Av Nanny Grauner f. Stengård 1984-03-10 Min Hembygd Från Stenkyrka kyrka går en väg åt öster. Från min tidigaste barndom minns jag hur Ledins byggde invid vägskälet vid kyrkan. De hade fått flytta ut från Stenstu när skiftet var. När huset var färdigt gifte Anna sig med Gunnar Vallin från Kams i Lummelunda. På vägens vänstra sida uppe under backen höll Anton Norbeck och hans hustru Hanna på med att fullborda sitt hem. De byggde där bland sten och moras. Undan för undan växte där fram en trädgård. Uppe på backen på samma sida bodde Karl Pettersson med hustru Gulli, född Söderlund. Deras barn var Kally, Hillevi (min klasskamrat) Ebbe, Helga, Nils och Paul. Där på backen fanns ännu då jag började skolan rester av en stenväderkvarn. Längre bort i backen ligger Vessmans hus. Där bodde mor Vessman med dotter Alma och sönerna Emil som kallades Storen och Arvid som kallades Lillen. De köpte mera jord och byggde ladugård snett över vägen, där de senare också byggde nytt bostadshus. Mitt emot Vessmans gamla byggning låg en parstuga, en så kallad hörnstocksstuga. Den låg med baksidan åt vägen med ett litet fönster mitt på, fönster på gavlarna och framsidan. Jag minns hur hon gick i sin trädgård och vårdade sina blommor. Kommer ej ihåg namnet, hon var en av de två som köpt mark av Tune Larsson. Den andra stugan var borta förrän jag minns. Men efter vad jag hört upplåten den 4 jan 1851 på 50 år till Anna Maria Höglund. Den 10 maj 1881 åt Maria Johanson. Vid sidan om, lite längre in i ängsvastet bygger Oskar Lindgren och hans hustru Ebba född Söderlund sitt hem. De flyttade posten med sig dit, den hade tidigare varit inrymd i Ebbas hem. De hade en son Karl-Anton. Söderlunds gård ligger på backen snett över vägen. Den byggde Söderlund i slutet av 1870-talet, om där varit byggt tidigare minns jag ej. Familjen hyrde i Farmors hem medan de byggde sin gård. Anton Söderlund var en skicklig snickare. Hans hustru hette Laura. Deras barn var Gulli, Ebba, Rickard, Jenny, Valfred, Anna, Hedvig och Maria. Söderlunds var vänner med farfar och farmor livet ut. Två av deras barnbarn blev gifta med Söderlunds barnbarn. Vägen går förbi det gamla gravfältet Uglehog. Mitt för detta ligger åkerfältet som var vårt. Det var detta Larsson fick i stället för hans, som låg längre upp åt L:a Bjers. I slutet av gravfältet i nästa lilla backe byggde murare Johan Samuelsson sin villa vid sekelskiftet. Hans hustru Amanda skötte mest det lilla jordbruket. Hon körde till stan mest varje lördag för att hämta starkvaror, som skulle finnas hemma till lördagskvällen då byggmästaren kom hem och skulle ha fest. Deras barn var Gunnar, Anton, Gustav, Erik och så Berna som var ett år äldre än jag och min lekkamrat ibland. Familjen flyttade tillbaka till stan 1911. Lite längre bort på andra sidan låg ett gammalt båtmanstorp. Där bodde båtsman Friare den tid han tjänade kung och fosterland. Gumman hans hade fått sköta hemmet och det lilla jordbruket den tid då båtsman tjänade fosterlandet. Då han sedan var gammal och ensam flyttade han längre upp i socknen i en ännu mindre stuga. Jag minns honom då jag började skolan, hur han ibland kom klädd i aviga byxor och vi hade svårt att hålla oss för skratt. Torpstugan var byggd av kalksten med tegeltak. Huset var fyrkantigt hade tjocka murar, mitt för förstugan ett litet kök med ett litet fönster på baksidan. I köket fanns en murad bakugn med en öppen spishäll där matlagningen kunde ske om nu inte på vintern den lagades i den öppna spisen i stugan för att spara ved.

I rummet fanns två fönster, ett på framsidan och ett på gaveln åt vägen. Stugan revs vid tiden då jag slutade skolan. Ladugården låg österut från stugan, åt väster låg de små åkertvärarna. Även ladugården och ladan var byggda av sten med brädtak. det fanns plats för ko, gris och några höns. Nedanför ladugården och åkerskiftet låg en äng, Innanför tunen längs landsvägen stod höga raka björkar med vita stammar utställda som vaktposter. Inne i ängen blandades björkarnas lövverk med ek och vildapel. Längs vägkanten inne i änget var det hästhoven (tussilago) som först gav marken sin fägring. Sedan tog fagningsblommorna vid (vitsippor) som bredde ut sin vita matta. Efterhand kom färgfläckar av gullvivor som vi kallade gökblommor och mariablomster (majvivor). Mitt för ängen på andra sidan vägen höjer sig sand och grusåsen. På sluttningen åt vägen växte små ungtallar och enbuskar. Här brukade de första blåsipporna skymta fram. Sedan spred färgkulla, åkerkulla, cikoria och något majestätiskt kungsljus sin färgprakt. Här mitt för ängen vek kviorna av från landsvägen, slingrande uppför backen. På dess krön låg två bondgårdar. Den första hade en askallé fram till ladugården. Det var en så kallad inhägnad bakgård, där djuren brukade rastas. Ladugården var byggd av trä med brädtak. Mitt på ladugårdslängan fanns en inkörsport med grind för. Norr om denna är stall och kohus gemensamt. bakom hästarnas krubbor är hömdi, en tre fyra alnar lång fodergång över ladugårdens bredd. Fodret måste kastas ned från rinder vid dagsljus. Belysningen var dålig, små lampor med ljusvekegarn som veke i små plåtlampor. De stod inne i en fyrkantig trälykta med tre glasrutor, den fjärde var en träskiva att dra upp. Jag minns att jag såg dem som använde sådana. Skulle tro att fenixlyktorna var en nymodighet vid sekelskiftet. På ladugården fanns bara två små fönster. Hömdi, lammhusi och hynshusi kom näst efter och på baksidan fanns utrymme för grisar. Söder om porten är ladan i vinkel med tröskvandringen, sedan magasin och vagnbod med snickarbod. Storgården var liten, en fyrkant motsvarande ladugårdens vinkel. Hur fint och pyntat det alltid var på denna gård, men gödselstacken låg tätt intill porten där alla måste i genom. Boningshuset låg mittför då man kom in genom porten, i vinkel låg flygeln åt söder. Dessa var byggda av sten, boningshuset ursprungligen ett halvt hus. Min farmor har berättat att hon som barn i början av 1850-talet sprang dit och såg på bygget, de byggde då till salen. Då måste flygeln blivit byggd senare. Den hade brädtak och innehöll brygghus och kammare. Boningshuset hade tegeltak, en ingång. I förstugan fanns tre dörrar, den åt söder ledde till salen, ett vackert rum med fyra fönster och öppen spis. Genom den åt norr kom man in i vardagsrummet, där fanns ett fönster åt väster och två åt norr på baksidan, vid en dörr som gick ut i köket var avpanelat en fyrkant till ett skafferi, i vilket fanns ett halvt fönster. Ett så präktigt skafferi fick nog räknas till en modern bekvämlighet då det byggdes. Det var vanligt att matförråden förvarades i skänkar och väggfasta skåp inbyggda i stenmuren. Mitt för förstugdörren låg köket. Det var ett litet fönster åt öster, ett stort väggskåp infällt i den tjocka väggen mot salen. Så en mycket stor skorstensmassa, som tog upp större delen av köket, i vilken det fanns en murad bakugn med spishäll framför. Vid köksdörren fanns i förstugan en trappa som ledde upp till loftet, en liten förstuga och en kammare över vardagsrummet med garderober på sidorna och resten var loft.

Trädgården var stor framför huset och bakom gick den ända ner i dalen. Det var en arbetsam trädgård men den sköttes med stor noggrannhet och var verkligen vacker. Runt staketet var upplagda lister där det planterats plommon och körsbärsträd. Mellan träden var det krusbärsbuskar (stickelsbär) och vinbärsbuskar (rips). Mellan alla äppel- och päronträd slingrade gångar i gröngräset, dessa skulle skyfflas och krattas. Runt alla fruktträden var en rund platta med svart krattad jord. Ligusterhäckar som skulle klippas och blomlister som skulle skötas fanns också samt en stor syrenberså. Petter Pettersson var bonde där i min tidiga barndom. Hans hustru Lovisa var kommen från Fårö. De hade fyra barn Hilda, Mina, Emil och Ester. Petter var åtminstone två gånger om inte tre i Amerika. Andra gången han reste ut hade han varit hemma och hämtat sin äldsta dotter Hilda, då 18 år, och min farbror Ernst, även han 18 år. Sedan reste Emil och Mina ut. Emil var hemma och hälsade på föräldrarna i ett par år, jag var då en fem sex år. Ester skulle vara föräldrarnas tröst på deras ålderdom, men 19 år gammal dog hon på hösten 1903 på lasarettet efter en operation då blodpropp tillstötte. Lovisa dog på våren 1910, Petter hade dött på hösten 1909. Gården blev såld. Det var Högberg som ropade in tomten, skog och något jord. Den fick stå obebodd till hösten 1916 då Emanuel Högberg med hustru Anna och lille sonen Holger kom dit. Trädgården var nu så igenväxt att den aldrig kunde bli vad den varit. De fick göra det nödvändigaste. Den gamla gården där jag växte upp. På backen var gården belägen där slingra kviorna ut De slingra och runt gården och vid heden slut. Kviorna slingrade fram förbi den gamla gården och införbi de övriga stugorna i många krokar. Gården hade samma stil som den förra. Ladugården var något större i motsvarighet till gården. Den var av sten med brädtak. Här var det gödselhögar på båda sidor porten. Det fanns också en grind för porten. Norr om porten var stall för hästar och oxar, i vinkel mot stallet var ett mindre hus för lamm, grisar och höns samt vagnsskjul. Söder om porten kohus och lada, i vinkeln mot ladan tröskvandring, vid den gaveln stod dasset. Storgården var stor, vedbacken låg mellan tröskvandringen och tillgården åt astu (grannen). Boningshuset hade ursprungligen varit ett halvt hus, med ett rum och kök och källare under. Enda nedgången var en lucka i köksgolvet. Där jag en gång då den var öppen trampade avigt ramlade ner och fick bäras upp avsvimmad. Det var efter jag börjat skolan. Boningshuset hade blivit tillbyggt med en sal, när vet jag inte, skulle tro att det varit Lars Petters far om byggt till. Kan inte tänka mig det skulle varit Lars Petter som var så sparsam. Trädgården hade varit anlagd före tillbyggnaden. I min barndom gick staketet jämte en rad plommonträd upp till byggningsväggen. Salen med baksida och gaveln stod i åkern. Genom de stora förstugdörrarna kom man in i förstugan. På dörrarna var små ovala glasrutor, för att släppa in ljus och som titthål. Till höger innanför dörren stack en trappa rätt upp till loftet som var rymligt med stora säd och mjölbingar. Bredvid trappan var dörren till vardagsstugan. Ett fyrkantigt rum med fyra fönster, ljust och soligt och med öppen spis.

Mittför låg köket med ett mindre fönster åt öster. Även här en stor skorstensmur med bakugn och spishäll. Där satte mina föräldrar in en så kallad besparingsspis, då en nymodighet. Köket var lite större än hos astu. Åt söder låg flygeln med samma utseende som astu, med så stort avstånd mellan hörnen att en gånggrind var placerad. Genom den kom man ner i trädgården som här hade breda gångar av gräsmatta. Fyra fyrkantiga kvarter fanns, där odlades bruna bönor, bondbönor, potatis, kålrötter, morötter palsternackor och lök. Längs den breda gräsgången ner till brunnen, som låg längst ner i trädgärden, fanns fyra blomlister mittför kvarteren med en smal gång som skilde dem åt. I de två översta växte kabinettrosor, mossrosor, tulpaner, akvileja och randgräs. I de två nedersta hyacinter, grå dismansknopp, och bruna primula med grått bladverk, de tycktes trivas alldeles utmärkt, och krusmynta. Från hörnet av brygghuset åt astu var två stora syrenbuskar, den översta vit, den nedersta blå och den var så stor att där hade ryddats ut till en liten berså, där jag ofta lekte. Nedanför längs staketet var en rad körsbärsträd, och på tvären av trädgården bakom brunnen plommonträd. I hörnen av kvarteren växte stora äppelträd, mest stenkyrkeäpplen, två stora sötäppelträd, några av okänd art. Vid brunnen två päronträd så kallade jungfrulår. Det var vackert att se trädgården från stugans fönster, där den låg i sluttningen ner mot det vackra gärdet i dalen. Min mor brukade gå genväg genom gärdet då hon gick från Moos till Gräne för att hälsa på sin mormor, faster och kusinerna. Hon brukade säga: Aldrig kunde jag drömma om att bli ägare av det vackra änget. Men efter några år då min far fått den övriga gården i ordning efter skiftet, då alla gamla diken blivit täckdikade och alla kilar och vast uppodlade kom turen till gärdet. Det var en sorgedag för mor men far lovade att han skulle få in en fyrkant i trädgården. Det gick inte att få in den vackraste delen, men den var dock ganska vacker. Lars Petter var född på gården. Hans mor dog då han var liten, fadern gifte om sig. Lars Petter blev snart farslös, då kom han vid 10-års ålder till förmyndare på Hall. Där var han tills han var myndig då han sedan gifte sig. I jan 1853 stod hans bröllop vid Pajse i Martebo. Där vigdes Lars Petter f. 8/8 1829 med Maria Fredrika f. 2/2 1829. Fredrikas mor följde med till Tune. Modern Anna Cajsa Larsdotter f. 3/11 1800, var änka sedan 1839. Fredrika var kusin med min mormor. Lars Petter och Fredrika var olika till utseende. Hon var lång och smal, han kort och tjock. Det bekymrade han sig inte för. Han hade fått en duktig husmor, det var vad hans gård behövde. Från tidiga år hade hans vilja fått rätta sig efter andras, det kunde han fortsätta med. De fick två barn, flickan dog som liten, sonen som vuxen. I början av 1870-talet fick de en piga, Marie Kasper, hon stannade i över trettio år, hade till slut den stora lönen av 30 kr året plus något kläder. Fredrika skötte hemmet med god ordning. På våren 1903 sålde de gården till mina föräldrar för 4000 kr plus ett stort spannmål (undantag) och vardagsrummet åt söder. Fredrika var nästan blind på gamla dar, jag undrade hur hon ändå kunde gå där och damma och städa dagligen. Det skulle nämligen vara i ordning allting. Vi kunde på morgnarna höra in i köket hur hon ropade på far (Petter) att han skulle stiga upp så hon fick bädda upp sängen. Lars-Petter hade aldrig haft någon brådska. Då blev hon högre i rösten, "skall du aldrig få liggut någon gång far". Och det fick han. Han blev sängliggande från 1/8 1910 till våren 1917, men klagade aldrig över att han var trött på att ligga. Hustrun dog på våren 1910, sen var det ingen som tjatade att han skulle stiga upp. Han hade små hjärnblödningar då och då, sen kom det ett par stora som gjorde slutet. Han gjorde inget

