EXAMENSARBETE

2002:51 HV

SJUKGYMNASTEXAMEN • C-NIVÅ

Institutionen för HälsovetenskapAvdelningen för Sjukgymnastik

Vetenskaplig handledare: Daina Dagis

2002:51 HV • ISSN: 1404 - 5516 • ISRN: LTU - HV - EX - - 02/51 - - SE

HÄLSOVETENSKAPLIGA UTBILDNINGAR

INGER HELLSTRÖM TORIKKASOFIA OHLSSON

Fysisk träning vidreumatoid artrit

En litteraturstudie

LULEÅ TEKNISKA UNIVERSITET Institutionen för hälsovetenskap Sjukgymnastprogrammet 120 p. Examensarbete 10 p.

Fysisk träning vid Reumatoid Artrit

- en litteraturstudie

Författare: Inger Hellström Torikka

Sofia Ohlsson Handledare: Examinator: Universitetsadjunkt, Leg. Sjukgymnast Doktor i medicinsk vetenskap Daina Dagis Kaisa Mannerkorpi

2

Vi vill tacka vår handledare Daina Dagis för hennes hjälp med vårt examensarbete. Tack också till Katarina Mikaelsson som varit vår expert i ämnet.

Vi vill även tacka personalen på Sociomedicinska biblioteket som bistått med hjälp vid litteratursökningar och med distribution av material.

3

ABSTRAKT Bakgrund: Reumatoid atrit (RA) är en av de mest kända reumatiska sjukdomarna och kan beskrivas som en kronisk, systemisk, inflammatorisk sjukdom. Sjukdomen drabbar ca 1 % av befolkningen. Fysiologiska och anatomiska störningar som kan drabba personer med RA är rörelse- och belastningssmärta, nedsatt rörlighet, leddeformitet, nedsatt muskelfunktion och nedsatt kondition. Syfte: Att undersöka vilka metoder för, och vilka effekter av, fysisk träning som fanns dokumenterade i vetenskaplig litteratur för personer med reumatoid artrit. Metod: En datasökning gjordes på databaserna PubMed, SweMed + och Cochrane. Resultat: Nio artiklar uppfyllde inklusionskriterierna. Metoderna i artiklarna kunde delas in i styrketräning, kombinerad lågintensiv träning och kombinerad högintensiv träning. Dessa metoder visade på effekter som ökad muskelstyrka och funktionell kapacitet. Även en förbättrad aerobisk kapacitet påvisades. Ingen studie visade på ökad sjukdomsaktivitet. Slutsats: De inkluderade artiklarna visade att fysisk träning var fullt möjlig att utföra och gav positiva effekter även för personer med RA. Det krävs dock fler och framförallt större studier för att få pålitligare svar. Nyckelord: effects, exercise, physical therapy, rheumatoid arthritis.

4

INNEHÅLL SIDA

1. BAKGRUND……………………………………….……….………….5

2. SYFTE………………………………………………………….……….7

3. FRÅGESTÄLLNINGAR……….……………………………….….….7

4. METOD…….……………………………………………………….…..7

5. RESULTAT……………………….……………………………………9

5.1 Styrketräning………………………………………………….10

5.2 Kombinerad lågintensiv träning………………………….….11

5.3 Kombinerad högintensiv träning…………………………….14

5.4 Litteraturstudie………………………………………...….….15

6. DISKUSSION…………………………………………………….…...15

6.1 Resultatdiskussion …………………………………...………15

6.1.1 Styrketräning…………………………………………15

6.1.2 Kombinerad lågintensiv träning………………….…17

6.1.3 Kombinerad högintensiv träning……………...…….20

6.1.4 Litteraturstudie………………………………..….….20

6.2 Metoddiskussion……………………………………………....21

7. SLUTSATS………………………………………………...……….....22

8. REFERENSLISTA…………………………………...…………..…..24

9. BILAGA…………………………………………………...………..…32

5

1. BAKGRUND Reumatoid artrit (RA), även kallad ledgångsreumatism, är en sjukdom som

troligtvis funnits länge. Ett flertal ledsjukdomar finns beskrivna i de hippokratiska

skrifterna (1). Man har även vid undersökning av skelettfynd från stenåldern i

Skandinavien, tidig indiankultur i Amerika (flera tusen år före Kristus) och hos

egyptiska mumier funnit ledförändringar som talar för att dessa människor i livet

med all sannolikhet haft en ledsjukdom som tett sig som våra dagars

ledgångsreumatism (1, 2, 3). Men, den första otvetydiga beskrivningen av

reumatoid artrit (RA) publicerades år 1800 då fransmannen Augustin-Jacob

Landré-Beauvais beskrev nio kvinnor med typisk ledgångsreumatism (2, 3).

Kronisk ledgångsreumatism, RA, är den mest kända reumatiska sjukdomen. Man

räknar med att cirka 60-70 000 personer i Sverige har denna sjukdom (1, 4). De

flesta insjuknar mellan 55 och 65 års ålder. Ledgångsreumatism kallas ibland en

kvinnosjukdom eftersom den är tre till fyra gånger vanligare bland kvinnor än

bland män (1, 2).

Sjukdomen RA kan beskrivas som en kronisk, systemisk, inflammatorisk sjukdom

av okänd etiologi och kännetecknas av det sätt på vilket kroppens leder engageras.

Ledinflammationen kan vara återkommande med mer eller mindre långa uppehåll

eller fortgå kontinuerligt (3, 5, 6).

Fysiologiska och anatomiska störningar som kan drabba personer med RA är

rörelse- och belastningssmärta, nedsatt rörlighet, leddeformiteter, nedsatt

muskelfunktion och nedsatt kondition (4, 6-12). Dessa faktorer leder hos många

till inaktivitet. Generellt ökar inaktiviteten de manifestationer som följer av RA

och påskyndar den muskulära nedbrytningen som sjukdomen medför (12, 13, 14).

Personer med RA kan på grund av detta vara inne i en ”ond cirkel”, där

ledförändringarna kan leda till immobilisering och atrofi och därmed till

muskelsvaghet och risk för ökade ledförändringar och skador. Detta ökar

ytterligare risken för funktionsnedsättningar (4, 15). Total inaktivitet hos personer

med RA leder till försämring av muskelstyrkan med cirka 5 % per dag (5).

6

Diagnosen RA ställs enligt ACR:s (American College of Rheumatology) kriterier

från 1987 (1, 16, 17):

1. Morgonstelhet i engagerade leder i minst en timme.

2. Artrit i tre eller flera definierade leder eller ledområden samtidigt.

3. Artrit i händernas leder.

4. Symmetrisk atrit.

5. Reumatiska knutor, så kallade subkutana noduli.

6. Positivt reumafaktortest.

7. Röntgenförändringar, typiska för RA, med periarticulär urkalkning,

broskreduktion eller usurer.

När man uppfyller fyra av sju kriterier får man diagnosen RA.

De behandlingar man idag erbjuder är läkemedelsbehandling, kirurgisk

behandling, sjukgymnastik, arbetsterapi och kuratorskontakt. Dessa behandlingar

har som mål att dämpa smärta, förbättra rörligheten och begränsa ben- och

broskdestruktion (3).

Tidigare ansåg man att intensiv fysisk träning kunde öka smärta och

sjukdomsaktivitet samt medföra ökad risk för leddeformitet (18). Man ansåg att

inflammation utgjorde kontraindikation för träning (5, 19). Denna uppfattning var

primärt baserad på röntgenologiskt konstaterad handledserosion där den

dominanta handen, och förmodade mer använda handen, var i högre grad

påverkad. Därför menade man att även träningsutlöst temperatursstegring skulle

kunna öka ledbroskets nedbrytningshastighet (5).

Man ordinerade därför vila, då man ansåg att vila och immobilisering hade en

välgörande effekt på inflammerade leder (4, 10, 18, 20).

Under de två senaste årtiondena har forskningen visat att sängvila ökar benskörhet

och minskar muskelmassa och bör om möjligt undvikas (11, 21). Det blir allt

vanligare att man rekommenderar dynamiska träningsformer med tillräcklig

intensitet för att öka muskelstyrkan och aerobisk kapacitet, speciellt för patienter

utan aktiv sjukdom (21).

7

För att kunna utföra dagliga sysslor på ett tillfredsställande sätt är det viktigt för

personer med RA att upprätthålla en god fysisk kapacitet (13, 19). En bra

konditionsnivå anses också motverka en för tidig död hos populationen i

allmänhet, detta förmodas gälla även personer med RA (20). Dessutom är

muskelstyrkan och aerobisk kapacitet på grund av sjukdomen reducerad hos

personer med RA i jämförelse med friska av samma ålder och kön (19, 22).

De visade effekterna av fysisk träning är bland annat ökad muskelstyrka och

muskeluthållighet, ökad ledrörlighet, aerobisk kapacitet och funktion och en

minskning i sjukdomsaktivitet och smärtnivå. Andra positiva effekter av träning

är förbättrat humör och sömnvanor samt viktreduktion (14).

Aerobisk träning har visat sig minska risken för hjärtsjukdom, högt blodtryck och

stroke och vara bra för rehabilitering av patienter med ryggmärgsskador,

hjärtsjukdomar, övervikt och diabetes (10).

2. SYFTE Vi vill med denna studie ta reda på vilka metoder för och vilka effekter av fysisk

träning som finns dokumenterade i vetenskaplig litteratur för personer med

reumatoid artrit. Med fysisk träning menar vi träning med så hög intensitet att den

ökar muskelstyrkan och/eller den aerobiska kapaciteten.

3. FRÅGESTÄLLNINGAR Vilka metoder för fysisk träning för patienter med reumatoid artrit finns

dokumenterade i vetenskaplig litteratur?

Vilka effekter finns dokumenterade för dessa metoder?

4. METOD Materialsökningar gjordes i databaserna PubMed, Swemed+ och Cochrane under

december 2001 och januari 2002. Sökningarna i databaserna gjordes utifrån

följande grundsökord: arthritis rheumatoid, rheumatoid arthritis. Dessa

8

kombinerades med följande sökord: exercise, physical therapy, terapeutics.

