Om det nu var detta madam Holms förord hos skolstäderskan eller Kerstins egenskap af stads­barn och kyrkoherden Magnis förord som mest hjälpte under, alltnog, Kerstin fick platsen.

Skolan i Y . arbetade icke under alldeles gynn­s a m m a förhållanden. Själfva folkskolan var in­rymd i ett stort, åldrigt kasernliknande hus med gallerfönster, hvilket icke ens tillnärmelsevis upp­fyllde tidens kraf på dylika lokaler. Visserligen var man sysselsatt med uppförandet af ett nytt folkskolehus, men det skulle dröja ännu ett par år, innan det blef färdigt till inflyttning.

Kerstin kände personligen såväl skolförestånda-ren som de flesta lärarinnorna och lärarne. Den förre hette Skog och hade varit föreståndare för en högre folkskola, en visserligen tyst och allvar­lig medelålders man, men kunskapsrik och utru stad just med de för en ledare erfoderliga egen­skaper af lugn och fasthet. Han var allmänt af-hållen af lärarepersonalen. Bland lärarinnorna funnos två, som varit Kerstins kamrater på semi­nariet, ehuru ett par klasser öfver henne: fröken Laven, som hade andra klassen, och fröken Vedin, som undervisade i fjärde. Själf fick Kerstin de yngsta flickorna, de, som på hösten uppflyttats ur småskolan.

Hennes klass bestod af icke mindre än fyrtio barn, och det var ett ansträngande göra alt un­dervisa dem alla med någon framgång. De voro dock i allmänhet snälla och lydiga. Disciplinen var oklanderlig, tack vare skolföreståndaren. 1 början besökte han flitigt Kerstins klass och lyss nade till lektionerna. Kerstin förstod; att han ville göra sig underrättad om, hvad hon dugde till, och detta lade till en tid något tvång på henne. Kan förstod det och uppmuntrade henne.

En gång sade han: »Fröken tycks mig ha goda anlag som lärarinna

och har slagit in på rätta vägen. Ty ju mera man kan vara barn med barnen, desto lättare vinner man dem. Och utan deras förtroende blif-ver undervisningen af noll och intet värde. Håll er icke så mycket vid den döda bokstafven; sök att få lefvande lifvet in i skolrummet. Berätta barnen om er själf och edra erfarenheter. Det kommer alltid då med något oförfalskadt mänsk­ligt, som de mycket väl uppfatta. Sök att gifva dem framför allt en moralisk uppfostran. Det är folkskolans stora uppgift. Ty kom ihåg, att det oftast är ur dåliga hem den får hämta sina barn.»

Och Kerstin försökte så godt hon förstod följa dessa råd. De buro också frukt. Hon blef snart älskad af sina flickor och en dag, då hon var ute på en promenad, mötte hon en fattig kvinna, som nigande och med tårar i ögonen tilltalade henne:

»Tack, fröken, för alla de goda råd ni gifvit min flicka och för allt, som ni berättat barnen ur ert eget lif! Edra ord ha fallit i god jord; Gud skall löna och välsigna er!»

Då kände sig Kerstin så innerligt styrkt och upplifvad, och hon fattade ett fast beslut att än vidare fortgå på den inslagna vägen.

Detta hörde ju till ljuspunkterna i arbetet, som nog också hade sina mörka punkter.

En dag hade Kerstin råkat att under en rast g lömma sin portmonnä på katedern. Då hon se­dan kom hem, märkte hon, att där fattades en 25 öring. Skulle någon af flickorna? Nej , hon ville inte tro det. Men då hon senare gick ut för att handla något, märkte hon genom sockerbagarns fönster just en af sina flickor — och därtill en af de fattigaste — stå därinne och köpa en hel påse karameller. Då stärktes hennes misstanke.

Nästa morgon frågade hon barnen, om någon märkt, att hon dagen förut glömt sin portmonnä på katedern. Nej , ingen hade sett den. Förstulet betraktade hon Laura Sigrell, som rodnade något.

