N:r 21 (336) Prenumerationspris pr ar:

M u n ensam kr. 5. Iduns Modetidning jämte ko­

lorerade planscher • 4: Iduns Modet, utan kol . pl. ... . 3:

5 0

Byrå Klara v. Kyrkogata 7

A l l m . telef. 61 47.

Fredagen den 25 maj 1894 Stoelihiylm, Iiimis Tryckeri A ktwhoUtg.

2 tr.

Prenumerat ion sker k alla post-anstalter i riket

7:de årg. Redaktör och utgifvare:

FRITHIOF HELLBERG. Träffas säkrast kl. 2—3.

Redakt ionssekr . : / . Noriling.

Utgi fn lngst ld: b v a r j e h e l g f r i f r e d a g

Lösmimmerspris 15 öre

Amioiispris: 35 öre pr nonparei l lcrad.

För »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.

(lösn:r endast för kompletter ingar) ö Utländska annons . 70 öre pr nonp.-rad.

A n n i e B e s a n t .

Vårt land och vår hufvudstad besö-

kas för närvaran-de af en kvinna,

som torde tillhöra sam­tidens ryktbaraste per­sonligheter, nämligen Annie Besant, själen för den teosofiska rö­relsen i England, ja,, väl i hela världen. F m Besant har öfver Göte­borg anländt till Stock­holm, där hon bevistar den teosof-kongress, som i denna vecka af-hålles. I dag bringa vi därför Annie Be sants intelligenta drag.

I medlet af april återvände hon till Lon­don från den resa i Indien, hvilken hon företagit i sällskap med grefvinnan Wachtmei-ster, hvars bild Idun nyligen meddelade. Un­der den indiska resan höll fru Besant före­drag i Kalkutta och en mängd andra orter och samlade öfverallt åhörare i tusental om­kring sig, européer och hinduer. Ej minst de senare voro hänförda af hennes vältalighet och reste henne äre­portar, hvar hon for fram.

Annie Besants famil­jenamn är W o o d , och hon är född i London

år 1847. Fadern dog redan i oktober 1852, och den lilla flickan blef därefter uppfost­rad af en syster till den berömde författa­ren kapten Marryat. Hennes nya hem var i religiöst hänseende strängt ortodoxt , och barnet slöt sig med innerlig värme, nästan fanatism till denna andliga riktning. H o n fick vid sidan häraf en omfattande och all­sidig bildning och vi­sade tidigt ett sällsynt klart och skarpt för­stånd. Som 16—17 års flicka föl jde hon med största uppmärk­samhet de mäktiga andliga rörelserna i Tyskland och Frank­rike och tog ifrig del i den stora »väckelsen-rörelse, som 1865 bör­jade i England och därifrån bredde sig ut öfver hela världen. Under ett sådant väc­kelsemöte lärde hon känna en ung präst, Frank Besant, en bror till den bekante no­vellisten Wal te r Be­sant, och ingick äk­tenskap med honom i december 1867. För henne hägrade som den största lycka på jorden att bli gift med

162 I D U N

Sötare fikonet blir, när masken begärligt det stinger; Människa, sä äfven du mognar i lidandets stund. A . V . S . v. STAFFDT.

en präst; hon nådde denna önskan och betänkte ej i tid det andliga missförhål­landet mellan henne och den man, hon band sig vid.

Lät t besjälad för allt högt och ädelt, för sanning och rätt, hade hon kort före sitt äktenskap stiftat bekantskap med Englands politiska radikalism och med den irländska oafhängighetsrörelsen, och hon kände sig mäktigt dragen till dessa vaknande strömningar. Hennes man där­emot, en inåtvänd lärd, stod helt och hållet nnder konservatismens inflytande. Han anade e j , att i hans unga hustru bodde en orolig själ, från hvilken hans andliga ståndpunkt redan var vidt skild. H o n däremot blef snart på det klara med det långa afstånd, som rådde mellan dem, och sökte glömma sin sorg häröfver i ifriga vetenskapliga studier och litterära sysselsättningar. Till de politiska mot­sättningarna mellan makarna koinmo efter ett par år också de religiösa. Orsaken härtill var en farlig sjukdom, som drab­bade fru Besants första barn, en liten sju månaders gosse. Medan hon vårdade honom och såg honom lida, vacklade allt mer hennes strängt dogmatiska tro, och med denna voro hennes äktenskap och hem äfven skonade för henne. Hennes mans släktingar tvungo henne år 1877 att lämna hans hus och låta skilja sig från honom.

H o n drefs nu allt längre ut i ren ateism och materialism. De t första året lefde hon hos sin moder, men efter dennas död började en hård tid för henne, en het kamp för existensen. Ofta svälte både hon och det barn. hon hade fått taga med sig, en liten dotter, och likväl kämpade hon sig fram utan främmande hjälp. Ofta måste hon i det pensionat, där hon bodde, säga, att hon skulle in till London för att studera i »British Museum» och så »skulle hon äta i sta­den». Men pengar till maten hade hon inte, och därför blef hon hela dagen sit­tande vid sina studier i »British Muse­ums» bibliotek. Dessa andliga och le­kamliga lidanden lade den fasta grunden för hennes senare rastlösa verksamhet för fattiga och lidande människor.

Äfven på ett annat vis förberedde hon sig i tysthet till sin kommande offentliga lifsbana. På ett egendomligt vis upp­täckte hon, att hon var i besittning af en verklig och sällsynt vältalighet. Vå­ren år 1873 öfvade hon sig i en kyrka att spela orgel — ensam och utan orgel-traiupare. En dag g lömde man, att hon var därinne. Kyrkan stängdes, och det var henne omöjl igt att göra sig hörd. Medan hon väntade och grubblade på, hur hon skulle slippa ut, kom hon på den tanken att bestiga predikstolen och försöka, hur det skulle vara att tala där­ifrån.

D å hon nu började tala och hörde sin stämma rulla under hvalfven och gifva genljud i det stora rummet, uppeldades hon, och utan att stamma, ittan att söka efter ett enda ord, utan den ringaste

svårighet i formgifningen kände hon med sig själf, att hon blott behöfde kyrkan full af åhörare för att kunna stämma deras hjärtan i samklang med sitt eget, till glädje eller sorg. till hänförelse eller af sky.

Då blef det henne med ens klart, att hon genom sin glänsande vältalighets makt borde kunna vinna lyssnares öron för hvilken som helst mission, om hon någonsin finge en sådan. Ännu anade hon icke, att hon, innan året var till ända, för första gången skulle tala i en folkförsamling om Kvinnans politiska ställning .

Den man, som ledde henne in i det offentliga lifvet, vår Charles Bradlaugh. den kände aflidne parlamentsmedlemmen. Den 2 augusti 1874 hörde fru Besant honom första gången tala i Hall o f Science . Få dagar därefter engagerade Bradlaugh henne som medarbetare i »Na­tional Re fo rmer» , och intill hans död var hon sedan knuten vid h o n o m med en ideel vänskap.

Fru Besants rykte som talare och publi­cist utbredde sig hastigt. Ett tal, som hon höll i januari 1875 o m »Sedlighe­tens sanna grundval» såldes strax efter i en upplaga af 70,(100 exemplar. Ofta talade hon till församlingar under bar himmel och alltid med stor framgång. Hennes hälsa, som hade varit vacklande på den tid, då hon ofta led af svält och arbetade öfver sina krafter, förbättrades dag för dag genom den nya verksam­heten.

Åren 1878—86 arbetade hon rastlöst på vetenskapliga och politiska uppgifter. Hon vände sig emellertid allt mer och mer till de ekonomiska frågorna, men ju mer hon fördjupade sig i socialism och radikalism, kom hon i opposition till sin vän Bradlaugh, och detta var för henne en af de svåraste inre kriser, hon hade att genomgå under dessa år. Under så­dana kriser led hennes hälsa ånyo mycket.

Men så snart hon var kommen till öf-vertygelse o m sanningen i den ena eller andra synpunkten, öfvervann hori allt och kastade sig åter ut i det offentliga lifvet för att med all kraft kämpa och uppträda för sina åsikter.

H o n tog lefvande del i den socialisti ska rörelsen och var exempelvis en ifrig agitator under den stora dockarbetar-strejken år 1889. Samma år sysslade hon grundligt med spiritismens och hyp-notismens mysterier, och året därefter kom hon i förbindelse med den kända madame Blavatsky. Och härmed var hon gripen af teosofien. De t var mr Stead, den bekante utgifvaren af Jlevieir of Reviews, som införde fru Besant hos det teosofiska samfundets stiftarinna, en be­kantskap, som blef bestämmande för fru' Besants senare lif. Sedan har Annie Besant helt och hållet tillhört teosofer-na, och hon är helt visst den mest fram­stående personligheten bland dessa my­sticismens troende.

*****************

"Lifvet är mer än maten." Af

H a n n a K a m k e .

"ffjet är verkligen ej ur vägen, att ofvanstå-^[f. ende ord emellanåt upprepas, då det hos

<- många människor ser ut, som om maten och hvad därtill hör vore lifvets hela inne­börd. Förnekas kan visserligen ej, «tt »mat­frågan» är ytterst viktig, då människan ju, så­som det säges, »är hvad hon fortär», men fö­dan är likväl blott en af de faktorer, sorn ut-' göra villkoret för det kroppsliga lifvet. Män­niskan är ei blott kropp, utan har äfven ett själslif, som har rättighet till utveckling och hälsa. Men hur skola dessa själslifvets be­rättigade anspråk kunna tillgodoses hos sädana stackars människor, som för egen ellar andras del tillbringa största delen af dagen i matfun­deringar och matbestyr ?

Är det verkligen nödvändigt, att ett så oer-hördt dagligt arbete nedlägges blott för att

! kroppen skall få sin nödtorft, eller är det ej i snarare det invanda öfverflödet i matväg, som : fordrar det stora arbetet, då kroppens verk­

liga behof säkerligen skulle kunna tillfredstäl­las på bra mycket enklare, men äfven sundare och billigare sätt.

Och det var dit jag ville komma, till det, äfven i de mindre bemedlade klasserna, så gängse öfverflödet i mat ock dryck. Utlän-dingar, som första gången komma till Sverige, förvänas öfver den rikedom och lyx i matväg, som här utvecklas pä bjudningar och äfven eljes. De häpna öfver, att folk bar råd att lefva så, och att de vilja förstöra så myoket

i penningar på materiella njutningar. Men dessa undrande främlingar veta ej, att ehuru många visserligen på grund af sina tillgångar ha rät­tighet att föra ett luxuöst lefnadssätt, ej sä få dock mer eller mindre lefva på skuld och så­ledes betala öfverflödet ur andras fickor. (T parentes kunde här tilläggas, att förhållandet kanske till någon liten del utjämnas, då ut­gifterna för de mera andliga njutningarna ställa sig jämförelsevis lågt i Sverige mot i utlandet, där man i allmänhet offrar mera på sådant än här. Man jämföre blott priset på böcker, mu­sik- och teaterföreställningar.)

Men förutsatt äfven att familjen för närva­rande har råd att lefva i öfverflöd, är det väl säkert att detta får fortfara allt framgent? Hur går det ofta, när familjeförsörjaren slutit sina ögon ? Den frågan besvarar sig själf, vi se det dagligen för ögonen: knappast några tillgångar och en hög obetalta räkningar, äfven på lifsförnödenheter, som dock, om de valts med sparsamhet och urskiljning, ofta mycket väl kunnat kontant betalas af mannens, ej säl­lan ganska stora inkomster. Dock hvarför förneka sig så oskyldiga njutningar, det kostar ju för tillfället ipgenting och — aprvs noiut le déluge!»

Men dessa bordets njutningar äro visst inga oskyldiga njutningar, då de långsamt, men sä­kert föra oss till ruin. Till ekonomisk ruin, om våra tillgångar ej räcka till, i synnerhet som öfverflöd i mat och dryck oftast åtföljes af luxuösa vanor äfven i annat, och till fysisk ruin, då vällefnad framkallar en högre eller

1894 163

lägre grad af sjuklighet. Man behöfver blott påminna sig de magåkommor och andra på en felaktig diet beroende sjukdomar, hvaraf ota­liga individer i de mera burgna klasserna lida. Den ene, den fattige, blir sjuk af för litet mat och den andre, den rike, af för mycket, men sistnämnda orsak torde utan tvifvel vara den vanligast förekommande, då man verkligen kan existera på bra litet och ändå vara frisk.