försök att vara uppe nu då ingen befallde honom gå på loftet på lördags em. efter helgdagskläder och inte bära upp dem på måndagsmorgonen, inte bära ved och vatten. Det som hände på gården hade han så bra utsikt över från sin säng, där han satt och läste sin postilla. Jag växte upp vid Tune, där jag arbetade mesta tiden tills jag gifte mig. Mamma var ofta sjuk, jag var företagsam och villig i arbetet, fritid blev inte mycket. På vintern var det syförening en eftermiddag varannan vecka och I O G T brukade vara på söndags em. Var det fest var det på kvällarna. Så var det kyrkan och predikomöten. Vi flyttade till Tune 3/11 1903. Jag minns ännu då Ivar och jag åkte på flyttlasset med pappa. Mamma gick över åkern och bar ömtåliga saker. Före jul började mamma kräkas om dagarna, tills hon en dag fick blodkräkningar. Dagen efter nyår blev hon inlagd på lasarettet. Det fanns ingen ambulans på den tiden. Hon fick bäddas ner i så kallad kälkrack med varma vattenkrus i bädden. Det tog två timmars körning till lasarettet. Jag blev skickad till mormor, Ivar till farmor. Faster Anna och moster Anny kom och hjälpte pappa. Då mormor och morfar var första gången och hälsade på mamma blev jag lovad att få följa med nästa gång. Minns ännu hur jag gick där och undrade hur ett tåg såg ut som man skulle åka i, fick veta att det var ett lokomotiv, sådant som börjat användas vid tröskning. Var man skulle sitta kunde jag inte förstå. Kommer än i håg hur det såg ut på lasarettet, trots jag nu fyllt 84 år. Nästa gång mammas magsår gick upp, hon kräktes mycket blod då också, var på nyåret 1906. Hon låg på lasarettet i flera månader. När hon sen kom hem var hon mycket svag, hade fått blodpropp inne på lasarettet. På den tiden skulle en magsårspatient ligga alldeles stilla och nästan svälta svälta bort det onda. Vi blev även denna gång skickade till mormor och farmor. Då sedan mamma blev lite bättre fick jag komma hem och vara tillhands och passa upp henne. Magsåret gick upp 1908,1910, 1912, 1914,1916,1918. Första året var hon mycket försiktig och skötte sig väl, andra sommaren glömde hon att vara försiktig, då blev det en ny period med doktor, sängläge och diet. Jag fick tidig träning att passa andra. Handlande G Berglund gav mig vid ett tillfälle betyget att jag var väl inkörd, han bodde mycket hos oss. Det var mycket förfallet då vi kom till Tune på grund av Lars Petters stora sparsamhet. Ett exempel, första gången pappa skulle bära en mjölsäck till loftet brast den tjocka bjälken under golvet innanför golvet. Han hamnade i källaren i potatislaven med säcken på ryggen. Då öppnar Lars-Petter stugdörren på grund av braket och säger: Du det ligger en färdighuggen ränna under tröskvandringen. Vad hjälper det att den ligger där svarar min far vresigt. Lars-Petter svarar: Du dä kustar pengar att sätt upp den. Det fanns ett fönster på brygghusgaveln, som en gång blivit sönderslaget. Lars Petter plockade sten i karmen och murade till, Jag minns väl hur det såg ut innan pappa kom så långt med reparationerna, att han fick lägga in flisgolv och sätta in ett stort fönster och en ny dörr. Hur länge de haft det så vet jag inte. Då det skulle utföras något arbete som tvätt, brygd mm fick svaipen (övre halvan av dörren) stå öppen för att få in ljus. Då nordan låg på blev det kallt ordentligt. Pappa var ägare av ett strålande humör. Trots sjukdom och ibland otur med djuren, som medförde stora förluster då inte inkomsterna var stora. Mammas humör var mera växlande, hon kunde bli väldigt glad, men fort gå under noll.

Genom skiftet och nya raka gränser kunde inte ett enda störpar stå på sin plats, allt måste flyttas och tynas nytt. Det skulle fällas skog och sågas till stängselvirke (troder), huggas enstör och bander. Lejhjälp nästan jämt, alla tunar som skulle tynas och diken grävas, jorden odlas. Det första som byggdes var magasin, sen kom turen till vedbod. På den tiden skulle all lejdhjälp ha maten hela dagen. 1912 byggdes lada och vagnbod, 1918 ladugården och ett hus för lamm och höns. 1916 byggdes det om inne, då stora skorstenen revs ner och köket byggdes ut och så en köksingång och källare under utbygget med nedgång från köksfarstun. Två brunnar hade far låtit gräva, men en stor fick fyllas igen, det blev inget vatten trots att den var mycket djup. En stor rotfruktskällare byggdes 1909, samma år fick pappa sitt hjärtfel. Allt staket byggdes omkring den stora gårdstomten, både trädgård och storgården. Vattentillgången var i knappaste laget på somrarna, om det var torra och regnfattiga år. Då kunde de få köra vatten till djuren och till tvätt. Vid brygd fick vi bära från astu, de hade en liten brunn men den räckte gott till. Det var bra drygt att med ok på nacken bära två fulla spann backen upp. Far född 17/8 1872 dog i februari 1921. Då hade han trots sjukdom och med lejd hjälp fått gården i ordning. Min bror Ivar f 30/8 1901, övertog gården 1924 på vintern. Han hade gift sig 1922 med Edla Stengård f. 6/12 1897. Deras barn är Elsie f. 11/7 1922 och Gertrud f 25/12 1926. Mor dog i februari 1943. Ivar dog i oktober samma år. Gården blev utarrenderad på 10 år sedan såldes den 1953 då ingen av döttrarna kunde övertaga den. Edla flyttade till stan. Hon fick fira både 70- och 75-års dagen på sjukhus på grund av svår reumatisk värk. Jag har haft den stora förmånen att fä växa upp i ett lyckligt hem. Då jag tänker på hur rädd pappa alltid var om mamma, även sedan han själv blev sjuk. Han tänkte alltid först på att hon skulle sparas. Han tänkte alltid på sin familjs bästa. Jag har alltid beundrat honom. Då mamma alltid var så mycket sjuk var pappa tvungen ha två tjänare. Det var inte alla gånger så lätt då gården ännu inte kommit igång att bära skördar. Den hade legat i skifte i sju år, då var och en sökte pina ut jorden så mycket de kunde, det de visste de inte skulle bli ägare av. Ingen gödsel och så arbeta så lite som möjligt med den. Lars Petter, som inte fick tillbaka sina goda jordar uppe bakom L:a Bjers, utan fick sitt skifte flyttat lite närmare hemmet, fick en del bra men en del sämre jord. Hemmavid var det mesta o-odlad mark. Hela den så kallade "tassen" och stor del av änget, som sedan blivit uppodlat. Han fick odlingsbidrag. Om jag minns rätt var det 125 kr, det var väl stora pengar på den tiden. Då Mamma låg på lasarettet, körde pappa tre dagar i veckan till stan med kast-ved (ett vedmått) för att samtidigt få tillfälle att hälsa på henne. Dagen före stadsresan var han i skogen och lastade veden, som han körde för en skogshandlande som haft avverkning. Den dagen han skulle till stan steg han upp kl 2 och fodrade hästarna, vilket var mycket noga. Han gick hela vägen till stan. Det var 2 1/2 mil. Hästarna kunde bara "gå i gång" hela vägen, lasset var tungt. Jag har flera gånger som barn åkt till stan på vedlass, dock inte på vintern. Det var mycket arbete på en gård med mjölkning, grisar och höns som skulle ha mat. Bakning av bröd, karlarna fick hjälpa mig att slå bröddegen, men den skulle knådas och bröna rullas upp. Eftersom mamma var sjuklig var hon nästan alltid inomhus på vintern, Elda stora ugnen i brygghuset var jag inte van. Vi använde då ett mindre tråg, bakade två och två bröd i köksspisen. Bakade upp två och två då gick det bra att passa jäsningen.

Jag var inte fyllda fjorton år då mamma fick för sig att vi inte behövde piga, pappa var emot men mamma drev igenom sin vilja. Bryggde dricka gjorde jag då jag var hemma. Det gick åt ganska mycket särskilt på sommaren. Det kunde hända att det blev brygd var och varannan vecka beroende på lejning och värmen. Det dracks mycket förr kanske en vana, men också på att folk gick så varmt klädda på sommaren. Det svettades mycket under arbetet och då skulle alltid en drickbytta finnas tillhands. Här på vinden står ännu den drickbyttan som Prins Oskar drack ur då han var på morkulljakt i kronparken. Den gränsade till Lars Petters myr. Han och pigan Marie var i myren och torkade hö, då kom ett par herrar och frågade om dem hade något drickbart. Lars Petter hade en drickbytta med gott dricka efter slätterölet. Den fick de gärna ta. När de kom tillbaka med den hade Prinsen sänt med några silverslantar som tack. Lars-Petter talade många gånger om att Prinsen druckit ur hans drickbytta. Som väl var så var mamma mycket kryare på sommaren då det var mycket arbete. Hon hade stor förmåga att arbeta då hon satte igång. Det brukade inte räcka längre än slutet av augusti eller september så började hon kräkas. Pappa var ändå så rädd om henne att hon inte skulle göra för tungt arbete. Till jul skulle det bryggas både öl och svagdricka. Dagen före skulle dricktunnorna upp ur källaren och het enlag hällas i, som skulle stå i flera timmar. Sedan skuras därefter fyllas med kallt vatten. Även övriga tunnor tratt och läggpinnar skulle ha samma behandling. På kvällen syftades maltet med kallt vatten så det blev lite fuktigt. Vid 2-tiden var det att stiga upp, få eld under grytan, som kvällen förut var ifyllt vatten och ene. Då det kokade hälldes det på maltet i baljan och arbetades med brödspaden en stund. Sedan var det att på nytt fylla grytan med vatten och enris. Nu skulle rosten läggas. Det var att med lykta i handen gå till halmstacken och vrida ut en krans, som skulle läggas runt kanten på rosten sedan rostpinnar i kors lagts dit och en kvist ene för tapphålet. Nu lades lite halm över, hett kokande vatten togs ur grytan, halmen skulle skållas ordentligt för att vara ren. Då mäsken stått en dryg timma östes den på rosten, kokande het enlag östes på. Ett halmstrå sattes mellan tappen och haniken. Nu var det dags för drickat att börja rinna, det skulle nästan bara droppa. Det första fick hällas upp några gånger tills det var klart. Då ölmängden runnit färdigt var det att sätta i tappen och fylla på kokande enlag till svagdrickan. Nu skulle ölet kokas och skumma, humle läggas på, så bäras ut på gården att svalna, det fick röras i då och då för att hinna kallna, det skulle bäras ned i källaren före mörkret. Nu skulle lite jäst läggas på, det skulle jäsa sakta då höll det sig gott länge. Om den 20/12 var en vardag, var det nästan allmänn bryggdag i det grannlaget. Det lyste i fönstren hos lite var extra tidigt den dagen. På trettiotalet då jag var på besök hos min svägerska i Lye hörde jag att det skulle vara socker på drickat. Det hade jag aldrig hört förr. Då det läggs socker på drickan och det får jäsa blir det spritdrycker. Vad jag sedan hört från södra Gotland, tycks det där vara vanligt med socker vid brygd. För att kunna brygga dricka behövdes det gott malt. Vi brukade göra två mältningar ena hösten, tre den andra på vardera hundra kilo. Mamma brukade ge bort lite till jul åt dem som hjälpte oss i arbetet. Kornet låg i stöp i tre dygn i den stora bunnen utanför brygghusdörren. Sedan vattnet runnit av ordentligt bar karlarna upp det på brygghusloftet och lade det i en hög som jämnades till, täcktes sedan med kläden. Nu skulle det passas väl, det skulle gro men inte växa ihop, röras ut på golvet, röras några gånger om dagen. På kvällen stänkas med

