MAGASIN TRE · Höst med fantastiska berättelser — karin thunberg — På två decennier har magasin 3 etablerat sig som en konstinstitution i världsklass. men inte bara

Höst med fantastiska berättelser— karin thunberg —

På två decennier har magasin 3 etablerat sig som en konstinstitution i världsklass. men inte bara. man har också byggt upp en av europas främsta samlingar av samtidskonst. den 11 september öppnas dörren till samlingsutställningen Thrice upon a time. med över 190 verk av 66 konstnärer.

– nu börjar en ny historia, fastslår en glädje-stolt david neuman.

samlingen. mer detaljerat innehåller den allt från målningar, teckningar och fotografier till filmer och skulpturer. över 600 verk, skapade av konst-närer från jordens alla hörn. när david neuman talar om dem når hans röst en extra nivå av stolt-het, glädje. som om han talade om barn som hit-tills bara fått mindre uppmärksamhet jämfört med de som visats upp på magasin 3.

alla är, sannerligen, lika viktiga delar av en större helhet.

inte så att han själv strosar runt på lediga stunder och njuter av det som ryms i konsthal-lens gömmor eller hos svensk museitjänst i alfa lavals gamla fabrikslokal utanför stockholm. det har inte ens varit praktiskt möjligt eftersom sam-lingen normalt finns nerpackad, inplastad.

fram till nu. tacka katten för att museichefen är upp-

rymd. fast han uttrycker det på annat sätt, med ett enda ord:

– kommunikation, säger han i det sommar-tomma sammanträdesrummet, där stolarna är försedda med små fiffiga hjul så att man utan

alltför mycket oväsen kan glida iväg om behov uppstår.

david neuman kommer att betona kommu-nikationens roll flera gånger, men nu var det nog som svar på frågan vad han vill med höstens ut-ställning Thrice upon a time?

– säg så här. samlande i sig har inget egen-värde, först när du kommunicerar det med andra blir det intressant.

det är i stockholms frihamn vi sedan vintern 1988 kunnat möta nya, hisnande tillgängliga men också smala och mer krävande konstnärskap. nu tar jag cykeln dit, annonskampanjen This fall a great story begins följer min väg.

Vi ska snart återvända till historien, samling-en, höstplanerna.

men först david neumans egen historia. Vilken bild vill han ge av sig själv?

Han är omedelbart med på noterna: – det är en jättebra fråga. Och svaret är att

mitt förhållningssätt till livet, det finaste jag vet, är att göra människor nyfikna, glada och upplyfta. kommer man till magasin 3 ska man känna en ge-nerositet och omtanke. det finns också en viktig demokratisk modell, en strävan att vem som helst ska kunna komma hit och ta del av våra utställ-ningar. Och gå härifrån med en positiv upplevelse. kan jag förmedla det genom att framstå som en vänlig själ är det bra.

Är du allt detta då; glad, nyfiken, generös och omtänksam?

– frågar du tio människor som känner mig säger de nog att jag, åtminstone, är glad. närmare skrattet och lättheten än det komplexa. Utan att undvika det komplexa.

Han värjer sig mot att bli alltför privat, rullar ut en bit med stolen men inte längre än jag hör fort-sättningen: att han haft en del tuffa utmaningar, varit ganska ordentligt sjuk – för några år sedan genomgick han en bypass-operation och förra sommaren låg han helt blind i tre dagar efter att näthinnorna på båda ögonen lossnade, samtidigt. detta finns med, om jag förstår det rätt, som re-lief till den ”nya historia” som nu inleds på maga-sin 3. behov av fördjupning, sammanhang. även om han alltid varit mer intresserad av historien kring olika verk och konstnärskap än att bara visa objekt.

– magasin 3 har aldrig, till skillnad från de flesta andra institutioner, grävt ner sig i hard- ware, allt som har med byggnader och yta att göra. Vi har från början inriktat oss på det innehålls-mässiga, vilket jag påstår är unikt.

Hans egen första stora konstupplevelse hand-lade om kraften av två färger i relation till varan-dra. lila mot vitt. Vi är i en lägenhet i stockholm nu, närmare bestämt på dess toalett. det är 50-tal och tvåårige david sitter fastspänd på en pott-stol, försedd med papper och kritor. över honom finns handfatet, det som bara har kallvatten och en urgröpning i keramiken där varmvattenkranen skulle ha funnits. Han höjer handen, når precis till hålet och fyller det med lila färg. den feta, lila kritan. kylan från det vita handfatet. Han hinner känna i hela sin lilla kropp ”Å, vad vackert” innan hans mamma kommer och tvättar handfatet rent.

– men just den färgen, den lila, älskar jag fort-farande.

Hans första mer professionellt betydelsefulla konstupplevelse kom långt senare.

MAGASIN TREHösten 2010maGasin 3 stOCkHOlm kOnstHall

magasin 3, juni 2010. richard Julin, elisabeth millqvist, lisa boström, tessa Praun, david neuman

maGasin 3 stOCkHOlm kOnstHall 4


nu är han i new York, det är slutet av 70-talet och han ser Walter de maria öppna två alter-nativa utställningsrum i soho. det ena rummet heter the broken kilometer och består av 400 strategiskt placerade mässingsstavar, tillsam-mans utgör de en kilometer. det andra heter the earth room och är fyllt med ett 56 centimeter tjockt jordlager.

– i de där två rummen fanns idéer jag mött tidigare men aldrig sett uttryckta på detta sätt. det var något med tid, med resa och med vårt för-hållningssätt till livet. Ja, med rent existentiella frågor.

människOr före ekOnOmi

Vi stannar där. konst måste inte förklaras. inte heller begripas. en människas vägval kan skapa samma häpnad. som nu, när jag ber david neu-man beskriva sin yrkesbana – den som började på Handels i stockholm, dit han kom mest för att han kände att det förväntades av honom. det blev ingen handelsexamen. i stället bytte han till soci-alhögskolan, valde människor före ekonomi.

Här borde robert Weil komma in, han som är david neumans visionäre parhäst. Utan robert Weil och hans privatägda bolagskoncern Pro-ventus helhjärtade engagemang hade magasin 3 varken fötts eller vuxit upp till en välartad och framgångsrik 22-åring.

men först behövde david neuman bli hemma-stadd i new York.

Han kom dit för att göra sin socialhögskole-praktik, blev så fascinerad av bildterapi att han till slut, vid sidan av att han jobbade kliniskt på sjukhus med autistiska barn, startade ett eget bildterapiprogram på manhattan. i ett litet hus på ett tak, bland duvor och skorstenar.

– Jag kunde inte speciellt mycket. men jag var ganska snäll och entusiastisk och där uppe på taket fick mina patienter en frizon.

På bildterapiutbildningen hade han mött amy simon, hon som blev hans hustru. tillsammans öppnade de så småningom ett galleri. david neu-man berättar med stora gester och skratt om de roliga, kreativa åren i det som verkligen var möj-ligheternas stad. Galleriet som växte. alla spän-nande utställningar. men också hur de till slut nådde en brytpunkt.

det är nu robert Weil stiger in i historien. Han som från början var kompis med davids sto-rasyster och en gång, då var robert 15 år och david 9, kom hem till familjen neuman klädd i ökenkängor. sandfärgade. sprillans nya. Place-rade dem på en puff i vardagsrummet medan snorungen david stod där i sina sandaler och nästan dog av avundsjuka.

– trots åldersskillnaden har vi haft en inten-siv kontakt under alla år. Jag kunde inte bärga mig att låta honom ta del av mitt new York från slutet av 1970-talet. Jag visste ju att han skulle finna konsten medryckande.

Vi är framme i mitten av 80-talet när de två vännerna möts på en gräsplätt på long island. Årens lösa tankar och idéer tar form. konkretise-ras. fokuseras. nu ska det ske, nu ska stockholm få sin första privatfinansierade konsthall. den som ska bli något alldeles nytt och annorlunda.

– så mycket samtidskonst passerade stock-holm. Hos oss skulle den ta plats. även om vi då, på planeringsstadiet, bara trodde att en jätteliten grupp skulle vara intresserad.

Hur stor är en ”jätteliten” grupp?– ett hundratal kanske. i planeringsprocessen fanns också, det är vik-

tigt, beslutet att inte bli ett museum från början. inte visa retrospektiva verk. i stället ge konstnä-rer möjlighet att skapa något på plats, direkt.

– i stor utsträckning har det också blivit så.första utställningen öppnade i februari 1988.

dagen före insåg david neuman att han kanske måste tala med killen som satt i vaktkuren, då var frihamnen fortfarande stängd.

– Jag pulsade dit i snön och sa att några kom-

pisar skulle komma och titta på lite saker. Om han ville släppa in dem.

det kom 600 personer.– när jag tackade killen dan efter var han mäk-

ta imponerad: Jävlar, vad du har många kompisar!de första åren pendlade david neuman mel-

lan stockholm och new York, han skötte magasin 3 tillsammans med en assistent och när det knep hyrde de in några poliser.

– Vi hade inga verktyg, inga liftar, inför ut-ställningar med tunga skulpturer tog jag hjälp av poliser. de var starka.

framGÅnGar OCH friHet

idag är magasin 3 en institution med mellan 25– 30 000 besökare, om året. david neuman betonar att de aldrig mätt framgång i besökssiffror.

– Vår utställning med den kubanske konstnä-ren felix Gonzalez-torres lyftes internationellt fram som en av 90-talets mest betydelsefulla. den sågs av 1092 personer.

i rättvisans namn är det väl här pengarna kommer in. friheten de ger. att konsthallens ope-rativa drift inte är avhängig av intäkterna.