Anser man sig för ekonomiens och hälsans skull ej behöfva eller vilja ändra sina öfver-flödiga vanor, så är det dock ens skyldighet att, så snart det finnes barn i familjen, från början införa en enkel, sparsam matordning. Detta är oundgängligen nödvändigt, om barnen skola förblifva friska, ty mycket sammansatta, kryddade, hetsiga födoämnen verka ej sundt på deras näringslif. Men hvad lika illa är: öfverflöd i mat och dryck verkar också demo­raliserande på dem, ty de bli bortskämda och fordrande samt rynka sedan pä näsan åt enkel husmänskost och känna sig olyckliga, om de längre fram i lifvet måste försaka, hvad de genom en felaktig uppfostran vants att be­trakta som lifvets nödtorft. Hur ofta händer ej ocksä, att sådana i vällefnad uppfostrade barn vid fullvuxna år, om tillgångarna ej räcka, falla i brott för att skaffa medel till bestri­dande af det frän barndomen invanda lefnads-sättet.

Hvad som således fordras, är en förenkling i lefnadsvanor samt en förenkling i kosthället. Tag bort den dyrbara smörgåsmaten för barnen och gif dem gröt och mjölk i stället. Inskränk vidare bruket af kött, äfven för de fullvuxna, och ät bröd till maten, det blir både billigare och hälsosammare än det myckna onödiga köttätan­det. X \ behöfva faktiskt ingen stor kvantitet kött dagligen för att ändå erhålla den nödiga mängden ägghviteämnen, isynnerhet som dessa äfven finnas i många andra billigare närings­medel.

Det är nästan otroligt, hur mycket som in-besparas, om man minskar köttet och i stäl­let mera använder ärter, bönor och dylika ägghvitehaltiga vegetabilier i förening med den nödiga mängden fett och stärkelsehaltiga ämnen. Ej blott kassan, utan äfven magen mår bra af en sådan kost. Hvad det sist-uämnda beträffar, så har jag i bekanta fa­miljer gjort den iakttagelsen, att barnen i de hem, som förde ett rikt bord med mycket kött, alltid voro sjukligare och klenare än i de hem, där man af ekonomiska skäl kunde bestå endast mycket knappa köttportio­ner, men därför ej sparade på andra närande, men billigare födoämnen.

Emellertid är det ej blott ekonomisk vinst och hälsa, som uppnäs genom en dylik för­enklad diet, utan äfven en andlig vinning genom den tidsbesparing, som inträder, åtmin­stone för husmoder och tjänare. Ty behöfver man ej hafva Martas bekymmer största delen af dagen, kan man mera, än nu brukar vara fallet, ägna tid åt sin och de srnås andliga utveckling. En sådan praktisk förenkling och tidsbesparing i köksarbetet kunna med eftertanke och god vilja ganska väl åstadkommas, och far öfrigt finns det ju nu för tiden äfven böc-kei*, där den, som vill göra sig mödan att studera dem, kan finna ledning och upplysning.

Slutligen vill jag här blott tillägga en varm, innerlig uppmaning till Sveriges hnsmödrar att hvar i sin stad försöka införa enkelhet, sparsamhet och högre, ädlare intressen i sina hem.

* Mycket lämplig och praktisk är »Reform­köket» af Icke Kock. Författ. anm.

Kom du åter, äkta glädje! y c/f, glädjen drifvits har på flykten

tAf ledsnaden, ett gammall troll

Som söker stämma hela lifvet

3 den bcdröfligaste moll.

J^Cär hon sin slöja kring oss breder,

"Vi knappt en glimt af solen få.

i/^Lär ut sin kalla hand hon sträcker,

'Jvcks hela världen mörk och grå.

ibland hon söker sig förställa

'i3ch taga på sig glädjens min,

£hlcn munterheten blir så krvstad

"Och leendet förbyts i grin.

Skall denna fula, leda hexa

cAt våra barn väl gå i arf,

Sen hon na grundligt fått regera

"Vårt fin de siccle-tidehvarf?

3x,cj, kom da åter, äkta glädje

CMcd grop i kind och ros i hatt,

"Och unna mulna män skobarnen

%tt riktigt friskt och hjärtligt skratt.

Snorre.

Kvinnonamn.

Ojfta hör man från kvinnoläppar den vårds-, löst framkastade anmärkningen: Mitt

namn är så fult,» eller »det är så vanligt» — »om jag i stället hette så eller så» o. s. v. Hvem vet om icke många af våra älskvärda läsarinnor själfva låtit dylika anmärkningar und-slippa sig och därigenom gjort sina föräldrar eller faddrar en indirekt förebråelse. Om än Göthe säger: »Name ist Schall und Raueh,» så är detta likväl icke precis händelsen, ty man uppdrar alltid en viss jämförelse mellan namnet och dess bärare, och många släpa pä citt förnamn som en kedja. Huru löjligt skulle ej ett Napoleon Pettersson eller ett visitkort frän grefvinnan Petronella X . taga sig ut, och sålunda inse vi, att förnamnet måste rik­tigt komplettera familjenamnet. För- eller dopnamnet har sålunda en betydelse, som ej bör underskattas och som en ung världsmed­borgares anhöriga böra lägga på hjärtat — de allvarliga eller komiska följderna visa sig ofta först, då år gått.

Om vi nu se bort från det manliga släktet och tänka på det kvinnliga könets bestämmel­ser, faller det af sig själft att ett flicknamn bör väljas ytterst noggrant, ty det 8r det enda. som hon får taga med sig i äktenska­pet. Och hur ofta bänder ej det att friaren stö­ter sig på ett oskönt klingande förnamn! Kan ej ett namn ingifva sympati eller antipati? Påminner det ej ofta om en kär eller misshaglig person? Sålunda uppväcker hvarje namn, som när vårt öra, tankar och idéassociationer af mer eller mindre magisk kraft.

En blick i vår poetiska literatur visar oss, huru mycket skalderna bemödat och bemöda sig att gifva sina kvinnliga karaktärer de rätta namnen. Kan ni tänka er Frithiofs Ingeborg om­döpt till Greta? Emilia Galotti skulle aldrig kun­na heta Aurora, en jungfru af Orleans aldrig

Eulalia! Dylika exempel skulle vi kunna an­föra i oändlighet, men vi öfverlämna åt våra läsarinnor att vid sin romanläsning själfva göra sina iakttagelser.

Många representanter för det s. k. svagare könet ha kanske, trots sin beläsenhet för öf­rigt, föga kännedom om betydelsen af sina förnamn, eljes skulle de kanske lättare försona sig med dem, äfven om de skulle förefalla dem allt för vanliga, fula eller tillkrystade. Våra fruntimmersnamn ha uppstått från la­tinskt, grekiskt eller gammalgermanskt ursprung, ofta äfven från s. k. smeknamn ur de moderna språken. Många äro af biblisk härkomst, andra åter ha att tacka blommorna för sin tillvaro, och icke blott helgonlegenden och mytologien, utan äfven vetenskapen och konsten ha fått släppa till namn, om hvilkas betydelse deras bärarinnor knappast äro kunnigia.

De flesta kvinnliga förnamn innebära vissa egenskapar. I det följande bjuda vi på ett urval af namn, som blott får tjäna som en li­ten profkarta på alla de etymologiska och hi­storiska ord, som förekomma bland de till tu­sental uppgående fruntimmersnamnen. Den alfa­betiska anordningen användes till tjänst för de af vära läsarinnor, som kanske önska söka sina egna namn bland vårt lilla florilegium.

Adelaid (forntyska Adalheit), den »adliga», ädel borna, var grundarinnan af Capetingernas här­skardynasti och känd som sin tids konslrikaste brodös: Adéle och Ada äro likbetydande namn.

Agatha (grekiskt), den »goda», saktmodiga». Agnes (spanskt: Inez), den »världsoerfarna», allt­

så en oskuld från landet. Anna, den »angenäma», »hulda». Amalia, den »idoga», ett namn, som först un­

der medeltiden kommit till oss från Italien. Angelika (latinskt), den »änglalika . Augusta (latinskt), den »upphöjda». Auguslus

var under det romerska kejsardömets kristna pe­riod alla imperatorernas tillnamn.

Aurelia (latinskt), »gulddottern», sålunda egent­ligen »ndast användbart för inillionärsfamiljer.

Aurora (latinskt), »morgonrodnaden». Barbara, den »råa», »vildas, på franska Ba-

bette. Beata (latinskt), den »lycksaliga». Berta, den »ärofulla», hämtadt frän den ger­

manska gudasagan. Berchta var härskarinna öfver molnen och vindarne, det kvinnliga arbe tets beskyddarinna.

Blanka (italienskt: Bianca), den strålande ren­heten».

Birgitta, den »klart glänsande». Cecilia (latinskt), den »blinda», efter legenden

om orgelns uppfinnerska, i katolska kyrkan kyrko­musikens skyddspatronessa. Handel har kompo­nerat ett Ceciliaode, Gounod en Ceciliahymn.

Camilla (latinskt), af fornromerskt ursprung, gafs endast åt döttrar af stolt patriciersläkt.

Christina, den »kristligt sinnade». Många drott­ningar ha burit detta namn.

Celestine (latinskt), den »himmelska», på fran­ska Céleste.

Constance (latinskt), den »beständiga». Emerentia (latinskt), den »prisvärda». Emma, den »idoga», »flitiga». Eleonora, den »milda». Elisabet (hebräiska: Elischa), den »af Gud utlof-

vade . Detta namn har burits af flera kejsari-nor och drottningar af England, Ryssland och Österrike. Känd genom saga och dikt är den he­liga Elisabet, landtgrefvinna af Timringen, de fatti­ges välgörarinna. Elsa, Elise, Elsbeth, Lisette. Bet­ty och Bettina äro alla diminutiver af Elisabet och ha samma betydelse.

Ernestine, den -allvarliga», »stränga». Eugenie (grekiskt), den »högvälhorna». Felicitas (latinskt), den »lyckliga». Fredrika, den »fredrika». Gabriella (hebräiskt), »himmelens budbärarinna». Gertrud, den »mycket älskade», ett tyskt namn. Hedvig (polska: Jadviga), den »godlynta.. Helena (grekiskt), den »ljusrika». Henrietta, den djärfva». Isabella (hebräiskt: lsebel), den kyska», »rena»,

Omtyckt namn för spanska drottningar, bland dem Isabella af Castilien, den mäktiga gynnarin-nan af Columbi upptäcktsplaner.

Irene (grekiskt), den »fredsbringande», de gamle grekernas fredsgudinna.

164 I D U N 1894

Johanna, d e n » a f G u d s k ä n k t a » . Jungfrun a f O r l e a n s o c h flere n e a p o l i t a n s k a d ro t tn inga r un - j d e r m e d e l t i d e n b u r o det ta n a m n . Hanna, Jane, Jenny, Jeanne o c h Jeanette ä r o d i m i n j . t i v e r a f j sAmma n a m n .

Julia ( la t inskt) , d e n » k n o p p a n d e » . Karolina, hä r ied t a f Kar l , » d e n s tarke m a n n e n » , j

P å f ranska Charlotte.

Katarina (g rek isk t ) , d e n » ä r b a r a » , ett i h i s t o r i en of ta f ö r e k o m m a n d e n a m n .

Klara ( latinskt), d e n » r e n a » . Kordula ( la t inskt ) , den » h j ä r t l i g a » . Lovisa, f ransysk t Louise, t y s k a L u d o v i k a , d e n

ä r o f u l l a » .

Magdalena, d e n » b o t f ä r d i g a » . F r a n s y s k t M a d e ­le ine , enge l sk t Nelly, i ta l ienskt M a d d a l e n a .

Maria ( h e b r ä i s k t : M i r j a m ) , d e n »b i t t r a s , » s o r g s ­na . F r a n s y s k t M a r i o n , i ta l ienskt Marie t ta , en - j ge l sk t Mary af s a m m a n s ä t t n i n g e n m e d A n n a fås: j

Marianne, d e n »gudfrukt iga h u s m o d e r n » . 1 Martha, d e n »fli t iga h u s m o d e r n » . Bib l i sk t n a m n , L a z a r u s ' sys te r .

