Embed Size (px)
Citation preview
.
Orientering av liv och död under Mellanneolitikum. Irland, Orkneyöarna och södra England under perioden ca 4000 f.kr – 2000 f.kr
Rickard Tovesson
Magisteruppsats i Arkeologi 30 hp Handledare: Mats Larsson Linnéuniversitetet: Kalmar Examinator: Ludvig Papmehl-Dufay Institutionen för Kulturvetenskap Vårterminen 2010
Abstract
Tovesson. R 2012: Orientering av liv och död under mellanneolitikum. Irland, Orkneyöarna och
södra England under perioden ca 4000 f.kr – 2000 f.kr.
The orientation of life and death- Ireland, Orkney, and Southern England during c 4000-2000 BC.
Magisteruppsats i arkeologi. Linnéuniversitetet Kalmar Vt. 2012
Master theses in Archaeology. Linnaeus University Kalmar spring 2012.
In this essay I have chosen to study how the orientation between the living and the dead during the
Middle Neolithic differed. How were the settlement sites orientated in comparison with the
monuments for the dead. I am also studying the way the landscape in the different regions looked
like during the time the monuments were used, but also how it looks like today. Were the settlements
and the grave/monuments located after a ritual scheme or just randomly. The investigation area is :
Ireland as a western point, Orkney as a north point and south England as a south point. I have chose
these areas to achieve a geographical approach and to look at different landscapes.
Keywords: Orientation/s, Settlements, Graves, Monuments. Ireland, Orkney, southern England. 4000
BC - 2000 BC.
Front picture By: Tovesson, R. 2010-05-01.
1
Innehåll 1. INLEDNING ................................................................................................................................................. 3
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ...................................................................................................... 3
3. METOD OCH TEORI .................................................................................................................................. 4
4. FORSKNINGSHISTORIK ......................................................................................................................... 5
4.1 Forskningshistorik kring södra England, Irland och Mainland - Orkneyöarna ........... 5
5. Neolitisk kronologi i England, Irland och på Orkneyöarna ....................................................... 7
6. MONUMENTEN ........................................................................................................................................... 8
6.1 NEWGRANGE ....................................................................................................................................... 9
6. 2. KNOWTH ...........................................................................................................................................10
6.3. DOWTH ...............................................................................................................................................12
6.4. Topografin kring Boyne Valley ..................................................................................................12
7. KNOCKNAREA ..........................................................................................................................................13
7.1. Topografin för Knocknarea .........................................................................................................14
8. DE SKOTSKA ORKNEYÖARNA & MAINLAND.................................................................................15
8.1. Maeshowe ..........................................................................................................................................15
8.2. Stones of Stenness ........................................................................................................................15
8.3. The Ring of Brodgar ......................................................................................................................16
9. SÖDRA ENGLAND ...................................................................................................................................16
9.1. Avebury och dess omgivning .....................................................................................................17
9.2. Avebury monumentet ...................................................................................................................17
9.3. Windmill Hill ......................................................................................................................................18
9.4. Silbury Hill .........................................................................................................................................18
9.5. West Kennet Long Barrow ..........................................................................................................19
9.6. Kort om topografin kring Avebury ...........................................................................................19
9.7. EN KORT SAMMANFATTNING AV DE IRLÄNDSKA, SKOTSKA OCH SYD ENGELSKA MONUMENTEN. .........................................................................................................................................20
10. Monumentutvecklingen i Irland och England under neolitisk tid ......................................21
10.1. Gånggrifterna ................................................................................................................................21
11. Teorier om megalitgravarnas spridning och ekonomi ...........................................................23
12. BOPLATSER ............................................................................................................................................24
12.1. Irland ................................................................................................................................................24
12.1.1. Boplatserna vid Newgrange och Knowth ....................................................................25
12.1.2. Boplatserna vid Knocknarea ............................................................................................25
12.1.3. Boplatser vid Knockadoon ................................................................................................26
12.1.4. Ballygalley house .................................................................................................................27
2
12. 2. Boplatser på Mainland, Orkneyöarna ..................................................................................27
12.2.1. Barnhouse ...............................................................................................................................27
12.2.2. Kort om övriga boplatslämningar på Orkneyöarna .................................................29
13. BOPLATSER I SÖDRA ENGLAND ....................................................................................................30
13.1. Huset vid Windmill Hill ...............................................................................................................30
13.3. Sammanfattning över det brittiska boplatsmaterialet samt den problematik som
kan kopplas till detta ..............................................................................................................................31
14. Översikt av landskapsbilden nu och då .......................................................................................32
15. DISKUSSION OCH ANALYS ..............................................................................................................33
16. SAMMANFATTNING ..............................................................................................................................39
LITTERATURLISTA .......................................................................................................................................43
Tidsskrifter: ................................................................................................................................................44
Internetreferenser ...................................................................................................................................44
Figur referenser ........................................................................................................................................44
Bilagor ..........................................................................................................................................................45
3
1. INLEDNING
I denna uppsats har jag valt att behandla den neolitiska perioden i södra England, mellersta Irland
och Orkneyöarna i norra Skottland. Det jag vill belysa med denna uppsats är förhållandet mellan
monumenten och boplatserna. Detta för att se om det kan finnas någon bakomliggande tanke,
exempelvis som att alla boplatser ligger i ett visst väderstreck om monumenten.
Mitt intresse för den neolitiska perioden kom att växa fram efter en lång rad av olika händelser och
inblickar som berör den neolitiska perioden. Min första kontakt med neolitikum var under en två
veckor lång seminariegrävning i Södra England i Wiltshire regionen, höstterminen 2007. Detta är ett
projekt som professor Mike Parker- Pearson (University of Sheffield) håller i, projektet går under
namnet STONEHENGE RIVERSIDE PROJECT och syftet är att hitta rester efter bland annat
boplatser i landskapet runt omkring Stonehenge. Under dessa två veckor besökte vi Stonehenge,
Avebury och West Kennet Long Barrow. Detta fick mig att fundera på vart människorna under
neolitikum hade bott i förhållande till monumenten.
Min andra kontakt med perioden kom att beröra det Irländska materialet då jag var utbytesstudent vid
Queens University Belfast. En av kurserna var ”The Prehistoric Ireland” som behandlade allt ifrån
kolonisation via monumentbyggande och fram till den del av historien då järnet infördes och spreds
av det folk som vi idag kallar kelter.
Två arkeologiska exkursioner anordnades. Den första gick igenom County Antrim som ligger i
nordöstra delen av Nordirland, och den andra gick till County Meath som ligger i Republiken Irlands
norra del. Det jag kom att se under dessa två exkursioner gav mig djupa intryck av det folk som en
gång hade levt i dessa områden och efterlämnat storslagna monument i landskapet, så som Brú na
Bóinne som är ett neolitiskt monumentkomplex. Den andra kursen var ”the Archaeology of death”
som omfattade gravläggningar och ritualer runt döden. Men även gravläggningar och hur man valt att
hedra de dödas minne, exempelvis så som gånggrifter och gravhögar.
Dessa händelser kom att göra mig nyfiken på hur den neolitiska människan kan ha tänkt när de
började bosätta sig och begrava sina döda. Men även hur boplatserna förhöll sig till de döda i det
omgivande landskapet.
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med denna uppsats är att studera de mellanneolitiska boplatsernas läge i förhållande till
monumenten. Viktigt är också att se på de omgivande landskapen, om det finns ett mönster i
placeringen av boplatser och monument i södra England som utgör arbetets sydligaste del, Irland i
väster och Orkneyöarna som utgör den norra delen.
4
Mina frågeställningar är följande:
I vilket väderstreck om boplatserna ligger monumenten och vilken betydelse har det?
Hur kan landskapen kring monumenten ha sett ut under den mellanneolitiska perioden?
Kan man se spår av rituella handlingar i samband med hus och monument i det arkeologiska
materialet?
3. METOD OCH TEORI
I föreliggande uppsats använder jag mig av en kvalitativ forskningsmetod. De fakta jag utgår ifrån är
främst hämtade från litteraturen som berör de olika boplatserna, gravarna, gravfälten och
kultplatserna. Metoden har även ett kvantitativt inslag, då jag har besökt en del av de monument som
tas upp i denna uppsats. Jag har även studerat kartor över landskapen i de områden som är av vikt för
mina områdens landskapsarkeologi. Jag kommer även att använda mig av kartor i själva arbetet för
att underlätta både för mig själv och för läsarna.
Till hjälp har jag också använt mig av de erfarenheter, upplevelser som jag haft och foton som jag
själv har tagit. Jag har använt mig av kartor både från litteratur och från internet för att göra mera
exakta antaganden när det gäller positionen av de bilder som jag har använt mig utav.
Urvalet av platser baseras på mina undersökningsområden och mina frågeställningar. Jag kommer att
presentera varje område var för sig med utvalda monument i första delen utav arbetet och boplatser
var för sig i den andra delen. Varje monumentområde kommer att beskrivas kortfattat. Jag kommer
att göra en beskrivning av hur monumentet ser ut och dess storlek men även vilken typ det rör sig
om, detta gäller även boplatserna.
Många av de platser jag kommer att fokusera på i detta arbete innehåller flera olika monument, vilket
har gjort att jag har valt att begränsa mitt arbete till ett fåtal monument, i detta fall de största
monumenten i landskapet, främst gånggrifter. Dock lär jag behöva nämna vissa av de övriga gravar
som ligger i huvudmonumentets närområde, för att kunna få någon form av överblick på monumentet
och dess omgivning. Begränsningen berör alla de områden jag har valt att se på.
5
4. FORSKNINGSHISTORIK
Här kommer jag att ta upp den tidigare forskning som gjorts om de områden som jag kommer att
belysa. Forskningen berör både monument och boplatser men även landskapet och hur det ser ut och
kan ha sett ut under den berörda perioden. Tyngdpunkten ligger på Mellanneolitikum men jag
kommer även att behandla den sena delen av Tidigneolitikum och den tidiga delen av Senneolitikum,
då vissa områden har en lång kontinuitet. Det gör att det kan vara svårt att få fram en exakt datering
för ett hus eller för monumentens uppförande.
Den litteratur jag utgått ifrån är främst skriven av forskare som har inriktat sig på områden som
landskapsarkeologi och boplatsarkeologi, men den berör även traditionella undersökningar av de
gravar och monument som finns runt om i landskapet. Monumenten har format både människor och
landskap under en väldigt lång tid ända fram till våra dagar. Jag kommer att använda de engelska och
irländska namnen på monumenten och områdena. Detta för att undvika några språkliga problem med
översättningar.
4.1 Forskningshistorik kring södra England, Irland och Mainland - Orkneyöarna
Tidigare forskningar inom detta område behandlar för det mesta de två olika delarna separat. Många
forskare har skrivit om boplatser för sig och grav/kultplatser för sig, men ofta faller detta också in
under ämnet landskapsarkeologi.
Det finns två svenska arkeologer som har skrivit om den neolitiska perioden i Irland. Stefan Berghs
(1995) Landscape of the monuments: a study of the passage tombs in the Cúil Irra region går igenom
hela området längst med kusten i Co. Sligo, och belyser de monument och boplatser som finns där,
och hur dessa ligger orienterade i landskapet. Det jag kommer att rikta in mig främst på i Berghs bok
är området Knocknarea och de monument som ligger där.
Den andra svenska arkeologen är Göran Burenhult (1981) som i Stenåldersbilder, Hällristningar och
stenåldersekonomi redogör för undersökningar av det neolitiska materialet på Irland, där den västra
sidan representeras av Knocknarea i Cúil Irra regionen i Co. Sligo och den östra sidan av Newgrange
i Boyne dalen. Dessa undersökningar skedde i början på 1980-talet. Det han riktar uppmärksamhet
mot är hur han anser att ekonomin under den neolitiska perioden kan har sett ut. Han menar att
människan varit beroende av jakt och fiske, och att Knocknarea-området på grund av sitt läge varit
mindre lämpat för att bedriva jordbruk i någon större utsträckning (Burenhult 1981:127).
Gabriel Cooney’s (2000) Landscapes of Neolithic Ireland är ytterligare ett av de verk som jag använt
mig av. Boken tar upp många av de frågor som jag har valt att studera. Den innehåller information
om både hus, boplatser, gravar/gravfält och kultplatser. Detta är av stor vikt för mig i det fortsatta
arbetet. Han omnämner Michael J. O’kelly’s arbeten och undersökningar från 1960-talet, och han ger
en bra översiktsbild på hur monumentutvecklingen i Boyne valley kan har gått till.
Newgrange-monumentets uppförande kom att ske under en lång tidsperiod. Liksom vid Knowth har
man identifierat fyra olika faser, där den första fasen var uppförandet av en grav, denna placerades
till väster om nuvarande huvudmonumentet. Den andra fasen utgörs av en ytterligare en grav som
kom att placeras precis intill det första graven, på dess östra sida. Ytterligare en grav placerades inom
6
områdets mest låglänta område precis ovanför strandkanten till river Boyne. Detta gäller även en hög
som ligger i nordvästlig riktning om den ovan nämnda högen.
Den tredje fasen är relevant för de tre monumenten i Boyne dalen, då det är nu som de stora centrala
monumenten uppförs vid Knowth, Newgrange och Dowth, detta har uppenbarligen medfört en större
förändring av det dåvarande landskapet i Boyne dalen. Den fjärde fasen av monumentet i Boyne
dalen dateras till slutet av den neolitiska perioden och i början av bronsåldern (Cooney 2005: 152 ff).
Michael J. O’kelly’s (1982: reprinted 2009) Newgrange är en bok om de undersökningar som gjorts
vid Newgrange eller ”Bru Na Boinne” som monumentet heter på Irländska (Gaeilge). Professor
O’kelly var en de första att noggrant undersöka och dokumentera Newgrange under åren 1962 –
1975 och upptäckte dess astronomiska funktioner, vilket inträffade vid midvintersolståndet då solen
steg över horisonten och in i monumentets innersta del (O’Kelly 2007: 29).
Early Ireland (1989: reprinted in 2001) är en annan bok av Professor O’kelly som behandlar Irlands
forntid, från istid fram till järnåldern men där tyngdpunkten ligger på neolitikum. Boken ger en bra
överblick över de olika perioderna, där den neolitiska delen tar upp mycket om gravar och om
boplatser vilket är av stor vikt för mig i detta arbete. Till skillnad ifrån boken om Newgrange så
beskriver han de övriga monumenten i landskapet samt när och hur de olika monumenten uppfördes
och till slut övergavs, vilket han belyser för just de monument som ligger i Boyne dalen. Det som är
gemensamt för alla tre monumenten är att de upphörde att användas runt 2000 f.Kr. (O’Kelly 2009:
145).
Även Caroline Malones bok Neolithic Britain and Ireland (2001) ger en övergripande bild av den
neolitiska perioden i både Storbritannien och Irland. Hon går igenom ett antal platser med olika
fornlämningstyper såsom hus, gravar och monument och ger en relativt bra genomgång av dessa
lämningar. Och om hur landskapet förändras under den neolitiska perioden, vilket beror på hur
utvecklingen av levnadssättet och den ekonomi som bedrevs under den neolitiska perioden. Ett
område som hon tar upp är Boynedalen som med sina gånggrifter och bördiga mark ligger i en
dalgång med tillgång till vatten. Klimatet under den neolitiska perioden var gynnsamt för exempelvis
hållning av tamboskap (Malone 2001: 158-159).
Den del av arbetet som utgör mitt nordligaste område är Orkneyöarna, där jag har valt att använt mig
av Colin Richards (2005) Dwelling among the monuments. Boken behandlar den neolitiska perioden
på Orkneyöarna, med tyngdpunkt på de hus/boplatser och grav/kultplatser som har hittats där. I
studien behandlas husens uppbyggnad och hur de förhåller sig till bland annat monumenten och
deras omgivning.
Han diskuterar också förhållandet mellan de levande och de döda. Han syftar på att de monument
och gravar som finns där utgör en rituell gräns inom de områden som monumenten ligger i. De är
tillägnade de döda. Det exempel han tar upp är monumentet Maeshowe, den största gånggriften på
Orkneyöarna. Den ligger inom en kilometer från boplatsen Barnhouse och monumentets
gravkammare har likheter med ett av husen från Barnhouse.
