KAPITEL NR 12VÄSTRA TORPA.

Däggdjur, tvåfotingar, som nu snusar i evigheten! Säg oss nu levande, vad är grundmeningen i ordet T o r? Kära ni, det är vår tids Gudsbegrepp, guden Tor, stavelsen p a betyder platsen, alltså T o r p a. Bra, alldeles som jag ville ha det. Väl valt och utsökt i naturens vackra ansikte, vackra leende.Namnet är gemensamt för Torpa i Normlösa socken och Torpa i Ydre härad och alla andra platser med detta gudomliga namn. Namnet förekommer inte på något berg, på en kulle eller moras eller allmänning. Ånej, det aktade sig nog Tor för. Namnet kommer också igen i annan betydelse, såsom torpare, torpställe, vilket här Torpa kommer till. Storstilat, av ålder är det ditt namn, i anor kallat Hedenhös.

Stopp ett tag nu, Carl Johan: Har det egentligen funnits några hedningari Torpa by? Nej, det är sant, jag ljög med vett och vilja för att få

fram sanningen. Under hela min tid som naturmänniska har jag aldrig funnit några spår av människor som varit hedningar. De som kyrkans folk kallar hedningar. Om det någon gång funnits hedningar, så är det vi kristna storskrymtare själva. I Torpa by och annorstädes och jag själv. Asatron innefattade Oden, Tor, Frej, Loke och andra. Det vill säga, på

den tiden fanns inte Västra Torpa, och inte östra heller. Det är först på kyrkornas tid, som den här uppdelningen kommit till stånd. Det hela påstås ha börjat med att en yngre broder blev osams med en äldre om fädernearvet, och så blev delningen av, i det att östra Torpa hamnade i Rinna socken. Om vi nu lämnar Tor och hans bönder och går till deras fäder under stenåldern, brons och järnåldern. Det finns spår av människor i mer än 4000 år, så nog har Torpa något att komma med när det gäller sådana saker. Ingen socken är så rik på fornlämningar i hela västra Östergötland som Väderstad, därmed Torpa medräknad. En mycket begärlig godbit för de första människorna. Samma sak med Storlyckan, Lindekullen, Bosgård och östra Torpa. Från 500 efter Kristus ser vi här i Torpa en stensträng från ett försvarsverk i timmer uppbyggt av göterna, som här levde och verkade. De kämpade emot svearna i 300 år, men förlorade.

Efteråt försvann försvarsverken, men grunden står kvar. Storslagna Torpa, Se föregående skisser av fornlämningar från Västra Torpa för i tiden. Stenåldersgravar hällkistor, brandgravar med kol och brända människoben, tillsammans med järnföremål, spjutspetsar, nålar och sköldar. En sådan upphittades i östra Torpa av Anders Fredriksson. Den förvaras nu på Väderstads museum. I samma grav hittades också ett spjut, båda föremålen kan dateras till 200- talet. Flatmarksgravar, en oval jordkulle bredvid en likaledes oval grop, även en del brandgravar, som är tomma och mindre ansedda, liksom slavgravar. Vid bränningen måste det ha gått till på följande sätt: Den döde har lagts på marken, bränts där, varefter jorden skottats upp över kol, aska och ben. De övriga brandgravarna har här bränts enahanda, med blandat sten och jord över.

De största gravarna, kummelgravarna, är från efter 600-talet, då bränntiden försvann, är fram till kyrkornas tid. Dessa är byggda med grov sten, ibland rund, ibland fyrkantade. Också jag har märkt upp 3 treuddar, nästan likadana som de i Bosgård. På en stengrund var byggt en vägg av grovt rundtimmer, 3 eller 4 alnar hög. Ett mycket stabilt befästningsverk och motsvarar på sitt sätt de dominerande stenborgarna. Här tillvaratog man skogen. Då denna borg även användes som bostad och vallgator, hängsel och stängsel, alldeles som senare tiders gärdesgårdar, lägg dock märke till att vallgatorna var till för både folk och fä. Det är glädjande, att vi här i Torpa återfinner det så välbevarat, vilket beror på att här mestadels funnits ängsmarker och beteshagar. Annorlunda är det inom de odlingsbara områdena där åkrarna obönhörligen utrotat det mesta.

Här på första skissen föreställer norra delen av Torpa, andra skissen är mittersta delen och skogen på söder, de osaligas tillhåll är från den tid den inget att leta efter. På det första bladet finns minst 62 forngravar uppmärkta, på det andra 40, är inte detta det levande som talar till oss? På det första bladet, dock ej inritat, tyckte jag att jag sett en varggrop vilka förekom på mitten av 1800-talet, då rovdjuret fanns här nere. Varggropar var en gälla att hålla fast odjuret i. Detta gick till på följande sätt: Gropen var cirka 1 1/2 meter djup, rundsvarvad och slät inuti. Locket var i samma form som gropen, jäms med marken och fungerade såsom en vipparm. I botten av gropen hade man bundit fast en levande gås, som då och då gav skrik ifrån sig. Den hungrige vargen störtade då fram till locket och hamnade i gropen, där han var fast ända till byfolket kom med bössor, spjut och pikar. På samma skissblad har vi byns ärevördiga träd, eken, som jag vid gränsen runt skall besöka närmare. Byns sandtag och lertag, gärdet Drängagråten, Västra Väggar, de många stugorna, vägar och vattendrag, lamt byns stolthet, den enfota vattenkvarnen, kommer också med då. Torpa är nämligen en lång skugga från norr till söder med en liten inbuktning på mitten. Jag börjar då med vad jag kallar sockenknuten, se kartan med pilen in. Det är på öster, mot östra Torpa och Bosgård. Så går jag medsols Torpa runt till samma sockenknut igen. Då är det slut och färdigskrivet så fort jag gått den. Detta är mitt sätt, och passar bra i orden: Väderstads sockengräns. Det kanske är bäst att tillägga, att jag går på Torpasidan, men tittar samtidigt över gränsgärdesgården så långt ögat ser, och ibland även tanken, eftersom trakten är min barndoms och ungdoms marker. I följande blad kommer nu ett knippe med fornkult, som jag skrev för 10 år sedan.

VÄSTRA TORPA. Redan ordet Torp antyder, att Torpa under medeltiden varit tillhörande något större gods. Torpa 1 1/2 mantal, 197 hektar, nämnes först år 1326. Fråntogs på 1600-talet Lindorm Ribbing, som då var ägare till Mossebo i Rinna socken. För lägga sedan har Torpa haft en ganska hög kultur, från sten och bronsålder, men även järnålder, var boplatserna förlagda i västlig riktning, längre ner mot bäcken. På där omkring befintliga ängsmarker, som tillhör Karl Ekström, har sommaren 1928 av C.J. Stark bl. a. hittats ett hundratal stensättningar, bland dem en del ganska väl bibehållna stenkummel, mätande omkring 10 meter i diameter. Där har även påträffats treuddar med 10 meters sida, liksom stensträngssystem. Dessa stensträngssystem är egentligen en grund eller stenfot, på vars topp en grov timmervägg varit byggd, cirka 3 eller 4 alnar hög, som nu i senare tid kallas utterknut. Ifrån denna kolossala väggtimring. kom igen till ryggåsstugor, fyra väggar och torvtak . Från den otrevliga vargtiden, har man i Ekströms hage funnit en cirkelrund varggrop, samt från mitten av 1800-talet en ganska stort byggd kalkugn, förmodligen från Östbergs tid. Vid grenadjärtorpet emot Bosgård och Östads gräns, står en jätteek, nr 2 i ålder och storlek i Väderstads socken. Eken kan säkerligen beräknas vara 3-eller 400 år gammal.Från Västra Torpa har också i början på århundradet i ett grustag, gemensamt för hela byn, hittats en stenyxa, av Karl A.Johansson från Torpa Källgård. Fyndet är en skafthålsyxa av grönsten, synnerligen väl bibehållen, ca 17x6 cm. Upphittaren sålde sedan yxan till vetrinär Nordeman i Vadstena. Efter dennes död, inköptes hela hans samling av staten, så yxan är i synnerligen gott förvar. Västra Torpa är en liten, kuperad slättbygd med sandjord. Därför kan man räkna med att bygden redan tidigt dragit folk till sig. På ett gärde, ej långt från landsvägen i öster, hittades för cirka 60 år sedan, under borttagande av stenrösen, en grav med kantställda stenar och takhäll, säkerligen en hällkista från yngre megalittid. Takhällen upprestes på platsen och står ännu kvar. En gammal sägen från samma tid omtalar att väster om Torpa gård, har under odling upphittats gravar. På en tredje gård sydväst om Torpa gård, har man funnit flera flatmarksgravar. På sydöst i samma äng spåras stensträngar och stensättningar, som ännu kallas jätteväggar. Vid östra gränsen finns ett egendomligt, högt berg, som kallas Västra Väggar. Vid bergets fot skall för ett okänt antal år sedan blivit

funnen en kanonkula med kedja.

Sydväst från Källgården, i en betesäng på en naturformad kulle vid södra gränsen, finns tecken på en grav. Platsen ifråga är ett kvadratiskt, jordblandat stenröse. Beväxt med en tall och en mindre gran. Från norr till söder går genom alla betesängarna långa stensträngar, i norr formar de sig till vinklar, i söder korsar de andra, som löper Ö.V.

Bland annat kan en annan sägen berätta, att en torpare till Torpa gård för cirka 65 år sedan under jordbruksarbete, hittade en mycket fin och värdefull brynsten. Han blev sedemera erbjuden 2 riksdaler för den. Naturligtvis var detta ingen vanlig brynsten, utan någon slags mejsel från stenåldern.Den betydelsefulla bygden i Västra Torpa kan säkerligen räkna med bebyggelse ända från stenåldern. Glädjande nog finns en allmogebyggnad bevarad från början av 2000-talet, med dess gamla byorganisationer. Denna vördnadsvärda byggnad kommer säkerligen att vårdas väl nu och framgent. I Västra Torpa på en mindre gård, 1/8 mantal för ungefär 60 år sedan, när dåvarande ägaren, Anders Jonsson bröt sten och odlde av alla krafter på sin lilla Torpagård. Under denna brinnande odlingsnit lade Anders Jonsson ej märke till att en och annan stensättning med skelett även borttogs, senare drog han sig till minnes att han vid odlingen på sin gård funnit hällar med människoben under, i och för sig gjordes ej denna åverkan uppsåtligen, utan kan helt och hållet tillskrivas odlarmödan. Detta berättades 25 år senare av Anders dotter Klara. Detta är ytterligare ett tecken på tidig bebyggelse i Torpa byområde.

EN RUNSTEN, inmurad såsom spishäll, var så fullristad med runor på stenens ena sida. Runstenen hittades på Östbergs gärde i närheten av denfunna och borttagna hällkistan. Den som murade det hela var muraremästare Kindlund vid Stengård i Rök. Han vände finurligt nog på runorna,så att de ej skulle synas. När detta hände, var något av åren 1865-70.

Ägaren till gården eller stugan var Karl Anderson, som tidigare varit bosatt på Åsby-Mader och Bränneryd i Stora Åby socken. Berättaren var Gustaf Hall från Tjurtorps Östergård i Rök, vid mitt besök där. Hans fru var Karl Anderssons dotter. Hon var 7 år när detta inträffade och minns det som skett mycket livligt. Ännu idag har jag inte lyckats få någon klarhet i saken. Eftersom den stora, öppna spisen på senare tid av nya ägare tagits bort och ersatts av kakelung, så kan även järnspisen i köket avlägsnats. Men att en runsten verkligen blivit inmurad som spishall, med runorna vända inåt, därom råder inget tvivel.

På Torpa gård fanns vid tiden 1870 en torpare som hette Per Lagerkvist, som i tid och otid läste välsignelsen för sin brynsten, som hade den förtrollande egenskapen, att den vid minsta strykning på Pers lie gav en enastående skärpa åt eggen. Därför hade Per aldig någon möda att slå med densamma, bara han hade använt brynstenen. Torpare blev erbjuden hela 2 riksdaler för brynstenen, men han nekade. Vid borttagande av små, runda kullar och stenar, hade torparen själv hittat stenen. På föregående blad berättade jag om en hällkista med 2 skelett, som genom odling skadats 1868. Men inte nog med detta, utan gravens stenblock togs upp, kördes bort för att användas i en landsvägsbro väster ut. Men den ena takhällen upprestes på platsen, det A.G. Östberg som gjorde detta. Ve dig, syndare: Min far, Anders Petter Andersson, tjänade då som dräng där. Men 1938 togs den kvarvarande stenen också bort och lades vid Andregårdens ladugård vid gränsen emot östra Torpa. Jag kom åkande på vägen, och såg hur det gick till. Du milde, vilka lågt stående människor!Stenen stod mitt på gärdet, räknat från gården mitt för uppfartsvägen. Den lutade något framåt. Jag skall försöka rita in platsen på kartan. Nuvarande

ägare till Torpa gård är Karl David Bernhard Pettersson, bosatt i Motala, men vistas på sommaren på gården. Arrendatorer är bröderna Karl och Erik Fredriksson, som då gärdet var i träffa, tog bort hällen. Det är min skyldighet att rapportera det. Jag skrev ett brev till dem och avlade ett besök, då jag bad dem att återställa stenen, vilket de lovade. I februari 1942 skrev jag ett brev till gårdens ägare i Motala, men har ännu inte fått något svar. Arrendatorerna åberopade ägaren, och ägaren i sin tur att det inte fanns några papper på att hällen skulle stå där. Då kan jag svara med att det inte är så jävla säkert att allt gick lyckligt om lagens arm anlitades, fast det inte är mera än hällkistans ena häll som det gäller. Nu vill jag inte bråka mera om saken.Karl & Erik Fredriksson Torpa gård

I sann ödmjuk vördnad förstår jag misstaget. Men oss emellan behöver det inte komma längre. Saken är den, att en stenhäll varit uppsatt på gärdet öster om gården. Den är märkvärdig, inregistrerad och utmärkt på kartan. Det är en takhäll från en gravplats, d.v.s. en hällkista 2000 år gammal, vår bygds märkligaste fornminne, stenålderns gravform. Vi som lever nu måste med kärlek skydda föremålen. Ni ombedes vänligen att återställa stenen omgående på sin rätta plats på gärdet. Detta kanni två duktiga pojkar ombesörja, men om ni vill, så hjälper jag gärna till med framkörning av sten till bröstning. Jag vädjar här till Er välviljaHälsa min vän Anders Fredriksson.Med utmärkt högaktning Karl Johan StarkVilla Andersborg

EN GAMMAL SYNDARE. Svart som sot är 73 år. Karl Albert Johansson, ägare till Källgården och Kantagården. En efterbliven ungkarl, snål och rik, förfallen och på gravens bädd. Han var tidigare byaman, där ännu byns kartor kvarhåller. Inte för att de vårdas så väl, ånej. Långt ifrån! Det rör sig em en försummelse och en slapphet som saknar motstycke, en tanklöshet och ett stillastående förfall. Rörande byns trasiga kartor, får jag meddela följande: Jag har i 10 års tid sysslat med socknens gamla kartor och kopierat dem, men aldrig förr blivit så illa misskänd som hos denne gamle syndare, trots att han framhöll att han var troende och tillhörde Gärdslätts missionsförsamling. Jag vet nog hur det ligger till och lovar att min penna senare skall kläda av dig allt.Då jag för 10 år sedan, högsommaren 1932 vandrade längs sockengränsen, för att börja detta arbete, bad jag samme gamle man att få se Torpa gamla bykarta, då han stod bredvid mig. Men då den gnagts av tidens malande tand och var söndertrasad, så erbjöd jag mig att kostnadsfritt laga den. Nej, jag lämnar den aldrig ifrån mig. Den kan bli förstörd och brinna upp och så får jag skaffa en ny.Då svarade jag, att brinna upp kan den göra var som helst. Är den din så behåll den: Jag återkommer. Den sista meningen anspelade på en förändring, ett dödsfall och en nyinnehavare av kartan. Nå, ont krut förgås inte så lätt. 10 år senare återkommer jag i samma ärende och ber honom för Guds skull att låna mig kartan. Men svaret blev även denna gång nekande. Men då sade jag:— Jag menar inte byns laga skifte 1852, utan den gamla kartan från 1814. Men då blev han vansinnig och slog med händerna som en galning. Maken hade jag aldrig råkat ut för. Jag sade åt honom, att det inte var privat, utan i tjänsten som jag behöver den. Då sade den troende:Skall du ovillkorligen kopiera den, så får du göra det hos mig. Låna den får du aldrig!*Kokande av vrede genmälde jag saktmodigt: Då säger vi så. Jag återkommer framåt hösten. Jag skrev ett brev till honom och bad om en självbiografi och

om Källgården, föräldrarna, och det han kände till om Östberg.Då jag kom dit den 2 oktober samma år, var klockan halv 10 på förmiddagen. Det var för mig ingen rolig dag. Att rita den färdig var omöjligt. Jag gjorde så gott jag kunde och gjorde sedan färdigt hemma. Hushållerskan bjöd på middag och sedan åkte jag hem.

För år 1936 säger mantalslängder: Torpa Västergård nr 1 3/4 mantal. Ägare: Karl Albert Johansson, född 1869. Torpa Västergård 5/54 mantal. Ägare änkefru Johanna Matilda Pettersson och Bernhard Pettersson i Torpa Östergård.Torpa Västergård 1/8 mantal. Ägare: Axel Emil Danielsson, född 1871 i Väderstad.Torpa Västergård 1/18 mantal. Ägare Anders Ekströms sterbhus i Östergården. Torpa Sandtag nr 1. Avsöndrad, ej taxerad. Torpa Lertag nr. Ej taxerat. Torpa Östergård nr 2. 3/4 mantal. I brukningsdelen i mantal ägare änke¬fru Johanna Matilda Pettersson, född 1854.Torpa Östergård nr 1. 1/4 mantal. Ägare Anders Albert Ekströms sterbhus. I följande blad skall jag försöka vida dessa gårdars byggnader. Men alldeles rätt har jag inte kunnat få det, när jag inte fick låna kartan.De är inritade så gott som på måfå hemma hos mig i villa Brunnsvik. Detta är utseendet på gamla byn ända in på mitten av 1800-talet, då byn i laga skifte flyttade ut. Boningshusen hade 4 väggar och ett tak. Små fönster, låga dörrar med hög tröskel, tidigare bestod husen av tak med halm, senare lades tegel på torv, bräder och sist spån. Ladugårdarna var störst allmoge i hästskoform. Byordningen var förträfflig, alla husen var likadana. Bymannen, som var ålderman, byordningslag och bybud kavle. Var fara å färde nattetid, eldbrand och tjuvahand, varg, räv eller så, kom genast i tur och ordning bykaveln då vakt i det huset tills morgonstund säkert hölls. Åkrarna var i skiftremsor i bredd allt efter gårdarnas storlek. Ängarna slådders på samsen i delning per lass, byla, fång, i vars och ens rätt. Beten de djur som fanns. Ved och virke efter behov, hängsel och stängsel gememsamt, vägar enahanda. Utskogen usch! Det var de osaligas land. Sandtaget var gemensamt, liksom lertaget och utjordarna. Det var frid och fröjd på den gamla goda tiden. Ät drick, och var glad, ty i morgon skola vi dö.Detta var byalagets tänkespråk, men var bodde då era förfäder och föregångare, räknat ända från stenåldern? Jo, alldeles på samma plats där ni byalag byggt och bott, dock med den skillnaden att byalaget under medeltiden, kristen tid hade kyrkor och kyrkogårdar, där de döda saligen begravdes. Här i Torpa gäller det Harstad kyrkogård, senare Väderstads. Men var lade stenåldersmänniskorna sina döda? Svaret är att gravarna än finns kvar. I Torpa, själva bebyggelse, byplatsen har de i kultur odlingssinne och annat förintas, förstörts. Men på övriga marken, ängs och beteshagar finns de glädjande nog kvar. Se mina ritade skisser från tidigare. Tro mig, det kommer en tid, då Torpa kommer att säga: Han talade sanning: Tänk, hur skönt det måste vara, att få vila på denna ljuva äng. Men ett ve och förbannelse i hämnd, olycka och död över de blinda män som stör vår boning i allas vår rätt att vila i frid. Då tänker jag framför allt på hällkistan, graven på Östbergs gärde öster om Torpa gård, som en då för tiden betydande man i odlingsnit tog bort. Sanningens att säga, så var min far, Anders Petter Andersson såsom dräng hos Östberg med i arbetet. Det har han berättat för mig. På gärdet fanns en kulle med enbuskar, sten och jord, som togs bort för nyodling. Då blev en häll synlig. Det var takhällen, under den fanns en öppen kista med sidohällar och gavelhällar. I kistan syntes klart och tydligt två storväxta skelett, tillsynes man och kvinna. Gravskändare. Skeletten fick ligga.(Vad som i föremål var lagt med dem är inte mig bekant). Gropen i sten och mull Kullens miljö igenfylldes. Ena takhällen i ånger i vördnad i försoning till minne däröver upprestes. Detta var 1868. De övriga sidohällarna gavelhällarna och andra takhällen syndigt skändande

bortkördes och togs som täckhällar å en där gärdet söder till väster befintlig bro, nu landsvägen bro. Förbannat i handling av en så redbar man som A.G. Östberg i Torpa. Som mer än nog i ödets makt träffade den skyldige. Läs vad jag sanningsenligt om hans liv och leverne som redbar skriver. Tänker jag mig vad ni säger. Det är inte nog med detta. År 1938 blev takhällen bjuden på skjuts av gårdens arrendatorer Karl och Erik Fredriksson och lagd österut i diket vid gränsen emot Östra Torpa vid andragårdens ladugård. Ånej, min vän och medmänniska, förlossaren lever och hämnden är ljuv. Jag vill inte de skyldiga något illa, jag har bara varnat, men hittills utan åtgärd. Måtte de besinna sig, så det inte blir försent! På samma gärde, i hällkistans närhet, stod förr en något lutande runsten, omkring 1000 år gammal, och Torpas stolthet i den första kristna tiden. Men man tog helt sonika och murade in den såsom spishäll i andregårdens stuga i östra Torpa i Rinna socken, något av åren 1865-68, då ägaren till gården, en Karl Andersson, byggde stugan. Muraren hette Kindlund från Stengård i Rök, som finurligt nog vände runorna inåt. Vilket öde runstenen sedan råkat ut för, har jag ej kunnat ta reda på.Se blad 2899 sedan tidigare, då jag fick reda på saken. Visserligen kanske ytterligare något stenbit med runor kan komma fram, men förfa¬randet är ju oförlåtligt. Detta framsäger, att det redan för 1000 år sedan fanns en väg över gärdet. Ena vägen gick från Harstad kyrka, där också en runsten stod uppsatt, vidare till Torpa, Kolboryd, Gunhyltan och vidare. Andra vägen från Väderstads kyrka gick över Varpliden, Slätten, Torpa, Storlyckan till Haddestad. Vad sägs om det? I det storslagna Torpa, att en runsten alltid ställdes intill en stråkväg.