Mathilda, d e n »vä ld iga k ä m p a r i n n a n - , a f de t g a m m a l t y s k a M e c b t i l d i s , ett u n d e r m e d e l t i d e n m y c ­ket o m t y c k t n a m n i b o r g e r l i g a famil jer .

Mina, d e n » k ä r l e k s r i k a » , egen t l i gen intet s jälf-s t änd ig t n a m n , u tan en fö rko r tn ing af Wilhelmina.

Ottilia, d e n » l i l l a , r i k a » . Paulina, den » r i n g a » . E n s y s t e r till N a p o l e o n . Rosalie, d e n ^ r o s e n s k ö n a » . S taden P a l e r m o s

s k y d d s g u d i n n a , l e fde s o m e remi t i en k l ippgro t t a o c h fö rvä r fvade s ig ryk te o m s to r f r o m h e t .

Susanna (hebrä i sk t ) , » l i l j a n » , k y s k h e t e n s s y m ­b o l .

Thérése, » d j u r e n s o c h j a k t e n s v ä n i n n a » . Ursula ( la t inskt ) , d e n » l i l l a b j ö r n h o n a n » . Virginia ( l a t insk t ) , den » j u n g f r u l i g a - . Viktoria ( la t inskt) , den » s e g e r r i k a » .

K v i n n o r o c h b l o m m o r ä r o s a m m a n h ö r a n d e

p o e t i s k a b e g r e p p . D e t är d ä r f ö r h e l t na tur ­

l i f t at t ä fven b o t a n i k e n h a r l ä m n a t s in k o n t i n ­

g e n t t i l l f r u n t i m m e r s n a m n e n . F ö r s t o c h f r ä m s t

k o m m e r d ä » b l o m m o r n a s d r o t t n i n g » r o s e n , s o m

r e d a n i b i b e l n f ö r e k o m m e r s å s o m k v i n n o n a m n .

R o s i n a , d e n » h ö g r ö d a » , d e n » b l o m s t r a n d e » ,

är b l o t t en v a r i a t i o n ; F l o r a , d e n » b l o m s t r a n ­

d e » ; V i o l a , b l y g s a m h e t e n s s y m b o l ; E s t h e r b e ­

t y d e r m y r t e n ; O l i v i a , d e n s m ä r t s t i l l a n d e o l i ­

v e n ; M a l v i n a ( m a l v a ) är s t o c k r o s e n s n a m n .

S c h i l l e r o c h P e t r a r c a b e s j u n g a l a g e r n i n a m ­

ne t L a u r a o c h s l u t l i g e n f inna vi ä fven en G e -

o r g i n a o c h en H o r t e n s e .

T i l l d e u p p r ä k n a d e n a m n e n k u n d o f o g a s e n

m ä n g d and ra , m e n d e , v i ä g n a t v å r u p p m ä r k ­

s a m h e t , t o r d e v a r a d e o f t a s t f ö r e k o m m a n d e

o c h m e s t k ä n d a .

Två böcker. / IJjnder de senaste dagarne har den lilla vår--A. ström af litterär alstring, som plägar

friska upp vår annars temligen stagnerande bokmarknad, medfört tvänne arbeten, hvilka vi vilja ägna några ord, då de böia äga betingelser att särskildt intressera våra läsarinnor. De hafva båda flutit ur kvinnliga pennor, och bå­das författare äro förut väl kända, ej minst af Iduns publik.

* *

Dä fröken Selma Lagerlöf för endast några fä år tillbaka utgick som den lyckliga seger-vinnerskan i den af oss anordnade litterära pristäflingen, bar hon ännu ett inom vittra kretsar okändt och nytt namn. »Gösta Ber-lings saga», som då först presenterades i denna tidning och sedan i utvidgad form utsändes som bok, var emellertid af en sä ovanlig och rik originalitet och mättad af en sä glödande fantasi, att den unga författarinnans debut från alla häll betraktades som en af de allra märk­ligaste, de senare decennierna här hemma haft att uppvisa. Selma Lagerlöf har sedan d « s

icke framkommit med något nytt arbete i bok­form, men inom den periodiska pressen har hon då och då uppträdt med novellistiska bi­drag, som mottagits med stort bifall och till fullo infriat de höga förväntningar, man ansåg sig kunna ställa på hennes utprägladt person­liga begäfniDg.

Under titeln »Osynliga länkar» föreligger nu det andra bokarbetet af hennes hand, redan länge motsedt med spänning. Det är en sam­ling noveller af ett sällsynt fängslande tempe­rament, fulla af känsla, stämning och färg. De rymma mycken äkta patos och verklig djupsinnighet, men äfven skälmskt behag och lekande ironi. Stilen är nog ännu något ojämn och icke alltid behärskad, men den är dock sä glänsande och ursprunglig, att man gärna öfverser med dessa mindre brister, som sna­rare äro framkallade af styrkans öfvermått än svaghetsfel.

Det är icke hvardagsmänniskor och hvar-dagslif, med hvilka Selma Lagerlöf helst älskar att röra sig; det inåtvända själslifvets mystiska och mörka djup locka henne mest, och hon afvinner dem med en äkta skalds skattfinnar-blick deras fördolda hemligheter och underbart skiftande håfvor. Ett intresseväckande, ja, ett betydande arbete är denna nya kvinnobok, och vi äro vissa, att den kommer att läsas i vida kretsar samt förvärfva talrika beundrare.

Det är väl också genom Iduns spalter, som signaturen Snorre frän början längst trängt ut bland svenska hem och på kort tid blifvit po­pulär som kanske få litterära märken. Man förebrår vår tid att vara tråkig cch pessimi­stisk; men kommer en skald, som kan skämta sä kvickt, så fint och träffande skarpt och dock på samma gång så högsint och hjärtevarmt som Snorre — en sällsynt röst, en sällsynt sträng i den moderna dagsmusiken — då måste han slå an bland alla de ofördärfvade och fri­ska själar, af hvilka vi väl, gudilof, ännu hafva ett manstarkt uppbåd rundt om i bygderna. »Snorres» bitar i Idun ha också lästs med förtjusning, och redaktionen har öfverhopats med förfrågningar om den person, som gömde sig bakom den skyddande masken. Vi hade icke rätt att skvallra ur skolan; så mycket har dock ej kunnat fördöljas, att det är en kvinnlig hand, som för det sirligt spetsade lilla stålspjutct.

Vi äro därför väl på det klara med, att det är ett välkommet budskap vi bringa, då vi i dag kunna ge tillkänna, att Snorres dikter nu utkommit i bokform. Ett och annat gammalt finner ui där nog, men läser det med odeladt nöje äter och åter om; mycket nytt finner ni ook — allt lika öfverdådigt uppfriskande som det gamla.

Lektor N. P. ödman, själf en uppburen mästare i det vettiga skämtets konst, har vid sina offentliga aftonunderhållningar här och hvar i landet för talrika skaror af åhörare under ymnigaste bifall uppläst åtskilliga af Snorres dikter. Han har nu också försett hennes bok med ett spirituelt förord, som ej förringar dess i sig själf fullgoda värde.

»Bitar af Snorre» — så lyder den an­språkslösa titelbladsrubriken — komma nog ej länge att behöfva trängas bland trafvarne på boklådsdisken. Sådana toner ha en egen för­måga att gå långt och vida omkring, ty de finna genljud hos oss alla i det bästa inom oss.

JVEadonna £>u2oii. Ski s s för Idun a f Ina Stockenstrand.

T l a l u r l i g t v i s sku l le h o n g i f la s ig ; a l la m ä n n i -J§f s k o r b l e fvo j u gifta — u t o m de g a m l a m a m -

u se l l e rna , förs tås , r e s o n n e r a d e l i l la S u z o n D u r a n d , u tan att ta d e g a m l a ungkar la rne m e d i r äkn ingen . H o n var j u v a c k e r o c h ä l skvä rd , det förra ö f v e r t y g a d e h e n n e h e n n e s spege l be redv i l ­ligt o m , det s e d n a r e s a d e h e n n e s beund ra r e , de u n g a ar t is terna, s o m b e s ö k t e p a p p a D u r a n d . O c h så v a r h o n ung , hvi lke t ingen , s o m h ö r d e h e n n e s j u n g a från m o r g o n till kväl l , k u n d e tvifla på . Det v a r i c k e B é r a n g e r s v a c k r a v i s o r » B o i d ' Y v e -to t» e l ler » E t o i l e s qui f i lent» h o n s jöng , d e n l i l la l ä rkan m e d de o v å r d a d e f jädrarne d ä r u p p e på M o n t m a r t r e s h ö j d e r , utan Y v e t t e s v i so r från A l -c a z a r . O c h m e d a n h o n s junger , fantiserar h o n o m s in f ramtid o c h sitt » m é n a g e » . Men h o n ha r ingen hemgif t . Det är m a m m a D u r a n d s s törs ta s o r g , o c h h o n säger dag l igen till s in t ank lösa do t t e r : »utan hemgi f t i ngen m a n » .

M a m m a D u r a n d ha r t yvä r r en v i s s s v a g h e t för » e a u d e m e l i s s e d e s c a r m e s » o c h bened ik t i ne r l ikör , o c h h o n b r y r s ig i cke s tor t o m sitt h u s ­hål l . D u r a n d s k a h e m m e t l iknar n ih i l i s te rnas u topi — ett s a m h ä l l e u tan ö fve rhufvud , u tan la­gar , där allt nyt t jas g e m e n s a m t , till o c h m e d t a n d b o r s t e n . D u r a n d s lefva ett so rg lö s t artistlif, u r h a n d i m u n . P a p p a D u r a n d , s o m är en be-g å f v a d s k u l p t ö r o c h en ä l skvä rd , g o d m o d i g o d å g a , t i l lbr ingar s ina d a g a r m e d att dr i fva o m k r i n g på b u l e v a r d e r n a , prata i n å g o n y r k e s b r o d e r s a te l ier o c h smut t a på ett g las abs in t u tanför n å g o t kafé. E n d a s t d å n ö d e n bl i r riktigt k ä n n b a r i h e m m e t , be s lu t e r han s ig för att a rbe ta . Han m o d e l l e r a r d å en l i ten b y s t e l ler en n ä p e n g r u p p , s o m nå­g o n k o n s t h a n d l a r e g ä r n a köpe r , o c h så är s o r g e n s t i l lad för d e n gången . Ordn ing , renl ighet o c h flit ä r o o k ä n d a b e g r e p p i det D u r a n d s k a h e m m e t , o c h i d e n n a b o h é m i e a r t a d e o m g i f n i n g ha r S u z o n v u x i t u p p utan n å g o n t anke på att det b o r d e v a r a a n n o r l u n d a . Visse r l igen ha r h o n h o s s in m o r s v ä n i n n o r sett s t ä d a d e r u m , o r d n a d e s k å p o c h r ena duk tyg , m e n de t ha r i cke väck t n å g o n a n n a n fö res tä l ln ing h o s h e n n e ä n att de t m å s t e v a r a m y c k e t besvä r l i g t att å s t a d k o m m a allt de l ta . H o n dö l j e r k l ä d n i n g e n s r e fvor unde r en b a n d ­roset t , v ä n d e r ut o c h in på p e i g n o a r e n , dä b o n so lka t ned rä ts idan , o c h f inner det b e k v ä m a r e att b e s in far o m p e n g a r till ett par n y a h a n d s k a r ä n att l aga de g a m l a . » B e v a r e den f l ickan, när h o n bl i r gif t ,» s ä g a f ami l j ens vänner , då S u z o n b j u d e r d e m te- u r o m a k a k o p p a r o c h to rkar tårt-s k ä l e n m e d s in n ä s d u k , »de t bl i r m a m m a D u r a n d u p p i d a g e n . » O c h m a m m a Durand t i l lbr ingar s in dag i en s t o p p a d l äns to l v id fönstret , ö m s o m l ä s a n d e F i g a r o , ö m s o m be t rak tande g r a n n a r n e mid t e m o t . H o n ger S u z o n g o d a råd. r åd h v i l k a d o c k a ldr ig h a n å g o n t i n g m e d e k o n o m i o c h hus ­hål l att skaffa, u tan h a n d l a o m » p o u d r e d ' i r i s» fö re t räde f r amför » e a u d e s pe r l e s» o c h o m rätta sättet att f ängs la e n m a n . En artist b ö r S u z o n i cke gifta s ig m e d , ty ä fven d e n mes t t a langfu l le kan i c k e g e s in hus t ru så m y c k e t i nä lpenga r s o m e n s k ö t s a m h a n d l a n d e el ler hand tve rka re är i s t å n d till . S u z o n små le r , k rusar l o c k a r n e i pan­nan o c h går in i a te l iern för att s e efter, o m hen­n e s p a p p a h a d e några art ister h o s sig. H o n har ingen t ing e m o t att pra ta o c h s k ä m t a m e d d e u n g a m ä n n e n , m e d a n h o n vän ta r på den hede r l i ge » b o u r g e o i s » , s o m skal l e r b j u d a h e n n e s in h a n d .