– men den största exklusiviteten är att jag aldrig behövt förklara varför det är viktigt att göra en utställning. däremot har jag faen i mig fått göra kalkyler och räkna om dem och räkna om dem tills de stämt. ska vi prata ekonomi är det också ett gigantiskt ansvar att äga över 600 verk eftersom de ska kunna visas om fem år också. Och 55. att slippa detta ansvar vore befriande. men då skulle vi inte kunna göra de utställningar som vi nu planerar.

som privatfinansierad konstinstitution finns en annan frihet; nog så viktig: de kan ta ut sväng-arna. Vara tuffare än de institutioner som hålls i örat av stat och kommun. en av david neumans framtidsvisioner är att låna 50 av medelhavsmu-seets skulpturer till nya, hisnande möten med verken från magasin 3:s samling.

– Vi kan göra det, vi kan bryta konventionerna. redan genom höstens samlingsutställning kom-mer människor att förstå hur magasin 3 gjort sina konstnärliga val, försäkrar han. Vilket inte betyder att vi som besökare måste ha sett alla ti-digare utställningar.

– nej, nej. för några handlar det kanske om att återknyta kontakten med konstnärskap som tidigare visats, fast då med andra verk. för nya besökare är det förhoppningsvis en fantastisk ex-posé över samtidskonst.

det räcker gott.frågan om det är han, ensam, som köpt in

samlingen får honom att rulla bort en armslängd från bordet, för att sedan rulla tillbaka och näs-tan blygt bekräfta. Jo, det är det. Utom när det gällt mer komplexa verk. då har han behövt sin styrelses stöd.

Vet du alltid vad du tycker?lång tystnad. sedan ett kort ”ja”. även om det

inte finns någon generell modell för hur det går till. – någon enstaka gång blir jag drabbad. det

händer jättesällan men när det händer är jag trygg.

ett exempel är konstmässan i new York där han stod och väntade på en god vän vid en hiss. Vännen var försenad så david slank in på när-maste galleri, som visade den brasilianska konst-nären maria nepomuceno.

– Jag kände direkt att det var fantastiskt. så innan min lunchvän kommit, han var ordentligt försenad, hade jag gjort upp med galleristen att jag ville ha kontakt med konstnären. tio måna-der senare, det vill säga efter senaste vinteruppe-hållet, öppnade hon en utställning på magasin 3.

det vore lögn att påstå att jag slitit ut hissen till konsthallen. men maria nepomucenos fantas-tiska hängmattor. särskilt den hallonröda. som i trance gick jag fram och puttade på den, vak-nade upp först när en vakt upplyste att det var ett konstverk. Utan påminnelsen hade jag nog vräkt mig i dess inbjudande famn.

– det hade gått bra, intygar david neuman, nu när det tyvärr är för sent. enligt konstnären höll hängmattan för 60 kilo.

en annan konstnär som han drabbades av, och vars verk – två av dem – visas på höstens samlingsutställning är Gunnel Wåhlstrand. His-torien är snarlik den i new York. david neuman hade fått inbjudningskort till hennes examensut-ställning på kungl. konsthögskolan. kortet var en avmålning av en bild på hennes pappa. Oro-väckande men också förförisk. det var maj men kallt som vinter och david tog hund och hustru och gick till vernissagen. såg första rummets tre bilder. kände hur hjärtat klappade. Gick in i näs-ta rum, där det också hängde tre bilder.

– de var bara exceptionella. så jag gick ut till Gunnel, sa mitt namn och att jag egentligen ville köpa alla verken men att det inte skulle vara bra för henne. så jag begränsade mig till tre. Hon frå-gade om jag visste vad de kostade? mitt svar var ärligt: Jag är helt övertygad om att det är skäligt.

nY enerGi

den historia som nu inleds på magasin 3 handlar, som sagt, om kommunikation. berättar att det vi hittills kunnat se – och det vi i framtiden kommer att kunna se – inte bara är tillfälliga nedslag i spän-nande konstnärskap. än en gång vill david neuman poängtera att det finns ett större, mer spännande, sammanhang. där samlingen är en viktig del.

sucken som följer är diskret men tydlig. för det är svårt, erkänner han, att ge energi till det som redan skapats.

Som betraktare kan jag väl strunta i när ett verk kommit till?

– Jo, men tar du en bild ur sitt sammanhang måste du skapa ett nytt! det är det vi gör när vi, som exempel, hänger en konstnär som ernst Josephson bredvid karin mamma andersson. därför är den här utställningen så intressant, du kommer att förstå så mycket mer!

exakt vad jag kommer att förstå vågar jag inte fråga eftersom david neuman låter så entu-siastisk.

efter detta glädjeutbrott enas vi, något dys-trare, om att konst rent generellt inte har någon hög status i sverige. enligt david neuman står den långt ner på listan, efter barnlitteratur.

– Vilket nog delvis har att göra med dess för-måga att sätta folks emotioner i gungning. På ett både positivt och negativt sätt.

Ett så kraftfullt uttryck borde väl ha högre status?

– Jo, men bara för den som känner sig själv. annars kan konsten bli alltför utmanande, pro-vocerande.

att han själv blivit klokare som museichef vå-gar han inte garantera, före detta bildterapeuter har förmodligen extra stora krav. däremot hop-pas han kunna förmedla trygghet, både till sina närmaste och till magasin 3:s besökare.

– människor som kommer hit litar på oss. även om de aldrig hört talas om en konstnär litar de på att mötet innehåller kvaliteter som de kan ta med sig härifrån.

Vi sätter punkt där, flera timmar efter den lunch som david neuman efter viss övertalning – de som känner honom säger inte bara att han är glad, han är också matglad, en äkta livsnjutare – gått med på att hoppa över. eftersom jag inte ville mötas på en bullrig krog utan på hans arbetsplats.

tom friedman sammanfattade behovet så bra i sin utställning på magasin 3 i våras:

”att skapa en plats att sakta ner på; ett ut-rymme att upptäcka tankar vi inte haft tidigare.”

Orden på min sparade papperslapp kunde varit david neumans. eftersom de väl också handlar om – just det, kommunikation. eller åt-minstone början till en ny historia.

Karin Thunberg är reporter och kolumnist på Svenska Dagbladet. Hon är också verksam som författare och dramatiker.


föregående uppslag:

karin mamma andersson, Studio, 2007annika von Hausswolff, Sad Memories of Pink #2, 2004

Vänster:

installation av Ohad meromis verk Figure with bird, 2009

nedan:

Ulf rollof, Container, 2001matts leiderstam, Sarkofag, 1994

följande uppslag:

tal r, Hyacint, 2008fredrik söderberg, Treat the Gods as if they Exist, 2010

magasin 3 öppnar stort och starkt hösten 2010. Utställningen Thrice upon a time består av tre parallella presentationer som utgår från verk i samlingen. det är magasin 3:s hittills största samlingsutställning. 66 konstnärer från absalon till Christine ödlund fyller utställningsrummen med över 190 verk – fotografi, teckning, måleri, film och skulptur. det är omtalade verk av väleta-blerade konstnärer såväl som introduktioner av konstnärer som inte tidigare ställt ut i sverige. tillsammans ger verken en oöverträffad inblick i magasin 3:s samling.

texterna i tidningen tar sitt avstamp i utställ-ningen och de tre utställningsdelarna som curato-rerna richard Julin, elisabeth millqvist och tessa Praun har skapat utifrån varsitt perspektiv på samlingen – samlandet, konsthistorien och konst-nären. en ingång är samlandet och föremålens historia. en annan uppdaterar hur de klassiska kategorierna porträtt och landskap ser ut idag. det konstnärliga arbetet med återgivna fantasier och utblickar från ateljén är i centrum i en tredje.

med medverkande konstnärer födda mellan 1849 och 1978 skapar utställningen möten mellan bland andra ernst Josephson och karin mamma an-dersson, men reflekterar framförallt den samtida konsthistorien.

magasin 3 har varit en samlande institution från och med starten 1987. Thrice upon a time inleder en ny period med ökat fokus på sam-lingen. museichef david neuman kommenterar: ”den vikt vi lägger på samlingen vill vi göra synlig utåt. i en närliggande framtid kommer delar av samlingen alltid att vara tillgängliga genom per-manenta utställningar, men det är en utmaning. samlande handlar om berättelser – inte enbart om föremål.”

Utställningen Thrice upon a time öppnar 11 september och pågår till 12 december 2010.

medVerkande kOnstnärer

de 66 konstnärerna, vars verk ingår i magasin 3:s samling är: absalon, karin mamma andersson,

Janine antoni, maya attoun, Uta barth, lynda benglis, Christian boltanski, ann böttcher, anna Camner, Philip-lorca diCorcia, Cecilia edefalk, marcel van eeden, Jens fänge, robert Guillot, rune Hagberg, lova Hamilton, Carl Hammoud, siobhán Hapaska, annika von Hausswolff, maria Hedlund, anton Henning, Carl fredrik Hill, bror Hjorth, rebecca Horn, Olav Christopher Jens-sen, ernst Josephson, matti kallioinen, kimsooja, r.b. kitaj, John kleckner, sigalit landau, matts leiderstam, maria lindberg, mark manders, Wal-ter de maria, truls melin, Ohad meromi, Jan van munster, Jockum nordström, Cecilia Parsberg, Gabriel Orozco, Chris Ofili, tal r, Håkan rehn-berg, Gerhard richter, boo ritson, Ulf rollof, Glen rubsamen, fred sandback, tom sandberg, Johan scott, miri segal, Jonathan seliger, Cindy sherman, ann-sofi sidén, santiago sierra, lena svedberg, fredrik söderberg, Johan thurfjell, richard tuttle, Uglycute, Charlie White, Gunnel Wåhlstrand, rémy Zaugg, Johan Zetterquist, Christine ödlund.