Går vi så ytterligare 1000 år tillbaka i tiden, det vill säga, vid Kristi födelse, så har vi funnit det som finns i Väderstads museum, nämligen ett spjut och en sköldbuckla av romersk typ, från en mäktig man på vil¬lande hav. Detta hittades för några år sedan i hans grav av Anders Fredriksson i östra Torpa, där tidigare en järndolk hittats av A.P.Karlsson, då han grävde grunden till smedjan. Men låt oss fara till Torpa Sandtag, där Karl Albert Johansson från Kantagården hittade en skafthålsyxa från stenåldern. Se också vad som finns kvar i ängarna norr om byn som fasta fornlämningar.

ÖSTERGÅRDEN. i mantal är övervägande en Östergård. Nuvarande ägare är Bernhard Pettersson, gift och bosatt i Motala, har arrendator på gårdenoch någon tid sommarvistelse på sin gård, som han kallar Torpa Gård. Jag börjar med A.G. Östberg, mannen hela dan, under blomman och storhetstiden, på ålderdomen ensam för sig. Österberg var född 1816, sannolikt i Kumla socken, där föräldrarna bodde. Sedan kom han 1846 till Torpa Östergård, eftersom fadern köpte gården åt sin ende son. Han var då 30 år gammal. Östberg gifte sig då vid tillträdet med en flicka från Ermestorp. Alltså på hustruns sida vid Ermestorp och nu är arvtagarna kallade Ermedahl. Här är alltså familjen A.G. Östberg och fick i sitt äktenskap 9 barn, därav 2 söner, Johan och Albert. Johan dog hemma helt ung. Han var inte ens 30 år. Albert dog i Norrköping, såsom gift och:-till yrket garvare. Mannen och hustrun dog samma år och efterlämnade 2 minderåriga barn, av dem dog pojken. Flickan tog Östberg med sig hem till Torpa efter det han varit i Norrköping på begravningen. Flickan hette Anna och upp¬fostrades hos farfadern såsom egen dotter, och är nu mera än 50 år och bosatt i Örebro, sannolikt ogift.

Östberg hade 7 flickor, Augusta, Emelia, Hulda, Mina, Hanna, Amelia och Eda. Härvid blev en av döttarna gift med en smidesmästare Karl Dahlskog, som var bosatt i Horns socken. De fick 2 barn, pojke och flicka. Pojken hade otur och drunknade i Stångån, flickan gifte sig och har släktingar i Mjölby, en Mina som gifte sig med en mjölnare i Trehörna, som snart nog avled. Mina blev änka med 2 små barn, pojkar, Heygyer, det är ett franskt namn, och Simon, jag tror de som vuxna blev smeder i Boxholm. Änkan Mina var enögd och fattig. Hon fick sin bostad tillsammans med barnen i stugan Grönlund med

hjälp från gården. Hon torde sedan länge vara död. En annan dotter gifte sig med en affärsman, var vet jag inte. De övriga blev ogifta. A.G. Östberg blev snart nog änkoman, och då fick döttrarna hushålla för honom. Detta fortgick till Östbergs död 1902, då han var 86 år gammal och mätt på att leva.Östberg hade så många bärn, och var ständigt förföljd av otur, död och ringa återväxt. Ryktet vill mena att det berodde på hustrun, som dog tidigt, men min far sade att hon hade frätande sår i ansiktet, då han 1868 tjänade dräng där. Kanske var det kräftan? Östberg var begåvad i mycket och fick respekt och aktning i sin by Torpa och vida omkring. Han var byaman och i Väderstad kyrkoråd, skolråd och kommunalråd, vidare nämndeman och biträdande vid nästan alla skiftesdelningar, särskilt vid Gärdsslätt och Ranneboda i Rinna socken. I sitt hem hem bland barnen var han sträng, men rättvis. Jag kan tala om att då min far tjänade dräng där 1868 skulle de på vårsidan en måndagsmorgon med folk och en skjuts till Rickelhags såg för att såga timmer. Min far och han själv var i farten, men pojkarna Johan och Albert orkade ej upp, morgonsömniga som de var efter nattens styr. Men det blev annat av, ty Östberg svor som en borstbindare. Han fick tag i en ene—påk och slog sina bägge söner, som strax vaknade, fick på sig kläderna och följde med till Rickelhag.

Till växten var Östberg av medellängd, kvick och hurtig, minnesgod och slängd i käften. Det var verkligen en man, jag minns honom senare med sitt vita skägg, som gick omkring och var nyfiken på grannarna.Vid denna tid var det en Herrans snövinter med höga drivor. Östberg kom då i beundran över detta en dag till Källgården 3 gånger och sade: Jaha, i vinter är det lite snö! Men denna vinter var det väldigt mycket snö hängt över grindstolparna ute vid vägen. Frampå vårsidan började verka,

Det kan vara sant, men det var också sant, att den en gång så manhaftige Östberg nu var en överårig och glömsk gubbe. Här är en annan händelse som anspelar på Östbergs manlighet. Han och några grannar hade varit ute på en sällskapsresa och på hemvägen passerade de Väderstads kyrkogård, då plötsligt en i sällskapet ropade: Det Spökar på Kyrkogården! Ser ni inte hur det lyser?Östberg hade sitt förnuft i behåll och sade: Det finns inga spöken.— Jo, det gör det, sade sällskapet, Usch fy fan: Vad är klockan? Det är jura precis vid spöktiden mellan 12 och 1 på natten. Om vi ändå vore hemma:— Jaha, sade Östberg, men först skall vi väl gå upp på kyrkogården och se hur spöket tar sig ut?Och med Östberg i täten gick man rakt på spöket som hade lyst. Väl framme tog han med handen på det och sade:— Ser ni nu spöket?Det var ingenting annat än en blank plåt på en gravsten, som månen kastat ljuset på. Och så var den spökhistorien ur världen.

Bland annat var Östberg en driftig lantbrukare. På sin gård Torpa hittade Vår Herre slumpmässigt utkastade kalkstenar, skinnsstenar. Dem plockade Östberg upp, samlade ihop dem till en hög och han av sådana där för byggde en kalkugn i norra ängen och brände jordbrukskalk, vilket i Tor pas sandjord visade sig väl värt mödan. En annan sak var torkåret 1868, då bykällan torkade ut. Detta visste Östberg bot för. Han sammankallade gubbarna för att fördjupa källan med ny stensättning och nytt kar, vinda och vad där till hör. Gubbarna instämde snusförnuftigt, det går inte.— Jaså, då gör jag det själv och då låser jag också källan, och ni får vara utan vatten. Då fungerade det, vatten blev det, mer än nog, tills för

några år sedan, då diket fördjupades, då minskade källan en aning. Fördjupningen bestod i att ett järnrör slogs ner i marken, och detta fyllde väl sin uppgift för vatten. Nu frågar jag: Vem såg källan först? Vem grävde den först? Jo, det var stenåldersgubbarna för 3000 år sedan. Vad de såg det har de som nu anno 1942 lever och senare. i säger samt liga tack, kära ni. Vi många gånger om nya puppor, går nu och spökar skuggan i era armar och ben, huvud, hjärna och allt. Det år ni. Det är vi. Var kom ni ifrån? Svar söder ifrån. German, Orienten, ett gammalt Grekland, eller vid Svarta Havet. Ja, ursäkta, det är svårt att säga det. På den tiden när riksdagsman Per Otto Pettersson hade bränneri i Torva, hade också Östberg en trasa med i byken så att det osade jordpära ooh mäsk lång väg. Östberg sysslade mest med husbehovsbränning eftersom de hade god tillgång på potatis, som då odlades. Torpa var helt enkelt ett enda potatisland i stor skala, till stor fördel för traktens fattiga, som här villigt plockade till spanns i var tolfte tunna, vilket hette duga på den tiden. På den tiden byggde Östberg två stora stenkällare med trätak i vilken potatisen förvarades och rymde kolossala mängder. Potatis och brännvin var huvudnäringen. Det är inte konstigt då att inte folk levde längre än de gjorde.

Trots alla motigheter, så var i alla fall Östberg mannen till allt. Efter byns laga skifte 1852, då varje gård utflyttades till sina åkrar och gärden, så blev det annat av i Östergården. Det var inte nådigt att ha så mycket sten i åkrarna. Här bröts, sköts, man vände och dränkte stenen medelst djupa kanaler, och sedan skottades jorden över på nytt. Så många storstenar som kunde gömmas i dikena så gjordes det så till att en håla bredvid stenen grävdes upp. Då detta var gjort, så gick stenen i sin egen grav. Sedan skottades jorden över i vanlig ordning. Ackordet för arbetet var 8 skilling om dagen, vad sägs om det?En av tidens stendränkare var Alexander Fredrik Johansson, kallad Sander från Tunahumpen, en dotter på sidolinjen, då ensam bodde i en fyrkantslåda vid grenadjärtorpet i Ljungstorp, som kallades Halvspann, senare i Lugnet i Vallsbergsgatan. Han påstod, att det gick alldeles utmärkt. Kanske för potatisen och brännvinets skull. Men inte nog med detta, utan vägar byggdes, förbättrades och gjordes om. Mossen på söder odlades upp och kulturen stiger. Det såg Östberg och detta ville han också framhålla, om än något storvulet. Som exempel kan nämnas, att han i sitt vackra gärde, där landsvägen går igenom som ett S i öster och väster, så lade han alltid dubbelt så mycket gödsel närmast vägen än åkern längre bort, som inte syntes så noga. Så gladdes han alltid, när de vägfarande stirrade beundrande på den vackra skörden närmast vägen. De trodde naturligtvis att hela åkern såg likadan ut.

Visst var det litet onödigt skryt, men Östberg var en vådlig karl ochär det ännu, fast han i 40 år varit död. Efter byns laga skifte 1852 och därefter blev ägodelsrätt fastställd 1857 för Östergården och Östberg blev den lycklige att med sina hus få bli kvar i gamla byn, jämte 108 mantal mindre gård, Västergården, medan de övriga 3 gårdarna måste flytta ut. Släktled efter släktled har danat det landskap vi lever i. Fornlämningarna ligger tätt på slätten kring Väderstad och Hostad och talar om 1000-åriga traditioner, var bönder levat och brukat jorden och begravts. Ändå är det de senare 100,150 åren, kanske t o m de senaste 50 åren, som satt sin prägel på landskapet. Strukturomvandliggen inom jordbruket har på kort tid förvandlat landskapet. Men 100 år tidigare genomgick den svenska landsbygden en minst lika omvälvande förändring, nämligen det laga skiftet. Vid 1800-talets början låg alla gårdar, åtminstone på slätten, samlade i byar. För att åstadkomma mera rationella enheter, splittrades byarna. Många gårdar flyttades ut från byn och lades på tidigare obebyggd mark, omgivna av sina egna åkrar och ängar. Så blev den bebyggelsebild till som särskilt på slätten är så tydlig med ensamliggande gårdar som ligger på mer eller mindre regelbundet avstånd från varandra. Med laga skiftet började också nya ide om odlingsteknik att spridas bland bönderna. Man tillverkade inte längre det

mesta av verktyg och redskap på gårdarna, utan köpte im allt högre utsträckning industritillverkade produkter. Inte minst gällde detta hur bonden byggde sina hus, nya byggnadsideal gjorde insteg. Fram till laga stiftet var husen på landsbygden nästan uteslutande uppförda i knuttimringsteknik, s k utterknutar. Timret låg bart och ofärgat. Man bodde i stugor med s k ryggåstak d v s taket vilade på längsgående stockar istället för takstolar. Medan bonden i skogen i regel bodde i en enkelstuga, var slättbondens mangårdsbyggning en parstuga. Fortfarande finns många av den typen bevarade, t ex den tvåvåniga parstugan i Kummelby i Hogstad socken.

I Torpa blev det ett väldigt nedrivande och uppbyggande, vilket tog ett antal år. Östberg var emellertid inte nöjd med sin gamla byggning, därför byggde han upp en ny i två våningar, omkring 1876. Min far var där 1868 och då anlades en ny trädgård, i det att alla gamla träd drogs upp med rötterna och nya planterades. Byggnaden verkade då storslaget tilltagen, reveterad och lysande vit, med läge i norr och söder med framsidan emot öster och landsvägen.

Människa, betänk att åren går och håret grånar. A.G. Östberg stod gammal med en ogift dotter och son. Det blev lösöreauktion, gården bortsläpptes Östberg flyttade upp på övervåningen och arrendatorn där nere. Så har jag inte mera att säga om Östberg som lantbrukare. Kanske återkommer 10år senare.

Som arrendator på denna Torpa Östergård, alldagligt kallad Östbergs, blev en ung, kraftig, framåt man som hette Valfrid Börjesson från Östra Torpa, son till Johan Börjesson, storslaktare och torghandlare med matvaror. Valfrid gifte sig nu med Märta, dotter till handlande H.J. Gustafsson i Väderstad och hans hustru Sofia. I sanning lovande. I sanning väl förspänt. Det börjar bra, sade han som hängdes på måndagen. Kanske för bra. Han förvandlades och började supa, något han kanske lagt grunden till innan? Hur som helst så gick det åt pipan år 1893. Han var fördärvad till både kropp och själ, och hamnade till slut i en stuga i Ljungstorp i Rinna, som hette Blåsten. Han är nu död men hustrun Märta lever ännu på Rinna ålderdomshem. Barnen har som jag vet skött sig annorlunda.På arrendetiden var 3 år kvar, då en Karl Ahlfot kom dit, en mycket skötsam och duglig bonde. Sedan slutade han och avflyttade till en köpt liten gård i Ryckelsby. Nu är han änkeman och barnlös.År 1902 dog A.G. Östberg, gammal och rösen, 86 år gammal. Det som var kvar, kom i delo till anhöriga och gården såldes, troligen belånad upp till skorstenen. Köpare och ny ägare blev Karl Otto Pettersson, som gift sig rikt i Vadstena med Johanna. Han var tidigare son och bonde på föräldragården i Slätten. Som slut och tack till den framåt gående A.G. Östbergs kulturella gärning och verksamhet, skall jag i nästa blad visa han och hans familjs jordiska vilorum på Väderstads kyrkogård. Ingen har mig veterligen besökt graven av de efterlevande utom dottern i Örebro, så graven växte sakta men säkert igen.TORPA GÅRD NUFÖRTIDEN. Och säger vi då år 1902 så vet vi att det betyder Karl Otto Pettersson, född 1855, gift 1897 med Johanna Matilda. De hade en charkuteriaffär i Vadstena och var rika som troll. Kanske var det detta som gav Kalle i Slätten till detta välmåga gifte? Om jag hört rätt, så var även Johanna Rinnabo, bördig från Ljungstorp Prinsagård, alltså en ungdomlig bekantskap. Före sig gift, vilket var över 40 år var hemmet och föräldragården Slätten hans uppgift, grå gården norr om vägen, där nu Henning Bergkvists röda villa nu står.När han upphörde med jordbruket och bosatte sig i Vadstena, blek välmågan att göra inget, den mjuka soffan hans lätt. Det är inte roligt. Så kom tillfället med Torpa Östergård. Pengar fanns i överflöd, köpet var gjort, Johannas charkuteriaffär upphörde. De kom till sin ungdoms bygd igen, men

barnlösa Johanna var 43 år och nygift. Hur det sedan gick är jag ej man att utreda. Men K 0 Petterssons fick i alla fall en pojke med en husföreståndarinna där, som var kommen från Örebro, där också hennes syster och bror var i tjänst. Jaha, då så var påbörjat, väl vetande följderna, kom Kalle i ånger. Där tjänade också en annan gammal dräng Karl Petters August i Biskopstorp. Denne i lov om mycket god hjälp pengar, om han omedelbart ville gifta sig med pigan. August blev naturligtvis glad och tackade jag. Pigan som var i omständigheter var också villig. Följande fredag bar det av i hejdundrande hästskjuts till pastorsämbetet i Väderstad för lysning till äktenskap, vilket beviljades. Men allt som skedde var att det lystes. Något giftermål kom aldrig till stånd, däremot en välskapad pojke, som i dopnamn hette Karl David Bernhard, som är nuvarande ägare och ärvt gården. Pigan reste hem till sitt igen, August fick dra veven och förbli ogift. Kalle och Johanna däremot blev stormförtjusta i pojken, arvtagaren.K 0 Pettersson som bonde och hans hustru Fläsk—Johanna blev det annat av här på Östergården. År 1904 rev man ned Östbergs gamla fallfärdiga ladugård från tiden i gamla byn och en ny uppbyggdes på söder. Något år senare byggdes en ny flygel där gamla ladygården stått. Samma år kom flaggstången upp, den har Pettersson köpt av mig för 5kr, jag handlade på den tiden med flaggstänger. Det var en stång av furu med kopparbeslag i topp. K 0 Pettersson var lite bortskämd och tröttnade efter 10 år. Då släpptes gården bort till en arrendator som hette Per i Hägna från Trehörna. Enda sonen som tröttnat på Trehörna, dog i blindtarmsinflammation och då återvände föräldrarna till Trehörna. Efter denna korta arrendetid kom som arrendatorer två bröder Jernström, kanske från Stora Åby i 5 år. År 1918 dog K 0 Pettersson, endast 63 år gammal i allsköns välmåga. Människa, vad hjälper det att bli rik när du snart skall dö?

Efter dennes frånfälle satte Johanna och pojken igång med att själva driva jordbruket. Pojken Bernhard var inte myndig, därför tillsatte man en förmyndare. Johanna var ständigt osams med grannarna, åtminstone i 3 år, sedan kom en ny arrendator, Axel Gustafsson från Boarp i Ekeby i ett par år eller så. Sedan kom en nygift som fått några tusen, John Linden från Rinna Herrgård, tidigare från Vikbolandet. Han var där 5 år och skräp gick det. Sedan kom en David Samuelsson, som var av bondesläkt och måg i Hygnestad hos Karl Jonsson och hade bröder i Nybble och Blackstad i Väderstad. Han var tiden ut och köpte sig sedan en stor gård någonstans österut. Om det är fråga om bönder så går det, annars inte, det borde var och en förstå.

Uret slår, tiden går, pojken Bernhard har blivit myndig och fri herre. Han gifte sig och flyttade till Motala, åkte bil och hade det bra, blev bilförsäljare och fastighetsägare. Johanna däremot hade sitt livs Mammon hade blivit förvillad och kommit under förmyndare och intagen på BS. Hon dog för 3 år sedan, cirka 85 år gammal. Uti Vad är då livet? Just ingenting. Inte heller pengar betyder något: Döden kommer i alla fall. Vidare som arrendator vid gården kom så för 5 år sedan bröderna Karl och Erik Fredriksson från Östra Torpa i Rinna, Petter Smes dottersöner. De var enerigska, slet och släpade, spörs om det kan gå? Dock har nöd- åren 1940 och 1941 för oss alla varit märkbara. Denna Anna Matilda Linnea Jakobsson är adoptivbarn hos Albin Jakobsson och hans hustru Olivia, född Ekström i Stengård i Rök. Albin dog tidigt och om allt går som menat, så skall de tillträda Stengård som bönder den 14 mars 1943. Jaha, det var rikedom det, därmed följer också turen, jag har den äran att gratulera: Sehr richtig!Den andre brodern Karl Fredriksson, gifte sig i år och är arrendator hos Karl Ekström i Torpa, eftersom bägge gårdarna drivits i sambruk. Men den 14 mars nästa år är det slut med det.För mig såsom fornminnesvårdare betyder det ingenting, men läs det föregående angående hällkistan så får ni se. Som efterträdare till Karl Fredriksson skall det komma en Gunnar Karlsson från Kamphemmet, måg hos Gomer. Något arrendepris har jag inte hört, men taxeringsvärdet skall vara ungefär 40 000. Hela arealen rör sig om cirka 160 tunnland, därav 60

tunnland åker. Åkerjorden går i 5 skift och benämnes Lillgärdet norr om gamla byn, även ett låggärde i sydväst som kallas Blacka. På öster Järpakullen och mossarna däromkring, gärdet söder om ladugården, kallat Källaregärdet och Stubblyckans mosse. Ängarna finns på norr och skogen på söder. På slutvalsen Torpa runt kommer jag så fort jag går att säga något. Där 2 torp Järpakullen är borta, Grönlund, gamla kvarnen, Enfotafallet och vattnet från östra Torpa sjö, Kvarnstugan och kanske något ord om Fredrikssons såg vid Grönlund. Men läs och märk. Rundgången kommande, då en myckenhet kommer fram och särskilt ett varsel om en förtida utjord i kärret i Skebyskogen. Detta har förargat mig i högsta grad, och jag har föresatt mig att undersöka vad som här lyst i ögonen på Torpabönderna.

Som minnesord från Torpa Östergård bilägger jag en lånehandling från 1888, som jag måndagen den 19 oktober 1942 fick av Karl Ekström i Torpa, född 1892, samt en händelse om A.G. Östbergs själ som hade stora krafter. Det bar sig så att en gammal kvinaa i Torpa by blivit dödssjuk, varför socknens präst eftersändes. Då prästen kommit in, sade han med låg röst till den döende kvinnan: Kan ni läsa efter, om jag läser syndabekännelsen?- Ja, nådig pastorn, svarade kvinnan. Om jag får lov, tror jag att jag kan läsa den själv utantill!Då Östberg omtalade detta sade han: Det är stora själskrafter det: Vem läser syndabekännelsen nu? Och vem har de stora själskrafterna nu för tiden?