Pau l S e v e r i n b e s ö k t e m y c k e t flitigt D u r a n d s . H a n va r e n u n g l andskaps - o c h g e n r e m å l a r e , h v a r s s m å , fina d u k a r från G i r o n d e s b ö r j a d e å d r a g a sig u p p m ä r k s a m h e t . P a u l va r m y c k e t fattig, s ä fattig att m a m m a D u r a n d a ldr ig tog h o ­n o m m e d i r äkn ingen , då h o n v a r n a d e s in dot te r för d e u n g a m ä n n e n , s o m b e s ö k t e d e m . K a n s k e de t va r dä r fö r S u z o n s p r a k a d e m e r a glädtigt o c h o t v u n g e t m e d P a u l än m e d n å g o n annan . O c h P a u l f ängs l ades så s m å n i n g o m af d e n n a l i l la f l i ckunge , h o s h v i l k e n de t f anns så m y c k e n g r a c e , så m y c k e n ä l s k v ä r d naivi te t , s å m y c k e n s o r g l ö s g lädje . S u z o n u p p h ö r d e att t änka på s in » b o u r ­g e o i s » , p r y d d e sig m e d friska b l o m m o r o c h s j ö n g »Pet i t b leu» o c h » C a d e t o c h B a b e t » , s å att de t gaf e k o i det g a m l a för fa l lna art istnästet , där h o n b o d d e . O c h en dag då P a u l b a k o m den g a m l a , d a m m i g a L a k o o n g r u p p e n frågade h e n n e , o in h o n v i l le bli h a n s hus t ru , s v a r a d e h o n u tan betän­k a n d e j a .

M a m m a D u r a n d grä lade o c h v ä s n a d e s , ka l l ade S u z o n en d u m , t ank lös t o s s a , s o m gifte s ig m e d en m a n , hv i lken i cke e n s k u n d e bes tå h e n n e m e d en t jänstf l icka, o c h för att g l ö m m a sina fels lagna,

1894 I D U N 165

m o d e r l i g a f ö r h o p p n i n g a r för tärde h ö n en s tö r re d o s i s b e n e d i k t i n e r d r o p p a r än vanl ig t . P a p p a Du­rand tog skra t tande de b ä g g e u n g a i f amn , b a d Pau l v a r a snäl l m o t h a n s lilla S u z o n o c h b ö r j a d e sedan a rbe ta flitigt för att skaffa do t te rn en ut­s tyrse l . P e n n a inskränk te s ig till en v a c k e r b r u d -k l ädn ing af halfsid«-n, två spe t skau t ade p e i g n o i r e r o c h ett par g u l d b r o d e r a d e tofflor . M e n b r ö l l o p s hög t id l ighe te rna sku l le bli s å d a n a att he l a kvar­teret sku l le tala d ä r o m . D å det k o m så långt s o m till fö rberede l se rna g l ö m d e S n z o n s m o r sitt g ro l l o c h de l tog m e d lif o c h lust i a n o r d n i n g a r n a .

Det b le f en ståtlig b rö l l ops f e s t , o c h m a m m a Du­rand f ö r s o n a d e sig m e d Pau l ba ra för att han ga f h e n n e tillfälle till att fara o m k r i n g s j ö n i B o u -l o g n e r s k o g e n , hv i lken färd i c k e får u tes lu tas från b r ö l l o p s h ö g t i d l i g h e t e r n a i Pa r i s .

M e d u n g d o m e n s n a i v a s jä lfför t röstan g i n g o d e u n g a m a k a r n a f r amt iden till m ö t e s . D e r a s h e m var en s tor , luftig atelier, hv i lken de de lade a f m e d en h ö g s k ä r m , så att dä ra f b le f a r b e t s r u m o c h s ä n g k a m m a r e ; de ras b o h a g va r af d e n m e s t a n s p r å k s l ö s a beskaffenhet o c h b r ö l l o p s g å f v o r n a h a d e ej synne r l i gen förbät trat fö rhå l l ande t . D e b e s t o d o , f ö r u t o m v in , b a k v e r k o c h b l o m m o r , af fem fruktskålar , tre serveriDgsbrickor o c h t io salt­kar , h v i l k a nyt t iga art iklar f ami l j en D u r a n d s v ä n n e r anse t t va ra det n ö d v ä n d i g a s t e i d e nygi f tas h e m . Al l t s o m k u n d e b i d r a g a till t refnad e l le r p r y d l i g h e t fat tades i det ta h e m , m e n det m ä r k t e S u z o n a ldr ig , o c h Pau l var för m y c k e t fö rä l skad för att fästa sig v id , hur det såg ut o m k r i n g h o n o m . Han t i l lb r ingade s in d a g m e d att ö m s o m s m e k a , ö m s o m m å l a af s m hus t ru . S e d a n sitt g i f termål upp täck te han , att h a n ä g d e f ö r v å n a n d e an lag för figurmälning. O c h för att P a u l i cke s k u l l e b e h ö f v a s a k n a h e n n e i s in nä rhe t ä g n a d e S u z o n d e n min­sta m ö j l i g a tid åt hushå l le t . H o n u t fö rde s i n a s y s s l o r p å ett l ikaså pr imi t iv t s o m raskt sätt. Ett par s l a g a f en f jäderbors te ö f v e r go l fve t förf lyt tade s o p o r n a från mid l en af r u m m e t till v r åa rne , där de j u k u n d e l igga, e f t e r s o m d e ej v o r o i v ä g e n ; d a m m o c h s m u t s f ingo o b e h i n d r a t s a m l a s ig på fön­s ter ru torna , där de t ersat te j a l u s i e r . O c h att skura s ina få kokkär l , det t j änade till rakt ingen t ing , fö rk la rade d e n n a u n g d o m l i g a h u s m o r , d e b l e f v o j u s t rax l ika so t iga igen . Det e n d a S u z o n s a k n a d e v a r en soffa , m e n d e n n a brist a fh jä lp tes g e n o m att h o n stäl lde en aflång trälår på s n e d f ramför eua hö rne t i a te l ie rn ; till r y g g s t ö d a n v ä n d e s sang-m a d r a s s e n o c h en filt t j äns tg jorde s o m öfve rd rag . S u z o n va r m y c k e t s to l t ö fver sitt verk o c h a n s å g sig nu äga en s a l o n g , e f t e r s o m h o n h a d e en soffa.

Värst v a r det för den u n g a frun m e d mat lag­n ingen . H o n k o m snar t till ins ik t o m , att det vari t bät tre o m h e n n e s m o r lärt h e n n e att l aga en r a g o u istället för det k l ä d s a m m a s t e sättet att o r d n a e n ha l sduks rose t t . P a u l b l e f dag l igen s e r v e r a d segt kött , ha l fkokta g r ö n s a k e r o c h o s m a k l i g s o p p a . D å h a n vi l le säga n å g o n t i n g , l ade S u z o n s in h a n d på h a n s a r m o c h f rågade gladt , o m han ej v i l l e ha en p o r t i o n till, o c h h a n k l a p p a d e d e n lilla h a n d e n o c h h ö l l i n n e m e d a n m ä r k n i n g a r n a . M e n en dag då han l i knade S u z o n s ome l e t t e r v i d P a n d o r a s ask, e m e d a n de u n d e r en o s k y l d i g y t a d o l d e allt h v a d skadl ig t är fö r m ä n n i s k a n , fick S u z o n en l jus idé — de skul le in ta s i n a m i d d a ­gar å en res lauran t D u v a l . Dä r fick m a n o r d e n t ligt l agad mat , de r va r bi l l igt , o c h så s l a p p h o n ifrån besvä re t . Pau l g i ck in därpå , fast de t ej var förenl ig t m e d h a n s b e g r e p p o m ett ege t h e m att äta ute.

» S e v e r i n s bli D u r a n d s u p p i dagen,> s a d e u n g a fru Ber the , s o m va r en prakt isk h u s m o r . » D e t är fö l jden a f att en f l icka gifter s ig , i n n a n h o n uppnåt t en s t adgad å lde r ,» s a d e g a m l a f röken Me lan i e . B å d a v o r o g o d a v ä n n e r till D u r a n d s o c h b e s ö k t e ofta S e v e r i n s . D e g i n g o . dit dr i fna af d e n lifligaste ny f ikenhe t ; de f rågade o m allt , b e s k å d a d e allt o c h g i n g o därifrån u p p f y l l d a af fasa ö f v e r h v a d d e sett. D å d e fingo h ö r a , att S u z o n fått en l i ten fl icka, h ö j d e d e h ä n d e r o c h ö g o n m o t h imlen o c h frågade d e n o s y n l i g e h v a d h a n m e n a d e m e d att skänka ett b a r n åt d e n n a o k u n n i g a , s lar fv iga o c h t a n k l ö s a va re l s e , m e n d e n ou t r ansak l ige b e v ä r d i g a d e ej f rågan m e d n å g o t sva r .

D e n lil la Cher i e s a n k o m s t v ä c k t e s a m m a stor­m i g a k ä n s l o r h o s m a m m a D u r a n d s o m S u z o n s gif termål g jor t . T ä n k hv i lka utgifter d e sku l l e få för d e n dä r l i l la v a r e l s e n s s k u l l . . . P a u l för t jä­n a d e j u ingent ing på s i n a taf lor . . . S u z o n b o r d e bättre tänkt sig för , i nnan h o n v a l d e d e n dä r fa t t ig lappen o . s. v . S u z o n tyck te det v o r e bät t re o m m o d e r n lä rde h e n n e h u r h o n sku l l e s k ö t a barnet , istället för att k l andra de t fatt iga l i l la l ifvets t i l lvaro . Men , ne j , de t k u n d e m a m m a D u r a n d i cke . S u z o n h a d e p å sin l id l ä m n a t s till en a m m a på landet . O c h na tur l ig tv is sku l l e

Cher ie a c k o r d e r a s bo r t . I S o m m e r v i l l e v a r luften renas t o c h d e b o r d e genas t h ö r a efter ett l ämp l ig t s täl le .

» S k i l j a s ifrån C h e r i e ! A l d r i g i l i fve t ! » o c h S u z o n s l o g s ina a f m a g r a d e a r m a r o m k r i n g det l i l la skri­k a n d e by l t e t v i d s in s ida .

H v a d tänkte vä l S u z o n på , ä m n a d e h o n s jä l f a m m a sitt b a r n ? M a m m a D u r a n d s gä l l a r ö s t b lan­d a d e sig m e d d e n n y f ö d d a s p o c k a n d e r o p p å s m a rät t igheter. S u z o n sku l l e fö rdä r fva sitt u t s e e n d e , s in h ä l s a , h o n sku l l e bli g a m m a l i för t id , h o n sku l le i cke få en m i n u t s r o , o m h o n e n v i s a d e s att b e h å l l a ba rne t h o s sig. M e n S u z o n endas t s m å l o g o c h g j o r d e n å g r a tafatta f ö r s ö k att l ugna d e n lilla, s o m endas t b e g ä r d e att få k ä n n a m o ­de rns m j u k a h a n d på s in k ind för att tys tna .