Sökningarna begränsades till artiklar publicerade de senaste tio åren, det vill säga

mellan 1991- 2001, artiklar publicerade på engelska och nordiska språk samt

artiklar gällande människor.

Inklusionskriterier:

− Försökspersoner med diagnostiserad Reumatoid artrit enligt ARA:s (American

Reumatism Association) (23) och ACR:s kriterier (5, 16, 17).

− Studier gällande fysisk träning.

− Studier med beskrivna effekter.

Exklusionskriterier:

− Studier som bara beskriver ett enda mättillfälle.

− Studier som endast undersöker effekter av rörlighetsträning.

Tvåhundraen artiklar hittades i databaserna. Vid genomgång av dessa träfflistor

utvaldes och beställdes 78 artiklar. Efter genomgång av abstrakt valdes 53 stycken

ut för noggrannare granskning. Av dessa uppfyllde 11 artiklar våra

inklusionskriterier. Nio artiklar beskrev studier (24 – 32) och två var

litteraturöversikter (21, 33). En av studierna (31) mötte våra inklusionskriterier

men beskrev ej träningsmetoden närmare, vi kunde därför inte redovisa de

resultaten i vårt arbete. De två litteraturöversikterna beskrev samma arbete, dessa

var publicerade 1998 och 2001, den senare var en uppdatering. Vi valde att ta med

artikeln från 1998 (21) på grund av att den från 2001 ej redovisade all fakta.

9

5. RESULTAT Tabell. Metod och effekter i de inkluderade studierna.

Författare & år

Försöks-period

Fp Metod Sjd akt Styrka Aerobisk kap

Smärta

Funkt kap

Lyngberg et al, 1994 (29)

Vä: 3 v Hö: 3 v

11 st (IG)

ST 0 + / / /

Rall et al, 1996 (32)

12 v 30 st (IG+CG)

ST 0 + 0 + +

McMeeken et al, 1999 (28)

6 v 36 st (IG+CG)

ST 0 + / + +

Häkkinen et al, 1999 (30)

12 mån 65 st (IG+CG)

KLT + + / 0 +

Stenström et al, 1999 (24)

4 v 11 st (IG)

KLT 0 + 0 / +

Westby et al, 1999 (27)

12 mån 53 st (IG+CG)

KLT 0 / + / +

van den Ende et al,2000(25)

medel 30 dgr

64 st (IG+CG)

KLT + + / 0 +

van den Ende et al,1996(26)

12 v 100 st (IG+CG)

KHT 0 + + 0 0

FP: Försökspersoner, IG: Interventionsgrupp (-er), CG: Kontrollgrupp (-er), ST: Styrketräning, KLT: Kombinerad lågintensiv träning, KHT: Kombinerad högintensiv träning. 0: Ingen signifikant förändring, +: Signifikant förbättring, /: Ej uppmätt

De träningsmetoder som finns dokumenterade i de inkluderade studierna kan

delas in i styrketräning, kombinerad lågintensiv träning och kombinerad

högintensiv träning. Dessa metoder har visat på effekter som ökad muskelstyrka

och funktionell kapacitet. I några fall påvisas också en ökad aerobisk kapacitet.

Inga studier visar på ökad sjukdomsaktivitet (se tabell).

Tre av artiklarna (28, 29, 32) använder enbart styrketräning som metod, men de

flesta artiklarna beskriver studier som använder fler än en träningsmetod (24 – 27,

30), alla dessa använder en kombination av styrketräning och aerobisk träning.

Försökspersonerna i en studie (25) hade aktiv RA, resterande studier omfattade

försökspersoner med kontrollerad RA.

Även en litteraturstudie uppfyllde våra inklusionskriterier, denna presenteras sist i

resultatet.

Mer information angående inkluderade kliniska experimentella studier redovisas i

bilaga.

10

5.1 Styrketräning

Lyngberg, Ramsing, Nawrocki, Harreby och Danneskiold-Samsoe, 1994, (29)

Metod: En okontrollerad studie, som undersöker säkerheten och effekterna av

isokinetisk styrketräning hos personer med RA. I studien deltog nio kvinnor med

RA. De tränade tre veckor isokinetisk styrketräning av höger knä som följdes av

tre veckor isometrisk träning av vänster knä. Deltagarna tränade 15 minuter, tre

gånger i veckan, vid 50 % av MVC (Maximal Volontary Contraction).

Effekter: Resultatet av den isokinetiska träningen visade på 20 % ökad

muskelstyrka i höger knä mätt i KinCom (KinCom Chattanooga Corporation,

USA). Denna apparat är en elektronisk datastyrd dynamometer utformad för att ge

motstånd genom ett valt ROM (Range Of Motion, rörelseomfång) och vid en

förutbestämd konstant hastighet. Den största ökningen sågs av träning vid högre

hastighet. Av den isokinetiska träningen uppmättes även en överförd

träningseffekt på vänster knä. Under vecka 4-6, vid den isometriska träningen av

vänster knä, kunde man se en insignifikant ökning av extensorstyrkan. Man fann

även att muskelstyrkan i höger knä minskade under vecka 4-6.

Sjukdomsaktiviteten ökade ej efter den isokinetiska träningen.

Rall, Meydani, Kehayias, Dawson-Hughes och Rubenoff, 1996, (32)

Metod: En kontrollerad studie där man studerade genomförbarheten av

högintensiv progressiv motståndsträning hos personer med RA jämfört med friska

kontrollpersoner. Studiepopulationen bestod av 8 patienter med RA, 8 otränade

friska unga, 14 otränade friska äldre. De 14 äldre randomiserades in i två grupper,

en träningsgrupp och en kontrollgrupp. Träningen bestod av dynamisk träning

inklusive koncentriska och excentriska kontraktioner i alla stora muskelgrupper,

två gånger i veckan, med 80 % av 1 RM (repetition maximum), i 12 veckor.

Effekter: Alla tre träningsgrupper förbättrade muskelstyrkan, mätt i 1 RM,

signifikant jämfört med kontrollgruppen. Gruppen med RA hade ingen skillnad i

antal smärtande eller svullna leder och de hade en signifikant reduktion av

självrapporterad intensitet vad gäller smärta och fatigue (uttröttbarhet) och

förbättrade 50-foot gångtid (den tid det tar att gå 50 fot).

11

McMeeken, Stillman, Story, Kent och Smith, 1999, (28)

Metod: En randomiserad och kontrollerad studie som studerade isokinetisk

träning i KinCom. I studien ingick 35 personer, dessa randomiserades in i

interventionsgrupp och kontrollgrupp.

Interventionsgruppen tränade i ca 45 minuter var tredje dag, träningsperioden

varade i sex veckor. Träningen bestod av koncentrisk träning av quadriceps- och

hamstringsmuskulaturen. Syftet med studien var att undersöka effekter av en

specifik träningsregim på TUG-funktionen (Timed-Up-and-Go, mäter tiden i

sekunder som det tar för en person att resa sig från en karmstol, gå tre meter med

en komfortabel hastighet, vända, gå tillbaka till stolen och sätta sig igen).

Effekter: Resultaten av denna studie visar signifikant ökning i muskelstyrka i

knäflexorer och -extensorer, mätt i KinCom, signifikant minskning av smärta och

signifikant förbättring i TUG och HAQ i interventionsgruppen. (HAQ, The

Health Assessment Questionnaire används för att mäta påklädning, kliva upp från

sängen, äta, gå, personlig hygien, räckvidd, gripförmåga, aktiviteter och behovet

av hjälpmedel eller annan person). Deltagarna i studien visade inga kliniska

tecken på ökning av symptom från leder.

5.2 Kombinerad lågintensiv träning

Häkkinen, Sokka, Kotaniemi, Kautiainen, Jäppinen, Laitinen och Hannonen,

1998, (30)

Metod: En randomiserad, kontrollerad studie som undersökte effekterna av tolv

månaders dynamisk styrketräning med avseende på muskelstyrka och BMD i

lumbalrygg och lårbenshals hos personer med nydebuterad RA (BMD, Bone

Mineral Density, ett mått på bentäthet som mäts med röntgen). Sjuttio personer

randomiserades in i två grupper, en interventionsgrupp och en kontrollgrupp.

Interventionsgruppen fick personliga instruktioner för att utföra ett

hemträningsprogram två gånger i veckan i tolv månader, vid 50-70 % av 1 RM,

två set per övning, 8-12 repetitioner per set. Första setet utfördes långsamt för att

utveckla maximal muskelstyrka, andra setet snabbt för att utveckla explosiv

styrka. Programmet tog cirka 45 minuter. Deltagarna uppmuntrades även att starta

med fritidsaktiviteter såsom cykling, gång, skidåkning och simning, 30-45

minuter, 2-3 gånger i veckan.

12

Kontrollgruppen fick instruktioner att utföra rörlighets- och stretchövningar, två

gånger i veckan, samt fritt fortsätta med dagliga aktiviteter dock ej någon form av

styrketräning.

Effekter: Signifikanta förbättringar i sjukdomsaktivitet och funktionell kapacitet

visades i båda grupperna vid 12-månaders uppföljningen. Signifikant förbättring

av ESR (Erythrocyte sedimentation rate, det vill säga sänka ) och DAS-28 (The

modified Disease Activity Score, inkluderar ömma och svullna leder, självskattad

generell hälsa på VAS) vid 12 mån i interventionsgruppen. I interventionsgruppen

ökade alla styrkemätningar signifikant, det vill säga isometrisk styrka i bål,

koncentrisk styrka i knä och isometrisk greppstyrka, mätt med dynamometer. I

kontrollgruppen nådde alla utom bålextension signifikant ökning. I jämförelse

mellan grupperna var interventionsgruppens värden signifikant högre än

kontrollgruppens förutom för greppstyrka. Det fanns ingen signifikant skillnad i

BMD mellan grupperna.