Så omtalade hon, att hon förlorat en 25-öring inne i skolsalen, medan flickorna varit ute i ra-

> a k s s & E i s c u i t s fäs hos de flesta O . -yjSJ. S C H U M A C H E R

1 K o n g l . h o f l e v e r a n t ö r ^ - | r 7 \

t)

sten. Hon anade, att någon af dem tillägnat sig

den, och för att icke skuggan skulle falla på nå­

gon oskyldig, bad hon, att den som tagit slanten,

skulle bekänna det. icke här behöfdes det, nej,

hon kunde j u komma hem till Kerstin, så skuile

hon genast förlåta henne, ty det var icke för pen­

ningens skull, hon ville ha reda på sanningen,

nej, det var för den syndens skull, som blifvit

begången.

Men alla tego.

Under lofstunden blef det ett tissel och tassel.

Ja, Laura Sigrell måste det ha varit, ty hon hade

stannat inne efter de andra för att öppna fönst­

ren. Och så hade hon ju ofta snattat bokmärken

af dem.

Men det var lögn alltsammans, förklarade Laura

bestamdt. Hon hade icke tagit något. Kerstin

var dock öfvertygad därom, men ville ej nämna

något åt skolföreståndaren, som säkerligen skulle

anställt en grundlig undersökning.

Men den, som fick höra ord och inga visor af

madam Sigrell, som på aftonen rusade upp till

henne, det var Kerstin. Hon skulle akta sig för

att beljuga den oskyldiga Laura, som aldrig tagit

så mycket som så, annars kunde det hända, att

stadfiskalen komme att lägga sig i saken.

Kerstin var ledsen. Kanske hon oskyldigt miss­

tänkte flickan. Men någon tid därefter öfverra-

skades Laura på bar gärning, då hon höll på att

stjäla socker ur skolföreståndarens kök, och nu

upptäcktes en hela massa stölder, som hon begått

under en längre tid med modrens vetskap. Denna

fick en allvarlig förmaning inför rådhushusrätten,

och Laura sändes till en förbättringsanstalt.

(Forts.)

Från Iduns läsekrets.

I hushållspenningfrågan.

Min »gubbes» kritik.

Det är med största intresse jag har afvaktat

svar från »Erfaren husmor», och då jag nu läst

I D U N 1893

det, m å jag väl säga, att jag står undrande och

frågande.

Jag försöker — jag säger med flit försöker —

att hushålla med 5 0 kr. pr månad för oss tre

personer, jag, min man och en sjuårig son, men

det går allt som det kan med den saken. Emel­

lertid föreslog jag min man, att vi skulle försöka

lefva så där billigt, men han trodde, att det inte

skulle gå, ty han ville äta sig mätt, påstod han,

och det ville jag också, förstås, och så ville han

ha sitt kaffe två gånger om dagen och sitt ägg —

ack, de kosta ju nu ända till 2 ,50 kr. pr tjog —

morgon och kväll vill han ingalunda försaka.

»Nej ,» sade han, »då lefva vi allt hellre på litet

öfver 5 0 kr. pr månad.»

Nu är han herre och begriper sig ju inte på

hushållssaker, men denna gång började han verk­

ligen förhöra mig.

»Hvar köper du oxkött för 1,50, som räcker till

tre middagar åt tre personer, eller ett höns, som

räcker till t vå?»

Jag svarade förstås, att det hade jag aldrig gjort

och trodde mig ej heller om att göra det.

Han tittade sedan på »matsedeln» och var nog

oartig att kritisera den. Han ville om söndagen,

utom sitt glas lagerdricka, äfven hafva soppa. De

fyra första dagarne gick det väl an, mente han,

ehuru det nog var magert, men huru mycket fläsk

det skulle bli för 25 öre att dela på tre personer,

det kunde han ej räkna ut, ehuru han kan »dra

ut kubikrötter», säger han, och så fruktade han,

att pannkakorna voro för tunna. Och på freda­

gen: >något kött, öfverblifvit sedan föregående

dagar»; men i all världen, säger han, då får man

ju bara se på köttet de andra dagarne, om sön­

dagens oxstek skall räcka både tisdagen och fre­

dagen, och så läckert det måtte vara sen! Och

till slut gissade han, att den »stekta fisken» på

lördagen var sådan där billig, färsk sill. Skulle

man hafva hört på maken!