THRICE UPON A TIMEHösten 2010maGasin 3 stOCkHOlm kOnstHall


gärna framställda i hel- eller halvprofil. Profilen är speciell i porträttbilder, den lyfter fram detal-jer och skapar tydlig karaktär och är därför också vanlig som karikatyr. samtidigt är profilen inte representativ, höger och vänster sida är aldrig identiska och därför ger enbart ena sidan aldrig komplett information om helheten.

filmstjärnor, artister och sportidoler har i stor utsträckning ersatt porträtten av betydel-sefulla kungliga personer som historiskt sett do-minerat porträttkonsten. andy Warhols marilyn monroe-bilder från 1962 är en ständig referens för kändisfotografiet. Warhol upprepade bilden av marilyn i en mängd versioner. i samlingen på tate modern i london återkommer hennes bild 25 gånger i ett konstverk. mot en orange bak-grund syns hennes rosa ansikte, ögonen är kraf-tigt markerade med eyeliner och huvudet omgivet av en kontur av vågigt, gult hår. de mest kända personerna känner vi igen så väl så att porträttet kan reduceras till några få beståndsdelar. inget av den kända kroppen finns med och ändå är det omisskännligt hon, marilyn… larger than life. samtidigt ger bilden av henne ingen information – masken har blivit allt.

Porträtt aktualiserar frågan om vilken tid i livet som den avporträtterade ska kommas ihåg från. Warhol skapade marilyn monroes porträtt samma år som hon gick bort, 36 år gammal. bil-den av henne förblir ung och det är ungdomlig skönhet vi förknippar henne med. nio år efter att fotbollsstjärnan nacka skoglund gått bort por-trätterades han som aktiv idrottsman som skju-ter mål på södermalm i stockholm. skulpturen av nacka skoglund lyfter fram sportlegenden, det är tiden för hans fotbollsprestationer som är viktiga, det är så vi känner till och minns honom. ett por-trätt av en person som inte längre finns kan bli så starkt förknippat med någon att vi uppfattar det som själva personen. Porträttet blir ett substi-tut när vårt minne bleknat, som vi bevarar för att hålla personen vid liv. Hur starkt vi kan koppla en bild till en person visar porträtt där förhållandet är det motsatta, när det är någon vi inte värderar. stalin hör till de politiska ledare som upproriska personer har förstört statyer av i strävan efter att glömma originalet. i de länder där man fortfaran-de får ta med sin egen bild till passexpeditionen finns det restriktioner för hur gammal bilden får vara. tills alldeles nyligen var föreskriften max sex månader för att säkerställa att det är så likt den sökande som möjligt.

ett porträtt är resultatet av flera personer – en avporträtterad, en beställare (som kan vara samma som den första) och en konstnär som tol-kar. när vi väljer ett foto av oss själva kan vi rata ett tiotal (som inte liknar oss tillräckligt) för att hitta det bästa. Vi eftersträvar något mer än att ”säkra identifieringen”. På något sätt hoppas vi att vår karaktär ska komma till uttryck – vem vi är, hur vi är. när konstnärer gör självporträtt är ett led uteslutet. de kan styra och ställa över pre-sentationen själva. i ett självporträtt har konst-nären Janine antoni som är i 40-årsåldern valt att placera sig själv i ett barnrum. Hängande i en sele hålls hon upp av rep fastbundna i det om-givande rummet och möblerna. Hon har benen i ett dockskåp och sitt långa, svarta hår utsläppt. bilden refererar till den mexikanska konstnären frida kahlos självporträtt Broken Columns från 1944. i det verket har också kahlo sitt långa hår hängande över axlarna och bar överkropp stödd av en korsett. antonis korsett lyfter upp henne så att hon tycks sväva en bit ovanför golvet medan kahlos korsett stöder henne medicinskt. kahlo målade en öppning i huden som blottar en rygg-rad av stål. Centralt i kahlos konstnärskap var en allvarlig olycka då hon skadade ryggraden. Hon plågades under hela sitt liv av skadorna hon fick, men smärtan i hennes många porträtt är mångbottnad och utgick såväl från det fysiska som det psykiska – kärlek och svek. Har vi sett kahlos porträtt påminns vi om det när vi ser an-tonis. Hennes val att porträttera sig är ett sätt att

ska Vi ta den Här bilden?— elisabeth millqvist —

”fotot tas på passexpeditionen” uppmanar texten på Polisens hemsida. i sverige är de komplicerade anvisningarna för att ta en giltig passbild borta och allt görs istället av en handläggare. i fotosta-tionen ser de till att du har 32–36 mm mellan hjäs-san och hakspetsen på bilden, att munnen inte är öppen, ögonen tydligt urskiljbara, att belysningen inte skapar röda ögon och att fotot är taget rakt framifrån. det finns inte längre några direktiv om att lyckas få med örat i passbilden men däremot lämnar den sökande i sverige fingeravtryck se-dan juni 2009. när handläggaren i fotostationen frågar ”ska vi ta den här bilden?” accepterar vi för det mesta, även om resultatet känns blekt, blicken skärrad och kroppsställningen stel. fram-ställningen ska enbart säkerställa att passen är enhetliga och att de ska kunna avläsas maski-nellt. det går inte att få en ytterligare kopia av passbilden men vi skulle knappast välja just den för att rama in och hänga upp hemma eller lägga upp på en nätdatingsajt med hopp om många träf-far. tagen under de speciella omständigheterna uppfyller bilden inte våra önskemål om en lyckad framställning men samtidigt lyfter kraven fram många centrala frågor inom porträttkonsten.

Polismyndigheten efterfrågar ett foto. en mål- ning eller teckning är inget alternativ. Huvud-skillnaden mellan fotografi och målning/teckning förknippas med tid. Vi associerar gärna fotogra-fiet med ett fångat ögonblick och det målade eller tecknade porträttet som resultatet av en tidskrä-vande process. Vi förstår fotografiet som ett in-dex, något sant som dokumenterar verkligheten och kan användas som bevisning (t.ex. från en brottsplats). trots att kunskapen om bearbetning av bilder blivit utbredd litar vi på fotografiet – det har hänt, så här såg personen ut. eftersöks nå-gon som inte är fysiskt närvarande får vi däremot återvända till teckningen och skapa en fantom-bild. Undersökningar av vittnesmål visar att vi lägger större uppmärksamhet vid vissa delar av ansiktet än andra. komplement till tecknaren är dataprogram som ställer samman fotomontage av ansiktsdelar.

konstnären Cindy sherman har ifrågasatt vår tillit till fotografiet och vår identitet som något beständigt genom att sedan 1970-talet använda sig själv som fotografiskt motiv. i en ständig före-ställning lånar hon poser och attribut från olika samhällsskikt, tider, ursprung och kön och fram-ställer sig själv enligt olika konventioner. avpor-trätterad och inramad finns hon som en karaktär i en Hitchcock-film, europeisk 1700-talsdam eller clown. På samma sätt använder konstnären boo ritson sedan år 2000 en porträtteknik som vän-der upp och ner på våra förväntningar. boo ritson porträtterar inte sig själv utan fotograferar en utvald person efter att först ha använt den som underlag och målat direkt på personen. resulta-tet blir desorienterande, vi ser individen under färgen men ansiktsdragen blir också generella – verket är en målning och ett fotografi som både döljer och lyfter fram.

boo ritsons subjekt tittar coolt på oss bakom solglasögon. liksom föreskriften att ansiktsut-trycket på en passbild ska vara neutralt är kon-ventionen för porträtt att de porträtterade inte ger uttryck för förvåning, avsky, sorg, ilska, räds-la eller lycka. de känslorna förknippar vi med det tillfälliga och inte ett utseende som kan represen-tera någon över tid. Undantag finns, i slutet av vissa kulturhistoriska faser har starka uttryck favoriserats oavsett om de varit karaktäristiska för den porträtterade eller inte. tankfull, stark och ädel har istället uppfattats som användbara, eftertraktansvärda uttryck. det är också så vi känner igen Greta Garbo, audrey Hepburn eller elizabeth taylor. med alla sina ansiktsdrag i ord-ning har vi beundrat dem på otaliga bilder. långt från passbildens anvisning om hållning tittar de på oss över axeln, fotograferas nerifrån och är

– Cindy sherman, Untitled #195, 1989. Courtesy konstnären och metro Pictures– matts leiderstam, Sarkofag, 1994


spegla sig, visa beundran och samtidigt bestäm-ma över spegelbilden. Hon leder våra tankar i en bestämd riktning och lyfter fram sig själv som konstnär och kvinna.

konstnären matts leiderstam har skapat ett självporträtt som nästan helt har övergivit beskrivningen av hans fysiska person. Han har målat 84 dukar, fritt ur fantasin som föreställer vulkaner. staplade och lutade mot väggen tar målningarna tillsammans upp samma längd som en kista anpassad efter hans kropp. i början av 1980-talet bröt hiv-epidemin ut. tidningarnas svarta löpsedlar om aids och hiv skrämde upp, generaliserade och moraliserade över vilka som drabbades. konstverket är från 1994, en tid då den första bromsmedicinen ännu inte hade lan-serats och viruset fått homosexualitet att kopp-las till sjukdom och död. titeln är Sarkofag och vulkanerna refererar till sexualiteten som ett antal eruptioner, livsfarliga utbrott. Ovanpå målningarna står en konisk bägare liknande de vaser som finns att låna på kyrkogårdar. matts leiderstam gör vulkanerna, landskapet, till ett porträtt men utan porträttlikhet. Han sätter sin sexualitet i fokus för sin identitet och refererar till döden och livets förgänglighet. Historiskt har konstnärer ofta lagt till en dödskalle, eller skelett som en del av sin komposition. det har fungerat som påminnelse – memento mori – minns att du är dödlig, medan andra mer uppstudsigt lagt till inskriptionen ”ars longa Vita brevis” – konsten är evig, livet är kort. Porträtt kan alltid tolkas i förhållande till döden genom att de är mer bestå-ende än våra egna flyktiga liv. där någonstans upphör likheten mellan passbild och porträtt. de mest framgångsrika porträtten har gjort de av-porträtterade odödliga. när vi godkänner passet vet vi att det bara gäller i fem år.

i utställningen Thrice upon a time utgår jag från konsthistorien och två klassiska konstnär-liga motiv – porträtt och landskap. det är motiv som aldrig upphör att fascinera. Vad söker vi i porträtt, vad finns med i självporträtt och kan även landskapet läsas som ett porträtt?