För södra Englands del har jag valt Pollard. & Reynolds bok Avebury: the biography of a landscape,
som behandlar ett av södra Englands största neolitiska monument. Här har man även funnit både
gravar och hus. Det visar på att här har varit mänsklig aktivitet under en lång tid period, från
neolitisk tid fram till medeltiden.
Även idag bor människor inne i själva monumentet. Pollard och Reynolds diskuterar de områden
som monumenten ligger i, och även utnyttjandet av dessa områden. En del monument och områden
nyttjades under en kort tid, varpå de faller i glömska och försvinner. Andra monument överlevde och
7
kom att utnyttjas under en väldigt lång tid. De områden och monument som överlevde kom att bli
fokus i de områden de ligger i; även om människorna inte bodde på platsen så har de troligen
befunnit sig i dess närhet (Pollard och Reynolds 2002:75).
Monumenten har oftast blivit kopplade till förfädersdyrkan. Detta har troligtvis bidragit till att
människorna valde att fortsätta att vara aktiva i landskapet just där monumenten ligger. Även om den
verkliga bakomliggande orsaken till att man utförde ceremonier vid dessa platser har fallit i glömska,
så kan man ha fortsatt av tradition (Bradley 1993; Pollard och Reynolds 2002: 75).
I detta sammanhang har jag valt att använda mig av Richard Bradleys (1998) bok The significance of
monuments: on the shaping of human experience in Neolithic and Bronze Age europe. Boken
behandlar ämnet landskapsarkeologi med inriktning på boplatser och monument. Han tar upp
frågorna varför människor valt att anlägga monumenten och boplatser där de ligger. Han tar också
upp olika teorier om varför, vilket jag kommer att se närmare på i arbetet.
Bradley tar även upp hur monumenten förhåller sig till landskapet eller hur landskapet förhåller sig
till monumenten. Mycket berör just landskapsbilden, hur vi väljer att se på den. Men även vad det är
som har bidragit till varför man har låtit uppföra monument och boplatser på vissa ställen. Det
rituella tycks har spelat en stor roll för anläggandet av monumenten. Bradley tar bland annat upp de
paralleller som man sett till långhusen ifrån tidigneolitisk tid där husen har blivit förvandlade till
långhögar med omgärdade diken (Bradley 1998: 7, 10, 16ff).
Ytterligare en av Bradleys böcker har kommit till hjälp, The Prehistory of Britan and Ireland (2007).
I boken presenteras nya resultat som visar på att utvecklingen inom arkeologin går framåt och att den
neolitiska perioden är mer omfattande än vart man tidigare trott. De tidigare omnämnda författarna
har tagit upp problemet med att det finns för få boplatser. Nya fynd av hus visar på att det finns fler
hus än vad man tidigare trott.
Ett exempel på detta är Knocknarea som både Burenhult och Bergh gjorde undersökningar vid under
1980-talets första hälft. Bradley ger också en klar bild av hur den neolitiska människan har bedrivit
sin ekonomi, där en del forskare innan hade ansett att uppförandet av monument främst berodde på
en stark och stadig jordbruksekonomi vilket har visat sig vare något felaktigt. Mycket tyder på att
monumentet uppfördes under en tid då den neolitiska människan bedrev så kallad blandekonomi, att
man samkörde jakt och fångst vid sidan av jordbruk i form av boskapsskötsel (Bradley 2007: 32ff).
5. Neolitisk kronologi i England, Irland och på Orkneyöarna
Den neolitiska perioden i Storbritannien börjar runt ca 4000 f.Kr. och varar till ca 2000 f.Kr.
Tabellerna nedan är till för att kunna få en överblick på hur tidsindelningen för de tre landområden
jag har valt ser ut. I den första tabellen visas indelningen för England och Orkneyöarna, och i den
andra tabellen visas indelningen för Irland.
8
England och Orkneyöarna
(Efter Malone 2001:206).
Irland:
Äldre neolitikum ca 4000 Till ca 3600 f.Kr.
Mellan neolitikum ca 3600 Till ca 3100 f.Kr.
Senneolitikum ca 3100 Till ca 2500 f.Kr.
(Efter Cooney 2005: 14-17).
6. MONUMENTEN
Här kommer jag att presentera några av de monument, som jag har valt att se närmare på. Jag
kommer att beskriva vilken form av monument det är och även när och under vilken tid de använts.
Detta för att kunna se hur de senare ligger i förhållande till de boplatser som ligger i närheten. Första
delen utgörs av området Boyne valley eller ”Brú na Bóinne” som området heter på det iriska språket.
De tre monument jag har valt är några av de mest kända monumenten i Irland. Dessa ligger alla längs
med den flod som gett namn åt området, River Boyne.
Äldre neolitikum ca 4000 Till ca 3200 f.Kr.
Mellan neolitikum ca 3200 Till ca 2800 f.Kr.
Senneolitikum ca 2800 Till ca 2000 f.Kr.
9
6.1 NEWGRANGE
Newgrange är ett av de mest storslagna exemplen på gånggrift i Västeuropa. Monumentet uppfördes
runt 3200 f.Kr. och ligger ca 50 kilometer norr om Dublin i området County Meath längs med floden
River Boyne. Inom samma område ligger dessutom två andra monument bara några kilometer från
Newgrange.
De andra två monumenten är Knowth som ligger i nordvästlig riktning om Newgrange med ett
avstånd på ca 1 kilometer och lika så är det med monumentet vid Dowth vilket ligger nedströms i
nordöstlig riktning om Newgrange. Tillgängliga 14
C-dateringar placerar Newgrange i perioden 3200
till 2500 f.Kr.
Inom en radie på ca 40 kilometer ifrån Newgrange och Boyne valley finns det ett stort antal troliga
gravar, varav 25 är bekräftade (O’Kelly Claire 2007: 5-7). Newgrange ligger orienterat i landskapet
så att den stensatta öppning som är placerad strax ovan för ingången möter de första solstrålarna som
kommer över horisonten den 21:e december vilket är tiden för midvintersolståndet (O’Kelly 2009:
21).
Exakt klockan 09:58 denna dag år 1969 observerade professor O´ Kelly hur solen sken in igenom
den stensatta öppningen då den steg över horisonten. Ljuset varade i cirka 17 minuter och lyste upp
gången och den innersta väggen i den innersta kammaren. Den stensatta öppningen och ingången
åtskiljs av en till två stenar med ett avstånd på mellan 20–25 centimeter (O’Kelly 2007: 29).
Newgrange monumentets uppförande kom att ske under en lång tidsperiod, liksom Knowth kom
detta att ske med fyra olika faser. Under den första fasen uppfördes en grav, denna placerades till
väster om nuvarande huvudmonumentet. Den andra fasen utgörs av en ytterligare en grav som kom
att placeras precis intill det första monumentet, på dess östra sida. Ytterligare en grav placerades
inom områdets mest låglänta område precis ovanför strandkanten till river Boyne. Detta gäller även
en hög som ligger i nordvästlig riktning om den ovan nämnda högen.
Den tredje fasen är relevant för de tre monumenten i Boyne dalen, då det är nu som de stora centrala
monumenten uppförs vid Knowth, Newgrange och Dowth. Detta har uppenbarligen medfört en större
förändring av det dåvarande landskapet i Boyne dalen, vilken troligtvis kunde ses på mycket långt
håll. Den fjärde fasen av monumentet i Boyne dalen dateras till slutet av den neolitiska perioden och
i början av bronsåldern (Cooney 2005: 152-158).
Vid ca 4000 f.Kr. finns det inget som tyder på någon aktivitet i området. Men någon gång under
perioden 3600 – 3000 f.Kr. hade man uppfört tre monument/gravar, två av dem ligger i nordvästlig–
västlig riktning om den plats som senare kom att utgöra huvudmonumentet. Omkring 3000 f.Kr. hade
man byggt ett mycket större monument, central monumentet, samt två mindre monument som ligger
i syd/ost om huvudmonumentet, varpå ett av monumenten nu har blivit överbyggt eller undanröjt då
man anlade huvudmonumentet. Under perioden 3000–2500 f. Kr så tillkom dessutom det man
benämner en enclosure vilket kan liknas vid ett dike med en jordvall som omsluter en konstruktion.
10
I detta fall omgärdar en sådan de två gravarna som ligger sydost om huvudmonumentet. En mindre
typ av dessa cirklar anlades mellan huvudmonumentet och de två som ligger till väster. Någon gång
strax efter 2500 f.Kr. så har huvudmonumentet fått en halvcirkel av stenar vid dess södra sida som är
placerade från den västra sidan till den östra likt en halvmåne. Från denna period härrör också ett
antal rester efter eldstäder vilka är koncentrerade till monumentets framsida det vill säga den del som
är orienterad mot sydost (Cooney 2005: 214).
6. 2. KNOWTH
Knowth är ett monumentområde med en stor centralgrav som är omgärdad av 18 st mindre gravar, så
kallade satellitgravar. Dessa mindre gravar utgörs av små gånggrifter i runda högar.
Centralmonumentet vid Knowth är en gånggrift belägen i en 80–95 m i diameter stor hög. Höjden på
Knowth är ca 9.9 m. De mindre gravarna som ligger runtom är av samma typ som
centralmonumentet, och deras ingångar pekar in mot centralhögen. Monumentkomplexet är uppfört
på platsen för en äldre bosättning. Centralmonumentet är försett med två olika ingångar. Ingångarna
ligger i östlig respektive västlig riktning. Den östliga gången ligger så att solens strålar vid dess
uppstigning lyser upp den 40 m långa gången två gånger per år. Detta inträffar bara den 21 mars och
den 21 september, medan den västliga gången möter solens strålar vid dess nedgång under samma
dygn. Den västliga gången har en längd på 34 m (Malone 2005: 153-158).
Figur 1: bild på Newgrange monumentet, bilden är tagen ifrån söder, till höger så syns
ingången till gravkammaren, samt de stående stenar som bildar den halvcirkeln som
ligger i söder om monumentet. Foto: Tovesson, R 2009-10-16. Kl. 13:16.
11
De undersökningar som har gjorts i området kring ”Brú na Bóinne” visar på att många av
monumenten blev uppförda under en lång period. Tidsperioden för uppförandet av monumenten bör
ligga under perioden 3350 och 2900 f.Kr. De är uppförda på de höjdområden som finns. Några av
monumenten är anlagda ovanpå äldre boplatser/ hus, vilket visar på att människor har varit aktiva i
området innan monumenten uppfördes.
Monumentuppförandet i området vid Knowth tycks även här har skett i fyra olika faser. I den första
fasen så har mindre högar anlagts, dessa varierar i storlek varav de största har en diameter på upp till
15 m. De var försedda med en enkel kammare. Två av de små gravarna vid monumentet visar klart
och tydligt att dessa är äldre än vad själva centralgraven är, då de delvis överlappas av centralhögen.
Under den andra fasen anläggs fyra större gravmonument vilka är mer utsprida till ytan om man
jämför med gravarna ifrån den första fasen. Dessa fyra större monument varierar i storlek, mellan 15
till 36 m i diameter. Under den tredje fasen så anlägger man de stora monumenten, vilka är tre till
antalen, det är Newgrange, Knowth och Dowth. Dessa gravhögar är större och har en diameter på
mellan 85 och 90 meter.
Det är under denna fas som de tidigare nämnda boplatserna lär har försvunnit då dessa troligtvis var
tvungna att lämna plats för centralmonumentet, man misstänker även att detta också gäller andra
gravar som kan har legat på samma plats. Under den fjärde fasen så är det två monument som
uppförs vid Knowth komplexet. Dessa två högar ligger precis norr om monumentets östra ingång. De
två monumenten uppfördes inte samtidigt, det som ligger närmast ingången är äldre än det som
ligger precis intill denna i nordlig riktning (Malone 2005: 152-158).
Knowth i County Meath är ett fint exempel på ett monumentkomplex där det största monumentet
ligger likt ett berg omringat av mindre monument, så kallade satellitgravar. Dessa gravar är runda i
formen och har en relativt rundad topp. På vissa av dem kan man också se stensättningen som ligger
runt dem, samt dikena, medan vissa är helt täckta av gräs så att någon stensättning inte syns.
Figur 2: En av de så kallade satellitgravarna
vid Knowth, och som är täckt med gräs som
täcker de nedre kantstenarna. Bilden tagen
mot söder Foto: Tovesson . (16 10 2009
kl. 16:30).
12
6.3. DOWTH
Dowth är det tredje stora monumentet inom “Brú na Bóinne”-komplexet, och ligger i områdets
ostligaste del. Eftersom den litteratur som jag har använt mig av inte innehåller någon direkt
information om Dowth, så har jag här använt mig av internet och av sidan “Knowth.com” vilken
berör “Brú na Bóinne”-monumenten med flera. Dowth är av samma typ och storlek som Knowth och
Newgrange, och är även uppfört under samma tidsperiod.
Vid en undersökning av monumentet år 1847 hittades två gånggrifter i högen. Gångarna ligger
orienterade i nord/sydlig riktning, den norra gången har en längd på runt ca 14 m. och leder in till en
korsformad kammare, med en takhöjd på ca 3 m. Den södra gången har bara en längd på ca 3,5 m.
och slutar i en cirkelformad kammare, dock var taket i denna kammare förstört och har idag ersatts
med ett betongtak. Den södra gången ligger så att den blir upplyst av solens strålar under
vintersolståndet (21:e december) någon gång mellan kl. 14:00 och 15:00 på eftermiddagen
(http://www.knowth.com/dowth.htm).
Omkring 1 km från monumentet vid Dowth finns ännu ett monument, som utgörs av en cirkelformad
inhägnad med vallar av jord där själva cirkeln är 157 m i diameter. Monumentet går under namnet
plats Q (Cooney 2005: 165). Materialet om Dowth är rätt knapphändigt vilket beror på att det inte
har varit lika prioriterat som de andra två monumenten i Boyne-området. Men det som är gemensamt
för alla tre monument är att de övergavs eller slutade användas runt ca 2000 f.Kr. (O’Kelly 2009:
145).
6.4. Topografin kring Boyne Valley
Topografin i Boyne området utgörs av en åsrygg/höjd i landskapet, som varsamt sluttar ner mot syd
där Boyne floden rinner fram. Men det finns även en svag sluttning mot norr vilken bildar en liten
svag dalgång mellan Knowth och Newgrange monumenten. Sluttningen precis vid Newgrange
monumentet är märkbar och kan lätt ses. För att får en inblick i hur området ser ut ser figur 3 och 4.
Figur 3: bild över landskapet mot söder ner
mot Boyne river och den dalgång den flyter
igenom. Samt en av de stenar som rest runt om
monumentet samt en mindre gravhög som
ligger placerad nere invid den flodbank som
där ligger. Foto: Tovesson R 2009-10-16 Kl.
12:37.
13
7. KNOCKNAREA
Knocknarea utgörs av en halvö med ett bergparti på Irlands västkust ca 2–3 km ifrån kustlinjen.
Detta bergsparti har en höjd på över 250m, vilket gör att ett av monumenten kan ses på flera
kilometers avstånd. Berget ligger på den västra sidan av halvön Cúil Irra som ligger i Co. Sligo. på
Irlands västkust. Det stora monument som ligger på toppen av berget är Miosgán Medbh (Maeve's
cairn), ett gigantiskt stenröse.
Knocknarea I är en gånggrift med en korsliknande konstruktion, själva graven är omgärdad av en låg
vall av sten. Monumentet mäter ca 12 m i diameter. Stensättningen som ligger runt själva gravhögen
har en bredd på ca 4.5 m. och en höjd på ca 60 cm. Avståndet mellan stensättningen och graven är ca
4,6 m. (Piggott & Powell 1947 i Bergh 1995: 87). Gånggriften utgörs av en ca 2,5 m lång gång,
vilken ligger i sydostlig riktning. Det är endast nio stenar som utgör själva gravkammaren och
gången, var av två stycken stenar är placerade vid gravens ingång och de övriga sju är resterna av det
som en gång utgjorde den korsformade kammaren (a.a. 1995: 236-237).
Knocknarea II är troliga rester efter en hydda, platsen utgörs av en cirkelformad vall/upphöjning,
med en diameter på en ca 17 m. Själva vallen är ca 4 m bred och ca 60 cm hög och hyddan är ca 8–9
Figur 4: bild över landskapet mot ner mot Boyne river. samt att man strax bakom
träden kan se Newgrange och den åsrygg det ligger på, bilden är tagen mot sydost.
