5
Gisela Jönsson - Psykologins historia - HT10 - Stockholms Universitet Dualism -- en förlegad syn på mind body-problemet? Introduktion David Chalmers har beskrivit en rad “enkla” problem kring medvetandet, till exempel hur uppmärksamhet kan riktas, skillnaden mellan vakenhet och sömn, att kunna rapportera mentala “states”, förmågan att diskriminera mellan, kategorisera och reagera på stimuli i miljön. Även om de ej är lösta ännu, så är de enkla eftersom de gäller funktioner, som vi kan förklara med en kognitiv eller neurofysiologisk modell av en mekanism som kan utföra funktionen. (Chalmers, 1995). Men den svåra frågan - the hard problem of consciousness - är varför dessa olika funktioner åtföljs av subjektiv upplevelse. Denna upplevelse, att det känns på något sätt (“there is something it is like” som Thomas Nagel skrev i sitt berömda papper What is it like to be a bat? (1974)), är vad som utmärker medvetandet. Närliggande omformuleringar av problemet är qualiaproblemet eller mind body-problemet. Å ena sidan har vi body, å andra sidan har vi mind. Hur kommer det sig att de, som det verkar, kan påverka varandra? Vi har en upplevelse av ett jag som med vilje kan styra våra kroppar till att göra saker. Och om vi inte tror på gudomligt inflytande ger alltså hjärnan på något vis upphov till denna upplevelse av, till exempel, ett jag som med vilje kan styra sin kropp. Sättet jag beskriver detta på, ja själva ordet “mind body-problem”, implicerar i sig dualism. Dualism som vetenskapsteoretisk inriktning är inte helt rumsren idag, men den klamrar sig fast i både tankesätt och vokabulär. Dualismens utveckling Substansdualism En av de mest kända förespråkarna för substansdualism var Rene Descartes. För honom var medvetandet som en matematisk punkt; placerad inuti kroppen men utan fysisk utsträckning. Kroppen å sin sida, menar han har fysiska egenskaper men kan inte egentligen tänka. Medvetandet eller själen var en slags andlig substans, helt skild från det fysiska. (Leahey, 2004) Vad som tydliggör att det är fråga om substans för medvetandet är att Descartes menade att medvetandet inte är utan har upplevelser. Medvetandet är inte tankarna, utan det som tänker. Ett sätt att tänka kring detta är vad filosofen Daniel Dennett något nedlåtande kallar “cartesian theater” (Dennett, 1991). Descartes vände sig emot den naiva värlsbild där vi uppfattar världen precis som den är. Han menar att vi kan reflektera över våra upplevelser, och istället för att uppfatta världen direkt uppfattar vi hur världen ter sig. Vi kan ta ett steg tillbaka och betrakta våra sensationer som skilda från oss själva. Dennett i sin teaterliknelse menar att världen, enligt Descartes, genom våra sinnen liksom spelas upp som på en duk i vårt inre, där vi med medvetandet betraktar den. Medveten upplevelse är som ett fotografi, som du naivt tar för att vara verkligheten men som kan betraktas och undersökas som ett föremål - medvetandet själv

Gisela jönsson paper delex2

Embed Size (px)

Citation preview

Page 1: Gisela jönsson paper delex2

Gisela Jönsson - Psykologins historia - HT10 - Stockholms Universitet

Dualism -- en förlegad syn på mind body-problemet?