Elisabeth Millqvist har arbetat på Magasin 3 i åtta år som intendent. Hennes senaste utställ-ningar är presentationer av Sol LeWitt och Maria Nepomuceno. I höst blir hon konstnärlig ledare på Stiftelsen Wanås Utställningar.

Verklista

Janine antoni (f. bahamas, 1964)Inhabit (2009) C-print, digital, 304 x 191 x 7,5 cm

maya attoun (f. israel, 1974)Inner Beauty (2007)Penna och tusch på papper, 62 x 38 cm

Uta barth (f. tyskland, 1958)Field # 6; Field # 8; Field # 19 (1995)samtliga verk fotografi på pannå, 58,5 x 73 cmUntitled 02.13 (2002)Pigmentfotografi och arkivbeständigt papper, 54 x 275 cm

ann böttcher (f. sverige, 1973)Cinderella (2002), 34 x 30 cmCaspar David Friedrich 5 februari 1812 – Ann Böttcher 5 februari 2002 (2002), 34 x 30 cmPekar genom en tysk skog (2002), 46 x 34 cmTurkisk gran från Taurusbergen (2002), 46 x 34 cmUtsikt nummer fyra, Eggedal (2002), 46 x 34 cmPendula Bruns (2002), 37 x 31 cmsamtliga verk blyerts på papper

anna Camner (f. sverige, 1977)

Bewildered, They Are Searching the Ground for Footprints of their Kind (2005–06)Olja på plexi, 42 x 64,5 cmA Chilling Tale of The Ever Circling Dragon (2005–06)Olja på plexi, 41,5 x 41,5 cm

Philip-lorca diCorcia (f. Usa, 1953)Head #13 (2000)C-print, 122 x 152,5 cm

Cecilia edefalk (f. sverige, 1954)At the moment untitled (1997)akvarell på papper, 35 x 45 cm

annika von Hausswolff (f. sverige, 1967)Hey Buster! What do you know about desire? (1995)C-print, 22 x 28 cmÖgonvittne (1997)C-print, 25 x 19 cm

Carl fredrik Hill (sverige, 1849–1911)Landskap Barbizon (1874)94 x 76 cmFranskt Landskap (odaterad)74,5 x 84 cmI trädets skugga (odaterad)71 x 81 cmsamtliga verk kolteckning på papperTräd i vatten; Jätteträd vid havet; Träd med flod (odaterade)samtliga verk krita på papper, 48 x 50 cm

Olav Christopher Jenssen (f. norge, 1954)Uten tittel (1989)Olja på duk, 50 x 70 cm

kimsooja (f. sydkorea, 1957)Bottari Alfa Beach (2001)Projektion med enkanalsvideo, ljudlös, 6,18 min loop

John kleckner (f. Usa, 1978)Untitled (2006)49 x 51 cmUntitled (2006), 41 x 41 cmUntitled (2006) 41 x 41 cmsamtliga verk tusch på papper

matts leiderstam (f. sverige, 1956)Returned, Hampstead Heath, London (1997)Returned, The Rambles Central Park, New York (1997)Returned, Park K Marcinkowskiego, Poznan (1998)Returned, Parc Mont Royal, Montréal (1998)Returned, Frescati, Stockholm (1997)samtliga verk c-print, 40 x 55 cm Sarkofag (1994)84 målningar, akryl på duk, keramikbägare75 x 95 x 173 cm

mark manders (f. nederländerna, 1968)Composition with Book and Standing Figure (2009)målad duk, målat trä, målad apoxy, järn, trä, rep, 230 x 60 x 54 cm

Ohad meromi (f. israel, 1967)The Geometry Teacher (2010)blandteknik, varierande storlekFigure with bird (2009)blandteknik, varierande storlek

Jockum nordström (f. sverige, 1963)Balkongen – en hälsning till Manet och Magritte (1998)blyerts på papper, 88 x 69 cmTalk of the town (1998)blyerts på papper, 87,5 x 69 cm

Chris Ofili (f. storbritannien, 1968)Enough (2000)

– Janine antoni, Inhabit, 2009– Gunnel Wåhlstrand, Mother profile, 2009


dörrar PÅ Glänt— tessa Praun —

”detta begränsade utrymme – fyra väggar, tak, golv, dörr(ar) och fönster – erbjuder avskildhet och skyddar därmed individens privata sfär mot obehöriga. ett rum kan påminna om en fästnings-mur som stöter bort inkräktare eller tvärtom – om en fristad där man känner sig varmt välkommen.” så skriver Jeana Jarlsbo (fil.dr. i franskspråkig litteratur, översättare och kulturskribent) i sin inledning till understreckaren ”betydelsen av att omgärdas av fyra väggar” (svd den 14 april 2010) och sätter fingret på hur vi omedvetet definierar våra mest personliga rum. konstnärer har genom tiderna ägnat sig åt interiörer i allt från rumsstu-dier och stämningsbilder till psykologiskt laddade skådeplatser. Verken jag har valt till min del av utställningen Thrice upon a time förmedlar just denna spännvidd. Under arbetets gång har jag bli-vit påmind om den roligaste delen av mitt arbete: att göra ateljébesök. Vad berättar rummet om in-spirationskällor, referenser och fantasier? Vilka egenheter, arbetsprocesser, ämnen och historier kan spåras? att träda in i en konstnärs ateljé ger en glimt av det mentala rum där det verkliga ska-pandet sker. det är inte avgörande för upplevelsen av konst men kan entusiasmera och i bästa fall bi-dra med en pusselbit till fördjupad insikt.

länge utgjordes konstnärsateljéerna av stör-re team bestående av mästaren och hans lärlingar. med tiden har konstnärsrollen förändrats och den solitäre konstnären har blivit ett begrepp. i och med detta har ateljén blivit mer laddad och syno-nym med det enskilda konstnärsgeniet. ett smått kaotiskt rum med staffli, färgtuber, penslar är än idag den vanligaste föreställningen om en ateljé. Ju stökigare desto mer kreativitet utstrålar den. i filmens värld är det just bilden av den bohemiske, svårmodige och yvige målaren som är den mest framträdande när konstnärskaraktären ska intro-duceras. en mer nyanserad och tidsenlig bild är allt för komplex och svår att förmedla. i takt med att måleriet under modern tid avtagit som främ-sta konstform har konstnärer även begett sig ut i staden eller naturen för att arbeta och skapa verk direkt på plats. den traditionella ateljén har i vissa fall reducerats till mer kontorsliknande rum varifrån nödvändiga specialister som hant-verkare, forskare eller arkitekter engageras för att realisera verken. en del konstnärer ser ateljén mer som en tillfällig bas utan emotionellt värde. för maria Hedlund har det tidvis varit viktigare att kunna tillbringa tid på olika platser än att vara beroende av en särskild. Hon menar att hon inte har någon ”ateljé” och heller inget ”hem” men dä-remot en plats där hon bor och arbetar. även för Uta barth är gränsen mellan hem och ateljé fly-tande. Hon fotograferar för det mesta i sitt hus och behöver vita väggar för att kunna tänka och som förutsättning för sina bilder. i ateljén använder hon väggarna för redigering, grupperar och nålar upp bilder. Hon lever med dem, stirrar på dem tills hon vet vilka bilder som fungerar och vilka inte.

Oavsett hur dessa arbetsplatser ser ut ger de en känsla av autenticitet och förmedlar konstnä-rens personlighet och kreativa språk. ateljén som sinnebild för skapande drogs till sin spets när marcel duchamp ställde ut sin tömda ateljé för att därmed deklarera att han hade slutat göra konst. i hemlighet fortsatte han dock under många år att arbeta i en annan ateljé och skapade där sitt sista verk (Etant donnés, 1946–66) som för omvärlden blev känt först efter hans död. det finns åtskilliga exempel där ateljén spelar en viktig roll i sig, an-tingen som skådeplats eller som självständig miljö. lowell nesbitt lät under 1960-talet fotografera både sin egen och kollegors ateljéer. med hjälp av de fotografiska förlagorna målade han av ateljé-erna och skapade alternativa porträtt av sig själv och bland andra louise nevelson och Claes Olden-burg. Under samma årtionde utförde bruce nau-man olika rörelser i ateljén som han filmade med idén om att vad han än skapar där blir till konst.

blyerts på papper, 76 x 56 cm

Gabriel Orozco (f. mexiko,1962)Black Kites Perspective (back right 1) (1997–2008)Black Kites Perspective (back left) (1997–2008)Black Kites Perspective (back) (1997–2008)Black Kites Perspective (back right 2) (1997–2008)Black Kites Perspective (top) (1997–2008)Black Kites Perspective (left) (1997–2008)Black Kites Perspective (right) (1997–2008)Black Kites Perspective (front horizontal)(1997–2008)Black Kites Perspective (front vertical) (1997–2008)samtliga verk c-print, 41 x 51 cm

boo ritson (f. storbritannien, 1969)Private Eye (2007)121 x 84 cmCindy (2007)114 x 84 cmCindy-Rae (2007)114 x 84 cmsamtliga verk giclée-tryck

Ulf rollof (f. sverige, 1961)Container (2001)Vax, 50 x 110 x 110 cm

Glen rubsamen (f. Usa, 1957)This artistic form was not conceived for depicting indifference or nothingness, a flatter, more terse and dreary discourse will need to be invented for that (2007)tusch på papper, 151 x 71,5 cm

tom sandberg (f. norge, 1953)Untitled (2005)lambdatryck på aluminium, 98,5 x 130 cmUntitled (2005)lambdatryck på aluminium, 182,5 x 123,5 cm