vatten då en björkvisp användes, läggas ihop i bunke och täckas över. Detta upprepades under en vecka. Mamma sade att det skulle sölna. Maltet flyttades sedan upp på kölnu. Det var en murad fyrkant med en träram omkring, innanför träramen låg som golv tjocka bräder med små borrhål i, så värmen kunde komma upp till maltet. Det eldades lite i fyra fem dagar då maltet bara skulle ljummas, läggas ihop på kvällen och täckas över. Nästa morgon bredas ut och vid middagstid tända under kölnu. Veden skulle vara barkad granved som fått torka. Efter dessa dagar skulle det eldas svagt hela dagarna då maltet skulle torka. Det fick inte bli för varmt. Kölnu användes även för rökning av kött och korv, dessa hängdes i snören på käppar under bräderna. Då skulle det eldas hela dagarna, men med mycket svag eld. Man fick stänka på vatten emellanåt. Nu eldades med ene och torra hasselkäppar. Det var arbetssamt på ett jordbruk den tiden jag var hemma. Inga bekvämligheter för att underlätta arbetet hade ännu kommit på modet. Vattnet skulle bäras både in och ut. Veden särskilt till köksspisen, vilken brann heta dagarna skulle bäras in. För att lätta på arbetet för kvinnfolket tog pappa då han var hemma drängen med sig förbi vedboden, så hade de varsin famn ved med sig in till middagen. Vi hade en sex, sju kor, en höst hade vi åtta, de var högmjölkande. Far utfodrade dem väl och ryktade dem, de stod där tjocka och blanka och var en prydnad för ladugården. Våra kor kalvade mest på hösten. Klockan sex morgon och kväll var det mjölkning, därtill var det middagsmjölkning tre till fyra månader efter kalvning. Höns och grisar skulle ha sin skötsel. På sommaren brukade mamma sköta smådjuren då vi andra var i utearbete. Det var arbetssamt men roligt med djuren som blev ens vänner, de var kloka, förstod vad man sa men kunde inte tala. Visst var arbetet både tungt och arbetssamt på åker och äng, men det var också trevligt, och njuta kunde man göra av naturen samtidigt. Årstiderna växlade i skog och äng, ibland fågelsång under arbetet. Då jag började arbeta på åkern hade just en stor nymodighet kommit i bruk. En sorts spindel eller haspel och ett bord som monterats på slåttermaskinen. Då lades säden upp på bordet då det blev lagom till en skupa (kärve) och den som satt på slåttermaskinen tryckte på en trampa, då föll det av en lagom mängd säd att binda samman. Det var en lindring i arbetet att slippa gå krokig och samla ihop säden. Det dröjde några år in vi fick en sådan självavläggare. Då jag var barn flyttades både trösk och lokomotiv med hästar som spändes för, och flyttades från gård till gård. Snart hade utvecklingen kommit så långt att lokomotiven var självgående och drog trösken efter sig. Jag har ett minne från Moos, då jag som liten fick åka med på tröskvandringen när de körde med hästar. Tröskning var nästan som slåttern i ängena, det skulle nästan vara lite kalas eller tröskfest med mat och kaffe. Den lilla gården som Anderssons ägde låg snett emot vår på andra sidan kviorna, vilka inte var så raka som de sedan blev. Då skiftet äntligen var färdigt blev det bara två vinklar på kviorna ut till heden. Kviorna hade slingrat tätt intill stugor och uthus. Anderssons ladugård, lada och vagnsskjul låg tätt intill kviorna, som fortsatte fram förbi stugtrappan. Den gården var alltid välstädad, och vedbacken ett mönster av ordning, trots att det sällan fanns annan ved än grangrenar och enkraklar, som hackades smått till bränsle i den öppna spisen. Ida var en duktig husmor, som kunde konsten att göra det trevligt både

ute och inne. Av små tillgångar och klagade aldrig. Stugan hade även här varit halv, men blev efter Anderssons och Idas giftermål tillbyggd med en liten kammare åt norr. Stugan var reviterad med tegeltak, ett fyrkantigt rum med tre fönster, mitt för förstugan ett litet kök. Snett emot hade legat en liten stuga fast mindre. Det var bara rester av den som jag minns. Lite längre bort låg en gård som såldes efter gummans död. Min far ropade in den och lade den till vår gård. Det var efter jag började skolan. Hon kallades Bengtsmor, sonen var i Stockholm och arbetade, med vad vet jag inte. Han kom hem en gång var sommar och hälsade på mor. Han hette August Johansson och skänkte ett exemplar av Svea rikes lag till biblioteket i Stenkyrka. De sista åren då gumman var sjuk var Marie Kasper och skötte henne. (Marie som var hos Lars Petter i trettio år ). Ett år blev det mycket körsbär. Då inte Marie kunde nå alla tyckte hon det var skada att inte kunna skörda alla bären. Hon tog då och sågade ner grenar och toppar som hon inte nått. Vid hörnet av trädgården delade sig kviorna. Här började Hellings kviorna eller kanske de korsade Thunkviorna, som fortsatte rakt fram in i skogen och över backarna till Gräne. Det var antagligen Hellings kyrkväg genom gravfältet Ugglehog. Den lilla gården var en parstuga, byggd med plank infälld i hörnstocken så kallad hornstock. Två rum med två fönster på varje, på gavel och framsida. Ett litet kök mitt för förstugan med ett litet fönster. Så fanns Ladugård, vagnsskjul och lada. Lite längre bort från kviornas korsning låg en liten stuga. Där bodde Thelander och hans dotter Marie. Han hade ägt Högbergs gård, men på 1850-talet kom han på obestånd. Den tiden gick gäldenärerna nära den som inte kunde betala. Han flyttade dit på Thune grund med hustru och två småbarn, två till blev sedan födda i den lilla stugan. Jag minns mycket väl stugan, den stod på vår jord, blev riven 1914 och sedan tillhörde trädgården oss. Min bror och jag gick dit på lördagskvällarna med ett spann mjölk. Stugan var liten, men spisen var den största jag sett och skorstenen sen. Vi fick sitta på en pall framför spisen medan Marie tömde mjölken och diskade spannet. Vi roade oss då med att varannan gång se upp genom skorstenen, man såg då en stor flik av himlen. Rummet var litet med två små fönster, ett på framsidan, ett på gaveln. Mitt på gaveln framför fönstret ett litet fallbord, en stol på var sida och så sängarna. Nedanför Maries säng ett skåp för mat och husgeråd. Nedanför Thelanders säng en skomakarkränka. Dörr ut i den lilla utbyggnad som var förstuga Mellan spisen och förstugdörren var en dörr, som ledde in till en liten klädkammare, den var byggd ovanpå en källare, som var byggd ovan jorden. På baksidan var ett litet vidbygge för några höns och dasset på baksidan. Trädgården var liten men vad mycket det kunde växa på den lilla jordbiten, därtill ingen god trädgårds-jord. Dålig sandjord i åkern, vi kunde bara odla råg, potatis eller luzernvall. Stora vackra stenkyrkeäppelträd, som nästan alltid gav fina äppelskördar. Då Marie dog 1909 eller 1910 blev trädgården vår. Det var så mycket blommor, bär och grönsaker, varje kvadratmeter var utnyttjad till det yttersta. Ett barn hade dött som liten, tre växte upp i den lilla stugan. I trädgårdens norra hörn var ett hus med agtak ända ner till marken, ett litet fönster åt norr och dörren åt söder. Där satt Thelander så fort vårsolen värmde något i dörren. Han gjorde rivor (räfsor) och lagade skor. Det var deras inkomst. Marie var sjuklig och orkade inte gå ute på arbete.

Jag hade aldrig hört att saffranspannkaka var någon gotländsk rätt förrän nu på äldre dar. Den enda som jag hörde bakade saffranspannkaka var Marie, som till jul och när hon väntade hem sin bror m familj gjorde en sådan. Då var hon hos Ida Andersson och bakade saffranspannkaka, dit gick hon även och bakade bullar eftersom hon ingen spis hade. Då Marie dött fick gamle far flytta till Anderssons kammare. Där Ida skötte om honon även sedan han blivit sängliggande. Hon fick en ersättning av 12 kr i mån och en kast ved om året. Anderssons två barn, Lydia två år äldre än jag, och Harry , jämngammal med mig, var våra mesta lekkamrater, vi trivdes tillsamman. Om sommaren på lördagskvällarna red vi till gränmyr med hästarna. På hemvägen var vi på upptäcktsvandringar. En gång skulle vi ta reda på var Gretesmor hade bott. Jag hade hört av pappa vintern förut säga att hon var en underlig människa som hela livet bott i en skog långt i från grannar. Hon hade dött, och eftersom pappa var i ledamot i fattigvården, var det han och en till som nu skulle hämta henne. Dotter och måg bodde i Väskinde, i Kornettskogen. Det låg också ensligt, de höll på att aldrig hitta dit, det fanns ingen väg knappt, precis som till Gretes stuga. Det var samma år jag började skolan. En annan gång var det utflykt till rändlorna, än var det näckrosor som lockade, en annan gång var vi där och fiskade ”baingyl" till katterna. Ibland var det hajdarna (heden) som skulle undersökas och var Hellings gård legat. Lydias och Harrys äldre bror Emil var mycket intresserad av att ströva i markerna och leta efter gamla boplatser. Nu hade han hittat ett ställe där det syntes att det brunnit ner ett hus. Han trodde sig då ha hittat Hellings gård. Vi fann då vi grävde lite försiktigt att det fanns bränd kol i marken, stort som ett hus. Bara en liten bit därifrån låg fyra stora stenhällar, sådana som brukar ligga i kyrkgolvet. De två som låg i vägen som vi alltid åkte på var slitna, där syntes inte runskriften. De två andra låg vid sidan om körspåret. Den ena var spräckt men den andra hade tydlig runskrift runt om, precis som de på ett kyrkgolv. Vi skulle förstås då och då försöka med uttydningen, vilket inte lyckades. Pappa brukade raka Lars Petter på söndagsmorgnarna, vi barn var nyfikna och följde med in. Moster Fredrika brukade då bjuda på saft och kakor. Pappa frågade en gång om han mindes var Hellings gård legat, men det visste han inte. Det var första gången jag hörde att det skulle ha funnits en Hellings gård. Namnet Hellings kviar hade jag tänkt mig hörde samman med att Hellenbergs bodde i "torpet" men så var inte fallet. Jag frågade en gång i början av 1970-talet John Nylén om det kunde ha legat gravar under hällen, men det behövde det inte alls ha gjort. Hällarna fanns så länge jag var hemma. Sedan var jag inte vägen fram förrän efter tjugo år. Dagen efter Elsies bröllop lånade jag cykel tidigt på morgonen och cyklade dit ut. Då var vägen grusad, och jag tänkte att nu har dem grusat över hällarna. Lydia bodde ett tag på pensionärhemmet i Stenkyrka, jag var där och hälsade på henne. Hon frågade mig om jag kunde förstå var hällarna tagit vägen. Hon och hennes man Valle hade varit och letat efter dem. Sedan har jag varit och letat, men de finns inte, vart de tagit vägen vet ingen nu. Läste en gång i tidningen att lärare Engqvist skrev att ekänget, hedåkern, stubbåkern och branden hört till Hellings gård. Ek- eller hedänget ägde sedan Högbergs. Stubbåkern har jag inte hört namnet. Det kan vara Anderssons skifte som var odlat i skogen. Branden var skog, den ägde min farfar. Snett mot Thelanders, femtio meter upp i backen stod en liten stuga med fönster och dörr förspikat. Det var Grönqvists Emmas stuga. Hon var

på annat håll och arbetade, till sist blev stugan bortriven. Där stod sedan en ensam stickelbärsbuske (krusbär) talade sitt tysta språk, här har människor bott. På två sidor stod skogen värmande och skyddande för Thelanders trädgård, och från öster och söder värmde solen. Vattentillgången var väl inte så stor, ett litet stensatt hål i ett åkerdike. Hundra meter från Hellingskviors början stod Hugo Yttergrens hus. Det var av sten med tegeltak. Det innehöll ett fyrkantigt rum med ett fönster på framsidan och ett på gaveln. En liten kammare på andra sidan förstugan och ett smalt kök bakom förstugan och kammaren. Mor Anna född Löwenberg fick ensam taga ansvar för arbete och hem. Hugo åkte till Amerika mellan var gång det föddes en sork (pojke) eller två, Edmund och Lennart några år äldre än mig och tvillingarna tre är yngre. Då sorkarna började växa till stannade Hugo hemma och skötte såg- och tröskverk. På högra sidan av kviarna låg Prästhagen, som hörde till den gamla gården. Den var vacker, här växte tall, en, gran och idegran blandat med stora hasselbuskar och hängbjörk på hagens södra sida åt gården. Mitt inne i den täta skuggan växte den blyga lilla linnean. Där kunde vissa år vara gott om blåbär. En genväg hade gått genom hagen och det vackra gärdet under gården, upp mellan gårdarna. På andra sidan låg Petter Petterssons hage och sedan hans åkerskifte och änget. I min barndom var det mycket vackra ängar mellan Thune och Gräne som var inhägnade med bandtun, liknande små lustgårdar. På våren sågs tunen över om det behövdes bytas något störpar eller tynas en bit nytt. Vid Petter Petterssons änge fanns ännu den gamla sortens led (grind). Här gick inte att krypa, man fick klättra över. Ledets runda fina balkar plockades in i hål i ena ledstolpen, i den andra lades de i hak med en bräda som hängdes för. Ledet plockades ner då höet skulle bärgas, eller djuren släppas dit. Ängena låg bredvid och bakom varandra. Gräsmattan i dessa ängar var de vackrast tänkbara. Blommor växte det i en mångfald, den ena arten avlöste den andra hela sommaren fram till slåttern. Längs kviarnas högra sida låg en lång åkertvär, när den slöt låg en längs farfars skifte. Här innanför bredde vårt änge ut sig, det gick ända upp under trädgården med undantag för några små tvärar längs prästhagen. Far skar med diken av den ena tvären efter den andra och odlade upp. Kvar blev ett mindre änge uppe mot farfars norråkern och astu änge. På våren då fagningsblommorna brett ut sig var det dags att tinga fagningshjälp. Tre till fyra fruntimmer som hjälpte oss med fagningen. Den gjordes lika väl som i trädgården. I änget lades fagen i högar på gamla brännplatser, de låg tätt. Det blev ganska mycket fag ( löv m m ) efter de stora hasselbuskar och stora träd som prydde ängen. Och så de stora vidlyftiga ekarna samt ask, björk och asp. Det var ett nöje för gårdens ungdomar att en stilla vårkväll gå till ängen och bränna fagen. Jag har sprungit mellan eldarna och krattat ihop högarna, försökt hälla lågan nere så inte de närliggande buskarna tändes. Att i den stilla kvällen se eldar även från andra ängen och höra de sista ljuden från fåglar, som höll på att somna, men blivit störda av pratet, skrattet och eldskenet. Där i ett änge längs kviorna låg Rasvilders torp. Då han som hette Karlström, hade slutat sin tjänst vid Kronan hade han köpt en liten gårdsdel uppe i skogen. Han hade flyttat förrän jag föddes, men jag minns honom då han gammal låg till sängs. Om jag inte minns fel var