Stenström, Alexandersson, Lundberg, Lundberg, Theodorsson och Nisell, 1999,

(24)

Metod: En pilotstudie med syfte att undersöka effekterna av ett fyra-veckors

dagligt träningsprogram på neuropeptidkoncentration som av författarna antogs

påverka sjukdomsaktiviteten. I studien undersökte man även effekterna på

sjukdomsaktivitet, aerobisk kapacitet, muskelfunktion och funktionellt handikapp

hos patienter med RA. Elva kvinnor ingick i studien. Försökspersonerna fick

individuella instruktioner i ett 30-minuters hemträningsprogram. Programmet

innehöll 15 minuter styrke-, rörlighetsträning och stretching för övre och nedre

extremitet, samt 15 minuter lågintensiv aerobisk träning i form av cykling eller

gång. Träningsprogrammet skulle utföras dagligen under fyra veckor.

Effekter: I studien minskade CGRP-LI nivån signifikant efter fyra veckors

träning (CGRP-LI: Calcitonin Gene Related Peptide, antas påverka den

inflammatoriska processen). Men vid uppföljningen, efter ytterligare fyra veckor,

hade nivån ökat. NPY-LI nivån var under studien oförändrad, så var även fallet

med sjukdomsaktiviteten och den aerobiska kapaciteten (NPY-LI: Neuropeptide

Y, ett enzym som vid frisläppande initialt antas ge ökat blodtryck men sedan ger

en sänkning av blodtrycket). Greppstyrka och grepputhålliget, mätt med Grippit,

IMF (Index of Muscle Function mäter muskelfunktionen i allmän kondition, det

13

vill säga balans/koordination, styrka och uthållighet (15)), armstyrka och HAQ

hade förbättrats signifikant efter fyra veckors träning. Endast grepputhållighet var

fortfarande signifikant förbättrat vid fyra veckors uppföljning.

Westby, Wade, Rangno och Berkowitz, 2000, (27)

Metod: En randomiserad kontrollerad studie utvärderade effekterna av tolv

månaders viktbärande aerobisk träning med avseende på sjukdomsaktivitet, fysisk

funktion och BMD hos kvinnor med RA som tar låg dos kortison. Trettio kvinnor

randomiserades in i två grupper, interventionsgrupp och kontrollgrupp 1.

Ytterligare 23 kvinnor som inte tog kortison, men i övrigt mötte samma

inklusions- och exklusionskriterier som övriga deltagare, bildade kontrollgrupp 2.

Interventionsgruppen fick en timmes utbildning om riskfaktorer för osteoporos,

träningsregim vid ledinflammation, övervakande av sjukdomsaktivitet och

övervakande av träningsintensitet. Gruppen tränade sedan tre gånger i veckan, 45-

60 minuter, ett program bestående av aerobisk dans, 60-75 % av max HR.

Kontrollgrupp 1 och 2 fick skrivet material om osteoporos och en broschyr

angående träning och artrit.

Effekter: Man kunde efter studien se signifikanta förbättringar i funktion,

kondition och aktivitetsnivå i interventionsgruppen. Icke signifikanta förbättringar

enligt ovanstående skedde i de övriga grupper. Kontrollgrupp 2 hade en liten men

signifikant minskning av BMD i lårbenshalsen och de fanns en trend mot lägre

BMD i L2-L4 i kontrollgrupp 1. Signifikant skillnad i aerobisk kondition och en

trend mot signifikant ökning av BMD i L2-L4 i interventionsgruppen jämfört med

övriga grupper.

van den Ende, Breedveld, le Cessie, Dijkmans, de Mug och Hazes, 2000, (25)

Metod: En randomiserad, kontrollerad studie, undersökte konsekvenserna av en

intensiv träningsregim med avseende på sjukdomsaktivitet hos personer med aktiv

RA. Dessutom studerades inverkan av ett intensivt träningsprogram på den

fysiska funktionen. Deltagarna i studien bestod av 64 konsekutiva patienter

inskrivna på sjukhus på grund av aktiv RA. Patienterna randomiserades in i två

grupper, varav en fungerade som kontrollgrupp. Båda grupperna fick konservativ

behandling bestående av rörlighetsträning, isometrisk träning och psykosocial

problemlösning och ledskyddsundervisning.

14

Interventionsgruppen tränade dessutom isokinetisk och isometrisk styrketräning

för knä och skuldra fem gånger i veckan vid 70 % av MVC och aerobisk träning

på cykel tre gånger i veckan vid 60 % av max HR. Interventionen pågick under

patienternas sjukhusvistelse, i medeltal 30 dagar.

Effekter: Resultaten visade på sänkt sjukdomsaktivitet genom signifikant sänkt

ESR och minskat antal ömma och svullna leder i interventionsgruppen vid sista

mätningen vecka 24. Interventionsgruppen visade även en signifikant förbättrad

muskelstyrka, mätt i isokinetisk dynamometer, efter slutfört träningsprogram och

vid sex månaders uppföljning. VAS-smärta (Visual Analogue Scale), som mäter

subjektiv smärtskattning, var signifikant lägre i kontrollgruppen vid vecka tre.

5.3 Kombinerad högintensiv träning

van den Ende, Hazes, le Cessie, Mulder, Belfor, Breedveld och Dijkmans, 1996,

(26)

Metod: En randomiserad, kontrollerad studie undersökte fördelarna med intensiv

dynamisk träning i jämförelse med rörlighets- och isometrisk träning vid RA.

Etthundra konsekutiva patienter med RA delades in i fyra grupper.

Grupp 1 tränade högintensiv dynamisk träning bestående av aerobisk träning vid

70-85 % av max HR och styrketräning i en timme, tre gånger i veckan.

Grupp 2 delades in i fyra grupper, dessa grupper tränade lågintensivt en timme,

två gånger i veckan. Träningen bestod av rörlighets- och isometrisk träning.

Grupp 3 tränade individuellt två gånger i veckan enligt samma träningsprogram

som grupp 2.

Grupp 4 fick skrivna instruktioner för rörlighets- och isometrisk träning och fick

rådet att träna minst två gånger i veckan, i minst 15 minuter.

Träningsperioden varade i 12 veckor för alla grupperna.

Effekter: I grupp 1 ökade aerobiska kapaciteten och ledrörligheten signifikant

jämfört med övriga grupper. Muskelstyrkan i grupp 1 ökade signifikant inom

gruppen och jämfört med grupp 3, medan ökningen inom grupp 2 och 3 ej var

signifikant. Det fanns ingen signifikant skillnad i någon av grupperna vid mätning

av HAQ och Dutch-AIMS. Funktionell förmåga, mätt i gång- och trapptest, och

antal svullna leder, förbättrades signifikant i grupp 1. Vid uppföljningen, vecka

15

24, kvarstod endast en signifikant förbättring på muskelstyrkan i grupp 1 och 2, i

grupp 2 var också gångtestets resultat fortfarande signifikant förbättrad.

5.4 Litteraturstudie van den Ende, Vliet Vlieland, Munneke, och Hazes, 1998 (21).

Metod: Att genom en litteraturstudie bestämma effektiviteten av dynamisk

träning med avseende på förbättrad ledrörlighet, muskelstyrka, aerobisk kapacitet

och daglig funktion hos patienter med diagnostiserad RA, enligt ARA:s kriterier.

Endast studier med träningsprogram som antogs öka den aerobiska kapaciteten

eller öka både den aerobiska kapaciteten och muskelstyrkan inkluderades i

studien. Träningsperioden skulle omfatta minst sex veckor och endast

randomiserade, kontrollerade studier inkluderades. Minst en av sju, av författarna

utvalda, mätmetoder skulle ingå i studien. Översikten omfattar studier publicerade

mellan 1964 och maj 1997.

Resultat: De flesta studier inkluderade i denna litteraturstudie visar att dynamisk

träning är effektivt för att öka aerobisk kapacitet, muskelstyrka och ledrörlighet.

Inga skadliga effekter på sjukdomsaktivitet och smärta observerades. Effekterna

av dynamisk träning på funktionsförmågan och radiologisk progression är oklar.

Författarna anser med sin studie som grund att det inte finns några som helst bevis

för att avråda personer med RA från kraftfull träning under en kortare period på

12 veckor.

6. DISKUSSION

6.1 Resultatdiskussion

Resultatet visar att de flesta studierna redan utgår ifrån att träning är bra även för

RA patienter. Man testar istället specifika träningsmetoder, ställer dessa mot

varandra och fokuserar på de effekter metoderna ger.

6.1.1 Styrketräning

I två av artiklarna (28, 29) beskrivs isokinetisk träning, Lyngberg et al (29)

genomförde en okontrollerad studie där alla deltagare tränade isokinetiskt och

16

isometriskt i tre veckor vardera. De första tre veckorna tränades höger knä

isokinetiskt, de följande tre veckorna genomfördes ett isometriskt träningsprogram

för vänster knä. I studien påvisades en överförd träningseffekt till vänster knä efter

de tre första veckorna. När deltagarna sedan övergick till den isometriska

träningen fick man en insignifikant ökning av extensorstyrkan på vänster knä och

en minskad styrka på höger knä.

En fråga vi ställer oss är hur resultatet hade sett ut om man istället tränat

isometriskt de tre första veckorna, och sedan tränat isokinetiskt, var det den till

vänster knä överförda effekten av höger knäs isokinetiska styrketräning som

gjorde att den därpå följande isometriska träningen av vänster knä inte gav en

signifikant ökning. Man kan undra hur utfallet av den isometriska träningen sett ut

om man istället börjat med denna träningsform.

När denna studie endast sträcker sig över tre plus tre veckor kan man dessutom

fråga sig vad ökningen av muskelstyrka beror på. Är det en ökad rekrytering av

motoriska enheter och förbättrad innervering som gör att styrkan ökar, eller är det

en verklig tillväxt av muskelfibrer.