Cindy sherman (f. Usa, 1954)Untitled #195 (1989)färgfotografi, 77,5 x 34 cmUntitled #203 (1989)färgfotografi, 134 x 97,5 cm

santiago sierra (f. spanien, 1966)89 Huicholes (2006)84 svart-vita fotografier, 30 x 22,5 cm

Charlie White (f. Usa, 1972)The Americans: US Gymnastics Team (2005)kromogent färgtryck, 127 x 140 cmTate – LaBianca (2005)kromogent färgtryck, 122 x 161 cm

Gunnel Wåhlstrand (f. sverige, 1974)Mother profile (2009)tuschlavering på papper, 186 x 136 cmTore (2007)screentryck, 102 x 72 cm

Christine ödlund (f. sverige, 1963)Thought-Form (2008)27 x 27 cmSprites (2008)22 x 22 cmMagnetosphere (2008)21 x 24 cmPhenomena (2009)53 x 58 cmsamtliga verk blyerts på papperThought-Form (2009)installation med dVd, trä, styrencellplast, 260 x 150 cm

– maria Hedlunds kombinerade hem och ateljé, 2010. fotografi: maria Hedlund– Uta barths ateljé, 2010. fotografi: J. r. Valenzuela– karin mamma anderssons ateljé, 2010 fotografi: tessa Praun


i Mapping the Studio har han reducerat händel-serna och nattetid låtit flera filmkameror regist-rera enbart rummet och har därmed gett ateljén en än mer framträdande roll. Christian boltanski har tagit detta ytterligare ett steg längre och do-kumenterar sedan en tid tillbaka sig själv i atel-jén med ständigt påslagna övervakningskameror. boltanskis alla rörelser i ateljén blir likt naumans till konst och i stunderna då han är frånvarande utgör ateljén hans porträtt.

Philip Ursprung är professor i modern och samtida konst på universitetet i Zürich och har bidragit med en text till katharina Grosses nyut-komna bok om det ateljéhus hon låtit bygga från grunden. Han skriver att konstnärer sällan har tillgång till ett helt eget fristående hus. när vi tän-ker på ateljéer förknippar vi dem sällan med ex-teriörer utan vi är vana vid att föreställa oss dem som interiörer. de är idag ofta belägna i befintliga byggnader som f.d. industrianläggningar, hyres-hus, källarlokaler eller i hemmet och är av mer el-ler mindre imponerande storlek. i dessa interiörer skapas konsten som sedan förflyttas till nya sam-manhang i form av gallerirum, museiutställningar, privathem eller det offentliga rummet. ateljén re- ducerad till sin interiör står för idén om arbete som inte kan mätas i timarvode men likväl har po-tentialen att öka oerhört i värde. en konsekvens av detta är enligt Ursprung att insidan av ateljén själv nästan har uppnått statusen som konstverk och hela ateljéinteriörer har därmed bevarats el-ler förflyttats till museer. i mitten av 1960-talet för-flyttade lucas samaras sin ateljés hela innehåll till Green Gallery i new York. i sin utställning ville han bidra med det mest personliga en konstnär kan åstadkomma. även Constantin brâncusi ville kombinera platsen för skapande av konst med platsen där konst visas och ställde periodvis en-bart ut sina verk i den egna ateljén. På hans begä-ran är ateljén idag rekonstruerad som den var vid hans bortgång och finns att besöka i en separat byggnad på platsen framför Centre Pompidou i Pa-ris. francis bacons ateljé flyttades 1998 bit för bit med hjälp av arkeologer från london till hans fö-delsestad dublin. över 7000 objekt återfanns, re-gistrerades och bytte plats tillsammans med dörr, väggar, golv, tak och möbler och kan idag besökas på Hugh lane Gallery. boltanskis pågående verk där han dokumenterar sig själv i ateljén i utkanten av Paris spelas i realtid upp i en grotta på tasma-nien och arkiveras där för all framtid. förutom att han med aktionen förevigar sig själv och sitt ska-pande innebär även denna livestreaming en sorts förflyttning av ateljén till en annan fysisk plats.

Under arbetet med Thrice upon a time har jag mer än tidigare varit uppmärksam på atel-jén som rum och företeelse. i samtal med karin mamma andersson har jag förstått att det alltid har varit lika viktigt för henne att ha en säng i ateljén som det är att ha vatten där. Hon måste känna att det är hennes andra hem och sover gärna där en stund om dagarna. att hon behöver ta bilen till ateljén medan hennes man Jockum nordström går upp till sin på övervåningen i deras hem ser karin mamma snarare som lyxigt – atel-jén har trots allt något fragilt över sig som ibland kan vara svårt att dela ens med dem som står en allra närmast. Carl Hammouds ateljé ligger i en ovanligt ljus och välordnad källarlokal. färgska-lan är begränsad och han arbetar under visuell tystnad – han ser alltid till att ta bort eller täcka för etiketter och loggor på färgburkar, lösnings-medel och kartonger med material. Han vill inte se något annat än sina egna bilder eller de han själv valt. ateljén ska kännas som en uppfinnar-verkstad, en plats där något experimenterande sker. den är indelad i fem olika arbetsstationer som tillåter honom att arbeta på flera verk samti-digt och förenklar hans arbetsmetod. Carl arbetar mycket och är noga med att teckna på morgonen och måla efter lunch. i frihamnen nära magasin 3 har Jens fänge sedan några år tillbaka sin ateljé. Jag hade väntat mig en ordnad och stram miljö men den var överraskande och härligt stökig.

man riktigt känner energin och passionen för må-leriet. Under våra samtal plockar Jens ständigt fram olika böcker för att visa något, en referens, en inspirationskälla, eller pekar på verk av andra konstnärer han köpt.

Högst upp i ett hus med hisnande utsikt över Högdalen spenderar Jockum nordström allra helst sin tid. Han kopplar av när han arbetar och mår som bäst när han får göra det varje dag. Hans bild-värld präglas delvis av det han ser utanför fönst-ret. förortens huslängor och höghus som sticker upp ur grönskan är återkommande motiv och kommer med stor sannolikhet att försvinna den dag då han flyttar, byter ateljé och därmed utsikt. Jockum håller gärna andra borta från ateljén om det går – det känns annars lite som om publiken skulle få stå bakom trollkarlen och se alla knep. teckningarna täcker han över under natten; med collagen och modellerna är det inte lika känsligt. tiden rusar när man pratar med Jockum, man kastas från konst till musik och litteratur om vart annat. Vi sitter på golvet, ler åt den stora högen överblivna pappersbitar under bordet. Jockum drar ut en stor låda i en hurts – där ligger de! mängder av utklippta figurer och former som han målat på – ben, armar, fötter, huvuden, hela krop-par, möbler och olika objekt. Hundratals former huller om buller som väntar på att bli karaktärer i någon av hans egensinniga scener. det går inte att missta Jockums egen förtjusning över de många historier som ligger och väntar.

i min del av utställningen har jag både foku-serat på verk som visar interiörer av de mest olika slag men också på konstnärernas ateljé som inte-riör. ateljén är platsen där idéer och den kreativa drivkraften möter den praktiska processen, och i vissa fall är det just platsen i sig som inspirerar till skapande. i utställningen rör man sig mellan verken, fysiska objekt från konstnärernas ateljéer och fragment av skapandeprocessen. Gränserna mellan verkliga, fiktiva och mentala rum suddas ut och tillsammans ger de glimtar av de historier som finns inneboende i alla verk.

Tessa Praun är intendent på Magasin 3 sedan 2004. Hon har curerat utställningar med bl.a. Christian Boltanski, Miroslav Tichý/Julia Mar-garet Cameron och Smadar Dreyfus.

Verklista

absalon (israel, 1964–93)Proposition d’Habitation (1990)Video, 3 min 50 sekSolutions (1992)Video, 7 min 25 sek

karin mamma andersson (f. sverige, 1962)Kontor 1 (2007)blandteknik på papper, 57 x 71 cmStudio (2007)akryl och olja på duk, 149 x 72 cmPorträtt (2007)blandteknik på papper, 57 x 71 cmLager (2007)blandteknik på papper, 57 x 71 cm

Uta barth (f. tyskland, 1958)Untitled (05.17) (2005)färgfotografier, monterade, fyra delar, vardera 61 x 64 cmSundial (07.1) (2007)färgfotografier, monterade, tre delar, vardera 153 x 130 cm Sundial (07.2) (2007)färgfotografier, monterade, fem delar, vardera 76 x 95,5 cm

Jens fänge (f. sverige, 1965)Overglaze (2006)

– Carl Hammouds ateljé, 2010 (översta två bilderna). fotografi: tessa Praun– Jens fänges ateljé, 2010. fotografi: tessa Praun


Gaddlöst bi samlar inGen HOnUnG— richard Julin —

magasin 3 har samlat konst ända sedan starten 1987. Under åren har en tydlig kärna utkristal-liserats – de verk vi har arbetat fram tillsammans med konstnärer till utställningar som vi har pre-senterat. Verk som mona Hatoums Undercur-rent, tony Ourslers verksvit Station, annika von Hausswolffs Ich bin die Ecke aller Räume och Pipilotti rists Tyngdkraft var min vän är några av de verken och vi ser dem som viktiga att bevara. kring kärnan har hundratals konst-verk tillkommit sedan mitten av 80-talet. liksom alla institutioner som samlar ställer vi oss frågor kring hur vi visar, lagrar, konserverar konsten och forskar kring den. tillsammans ger verken i samlingen en bred bild av samtidskonsten i den tid i vilken vår institution agerar. samlingen är ett komplext verktyg med vars hjälp vi för all framtid kan skapa nya berättelser. i ständigt nya kombinationer kan samlingen anta nya skepna-der i utställningar som speglar just den tid som verken visas i. nya verk tillkommer och varje ny sammanställning är en berättelse om nuet i rela-tion till det förflutna.

