Hipsterfiering - en studie i mediekonstruktionen av hipstern

Lunds Universitet Medie- och kommunikationsvetenskapKandidatuppsats HT-2015 MKVK04

Författare: Cecilia Gustafsson

Handledare: Fredrik Miegel

Examinator: Tobias Linné

SammanfattningTitel: Hipsterfiering: En studie i mediekonstruktionen av hipstern

Författare: Cecilia Gustafsson

Handledare: Fredrik Miegel

Dokument: Kandidatuppsats, Institutionen för kommunikation och medier, Lunds Universitet

Nyckelord: Hipster, medier, autenticitet, gentrifiering, kreativitet, konnässörskap, distinktion,

flexibilitet, medelklassifiering

I detta kandidatarbete har en kvalitativ fallstudie och innehållsanalys av medier som

behandlar hipstern genomförts. En karaktär som får allt större plats i medieutbudet och visar

på flertalet av de processer som kännetecknar den senmoderna tiden. Mitt teoretiska ramverk

grundar sig huvudsakligen i Zukins (2011) teorier om gentrifiering och autenticitet som ett

kulturellt maktverktyg, Baumans (2008) konsumtionsteori samt Sennetts (1999,2007) teorier

om den nya flexibla kapitalistiska kulturen. Därtill har flertalet moderna samhällsteoretiker

med liknande utgångspunkt varit till hjälp samt klassiska sociologkulturella perspektiv, tillika

Simmelska och Bourdieuska. Själva studiens utgångspunkt grundar sig i hur gestaltningen av

hipstern uttrycker samhälleliga trender och tendenser, hur denna karaktär utgör en slags norm

för det rätta sättet att leva bland unga idag. Hur medierapporteringen av hipstern visar på flera

av de konsekvenser som moderna samhällsteoretiker menar följt av den moderna

kapitalismen. Inte minst i fråga om klass, hipstern i media belyser vad dessa teoretiker menar

har blivit ett resultat av den nyliberalt drivna politiken, det vill säga en medelklassifieringen,

att tillhandahålla särskilda resurser för att bli uppmärksammad i vår kultur idag. Hipstern i

media belyser en typ av medelklassdiskurs. För att visa på dessa effekter har jag kollat på

medierapporteringen av hipsterns val av platser, konsumtion samt arbeten.

InnehållsförteckningInledning 3Syfte/frågeställning 4Det hipstriga forskningsfältet 4Dick Hebdige 4Hipstern i populärvetenskaplig litteratur 5Hipstern i en sociologisk kontext 6Metod 7Fallstudie 7Innehållsanalys 7Sociala typer och idealtyper 8Urval 9Hipsterfierings teoretisk grund 10Hipsterfiering - Platsen; det urbana samhällets yttre 11Autenticitet som kulturellt maktverktyg 11Globalisering av rummen 13Den konsumistiska platsen 13Avantgardisterna i medierna 16Hipsterfiering - Konsumtionen; ett autentiskt symbolvärde 18Bourdieus kulturperspektiv 18Konsumtionsteorin 19Hipsterns konsumtionsvanor 20Konnässörskapet 22Hipstern ökade medieutrymme 23Hipsterfiering - Arbetet; en samling kreatörsideal 24Prekariatet 24Den flexibla kapitalismen 25Kreatören 26Det kreativa etoset 28Hantverksskickligheten och meritokratin 29Potentialiteten 30Hipstersummering 30En flytande karakaktär 31Medelklassifiering 32Stigmatisering 33Källförteckning 35Teoretiskt material 35Empiriskt material 35

InledningHipstern har gestaltats allt flitigare i populärkulturen dem sista åren. Bland annat gjorde

medieprofilerna Brita Zackari, Kalle Zackari Wahlström och Johan Johansson teveserien

”Söder om Folkungagatan”, om det hippa området på Södermalm i Stockholm. Serien sändes

2014 på Kanal 5 och handlar om fyra unga kreativa människor som huserar i en lokal på

Södermalm där de driver café, har skäggstudio och där man kan boka en personlig tränare

(Svenska Dagbladet, 2014). Alldeles nyligen sändes serien ”Boys” på svtplay. I serien får

tittarna följa två unga killar som delar en etta på Södermalm och drömmer om en karriär som

artister på indiescenen. Killarna ska illustrera den genusmedvetna, känslosamma, unga

kreativa mannen (Åkerlund, 2015). Mest känd är kanske serien Portlandia som spelas in i det

så kallade ”hippie-meckat” Portland i nordvästra USA. Där hänger seriens karaktärer i stadens

skivbutiker samt fikar i de hippa kvarteren (Asarnoj, 2012). Likaså serien Girls som behandlar

fyra unga kvinnors strävan om att bli tagna på allvar och att leva det autentiska livet, som rör

sig i en smalare kulturkrets bland New Yorks mest coola klubbar och barer (Asarnoj, 2012).

I medierna skrivs om hipstern som en typ med koll på det senaste, någon som är i framkant

att anamma det nya, som är uppslukad av konsumtionsupplevelserna kring kläder, mat, konst,

musik och andra former av kultur. Som någon som rör sig i storstädernas hippa ytterområden.

En typ som arbetar inom medie- och reklambranschen, på ett trendigt hak eller någon form av

kreativt arbete (Göteborgs-Posten, 2015). I livsstilsmagasin och på sociala medier listas

särskilda städer och områden med trendiga butiker, caféer, barer, restauranger och museum

som bör besökas. Samt alternativa böcker, filmer och musik att lyssna på. Och genuin mat,

dryck och recept att ta del av (Metro Mode, 2016). Samt om de hetaste yrkena på

arbetsmarknaden just nu och karriärtips på vägen dit (Café, 2015).

Jag har studerat hipstern som den framkommit i medierna och hur gestaltningen av

hipstern kan berätta något om våra värderingar idag. Medierna har betydelse för hur vi

uppfattar samhället, inte minst i fråga om i våra uppfattningar om vad som är modemässigt.

Stuart Ewen skriver i All consuming Image (1988) om mediernas betydelse för just stil-

begreppet, hur medierna bidrar till att legitimera och framkalla ett slags drömmeri hos läsarna

i berättelsen av olika eftersträvansvärda modebilder, en utopisk känsla, omöjlig att leva upp

till (14-17,20-26, 78-79).

Hipstern har fått allt större plats i medieutbudet och således en viktigare betydelse i våra

föreställningar om verkligheten, i vad som gäller idag. Det är därför särskilt intressant att

studera denna typs beteendemönster samt hur dessa kan kopplas samman med mer generella

drag i den postmoderna livsstilen. I denna studie har jag undersökt företeelser som berör oss

allra flesta, det vill säga vår bostadssituation, våra konsumtionsmönster samt arbeten. Jag har

studerat mediernas framställning av hipsterns attityd till i vilka områden denna karaktär vill

bo och röra sig i, hipsterns förhållande till konsumtion och stil samt synen på karriär och

arbete. Jag har i denna uppsats studerat hipstern som ett fenomen i medierna som

sammanfattar flera samhälleliga processer i vår tid.

Syfte/frågeställningGestaltningar av olika karaktärer i medier visar på värderingar inom olika tider. Dessa

värderingar är grundade i mer generella tendenser styrda utifrån övergripande kulturella och

sociala processer, vilka i sig innehåller en maktorienterad problematik.

Huvudsakligen ligger i denna studie fokus, och således studiens syfte, på att visa på hur

medierna mer eller mindre medvetet, använder hipstern som ett uttryck för den unga

människans attityder till sättet att leva idag. I fråga om dennes val av platser, sättet att

konsumera och syn på arbete och karriär.

Hipsterns medieutrymme blir allt större vilket gör att denna typ får en allt viktigare del i

våra identitetsuppfattningar och således våra uppfattningar om det rätta sättet att leva. Jag

hoppas genom denna studie få förståelse för på vilket sätt mediegestaltningen av i mitt fall,

hipstern, påvisar långdragna politiska processer som framkallat särskilda normbilder att rätta

sig efter. Det är utifrån följande forskningsfrågor min studie tagit utgångspunkt:

Hur konstrueras hipstern i dagens populärkultur och dagspress?

Vad säger mediekonstruktionen av hipstern om dagens samhälleliga normbilder kring

smaker inom mat, musik och mode samt boendesituationer och yrkeskarriärer?

Det hipstriga forskningsfältet Dick Hebdige

Det finns en hel del kultursociologisk forskning kring subkulturer, inte minst från

Birminghamkolan. Forskningen kring ungdomsgrupper och dess relation till stil och klass är

omfattande. Framför allt sedan 70- och 80-talet. Särskilt betydande har Dick Hebdige varit i

denna forskning med boken Subculture: The Meaning of Style (1979). I vilken han beskriver

den brittiska ungdoms- och subkulturella stilen utifrån en klass- etnisk- och maktorienterad

utgångspunkt. Hebdige redogör för olika former av subkulturella stilar utifrån om det var

någon som manifesterades av en svart eller vit grupp. Han skriver bland annat om

jazzkulturen från 40-talet och vars anhängare kom att kallas hipsters. Det var en grupp mörka

som med sin hipphet som redskap gjorde motstånd mot det rasistiska förtryck dem utsattes

för. Hipstern var en typ av sofistikerad dandy från underklassen som ville skilja sig från den

stora och grå massans smak, särskilt ifrån det gettot han kom ifrån, och sysselsatte sig med ett

slags konnässörskap, som drack té av bästa sorten och lyssnade på den bästa typ av jazzmusik.

En typ som ville tillhöra kultureliten. När stilen kom att tas över av den vita medelklassen

nådde stilen också sin slutpunkt, skriver Hebdige (1979:46-49).

Precis som den hipster från 40-talets jazzkultur som Hebdige beskriver, finns en hel del

likheter med hipstern som den beskrivs i medierna idag. Karaktärsdragen om konnässörskap,

att konsumera unikt och genuint berättas än idag om som viktiga kännetecken hos hipstern.

Likaså att försöka tillhöra en kulturelit, att tillhandla rätt åsikter och kunskaper och att vara

känslig för anammandet av trender. Det finns liksom hos den hipster Hebdige redogör för som

den hipster medierna idag gestaltar, en genomgående ängslighet som syftar till att skilja sig

från den grå massan. Men det som enligt Hebdige resulterade i att hipstern dog ut, har dagens

hipster som den framkommer i medierna, istället tagit sin utgångspunkt i, nämligen hos

medelklassen.

Att gestalta en karaktär som haft en vilja om att markera sin goda smak och stil, har det gjorts

i alla tider. Hipstern har beröringspunkter med flertalet subkulturella grupper i just det

hänseendet. Hipstern framställs på samma sätt i dagens medier, som tidigare subkulturella

grupper gjorde, i fråga om distinktionerna. Även i litteraturen, vilket blir extra tydligt när man

ser till Hebdiges forskning och den forskning som bedrivs inom det kultursociologiska fältet

idag.

Den hipster som dagens medier beskriver skiljer sig ändå i stor utsträckning från tidigare

subkulturer. Hipstern lever i ett helt annat typ av samhällsklimat än tidigare subkulturer gjort,

framför allt 40-talets hipster och 70- och 80-talets subkulturer som Hebdige (1979) redogör

för. Dagens hipster som den framkommer i medierna, tillhör en något äldre ålderskategori än

tidigare subkulturer. Den har dessutom flera olika uttryck, hipstern har inte en entydig och

typisk uniform. Och hipstern vill inte, till skillnad från tidigare subkulturer, identifiera sig

som en hipster, som tillhörande en viss grupp. Den driver inte heller någon form av politiskt

motstånd mot samhällets regelverk.

Hipstern i populärvetenskaplig litteratur

Mer populärvetenskapliga böcker kring dagens hipster har skrivits. Bland annat skrev

historikern Jake Kinzey vid Universitetet i Montreal The Sacred and the Profane: An

investigation of hipsters (2012). Han skriver om hipstern som en ”mainstream”-subkultur, en

grupp som strävar efter att ge så unika uttryck av sig själva som möjligt men snarast tenderar

att se likadana ut. Han vill redogöra för vad det innebär att vara en hipster. En annan

populärvetenskaplig artikel på hipsterområdet som är inne på samma spår, har skrivits av den

matematiska neuroskaren Jonathan Touboul vid Collège de France i Pairs. The Hipster Effect:

How the Rising Tide of Individuality is Changing Everything We Know about Life, Work and

the Pursuit of Happiness (2012), utgår från ett matematiskt perspektiv och har studerat

hipstern som någon som i grunden strävar efter att vara så alternativ som möjligt men det till

trots ser likadan ut. Han kommer fram till sina resultat genom en beräkning och använder sig

av en särskild matematisk formell som förklarar varför hipstern misslyckas med ett originellt

uttryck.