D å h o n b l e f e n s a m v e k S u z o n u n d a n o m h ö l j e t k r ing Che r i e o c h be t rak tade nyf iket det l i l la lef-v a n d e undre t , hva r s h e l a in t resse k o n c e n t r e r a d e cig p å k o n s t v e r k e t att få s in e n a l i l l epu t i ska t u m m e in i m u n n e n . Det s å g så k o m i s k t ut, att S u z o n ä m n a d e g e till ett a f s i n a k l i n g a n d e skratt, m e n h o n h e j d a d e s ig — den l i l la fick i cke o r o a s a f n å g r a f r ä m m a n d e l jud. H o n b le f hel t unde r l i g till m o d s , m e d a n h o n be t rak tade barne t . Det va r så o t ro l ig t att d e n n a liila. v a r e l s e v a r h e n n e s egen , b e r o e n d e a f h e n n e he l t o c h hål le t . Det va r ett förfärl igt a n s v a r , o c h de t t a a n s v a r h a d e den g o d e g u d e n på lag t h e n n e , en fa ld iga va r e l s e . H e n n e s s jäl fy l ldes a f en s to r o c h mäkt ig k ä n s l a — m o ­derskä r l eken , s o m är ett å tersken a f s k a p a r e n s o ä n d l i g a kär lek. H o n g j o r d e k o r s t e c k n e t ö fve r barne t , läs te en kor t , s t a p p l a n d e b ö n , o c h s å l ade h o n det li l la hu fvude t m o t sitt b r ö s t , b e r e d d att uppfy l l a s i n a pl ikter .

När P a u l k o m in, s t a n n a d e h a n f ö r u n d r a d o c h h ä n r y c k t v i d d e n s y n h a n h a d e f r amfö r s ig . Den l i knade n å g o n a f d e g a m l e m ä s t a r n e s h ä r l i g a ma­d o n n o r . Från det d a m m i g a föns t re t fö l l so l l j u se t d ä m p a d t på S u z o n , dä r h o n satt m e d ba rne t t ryckt till sitt b rö s t . D e n u n g a m o d e r n s å g u p p m e d ett b lyg t o c h l yck l ig t l e e n d e . Öfve r de t s l ä t k a m ­m a d e håre t h a d e h o n en g a m m a l s i d e n d u k knu ten på i ta l ienskt v i s . En t ras ig spe t sk jo l o c h e n af P a u l s u tnö t ta s a m m e t s b l u s a r v o r o o s k i c k l i g t v i r ade o m k r i n g ba rne t . P a u l fick tårar i ö g o n e n , d å han s å g s in s t acka r s l i l la o k u n n i g a hus t ru m e d o v a n a fingrar o r d n a d e s s a fat t iga pa l t o r k r ing d e n li l la.

» M a d o n n a S u z o n , » s a d e h a n o c h k y s s t e ö m t h u s t r u n s b l e k a k i n d e r .

S e d e r m e r a m å l a d e h a n h e n n e o c h ba rne t j u s t s o m h a n sett d e m d e n g å n g e n , s a m m e t s b l u s e n , s p e t s t r a s o r n a o c h all t . De t v a r en tafla s o m m e d e n s g j o r d e h o n o m ryktbar . I ngen k u n d e gå förb i d e n , u tan att s t anna , d e n v a r så r ö r a n d e o c h enke l , s å l e fvande o c h s an t m ä n s k l i g .

Che r i e v a r ve rk l igen en m y c k e t d y r b a r liten vare l se . S u z o n fick l o f att u p p m u n t r a P a u l till att a rbe ta flitigt, s å att ingen t ing sku l l e fattas den l i l la , o c h för al t i c k e s t ö r a m a n n e n f ö r b l e f h o n i n n e i s ä n g k a m m a r e n he la f ö r m i d d a g a r n e . Unde r d e s s a på tu m a n h a n d m e d ba rne t b ö r j a d e h o n förs tå d e n l i l la v a r e l s e n s m å n g f a l d i g a b e h o f o c h ö n s k n i n g a r . Efter h a n d fick det o o r d n a d e h e m m e t ett hel t anna t u t s e e n d e . Inga s o p o r f u n n o s mer , v råarna , t y Che r i e t y c k t e s a n s e att allt h v a d s o m låg på go l fve t b o r d e p a s s e r a g e n o m h e n n e s lilla t a n d l ö s a m u n ; d e n g a m l a låren b l e f f ö r s e d d m e d m j u k a d y n o r , e m e d a n b a r n e t k u n d e g ö r a s ig il la m o t de s k a r p a kan te rna , g a r d i n e r anskaf fades , så att dage rn ej sku l l e s k a d a den l i l las ö g o n , al l t ing h ö l l s rent o c h pu tsad t , o c h efter o ä n d l i g t m å n g a m i s s l y c k a d e f ö r s ö k h a d e S u z o n t i l l f redss tä l le lsen af att k u n n a s e r v e r a e n o rden t l ig t l a g a d m i d d » g , h o n märk te att ba rne t m å d d e bättre, d å h o n själf för tärde g o d o c h kraftig föda .

S t acka r s l i l la Che r i e I h e n n e s förs ta e r fa renhe te r af l ifvet v o r o ej u t e s lu t ande g l a d a . I s in okun­nighet o c h v ä l m e n i n g utsat te S u z o n of ta ba rne t för ve rk l ig fara. Öfve r tygad o m att frisk luft var nyt t ig fö r s m å b a r n , l a d e h o n C h e r i e i ett fat, hvi lket h o n s tä l lde f r amför de t ö p p n a fönst re t , o c h h v a r k e n P a u l s i n v ä n d n i n g a r e l ler ba rne t s pro tes te r m o t d e s s a lu f tbad a f h ö l l o S u z o n där i f rån.

Fö r s t d å d e n l i l la b ö r j a d e n y s a af a l la krafter, u p p h ö r d e h o n m e d det far l iga e x p e r i m e n t e t . Ä f v e n m o d e r n s m e d f ö d d a b e h a g s j u k a b l e f e n a n l e d n i n g till bi t tra k v a l fö r d e n l i l la va re l s en . D å S u z o n såg Cher i e s s m å v ä l f o r m a d e b e n o c h n ä p n a a rmar , fick h o n en o e m o t s t å n d l i g lus t att s tyra ut h e n n e s o m d e s m å f e m å r i n g a r n a i P a r c M o n c e a u . Men d e n fyra m å n a d e r g a m l a Cher i e ga f till s i n a kraf­tigaste n ö d r o p , d å h o n fick ett par r ö d a sa f f i anskor på föt terna o c h k ä n d e s ig i n k l ä m d i e n löj l igt kor t k l ä d n i n g m e d s t o r a rose t t e r på ax la rna , hv i lka ska fde h e n n e s ö m t å l i g a h u d , o c h S u z o n , s o m n u b ö r j a d e fö r s t å d e n f ö r e b r å e l s e s o m låg i d e s s a b j ä r t skä r ande r o p , l a d e u n d a n de r ö d a s k o r n a o c h d e n l i l l a d o c k k l ä d n i n g e n .

Fru Be r the o c h f röken M e l a n i e h a d e i c k e p å l änge b e s ö k t S e v e r i n s . D e h a d e ej hjärta att s e e l ände t , f ö rk l a r ade de . S t acka r s P a u l ! A r m a Che ­r i e ! F ö r m o d l i g e n h a d e d e o m k o m m i t v i d det hä r laget — kväfda a f s o p o r n a s o m stigit ä n d a u p p till taket, e l ler förgif tade a f e n g r ö n s a k s s o p p a , i h v i l k e n S u z o n lagt t ä n d s t i c k o r is täl let för verrni -ce l l e r . M a m m a D u r a n d s å g för lägen ut, d å d e f rågade h e n n e , hur de t g i c k för S u z o n m e d d e n l i l la C h e r i e . Det v a r tyd l ig t , a l t n å g o n t i n g v a r på t o k , o c h d e b e s l ö t o att på o r t o c h stäl le öfver-t y g a s ig o m rätta fö rhå l l ande t . D e v a l d e m i d d a g s ­t i m m e n för sitt b e s ö k . V ä l i n k o m n a g e n o m d ö r r e n s t a n n a d e d e s t u m m a o c h h ä p n a . F ö r m o d l i g e n h a d e d e gått fel, t y hä r va r a l l t ing pu i sad t o c h fint: hv i t a g a r d i n e r h ä n g d e för föns t ren , go l fve t v a r b l a n k p o l e r a d t , m ö b l e r n a ö f v e r k l ä d d a m e d v a c k e r t b l o m m i g t tyg, på en g a m m a l turkisk ma t t a ru l l ade e n l i ten skra t t ande b a r n u n g e , o c h på de t d u k a d e b o r d e t å n g a d e e n ap t i t r e t ande m i d d a g . O c h det v a r ve rk l igen P a u l o c h S u z o n , s o m su t to dä r o c h s p i s a d e .

» M i n s ö t a v ä n , » u t r o p a d e fru Ber the , d å d e n förs ta f ö r v å n i n g e n lagt s ig , » h v a d har vä l å s t ad k o m m i t d e n n a f ö r ä n d r i n g i d i n a v a n o r ? »

» H a r ni sk icka t S u z o n i e n h u s h å l l s s k o l a ? » frå­g a d e M e l a n i e P a u l .

»De t är a l l t s a m m a n s C h e r i e s för t jäns t ,» fö rk la ­r a d e S u z o n .

» M e n , kära d u , inte k a n vä l ett fem m å n a d e r g a m m a l t b a r n g ö r a ett s å d a n t u n d e r v e r k , » u t ro ­p a d e d e n g a m l a f röken .

>Hur tokig t det än låter , s å m å s t e j a g förklara , att det är m i n do t te r s o m ha r uppfos t ra t m i g , » s a d e S u z o n sk ra t t ande o c h s p r a n g bor t till C h e r i e , s o m h o n lyf te u p p o c h v i s a d e för tanterna .

» Ä r h o n i cke b e u n d r a n s v ä r d , m a d o n n a S u z o n ! » s ade P a u l o c h t e c k n a d e g r u p p e n m e d några r a ska d rag a f sitt ritstift.

Intermezzo. Efter Swinburne.

Qtn morgon i maj som grönast, på mark utaf daggen våt, vi möttes, där allt stod skönast, och våren var glad däråt.

Bet var som om luften längtat att taga din anda mot, det var som om gräset trängtat att böja sig för din fot.

Du nalkades, sol bakom dig förvandlade grönt till guld, och blommorna logo om dig af fröjd att du var så huld.

Vid stammar, som smärta böjde sin krona mot strömmen ömt, bland* spirande grönt du dröjde, som om du med våren drömt.

Kanhända din blick sig fäste 1

vid grenarnes blomstersnö, kanhända ett fågelnäste dig kom att en stund förströ.

Men mjukaste fot ej rörde sig mer ifrån daggvåt stig, och rakt som ett finger förde en stråle sitt ljus på dig.

Af maningen med jag rycktes, jag följde i strålens spår. Du dagens drottning mig tycktes, din krona var gyllne hår.

Som askan väcker mitt sinnes begär efter eld, som dött, så minns jag, saknar och minnes den kärlek, som tid förödt.

16fi Och maj stod ännu som grönast och smålog så ljuft, men koi't, som du när jag såg dig skönast, du gick indt skogen bort.

Din blomhvita hand du höjde, när sist du om snåret vek. Ditt hufvud du brutet böjde, din kind var lik månens blek.

Och dock är det ej att klandra, om snart i en annans famn min Jcyss du har glömt för andra och jag icke minns ditt namn.

Sigrid Elmblad.

Ungkarlshushåll.

ldun för den O april stod införd en ar­tikel med rubriken: »Att hushälla för

ungkarl . . . » , i hvilken äfven uttalades den önskan, att någon med »egen erfarenhet > skulle yttra sig i den omskrifna frågan. Flere num­mer af tidningen hafva sedan dess utkommit, men utan att något inlägg från de mänga, som helt visst haft dylika platser, varit synligt.

Modigare än alla, som tegat stilla, känner jag n.ig manad att taga till orda i en fråga, som för den hemlösa unga flickan måste hafva en så stor och viktig betydelse.

Innan jag meddelar egna rön och iaktta­gelser, vill jag först uppehålla mig vid artikel­författarens åsikter, hvilka, i mitt tycke, äro väl värda att beaktas.