magasin 3 hör till de många konstmuseer världen över som är helt privatfinansierade. även många av de museer som idag är statliga har en gång i tiden startats av privatpersoner – eldsjälar som brunnit för kulturen och konsten. energiska samlare har ägnat stora delar av sina liv åt att skapa platser för besökare att uppleva sig själva i relation till sin samtid och historia. i stockholm är thielska museet och Waldemarsudde exem-pel på sådana platser. även nationalmuseums enorma samlingar har till största del privat ur-sprung, med start i Gustav Vasas konstsamlingar från 1500-talet. i andra länder kan the museum of modern art i new York City nämnas som exempel på helt privata initiativ som fått stor betydelse för museihistorien. men kanske framförallt som en av de platser där människor har lärt sig något, känt mycket och fått minnen för livet.

i den utställningsdel av Thrice upon a time som jag arbetat med utgår jag från samlandet. Jag har arbetat med att skapa en utställnings-arkitektur i vilken du som besökare kan upp-leva konstverken i en rumslig miljö tillkommen utifrån de konstverk som visas. Verken är sam-manställda associativt och förhoppningen är att utställningen som helhet väcker upptäckarglädje – närbesläktad med en samlares entusiasm. för att understryka att det är historierna som är vik-tiga och inte objekten i sig har alla verk i utställ-ningen speciella anekdoter kopplade till sig.

i samband med arbetet med utställningen har jag reflekterat över museernas roll och återbe-sökt några av mina favoritmuseer i världen. det är platser som påminner mig om museernas och konstens enorma potential till inspiration. Här är några av dem:

sir JOHn sOane’s mUseUm, lOndOn

det här lilla museet är en av mina absoluta favo-ritplatser. den får mig att uppleva hur historiens vingslag viner genom detta kaotiska sammelsu-rium av objekt, underliga rumskonstruktioner och häpnadsväckande, genuina material. soane’s museum är ett unikt, drömlikt kuriosakabinett som inger hopp om framtiden genom sitt kärleks-fulla förhållande till historien.

sir John soane var sin tids mest kände brittis-ke arkitekt. med början år 1792 byggde han om tre hus i lincoln’s inn fields i london för att härbär-gera och utöka sin samling i det som även var hans privata hem. när soane blev professor vid royal academy i london 1806 öppnades huset för hans studenter. byggnadsmaterial, modeller av byggna-der och över 30 000 ritningar utgör en viktig del av samlingarna. när soane dog 1837 började en act of Parliament gälla. Han hade förhandlat om den flera år tidigare och det beslutet av det brittiska

Gouache på papper, 185 x 154 cm

Carl Hammoud (f. sverige, 1976)Metamorphosis (2009)blyerts på papper, 47 x 51 cm

annika von Hausswolff (f. sverige, 1967)Split Version (fd parallel platform for projection) (2003)C-print, silikonmonterad på plexi, diptyk 160 x 120 cmThe Legacy of Beige (2002)C-print, silikonmonterad på plexi 128 x 100 cmUtan titel (2002)C-print, silikonmonterad på plexi128 x 100 cmUtan titel, 1999 (fd End of story) (1999)silikonmonterad på plexi, 140 x 110 cmSad Memories of Pink #2 (2004)silikonmonterad på plexi, 180 x 80 cm

maria Hedlund (f. sverige, 1961)Not the same (2002)C-print på aluminium, diptyk, vardera 56 x 48 cm

ernst Josephson (sverige, 1851–1906)Interiör med kakelugn och piano (odaterad)tusch på papper, 38 x 23 cm

Ohad meromi (f. israel, 1967)Hand Rail (2009)blandteknik, varierande storlek

Jockum nordström (f. sverige, 1963)The final end of childhood (2001)blandteknik på papper, 75 x 89 cmTheir Very Own and Golden City (2002)blandteknik på papper, 123 x 93 cmLoppspel (2004)blandteknik på papper, 201 x 155 cmTiden (2004)blyerts på papper, 65,5 x 43,5 cmHank och stör (2008)Collage på papper, 70 x 100 cmLikväl (2007)blyerts på papper, 77,5 x 61,5 cmOpp (2008)Collage på papper, 57 x 76 cmLuskam (2007)Collage på papper, 50 x 70 cmFarväl (2008)Papper, kartong, akvarell 72 x 31 x 14 cmA Flickering Dream of Time (2009)akvarell, blyerts och collage på papper 119,5 x 105,5 cm

fred sandback (Usa, 1943–2003)Untitled (1987)kol och pastell, 81,5 x 62,5 cmUntitled (1987)blyerts och kol, 105 x 75 cmUntitled (1990)blyerts och pastell, 117 x 82 cmUntitled (1987)blyerts och kol, 75 x 105 cmUntitled (1977)blyerts och kol, 71 x 102 cmUntitled (1990)Pastell, 117 x 82 cmUntitled (1989)torrkrita, 48,5 x 61,5 cmUntitled (1987)torrkrita, 48,5 x 61,5 cmUntitled (1987)torrkrita, 62,5 x 81,5 cmUntitled (1990)torrkrita, 62,5 x 81,5 cm

ann-sofi sidén (f. sverige, 1962)Who Told the Chambermaid (1998)dVd-installation, 17 kanaler, s/v, monitorer243 x 33 x 385 cm

– Jockum nordströms ateljé, 2010 fotografi: tessa Praun


City. ett före detta tryckeri på närmare 28 000 kvadratmeter har byggts om till museum för att inhysa dias samling. även vid den här ombygg-naden visade dia sin stora tilltro till konsten och konstnärerna. man gav skulptören robert irwin i uppdrag att forma om platsen. resultatet har bli-vit en fullständigt unik plats som ger utrymme för möten med konsten där i alla fall jag blir mållös.

sCHaUlaGer, basel

schaulager tycker jag är de senaste årens mest spännande och nyskapande museum. Här har ett koncept växt fram som resulterat i en bygg-nad och en organisation där man samlar, lagrar, forskar och visar konst på ett nytt sätt. även på schaulager får konsten ta plats på ett kompro-misslöst vis och museet ger verkligen en möjlig-het att djupdyka i konstnärskap. de tillfälliga utställningarna är stora, pågår länge och visar omfattande verkgrupper; ofta åratals skapande i relation till nyproduktioner.

Grunden till schaulager är stiftelsen emanuel Hoffmann. dess samling är idag över 70 år gam-mal och har verk av cirka 150 konstnärer. schau-lager öppnade 2003 och är ritat av arkitekterna Herzog & de meuron. samlingen är lagrad på ett unikt sätt i jämförelse med andra museer. Verken är inte packade i lådor utan är installerade i ett lager med kontrollerat klimat. de finns tillgäng-liga som de är tänkta att upplevas och kan ses av forskare och andra specialister som beställer tid. samtidigt sker sedan 1940-talet ett samar-bete med kunstmuseum basel, och sedan 1980 ett med museum für Gegenwartskunst basel, där samlingen visas i olika utställningar. schaulager hanterar sin stora, ständigt växande samling på ett dynamiskt sätt: museet gör utställningar för allmänheten i den egna byggnaden parallellt med väletablerade samarbeten med lokala museer. forskningen kring samlingen, som delvis ligger till grund för de tillfälliga utställningarna, är unik då de rumsliga lösningarna för lagret gör att hela samlingen alltid kan ses.

Richard Julin är biträdande museichef på Ma-gasin 3 sedan augusti i år. Han började sitt arbete som intendent 1999 och har skapat en mängd utställningar, t.ex. med Pipilotti Rist, Mona Hatoum och Tal R.

Verklista

absalon (israel, 1964–93)Bruits (1993) Video 3, 23 minBataille (1993)Video, 50 sek

lynda benglis (f. Usa, 1941)Catalina (1980)Väggskulptur, guld på gips, 134 x 54 cm

Christian boltanski (f. frankrike, 1944)Reliquaire (1989)114 plåtskrin, tre metallådor med svart-vita fotografier, tre elektriska lampor och ledningstråd, tygbitar, 390 x 46 x 66 cm

marcel van eeden (f. nederländerna, 1965)Untitled (1990) 19 x 14 cmUntitled (1990) 19 x 14 cmUntitled (1990) 19 x 14 cmUntitled (1990) 19 x 14 cmUntitled (1990) 19 x 14 cm

parlamentet har som mål – då och fortfarande – att bevara platsen såsom den var när soane gick bort. museet är öppet för allmänheten och gratis att besöka.

en av de föremål jag tycker bäst om är den centralt placerade, över 3000 år gamla egyptiska alabastersarkofag som var regenten seti den för-stes grav. i botten på sarkofagen finns en inristad teckning av gudinnan nut som är så vacker, väl-gjord och välbehållen att man skulle kunna tro att personen som har gjort den just har lämnat plat-sen. På väggarna hänger ett myller av grekiska och romerska arkitekturfragment, friser och reliefer, vaser, mosaiker, medeltida objekt i diverse mate-rial, bronser från renässansen och mycket annat.

i ett samtida musealt sammanhang är soane’s intressant och inspirerande bland annat för the Picture Gallery i vilket soane designat ett intrikat panelsystem för målningar. de rörliga väggarna tillåter att tre gånger så många målningar kan härbärgeras i rummet än om det bestod av van-liga väggar. Under 1820- och -30-talet samlade so-ane på samtida skulptur och måleri. Han skapade ett galleri specifikt för skulptur och ett annat för måleri. museet är en veritabel guldgruva av historier, unika objekt, arkitektoniska modeller och konst att inspireras av idag. bara de ramar soane designade för de målningar han köpte in och årligen visade upp på royal academy är ett kapitel för sig.