Karlström sängliggande i tolv år och sköttes av dottern Hanna. Hon hade tre fosterbarn som växte upp där, ett tills hon börjat skolan, flyttade sen till modern som gifte sig. I torpet bodde nu Otto Hellenberg med hustru Therese pojkarna Thure, som var två år äldre än mig, Sigurd några år yngre. Vid tiden då jag började skolan hade de fått sitt hem färdigt, det låg i kviarna nedanför Anderssons. Torpet fick förfalla sedan de flyttat. Kviarna fortsatte förbi ett par hagar och en åker då de kom samman med Tystebols kviar. På heden var det bara körspår som delade sig. Ett gick åt vänster till Tunhagen och fortsatte ut till gränmyr, det andra körspåret rakt fram gick till Vestris i Tingstäde. När myrfodret var bärgat och vallen på de odlade tvärarna växt upp var det dags att släppa korna på myren. Det betydde att stiga upp tidigare om morgnarna hämta hästen på hagbacken, sela den och köra den beskrivna vägen till gränmyr och sköta mjölkningen. Mjölken skulle vara hemma och helst hunnit kylas något före kl 8 , då mjölkskjutsen kom. Det var till denna myr som vi som barn om lördagskvällarna red med hästarna till bete över söndagen. Det var också i den myren som Lars Petter fick låna ut sin drickbytta till prinsen med följe som var törstiga. Prins Oskar var greve av Visborg, sedermera Oskar Bernadotte sjöofficer. Han tjänstgjorde som löjtnant på korvetten Eugenie. Med den anlände han till Fårösund. Med hästskjuts därifrån kl 6 på morgonen gick färden i härligt väder till Visby, där det blev två festdagar. På lördagsmorgonen anträddes återfärden mot Fårösund. Hos Olofssons Lunds i Tingstäde gjordes uppehåll och frukost intogs där. Därefter följde morkulljakt i Elinghemsmyr där tre morkullor sköts, därav en av prinsen. Vid återkomsten till Lunds stod middadsbordet dukat i trädgården. Efter middagen var det att skynda på resan mot Fårösund dit de kom i tid före kl 8, då prinsens permission på korvetten gick ut. På vandring från vägskälet går vi Tystebolskviar upp, först åker på båda sidor, så över kanalbron, det är kanalen som grävdes på 1890-talet och avvattnar Nordermyr. Härifrån gör den några krokar, sedan ner genom Thunhagen i kanten av Gränemyr och stor-kanalen som sedan blir Ihreån. På höger sida ligger Branden, där framför har stått en liten stuga. Jag minns bara trädgården och skorstenen som stod kvar. På vänster sida låg en liten gård, där bodde Janne Pettersson och hans hustru Emma och deras fosterdotter Rut, sedan gift med Villiam Söderberg. Då de senare byggde nytt blev stugan flyttad till prästängen, där hembygdsföreningen nu har ansvaret att bevara det gamla. Har läst om Stenkyrka sångförening. Det fanns en manskör redan på 1870-talet som mors kusin Gotthard Jakobsson tillhörde. Janne Pettersson Tystebols och Gustav Klintberg Garde var tenorer i kören. Klintberg sjöng ännu på äldre dagar med ljus och klar röst. Omkring sekelskiftet blev det blandad kör, som startade inom I O G T. På höger sida från vägskälet var farfars skifte ända upp till gården. Den hade han byggt upp alltsammans på. Granne till farfar var Högberg, vars far köpte gården på 1850-talet. Sedan är vi ute på vägen som går mellan Stenkyrka kyrka och Tingstäde kyrka. En liten bit från vägskälet låg farmors hem. Det var en rätt nybyggd gård, ett vanligt gotlandshus av kalksten med tegeltak, två stora rum, kök och förstuga, en kammare över vardagsrummet. Kanske farmors morfar byggt en del, det var nog påbörjat. Hennes morfar var Fredrik Lundin, hans hustru Greta Lisa Humble var född i Västerhejde den 24/10 1799. Hennes man var född på Öland 16/4 1789.

Deras dotter Stina Kajsa Lotta född 29/12 1823 kom flyttande från Västerhejde 1828. Där fanns också en flygel med kammare och brygghus, på baksidan en valvad källare. Åt vägen stall, mittför lada med tröskvandring bakom. I vinkel med ladan en liten magasinbyggnad som ännu står med källare under. Mittför kohus lammhus och vedbod. I trädgårdens södra hörn låg smedjan. Farmor och farfars bröllop stod där den 13/7 1866, min mormor var tärna, hon har berättat att salen då var färdig och nymålad och utomhus var allting i ordning och nytt. Fredrik Lundin dog den 29/11 1840. Dottern gifte sig med Fredrik Vilhelm Södergren i Stenkyrka 1844, de fick fem barn, men tre dog som små. Kvar blev min farmor Fredrika Chatarina född16/2 1847 och systern Eva Lotta född den 2/11 1850 gift till Bläsnungs i Väskinde. Nu är han, hennes son och fyra döttrar döda. Hennes man var Karl Nyström. Kvar finns deras två barnbarn, Ragnar Larsson Kaungs Väskinde och Maj Nylander, född Vestberg bosatt i Västergötland. Vad inte den första Fredrik hann ställa i ordning gjorde den andra i ordning. Fredrik Södergren dog 10 /12 1876 efterlämnande änkan som bodde kvar på gården tills hon de sista åren bodde hos farmor, som skötte henne tills hon dog 1888. Gården blev uthyrd vid flera tillfällen, men hade nu stått obebodd i över trettio år då vi 1965 var och hälsade på min faster och en kusin då vi kom att tala om gården. Han berättade att farbror Sigurd hade lånat hem karta för att se var gränserna gick. Jag och min dotter gick in på gården för att se hur där såg ut efter att ha stått obebott så många år. Jag gick många gånger med farmor med kaffe till tröskfolket, mat fick de gå hem till gården och äta. Jag brukade då få lov att stanna och leka med flickorna Emelie och Hildur Ringbom, deras föräldrar hyrde där då. Farfar hade på 1890-talet rivit stallet och ladan och byggt en större lada. Sedan myren blivit utdikad och min far plöjt upp farfars trettio tunnland gav den bra skördar med korn och hö. Då vi den gången 1965 kom på gården sköt vi upp ytterdörren och kom in i förstugan, där var golvet dåligt så även i köket. Då vi kom in i salen blev vi häpna att se taket fortfarande vitt och likaså spisen, färgen på väggarna satt fint kvar och golvet var fint. Fyra fönster utslagna sedan trettio år, så vinden hade haft fritt spelrum. Färgen hade suttit på väggarna i 99 år, det var äkta färger på den tiden. Vi går ner i trädgården. Valvda källaren är hopfallen, där vi brukade gömma oss ibland. Likaså stora bakugnen, som var en utbyggnad på baksidan av flygelbyggnaden. Smedjan en stenhög, nu förklaringen till att det inte fanns något tak på den i min barndom. Ingen dörr eller dörrkarm likaså fönster. Jag har tänkt på det många gånger som vuxen, farfar som aldrig kunde se att något skulle förfalla. Därinne brukade flickorna och jag ha lekstuga. Då jag nu fått veta av min kusin Arne hur gränserna gick, så stod inte smedjan på egen mark. Längs vägen var staket, men runt tomten bandfast tun. Efter skiftet skar gränsen tätt till boningshuset och tätt till ladväggen. Högbergs ägor gick runt om gården, de skulle nu tvingas flytta ut till storåkern och komma dubbelt så långt från den övriga marken på Tystebols och Tune, som låg nere vid Hellingskviar. Då de nu vägrade att flytta ut blev aldrig tunen flyttad. Det hade jag inte visst, inte mor heller, hon sade så många gånger att farfar inte kunde tillåta dem bo där, utan dem fick flytta till Tune som hon kallade en ödegård. Farfar sade bara, inget av mina barn får bosätta sig där, tomten är för trång. Nu förstod jag farfar. Vi fortsatte ned i trädgården, som nu var tätt beväxt med körsbärs- och

plommonbuskar, så det nästan inte gick att komma fram. Plötsligt står jag vid brunnskanten, träholken var borta. Med förvåning ser jag hur fin och jämn stenläggningen ligger. Ett vittnesbörd om Fredrik Södergrens noggrannhet i arbetet. Det var denna höst 87 år sedan han gick bort. Ovan allt detta moras höjde sig de gamla äppelträden, som lyste med röda och gröna frukter. I dag är husen reparerade och en ny ägare har ställt den i ordning. En sonson till Konstantin Högberg sålde mark så tomten blev större. Då efter skiftet när tomten blev så trång, gick farfars far, som var kusin med Göransson och bodde granne med Högberg och frågade om han inte ville sälja gården eftersom han var gammal och inga barn hade. Det var han med på, och så fick farfar lägga ihop båda gårdarna så småningom. Farfar satte igång med förberedelserna för byggandet av den nya gården. Den gamla låg mellan den nuvarande och Högbergs. Det fanns en liten ladugård vilken farfar sedan använde som lammhus, deras får var inte utegångsfår. Det bröts kalksten som sattes upp i palmer, som sen stod i brottet i tre år för att boningshuset inte skulle fukta. Det har jag inte heller hört att det huset gjort. Farfar var mycket noga att allt skulle vara precis. Det nya huset var inflyttningsklart 1872 på hösten. Där hade förut uppförts med dörrar för en liten redskapsbod samt lada åt kviar, tröskhusvandringen var i vinkel mot Ladan, sedan kohus, här fick hönsen ett hörn. Denna vinkel låg åt astu. Bostadshuset var ett typiskt gotlandshus, ett och ett halvt plan. Ett vardagsrum åt öster, en sal åt öster med fyra fönster på varje. Mitt för förstugan låg köket. Där fanns en mindre murad bakugn, spishäll att laga maten på. I min barndom stod en järnspis på järnhällen. Här fanns en källarnedgång under trappan som gick till andra våningen, där två sovrum var inredda. Här fanns en köksutgång på baksidan, ett litet utbygge av trä med en garderob, liten förstuga och ett skafferi. Så en flygelbyggnad med brygghus och ett rum som farfar använde som snickarbod, senare blev det drängkammare. En bit från flygeln låg smedjan. I smedjan stod farfar då han inte var i snickarboden. Han var kunnig i både snickeri och smide och gjorde det mesta själv av redskap som behövdes på gården. Han hjälpte även andra med en del. På vintern stod han där nästan jämt. På sommaren var han en noggrann jordbrukare. Det byggdes ett stort magasin i vinkel med stallen där det fanns en vagnbod emellan. Pappa var 14 år då farbror Ernst reste till Amerika. Det kunde ibland gå ett par veckor innan farfar tittade in i stallen, pappa och en dräng fick ha ansvar för hästar och oxar. Koladugården skötte en piga, det var fruntimmersgöra på den tiden. Farmor var liten till växten, man kunde undra var hennes krafter satt. Hon hade ansvar för det stora hushållet med mat och kläder. Allt skulle vara på plats och färdigt i tid. Hennes hushållskassa var kornas och hönsens avkastning. Mjölken skulle skummas, eller senare då de fick separator, separeras och kärna smör till hushållet och försäljning. Dessa pengar för smör och ägg skulle räcka till det som behövdes köpas till familjen. Det vävdes tyg till både underkläder, gångkläder, ytterkläder och sängkläder. Sedan satt sömmerskorna där och sydde i veckor. Sedan kom skräddaren och sydde manskläder. Turen kom sedan till skomakaren som gjorde skor till både bäst och vardags samt stövlar. Seldonen skulle lagas eller ibland göras nya. Alla skulle ha mat och de fick sova på bästa kammaren. I gamla byggningen bodde Göransson som skulle ha spannmål ( undantag ) från gården. Farmor och farfar bodde kvar i farmors hem de första åren. Där föddes Ernst den 31/1 1868 och Ida den 22/6 1870. Då min far föddes bodde de i gamla stugan, men flyttade in i den nya