En av de mest omtalade böcker på hipsterområdet står Mark Greif för. Mark Greif är lektor

i litteraturvetenskap vid The New School i New York och gjorde antologin What was the

hipster?: A social investigation (2010). Det är en samling diskussioner vid ett seminarium

som hölls vid The New School University i centrala New York, om hipstern och definition av

denna samt respons på diskussionen, artiklar och essäer som behandlas i boken. Hipstern

diskuteras som en utveckling av nyliberalismen. Som en vit medelklassig typ. Som en

konsumtionsutövare med nya uttryck, som ser utsmyckning och klädsel som konst och har ett

stort intresse för retromässiga prylar. Det är en nutida ungdomskultur som inte själva kallar

sig hipsters utan att vara ironiska, en subkultur med flera olika utryck. Det är en karaktär som

liknar den stora massan men med en något bättre smak. Det är en typ med akademisk

bakgrund och högt kulturellt kapital.

Hipstern i en kultursociologisk kontext

Det viktigaste verk som ännu skrivits kring forskningen av hipstern och dagens unga livsstil,

har gjorts av den danska kultursociologen Bjørn Schiermer med Late-modern hipsters: New

tendencies in popular culture (2014). Han skriver om hipsterns mesta kännetecken som dess

förkärlek till föremål och till olika former av ironi. Han beskriver bland annat nörden som en

figur som tidigare haft en väldigt låg status till att bli en stil för att markera en typ som är

unik. Schiermer skriver om hur tatueringar blivit en stor del av hipsteridentiteten och att det

viktigaste med dessa är att vara egna, att ha något ingen annan har, gärna något som är

designat själv. Tatueringen behöver nödvändigtvis inte betraktas smaklig och fin så länge den

är unik. Han menar att ironin skapats i takt med att det blivit allt svårare att vara fullkomligt

egen och att det är något som enbart den egna gruppen förstår. Han använder sig i termer av

”failed objects”, det vill säga produkter som är av misslyckad estetik. Han skriver att hipsters

är en grupp med stort intresse för retromässiga produkter och tidigare generationer.

Schiermer har för avsikt att undersöka förhållandet mellan individualisering och imitation i

den postmoderna kulturen. Han beskriver den autentiska strävan som finns i gruppen, som en

del av gruppens identitet och framställning av sig själv. Schiermer menar att hipstern är en

ung medelklassig 20- till 35-årng som rör sig i arbetar- och mångkulturella kvarter i väst, med

vänsterhållning och har sin grund i området Williamsburg i New York. Han skriver att en

typisk hipster är någon som studerar något humanistiskt eller arbetar inom något kreativt yrke.

Eller någon som arbetar på något hippt café, bar, musik- eller modebutik. En person som

återfinns i Nørrebro eller Vestrobro i Köpenhamn, Södermalm i Stockholm och kring

Youngstorget och Grünerløkka i Oslo.

Han diskuterar huruvida hipstern kan tas för en subkultur och menar att till skillnad från

tidigare subkulturer är hipstern inte någon med en rebellisk eller kontroversiell agenda, som

strider mot polisen och etablissemangen. Det är någon som fattas en ledare och en särskild

uniform att iklä sig som manifesterar ett kollektiv. Istället är hipstern en individualist som inte

vill förknippas med någon form av imitation och strävar efter att vara som ingen annan.

Schiermer menar att så fort en hipster beskrivs utifrån en särskild klädkod tilltar den nya

uttryck och det innebär också att det idag fortfarande består en form av imitation.

Schiermer och jag närmar oss hipstern som ämne på ett likartat sätt. Men medan Schiermer

skriver om hipstern som en grupp med särskilda egenskaper, likt tidigare kultursociologers

forskning kring subkulturer, studerar jag hipstern som en medial konstruktion. Vilken i sig

också tar upp sådant som gruppens stilpreferenser och klasstillhörigheter. Huvudsakligen

ligger i denna studie fokus på hur medierna använder hipstern som ett uttryck för den unga

människans attityder till sättet att leva. I fråga om dennes val av platser, sättet att konsumera

och syn på arbete och karriär.

MetodFallstudie

Jag har gjort en fallstudie och djupgående studerat mediernas konstruktion av hipstern.

Utifrån mitt valda fall, det vill säga hipstern som social typ i medierna, har jag för avsikt att

kunna analysera mer generella processer och beteendemönster i vår samtid. Jag har i analysen

av mediekonstruktionen av hipstern studerat tre grundläggande och centrala aspekter av den

mänskliga tillvaron, nämligen boplats, konsumtion och arbete. Vari det finns en mängd

forskning. Jag har tittat på ett särskilt och komplext, socialt och kulturellt betingat fenomen

med många infallsvinklar utifrån en medial kontext. Hipstern har varit och är fortfarande

återkommande i medierna, det är sålunda ett pågående och naturligt förekommande

studieobjekt. Genom min studie i mediekonstruktionen av hipstern har den samtida

samhällsvetenskapen visat sig praktiskt användbar. Jag har använt mig av en mängd

mediekällor som jag kvalitativt studerat utifrån en rad tunga aspekter av den moderna

samhällsvetenskapen (Denscombe, 2016:91-95).

Innehållsanalys

En innehållsanalys av medierna har gjorts, vilken varit styrd av mitt teoretiska perspektiv, vari

jag har studerat återkommande mönster (Denscombe, 2016:392-393). Jag har studerat och

funnit återkommande framställningar vad gäller hipsterns områdesefterfrågan präglad av

gentrifiering, distinktionsbetingade konsumtion samt prekära arbetsförhållanden. Jag har i

tolkningen av det empiriska materialet funnit samband med den framstående nutida

samhällsvetenskapliga forskningen i fråga om just ökad gentrifiering och efterfrågan av

autencitet, kreativitet och flexibilitet som bygger på ett medelklassigt ideal. Genom studiet av

det medieutbud som behandlat hipstern har således mer djupgående samhälleliga processer

kunnat utläsas. Det finns i det medieutbud jag studerat viktiga budskap som informerar om

större sociala aspekter för vår tid.

Sociala typer och idealtyper

Georg Simmels metod om sociala typer har varit till hjälp i studiet av mediernas gestaltning

av hipstern. Simmel utgick ifrån att individen hade en viss position och förhållningssätt till

världen, han använde sig bland annat av ”slösaren”, ”snåljåpen”, ”främlingen” och

”äventyraren” för att begreppsliggöra den sociala interaktionen (Ritzer, 2009:135). Hipstern

betonar på samma sätt samtiden som Simmels ”främlingen” betonade det moderna samhället.

Simmel hade för avsikt att via studiet av sociala typer visa på samhälleliga processer i sin tid.

Främlingen som social typ avsåg en mängd forskning kring den moderna identiteten och

dennes interaktion. På samma sätt kan mediernas gestaltning av hipstern studeras som en

social typ, som en typ som inrymmer flera samhälleliga skeenden i vår postmoderna tid,

någon som visar på nutida sociala och kulturella värderingar och attityder.

Vad Simmel beskriver som en social typ förklarar Weber som en idealtyp. Med idealtyp

menas att studera ett visst fenomens renodlade form. En idealtyp används som ett verktyg för

att förstå något särskilt i det sociala. Det är ett sätt att försöka förklara och förstå samtiden

genom att beskriva ett visst fenomens mest signifikanta drag (Ritzer, 2009:102). Hipstern är

en idealtyp i den bemärkelsen att det är ett begrepp som består i en konstruktion av någonting,

hipstern är en beteckning för samlade drag hos den unga människan idag. Det är så Simmels

”slösaren” eller ”äventyraren” används, det vill säga som begrepp för att visa på särskilda sätt

att bete sig på. Hipstern är precis som Simmels ”slösaren” och ”äventyraren”, ingen som

existerar i reell mening, utan en slags beteckning för samlade karaktärsdrag för att fånga en

tidsanda. Simmels sociala typ och Webers idealtyp har varit mitt analytiska verktyg i

diskussionen om hur hipstern som begrepp i medierna fångar vår tid. Hur hipstern i medierna

används och förklarar väsentliga aspekter av vår kultur. Det är mitt i den platsförändring,

konsumtionens och karriärslivets ökade symboliska värde som hipstern befinner sig, och som

utgör tre tunga aspekter av den samhällsvetenskapliga forskningen.

Urval Valet av medier har gjorts strategisk, till en början tog jag avstamp i sådan media jag sedan

tidigare visste kunde komma till nytta i studiet av hipstern. Stil i P1 var en viktig källa i

förståelsen för gestaltningen av olika modemässigt hyllade karaktärer och deras inflytande i

sin tid. Journalisterna Björn af Kleen, Fredrik Virtanen och Kristoffer Ahlström hade jag

kunskap om var återkommande i att författa och gestalta hipstern, vilka kom att tipsa om

vidare källor i gestaltningen av hipsterns bostadsområden, konsumtion och arbeten.

Mitt urval började snarast likna ett snöbollsurval där den ena artikeln hänvisade till den

andra och så småningom var mitt urval brett. Det bestod av en vild blandning mellan

internationell som nationell media, vilket belyste att hipstern var ett globalt fenomen. Av

livsstilsmagasin, dagspress samt radio- och teveinslag. Utifrån dessa kunde jag utläsa drag

som återfanns i den moderna samhällsvetenskapliga litteraturen i fråga om gentrifiering,

konnässörskap och kreativitetsideal. Det i sig bildade kommande analyskategorier att utgå

ifrån, det vill säga hipsterns val av plats, konsumtion och arbete i vilken kommande empiri

och teori fortsatte samlas in.

Med tanke på att hela hipsterns grund beskrivs bygga på anammandet av nya och hippa

ideal har det varit viktigt att ta del av ett så uppdaterat medieutbud som möjligt. Det var i

kombinationen av litteratur och empiri som urvalet under processens gång smalnades av.

Utifrån vad som kom att vara särskilt betydelsefullt för studiens syfte och frågeställningar om

hipstern som en karaktär i medierna som visade på beteendemönster och normer för vår tid

och hur det hänger ihop med mer omfattande strukturer i samhället.

Hipsterfieringens teoretiska grundDet är i analysdelen det kultursociologiska teoriavsnitten har sin placering. Teorin har sålunda

på ett smidigt sätt kunnat utgöra ett värdefullt verktyg och sammanvävas med det empiriska

materialet. De teoretiska hjälpmedlen har utgjorts av teoretiker som varit särskilt användbara i

mina olika avsnitt om mediernas gestaltning av hipsterns platser, konsumtion och arbete.

Sharon Zukin och David Harveys gentrifieringsteorier och Zygmunt Baumans

globaliseringsteori har varit till hjälp i avsnittet om hipsterns val av platser. I studiet av

mediernas gestaltning av hipsterns konsumtion har Baumans teorier om

konsumtionssamhället varit betydelsefullt, likaså Pierre Bourdieus distinktionsteori samt

kulturperspektiv. Georg Simmels storstadsteori samt modeteori har varit ett viktigt verktyg i

analysen av den gestaltningen som gjorts kring hipsterns plats och konsumtion. Richard

Sennett och Guy Standing har i studiet av mediernas beskrivningar av hipsterns arbete, varit

ett betydelsefullt analysredskap.

Valet av teoretiker har bidragit med ett kritiskt perspektiv på den medieframställning av

hipsterns livsstil som studerats. Det kritiska perspektivet har varit värdefullt i förståelsen för

hur medieutrymmet av karaktären bidrar med föreställningar hos allmänheten. Medierna

skriver om hipsterns val av bostad, konsumtion och arbete, vilket utgör centrala delar i de

allra flestas liv idag, det är också därför tung forskning finns på området. Följande teoretiker

lyfter viktiga aspekter av den medieframställning av hipstern som görs.

Richard Floridas teori om ”den kreativa klassen” (2006), kan ses som en idealtyp som liknar

mediekonstruktionen av hipstern. Den kreativa klassens karaktärsdrag påminner om

mediernas beskrivning av hipstern. Några med konstnärliga ambitioner och som strävar efter

ett högt kreativt och kulturellt kapital. Hipstern som den gestaltas i medierna, påminner i stora

drag om Floridas beskrivning av den kreativa klassens val av platser, konsumtion och arbete.

Florida har därför varit till hjälp i studiet av hipstern som en social typ i medierna som

påminner om liknande typer i den moderna samhällsvetenskapen. Florida lyfter en något mer

positiv aspekt än ovannämnda teoretiker gör i sin forskning om den postmoderna livsstilen.