Det går även att urskilja de svaga sluttningar som finns i landskapet. Både mellan
Newgrange och ”Knowth” i vilken ifrån bilden är tagen, men även den dalgång som
löper längst med Boyne river, vilken rinner nedan för Newgrange monumentet, som
skymta i bakgrunden Foto: Tovesson R, 2009- 10-16 kl. 17:13.
14
m i diameter. I själva hyddan hittade man så kallade hollowscrapes, vilka är speciella för de irländska
verktygen och var troligtvis viktiga för tillverkning av andra verktyg (Bergh 1995: 237-238).
Knocknarea III eller Miosgán Medbh (Maeve's cairn) som monument kallas för utgörs av ett massivt
röse, som utmärker sig som ett landmärke i landskapet. Namnet Miosgán Medbh eller Maeve's cairn
kommer ifrån den keltiska mytologin, enligt vilken graven skulle vara uppförd över Queen Maeve
(Bergh 1995:89). Monumentet har en diameter på 59–61 m. Den platta toppen har en diameter på ca
24 m och höjden på monumentet är 10 m. Monumentets norra kant har en höjd på endast 2 m, detta
på grund av att terrängen sluttar ner mot sydsidan. Monumentets fot omgärdas även av minst 5
mindre cirkulära stensättningar vilka varierar i storlek, om man utgår från huvudmonumentets bas är
de 1 – 3 m i storlek mätt ifrån kanten (a.a. 1995: 89, 238).
Stensättningarna vid foten av Miosgán Medbh är troligtvis mindre gravar som delvis är övertäckta av
den stora högen. De fem stensättningarna är ordnade i alfabetisk ordning (A till E), till detta kommer
två stenblock som ligger i varsin ände av monumentet som om de markerar högens norra och södra
ände. Den norra stenmarkeringen ligger ca 2 m från högen och har mer eller mindre en flat yta och
en rektangulär form. Stenens storlek är 2.1 x 2.0 i längd och bredd med en höjd på ca 0.3 m. Den
södra stenen ligger ca 5.5 m från högens fot, stenens form är jämfört med den norra oregelbunden,
stenens storlek är ca 2.0 x 2.0 m i längd och bredd med en höjd på ca 1.3 m. (Bergh 1995: 89 - 90).
För en översikt på monumentet se bild i bilagan längst bak.
Knocknarea IV utgörs av en oval gravhög som mäter 4.5 x 3.7 m. Höjden på monumentet är ca 50
cm, dess placering är ca 15 m ifrån Knocknarea III i syd/ sydostlig riktning (Bergh 1995: 240).
Knocknarea V utgörs av en megalitisk stenkammare vilken är nästan helt förstörd. Det som återstår
är resterna av 11 st stenar som en gång har utgjort självaste monumentet. Monumentet i sig är ca 12
m i längd och 6 m i bredd. Monumentet ligger ca 50 m ifrån Knocknarea III i sydlig riktning (a.a.
1995: 240). Mätningen av monumentet är gjord efter den översiktsskiss som gjorts över Knocknarea
V (Bergh 1995: 247).
7.1. Topografin för Knocknarea
Co. Sligo ligger i nordvästra delen av Irland med Atlanten som kust. Detta område är ett relativt
öppet kustområde. Knocknarea ligger i det område som kallas för Cúil Irra och som utgörs av en
halvö. Områdets sydliga del utgörs av floder som rinner ut i långa smala vikar vilka löper en bra bit
inåt land (Bergh 1995: 23).
Av allt att döma är platsen vald på grund av tillgången på föda samt att området i sig utgör en
strategisk plats för jakt av olika slag. Här möts hav och flod, salt och sött. Området kan utnyttjas
under olika perioder under året: havsfiske under våren, insamling av musslor och jakt på större
marina däggdjur på sommaren, samt utnyttjande av laxens vandringar upp i floden då de ska upp för
att leka på hösten. För översiktsbild av området Knocknarea och på de monument som är relevanta
för mitt arbete se kartan över Knocknarea i bilagan.
15
8. DE SKOTSKA ORKNEYÖARNA & MAINLAND
Här kommer jag presentera det material som berör Orkneyöarna. Jag har här valt att belysa några
platser på Mainland som utgör en av de största av Orkneyöarna. Först ut är ett av de mest kända
gravmonumenten på Orkneyöarna, vilket i sin tur ligger i närheten av en boplats som jag kommer att
gå in mer på lite senare i arbetet, under kapitlet boplatser.
8.1. Maeshowe
Maeshowe är Orkneyöarnas största gånggrift. Monumentet utgörs av en lång gång som leder in till
en centrerad kammare. Kammaren är i sin tur indelad i tre sidokammare, vilket ger kammaren en
korsformad konstruktion. Maeshowe-monumentet ligger inom synhåll från Barnhouse (se kapitlet
om boplatser) med ett avstånd på ca 1 km i sydostlig riktning. Individerna i graven kan ha kommit
ifrån boplatsen vid Barnhouse. Monumentet är omgivet av ett dike och en jordvall vilket verkar
utgöra en gräns mellan monumentet och den bosättning som ligger i dess närhet, en gräns mellan de
levande och de döda (Challands, Muri & Richards 2005; 229-230).
Diket kunde vid vissa tillfällen fyllas upp av vatten och likna monumentet vid en ö, vilket i så fall
skulle kunna stärka intrycket av en gräns (a.a. 2005; 229-230). De tidigare arkeologiska
undersökningar som skedde vid Maeshowe utfördes av både Childe och Renfrew under 1900-talets
andra hälft. Schakten de hade grävt tvärs över diket blev vattenfyllda. Troligtvis har diket varit
vattenfyllt under vissa perioder under året. Detta har resulterat i att Maeshowe omgärdats av både en
jordvall och ett vattenfyllt dike. Childe’s utgrävning skedde mellan åren 1954–1955 och Renfrew’s
1973 (a.a. 2005; 230). Dateringen på Maeshowe tyder på att monumentet blev uppfört runt ca 3000
f.Kr. Maeshowe är likt Newgrange orienterat i landskapet så att dess öppning möter midvintersolens
strålar den 21–22:e december (Bradley 2007: 112).
I samma område som Maeshowe ligger i finns ett antal andra monument av varierande typer. Väster
om Maeshowe ligger exempelvis en stor stencirkel som kallas för Stones of Stenness och längre åt
nordväst så ligger ytterligare en stencirkel, The Ring of Brodgar, som ligger på näset ”Ness of
Brodgar”.
8.2. Stones of Stenness
Monumentet Stones of Stenness är en stencirkel som ligger ca 150 m sydväst om den neolitiska
boplatsen Barnhouse. Monumentet är ca 44 m. i diameter, självaste monumentet omgärdas av ett 3 m
djupt och 6 m brett dike. Det som återstår är endast fyra av tolv stenar (Bradley m.fl. 2005: 218-220).
Monumentets mitt utgörs utav en kvadratisk stensättning som består av fyra stycken liggande flata
stenar som bildar en fyrkant på ca 2 m tvärsöver på insidan och tre om man mäter från dess yttre
kanter (a.a. 2005: 221). De dateringarna man har gjort på Stone of Stenness är utifrån fynden av
16
keramik av s.k. ”grooved ware” vilket ger datering på ca 3100 – 3000 f.Kr. d.v.s. början på den
mellanneolitiska perioden (Richards 2005: 224).
8.3. The Ring of Brodgar
Ring of Brodgar är ett stenmonument som är beläget på näset Ness of Brodgar. The Ring of Brodgar
består idag av 22 stycken resta stenar, 5 välta stenar samt 12 trasiga. Under den tid då monumentet
uppfördes och nyttjades fanns där runt 60 stående stenar. Monumentet omgärdas av ett dike med ett
djup på ca 3 m som är utgrävt i berggrunden, själva stencirkeln är 104 m i diameter. Runt omkring
ligger det ett fåtal gravar och bronsåldershögar. Den förstörelse som monumentet har varit utsatt för
tros har skett under 1800-talet (Card Nick 2010: 15).
9. SÖDRA ENGLAND
Här har jag valt att göra en beskrivning av några monument i södra England. Området utgörs
framförallt av trakten kring det kända Avebury-monumentet. De monument som jag har valt att
behandla här är Avebury, Windmill Hill, Sillbury Hill och West Kennet Long Barrow. För att
begränsa arbetet har jag valt att inte ta upp alla de monument som finns i landskapet runt om
Avebury. Detta gäller även i viss mån själva Avebury-monumentet då detta hör mer till den
senneolitiska perioden än den mellanneolitiska.
Figur: 5. Bild över de berörda monumenten och boplatserna på Mainland Orkneyöarna: Skiss efter: Ritchie. i Malone 2001: 204: Bild: Tovesson, R. 2012-02-06.
17
9.1. Avebury och dess omgivning
Området kring Avebury kom först att börja utnyttjas av människor strax efter 4000 f.Kr. Några
direkta spår efter den mesolitiska kulturen finns inte i området. Men man har lyckats med att få fram
en datering på ett ungefär när människorna började etablera sig i Kennet valley, dateringen visar på
4300 – 3600 f.Kr. d.v.s. tidigneolitikum. Dateringarna kommer ifrån Horslip Long Barrow (Pollard
& Reynolds 2002: 29-31). Det övriga som verkligen markerar den neolitiska perioden i Kennet
valley-området är monumenten West Kennet Long Barrow och Windmill Hill med sin enclosure (en
form av en cirkelformad jordvall med ett dike).
När människorna började invandra i landskapet runt om i Avebury så utgjordes landskapet av lövträd
som, ek, alm, hassel, ask och lind (Malone 2001: 27-29). De skogsområden som fanns i Kennet
valley nyttjades troligtvis på en mängd olika sätt, då träet i skogen gav material för bygge och
bränsle men även föda i vegetabilisk form (troligtvis så bedrevs det även jakt också, detta med tanke
på de träsorter som där fanns, exempel ek och hassel vilket är en viktig födda för vildsvin/grisar),
(Pollard & Reynolds 2002: 31).
9.2. Avebury monumentet
Självaste huvudmonumentet i Avebury är ett cirkulärt s.k. henge-monument på ca 420 m i diameter.
Monument är omslutet av ett dike och en jordvall, diket beräknas ha varit ca 10 – 14 m djupt under
den tid då det var i bruk. Under tidens gång har diket fyllts igen, vilket har lett till erosion av
monumentet, djupet på diket är idag ca 4–5 m. Jordvallen är idag ca 4–6 m hög och har troligast varit
högre. Bortsett från diket och jordvallen finns det också fyra öppningar i jordvallen, vilka är
orienterade i sydsydväst, västsydväst, nordnordväst och ostnordost. Dessa öppningar är dock inte
jämnt placerade utan gör att vissa delar av vallen är kortare än andra (Pollard & Reynolds 2002: 83-
85). Bredden på diket var ca 8–9 m under den tid då monumentet brukades, idag är diket ca 23m
brett, detta på grund av erosionen som skett under ca 4500 år. Mätningarna är gjorda efter Pollard &
Reynolds skiss (a.a. 2002:84).
Den inre delen av monumentet utgörs av ytterligare fler monument i form av cirkulära stensättningar.
Precis vid kanten av diket står det resta stenar, vilka löper längs med hela dikeskanten, med undantag
för öppningarna. Denna stencirkel är den största i Britannien med sina 95–100 stenar vilka varierar i
form och storlek. Vissa av dessa stenar har stått vid ingångarna till monumentets inre. Innanför denna
enorma stensättning finns det ytterligare två mindre cirkulära stensättningar med vardera storleken på
ca 100 m i diameter. Dessa stensättningar ligger orienterade i södra och norra delen av monumentet.
Den södra cirkeln är mer cirkulär i sin form än vad den norra cirkeln är, då denna är mer oval till
formen. Antalet stenar i dessa två monument är ca 25–30 st (a.a. 2002: 84-85).
Avebury-monumentet har undersökts i flera omgångar. De äldsta dokumenterade undersökningarna
är från 1860-talet av A. C Smith och Henry Meux. Dessa undersökningar och dokumentationer var
relativt få och begränsade. Den andra undersökningen av Avebury var av större omfattning och
varade mellan åren 1908–922 under ledning av H. St George Gray. Under hans undersökningar av
monumentet grävdes ett antal schakt i både diket och i jordvallen.
Den tredje undersökningen av Avebury gjordes av Alexander Keiller under åren 1936–1939. Under
denna undersökning började man att försöka restaurera monumentet, genom att resa upp de
omkullfallna stenarna i den stora stencirkeln. På de ställen stenarna var helt borta markerade man
18
med pelare av cement. Även undersökningar av diket och jordvallen genomfördes (Pollard &
Reynolds 2002: 88-89).
De dateringar man har gjort av Avebury tyder på att monumentet uppfördes någon gång runt 2900–
2600 f.Kr. Detta efter de kalibrerade prover man har tagit ifrån diket. Men de keramikfynd som man
hade gjort gav en datering till tidigneolitikum, keramiken var så kallad ”Peterborough ware”.
Dateringarna på stencirklarna i Avebury är lite osäkra, de dateringar man har är 2900–1700 f.Kr.
eller 2500–1700 f.Kr. (Pollard & Reynolds 2002: 90-91).
Den första dateringen infaller i slutet av den mellanneolitiska perioden och in under bronsåldern. Den
andra dateringen 2500 -1700 f.Kr. infaller då under mitten av den senneolitiska perioden och in
under bronsåldern. Övriga megalitiska stenmonument i området har daterats till ca 2400 – 2200 f.Kr.
vilket infaller under mitten och slutet av den senneolitiska perioden (a.a. 2002: 90) & (Malone 2001:
206).
9.3. Windmill Hill
Omkring 2 kilometer i nordvästlig riktning om Avebury monumentet ligger det lämningar ifrån
tidigneolitisk tid vilket är de äldsta lämningarna i Avebury området. Monumentet består av en
ovalformad inhägnad som kallas för circuit vilket kan liknas vid ett dike med en jordval, denna
circuit har en diameter på ca 360m. dock så har vissa dela utav monumentet troligast eroderats så att
endast den nordöstra delen har en synlig circuit, med ena vallen med en höjd på ca 1m. samt ett dike
med ett djupt på ca 50 cm. Det finns ytterligare två inre circuit.
Den mänskliga aktiviteten kring Windmill Hill visar på att området inte bara har nyttjats under
neolitikum utan också en bit in i tidig bronsålder (Whittle et al. 1999: 347). Benrester som hittats i
dikena har daterats till både det fjärde och det tredje årtusendet f.Kr. De rikliga fynden av benrester
tyder på att människan under neolitikum har varit mycket aktiv i området, dock verkar de inte ha
varit permanent bosatta där (a.a. 2002: 49-51). Se vidare kapitlet om boplatser.
9.4. Silbury Hill
Silbury Hill är det högsta förhistoriska monument som gjorts helt av människor i Västeuropa.
Monumentet är 160 meter brett nertill och har en höjd på 37 meter. Dess topp utgörs av en platt yta
som mäter 30 meter i diameter. Högen består av kalk, lera och flinta, vilket landskapet kring
Avebury består av. Monumentet ligger placerat i en dalgång strax väster om floden River Kennet,
och är delvis dolt trots sin storlek. Detta på grund av att monumentet är byggt i en dalgång så att
höjdområdena runt om skymmer Silbury Hill monumentet.
De första dokumenterade undersökningarna av Silbury Hill skedde under senare delen av 1700-talet
(1776–1777) och leddes av Duke of Northumberland. Undersökningar av monumentet fortsatte och
år 1849 leddes de av Dean Merewether. Den största undersökningen av monumentet gjordes under
åren 1968–1970, då man grävde så att man fick en genomskärning av monumentet. Denna
undersökning leddes av Richard Atkinson, och BBC sponsrade utgrävningen. Detta resulterade i att
man kunde se hur monumentet var uppfört.