den hösten. Han föddes 17 aug 1872 och fick namnet Olof Fredrik. Agnes föddes 29 maj 1876. Barnen blev flera, Elin född 20 okt 1878. Sigurd född 25 aug 1880. Det var han som sedan blev bonde vid Tystebols han dog den 2 okt 1954, var gift med Anna Nyberg född vid Gartarve i Tingstäde. Deras son Arne född 20 dec 1916 var den som senare ägde gården. Hans syster Sigrid född 1 maj 1912 blev gift med Bo Hultgren Garde i Stenkyrka. Arne, gift med Ebba född Söderlund, deras son är Per Stengård som nu är ägare av Tystebols. Farfar och farmor fick ytterligare fler barn, Rudolf föddes 28 april 1882, sedan började döden skörda den ena efter den andra. Rudolf dog 7 mån gammal. Otto föddes 10 juni 1883, 5 mån gammal dog han. Anna föddes 6 okt 1884, hon var den enda av döttrarna som blev vuxen. Hon vigdes vid Tystebols den 29 april 1910 med Rudolf Stengård från Smiss, de var kusiner. Det var stort bröllop med ridande marskalkar, middag i tre dagar. Jag och Helny var små tärnor och Gerda och Ebba brudnäbbar. Jag vill minnas att det var sex par tärnor och marskalkar. Anna var mycket klen då hon föddes, det var ingen som trodde hon skulle komma att leva. Det har Fien Ljungman som tjänat där i 11 eller 12 år berättat för mig. Den 13 juli 1884 dog Ida 14 år gammal i lungsot (tbc). Elin dog den 12 aug, hon hade varit frisk på kvällen, hade varit med Fien och mjölkat. På natten sjuknade hon i häftiga magplågor, andra dagen var hon död. Den hösten föddes Anna, som var klen och sjuk under sin uppväxt. I april 1888 dog en ny liten Ida 10 mån gammal. Samma år dog farmors mor, som de senaste åren skötts av farmor. Hon var 65 är då hon dog. 1890 dog Agnes nära 14 år gammal, även hon skördad av tuberkulosen. I maj dog den yngsta, Elvira, nära 5 mån gammal. Alltid stod farmor vid sjukbädden, passande den sjuke och barn, pysslade om dem med varsam hand. Hur hennes krafter kunde räcka är svårt att förstå. Hon var först uppe om morgnarna. Min far brukade säga, kl 4 på sommaren väckte mor, på vintern fick de ligga till kl 5. Då de kom ned i köket stod kaffet på bordet. På kvällarna borde de vara i säng kl 9. På sommaren var det vanligt med en timmes middagsvila efter maten. Skulle de däremot till stan väcktes de redan kl 2. Hästarna skulle först utfordras ordentligt. Skulle de till stan m slakt m m borde de vara i stan kl 7. Farmor hade alltid ett vänligt ord till oss barn och även någon godbit. Farfar hade respekt med sig. Då han hela dagen stått i finsnickarboden, smedjan eller varit på åkern ville han ha tyst omkring sig på kvällen där han satt grensle över stolen med tidningen vilande på stolryggen. Lekte vi då på vardagsrumsgolvet och blev lite högljudda lyfte farfar på glasögonen, såg på oss och sade "nåå". Det blev strax tyst. Det var alltid ett stort hushåll, dräng och piga alltid lejfolk och den egna familjen. Pappa bodde hemma fyra år med sin familj och farbror Ernst ett halvt år med hustru och ett barn. Kom då någon främmande sade farfar, var så god och sitt till bords mor bjuder alltid på något. Mamma brukade säga att hon tyckte synd om farmor. Då de just nästan ätit färdigt och skålar och grytor var tomma. Jag minns farfar då de arbetade på åkern. Om kyrkklockorna började ringa antingen det var likringning, begravning eller aftonringning, stannade han upp i arbetet, tog av mössan stod tyst försänkt i bön. Var det aftonringning var arbetet för dagen slut. På söndagen ville farfar ha hela sitt husfolk med till kyrkan. Bara en skulle stanna hemma och laga söndagsmiddag och passa barn. Invände någon att de inte kunde gå med var han

inte riktigt nöjd. Hur det stod i undantaget som Göransson hade i farfars gård har jag inte forskat efter, men farfar fick låta sy en vadmalskostym till gubben året efter han var död som sen änkan sålde. Farfar och farmor firade guldbröllop i juli 1916, vill minnas det var den hösten farbror Sigurd övertog gården. I granngården bodde Oskar och Helena Högberg, deras barn var Emilia, Anna, Konrad, Klara och Emanuel. Den gården hade också ett vanligt gotlandshus av sten med tegeltak, två stora rum och kök på nedre botten och två kamrar ovanpå. En flygel åt farfars innehållande brygghus och kammare. Så ladugårdsbyggnader och en stor trädgård. På min vandring i minnet vänder jag tillbaka till de södra Tunekvior, som mynnar ut på kyrkvägen, den väg som gick mellan pastoratets kyrkor. Prästen åkte den vägen varje söndag och ibland i veckorna. Här mittför ligger ett litet åkerskifte på höger sida vägen. I kröken där vägen svänger åt söder ligger en liten gård. Boningshuset innehöll ett rum en liten kammare och ett litet kök samt förstuga. Där bodde till i början av seklet Johan Oskar Karlsson och hans hustru, som skulle vara syster till Petter Pettersson, Tune. De hade sina barn i Amerika, varför de sålde stället och reste till barnen. De bodde lite hos dem var, men när de inte kunde trivas vände de åter till Gotland och bosatte sig i Visby. Det var Laura och Anton Norman som köpte deras hem. De hade tre barn, Tekla sedan gift med Gunnar Samuelsson, Hjalmar och Klas gift med Klara Högberg. Tekla och Gunnar köpte tomt av pappa och byggde nytt på Bengts-morsplatsen. Deras barn var Gunhild, John, Louis, Greta, Bertil, Arnold, Einar, Anton och Gunnel. Lite in från vägen bor Elis Olsson med sin andra fru Emma född Strandberg och sonen efter första äktenskapet Karl Olsson. Han tog senare över gården, köpte mera jord av Petter Petterssons gård och byggde ny ladugård. Snett emot där Tystebols kviar kom ut på prästvägen, fanns ännu några fruktträd efter Stenströms boplats. Här hade garvare Stenström bott med hustru Anna född Hellenberg och dottern Alma. Hon var till yrket sömmerska. Då väckelsen gick fram på 1880-talet kom dem med där. Det var Missionsförbundet som var verksamma. Karlssons, Petterssons, Högbergs, Janne Petterssons och Karlströms i det grannlaget var med. Det var ofta stugmöten hos Petter Petterssons och Högbergs. Tant Alma var min söndagsskollärarinna från före jag började skolan till 1912, då gifte hon sig och fick namnet Roos, samt flyttade till Barlingbo. Hon var en ivrig I O G T:are och ledde ungdomslogen. Hon var begåvad med goda ledarförmågor. Både väckelse och godtemplarrörelsen hade gott inflytande på bygden, och satte sin prägel på den. Där på den platsen hade Stenströms systrar växt upp. Emma gift med Janne Pettersson, Lovisa gift med Lindlöv i Lummelunda och Anna gift Andersson Sorby. Mitt emot farmors hem bodde en smed, sonen hette Johansson, om fadern hette det i efternamn vet jag inte, eller om förnamnet var Johan. Han kallades allmänt för Klunsen. Min far berättade att han var mycket snål tänkte bara på sig själv. Han låste ner torkat kött och bröd i en kista i smedjan. Far var lekkamrat med hans ena pojke, som var hungrig jämt. Då de var i ladugården passade han på att äta av djurens rovor. Far gick många gånger in efter bröd åt honom. Det huset minns jag mycket väl. Ett trähus med veranda. Det blev sedan rivet då gubben var död.

Alldeles bakom farmors hem fanns en stuga, den var byggd på mark som var köpt på femtio år av Högbergs. Då åren var ute fick den som bodde i stugan göra dagsverken på Högbergs gård. Där hade Sjöstens bott och deras barn växte upp samtidigt som far och mor. Sedan kom Sandbergs familj att bo där. Sandberg kom från Södermanland, hans hustru Linda var född i stugan nere i Tystebots kviar, snett emot Janne Petterssons. Barnen Sandberg var Helena, Kart, Anna, Georg, Elvira, som var några veckor yngre än mig, och minsten Linnea. Därefter kom smeden Jakobssons hus, hans hustru Hilda var född Vahlström, det var hennes hem, Jakobsson kom från Aner i Boge. Deras barn var Helny gift Byström som senare övertog hemmet. Hildur gift i Visby, Henry som dog som liten. Senare föddes Marta som gifte sig med Ebbe Pettersson i Stenkyrka. Bort om talldungen på samma sida går vägen ner till myren. Där stod det en liten stuga med trädgård omkring. Där bodde en lappskomakare som kallades "Huttan". Han hade en oxe som gick bra på myren, då de skulle släpa ihop höet. Myren var mycket sur innan utdikningen. Han brukade hjälpa bönderna att dra deras hö ibland med hjälp av ett släp, som oxen var spänd för. En dag skulle han hjälpa farfar, farbror Sigurd var liten då, han hade fått sträng tillsägelse att inte säga Huttan. För då visste man att Pettersson blev arg och körde hem, och den som lejt honom stod där med sitt hö, som behövde iland och torkas. Men lille Sigurd kunde inte tiga. På morgonen då Pettersson kom på gården med sin oxe frågade Sigurd, "hör farbror Pettersson är det den här oxen som kallas Huttanl?" Pettersson svarade "jo min lille gosse det är det" och han blev inte arg. På samma sida närmare vägen stod en stuga med rum och en kammare. Jag minns mycket stugan, men inte gumman som bodde där, hon hette Stengård, men jag har inte funnit någon släktskap till oss. Gumman hade haft en dotter som följt med en mormonpredikant till Amerika. Då vi fortsätter över kanalbron lite längre fram på vänster sida bor Ljungmans där. Jag har varit där många gånger. Mormor i huset, Lisen Stenbom, minns jag mycket väl. Dottern Fien tjänade hos farmor i elva år, och sedan hjälpte hon till mycket i mitt hem vid Tune under åren då jag växte upp och så länge jag var hemma. Hon gifte sig Ljungman, jag tror hon blev änka 1907. De hade fyra barn, tvillingarna Olof och Herman. Anna och Selma. De var i mitt hem som pigor, Anna tre, Selma två år. Sönerna reste till Amerika. I hörnet intill vägen som går ned i skogen stod en liten stuga. Där bodde båtsman "Lärkan" Engström. Både dem och Fien bodde på Högbergs jord. Det var mark som var köpt på 50 år. Då sedan åren gått ut gick jorden tillbaka till gården som den tillhört. Fien ville gärna köpa tomten, ville bygga ut så köket blev större, men tyckte inte hon kunde göra det så länge hon inte ägde marken. Sönerna i Amerika skrev att bara hon fick löfte att köpa skulle de sända pengar. Sista gången hon försökte var på sommaren 1915 då de slog änget. Högberg låg till sängs och dog nästa vår. Det var omöjligt, då hon kom ut från sjukrummet klagade hon sin nöd. Då svarade sonen Konrad "när jag blir bonde skal ni få köpa" och han höll sitt ord. Vid Engströms hörna gick vägen till farfars Lillhagen och storåkern. Det var dit farmors föräldrar skulle flytta ut efter skiftet, det var en 32/del. Vi fortsätter vår vandring från farfars Lillhagen till Hanna Karlström och hennes fars stuga med trädgård och åkerskifte. Hannas

mor har jag inget minne av. Karlström låg till sängs i 12 år om jag inte minns fel. Jag minns då jag var och lekte med Sonja, att det var strött granris, vid begravningen. Hanna kunde inte komma ut på arbete då hon hade fadern sjuk. Hon tog emot fosterbarn. Gerda var där till hon börjat skolan, då hennes mor gifte sig och tog hem sin flicka. Sonja, två år äldre än jag kom från Barnhuset i Stockholm. Ester kom från Visby. Då modern efter några år skulle ha ett barn till skulle Hanna inte få någon betalning för henne. Hanna kunde inte lämna Ester utan fostrade upp henne gratis. Bengt kom också från barnhuset. Dem här tre blev kvar hos Hanna tills de blev vuxna. Sedan fadern dött och barnen växt till lite var Hanna ute på gårdarna och hjälpte till med lite av varje t ex disk vid kalas, tvätt, fagning och räfsning av foder. Veden som hon behövde hämtade hon alltid själv i Smiss skog med sin dragkärra. Hanna tyckte om kaffe, men det dög inte att koka på det vatten som stått inne under natten, utan hon gick alltid var morgon till brunnen med bara fötter om det var vinter eller sommar, snö eller barmark. Hade hon bara en halsduk blev hon inte förkyld. Så länge Karlström levde hade de ko, gris och höns. Efter hans död hade hon bara höns, jorden lämnade hon på hälftenbruk. Hon kunde då komma ut på arbete i gårdarna. Hannas stuga hade ett fyrkantigt rum med tre fönster, en liten kammare bredvid förstugan och ett smalt kök bakom förstugan och kammaren. Så fanns det en jordkällare på gården och en liten ladugård. Runt stugan var det trädgård och på tre sidor åkrar. Runt om stod skogen hög och värmande. Vi går tillbaka till prästvägen och fortsätter åt Tingstäde. Då vi kommer över skogen står på vänster sida en liten stuga, den byggdes omkring 1870. Det var på jord som köpts på 50 år från Stengårds Smiss gård. Det var Olof Molin, skräddare som bodde där. Stugan hade två rum, ett litet kök och förstuga. En liten ladugård byggdes också där. Numera bor min kusins son Evan Stenström m familj där. Min farfar var kusin med Molin och jag tror även att hans hustru var det. De hade tre barn Karl, Hulda och Olga. På höger sida går kviar in till Smiss båda parterna. I den första bodde Klassons. Den parten var ursprungligen den Stengårdska, men en gång då det varit skifte var inte den andra parten nöjd, varför de bytte gårdstomter. Stengårds kom nu längst i från vägen. År 1700 fanns Nils Smitts som bonde, hustruns namn okänt. Sonen Nils Nilsson och hans hustru Margareta, kommen från Sudergårda, blev sedan husbondefolk till 1775, då en av deras söner övertog gården. Christen Nilsson blev senare gift med Brita Jakobsdotter från Othem. 1803 dog Christen Nilsson. Sonen Jakob Christensson då 13 år, fick senare övertaga gården med sin hustru Greta Lisa från Ekeby. 1850 överlämnade de gården åt ende sonen Jakob Jakobsson-Stengård och hans hustru Anna Catharina Olofsdotter från Moos. Med honom började släktnamnet Stengård tagas i bruk. De hade tre söner, min farfar Olof, Johan och Anders. Gården fortsatte till Johan och hans hustru Fredrika från Gräne, syster till min mormor. Gården fortsatte sedan till äldste sonen August och hans hustru Alma från Ekeby. En systerson till August Stengård hade den en kort tid, sedan gick den ur släkten i slutet av 1930-talet. Tillbaka ut på prästvägen, vi fortsätter åt Tingstäde, På höger sida stod ett av de tre tvåvåningshus som fanns i Stenkyrka, ett vid Vale och så prästgården. I detta vid Smiss bodde löjtnant Pettersson, det var hans föräldrahem. Huset har sedan förstörts av brand.