Han utgår dock, som han själv medger i sin bok, utifrån ett medelklassigt perspektiv. Den

grupp han väljer att studera har som han skriver i boken vissa kapital som andra fattas. Det är

också det som gör att Florida skiljer sig så markant från resterande teoretiker i analysen och

möjligen också gör att han fattas deras kritiska perspektiv.

Hipsterfiering - Platsen; det urbana samhällets yttre rumEnligt medierna utgör platsen själva kärnan för hipstern. Det är platsen som ställer krav om

det särskilda sättet att vara på just där. Hipsterns plats beskrivs vara i områden som är typiska

för en gentrifieringsprocess. I fattiga området Brick Lane i östra London har trendkänsliga

caféer slått upp dörrarna, skriver Svenska Dagbladet (2015), likaså vid Möllevångstorget i

Malmö, ett område som kännetecknats för dess mångkulturella befolkning och diskursen om

kriminalitet runt torget, menar Nöjesguiden (2012) och Sydsvenskan (2012). Nöjesguiden

skriver 2009 om hur Möllevångstorget i Malmö utvecklats till en plats för mästerliga krogar

att husera. De gör en intervju med ägarna bakom krogen Belle Epoque som blivit ett

välbesökt ändamål på ”Möllan”. Killarna som står bakom Belle Epoque har sin bakgrund i

reklambranschen, möbelsnickeri samt en i krogbranschen. Nöjesguiden beskriver miljön som

ytterst tjusig i valet av design och möblemang, att där infinner sig en känsla av att vara i

någons hem. Ägarna säger att det är viktigt att vara en unik krog, ett ställe att återkomma dag

efter annan till och där man kan äta fin mat med väl utvalda råvaror utan att det kostar

skjortan (Nöjesguiden, 2009). I liknande riktning har området utvecklats, bland annat har

centrum för genuin matlagning, konstutställningar, kreativa kontor och vintagebutiker öppnat

på ”Möllan” (Mitt Möllan, 2015).

Autenticitet som kulturellt maktverktyg

Mediernas beskrivning av hipstern och gentrifieringsprocessen belyser hipsterkulturens

strävan om att omdefiniera olika grundläggande företeelser i livet. I detta fall, bostaden och

dess särskilda områden. Dessa ska tjäna till nya betydelser, till att vara hippa och unika.

Mediekonstruktionen belyser hipsterns strävan om distinktioner.

Om en plats omvandling till något symboliskt och kulturellt värdefullt skriver sociologi

professorn Sharon Zukin om i sin bok Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall

(2011). Zukin skriver om hur autenciteten blivit till en typ av ”kulturell makt”. Att de

gentrifierade områdena blivit till platser för den urbana medelklassen att konsumera kultur,

konst, mat, bilder och bostäder på. Vilket i sig så småningom bidrar till att arbetarklassen och

den lägre medelklassen inte längre varken kan bo eller arbeta där. Zukin menar att områden

som kännetecknats för en mångkulturell befolkning, för att vara en autentisk stadsdel blivit till

några för medelklassen. Som från början lockats av stadsdelens ”..lokala identitet” men så

småningom förstört den. Hon skriver att medelklassen har ”..slätat utan de kantiga lagren av

ruffighet och glamour, svept bort spåren av en mer upprorisk historia och rubbat övertygelsen

om att fattiga människor också har rätt att leva och arbeta här – saker som tidigare gav staden

dess autenticitet.” (Zukin, 2011: 13-15).

Zukin skriver om hur den fattigare arbetsklassen alltid fungerat som en slags

inspirationskälla för konstnärerna och att dessa alltid velat befinna sig i områden som känns

ruffiga, äkta och genuina och att det är något som lever kvar hos hipstern (2011:43). Hipstern

vill omge sig av sådant som tas för att vara genuint, organiskt, ärligt och unikt (Zukin,

2011:43). Zukin menar att den sociala mångfalden är precis lika viktig som bevarandet av ett

områdets byggnader och funktion för att behålla en stads själ (2011:53). Hon skriver att

”borgerliga bohemer” såväl konstnärer, musiker, skådespelare som redaktörer, professorer

och advokater flyttar in i de gentrifierade områdena. I en atmosfär som ska kännas ”..hipp,

tolerant och avslappad.” Med tiden trängs den etniska mångfalden och kultur som från början

infunnit sig i området bort och de mötesplatser som arbetarklassen höll till i faller samman

(Zukin, 2011:26).

Hon menar att medierna varit av allra högsta betydelse för att sprida dessa hippa platser

som några måste upptäckas, för att hänga med i trenderna. Hon menar att livsstilsmagasinen

varit bidragande till gentrifieringsprocessen, genom att lista områden med lokal särprägel,

mångkultur och autenticitet att konsumera. Även våra föreställningar om vad en autentisk stad

innebär genom att skriva om utbudet av olika typer av kulturer som grundar sig i strävan om

konnässörskap (Zukin, 2011:36-37).

Zukin menar, precis som Bourdieu, att smak förstärker sociala skillnader. Hon menar att

arbetarklasskvarteren förstörs av den urbana medelklassens konsumtion, av dess efterfrågan

av autenticitet och det kulturella kapitalet. Hon menar att denna urbana medelklass bidrar till

att fastighetsefterfrågan- och priserna i dessa områden skjuter i höjden (2011:39).

Globalisering av rummen

David Harvey är en ledande geografteoretiker i vår tid och har sin utgångspunkt i ett

marxistiskt perspektiv. I Gentrifieringen (2014), beskriver han i en intervju hur

stadsplaneringen i New York efter 68-rörelsen fick en annan riktning. Där öppnades upp

uteserveringar och andra former av konsumtionsupplevelser och det började läggas fokus på

den lokala platsplaneringen snarare än den övergripande makroplaneringen. Bostadsköpen

gjordes i vissa områden som hade vissa egenskaper som letades efter. Efterfrågan efter gamla

och något nergångna men vackra hus, steg. Han beskriver en pågående konkurrens mellan

länder och städer som hänvisar till en kapitalistisk marknadspolitik och en utökning i

konsumtionsupplevelserna. Konsumtionen blev som ett lockbete i städerna (Thörn &

Holgersson, 2014:258-260).

Harvey beskriver i Den globala kapitalismens rum: på väg mot en teori om jämn

geografisk utveckling (2009) effekten av en nyliberalt driven politik vars platser ska tjäna till

ekonomisk framgång, en politik som är gynnsam för och uppmuntrar klassamhället och att

fler platser blir till några som ska likna staden.

Bauman är inne på samma spår i sin bok Globaliseringen (2000). I den beskriver Bauman

att en effekt av globaliseringen är ett platslöst samhälle. Den globala eliten menar han, flyttar

omkring och gör avtryck i varje stads utsmyckning. Platserna tenderar således att utvecklats

till att se likadana ut. Det blir inte längre själva platsen som blir något att identifiera sig med,

snarare människorna med gemensamma intressen som befinner sig på dessa likartade platser.

Den konsumistiska platsen

Inte minst visar sig dessa effekter i följande mediers motivering av världens mest eftertraktade

platser. Helsingborgs Dagblad skriver den 23 januari 2016 att Köpenhamn utsetts till världens

bästa stad av det brittiska designmagasinet Wallpaper. Köpenhamn tävlade mot Beirut,

Miami, Los Angeles och Taipei. Och vann med anledning av stadsdelsområdena Vesterbro,

Nørrebro och Papirøen, stora utbud av kreativa verksamheter, konst och mat. Wallpaper

menar att där infinner sig en stor skara kreativa människor, arkitekter och kockar som

utvecklat norden till något nytt och blivit det trendigaste inom krog- och designbranschen

(Helsingborgs Dagblad, 2016).

Utnämnelsen är intressant ur en gentrifieringskontext. I Gentriferingen (2014), nämns just

Vesterbro som ett område som präglas av en gentifrieringsprocess. Det är stadsdelen som till

och med 90-talet präglades av högt utanförskap, av narkotikahandel, prostitution och andra

former av kriminalitet. Bostäderna var nergångna och billiga och det rörde sig således en lågt

ställd socioekonomisk klass i stadsdelen (Thörn & Holgersson, 2014:195-198). Här bodde de

”..långtidsarbetslösa i 20-till 30-årsåldern, yngre förtidspensionärer, missbrukarna, de

prostituerade, de psykiskt sjuka och invandrarna.” (Thörn & Holgersson, 2014:200). De

skriver om förnyelseprojektet av Vesterbro från 1991 som åsyftade att rusta upp området och

blanda dess befolkning. 2008 såg Vesterbro dock helt annorlunda ut. Befolkningen hade helt

bytts ut och i området hade verksamheter med hög ekonomisk omsättning etablerats. Idag

präglas området av just motiveringen som föll. För modemässiga butiker med kläder och

inredning med senaste nytt och några av stadens mest attraktiva caféer, restauranger och barer

(Thörn & Holgersson, 2014:202-203).

Ytterligare exempel på mediernas utmärkelser av särskilda platser som kännetecknas för

gentrifiering finns. Vogue skrev hösten 2014 ett reportage där de utsåg världens mest hippa

kvarter. På första plats hamnade stadsdelen Shimokitazawa i Tokyo, Japan. Med motiveringen

– för dess avslappnade och coola modestil och utbudet av särskilt unika butiker. På andra

plats utnämndes West Queen West i Toronto, Canada. Vogue beskriver den konstnärliga

andan som finns i stadsdelen, det moderna museet, gatukonsten, de hippa hotellen och

indiecaféerna. Södermalm i Stockholm hamnar på tredje plats på listan, utifrån dess rika utbud

av mode- och vintagebutiker med väl utvalt sortiment, och stadsdelsbornas stilkänsla (Vogue,

2014).

Platsens betydelse inom hipsterkulturen framkommer särskilt tydligt i reportaget ”Hipster –

var finns du?” i Göteborgs-Posten från februari 2014. I reportaget kommer flertalet individer

med något förhållande till hipsterkulturen till tals och särskilda butiker, restauranger, barer

och caféer i stadens kulturetablerade områden beskrivs vara betydelsefulla för

intervjupersonernas sociala identitet. Det är få i artikeln som gör sig till känna som hipsters

men två av intervjupersoner menar att dem skulle definiera sig som en hipster. En av dessa

arbetar som grafisk formgivare. Hon säger att hennes hem pryds av fynd som hittats på loppis,

att hitta sådant som känns retro och unikt menar hon är en viktig del i hipsterskapandet. Hon

har ett stort intresse för musik, film och kultur. Hon bor i det gamla arbetarkvarteret och

numera kulturetablerade området Majorna i Göteborg och går till hipstertäta hak som Publik

eller Pustervik som ligger vid de hippa långgatorna. Hon säger att ”.. jag var i Williamsburg

2006 och det känns som att det redan då hade haft sin hippa peak. Nu står det om

Williamsburg i Aftonbladet minst en gång i månaden..” Hon menar att miljöerna är viktiga.

Nästa intervjuperson fyller i. Hon bor för närvarande i Stockholm men har sedan tidigare bott

i Göteborg och för varje gång hon återkommer till Göteborg så besöker hon Café Publik vilket

hon menar är ”Göteborg mesta hipster-ställe”. I Stockholm bor hon i Bromma men säger att

hon mest befinner sig på Söder, hon gillar byggnaderna där, hur folket går klädda och

stadsdelens butiker. Vid nästa weekend ska hon återigen till Berlin vilket hon kommenterar

som något som är ”..rätt så hipster”.

Det framkommer i intervjun att det finns en strävan om att vara ”kulturellt överlägsen”. En

av de intervjuade säger att hans intresse för böcker, musik och film är hans personlighet och

att det är något han vill dela med sig av. Han säger att en hipster inte alltid ser likadan ut, den

är föränderlig och väldigt känslig för trender. Han beskriver en typisk hipster i Stockholm

som någon som rör sig kring området Nytorget på Södermalm och bär en typisk 1700-

talssmedsstil medan den i Göteborg har en touch av Lynyrd Skynyrd-stilen (Göteborgs-

Posten, 2015).

