HANDBOK

FörordSaknar dina vänner respekt för andra på nätet? Tycker du att det inte är okej? Ca 62 % av barn och unga i Sverige har haft en negativ upplevelse på internet (Källa: Norton Online Family Report, Symantec nov 2011).InteOkej uppmanar därför unga människor att föra en schy-sstare dialog över nätet. InteOkej finns till för dem som vill in-spireras och inspirera andra att tillsammans skapa en bättre atmosfär på nätet, mot nätmobbning.

InteOkej är ett projekt som drivs av Spiritus Mundi tillsammans med Klippans kommun, Örnsköldsviks kommun, Malmö stad och Malmö högskola, med medel från Arvsfonden.

Spiritus Mundi är en organisation som sedan 2003 har jobbat med att bygga upp nya mötesplatser för människor från olika kulturer och sociala förhållanden, för människor från olika delar av en stad, ett land eller världen. Med hjälp av musik, bild, dans, text och andra kreativa uttryck för organisationen människor närmare varandra.

Innehåll5. Inledning6. Hur fungerar hemsidan?8-9. Intervju, “Paniken spred sig som en svart rök i hela kroppen”10. Cases11. Länkar

Producerad avHanna LarssonJohanna DovanderKelly Colbell Heyl

Den som blir mobbad över internet idag kan aldrig rik-tigt känna sig trygg eftersom mobbarna i stort sätt kan följa med dig hem. Genom sms, mms, chatt och mejl kan nät-mobbning nå vem som helst, vilken tid på dygnet det än rör sig om.

På nätet kan det vara lättare att skriva taskiga saker efter-som man inte behöver möta personen i verkligheten. Ofta gör det lika ont att få en taskig kommentar via internet som

ansikte mot ansikte, vilket gör nätmobbning minst lika allvarligt som mobbning i det ”verkliga livet”. Med andra ord är all form av mobbning dålig och verkligen inte okej.

Det här är en handbok för dig som vill göra just din röst hörd och som tycker det är dags att säga ifrån. Här finns allt från information om inteokej.nu till en ung tjejs berättelse där hon blev utsatt för en av internets hemska baksidor.

Inledning

Välkommen in i gemenskapen!

Hur du använder inteokej.nuDu eller någon du känner blir utsatt för nätmobbning och du vill ha stöd för hur du ska gå tillvägaJu mer du ger respons på ett positivt sätt, desto fler funktioner får du tillgång till

“Paniken spred sig som en svart rök i hela kroppen”Jag kan inte förstå hur jag kunde vara så dum och korkad att jag faktiskt gjorde det. Att jag verkligen drog av mig plagg för plagg och tog de där bilderna. Bilder som skickades till en person jag aldrig ens har träffat i det verkliga livet och som jag blir påmind om än idag. Jag var femton år gammal och ganska ny på nätet. Sociala nätverk som Facebook och Bilddagboken var helt främmande för mig och jag kände mig ganska osäker när jag skapade mina första profiler.

Redan efter några dagar kände jag mig mer hemma i den digitala världen och skaf-fade snabbt vänner jag kände sen tidigare, men också mån-ga jag aldrig hade träffat förut. Det var då jag fick kontakt med honom. En söt och trev-lig kille från samma stad, som bara var några år äldre än jag. Vi började prata en del och samtalen mellan oss blev allt fler. Efter en tid föreslog han att vi skulle börja videosamta-la istället, eller ”skypa” som det kallas numera. Sagt och

gjort så lade vi till varandra på Skype och bytte en kort tid därefter mobilnummer med varandra. Efter det här gick allting väldigt fort. Mobilen pep flera gånger om dagen av med-delanden från honom och vi sms:ade till sent på natten. Sen kom tjatet. Det ständiga och jobbiga tjatet om att skic-ka lite ”sexiga bilder”. Efter många om och men gjorde jag det. Fyra avklädda bilder skickades iväg varav en där

jag visade mitt ansikte. Jag kände mig vacker, sexig och framförallt uppskattad.