TORPA ÖSTERGÅRD 3/4 mantal 23. Även kallat Ekströmsgården, hopkrånglad Västergård. Ena lotten är ihop med Västergården 7 och 8 som utbrytningar. Här blir det hårt mot hårt, som Jävulen sade, när han bet i stenbumlingen. Sannolikt har släkten Ekström gamla anor, åtminstone lika länge som Torpa ek, ungefär 700 år. År 1876 års fyrktalslängd säger för Väderstads och Harstads socknar: Johannes Jonsson i Hageby 11/108 mantal Västergård, I Ekströms 1/18 mantal i Västergård och i nr 2 Östergård 1/4 mantal. Att märka är att här har vi att göra med en Ekström i söner och döttrar, mågar och svågerskap, där ett köpekontrakt år 1886 säger: Johan Petter Ekström i Torpa Östergård och hans hustru Anaa Greta Larsdotter bliver vad i Torpa stannat har Ekström. Kommer så en Johannes Jonsson Ekström i Hageby Ekeby socken, vilket kommer i denna släktskapet Södergren i Skrångstorp. Södergren i Ljungstorp båda i Rinna socken och kanske flera? Går vi nu till Torpa 1886 till Johan Petter Ekström och hans hustru Anna Greta Larsdotter? Vill jag då först säga att här Torpa bliver ett helt annat ras än Södergrenarna som min uppfattning Torpa går övervägande på hustrun Anna Greta, från en söderns barn via Balti¬kum stor-ryss med en ofantlig kroppsbyggnad i grovlemmad, i hängande underläpp, inslaget i mindre german näsa trekant mörkt hår och skägg. Gott hjärta men hård som tusan i sinnelaget. Södergrenarna är övervägande av germansk ras, man kan nästan säga arier, med det lätta inslaget av irländare, kusinen är rödlätt.Det spelar ingen roll, vi är alla bröder, kusiner och släktingar, människor, tvåfotingar, föds lever och dör. I Torpa förde henne Johan Petter Ekström och hans bastanta hustru Anna Greta med de myckna barnen ett hårt, strävsamt liv, för att ta sig upp ur fattigdomen.Under deras tid hade Torpa det laga skiftet, utflyttning, nyordning och allting, ny byggning där på muren står 1858, ny ladugård som måste vara i allmogestil, därför att den år 1904 fick försvinna i utbyte emot en ny, den som nu är. Den gamla ladugården var helt byggd av timmer med ett tak av halm, en så kallad rundladugård, eller hästskofason i 3 sidor med så kallat kohus på ena gaveln och stall mot den andra gaveln, loge på mitten, lador på sidorna, gödselstack på innerplan, 2 portingångar och emellan dem svinhus, så att hela byggnadskomplexet var ett Kina runt om gödselstacken, en märkbar trånghet från slagtröskans tid. Men det är svårt att glömma dessa vackra rundladugårdar. På gården i vinkel emot mangårdsbyggnaden stod en flygelbyggnad. Den i dagg är utom den en djup stensatt källa i stort källkar, med en sjumila hög vins våg i vattentipphämtning, vilket var i

marken nedsatt en hög stolpe, i vars klyka som vågstång satt ett helt träd, vindfälla med rötterna på som gipp dragare, med ytterligare i hjälp påhängda kasserade slipstenar och brandringar. Vattenämbaret av grovt trä laggar i järngrepe. Stängerna var i le järnskodda.Ett fasans gnissel och skrik i vatten vågens alla lemmar då vattenämbaret upp och ned gick. Jag såg det. Jag mindes det. Skada att trävågen blivit till ved förstörd. Den skulle vi haft uppställd vid vår hembygdsgård i Väderstad.Som Torpa geografiskt sett har ett mycket milt ansikte, slättland, har den dock småsmuttrigt en uppsyn i jordsten. Denna sin sort kom vid laga skiftet ofrånkomligt på Ekströms lott åker utflyttar. Då icke allenast bo och bygga hus, blev även att odla och bryta sten. Blev då ett gärde längst på väster vid Storlyckans utväg som oövervinnerligt kallades "Drängagråten". Det finns så enbarmligt mycket sten i åkergärdet att drängarna gråter då de kommer dit med ök och plog. Senare, på Albert Ekströms tid och Karl Ekströms tid, har åkerstenen blint betydligt bortskaffad i lagda stenrör och stengärdesgårdar. I själva namnet Ek och Ström ligger ju en jättestyrka. Så var det, och här i Torpa nedlade de sina krafter. Men i kommande blad skall jag närsluta ett köpekontrakt från 1886, där en man är utsliten, Johan Petter Ekström, som då blivit undantagsgubbe. Som barn minns jag gubbstrutten hoptorkad stå ohh hugga risbränsle, nu är de borta. Och du Anna-Greta, dina söner skall jag nu omtala. Men jag undrar var din far Lars bodde? Han kanske var torpare i närheten?

EKSTRÖM I NY PUPPA. Yngsta sonen Anders Albert Ekström, född 1855, död 1928, då han var 73 år gammal. Dödsorsaken var lunginflammation. Hustrun var Emelia Charlotta Amalia Karlström. De var kusiner. Hon var född 1859 och dog 1922, 63 år gammal. De ligger begravda på Väderstads nya kyrkogård. Denne Ekström, kallad Albert, gift 1886 med Emilia Karlström, som hade en broder i Hammarskog, senare i Långeberg i Rinna, en framstående och begåvad man som nämndeman, auktionsman m m. Nu skall jag särskilt i denna gren framhålla den stora skillnaden mellan dem och Ekströms i Torpa.På grund av detta, fick hon utstå mycket smälek som gift.Att det fungerade, berodde nog på hennes mjuka och tåliga sätt. Men hon blev inte gammal. Jag skall här bara ge ett enda exempel. För 40 år sedan gick jag runt i byn med nykterhetslistor för att få bortspritmissbruket. Jag kom då till Ekströms, det var mörkt och sent på kvällen. Jag lade fram min lista, hon brast då i gråt och sade: Tror Stark att jag vill skriva på den där listan om spriten? Hon sade under tårar, att detta med spriten hänt tusen gånger, och att mannen nu skjutsats till Vadstena i fylleri och delirium tremens, hon var nu ensam med barnen. Men han kom hem igen.Albert Ekström i Torpa hade en syster som var gift Israel i Kimme och flera bröder i Amerika, vilka som övertaliga och i arvsutbrytning emigrerat dit. Fädernearvet hade lagenligt översänts dit. Min far talade ofta om vilket bråk det varit. Det fanns också en bror hemma vid gården, Karl Johan Ekström. Denne Karl Ekström var så okristligt stark i armarna att han vid ett tillfälle på Östbergs gärde visade detta. Han gick 3 långa rågmejar på knä och förde obehindrat lien. Ekströmarna var ena verkliga jättar! Denne Karl Johan Ekström kom sedan till Vallåker i Väderstad, och reste sedan även han till Amerika. Sin äganderätt hade han 1878 försålt till brodern Albert Ekström, se köpekontraktet följande blad, som jag den 19 oktober 1942 fick av nuvarande ägare såsom sterbhus i del Karl Ekström, en mycket bra karl.

ALBERT EKSTRÖM I TORPA ÖSTERGÅRD. Vid sidan om jordbruket var han också boskapshandlare, for på Smålandsmarknaderna och köpte upp oxar, drev dem sedan till marknader i Östergötland och tjänade pengar. Så var arrendatorn i Östberggården slaktare och boskapshandlare, vilket gjorde sitt till i hemmaaffärer. Som ett brev på posten kom spriten och kortspelet, som på Ekströms sinnelag verkade störande, som jag förut omtalat. Han fick delirium tremens, som är lika med fyllerigalenskap och ämnade förstöra sitt liv på

det sättet, att han skar sig i halsen med en korkskruv och fick söka läkarvård till både själ och kropp. Detta gjorde att han blev människa igen. Men den goda hustrun fick lida liksom barnen. Någon tid var han socknens nämndeman, det var då han liksom lärde sig lagen, fast han var en mycket dålig skrivare. Men han kom sig för med allting och detta till synes utan ånger. Jag kan avslöja att på den tiden när min far var fårskinnsberedare på Åsby-Mader, fanns i en stuga strax intill, som hette Bäckstugan, en gammal utsliten statare som hette Anders Larsson, som på höstsidan linkat med ner till Väderstad för att i fattighjälp få några kronor, köpa litet jäst och snus, kanske en bit socker och ytterligare något av livets nödtorft. Så hade Ekström vägarna förbi, och han hade sett Larsson ge sig iväg. Han gjorde så sällskap med honom med en bunt fårskinn som han körde på gubbstackarn med orden: Här har du fårskinnen, ta med deig dem till skinnredarn, när du ändå ska vägarna förbi. Anders Larsson var röd om näsan och flåsade: Ja,det kanske går.Men oj vad det var tungt, jag har visst blivit gammal. Nästan döende kom han framåt kvällen hem till Bäckstugan och sedan till skinnberedaren, där han knappt fick fram att det var skinn från Ekströms i Torpa. När min far öppnade knippan, var det 6 stycken skitiga, nyslaktade råa fårskinn. Då fick han veta att Ekström narrat honom att ta med dem. Detta har jag aldrig kunnat glömma. Ortsbefolkningen sade att det var just likt Ekström!Något medlidande eller någon medkänsla fanns ej hos Ekström. Hur det nu var så fick han för sig att släppa bort gården, vilket han också gjorde. Jag tror att det var något av åren 1902 eller 1901, till en som hette Ny¬ström, troligtvis från Ekeby socken. Denne höll på i 5 eller 6 år. Ekstöm höll då en stor lösöresauktion och flyttade upp till Skvalbäcken, jag tror det var till ett torp som hette Kulan. Då blev det mindre slit och släp, och även hustrun fick vistas i hemtrakterna. Så flyttade arrendator Nyström till Östad. Ekström återvände då för att försöka sig på arbetet som bonde en gång till. Men sedan tröttnade han och gården släpptes bort till en A.J Karlsson från Bråten i Västra Harg, på ett kontrakt från 1919 som på inga villkor gick. Det blev auktion och Ekström bodde på övre våningen. Arren¬det gick i 2 år, då hustrun Emelia dog 1922, 63 år gammal. Saliga äro de som i Herranom dö!Nu blev det sterbhus som Albert Ekström och hans hustru även ägt en villa i Sommens stationssamhälle, så såldes denna, eftersom sonen Karl Ekström fått sig en fastighet i Mjölby. Dottern Olivia var gift och bosatt i Stengård i Rök. Vem som nu var arrendator och självskriven ägare av Torpa Östergård, var sonen Karl Ekström, som 1922 skaffade sig hushållerska. Det blev takter av, ända tills 1928 Albert Ekström gick hädan, lades i en kis¬ta och begravdes, 73 år gammal. En och en så går vi bort, min vän och medmänniska, fast jag skrivit illa om Albert Ekström förut, så hade han i alla fall ett gott hjärta!Vid uppnådda 67 år fick Albert Ekström sin ålderspension, vilken han då han för första gången varit på posten i Väderstad och hämtat, gick direkt till fattigstugan och delade ut till de gamla, vilket fortgick varenda år likadant. Nåden ohh frälsningen är till för oss alla! Dottern Olivia var åtskilliga år äldre än sin bror Karl, och hade ärvt sin moders goda lynne. Hon kom ut från hemmet och gifte sig med en bondson i Rök, Albin Jakobsson från Stengård. Efter några år dog Albins föräldrar, de unga inköpte Stengård och även gården Bomhult i Rök.Det var ju ett gott gifte, men vad hjälper det, då inga egna barn syntes till. Då adopterade de en flicka, Albins brorsdotter. Brodern Johan, han som sköt sig, först dåligt och sedan bättre. Flickan Anna gjorde att familjen trivdes igen, men sedan kom sorgen tillbaka, när Albin Jakobsson dog i blindtarmsinflammation. Olivia blev änka och allt blev sterbhus med förmyndare, gårdarna bortauktionerades. Olivia och flickan flyttade till Mjölby och Karl Ekströms fastighet. Nu har flickan blivit ungmö och gift sig med Erik Fredriksson, arrendator till Östbergs gård i Torpa. Nu den 14 mars 1943 flyttar de tillbaka till Stengård igen. Oliva bor kvar i Mjölby ooh Karl sitter på sin gård i Torpa, så då är saken ur världen. Brodern Karl

Oskar Harald Ekström är född den 1 april 1894 och ogift. Hans mor höll på att mista livet när han föddes, det var nära ögat, som bonden sa, när drängen trampade honom på tån. Jämväl inköpte han 1932 för 5 000 kronor grenadjärtorpet som i bruk lagts till gården. Senare köpte han också grenadjärtorpet till Östra Torpa och renoverade detta för att användas som arrendatorsbostad. Som driftig lantbrukare hade han många gånger en arbetsdag på 12 till 14 timmar och som han själv sade, med hårt arbete. Så kom olyckan, han knäckte ryggen och det gjorde det omöjligt att fortsätta med gården. Då arrenderades gården bort i 5 år till en som hette Holmberg och senare till Karl Fredriksson, bror till Loivia måg.Om jag fått rätt, skulle hela jordarealen belöpa sig till 88 tunn¬land, därav 40 tunnland åker. Arrendet är 1 000 kronor om året med undan¬tag för bostaden. Ekström själv bor i mangårdsbyggnaden med sin hushållerska Elin Elisabeth Johansson, född den 1/12 1898 i Älvestad. Gärdena är som jag tidigare sagt, bemängda med sten och sandjord men ändå ganska goda. Gärdena heter från öster Jernagärdet, det som är längst på väster heter Drängagråten, ett gärde västerut heter Ängalyckan med sandtaget. I Börjeslyckan, där förut ett torp stått som kallades Börjes, emot Östadgränsen, i uppodling och sammanhängande med knektjorden. Åkerjorden går sedan gammalt i 5 skift, dock med någon förskjutning i sommarväxt på trädet, lika med rågsådden. Östergårds äng ligger norr om åkerjorden, betet likaså, andra Västergårdens äng stöter vid Storlyckans bäck emot betet där bron finns och sandtaget, som jag visar i en kopiapå nästa blad. Hemmaskogen går längst på norr mot Skebygränsen. Där finns övervägande gran. Torpa har skog.Sandtaget, hela byns gemensamma egendom, omkring 1 tunnland. Så småmingom tog sandtaget slut, det var ungefär 1898. Då kallade man på en lantmätare och sandtaget såldes till Albert Ekström, på vars ägor gropen låg. I och med detta fick denna gård mera jord. Likadant blev det med lerataget som låg på Källgårdens mark.Här i sandgropen kan jag omtala en händelse som timat för 100 år sedan som min far talade om för mig. Det var på vintern och tjock vintertjäle i sandtaget och högst upp bildades en överhängande tjälskorpa, precis som ett tak. En dag brast taket slog ihjäl den tanklöse som stod och öste under det. Detta är inget nytt.Till slut vad jag tidigare sagt om en här funnen stenyxa, 4000 år gammal. På den gamla goda tiden före världskriget, hade Karl Ekström en bil och med denna åkte han vida omkring, liksom många andra. Han har fortfarande bil, men nu står den tyst och inlåst. Gott, klokt och förståndigt. Eftersom ingen lysfotogen kom hem, så byggde han ett eget kraftverk av en vindmotor. En telefonväxel via Ljungstorp är under byggnad, så nog är Karl Ekström i Torpa med sin tid.VÄSTERGÅRDEN NR 1 1/4 mantal. Kallad Källgården. Redan i 1876 års fyrktalslängd står J.P. Nilsson som ägare. Men enligt uppgift av nuvarande ägare, Karl Albert Johansson, född 1869, så köpte denne Nilsson, som var född Eldh, gården redan 1867 av en Johannes Hansson, som då for till Amerika. Nu kan jag först komma med en upplevelse om denne Hanssons son, som då var 2 år gammal och i sällskap med sina föräldrar reste till Amerika. Så för några år sedan, strax före kriget, kom en karl i bil till Torpa och frågade efter sin faders gård, Källgården och den fick han naturligtvis se. Men det kan tänkas vilken upplevelse han där fick när han inte sett den sedan han var 2 år gammal. Nu kan jag dö, sade han och tog en bild av den gamla stugan.Men Johan Petter, som var född både Nilsson och Eldh då? Karl Albert Johansson skrek och slog med händerna när jag frågade honom om saken. Kära du, det år ju minnen från fäderna i finska kriget 1808. Min stam Stark och din stam Eldh var båda från Svanshals, kamrater i kriget och kom oskadda hem i sällskap, berättade han. Farfar Nils Eldh, var 18 år då han frivilligt gick ut im finska kriget. Han hade tur, kom hem och blev då knekt och tog namnet Eldh, eftersom han varit med i elden. Sitt soldattorp hade han i Tjugby i Heda socken. Stugan kallade han Rabbistan.

Jag muttrade belåtet och frågade Karl Albert om han visste något mera.

- Jo, det förstås, min far som var son till Eldh, tog sig namnet J. P. Nilsson, så det är inte värt att låtsas om, det får inte komma vidare. Alltnog, mannen J.P. Nilsson blev bonde och tog stället Mellhem iBrännemarken i Svanshals 1859. Sedan blev han arrendator till Torpa Västergård 1862, kallad "Danielsgården" 1/8 mantal, med som frånbruk 1/8 mantal kallat Kantagården. Senare blev han arrendator i Vallsbergs Backgård längst på norr. Då han återvände till Västra Torpa som hemmansägare till Västergården, kallad Källgården 1/4 mantal år 1867. Här något att säga: Källgården som även ogillas i namn, är en påfallande gåva av ortsbefolkningen i skiljomenat på flera Västergårdar, det betyder naturligtvis gården vid bykällan. Även här fann Karl Albert Johansson motviljan i andras givmildhet, vilket i uppfattning egen vilja, hans mening är rätt, vilket min penna i ord elakt då och då smått av kläder. J.P. Nilsson i Källgården var i börd en långskankader jävel, grovt byggd med örnnäsa och skorrade på r:en. Inslaget svärmodern var i kropp annorlunda, välväxt kvinna, lagom lång och dog överårig hos barnbarnen i Torpa. Dottern, Nilssons hustru, dog 1882, en aning för tidigt. Barnen var August, Karl, Axel, Emelia och Amanda. Emelia blev gift med Emil Karlsson i Älvestad i Strå och dog tidigt, efterlämande 2 döttrar, vilket är allt i ätt och släkt i nya puppor från syskonen de 5 födda Nilssons. Amanda, sig given som kvinna, märkligt långväxt dog 1922, sannolikt i sockersjuka, i gott antagande även systern Emilia, som ej blev 40 år. Sonen Axel, född 1871, död 1925 på Linköpings lasarett i någon svårighet knölar i underlivet, uringången, kroniskt i en förtidig grav. Väderstads nya kyrkogård, söder sida räknat västerifrån granne Storlyckan, liksom i livstiden, där en i svart granit polerad gravsten står.Axel och Amanda var rättskaffens männsikor, helt olika de ännu levande August och Karl, de äldre bröderna. Axel var den arbetande mannen, storväxt ochrakryggad i vacker gång, örnnäsa, i tal lätt stammande, mörk i håret, skonummer 46. Syskonbandet Karl, Axel och Amanda, alla 3 ogifta och barnlösa hade i ett ömsesidigt testamente tänkt på sin kvarlåtenskap så lydande: Den som först bortfaller, ärver den eller de efterlevande. Så dog Amanda, då ärvde Karl och Axel, så kom turen till Axel, då ärvde Karl.Då frågar jag: Vem skall nu ha det du samlat och ärvt? Vem som lagenligt skall ha ditt guld är ju syskonbarnen. Äldsta sonen August Johansson, gift Pontius eller Rydberg i Gärdslösa, som där genom giftet blivit bonde och hemmansägare på hustruns fädernegård. Äktenskapet kom i ofruktsamhet barnlöst, men har vad jag hört om det blir något över, i arv tillerkänts en släkting på hustruns sida, en sömmerska, gift med en Kurt Karlsson, bosatt i Linköping. Både August Johansson och hans hustru är nu gamla och konstiga, kiv hat, och oenighet och ett evigt sängliggande, sådant är livet och sådan blir ålderdomen. Nu skall jag berätta en episod från den tid när August var bonde i Gärdslösa och nygift. På den tiden fanns också en handelsbod i en flygelbyggnad en bit längre fram emot kyrkan. I denna affär gjordes ett inbrott en natt. Tjuven hade av någon anledning glömt kvar ett bräckjärn, som var smitt av ett gammalt järn, med hål och märken kvar. Det identifierades såsom tidigare det hade tillhört Augusts svärfar. Därför blev August Johansson utskämd och utpekad som tjuv och oärlig. Men han nekade, vittnena bedyrade att de kände igen järnet och vems det hade varit. Men rätten kunde inte fälla honom. Men trodd ialla fall, som ytterligare i Lysings Häradsallmänning å utmärken vid fällan ST. Åby socken och tegelrör vid tegelbruket i Bosgård, med mera lång i fingrarna, som han på äldre dagar i bättre förstånd helt upphörde med. Då frågar jag? Rådde August för detta tjuvmani? Nej, det låg i blodet från fädernet. J.P. Nilsson, månndä, hur gjorde han då? Det både jag såg och vet som barn.På den tiden fick Torpas bönder utmärken i Kolsjömarken, på TingsbergenKärrvägen i Åsby-Mader, Kolsjöns is och kärren väster om sjön. Där bland utmärksutsyningen hade även en torpare till skogvaktarebostället Perstorp i Röks socken, fått som vinterbränsle, utsynt och stämplat med skogvaktare Norèns skogshammare A. N. Mindre torrtallar hade Grönberg huggit ner och dragit ihop vid kärrvägen, vid pass ett oxparlass. Jävlar anammat, baggen har lammat! Detta fick J.P. Nilsson i Torpa Källgård se, och i

stället för att ta sitt eget utmärke så tog han detta och körde hem, till Källgården. Då Grönberg kom med en dragkälke och 2 pojkar som dragare, så var högen väck. Grönberg gick till skogvaktare Norén, de till en Karl Johan på Åsby-Mader som hade ett par stutar, körde och stal. Han gav besked, gå ni till Eldh i Torpa, det är han som har det. Grönberg och Norén var snart framme och där syntes stämpeln med A.N.. Det blev för Nilsson att tiga och betala, och till på köpet skämmas. Det blev dyrt bränsle som han trodde skulle vara billigt. Varför denne Nilsson Eldh fått förflytta andras egendom ifrån, vågar jag mig inte i blodet uttala. Men efter vad kan förstå är misskännande här namnet Eldh.KARL ALBERT JOHANSSON. Som i stil, kroppamentet, ingenting säger, ingen¬ting är, och dessutom närsynt. Detta gör att han nyfiket kryper inpå folk, hänger med huvudet, pekar utåt med tårna, och har en slängande gång. Arbeta har för honom inte passat, då tankegång i fin uträkning, var den rådande. Räkna på allt, tjäna på allt, oavsett medmänniska, låt hjärtat tala, nej, det var Mammon, guldet, penningen, tillsynes turen i vad han nu äger.