19
Uppförandet av Silbury Hill skedde i tre olika faser. Den första fasen dateras till ca 2900–2500 f. Kr
och bestod av en rund gravhög med en diameter på 35 m och en höjd på 5 m,. Fyllningen bestod av
kalk, grus och jord. Andra fasen av Silbury Hill utgjordes av en hög med en diameter på ca 70–80 m
samt en höjd på ca 25 m, och dateras till 2500–2400 f.Kr. Den tredje och sista fasen av Silbury Hill,
var troligast mer eller mindre liknande som det ser ut idag. I slutfasen anlade man ett dike runt om
monumentet, diket hade ett djup på ca 6 m och varierade i bredd ifrån 20–150 m. Dateringen på
monumentets slutfas tros ligga mellan 2350–2050 f.Kr. (Whittle 1997: 25ff).
9.5. West Kennet Long Barrow
West Kennet Long Barrow är en långhög på ca hundra meter i längd vilket gör den till den längsta
långhögen i Avebury-området. West Kennet Long Barrow är belägen på höjdplatå. Självaste
gravkammaren och gången mäter 12 m i längd. Längs med gången finns 4 sidokammare, vlket ger 5
gravkammare totalt. Vid den första riktiga undersökningen av monumentet år 1867, då arkeologen
John Thurnam undersökte den västra delen utav monumentet och dess stora gravkammare. så fann
han benrester efter totalt 11 individer varav fem var vuxna och sex var småbarn. Dock så missade
han de fyra sidokammrarna.
Det skulle dröja ända till 1950 då arkeologerna Richard Atkinson och Stuart Piggott upptäckte
sidokamrarna vid en undersökning av monumentet. I dessa fyra sidokammare fann man resterna efter
över 40 individer, varav 30 var vuxna samt ungdomar. En av de vuxna hade en lövformad pilspets i
sin hals (Piggott 1962: 21ff). Dateringen på West Kennet Long Barrow ligger i den första hälften av
det fjärde årtusendet, d.v.s. äldre delen av tidigneolitikum. West Kennet Long Barrow ligger
orienterad i östvästlig riktning med ingången i den östra änden, på båda långsidor löper det diken
med en bredd på ca 7–8 m mätt efter översiktsbilden (Pollard & Reynolds 2002: 67).
9.6. Kort om topografin kring Avebury
Under tidigneolitikum var stora delar av området kring Avebury täckt av lövskog. På några små
begränsade områden fanns öppna gräsmarker som den neolitiska människan utnyttjade som
säsongsboplatser. Under den mellanneolitiska perioden har landskapet öppnats upp mer och mindre
monument kan ses på sina ställen, skogen är till en viss del dock fortfarande sammanhängande.
Under den senneolitiska perioden kom området kring Avebury att bli mer öppet och skogen börjar
krympa.
Vid denna tid börjar spåren efter de mänskliga aktiviteterna i området göra sig allt mer påtagliga,
områden med monument växer fram på olika ställen i landskapet (Malone 2001: 30-32).
Boplatsområdena under den neolitiska perioden koncentrerar sig till de områden som ligger intill
öppna gräsområden samt invid vatten. Här har jag delvis gått efter de illustrationer som återfinns i
Malone (2001: 33-31). Området kring Avebury utgörs av en höjd med en sluttning mot söder ner mot
Silbury Hill. Därefter börjar landskapet höja sig upp mot den plats där West Kennet Long Barrow
ligger. Se även bilderna.
20
9.7. EN KORT SAMMANFATTNING AV DE IRLÄNDSKA, SKOTSKA OCH SYD ENGELSKA MONUMENTEN.
Följande är för att lättare få en klar bild över de olika typerna av monument som jag har försökt att
belysa. Majoriteten av de monument som jag har beskrivit i det irländska materialet har varit av
typen gånggrift, vilka oftast har varit placerade på de höjdområden som finns i landskapet samt ofta i
närheten till någon form av vattendrag, detta gäller både sötvatten och saltvatten.
Sötvattensområden utgörs av de sjöar och floder som oftast ligger nere i de dalgångar som bildats
mellan de höjder monumenten vilar på. Exempel på detta är monumentkomplexen vid ”Brú na
Bóinne” i östra Irland. När det gäller placeringar vid saltvatten är Knocknarea ett bra exempel, då
detta område ligger på en halvö på Irlands västkust. Ness of Brodgar Mainland Orkneyöarna
omgärdas av vatten på två sidor då näset ligger mellan två sjöar.
Figur 6: Till vänster West Kennet Avenue bilden är tagen
ifrån sydost mot nordväst upp mot Avebury monumentet,
lägg märket till den sluttande terrängen. Foto: Tovesson, R
2007-09-27. Kl 13:48.
Figur 7: Sillbury Hill. Bilden är tagen ifrån sydost mot
nordväst. Till vänster i bilden ser man hur terrängen sluttar
uppåt mot sydväst. Foto: Tovesson, R 2007- 09-27 kl 13:54.
21
10. Monumentutvecklingen i Irland och England under neolitisk tid
Här har jag valt att göra en kort beskrivning av monumentens utveckling i de landområden som jag
just har beskrivit. Detta är främst för att visa hur användningen av monumenten ser ut över en längre
tid exempel gånggrifterna.
Irland
TN 4000 – 3600 ”Court tombs”, Dösar, Gånggrifter börja uppföras.
MN 3600 – 3100 ”Court tombs” fortfarande i bruk, liksom Gånggrifter, ”linkardstown-type burials”
SN 3100 – 2500 slutliga skedet av användandet av gånggrifterna. Cirkelformade timmer strukturer,
spridning av keramik ifrån klockbägarkulturen ca 2500 BC.
(Jones i Pollard 2008: 184).
England & Orkneyöarna
TN: 4000 – 3300, stenkammargravar, långhögar, inhägnader av jordvallar eller diken, uppförandet av
rundhögar.
MN: 3300 – 2750, ”Cursus Monuments”, rundhögar; gånggrifter, ”Henges”.
SN: 2750 – 2000, ”Henges” i södra England, spridning av keramik från klockbägarkulturen.
(Jones i Pollard 2008: 184).
10.1. Gånggrifterna
Majoriteten av de gravar/monument som har presenterats i det ovanstående är av typen gånggrift.
Jag har här valt att ge en kort beskrivning av hur utbredningen av dessa monument ser ut inom det
Irländska området.
Gånggrifterna på Irland är främst koncentrerade till öns östra och norra del, och majoriteten av dem
är placerade på höjdplatåer i landskapet. Där gånggrifterna ligger så är det oftast ett antal gravar runt
om. Exempel på detta är centralmonumentet i Knowth som omgärdas av ett 20-tal mindre gravar
(Malone 2001:157). Antalet gravar av typen gånggrifter på Irland är beräknat till ca 300 stycken i
dagsläget. Men det är fortfarande många stensättningar/rösen som inte har blivit arkeologiskt
undersökta, vilket gör att det exakta antalet gånggrifter är svårt att uppskatta.
Det är fyra platser på Irland där några av de största gånggrifterna ingår i en del av ett gravfält. Dessa
fyra områden är följande: Boynedalen och Loughcrew i County Meath, östra delen av Irland samt
22
Carrowkeel och Carrowmore i County Sligo, västra delen av Irland. Dessa gravfält bildar en linje
nästan tvärsöver Irland (O’kelly 2001: 97).
Området kring gravmonumenten kan utgöras av en astronomisk samt geografisk tanke. Ingången till
megalitgravarna vätter nästan alltid åt öster, vilket är där solen stiger upp, medan självaste
gravkammaren ligger i väster vilket är där solen går ner (Carlsson 1998:40). Darvill har en liknande
teori, där han med en skiss visar hur den neolitiska människan kan ha tänkt. Öst och väst verkar vara
de viktigaste väderstrecken, men även nord och syd, vilket bildar de fyra väderstrecken. Men Darvill
nämner även en femte punkt, vilken ligger mellan de fyra väderstrecken och som utgör övergången
mellan exempelvis livet och döden, natt och dag och även värme och kyla. Den mittersta punkten
eller övergångsgränsen är platsen för sol, värme och transformationen mellan de olika övergångarna
(Darvill i Carlsson 1998: 12).
Figur 8: Bild på hur en gånggrift kan har set ut under
neolitikum innan den blev helt övertäckt av jord och gräs.
Bild av: Tovesson, R 2012- 01-27.
23
11. Teorier om megalitgravarnas spridning och ekonomi
Majoriteten av megalitgravarna är placerade längs med Atlantkusten vilket tyder på att den ekonomi
som bedrivits vid den tiden främst varit baserat på jakt och fångstekonomi, det vill säga marina
resurser. Ser man på de monument som ligger på de Brittiska öarna och deras placering samt
förhållande till de geografiska omgivningarna visar det klart att jordbruk inte skulle kunna få något
större genombrott, på grund av hårda vindar och den salthalt som vattnet i Atlanten har. Genom
denna kombination med ett kargt landskap, skulle det inte ge någon större vinst med jordbruk så som
boskapsskötsel. Resultatet av detta ledde till att man förflyttade sig inåt i landet/ öarna. Enligt
Burenhult så tyder spridningen av megalitgravar främst i den västra delen av Europa på att
människorna under denna tid inte behövde vara en fast jordbrukande kultur, utan en mindre grupp
som bedriver säsongsmässig jakt och insamling av föda.
Figur 9: Kosmologisk plan över hur det neolitiska tänkandet om världsordningen kan ha sett ut. Dock är den
gjord främst för den senneolitiska perioden: men inget säger emot att samma modell skulle kunna användas
för både äldre och mellan neolitikum: Bild: Tovesson, R, 2012-01-10. Skiss efter (Timothy Darvill i
Carlsson 1998:).
24
Människorna har flyttat runt till olika platser under årstidernas gång. Detta kan förklara varför man
finner vissa gravmonument på öppna områden, exempelvis de öar som ligger i den irländska sjön
samt den skotska övärlden. Burenhult anser att dessa områden är mer lämpade för jakt och fiske på
grund av dess läge och mindre lämpat för att bedriva jordbruk i någon form eller i större utsträckning
(Burenhult 1981:127). Bradley däremot anser att monumenten är resultatet av en stadig
blandekonomi där man höll sig med tamboskap samtidigt som man bedrev jakt och fångst vilket kan
ha bidragit till att människorna under denna tid dock inte ansåg att det var nödvändigt att ändra sitt
levnadssätt och börja bedriva enbart odling (Bradley 2007: 32-34).
Att området kring Boynedalen har så många gånggrifter kan bero på att området är bördigt och ligger
skyddat i en dalgång med tillgång till vatten, samt att klimatet vid denna tid var gynnsamt (Malone
2001: 158-159). Men en teori som verka mer trolig är att det neolitiska samhället under denna tid
bedrev småskaligt jordbruk, det vill säga att man höll sig med tamboskap samtidigt som man
fortsatte som man gjort tidigare med att jaga och samla föda. Människan började bli mer bofasta
inom ett område, allt ifrån månader till något år, vilket ändrade den ekonomiska utsikten för den
neolitiska människan. Den tamboskap man höll sig med under den neolitiska perioden var grisar,
getter, får och nötkreatur. Majoriteten av dessa djur fanns både på Irland och på det engelska
fastlandet redan under den mesolitiska perioden medan nötkreatur som tamboskap kom in i
hushållningen under neolitikum (Bradley 2007: 32-35).
12. BOPLATSER
Följande kapitel kommer att belysa några av de neolitiska boplatserna som har undersökts och
dokumenteras. Detta innefattar både den nordligaste delen av Republiken Irland och Nordirland. Här
har jag också valt att göra en kortfattad redogörelse över hur de irländska husen är byggda, i ett
försök att knyta an boplatserna till monumenten.
12.1. Irland
De Irländska husen finns i två olika typer, majoriteten av dem är cirkulära/ovala hus medan andra är
mer rektangulära i formen. Konstruktionen på husen varierar. Några hus är byggda med trästolpar
som utgör väggen och har en takbärande funktion. Andra har stolpar inne i byggnaden vilka hjälpte
till att bära upp taket. Man uppskattar antalet runda/ovala hus till över ett femtiotal. Det som de flesta
husen har gemensamt är att de har en central eldhärd i mitten av huset. En skillnad mellan husen
förutom formen är storleken på dem, de cirkulära husen förefaller ofta mindre än vad de rektangulära
husen är. Husens storlek ligger på runt 4–8 meter i diameter, vilket motsvarar en yta på ca 13–28 m².
Ett av det största exemplaren ligger i närheten av Knowth och har en yta på 39 m² (Malone 2001:
61).
25
12.1.1. Boplatserna vid Newgrange och Knowth
Strax väster om Newgrange ligger två stycken mindre gånggrifter vilka visade spår efter tidigare
aktivitet på platsen. Det man hade hittat var rester efter kol, flintavslag och keramik. Dessa saker
tycks ha hamnat i jorden innan man uppförde själva gånggrifterna. De båda platserna kallas för Site
L och Site K. Öster om Newgrange finns ett liknande exempel på ett område som utnyttjats innan
man byggde ett monument ovanpå, Site Z.
Det har även gjorts liknande fynd vid Knowth, där spåren av tidiga aktiviteter hittats under några av
de mindre gravar som omgärdar det stora monumentet. Lämningarna under dessa var näst intill
rektangulära i formen med en storlek på 9–10,7 m och med ett dike som löper näst intill runt om med
en ca 1 m bred öppning i den nordöstra delen. Bortsett ifrån detta så gjordes fynd av gropar som
troligast varit stolphål i den västra delen men även spår av eldhärdar, dock ej centrerade.
Man fann även rester av keramik, så kallad ”Western neolithic pottery”; samt flintavslag. Analyser
på kolrester som man tagit från ett av de troliga stolphålen gav en datering till 4852±71 BP. Även
flera lämningar av rektangulära konstruktioner i jorden hittades, som stämmer överens i form och
storlek med förhistoriska hus. Även i Boynedalens omgivning med ett par kilometer i dess omnejd
har man funnit aktiviteter efter tidigare människor, i form av enstaka stolphål och härdar dock ej
några direkta hus/boplatslämningar.
Exempel på liknande mönster finns i Co. Louth som angränsar norr om Co. Meath. Andra exempel
där gravmonument byggts över äldre lämningar fann man vid Co. Mayo (västra Irland) där man fann
lämningar efter ett rektangulärt hus 13 x 6 m. (O’kelly 2001: 50-53).
De troliga huslämningarna vid Newgrange i Boynedalen (Site K och L) ligger väster om
huvudmonumentet. Site K ligger längst till väster i väst/sydvästlig riktning om Site L, medan den
senare ligger mer eller mindre rakt väster om huvudmonumentet. Site Z ligger ca 20 m syd/sydost
om huvudmonumentet (O’kelly 2001: 50-53, 73).
Man har även gjort fynd av senneolitiska aktiviteter söder om självaste ingången till Newgrange.
Fynden är ifrån den så kallade Beaker-perioden och bestod av härdar med en rektangulär form.
Ytan/golvnivån som härdarna tillhörde hade hamnat under nerrasade kantstenar från
huvudmonumentet. Dock så är det ingen som vet exakt när monumentet började rasa samman (a.a.
2001: 72-73). Storleken på monumentet vid Site K är ca 20 m i diameter, vid Site L ca 23 m och vid
Site Z ca 20 m (M j O’kelly 2009: 115). Självaste högen av monumentet vid site Z antas att vara
uppförd efter att man har uppfört huvudmonumentet i Newgrange. Hur lång tid efteråt vet man dock
inte (a.a. 2009: 128).
Keramikfynden från Knowth var av typen Western Neolithic Pottery som är rundbottnade lerkärl
som man oftast finner i boplatsmaterial men även i gravar av typen Court Tombs. Den rundbottnade
keramiken är oftast vanligt förekommande i äldre neolitiska material. Denna typ av keramik känns
igen på att den rundinbuktande halsen och lätt dekorerade kanten vid mynningen. Dessa typer av kärl
dateras till tidig- och mellanneolitisk tid (O’kelly 2001: 45-48).
12.1.2. Boplatserna vid Knocknarea
Här följer en redogörelse av de boplatser som ligger på och invid Knocknarea i County Sligo.
Materialet jag använt mig av är skrivet av irländska och svenska arkeologer.
26
Nästan högst upp på berget vid Knocknarea med en höjd på över 300 m har man funnit lämningar
efter små boplatser, som troligen varit utnyttjade säsongsvis. Boplatserna utgörs av cirkelformade
jordvallar med en diameter på ca 3–4 m med rester efter centrerade eldhärdar. Dessa boplatser ligger
på bergets östra del och är skyddade av raviner eller halvcirkelformade vallar. Här har man även
gjort fynd av flintverktyg som skrapor och yxor, vilket daterar boplatsen till neolitisk tid.
