VÄSTERBOTTENS-KURIREN

Det är litet schizofrent med miljöpartiet för de värnar å ena sidan kulturskapar-nas möjligheter att få goda villkor och skälig ersättning å andra sidan vill de legali-

sera fildelning. Mats Söderlund, poet och ordförande i KLYS, tycker att nya kulturministern Alice Bah Kuhnkes medlemskap i miljöpartiet väcker en del frågor.

LÖRDAG 4 OKTOBER 2014 55

LITTERATURKRÖNIKAN

Om jag bara fick ta med mig en sak, eller varför inte vara generös, två sa-ker till en öde ö, skulle jag välja mu-sik och litteratur.

Musik därför att den når direkt in i mitt emotionella jag och berusar mig som ingen annan konstart, rent-av ingen annan stimulantia överhu-vudtaget. Med undantag av ja, ni, vet vad.

Litteratur därför att den är män-niskans mest sofistikerade skapel-se alla kategorier. Man glömmer gärna hur många års hårda, inten-siva studier som krävs för att lära sig att skriva och läsa. För att slut-ligen kunna berusas av glimrande rader som ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs” eller ”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía på-minna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen”.

Vilket säkert en och annan läsare minns är första meningarna i två av 1900-talets mest inflytelserika roma-nexperiment, som strängt taget bara har en sak gemensam: med oöver-träffad elegans biter berättelserna sig själva i svansen. Marcel Prousts absurt voluminösa På spaning efter den tid som flytt och Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet”, skriven i trance under 18 månader i mitten 1960-talet.

Dessa båda romaner tillhör min ung-doms viktigaste läsupplevelser, till-sammans med Virginia Woolfs Mrs Dalloway och Robert Musils Man-nen utan egenskaper, två verk som jag vid 16 och 18 års ålder inte fat-tade mycket av, förutom att jag be-fann mig i ett extremt spännande och modigt sällskap. Tänk alla dessa 1900-talsförfattare som vågade sig ut på romankonstens ändlösa ocean utan att veta om de någonsin skulle nå land.

1900-talet har påfallandet många unika författargenier. Alla ska med till min ö: Pessoa, Faulkner, Beck-ett, Brosch, Perec. Sedan finns även litterära släktträd som den stilfulla linjen William Faulk-ner, Gabriel García Márquez och Salman Rushdie. Endast Rushdie har inte fått nobelpri-set. Ännu.

Människans mest sofistikerade skapelse

Ibland saknar jag 1900-talets grandio-sa, spretiga och utmanande roman-experiment. 2000-talet tycks så litte-rärt ljummet.

Karl Ove Knausgård har hyllats som vår tids romaninnovatör. Själv betraktar jag, Min kamp som en övertydlig spegelbild av vårt ego-centriska tidevarv. 2000-talets enda genuint utmanande romanexperi-ment, 2666, förblev oavslutat när den snillrike Roberto Bolaño gick bort 2004.

Alltför tidigt dog även W.G. Se-bald 2001, sekelskiftets mest nyska-pande författare med sin sinnrika sammanvävning av fiktion och do-kumentär. Att läsa Sebald är att långsamt, lågmält men euforiskt återupptäcka romanens raffinerade gränslöshet.

Samtidens viktigaste romanexperi-ment tycks vara försynta, subtila, viskande, gärna förledande enk-la, som Sebalds Austerlitz. Eller höstaktuelle Juan Gabriel Vásquez roman Ljudet av det som faller, som skildrar ett Colombia från 1980-talet och framåt, belägrat av drogkartel-ler, klaustrofobi och ständig skräck. Vásquez skriver utifrån ett slags skev vinkel, berättar genom askar i askar, på en vindlande elegant pro-sa, suveränt tolkad till svenska av Manni Kössler

Berättarjaget passar dock på att i förbigående känga till García Már-quez, som gick bort i våras, och hela den förtrollande bortkollrande ma-giska realismen. Lite av ett fader-mord?

Förra vintern satt jag i Goa och läste, för fjärde gången, ”Hundra år av ensamhet” men med författarens ironiska kommentar i bakhuvudet, från en intervju i The Guardian för några år sedan. García Márquez för-klarade att ”Hundra år av ensam-het” var en politisk roman om Co-lombias brutala historia och USA:s destruktiva inflytande.

Den magiska realismen som ett litterärt trick, för att attrahera

läsare. För mig handlar dock litte-

ratur snarare om hur, och hur bra, än om vad. I vilket fall har García Márquez en självklar sovplats på min öde ö.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Om 1900-talets litteraturexperiment var grandiosa, spretiga och utmanande är 2000-talets dito snara-re försynta, viskande och förledande enkla.