IntroduktionDavid Chalmers har beskrivit en rad “enkla” problem kring medvetandet, till exempel hur uppmärksamhet kan riktas, skillnaden mellan vakenhet och sömn, att kunna rapportera mentala “states”, förmågan att diskriminera mellan, kategorisera och reagera på stimuli i miljön. Även om de ej är lösta ännu, så är de enkla eftersom de gäller funktioner, som vi kan förklara med en kognitiv eller neurofysiologisk modell av en mekanism som kan utföra funktionen. (Chalmers, 1995). Men den svåra frågan - the hard problem of consciousness - är varför dessa olika funktioner åtföljs av subjektiv upplevelse. Denna upplevelse, att det känns på något sätt (“there is something it is like” som Thomas Nagel skrev i sitt berömda papper What is it like to be a bat? (1974)), är vad som utmärker medvetandet. Närliggande omformuleringar av problemet är qualiaproblemet eller mind body-problemet. Å ena sidan har vi body, å andra sidan har vi mind. Hur kommer det sig att de, som det verkar, kan påverka varandra? Vi har en upplevelse av ett jag som med vilje kan styra våra kroppar till att göra saker. Och om vi inte tror på gudomligt inflytande ger alltså hjärnan på något vis upphov till denna upplevelse av, till exempel, ett jag som med vilje kan styra sin kropp. Sättet jag beskriver detta på, ja själva ordet “mind body-problem”, implicerar i sig dualism. Dualism som vetenskapsteoretisk inriktning är inte helt rumsren idag, men den klamrar sig fast i både tankesätt och vokabulär.

Dualismens utveckling

SubstansdualismEn av de mest kända förespråkarna för substansdualism var Rene Descartes. För honom var medvetandet som en matematisk punkt; placerad inuti kroppen men utan fysisk utsträckning. Kroppen å sin sida, menar han har fysiska egenskaper men kan inte egentligen tänka. Medvetandet eller själen var en slags andlig substans, helt skild från det fysiska. (Leahey, 2004) Vad som tydliggör att det är fråga om substans för medvetandet är att Descartes menade att medvetandet inte är utan har upplevelser. Medvetandet är inte tankarna, utan det som tänker. Ett sätt att tänka kring detta är vad filosofen Daniel Dennett något nedlåtande kallar “cartesian theater” (Dennett, 1991). Descartes vände sig emot den naiva värlsbild där vi uppfattar världen precis som den är. Han menar att vi kan reflektera över våra upplevelser, och istället för att uppfatta världen direkt uppfattar vi hur världen ter sig. Vi kan ta ett steg tillbaka och betrakta våra sensationer som skilda från oss själva. Dennett i sin teaterliknelse menar att världen, enligt Descartes, genom våra sinnen liksom spelas upp som på en duk i vårt inre, där vi med medvetandet betraktar den. Medveten upplevelse är som ett fotografi, som du naivt tar för att vara verkligheten men som kan betraktas och undersökas som ett föremål - medvetandet själv

Page 2: Gisela jönsson paper delex2

(Leahey, 2004). Descartes lösning på mind-body-problemet är att medvetandet/själen och kroppen, det fysiska, interagerar genom tallkottkörteln, den plats i hjärnan där själen kan påverka det fysiska. Redan då, kan man tycka, en ganska otillfredsställande förklaring till hur något utan fysiska egenskaper ändå kan påverka någonting fysiskt. Även om betydligt färre idag ser medvetandet som ett slags spöke i hjärnan så är det svårt att helt skaka av sig Descartes dualism. Den cartesianska teatern medför ett slags homunkulusproblem som ständigt dyker upp då man pratar om till exempel självreflektion. Det förklarar ingenting om hur detta själv som har subjektiva upplevelser kan uppstå, genom att hänvisa till ett själv, som betraktar sig själv.