Medmänniska, vad hjälper det dig, om du vinner hela världen och ändock förlorar din själ? Nu går Karl i Källgården, en gammal, ful, 73-årig gubbe. Försummat kärleken, vi två, kvinnan, hemmet och fortplantningen, barnen och sig själv i ny puppa. I vad jag vidrört, som gott huvud fick han sin ungdom för sig att lära till garvare, fick anställning hos en Personne här i Vallsberg. Kom han så bondgrön, i gröna byxor, såsom någonting i yrke kunna. Bevisades på 14 dagar, då han fubbligt damp i stora barkkaret, fullt till brädden med lut och bark. Usch, fy fan, hjälp, jag dör! skrek han. Han blev också uppdragen, så sprang han hem, men då var de våta byxorna barkbruna. Lärdomen garvare varm gjord, då gott huvud åter kom till heders i Torpa Källgården.Modern var död, några år senare, 1888, dog fadern. Vad var nu att göra? Ingenting annat än att fortsätta med jordbruket. Karl blev arrendator, brodern Axel dräng och systern Amanda hushållerska. Det var att kämpa, spara och nära sig. Axel var mannen som arbetade och Karl hade gott huvud i god uträkning. Jag minns det livligt. En vår hade han en fölmärr och 2 otama stutar. På hösten så drog varken märren eller stutarna plogen. Då satte han ihop dem och så blev det plöjt.Med åren bringade fölmärren upp ett helt par storväxta hästar, märren såldes, stutarna som blivit oxar, såldes, hästarna var öken på gården som passade, goda år, skördar togs, turäkningen gick bra. Den gamla ladugården för liten, revs ner och en ny tidsenlig uppsattes 1897, byggd av möbelsnickare Johanssöner på Åsby-Mader till ett så lågt pris som möjligt i kontrakt utan ändring. Årtalet i vit färg på ladugårdens östra gavel, synligt ända upp till landsvägen, skar jag ut i papp. Efter den nya ladugårdens tillkomst, började det gå bra för Källgården. Sterbhuset upphörde, gården såldes och Karl Albert Johansson köpte den 1898, från den tiden räknas han som hemmansägare. Fick sig givet, som storflax, började prata vid flickor, och kom i bekantskap med bland andra en i hög bildning storbegåvad flicka från Rambergstorp i Stora Åby socken, som vid ett par sammanträffanden han kom på tanken att i ett brev författa sina känslor för henne. Detta hade han Karl sitt goda huvud gjort så bra, att han i svar fick följande: Visst har jag förstått att Karl varit behäftad med en ovanligt tjock bondhud, men aldrig trodde jag att den var så tjock.Detta låter bra å ge sig ut att fria. Då man sin egen uppfattning haft tro på gott huvud. Senare försök har gjorts, men alltid till de högre i bildningen stående, vilket slutat i blekt nej, avböjande. Där det gått, har ej dugt, särskilt ett fall Strömmestad. Nu går han där med sitt goda huvud, försent.Efter ladugården något år uppbyggdes ett annat mindre uthus, då stugan som är en kråpa, med uthusboden flygel fått vara i förfall, vilket bönhörligt ladugården ej äldre gör, fähuset Karl Albert Johansson som hemmansägare, och gott det ställt, skall jag komma med en historia, knappt inte vacker, men den duger. För tiden då en August Österberg kom till Slätten i Rinna, närapå

fattig och behövde tjäna ett öre. Försökte sig på lik som slakt med kalvar. Träffade han Österberg emot Karl i Källgården.- Har du några kalvar att sälja? frågade Österberg.- Jaha, jaha, det har jag, sade Kalle i Källgården. En gödkalv så och så många veckor, druckit så och så mycket söt mjölk, jag det vill säga, han har inget annat fått.- Jaha,den köper jag, sade Österberg oerfaret, ty han var nybörjare i facket. Vad kostar den?Österberg var från Vikbolandet och talade på E. Karl så och så mycket. Österberg får en prute? Karl, nä, nä, det är billigt för en så gammal gödkalv.Jaha, Österberg han köpte kalven, trodde och var glad, körde hem den. Och gick till slaktaren Jern och bad honom slakta den, själv dugde han inte till det.- Va? sade Österberg och Jern,Vad är det här för en kalv? Nykter har aldrig fått en droppe mjölk. Blå i köttet. Det skall jag säga dig, Österberg, att så gammal slaktare är jag, så jag ser detta. Det går rasande för dig då du kommer åt Vadstena med denna gödkalven. Det gjorde det också, Österberg fick vraka bort blå köttkalven till en korvfabrikant för några kronor. Betala Jern, och förgrymmad i lärpengar bedrägeriet och hela företaget, ruvande på hämnd. Som kom i tillfälle någon tid efteråt, han då Österberg träffade Karl i Källgården i ivrigt samtal om en storförskingrare Kröger tändsticksaffären, ty det var den tiden. Österberg då spydigt sade:- Nu kan ju du bli en sådan där Kröger.- Karl, hetsigt, har jag stuligt något för dig? Österberg, kalven då?Det var nog. Österberg har själv sagt det till mig i djup beundran på en sådan falskhet med tillägg kan en sådan vara religiös, troende?Som svar gives Skriftens ord, att denna världens barn är klokare än Guds barn, underligt ser det ut, hur skall vi kunna begripa det? Hå hå, ja ja. Bra går det, och det får det. Så inköpte han Karl Albert Johansson en Torpa Västergård till, alldeles intill, 1/8 mantal, kallad Kantagården. Bättre upp, mera vunnet, och Kantastugan i reserv som bostad, undantag, omärkligt tidens kult är det fördelaktiga i ett lantbruk att hava 3/8 mantal jord i en sammanhängande klunga, är en 1/4 mantal och det en sådan tur. Hur räknas då turen?Så dog Amanda och så dog Axel. Det var testamente, ny ordning, opartisk hushållerska. Gårdarna i sambruk ett bortsläpptes, arrendatorn i bostad Källgården. Karl med sin hushållerska bostad i Kantastugan. Vilken tur! Jo, jag tackar jag! Så dog hushållerskan och begravdes på Väderstads nya kyrkogård, allmänna linjen. Karl var mannen med pengar och med dem går mycket till egen fördel. Det kom en splitter ny hushållerska, ungdom i blomman. Det var saker de, sade Karl i Källgården. Ekonomilskt bärande flickan fick det bra, mycket för bra. Så att hon i begreppet åren tröttnade och ville gifta sig med en Gomer från Kamphemmet i Rök. Eva Maria Sabel, född den 6 maj 1913 är 29 år. Klokt handlat bra gjort. Livet har en uppgift, men inte hos Karl i Källgårdens mossiga gubbe, pengar.Vid mitt besök därstädes träffade jag en annan hushållerska, Ina Hedvig Margareta Andersson, född den 15 oktober 1888 i Motala landsförsamling, ogift, har en pojke som är polisman i Stockholm. Hushålllerskan är 54 år och från Johannas tid i Östergården, gammal och van vid Torpa. Om nu Ina kan och vill, som hjälp och hushållerska vara hos den gamle knarrige Karl, så nog i helvete kan hon väl duga åt honom i gamla Kantastugan 200 år. Om rätt skall vara rätt, så skall jag tacka Karl i Källgården så mycket för den upplysning jag häri fått. Förutan den hade det gått dåligt. Men jag vill i alla fall ärligt säga, att om inte du, Karl i Källgården varit så misstrogen och svårförståelig emot mig, så hade det gått tio gånger bättre och det hade även skonat dig själv för många onödiga gliringar. Allt visste jag på förhand, så det var väl förberett. Ärligt sagt, tack skall du ha!

Nu ämnar jag tala vid och om arrendatorn på gården, Karl-Erik Pettersson, född den 22 januari 1898 i Väderstad, och hans hustru Greta Susanna, född Fridström den 23 oktober 1900 i Ekeby.Det vill jag bara säga, om det kan tränga in i era fullbankade fårskallar, att jag känner från förr i världen Erik Karlssons far, Karl Andersson från Stockstorp i Rinna, så det visste jag på förhand att det här rörde sig om en bonde och inget annat, en människa som var säker på sin sak, därför är det extra glädjande att vid mitt besök den 28 oktober orsakade en uppryckning av mitt deprimerade sinnelag. Såsom arrendatorer kom de hit 1927, det vill säga 15 år i år. De har nu börjat på en ny arrendatorsperiod med uppsägning i tidernas ovisshet. Mig till synes är gårdsbruket tillfredsställande gott i hjälplig ladugård, med urusel bostad, gamla mangårdsbyggnaden, vilken här var sämre än jag trott. Så här blir den första uppgiften för en ny ägare att bygga ett nytt hus. För cirka 40 år sedan uppsattes en ny flaggstång, nu var den omkullblåst, det återstod endast ekstolpen.Den uppgift jag fått skall åkerjorden varra 23 eller 24 tunnland, med 8 tunnland åker i sambruk med Kantagården. Hur mycket ängar och beten är har ej i mitt huvud kommit, ej heller arrendesumman, som tidigare varit mjölkarrende och kanske ännu är det? Gärdena fick jag inga namn på, mer än Lillgärdet, på slänten hemifrån räknat intill stora gården på östra sidan.Gubbalyckan, en liksom trekant liten bit längst på söder om landsvägen, en kär liten undantagslycka för en gammal uttjänt bonde, förhistoriskt i Torpa by. Ängsgärdet vid landsvägen och bron vid Lindekullen var tidigare en åkerlycka i beteshagen västertill, nu finns den inte längre.En odlad mosse i räms och sten Kolborydkärret mot grämsen, där även Kantagården lyser med en i åkermosse och något i färg mosse sänkan Käll¬gårds ladugård mot bykällan. Det hela i gärde är ett för allt sammanhängande i sluttning runt med högplatån kulle på mitten. Precis som sydsvenska höglandet Småland, där åkerjorden närmast byggnad erha vätt er frånsols. Sten har här tidigare brutit, men mycket återstår än. Kulturen som Torpa räknat god. Betesmarken, äng eller hage går i väster mot Lindekullen och ängen med gärdet uti landsvägen och Lindekullens bro. Kantagården ligger i ett enda fältområde från de husen i öster till bäcken i väster beten, ängar, och åker och sist trädgård. På norr Ekströms och på söder Källgården. Det hela som det är i sambruk.I Källgården har aldrig den konstrolige Karl i Källgården rört en kvist. Ja, det vill säga, Rört inte, Så det blev skog, Men inget bete. Nu har förlossaren kommit, I tvång, upphuggning av ved, Som sade: Det finns. Då Karl i Källgården sade: Det finns inget för mig, sade han sorgset. Nu tar dit. Rätt. Rätt en gång till. utskogen på söder skall jag prata pm, Då jag går valsen Torpa runt. Och tackar jag nu för rdig arrendator Erik Karlsson. Roligt att se Kallgården slut. Centa, Tjärnan. Vi träffas åter. Villa Brunsvik Väderstad den 29 oktober 1942.Karl Johan Stark

1/8 mantalTORPA VÄSTERGÅRD, kallad Kantagården, ägare och i sambruk med Källgården, boende Karl Albert Johansson. Ladugården står tom.Denna gård med hus och trädgård, fick i den gamla byn vid laga skiftet orubbat ligga kvar, då trädgård, åker och äng i ett sammanhängande område låg alldeles intill gården. Utskogen ligger som de andra gårdarna på södra sidan mot Allmänningen. Stugan beräknas vara omkring 200 år, i öster och väster finns storstuga, kök och förstu, med vind och en kammare över köket på västra gaveln. Stugan har av nuvarande ägare byggts till med en sorts veranda. Tidigare var det torvtak, så spån, och sist tegel. Vid tiden för byns laga skifte 1852, har jag ingen namngiven ägare till denna gård, men det fanns en Måns Persson som enligt skifteskartan kan anses som ägare. Men några år senare påträf¬fas en man, Anders Jonsson och hans käring med två döttrar. Denne Anders Jonsson hade tidigare varit arrendatorsfolk i Dinkarp i Rinna.

Där hade de, tack vare en enastående sparsamhet, fått så mycket pengar över, att de kunde köpa 1/8 mantal Västergården i Torpa. Av allt att döma kom Anders från traktan, men käringen någonstans från Gränna. Anders var en försynt, god och stilla man, men käringen var en satans plågoande, tillsynes hade hon spasmer i huvudet och var hård som flinta när det gällde att hålla på sitt. Detta gjorde att den fridsamme Andersjämt och samt blev den lidande. Detta upprörde en granne, Johan Skog på Ranneöodabacken, som tidigare varit grenadjär vid Glänås i Svanshals. Samtidigt var han en anlitad trollkarl och en gång fick han tillfälle att ge käringen en minnesbeta då de var i Dinkarp.Anders Jonsson stod i flygelbyggnaden och snickrade, ty utanför lant¬bruket var han även förfaren i detta hantverk. Då kom Johan Skog gående på vägen förbi. Han lade märke till att Anders befann sig i snickareboden, han såg även käringen, och anade att hon nyfiket skulle komma smygande för att uppfatta vad Skog sade till Anders Jonsson, men han visste inget om Skogs list.- Hör du, bror Anders, jag tror att jag gör Gud en stor tjänst om jag skulle råka slå ihjäl din Satans käring:Detta räckte, käringen sprang in och låste dörren. Skog ryckte i dörren då han skulle gå, tittade i fönstret, men ingen syntes till. Så länge Skog levde, behövde Anders Jonsson endast nämna hans namn, för att han skulle få ro. De var lika sparsamma i Torpa, som de varit i Dinkarp. Kärring en var ett enastående as och förföljde Anders vart han gick, plockade sten, ogräs och rötter så det stod härliga till. Anders hade en bror som hette Per och som bodde i Tvetra, skogvaktarebostället i Gärdslätt. Han var handskskräddare och hade det inte för lett. Han fick ibland en krona av Anders när käringen inget såg. Anders hade också en bror i Givetorp, Lövhagen i Rök, som i många år tagit hand om deras åldriga mor. För denna tjänst hade Anders, käringen ovetande, givit brodern 300:-. Detta fick käringen inte reda på förrän Anders var död, och då blev hon vansinnig och skrek: - Otäcking! Vidare framgår det, att han 1869 bad min far, som då tjänade dräng i Österbergsgården, att i tysthet skaffa honom ett halvstop julbrännvin, så att hans maka ej fick reda på det.Ett år då all säden var avmejad men inte inkörd i ladan,. kom det en regnperiod på 14 dagar. Då blev käringen från sina sinnen och beskyllde Anders för att lata sig och ej köra in säden. Hon skällde på honom en hel dag i sträck, sedan låste hon in sig i kammaren uppå och satt där utan mat och vatten i tre dagar. Då blev Anders rädd till sinnes, gick ner till prästen i Väderstad och berättade om sitt elände. Han bad att prästen skulle komma till dem. Denne sade då, att det var onödigt. Det fanns inget annat botemedel att ta till än björkriset, bryta upp dörren och piska henne gul och blå.Med tiden hann åren ifatt även Anders Jonsson, han tröttnade, försålde gården till en Karl Kant, flyttade till en stuga i Källgårds äng vid bron i bindekullen, som kallades Ängstugan. Där dog han efter några år i gubbsjukan. Käringen bodde kvar några år till, men kom senare till sin dotter och måg i Ranneboda i Rinna, där hon slutligen gav upp andan. Vid ett tillfälle på sin ålderdom, talade hon om för mig att hon i sin ungdom i hemmet blev förargad på sin syster, och då kom ilskan så fort att hon lämnade hemmet och var borta i 8 år. Sedan återvände hon, men ingen kände igen henne, hon var en främling.Den ena dottern Klara gifte sig med en hemmansägares son, Frans Jonsson i Ranneboda, den andra dottern gifte sig med en torpare Reiksson från Smedstorp under Lindekullen. De bosatte sig sedemera i Boxholm där han blev snickare.Huruvida spasmerna överfördes från mor till dotter är osäkert, men ett litet grand fanns där i alla fall.Efter Jonssons kom Karl Kant och hans gemål som kallades Kantamor och de hade endast en flicka, som hette Anna. Var dessa kom ifrån har jag aldrig

fått reda på, men Kant talade om att hann hade en bror i Boxholm, och att deras son hamnade i Svartån under det elektriska loket. Det är från denna man som gårdsnamnet härstammar. Kant vara en varm kristen och ett Guds barn, varför han alltid sade: Ja, käre Gud:Käringen urskuldade honom, men var ogudaktig och ond till sinnelaget. Hur det nu var, så antar jag att käringen var ett hår av Hin och där¬för väckte ont blod. Blod är tjockare än vatten, sägs det, men dottern trivdes aldrig hemma. Kant hade en vitstjärnig märr och stort helskägg och torgade allehanda produkter i Boxholm, där alltid käringen var med. De två skötte gården och det gick bra, det kom in pengar, de hade det gott ställt. Kant var väl nöjd. Så kom dottern hem, hon ville gifta sig med en Karlsson, som tillsynes var lovande, bondfolk från Rinna by Efter några år dog mannen i lungsot, efterlämnande 2 flickor och 1 pojke De hamnade alla under Kants beskydd och bodde i Ängstugan vid bron i Lindekullen. Kant hade först en dotter, nu fick han mera ändå. Efter någon tid blev käringen sjuk och sängliggande. Där låg honi många år ända till din död. Vid ett tillfälle när jag kom dit, låg hon där i sängen och klagade och jämrade sig. Kant upphot då sin stämma och sa:Kan inte Gud få frälsa dig nu, mor, då får han det nog aldrig!Det låg nog inte i hennes sätt. Nu blev det besvärligt med kampen för brödfödan, hustrun i sängen och dottern och barnen i Ängstugan. Därför försålde han gården till möbelsnickare Johan Algot Johansson till det facila priset av 6 000 kr. Kant inköpte det gamla grenadjärtorpet i östra Torpa och blev Rinnabo. Här var en tid dottern hemma, barnen växte till sig. Så sålde han även den stugan köpte ett hus av Karl Karlsson i Östra Torpa, där de gamla gick bort till Kyrkogården i Rinna. Den ena dottern dränkte sig i Svartån i Mjölby.KANTAGÅRDEN 1/8 mantal. Ägare: Möbelsnickare Johan Algot Johansson från Sommen, född på Åsby-Mader 1868. Han kom våren 1918, väl rustad med pengar, köpte gården och fick som hushållerska en gammal fästmö Klara Ek från Torpa socken. Men det går nog inte för en möbelsnickare att bliva bonde i Torpa, ty ordspråket säger: Skomakare, bliv vid din läst! Men han var duktig att spela orgel och emellanåt skog han några ackord på sin gitarr, när hushållerskan skrattade gott och bjöd på kaffe. VÅren gick, sommaren gick och hösten kom. En dag skulle han ta stutarna och åka till Rickelhags kvarn. Inte var stutarna upplagda för det, och inte möbelsmickaren heller. En bit fram på den smala vägen vid Rickelhag mötte de en skjuts, varpå de hamnade i diket med kärra och allt. Satan också, tänkte möbelsnickaren och fick hjälp med att vända allt på vägen igen. Då han kom hem från kvarnen, fattade han det beslutet att sälja gården för samma pris som han en gång givit för den, 6 000 kr till en gammal bonde som heter Karl Albert Johansson. På våren 1918 blev det lösöresauktion. Hushållerskan, som drömt om att få gifta sig med honom, fick dra så långt vägen räckte. Själv ställde han sig åter tacksamt på möbelfabriken i Sommen och blev kvar där ett flertal år, tills han inköpte stället Jönstorp på Åsby-Mader för 5.500 kr. I samma veva gifte han sig med min syster Elin Maria.Karl Albert Johansson, som nu år ägare till Västergårdarna 1/8 mantal och 1/4 mantal är väl passande för sambruk. Efter Axels död har gårdarna släppts bort på arrende och han har själv flyttat in i Kantastugan med hushållerskan, där han säkert utandas sin sista suck.

Torpa Västergård, utflyttad. Ägare: Emil Danielsson. Gården är belägen på en kulle norr om vägen. Vid tiden för laga skiftet kan jag inte erinra mig vem som då var ägare till gården. Senare bodde där en arrendator J.P. Nilsson, som även arrenderade Kantagården i frånbruk. Det var denne J.P.Nilsson, som senare inköpte 1/4 mantal Källgården.

Men år 1876 skrives en Johan Danielsson som ägare. Han hade också en gård i Skeby, Dränggården. Danielsson hade söner, vilka det året åkte till och från. Johan Danielsson var född 1818 på ett ställe som hette Svarttorp i

Jönköpings län, där fadern var skräddare. Socknen har jag inte namnet på. Han blev emellertid inte skräddare utan lantbrukare. Han var grovt byggd, äkta german och smålänning, med ljust hår och 1 ljusblå ögon. Vid 30 års ålder blev han rättare på egendomen Restad i Säby socken. Där blev han bekant med kammarjungfrun Josefina Wilhelmina Norberg från Stockholm. Hon var av sydländsk ras, mörk i håret och med bruna ögon, 14 år yngre än han själv. Så började de då såsom rättarfolk på egendomen Restad där de firade bröllopet. Så kom han som arrendator i Göteryd i Rinna, samma år som de byggde den stora ladugården där. Från Göteryd flyttade han till Skrångstorp i Rinna. Därifrån till Vallsbergs Gatugård i Väderstad, då han även hade Lilla Harstad i sambruk och något år även Dränggården i Skeby. Han hade också något år varit i Dalarna hos en släkting. Då han såsom kringflackande arrendator fått ihop möjligheten till att köpa Torpa Västergård 1/8 mantal var år 1867. Det var en uppbyggd och vitreviterad byggnad med 2 rum och kök, där han snarast inredde en kammare upptill. Ena flygelbyggnaden blev senare inredd till brygghus och ytterligare reparationer. Danielsson talade utpräglad småländska och som rättare var han en storslagen såningsman med båda händerna. När han kom till Torpa, hade han förevisning för Östbergs pojkar, som fick sig ett gott skratt på Danielssons bekostnad. Det var nämligen så att han ramlade på näsan över en jordfast sten, hur nu det gick till?

Danielsson och hans hustru hade verkigen lyckats med fortplantningen: De hade 9 barn, varav Oskar var äldst. Han dog senare i Skrångstorp och är begravd på Rinna kyrkogård. Sex stycken sökte sin lycka i Amerika, varav endast en lever. En dotter, Hulda, född 1867, for även hon till Amerika, men efter några år kom hon tillbaka. Hon var en sällsamt mörk kvinna med bruna ögon med sin fars grova lemmar och sin mors utseende, kanske litet korttänkt och försökte i hela 14 dagar bli fästmö åt mig. Hulda dog 1933 i kräfta i bröstet och ligger begravd på Väderstads nya kyrkogård, där jag för några kronor skött hennes grav. Johan Danielsson dog 1904 och hustrun Josefina 1911. Josefina var sängliggande i många år och blev slutligen lam. De är begravda på Väderstads gamla kyrkogård på östra sidan.

Efter faderns död inköpte Axel Emil gården och löste ut de andra syskonen i Amerika. Han ärvde sedan allihop. Han sålde även djur, såsom kalvar och svin, då hade han en häst som hette Fixen. Senare började han med skogsaffärer, som välförtjänt inbringade lön för mödan. Kulturellt kom gårdens åkerareal i förbättring, i det att vissa avlägsna hörn uppodlades, han bröt sten och så vidare. År 1907 byggde han sig en ny ladugård med därtill hörande anordningar. Att märka är, att Danielsgårdens lottdelning i skog, där även Karl Östfelt visslande tog ut grindstolpar för pengar till stora gården. Med åren märkte Emil Danielsson att han blivit gammal, då det var dumt att längre hålla på med lantbruket. Därför byggde han sig en villa år 1932 med ett rum och kök, varpå han släppte gården på arrende till en Karl Einar Gustafsson, född den 12 mars 1902, son till Herman Gustafsson och Ida i f. d. Lindekullens grenadjärtorp. Arrendet kostade då 45:— om året. Vid mitt besök, upplyste arrendatorn om att åkern i tunnland var 12 och 3 tunnland vid Kolboryd. Arrendatorn har funnit sig väl tillrätta i Torpa, ehuru han inte kan med syrsanden. Vid gårdens trädgård finns på två, sidor klippta granar som en gång planterats av Johan Danielsson, tillsammans med övriga träd och fruktträd av Johan med söner. Väster om trädgården växer en dominerande storkronig ek, värd att för evinnerliga tider bevaras. Detta har även Emil Danielsson uttryckt som sin vilja.Gubben Johan Danielson har på flera ställen rest sina grindstolpar av sten, men nu tycks grindbredden vara för smal. Gårdens indelning i skiftgärden räknades som i övriga Torpa i fem skift, med lagenligt i nutid en förskjutning på trädan i årsväxt. Åkern på gärdena runt om byggnaden fanns inget namn på, sydöst fanns ett låggärde som likt stora gårdens kallades för Blacka. Ängen och betet ligger väster ut, där ett område stöter ända mer mot bäcken och Lindekullen. Det har även där funnits en allfarsväg på vintern

till äng och bete.Kolboryd 1/56 mantal har bäck, kärr och mossjord, hårdvall, lövskog och däribland den tyska smörjan arret, som tack vare sin envishet att växa där på syrsandsleran, blir gårdens goda vedbrand. Inget ont utan att det har något gott med sig. Härmed är själva gården i centra slut följande kommer att handla om Emil Danielsson och hans vackra villa. AXEL EMIL DANIELSSON, den 16 juli 1942 är han 71 år. Ja, där står han nu som en halv människa, och undrar var den andra halvan finns. Nämligen kvinnan, som Gud har skapat, och så måste jag gå ensam genom livet. Käre Emil, det beror på att du aldrig haft mod, därför står du nu ensam och barnlös. Jag kan inte tiga, eftersom jag vet att en kvinna från Gärdslätt, Augusta Nilsson, skulle tagit dig med två uppräckta händer och kanske givit dig många rara flickor?Du är så ensam i din vackra villa och det är helt onödigt. Fast visst reder han sig, det syns på hans grova kropp, han skurar, tvättar och har sig, lagar sin mat och har många gånger bjudit mig av sitt goda. Emil Danielson är sin far upp i dagen, fastän inte så lång, dock av germansk ras, ljus i håret och ögonen är himmelsblå. Däremot är sinneslaget sydländskt, vilket gjort att han tvekat, när någon kvinna lagt armen om hans hals. Om jag nu omtalar en händelse från hans gröna ungdom, så kanske ni bättre förstår. Det var på den tiden när det fortfarande hölls husförhör och detta hölls i en gård någonstans i Torpa. Det var kyrkoherde Sandell från Väderstad, en nästan dryg och försmädlig präst, som med hårda tyglar styrde husförhöret. Allt gick som det skulle, och så kom turen till Emil. Han ombads att läsa något, och svarade utan tanke på någonting: Javars! Prästen blev väldigt arg och situationen på husförhöret blev störd, och Emil Daniel¬sson läste skamset. Slutet blev att Emil aldrig bevistade något hus¬förhör mera i sitt liv. Husförhören borttogs sedan såsom onödiga och jag kan ärligt säga, att jag är ett år yngre än Emil, och har aldrig varit på något.