Under mitt besök nyligen berättade inten-denten Jerzy kierkuc-bielinski att det största projektet på soane’s museum just nu är att var-samt återskapa ett antal rum som under årens lopp fått ge plats åt kontor och annat. det första som återuppstår är det fantastiska rum där so-ane visade arkitekturmodeller för studenter på 1800-talet. inom en snar framtid har vi möjlighe-ten att återvända till det rummet.

dia art fOUndatiOn, Usa

dia har utvecklat idén om vad ett museum kan vara på ett positivt, kompromisslöst vis: när man besöker någon av dias platser känns det som om konsten har fått bestämma helt. institutionen ut-görs av en mängd olika platser spridda över Usa. mitt första möte med dia var 1999 i utställningen Double Vision av stan douglas och douglas Gor-don. det var i dias lokaler i Chelsea på manhattan där de bedrev utställningsverksamhet 1987–2004. det var en häpnadsväckande utställning med två nya verk – dubbelprojektioner – skapade specifikt för utställningen och i relation till varandra. Ut-ställningen visades i över ett år på andra våningen i dias fyravåningshus. På taket visades dan Gra-hams The Rooftop Urban Park project – även det ett verk gjort specifikt för platsen. Utöver Grahams storskaliga glaspaviljong fanns en liten bod som innehöll ett café med ett filmprogram som Graham satt samman. Jag upplevde att den här urbana parken var en fantastisk plats. Här gick det att till-bringa timmar med att bara se ut över manhattan och samtidigt, på ett generöst vis, upptäcka och uppleva konsten utan tidspress och pekpinnar.

dia art foundation startades 1974 av paret Philippa de menil och Heiner friedrich. de ville an-passa institutionen till en grupp konstnärers verk från 1960- och -70-talet som Joseph beuys, donald Judd och andy Warhol. det första stora projektet som genomfördes visade tydligt på ambitionen att tänja på museibegreppet: Walter de maria’s The Lightning Field (1977) i new mexico är en yta på 1 x 1 km där 400 stora stålstavar placerats ut i ett rutnät. Platsen har sedan dess kunnat besökas genom att man bokar in en övernattning i en enkel liten stuga på platsen. Verket kan bara upplevas på plats och proceduren är speciell: man tillbring-ar nästan ett dygn med verket och dia arrangerar transport, mat och husrum.

dia var tidiga med att använda sig av över-givna industribyggnader som utställningsrum. det senaste, enorma tillskottet i dias familj är dia:beacon som öppnade 2003 norr om new York

– magasin 3, stockholm. fotografi: anna eriksson– akvarell, 1825. Courtesy sir John soane’s museum.– tidigare dia Center for the arts, new York Courtesy dia art foundation. fotografi: florian Holzherr– schaulager® münchenstein, basel. fotografi: Heinrich Helfenstein, Zürich

´ ´


Untitled (1990) 19 x 14 cmUntitled (2000–06)19 x 29 cmUntitled (2000–06)19 x 28 cmUntitled (2000–06)19 x 28,5 cmUntitled (2000–06)19 x 28,5 cmUntitled (2007)19 x 28,5 cmUntitled (2007)19 x 28,5 cmUntitled (2007)19 x 29 cmUntitled (2007)19 x 29 cmUntitled (2007)19 x 28,5 cmUntitled (2007)19 x 28,5 cmUntitled (2007)19 x 28,5 cmsamtliga verk blyerts på arkivpapper

robert Guillot (f. frankrike, 1953)Untitled (1991)brons, 15 x 7 x 13 cmBig Toe Foot (1991)brons, 13 x 8 x 22 cmThis much (1991)brons, 12 x 13 x 15 cmInventory (1992)tusch på papper, 22 x 27 cmUntitled (Fives) (1992)tusch på papper, 27 x 22 cmPotato Boy (1993)asfalt, sten, keramik, 20 x 7 x 7 cmPotato Thought II (1993)blandteknik, 44,5 x 44,5 x 15 cmUntitled (Finger Study) (1990)blyerts på papper, 22 x 28 cmUntitled (Hammer, Nose, Eyes) (1991)blyerts på papper, 43 x 36 cmUntitled (Bent Thumb) (1989)blyerts på papper, 27 x 22 cm

rune Hagberg (f. sverige, 1924)I tystnaden (2003)blandteknik på podium i stål, 40,5 x 18,5 x 14,5 cmAvsiktslös rörelse (2005)blandteknik på podium i stål, 28 x 19,5 x 19,5 cm

lova Hamilton (f. sverige, 1968)Om och om igen (1996)blyerts på papper, 105 x 75 cmBunden (1996)tusch på papper, 105 x 75 cmPåskafton (1996)tusch på papper, 105 x 75 cm

siobhán Hapaska (f. nordirland, 1963)The nose that lost its dog (2010)Päls av prärievarg, stålkomponenter, läder, rostfritt stål, akupunkturnålar i koppar, järnfilspån i plast 48 x 39 x 33 cm

anton Henning (f. tyskland, 1964)Interieur No. 379 (2007)Olja på duk, 80 x 70 cmPortrait No. 89 (2007)Olja på duk, 80 x 70 cmPin-up No. 132 (2009)Olja på duk, 100 x 70 cm

Carl fredrik Hill (sverige, 1849–1911)Tre sittande (odaterad)krita på papper, 24,5 x 32 cmKvinnor på stranden (odaterad)krita på papper, 23 x 19 cm

bror Hjorth (sverige, 1894–1968)

Kärleksscen II (1936)trärelief, målad, 186 x 57 cm

rebecca Horn (f. tyskland, 1944)Boys with one spoon to much (1996)Glas, metallram, 111,5 x 70,5 x 11,5 cm

matti kallioinen (f. sverige, 1974)The Beautiful Robot, modell av paviljong (2007)kartong, papper, 36 x 30 x 22 cm

r.b. kitaj (Usa, 1932–2007)Ucla Film Dept (2001)kol på papper, 103 x 81 cm

sigalit landau (f. israel, 1969)Giving Birth to Herself (inside out girl) (2003)Järn, tidningspapper (papier-maché), dörrkikhål, trä, 161 x 130 x 130 cm

matts leiderstam (f. sverige, 1956)Heraklesklubba (1994)finsk björk, 120 cm, diam 16,5 cmThe Eruption of Vesuvius (2000)Cibachrome, färgfotografi, svart-vitt fotografi 81 x 117 x 2,5 cm, 81 x 117 x 2,5 cm, 81 x 117 x 2,5 cmClaude (2000)keramik, glaserad, 20 cm

maria lindberg (f. sverige, 1958)Resting Monument (1999)akryl på papper, glas, tejp, 47 x 54 cmGirl and black line (1997)akryl på papper, 58,5 x 43,5 cmSweden through one eye (1999)fotografi, akryl på papper, 51 x 46,5 cmLost part (1999)akryl på papper, glas, band, 54 x 47 cmA lonely person in a public space (1997)fotografi, akryl på papper, 58,5 x 41,5 cmEn om dan/One a day (1997)färglaser, 29,5 x 41 cmTrying to get in between two persons (1998)färglaser, 29,5 x 40,5 cmFlicka med kraftig hårväxt (1992)akryl på gult papper, 32,5 x 50,5 cmSquare thought (white) (1997)akryl på papper, 45 x 37,5 cmRed, white, blue and black (1998)akryl på papper, glas, band, 58 x 80 cm

Walter de maria (f. Usa, 1935)High Energy Bar (1966)rostfritt stål, 35,5 x 3,5 x 3,5 cm

truls melin (f. sverige, 1953)Mentalt sällskap, modell av skulptur (2009)blandade material, 36 x 29 x 52 cm

Jan van munster (f. nederländerna, 1939)Plus Minus (1990)marmor i glasvitrin, 7,5 x 15 cm (40 x 40 x 40 cm)

Cecilia Parsberg (f. sverige, 1963)Var inte dum/Don’t be stupid (1997)Video, 3,22 min

Håkan rehnberg (f. sverige, 1953)De Törstande (1982) Varmvalsat järn, oljefärg, två identiska serier, tolv st vardera, varje del 18 x 10 x 10 cm

Gerhard richter (f. tyskland, 1932)Cross (1997)stål, 19,5 x 1,5 x 19,5 cm

Johan scott (f. Åland, 1953)PM sviten (2003)akvarell på polycharbonate, tolv målningar 49,5 x 41,5 cm (målning)

miri segal (f. israel, 1965)

Made-Ready (2002)Plast, dVd, liten tv-monitor

Jonathan seliger (f. Usa, 1955)Intersection (1993)Olja, alkyd, modellera på bomull,15 x 20 x 20 cmOne Penny Nail (1993)Olja, alkyd, modellera på trä, emalj på bomull 6 x 6 x 2,5 cmParked (1993–94)Olja, alkyd, modellera på trä, emalj på trä, 9 x 8 cmElevation Over White (1993–94)Olja, alkyd, modellera på duk, 58 x 13 x 13 cmTwo (1993–94)blyertspulver, polymeriserad linolja, mineralterpentin, alkyd, akrylfärg på duk 8 x 24 x 15 cmSnowy Fence (1993–94)akryl, alkyd, modellera på duk, alkyd på acetate, emalj på aluminium, 12 x 27 x 2,5 cmHome Delivery (1993–94)akryl, alkyd, olja på duk, 10 x 43 x 45 cm

lena svedberg (sverige, 1946–1972)Lyndon Johnson och Svenska Dagbladets chefredaktör Allan Hernelius (1968)tusch, collage, 103 x 73 cm

fredrik söderberg (f. sverige, 1972)The Beginning of Magick II (2008)akvarell på papper, 173 x 122 cmTreat the Gods as if they Exist (2010)akvarell på papper, 194 x 137 cmAOS–The Black Brother (2010)akvarell på papper, 175 x 125 cm

tal r (f. israel, 1967)Hyacint (2008)keramik, glaserad, 107 x 28 x 34 cmHyacint (2008)keramik, glaserad, 105 x 36 x 49 cm