Lyngberg et al (29) visade i sin studie att bästa styrkeökning uppnåddes av träning

vid 90 grader per sekund. McMeeken et al (28) verkar i sin studie tagit fasta på

detta, då försökspersonerna tränar i en hastighet som är 70 % av deras maximala

hastighet vid sitt-till-stå övning. För dessa personer motsvarar det den ungefärliga

hastigheten 90 grader per sekund, den hastighet som Lyngberg et al i sin studie

visat ge bäst effekt. Resultatet av McMeeken et als studie bekräftar också detta

resultat. McMeekens studie visar även på en signifikant minskning av smärta.

I den kontrollerade studien av Rall et al (32) visade man att det var effektivt och

möjligt för personer med RA att genomföra ett högintensivt progressivt

styrketräningsprogram. Personerna med RA hade liknande förbättringar som de

två andra träningsgrupperna bestående av friska yngre och friska äldre. Trots den

höga träningsbelastningen, 80 % av ett RM, visar denna studie oförändrat antal

smärtande eller svullna leder. RA-gruppen hade dessutom en signifikant reduktion

av självrapporterad smärta i likhet med studien av McMeeken et al (28).

I Rall et als studie (32) ser man samma resultat av träningen hos både personer

med RA och friska. Ett intressant resultat med tanke på att man idag alltmer

17

förordar träning för det allmänna välbefinnandet och studien visar att man även

som RA-patient kan tillgodogöra sig träningens effekter utan att förvärra sin

sjukdom.

I de tre inkluderade studierna har man påvisat liknande resultat, men de har alla

olika infallsvinklar och syften, och en svaghet med dessa studier är att antalet

försökspersoner är lågt. Det är därför svårt att dra säkra slutsatser.

De största genomgående förändringarna i de tre studierna är att muskelstyrkan

ökat efter träningsperioden, denna ökning var signifikant i alla studier och man

har inte sett någon ökning i sjukdomsaktiviteten i någon av studierna oavsett

träningens längd i minuter eller försöksperiodens längd. Detta tycker vi är positivt

då det visar att det kan vara möjligt för personer med RA att träna hård

styrketräning (upp emot 80 % av 1 RM, Rall et al) utan att för den skull öka sin

sjukdomsaktivitet.

Det är också svårt att jämföra intensiteten i träningsmetoderna då en studie använt

80 % av 1 RM (32), den andra studie (29) använt 50 % av MVC (maximal

volontary contraction) och den tredje studien (28) använder sig av 70 % av

maximum speed.

6.1.2 Kombinerad lågintensiv träning.

I studien av Häkkinen et al (30), jämförde man styrketräning med rörlighets- och

stretchövningar samtidigt som alla deltagare uppmanades att utföra någon form av

konditionsträning två till tre gånger i veckan. Denna studie är vad gäller

träningsmetod svår att jämföra med de övriga inkluderade studierna. Eftersom

man uppmanade deltagarna att utföra aerobisk träning passar den inte in under

rubriken styrketräning, men man redovisade inte heller vilken typ av aktivitet som

försökspersonerna eventuellt utfört och hade inte någon specifik kontroll för dessa

aktiviteter i studien, vilket gör det svårt att jämföra den med övriga studier under

rubriken kombinerad lågintensiv träning. På grund av detta är det även svårt att

veta vad förbättringarna beror på.

Ett syfte med studien var dessutom att utvärdera effekten av dynamisk

styrketräning på BMD. Vi anser att det är omöjligt att göra det om man samtidigt

18

uppmanar till annan fysisk aktivitet. Vi menar att det är skillnad på om man väljer

att simma eller att jogga två gånger i veckan med tanke på resultatet av BMD

mätningen.

Stenström et al (24), undersökte i sin studie vad det är som gör att

sjukdomsaktiviteten minskar av fysisk träning. Deras hypotes var att nivåerna av

CGRP-LI och NPY-LI speglade sjukdomsaktiviteten och att dessa nivåer skulle

sjunka vid fysisk träning, vilket delvis visade sig stämma då CGRP-LI nivån

sjönk signifikant efter träningsperioden medan nivån av NPY-LI var oförändrad.

Sjukdomsaktivitet skattad av fysiolog blev dock inte förbättrad. Trots detta drar

författarna den för oss tveksamma slutsatsen att sjukdomsaktiviteten sänks vid

fysisk träning och skriver att anledningen till att detta inte uppnåtts i denna studie

är att sjukdomsaktiviteten redan från början var generellt låg hos

försökspersonerna.

Förutom detta resultat bekräftade dock denna studie resultat från tidigare

forskning genom att visa på signifikant förbättring av greppstyrka,

grepputhållighet, IMF, armstyrka och HAQ.

Författarna menar att deras resultat på minskad funktionell oförmåga (functional

disability) är relaterad till den dagliga träningen, de hänvisar till tidigare studier

där man sett att träning två till tre gånger i veckan inte ger denna effekt. Just detta,

att försökspersonerna i denna studie tränade varje dag tycker vi låter mycket då

man som frisk rekommenderas att vila minst en dag mellan träningspassen för att

kroppen ska hinna återhämta sig och för att musklerna skall byggas upp istället för

att brytas ned. Fyrtioåtta timmar brukar anses vara en lagom viloperiod utan att

det för den skull finns några vetenskapliga bevis för denna uppfattning (61).

Westby et al (27) studerade effekterna av viktbärande aerobiskt träningsprogram.

Studien inriktade sig mest på hur BMD hos försökspersonerna förändrades av

denna träning och påvisar också en trend mot ökad bentäthet hos försöksgruppen,

dock ej signifikant. Resultatet visar även att kvinnor med RA utan risk kan utföra

viktbärande aerobisk träning. Detta är ett positiv resultat då man sedan tidigare vet

att viktbärande träning är bra för bibehållande av BMD (27, 62) och med tanke på

att både RA och eventuell kortisonbehandling påverkar bentätheten negativt (27).

19

Dessa två studiers syfte skiljer sig markant åt, då Stenström et al (24) vill ta reda

på varför sjukdomsaktiviteten sjunker vid träning och Westby et al (27) vill

utvärdera effekterna av ett viktbärande träningsprogram. Även upplägget av

träningen skiljer sig åt då man i Westby et als studie tränar 45-60 minuter tre

gånger i veckan i 12 månader och i Stenström et al tränar 30 minuter dagligen i

fyra veckor. Det resultat man har gemensamt i båda grupperna är signifikant

förbättrad HAQ och oförändrad sjukdomsaktivitet. Åter igen är det intressant och

positivt att se att sjukdomsaktiviteten inte försämras, inte ens vid träning i 12

månader. Man har dock inte heller kunnat påvisat någon förbättring i

sjukdomsaktiviteten i dessa studier, vilket var Stenström et als grund för studien,

då deras syfte var att ta reda på vad som gjorde att sjukdomsaktiviteten sjönk vid

träning.

Till skillnad från övriga studier där försökspersonerna har en kontrollerad RA

undersökte van den Ende et al (25), konsekvenserna av intensiv träning för

patienter med aktiv RA. Patienterna blev under sin sjukhusvistelse randomiserade

in i två grupper, en interventionsgrupp och en kontrollgrupp. Försöksperiodens

längd bestämdes av längden på patientens sjukhusvistelse. Båda grupperna deltog

i den vanliga konservativa behandlingen samtidigt som interventionsgruppen även

fick dynamisk styrketräning. Resultaten visar på signifikant lägre ESR, färre antal

svullna leder och förbättrad muskelstyrka i interventionsgruppen. Vid mätningen

efter tre veckor hade kontrollgruppen signifikant förbättrad smärtskattning i

jämförelse med interventionsgruppen.

Författarna förklarar detta med att deltagarna i interventionsgruppen på grund av

sitt träningsprogram inte hann vila tillräckligt då de både tränade konservativt och

deltog i den dynamiska träningen. En annan förklaring kan vara att patienterna

inte tålde den intensiva träningen. Vid sex veckor var denna skillnad borta, men

de flesta bör ha slutat träna vid denna uppföljning då medelträningslängden var 30

dagar. Det kan ha varit träningsstoppet som gjorde att smärtskattningarna återigen

var bättre. Man kan också fundera på om man mätte alla patienter, oavsett om de

fortfarande tränade eller om de bara varit inlagda på sjukhus en kortare tid,

Författarna har lämnat många frågor obesvarade.

20

Intressant är att bara interventionsgruppen uppnådde en signifikant förbättrad

ledrörlighet trots att båda grupperna tränade rörligheten.

Att träningen endast utfördes på sjukhuset under den tid då patienten fanns

inskriven upplever vi som svårt att utvärdera. Träningsperiodens längd varierade,

och dessutom kom alla patienter in med en aktiv RA. Hur kan man veta om det är

träningen som har gjort att patienten blivit bättre, eller om det är den naturliga

återgången av skovet som påverkat resultatet.

6.1.3 Kombinerad högintensiv träning

van den Ende et al (26), undersökte i sin randomiserade, kontrollerade studie

fördelarna med intensiv dynamisk träning, bestående av högintensiv aerobisk

träning och styrketräning, jämfört med lågintensiv rörlighets- och isometrisk

träning hos patienter med RA. Studien visade på signifikanta förbättringar i

aerobisk kapacitet, muskelstyrka, funktionell förmåga, antal svullna leder och

ledrörlighet i den dynamiska träningsgruppen jämfört med de övriga grupperna.

Att även ledrörligheten efter träningsperioden var signifikant bättre i den

dynamiska träningsgruppen även i denna studie är intressant eftersom övriga

gruppers träning bland annat bestod av just rörlighetsträning. Liknande resultat

visade även van den Ende et al i en studie utförd 2000 (25) då hos patienter med

aktiv RA.

Av de fem artiklarna som studerar styrketräning kombinerad med aerobisk träning

är det endast två artiklar som beskriver träningsprogrammen så att de kan

upprepas av utomstående. Övriga artiklar har alla mer eller mindre ofullständiga

beskrivningar. Detta tycker vi är anmärkningsvärt då metoden ska beskrivas så att

man genom att läsa artikeln ska kunna upprepa studien (63). Alla åtta studier har

även det gemensamt att det inte klart framgår om de uppmätta signifikanta

skillnaderna är mellan eller inom grupperna.