Emil Danielsson är sedan länge varmt frireligiös, missionsvän ochtillhör Gärdslätts missionsförsamling, från ungdomen blåbandist och nykterhetsvän, och har likt sitt ungkarlsliv förskonat sig från förvillelsen i världen. Platsen där hans villa nu står, stod tidigare i Torpa gamla by en stuga, där en gammal änka bodde som backstugusittare, korpral K.A. Hellbergs svärmor. Hellberg var knekt vid Wahlby i Väderstads socken. Denna änka var även halvsyster till Nils Johan Hellberg i Vallsbergsgatan. Efter henne kom en gammal bstadsknekt, Viktor Öhrn. Han hamnade sedemera på fattigstugan i Väderstad. Då stugan revs, glömdes platsen bort, ända tills Emil byggde sin stuga på platsen, sydväst om gården intill landsvägen. Nu avslutar jag härmed 1/8 mantal Torpa Västergård med tillköpet Kolboryds äng och Emil Danielssons vackra villa, Mitt hjärtevarma tack, vi träffas åter i valsen runt Torpa i ett kast då och då.Villa Brunnsvik, Väderstad den 8 november 1942Carl Johan Stark

VÄSTRA TORPAS NATUR OCH VATTENVÄGAR.Det stora stråket kommer från östra Torpa med det klingande namnet Bursjön. Detta är tyskt och betyder borg. På vikingatiden hamnade kanske en karl från Gotland här uppe, byggde upp sig ett hem och nere vid sjön. Han sade sig då kanske, att detta är mitt hem eller borg! Vid mitt sammanträffande där den 11 november 1942 fick jag tag i kartan från år 1697 och sjön talade då till mig, och jag förstod den. För mycket länge sedan var Bursjön, likt alla andra dyhålor för cirka 12 000 år sedan, ingen egentlig sjö, det är en senare skapelsens ting Efter det att inlandsisen försvunnit och vattnet torkat ut, var det som jag påpekade, en dyhåla eller sänka, ty det finns inget infall till sjön. Vad som finns är regnvatten och vårflöde från sluttningarna däromkring, östra Torpa självt, Slätten och Gärdslätt. Vi tvåfotingar känner alla vår, sommar, höst och vinter, det vill säga, under

århundradenas gång blev gropen full av svämvatten och det blev ett utfall emot väster, mot det som senare kallades västra Torpa till Lindekullens där rinnande bäck, gående från söder mot norr till Tåkern.Det är alltså det livgivande vattnet som av värmen i solen tillskapats mossen, av växter som år från år ruttnar och sedan kallas dy. Vid Bursjön i östra Torpa fanns en ramsvart dymosse, som nu är odlad och fastän den plöjdes med hästar, som vild var det ej så, utan ett blötkärr, som vid åderlåtningen spade och människohand sjöns sänkning gjorde kärren odlingsbara. Dock här ett minnesord jag giva vill:Att blötögat mosse och kärr sin art som vild, stiger år från år. Men som tam, odlad och brukad, sjunker år från år och går till sin vilda håla natur. Så det är verkligen förståndigt att hindra stigningen med utdikning. Men att förvandla det till åker, är ej mödan värd. Det förstod vikingen, hans kärlek var vattnet. Vikingen såg även vad jag såg, det var forngravarna på höjden norr om sjön som visar spår av människor i 4 000 år. Tack vare sjön så bosatte de sig här. Men de på kartbladet 3 046 och det röda korset väster om Bursjön, som är en jordlott tillhörande andregården. Där valde handlanden Gustaf Adolf Edlund i Väderstad att göra av med sig med gift. Han blev funnen död och förd till Väderstads nya kyrkogård.

Vid mitt besök vid Bursjön följde jag sjöns utfall åt väster till gränsen emot västra Torpa, där sträckan östra Torpa jag gått, var anvisad väg, grävt dike, vilket tidigare i vilt tillstånd givit vatten skent ovan mark, var det ville. Nå, i denna mening satte det näsan under gärdesgården in i västfa Torpa, i sänkan mellan två kullar, Järpakullen kallade, något norr om ett par av byns torpställen, det ena Lagerkvistens, som här vid bäcken byggt. Här måste man veta att bäcken inte har varit fåfäng i sin strävan att under 1 000 år och även senare att skapa blötkärr till nästa förhöjning där vägen går, över till ett lågland, som kallas Blacka, ett gärde till Östergården och ett till Västergården. Här i sänkan fanns ett omfattande område med blötmarker med starr, vars svarta jord ännu vittnar om. Vidare till nästa spärr, den sista mot Kolboryd och in i Kolboryds äng, där redan ett fult starrkärr påbörjats av Lindekullens bäck. Likt söker likt, sa fan när han dansade med sotaren. Torpa bäcken går tillsammans med Lindekullens bäck norrut så långt Torpa räcker i inarket, sedan mot Storlyckan, in i Skebyskogarna, för att sedan gå parallellt ända bort till Tåkern.

Då återvänder vi till platsen där Lindekullens bäck och Torpabäcken stöter samman i Kolboryds kärr. Naturligtvis rör det sig genom hela Torpa om en dalsänka, där de båda sluttningarna rinner ner. Så är fallet i Källgårds äng och gärdet väster om stugan Grönlund, där ett mindre vattendrag tillstöter. Så ett, Torpas mitt, räknat ända från en bit väster om Källgårdens ladugård, söder om ladugården, till och förbi gamla byns källa, Östergårdens gärde, söderut i ett djupt täckdike, under landsvägsbron och vidare en bit ytterligare söderut i riktning så långt gärdet sträcker sig. Där tillstöter ännu ett sugdike under bron södertill upp emot skogen. Det vatten som möter kommmer från ett dike i vinkel emot väster till gärdena Blacka möter då återigen riktningen går söder bums i där befintliga Blacka bäck från sjön Buren.Detta omskrivna vattendrag via byns källa, uppsamlar även alla gärdenas täckdiken på södersluttningen. Jag såg även från söder sida något vatten komma. Vidare från söders mosse ända upp emot skogen såg jag ett grävt utfall komma, närapå kopplat i Sjöbäcken framemot gärdet Blacka.Denna mosse är en historia för sig, och har inget med mossen emellan Järpakullen att göra. I sin begynnelse för 10 000 år sedan fanns ingen mosse där, utan en djup och mycket ful stenhåla som stängdes in och närmast torkade bort. Jag kallar en sådan mosse för torrmosse, där även tallen växer, bevisligen de ännu månghundrade årens rörstubbar som ännu i dikeskanterna grinar.Med all denna växt, mossa och elände, som kallas växtriket. Födas, leva och dö i förruttnelsen, skapat denna höga nivå mosse, som iförsök på 1800-takets

senare del godtroget uppodlades, vilket blev ett misslyckatkat fiasko och nu inte betyder någonting. Annorlunda blev det med blötögat och storkärren; Blacka och storkärren emellan Järpakullarna, som med sin svarta dy och förrutttnelse ligger på slät, fast botten, vanligen blålera. I och med kärret emellan Järpakullarna och till östra Torpas gränsgärdesgård är denaa Torpas största vattenväg beskriven med svart dy och mosse. Med tillägg vattnet i vilt tillstånd otamt, skente vilt, vart det ville. Men den glädjen skall det bli slut på, menade Torpabönderna, då de lärt sig stava till ordet teknik. Du skall fanimej få dra vår kvarn. Och så byggdes ett dammfäste vid den sista spärren i trångpasset, strax intill Kolboryds äng och kärr, söder om och mitt för nuvarande Danielssons villa på Torpa ägor, då hela låglandet som kallas Blacka på våren blir ett enda hav, med reserv i mos¬sen mellan de två Järpakullarna och in i östra Torpa, där Bursjön något undrade vad de höll på med. De höll på att bygga en enfota skvaltkvarn i trångpasset sista spärren, bort vid Kolboryds äng, Torpa ägor och Torpas bönder. Ja, de byggde även en mjölnarstuga med skorsten, ty kvarnen skulle gå för jämnan.Hur märkvärdigt det än kan låta, så på 16-och 1700-talen säger sägnen, att man funnit spår av vattenkraft från en enfotakvarn med ett par kvarnstenar. En bit söder därom han man funnit en spisgrund med eld¬staden i nordvästra hörnet. Kvarnstenarna togs upp till Torpaskogen, till ett berg där emot Allmänningen, nu Danielssons skog, där senare även grindstolpar blivit utkilade och till sist kilsten till Daniel¬ssons nya ladugård. Från kvarnstenarna ligger ännu en halva som bro videhuset på stället Grönlund. Kvarnplatsen har jag noga märkt ut, med kvarnstugan och bäcken på kartbladet 1814-1818 valsen runt.Men tack vare konkurrensen från Mjölby kvarnar och från Rickelhag, så kom ofrivilligt att den ruttnade upp och insomnade i den eviga vilan, men när vet jag inte. Skrattar bäst som skrattar sist, nu grävde man täokdike och det odlades mera än idag. Alla mossar och mark torrlades. Så var det och så blev det. Vattnet tämjdes. Den andra stora bäcken är del i Lindekullens bäck och går på gränsen mot Lindekullen i söder mot norr mot Storlyckanx. Här ägor Torpa mot bäcken är något söder om Lindekullens landsvägsbro, först Källgårdens gärde i äng, Danielssons äng, så återigen Källgårdens, Kantagårdens Ekströms och sist väst-nordliga gärdet i Skebykärret, där en gammal kärrslåtter varit, där Östergården Östbergs nu Petterssons. Bäcken hela sträckan är en mycket djup dalsänka med garneringar närmast bäcken här och var starrkärr eller andra försumpningar, delvis som mossåker uppodlade. Det är fallet i Källgårdsängen mot Kolboryd, Kantagårdsängen och sist Östbergsgården västliga hörnet, som fick ett mycket kort liv, och nu knappast syns, överväxt med skog.Den stora dalsänkan vid Lindekullens bäck, är ett djupgående storskrap från sista istiden. Därför som dalsänka råder här större och mindre sluttning. Torpa mark mot bäcken, vilket givet allt vår och regnflöde vatten söker sig ner dit. Så långt sluttningen räcker markens krön det är allt, mera gives eller finnes ej, då i vatten nämnt denna sida slut.

Västra Torpas vattenväg på norr är större och går i den långa sluttningen närmast Ekströms hela gärden, äng och beteshage, jämväl grenadjärtorpet, ja, även låggropen källan och brunn norr om ladugården på gärdet. Inbegripet hela norra sidan ända fram mot Östadgränsen, går där igrävt fall genom, och likadant mot Skeby skog. Jag kan tala om, att blöthålet vid brunn en gång har varit utgrävt och uppodlat i åker. Det gick då i utfall genom knektens åkerlycka, härför hade knekten E. M. Jern fått en annan åkerremsa söderut på gärdet av Ekström som skälig ersättning. Det gick bra några år, sedan ångrade sig Ekström och återtog jordbiten. Tack för det, sade Jern och grävde igen utfallet i hans åkerlycka. Hårt emot hårt, sade fan när hann bet i sten. Hit till grenadjärtorpet återkommer jag i valsen runt.

VÄSTRA TORPAS VÄGVÄSENDE. Allt som vi trampar och åker och som kallaslandsvägar, har som begynnelse 45 år på nacken. Det är vackert så, det kunde

vara värre, fastän det inte är mycket att skryta med som indelt väg i underhåll. Jag tror det var 1897 då väglotterna tilldelades. Jag minns livligt att vårt ställe Jönstorp på Åsby-Mader som tillhörde min far Anders-Petter Andersson fick sig tilldelat 62 meter sträckväg mitt för stugan Grönlund. Som skäligt för att få indelt väg, fick varje väglottsägare sig ålagt att först godtaga och iordningställa den, grusa den och få den avsyndd, vilket vi alla gärna gjorde, såsom uppfattat till bygdens fromma. För åtskilliga år sedan kom alla häradsvägar i svårigheter vid enskild lotts underhåll och togs bort, då underhållet går nu i vägdistrikt, vilket även västra Torpas väg genom byn gör.

Vägsträckan som då 1897 kom till stånd, räknades från vägskälet i Ljungstorp till Slätten via Torpa, Lindekullen till Sättra vägskäl vid Rökvägen, vilket knappt idag kan räknas för en landsväg. Från Slätten till Lindekullen är och var bättre, vilket i en forntid i vägar stått högt, vilket jag så småningom skall bevisa. I följande blad som gäller en karta från 1696 i östra Torpa, skall jag visa vad som då fanns. Kära vän och medmänniska, det fanns allfarsvägar redan då. Ni lägger också märke till 2 bondgårdar norr och södergårdar med deras fornkultur, med deras högt stående torpare som Gud nåde, jag undrar, har blivit av Bosgård lika kärleksfullt behandlad, som skogsbygdens bönder av allmänningen. I ett senare valsen runt skall jag tala om ett och annat, när jag börjar vid sockenknuten.Vi ser också vad jag skrivit om västa Torpas storstilade två bondgårdar, öster och västergården, vilket föregående jag ej så här kunnat framtaga. Därför tackar jag den hemmansägare i Torpa, Richard Gustafsson, som välvilligt lånade mig den så betydelsefulla gamla kartan i motsats till vad jag fick erfara hos Karl Albert Johansson.

Ett givakt! Nu var det så att vad vi idag kallar landsväg som går genom västra Torpa, var i Hedenhös och långt senare, ända in på 1800-talet, vid stugan Grönlund, som tidigare kallades för "Ruskastället", mitt för dess västra stugugavel fanns ett vägskäl. Från söder kom en stor allfarsväg över en stensatt bro och väg från Kolboryd, vidare förbi säteriet, upp till augmentet Gunhyltan, Vadstena slotts gård Dinkarp och i förgreningen även väg till och förbi Stockstorp, vidare söderut till Mossebo. Vad sägs om det?Här vid Ruskastället fanns kanske ingen gästgivaregård, men en ruska av håll och betesplats, ity att där vid vägskälet vintertid fanns en allmän väg mot Kolborydvägen norrifrån från Torpa sandtag och Skebykärret. I trafik det duger, med tillägg att då tidens allfarsvägar var det vintervägarna som trafikerades mest. Alltså vid Rusket en korsväg det var en och öster om västra Torpa by. På nu hemmagärdet mot östra Torpas gård, kallad andregården intill forngraven hällkistans monument och runstenen en korsväg. Det var två förhistoriska platser ifråga bär inte namnet Tor för inte.Låt mig då omtala, att korsvägen från söder gick över Ekströms gärde till 5 stakas rå Häradsmärke, Lysingoch Röstrings Harstad socken i Rinna. Jag kallar Torpa by Knut. Socken gränsknut, där en grind i betydande förtida varit väg förbi livgrenadjärtorpet, Bosgårdseken och vidare till Harstad kyrka. Det förstår vi alla. Men den andra då? Se kartan 1697! Den vilade ju väg över östra Torpa, Slätten, Varpliden, Vallsberg, Väderstads kyrka. Och om man så vill ännu längre. Däremot Torps vägkans väster till norr om byn, gärdet och Storlyckan Haddestad, Ödeshög, Jönköping och Göteborg. Så har även västra Torpas bönder gjort sig en gärdesväg söderut; först till östergårdens bete, gärdet Blacka, Järpekullarnas stora gärde, mossen och skogen, där nästan varje gård har skogsmark på tre ställen, en väg som efter behov går ända upp till Torsmossen. Uppe i skogen har vad Torpa karta utvisar varit en skogsväg kopplad till Kolborydevägen västerut. Kanske även ner från mossan räknat och upp i skogen en i kryssning sökt sig framgiven vinterväg.Här första skogskanten mot mossen räknat och upp i skogen pågick en av Karl Ekströms kommission med vedhuggning, torpa har god tillgång på sådan. Det

var Hjalmar Karlsson som kådig om händerna för pengar och bröd högg ved. Karlsson hyr för närvarande i f.d. grenadjärtorpet vid Torpaeken, där jag vid min Torparesa den 14 november 1942 bjöds på kaffe. Tack, Hjalmar, vi träffas i himlen:

Vid samma resa den 14 november i Östergårdens bete väster om Järpakullarna, fick jag se gårdens högt stående arrendatorer, brödernaFredriksson stora och rymliga redskapsbod i Vår Herres stora hage. En Deering hästräfsa, en kultivator, angripna av rost. Jag blev arg och svor inombords, över att redskapen lämnas vind för våg. Kan detta vara ekonomiskt bärande? Jag kan uplysa om, att vill de se ordning och reda, så behöver de bara gå till arrendatorn i Lindekullen.Betet väster om Järpakullarna vid vägen och bron, äges av änkefru Johanna Pettersson i Östergården. En ångsåg, uppställd av an skogsbohandlare Axel Joahnsson från Sommen, född 1874 på Åsby-mader och gift med flera barn. De köpte Östergårdens skog av Johanna Pettersson vilket i skogsaffärer och virkesförsågning därstädes gick så bra att skogshandlare Axel Joahnsson förlorade 7000 kr på virket och därefter fick skrota ångsågen. Själv blev hans något år senare sjuk och dog, efterlämnande fru och barnen fattiga.Ett bete närmare grinden. Kommer eller går en gärdesväg österut, vilken även tidigare en gång var två torpares utväg. Det ena var Lagerkvistens närmast östra Torpas gräns över bäcken. Till sist en Torps Västergårds utväg på norra sidan åt Ekströms till. Äng och bete med en skogshage ända mot östads gräns. Nu slutar jag härmed inte fåglalavägen nämnt, vägväsendet i västra Torpa. I fridens namn jag ännu traskar Torpavägarna.

VÄSTRA TORPAS SOCKENKNUT. Se där! Goddag, goddag, min kära knut. Vi träffas åter år 1942 efter 10 långa år, sedan jag sist stod här. Protokollet från 1932 säger: På lördagen efter midsommar, klockan 12 på middagen stod jag här vid sockenknuten vid Rinnasidan vid den vita stugan, kallad Björkelund, och fd torpet på Bosgård, Grindtorpet, och en bit söderut f.d. grenadjärtorpeta allt på östra sidan, med Ekströms gärde på väster, som är västra Torpa i Väderstads socken. Jag ämnar idag i detta högsommarväder följa sockkengränsen runt till Lindekullen knut, som jag då 60-årig gick med raska steg.Kan jag nu idag den 20 november, som är en kall, blåsig dag, 70-årig med stela ben göra färdigt denna. Jag vill bara omtala, att jag kommer att bli bra mycket strängare 1942.I följande blad skall jag visa, vad västra Torpas karta 1814 säger var sockenknuten är belägen. Jag skall även närsluta 4 andra blad till kartan i mycket stor svårighet i västra Torpa, kartmannen Karl Albert Johansson. Med tvekan lyckades jag med detta. Därefter skall jag när¬sluta ett kartblad från östra Torpasgräns emot Bosgård år 1697 ochsockenknuten som då visar 6 stenar Rå och grind. Högst intressant. Kära vän och medmänniska, Tors inbyggare anno 1942 och kartan från östra Torppa anno 1697, alltså för 245 år sedan.Se på kartan: Stämmer denna gräns emot Bosgård? Ånej, förlåt att jag säger det, den som mindre har är nödd ändå. Min beräkning från 5 stenar Rå till Lyckan Snarbygget, stämmer med kartan. Men senare Majgårdens torpares gods ängsmark morr norr har bytt ägare. Gränsen går nu så att stugans stenfot gråtande nådeligen ligger på östra Torpas mark Majlyckan. 0m jag fått rätt? Föra detta Karl Anderssons gården, tidigare kallad Axabacken, nu endast stugan kallad Solbacken. Se gränsen mot vad kartan sägar! Då jag vandrade runt den 20 november 1942 i knäet, trubbvinkeln så där riktat mot öster, nästan mitt för Slättgården, tidigare Larssongården, eller gården söder om österbergs gård, och trubbvinkeln knäet norrut går vidare en bit framåt Österbergs.Vad jag här tidigare inhämtat genom en gammal Torpabo, Karl Andersson i Axabacken, som sedan länge är död, men sägnen lever. Skall här en viss