Platsen hänvisar till vissa normer att anpassa sig efter, däri gruppens särskilda sätt att uttrycka

sig på. Det handlar om som Goffman beskriver, en särskild inramning med särskilda sociala

regler som måste tas hänsyn till för att göra framträdandet trovärdigt. Goffman är särskilt

känd för sina studier om symbolisk interaktionism med viss utgångspunkt i Georg Herbert

Meads teorier. Goffman menar att vi blir till i interaktion med andra och att vår sociala

identitet ständigt befinner sig i något slags rollspel som så småningom andra och vi själva

uppfattar är vi. De medel hipstern tilltar inför sitt framträdande i form av symboler som

uttryck för identiteten är detsamma som Goffman kallar manér (2014:25-30). Hipsterns manér

är sådant som dennes musiksmak, konstintresse, litterära kunskap, klädstil och så vidare. Det

är hipsterns rekvisita och någon som återfinns i städerna. I det stora utbudet av kultur.

Simmel menar att hela tillvaron i en storstadsmiljö illustrerar en slags intellektualisering av

dess befolkning i strävan om att vara så originell som möjligt för att göra sig synlig i vimlet

av människor. Det har blivit till en kunskap att göra sig unik, menar Simmel och det är något

som har sin grund i arbetsdelningen. Det är en del av arbetsspecialiseringen och viljan om att

få sålt sin arbetskraft. Han menar att det stora kulturutbudet i storstäderna är så pass stort att

det för individen bara är till att följa med utan att behöva anstränga sig. Han menar att den

verkligt äkta personligheten tynar bort i detta överflöd, att det i storstäderna infinner sig en

blaserad attityd i mättnaden av intrycken vilket gör den särskilt opersonlig till skillnad från

det lilla samhället som kännetecknas för det känslomässiga utbytet (Simmel, 1981:210-221).

Utifrån Simmels resonemang kan mediernas framställning av hipsterkulturen ses som en slags

reaktion på den opersonliga storstaden. Det är ett sätt att flytta in småstaden genom att knyta

kontakter utifrån gemensamma intressen. Ett sätt att finna sitt sammanhang. Där särskilda

kvarter blir som en stad i sig. Vilka, enligt medierna, i hipsterns fall hör till de gentrifierade

områdena.

Richard Florida skriver om dessa platser som tidigare bohemkvarter och några som är

potentiella för kreativitet och ekonomisk och teknologisk framgång, i vilken den kreativa

klass han skriver om får utlopp för sina för sina originella och kreativa idéer och där deras

sociala identitet bekräftas som kreativ. Han betecknar dessa platser som ”kreativa centra”.

Florida intervjuar bland annat en student på universiteten där han jobbar, som fått jobb i

Austin och ska flytta ifrån Pittsburgh där universitetet ligger. Pittsburgh är en större stad men

studenten menar att det i sig inte har någon betydelse då Pittsburgh inte kan erbjuda det han

söker efter. I Austin finns en annan attityd menar han, en som är mer tolerant, det är ett

mångkulturellt och öppet samhälle med ett rikt kulturliv. Där finns det många unga

människor, musiklivet och nattlivet är fantastiskt och många aktiviteter att sysselsätta sig

med. Företagen menar Florida följer med de kreativa människorna dit hän de vill bosätta sig,

och i många fall startar den kreativa klassen själva företag (Florida, 2006: 34,261-262).

Avantgardisterna i medierna

Hipstern är en definition i medierna av vår tids avantgarde, av någon med den goda stilen och

smaken. Men liknande typer har framställts i medierna. Det handlar om en tillskrivning av en

grupp som befäster särskilda uppfattningar. Det är så Dom kallar oss bohemer – Popkulturella

slashasar, unga svårmodiga, armanibohemer, elever från Beckmans, reklamare, konstaktörer

– Möt de svartkläddas skara, bör förstås. Reportaget skrevs av Christian och Henrik Sundgren

och publicerades i gratistidningen CityNytt 1995. Det är ett särskilt bra exempel på hur

medierna använder sig av en särskild typ för att förklara den samhälleliga andan. Det är ett

reportage som liknar dagens mediekonstruktion av hipstern. 2014 kom reportaget att bli

publicerat av Telegram Journalistik.

Reportaget handlar om kreatörer som rör sig runt omkring Stockholms hippa krogar och

caféer. De beskriver karaktärer som mest flyter omkring vars arbete karaktäriseras för att vara

fritt och vars identitet definieras som bohemisk. De beskriver gymnasieelever som studerar

den humanistiska linjen på Södra Latin. Elever från Beckmans som studerar reklam.

Författare och poeter. Musiker och kreatörer med en alternativ agenda. Att vara bohem

handlar om något slags ideal om att leva för stunden, i vågorna. Om att gå emot modemässiga

normer och strömningar, säger Bengt Ohlsson som skribent och söderromantiker (Sundgren,

2014:18). Kring poeten Thomas Hammar skriver författarna om hans profil som lever upp till

ett bohemiskt attribut, han har ”..ett mystiskt liv, en poetisk ådra och en snygg profil.”

(Sundgren, 2014:10). Ägaren till kulturföreningen Forum säger att om han hade haft ekonomi

så skulle han tagit sig till Paris för att läsa böcker, arbeta med konst och ta promenader. Där

menar han att det inte heller är någon som höjer på ögonbrynen om han skulle ta ett glas vin

innan det var tid för lunch (Sundgren, 2014:13).

Den nya bohemgruppen hänger på Krockgatans Café Ra, i hjärtat av Söder, skriver

Sundgren. Här infinner sig en känsla av att vara i någons vardagsrum. På caféer anordnas

utställningar för konst, konserter och uppläsning av poesi med en vision om att kunna

begränsa våldsutövande, narkotikamissbruk och rasism (Sundgren, 2014:14). Bohemkretsen

är någon som har sin grund i vänsterpolitiken, med Marx som föregångare. Det förs

propaganda om hur rasism inte bör bekämpas med ekonomiska medel och om att sluta upp

med att dricka kannor med kaffe på stadens kultiga caféer istället för att gå ut och göra

revolution (Sundgren, 2014:15).

Så småningom skriver Sundgren om hur bohemerna växer upp och intar ett normalt

borgerligt arbetarliv men att den bohemiska ådran finns kvar. Författaren Stig Larsson säger

att han själv aldrig skulle kalla sig för bohemisk, det vore ett ”intellektuellt misstag”, menar

han. Men påpekar att han äter och sover när han vill. Att samtalen på krogen inte är djupa,

bara ”bättre skit” än det annat folk pratar om. Som bohem beskrivs att det är något som

handlar om att leva ett liv som inte accepteras av borgarna som etablissemang (Sundgren,

2014:17-18).

De beskriver olika stilar hos bohemerna. Myten om att leva som en bohem, som en

popkulturell slashas beskrivs vara att man tagit in den franska avslappande stilen och har en

utstrålning om att vara livserfaren. Det är någon som hänger på ett café som förknippas vara

typiskt för 80-talets italienska filmer. Armanibohemer beskrivs som några som har en något

hängning manchesterkostym och med en rufsig lugg som förknippas med poesin, det är några

som ser oberörda ut. Reklamstudenterna från Beckmans har en Camus-bok under armen, bär

en pottfrisyr och ett par Sten Broman – brillor. En reklamare i tjugo- till trettioårsåldern är

någon som menar att Stockholms Filmfestival är den främsta kulturella högtiden, bär svarta

polotröjor och kavajer som ett uttryck för dess djupa idéer. Reklamarna uttrycker en frustrerad

borgerlighet med längtan om bohemmyten, skriver Sundgren (2014:19-20).

Sundgren beskriver en karaktär vars arbete, konsumtion och platser hänger samman i

skapandet av en social identitet. En identitet som utstrålar en tydlig form av distinktion i sina

val. Sundgren skriver om bohemernas val som några som skiljer sig från den stora massan,

bohemerna beskrivs göra val som klingar med den egna gruppens idéer. Vari det viktigaste

kapitalet räknas till den kulturella kunskapen och den symboliska tillägnelsen. Det är på

samma sätt dagens medier skriver kring vår tids hipster. Det är också så den moderna

samhällsvetenskapen beskriver den postmoderna livsstilen.

Konsumtionen; ett autentiskt symbolvärde Det är i en pointillistisk anda hipsterns livsstil och förhållningssätt till konsumtion,

framkommer i studiet av typen i medierna. Medierna belyser genom sin gestaltning av

hipstern att det är en typ som gör uttryck för idealet och vikten av att vara unik i vårt samhälle

och således går igenom ständiga byte av uttryck och förhållningssätt till olika produkter.

Mediegestaltningen fångar hur hipstern kan analyseras som en karaktär vars konsumtion är en

slags funktion för distinktionen och åtskillnaden från den större massan.

Bourdieus kulturperspektiv

Bourdieu skriver ”Det finns kanske ingen värre försakelse, ingen värre förvägran, än den som

drabbar förlorarna i den symboliska kampen om erkännande, om tillträde till ett socialt erkänt

vara, med ett ord till mänskligheten.” (Bauman, 2008:8).

Bourdieus kulturstudier är av särskild användning i studiet av mediekonstruktionen kring

hipsters. Bourdieu grundar sina kulturteorier i hans begrepp habitus. Med habitus menar

Bourdieu våra samlade erfarenheter, så som vår uppväxt, relationer, utbildning, arbeten och så

vidare. Habitus har betydelse för vårt sätt att tänka och handla och i vilka sociala

sammanhang vi hamnar (Bourdieu, 1991:13). Bourdieu talar om olika sociala fält och rum

som består i särskilda intressen och livsstilar. Livsstilen grundar sig i olika former av

symboliska tecken och innehavandet av kapital, i vilken vissa habitus är mer eller mindre

gynnsamma. Det råder en pågående kamp inom det sociala fältet, en kamp som handlar om att

bli erkänd. Fältets regler utvecklas i denna kamp, det är denna som gör att fältet ter sig i nya

former (Gripsrud, 2011:101-103).

Han skriver om olika former av kapital, om ekonomiskt, symboliskt och kulturellt kapital.

Det ekonomiska kapitalet handlar om den ekonomiska tillgången, det symboliska kapitalet om

samhällets värderingar och olika former av livsstilstecken samt det kulturella kapitalet om

kunskapen i det kulturella fältet. Att ha ett högt kulturellt kapital innebär att ha en mycket god

kunskap kring högt ansedd litteratur, musik och andra former av konstnärsarbete (Gripsrud,

2011:104-105). Bourdieu skriver bland annat att det inte finns något annat som lika tydligt

visar på vårt intellekt som vilken musik vi tar del av (Bourdieu, 1991:171).

Bourdieu är känd, och av särskild hjälp i mediekonstruktionen av hipstern, för sin

distinktionsteori. I distinktionsteorin behandlar han smak- och stilkunskapen. Om att ha

förmåga att kunna klassificera och definiera olika smaker på ett trovärdigt sätt, vilket är något

som kommer att få representera vårt habitus. Det är också det som skiljer vår sociala identitet

från någon annan. Det är sättet att kunna redogöra för och urskilja god smak från den dåliga.

Att ha en särskilt god kunskap kring mat, klädsel, möblemang, språk och så vidare. En smak

som ger inflyttande och definieras som någon högt ansedd och statusmässig. Det är det som

utgör själva livsstilen och gemenskapen. Han menar att smaken är klassbetingad och således

har betydelse för i vilket fält vi hamnar. För vår samhälleliga position. Han menar att det har

betydelse från vilken samhällsklass vi kommer i det att tillgången och möjligheten till att

konsumera skiljer sig utifrån den ekonomiska förutsättningen, inte minst i vilka produkter

som kan konsumeras. Konsumtionen av särskilda smaker blir något som får symbolisera våra

klasstillhörigheter och placering i den sociala hierarkin. Han menar att smaken är en del av

borgerligheten om att kräva fria val, men som i själva verket inte på något sätt är något fritt

val utan högst inkomstbetingat (Bourdieu, 1993:298-310).

Konsumtionsteorin

Bauman menar att vi lever i en konsumtionskultur, där varje samhällsmedlem interpellerat

den högt ansedda värderingen om att kunna konsumera. Konsumtionen handlar om en slags

marknadsföring av självet, av oss som varor, om att vara så eftertraktad som möjligt genom

att tillägna oss originella symboler (Bauman, 2008:13, 20-21,63, 67-68). Han skriver att till

skillnad från under produktionssamhället då arbetskraften sågs som en vara oberoende av den

mänskliga aktiviteten, har istället subjektivitet idag kommit att handla om vad vi konsumerar,

vilka konsumtionssymboler vi tillägnar oss, detta kallar Bauman subjektfetischismen

(2008:21-22). Bauman menar vi är varor som vi själva också ska marknadsföra (2008:13).

Han menar att vi går igenom en vad han kallar ”självfabricering”, att vi via

konsumtionsföretagen förses med varor som ska göra oss unika på marknaden (2008:70-73).