EgenskapsdualismEn “mildare” form av dualism är egenskapsdualism. Egenskapsdualisten menar inte att det finns två sorters substans. Det finns enbart fysisk materia, men två sorters egenskaper, fysiska och mentala. Detta bygger på icke-reduktionism. En reduktionistisk syn kan vara att “mentala fenomen” till fullo kan förklaras av “lägre” processer, till exempel biokemiska. En emergentisk syn, som kan sägas vara motsatsen, går åt andra hållet - egenskaper som inte finns på den biokemiska nivån emergerar på systemnivå. Mentala fenomen går därför inte att reducera och studera i delar. På ett liknande sätt kan man tänka sig en grupp människor. En grupp består av individer, ja, men om du reducerar gruppen till individer är det inte en grupp längre. Gruppen finns på systemnivå och kan ha egenskaper på den nivån, som inte finns i individen. David Chalmers känns som en utpräglad dualist som också fått ta mycket kritik för detta. Han har bland annat argumenterat starkt för tankeexperimentet med “filosofiska zombies”, att man kan tänka sig att det finns något som ser ut och agerar precis som en människa men som inte är medveten. Ibland beskrivs det också som att man kan tänka sig att personen är fysiskt identisk med en människa men ändå inte är medveten - går det? Här blir dualismen väldigt tydlig - någonting kan alltså vara materiellt identiskt med någonting medvetet, utan att vara medvetet? Då måste ju medvetandet vara något mystiskt extra, nästan som substansdualism. Exakt vad som är eller vem som är egenskapsdualist är ibland oklart. “Dualism” verkar bland många i första hand vara ett epitet man tillskriver andra människor, inte sig själv. John Searle skriver i Why I am not a property dualist (2002) att egenskapsdualism leder antingen till epifenomenalism eller kausal överdeterminism. Han beskriver egenskapsdualismens resonemang som följer. Det finns två olika metafysiska kategorier som utgör verkligheten: fysiska och mentala fenomen. De fysiska existerar oberoende av subjektiva upplevelser av dem, medan de mentala tvärtom enbart existerar som subjektiva upplevelser. Eftersom de olika sorterna inte kan reduceras till varandra är de distinkt olika och mentala fenomen någonting högre och utöver neurofysiologi. Mentala fenomen är ingen egen substans utan en egenskap människor (och kanske djur) har.

Page 3: Gisela jönsson paper delex2

Problemet som då uppstår är klassiskt - hur kan det mentala påverka det fysiska, om det mentala inte är fysiskt? Om det fysiska universum är kausalt stängt blir det mentala epifenomen, som inte kan påverka det fysiska. Om det istället är öppet blir det en överförklaring, menar Searle. En handrörelse kan kausalt förklaras utmärkt på neurofysiologisk nivå, varpå det vore att ge rörelsen två orsaker om man också plockar in medvetandet (som icke-fysisk egenskap) som förklaring. Han beskriver sin egen position som “biologisk naturalism” där medvetandet är ett fullt naturligt och fysiskt tillstånd hos vissa biologiska system, precis som till exempel soliditet är ett tillstånd hos viss materia. Vatten kan vara gas, flytande eller fast men det är fortfarande vatten. Hans huvudpoäng är: det mentala är kausalt reducerbart till neurologiska processer, men inte ontologiskt. Det som gör medvetandet speciellt är att det har en “förstapersonsontologi” och det kan därför inte reduceras till någonting som finns oberoende av det upplevda.

Alternativ till dualismFilosofen Dorit Bar-On beskriver vad hon kallar “Rortys dilemma”, som handlar om att det finns en inkorrigibilitet i förstapersonsuttalanden om mentala tillstånd som materialism inte kan förklara. Till exempel om en person uppriktigt säger eller tänker för sig själv “Oj vad trött jag är!”. En yttre observatör kan inte avgöra huruvida detta stämmer eller ej. En materialistisk förklaring kan inte täcka in detta och blir därför eliminativ (Bar-On, 2009). Churchland är en av de tydligaste förespråkarna av eliminativ materialism. Han menar att neurofysiologin i takt med sin utveckling och förklaringsförmåga kommer att ersätta psykologin som sätt att prata om mentala fenomen. Det handlar alltså inte bara om reduktion där psykologiska fenomen också kan förklaras med neurokemi utan om att psykologin som vi känner den kommer att bli överflödig (Allwood & Erikson, 2009). Andra som kallar sig monister, till exempel Vilayanur Ramachandran, menar att qualia finns och pratar mycket om det medan ytterligare andra, som Daniel Dennett, ignorerar qualia. Och båda säger de att det inte finns något “spooky stuff” (Ramachandran) eller “mystery stuff” (Dennett) (Blackmore, 2006).