»Nej,» sade han, i det han lade bort tidningen,

»det duger inte. Jag skulle verkligen vilja se den

»erfarna husmoderns» man och tala litet vid hen­

nes jungfru,» — och det skulle jag vilja ock.

Alfhild.

Vakta dig!

(En svartsjuk fästmö tillägnadt.)

Flicka, du som ängsligt synes värna

Om din vän för andra tärnors nät,

Vakta dig, att ej din sällhets stjärna

Släcks en dag i tviflets d imma tät.

Kärlek är det friaste på jorden,

Ej han köpas, ej han bindas kan;

Är dess ljufva band en boja vorden,

Då hur lätt till flykten tog ej han.

Har du varit lycklig nog att vinna

Denna skatt, den största jorden bär,

Lita på din makt som ädel kvinna,

Ty din lyckas bästa sköld den är.

Sitt ej mulen, när din älskling skalkas,

Minns, att glädje oskulds broder är;

Ej så manligt fri kan dig han nalkas,

Om af skuld hans sinne pressadt är.

Vet, af ädel fröjd blott dygder stamma.

Må det då din sköna uppgift bli

Att i hemmet vårda glädjens flamma.

Känslans guld skall luttras rent däri.

H. M-

lnnehållsförteekning. Peggy Hård ; af .7. S. (Med porträtt.) — Olika drifkraf-

ter; af Ave. — Medan snön fdller; skiss af Vilma Lindhé. — Tiden för vår pristäfling om ordet »Fosterland». — Sällskaps­ton ; en mans ord i kvinnofrågan af Julius. — En bok för dagen ; af Belxasar. — I telefon från M a r s ; af Snorre. — Ur notisboken. — Teater och musik. — En lärarinnas roman; en svensk kulturbild, tecknad pä verklighetens grund för Idun af Algot Sandberg. (Forts.) — Från Iduns läsekrets: I hus­hållspenningfrågan ; af Alfhild. Vakta dig! A f H. M—i. — Tidsfördrif.

Bidrag mottagas med tacksamhet.

Logogryf.

När vårens tid är inne och lärkan slår

i skyn

samt ängens grönska breder sin duk

mot skogens bryn,

då finns jag i naturen och uti män­skors bröst.

I skog, på berg, i dalar du höra kan

min röst.

När sommarn sedan kommer i all sin

sköna prakt,

du ser den väna blomman, jag fram i

ljuset bragt:

jag sitter på dess stängel, jag hörs i

fågelns drill,

i ystra forsens lekar jag äfven finnes

till.

Jag fruktar ej för hösten, hur kulen

den än är,

Hur stormarna än rasa, jag högt mitt

hufvnd bär.

När oskuldsfärgen täcker den mark,

som nyss vargrön,

och isig boja binder den spegelklara

sjön;

på stålskodd fot, då ser du, hur muntert

kring jag far,

och kindens rosor säga: än finns den

sällen kvar.

På elfva säkra ben jag hurtigt för dig

står,

och mänga gåtor små med arbete du

får.

En mindre vikt, ett element,

ett namn på björn, som är väl kändt.

Hvad bör du ej för smicker vara?

Hvad kan för dig lätt bli en fara?

Två djur, ett träd, två räkneord,

en stad uti vår vackra nord,

ett ting hos fattiga och rika,

en frihetskämpe, som tillika

var säker skytt. Hvad går du på?

Hvad fingret har, ja, hvarje tå?

Ett vapen se'n, för knekt, som rider,

det brukats mest i gamla tider.

Hvad haren är och björnen se'n.

Ett namn på alla »käras» vän.