Mitt emot står ett mindre hus om två rum och kök. På gårdsplanen stod i min barndom ett sådant hus, där taket gick ner till marken och var täckt med ag. Där i dörröppningen satt den dåvarande ägaren Andersson och slöjdade. Det fanns en liten Ladugård och ett stycke åkermark nedanför. Lite längre fram på samma sida bodde Stenströms, de gamla hade bara en son, Axel, hans hustru hette Emelie, de hade sex barn. Oskar, som var min klasskamrat, Emrik, Knut, sedan gift med min kusin Edit, Emil, Ellen och Maria. Nästa boningshus tillhörde Martebo. Där bodde Janne Malmqvist med sin hustru och dotterdottern Hilma, sedan gift med Ture Åkerberg. Vid deras ladugård går vägen ner till ett litet grannlag kallat Trullspur som hörde till Martebo. Mitt för Stenströms går vägen till Martebo. Drygt hundra meter på vänster sida av den vägen låg Petterssons lilla gård, hans hustru Fina var sömmerska och svärfadern Larsson var snickare. Tillbaka ut på prästvägen, där framför ligger Moosgårdarna. År 1653 är Moos ett helt hemman om 12 marklej, haver åker till 16 tunnland, äng till 60 manslätt, ag i Martebomyr, 2 hagar till. Jag har hittat följande: Nils Tomasson Smiss född 1671 död 1705. Hustrun Boel Olofsdotter vigd andra gången 11/3 1706 med Olof Hansson Bjers. Barn: Tomas född 10/2 1704, Nils f 26/2 1705. Det blev Nils och hans hustru Margareta som övertog gården. Deras barn var Catharina född 24/9 1733, gift med Mårten Hansson Bäcks Hangvar, Margretha född 26/8 1735 och gift med Olof Hansson Bjärs Stenkyrka. Per född 18/11 1837, gift till Grausne i Stenkyrka. Olof född 16/6 1741 gift till Nygranne i Lummelunda och Christen född 2/11 1743. Det var han som blev bonde vid Smiss tillsamman med Brita Jakobsdotter från Othem. Tomas född 28/5 1746 gift till Lilla Röstäde i Ekeby. Rasmus född 17/5 1749 var sjöman. Christina född 30/11 1752 gift till Tystebols med Göransson (troligen) sonen Nils blev gift till Bäcks Hangvar, han dog ung och lämnade två barn efter sig, sonen Per och dottern Chatarina. Christens och Britas barn var fem stycken, men de dog vid unga år, tre hette nämligen Jakob. Det var den tredje Jakob som blev vuxen och övertog gården. Systern Anna Kristina blev gift med Olof Persson Stenstu i Othem. Systern Greta Caisa f 7/12 1779 hade klen hälsa. Christen dog 18/5 1803 i lungsot. Brita gifter om sig med Lars Olsson från Moos född 28/8 1739 och död 18/2 1806. Jakob Christensson född 13/6 1790 vigd 5/11 1812 med Greta Lisa Jakobsdotter född 1786 i Ekeby. De hade en enda son Jakob född 3/9 1813 och död 22/2 1890 och vigd i Stenkyrka 12/10 1837 med Anna Caissa Olofsdotter från Moos född 28/9 1811 död 1901. Deras barn var Olof Petter född 23/2 1838 död 1919 (min farfar) gift med Fredrika Södergren den 13/7 1866, hon farmor död vid Tystebols 1922. Jakob Johan född 4/2 1840, det var han som blev bonde vid Smiss och gift med mormors syster Fredrika Björkegren från Gräne som var född 3/11 1839. De hade fem barn August, Hilma, Anna, Hjalmar, Rudolf. August blev bonde vid Smiss och gifte sig med Alma från Godrings i Ekeby. De hade två barn Helny gift med Erik Arvidsson Lindarve i Ekeby, deras barn är Nils-Ola, Torsten, Carl-Erik, Ingrid och Birger.

Ebba hade en son Tryggve. Johan och Fredrikas barn var Hilma gift med sin kusin Gotthard Jakobsson Kvie, deras barn var Sigrid gift med Tyko Sjöblom Austergårds Stenkyrka, deras barn heter Sigbritt, Ingvar, Vera och Maj. Anna hade ett barn Siv. Theodor gift med Rut ett barn Margareta. Anna gift med kusinen Rudolf Björkegren Gräne, deras barn Ragnar gift med Elin Björnlund och deras två barn är Bengt som har stamhemmet vid Gräne och systern Gerd gift i Halla. Hialmar gift med min moster Elise, de var kusiner bosatte sig vid Helge i Stenkyrka, de hade en dotter Gerda gift med Ture Enström från Vale, deras barn Greta, Elvy, Marianne. Rudolf gift med min faster Anna, de bosatte sig vid Broungs, deras barn Elsa gift Geselius, Martin , Ebba. 1653 var Smiss ett kronohemman 9 marklej åker, 14 tunnland äng till 28 manslått, starr, 2 manslått ag i Martebo myr. Trädgård av en del äppel-päron och valnötsträd. Humlegård med 300 stänger 2 hagar till 4 hästar, god skog. Den ena hälften har legat öde i 2 år, den andra 1 år. 6 hästar, god skog, fiske i ett träsk strax vid gården beläget. Brukas av Tomas Botelsson som ärvt gården av sina föräldrar. 1696 ägdes gården av Vilhelm Fakt. 1714 såldes Moos av Elsa Helms till Göran Persson och Olof Olofsson för vardera 150 daler silvermynt. Den 5 okt 1716 hade de fått fasta på gården. Jag vill berätta vad jag hört om Moos, vad min mor, mormor och sedan moster Anny berättat för mig och vad Tore Gannholm forskat. Det har berättats från stäktled till släktled hur det var när de första kom dit. Det blev nu så att Göran Persson blev min anfar på mors och Olof Olofsson anfar på min fars sida. Där var antagligen två stora bostadshus på gården. Knut, Edits man, har berättat att han var med då Jakobssons stora boningshus revs efter skiftet, som gick fram där 1925. De fick flytta ut och bygga nytt en bit söder om gårdarna. Knut berättade det syntes tydligt under att där stått ett stort hus tidigare. Det som nu revs var ett stort 1700-tats hus. Det hade antagligen byggts i två etapper. Fronten och förstugedörren satt inte mitt på huset. Den stora salen. som troligen byggts till senare, sades vara den största i Stenkyrka. Huset var brett med brutet tak. Åt norr vardagsrum och en kammare mitt för förstugan köket, åt söder två rum och sedan salen. Ingången låg jäms med marken, fanns bara en stenflis utanför. Göran Persson kom att bo i det hus som låg åt norr. Det var antagligen också stort, för i salen fanns en vacker sandstensspis. Då huset revs flyttades den in i Stenboms sal där den ännu står med årtal 1623. Det var planterat lönnar på båda sidor av gården, även stod det en bakom det nuvarande boningshuset, kanske de varit planterade före det byggts. Det gamla låg bakom det nuvarande huset. Då jag var där 1980 såg de lika ut som jag minns dem som barn i början 1900-talet. Göran Persson född 3/12 1680 vid Nors i Väskinde död 1746, hans hustru Elisabet Andersdotter född vid St Bläsnungs Väskinde 31/12 1691, moder Maria Jönsdotter, styvfader Clas Classon. Barnen Anders född vid Nors 24/3 1713, dottern Barbara gift med Andreas Vessinge i Lärbro. Dottern Elisabeth gift 4/11 1746 med Tomas Olofsson Lilla Bjers i Stenkyrka. Anders gifter sig med Märta Persdotter född 10/8 1717. Anders dör 28/7 1793, Märta den 31/7 1793. Det stod antecknat i kyrkboken att han var en alversam man, Märta hade lidit mycket hade kräfta i ansiktet. Deras barn var Göran, Christina, Lisa. Sonen Göran Andersson född 1/11 1752 död 19/11 1822, vigdes första

gången i Lokrume den 2/11 1775 med Anna Carissa Olofsdotter född 23/10 1749. Hon dör 2/3 1797. Det är deras son Anders som blir husbonde vid Moos. Andra gången Göran gifter sig är med Stina Larsdotter från Martebo född 17/9 1767. Dottern Christina Andersdotter, gift till Treskvälder i Tingstäde med husbonden Nils Nilsson och Lisa Andersdotter blev gift till Hangvars Hall med husbonden Jakob Tomson. Anders Göransson och systern Elisabet med man Tomas Olofsson delar gården vid faderns död 1746. Elisabet och Tomas bor hos modern. Anders bygger nytt, det hus som nu står. De fick ta en bit i taget. Det står i bouppteckningen efter Göran att gården är i gott stånd, både manbyggnad och ladugård samt gärdesgårdar omkring åkrar, äng och hagar. Därför värderas den till 200 Dr.Smt. Sonen får nu 1/4 del eller 9/32 delar. Mågen Tomas får den andra 1/4 delen. De får bo hos modern och skall försörja henne samt bekosta begravning. Utbetala till svågern Andreas 50 Dr.Smt. 34 öre, 16 Dr skall sonen betala till Andreas. Den nuvarande byggningen var nog så långt påbörjad, att Anders med familj kunde bo där. Det första av boningshuset var vardagsrummet. Det var källare under med nedgång på framsidan med läm över. Skorstensmassan stod inne i stugan. Jag minns rängen som blev ut till förstugan. På andra sidan spisen var ett utrymme avpanelat. Bra som matförråd, på vintern skyddat mot kyla och på sommaren var där svalt, det låg åt norr. Boningshuset byggdes av sten med tegeltak. På baksidan av vardagsrummet byggdes det ett smalt kök, troligen av trä. Mormors svärfar sade att det var ruttet då han byggde nytt, detta var reviterat. Det köket minns jag mycket väl. Golvet sluttade där fanns en fin trähäst på hjul, som jag många gånger red på. Det gick så bra då golvet lutade. Morbror byggde nytt kök av sten jag tror det var 1909. Förr i tiden gick det inte så fort att bygga hus som det gör idag. Allt arbete utfördes för hand. Nästa etapp var att bygga vid stugan. Det blev förstuga och mitt för den en kammare. Det blev två fronter på huset, en på baksidan med två fönster, där en kammare inreddes. En likadan front på framsidan, därifrån förstugan som trappan kom upp blev en liten hall. Nu byggdes en skorsten till i väggen mellan kammaren och salen, som fick byggas senare. Det blev en öppen spis i den nedre kammaren och kakelugn i den övre. Sedan byggdes salen, och därefter flygeln, den putsades då morbror Sigurd var nära två år. Han kom då för nära, fick kalk i ett öga och förlorade synen på det. De byggde ny ladugård innan morfar gifte sig. Så har generation efter generation byggt upp gården. Edit och hennes man Knut Stenström är åttonde generationen. Deras barn Hilding, Evan och Erland är den nionde. Hildings barn som bor på gården är den tionde. Dörr och fönsterskatten togs bort 1809. Fönsterskatten kom till 1744, då var det många som murade igen något fönster. Vid Moos sattes tre stora fönster på vardagsrummet, vilket blev 18 öre om året. Det var inte så lätt att få i hop pengar på den tiden. På vardagsrummets västra vägg fanns en dörr som ledde ut till det långsmala köket, ingången var åt norr. Bredvid i hörnet av köket den öppna spisen med den stora bakugnen som gick in mot det lilla förrådsutrymmet. Nu kom det till ett fönster vilket ökade skatten som tillsamman blev 24 öre. Det kanske kom till skatt på dörren ut. Det räknades som lyx att ha mer än en ingång på huset. Jag har ett svagt minne av gamla trappan på framsidan. Den var uppmurad så man kunde sitta där, den typen var vanlig vid en del gotlandshus. Minns mycket väl då Moos Larsson byggde verandan sommaren 1903.

OLES PARTEN Elisabet och Tomas blev inte så gamla, hon 34 år, han 37 är. De gifte sig 4/11 174,5. Deras barn var Olof född 28/12 1747, Göran 23/9 1751, tvillingarna Catarina och Elisabet födda 12/5 1755, Catarina dör redan 31/7 samma år. Det blev säkert en stor uppgift för Anders och Malta att taga sig an barnen som så unga blev utan föräldrar. Olof Tomasson blev hemmansägare på den gården. Han gifte sig tre gånger. Först med Lena Hansdotter död 29/7 1770 20 år och 11 mån gammal. Andra hustrun Christina Olofsdotter död 18/10 1781 i barnsäng 31 år gammal. Tredje hustrun var Birgitta Larsdotter från Lärbro. Barn i andra giftet Christina Elisabet född 9/9 1774, död i Boge 12/6 1862, gift i Stenkyrka 1807 med husbonden Johan Jacobsson från Pilgårds i Boge född 25/3 1778 död 1857. Sonen Olof Olofsson född 27/12 1777 gift i Lärbro 29/10 1805 med Johanna Mickelsdotter född 9/4 1782, dotter till husbonden Mickel Persson och hans hustru Johanna. Deras barn Olof Petter född 23/2 1810 död 13/10 1810, Brita Stina född 5/3 1812. Då Johanna blir änka flyttar hon hem till Lärbro. Barnen i Olof Tomassons tredje gifte Tomas född 23/2 1784, om honom står det antecknat i Stenkyrka kyrkbok, han är fången--! Helena född 5/7 1792 död i Stenkyrka 4/7 1830, hade gift sig 3/11 1814 med husbonden Mickel Nordström från Banna i Lärbro född 10/10 1794. De intog platsen som husbondefolk vid Moos. Nu delades gården det är väl den del som blev Larssons-Petterssons gård. Göran blev sjökapten, antog namnet Stenbom, gifte sig vid Kisslings i Fole 22/12 1779 med skepparänkan Magdalena Maria Nyberg, född Bahr 1744, död i Fole 11/3 1827. Göran dör i Fole 22/6 1806. Tvillingen Elisabet gifter sig i Stenkyrka 4/11 1775 med husbonden Olof Mårtensson Ringvide född 11/4 1749 död 10/3 1828, Elisabet dör 19/9 1826. Helena dör redan 1830. Mickel Nordström gifter då om sig med Sara Larsdotter Moos f 16/7 1806. Nordström där 1/1 1838. - Mormor sade Oles kommer aldrig att flytta ur gamla huset. - De hade byggt en flygel till unge Olof gifte sig. Han dör efter knappt 6 års äktenskap. Det blev Helena och Mickel som kom att bebo flygeln. De hade en son Berndt Mikaelsson född 14/6 1816, vet ej mer om honom. De blev ingen stor familj och kom att bo kvar i flygeln. Det blev inte byggt mer på Oles gården. Jag minns skorstenen efter flygelbyggnaden, äppelträden, körsbärsträden och en lönn. Den gamla ladan stod ännu så länge jag var kvar i Stenkyrka. Tillbaka på Stenbomsparten. Anders Göransson född 27/10 1778, dör av slag 30/6 1825. Han vigdes 17/11 1812 med Lovisa Jakobsdotter Ungesmiss i Stenkyrka född 13/1 1788 död 21/9 1836. Göran den tredje i ordningen med namnet Göran antog namnet Georg Andersson, kallar sig senare Stenbom (mammas farfar). Från att ha varit ganska många av släkten vid Moos blev Göran nästan ensam, farfadern dog 1822, Olof Tomasson 1824, hans far 1825 då han var 12 år. Hans mor dör 1836. Nu ensam ville han ut och se sig om. Han var på sjön ett tag, kom då över till Ösel. Där köpte han en klocka, som satt i ett hörnskåp i vardagsrummet vid Moos. Den mätte ut tiden så länge jag var hemma. Det fanns flickor i granngårdarna vid Moos som gifte sig då Georg var ung. Han var en spjuver som tog till ganska grova skämt på deras bröllop. Det var troligt han blev misstänkt men det blev aldrig bevisat. Om ett bröllop berättas: Brudgummen som var glad i starka drycker anade inte oråd, Georg blinkade åt honom och de gick ut. Georg hade i förväg satt några tjärfläckar i en åkstol och lagt hönsfjädrar därpå. Nu satte de sig där i släden under