6.1.4 Litteraturstudie

En enda litteraturstudie mötte våra inklusionskriterier, van den Ende et als (21)

studie som visar på liknande resultat som vår litteraturstudie. Vi har dock olika

sökresultat, endast en artikel är inkluderad i båda studierna. Två av van den Ende

et als sex inkluderade studier är publicerade före 1991 och således för gamla för

21

vår studie. Resterande tre studierna skulle kunnat inkluderas i vår studie, men de

kom ej upp i vår sökning. En förklaring kan vara att vi ej använt samma databaser

för våra sökningar.

Vi tyckte vid läsning av denna studie att inklusionskriterierna var för hårda då så

lite material kunde användas i den slutgiltiga bearbetningen.

Författarna har stött på samma problem som vi gjort i vår studie, det vill säga att

studiernas mätmetoder inte alltid går att jämföra. Detta leder till att det var svårt

även för van den Ende et al att tolka resultaten.

Enligt av van den Ende et als använda kriterier höll de inkluderade studierna en

hög metodologisk kvalitet. Detta gör att den enskilda studiens resultat därför kan

anses reliabla, däremot är jämförelsen dem emellan svår.

6.2 Metoddiskussion

Man använde i van den Ende et als (21) studie inklusionskriterier som resulterade

i att endast sex artiklar inkluderades. Vi ville med vår litteraturstudie få ett bredare

underlag.

De sökord vi använde gav många träffar, men redan vid genomgång av

träfflistorna kunde flertalet artiklar exkluderas. Av de 53 utvalda artiklarna som

studerades noggrannare exkluderades sex stycken på grund av att författaren ej

angett vilka kriterier som legat till grund för RA-diagnosen (4, 6, 13, 20, 35, 36).

Tio stycken exkluderades för att de inte enbart handlade om träning för patienter

med reumatoid artrit utan även andra reumatiska sjukdomar och man gjorde där

ingen skillnad i resultatredovisningen (8, 37 – 45). Sjutton artiklar beskrev andra

behandlingsalternativ än enbart träning (7, 10, 46 – 60). Åtta artiklar beskrev inte

någon studie (2, 5, 11, 14, 15, 18, 19, 22) och två artiklar hade så bristfällig

metodredovisning att vi valde att exkludera dem (9, 31). Två artiklar beskrev

samma litteraturstudie (21, 33), vi valde bort den ena (33) på grund av att den ej

innehöll all fakta. Detta resulterade i att endast nio artiklar inkluderades, åtta

försöksstudier (24 – 30, 32) och en litteraturstudie (21).

Ett av våra ursprungliga inklusionkriterier var att RA-diagnosen skulle anges

enligt ACR:s kriterier. Men, vid genomgång av beställt material fann vi att man

även diagnostiserade RA enligt ARA:s (American Rheumatism Association)

kriterier beskrivna i en studie av Arnett et al (23). Även de författare som angett

22

diagnos enligt ACR:s kriterier från 1987 har refererat till denna artikel publicerad

1988, där man anger fem kriterier (23). I annan litteratur (1, 16, 17) har man

beskrivit sju klassifikationskriterier och angett dem som ACR:s kriterier. Vi

jämställde därför ARA:s och ACR:s kriterier som grund för diagnos av RA i vår

studie.

Vid läsning av de 53 beställda artiklarna förvånades vi över att så många författare

utelämnat enligt vilka kriterier RA-diagnosen ställts. På grund av detta föll sex

artiklar bort. Dessa artiklar visade på liknande resultat som de i de inkluderade

studierna. Det är möjligt att deltagarna i dessa studier mötte våra

inklusionskriterier, men eftersom vi inte med säkerhet kan veta detta valde vi att

exkludera dessa artiklar.

Inte bara diagnosen var ofullständig i flertalet artiklar, även en tydlig beskrivning

av träningsmetod kunde saknas, i vissa artiklar beskrivs träningsmetoden inte alls.

Vi beklagar detta då vi velat inkludera även dessa artiklar i vår litteraturstudie.

Det är förvånande att artiklar med så tveksam metodredovisning ändå publicerats

på vetenskapligt ansedda databaser. För vidare forskning och möjlighet till att

rättvist kunna jämföra resultat är det viktigt att studierna håller högre kvalitet.

7. SLUTSATS Effekterna av fysisk träning har utvärderats i många studier, syften och

infallsvinklar har dock varierat. Fyra av nio inkluderade studier har en

försöksperiod kortare eller lika med sex veckor. Fem av studierna använder sig av

30 eller färre försökspersoner. De inkluderade artiklarna visar att fysisk träning är

fullt möjligt att utföra och ger positiva effekter även om man har RA.

Studierna visade på förbättringar av muskelstyrka, aerobisk kapacitet, funktion

och smärta samtidigt som inte någon studie påvisade en ökad sjukdomsaktivitet

efter träning. Detta talar för att personer med RA kan och bör träna för att

underlätta sin vardag. Eftersom författarna överlag använder metoder med korta

interventioner och få försökspersoner är en generell slutsats svår att dra. Om

träning kan tolereras av patienter med aktiv RA är detta positivt då träning inte

bara påverkar utövaren fysiskt, utan även psykiskt, det vill säga välmående,

smärta och fatigue (14).

23

Det krävs dock fler och framförallt större studier för att få pålitligare svar på vår

frågeställning angående effekter vid fysisk träning.

24

8. REFERENSLISTA 1. Nystrand, J., & Röhl, A. (1998). Reumatiska sjukdomar. Aktuell medicinsk

forskning 1998. Stockholm: Medicinska forskningsrådet.

2. Howe, H. S. (1998). Rheumatoid arthritis - A review. Ann. Acad. Med.

Singapore, 27, 83-88.

3. Engström-Laurent, A., Leden, I., Nived, O., & Sturfelt, G. (Red.). (1994).

Reumatologi. Stockholm: Almqvist & Wiksell Medicin, Liber Utbildning AB.

4. Ekdahl, C. (1994). Träning av muskelfunktion vid kronisk ledgångsreumatism.

Socialmedicinsk Tidskrift, 5-6, 258-263.

5. Lyngberg, K. K., & Danneskiold-Samsoe, B. (1991). Fysisk traening af

patienter med reumatoid arthritis. Videnskab og praksis, 17, 1795-1798.

6. Nescher, G., & Moore, T. L. (1994). Clinical presentation and treatment of

arthritis in the aged. Clinics in Geriatric Medicine, 10, 659-675.

7. Stenström, C. H. (1993). Home exercise in rheumatoid arthritis functional class

II: Goalsetting versus pain attention. The Journal of Rheumatology, 21, 627-634.

8. Stenström, C. H., Arge, B., & Sundbom, A. (1997). Home exercise and

compliance in inflammatory rheumatic disease - a prospective clinical trial. The

Journal of Rheumatology, 24, 470-476.

9. Bell, M. J., Lineker, S. C., Wilkins, A. L., Goldsmith, C. H., & Badley, E. M.

(1998). A randomized controlled trial to evaluate the efficacy of community based

physical therapy in the treatment of people with rheumatoid arthritis. The Journal

of Rhematology, 25, 231-237.

25

10. Melton-Rogers, S., Hunter, G., Walter, J., & Harrison, F. (1996).

Cardiorespiratory responses of patients with rheumatoid arthritis during bicycle

riding and running in water. Physical Therapy, 76, 1058-1065.

11. Binder, A. I. (1992). Current management of rheumatoid arthritis. British

Journal of Hospital Medicine, 48, 106-114.

12. Galloway, M. T., & Jokl, P. (1993). The role of exercise in the treatment of

inflammatory arthritis. Bulletin on the Rheumatic Diseases, 42, 1-4.

13. Noreau, L., Martineau, H., Roy, L., & Belzile, M. (1995). Effects of modified

dance-based exercise on cardiorespiratory fitness, psychological state and health

status of persons with rheumatoid arthritis. Am. J. Phys. Med. rehabil., 74, 19-27.

14. Gerber, L. H., & Hicks, J. E. (1995). Surgical and rehabilitation options in the

treatment of the rheumatoid arthritis patient resistent to pharmacologic agents.

Rheumatic Disease Clinics of North America, 21, 19-39.

15. Ekdahl, C. (1999). Nyttan med träning vid reumatiska sjukdomar. Vård, 4, 2-

7.

16. Socialstyrelsen. (2001). Medicinsk faktabas – MARS. State of the Art –

Reumatoid Artrit. [www dokument].

URL http://www.sos.se/mars/sta027/sta027.htm

17. Hallberg, L., Holm, G., Lindholm, N., & Werkö, L. (Red.). (1996).

Internmedicin (Andra rev. uppl.). Stockholm: Liber Förlag AB.

18. Ytterberg, S. R., Mahowald, M. L., & Krug, H. E. (1994). Exercise for

arthritis. Bailllière´s Clinical Rheumatology, 8, 160-189.

19. Mengshoel, A. M. (2000). Fysioterapi ved revmatoid artritt. Fysioterapeuten,

3, 10-14.

26

20. Stenström, C. H. (1994). Therapeutic exercise in rheumatoid arthritis. Arthritis

Care and Research, 7, 190-197.

21. van den Ende, C.H.M., Vliet Vlieland, T.P.M., Munneke, M., & Hazes,

J.M.W. (1998). Dynamic exercise therapy in rheumatoid arthritis: A systematic

review. British Journal of Rheumatology, 37, 677-687.

22. Scott, D. L., & Wolman, R. L. (1992). Rest or exercise in inflammatory

arthritis. British Journal of Hospital Medicine, 48, 445-447.