Boplatserna anses främst att varit nyttjade som jakt- och fångstboplatser, något som stärks av
kökkenmöddingar bestående av musslor som ligger nere vid kusten. Dessa fångststationer med sina
avfallshögar eller kökkenmöddingar daterades genom 14
C till ca 3600 f.Kr. (Burenhult 1981: 142-
146). Ytterligare några boplatser har hittats i området kring Carrowkeel öster om berget Knocknarea,
där resterna efter ett hundratal runda hus har hittats som anses har anknytning till det megalitgravfält
som ligger i området. De dateringar som gjorts visar att vissa av husen varit samtida med
gravmonumenten i området, exakt hur många vet man inte. Dateringen ligger mellan slutet på fjärde
årtusendet till första hälften av det tredje årtusendet f.Kr. (Bradley 2007:95).
12.1.3. Boplatser vid Knockadoon
Det område som har störst koncentration av rester av hus/hyddor är Knockadoon vid Lough Gur i
County Limerick. Dessvärre så gjordes dessa undersökningar innan man hade kunskapen att kunna
datera vilket har lett till att man inte har kunnat göra någon14
C-datering på det material man har.
Självaste sjön är en liten insjö som ovanifrån ser ut som ett knaggligt C. Självaste boplatsområdet
ligger vid den del som buktar ut i sjön och på så sätt omgärdas av vatten från tre håll.
Området har troligen nästan varit helt omgärdat av vatten ända fram till 1800-talets mitt då man
gjorde dräneringar för att leda bort vattnet. Området ligger i skydd av kullarna runt om och jorden
tycks har varit lätt att arbeta i, samt varit ett utmärkt ställe för att hålla sig med boskap, vilket man
gör än idag i området. Totalt rör det sig om ca 16 boplatslämningar varav 10 av dem är bekräftade
huslämningar i form av jordvallar. Husen är troligen ifrån övergången mellan senneolitikum –
bronsålder (O’kelly 2001: 57).
Husen vid Knockadoon utgjordes av både cirkelformade och rektangulära hus och troligen så var
båda hustyperna samtida. Ett av de första husen som undersöktes fick namnet Site A och var ett
rektangulärt hus, med en längd på 9.7 m. och en bredd på 6.1 m. Huset var placerat i nord/sydlig
riktning med ingången vid det syd/västra hörnet. Resterna efter eldhärden visar att den var centrerad i
huset.
Utöver jordvallarna fann man även spår efter stolphål, vilka har burit upp väggarna och taket. Taket
var troligen täckt med vass som man kan har hämtat från strandkanten. Man fann även ett
rektangulärt hus till i närheten. Detta hus (Site B) var placerat i sydvästlig riktning om hus A. Under
själva utgrävningen fann man även rester efter tre stycken cirkelformade huskonstruktioner.
Två av dessa hus hade varit byggda med dubbel stolpkonstruktion med rester efter jordvall emellan
samt en tredje ring med inre stolpar. Dessa anses tillhört de takbärande stolparna. Av dessa tre hus/
hyddor var två ca 5.2 m i diameter medan det tredje var 2.4 i diameter. Även dessa hus anses varit
täckta med tak av vass från sjön (O’kelly 2001: 58 - 59).
27
12.1.4. Ballygalley house
Under en fältinventering 1989 i County Antrim Nordirland, gjordes fynd av flinta och keramik inom
ett område på över 10 m. Platsen är belägen ca 500 meter inåt land på en höjd ca 20 m över havet.
Det första huset hittades först 1991 efter en undersökning av platsen vilket resulterade i att man vid
fortsatta undersökningar 1993 gjorde ett fynd av två olika huslämningar. Hus 1 var beläget på den
högsta punkten i området medan hus 2 låg strax söder om hus 1. Huset var rektangulärt med en längd
på 8 m och en bredd på 4 m, husets placering i landskapet var nordväst/Sydost (Darvill 1996: 123)
Analyserna gav två olika dateringar, den första till 4226–3829 f.Kr, vilket blir tidigneolitikum och
det andra till 3776 – 3386 f.Kr, vilket blir övergången mellan tidigneolitikum och mellanneolitikum.
Forskarna anser att det sista resultatet är det mest troliga (a.a:1996: 129).
12. 2. Boplatser på Mainland, Orkneyöarna
Här kommer jag att presentera de huslämningar som finns på Orkneyöarna, främst med inriktning på
ön Mainland vilken utgör den största av Orkneyöarna. Jag kommer att inrikta mig på två olika
boplatsområden, Barnhouse och Skara Brae. Båda områdena ligger på samma ö med några
kilometers mellanrum.
12.2.1. Barnhouse
Upptäckten av Barnhouse skedde genom att man under 1984 hade gjort fältinventeringar på ön
Mainland, varvid man hittade fynd av flintavslag. Efter att ha gjort fortsatta fältinventeringar i slutet
av året så gjorde man ett större fynd av bearbetad flinta i den norra delen av det fält man undersökte.
Fyndet ledde till att man i september 1985 hittade neolitiska lämningar. Vid första antagandet trodde
man ha sig hittat ett monument men allt eftersom undersökningen fortgick förstod man snart att detta
inte stämde utan att det röde sig om boplatslämningar (Richards 2005: 1 – 2).
Någon gång under perioden 3300–3000 f.Kr. vid sjön ”Loch Harray” anlades en liten by inom det
landområde som utgör Orkneyöarnas största ö Mainland. Dessa boplatser var endast i bruk i ca 300 –
Figur 10: Exempel på hur en av
satellit gravarna som ligger runt
huvudmonumentet vid Knowth,
troligast så har denna grav blivit
undersökt, och är kanske en av
dem som man hittade kolrester
som visade på tidigare aktivitet
som skett i området och som kan
ha nytjats som ett tillfälligt boende
innan man anlade högen. Bilden
tagen mot väster Foto: Tovesson
. 2009-10-16. kl. 17:02.
28
400 år. Landskapet har formats under en lång tid på grund av att man har uppfört en rad olika
monument i landskapet. Dock så vet man inte om boplatsen Barnhouse uppstod med en familj ifrån
början eller om de var flera eftersom det finns ett antal hus i området. Men vad man tror är att husen i
området efter några generationer kom att öka i antal och att man fick ett litet samhälle. Namnet
Barnhouse kommer ifrån den gård som i dag ligger i området och som även är ägare till marken (a.a.
2005: 23).
Hus nr 1 var en av de första huslämningarna man fann och undersökte. Huset hittades 1986 och den
slutliga undersökningen utfördes 1987. Mycket av resterna av detta hus var i dåligt skick och den
södra väggen bestod inte av mer än små fragment av sten. Huset var 3.2 m i diameter och dess
nordöstra del var placerad så att det mer eller mindre blockerade ingången till det intilliggande huset,
hus nr 6 som upptäcktes i slutet av 1986.
Det intressanta med hus nr 1 är att det inte fanns några direkta lämningar av någon ingång till huset.
Detta gör att man antar att hus nr 1 är en extra utbyggnad till hus nr 6, som en hall. Den ingång som
finns är den som löper mellan husen. Den slutsats man har dragit är att hus nr 1 är yngre än vad hus
nr 6 är, samt att denna dubbelbyggnad kan liknas vid den dubbelbyggnad som finns vid Skara Brae
hus nr 4. (Downes & Richards 2005: 107-111).
12.2.1.1. Äldsta huset vid Barnhouse
Det äldsta huset vid Barnhouse verkar har blivit byggt nästan direkt på markytan, då dess
grundstenar knappt är nedgrävda i moränen (Downes & Richards 2005: 60). Hus nr 3 hittades 1987
och undersöktes under samma år. Redan år 1993 gjorde man ytterligare en undersökning av huset.
Huset är ovalt till formen och har en storlek på 6,9 x 6,6 m med en ca 0,5 m hög mur. Husets ingång
var placerad i sydostlig riktning, detta hus ligger strax nordväst om hus nr 2 (a.a. 2005: 61).
Hus nr 5a är ett hus vars tidigaste spår visar tecken på att det har varit ett litet hus eller hydda, som
har blivit uppfört med en stensatt mur runtom. Platsen visar tecken på att ha återanvänts (a.a. 2005:
71-75). Hus nr 5b överlagrar hus nr 5a, med ett lager av lera emellan, och visar tecken på att ha varit
stensatt invändigt (eldhärden). Huset var ca 8–9 m i diameter vilket gör det till ett relativt stort hus
(a.a. 2005: 75-76). Hus nr 5c var ca 9m. i diameter med den västra vallen välbevarad till en höjd på
ca 0.56 m. Även hus nr 5c visar tecken på återanvändning. Några rester efter eldhärden finns dock
inte kvar utan den tycks ha blivit bortgrävd (a.a. 2005: 77). Hus nr 5d var den senaste
huskonstruktionen av hus nr 5. Detta hus har inga direkta lämningar av en yttre vall på grund av att
huset har legat högre upp än de andra husen och därmed lidit skada av jordbruk och plogande. Det
som återstod av detta hus var den centrerade eldhärden och lite rester av det lergolv som har täckt
husets golvyta (a.a. 2005: 78). Hus 5d var troligast lika stort som de två tidigare (a.a. 2005).
12.2.1.2. Dateringen av Barnhouse
De tidigaste dateringarna av husen vid Barnhouse visar på att de uppfördes någon gång mellan 4000–
3500 f.Kr. De första husen uppfördes troligen runt 3600 f.Kr. och det senaste runt 2800–2700 f.Kr.
(Ashmore Patrick: Downes & Richards 2005: 385-388). Hus nr 2 tror man började användas runt ca
3100 f.Kr. och hela boplatsen fram till ca 2900 f.Kr. (a.a. 2005: 386).
29
Andra dateringar är gjorda på växtmakrofossil samt djurben vilket resulterat i perioden ca 3300–3100
f.Kr. Men dessa dateringar av djurben och växtrester behöver inte tyda på att Barnhouse startade
tidigare än 3100 f.Kr. Dateringar av föremål visar på perioden 3400–3100 f.Kr. medan dateringarna
för slutskedet i användningen av Barnhouse ligger mellan 2900–2750 f.Kr. Så den totala perioden för
nyttandet av Barnhouse sträcker sig mellan 3400–2900 f.Kr. Fastän att man utgår ifrån att Barnhouse
i stort sett slutade att användas ca 2900 f.Kr. så tyder mycket på att det inte övergavs helt förrän runt
ca 2750 f.Kr. men detta kan inte bevisas helt (a.a. 2005: 388).
12.2.2. Kort om övriga boplatslämningar på Orkneyöarna
Jag har här valt att göra en kort överblick av två andra boplatsområden som finns på Orkneyöarna.
Exempel på detta är Skara Brae som är ett boplatsområde väster om Barnhouse.
12.2.2.1. Bosättningen vid Skara Brae
Skara Brae är ett boplatskomplex som upptäcktes efter en storm för lite över 150 år sedan, då
stormen hade blåst bort den sand som täckte lämningarna. Själva undersökningen och utgrävningen
av Skara Brae kom att ske under 1930-talet under ledning av Gordon Childe. Platsen hamnade dock
under uppsikt och beskydd redan 1924 efter att ett av husen, Hus 3, blivit skadat vid en storm (David
Clarke i Armit 2003: 84). Det totala antalet huslämningar vid Skara Brae är 10 stycken.
De två äldsta husen som hittats på Orkneyöarna ligger på ön Papa Westray, norr om ön Mainland.
Platsen för dessa två hus är Knap of Howar. Dessa hus antas vara ifrån Tidigneolitikum (Gordon J
Braclay i Darvill & Thomas 1996: 66). Totalt finns det 11 kända boplatsområden över hela
Orkneyöarna var av fem av dem ligger på ön Mainland likt ett streck över ön och invid eller i
närheten av kusten (David Clarke i Armit 2003: 87). Se bilaga längst bak.
12.2.2.2. Husen vid Ness of Brodgar
Mellan Barnhouse och Ring of Brodgar fann man rester efter något som man tolkat som ett
ceremoniellt hus. Huset ligger på det smala näs som ligger mellan Loch of Harray och Loch of
Steness. Här fann man reste efter några hus, ett av husen har tolkats som ett ceremoniellt hus. Det näs
som huset ligger på har varit ett område där många undersökningar har gjorts, både utgrävningar och
geofysiska undersökningar med markradar. Redan 2002 gjordes en geofysisk undersökning i
området, där man fick fram bilden av både en rektangulär och en oval konstruktion. Året därpå fann
man i samma område en sten som man antog hade till hört en stenkista ifrån bronsåldern. Detta ledde
i sin tur till att man valde att göra en grävning för att undersöka området.
Det man fann var istället rester efter en rektangulär byggnad som fick namnet Konstruktion 1. Denna
visade sig ha likheter med det ceremoniella hus som man funnit vid Barnhouse (Hus 2). Detta har i
sin tur likheter med Maeshowe som är den gånggrift som ligger strax nordost om Barnhouse.
30
Konstruktion/hus 1 visade sig vara över 15 m långt och 10m brett. Till skillnad från hus 2 vid
Barnhouse så var detta hus försett med två ingångar. År 2007 var mer eller mindre hela huset
undersökt, varpå rester av en rak stenmur upptäcktes. Följande år lyckades man gräva fram en
byggnad som var över 7 m bred och 15 m lång (hus 8). Huset visade sig ha blivit tillbyggt under
senare tid.
Undersökningarna fortsatte följande år (2009) varvid upptäcktes ytterligare ett hus, som visade sig
vara mycket större än både hus 1 och hus 8. Det man hade hittat var ett 25 x 20 m stort rektangulärt
hus med rundade hörn och med väggar på 5 m i bredd. Självaste väggarna är uppbyggda av två
stensatta murar med fyllning emellan. Detta hus fick namnet Hus 10. Huslämningarna har genom
keramiken dateras till ca 3000 f.Kr. (Card Nick 2010: 14-19).
13. BOPLATSER I SÖDRA ENGLAND
Här har jag valt att se på de boplatser som finns i södra England och som är av vikt för mitt arbete.
Jag kommer här att gå till väga på samma sätt som jag har gjort med de övriga områdena. Det val av
boplatser jag har gjort är de hus/boplatslämningar som ligger inom Avebury’s närområde.
De första spåren av neolitisk aktivitet i Avebury är ifrån ca 4000 f.Kr. och rör sig om tillfälliga
säsongsboplatser/lägerplatser. Området kring Avebury var under denna tid delvis täckt av skog
(Pollard & Reynolds 2002: 27). Resterna efter boplatser i södra England är svåra att lokalisera, det
som indikera mest att det har varit en boplats i ett område är förekomsten av olika föremål som har
med det dagliga livet att göra, såsom flintavslag.
Problemet är att dessa oftast hittas på markytan då de har plöjts upp. Vissa ligger mer skyddade i
landskapet då de ligger nere i ett gammalt stolphål eller under något monument (Pollard & Reynolds
2002: 31). De relativt få flintavslag man har funnit i Avebury området tyder mestadels på
boplatsområden från tidigneolitikum. Bristen på fyndmaterial i området tyder på att de första
bosättningarna i Avebury området var säsongsboplatser, någon gång under det tredje årtusendet och
troligast nere i Kennet valley, längs med River Kennet (a.a. 2002: 31).
13.1. Huset vid Windmill Hill
I östra delen av Windmill Hill och invid den dåvarande skog som har funnits i området hittades vid
en undersökning en trolig boplatslämning i form av en eldstad. Det möjliga huset antogs vara från
tidigneolitikum (Burl 1979:78). Valet av boplatser under första delen av neolitikum tyder på att även
de första bönderna helst höll sig i närheten av vattendrag och oftast nere på slutningarna i de
dalgångar där floder och mindre vattendrag fanns (a.a. 1979:78).
Ytterligare rester av ett hus hittades vid Wondmill Hill i samband med en undersökning 1925–1929.