tröskvandringen, pratade och drack. När de sedan kom in blev det allmänt skratt. Var hade brudgummen varit? Ett annat bröllop, om jag inte tar fel så var det min farmors mor som stod brud. Tärnorna hade vita klänningar. Georg dansade väl och tärnorna var glada att få dansa med honom. I mörkret kring ungmansstången såg de inte att han sotat händerna inuti. När de sedan kom in till nya förplägningar började den ena tärnan skratta å den andra, tills de upptäckte att de alla hade märken efter en svart hand på ryggen, men Georg hade varit kvick att få händerna rena. Vid ett annat bröllop var han uppe tidigt på bröllopsmorgonen, då folket i bröllopsgården sov gott efter dagens många bestyr. Han grävde ner två låga tunnor under de båda salsfönstren på gaveln, fyllde dem med vatten och lade lite granris över. Då sedan de som kom för att se brud i mörkret inte märkte något utan plumsade i, då blev det skratt och skrik. Seden var att alla gick så nära intill fönstren för att få se så mycket som möjligt av brudparet. Georg som var född 2/10 1813 gifte sig första gången 19/2 1839 med Greta Cajsa Carlsdotter från Hall, hon dör 14/6 samma år i lungsot. Georg vigdes andra gången 30/1 1840 med Maja Stina Persdotter född vid Kams i Lummelunda 20/11 1809 hon dör 17/3 1866. Barn i första giftet Lovisa Elisabet född 27/2 1839 död 3/7 samma år. Barn i andra giftet Carolina Lovisa född 15/9 1840, Anders Petter född 23/8 1845 död vid Moos 5/2 1905. Avskrivet från De Hundra Kyrkornas Ö 1967 Utdrag ur en hundraårig brevbunt. (det råkar handla om mina morföräldras bröllop). Brev mellan prosten Jonas Andreas Berglund i Vall och pastorsadjunkten Vilhelm Ludvig Klint i Stenkyrka åren 1867-1869. Har varit på trenne bröllop, det fjärde som på fredag. Jag har således pratat upp med gubbarna och svängt om med gummorna. Själva flyttningsdagen var det bröllop vid Gräne, därifrån bruden var, ett snyggt och ordentligt bondehus. Brudgummen kom från Moos. Jag var till detta senare ställe bjuden kl 8 fm för att följa brudgummen vid så kallad utridning. Eller som det rättare borde kallas utkörning. Jag reste dit kl 1/2 9 och kom ändå tidigt, ty här är det så seden, att man ej kommer förrän halvannan timme efter bjudningen. På blanka förmiddagen satte man sig till bord och på magarnas strykande aptit, voro de under rätternas mängd sviktande borden behövliga. Ingen spottade i glasen. Ett glas för varje rätt. Utan trätor avlopp det likväl, men det vankades till höger och vänster särdeles mustiga uttryck. Äntligen hade de fyllt sina magsäckar. De packades på sina vagnar och vi färdades våra tre fjärdingsväg gårdarna emellan under fiolernas klingande låt. Det var ett följe på 14-15 skjutsar. Efter ankomsten till Gräne välkomnades gästerna och inbjödos. Akten förrättades och därefter till bords. Jag hade ej varit ute för sådant förr. Det gick dock för sig, aftonen kom och med den musiken, som livade något var till dans. Skott avfyrades jämt. Det var ett bröllop efter gammal stil vad jag kan tycka. Efter sorg kommer ofta glädje, men här var efter glädje sorg. Icke vid Gräne utan vid Moos. Där hade några gubbar stannat kvar med brudgummens far och helt säkert inte suttit på torro. Någon tvist lär ha uppstått, och en bonde, Claesson Moos, befanns morgonen efter liggande död i en brya bakom gården. Jag fick genast den ohyggliga underrättelsen och skrev till landshövdingen om medicinlegalt besiktning av den döda kroppen. Kolmodin å Slite kom och obducerade honom och förklarade att det var gjort under anfall av fallande sot, som han flera gånger haft känning av. Vadan jag sedan fick utslag av landsh Emb. att han fick begravas utan något hinder.

Carolina Lovisa blev gift med Petter Björkegren vid Gräne, det var dem som gjorde bröllop till min mormor, så här var det syskonbyte. Mormors föräldrar hade varit Mårten Persson Björkegren född 26/5 1794 död 20/9 1852, han vigdes den 14/10 1824 med Maja Cajsa Olofsdotter vid Stenstugårds i Ekeby. Barnen i andra giftet var Petter född 10/3 1827, Olof Ludvig född 30/9 1829, Maja Greta född 21/3 1832, Cajsa Vilhelmina född 26/5 1834, Stina Carolina född 5/1 1837, Magdalena Fredrika född 3/11 1839 och Elisabet Eugenia född 21/12 1847 (mormor), hon dog vid Moos 30/1 1941. Mormor och Morfars barn var Anders Rudolf född 25/2 1869 död 29/4 1872, Maria Karolina Elise född 22/3 1873 död 24/10 1954, gift vid Helge i Stenkyrka med Olof Hjalmar Ferdinand Stengård från Smiss, de var kusiner. Johan Petter Sigurd född 9/10 1874 död 13/2 1916, vigd i Fleringe 27/1 1905 med Amalia Broman (d 9/3 1962) dotter till Anna och Magnus Broman Hau i Fleringe. Amanda Eugenia född 11/12 1876 död 15/2 1943 ( mor ), Hjalmar Emanuel född 14/3 1882 död 27/1 1883. Anny Erenia född 5/4 1890 död 31/5 1976. Hon flyttade till Stockholm i jan 1910 men skrev sig inte där förrän 1915. 1958 flyttade hon till Grödinge. Elise och Hjalmar hade en dotter Gerda Maria Olivia född 10/9 1901, gift 1923 med Ture Enström från Vale. Sigurd och Amalia hade två barn, Edit Maria Paulina född 22/6 1905, Sven född 1913 död 1914. Amanda och Olofs barn vi var två syskon, jag Nanny Fredrika Elisabet född 20/12 1899, min bror Per Ivar Amandus född 30/8 1901 död 24/10 1943. Vårt efternamn Stengård. Jag var 5 år då morbror Sigurd gifte sig. Jag var brudnäbb och så en liten pojke som hette David Broman, även han 5 år. Fast jag nu fyllt 84 så minns jag bröllopet mycket väl. Det var en stor händelse i mitt unga liv. Först den långa resan från Moos i Stenkyrka till Hau i Fleringe med hästskjuts. Eftersom jag var mycket vid Moos då jag var liten och morbror Sigurd var mycket förtjust i mig skulle jag få åka på brudgumsskjutsen. Jag ville gärna veta om allt vi åkte förbi. Det var grannen Ludvig Malmqvist som fick ge svar på mina frågor. Morbror Sigurd körde själv hästarna nära bröllopsgården. Han var skytt och nu skulle hans många skyttekamrater hedra honom. Jag hade inte förstånd att vara rädd. Då de på kvällen skulle ut och visa sig igen började skjutandet, David blev rädd och började gråta så jag fick gå ensam brudnäbb. Minns vigseln den var i brudkammaren. Tärnor och marskalkar stod i var sin rad och framför stod vi två femåringar. I kammaren bredvid stod gästerna, och långt ut på hallen packades de för att få vara med om vigseln. Efteråt följde lyckönskningarnas rad. Sedan var det dags för skaffarfolket att bjuda gästerna till bords. Det var nämligen fint att vara storbjuden och inte gå till bords vid första bjudningen. Det kunde vara arbetssamt för skaffarfolket att få dem på rätt plats, gästerna skulle placeras efter släkt och rang. Både stora salen uppe och den lika stora nere stodo dukade. Minns att jag satt en stund vid bordet, en middag tog flera timmar. David och ja passade på att bese huset medan gästerna satt vid bordet. Vad som sitter kvar i minnet är skinnen som låg under småborden i kamrarna. Det hade jag inte sett tidigare. Jag minns också hur gården såg ut utvändigt. Var på en bussresa 1947 då vi åkte den vägen. Jag hade inte sett gården sedan bröllopet . Jag frågade då om det inte var Hau gård och en medresenär kunde uplysa om att det var det.

Morfar hade legat på lasarettet och opererat bort en tå, nu sände han bud med någon som besökte honom, att de skulle komma och hämta hem honom. Han skulle hem och se Sigurd åka brudgum. Det var väl spriten som fanns hemma som lockade eftersom gästerna skulle äta frukost före avfärden till bröllopet vid Hau. Han hotade med att om inte mormor sände in skjuts och hämtade honom så skulle han kasta sig ut genom fönstret. Han låg nämligen högst upp på den så kallade Toppen. Mormor kände nog till att han satte sina hotelser i verklighet, så hon sände in en skjuts att hämta honom. Doktorn blev arg, men mormor sade att hon inte kunde ha på sitt samvete att han slog ihjäl sig. Hans kropp var förstörd av spriten, hjärtat var dåligt, han hade äggvita och njurarna fungerade dåligt. Minns från min tidiga barndom, då jag ofta sprang efter mormor och såg vad hon gjorde. Hon gick nog var dag upp på kammaren och hällde upp ett glas sprit som morfar bjöds på för att hållas lugn. Hur han då berömde henne som tänkte på honom. Trots de unga åren gjorde jag mina iakttagelser och började hata spriten. En gång kom moster Amalia och jag att prata om vad jag minns från min barndom, mormor satt med i köket. Kom då att uttrycka mig att jag inte tyckt om morfar. Amalia sa då att hon mindes hur hemskt hon tyckte det var när hon kom till Moos 1903. Där satt svärfar vid bordet i vardagsrummet och trätte över mormor och andra som han kom ihåg. En sådan karl skulle jag aldrig stått ut med sa hon. Ja, ja kommenterade mormor. När min far började sällskapa mor hade grannen Fritjof Jakobsson varnat honom och sagt. Tänk dig för, bjud inte din blivande svärfar på sprit, då får familjen lida för det. Grannen som bodde nära det var bara ett par kviar mellan byggningsgavlarna, kunde inte undgå att se och höra vad som försiggick. Han hade vid ett tillfälle talat med morfars svåger, Johan Stengård Smiss, som då tog ett par karlar med sig och försökte tala honom tillrätta, att han borde tänka på hustru och barnen. De hade varit gifta i tretton är då han blev svår på spriten. (Det troliga är, då hade han hållit på så länge ända sedan unga år då det var husbehovsbränning, vilket togs bort under 1850-talet.) Barnen var då små, moster Elise hade börjat skolan. Hur försiktig mormor var när hon och barnen fick smyga ut bakvägen över Olesgården som var obebodd och ut i den kalla ladan. Grannen kunde dock se dem från sitt vardagsrumsfönster, då de smög fram i en glänta mellan flygeln och vedhögen. Han hade då tyckt det gick allt för långt att de små barnen med sin mor skulle ligga i kölden på ladan de nätter då fadern köpt sprit och han ensam skulle disponera stora bostaden. Barnen måste komma tidigt upp om vintermorgnarna och så in i det kalla köket sen göras i ordning och gå den långa vägen till skolan, en dryg halvmil. Det var säkert mycket ansträngande för barnen, som under hela sin skoltid fick ha det så. Mormor var säkert rädd för honom, hon kunde annars gått i deras egen ladugård, där det fanns djur och säkert varmare. Hon hade kläder med sig och de kröp ner i halmen. Då Anny var född och de skulle draga ut med henne, blev Sigurd ursinnig och rusade på morfar och fick ned honom i ett hörn i vardagsrummet. Då blev han rädd satt bara och läste om att Sigurd var så stark, det hade han aldrig trott. Sigurd hade tagit respekten, nu kunde familjen ligga inne. Amanda gifte sig med Olof Fredrik Stengård Tystebols 13/10 1899, jag dotter Nanny gift med Jakob Jakobsson, tog namnet Grauner, barn Gerd Elisabet född 16/6 1919, Daniel född 8/11 1927. Min bror Ivar gift med Edla Stengård från Sudergårda. Ivars barn Elsie gift med Gunnar Larsson, Lummelunda. Deras barn är Inge, Stig, Gun, Evert och Mats. Gertrud gift med Evert Lind född i Luleå. Barn Birgitta, Ronny, Alf.