liknöjdhet av östra Torpas pälsabönder i gärdesgårdsfrid mot Bosgård varit, då torparen sin ålder avlidit. Detta kom till dåvarande ägaren till egendomen Bosgårds kännedom, som då finurtligt sade. Jag skall hålla ren gärdesgård och ni får hava edra djur där ändå. Vackert, inmarit. Det lät bara bra. Och så satte han gärdesgård där den nu står.Efter något år blev erbjudandet för östra Torps betesfördelen förbju¬den, var har hänt? Det förstår vi lätt. Torparens äng blev Bosgårds egendom, och år det ännu. Förbannat! I mitt nästa kapitel nr 13 Bosgår ligger en dubblett i gräns emot östra Torpa, jag skall behändigt där Bosgård närsluta. Vad sägs om det? Man kan inte dölja någonting. Då jag nu med pennan är på östra Torpas sida, står vid sockenknuten på västra Torpasidan och håller i gärdesgården, men har uppmärksamheten riktad övar densamma, på östra Torpa sidan, som tillhör Rinna socken, så skall jag göra färdigt denna sida från och med sockenknuten till och med landsvägen till andregården. Detta ämnar jag genomföra i valsen runt medsols till sockenknuten, så nu vet ni det. Någon gång i slutet av 1800-talet blev en laga ärvdarätt mad flera från norrgården Majgården i östra Torpas utbrytning här i ägor förlagd närrmast sockenknuten till andregården, mot gärdesgården och gränsen västra Torps Östergården Ekström.Denna utbrytningslott, så långt jag i sägner minnes, kallades för majlotten, Fule-Jons, ses där byggde sig en stuga, kanske även ladugård i nordvästliga hörnet, där 5-stensrået och grinden. Detta torde vara den stuga som benämnes Björkslund, utvändigt reveterad vit. Denne Fule-Jon levde som en eremit och var inte fullt klok. Han dog följdaktligen och begravdes på Rinna kyrkogård. Senare vet jag att det bodde ett par gamla flickor, som var vetebrödsbakerskor. Då arrenderades jorden sannolikt av andregården, Dessa flickor var högt bildade och gick även i anseende för i bildning högre. I vad stånd, människa, födas, leva och dö, gick även dessa bort, läst, ringt ooh begravt.Sedan kom en Karl Östfelt, stensättare, om det varit någon före Östfelt vet jag inte. Karl Östfelt var son till Frans Östfelt, längre uppåt söder i stället Fridhem på Gärdslätts mark, där nu en sjöman bor och dit jag senare kommer. Karl Östfelt var gift med Sigrid Börjesson, Oskar Börjas dotter med en Johanna som han försmått. Karl Östfelt dog sannolikt i tuberkulos.De hade många barn. Änkan Sigrid har gift om sig. Som stenarbetare var jag i hans tjänst åren 1913 och 1914. Jag var då vaktmästare vid Betaniakapellet i Väderstad. För ungefär 25 år sedan såldes fule-Jons stuga till ägaren av Bosgård i Väderstads socken, han med de många namnens: Oskar John Reinhold Håkansson, född 1871 i Linderås socken och kom via Millingstorp, som i och för detta förvärv på södern, stog i intresset för egendomen Bosgårds långsträckta skugga ägor och väg i kontakt med östra Torpas genomgående landsväg. Människa, ett se vad i väghänseende heter, Torpas förhistoriskt befintliga korsväg därstädes. Allting obönhörligt går igen. Tidigare sades det: Vart går den där vägen? Till Bosgårds frireligiösa kapell. Hur är det någon skillnad? Ånej, sin enkelhet. Det år samma adel, samma skräp, samma skit, däggdjuret Människan som vägar springer där.Lita förvånad vid sitt besök därstädes den kalla och blåsiga fredagen den 20 november 1942, bodde där i stugan en ensam gammal man, Axel Reinhold Andersson, född 1890, som i ödets olyckor blivit döv, ej hör med sina öron och enögd, ser ej mera än på ett öga. En ättling från Boggårds kvarleva vid torpet Grindtorpet därintill. Länge borta, Gud nåde oss, allt går igen. Efter något år, gården kom under Bosgård ehuru vrångbild i Rinna socken lades den dåliga sandjorden i sambruk med arrendatorns i Gölen under även det Bosgård, vilket även ödetorpet Grindtorpet gör. Carl Johan fornminnesvårade.Dagen kyla, litet blekfrusen om näsan i ställning, i givet i hög trumf, ett honnör, militäriskt ärebetygelse till västra Torpa sockengränsens knut, kära vän. Min näsa mot söder, vi träffas åter. Efter valsen runt slut, adjö på återseendet, marsch höj tramporna, bär det iväg i några meter., då fornminnesvårdaren öga i rösten skriker halt, lika med håll, stanna. På östra Torpasidan, Fule-Jons gärde, vad nu då? Sockenknuten är förvånad, nu

har han fått snurren! Nu springer han runt, månne det är något rådande, genmäler rået 5 stenar? I sanning just så var det. Stenarna talar.Kartan av år 1697 påtalar en del mark såsom oduglig. Det slår blå dunster i ögonen på kommande bönder i deras odlingsintresse. Det var två stora forngravar, runda stensättningar, med 1800-talets blå dunster i ögonen på de odlingsträgna bönderna, som här bröt sten och odla¬de åket i tron att odugliga stenbackar, de då här forngravarna garnerat runt om som en inhägnad med grov odlingssten. Deras syn på tingen blev det att de skulle bevara och kom så allt fort att bliva.

Jag tror det var år 1926 som jag tillsammans med folk från Linköping upptäckte det stora gravfältet i grusbacken vid stället Torhagen. Då grusgropen var i bruk hade man förstört en myckenhet och på ren trots flera stycken. Det var brandgravar i grusgropens kant och hängde som sotiga halvcirklar. Ägaren var en ettrig karl vid namn Johan Pettersson, och han ägde då också 3 gårdar i östra Torpa. Han blev förbannad på mig och Linköpingsfolket, hotade med stämning som dock ej fullföljdes, till följd av att han inte fick sälja grus till vägkassan. Platsen ifråga blev av museet kartlagt och bevarades det som var kvar. Jag undrar just vad den ettrige Johan Pettersson vann med sina spetsfundigheter? Efter några år blev han i alla fall sjuk och nedbruten, sannolikt i magkräfta, död och begraven på Rinna kyrkogård. Är det någon skillnad på kyrkogårdens gravar och de i grustäkten? Nej, ingen alls. Människa som människa, ändå var Johan ett Guds barn och baptist. Men det är ofta dessa som är mest giriga med det jordiska.

På samma sätt var det samma år vid en annan Torpagård, A. P. Karlsson dagligen kallad Petter sme eller Kola-Smen, vid den där befintliga grusgropen, som en tid i slutet på 1800-talet var anlitad i stor skala och som gjorde honom smått rik. I grusgropens norra kant fanns åtskilliga brandgravar som glädjande nog kom undan. Men i senare tider, 1926 eller senare, då Göstrings Härads vägkassa hade en stenkross uppställd vid Slätten i Rinna och där begärligt till krossen köpte upp sten. Då bröt en Anders Fredriksson behändigt upp stenen vid forngravarna och körde bort till den stora stenkrossen. Även denna plats vid grusgropen har Linköpings museum kartlagt och tillställt gården en dublett från kartan. När allt var färdigt fanns endast gråtande hål kvar, likt utrivna ögon.

Slutligen för 4 eller 6 år sedan fick Anders Fredriksson för sig att han skulle avlägsna ett dumt stenrör vid åkerkanten, alldeles vid utfartsvägen väster till, mitt för Petter Sme's smedja, som ligger öster om utfartsvägen och som nu tjänstgör såsom tvättstuga. Då han var kom¬men halvvägs i sin odlingsiver, stötte järnspettet emot en sköldbuckla från Grekland ungefär vid Kristi födelse. Här låg alltså östra Torpas dåtida krigare som människa död och begravd med sköld och spjut, i rent och skärt oförstånd blottat av en bonde , Anders Fredriksson i Rinna, som Gud hjälpe oss, åsamkat samhället otaliga synder på domens stora dag. Den funna skölden och spjutet finnas nu i Väderstads museum som en av de märkligaste från Rinna socken. Ett dylikt tveeggat spjut eller dolk påträffades för mera än 40 år sedan då Petter Sme grävde grunden till smedjan, då han med spaden träffade på föremål från en forngrav. Föremålen hamnade i Stockholm på Nordiska Museet och finns där. Vad sägs om det? I fridens välsignade man skriver jag inte ett ord mera om fornkultur i östra Torpa vid sockenknuten.

GRENADJÄRTORPET I ÖSTRA TORPA. Rote med gårdarna i Slätten, där knekten även hade ett stycke åker närmast intill Vallsbergs Skattegårds område på norr, väster om landsvägen. Knekttorpets lycka passar bra in mellan Fule-Jons gärde och landsvägen mot västra Torpas gräns på väster. Torpet hade ett mycket vackert läge och även den fördelen att det låg vid allmän väg.Som en Kronans man, kallad livgrenadjär, men i dagligt tal knekt, torde i

vad namnet säger, tidigare en Tor tjänat och bott där, och efter avskedet sig nådeligen fått byggt sig en stuga och hem i östra Torpa, stället kallas Torhagen, mitt för byn östra Torpa norr om vägen, nu utbrutet och eget.Mitt första minne som barn, kommer jag ihåg att där bodde en djurläkare med en brun rock, han var bror till slaktare Börje i östra Torpa. Jag var då där min far dit för att få råd angående en ko. Sedan som inskriven livgrenadjär ett militäriskt honnör, kom en ung kraftig man, rödhårig, som hette Blom från Sjöfällan under Bomhult i Rök. Blom var andligt och kroppsligt storbegåvad, storsupare och arbetade bra som slaktare, lärd av Börje och Börjes söner. Han var gift och hade barn på bygden. Omständigheterna blev emellertid snart sådana att hustrun dog. Blom hade namn om sig att se bra ut, och gifte därför snart om sig med en Tilda, bytte namn till Tillmar i folkförökningen med sådana barn. Oaktat alla duktiga barn hade Tillmar sin huvudsakliga sysselsättning hos storslaktare Valfrid Börjesson, som var arrendator i Östergården. Då denne slog vantarna i bordet, blev det sämre för Tillmar, då han även upphörde med knektlivet och torpet, tog han stat i Appuna, där han efter ett hårt liv sannolikt åter blivit änkoman och efter vad jag hört, tagits om hand av en dotter i Heda. När jag en gång med cykel åkte förbi där, såg jag honom stelbent vandra omkring i trädgården där. Nu är även Tillmar död. Vi skall alla den vägen vandra om vi får leva och ha hälsan.Efter det att knektväsendet upphörde, kom grenadjärtorpet i enskild ägo. Jag kanske inte skall omtala alla, men låt mig nämna en Eda Östberg, en Karl Kant, en gammal mjölnare Andersson från Väderstads kvarn och sist nu Karl Ekström i västra Torpa mitt emot, som passande arrendatorsbyggnad, ehuru väl opassande i Rinna socken, lagligt menat var där nu gränsgärdesgården i behövligt nedriven i hårt trampad gångstig till ladugården. Vid mitt besök får jag säga, att utvändigt såg det ut precis som en arrendatorsbostad, med höns och elände och Gud vet om inte ladugårdsdörrarna grinade försmädligt emot mig. Låt oss gå härifrån. Adjö, knekttorp!Nu står jag på landsvägen, som böjer av och stiger em smula västerut. Här har tidigare varit en grind vid andregården. Söder om vägen till andregården, är slutet på Fule-Jons gärde. Tack och farväl!Härifrån marscherar vi söderut. I gamla anor och enligt gammal hävd, ser vi här Östergårdens hemmagärde med Karl Ekström som ägare. Där finns på väster en brunn, en gärdesväg som tidigare var en allmän kyrkväg, väg till grenadjärtorpet och andra torp, samt mot södergården rättmätiga utväg på och till landsvägen vid grinden ett par grindstolpar av utkilad sten, två planterade rönnar från längesen. Väster om utvägen Karl Ekströms stenrensad undantagspotatis, tomt, trädgården själv, och trädgården där äpplen, päron och allehanda bärbuskar och blommor, m. m. Hemmagärdet med väl rotade förskinns¬stenar, som St. Per en gång tappat där. Vi stannar här, och kastar en blick västerut mot vägen till Storlyckan. Landsvägen själv tager skarp vinkel mot söder, bredvid och intill gamla Östbergsgården, en gång så vacker och nu förfallen. Det kanske inte har varit så lätt att vara arrendator nu i två missväxtår, bönderna är nygifta och inkallade. Bortom stora gården ligger Kantagården, Västergården med tom ladugård och Karl Albert Johansson, gammal och mossig.

Andra sträckan från landsvägen till bäcken från Bursjön, eller Torpasjön, till och med de två ödetorpen vid Järpakullarna, det närmaste vid gränsen kallat Lagerkvistens. Då likt föregående tar jag östra sidan av Torpa först. Andregården med sina byggnader alldeles invid gränsen. Dagen är den 20 november, det är blåsigt och kallt. Jag lämnade min cykel vid trädgårdsgrinden och går fram mot köksingången på östra sidan. Jag knackar på och frågar om jag får stiga på.- Javisst, stammar Elin Karlsson, en överbliven flicka.Det är kanske oförtänkt, men snart nog gjorde jag mig förstådd, jag körde ju samma väg 1932, då fadern August levde. Nu är han död, 91 år gammal. Modern dog långt tidigare, i en ålder av 74 år, likaså en dotter, som dog ung. Men

kvar i livet finns Elin och en bror Ernst Karlsson. Ernst som nygift för ett 30-tal år sedan arrendator på gårdsbiten, senare flyttat många gånger om hit och dit i Rinna. För något år sedan kom han till Lämminge i Väderstad, nu har han Trehörningstorp i Rinna. Han är gift och har många barn, alla vuxna och duktiga. Fadern August var liksom släkt med Utter bortåt Varnäs i Appuna och en livgrenadjär i Lundby som hette Lund. Jag tyckte det var synd om den ensamma Elin i andregårdens gamla kök, där det regnar in genom taket, varför jag var snar att tackade för mig och gick.

År 1904 när min yngsta syster Alma skulle gifta sig i Vadstena, så skjutsade August i andregården mig och min syster sjungande galant dit. När jag gifte mig borgerligt i Söderköping 1909 hämtade sonen Ernst mig och min lagvigda vid Mjölby med samma springande åkare. År 1911 den 6 november skjutsade Ernst Karlsson oss från Åsby-Mader till Väderstad och Betaniakapellet.Andregården är vad jag förstår ett laga arv, utbrytning av de två östra Torpagårdarna, kanske Norrgården, Majgården kallad, till en stuga här, som blir andregården. Då var här en vacker björkäng. Hur det än hänger ihop, så har en Karl Andersson från Höghult i Stora Åby via Åsbyt-Mader byggt denna stuga här och även bott här några år. Sedan flyttade han till Gärdslösa i Kumla, där han till slut blev ensam och omhändertagen av en dotter i i Bränneryd i St.Åby och där dog. Till slut inköpte August andregården 1884. Då jag gick där 1942 hade Elins goda grannar välvilligt ställt upp och plöjde vårbruket åt henne. Det var Storlyckan, arrendatorn i Käll¬gården och arrendatorn i Västergården. Heder och tack!

Nu traskar jag vidare med näsan mot söder, pratande för mig själv. Det är ingen vidare gård det här. Så kom jag ner i en mossänka, där ett dike letade sig in i västra Torpa, stubbagärdet, svartögat, mosse, där diket med sitt vatten österifrån satte kurs genom gärdena som kallas Blacka för vidare befordran. Där jag tidigare varit vid Bursjöns utfall som med sitt vatten mjuk i ryggen under gränsgärdesgården mellan Järpakullarna högsint går in i Blacka mot kommande öden. Jag tog ett hopp över den och såg så belåtet ett ödetorp med stenfot i vitögat. Nu är jag där.

Räknat från landsvägen till och med ödetorpen vid Järpakullarna och Lagerkvistens, stötte jag på hällkistegravens lock som ligger sans¬löst i diket vid andregårdens ladugård. Den rundsvarvade Järpakullen utvägen till ödetorpen och hela årsskiftens rågsådd med sänkan mellan de två Järpakullarna, även där sådd höstråg i torven. Kanske har de här menat, grön råg om hösten och gula gåsungar på våren är inte mycket att glädja sig åt. Väster om detta rågsådda gärde, finns ock¬så ett bete och i detsamma ett väldigt långsträckt berg. I betet går också den tidigare omtalade södra vägen uppåt skogen. Vid gränsgärdesgården mötte jag en grov fura. Konstigt att inte den blivit fälld! Jag kan omtala att Lagerkvistens, dit vi kommer, han var släkt med traktens största trollkarl. Läs för övrigt mitt kapitel nr 8 om Gunhyltan. Anders Larson i Sållarehems jordafärd, då det vid Kolboryds grind slog eld i likkistan och alltihop. Usch, fy fan! Men det slocknade ju som väl var då de läste Fader vår. Mycket får man höra innan öronen ramlar av. På ödetorpets utväg från Lagerkvistens, i gärdet därstädes, som var besått med höstråg, var gamla vägen upplöjd. Som tidigare var jag åter vid Bursjöns utfall vid bäcken, där Lagerkvistavägen sedan gammalt hade en bro, men nu var det bara att plumsa i eller ta ett stort hopp. Jag hade tur som såg ett par stenar mitt i. Bäcken har jag talat så mycket om tidigare, så det ger jag tusan i.

Namnet Järpakullen hänger sig till fågelnamn, av en eller annan orsak där på kullen, men se nu på kartan. Det västra torpet med sin vinkelladugård har varit borta i minst 75 år, ingen nu levande har någon aning om det. Besynnerligt att det kunnat bli så väl utplånat. Däremot det östra torpet, som kallas för Lagerkvistens, torde inte vara mera än 25 år sedan det revs.

Jag minns mycket väl då stugan försåldes och åter uppsattes som brygghus vid Slätten i Rinna, på Larson-gården. Vid mitt besök där den 20 november fann jag att stugan varit långbyggd med en mellanvägg och bod på norr, en fristående potatiskällare i sten, vänd emot gränsen. Fruktträden var torra och avdöda. Kära gamla torpställe! Som torpare till stora gården Östbergs har jag ingen tidigare att komma med än Per Lagerkvist. Ett mycket fint namn och kanske i börd detsamma? Hans far torde bott någonstans under egen¬domen Bosgård i Väderstad. Per var en låggbent, senig och stark karl, begåvad, kärnfrisk, matfrisk och en rackare till att kunna springa, hej vad det gick: Han var släkt med Anders Larson i Sållarehem, som var trollkarl. Han hade många döttrar och även barnbarn, som år ålderns ljuva tröst. Däremot var hustrun närmast döv. En av döttrarna var gift med en framstående skogvaktare, en annan kom till Amerika, En som hette Elin var gift i Gunhyltan. Dottern Elin var sin mor upp i dagen och gifte sig med Anders Nilsson i Gunhyltan.

I sin ungdom strax före jul, skulle Per tillsammans med sin far med en dragkärra färdas till Mjölby med mälden. Det var barmark och då de kommit till Blackstadbacken med sin tomma kärra, kommer kronofogde Lindeberg från Väderstad, stor och myndig med sitt ekipage, hästar och vagn. Han hann ifatt Per och fadern på backkrönet. Han ropade åt dem att hålla sig ur vägen. Då rann sinnet på Per Lagerkvist. Han röt åt gubben att häva sig på kärran, Situationen var allvarlig, blixtsnabbt låg gubben på magen på kärran och höll sig krampaktigt fast med båda händerna i sidoskacklarna. Fötterna dinglade bakefter. Per kastade dragrepet över axeln och benen satte iväg i sjumilafart. Då bleknade gubben, när kapplöpningen började så det dundrade om vagnshjulen. Som om själva fan varit efter kronofogden, gick det vägen framåt Hogstad, Kummelby och Skrukeby, där Lagerkvist bet och högg med tänderna i kronofogdens kärra. Då hästarna framåt Hulje började att bli löddriga, stannade kronofogden och erkände sig besegrad. Han gav hela 2 riksdaler i handen på Lagerkvist. Denne menade då att det var lättfärtjänsta pengar. Då gubben så småningom öppnade sina ögon och försökte ta sig ner från kärran, var de redan vid Kungshögabacken. Det var bra gjort, hur fort de sedan kom hem med mäldalasset förmäler inte historien, inte heller hur roligt det varit för gubben att ligga på magen på kärran.

En annan gång var det Per Lagerkvist som fick på huden. Han hade på sitt kära torp skördat några nekrar råg, som tröskade och rengjorda blev tio kilo. Han stegade iväg för att få det malt i Rikelhags kvarn. Där fanns en mjölnare som hette Sandberg, kommen från Stalpet i Aneby. Så kom Per Lagerkvist knallande med sin påse hemmavuxen råg och bad att få malt. Men sade han, jag vill se då det för malning förtullas, och då det mals. Misstroget grinade mjölnaren Sandberg, som inom sig tänkte, att det skulle han få fan för.- Mal ni det då? frågade Lagerkvist.- Ja, så fort jag kan, svarade mjölnaren.Nu sprang mjölnaren, förföljd av Lagerkvisten upp och ned i trapporna hela dan, men aldrig kom turen till Lagerkvist. Slutligen blev det kväll, och Sandberg påstod att vattnet var slut och att han skulle mala det i morgon.- Jaså, suckade Lagerkvist. Men mal det då inte förrän jag kommer, halvgrät han.Så fort Lagerkvist gått, blev det malt, knutet och så stod påsen där. En ny dag och ny nåd. Vem som först på morgonen kom till kvarnen, det var Lagerkvist. Han frågade efter sin påse, och fick till svar, att den stod på trappan. Lagerkvist höll på att få dåndimpen.- Ni sa ju att ni inte skulle mala det.Mjölnare Sandberg blev arg och sade:- Du sprang här hela dan igår och förföljde mig som en tjuv, du är

en tjuv själv, därför tror du att andra stjäl. Försvinn härifrån! På detta sätt blev Lagerkvist botad från sin misstro, men man får ändå ha ett visst överseende med honom, ty rågen hade växt på hanstorp, och så var han storätare, hade många barn, barnbarn och hustru. Vi senare tiders fattiga förstår ej detta, i det socialdemokratiska folkhemmet finns inga fattiga kvar. Tiderna förändras och vi med dem. Härmed är det slutbehandlat Lagerkvistens torp. Jag gör honnör och tar farväl.Här på östra Torpa sidan finns endast skogsmarker och mossbildningskanten från västra Torpa, mossen där jag kallade stillastående från slänternas höjders regnvattens skapares torrmosse, vilket östra Torpa sig nådeligen litet smul fått av. Här kommer en tilldelad smal kilremsa till utbrytningsgården, kallad Fule-Jons, den vi tidigare tvångssällskapat med mot sockengränsen före andregården, den skogs¬remsa som här påträffas så långt upp mot söder, blir naturligtvis vad som till Bosgård hör i ägo östra Torpa.Mossen har långt tidigare blivit uppodlad, som till synes låg hög och torr, och har då en följd av år burit skörd, vilket en skrämmande ful tom lada uppvisar i spetsen på söder. Ladan är endast uppbyggd av rundstolpar med tak, liksom en avlång dösahatt. Så fortsätter sockengränsen till Fule-Jons mosse, den fula tomladan, liksom i avtrubbad spets till det uppåtgående berget, sen är mossen slut. Där huvudgården(om jag fått rätt) Fule-Jons fädernegård i syskonrätt utbrytningen skett, kallat Majgården. Rått sagt östra Torpas Norrgård, senare kallad Isbergsgården. Från den 14 mars kommer en Robert Pettersson dit, till synes rik som ett troll. Så möter oss en lindrig trubbvinkel i gärdesgård mot västra Torpas skog. Gärdesgården från den fula ladan över höjden, var det inte mycket kvar av, eftersom den inte betas.Så träffar vi i och med östra Torpa slut, ett eget hem, kallat Nyhem, utbrutet från östra Torpa Norrgård i köp sådär 1880 av en snickare och timmerman som hette Karl Johansson, kallad Karl Jonsa. Han var bondson från Slätten, en gård som tidigare stått norr om lands¬vägen, där nu Henning Bergkvists villa står. Han var också måg i östra Torpas Majgård, alltså Fule-Jons. Hustrun hette Lovisa Johanna född Andersson. De var först bosatta i Varpliden, kallad Varphurran, ett torp till Vallsbergs Nygård i Väderstad. Sedan kom de till Lycke i Kimme, och därifrån till Nyhem som byggdes av Karl Johansson själv. Vad som ytterligare i nytt tillkom, var den stora barnskaran, 11 st. av vilka dock de flesta dog i späd ålder. Av de som jag känner är 3 brunögda flickor, Helga som dog i 20-årsåldern, Klara var bosatt i Linköping och ogift, baptist. Tea var gift Jonsson och bosatt i Boberg under Bosgård. Hon är nu 78 år och har flera vuxna barn.I rasbeteckning nämnt Karl Johansson i Nyhem, bondson från Slätten i Rinna och bror till Johan som stannat hemma vid gården, jämväl en syster som blev gift Asp, går åtminstone Karl i Nyhem, en kort, livlig man, mörk med sammetsbruna ögon, förhistoriskt en utpräglad sydlänning från Orienten, Mindre Asien i rundskalle som ofrånkomligt utan att någon tänker på det i nya människor och spökar.Kulturellt Nyhemstäppan de spår av människohand som här synes, röjning, svedjning och uppodling är gjorda av Karl Johansson och hans hälft. Hos dem bodde även en Nils Johan, en bror till hustrun, gående. i vinkel böjd rygg, hårt pressad framåt, nästan dubbel. I sin ungdom hade han vält med ett lass granvidjor och därigenom brutit ryggen, vilket blev hans lidande och långsamma död. Efter Karl Johanssons insomnande i den eviga vilan, liksom hans hustru, såldes stället till ett par gamla flickor från Rinna, syskonen till en Johan. Där har även bott en Anna Karlsson från Kimme, som olovandes fick ett barn, en Nordamåg och många flera. Sedan kom det i Karl Petterssons stärbhus ägo. Denne Karl Pettersson var bror till Karl Johanssons far.Som nämnts sålde Bernhard Pettersson stugan för åtskilliga år sedan till ett folk tidigare från Fylla intill Vadstena, Karl Karlsson Knäveck och dennes hustru Alivida. Nöjda och belåtna med sitt Nyhem byggde de sig en ny ladugård, tillräcklig för en ko och några höns. Vid mitt besök den 20 november tittade jag in. Gubben var borta, men frun var tillmötesgående och

slängd att prata. Vad som mest förvånade mig var den mängd med höns som gick där.— Säljer ni inga höns till Mickel Räv frågas? På avbetalning?- Ånej. Micklarna har under årens lopp avtagit, och krediten där är att

plikta med livet.