Veckorna gick och han sva-rade mig mindre och mindre. Paniken spred sig som en svart rök i hela kroppen och klumpen i magen blev allt större. Vad hade jag gjort för fel? Dög jag inte till eller hade han träffat någon annan? Svaret fick jag någon vecka senare när jag kom till skolan. Det var som vilken skoldag som helst om man bortser från blickarna. Dömande, ela-ka blickar och avlägsna fnitter som kom från människor jag har träffat så många gånger förr. Jag lade inte ner så my-cket energi på det till en bör-jan, men i slutet av dagen bör-jade det bli riktigt jobbigt och det var då jag fick reda på vad som försiggick.

Det hade skapats en grupp på Facebook som handla-de om mig. Alla de bilder jag skickat hade lagts upp och det hade börjat föras vilda diskussioner kring det jag

gjort. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den da-gen. Tårarna rann ner för mina kinder och ångesten bultade i hela kroppen. Jag kommer ihåg att under all min ångest fanns en ilska. Både mot kil-len som svikit mig men också mot de som kommenterade. Alla verkade tycka att det var hur lugnt som helst att ösa ur sig en massa elakheter om mig och min kropp, utan att ens tänka på hur jag kände. I skolan vågade de inte säga ett ljud, utan brände mig bara med blickar och utfrysning, men här var det tydligen fritt fram att skriva precis vad man tyckte och tänkte.

Det gick några veckor och kommentarerna fortsatte till-sammans med alla elaka ord. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vem jag skulle vän-da mig till, så jag låtsades vara sjuk för att slippa gå till skolan. Till slut nådde ryktet om sidan skolans kurator, som i sin tur ringde och pratade med mina föräldrar. Sidan anmäldes och togs bort ganska snabbt dä-

refter. Vi var på flera möten med skolan och många av de som kommenterat fick per-sonligen komma och be om ursäkt. Även om jag då tyckte att allt det här var det pinsam-maste jag någonsin varit med om, är jag idag glad över att allt gick som det gick.

Många har frågat mig såhär i efterhand varför jag inte bara slutade gå in och kolla på sidan och varför jag inte tog bort min profil, men det är svårt att förklara om man aldrig varit där. Det blir som en sorts drog. Även om man sitter i världens tryggaste mil-jö kan man inte låta bli att gå in och titta efter vad de skriver och försöka behålla den lilla kontrollen man har kvar. Man vill inte se, men man kan inte låta bli. Mobbarna finns över-allt och det kväver en.

Jag önskar verkligen att en sida som inteokej.nu hade funnits då när jag var utsatt. Den hade kunnat hjälpa mig att söka stöd hos människor som kanske varit med om li-

knande saker, utan att behöva avslöja vem jag är eller var jag bor. Jag vet själv att just min historia hade kunnat gå hur långt som helst om inte kura-torn hade fått reda på sidan eftersom att jag inte vågade prata med någon vuxen om det.

Min berättelse är sann, den har hänt och den händer så många fler än jag. Jag delar med mig av det här för att få andra unga att våga säga if-rån. Prata med någon i din närhet eller använd dig av en sida som inteokej.nu. Jag lovar att det kommer bli bät-tre. Stå på dig!

Kram Lisa

* Lisa heter egentligen någonting annat

Om man är vän med någon på

facebook tillexempel och man inte

pratar i verkligheten. Är man vänner

eller inte då?

Vad ska man göra om man blir mob-

bad/trakasserad på sms och man inte

vet vem det är som skickar? Varför gör

folk så?

Det finns en kille som flera människor trakasserar på

Facebook. Först trodde jag att han var ett troll, men detta

har pågått i över ett år. Han har blivit någon sorts slagpåse

på nätet som folk håller på med bara för skoj skull. Vad ska

man göra?

Det här med att folk kan vara så elaka

och hatiska i tex kommentarsfält, kan

det bli bättre om man är snäll själv?

Diskutera

http://unicef.se/barnkonventionen

http://friends.sehttp://bris.se

http://umo.se