Bauman skriver att konsumtionen belyser en fragmentering av vår tid, att vi konsumerar

varor som har ett kort värde, som ska komma att användas omedelbart och så snart dessa

kommit till användning tappat sin charm. Det är en ny typ av värderingar som syftar till att

vara i hetluften för det nya, att vara så uppdaterad som möjligt. Ett slags ”konsumistiskt

syndrom” om ”..snabbhet, övermått och slöseri.” (Bauman, 2008:39-41,45,98,117). Bauman

skriver att vår tids identiteter kännetecknas för att vara flytande. Vi vill åstadkomma nya

framställningar av oss själva. Det består i en slags flykt från det förflutna. Att vi genom att ge

uttryck för nya sociala identiteter vill öka vårt varuvärde. Han menar vi lever i pointillistisk

tid där vi går igenom ett antal ”seriefödslar” (Bauman, 2008:112-116, 125-127).

Bauman skriver om bildandet av garderobsgemenskaper. Att vi väljer umgängen utifrån våra

lika stilar och smaker (2008:126). Likaså Ewen, han menar att våra sociala identiteter och

umgängen i stor utsträckning kommit att handla om vår stil, smak och kulturella preferenser, i

vilka medierna är viktigare förmedlare av (1988:2-3,20-21).

Hipsterns konsumtionsvanor

Hipsterns föränderliga uttryck visar sig särskilt väl när Ellen Ekman säger i Sveriges Radios

P3 nyhetssändning att så fort hipstern är på väg att definieras uppvisar typen en ny form av

stil. Hon säger att ”Runt 2011 var det en hipsternörd med stora glasögon och rutig skjorta som

samlade vinylskivor..” men sedan hipster blivit ett skällsord har den utvecklats till att vilja se

så vanlig ut som möjligt, något som kommit att kallas normcore (da Silva, 2015).

New York Magazine skriver om den nya stilen. Normcore beskrivs vara en stil som syftar till

att sätta andra saker än kläder i fokus. Det är desto viktigare att ha en åsikt. För att

manifestera det bärs kläder som ger uttryck för att vara modemässigt obrydd (New York

Magazine, 2014). Det handlar om att i sin stil vara så intet-sägande som möjligt. Även i

konsumtionen av mat. Snabbmat från kända snabbmatsrestaurangkedjor nämns som exempel,

vaniljglassen och caesarsalladen, sådan typ av mat som betraktas ha låg status (Dagens

Nyheter, 2015). Klädmodet beskrivs vara ett slags anti-mode som består av funktionsmässiga

plagg som stora modehus så småningom tagit efter. Till exempel nämns sandalen Birkenstock

som exempel på ett plagg som gjorts om till något modemässigt. Normcore-trenden handlar

om en strävan om likformighet snarare än om individualism. Stilen beskrivs typisk för

konstskoleelever, en slags ”atelje-klädsel” med hänvisningar till medelålders män på 90-talet

(New York Magazine, 2014). Agnes Grefberg Braunerhielm säger i Radio Rodeo, att det är en

stil som kan ses som ett sätt att göra uppror mot kommersialiseringen av modet, att alla kan

vara trendiga och därför vill denna grupp själva inte vara det (2014).

På samma sätt som platsen är en viktig form av distinktion för hipstern, beskrivs inte minst

denna typs konsumtion vara det. Inte minst visar denna form av stilistisk förändring hur vår

symboliska tillägnelse blivit till högsta betydelse för uppfattningen av oss och vårt inflytande,

för vad Bauman benämner som vårt marknadsvärde.

Det anti-mode som medierna definierar som ”Normcore” är på liknande sätt som tidigare

medieexemplen i beskrivningen av hipstern, ett uttryck för hipsterns vilja om originalitet.

Mediekonstruktionen etablerar dess strävan om att ifrågasätta normen, om att göra om

särskilda produkter till några symboliskt värdefulla. Medierna belyser genom Normcore-stilen

att hipstern består av en grupp med resurser att föra modet i en ny riktning, vilket i sig kräver

särskild medvetenhet, kunskap och tillgångar. Normcore, är således ytterligare exempel på

hur gestaltningen av hipstern visar på typens strävan om distinktioner, vilket precis som

Bourdieu menar, är klassbetingat. Den klassrelaterade aspekten av hipsterns konsumtion

formulerar Schiemer väl. Schiermer skriver om hur ironin är ett viktigt medel i

hipsterkulturens val av symboler, han frågar sig om det är ett sätt att visa sin överlägsenhet

utifrån sin sociala position, om det är något som tjänar till symboliskt våld. Om det är något

som naturaliserar sociala hierarkier i kulturen (Schiermer, 2014:172).

Följande reportage av Björn Af Kleen, visar tydligt på stil- och smakförmågans

positionsrelaterade aspekt. På vilket sätt distinktioner är förknippade med vilka roller vi

tilldelas i den sociala hierarkin. Samt den aspekt Bauman påpekar blivit av hög betydelse

idag, nämligen individualiteten och förmågan att vara unik fått för att göra oss attraktiva på

marknaden.

Björn af Kleen skrev hösten 2014 ett reportage i Dagens Nyheter om modeföretaget Our

Legacy och dess framgång i London. Han skriver att någon som inte är medveten om

branschen inte skulle kunna se att kunderna som trängs utanför den nyöppnade Our Legacy

butiken tillhör någon modepublik. De är iklädda kostymer med skrynklig bomullsskjorta

undertill och som hänger utanför byxorna eller ett par avklippta jeans i ankelhöjd och bär

tygskor eller grova kängor till med en basebollkeps på huvudet. Han skriver om butikens

välvalda placering i det tidigare turist- och sexområdet som nu är en plats för konnässörskap

inom mode och mat. Artisten Jonas Lundqvist som vän till Our Legacy intervjuas i reportaget.

Han berättar hur han suttit i timmar och letat efter de perfekta Levi’s jeansen och slitna

collegetröjorna från Ralph Lauren. Han beskriver svårigheten i att hitta så kallade ”vanliga

kläder”. Our Legacy kom just med dessa kläder, menar han. Plagg som jeans, t-shirts och

collegetröjor som var uppenbart skrynkliga, noppriga, urtvättade och håriga. Han gillar att

kläderna gränsar till att uppfattas fula, det ger känslan av att ha något ingen annan har, en

särskild smak vilket han menar gör honom fri. En av designern bakom märket, Jockum Hallin,

säger att utgångspunkten när de skapar sina kläder är att de ska ingå i en process, att plaggen

till början ska kännas lite svåra att bära, dem ”..måste skeva lite”. De förklarar att plagg som i

Sverige anses vara avantgarde, i London är en säljvara.

Agnes Grefberg Braunerhielm kommenterar märket som något som snarast riktar sig åt de

mest modeintresserade männen och att det ”..är en konstgjordhet så uttänkt att den tas för

äkta.”. Hon säger att de aldrig valt att tillhöra den svenska modescenen och aldrig arrangerat

en modevisning vilket hon menar är en del av deras målgruppsfokus, om att vara ”obrydd”.

En kund i den nya Londonbaserade butiken intervjuas, han arbetar på ett cykelmagasin och

har en flickvän från Malmö. Han menar att han är orolig, på frågan varför svarar han ”Jag

gillade att komma tillbaka till England från Sverige med kläder som mina polare aldrig sett.”

(Dagens Nyheter, 2014).

Reportaget kommer till sin rätt i Simmels definition av mode. Simmel menar att mode handlar

om förmågan att göra unika val. Att när ett visst mode får stor spridning når det modet också

sin slutpunkt. Det är det som skapar anti-modet och så småningom, ett nytt mode. Mode är en

del av vår vilja om att vara individuella, menar Simmel (Ritzer, 2009:137).

Reportaget visar på ett modemässigt ideal som tjänar till distinktion gentemot övriga

konsumenter. Distinktionen grundar sig i förmågan att göra unika val vari verktygen återfinns

i produkter som i ett större sammanhang skulle uppfattas som något fult, men som i

hipsterkulturen görs om till något fint i den meningen att det blir något individuellt och eget.

Reportaget belyser ett konsumtionsmönster hos den urbana medvetna individen. Att

konsumera sig till att framstå som en uppdaterad och unik person, vilket kan förstås och ses

som ett uttryck för den guldplätering Sennett menar är allt viktigare för överlevnaden i den

kapitalistiska kulturen. Att använda utseendet som uttryck för förändringsbenägenheten, att

hänga med och således öka sitt varuvärde (Sennett, 2007:103). Det i sig pekar på Baumans

förklaring av det postmoderna livet, om att leva i projekt. Att vi idag lever våra liv temporärt,

i olika fragment och att vi flyter från en identitet till en annan, att vi går igenom seriefödslar

och att det är typiskt för den pointillistiska tiden som karaktäriserar det postmoderna livet. Där

särskilda varumärken används som uttryck för förändringsbenägenheten. Reportaget visar på

vad Bauman beskriver som en kommodifiering av subjektiviteten (2008:21-22).

Konnässörskapet

Hipsterns viktigaste rekvisita beskrivs i medierna vara dess kulturella kapital. Fredrik

Virtanen skriver i Aftonbladet, ”En hipster är i min definition en fatttig, eller åtminstone inte

välbärgad, person som använder kulturellt kapital för att få inflytande. Hipstern låtsas att

något billigt – som surdeg eller fläskköttet i pulled pork – är coolt och råkar det också vara

gott så blir det trendigt på riktigt.” (Aftonbladet, 2014). Björn Ohlsson skriver om olika

former av kapital och koder att införliva, han skriver att ”Kulturella kapitalister skiljer sig inte

nämnvärt från kronor-och-ören-kapitalister.” och menar att Södermalms kulturdyrkare

ständigt strävar efter att skaffa mer och mer kunskap på kulturområdet och att det är något

som går i arv från föräldrar till barn (Dagens Nyheter, 2013).

Medierna betonar konnässörskapet som något viktigt i hipsterns identitet. Att producera och

konsumera på ett kunskapsmässigt sätt och i mån av det tilldelas status. Coop gör 2013 en

reklam om just konnässörskapet, den handlar om två män med typiska hipsteruttryck som

mötts i matbutiken. När den ena väljer att köpa sådant som falukorv och makaroner med

inställningen om allt inte behöver vara surdeg och långkok konfronteras han snabbt av en vän

som han möter i matbutiken, han säger då att han ska göra ”pulled falukorv”.

Det handlar om att precis som tidigare medieexempel på hipsterns platser och kläder

tillskriva något ett nytt symboliskt och kulturellt värde som ska tjäna till distinktion. Coop

förmedlar i sin reklam ett ökat intresse för mat och då inte vilken mat som helst. Ska det lagas

mat, så ska det göras på riktigt. Reklamscenen visar på ett ideal om att göra uttryck för

hantverk och kulturell kunskap i vilket det råder konkurrens människor emellan, precis som

det gör på vilken annan marknad som helst. Reklamscenen illustrerar liksom tidigare exempel

hur distinktionen, vilken på olika sätt kan yttra sig i hipsterns konsumtion, kommit att bli ett

redskap för att öka marknadsvärdet.

Hipsterns ökade medieutrymme

Antalet arénor att visa upp sig är idag allt fler. Inte minst sedan internetets utveckling. Det i

sig gör studiet av den sociala interaktionen och våra sociala roller intressant. I fråga om ett

ökat medvetande kring hur vi idag framstår. Och således på vilket sätt det med anledning av

det är viktigt att framstå originell. Hur spridningen av dessa ideal blir allt större och således

hur hipsterns får allt större utrymme i media.

Henri Jenkins skriver i sin bok Konvergenskulturen om det förändrade medieklimatet, att vi

idag både är konsumenter och själva producenter av media och menar att inte minst

smartphonen bidragit till den nya medieverkligheten (2008:15-16,26-17).

Ur en ny medieverklighet växer ny forskning kring människans förhållande till denna

fram. Illouz (2007) beskriver i Cold Intimacies: The Making of Emotional Capitalism att en

effekt av digitaliseringen är att våra känslor kommit att kapitaliseras. Hon menar att nätet har

blivit ytterligare en plats för kamper om erkännande och ökat vår intrycksstyrning, hon ger

dejtingsidor som exempel. Där väljs en partner utifrån vilken beskrivning som gjorts av

personligheten på nätet. Hon menar att egentligen återfinns våra känslor i kroppen, men att

dessa gjorts till något intellektuellt.