DiskussionDet är intressant att Searle inte nämner någon annan person som står för den sortens egenskapsdualism han tar avstånd från. Det är “någon annan” -- oklart vem -- som enligt honom menar att medvetandet/det mentala är någonting högre och utöver de lägre processer som även enligt honom är den kausala grunden för det. Det är nästan som att han bygger sig en halmgubbe att sabla ner. Detta eftersom det idag inte förefaller vara någon sekulär person som själv menar sig inneha åsikten att medvetandet är något mystiskt extra. Man kallar andra för dualister, inte sig själv.

Page 4: Gisela jönsson paper delex2

Men Searle menar ju också att det medvetna är irreducibelt, ontologiskt sett. Är det inte bara en fråga om hur man uttrycker sig? Om jag vill låta mer som en dualist kan jag bara säga att medvetandet har den ontologiska egenskapen att vara irreducibelt till partiklar. När jag först läste om egenskapsdualism så ansåg jag att det beskrev min egen syn ganska väl, tills jag läste Searle och kände att det beskrev min egen syn bättre. Men min syn har inte egentligen ändrats (i detta fall, av just detta). Jag tänker på sättet som qualia ibland beskrivs, som går ut på att de som hävdar att qualia “finns” menar att qualia är det som är kvar om man tar bort allt det “objektiva”. Om det är det man tror om någon annan så låter det förstås som att den andra är misstänkt substansdualist. Men jag återvänder då till min liknelse med en grupp. Grupper finns. De kan ha en egen gruppdynamik, som ligger i relationen och interaktionen mellan gruppens medlemmar. Det är varken något som finns i den enskilde gruppmedlemmen eller någonting mystiskt extra. Det blir ingenting “kvar” om du tar bort alla medlemmar ur gruppen. Att som exempelvis Searle se medvetande som en egenskap hos vissa biologiska system är en inställning jag delar. Om man har detta klart för sig tycker jag inte det är så farligt om man ibland “låter som” en dualist. Som både Leahey och Searle tar upp lever arvet efter Descartes onekligen kvar. Ord som kropp och själ och “mind” har en massa bagage. Det jag uppfattat av debatten kring medvetandefilosofi är att folk ibland pratar förbi varandra. Vokabulären är hämtad från ett dualistiskt tankesätt som trots att de flesta egentligen verkar hyfsat överens om att det finns en värld så är det lätt att “låta dualistisk” eller kanske rentav tänka lite dualistiskt utan att kanske egentligen mena det. Det är ju lätt ändå som människa att känna att man i någon mening har en liten homunkulus som är ens egentliga jag, situerad någonstans i huvudhöjd. Att flera personer, som själva inte menar sig vara dualister, ändå måste lägga in en liten brasklapp och förtydliga att det inte finns något mystiskt eller “spooky” extra antyder att de vet att de ändå låter som dualister.

Egentligen kanske man skulle säga “Body-mindproblemet? Vad är problemet?”. Jag skulle säga att de egentligen är ett, men att vi ännu inte vet hur det fungerar. Och för att någon gång komma till förståelse är det antagligen rimligare att försöka, än att filosofiskt bestämma problemet som för svårt.

Page 5: Gisela jönsson paper delex2

Referenser Bar-On, D. (2009). First Person Authority: Dualism, Constitutivism, and Neo-Expressivism. Erkenntnis, 1 (71), 53-71 Blackmore, S. (2006). Conversations on consciousness : What the Best Minds Think about the Brain, Free Will, and What It Means to Be Human. New York: Oxford University Press. Chalmers, D. (1995). Facing up to the problem of consciousness. Journal of Consciousness Studies, 2 (3), 200-219 Daniel C Dennett. (1991), Consciousness Explained. New York: Little, Brown & Co. Nagel, T. (1974). What is it like to be a bat? The Philosophical Review, LXXXIII, 4, 435-50 Leahey, T. (2004) A history of psychology. New Jersey: Pearson Prentice Hall. Stanford Encyclopedia of Philosophy - http://plato.stanford.edu/entries/dualism/ Searle, J. (2002). Why I am not a property dualist. Journal of Consciousness Studies, 9 (12), 57–64.