23. Arnett, F.C., Edworthy, S.M., Bloch, D.A., McShane, D.J., Fries, J.F., Cooper,

N.S., Healey, L.A., Kaplan, S.R., Liang, M.H., Luthra, H.S., Medsger, T.A.,

Mitchell, D.M., Neustadt, D.H., Pinals, R.S., Schaller, J.G., Sharp, J.T., Wilder,

R.L., och Hunder, G.G. (1988). The American Rheumatism Association 1987

revised criteria for the classification of rheumatoid arthritis. Arthritis Rheum, 31,

315-324.

24. Stenström, C. H., Alexandersson, H., Lundberg, I., Lundberg, T.,

Theodorsson, E., & Nisell, R. (1999). Exercise and variations in neuropeptide

concentrations in rheumatoid arthritis. Harcourt Publishers Ltd, 33, 260-264.

25. van den Ende, C.H.M., Breedveld, F.C., le Cessie, S., Dijkmans, B.A.C., de

Mug, A.W., & Hazes, J.M.W. (2000). Effect of intensiv exercise on patients wiht

activ rheumatoid arthritis: a randomised clinical trial. Ann Rheum Dis, 59, 615-

621.

26. van den Ende, C.H.M., Hazes, J.M.W., le Cessie, S., Mulder, W.J., Belfor, D.

G., Breedveld, F.C., & Dijkmans, B.A.C. (1996) Comparison of high and low

intensity training in well controller rheumatoid arthritis. Results of a randomised

clinical trial. Ann Rheum Dis, 55, 798-805.

27. Westby, M.D., Wade, J.P., Rangno, K.K., & Berkowitz, J. (2000) A

Randomized Controlled Trial to Evaluate the Effectivness of an Exercise Program

27

in Women with Rheumatoid Arthritis Taking Low Dose Prednisone. The Journal

of Rheumatology. 27:7, 1674-1680.

28. McMeeken, J., Stillman, B., Story, I., Kent, P., & Smith, J. (1999). The effects

of knee extensor and flexor muscle training on thr timed-up-and-go test in

individuals with rheumatoid arthritis. Physiotherapy Reserch International, 4, 55-

67.

29. Lyngberg, K.K., Ramsing, B.U., Nawrocki, A., Harreby, M., & Danneskiold-

Samsoe, B. (1994). Safe and effective isokinetic knee extension training in

rheumatoid arthritis. Arthitis & rheumatism, 37, 623-628.

30. Häkkinen, A., Sokka, T., Kotaniemi, A., Kautiainen, H., Jäppinen, I., Laitinen,

L., & Hannonen, P. (1999). Dynamic Strength Training in Patients with Early

Rheumatoid Arthritis Increases Muscle Strength But Not Bone Mineral Density.

The Journal of Rheumatology, 26, 1257-1263.

31. Hansen, T. M., Hansen, G., Langgaard, A. M., & Rasmussen, J. O. (1993).

Longterm physical training in rheumatoid arthritis. A randomised trail with

different training programs and blinded observers. Scand. J. Rheumatol., 22, 107-

112.

32. Rall, L.C., Meydani, S.N., Kehayias, J.J., Dawson-Hughes, B., & Roubenoff,

R. (1996). The effect of progressive resistance training in rheumatoid arthritis.

Arthritis & Rheumatism, 39, 415-426.

33. van den Ende, C. H. M., Vliet Vlieland, T. P. M., Munneke, M., & Hazes, J.

M. W. Dynamic exercise therapy for rheumatoid arthritis (Cochrane Review). In:

The Cochrane Library, Issue 4, 2001. Oxford: Update Software.

34. Munneke, M., de Jong, Z., Zwinderman, A. H., Tijhuis, G. J., Hazes, J. M. W.,

& Vliet Vlieland, T. P. M. (2001). The value of continuous ambulatory activity

monitor to quantify the amount and intensity of daily activity in patient with

rheumatoid arthritis. The Journal of Rheumatology, 28, 745-750.

28

35. Neuberger, G. B., Press, A. N., Lindsley, H. B., Hinton, R., Cagle, P. E.,

Carlson, K., Scott, S., Dahl, J., & Kramer, B. (1997). Effects of exercise on

fatigue, aerobic fitness and disease activity measured in persons with rheumatoid

arthritis. Research in Nursing and Health, 20, 195-204.

36. Noreau, L., Moffet, H., Drolet, M., & Parent, E. (1997). Dance-based exercise

program in rheumatoid arthritis. Feasibility in individuals with American College

of Rheumatology functional class III disease. Am. J. Phys. Med. Rehabil., 76,

109-113.

37. Lineker, S. C., Badley, E. M., Hawker, G. & Wilkins, A. (2000). Determining

sensitivity to change in outcome measures used to evaluate hydrotherapy

exerciseprogram for people with rheumatic diseases. Arthritis Care and Research,

13, 62-65.

38. Meyer, C. L., & Hawley, D. J. (1993). Characteristics of participants in water

exercise program compared to patients seen in a rheumatic disease clinic. Arthritis

Care and Research, 7, 85-89.

39. Daltroy, L. H., Robb-Nicholson, C., Iversen, M. D., Wright, E. A., & Liang,

M. H. (1995). Effectiveness of minimal supervised home aerobic training in

patients with systemic rheumatic disease. British Journal of Rheumatology, 34,

1064-1069.

40. Häkkinen, A., Häkkinen, K., & Hannonen, P. (1994). Effects of strength

training on neuromuscular function and disease activity in patients with recent

onset inflammatory arthritis. Scand. J. Rheumatol., 23, 237-242.

41. Minor, M. A., & Hewett, J. E. (1995). Physical fitness and work capacity in

women with rheumatoid arthritis. Arthritis Care and Research, 8, 146-154.

42. Guccione, A. A. (1994). Arthritis and the process of disablement. Physical

Therapy, 74, 408-414.

29

43. Hall, J. Skevington, S. M., Maddison, P. J., & Chapman, K. (1996). A

randomized and controlled trial of hydrotherapy in rheumatoid arthritis. Arthritis

Care and Research, 9, 206-214.

44. Komatireddy, G. R., Leitch, R. W., Cella, K., Browning, G., & Minor, M.

(1997). Efficiacy of low load resistive muscle training in patient with rheumatoid

arthritis functional class II and III. The Journal of Rheumatology, 24, 1531-1539.

45. O´Grady, M., Fletcher, J., och Ortiz, S. (2000). Therapeutic and physical

fitness exercise prescription for older adults with joint disease: an evidence-based

approach. Geriatric Rheumatology, 26, 617-646.

46. Lineker, S. C., Bell, M. J., Wilkins, A. L., & Badley, E. M. (2001).

Improvements following short term home based physical therapy are maintained

at one year in people with moderate to severe rheumatoid arthritis. The Journal of

Rheumatology, 28. 165-168.

47. Hammond, A. (1998). The use of self-management strategies by people with

rheumatoid arthritis. Clinical Rehabilitation, 12, 81-87.

48. Stenström, C. H., & Nisell, R. (1997). Assessment of disease consequences in

rheumatoid arthritis: A survey of methods classified according to the international

classification of impairments, disabilities and handicaps. Arthritis Care and

Research, 10, 135-150.

49. Verhagen, A. P., de Vet, H. C. W., de Bie, R. A., Kessels, A. G. H., Boers, M.,

& Knipschild, P. G. Balneotherapy for rheumatoid arthritis and osteoarthritis

(Cochrane Review). In: The Cochrane Library, issue 4, 2001. Oxford: Update

Software.

50. Stokes, B. A., Helewa, A., & Lineker, S. C. (1997). Total assessment of

rheumatoid polyarthritis – A postgraduate training program for physical and

occupational therapists: A 20 year success story. The Journal of Rheumatology,

24, 1634-1638.

30

51. Pasero, G. (1997). The treatment of rheumatoid arthritis in this century: From

spas to monoclonal antibodies. Clinical and Experimental Rheumatology, 15, 67-

70.

52. Chevalier, X., & Larget-Piet, B. (1994). General diseases of the spine in

rheumatoid arthritis. Current Opinion in Rheumatology, 6, 311-318.

53. Akil, M., & Amos, R. S. (1995). ABC of rheumatology: Rheumatoid arthritis

– II: Treatment. B. M. J., 310, 652-654.

54. Anuradha, S., & Singh, M. P. (1998). Recent trends in the management of

rheumatoid arthritis. J Indian Med Assoc, 96, 345-348.

55. Wig, N., Handa, R., Aggarwal, P., & Wali, J. P. (1997) Rheumatiod arthritis –

current trends in management. Indian Journal of Medical Sciences, 51, 255-264.

56. Voyce, M-A. (1998). Rheumatoid arthritis. Professional Nurse, 13, 441-445.

57. Iversen, M. D., Fossel, A. H., & Hugh Daltroy, L. (1999). Rheumatologist-

Patient communication about exercise and physical therapy in the management of

rheumatoid arthritis. Arthritis Care and Research, 12, 180-192.

58. Helewa, A., Smythe, H. A., & Goldsmith, C. H., (1994). Can specially trained

physiotherapists improve the care of patients with rheumatoid atrhritis? A

randomized health care trial. The Journal of Rheumatology,21, 70-79.

59. Hjort, I., Lundberg, E., Ekergård, H., & Öhman, A., (1999). Motivation till

hemträning hos patienter med reumatoid artrit – En kvalitativ intervjustudie.

Nordisk Fysioterapi, 3, 31-37.

60. Barlow, J. H., & Barefoot, J. (1995). Group education for people with arthritis.

Patient Education and Counseling, 27, 257-267.

31

61. Colliander, E. & Woxnerud, K. (1994). Mer kött på benen. En bok om

styrketräning och dess effekter. SISU.

62. Heinonen, A., Oja, P., Sievanen, H., Pasanen, M., & Vouri, I. (1998). Effect of

two training regimes on bone mineral density in healthy perimenopausal women:

a randomized controlled trial. J Bone Miner Res, 13, 483-490.

63. Backman, J. (1998). Rapporter och uppsatser. Studentlitteratur: Lund.

32

Författare,publ. år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetod Resultat Förf:s slutsats Art nr 24 Stenström, Alexandersson, Lundberg, Lundberg, Theodorsson & Nisell. 1999.