Att platser af den ifrågavarande arten för den med själfsländig karaktär begåfvade flic­kan måste ha en stor dragningskraft, är ju helt naturligt. Pä det husliga området blir hon den e n s a m t styrande och bör således med klok omtänksamhet lätt bereda sig tillfälle att kunna för egen del tillgodogöra sig en eller annan af dagens timmar för sådan syssel­sättning, som samtidigt skänker glädje, upp­muntran och förädling. Denna fördel tillkom­mer i allmänhet icke den flicka, som innehar det ofta svårskötta uppdraget att »gå frun tilhanda».

Detta är alltså den sida af saken, som ta­lar för vår villighet att »hushålla för ungkarl». Den andra däremot: att kunna — den ställer sig ganska annorledes.

Långt ifrån alla flickor äro vuxna det svår­lösta problemet att på egen hand vara mat­moder i en ungkarls hem, hvarest, i sä mänga olika former, stötestenar mäste möta den unga och oerfarna. I en del unga flickors sätt -— kanske ofta blott af okunnighet om den där­med förknippade faran — ligger något utma­nande, käckt och uppmuntrande, som ibland ger mannen anledning att tro, det hans kur­tis vore dem behaglig. Så uppstär ett när­mande, som lätt nog öfvergår till ett förnär­mande.

Ovedersägligen passa dylika platser för dem, hvilka tidigt mognat i lifvets allvarligaste frå­gor under det hårda fattigdomstrycket, men pä samma gång växt upp under en god mo­ders ledning och med hennes exempel framför sig af en tålig, plikttrogen och kärleksfull kvinna. Detta att »stå bakom» böjer med hård nödvändighet det unga sinnet till allvar och eftertanke och gör det lämpligt för värf, som, i vanliga fall, kräfva en annan ålders mer mogna erfarenhet.

Hvad »faran» angår kan jag för öfrigt vittna

med erfarenhetens öfvcrtygelse: hon är icke större än i de flesta andra lifvets förhållanden, förutsatt att vi äga den själ fäktning och plikt­känsla, hvarförutan en kvinnas värde och rykte icke kunna bestå, hon må vara omgifven af hur mycket yttre skydd som helst. Den ren­sinnade flickan bör kunna sätta sig öfver »hvad folket pratar». Visserligen säia nog förtalets pilar, men de förödmjuka icke. För öfrigt — i hvilket fall är man befiiad fiän »folkets prat» V Midt uti den skyddande familjekret­sen inträoger dess gift.

De personer, som erfarit förtalets makt, inse nog klart, att hvarthän de unga flickornas väg går, på hvilken än de söka sitt »lefvebröd», så vänta dem pröfningar, om ock i olika for­mer.

Min egen erfarenhet har lärt mig, att i deu skolan, hvarom här är tal, finnas och gifvas många nyttiga lärdomar, likasom att svårighe­terna äro en hel del mindre än de i alI-

; mänhet framställas. Jag ställer mig emot fördomen, den uråldriga fi­

enden till ett bättre lefvebröd för kvinnan, och finner orättvist att hårdt döma den unga, som söker att på den omtalade vägen bereda sig ekonomiska fördelar liksom ock ett ange-

' nämt hemlif, hvilket en dylik anställning ju I ofta kan erbjuda.

Såväl där jag varit husfru som i de fall, där jag studerat andra i samma förhållanden, har jag funnit »husbondens» tillmötesgående godt och aktningsfullt. Jag har sett flickor, ehuru med ungdomens skalkaktighet, likväl uppträda som värdinnor i ungkarlshem med

i all den värdighet, som det iDre medvetandet af egen renhet förlänar, och som från mannens sida aflägsnar det ohöfviska skämtet.

Hvad jag anfört stöder sig pä verkliga rön, men måhända är det blott en lycklig tillfäl­lighet, som fört mig i beröring med personer, hvilka ingifvit aktning o:-h förtroende. Det gifves ju ingen regel utan undantag.

För den yngre kvinnan skulle jag förnäm­ligast vilja framhålla, att plats som husfru bäst lämpar sig hos änkling. En sådan har lättare att erkänna en kvinnas värde, just på grund af det förtroliga förhållande, hvari han redan stått till sin fästmö och maka. Minnet häraf breder, så att säga, något af renhet om­kring mannen och bildar en skyddsmur mel­lan honom och den flicka, som i hans hem sökt sitt lefvebrSd. Om det är en änkling med barn, anser jag ställningen än mer för­delaktig. Omsorgen för de små bereder ett stort och vackert fält för den unga flickans verksamhet, på samma gång den manar till större uppmärksamhet både i ord och handling samt falländar den egna uppfostran under den handledning och vård, som ägnas barnen. Bar­nens närvaro utgör också ett skydd mot »fol­kets prat».

Nu har jag, efter min uppfattning af frå gan, försökt att framlägga de rön och iaktta­gelser jag gjort. Jag hoppas att, sedan första steget är taget, någon af de än mera erfarna än jag ville komma med sitt inlägg för att komplettera de anspråkslösa rader, jag ned-skrifvit.

En af de erfarna.

G l ö m m e n ej

IduiivS skollofskoloni!

Ur notisboken. Fredrika Hremer-förbundets årsmöte

ä g d e . r u m den 18 d e n n e s å fö rbunde t s b y r å u n d e r i i n k s a n t i k v a r i e n H. H i l d e b r a n d s o r d f ö r a n d e s k a p . A f

ö r b u n d e t s berä t te l se för år 1893 i n h ä m t a d e s b l and a n n a t f ö l j a n d e :

F ö r b u n d e t har flera gånger , då de kv inn l iga in­t ressena var i t h o t a d e , kän t s ig m a n a d t att ingr ipa . S å l u n d a h a d e det upptradt m o t det förs lag till nytt v i g s e l f o r m u l ä r , s o m före låg v id 1893 års k y r k o ­m ö t e . Sitt in t resse för te legra i i s te rnas s a k h a d e f ö r b u n d e t å d a g a l a g t g e n o m att u t reda frågan, på h v a d sätt o m o r g a n i s a t i o n e n af te legrafverkets stat sku l l e d r a b b a v i d ve rke t ans t ä lda k v i n n o r . Lika­l e d e s ha r inrä t tandet a f ett in te rna t ione l t lärar in­n e h e m i S t o c k h o l m vari t f ö remå l för b e h a n d l i n g , o c h för k v i n n a n s d e l t a g a n d e i de t k o m m u n a l a lif­vet har fö rbunde t , s o m vanl ig t , sök t verka . V ida re har f ö r b u n d e t låtit r ep resen te ra s ig v id de s t o r a k v i n n o k o n g r e s s e r n a i C h i c a g o , o c h 4 4 o m b u d ha på sk i lda or ter i l ande t ve rka t för des s in t ressen . Sä r sk i ld t ha r f ö r b u n d e t sök t v e r k a för k v i n n a n s in t räde på d e prakt i ska b a n o r n a , s å s o m b o k b i n -dar-, snörmakar - o c h t ape t se ra ry rkena m . fl.

F ö r b u n d e t s b y r å ha r föreståt ts a f f röken G. Adel-borg o c h p l a t s f ö r m e d l i n g e n a f f röken T. Oeijer. S a m m a n l a g d a b e l o p p e t af å r s l ö n e r för de g e n o m b y r å n f ö r m e d l a d e p la t se rna u p p g å r till o m k r i n g 3 8 , 0 0 0 kr. U n d e r årets l o p p ha r a f s ty re l sen en k o m i l é t i l lsatts i syfte att v e r k a för en förbät t rad s j u k v å r d , h u f v u d s a k l i g e n på l a n d s b y g d e n . K o m i -tén bes t å r a f f ruarna S. Adlersparre. E. Ankarsvärd o c h A. Bezelius s a m t f röknarna M. Leijonhvfvud o c h A. Sterkjf. M ä n g a skrif t l iga o c h munt l iga för­f rågn ingar h a ingåt t till k o m i t é n . I den af den­s a m m a a n o r d n a d e ku r sen för s. k. fältskärssjuk­s k ö t e r s k o r h a tre e l eve r blifvit a n t a g n a ä f v e n s o m två asp i ran te r till 1 8 9 4 å rs ku r s .

D e l e g a r n e i s j u k k a s s a n ha u n d e r året stigit från 2 0 8 till 2 1 4 o c h 2 ,565 kr. u tdela ts s å s o m s juk h jä lp . I n k o m s t e r n a h a d e utgjor t 3 ,810 kr. 3 7 ö r e o c h utgif terna 2 ,727 kr. 77 ö r e . K a s s a n s behå l l ­n ing b e l ö p e r s ig till 6 ,367 kr. -40 ö r e . A l l m ä n n a s t i p e n d i i f o n d e n s b e h å l l n i n g h a d e stigit från 69 ,697 kr. 7 ö r e till 7 5 , 4 4 8 kr. 13 ö r e .

F ö r b u n d e t s f o n d e r u tgö ra t i l l s a m m a n s 15 ,617 75 ö r e m o t 1 4 , 6 0 2 kr. 2 5 ö r e för l idet år . Ful l an­svarsf r ihet b e v i l j a d e s för 1893 års förva l tn ing .

S a m t l i g a de m e d l e m m a r a f a f s ty re l sen , hv i lka v o r o i tur att afgå, l i k s o m rev i so re r o c h s u p p ­leanter o m v a l d e s .

O r d f ö r a n d e n a f s lu tade å r smö te t m e d en tack till a l la d e m , s o m verka t för f ö r b u n d e t s u tveck l ing o c h bäs t a u n d e r det gångt ia arbetsåret .

Stoftet af författarinnan Marie Sophie Schwartz ö f v e r l ä m n a d e s den 16 d e n n e s till den s is ta h v i l a n . Beg ra fn ingsak t en ä g d e r u m i s to ra grafkoret å S t o c k h o l m s N y a k y r k o g å r d o c h förrät­tades a f den h ä n s o f n e s s o n , k y r k o h e r d e n i Hud iks ­v a l l s s t a d s f ö r s a m l i n g G. A . S c h w a r t z . Efter af-s j u n g a n d e af p s . 4 8 7 , v . 1 o c h 2 , f ramträdde of-ficianten o c h förrä t tade j o r d f ä s t n i n g e n , till hv i lken h a n m e d P a u l i här l iga u t l äggn ing af kär lekens art o c h v ä s e n i förs ta Cor in the rb re fve t s 13:e kapi te l s o m u tgångspunk t k n ö t en kor t , a n s l å e n d e d ö d s ­be t rak te l se , e r i n r a n d e b l a n d anna t o m d e n d ö d a s t rofas ta , u p p o f f r a n d e kärlek. S e d a n de b å d a s is ta v e r s e r n a af o f v a n n ä m d a p s a l m s jungi t s , upp läs te h y r k o h e r d e S c h w a r t z s å s o m en s is ta hä l sn ing till d e n b o r t g å n g n a några v e r s e r från en g a m m a l vän , hvaref te r d e n rikt b l o m s t e r s m y c k a d e kis tan b a r s u t o c h sänk te s i f ami l jegra fven . B l and begraf-n i n g s g ä s t e r n a märk tes , fö ru tom nä rmare o c h fjär-m a r e a n h ö r i g a , en m ä n g d v ä n n e r o c h bekan ta till d e n af l idna.

*

Efter en långvarig sjukdom har i hufvud­s taden afKdit fru Olga Anna Wilhelmina. Lindhagen. Den af l idna va r f ö d d 1831 o c h dot te r till d e n b e ­r ö m d e a s t r o n o m e n F. G. W . S t ruve , g rund l ägga ren a f o b s e r v a t o r i e t i P u l k o w a . H o n ing ick år 1 8 5 4 äk t enskap m e d s v e n s k a V e t e n s k a p s a k a d e m i e n s sekre terare , p r o f e s s o r I) . G. L i n d h a g e n , hv i lken nu , j e m t e två s ö n e r , d e n ene l ek tor v i d l ä rove rke t i N o r r k ö p i n g , o c h tre döt trar , b l a n d hvi lka d e n y n g s t a är gift m e d mus ikd i r ek tö r E. Åkerberg , står s ö r j a n d e v id d e n ö p p n a d e gra fven .