I Baumans konsumtionsteori beskriver han dejting på nätet på ett likartat sätt. Hur vi

kommit välja en kärlekspartner på samma sätt som vi väljer en konsumtionsvara. På nätet

presenterar vi oss själva och kryssar i vissa egenskaper som vi väljs utifrån. Vi gör oss till

några ”..kotletter i en slaktares skyltfönster.” som kan lämnas tillbaka om inte dessa uppfyller

våra behov (Bauman, 2008:117,127). Han skriver om utvecklingen av nätet som gjort att vi

kan leka med olika identiteter, där det krävbara mötet ansikte mot ansikte kan avstås

(Bauman, 2008:129).

Med anledning av hur nätet blivit en del av en kapitalistisk kultur, hur den kommit att påverka

individen i en ytterligare marknadsmässig riktning är nedanstående radioprogram intressant.

Det visar också på, vilket i studiet av medieframställningen av hipsterns stil och smak som

kommit att visa sig vara en viktig del för identiteten, hur internet blivit en plats att göra

uttryck för sitt sina smakpreferenser. Hur människan via nätet idag har än större möjlighet att

åstadkomma distinktioner.

Radioprogrammet STIL sänder den 11 september 2015 ett program om det sociala bildmediet

och mobilapplikationen Instagram vilket de beskriver som ”..modets nya maktverktyg”. I

programmet berättas hur stor del av mediet som utgörs av mode och stil. Instagram har blivit

en plattform att marknadsföra sina produkter och att visa upp sin stil och smak på bild. På

ordet ”fashion” finns en kvarts miljon bilder att söka på och flest antal följare hör till

modeskaparnas konton. Kända ansikten inom mediebranschen kommer till tals och säger att

Instagram blivit en viktig komponent i marknadsföringen av deras arbete (Åkerlund, 2015).

Programmet belyser inte enbart ett utökat utbud av medier som hjälper till att göra

individen synlig, utan också en ökad spridning av konsumentupplysning och

produktuppmuntran. Vem som helst kan idag ta del av och framför allt själv göra reklam för

sitt konnässörskap och utifrån mer eller mindre lyckade resultat på detta område nå en

särskild social position.

Arbetet; en samling kreatörsidealPrekariatet

Det filosofiska rummet i Sveriges Radio P1 gör i december 2013 ett program kring Guy

Standings bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen”. Programmet ”Prekariatet – en ny

global underklass”, behandlar liksom boken den nya arbetsmarknaden. Inledningsvis i

programmet sägs att ”den ena plockar bär i Norrland, den andra hoppar flexibelt omkring

bland olika projektanställningar som barista eller inom IT-branschen i city”. Programledaren

frågar ”Vad är det för likhet mellan en thailändsk gästarbetare och en svensk ung akademiker

som jobbar på bemanningsföretag?”. Han säger att enligt Guy Standing ”..är de asiatiska

gästarbetarna och den projektanställda urbana nomaden i Stockholm och Köpenhamn,

exemplen på samma sak – prekariatet, en framväxande global underklass som lever i en

kronisk otrygghet och på sikt hotar det samhälle vi vant oss vid.” (Lunderquist, 2013).

Med prekariat menar Guy Standing att man lever i ett ständigt risktagande. Att man aldrig vet

vad som kommer hända näst. Det grundar sig i en global nyliberal arbetarpolitik som värderar

flexibiliteten högst på arbetsmarknaden, vilket lett till att fler individer lider av avsaknad av

fast förankring (Standing, 2013:9). Prekariatet har sin grund i en global marknadsekonomi.

Konkurrens mellan länderna och individualism blev till en regel i sättet att styra ländernas

ekonomier. Allt för att skapa mervärde. Han menar att den globala marknadsekonomin bäst

sammanfattas i begreppet ”kommodifiering” med vilket han menar att allt i tillvaron ses som

en handelsvara vars pris bestäms utifrån utbud och efterfrågan. Han menar att marknadstänket

påverkar allt i vårt liv, våra relationer, familj och vänner. Vårt förhållande till arbetsplatsen,

vår utbildning och gemenskaperna på dessa platser. Samt institutionerna som arbetar för en

trygg arbetsmarknad, facken, sjukförsäkringen, och sjukvården. Han menar att den nyliberala

politiken gör allt för att motverka kollektiva intressen då dessa kan komma att förhindra

konkurrens (Standing, 2009:45-46). Han menar att prekariatet drabbar allt fler och att det är

något alla kan hamna i. Att i takt med att all form av trygghet har nedmonterats och

skyddsnäten försvagats finns en risk att många kan komma att hamna i detta tillstånd

(Standing, 2013:93).

Den flexibla kapitalismen

Sennett beskriver i sin bok ”Den krackelerade karaktären” (1999) om på vilket sätt

människan påverkas i en flexibel arbetslogik. Han beskriver en flytande karaktär under

instabila arbetsformer. Sennett benämner den nya arbetslogiken som en ”flexibel kapitalism”

med vilken han menar att det finns en förväntan hos arbetstagaren att kunna göra förändringar

med kort tidsspektra, att våga ta risker och att inte vara i en beroendeställning vad gäller

regler och olika former av förordningar som antyder någon form av trygghet (Sennett,

1999:17). Han menar att det blivit skamfullt att söka hjälp utifrån. Det i sig leder till att högst

individualiserat samhälle och en omöjlighet att åstadkomma någon form av gemenskap och

hållbara relationer (Sennett, 1999:197).

Han menar att det idag råder en kortsiktighetsprincip i sättet att strukturera arbetet. Med

det menar Sennett att det blivit till en omöjlighet att nå någon form av djupare kunskaper i en

ständigt föränderlig verklighet. Han menar att den yngre generationen blivit till den mest

anställningsbara på grund av dess angelägenhet om att kunna anpassa sig efter nya

förhållanden samt har en så uppdaterad version av kunskap som möjligt (1999: 130-133).

Sennett menar att det finns ökad riktning mot att arbeta under visstidsanställningar, utifrån

olika ”..projekt och uppdragsområden” (1999:32). Han menar att arbetet konsumentstyrs och

att det leder till en känsla av att leva i olika fragment (1999:33,38). Sennett menar att rutin

kommit att beteckna det mest skamfulla tillstånd. Men att det i själva verket skapar trygghet,

en känsla om varaktighet, det gör att det blir möjligt att bygga upp en positiv självbild snarare

än ständig vilsenhet, en känsla av att kunna något riktigt bra. I en motarbetning mot stabilitet

och långsiktighet, menar Sennett att det är omöjligt att nå erkännande.

Han beskriver en tid då oron för att misslyckas ökar, att drabbas av ett så kallat

”meningslöshetens spöke”. Han menar att dagens syn på talang räknas till den potentiella och

flexibla förmågan. Det handlar om förmågan att kunna ställa om, att ha

tillfällighetsanställningar. Vilket i sig kräver ett särskilt kapital för att överleva, det krävs ett

nätverk att ansluta sig till i fråga om tillhörighet och kontakter för att ha möjlighet till andra

arbeten, samt ekonomiska resurser för att slippa oron över att få ihop det ekonomiska

(Sennett, 2007:11, 60, 65-73, 85).

Kreatören

Inte minst är den hipster som beskrivs i media särskilt igenkännbar i en prekariatets kontext.

Konsumtionen är en del av anställningsbarheten i den kapitalistiska kulturen, det handlar om

ett särskilt uppdaterat sätt att uttrycka sig i en viss bransch för att anses vara önskvärd. Det är

en slags hipphet som genomsyrar arbetsplatserna och lockar städernas coola. Särskilt tydligt

kommer det till uttryck när medierna skriver om ”reklamhipsters” eller ”mediehipsters”. Att

arbeta med medie- och konceptutveckling på Silicon Valley, listas som ett av de mest hippa

arbetena just nu av modechefen Daniel Lindström på modetidningen Café (2015).

I Svenska Dagbladet skrivs ett reportage kallat ”Ubers svenska stjärna: ”Vi var unga, coola

och underdogs”. Reportaget handlar om Babba Canales som arbetar som marknadschef för

taxibolaget Uber i New York. Dessförinnan arbetade hon i samma roll fast i Sverige och

gjorde bolaget till ett fenomen. Hon hade blivit kontaktad för en tjänst för det nyetablerade

företaget och träffade dess representanter för drinkar och visade sedan dem runt på Stureplans

mest heta nattklubbar, hon ville visa att hon visste vad som gällde just nu, att hon kunde

påverka beteenden och att folk visste vem hon var. Det var där hennes arbete som

marknadschef för Uber i Sverige tog sin början. Babba Canales beskriver sig själv och hennes

kollegor som ”unga, coola och underdogs” som ville göra det till en livsstil att åka Uber och

att ”..anlända med stil” (Svenska Dagbladet, 2016).

Denna form av anställning illustrerar särskilt väl Richard Floridas beskrivning av vår tids

mest attraktiva på arbetsmarknaden. I intervjun Florida gjorde med en student från Pittsburgh

som ska flytta till Austin, beskriver han hur han ser att ett helt annat uttryck ses som attraktivt

bland rekryterarna idag. Killen han intervjuar skriver han har spretigt hår i flera olika färger,

tatueringar över hela kroppen och längs öronen flertalet piercingar. Någon som visar sig ha

gjort utmärkta resultat ifrån sig på universitetet. Han menar att tidigare var det noggrant att

kläderna inte anspelade på någon form av motståndssymboler för att passa in på

arbetsmarknaden. Nu är det snarare rekryterarna som försöker anpassa sig efter studenterna,

menar Florida. Studenten hade bjudits på drinkar på trendiga festtillställningar och på frågan

till rekryterarna varför de valt att anställa honom säger de ”Enkelt, vi ville ha honom för att

han är en rockstjärna.”, och att ”När de stora östkustföretagen kommer hit för att se vilka som

arbetar med deras projekt kan vi plocka fram honom – och chockera dem med hans

kompetens och coola stil.” (Florida, 2006:259).

Sennett beskriver hur tecken på ålderdom inom reklam- och mediebranschen kommit att

bli högst stigmatiserat. Kvinnor i medelåldern menar han i dessa organisationer är särskilt

stigmatiserade. Det hela rör sig om idealet om att förnya sin kunskap. En nyexaminerad är

redan uppdaterad med det nya vilket gör denna billigare att anställa än den äldre som måste

skola om sig. Den yngre generationen har aktuell kunskap och är mer öppna för att ta risker,

bryta upp och att vara flexibla (Sennett, 2007:70-73, 128-133). Sennett skriver om en av hans

intervjupersoner Rose som väljer att göra en förändring i sin arbetskarriär och börjar på en

reklambyrå. Där beskriver hon hur hon tappade hela sitt självförtroende. Hon kände sig för

gammal och inte lika snygg som de andra tjejerna på byrån. Hon köpte nya kläder och

skaffade linser för att verka yngre. Rose uteslöts från byråns träffar utanför jobbet. Hon

ansågs vara passé (Sennett, 1999:127-128).

Precis som bohemerna Sundgren beskriver, är dagens mediekonstruktion kring hipstern någon

som befinner sig i en slags prekariserad tillvaro. Där ses projektanställningen,

frilansuppdragen och friheten i att arbeta när och varifrån man vill som något önskvärt. Babba

Canales intervjuas även i Nyhetsmorgon på tv4 den 23 november för att ge karriärtips. Hon

säger i programmet att för henne är det viktigt med frihet, att hon inte vill följa ett ”..inrutat

schema”, vilket hon menar ses som en styrka på ”..rätt arbetsplats”. Det är just denna form av

anställning som Sennett menar är den mest uppskattade hos dagens moderna arbetsgivare. Det

har blivit till den högst prioriterade kunskapen att kunna flyta omkring mellan olika projekt

och att kunna bryta upp och smälta in i nya arbetsformer. Att kunna ”..flexa omkring” vad

gäller arbetstider och arbetsplatser. Att själv göra sitt schema och arbeta när man känner för

det (1999:11,83-84). Sennett menar att rutin har kommit att räknas till att leva i ett ”..halvdött

tillstånd” och gjorts till ett misslyckande (1999:121).

Det bör tilläggas, i förståelsen av mediernas makt i styrandet av våra verklighetsuppfattningar

och idealbilder, att Babba Canales utsågs av ekonomitidskiften, Veckans Affärer, till årets

supertalang i tidskriftens årliga lista över Sveriges 101 supertalanger (2016).