Styrketräning

Bilaga

Att undersöka eff- ekterna av ett 4 v. dagligt träningspro- gram, med avseende på neuropeptid- koncentration, sjd. aktivitet, aerobisk kapacitet, muskel- funktion och funk- tionell oförmåga för patienter med RA

11 kvinnor med RA enligt ACR:s kriterier i ARA:s funktions- klass I och II. Median ålder 60 (39-69) år och median sjukdoms- duration 6.5 (2-21) år. Deltagarna hade stabil medicinering, hade inte fått steroidinjektion de sista 2 veckorna innan träningens start och tränade inte regel- bundet mer än en gång i veckan.

Individuell instruktion i ett 30-min hem- trän.program, inkl: 15 min styrke-, rörlighetsträning och stretching för övre och nedre extr och 15 min lågintensiv aerobisk träning i form av cykling eller gång. Träningsprogrammet skulle utföras dagligen under 4 veckor. Inga specifika träningsinstruktioner för följande 4 veckor, dock skulle delt föra träningsdagbok i sammanlagt 8 veckor. En gång i veckan hade deltagarna kontakt med instruerande sjukgymnast, antingen per telefon (v 1 och 3) eller personligen (v 2 och 4).

* CGRP-LI och NPY-LI * ESR, CRP, Hb * Självrapporterad morgonstelhet i min och sjukdomspåverkan mätt med VAS (0-100). * Antal svullna leder * Antal ömma leder * Sjukdomsaktivitet graderad av fysiolog (1-5). * Aerobisk kapacitet mätt vid submaximalt arbetsprov på ergo- metercykel * Greppstyrka och uthållighet * IMF, nedre extr * Armstyrka * HAQ-ADL Alla variabler mättes vid v 0,2,4 och 8. Dessutom mättes CGRP-LI och NPY-LI även en vecka innan.

CGRP-LI, signifikant minskning v 4, ökat v 8. Greppstyrka och grepputhållighet, IMF, armstyrka och HAQ förbättrades signi- fikant vid 4v. Endast grepputhålligheten var signifikant bättre vid 8 v.

Resultatet indikerar att fysisk träning hos RA-pat ger en generellt minskad CGRP-LI nivå. Detta ger en möjlig förklaring av tidigare observerade minskningar av sjukdomsaktivitet vid fysisk träning, och pekar mot att regelbunden fysisk aktivitet bör spela roll för att kontrollera sjukdomssymptom vid RA.

33

Författare, publ år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetoder Resultat Förf:s slutsats Art nr 25 van den Ende, Breedveld, le Cessie, Dijkmans, de Mug, Hazes, 2000

Styrketräning Bilaga

Att undersöka konse- kvenserna av en intensiv tränings- regim med avseende på sjukdomsaktivitet hos patienter med aktiv RA. Dessutom studerades inverkan av ett intensivt tränings- program på den fysiska funktionen.

64 patienter med RA enligt ACR, medelålder60 år och medel- sjukdomsduration 8 år. Konsekutiva patienter inskrivna på sjukhus pga aktiv RA för att få multidisciplinär beh. på en reumatologisk klinik. Inklusionskriterier: RA enl ARA, aktiv sjd, mellan 20-80 år, förm- åga att gå 50 fot (15 m) inomhus. Exklusionskriterier: Artroplastik i knä, oför- måga att tolerera träning p g a sjukdom.

Patienterna indelades efter kön och rando- miserades till intensiv (IG) eller konservativ träning (CG), under sjukhusvistelsen i medeltal 30 dagar. Båda grupperna fick konservativ behandling bestående av ROM- träning, isometrisk tr, och psykosocial problemlösning och ledskyddsundervisning. IG fick även dynamisk och isometrisk styrketräning för knä och skuldra 5 ggr/v och konditionstr. på cykel 3 ggr/v, 60% av max HR. IG 34 st, CG 30st.

* Antal svullna leder * Antal ömma leder * ESR * VAS smärta och sjukdomsaktivitet * DAS (disease activity score) * Isokinetisk knäflexor/extensorstyrka vid 60 grader/sek * EPM-ROM, 10 leder * HAQ * Gångtest (50 ft) * Greppstyrka Dessa mätningar utfördes vid v.0, 3, 6, 12, 24.

ESR och antal svull- na leder var signifi- kant lägre i IG v. 24. IG fick signifikant förbättrad ledrörlig- het vid 12 och 24 v. Skillnaden var dock inte signifikant mellan grupperna. VAS smärta signi- fikant lägre i CG v. 3. IG visade en signi- fikant förbättrad muskelstyrka efter slutfört träningsprog. och vid 6 mån uppf.

Intensiv fysisk trän- ing är vältolererat av pat med aktiv RA, och bör därför inte undvikas.

34

Författare, publ. år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetod Resultat Förf:s slutsats Art nr 26 van den Ende, Hazes, le Cessie, Mulder, Belfor, Breedveld & Dijkmans. 1996.

Kombinerad hög- intensiv träning Bilaga

Att undersöka fördel- arna med intensiv dynamisk träning i jämförelse med ROM- och isometrisk träning vid RA.

Etthundra konsekutiva patienter med RA enligt ACR randomiser- ades in i fyra grupper, 63 kvinnor och 37 män, medelålder 52, medel- sjukdomsduration 10 år. Inklusionskriterier: RA enl ACR, 20-70 år stabil medicinering, förmåga att cykla på stationär cykel. Exklusionskriterier: Hög sjd aktivitet, oför- måga att tolerera fysisk träning pga sjd, artro- plastik i viktbärande led.

IG 1: 25 pat, tränade 1 h, 3 ggr/v, högintensiv dynamisk träning bestående av styrketräning och aerobisk träning. 70-85 % av max HR. IG 2: 25 pat delades in i fyra grupper. De tränade 1 h, 2 ggr/v, lågintensiv träning. Träningen bestod av ROM- och isometrisk träning i grupp. IG 3: 25 pat tränade individuellt, 2 ggr/v, samma träning som IG 2. CG: 25 pat fick skriv- na instruktioner för ROM- och isometrisk träning och fick rådet att träna minst 2 ggr/v i 15 minuter. Inga flera försök till uppmuntran gjordes under försöksperioden. Träningsperiod: 12 v.

* Aerobisk submax- kapacitet på ergo- metercykel. * Styrkan i knäext/ flex-muskulaturen vid 120 och 60 graderper sekund. * EPM-ROM, 10 leder* HAQ * Dutch-AIMS (smär- ta, ängslan, depres- sion) * Funktionell förmåga mättes med gångtest och trapptest. * Antal svullna leder * Modifierad Ritchi Articular Index * ESR * CRP * VAS: smärta, morgonstelhet, sjukdomsaktivitet Dessa mätningar utfördes vid v 0, 12 och 24.

Aerobisk kapacitet i IG 1 ökade signifikant jämfört med rester- ande grupper. Ledrörligheten i IG 1 ökade signifikant jmf med övriga grupper. I IG 1 ökade muskel- styrkan signifikant. Ökningen i IG 2 och 3 nådde ej signifikans. Funktionell förmåga: signifikant ökning IG 1. Antal svullna leder minskade signifikant i IG 1 efter träning. Endast muskel- styrkans ökning var fortfarande signifikant I IG 1 och 2 vid uppf. I IG 1 var också gång- testet signifikant vid 24 v.

Högintensiv träning hade mer effekt på fysisk kondition, led- rörlighet och muskel- styrka än ROM- träning och isomet- risk träning hos pat med välkontrollerad sjukdom.

35

Författare, publ. år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetod Resultat Förf:s slutsats Art nr 27 Westby, Wade, Rangno & Berkowitz, 2000.

Kombinerad låg- intensiv träning Bilaga

Utvärdera effekterna av ett 12 månaders viktbärande aero- biskt träningsprog- ram på sjukdoms- aktivitet, fysisk funktion och BMD hos kvinnor med RAsom tar låg dos kortison.

30 kvinnor med RA enligt ARA, minst ett års duration och funk- tionsklass I eller II, medelålder 56,2 år. Exkl kriterier: kända osteoporos relaterade frakturer, cardiovasku- lär sjukdom, planerad eller inom 6 månader genomförd artroplastik, hög dos kortison eller methotrexate behandling de senaste 6 månaderna. De 30 kvinnorna randomiserades in i två grupper (IG + CG1). 23 kvinnor som inte tar kortison, men i övrigt möter samma inklusions- och exklu- sions kriterier (CG 2), medelålder 50,7 år.

Pat fick rådet att fort- sätta med den vanliga fysiska aktiviteten och den sjukgymnastik och arbetsterapi som behövdes. IG: 1 h utbildning om riskfaktorer för osteo- poros, träningsinstr vid ledinflammation, i övervakning av sjuk- domsaktivitet, och i övervakning av trän- ingsintensitet. Intro- duktion av tränings- programmet bestå- ende av standardi- serad aerobisk dans (60-75% av max HR) och styrkeprogram att utföra 3 ggr/v i 45-60 minuter. Dagbok över HR. CG 1: skrivet material om osteo- poros och en broschyr angående träning och artrit.

* Antal svullna leder * Antal ömma leder * Palpationssmärta * ESR * BMD * HAQ-ADL * Aktivitetsnivå m h a Caltrac accelerometer * Aerobisk kondition Dessa mätningar utfördes vid 0, 6 och 12 månader.

Signifikanta förbättringar i funk- tion, kondition och aktivitetsnivå i IG. Icke-signifikanta för- bättringar enligt ovan-stående skedde i de övriga grupperna. HAQ, konditionsnivå och aktivitetsnivå för- bättrades med 16, 87 och 13 % i tränings- gruppen. CG 2 hade en liten, men signifi- kant, minskning av BMD i lårbenshalsen och det fanns en trend mot lägre BMD vid L2-L4 i CG 1. Mellan grupperna: signif. ökad aerobisk kond.+ trend mot signökad BMD L2-L4 i IG.