Morfar dog 5/2 1905, minns begravningsdagen hur mamma och mostrarna gick klädda i vita förkläden av tunt tyg med bred fåll, som gick upp på halva förklädet och långa bindningsband. Så var seden i sorg. Förklädena togs av då de åkte till kyrkan. Jag var nyfiken stod i den öppna dörren då mamma fick se mig. Hon kom och drog iväg med mig och sa att jag skulle hälsa adjö på morfar. Det ville jag inte, jag satte benen i golvet och stretade emot. Moster Elise kom till min undsättning och sa, inte skall Du tvinga barn till det. Mamma släppte litet på greppet om min hand. Jag försvann ut genom förstugdörren bort till bryggarhuset, upp på bryggarhusloftet, där satt jag sedan tills jag sett hela processionen åka av gården och på väg till kyrkan. Vid Moos var jag mycket i min barndom fram tills jag började skolan. Där trivdes jag bra, hade inte min bror som jag jämt skulle ge mig för. Jag var ju stor, skulle vara förståndig enligt mamma. Erfarenheten har dock lärt mig, att ett barn som är 1 år 8 mån äldre inte är så värst mycket klokare. Här hade mormor, som jag tyckte mycket om, och Anny som var nära 10 år äldre än jag och lekte en del, men hon tyckte också det var roligt att retas. Morbror Sigurds favorit var jag, fick rida på hans axlar då han gick in från ladugården. Moster Amalia som tyckte om mig så länge hon levde. Då sedan en sommar min kusin Edit föddes, var det ju intressant att se hur hon växte och sedan vara barnvakt och leka med henne. Vid mormors var de flitiga kyrkobesökare och ävenså från de andra Moosgårdarna. De gick den långa vägen både sommar och vinter. Annandagen Jul var det alltid julkalas där så länge morbror Sigurd levde. Det var mormors syskon med familjer som bodde i socknen, grannarna Jakobssons och Malmqvists. Grannsämjan var god, det var som en stor familj i min barndom. Gårdarna låg tätt, de kunde stå på trappan och prata med varandra. Det var nog inte mycket som kunde hända på den ena gården, som inte folket på den andra såg och hörde. Moster Elise och mamma med familjer var med och några familjer från Tingstäde. Morbror Sigurds umgängeskrets var också med. Vi barn sysselsatte oss med jullekar mellan förplägnaden som kom ganska tätt. Först vin och sprit, för barn och godtemplare serverades saft med två sorters småbröd. Då alla gästerna kommit serverades kaffe med stora saffransbullar, småbröd, isterbakelse och gorån, tillsammans sju till åtta sorter. Därefter var det dags för en omgång saft eller punch med tre fyra sorters småbröd, och sprit i form av toddy. Lite längre fram på kvällen serverades the med ströskivor, skorpor, kringlor och pepparkakor, Sedan på morgonsidan serverades ett riktigt smörgåsbord. Jag har dock aldrig sett morbror Sigurd berörd av sprit. Det var bara det att i de kretsar han var så skulle det vara så mycket. På den tiden var inte folk upplysta om att sprit var något skadligt, utan trodde det rentav var medicin för vissa sjukdomar. Min far fick sitt hjärtfel 1909, då frågade han doktor Bolin, vår husläkare, om sprit var skadligt för hjärtat. Svaret blev, om han ville leva för sin familj skulle han inte använda sprit. Han hade karaktär smakade det aldrig sedan. Bröllopskalasen brukade räcka tre, fyra dagar med middag två dagar och bröllopsdagen var det mat även på morgonsidan. Mina föräldrars bröllop varade i fem dagar. Den femte var så kallad hemkomst vid Tystebols. En släkting till mig har berättat att hennes mor var skaffarmor på mina föräldrars bröllop. Då hade morfar spelat enmansteater, skrikit och fört oväsen. Mormor var ingen vekling, hon

hade en mild men resolut hållning och visste vad hon ville. Var aktad och respekterad av både släkten och grannarna. Hon var en duktig husmor både inne och ute. till exempel brukade hon så för hand, då ingen såmaskin ännu fanns på gården. Då det senare fanns en var det inte alltid det gick att använda den, då det kunde vara surt och inte jorden myllade ordentligt. Jag minns från min barndom då mormor sådde någon åker. Jag talade en gång med mamma om vad pappa sagt om hennes barndom, hon berättade då själv att en gång under skoltiden kom hon en dag springande genom vardagsrummet till förstugan och trappan upp. Morfar kom efter, fick tag i hårflätan och drog henne med huvudet före trapporna ned. Han hade fått för sig att hon sprang och gömde sprit för honom. Han satt nämligen och plågades av sprittörsten. Mor fick säkert bära följderna efter denna hemska dag. Det var nog inte underligt att moster Elise och mamma flög upp för minsta buller. De fick hjärtklappning, och åtminstone mamma svimmade vid flera tillfällen, då hon blev rädd av något oväntat ljud. Jag minns ett julkalas vid Moos, då en rullgardin sprang upp. Av detta oväntade ljud blev moster Elise så rädd att hon fick ont i hjärtat och måste lägga sig och vila. Hon var annars stark till kroppen och hade god arbetsförmåga, men nervsystemet hade troligen tagit skada av barndomens upplevelser. Några år före 90-årsdagen blev mormor sittande i sin kammare. Hon hade slagit ett knä på isen efter mammas bröllop. På äldre dar då kroppen blev tung ville inte knäna göra tjänst. Synen var starkt nedsatt, men hon satt ändå och stack strumpor av grovt garn till både dem själva och grannarna. Tappade hon någon maska fick Edit hjälpa henne. Huvudet var alltid klart, utom bara det sista halva dygnet efter hon fått en hjärnblödning. På 90-årsdagen var jag och uppvaktade henne. Särskilt gott skrattade hon då systersonen häradsdomare Gotthard Jakobsson, på sitt lugna men spjuveraktiga sätt berättade att han och häradshövding Pheiffer talat om, att gotlänningar i allmänhet uppnådde hög ålder. Ja sa farbror Gotthard (som då var 80) jag har ännu en moster som är rätt kry, att hon bara var 10 år ädre än mig teg jag med. Häradshövdingen ropade till, det var rent förskräckligt. I maj 1940 var vi hemma vid Moos och fotograferade oss fem generationer. Mormor, mamma, jag, Gerd och Tore fem månader. Mormor satt då färdigklädd i sin stol, jag skulle bara se till att det satt rätt. Hon klädde sig själv varje dag bara någon lade fram kläderna till henne. På så sätt hade hon sysselsättning, den goda energin fanns kvar. Sent på hösten var jag hos henne sista gången, hon var lika klar i huvudet som alltid. Jag passade då på att tala om vad mamma berättat. Hon sade då, hade bara inte andra människor lagt sig i det. Nu blev det bara värre, för så fort det fanns sprit i kroppen skällde han över att hon skvallrat för sin syster. Jag har också pratat med en granne som väl kände till hur det var. Han sade att mormor alltid försökt dölja hur det var och aldrig klagat. Morbror Sigurd tog över gården 1903. Han arbetade på gården så fort han var hemma med god fart, hade fått en hustru som också kunde arbeta. Han hade en dräng och en piga. Lejfolk då det behövdes. Han såg nyheter som började göra sig gällande inom jordbruket, tog bort gamla tröskvandringen, lade den till kohuset. Han skaffade större kobesättning. Han var den första i Stenkyrka som lämnade mjölk till Martebo skumstation. Han gick i gårdarna vid Moos och Smiss och ville de skulle bilda körbolag, men det blev nej på samtliga ställen. Han körde väl drygt ett halvår ensam. Då bjöd han min far att köra efter hans mjölk två dagar, om min far körde den tredje. Han hade inte mycket längre till Martebo.

Till Tune fick han köra två gånger var dag. Min far gick i vårt grannlag en lördag em. Tänkte övertala dem att börja lämna mjölk till mejeriet. Det gick dock dåligt. En bonde svarade: Kommer aldrig i frågan att jag kör bort maten från mitt hus. Farfar vid Tystebols tyckte det nog kunde vara bra med lite extra inkomst. Hur det nu skulle ordnas visste han inte, farmor hade ju haft inkomsten av korna och hönsen som hushållskassa till det stora hushållet, vilket nu inte var lika stort. Det gick en tid, far tog en ledig eftermiddag, gick runt och visade sin avräkningsbok från mejeriet. Nu Lyckades han bättre, även den som inte skulle köra bort sin mat från hemmet övertalades. Det bildades ett körbolag. Då Tingstäde mejeri blev färdigt flyttade de över dit. Det fanns alltid sprit i huset vid Moos i fall det skulle komma främmande. Moos var ett gästfritt och generöst hem. Jag som var så mycket vid Moos såg aldrig morbror Sigurd använda sprit ensam, aldrig såg jag honom ta så mycket när han hade gäster, att han blev påverkad av sprit. Han dog 13/2 1916. Dödsorsaken var en tumör mellan hjärta och lunga. Nu blev det slut med julkalasen, vid Moos och även vid Gräne och Smiss. Kriget höll på och det kom liksom aldrig i gång igen. Kvie var ett helnyktert hus från min tidiga barndom, de arbetade för I O G T. Även vid Helge var det julkalas, men på dessa ställen var det bara släkten. Moster Amalia bodde kvar vid Moos, hon var till stor hjälp för Edits familj. Alltid gick hon så lätt, fötterna tog knappt marken. Hennes leder tycktes inte vara slitna, trots alla de steg hon gått under sin 80-åriga levnad. Långa vägar både i sitt barndomshem vid Hau och skolvägen till Bunge skola, så kyrkvägen till Fleringe kyrka. Sedan som gift lång väg vart de skulle. Cykel gick bara att använda då det var sommartorra vägar, resten av året fick den stå i vinterförvaring. Det var på våren 1959 som Edla och jag hälsade på moster Amalia sista gången vid Moos. Benen var svullna pga hjärtat. Fram emot jul kom hon till Mariahemmet där hon dog 9/3 1962. En bit in på nyåret 1962 var Edla och jag och hälsade på henne på sjukhuset, sedan kom jag inte dit mer på grund av egen sjukdom. Mamma hade nog fått skador för livet efter barndomens upplevelser. Doktor Cassel sade då han en gång var ute på sjukbesök, hon hade fallit, vilket hon gjort flera gånger, att det kunde vara en spricka på hjärnbarken. Sedan efter hon fyllt de sextio vid två tillfällen vistades på S:t Olofs sjukhus hade läkaren där yttrat till min bror: Jag förstår mig inte på fru Stengård. Barndop och konfirmationskalas var ungefär som julkalasen, men de började tidigare på dagen och blev inte så sena på natten. Vid begravningar var det middag två dagar. En del gäster hade legat kvar. Från andra gårdar i släkten kunde inte alla komma första dagen, de bjöds då på annandagsmiddag. Efter kriget som slutade 1918 började man med födelsedagsbjudningar. Nu bjöds det på kaffe med tårta, bullar och småbröd. Sedan gottbord. Nu hade konserveringsapparaten kommit i bruk. Det kunde bjudas på konserverad frukt och bär från den egna trädgården. På 30-talet började man på en det håll bara servera kaffe med dopp vid begravningar. Det tog lite tid innan det slog igenom, men andra världskriget pågick till 1945 och mot slutet slog den formen igenom. Middagsmaten på bröllop och begravningar: Först kokt gädda, sås och potatis, fanns inte gädda fick torsk duga. Sedan kokt nötkött med sås och potatis. Kalvstek, sås, risgrynspudding, lingon och rödbetor. Fruktsoppa med saffransskivor och gorån. Var det på vintern bjöds det på äppelkaka med vispgrädde. Fanns inte äpplen severades kokta katrinplommon med vispgrädde.

Olof Olofssons gård Olof Olofsson född 24/7 1667 död 13/10 1751, gift med Catharina Andersdotter född 28/2 1681. Deras barn Arina född 9/10 1706, gift med Jakob Kvie, Catarina född 1710, gift med Hans Hansson. De får en 1/4 del av Moos gård som då blivit bebyggd, den i min uppväxt kallad Lindahls parten. 1738 överlämnar Olof gården till sonen Olof, född 13/10 1713 och hans hustru Ermigård Larsdotter född 7/6 1720. Deras barn Lars född 17/11 1739, gift 16/11 1763 med Sara Lantbom från Tingstäde. Olof född 15/8 1743, Margareta född 16/1 1750, Catharina född 19/6 1762. Förste Olofs yngsta dotter Margareta gift med mäster Jakob Lindby Tingstäde. Förste Olof flyttar med dotter och måg till Lindahlsparten som de byggt nytt. De skall nu försörja dem och hederligen begrava dem. Den 22/3 1772 då Olof den andre på gården är död, delas gården en gång till. Olof, den tredje i ordningen är nu bonde i hemmet. Det delas av så nu bygger Lars och Sara den parten som sedan kallas Malmqvist. Olof dör 17/6 1796 i vattusot. Hans hustru var Margareta Elisabet Persdotter född vid Niome i Stenkyrka. Deras barn Olof född 16/7 1769 död 9/8 1819 i vattusot, gift med Gertrud Andersdotter född 20/11 vid Vale i Stenkyrka, de vigdes i Stenkyrka 9/4 1793. Deras barn var Greta född 27/8 1793, Olof född 28/8 1795, Anders född 9/12 1800, Johan född 29/6 1804, Stina Gertrud född 3/5 1807 och Anna Caissa född 28/9 1811, hon var min farfars mor och blev gift med Jakob Stengård vid Smiss. Gården vid Moos går ur släkten i slutet av 1850-talet, eller början av 1860-talet. På Lindahts parten byggdes nytt bostadshus på 1890-talet, då byggdes också nytt bostadshus vid Malmqvists. Om de husen varit byggda av trä, eftersom det behövdes byggas nytt vet jag inte. Mormor sade att de husen låg nere i marken, då man innanför dörren måste trampa ner ett steg. De kanske redan då tänkte utnyttja jordvärmen. Lunds i Västerhejde den 10 mars 1984 Nanny Grauner