Det kreativa etoset

Mediekonstruktionen kring hipstern belyser en strävan om att välja ett särskilt yrke som

uttryck för identiteten. I reportaget ”Hipster – var finns du?” beskrivs olika arbeten som

typiska för hipsterkulturen. De intervjuade menar att en hipster arbetar med något 1920-tals

yrke som att vara smed eller bagare. Eller att vara slaktare till svenskt ekologiskt och dyrt

kött. Det är någon som sysselsätter sig med korvstoppning. En person med drömmar om att

jobba inom konsten, en slags kreatör som arbetar med grafisk design eller annan form av

kreativt arbete (Göteborgs-Posten, 2014).

The Guardian skriver att hipsters är några som driver mindre företag så som

mikrobryggerier och att dessa säljer och köper lokalproducerat på platser som ska kännas

genuina och hemma (2015). I Storbritannien sägs dessa alternativa och kreativa företag vara

en stor del av den brittiska ekonomin. Douglas McWilliams skrev boken The Flat White

Economy (2015) om kaffekulturen och den kreativa livsstilen omkring denna som någon som

fått stor inverkan på den brittiska och övriga världens ekonomi (Svenska Dagbladet, 2015).

I nyhetstidningen Resumé som rapporterar om medier och marknadskommunikation säger

design- och varumärkesstrategen John Mellqvist, att den nya hipstern är yuccien. Det är en

person som vill satsa på sin kreativitet och vill göra karriär utifrån sina egna idéer (Resumé,

2015).

De yrken som beskrivs som typiska för hipstern kan förstås utifrån Emma Engdahls (2009)

teori om den ”autentiska människan”. Engdahl beskriver den postmoderna identiteten som

någon som strävar efter självförverkligande, någon som vill framställa identiteten i en så unik

dager som möjligt och där kreativiteten därför är ett viktigt redskap. Hon menar att det är en

person som vill arbeta inom konsten eller typiskt kreatörsmässiga yrken. Engdahl beskriver en

individualist som inte vill tas för en ”..kreativ kopia”, hon kallar denna typ för en ”autentisk

människa” (Engdahl, 2009:136-138).

Beskrivningen av hipsterns sysselsättningar påminner om den kreativa klass Richard

Florida (2006) skriver om. Florida beskriver den kreativa klassen som några vars kreativa

förmågor räknas till deras viktigaste egenskap. En del av den kreativa klassen menar han

arbetar inom den ”superkreativa kärnan”. Denna del av den kreativa klassen arbetar med

konst, design, musik, film, författarskap och så vidare. Dessa ägnar all arbetstid åt kreativt

arbete. Det är några som ska se vad som fattas på marknaden för att själva bidra med det. Som

får betalt för sina kreativa förmågor. Den andra delen av den kreativa klassen arbetar som

jurister, ekonomer, teknologer och medicinare. Yrken i vilka dessa arbetar självständigt mot

att hitta nya lösningar i komplexa frågor med sitt breda kunskapsfält och sitt sunda förnuft.

Richard Florida menar att allt fler yrken har fått och fortsätter i en riktning mot att ha en

kreativ utgångspunkt. Kreativiteten menar han har ökat den ekonomiska tillväxten och ger

samtidigt den anställda en ökad trivsel på arbetsplatsen, en känsla av att bidra med något

(Florida, 2006:103-105).

Hantverksskickligheten och meritokratin

Några av de intervjuade säger i reportaget ”Hipster – var finns du?” att en hipster strävan efter

att bli riktigt bra på något, näst in till nördig, det är en någon som vill göra sin egen saft och

brygga sitt eget öl och kaffe att bjuda på (Göteborgs-Posten, 2015). Kommentaren i reportaget

illustrerar en längtan om att åstadkomma ett djup i arbetet, att finna någon betydelse för det.

Att återigen, vilja ge uttryck för en slags äkthet. Det handlar liksom hipsterns omdefiniering

av platser och konsumtion, om att använda och göra betydelsen av arbetet till något som ska

tjäna till ett högt symboliskt värde.

Det är också det som skiljer denna typ från den som Sennett beskriver i fråga om

hantverksskickligheten som kännetecknade den socialkapitalistiska epoken. Med

hantverksskicklighet menar Sennett att ett arbete utförs under en längre tid för att vara av så

hög kvalité som möjligt. Han menar att denna typ av arbete gjordes för att skapa något för

dess egen skull, om en slags objektivering snarare än subjektivering. Om att det som räknas är

den kvalité som objektet håller snarare än de känslor skaparen av objektet har (Sennett,

2007:77). Idag har arbetet istället kommit att handla om meritokrati menar Sennett. Idag

utförs ett arbete för att åstadkomma berömmelse och för att markera sin position, för att tas

för att ha ett högre värde (Sennett, 2007:79-80).

Potentialiteten

I Sveriges Radio P1 sänds under sommaren 2015 programmet Det nya utefolket. I

programmet beskrivs fortsättningen på 2010-tals sporttrend som kommit att bli en trend mot

att leva ett friluftsliv. En trend som beskrivs ha uppstått i avsaknaden av lugnet, att det finns

en längtan mot att kunna ”..stänga av”. I Utefolket görs även program om ”ekolyxare” och

”äventyrare-light”. I ett av deras programavsnitt berättas om en ny typ som de kallar

”Friluftshipstern”. Tongivande personer för denna karaktär intervjuas. Programmet behandlar

hur den urbana estetiken kommit i förgrunden för den naturnära miljön, själva estetiken är lika

viktig som upplevelsen i sig för friluftshipstern. De beskriver en trend mot autencitet och att

känna frihet i staden. I Williamsburg har ett Bed and Breakfast som heter Urban Cowboy

öppnat upp, samt att caféer serverar kaffe i plåtmuggar och att allt fler friluftsbutiker etableras

i städerna. Yxan har flyttat in i hemmen som inredningsdetalj och allt fler bär flanellskjortor

och vandringskängor i städerna (Hedström & Åkerlund, 2015).

Programmets berättelse kring hipstern belyser typens karaktärdrag om att tillskriva saker

nya betydelser. Om att åstadkomma någon form av distinktion utifrån sin trendkänsliga

förmåga. Det visar på Sennetts beskrivning av den viktigaste kunskapen i den kapitalistiska

kulturen, det vill säga förmågan att jämt ställa om utifrån vad som benämns som trendigt och

som viktig kunskap just nu. Det vill säga betydelsen i den flexibla kapitalismen av potentiell

kunskap. Vilket i sig resulterat i en slags ytlig kunskap (2007:80,85-88).

HipstersummeringMed användning av hipstern i medierna, görs mer eller mindre medvetet, en kommentar om

vårt samhälle som är viktig. Mediekonstruktionen av hipstern visar på samhälleliga

beteendemönster och kulturella värderingar. Hipstern är precis som Simmels främlingen en

karaktär i renodlad form, men vars drag är återkommande hos den postmoderna människan i

större eller mindre utsträckning. Hipstern, som social typ i medierna, är en slags beteckning

för vår tids samhällsutveckling och ett begrepp som tar upp kommentarer från flera ledande

samhällsvetares forskningsteorier.

I den bemärkelse jag studerat hipstern, är det en mediekaraktär som visar på generella

attityder till livet idag. Medierna fungerar som några som legitimerar hipstern när de väljer att

lyfta hipsterns livsstil, ur olika aspekter. Med tanke på att medierna har betydelse för vår syn

på verkligheten, på våra föreställningar, har medierna en styrande kraft att etablera hipstern

som en karaktär att mäta sig med. Medierna framställer hipstern som en nyhetsförankrad

figur. Som någon som befinner sig i det rätta området, konsumerar de mest hippa symbolerna

och arbetar på det mest coola jobbet.

Med hänsyn till litteraturen jag använt mig av har den negativa sidan av hipsterns livsstil

framförts, vilken problematik som följer med denna. Hos moderna samhällsteoretiker som

Zukin, Harvey, Bauman, Sennett och Standing finns en motsättning gentemot hipsterns

livsstil. De visar på baksidan av denna, hur tryggheten och stabiliteten kommer i förgrunden

för flexibiliteten och skapar en prekär och flytande tillvaro. Hur livet i allt större utsträckning

kommit att styras utifrån en marknad om konkurrens. Mediekonstruktionen av hipstern visar

på hur hipstern genom sitt symboliska och kulturella kapital vill frambringa en så unik dager

av identiteten som möjligt för att lyckas.

En flytande karaktär

Hela hipsterns tillvaro kan förstås, så som den beskrivs, utifrån en flytande kontext. Om att

leva i fragment, i ögonblicken. Den hipstriga livsstilen bygger på en potentialitet, att vara så

nyhetsförankrad som möjligt om nya platser, konsumtionsvaror och yrken. Implicit gestaltas

hipsterns livsstil som ytterst prekär och osäker. Livsstilen gestaltas på ett sätt som ger en

uppfattning om att det viktigaste värdet idag, räknas till att kunna ge uttryck för det som är

symboliskt värdefullt. Det är utifrån detta som valet av bostad, konsumtion och yrkestitel

görs. Precis som setts i analysen är det som räknas till att vara hippt något som går i vågor, ett

mode byts snabbt ut mot något annat. Det i sig indikerar på att denna form av livsstil präglas

av pågående omställningar. I någon mån också en känsla om ovisshet. Mediernas rapportering

kring hipstern belyser således Marx idé om det kapitalistiska samhället och dess riktning, det

vill säga att ”allt fast förflyktigas”.

Mediekonstruktionen av hipsterns livsstil belyser ett karaktärsdrag om elitism. Platser som

kännetecknas för misär, fattigdom och låg kunskap ironiseras och görs till något statusmässigt

hos hipstern. Konsumtionsvaror som förknippas med estetisk komplexitet förlöjligas och

omvärderas till något coolt och särskiljande. Och de prekära arbetena framstår i beskrivningen

av hipstern, som konstnärliga och fria och får en eftersträvansvärd betydelse.

Mediekonstruktionen av hipstern som social typ kommenterar en avsaknad av något som

varit. Den belyser en längtan efter autencitet och äkthet. Men i något annorlunda kontext.

Autenciteten har idag kommit att handla om att tjäna till att vara symboliskt värdefullt, något

att skylta och stoltsera med. Det handlar inte längre om att åstadkomma något genuint som ett

skickligt hantverk, utan snarare att försöka åstadkomma en definition om att vara cool genom

det hantverk man åstadkommit. Kanske framför allt att symbolisera äkthet genom sin

konsumtion av en vara som förknippas med genuint hantverk. Det är vad Bauman kallar ett

konsumtionssamhälle, förändringen från ett produktionssamhälle där kvalitén varan höll fick

ett andligt värde till en subjektfetischism, om att konsumera en unik vara som gav själva

belöningen åt konsumenten och uttrycket för subjektiviteten.

Medelklassifiering

Medierna sprider hipsterns medelklassiga och urbana ideal. Medierna gör genom hipstern

uttryck för en medelkassifiering av vår tid, ett samhälle där det krävs särskilda resurser och

förmågor för att överleva, för att bli sedd, respekterad och erkänd. För att kunna stanna kvar

som attraktiv på marknaden och för att konsumera i den takt samhället kräver. För att undvika

stigmatisering utifrån omöjligheten att arbeta under prekära arbetsformer, att inte kunna

bosätta sig och leva upp till den trendkänslighet som gör den unga människan särskilt attraktiv

i samhället idag. Själva hipsterns distinktionsförmåga och konnässörskap är en del av

medelklassens ökade inflytande i vår föreställningsvärld om det rätta sättet att leva.

Konnärssörskapet illustrerar idealet om att konsumera och producera autenticitet, utifrån sin

särskilda smak för platser och varor samt yrkestitel, som ett sätt att göra uttryck för en genuin

persona.

Mediernas gestaltning av hipstern gör uttryck för en identitetslöshet i platser, varor och

arbeten. De beskriver en karaktär som utgår från samma referensramar och utvecklar världens

städers områden, stilar och arbeten till något likartat. Hipstern i medierna belyser hur det enda

som skiljer sig mellan kulturerna är namnet på det lokala bryggeriet, surdegsbageriet,

vintagebutiken eller det kreativa kontoret. Det i sig är också den negativa aspekten av det

kreativa etoset som beskrivs hos hipstern, att det mesta i tillvaron tenderar att se likadant ut

när den urbana medelklassens preferenser får allt för stort inflytande.

Medierna är bidragande till spridningen av hipsterns ideal och bidrar till att legitimera det

samhälle hipstern förkroppsligar. Medierna belyser genom hipstern det förändrade

klassamhället, hur en rik medelklass tar över och gör de samhälleliga strukturerna till deras.

Det råder en medelklassdiskurs, hipstern är mediernas själva beteckning för hur medelklassen

sprider ogenomträngliga kunskaper och utökar eliten den samhälleliga makten.