Kvinnor med RA, som tar låg dos steroider, kan med säkerhet delta i ett dynamiskt viktbärande tränings- program och öka sina allmänna funktioner och aktivitetsnivåer utan att förvärra sjd. Ett lågintensivt träningsprogram kan ge pat som genomgår steroidbehandling ett realistiskt och effektivt sätt att förebygga corticosteroidorsakad och sjukdomsrelaterad BMD-förlust.

36

Författare, publ. år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetod Resultat Förf:s slutsats Art nr 29 Lyngberg, Ramsing, Nawrocki, Harreby &Danneskiold-Samsoe, 1994

Styrketräning Bilaga

Utvärdera säkerheten och effektiviteten av isokinetisk styrke- träning av knäexten-sorer hos RA-pat.

Elva kvinnor med RA, enligt, ACR i funktions- klass II och III, medel- ålder 60 år, medelsjuk- domsduration 12 år. Exkl kriteria: ostabil medicinering eller svår inflammation i knä- leder.

Träningsperioderna varade 3 veckor var, bestod av isokinetisk extensorträning av höger knä följt av iso- metrisk träning av vänster knä i KinCom. Patienterna tränade 3 ggr/v i 15 minuter 50 % av MVC (maximal voluntary contraction). MVC justerades en gång per vecka vid varje hastighet och position. Isokinetisk träning höger knä: 30/60/90/ 120 grader per sek. Isometrisk träning vänster knä: vid knä- vinkel 60 och 90 gra- der.

* ROM * Ledinflammation * Antal svullna leder * Antal ömma leder * Frågeformulär gällande träningens för- och nackdelar och smärtreaktion i knä. Detta mättes v. 0, 6. * Den maximala knä- extensorsstyrkan mättes både isomet- riskt och isokinetiskt vid samma grader och grader/sek som vid träningen. Detta mättes vid v. 0, 3, 6.

Bra effekt av isokine- tisk träning, 20 % ökad muskelstyrka. Den största ökningen sågs vid träning vid högre hastighet. Även en tränings- effekt överförd till vän- ster knä sågs vid den isokinetiska träningen. Icke sign förbättrad muskelstyrka i vä knä efter isometrisk träning.

Vid studien fann man en stor överförd trän- ingseffekt av isokin- etisk träning, detta kan ha påverkat träningseffekten av isometrisk träning. Med tanke på den visade överförda träningseffekten kan man hos pat med mycket svaga musk- ler rehabilitera med träning av motsatt extremitet. Isokinetisk träning är lika säker som iso- metrisk träning.

37

Författare, publ. år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetod Resultat Förf:s slutsats Art nr 30 Häkkinen, Sokka, Kotaniemi, Kautiainen, Jäppinen, Laitinen & Hannonen, 1999.

Kombinerad låg- intensiv träning

Utvärdera effekterna av 12 månaders dyn- amisk styrketräning med avseende på muskelstyrka och BMD i lumbalrygg och lårbenshals hos pat med ny- debuterad RA.

70 patienter med ny- debuterad RA enligt ACR:s kriterier. Medelsymptomdura- tion - 10,4 mån. Patienterna randomi- serades till två grupper. Medelålder, IG: 49,4 årCG: 49 år

IG: Personlig in- struktion för att ut- föra hemtränings- program 2 ggr/v i 12 månader vid 50-70% av 1 RM, 2 set/övn, 8-12 rep/set. Första setet långsamt för utveckla max mus- kelstyrka, andra set- et snabbt för att utv. explosiv styrka. Programmet varade ca 45 min. Delt upp- muntrades även att starta med fritidsakt såsom cykling, gång, skidåkn och simning, 2-3 ggr/v, 30-45 min/gång CG: Instruktioner att utföra ROM- och stretchövningar, 2 ggr/v samt fritt forts med dagliga akt för- utom all form av styrketräning. Alla delt förde trän- ingsdagbok under studien.

* Unilateral max kon- centrisk styrka i knä- extensorer. * Max isometrisk kraft i bålens ext/flex * Isometrisk grepp- styrka * BMD (femur,lumbal)* VAS-smärta * HAQ * Längd, vikt, BMI * DAS-28 * ESR Dessa mätningar gjordes vid 0, 6, 12 månader. BMD-mätning gjordes bara vid 0 och 12 mån.

Signifikanta förbätt- ringar i sjukd akt och funktionell kapacitet i båda grupperna, vid 12-mån uppföljningen.Signifikant förbättring i ESR och DAS-28 vid 12 mån i IG. I IG nådde alla styrke-mätningar signifikant ökning.I CG nådde alla utom bålext signifikant ökning. I jämförelse mellan grupperna var IG:s värden signifikant högre än CG:s för- utom greppstyrka. Ingen signifikant skillnad i BMD mellan grupperna.

Minimalt övervakad styrketräning i 12 mån utförd hemma, resul- terar i framträdande förbättringar i muskel- styrka i alla undersök- ta muskelgrupper, men inte i BMD (lår- benshals eller lumbal). Resultatet föreslår att den här typen av styrketräning är effektiv för att öka muskel- styrkan, är rätt stimuli för att bibehålla BMD. Men, för att optimera träningsprocessen behöver muskel- och benvävnad olika typer av träning.

38

Författare, publ. år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetod Resultat Förf:s slutsats Art nr 28 McMeeken, Stillman, Story & Kent, 1999.

Styrketräning Bilaga

Studera om ett trän- ingsprogram fokuserat på att öka muskel- styrka och rörelse- hastighet i knämus- kulaturen förbättrar funktionen i ett TUG- test hos personer med RA med på- verkade knän.

36 personer randomi- serades i två grupper (IG och CG). Inkl kriteria: RA enligt ARA, 1987, ledsjukdomsom krävt långtids- medicinering, TUG-test mer eller lika med 10 s. Exkl kriteria: tidigare artroplastik, annan patologi i nedre extr, akut ökande ledsjd, - ömtålig hud eller stor farmakologisk föränd- ring de senaste 3 mån. Medelålder: IG-51,4 år CG-49,7 år.

IG: 17 pers. Resultat av ledrörlighetens peak hastighet vid en sitt-till-stå träning användes som grund för att fastställa hast- igheten för muskel- träningen. Träningen utfördes i KinCom ca 45 min var 3:e dag (14 ggr på 6 v.), och bestod av koncentrisk träning av quadriceps och hamstrings- muskulaturen. CG: 19 personer som kontaktades en gång i veckan angå- ende sin hälsa och välbefinnande för att minska Hawthorne- effekten i IG. Alla deltagare i stu- dien bar under sina aktiva timmar en ped- ometer.

*VAS smärta *HAQ *TUG *Peak vridmoment av knä ext/flex vid 60 och 120 grader/sek. *Pedometer Dessa mätningar gjordes vid 0 och 6 v. Pedometern lästes dock av en gång i veckan.

Signifikant ökning i muskelstyrka i knä- flexorer o -extensorer i IG Signifikant minskning av smärta i IG, men ej i CG. Signifikant förbättring av TUG, och HAQ i IG.

Studien visar att iso- kinetisk träning är passande för intensiv knämuskelträning. IG upplevde en reduk- tion av smärta och för- bättring av hälsan. Studien stödjer använ- dandet av muskel- träning för patienter med icke akut RA.

39

Författare, publ. år Syfte Undersökningsgrupp Metod Utvärderingsmetod Resultat Förf:s slutsats Art nr 32 Rall, Meydani, Kehayias, Dawson-Hughes & Roubenoff, 1996.

Styrketräning Bilaga

Att studera genomför- barheten av höginten- siv progressiv mot- ståndsträning hos RA-patienter jämfört med friska kontroll- personer.

IG 1: 8 otränade pers med RA (25-65 år) IG 2: 8 otränade friska pers (22-30 år). 14 otränade friska äldre (65-80år) randomisera-des in i IG 3 och CG. IG 3: 8 pers CG: 6 pers Inkl krit för RA pers: RA enl ACR, välkontrol- lerad sjukdom, stabil medicinering de senaste 6 månaderna. Exkl kriteria: övervikt eller allvarlig sjukdom, såsom diabetes, can- cer, njur-, leversjd, kranskärlssjd, endo- krina störningar eller annan autoimmun sjd.

IG 1, 2, 3: 12 v regim av progressiv styrke- träning, bestående av dynamisk träning inkl koncentriska och excentriska kontrak- tioner i alla stora muskelgrupper. Detta 2 ggr/v med två- tre dagars vila mellan. Motståndet sattes till 80 % av 1 RM. 1 RM uppmättes varannan vecka för att bibehålla nivån på 80 % av 1 RM. CG: simning eller gång i vatten, 10 min 2 ggr/vecka. Alla deltagare bibe- höll sin vanliga fysiska aktivitet men utförde ingen ytterligare styrketräning.

Försökspersonerna fick under BL-mätning- arna en speciell diet som inte ska inverka på mätresultaten. De fick även registrera kroppsvikt och sina matvanor under ett dygn varje vecka. * V02max * Kroppskonstitution * Energiåtgång (REE)* HAQ-smärta, sjdakt * ESR * HAQ-diability * VAS-smärta * VAS-fatigue * Sjd-grad * Balans och gång * Gånghastighet * GDS-depression * Komplett blodprov * Muskelstyrka (RM) Detta mättes vid v. 0 och 12.

Alla tre träningsgrp förbättrade muskel- styrkan signifikant jämfört med CG. Det fanns ingen signifikantskillnad mellan trä- ningsgrupperna vad gäller styrkeökningen. Personer med RA hade ingen förändring i antal smärtande ellersvullna leder, och de hade en signifikant reduktion av självrap- porterad smärta, fatigue och förbättrad 50-foot gångtid.

Högintensiv styrke- träning är genomför- bar och säker för valda pat med väl kontrollerad RA och leder till signifikanta förbättringar i styrka, smärta och fatigue utan att öka sjdakti- vitet eller ledsmärta.