Johan thurfjell (f. sverige, 1970)Reach Out and Touch Faith (2003)blandteknik, trä, lampor, skrivbordslampa, skrivbord, fotografier, 405 x 255 x 244 cm

richard tuttle (f. Usa, 1941)India 2 (1980)akvarell på papper, 28 x 23 cmIndia 7 (1980)akvarell på papper, 28 x 23 cmIndia 21 (1980)akvarell på papper, 28 x 23 cmIndia 36 (1980)akvarell på papper, 28 x 23 cm

Uglycute (sverige)Objekt som håller salt & pepparströ, magasin 3 Projekt djurgårdsbrunn (2002)bränd lera, varierande storlek

rémy Zaugg (schweiz, 1943–2005)Schau,/Ich bin/Blind,/Schau. (Nr 12 orange/vert) (1997–98)billack på aluminium, 70 x 3 x 78 cmSchau,/Ich bin/Blind,/Schau. (Nr 14 rouge/blue) (1997–98)billack på aluminium, 70 x 3 x 78 cmSchau,/Ich bin/Blind,/Schau. (Nr 20 rouge/blue) (1997–98)billack på aluminium, 70 x 3 x 78 cmAbout death II 8 (1998–2002/2005)billack på aluminium, 126 x 383 x 3 cm (126 x 77 x 3 cm)About death II 3 (1998–2002/2005)billack på aluminium, 126 x 577 x 3 cm (126 x 77 x 3 cm)

Johan Zetterquist (f. sverige, 1968)Make-out Tower–tower solution for flat cities (2003)ståltråd, trä, funna objekt, 175 x 115 x 117 cm




föregående uppslag:

rémy Zaugg, About Death II 3, 1998–2002/2005Uta barth, Untitled (05.17), 2005boo ritson, Cindy-Rae, 2007

nedan:

rémy Zaugg, Schau,/Ich bin/Blind,/Schau.(nr 12 orange/vert, 1997–98)rémy Zaugg, Schau,/Ich bin/Blind,/Schau.(nr 14 rouge/blue, 1997–98)Carl Hammoud, Metamorphosis, 2009

följande uppslag:

Jockum nordström, Loppspel, 2004lynda benglis, Catalina, 1980


groups and private groups can book a guided tour with us. school groups visiting independently are kindly requested to give us advance notice.

Our library has a wide range of literature. for updated info, follow us on facebook or subscribe to our newsletter. Please see our website for more information.

Welcome! / david neuman, museum director

PiCks & reVeals

Please have a look at “Picks & reveals” on our website where we report from behind the scene and where we share inspirational notes.

sPrinG 2011

this spring magasin 3 will present Investiga-tions of a Dog, an exhibition organized by the network faCe (foundation of arts for a Contem-porary europe). the group consists of the five private art institutions deste foundation, ath-ens (Greece), ellipse foundation, Cascais (Por-tugal), fondazione sandretto re rebaudengo, turin (italy), la maison rouge – fondation an-toine de Galbert, Paris (france) and magasin 3 stockholm konsthall.

“Investigations of a Dog got its title from a short story by franz kafka (1922) and presents works from the collections of the five faCe part-ners. the exhibition opened in October 2009 at fondazione sandretto re rebaudengo, and has been shown at ellipse foundation over the sum-mer. those who are visiting Paris during the fall can see the exhibition at la maison rouge before we finally present it at magasin 3 in february,” says tessa Praun, the curator in charge of the project in stockholm. read more about faCe at www.magasin3.com/se/about/face and see im-ages from the exhibition tour in the “reveals” section on our website.

Parallel to Investigations of a Dog, a series of performances will take place, curated by depu- ty director richard Julin. see our website during the fall for more information.

robert Weil is the chairman of the board of magasin 3 stockholm konsthall. the institution is an independent cultural institution under the auspices of the privately owned company group Proventus ab. www.proventus.se

Välkommen till magasin 3 stockholm konsthall – en av europas ledande institutioner för sam-tidskonst. Hösten 2010 visar vi utställningen Thrice upon a time som är vår största sam-lingsutställning sedan starten 1987. Curatorer-na richard Julin, elisabeth millqvist och tessa Praun har skapat tre parallella presentationer som utgår från verk i samlingen som ej tidigare visats hos oss.

Vi har också ett omfattande program med fö-reläsningar, konstnärssamtal och filmvisningar. Varje lördag kl. 14 bjuder vi på en guidad visning av utställningarna. Våra familjevisningar är uppskattade och det finns lånebarnvagnar att använda i utställningssalarna. skolklasser och enskilda grupper är varmt välkomna att boka en visning. Vi är tacksamma om skolklasser på eget besök anmäler sig i förväg.

i biblioteket hittar du vår unika samling re-ferenslitteratur. för uppdaterad information: följ oss på facebook eller prenumerera på vårt ny-hetsbrev. se hemsidan för mer information.

Vi ses! / david neuman, museichef

PiCks & reVeals

titta gärna på ”Picks & reveals” på vår hemsida, där kan du följa arbetet bakom utställningarna och där delar vi också med oss av inspirerande tips.

VÅren 2011

till våren öppnar magasin 3 Investigations of a Dog, en utställning sammanställd av nätverket faCe (foundation of arts for a Contemporary europe). Gruppen består av de fem privata konst-institutionerna deste foundation, aten (Grek- land), ellipse foundation, Cascais (Portugal), fondazione sandretto re rebaudengo, turin (italien), la maison rouge – fondation antoine de Galbert, Paris (frankrike) och magasin 3 stockholm konsthall.

”Investigations of a Dog har fått sin titel från en novell av franz kafka (1922) och visar verk från de fem institutionernas samlingar. Ut-ställningen öppnade i oktober 2009 på fonda-zione sandretto re rebaudengo, och har under sommaren visats på ellipse foundation. den som är i Paris under hösten kan besöka utställningen på la maison rouge innan den i februari äntligen presenteras hos oss”, säger tessa Praun som är ansvarig curator för projektet i stockholm. läs mer om faCe på hemsidan (www.magasin3.com/se/about/face) och se bilder från utställningstur-nén under rubriken ”reveals”.

Parallellt med Investigations of a Dog sker under våren en serie performances som biträ-dande chef richard Julin är curator för. se vår hemsida under hösten för mer information.

robert Weil är styrelseordförande i magasin 3 stockholm konsthall. institutionen drivs som en fristående kulturinstitution av den privatägda koncernen Proventus ab. www.proventus.se

Welcome to magasin 3 stockholm konsthall – one of europe’s leading institutions for contemporary art. the fall of 2010 marks the opening of the un-precedented exhibition Thrice upon a time. this is the largest exhibition to date with artworks se-lected exclusively from the collection of magasin 3. in three parallel presentations over 190 works by artists ranging from absalon to Zetterquist fill the exhibition spaces with photography, draw-ing, painting, film and sculpture. in each of the chapters the curators richard Julin, elisabeth millqvist and tessa Praun offer different points of access to the collection.

We offer a comprehensive program with lec- tures, artist’s talks and special tours. school

öPPettider / OPeninG HOUrs

Thrice upon a time, 11 september–12 december/ september 11–december 12, 2010

Utställningar och café: torsdag kl. 11–19, fredag – söndag kl. 11–17exhibitions and Café: thursday 11am–7pm, friday – sunday 11am–5pm

adress / address

magasin 3 stockholm konsthallfrihamnsgatan 28115 56 stockholmbuss: 1 eller 76 till frihamnenbus: 1 or 76 to frihamnen

inträde / entranCe fee 40 / 30 kr (inkluderar ett säsongskort)Under 20 år fri entré40 / 30 sek (includes a season pass)free admission for those under 20 years

kOntakt / COntaCt

t: +46 8 545 680 [email protected], www.magasin3.com

tidningen är publicerad i samband med utställ-ningen Thrice upon a time.

Utställningens curatorer: richard Julin, elisabeth millqvist, tessa Praun

museichef: david neumanbiträdande museichef: richard Julinintendent: tessa Praunassistent till intendenter: lisa boströmUtställningskoordinatorer: erika magnusson, tove schalinkommunikation och design: Jesper nordströmintendent program och pedagogik: frida andersson (vik.), sara källströmPedagog: anna-stina Ulfströmassistent till david neuman: katja finkelChefstekniker (samling): thomas nordinChefstekniker (utställningar): Christopher Garneytekniker: Peter Wiklund, Joel nylowtekniska assistenter: erik aalto, Hans andersson, björn kjelltoft, anna Wignell, kerstin Olsson, Cristoffer reschke, Johan thurfjell

redaktör: lisa boströmredaktion: david neuman, richard Julin, elisabeth millqvist, tessa PraunProduktion: Henrik nygren designfotografer, om inget annat anges: JH engström (s/v), Patrik lindell (färg)översättningar: bettina schultz, astrid trotzigtexter: © 2010 skribenterna och magasin 3 stockholm konsthallbilder: © magasin 3 stockholm konsthall, bilderna får ej reproduceras utan tillstånd.

Omslagsbild: Christian boltanski, Reliquaire; mark manders, Composition with Book and Standing Figure; Jockum nordström, Farväl; Gerhard richter, Cross; Walter de maria, High Energy Bar

tryck: fälth & Hässler, 2010isbn: 978–91–976646–7–7Utställningskatalog nr 43

Documents

MAGASIN TRE · Höst med fantastiska berättelser — karin thunberg — På två decennier har magasin 3 etablerat sig som en konstinstitution i världsklass. men inte bara