Det man fann var fem stolphål som låg i en linje. Storleken på huset har varit ca 4.5 m x 3 m. Huset
har legat vid den sydvästra delen av den yttre banken, dateringen på huset är gjort efter de
keramikfynd man gjorde i samband med undersökningen. Keramiken var så kallad Windmill Hill
keramik, vilket ger en datering till tidigneolitikum/mellanneolitikum och huset var av hus typ B.
(Smith 1965a, i Darvill & Thomas 1996: 108).
31
Spåren efter de neolitiska människorna i Avebury-området är många, mycket tyder på att de områden
som utnyttjades under tidigneolitikum även kom att nyttjas under senare tid. Det som tyder på detta
är främst fynd av keramik, verktyg/bearbetad flinta och avfallshögar/gropar med benrester efter olika
djur. Den keramik man fann vid fotänden av Varden Hill, samt på slutningen vid Windmill Hill och
vid Overton Hill, täcker kronologiskt in hela neolitikum (Pollard & Reynolds 2002: 75).
13.3. Sammanfattning över det brittiska boplatsmaterialet samt den problematik som kan kopplas till detta
Följande är en kort sammanfattning över de boplatser som ligger i Storbritannien och på Irland. De
boplatser som jag har sett på har alla legat i anslutning till de monument och gravar som jag har valt
att behandla i detta arbete. Husen och boplatserna ligger i närheten av vatten, exempelvis floder.
Detta eftersom floderna ger både vatten och föda, men även då de kan användas som transportleder.
Här har jag valt att belysa ett av de problem som jag har stött på under arbetets gång med det
material jag har haft tillgång till.
Bradley tar upp problemet med att man sällan finner boplatserna efter den neolitiska människan, det
man finner är istället de dödas boningar d.v.s. gravar och monument (Bradley 1998: 10) Husen anses
oftast överbyggda av en grav. Det exempel han tar upp är ifrån det europeiska fastlandet, där flera så
kallade långhus har blivit överbyggda av gravhögar och inhägnader. (a.a. 1998)
En teori är alltså att långhögar och inhägnader är relaterade till äldre boplatser (Bradley i Ian m.fl.
2003: 220-221). Det Bradley syftar på är att självaste högen skulle ha symboliserat huset och
jordvallen eller diket dess övergivande. Jordvallen eller diket kan också vara gjord strax efter att
husen har övergivits, i syfte att markera själva övergivandet (Bradley 2002, 36).
Exemplet vid Knowth där centralhögen är byggd ovanpå en äldre boplats, vilket har sina likheter
med monumentet Maeshowe på Orkneyöarna, visar att monumentet troligast är uppfört på en äldre
boplats/hus, och dess konstruktion påminner om ett av husen vid Barnhouse som ligger precis invid
samma sjö, ca 1 km bort.
Dateringar av hus i Storbritannien görs lättast genom att man utgår från konstruktionen på husen. Det
är en tydlig skillnad mellan tidigneolitiska och senneolitiska hus. De tidigneolitiska husen är oftast
rektangulära i formen medan de flesta husen ifrån senneolitikum är runda/cirkelformade (Malone
2001: 48). Malone själv tar upp ett annat ämne som berör problematiken med boplatsmaterialet i
England, nämligen att det inte finns så mycket fakta kring just det som berör boplatserna. Hon tar
också upp hur fördelningen av boplatsmaterialet ser ut i England, Irland och Skottland med
Orkneyöarna. I Skottland har man lokaliserat över 140 boplatsområden, Shetlandsöarna och
Orkneyöarna inkluderat. På Irland har ca 50 boplatsområden lokaliserats hittills, medan man i
England och Wales har 109 huslämningar fördelat på sammanlagt 65 olika boplatsområden (a.a.
2001: 48).
Ett av de största boplatsområdena i Irland finns i Co. Sligo i närheten av berget Knocknarea, där
resterna efter ett hundratal runda hus har hittats som anses har anknytning till det närliggande
megalitgravfältet Carrowkeel. Dateringar som gjorts visar att vissa av husen varit samtida med
gravmonumenten i området men exakt hur många vet man inte. Dateringen ligger mellan slutet på
fjärde årtusendet till första hälften av det tredje årtusendet f.Kr. (Bradley 2007:95).
32
Även Bradley nämner att det finns ett problem mellan olika monument och boplatser, monumenten
tycks ligga på mer attraktiva platser i landskapet än vad boplatser gör. Detta kan visa på att
människorna som byggde och utnyttjade monumentet var mobila och inte bofasta på en och samma
plats året om (Bradley 1998: 52ff).
Istället för att hitta resterna efter människors boplatser hittar vi monumenten som uppförts efter de
döda (Bradley 1993 ch. 1; i a.a. 1998: 9). Även O’Kelly tar upp samma problem. De förhistoriska
människorna tycks ha varit mer angelägna om att markera spåren efter de döda än de levande. Spåren
efter de levande och enskilda hus boplatser kan sällan ses ovan jord (O’kelly 2001: 50). Det finns
dock undantag i det arkeologiska materialet, inte minst på Orkneyöarna där husen likt monumentet är
byggda i sten vilket gör att inte kan förstöras och försvinna lika lätt som de hus som byggts av trä
(Bradley 2007: 95ff).
Flera forskare har föreslagit en koppling mellan långhus och långhögar, där långhusen tros utgöra
själva bakgrundsidén till långhögarna. Efter att en av invånarna hade dött övergavs hela huset. Man
inhägnade huset med ett dike, för att avgränsa det från de övriga (Bradley 1998: 16ff). Likväl som att
långhögarna ska efterlikna långhusen så anser Andrew Sherratt att de rundhögar som ligger längs
med Atlantkusten var uppförda av jägare/samlare, och att dessa monument ska efterliknade rundhus
som finns inom samma område (Sherratt 1990 i Bradley 1998: 39ff).
14. Översikt av landskapsbilden nu och då
Följande är en kortfattad översikt av hur landskapet har sett ut under den berörda perioden men även
perioderna före och efter mellanneolitikum. Följande är övergripande för alla tre områdena med dess
omnejd.
Denna Atlantiska perioden varade från 5800–2800 f.Kr. Under denna period dominerades
landskapen av olika lövträd som ek, alm, hassel, ask och lind. Södra England och området kring
Avebury dominerades av hassel, ek, ask samt lind och alm medan vegetationen i norra delarna av
England haft inslag av tall.
Boyne valley-området dominerades under denna tid av alm och hassel, medan området kring
Knocknarea i Co. Sligo tycks ha utgjort en gräns för beståndet av alm och hassel. Den västligaste
delen med Co. Mayo och Co. Galway samt sydvästliga delarna av Irland med Co. Kerry och Co.
Cork samt västligaste delen utav Co. Limerick hade inslag av hassel, ek och alm. Orkneyöarna är likt
många andra öar som ligger i den Irländska sjön samt Nordatlanten glest bevuxna. Den vegetation
som har dominerat Orkneyöarna var hassel och björk, landskapet kan liknas vid en tundra.
Runt 3800 f.Kr. sker ytterligare förändringar i klimatet, vädret blev varmare vilket i sin tur
resulterade i att beståndet av tallskog minskade i de norra delarna av England medan lövträd så som
ek, alm och hassel frodades och spred sig över landskapet. Denna andra klimatförändring kallas för
den Subboreala perioden och kom att vara mellan 3800–2500 f.Kr., för att sedan följas av den Sub-
atlantiska perioden.
Under de två sist nämnda kom startskottet för den stora almfallet som sträcker sig fram till historisk
tid omkring ca 1100-900 f.Kr. Dateringar kommer från ett antal prover av pollen från träd som man
har tagit ifrån gamla sjöbottnar och våtmarker, runt om i de omnämnda länderna (Malone 2001: 27-
29). Under den första delen av neolitikum var stora delar av södra Britannien täckta med tät lövskog,
33
bestående av ek, hassel, al, lind och alm (Evans & Smith 1983 i Gillings & Pollard 2004: 29).
Skogen kom att utnyttjas som en ekonomisk resurs, både för jakt och fångst, samt samling och
avverkning av träd för exempel monumentbygge (Gillings & Pollard 2004:29).
15. DISKUSSION OCH ANALYS
Skillnaden mellan liv och död är något som man inte alltid kan se när man rör sig ute bland
förhistoriska lämningar. Det man främst ser är gravar och monument som uppförts till de döda, det
som har tillhört de levande kan man inte alltid finna. Frågan är hur landskapet har sett ut under den
mellanneolitiska perioden och var man bodde. För att försöka ta reda på detta valde jag att se på tre
olika områden, samt att studera den mellanneolitiska perioden med en överlappning på både
tidigneolitikum och senneolitikum. Detta för att se hur boplatserna förhåller sig till gravarna och
monumenten.
I vilket väderstreck om boplatserna ligger monumenten och vilken betydelse har det?
Svaret på denna fråga blev att majoriteten av den neolitiska bebyggelsen är placerad så att den ligger
antingen i öster, söder eller i sydväst i förhållande till monumenten/gravarna. Men det visade sig
också att det fanns områden som inte följde det mönstret. Exemplet på detta var Maeshowe som är
Orkneyöarnas största gånggrift. Dock är gravens inre snarlikt den konstruktion som återfinns i några
av husen som hittats i närheten. Även säsongsboplatserna vid kusten och uppe vid Knocknarea visar
på att det finns skillnader, som går in under den tredje frågeställningen. Husen är oftast placerade
efter behov, medan gravarna är de ting som driver frågan om orienteringen av liv och död.
Som tidigare författare och forskare har belyst är många av monumenten placerade på de högst
belägna punkterna i landskapet. Exempel på detta är monumenten vid Boyne Valley i Co. Meath i
republiken Irland, där de tre stora gånggrifterna Newgrange, Knowth och Dowth uppfördes på en
öppen plats i början av mellanneolitikum. Men arkeologiska fynd visar även tecken på tidigare
aktivitet i området.
Vissa av boplatserna är placerade så att de ligger i syd/ostlig och syd/västlig riktning om
monumenten/gravarna. Oftast ligger boplatsresterna i eller nedanför sluttande terräng. Placeringen av
hus/boplatser kan ses både som en praktiskt medveten placering men kan även vara rituellt betingat.
Det praktiskt medvetna är att husen ligger så att de har tillgång till maximalt solljus och värme.
Den rituella delen av husen tycks ha en koppling till gravarna. Ett exempel på detta är Darvill i
(Carlsson 1998: 12), hans kosmologiska plan på hur det neolitiska tänkandet om världsordningen kan
ha sett ut ger en bra bild och sammankoppling till det jag har kommit fram till. Hans tolkning av den
neolitiska världen var utformad att gälla för den senneolitiska perioden. De monument jag har
studerat är uppförda under mellanneolitikum. Särskilt intressant i sammanhanget är professor O´
Kelly’s observationer av hur Newgrange var orienterad, där gravens ingång tog emot
midvintersolståndets första solstrålar den 21:e eller den 22:e december. Solen lyste under några
minuter in i den öppning som sitter strax ovanför monumentets ingång, och in i gravkammaren
(O’Kelly 2007: 29). Monumentet är orienterat så att ingången ligger i sydöstlig riktning och
gravkammaren i nordväst, detta gjorde att jag tillät mig använda Darvills kosmologiska plan, vilket
visade sig fungera bra även här.
34
Det han beskriver är följande: i öster finns solen, ljuset, sommaren och livet. I väster finns den raka
motsatsen, där råder mörker, kyla, solnedgång och död. Och när man står inuti ett sådant monument
så är det mörkt och kallt, medan man ser ut igenom den gång som man har gått in igenom och som
leder ut till ljuset och värmen. Darvills kosmologiska plan gör sig därmed än mer gripande och
påtaglig. Om nu boplatslämningarna funnits kvar så att man kunde se dem inne ifrån gången så hade
den känslan förstärkts ännu mera.
Detta gäller ju även motsatsen: då man står utanför monumentet och blickar in i dess inre, är det
mörkret som man först lägger märke till och om man går in så är det kylan, den svala luften och
tystnaden. Och har man då denna kosmologiska tankegång så fungera Darvill’s ide helt klart. Lägger
man till midvintersolståndets första solstrålar som lyser in i monumentet så förstärker nog även detta
hela ideologin.
Ur praktisk synvinkel borde alla boplatser ligga på den södergående slutningen om monumenten, för
att nyttja ljuset och värmen ifrån solen så mycket som möjligt. Vid både Newgrange och Knowth har
man funnit rester efter boplatsområden som troligen har varit tillfälliga säsongsboplatser under
tidigneolitikum. Området ligger intill en flodkrök av floden Boyne, vilket gör det till ett relativt
skyddat område med bra översikt runtom ut över landskapet. Den skog som fanns i områdena kom
att utnyttjas både för jakt, fiske och fångst och insamling utav föda, som där kunde införskaffas
(Malone 2001: 27ff) samtidigt som skogen gav tillgång till timmer (Austin 2000 i Gillings & Pollard
2004:29).
Vid Newgrange så gjordes fynd av både kol, flintavslag och stolphål, vilket tyder på att det har varit
någon form av hus. De äldsta lämningarna ligger i västlig orientering om själva huvudmonumentet
(O’kelly 2001: 50ff). Även vid Knowth finns samma fenomen där man har hittat rester efter tidigare
aktiviteter i några av de gravar som ligger tätt runtom själva huvudmonumentet (a.a. 2001: 50ff).
Detta illustrerar problemet med att hitta husen till dem som ligger begravda i gravmonumenten, då
boplatsresterna i vissa fall ligger under monumentet. Detta har varit ett kärt återkommande problem i
denna uppsats och är något som även Bradley belyser då han nämner ett liknade problem på det
europeiska fastlandet och som liknar problemet vid både Newgrange och Knowth. Denna teori
bygger på de fynd som har gjorts av äldre boplatsmaterial som ligger under gravmonumenten, och
som visar sig ha varit inhägnade av både jordvallar och diken (Bradley 1998: 10). Detta skulle man
kunna tolka som att det hade varit någon form av relation till den tidigare boplatsen. Att just den
platsen kom att hamna i folktro, att här bodde våra förfäder och så vidare, det kan ha lett till att man
fortsatte använda sig av platsen och i slutänden kom att resultera i att man uppförde ett monument
där.
En annan sak som kan vara problematiskt är att ett monument överlever både människor och
boplatser, och kan komma att hamna under ett annat monument också med tiden. Detta kan stämma
bra in på de båda irländska monumenten Newgrange och Knowth i Co Meath. De husrester som
Bradley nämner utgörs av långhus som omvandlats till långhögar. Men det finns i mina ögon inget
hinder för att tillämpa teorin på andra hus/gravtyper, exempelvis de runda. Om nu långhögar är
uppförda över långhus på vissa ställen så anser jag att runda monument kan vara en liknelse till ett
runt hus. Vid Newgrange och Knowth har som ovan nämnts rester hittats efter både kol och stolphål
under gravmonumenten som omgärdar de stora huvudmonumenten, vilket kan tyda på man valde att
se döden som en fortsättning. Det dagliga livet fortsatte sin stilla gång med livet i det runda huset,
medan man kanske ansåg att de döda fortsatte att leva sitt liv i ett runt hus i dödsriket. Precis som
olika människor idag har olika trosuppfattningar så kan även den neolitiska människan ha haft det.
Den västra delen av Irland, med området kring Knocknarea, är ganska likt de övriga områdena på
Irland som jag har studerat. De boplatslämningar som finns där ligger på berget Knocknarea’s östra
35
sida, samt nedanför berget invid kusten i västlig riktning. Dessa boplatser har tolkats som
säsongsboplatser. Något som stöder detta är bland annat namnet på County Sligo vilket betyder
området som är rikt på musslor om man översätter det direkt ifrån det irländska språket (Bergh 1995:
26).
Boplatserna nere vid kusten dateras till senare delen av tidigneolitikum och övergången till
mellanneolitikum (Burenhult 1981: 154). Under mellanneolitikum började människorna att etablera
sig mer permanent i landskapet och spåren efter dem blir allt mer tydliga, främst på grund av man
började uppföra större monument runt om i landskapet. Även vid Knocknarea finns ett liknande
fenomen som vid Knowth, monument Maeve's cairn som är uppfört över 6 mindre cirkulära
stensättningar (Bergh 1995: 89, 238). Detta gör att vi inte kan se om det finns några äldre lämningar
av exempelvis boplatsaktivitet under det stora monumentet utan att göra fler undersökningar. Min
tolkning av monumentet Maeve's cairn är att man har valt att anlägga monumentet ovanpå de andra
för att sluta dem samman, och att de som ligger begravda i dessa högar har haft en stor betydelse för
de människor som levt och verkat i området.