Kvinnlig resestipendiut. F r ö k e n Harriette von Diiben, s o m så of ta väck t berät t igadt u p p s e ­e n d e g e n o m s i n a kons tnä r l i ga arbeten i s v e n s k k o n s t s l ö j d , g löd r i l n ing , läderplas t ik ni. m. å f röken

1894 I D U N 107

S. G i ö b e l s » S v e n s k k o n s t u t s t ä l l n i n g » , afreser i da­ga rne , m e d u n d e r s t ö d a f u taf k o m m e r s k o l l e g i u m bevi l j ad t r e s e s t i p e n d i u m , på en längre s tud i i resa till T y s k l a n d , Österrike, Frankr ike o c h Be lg ien .

Teater och musik. Kungl . Operan u p p f ö r d e i m å n d a g s » A i d a » m e d

s i g n o r a Labia för förs ta g å n g e n i titelpartiet. Den unga sånge r skan g ö r m e d hva r j e n y uppgif t märk­bara framsteg, o c h h e n n e ? A i d a va r i voka l t hän­s e e n d e en m y c k e t fört jänstfull p res ta t ion , s o m till fullo kan j ä m s t ä l l a s m e d h e n n e s San tuzza . Ä f v e n spelet va r i det he l a g o d t o c h k o n s e k v e n t an lagd t , o m än m a n k u n d e ö n s k a n å g o t m e r a a f ursprung­lig l idelse i de s tora m o m e n t e n . A f en u n g kraft, s o m ännu står i t i l lväxtåren, är det d o c k helt v i ss t förs tåndigare att hå l la litet för m y c k e t t i l lbaka än m o t s a t s e n ; m e d v u n n e n m o g n a d skall den en dag af s ig s jä l f finna d jupa re r e s o n n a n s e r .

F röken Almatia A m n e r i s t i l lhör h e n n e s bäs ta skape l se r , o c h hennes s t ä m m a g j o r d e s ig d e n n a af ton s y n n e r l i g e n lyckl ig t gä l l ande . H o n b e l ö n a d e s äfven m e d b å d e b l o m m o r o c h lager . Herr Lund-rjmsts A m a n a s r o ses l ika ledes al l t id m e d n ö j e äter. I sin he lhe t g ick o p e r a n m e d lif o c h fart, o c h bi ­fallet i den talrikt besa t t a s a l o n g e n var ytterst frikostigt .

K. Dramat iska teatern b j ude r i s ä s o n g e n s el f .e t i m m e på ä n n u ett ny t t p r o g r a m , s o m i t i sdaas g ick för förs ta gången . Det i n l edes af ett svenskt e n a k t s o r i g i n a l : » A f s k e d s a n s ö k n i n g e n » af H. Frö-ding. D e n lilla k o m e d i n , hv i lken k ä n n e t e c k n a s af en u tpräg lad mi l i tä ren tus iasm, m e n anna r s är skä l igen obe tyd l ig , fick ett g o d t u t fö r ande a f f röken Seanström s o m en u n g o c h s ö t liten f ä s t m ö , hr Backström s o m h e n n e s j o v i a l i s k e p a p p a o c h hr Skdnberg, f as tmannen , en sn i t s ig lö j tnant , s o m är på v i p p e n att ö fve rge fanan för n å g r a art istgri l ler , m e n i s i s ta s tund till a l l m ä n be l å t enhe t » å n g r a r o m sig o c h r ä d d a s från att h a m n a b l and » f i s k a r n e » . Ett ver i tabe l t tyskt recept , s o m h ö r e s , o m o c k i s v e n s k stufning.

Det f ranska lustspel a f Bisson: » L e C a r d u n o i s ' h jä l t eda te r» , s o m härpå fö l je r , är en äkta par i se r fars m e d ganska m u n t r a fö rveck l i nga r , m e n o c k af äkta par is i sk l a i s sez a l le r -mora l . I cke s y n e s det j u s t e r b j u d a uppgif ter , vä rd iga en förs ta r angs teater ; m e n m a n får väl ö f v e r s e i a n s e e n d e till d e n f r amskr idna v å r s ä s o n g e n , u n d e r hv i lken direk­t ionen m ö j l i g e n m e n a t att p u b l i k e n ej v o r e h å g a d att låta upptaga s ig af a l lvar l igare saker . Herr Fredrikson spe lar s t ycke t s »hjä l te>, s o m här är det i en m y c k e t d u b b e l o c h f ö r s m ä d l i g b e m ä r k e l s e , ledigt o c h m e d god t h u m ö r . T v ä n n e ro l le r g ö r a s a l lde les o x c e l l e n t : f röken Åhlander en g i f tas lys ten s v ä r m o r o c h hr Hillbtrg en s l ynge l från ga t ans d rägg , egent l igen en b i ro l l , m e n h v i l k e n g e n o m de t öfver-d å d i g a o c h i mins ta detal j karaktär is t i ska spe le t skjutes fram till s t ycke t s in t ressantas te . F ö r öf-rigt u t fy l les l is tan m e d för t jäns t af f ruarna Rund­berg o c h SeeligLundberg, f röken Beh,en* s a m t hrr Hedlund, Rydgren, Hamrin o c h Envall.

K. Dramat iska teaterns e levsko la har afslutat sitt a rbe tsår m e d en u p p v i s n i n g , s o m i s ö n d a g s m i d ­d a g fö r s igg i ck inför en talrik o c h litligt in t resse rad publik af i nb judne . A f de s m å p r o f s t y c k e n , s o m b j ö d o s , f r a m g i c k de t g l äd j ande fak tum, att flere u n g a krafter för n ä r v a r a n d e , s å v ä l på kv inns s o m m a n s s i d a n , ing i fva verk l ig t v a c k r a f ö r h o p p n i n g a r att engång k u n n a v ä x a ut till b e t y d e l s e för vå r s cen i ska kons t . Den l edn ing , s o m v i d e l e v s k o l a n ägnas d e m , s y n e s o c k h a var i t af b ä s t a s l ag o c h inger garant ier på f ramt ids lö f tenas in f r iande . S k o ­lans fö res tåndare har vari t h r Nit» Personne o c h b i t r ä d a n d e lärare hrr Albion Örtengren o c h Hellen Lindgren samt fröken Amalia Paulson.

Gabriel le Réjane-Pore l , den b e r ö m d a f ranska skå­despe le r skan , hva r s kons tnä r s ryk te för n ä r v a r a n d e j ä m f ö r e s m e d Sarah Bernha rd t s o c h h v i l k e n s e nast firade en g l ä n s a n d e tr iumf s o m N o r a i Ib sens »Ett d o c k h e m » , då det ta s t y c k e ny l i gen u p p f ö r d e s å Vaudevi l l e tea te rn i Pa r i s , fö rbe rede r , berä t tas det, en turné i Skandinavien i n s t u n d a n d e n o v e m ­ber . T u r n é n skul le s o m en särsk i ld u p p m ä r k s a m het m o t Ibsen taga sin bör jan i Kr is t iania .

^jn^liusiiiteriörep. Skisserade af W i l m a Li t ldhé.

(Forts, o. slut.)

Största delen af sitt lif hade hon ätit nåde­bröd ooh det ger ej känsla af frihet och lycka.

Under mellantider, medan hon sökte en ny plats, vistades hon än här än där — fick klä­der af en, matdagar hos en annan, och så gingo åren -— det ena tyngre än det andra.

Sedan hon lämnade sin plats, ute vid hafs-brynet, hade hon haft tvänne andra, »som ej heller passat henne», samt därefter bott hos en tvätterska och slitit rent af ondt.

Nödvändigheten att förtjäna något dref henne att söka tillfällig plats i en Icksaksaffär, me­dan julhandeln pågick; men efter fjorton da­gars tid var hon alldeles nerbruten och måste till sjukhuset, där hon låg i frisäng. På nå­der äfven där!

* * Fru Holt grubblade utan återvändo på, huru

det skulle bli efter tillfrisknandet och gjorde allt för att skaffa henne en plats utan egent­liga skyldigheter, men med sä många förmå­ner som möjligt.

En sådan var ej lätt att finna, och det tyck­tes ej heller brådska.

Det eDda hon kunde göra var att besöka henne, medföra blommor — som hon älskade med passion — samt låta henne tala om det förflutnas bitterhet ocb den lycka hon nu kände.

På möjligheten att dö, under den kärleks­fulla vård hon erhöll, tänkte Elin aldrig, och midt bland jämmern rundt om låg hon med ett leende pä läpparna, tänkande sina egna tankar.

Kvinnohjärtats känslolif är en gång för alla underbart till sin sammansättning. Likt haf-vet kan det stiga öfver sina bräddar eller återspegla sol, måne, stjänor och fjäderlätta moln. Känsligt som dess yta, uppröres det af minsta vindstöt och är liksom det bottenlöst, outgrundligt, nyckfullt och skiftande.

.Varmare och dåraktigare än någon tror klappar också kvinnans hjärta — ofta i tyst­het och utan tanke på genkärlek — för en eller annan manlig individ, som i fullkomlig okunnighet därom har sina tankar riktade åt helt annat håll — kanske på någon, som i sin ordning föga frågar efter hans vara eller icke vara.

Sällan är det väl också kvinnohjärtat ej slu­ter inom sig någon erotisk känsla, om den än måste döljas för att ej väcka löje, undran eller klander.

Fru Holt hade tänkt öfver allt detta på sista tiden ooh länge sedan gissat sig till den sjukas hemlighet.

En gång talade de därom. Det var strax efter förmiddagsrondeu. »Har ni feber?» frågade fru Holt vänligt. »Nej!» tårarna kommo henne i ögonen,

»men jag är så lycklig! Han tog mig i hand i dag också, så frågade han hvad jag läste och tog emot ett par af mina blommor! Ni tycker väl, att jag är bra löjlig?»

»Inte det minsta. Jag förstår det såväl.» »När man ligger så här dag efter dag, all­

deles overksam, när man sätter sitt hela hopp till en människa, när man bara längtar efter hans ankomst, efter hvarje ord från hans läppar, blir det snart som om ingen mer äa han fun­nes i hela världen. Jag tycker han ser ut som en apostel — tycker ni inte det?»

»Jo — •—» svarade fru Holt dröjande. Hon träffade honom i umgängedifvet, där han var

glad ocb älskvärd, och hade aldrig tänkt en tanke ditåt.

»Känner ni hans hustru?» »Ja!» »Berätta mig något om henne.» »Hon ser bra ut och är ansedd för att ha

godt hufvud.» »Det är bisaker! Gör hon honom lycklig?

Älskar hon honom sä som han bör älskas?» »Det tror jag. Det ser ut, som om de hölle

mycket af hvarandra.» »Här ligger jag och försöker föreställa mig

deras lif och huru de ha det hemma hos sig — fast jag aldrig sett något däraf,» fortsatte den sjuka matt. »Deras hem är väl mycket vackert, uppfylldt af blommor, vackra möbler, konstsaker, böcker, taflor och allt sådant?»

»Ja! Det är både smakfullt och hemtref-ligt.»

»Det visste jag!» Den sjuka vred sig på sitt läger liksom i plågor. Efter en stunds tyst­nad fortsatte hoD: »Ar det inte underligt, att en så omätlig lycka kan komma på en männi­skas del och stort intet på en annans. Hvad det måtte vara underbart att känna sig lyck­lig! Riktigt lycklig!»

»Har Elin aldrig varit det?» »Jo! Den där sommarn ; men det var så

mycket bekymmer på samma gång, och så visste jag att det aldrig kunde bli något af. Vi togo afsked för lifvet. Jag har tänkt pä honom allt sedan dess; ty något behöfver hjär­tat att fästa sig vid, och nu förebrår jag mig

i att jag glömt honom för en annan, som inte ' har en tauke på mig annat än som en stac­

kars tröttsam patient.»

Tårarna runno sakta utför hennes kinder. »Gud välsigne honom för hvad han varit

mig!»

* *

I Det var söndags förmiddag,

i Fru Holt, som fått tillåtelse att bli insläppt hvilken tid på dagen som helst, ehuru hon ej hade någon af patienterna i privatrummen att besöka, hade med sig några präktiga mörkrö­da och gulbleka rosor.

Det var ljust och friskt i korridorerna, där ett par fönster stodo öppna för att insläppa den ljumma vårluften.