Hvad är hvart ord ut af mitt hela?

Hvad ej kan på ett möte fela?

Ett bibliskt namn; ett vattendrag.

Hvartill dig döma kan vår lag?

Ett nyttigt ämne för hvar tvätt,

och hvad som ej kan kallas rätt.

Hvad hörs, när vind i trädet leker?

Hvad modern kan, då barnet smeker ?

Hvad pojken nog vid boken är,

när han rakt ingenting sig lär?

Hvar lekes bäst väl hök och dufva?

Ett nöje för de flickor ljufva.

Hvad finns i närheten af berg?

E n egenskap hos all slags märg.

Ett rum; ett stånd; en dryck så rar.

Hvad hvarje fisk så säkert har.

Hvad är väl fången, kort och godt?

Ett kvinnonamn, förkortadt blott.

Hvad andas vi ? Hvad lämna tåren ?

E n krydda, som gör ondt i såren.

Hvad hafva frukter, träd och bär ?

Hvad som för ryttarn nödigt är?

Min sista gåta du lätt finner,

när nu du sista raden hinner.

Aja.. .

Kvadratgåta.

0 g e 1 g i r

r a n v t n i

r f e a i i k

d d s b a e h

e e h i

o. e a

n m e e t e s

n 1 e i s t f

Med begagnande af hästens gång i

schack bildas af bokstäfverna i ofvan-

stående kvadrat 7 ord med 7 bokstäf­

ver i hvarje, hvilka sedan insättas i

kvadratens rutor, så att orden läsas

vågrätt.

Orden betyda: 1) sågverk i Sverige,

2) utländsk titel, 3) stad i Persien,

4) en af den nordiska mytologiens

gudar, 5) forntida stad i Grekland,

(i) en af nutidens uppfinningar, 7) tysk

universitetsstad.

Louise.

Sex-fåltsflgur.

Hvarest kunna ifrån ofvanstående

med krita eller tändstickor på bordet

bildade sex-fälts-figur 5 väggar borttagas

på sådant sätt, att 3 lika stora fält

återstå ? Sundsvallsbo.

Siffercharad.

Atta gånger mitt första är mitt andra,

en gång mitt andra plus ett är mitt

tredje,

tredjedelen af mitt tredje är mitt

fjärde.

Hvad är mitt helas rätta värde?

L. P.

Lösningar. Charaden: Krinolin.

Geometriska mosaikuppgiften:

l i n L N ( T \ J L J

Ifyllningsgåtan: Räfsas, ekorre, Sambre, Ättika, juoafru, Ferrol.

Förvandlingsgåtan: 1) Glafsfjorden. 2)Astro-noini. 3) Gustafsberg. 4) Erkebiskop. 6) Afundsvärd. 6) Lapphund. 7) Ungefär. 8) Trollhättan. 9; Eogelbolm. 10) Afhandling — Gagea lutea.

Stafvelsearilmogryfen: Nana, Napo, Lena, Leon, Napoleon.

Matematiska uppgifterna: I. Man stryker talet 39 tvä gånger, talet

63 tre gånger och talet 83 sex gånger. Då får man

1 4 x 8 8 = 1232 9 x 6 3 = 567 2 x 3 9 ° 78

1877

II . 56.

Geografiska gåtan:

Göteborg Ö r s j ö

T i 1 s i t E 1 b e Bab-el-mandeb

O r i n o c o R e d - R i Y e r

Göteborg

Tilsit ligger emellertid som bekant i Preus­sen och ej i Ryssland, såsom det råkat upp-gifvas.

Funktgåtan:

K M Q .1 L 8 M T I . N I . s E E | A | A | Y E | K 1 A | I | I Y lö T N

X | D ; K L H I | Z | B | N s F 10 G

H 1 E | O | L I F A | E | C L K T I .

0 | I | N | A B F | R | s |o 0 o T A

L I E | N j N y E | I | T | L T : j I N

M | A | E J D K N I I | N T ! A N 1)

Karl den Tolfte.