Såg jag där, i och med Nyhems lycka, östra Torps slut. Gärdslätt bli nu sällskapet i sockengränsen till Tors mosse och 5 stenaröret, där allmänningen och Rök socken tar vid.Se kartan blad 3 139 från knäet i Östra Torpa och strecket mot öster, där Gärdslätt vidtaget. Det är helt och hållet en ny rågångsmätning år 1814 i förståelsens ljuva ande med Gärdslätt, där allmänningen också fått sin gräns mot västra Torpa i rät linje, då 5 stenaröret uppsattes. Däremot har västra Torpas gräns emot Lindekullen förblivit krokig och vrång. Vid avskedet med östra Torpa och egnahemmet Nyhem, möter oss nu omedelbart ett annat ggnahem kallat Fridhem. Vad menas då med frid i grundbenämningen hem? Jo, det skulle varit att ramla nedför det här sydvästliga berget på gläntan liksom litet slättland för att bo och bygga sig en om än primitiv liten stuga i fridens ljuva namn, vilket skedde omkring 1825. Grannen Nyhem fanns inte då. Vem kunde det vara? Jo, det var en Östfeldt, och då var marken inte friköpt, utan gick i årlig planskatt. Eget hem blev det först då sonsonen Karl Östfält tog vid. Från stammen Östfeldt räknat kom sonen Frans Östfält, som blev stenarbetare, rallare vid Statens Järnvägar vid Enköping och flera andra platser som stenhuggare. Här kom sällskapslivet, fylleriet, kärleken till spriten, som senare förorsakade honom många obehag. Då han gifte sig bosatte han sig i Fridhem. Så kom olyckan, att stugan en dag helt oförvållat brann ned, sannolikt oförsäkrad. Rinna kommun fick hjälpsamt träda emellan med ett lån på 100kr i försök att bygga upp en ny stuga, den som idag är, dock senare betydligt reparerad.En olycka kommer sällan ensam. Hustrun dog och Frans Östfält blev ensam med 3 minderåriga barn. Så gifte han på sin ålders höst om sig med en annan kvinna, tills även han dog, och efterträddes av sin son Karl Östfält, även han stenarbetare, stensättare och tidigare gift med Sigrid Börjesson, en Hannas dotter, bosatt i Fule—Jons stuga Björkslund. Jag var även ett par somrar Östfälts medhjälpare. Blev dock Karl Östfälts medelålders ljuva förhoppning i eget hem och egen torva fädernehemmet i en bit mera jord i tillägg köpt från en Gärdslätts Västergård, kallad Skrälleberg, ägare en före detta knekt, August Gärd, född Stenlund. Om något år för Karl Östfelt döden, sannolikt i tuberkulos, i flera då närmast vuxna barn. Änkan omgift, stället jag vill minnas gick i köp till gården, men åter i privat ägo en sjöman.Dock först här några ord om ras, sinnelag Östfält. Tvåan Frans Östfält en närmast övervägande german, ljusskäggig man i sinnelag vanligt, god kropp och god hälsa, då hustrun däremot var vildsint och efterrättelig i betydande något medfött. Kom Frans son Karl, vilken jag väl känner, sig givit goda kroppskrafter och uthållighet faderns, dock något mindre och ljuslagd i tunt hår, nästan borta vid hans död, avrivet som det sades. Men oförskräckligt sin moders hetsighet och det ej förbättrat av spriten, superiet och värst av allt de utan all vett, svordomarna. Jag har aldrig i hela mitt liv hört någon människa svära som han, i följd av raseri bet han sig i händerna, rev sig med tömmarna, tog av sig mössan, spottade i den, trampade på den och svor. Till följd av allt rivande i huvudet, blev han flintskallig, och sedan han i timmar arbetat med sten, borr och slägga var han trött, och bad under tårar: Satan, jävlarnas överste, vad ända in i blåsvedda glödheta helvete! Kunde ingen människa förstå att han var en smula klok? Detta var ett vist bärsärkaraseri som kom över honom vid minsta motighet och till följd av spritmissbruket. Så kom sjukdomen och sotsängen. Kort före sin död fick han syndabekännelsen och förlåtelse i en salig hädanfärd. Slutet gott, allting gott.

Jag tackar den Högste, som givit mig kryp, möjlighet att få träffa sjömannen Karl Wilhelm Johansson, som under 30 långa år besett världen. Jag är ännu mera tacksam över, att jag fick tillfälle att ned¬teckna vad han i sitt liv upplevt och själv berättat.En dag åkte jag dit och blev vänligt mottagen. Hushållerskan Hulda kokade först kaffe, ja det vill säga gott bönkaffe. Därefter satte vi oss alla tre runt det stora bordet mitt på golvet i stugan och såbörjade sjömannen berätta:- Jag föddes i Särtzhöga den 22 september 1866, andra stället från landsvägen räknat, Vallstorpet. Kort därefter flyttade vi till Kärrbo under Solbergami Svanshals. Därifrån blev det snart att flytta till ett ställe på Brännmarken kallat Muren eller Muratorpet, vilket låg i långsida med ett lodrätt berg, och sålunda fick berget tjänstgöra som långvägg. Fader Johan, kallad Johan i Muren, var synnerligen begåvad, men fattig. Han hade såsom djurläkare och pulverman stort anseende. Vid 14 års ålder flyttade jag som mjölnaredräng till Mjölby, sedan till Bockarp som bonddräng, Stallberga i Sya, varefter jag återkom till mjölnarlivet vid Gudhems kvarn och återigen till Mjölby. Sedan började jag vid Ginekelösa kvarn och blev där i 3 år och så var jag utlärd mjölnare,vid 22 års ålder. Färden gick sedan till Linköpings Träförädling och Singers symaskiner i 3 år. Sedan gifte jag mig i den staden och hade det gott ställt. Min hustru var knektdotter Elin Kristina Torn, fadern tjänade knekt vid Tornby i St. Lars socken. Vi var då två levnadsglada människor med två flickor, då färden gick till Amerika, där vi bosatte oss i Brooklyn, New York i 4 år. Så rymde min maka och barnen ifrån mig med en annan man, också från Linköping till staten Montana. Rymningen var väl planlagd, jag for efter dem till Montana och sökte dem, men fick lång i ansiktet återvända hem till Brooklyn som övergiven. Jag visste knappt vad jag gjorde, så jag tog jobb som eldare på båtar i Atlanttrafik, först till England och sedan jorden runt i 30 förfärliga år, med semester ibland hemma i Brooklyn. En dag hittade jag på kajen i en tom kartong ett skrikande flickebarn 6 månader gammalt, som med sina små händer tog om min hals i en bön om hjälp. Jag tog hand om barnet och lämnade det till en bekant i Brooklyn, för en årlig summa, som mitt eget barn. Nu fick jag något att leva för. Flickan kallades min och växte upp, gick i skolan och fick plats som kassörska på en bank. Sehare fick jag veta att modern var ungerska, en svartögd en, litet vildsint, men belåten med vad som hänt. När jag sedan gammal och trött styrde kosan hemåt Sverige, ville hon följa med, men detta lyckades jag avstyra. Hon hade det ju bra och var självförsörjande. Hon skrev sedan till mig i Fridhem som min kära dotter. Då jag litet misstänkt frågade sjömannen, om han också gungat på Medelhavet med båt, svarade han självsäkert, javisst, många gånger, även på Stilla Havet, jordens yttersta rand,, så långt borta, att kompassen inte visade rätt, utan bakvänt.Då jag hela tiden i timmar intervjuat sjömannen, hade Hulda, hushållerskan, som även var fästmö, förnöjsamt suttit med hopknäppta händer. Vid min återresa värmde hon kaffepannan med tilltugg, goda våfflor och en sorts vetebrödskransar, brynta i flott. Visst var jag en lycklig man och högt uppskattad, tack Hulda och sjömannen:Då sjömannen efter ett långt liv åter stod i Göteborg, växlade han in sina dollar till svenska pengar och det blev 12 000:-. Han tog tåget mot Linköping och vidare mot barndomshemmet i Brännmarken, där han oförhappandes träffade barndomsvännen Hulda, även hon ett fattigmansbarn. De gjorde upp och inköpte egendomen Fridhem med ko och några höns, möbler och husgeråd. Sjömannen med sitt livs meriter var begåvad, lagom lång, med hård, mager kropp, storpratare, mörklagd med bruna ögon och ett sydländskt utseende i stort. Hulda var som kvinna litet klumpig, lågt stående, tystlåten och eftergiven. Hon trodde, att allt som sjömannen gjorde var bra.

Geografiskt låg gläntan vid Fridhem norr om de höga bergen. Förtida och ännu någon gång, trampas där en gångstig upp på berget, Torpaskogen till Gunhyltan, Sållarehem och torpet som varit Prutebo. Med andra ord, Kolboryds

allfarsväg. Likaså går en väg från grannstället Nyhem ihop med samma väg.

Karl Johan, håll humöret uppe! Tyst, vad då? Jo, se då jag här åsyna berg passerade den 20 november visslande och glad, slog trollet Tor mig iskallen med sin hammare. Vad nu då? Damp jag i backen, borrade näsan i mossan? Nä, du Tor, mig tar du intet Jag har stål i fickan. Därmed trampade jag ånyo uppför bergets brant. Berget ja. Det kunde inte rågångsrätningen i sockengräns undgå. Kartan 1814 och tack för det, rätt är rätt, träffar vi snart en mosse, där rågången plumsat i dem, ja, jag gick på gärdesgård föresten, det var inget annat än ett ihopspikat stänge som de sade. Det har Erik i Källgården gjort åt Kantagården, jag såg en tämligen god vinterväg vid gränsgärdesgården i vintergap till att riva ned, från Gärdslätt in i västra Torpas skog. Här släpar och kör folk öster om stället Nyhem, Fridhem och in i Gärdslätts västergård. Angåedde rikedomen på skog öster lida GÄrdslätts väster¬gård, kallad Skrälleberg, skrives tillfredsställande god. Så var det kärret, stänget och en bit till vinkel slut Gärdslätt. 5 stenaröret. Hela gränssträckan emot Rinna började räknat från sockenknuten rätt in i vinkeln med kartans ord, östra Torpa 1697, med 5 stenaröret, dock nu ej stod till att se, i norr, till hit 5 stenaröret, söder. Vid Tors mosse, där Gärdslätt i marker är slut, likaså Göstrings Härad slut. Det sällskap som västra Torpas skog nu får på söder är alltså Lysings Härad. Jo, jag tackar jag, vad i glödheta jävulen hade de här att göra? Jo, det är förstås Dals Häradsborna som hungrigt hållit sig framme med Väversunda, Rogslösa och Källstad. Härigenom kallas orättmätigt skogen för Dals Allmänning, vilket är fel . Det är Lysings Härad och Röks socken, de får blott sin utsyning där, härigenom har uttrycket uppkommit. 5 stenaröret är ej här särskilt gammalt, inte mycket mera än 100 år, och har troligen blivit uppsatt då Allmänningen gjorde rågångsrätning mot västra Torpa och betyder 2 Härades mötande gränsknut. Det blir också 3 socknars knut, Väderstad, Rinna och Rök.I samma riktning söderut påträffar vi ett 5 stenarör i allmänningens ägor mot Gärdslätt på söder. Dinkarp och Stockstorp i förtida marker, ja, kanske även Gunhyltan. Jag har kartlagt det i kopiering. Även Lindekullens karta från 1825 har ett 5 stenarå mellan västra Torpa och skogen här söderns rätlinje, Lindekullen mot Allmänningen. Detta kunde jag ej finna naturligt. Därför begriper jag att det härstammade från 1600-talet i enklare form och förkommit. Men märk då om så har varit har här Häradsgränsenmärken rå tidigare förelegat. I samma riktning mot väster står ett 5 stenarå vid Sållarehems mosse i Allmänningen kallad Kolsjömarken mot Lindekullen. Likaså finns ett 5 stenarå vid Lindekullens gräns på norr mot Skenliden vid stället Rosendal.Västra Torpas södra gräns mot Allmänningen består av Torsmossen. Den har i den allmänna villervallan dels kommit in på Gärdslätts marker är för utomstående kallad för Tors mosse, vilket synbarligen sedan gammalt räknats till västra Torpa från en tid då rågång i gränsen var en okänd sak. Tiderna förändras och tack vare en rågångsrätning tar vi med ett handslag farväl av Gärdslätts ägor.Strax nedanför ödetorpet Lagerkvistens, väster om sockengränsen, går en sandslänt, södra Järpakullen, som var åkergärde tager vid. Väldiga åkerarealer till denna gamla Östberggård. Det må förlåtas mig i denna min syn på mossen som åkerjord, här har den slagit till reträtt, och kommer inom några år att helt försvinna som åker. Ingen utdikad och uppodlad mosse har något långt liv. Delvis för att mossåkern i sig själv är mindre värd och alltså inte lönsam att uppodla. Den är detsamma som jävulen själv, och bör endast åderlåtas med utdikning till skogens fromma. Se förresten mossen här emot väster om vägen, den har också en gång varit vild, men genom utdikningar har den tämjts där nu den härliga björkskogen växer. Vilken skillnad, vilket värde i att se den vitstammiga björken frodigt växa eller mossen sin art typisk med några martallar som knappt orkar växa, fortare än mossen själv. Jag kan bevisa gäckeriet med odlingen här i mossens södra kant, som redan nu är vild. Att Frans Östfält strax söder härom boende i

stugan Fridhem, för cirka 50 år sedan mera än gärna fick odla mossåker här, satte igång att flåhacka, bränna och odla råg, vilket lyckades i ett år, sedan kom frosten. Frans Östfälts odlingsintresse gäckades grundligt.

Västra Torpas sockengräns tager i mossen ena ny riktning åt sydväst,förbi Östra Torpas spökliknande tomlada, uppå det stigande berget, till entrubbvinkel, där berget norr om mossen är slut. Härmed jag glad säger: Adjö, fula mosse, ingen i sällskapet sörjer dig. Fy fan. I mossen går den väg som jag tidigare ordade om, till stugorna Nyhem på söder mot Allmänningen, mossens mitt, och skogens mitt norr till, mig till synes även kunde eller var en vinterväg, där även i utväg skogens mitt, norr om skogskärret en i kartan 1814 visad väg i före¬ning med allfarvägen Kolboryd väg som här uppifrån tidigast varit den vanliga. Torpa utskog saknar i sig själv en självständig utväg. Västra Torpaskggen börjar nu. Den liknar på kartan ett smalt föremål nästan utmotat av Kolboryd och mäter sammanlagt 65 tunnland, delat 1814 för varje gård skogslott på tre ställen, med råstenar och mel¬langator överallt. Först nedifrån mossen räknat norr mot söder närmast gränsen kom Östergården Karl Ekströms. Här högg Hjalmar Karlsson efter vedkommissionens önskemål lego per kubik. Efter Ekströms kom Västergårdens Karl Albert Johansson. En obegripligt fin och jämn skog, rakstammiga tallar mitt för Nyhems lycka. Då Karl i Källgården byggde ladugård 1897, köpte han skog till detta för 3:- per träd. Var detta nödvändigt då han själv hade skog mer än nog?

Söder om berget där den i föregående omtalade vintervägen går på östra sidan och in på Gärdslätts mark, kommer Karl Ekströms skog igen. Närmast sockengränsen och inåt skogen en fyrkant, vedkommissionen såga, fäll och hugg, många behöver ved bra, där var blekat, de undertryckte rätt, så skall det gå till. Torpaskogen, marken här var när¬mast slät och jämn, skogsbeståndet gott, väg liksom köra, gick över allt. Till sist denna raksträcka i rågångsrätning mot GärdIlätt i Rinna kartan 1814 kom gränsen i ett mindre kärr, i slut de 5 stenarå vem hade där? Jo, Västergården Karl Albert Johansson igen. Vilket kluteri! Ja, då är det ju hans det med, vad skall han ha all skog till? Här slutet sydvästra hörnet på västra Torpaskogen, 5 stenarået Tors mosse och allt övrigt, läs föregående slutet och tack för sällskapet med Gärdslätt.Cirka 460 alnar i slutvinkel trubb och spets, nordstrecket räknat. Den här omtalade Tors mosse har Allmänningen i sitt sköte, fastän Gärdslätt eller Allmänningen själv som fuskat i gärdesgårdsdragning, så står den ej rätt i kärret, utan Gärdslätt har fått ett stycke av Tors mosse enligt 5 stenarået. Vad som i övrigt är att säga, är samma ord som Johan Anders i Gärdslätt sa till sin son Oskar då denne skulle gifta sig med grannens enda dotter. Oskar frågade då:- Hör ni, far, skall jag ta na?- Ta na, du, för skogen den är bra, blev svaret.Detta hände sig på den gamla goda tiden. Nu är Allmänningen verkligen en mycket vacker skog, och så ett ord. I all oreda, vad skall Röks socken stå här och skylta, begriper jag inte. Inte heller att det behöver vara Lysings Härad, och ännu dummare Kolsjömarken. MÅNNE de ärde är rädda för trollet Tor? I varje fall är det en konstig benämning i denna vrå av världen.

Tidigare fanns här en skogvaktare som hette Nestor Lundberg. Han bodde i skogvaktarebostället Lilla Slätt. För cirka 45 år sedan begärde då Albert Ekström i västra Torpa med och mot Allmänningen gärdesgårdsdelning i varje skogslott för sig. Albert Ekström hade sin skogslott längst till vänster, med långsidan emot Lindekullen och den södra kortsidan mot Allmänningen. Rätt skall vara rätt, sade Ekström och vände sig till skogvaktare Lundborg.Det tog tid, våren kom och ingen gärdesgårdsdelning blev av. Då rann sinnet på Ekström. Han klöv trinne och stavgir, tog självständigt först hälften

från Lindekullens skog västerut och satte gärdesgården emot Allmänningen, och begärde ånyo gärdesgårdsdelning. Men nu hade han redan klarat sin del. Så möter Torpabönderna upp med skogsvaktaren i spetsen för delning. Men skogvaktaren var gammal och vägen dit upp lång, så han sände dit sin son Herman, en pojkspole som trodde sig vara något. Han blev förbannad på Ekström, som redan stakat ut sitt revir och utan att höra Allmänningen tagit bästa biten, ty den andra hälften bestod till mesta delen av bergknallar. Lagen säger att en kortare bit skall gärdas upp där berg förekomer, och lämnade 3 meter av Allmänningens del mera åt Ekström som skyldig att ytterligare gärda upp.- Aldrig i helvete, jag har gärdat upp min del.

Då jag 10 år senare gick förbi där, såg jag detta gap, lagat med ett par krankhot i ett par trinner, som en tillfällig person för djuren satt upp. Då jag nu gick förbi där, var gärdesgården allmänningens del, för något år sedan nygälad om igen, så gick det där rätt.

SOCKENKNUTEN NR 10. Jag går upp längs gränsen på Torpasidan och håller i densamma, som föråldrad säger: Här står en rutten trinna, ja, det betas inte. Liksom föregående på öster, försökte jag markera vars och ens skogslotter i föråldrat de många, om och om igen, för varje gård, sig givet, jag envist, skall ha här också, och så blev det. I förnöjsamhet på 3 ställen, för varje tvåfoting gård räknat: Dä ä mitt. Dä ä mitt. Vilka bönder Tor hade i Torpa. Valsen runt: Först mot Gärdslätts marken. Där bligade 5 stenarået, gaveländan se kartan: Kärret en skogslott tillhörande 1/8 mantal Västergården, kallat Kantagården, nu ägare Karl Albert Johansson, i sambruk med Källgården 1/4 mantal Västergård. Som jag då i föregående på flera ställen skrivit: Ja, då är det hans och så, gäller samma ord även här och så, adjö med den, hälsa till Tors kärr.Kommer i skogslott,(om jag fått rätt?) Västergården kallad Källgården, jaha, förlåt men då är det ju hans också. Vem skall en gång få den? För skogen den är bra. I slät mark i ord, kör över allt, utom på vägen. Kommer, jag tager det bättre, skogslott för 1/8 mantal Västergården, kallat Danielssons(OBS Om jag fått rätt!) Här ett förhistoriskt ord, ej långt från sockengränsen, i ett av naturen själv, anvisat berg, i överst liggande lagom tjockt, släppblock, uttag Torpa bönderna, i hjälp av en sakkunnig. Kvarnstenarna, förhistoriskt, till Torpa enfota vatten kvarn, se följande kartlapp som kommer. Där överväxt av mossa, ännu i stenbitar talar, visserligen har senare, stengrindstolpar uttagits upp¬satta på Östergården, och kilsten till Emil Danielssons ladugård, vilka står i berget även är till synes. Är dock det märkliga i naturens omtanke i att just här hjälpa fram Torpa i kult kvarnstenar. Och det som i skogsbeståndet beträffar, säges gott, i någonting nuvarande ägare aldrig behöver. Så påträffar vi till sist en större skogslott till Östergården, med dominerande gles storskog och nyplanterad ungskog. Området är ganska stort och i och med detta är västra Torpas utskog på söder emot Allmänningen slut. Därmed står vi också vid sockengränsens slut vid det omtalade 5 stenarået. Målet hit är vunnet, begreppet i tack för sällskapet, som utsocknes gräns ett militäriskt honnör, om än gräns i ordet allmänning, vi träffas aldrig mer.