Da manliga konvalescenterna i sina hvita och ljust blårandiga dräkter vandrade i sia korridor och de kvinnliga iförda sina ännu fulare kläder i sin, medan sköterskorna i svarta klädningar, hvita mössor och förkläden gåfvo söndagsstämning åt det hela.

Ronden pågick och fru Holt, som ville vänta öfver den för att gå in, gick också af ooh an i korridoren.

Vid en af sofforna borta på »kirurgen», där hon ännu aldrig varit, stodo tvänne unga ele­ver bredvid »brickan», en stor träskifva med uppstående kanter och handtag, hvilken bars efter läkarne allt efter som de gingo från sal till sal. Här funoos instrument, salvor, subli-mater, förband, creolin med flere ansiseptiska medel.

För en kort tid sedan skulle hon fasat vid åsynen däraf. Nu erfor hon i stället en kän­sla af trygghet vid betraktandet af alla de hjälpmedel vetenskapen har i beredskap till lin­dring ooh hjälp.

»Skulle jag kunna få se operationsrummet?» frågade hon en af eleverna, en vacker ung flicka af god familj, i b vars ögon lästes en okuflig energi, parad med kärlek Ull det kall hon valt.

»Det är ingenting som hindrar — men kom då genast.»

168

Det var nästan högtidligt att stå därinne i det helt hvita, glatta rummet med dess släta ytor, där eldstaden ej ens sköt fram ur väggen, och där stora sköljslangar liksom desinfek-tionsugnen i rummet innanför talade om, hur hvarje damkorn eller sjukdomsfrö fick sin snara död.

I rummets midt hängde tre elektriska glöd­lampor — som kunde förstärkas med eu fjär­de — nästan ända ned till operationsbordet, hvilket stod därunder, öfverhöljdt med gult vaxtaft.

Här inne hade mer än en genomgått sitt lifs svåraste stund, och härifrån hade ännu flere ut­gått räddade till lif och lera.

Fru Holt hade svårt att ej gråta. »Har någon operation nyligen ägt rum?»

frågade hon. »I går.» »Var den svår?» »Hon går inte igenom — men det var ett

sista försök!» »Hvem var det?» »Fröken Dahl.» Fru Holt bleknade, och henne3 händer blef-

vo kalla, medan en smärtsam känsla klämde ihop hennes hjärta.

I ett nu var hot ute ur rummet, vid ett af de öppna fönstren, fl imtande efter luft. I detta ögonblick kände bon sig rent af kroppsligt illamående.

»Ligger hon inte på sin vanliga plats läogre?» frågade hon.

»Jo 1 Hon ville inte opereras på annat villkor. Hun skulle på »kirurgen» förstås — men det gör ju ingenting, när hon ändå skall dö.»

»Får jag gå in?»

LPiJJi »Gärna, men hon har ej mycken reda på

sig.» Elin låg på ryggen, med knäppta händer

och tillslutr.a, insjunkna ögonlock. Hennes ansikte hade undergått en märkbar förändring, vidrördt som det var af dödens finger.

Hon sof ej, men tycktes vara för matt att lyfta ögonen och likgiltig för allt.

Så låg hon länge, medan fru Holt stod framför henne, djupt gripen.

Plötsligt slog doften af rosorna emot den döende, och hon såg upp med en undrande, spörjande blick, som hade hon varit långt borta i en helt annan värld och känt sig främ­mande för allt därutanför.

Fru Holt lade blommorna i hennes vissna­de hand. »Tack!» hviskade hon matt, medan erinringen om hvad som förljufvat hennes li­dande och fyllt hennes inre värld med skön­het och glädje spred ett förklarande skimmer öfver det gulbleka ansiktet. »Tack! Men — ställ dem i glaset — så de ej vissna.»

Fru Holt gjorde, som hon bad, och åter slö-tos de trötta ögonen, medan lifvets och dö­dens tväkamp utkämpades i ett människohjärta.

När fru Holt reste sig för at gå, slogos de mörka ögonen upp ännu en gång, medan ett vackert leende spelade öfver de bleka läp­parna. »Han lofvade komma upp ännu en gång — för min skull! Hvad är klockan?»

»Half ett.» »Dä kommer han snart!» Leendet dog b~rt,

och ögonen slötos åter. Fru Holt smekte hennes händer, hvilket hon

ej tycktes märka, o?h gick långsamt genom korridoren, utför trappan.

På gården stannade hon och vände sig om. Dar låg den stora steumassan, till hvilken hon

mt

för kort sid sedan blickat upp med likgiltig­het eller rädsla, och där hon nu tyckte sig ha inhämtat läror för lifvet.

Utanför sken sken solen, medan träden knop­pades och människorna myllrade fram och äter på gatorna, söndagsklädda och glada.

Hon drog floret tätt för ögonen ocl. spände upp sitt parasoll för att dölja, att hon käm­pade med gråten —

En half timme senare gick öfverläkaren pä medicinska afdelningen förbi henne och hel-sade på sitt vanliga förbindliga, älskvärda sätt.

Ett par gula och röda rosor stucko fram ur knapphålet, och hon visste med eus, hvarifrån han kom.

Att han däremot ej visste eller aDade vär­det och innebörden af den gåfva han erhållit, det kände hon med bitterhet.

Rä t t e l se . Ett t ryckfe l i s i s ta numre t a f Idun

få vi h ä r m e d rät ta: s id . 1 5 4 3 :d je spal ten , i p o e ­

m e t : Skollofskolonien, 3 :dje s t ro fens 4 :de ve r s r ad ,

ska l l s tå måsen i st. f. m å n e n .

Innehållsförteckning. Annie Besant. (Med porträtt). — Lifvet är mer än maten ;

af Hanna Kamfce. — K o m du åter, äkta glädje! Af Snorre. — Kvinnonamn. — Två böcker. — Madonna Suzon ; skiss för Idun af Ina Stockenstrand. — Intermezzo; ofter Swinburne af Sigrid Elmblad. — Uogkarlshusball: af En af de erfarna.

•— Ur notisboken. — Teater och musik. — Sjukhusinteriö­rer: skisserade af Wilma Lindhé. (Slut.) — Tidsfördrif.

TiäsfSrSrif. Redigeras af Sophie Linge.

Bidray mottagas med tacksamhet.

L o g o g r y f .

Jag är ett lekverk, s o m gäller föga,

O c h till min uppgif t jag oftast fått

A t t ställa fram inför barnets öga

Et t b rokig t virrvarr af syner blott .

J a g blandar färgerna till en fö ra ,

M e n saknar d o c k ej all ha rmoni ,

O c h en och annan har trott sig böra

A f t ingen skåda en bild där i .

J ag granna mönster i b l inken ritar,

S o m hvar och en kan med lätthet se,

O c h — sönderhackad i elfva bitar —

Jag kan en mängd utaf gåtor ge .

Så t. e x . hur plär man kalla

E o lös ryckt del af ett s a m m a n h a n g ?

H v a d hör du ofta i t k o g e n skälla,

Dä r nyss din glädl iga visa k l a n g ?

E n österländernas fagra dotter .

H v a d utan eld man ej gärna kan.

Sak, som begagnas v id höstens slätter.

H v a d mången haft till sin baneman.

T v å sorters fisk. H v a d man sällan hin­

ner.

F ö r framåtskridning en hjälp så g o d .

Si tuat ion, där man ej sig finner

Just vanl ig tv is v id det bästa m o d .

H v a d småbarn bruka båd ' sent o c h

tida.

H v a d man bör taga i v a c 1 ra hand.

En stad ( som blifvit beryktad vida

F ö r någon snedhet) i söderns land.

Ett mynt , s o m gäller i zarens r ike.

H v a d mest i v r å a m a hvarftals står.

H v a d ej kan undvara bra sin l ike .

Ett slag af d ik tverk . H v a d löpa får.

E n kötträtt , uppfunnen visst i Skåne.

Et t t ing, beatämdt till att l ida slag.

K o n t o r s t e r m , v i från latinet låne.

E n sak, hvars arbete kallas » t a g » .

E t t träd, s o m helgats åt själfva N e c -

ken .

E n väktare öfver lag o c h rätt.

Bland indianer ett seger tecken.

H v a d den tör vara, s o m gissar lätt.

Erland.

C h a r a d .

P e r var en dräng, så hur t ig o c h glad.

A n n a var täck som dagen.

O c h ibland vårens b l o m m o r och blad

Satt h o n en gång i hagen.

R<itt s o m det var, k o m Pe r di t också ,

B l o m m o r n a gula, b l o m m o r n a blå

H ö l l han i den brynta näfven.

Ib land d e m mit t hela äfven.

D e n till skön A n n a , s o m satt där röd ,

R ä c k t e han med de o r d e n :

» B l i f mitt mitt andra i lust o c h nöd .

O c h fast j ag ej på j o rden ,

Ä g e r mitt första, det mit t du blif,

D å blir j a g rik för hela mit t l i f ! »

O c h h o n det lofvade med glädje.

Ä r väl därvid nu mitt tredje.

Si f f e r logogry f .

3 2 4 5 : G å r på vatten,

5 1 2 3 6 : skånsk favoriträtt,

3 1 2 6 : gör ej så under arbetet!

5 2 4 3 : ofta brukadt latinskt ord,

3 4 2 6 : hör till beklädnaden,

3 6 2 : » » bostaden,

2 4 5 : » » opt iken .

1 2 3 4 5 6 : E n svensk rätt.

Kalla K.

B o k s t a f s f y r k a n t .

Bokstäfverna i nedanstående kvadra t

skola ordnas på det sätt, att de hvar-

S t a f v e l s e g å t a .

r- IT I 1 VI I- I I

I . I !

1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 0 11 12 13 14 15

bal- t rä-ge-grö-ninna- landmur-ron-vic-go- l in-ky-bet-rod-or-val-en-r ich-r ia l ind-gam-

pä-ta nov-han-grön-ni-man-blad-do-ske-mond-sand-kul-fa-hamn-to-ria-burg-tet .

A f dessa stafvelser bildas 15 o rd , s o m insättas i de uppifrån o c h nedåt

ru torna så, att en boks taf k o m m e r i hvarje ruta.

D e 15 o rden ä r o : 1) Stad i Sver ige , 2 ) en al lmänt fö rekommande kruk­

växt , 3 ) etränginstrument, 4 ) en b e r ö m d kompos i t ö r , 5 ) stad i Nordamer ika ,

6) tullstation i mellersta Sve r ige , 7) stor ö , 8 ) ett slags material till snickeriar­

beten, 9 ) stad i Europe i ska Ryss l and , 1 0 f rnnt immersuamn, 11) en af forn­

t idens mest framstående härförare, 12 ) mytho log iäk t andeväsen, 13) stor fransk

patriot , 14 ) en universitetsafdelnirjg, 15 ) stad i Ryss land .

Ä r o o rden funna, bi lda de bokstäfver, s o m k o m m a i de m e d punkter ut­

märkta fälten i ofvanstående figur ett kändt ordspråk.

Hildegard.

andra motsvarande lodräta o c h

räta raderna bi lda samma o rd .

våg- ler, lie, liter.

11, etter, er, et, le, lek, rik, lit, eter,

Gent, ödla,

G ! A i S

i i

T

M A G E

T A L A

L i A R S

Erna.

Aritmogryfen: Qöthe — Tas$o. ters, Huss , Ebro.

Ifyllningsgätan:

K A B Y L E R

N O R D K A P

S I J, L W O T

C A K 1> E L C O B E L I S K

A R I Z O N A

S O L V E I G

Mosaiken: 1) Vårdag, 2) ångbät, :i) rädisa i) leksak, 6) ömsint. 6) krokan.

L ö s n i n g a r .

Ijigogryfeii: Elektricitet; kel, cirkel, ek, litet, ett, tre, rek, kitt, lik, kil, lektrice, titt,

M A T T O N S S A L O N G S - O L J A ! Extra raffinerad amerikansk Fotogen.— Ensartadl Vattenklar! Rökfri!

Inkommer 1 lådor, innehallande Q j p | R. 2:ne hermetiskt slutna cisterner, rymmande tillsammans 37 liter. T a l r i k a

Matton, S t o c k h o l m ,

ombud i landsorten.