Vill du kommentera krönikan? Mejla på kultur@vk.se

ALLTID PÅ EN

LÖRDAG!

Örjan AbrahamssonÖrjan Abrahamsson är kulturjournalist och litteraturkritiker och skriver på VK:s kultur var tredje lördag.

W.G. Sebald: AusterlitzSebalds nyda-nande roman-konst består av en ypperligt fin-slipad kombina-tion av prosa, fiktion och essä.

Amos Oz: En berättelse om kärlek och mörker En djupt gripande roman i absolut nobelprisklass.

Roberto Bolaño: 2666 Vårt se-kels sannolik mest extrava-ganta, briljanta och underhål-lande roman-experiment, en ofullbordad.

■■ Tre läsvärda roman-experi-ment

ljus! från Gud fader själv. Redan i begynnelsen gjorde han stopp i Kvasimark, för att vila sina tröt-ta fötter, betrakta skapelsen och borsta bort lite himmelskt stoff från sina tunga axlar. Det gu-domliga dammet nådde mar-ken och slog rot. Ordet var fött. Snart skulle släktträdet och be-rättarglädjen blomma ut.

Också för Lundgren, som glatt redogör för ansträngan-de vägbyggen och svåra gårds-bestyr, kryddar med brännvin i tallskog och dansbanan som satans tabernakel. Bettlare, dansarsjuka och svarta präst-kappor svischar förbi, döds-klockor och stofthyddor gör sig påminda. Pennan glöder och handlingen, som hela tiden ut-går från Norsjöbygden, kretsar kring de pionjärer som försök-te skapa en gemensam framtid i utmarkerna trots fattigdom och isolation.

Ansatsen är imponerande, men ändock, bland levande och döda och med fötterna nedborrade i myr och mylla, blir det lätt lite för mycket av det mustiga, för mycket norrporr.

O-prefixen duggar tätt, talet om predestination och gudom-lig översyn maler.

Somliga uppskattar så klart detta, men det blir svårt att fö-reställa sig den läsare som inte ler lite överseende åt pojken som känner varsel och kan för-utse bränder och nödår, när han plötsligt klättrar upp i ett träd för att sitta kvar där i många många år. Barnet, som förstås är den unge Zackris Nilsson, kommer ner först ”den 24 sep-tembris anno 1687”.

12 år gammal har han tänkt klart kring livet och stakat ut

vägen för sig själv såväl som kommande ättlingar.

Ovanstående är ett exempel på när den bibelstinna berättar-glädjen fått alltför fritt utlopp. I stället för till latinamerikan-ska sagoberättare, leds tankar-na till någon parodisk Klung-ansketch.

Tack och lov finns här scener och karaktär som bjuder tuffa-re motstånd, till exempel de som innefattar den oomkullrunke-liga Marjet. Zackris mor låter gärna sinnet rinna över, hon är inte läskunnig men fiskar stän-digt upp bibelcitat ur minnet, Marjet ger själv liv till stamfa-dern på en paradisisk äng utan råd och hjälp från ängsliga män. Här låter Lundgren snarare på-minna om Sara Lidmans kvin-noporträtt, vilket så klart är en strålande bedrift.

Tempot är högt och den fläta-de dispositionen, som ställer bä-rande händelser mot varandra, hjälper att göra romanen till en bladvändare. Dialogburen, men utan talstreck, ter den sig som en enda flödande psaltartext med några överraskande själv-biografiska slutord. Lägg till detta Åke Lundgrens för gen-ren fläckfria och friska ton så står det klart att myten förvis-so gjorts rättvisa.

För Zakris arv är just en livlig skröna. Verkligen inte i paritet med Lundgrens främsta verk, men ett med mysig vibration och värme. Här försiggår en varsam och respektfull släktut-redning.

Men det var kanske icke att und-ra på. Förutan de som hava dödde bakerom där n’Zakri ha ve’n skul-le ju författaren ha olevat.

ERIK JONSSON

■■ Schematiskt släktträdFörfattarsläktens hela ansedel låter sig inte riktigt sam-manfattas i en bild. Lite schematiskt, och utan att redogöra för alla detaljer och släktled, samt med reservation för viss oreda, skulle emellertid en överblick kunna se ut så som il-lustrationen här bredvid. Genom att forska på paret Persdotter-Håkansson har Jan Fredman kunnat föra in en hel gren med författare till det gamla trädet som utgår från den Zackris Nilsson som Åke Lundgren presenterar i sin nya roman Zakris arv.

Författaren Åke Lundgren född i Kusmark, numera bosatt i Malå, är tillba-ka med sin tjugosjätte bok.