KOLBORYDSIDAN. Från 5 stenarået till utskogens slut, till och med vinkeln mot Kolboryds gärde. Hela gränsen med den nu förfallna gärdesgår den och delvis någon rågångsmätning då Lindekullen styckades, är en enda dragkamp mellan Torpa och Kolboryd, i fråga om vem som skulle ha det. Man kan jämföra det med Kolboryds äng, som nu Emil Danielsson äger där även Kolboryds byggnader låg, med skog mot Torpa skog, och den allfarväg från Kolboryd till Grönlund på Torpavägen, kan man gott dra den slutsatsen att Kolboryd närapå i äldre tider hört till Torpa, och som sedemera hörde till Lindekullen. I annat fall hade inte Torpa skogsmarker blivit så smala i den nedre delen.

Ja, kära inhemska gräns, först här 5 stenarået, spökar du inte. Var stodu och vem har tagit bort dig? Tyst, ingen nu levande vet det. I alla fall därifrån till Torpas första vinkel, där Östergårds skog på långsidan mot Kolboryd tar slut. Intill gärdesgården gick den omvittnade all¬farvägen från Kolboryd, som delvis ännu skymtas. Vid vinkeln mot söder har Torpa ångrat sig i vad de i norr förlorat. Här över gärdesgården finns nu Kolboryds vittomfattande skog, jag tror det rör sig om 80 tunnland, som såldes då Lindekullen styckades, till KarlKarlsson från Hygnestad. Området närmast Torpagränsen är delvis ettblöthål med sumpmarker, där björkskog slagit rot. I fråga om barrträd är det värre ställt, möjligen om 75 år kan man räkna med ny granskog. Men man har i alla fall fått en hel del ved. Det är även här kärr och blöthål, som i Torpaskogen drar de sig mot gränsen liksom i en sänka, där vattendragen från båda hållen möter upp för vidare befordran till en liten rännil ner i Kolboryds gärde via Smalängen som nu är till hälften ett mossgärde i koppling med Smedstorpsbäcken. Vi ser även här strax norr om den omtalade ångervinkeln ett kärr mitt i gränsen, och därefter en gammal vinterväg från Torpaskogen över gränsen till Kolboryds allfar¬väg med lass av timmer hem till Torpa. Så finns det inget mer på denna sida, bara sumpmarker och Kolborydvägen som än i dag är skogens huvud¬väg. Nu går vi sträckan från Kolboryds gärde till kvarnvinkeln till och med landsvägsbron över Lindekullens väg. När skogen släppt sitt grepp, tar gärdet vid, ett gärde med mest sand, sten och flikar, där flera jättestenar sedan istiden blivit liggande. Öster om bergkullen finns ett gärde, västerut har vi allfarvägen från Kolboryd, som omedelbart ger sig in i Kolboryds äng, in i Torpaäng, kallad Grönlunda äng. Så fort Kolboryds allfarväg gav sig in i ängen, skymtade den byggningen på Kolboryd. Byggningen låg öster om allfarvägen, som år 1925 varit länge borta.

Här är gärdesgården mera än usel, med taggtråd överst. Nu kommer en mycket vacker åkerbit, som kallas Kolboräng, en åkerbit som förr var husets trädgårdsland, öster om huset. Vem ser nu denna förhistoriskt märkliga bebyggelselämning? I nyare tid, jag tror det var 20 år sedan, då Lindekullen styckades och såldes till vem som helst, kom Kolboryds äng att tillhöra Emil Danielsson i Torpa Västergård. Kärret är här uppodlat till åker, och bäcken har tämjts till ett stordike. Skog i myckenhet, björkar, aspar, alar och den tyska arren, som här växer lika fort som det tar att hugga ner den till ved. Här uppe blev gränsen rätad i rågång mot Lindekullen. Vi befinner oss nu vid kvarnvinkeln, där bäcken från Bursjön ger upphov till kvarnfallet, som senare förenar sig med bäcken från Lindekullen. Landsvägsbron har tidigare varit i trä, men är nu gjord i sten och breddad. Här på bron skrattade jag en gång åt August i Lindekullen, som skäggig och grå med vapen i hand stoppade alla med lingonkorgar och begärde tull, i det att han trodde, att de plockat bären i Kolborydskogen. Nere på ängen hade Torpabönderna byggt upp åt sig en enfota vattenkvarn med ett par malstenar av granit. Det var långt före Östbergs tid. Så byggdes denna kvarn och söder därom en mjölnarstuga. När kvarnen lades ner, brukades en del av kvarnstenarna såsom förstubro till stället Grönlund och likadant vid uthuset. På senare tid har fallet sprängts bort och planats ut. Norr om kvarnfallet vid landsvägen lyser Emil Danielssons vackra villa, där innan dess en fattigmans stuga stått. Stugan Grönlund kan i ålder räknas till 90 år, och kallades då för Ruskastället, sannolikt efter en knekt, som hetat Rusk. Senare på 1880-talet bodde där en utflyttad från Lindekullen kallad Laken, en bror till ,Anders Petter, som under några år brukade Lindekullen. Senare kom stugan under gården, och fick namnet Grönlund. Östbergs två döttrar har en tid bott i stugan, liksom statare och andra, nu sitt en vägarbetare som heter Henning Svensson. Kom ihåg att Ruskastället ligger precis där den gamla allfarvägen från Kolboryd gick fram.Vid kvarnvinkeln tar gränsen av åt väster, längs ett stordike i Kolboryds kärr, som utmynnar i Lindekullens bäck. Vid stället Grönlund börjar Östergårdens äng och träffas vid Skebykärret i norr. Sedan kommer Västergårdens äng och ängsgärdet i ängen sydvästra hörnet är även ett stycke mossåker inflikad från Kolborydkärret. I denna äng, söder om landsvägen,

fick sig en uttjänst trädgårdsmästare Brun från Lindekullen rätt att bygga sig en stuga omkring 1875. Det finns fortfarande spår kvar efter bebyggelse i form av snöbollsbuskar vid källaren. Trädgårdsmästare Brun torde ej ha bott där så värst länge, eftersom där senare bodde en Johanna med ett par barn, Anna och Sigrid, en före detta bonde, Anders Jonsson från Kantagården, och senare hans elaka käring. Senare revs stugan av Karl Albert Johansson något av åren 1906 och såldes till en garvaregesäll Otto Jonsson och byggdes återigen upp på stället Boberg under Bosgård, söder om baptistkapellet. I sin första skepnad tror jag att stugan gick under namnet Ängstugan. Stugplanen bestod närmast av ett berg, där källaren mot landsvägen ännu ligger kvar. Så gott som mitt för stugan, norr om landsvägen, synes liksom en ut skärning, och detta är den förra allfarvägen.

STRÄCKAN LANDSVÄGSBRON—UTJORDEN PÅ NORR. I dag är det den 10 december 1942. Naturens makter har bytt sinnelag från is och snö till blåst och mildväder. Detta betyder en fasansfull halka. Men jag tog i alla fall min cykel och åkte, men rätt som det var så låg jag där. Jag åkte omkull mitt på blanka isen vid villa Elinsborg. Envist släpade jag cykeln med mig ända till Västberga, där jag tog till apostlahästarna upp till Torpa. Där stötte jag på Emil Danielsson, som bjöd in mig på nykokt potatis, stekt fläsk och julens bönekaffe. Så var jag snart vid landsvägsbron vid Lindekullen, där herrgården ligger. Ett förr och ett nu, söndrat i återgång till det som tidigare en gång varit, då Lindekullens herrgård låg i Nordängen på lindekullen vid gränsen emot Storlyckan. I dagarna har nuvarande ägare, Hultbergs sterbhus, utannonserat det till försäljning. Nu erbjuds man arrende eftersom en följd av år Wahlin, som innehaft det, tröttnat.På denna sida, i vad ögat stöter, naturens våldsammaste slänt i anhopningens moras, i skrap naturens djupmuddrade kanal, i riktning från söder, mot norr, inget flyter den kvantitet vatten som utan tanke på någonting kallas för bäck, gräns emellan Torpa och Lindekullen i här och var ett stycke förfallen gärdesgård. Slänten på Lindekullens sida är den fulaste som Gud skapat. Gå dit så får ni se! Det är rena avigsidan i motsats, till östra sidan som hör till Torpa. Vilken himmelsvid skillnad! Hur har detta gått till? Jag nöjer mig med att säga: Efter den förra herrgårdens byggnader, har parken förvildats och Nordgärdet hamnat på jämna marken till betesmarkSTRÄCKAN STORLYCKAN—SOCKENKNUTEN. Nu är det slut på Lindekullens markoch vi hamnat vid en stor lycka. Storlyckan var då uttalningen, som i sitt mjuka läge, har sin lågkant givet längst på söder mot gränsen till Lindekullen, öst—sydliga hörnet vid bäckens låga nivå, som är gränsen mot Torpa. Här i öst—sydliga hörnet har Storlyckan sitt enda utfall från söder. Slänten nedåt bäcken på norr mot Haddestad är stigande som ett högland, prytt med starrkärr, där jag såg en tresidig varning, en inhägnad, fy fan, ett örjehål. Vilken tokrolighet i förhistoriska by utjordar, var som helst, det här tar vi, midsommarglädje i starrängshopaslotta, frieri och våt om fötterna. Då Torpa nya karta 1852 laga skifte i rågångsrätning i vinklar säger Torpa på väster gräns mot Skeby inte Haddestad. Har naturligtvis även Skeby i laga skifte gjort rågångs—rätning, jämväl även Haddestad. De ängar och gärden som finns mitt för stugan Grönlund, hör till Östergården. Där har naturen glömt kvar enh åla sänka som av sig självt i stillastående vatten gått i fyll växternas död svartfin mosse, som i senare tider åderlåtits i utfall dike söder till, i bro vägen ned i Kolboryds bäck. Här håla även inbegripet Grönlundslyckan, i mossåkrar.Traska vidare, efter Källgårdens äng i gärde, kommer Västergårdens 1/8 mantal Danielssons äng, även den stöter gränsen bäcken, den verkar något lägre, stenigare, liksom en sänka ända fram till gården, och bildar i sänkorna i gärdet mossträsk. Då jag gick här på Danielssons äng den 10 december, träffade jag Emil, som gick och letade efter julgranar, så tidigt. I ängen hade Danielsson även sålt grovbjörkar till snickerivirke. I denna äng finns formgravar, särskilt uppe mot norr, där åter Källgården tar vid. Jag tror jag såg spår efter bebyggelse där, en månghundraårig apel, vild och mossig. Det är märkvärdigt att ett vilt äppelträd aldrig dör, jag undrar hur

länge de verkligen kan leva? Härmed var en ny gärdesgård äng, som nu mera går i bete slit Gärdet härom på öster slut. Emil Danielssons i ägor slut.

Nu kommer vi åter till Västergården 2/4 mantal beteshage, som i överväxt vild, liknar ett bemärkt skogsbestånd, rör det inte, i förfång för arrendatorn, som bete räknat. Visst är det glädjande vackert att se ett bevarat skogsbestånd, men inte i en beteshage, missbruk, dumhet, lagom är bäst. Vårt lands trängande behov. Bränslekommissionen hittar den även i år vintern 1943. Rätt.

Här beteshage söder mot Danielssons såg jag forngravar. Det är bäcken, vattnet,som vi alla behöva, som lockat fornmänniskorna hit, bott och dött, för oss ett se, det gör vi, sov i ro, god fortsättning: Med tilllägg, 100 gånger bättre här, den ljuva Hedenhös, de dödas vilorum beteshagen, än en illaluktande kyrkogård, fy fan. Vi kommer nu fram till lertaget, vägen, grinden, och i beteshagen en forntida åkerlycka, nu igenlagd. Vid Västra Väggar har de danska kanonkulorna studsat emot berget, då det storslagna Lindekullen mitt emot i Nordängen sköts ned. Man har bevisligen funnit en sådan kanonkula på Lindekullens sida.

Längre fram har Storlyckan sin utfartsväg. Ängen torde höra till Västergården. Väster om vägen, gick vägen ner till bron i backe, skärning, tidigare tog vägen i skrök söder böj. Det lider och väl är det. Nu träffar jag på östad i söderns skogar på gräns mot Torpa, vilken som bättre bit Torpa hållit sig väl framme. Det kan fastslås att Torpagränsen gått längre in på Östads ägor än vad som nu är fallet, ty där väster om Jerneken på Östadsidan, visar ett torp med äldre forngrav, var på 1600-talet, så långt jag kan förstå, på Torpasidan, då eken sannolikt helt stod på Torpa mark. Träffar vi via vinkeln att se över gränsen egendomen Bosgård. En bit söder om eken säger Östads karta från 1697 häradsgränsen märke 5 stenarå, som skiljer Östad Torpa och Bosgård. två häraden och två socknar åt, och det två byar och en egendom åt. På Bosgårdssidan träffar vi nu på ett ödetorp, Kullen, sist Lottas på Kullen, först ramlade skorstenen ner, sedan revs stugan. Följande söder till torpet Grindtorpet borta, där stugan som hederligt gammal i rivning förflyttades som sommarstuga till Blåvik och ladugården ännu skrämmande står kvar. I riktning härifrån Grindtorpet öster i stöt med östra Torpa söder, är Gölens skogsmarker, som är Bosgårds av naturen. Så träffar jag i valsens slut runt Torpa, utgångspunkten pilen i sockenknuten. Nu tackar jag för sällskapet. Jag hade tänkt att efter Torpa ta Bosgård kapitel nr 13, vilket jag nu inte gör, utan tager Lundby istället, som är halvfärdigt. VÄSTRA TORPA ROTE NR 81. I gott antagande har västra Torpa i rote nr 81 grenadjärtorpet från laga ursprunglighet för mera än 400 år sedan lokalt legat på samma plats, idylliskt mera än vackert, vid eken där borta vid gränsen mot Östad och Bosgård. Förtjusande kuku, det är vår. Det år sommar. Barnafötter, kyrkväg, skolväg och bärplockare i den håriga stekpannan. Torp,grannar och rotebönderna där borta på söder, hemmarote och utjorden sen. Platsen se kartan följande blad. Att alla de Kronans män i uniform beskriva de knektar vid namn är för mig dödlige omöjligt. De är alla döda, och deras ättlingar uppfyller snart sagt hela världen, varför jag nöjer mig med, eftersom jag själv härstammar från knektsläkt från Valla i Svanshals, rote nr 66, att göra en militärisk honnör för att jag i Torpa träffade på dem.Av rotemannen i Torpa, Karl Ekström, han som äger Östergården och även grenadjärtorpet efter upplösningen, så har jag av honom fått alla de papper som fanns på roten. Det äldsta papperet är från 1834. Längre tillbaka än till drängen Erik Magnus Larson i Sandby, Hovs socken, hur det hänger ihop med själva knektväsendet begriper inte jag. Som rätt uppfattat att västra Torpas grenadjärtorp vid laga skiftet fick ligga kvar på sin gamla plats,

närsluter jag ett utdrag papper i dato den 24 maj 1853. De äro alla för tiden stammen livgrenadjär Jern, vilket jag i anlinje nedstigande skall komma med.Som föregående multum papper i rotebönder, 81 västra Torpa livgrenadjärknekt, korpral visar, var stridigheterna hårda. Bönderna svor över knekten, och han över dem. Den som tog ut sin laga rätt var naturligtvis knekten, som Kronans man, i Kronans tjänst. Detta begrep inte bönderna, som aldrig lämnat socknen, i sin egna självgodhet. Aldrig har knekten förloat i sitt anseende, det var alltid bönderna som inte tog varning. Den bäste rotemannen, avslöjade C. W. Jern en gång i förtroende några år före sin död, var A. G. Östberg, sedan kom krångelmakaren Albert Ekström och sist Emil Danielsson. Då sade jag skämtsamt till Jern:- Ja, det mörka Torpa, det är inget vidare.Du har det sanaa ljuset, Stark, svarade Jern med ett belåtet leende. Nå, utroten Gunhyltan då? försökte jag.- Äsch, det skogsrået, skrattade Jern.En gång kom från det svensk-ryska kriget en man gående, blåsvart i håret, med ansenlig längd och rak i ryggen. Ja, kära ni, det var en rysk krigsfånge som svenskarna lagt beslag på, vilken med sin höga begåvning begrep att han hamnat i ett fritt land i det ögonblicket han stod på svensk jord. Hans namn uttalades på svenska S m e r n. Hur det nu kom sig, så blev fången kyrkobokskriven i Hov socken och gift med en svenska. Den som inte tror mig, kan åka till landsarkivet i Vadstena. Något senare antog han en ställning som livgrenadjär vid Vallsbergs rote, med namnet Jern, och bodde i en liten grå stuga mitt för grenadjärtorpet, som nu kallas Jakobsberg, alltså vid den stuga som nuförtiden heter Sten. Stugan har länge varit borta, men ett mossigt äppleträd står kvar. Vad vet då äppleträdet? Det ligger en historia bakom och den skall jag omtala.På den tiden körde mannarna från Boxholm stångjärn till Vadstena hamn med hållplats vid Vallsbergs Skattegård. En natt kom några karlar släpande med sitt tunga stångjärn, hungriga och trötta. Det var på höstsidan då äpplena var mogna, röda och begärliga för ett så lågtstående folk. Mitt för Jerns grå stuga stannade de och en av karlarna gick upp i äppleträdet för att stjäla några. Men Jern blir varse saken, stiger upp, tar med geväret, går ut på förstubron och ropar: - Vem är i äppleträdet? Svara, annars skjuter jag:Han får inget svar och låter bössan tala. Äppletjuven ramlade ner, kanske dödligt sårad, vilket inte bekom Jern överhuvud taget. Militäriskt gjorde han vad han skulle. De fick skylla sig själva. De andra karlarna tog med sig kamraten och släpade iväg. Händelsen tystades ner, men äppleträdet talar. Min far har berättat saken för mig, eftersom han var snickarlärling i Bergstorp. Jern var bland annat traktens skickligaste skärslipare.Jern efterträddes av sonen E. M. Jern, livgrenadjär vid roten nr 81 i västra Torpa, sannolikt åren 1850-1880, vilken börd hans hustru hade är för mig obekant. Denne man var halvryss och hade samma framåtanda som fadern. Det var han som började odla i stor skala vid knekttorpet. Livgrenadjär nr 81 E.M. Jern, sannolikt Erik Magnus, knekt i Torpa, stod sig synnerligen gott. Då han tog avsked, uppbyggde han sig en egen stuga söder om knekttorpet, med stora fönster, vitrappad och kallad Fridhem. Där närmast intill tidigare en stuga stått, se kartan 1852. Vad jag vet, så hade E.M. Jern 2 söner och 1 dotter. Den ena sonen, Emil Jern, var storbegåvad med handelshuvud, och med den vackraste handstil någon kan ha. Han hamnade i Stockholm som handelsbiträde. Där medgången och begåvningen gick honom väl i händer, vilket blev hans olycka. Spriten, sällskapslivet och förfalskningen. Så kom ett brev hem till fadern i Fridhem. Om jag inte omedelbart får 300:- , så hamnar jag inom lås och bom. Den redbare fadern tog ett inteckningslån på stugan och skickade pengarna till Emil. Strax efteråt kom Emil som luffare hem, där han en tid gick och slog dank. Så bad fadern för honom i Väderstads handelsbod och han kunde, tack vare sin begåvning, komma på fötter igen, vilket han ej tålde. Superiet började som förr, han var förlorad och hamnade i Norrköping, där han gick

ner sig, kom in på torken och där dog, liksom ett vrak på tidens hav. Dottern Hulda Kristina, född 1856, var en välväxt, kraftig kvinna med mörkt hår och ögon. Hon tjänade i många år hos kapten Henrik Tisell på Annelund i Hov. Så kom hon efter föräldrarnas död i arv och utlösning i ägo av föräldrarnas vita stuga Fridhem. Så gifte hon sig på gamla dar med en lika gammal man, Karl August Gustafsson (kallad KisaJösse). Hulda var kalaskokerska och värdinna och kunde verkligen föra sig. Hon dog för något år sedan, då mannen vresig kom i bil till Väderstads ålderdomshem, där han strax dog . De vilar nu på Väderstads nya kyrkogård. Eftersom båda var barnlösa, tillföll arvet Karl Wilhelm Jerns 15 barn, det vill säga, Huldas brors barn. Den gamla vita Jerna¬stugan köptes av Karl Hjalmar Karlsson, vägoch skogsarbetare.

Karl Wilhelm Jern, som blev livgrenadjär efter fadern, blev sedan kyrkvaktmästare, ringare och dödgrävare i Väderstad. Han traskade denk långa vägen närmast till sin död. Han hade medfödd begåvning, och kunde lätt och ledigt ta sig fram här i världen. Så flyttade Jern från sitt kära Torpa till östra Torpa där han inom något år insomnade i den eviga vi¬lan. Efter makens död flyttade änkan till villa Solvik i VÄderstad.

I ordets fulla bemärkelse kan man säga, att livgrenadjär Karl Wilhelm Jern och hans maka varit trogna, bemärkt, kulturbärande i att de till livet satt 15 barn, alla med mycket fördelaktigt utseende och kroppslig vigör. Det vill säga, här på mödernet Börjesson från östra Torpa i Rinna tillfredsställande, väl passande in på släkten Jern, så kommer i tur och ordning barnens namn: Helge, Olivia, Ebba, Ada, Gerda, Ivan, Ulla, Erik, Valter, Einar, Sofia, Viola, Ture, Karl och Greta. En flicka dog som hette Anna. Men modern sade mig en gång, då vi bodde grannar i samhället, att de då fick en dotterdotter, som heter Sonja, som nu är gift Palm här i samhället. Vilket myller för en fattig knekt att försörja så många barn. Tack vare modern var de alla rena, snygga och välklädd. Senare fick fru Jern medalj för lång och trogen tjänst.

Karl Wilhelm Jerns yrke, utom torpet var slakt och charkuterirörelse i Väderstad och Vadstena. Och det roligt sagt, att Jern inte alltid tjänade på sin artighet, kan jag framtaga ett annat. Något år på höstsidan, bland de många barnen, hade han fått ut ett fönsterglas i sin stuga, vilket kölden måste lagas, han då jämväl i andra ärenden till handelsboden, där fönsterglas fanns, tog han ett mått på storleken fönsterglaset och jag skall köpa hem, sade han. Väl så skedde, fick han det med andra i affären inköpta paket på hemvägen under armen. Sin takt marsch grenadjär kom han en bit över bäcken mitt för Vallsbergs Skattegård, då han mötte en bekant. Så lyfte han artigt på mössan, varför glaset for i marken. Förbannad vände han om och köpte ett nytt. När han kom mitt för Nygårdsvägen mötte han en annan bekant och hälsade, varvid glas nr 2 åkte i vägen. Nu stod Jern fundersam, men vände åter och köpte ett tredje glas. När han hade stugan inom synhåll, stötte han emot en utstående gärdesgårds-staver, med påföljd att även det gick i kras. Så satte han en brädlapp i fönstret, tyst och belåten.

Då Jern avflyttade, hyrdes stugan ut till en Linden, och nu köpte Hjalmar Karlsson stugan. Så lyckades i alla fall att sluta västra Torpa till slut.