De närmsta boplatslämningarna som finns på berget Knocknarea ligger i östlig riktning om
monumenten, medan de andra som tidigare nämnts ligger invid kusten. Men det område som har flest
huslämningar är megalitgravfältet Carrowkeel, där resterna efter ett hundratal runda hus har hittats.
Även här har man dragit slutsatsen att husen haft en anknytning till monumenten i landskapet, vilket
i så fall även det kan ses som en rituell handling. Dock så har jag inte fått tag på någon översiktskarta
på just detta område. Att dessa boplatser skulle höra till monumenten är en intressant tanke då man
kan dra paralleller till både Newgrange och Knowth, där rester efter hus ligger runt om monumenten.
Om vi återgår till Bradley (1998) och husen i Frankrike som begravts under en långhög, anser jag att
dessa hus har haft en rituell funktion. Dock så behöver inte husen vid Newgrange och Knowth vara
rituella hus, de kan istället ha fått ge plats åt monumentet. Dessutom kan resterna efter eldhärdarna
tillhört de som planerade att bygga monumentet, men det lär vi aldrig få reda på.
Exempel på andra monument som anses har kopplingar till boplatser och hus finns på Orkneyöarna,
där den stora gånggriften Maeshowe tros har varit ett hus. Detta beror på att själva gravkammarens
kärna/center har samma konstruktion som hus 2 vid Barnhouse och som hus 1 vid Ness of Brodgar.
Men dessa två hus antas vara ceremoniella hus/kulthus (Card Nick 2010: 14ff). Husen vid Ness of
Brodgar ligger sydost om Stones of Stenness, vilket skulle kunna ses som en rituell handling. Ett av
dessa hus tolkat som ett rituellt kulthus på grund av att dess förhållande till monumentet Stones of
Stenness, vilket är en trolig ide, när man tänker på i vilket väderstreck det ligger i förhållandet till
monumentet.
Det område som har varit svårast i min analys är området kring Avebury, där monumenten
dominerar landskapet och visar sin odödlighet. Dock så är resterna efter boplatserna mycket
blygsamma här. En av de tidigaste boplatserna ligger uppe i den norra delen av Avebury invid
Windmill Hill och utgörs av resterna efter en eldstad samt fem stolphål som låg i en linje (Burl
1979:78). Storleken på huset anses ha varit ca 4.5 m. x 3 m. Huset har legat vid den sydvästra delen
av den yttre banken, dateringen på huset är tidigneolitikum/mellanneolitikum. Bristen på
fyndmaterial av bosättningar i området har tolkats som att de första bosättningarna i Avebury-
området var säsongsboplatser, någon gång under det tredje årtusendet och troligast nere i Kennet
valley, längs med River Kennet (Darvill & Thomas 1996: 108).
Av egen erfarenhet vet jag att det inte är mycket till jordlager i dessa områden, djupet på jordlagret
varierar dock på olika ställen. Men ett djup på ca 50 cm är ett djup som är godtagbart. Jag antar att ju
längre ner mot Kennet valley och River Kennet man kommer, desto tjockare jordlager finner man.
Denna teori utgår jag ifrån med exemplet på Avebury-monumentets dike som har fyllts igen under
36
flera tusen år (Pollard & Reynolds 2002: 83ff). Detta kan bidra till att de boplatser vi söker kanske
ligger skyddade nere invid River Kennet. Att det finns fler boplatser i området tvivlar jag inte en
sekund på, att boplatserna skulle kunna ligga i söder om Avebury-monumentet anser jag är en trolig
teori. Detta är ett bra läge som är skyddat ifrån vind från norr, och som ger en bra översikt över
Kennet valley.
Min egen uppfattning är att husen har haft en både rituell och praktisk funktion. Då vissa av
monumenten visar sig vara anlagda ovanpå äldre boplatser/hus, tyder detta i sin tur på att gravarna är
placerade där i ett rituellt syfte, detta bör gälla områdena för boplatserna också vilka troligen har
varit valda på grund av sitt läge i landskapet då de ofta ligger på en höjd med översikt samt med
tillgång till vatten och troligen även föda. Samtidigt ligger de ofta invid något som de kan har ansett
sig har relation till, kanske handlar det om beskydd. Kanske husen/hyddorna som ligger invid
monumenten är uppförda för att man ska kunna ha kontakt med den andra världen, de döda. Jag vill
här återigen hänvisa till Darvills kosmologiska plan över det senneolitiska världsalltet.
Om vi bortser ifrån den neolitiska perioden och ser på våra egna liv idag, så vill vi ju att de
familjemedlemmar, släktingar och vänner som har dött skall bli ihågkomna, vi hedrar dem med att
tända ljus och sätta blommor vid graven, och kanske vissa åker och besöker platser som de
förknippar med just de döda. Detta är väl lite av den syn jag själv har på just det berörda området.
Hur kan landskapet kring monumenten ha sett ut under den mellanneolitiska perioden?
Landskapet kom att variera under loppet av neolitikum, detta på grund av att en rad
klimatförändringar sker. Detta resulterade i att de berörda områdena kom att vara tätbevuxna med
skog på sina håll. Men i och med att klimatet blev varmare och mer gynnsamt under den period som
jordbruket började etablera sig sker det ytterligare några förändringar. Befolkningen upplevde i
samband med klimatförbättringar att skördarna blev bättre och boskapshjordarna växte. Det blev med
andra ord ett ekonomiskt uppsving. En teori bakom monumentbyggandet är att man därför börjar
uppföra större monument i landskapet. Detta betydde i sin tur att man inte bara röjde marken för
jordbruket utan också för att bereda plats åt monumenten. Detta är det vi främst ser idag när vi färdas
genom dessa landskap.
Boplatsområdena, samt den skog som en gång bredde ut sig över landskapet under den neolitiska
perioden, är borta. Visst finns det skog inom områdena idag, men likt vissa av de förhistoriska
monumenten är den neolitiska skogen sedan länge borta. Detta är tydligt om man dels åker igenom
landskapet eller använder sig av kartor och bilder över de berörda områdena. Landskapen varierar
från land till land. Orkneyöarna är ett kargt område, under de neolitiska perioderna fanns det även
där vegetation i form av hassel och björk. Området kring Boyne valley är ett av de områden som idag
visar likheter med landskapet kring Avebury. Den vegetation som finns där är främst koncentrerad
till de låglänta områdena, intill vattendragen det vill säga floderna som rinner nere i dalgångarnas
botten.
De Atlantiska och Subboreala perioderna är något som har stor vikt när det gäller formandet av
landskapen, men denna klimatförändring kan inte svara för sig helt själv när det gäller expansionen
av lövträd eller minskandet av andra träd. Här har även människan spelat en viktig roll. Ju mer
gynnsamt klimat blev desto mer frodades människan, och jordbruket kom in i bilden, vilket gör att
människan tar sig an nya landområden, dels för jordbruk men även för den rituella delen av sitt liv,
nämligen uppförandet av gravar och monument och dessa sprider sig över landskapet. De frågor som
jag valde att belysa i detta arbete vävs in i varandra, orienteringen av liv och död går in under
landskapets förändring, vilket gjorde det möjligt för den neolitiska människan att anlägga rituella
byggnader i landskapet, där denne plötsligt fick en extra spark framåt, dels om man ser ur ett
ekonomiskt perspektiv när det gäller naturresurser.
37
Detta påverkades av de värmeperioder som inträffade. Det kan ha bidragit till att klimatet gjorde så
att vissa växter frodades bättre än andra. Ett exempel på detta är ju lövträd, vilka i sin tur kan ha
bidragit till att man fick större tillgångar till foder åt tamboskapen man höll sig med under den
neolitiska perioden. Detta kan då ha lett till att befolkningen ökade då det fanns ett överskott på mat,
vilket stärker ekonomin, vilket i sin tur är av stor vikt om man ska bygga ett monument som kräver
att ett antal människor samarbetar då det blir många munnar att mätta. Men en stadig ekonomi kan
också leda till att människor vill visa att de har det bra ställt och börja uppvisa en hög social status.
Detta i sin tur betyder att man måste avverka skogen för att bereda plats åt den nya ideologin som
träder fram, ideologin om att uppföra dessa storslagna monument, där södra England och Avebury
området är tydliga exempel. Avebury ligger på en högplatå i landskapet som idag är väldigt öppet
med skogspartier här och där. Området måste ha varit relativt öppet även under den neolitiska
perioden; ett så storslaget monument, som i allra högsta grad avser en rituell handling, bör ju inte ha
legat gömt och i skymundan. Detta gäller även gånggrifterna på Irland och Orkneyöarna. Detta leder
mig in på mina båda frågeställningar om orientering mellan hus och monument samt hur vi kan se
rituella handlingar i det arkeologiska materialet.
Kan man se spår av rituella handlingar i samband med hus och monument i det arkeologiska
materialet?
Många områden uppvisar tecken på tidiga aktiviteter. Monumenten och gravarna ligger i visa fall
invid eller direkt på äldre boplatser. Det mesta tyder på att områdena beboddes av folk under
övergången mellan äldre och mellersta neolitikum runt ca 4000 -3200/3600 f.Kr. Detta är gemensamt
för de två stora monumenten vid Boyne Valley, Newgrange och Knowth. Vid undersökningar av
monumenten fann man kolrester som troligast har hört till en eldhärd, man har även funnit rester
efter stolphål. Detta tyder på att människor har vistats på platsen innan monumenten byggdes.
Men det finns även platser som visar på ännu tidigare aktiviteter i området, i detta fall
senmesolitiska hus. Detta leder oss till tankegången om förfäder, släktingar och familjemedlemmar,
och hur man har valt att behandla de döda. Av allt att döma har mycket energi lagts ner på just
uppförandet av det monumentala. Det monumentala är det vi ser i landskapen idag, men det vi
egentligen vill veta är var de har bott? Vilket gör att vi försöker se efter i det arkeologiska materialet
som finns för att besvara de frågor vi har.
Även här kommer jag att ta upp redan omnämnda företeelser såsom Bradley (1998) och de hus som
begravts under en långhög. Detta är en tydlig rituell handling som vi kan se i det arkeologiska
materialet, exempelvis i Boyne valley och främst vid Knowth där många av de mindre monumenten
som omgärdar det stora monumentet har tolkats som tidigare boplatser, då man gjort fynd av
kolrester och stolphål i dem. Liknande fynd har även gjorts vid Newgrange strax utanför
monumentets ingång som vetter mot sydost.
Om man nu försökte efterlikna husen eller monumenten under den mellanneolitiska perioden så är
frågan vilket är det man försöker efterlikna? Troligast är att monumenten ska efterlikna husen. Om vi
ser tillbaka lite innan den mellanneolitiska perioden så ser vi att husen är rektangulära eller avlånga,
detta gäller också monumenten under den mesolitiska och tidigneolitiska perioden. Anledningen till
att man börja uppföra runda byggnader skulle kunna vara att man associerade livet och döden till det
kosmologiska och astronomiska.
Så har vi åter igen monumenten i Boyne valley, där monumentet Newgrange ligger orienterat för att
möta midvintersolståndets första strålar. Människan verkar vid denna tidpunkt ha en bra förståelse av
38
hur årstiderna kommer och går, det vill säga det går i cirklar, och även solen och månen är rund i sin
form för det mänskliga ögat. Detta kan ha bidragit till att människan valde att uppföra hus och
monument i just cirkelformade konstruktioner.
Det är ju inte bara gånggrifterna som är byggda på detta sätt utan även de monument som kallas för
enclosures och som består av ett dike med tillhörande jordvall, vilka förekommer runt andra
monument. Ett bra exempel på detta är Windmill Hill och Avebury som båda omgärdas av en stor
enclosure, och om vi sen tittar på hur båda dessa monument ser ut innanför diket och jordvallen så
ser vi även där att det är runda monument.
Tyvärr så är de materiella lämningarna efter boplatser väldigt blygsamma i detta område. Men både
engelska och irländska hus är runda under den mellaneolitiska perioden och under dess hela forntid.
Vilket gör att den rituella handlingen mellan hus och monument är tydlig här också.
Maeshowe och Barnhouse på Orkneyöarna är bra exempel där man kan se den rituella handlingen i
det arkeologiska materialet mellan hus och monument. Anledningen till att vi kan se detta är att
Barnhouse är byggt i sten vilket bevaras lika bra som monumenten. De flesta huslämningar består av
rester från eldhärdar och stolphål. Den rituella handlingen här representeras av att hus nummer 2 från
Barnhouse har samma uppbyggnad som Maeshowe, eller kanske snarare tvärtom eftersom jag anser
att gravmonumentet eftersträvas att likna husen. Det faktum att det finns andra hus på Orkneyöarna
som liknar det vid Barnhouse, är en mer intressantare fråga i så fall, om man nu utgår ifrån att dessa
hus är rituella hus. Det största huset av denna typ är det man grävde fram på näset Ness of Brodgar,
hus 10. Så den rituella handlingen mellan hus och monument under den mellanneolitiska perioden är
något som man kan bekräfta vilket är det jag har försökt att göra här.
Här följer en kort sammanfattning av det jag har försökt att komma fram till i denna uppsats.
I vilket väderstreck om boplatserna ligger monumenten och vilken betydelse har det? Det jag har
kommit fram till är att orienteringen av boplatser och monument har en betydelse. Att ett monument
av typen gånggrift ligger orienterat så att dess öppning ligger så att den kan mötta dagen ljus, medan
den som går in i monumentet möter mörkret och kylan. Monumenten ligger uppe på höjderna i
landskapet, medan många av boplatserna har legat nedanför, orienteringen varierar en del men oftast
ligger de i öster, sydost, syd och i sydväst om monumenten. Att boplatserna ligger på detta sätt har
både en praktisk och en rituell betydelse. Den rituella är som jag nämnde ovan att i öster och i syd
finns solen och värmen, vilket också är början på dagen/livet. Väster och norr däremot hör till
mörkret och kylan. Den praktiska delen är att man har bättre tillgång till dagens ljus och värme om
på den södergående sidan av ett berg eller dalgång, jämfört med vad man har om man skulle ha bott
på mottsatta sidan. Så i öster och söder finns livet, ljuset medan i norr och väster finns mörkret och
kylan.
Landskapsbilden under den neolitiska perioden kom att varieras och förändras dels på att klimatet
förändras vid olika tillfällen. Detta har lett till att människor under denna tid kunde skapa sig en
stadig ekonomi som bestod av både jakt och fångst samtidigt som man bedrev jordbruk i form av
djurhållning. Att klimatet blev mer gynnsamt för både människor och djur har lett till en ökad
produktion och insamling utav föda, vilket senare i sin tur har lett till att man kunde ägna tiden åt
annat än bara jakt och insamling, exempelvis att bygga monument i större skala än tidigare. Detta
kom till slut att leda till att skogen behövde ge plats åt människan och deras monument, som vi idag
ser i landskapet.
39
De rituella handlingarna i det arkeologiska materialet kan ses på många sätt, så som äldre
boplatslämningar som har blivit begravda/övertäcka av monument. Antalet rester efter eldhärdar i
monumenten vid Knowth är relativt övertygande till den grad, att jag anser att det inte kan ha hamnat
där av slumpen. Eller exemplet vid Maeshowe där monumentets inre har en liknande uppbyggnad
som hus 2 vid Barnhouse och Ness of Brodgar har. Detta är en rituell handling, där man harförsökt
att knytta an det döda med det levande, att de döda skulle ha ett likvärdigt boende även i döden.
16. SAMMANFATTNING
Mina frågeställningar är:
* I vilket väderstreck om boplatserna ligger monumenten och vilken betydelse har det?
* Hur kan landskapen kring monumenten ha sett ut under mellanneolitiska perioden?
* Kan man se de rituella handlingarna mellan hus och monument i det arkeologiska materialet?
I denna uppsats har jag valt att behandla den neolitiska perioden i södra England, mellersta Irland
och Orkneyöarna i norra Skottland. Det jag vill belysa med denna uppsats är förhållandet mellan
monumenten och boplatserna.