Mediekonstruktionen av hipstern pekar på hur hipstern i själva verket spelar kapitalismen och

den nyliberala politiken i händerna. Genom dess beskrivning om att tränga ut själva

arbetarklassen ur sina områden för egen vinst (Zukin, 2011:26), för att vara en ungdomskultur

som kännetecknas utifrån sin konsumtion vilket omöjliggör för underklassen att vara

delaktiga med sin avsaknad av ekonomiska förutsättningar för att kunna ge nya och

”..uppdaterade..” bilder av sig själva (Bauman, 2008:137-139) och för att motarbeta den

stabila arbetsmodellen för projektanställningar som enbart ett fåtal har resurser att arbeta i.

Som Sennett beskriver krävs det en särskild klasstillhörighet och nätverk för att kunna hantera

ett tillstånd av ”..strategisk förvirring..”(Sennett, 2007:61).

Stigmatisering

Medierna belyser via hipstern en stigmatisering av arbetarklassen. Dess knapra resurser gör

att de inte passar in i det medelklassiga samhället. Mediekonstruktionen av hipstern visar på

hur de medelklassiga idealen gör arbetarklassen till ett onormalt tillstånd. Arbetarklassen i en

hipsterfieringsprocess illustrerar på samma sätt som Goffmans exempel hur tillämpade sociala

strukturer gör att vissa grupper hamnar i ett utanförskap och således blir stigmatiserade.

Goffman beskriver bland annat en jude som försöker passa in i ett kristet samhälle, en fet

person som vill smälta in bland en grupp normalviktiga personer och en person som

undanhållit sitt förflutna och därför hela tiden måste vara uppmärksam på att inte avslöja

något som gör att dennes framträdande inte blir trovärdigt (Ritzer, 2009:309). Särskilt det

sista exemplet är tongivande för konstruktionen av hipstern i medierna. Hur viktigt det blivit

att tillhandahålla rätt och ett högt socialt och kulturellt kapital för att passa in i den

medelklassiga kulturen och att sådant som ger sken av ett förflutet som visar på något annat

förvaras i tysthet.

Mediegestaltningen av hipstern belyser arbetarklassens utanförskap. Hur arbetarklassen

kommer i skymundan och hamnar i periferin för eliten. Arbetarklassens platser tas över för

dess ruffighet och görs om till något coolt och exotiskt. Dess klädsel och omedvetenhet blir

till något hippt på grund av dess estetiska fulhet. Samt att arbetarklassens yrken får en ny

betydelse, till exempel bagaren, skomakaren och smeden. Dessa yrkesgrupper ersätts av unga

människor med ett kreativt ideal som vill skapa något coolt. Dessa yrkesgrupper blir till något

eftersträvansvärt om utförandet görs på ett särskilt sätt och symboliserar något hippt. Det är

skillnad på vilket bröd som bakas av bagaren, helst ska det vara surdeg och råvarorna ska vara

lokala. Det är inte själva hantverket i sig som ikoniserats, snarare yrkesrollen som skiljer

hipstern från den stora massans förkärlek till massproduktion.

Denna studie har visat på bakomliggande faktorer till varför mediegestaltningen av hipstern

ser ut som den gör. Beskrivningen av trender i städer, konsumtionsvaror och yrkestitlar visar

på mer omfattande sociala och kulturella konsekvenser av rådande politiska ideal och

målbilder. Hipstern som en karaktär återkommande i medierna, belyser sociala

gestaltningstyper som uppkommit som ett resultat av en tids allt mer utpräglad och intensivt

nyliberalt driven politik.

KällförteckningTeoretiskt material

Bauman, Zygmunt (2000). Globaliseringen . Lund: Studentlitteratur.

Bauman, Zygmunt (2008). Konsumtionsliv. Göteborg: Daidalos.

Bourdieu, Pierre. (1991). Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos.

Bourdieu, Pierre (1993). Kultursociologiska texter. Stockholm: Symposion.

Denscombe, Martyn (2016). Forskningshandboken: för småskaliga forskningsprojekt inom

samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.

Engdahl, Emma (2009). Konsten att vara sig själv. Stockholm: Liber.

Ewen, Stuart (1988). All consuming Images: The Politics of Style in Contemproary Culture.

New York: Basic Books.

Florida, Richard (2006). Den kreativa klassen. Göteborg: Daidalos.

Goffman, Erving (2014). Jaget och maskerna. Lund: Studentlitteratur.

Gripsrud, Jostein. 2011. Mediekultur och mediesamhälle. Göteborg: Daidalos.

Harvey, David (2009). Den globala kapitalismens rum: påväg mot en teori om ojämn

geografisk utveckling. Stockholm: Tankekraft.

Hebdige, Dick (1979). Subculture: The Meaning of Style. Lodon: Routledge.

Illouz, Eva (2007). Vold Intimacies: The Making of Emotional Capitalism. London: Polity

press.

Jenkins, Henry. (2008). Konvergenskulturen. Göteborg: Daidalos.

Ritzer, George (2009). Sociologisk teori. Stockholm: Liber.

Sennett, Richard (2007). Den nya kapitalismens kultur. Stockholm: Atlas.

Sennett, Richard (1999). När karaktären krackelerar – människan i den nya ekonomin.

Stockholm: Atlas.

Simmel, Georg (1981). Hur är samhället möjligt? – och andra essäer. Göteborg: Korpen.

Standing, Guy (2013). Prekariatet – Den nya farliga klassen. Göteborg: Daidalos.

Thörn, Catharina & Holgersson, Helena (2014). Gentrifieringen. Lund: Studentlitteratur.

Zukin, Sharon (2011). Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall. Göteborg:

Daidalos.

Empiriskt material

af Kleen, Björn (2014). Nyanser av grått. Dagens Nyheter, 29 november.

http://www.dn.se/livsstil/nyanser-av-gratt/ (Hämtad 2016-02-03).

Ahlström, Kristoffer (2015). Anti-hipstermaten. Dagens Nyheter, 29 mars.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/antihipstermaten (Hämtad 2015-11-30).

Buxton, Charlotta (2015). Hipsters ger den brittiska ekonomin draghjälp. Svenska Dagbladet,

16 augusti. http://www.svd.se/hipsters-ger-den-brittiska-ekonomin-draghjalp (Hämtad 2015-

11-26).

CoopSverige (2013). Coops erbjudande v.43 2013. https://www.youtube.com/watch?

v=hKNo29A8h0k (Hämtad 2015-02-10).

Det nya utefolket (2015). Friluftshipstern. (Radioprogram) Producent: Anna Åkerlund och

Sofia Hedström. Sveriges Radio, P1 20 juli. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/578711?

programid=4843 (Hämtad 2015-11-25)

Duncan, Fiona (2014). Normcore: Fashion for Those Who Realize They’re One in 7 Billion.

New York Magazine, 26 februari. http://nymag.com/thecut/2014/02/normcore-fashion-

trend.html# (Hämtad 2015-12-01).

Ericsson, Karin (2009). En ny epok på Möllan. Nöjesguiden, 25 november.

http://ng.se/artiklar/en-ny-epok-pa-moellan (Hämtad 2015-11-23).

Filosofiska rummet (2013). Prekariatet – en ny global underklass? (Radioprogram)

Producent: Thomas Lunderquist. Sveriges Radio, P1 22 december.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/299297?programid=793 (Hämtad 2015-11-27).

Fjällborg, Ulrika (2016). Min största gåva i livet är mitt självförtroende. Veckans Affärer, 2

februari. http://www.va.se/nyheter/2016/02/02/min-storsta-gava-i-livet-ar-mitt-

sjalvfortroende/ (Hämtad 2016-02-03).

Gadd, Björn (2012). Mardrömmen: gentrifiering på möllan. Nöjesguiden, 11 april.

http://ng.se/artiklar/mardrommen-gentrifiering-pa-mollan (Hämtad 2015-11-25).

Gillberg, Jonas (2016). Köpenhamn utsedd till världens bästa stad. Helsingborgs dagblad, 23

januari. http://www.hd.se/nyheter/varlden/2016/01/23/kopenhamn-utsedd-till-varldens-basta-

stad/ (Hämtad 2016-01-23)

Greif, Mark (2010). What Was The Hipster?: A Sociological Investigation. New York: n+1

Foundation.

Lundin, Julia (2015). Se upp hipsters – här kommer yuccien. Resumé, 6 augusti.

http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/08/06/se-upp-hipsters--har-kommer-yuccien/

(Hämtad 2015-02-10)

Höök, Lovisa (2012). Möllans väg mot city. Sydsvenskan, 24 januari.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/mollans-vag-mot-city/ (Hämtad 2015-11-25)

Kino (2012). Hipsterkomedier och de dysfunktionella tv-familjerna. (Radioprogram)

Producent: Nina Asarnoj. Sveriges Radio, P1 10 oktober.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/47261?programid=3051 (Hämtad 2015-02-18)

Kinzey, Jake (2012). The Sacred and the Profane: An investigation of hipsters. John Hunt

Publishing.

Mittmöllan. http://www.mittmollan.se (Hämtad 2015-11-25).

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4058&grupp=20973&artikel=5837918

(Hämtad 2015-12-01).

Nyhetsmorgon (2015). Babba Canales: ”Drömde om att jobba på kontor.” TV4, 23

november. http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/babba-canales-drömde-om-att-jobba-på-

kontor-3224815 (Hämtad 2015-11-10).

Ohlosson, Bengt (2013). Kulturellt kapital förvaltas bäst på Södra Latin. Dagens Nyheter, 27

september. http://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-kulturellt-kapital-forvaltas-bast-

pa-sodra-latin/ (Hämtad 2016-02-03).

P3 Nyheter (2015). Hipsterhatet sprider sig. (Radioprogram) Producent: Tali da Silva.

Sveriges Radio, P3 11 juni. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?

programid=1646&artikel=6187662 (Hämtad 2016-02-03).

Pfeiffer, Alice (2015). The hipster is dead. Long live the hipster. The Guardian, 3 oktober.

http://www.theguardian.com/culture/2015/oct/03/hipster-social-phenomenon-commercial-

success (Hämtad 2015-12-02).

Radio Rodeo (2014). Vi är alla med i Seinfeld. (Poddradio). Rodeo.net, 11 mars (Hämtad

2016-02-03).

STIL (2015). Instagram – modets nya maktverktyg. (Radioprogram) Producent: Anna

Åkerlund. Sveriges Radio, P1 11 september.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/601560?programid=2794 (Hämtad 2015-10-29)

STIL (2015). James Dean – den mest stilbildande killen genom tiderna? (Radioprogram)

Producent: Anna Åkerlund. Sveriges Radio, P1 6 november.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/627939?programid=2794 (Hämtad 2015-02-18)

Sundgren, Christian & Henrik (2014). Dom kallar oss bohemer – Popkulturella slashasar,

unga svårmodiga, armanibohemer, elever från Beckmans, reklamare, konstaktörer – Möt de

svartkläddas skara. Stockholm: Telegram.

Touboul, Jonathan (2012). The Hipster Effect: How the Rising Tide of Individuality is

Changing Everything We Know about Life, Work and the Pursuit of Happiness. Cornell

University, 29 oktober. http://arxiv.org/pdf/1410.8001v1.pdf (Hämtad 2015-02-10)

TT Stockholm (2014). Hemma hos hipstern i en ny komediserie. Svenska Dagbladet, 22

januari. http://www.svd.se/hemma-hos-hipstern-i-ny-komediserie (Hämtad 2015-02-18)

Schiermer, Bjørn (2014). Late-modern hipsters: New tendencies in popular culture.

University of Denmark, 8 april.

http://asj.sagepub.com.ludwig.lub.lu.se/content/57/2/167.full.pdf+html (Hämtad 2016-02-

10).

Virtanen, Fredrik (2014). Låt hipstern få egna känslor. Aftonbladet, 3 februari.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article18285345.ab (Hämtad

2016-02-03).

Wiman, Johanna (2015). Hipster – var finns du? Göteborgs-Posten, 17 juni.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2263258-hipster-var-finns-du- (Hämtad 2015-11-23)

Wiström, Flora (2016). Flora.metromode.se. (Blogg). 21 februari. http://flora.metromode.se

(Hämtad 2016-02-21).

Zeidler, Kina (2016). Ubers svenska stjärna: ”vi var unga, coola och underdogs”. Svenska

Dagbladet, 2 januari. http://www.svd.se/ubers-svenska-stjarna-vi-var-unga-coola-och-

underdogs (Hämtad 2015-02-03).