I föreliggande uppsats använder jag mig av en kvalitativ forskningsmetod. De fakta jag utgår ifrån är
främst hämtad ifrån litteraturen som berör de olika boplatserna, gravarna, gravfälten och
kultplatserna.
Newgrange är ett av de mest storslagna exemplen på gånggrifter i Irland och i Västeuropa. Det
uppfördes runt 3200 f.Kr. Monumentet som ligger ca 50 kilometer norr om Dublin i området County
Meath ligger längst med floden River Boyne. Inom samma område ligger dessutom två andra
monument bara några kilometer från Newgrange.
De andra två monumenten är Knowth som ligger i nordvästlig riktning om Newgrange med ett
avstånd på ca 1 kilometer och lika så är det med monumentet vid Dowth vilket ligger nedströms i
nordöstlig riktning om Newgrange. Dateringen av Newgrange ligger mellan 3200 till 2500 f.Kr.
1969 observerade professor O´ Kelly hur solen sken in igenom den stensatta öppningen då den steg
över horisonten. Exakt 09:58 så kom solens strålar in genom den stensatta öppningen som är
placerad över ingången. Ljuset lyser upp gången och den innersta väggen i den innersta kammaren.
den stensatta öppningen och ingången åtskiljs av en till två stenar med ett avstånd på mellan 20 till
25 centimeter. Uppförandet av Knowth tycks även här har skett i fyra olika faser. I den första fasen
så har uppkomsten av gravar med en kull - liknade jordhög anlagts, dessa varierar i storlek var av de
40
största av dem har en omkrets på upp till 15 m. De var försedda med en enkel kammare. Två av de
små gravarna vid Knowth monumentet vissa klart och tydligt att dessa är äldre än vad själva
centralgraven är.
Dowth är det tredje monumentet som ligger inom ”Brú na Bóinne”-komplexet. Detta monument
ligger i områdets ostligaste del. Vid en undersökning av monumentet år 1847 så gjordes fyndet av
ytterligare två gånggrifter i högen. Gångarna ligger orienterade i nord/sydlig riktning, den norra
gången har en längd på runt ca 14 m. och leder in till en korsformad kammare, med en takhöjd på ca
3 m. Den södra gången har bara en längd på ca 3,5 m. och slutar i en cirkelformad kammare, dock
var taket i denna kammare förstört och har idag ersatts med ett betongtak. Den södra gången ligger så
att den blir upplyst av solens strålar under vintersolståndet (21e december).
Topografin i Boyne området utgörs av en åsrygg/höjd i landskapet, som varsamt sluttar ner mot syd
där Boyne floden rinner fram. Men det finns även en svag sluttning mot norr vilken bildar en liten
svag dalgång mellan Knowth och Newgrange monumenten
Knocknarea är ett bergparti som ligger på Irlands västkust ca 2-3 km ifrån kustlinjen. Detta
bergsparti har en höjd på över 250m. Vilket gör att ett av monumenten kan ses på flera kilometers
avstånd. Knocknarea III eller Miosgán Medbh (Maeve's cairn) som monument kallas för utgörs av en
massiv röse, som utmärker sig som ett landmärke i landskapet. Namnet Miosgán Medbh eller
(Maeve's cairn) kommer ifrån den keltiska mytologin, till vilken graven skulle vara uppförd över
Qeen Maeve. in vid foten av Miosgán Medbh, ligger mindre gravar som delvis är övertäckta av den
stora högen. De fem högarna är ordnade i alfabetisk ordning, i detta fall A till E. Topografin för
Knocknarea i Co. Sligo ligger i nordvästra delen av Irland med Atlanten som kust. Detta område är
ett relativt öppet kustområde. Knocknarea ligger i det område som kallas för Cúil Irra. Cúil Irra
området utgörs i sin tur av en halvö.
Orkneyöarna, vilket blir min norra utgångspunkt. Jag har här valt att belysa några platser på
Mainland som utgör en av de största av Orkneyöarna. Först ut är ett av de mest kända gravmonument
på Orkneyöarna. Maeshowe är Orkneyöarnas största gånggrift. Monument utgörs av en lång gång
som leder in till en centrerad kammare. Kammaren är i sin tur indelad med tre sidokammare, vilket
ger kammaren en korsformad konstruktion. Maeshowe monumentet ligger inom synhåll från
Barnhouse. Monumentet är omgivet av ett dike och en jordvall vilket verkar utgöra en gräns mellan
monumentet och den bosättning som ligger i dess närhet, en gräns mellan de levande och de döda.
Diket kunde vid vissa tillfällen fyllas upp av vatten och likna monumentet vid en Ö, vilket i så fall
skulle kunna stärka indikationen på en gräns.
Monumentet Stones of Stenness är en stencirkel som ligger ca 150 m. sydväst om den neolitiska
boplatsen Barnhouse. Monumentet är ca 44 m. i diameter, självaste monumentet omgärdas utav ett
3m djupt och 6m brett dike. Det som återstår utav detta monument är endast fyra av tolv stenar. The
Ring of Brodgar är ett sten monument som är beläget på näset av Ness of Brodgar. The Ring of
Brodgar består idag av 22 stycken resta stenar, 5 välta stenar samt 12 söndriga. Under den tid då
monumentet uppfördes och nyttjades så fanns där runt 60 stående stenar. Monumentet omgärdas av
ett dike med ett djup på ca 3m som är utgrävt i berggrunden, själva stencirkeln är 104 m i diameter.
Monument i södra England och området kring det kända Avebury monumentet. Området kring
Avebury kom först att börja utnyttjas av människor strax efter 4000 f.Kr. Några direkta spår efter den
mesolitiska kulturen finns inte i området. Men man har lyckats med att få fram en datering på ett
ungefär när människorna började etablera sig i Kennet valley, dateringen visar på 4300 – 3600 f.Kr.
vilket blir den tidigneolitiska perioden.
41
Windmill Hill ligger ca 2 kilometer i nordvästlig riktning om Avebury monumentet ligger det
lämningar ifrån tidigneolitisk tid vilket är de äldsta lämningarna i Avebury området. Monumentet
består av en ovalformad inhägnad som kallas för circuit vilket kan liknas vid ett dike med en
jordvall, denna circuit har en diameter på ca 360m.
Silbury Hill är det högsta förhistoriska monument som har gjorts helt av människor i Västeuropa.
Monumentet är 160 meter brett nertill och har en höjd på 37 meter. Dess topp utgörs av en platt yta
som mäter 30 meter i diameter. Uppförandet av Silbury Hill skedde i tre olika faser. Den första fasen
dateras till ca 2900 – 2500 f. Kr. Andra fasen daterade till 2500-2400 f.Kr. Den tredje och sista fasen
av Silbury Hill, var troligast mer eller mindre liknande som det ser ut idag. Slutfas tros ligga mellan
2350-2050 f.Kr.
West Kennet Long Barrow är en långhög på ca hundra meter i längd vilket gör den till den längsta
långhögen i Avebury området. West Kennet Long Barrow är belägen på höjdplatå. Självaste
gravkammaren och gången mäter 12 m. i totallängd. Dateringen på West Kennet Long Barrow ligger
på den första hälften av det fjärde årtusendet, den äldre delen av tidigneolitikum.
Under den tidiga neolitiska perioden var stora delar av området kring Avebury täckt av lövskog. På
några små begränsade områden fanns öppna gräsområden som den neolitiska människan utnyttjade
som säsongsboplats. Under den mellanneolitiska perioden har landskapet öppnats upp mer och
mindre monument kan ses på sina ställen, skogen är till en viss del dock fortfarande
sammanhängande. Under den senneolitiska perioden kom området kring Avebury att bli mer öppet
och skogen börjar krympa.
Majoriteten av megalitgravarna är placerade längst med Atlantkusten vilket tyder på att den ekonomi
som bedrivits vid den tiden främst varit baserat på jakt och fångstekonomi. Monumenten anses vara
resultatet av en stadig blandekonomi som att man höll sig med tamboskap samtidigt som man bedrev
jakt och fångst vilket kan ha bidragit till att människorna under denna tid dock inte ansåg att det var
nödvändigt att ändra sitt levnadssätt och börja bedriva odling enbart.
Boplatserna: De Irländska husen finns i två olika typer, majoriteten av dem är cirkulära/ovala hus
typer medan andra är mer rektangulära i formen. Konstruktionen på husen varierar i byggnadsform.
Några hus är byggda med trästolpar som utgör väggen och har en takbärande funktion. Andra har
stolpar inne i byggnaden vilka hjälpte till med att bära upp taket. Strax väster om Newgrange
monumentet ligger två stycken mindre gånggrifter vilka visade spår efter tidigare aktivitet på platsen.
Det man hade hittat var rester efter kol, flintavslag, och rester efter keramik. Det har även gjorts
liknande fynd vid monumentet vid Knowth, där spåren av tidiga aktiviteter hittats under några av de
mindre gravar som omgärdar det stora monumentet vid Knowth. Nästan högst upp på berget vid
Knocknarea med en höjd på över 300 m har man funnit lämningar efter små boplatser, dessa
boplatser har troligast varit säsongsboende. Boplatserna utgörs av cirkelformade jordvallar med en
diameter på ca 3- 4 m med rester efter centrerade eldhärdar. Dessa boplatser ligger på bergets östra
del och är skyddade av raviner eller halvcirkelformade vallar. Här har man även gjort fynd av
flintverktyg som skrapor och yxor, vilket har gjort att man lyckats datera boplatsen till neolitisk tid.
För att kunna ge något bra exempel på boplatser så har jag här valt att ge ett exempel på Irlands bästa
område med neolitiska boplatser som ligger vid Knockadoon. koncentration av rester av hus/hyddor
är Knockadoon vid Lough Gur i County Limerick. Dessvärre så gjordes dessa undersökningar innan
man hade kunskapen att kunna datera vilket har lett till att man inte har kunnat göra någon Kol 14
datering på det material man har, totalt rör det sig om ca 16 boplatslämningar varav 10 av dem är
bekräftade huslämningar.
42
Barnhouse, någon gång under perioden 3300 och 3000 f.Kr. vid sjön ”Loch Harray” anlades en liten
by, denna by ligger inom det landområde som utgör Orkneyöarnas största ö Mainland. Dessa
boplatser var endast i bruk i ca 300 – 400 år. Ness of Brodgar, år (2009), upptäcktes ytterligare ett
hus, som visade sig vara mycket större än både hus 1 och hus 8. Det man hade hittat var ett hus som
mäter 25 x 20 m i diameter, och var rektangulärt med rundade hörn och med väggar på 5 m i bredd.
Självaste väggarna är gjorda så att det utgörs av två stensatta murar med fyllnig i mellan. Detta hus
fick namnet hus 10. Huslämningarna har genom keramiken daterats till ca 3000 f.Kr.
Vid Windmill Hill fann man rester av ett hus under en undersökning 1925-1929. Det man fann var
fem stolphål som låg i en linje. Storleken på huset har varit ca 4.5 m. x 3 m. Huset har legat vid den
sydvästra delen av den yttre banken, dateringen på huset är gjort efter de keramikfynd man gjorde i
samband med undersökningen. Keramiken var så kallad Windmill Hill keramik, vilket ger en
datering på ca tidigneolitisk/mellanneolitisk period. De boplatser som jag har sett på har alla legat i
anslutning till de monument och gravar som jag har valt att behandla i detta arbete. Husen och
boplatserna ligger i närheten av vatten, exempelvis floder. Detta eftersom floderna ger både vatten
och föda, men även då de kan användas som transportleder.
43
LITTERATURLISTA
Armit, Ian (red.) (2003). Neolithic settlement in Ireland and Western Britain. Oxford: Oxbow
Bergh, Stefan (1995). Landscape of the monuments: a study of the passage tombs in the Cúil Irra
region. Diss. Stockholm : Univ.
Bradley, Richard. (2007). The Prehistory of Britain and Ireland [Elektronisk resurs] /. Cambridge:
Cambridge University Press
Bradley, Richard (2001[1998]). The significance of monuments [Elektronisk resurs] on the shaping
of human experience in Neolithic and Bronze Age Europe. London: Routledge
Bradley, Richard (2000). An archaeology of natural places. New York: Routledge
Burenhult, Göran & Hasselrot, Pehr (1981). Stenåldersbilder: hällristningar och stenåldersekonomi :
hällbilder som samhällsdokument från sten- och bronsålder i Europa och Nordafrika 5000-500 f.
Kr.. Stockholm: Stureförl.
Darvill, Timothy & Thomas, Julian (red.) (1996). Neolithic houses in Northwest Europe and beyond.
Oxford: Oxbow Books
Carlsson, Anders (1998). Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Stenåldern = [The stone
age]. Stockholm: Univ.
Cooney, Gabriel (2000). Landscapes of Neolithic Ireland. London: Routledge
Malone, Caroline (2001). Neolithic Britain and Ireland. Stroud: Tempus
Mark Gillings, Joshua Pollard (2004). Avebury. Gerald Duckworth &Co. Ltd.
Piggott, Stuart (1962). The West Kennet long barrow excavations 1955-56. London:
Pollard, Joshua. & Reynolds, Andrew (2002). Avebury: the biography of a landscape. Stroud:
Tempus
Pollard, Joshua (red.) (2008). Prehistoric Britain. Malden, MA: Blackwell
Richards, Colin & Ashmore, Patrick (red.) (2005). Dwelling among the monuments: the neolithic
village of Barnhouse, Maeshowe Passage Grave and surrounding monuments at Stenness, Orkney.
Oxford: MacDonald Institute for Archaeological Research
Whittle, A., Pollard, J. and Grigson, C. 1999. The harmony of symbols: the Windmill Hill
causewayed enclosure. Oxford: Oxbow Books
Whittle, A. W. R. (1997). Sacred mound, holy rings: Silbury Hill and the West Kennet palisade
enclosures : a later Neolithic complex in north Wiltshire. Oxford: Oxbow Books
44
O'Kelly, Michael J. (1994[1982]). Newgrange: archaeology, art and legend. London: Thames and
Hudson
O'Kelly, Michael J. (1989). Early Ireland: an introduction to Irish prehistory. 1. ed. Cambridge:
Cambridge Univ. Press
Tidsskrifter:
O’Kelly Claire (1996 reprinted 2003 – 2007) concise guide to Newgrange
Card Nick 2010: Current Archeology Ness of Brodgar: CA 241.
Sidorna (12-19).
Internetreferenser
(http://www.knowth.com/dowth.htm) (06.05.2010: kl, 23:10).
Figur referenser Fig. 1. Eget foto: Tovesson, R 2009-10-16.
Fig. 2. Eget foto: Tovesson . 2009-10 -16.
Fig. 3. Eget foto: Tovesson R 2009-10-16.
Fig.4. Eget foto: Tovesson R, 2009- 10-16.
Fig.5. Skiss efter: Ritchie. i Malone 2001: 204: Bild: Tovesson, R. 2012-02-06.
Fig.6. Eget foto: Tovesson, R 2007-09-27.
Fig.7. Eget foto: Tovesson, R 2007-09-27.
Fig.8. Egen bild: Tovesson, R 2010- 01-27.
Fig.9. Skiss efter (Timothy Darvill 1998: 12) Bild: Tovesson, R, 2011-06-10.
Fig.10.Eget foto: Tovesson, . 2009-10-16.
45
Bilagor
Figur. 11: Bild över de berörda områdena. Irland: Boyne Valley, Knocknarea och Lough Gur.
Orkneyöarna med Mainland. Södra England med Avebury området. Skiss efter Malone 2001: 74.
Bild: Tovesson, R. 2012-02-01.
Figur. 12: Bild över de berörda områdena. Irland: Boyne Valley, Knocknarea och Lough Gur. Skiss
efter: M. J. Ó Kelly 1989: 32. Bild: Tovesson, R. 2012-01-06.
46
Figur. 11: Bild över de berörda områdena. Irland: Boyne Valley,
Knocknarea och Lough Gur. Orkneyöarna med Mainland. Södra
England med Avebury området. Skiss efter Malone 2001: 74. Bild:
Tovesson, R. 2012-02-01.
47
Figur. 12: Bild över de berörda områdena. Irland: Boyne
Valley, Knocknarea och Lough Gur. Skiss efter: M. J. Ó
Kelly 1989: 32. Bild: Tovesson, R. 2012-01-06.
