Från ”tyst vår” till ”hållbar utveckling”

Från ”tyst vår” till ”hållbar utveckling”

En kritisk diskursanalys av miljöfrågans

utveckling 1962–1987

Eduardo Medina

With summary in English and Spanish Con resumen en inglés y en español

Dissertation presented at Uppsala University to be publicly examined in Sal IV, Universitetshuset, Uppsala, Friday, February 8, 2013 at 13:15 for the degree of Doctor of Philosophy. The examination will be conducted in Swedish. Abstract Medina, E. 2013. Från ”tyst vår” till ”hållbar utveckling”: En kritisk diskursanalys av miljö-frågans utveckling 1962–1987. (From ‘Silent Spring’ to ‘Sustainable Development’: A Critical Discourse Analysis of the Development of the Environmental Issue 1962–1987). Sociologiska institutionen. 392 pp. Uppsala. ISBN 978-91-506-2329-1. This dissertation studies the development of the environmental issue from a discursive per-spective. Through an analysis of views on nature and the environment in several NGOs and main political organs, the dissertation tries to explain how a certain view became hegemonic. The analysis pertains to the period between the publication of Silent Spring in 1962 and the introduction of the concept sustainable development by the UN in 1987. From a realistic starting point and with critical discourse analysis (CDA) as its method, the dissertation aims to identify causal powers and mechanisms that have generated and institutionalized the envi-ronmental discourse. An analytical model is developed and applied on three levels; a socio-linguistic, institutional, and macrosocial level; which also reflect the methodological progres-sion of the study from description to explanation.

The result shows that the discursive practice was hegemonized by a Western view promot-ing economic growth. This discourse gradually gained ground at the expense of an anti-systemic discourse which posited structural societal changes as the answer to environmental problems. Mechanisms such as the exclusion of some views and actors from common discur-sive practices were crucial for the process of homogenizing the discourse and developing consensus. Through incorporating that part of the environmental movement which did not fight the dominant economic and political system, the UN turned it into support for its own project, which is part of the process of hegemony. At the same time the environmental objec-tives of the hegemonic discourse were established in the institutional spheres.

The institutionalization of the environmental issue changed the focus from social critique to a question of development and technology, something which helped displace the original critical and partially anti-systemic character of environmental discourse. Through turning the critical and negative account of the situation into a more harmonious and hopeful vision, for instance in terms of sustainable development, a foundation was laid for the later development of ecological modernization. When the hegemonic discourse invested the concept of sustaina-ble development with emphases on progress and economic growth, it encapsulated the envi-ronmental issue within the framework of the prevailing social system. Keywords: Environment, discourse, environmental discourse, critical discourse analysis, ideology, hegemony, institutionalization, sustainable development, ecological modernization, critical realism, world-system Eduardo Medina, Uppsala University, Department of Sociology, Box 624, SE-751 26 Uppsala, Sweden. © Eduardo Medina 2013 ISBN 978-91-506-2329-1 urn:nbn:se:uu:diva-187603 (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-187603) Printed by Elanders Sverige AB, 2012

Innehåll

Akronymer ...................................................................................................... 8

Förord............................................................................................................ 10

1. Inledning ................................................................................................... 13 1.1 Miljön blir diskurs .............................................................................. 14 1.2 Miljö som konsensusfråga .................................................................. 15 1.3 Avhandlingens syfte och disposition .................................................. 19 1.4 Det mångfaldiga empiriska materialet ............................................... 22

1.4.1 Tillämpning av begreppet diskurs och periodisering .................. 28 1.5 En överblick av de aktörer som skapade dessa texter ........................ 30

1.5.1 Rachel Carson ............................................................................. 30 1.5.2 Världsnaturfonden ...................................................................... 31 1.5.3 Kubas regering ............................................................................ 32 1.5.4 Jordens Vänner ........................................................................... 33 1.5.5 Oi Committee International ........................................................ 33 1.5.6 Greenpeace ................................................................................. 34 1.5.7 Romklubben ................................................................................ 35 1.5.8 Ward och Dubos ......................................................................... 36 1.5.9 Förenta Nationerna ..................................................................... 36

1.6 Forskningsperspektiv på natur och miljö ........................................... 38 1.6.1 Socialkonstruktionismens genomslag ......................................... 39 1.6.2 Ytterligare diskursstudier om natur och miljö ............................ 42 1.6.3 Studier av miljöfrågan i Sverige ................................................. 45 1.6.4 Studier om miljörörelsen och environmentalismen .................... 49

2. En realistisk diskursanalytisk ansats ......................................................... 52 2.1 En realistisk syn på diskurs ................................................................ 52

2.1.1 Diskurserna som formade ........................................................... 54 2.1.2 Diskurserna som formande ......................................................... 57 2.1.3 Väst och utvecklingsländerna som interrelaterade diskurser ...... 61

2.2 Diskurs i sociokulturellt sammanhang ............................................... 65 2.2.1 Diskurs och ideologi ................................................................... 66 2.2.2 Diskurs och hegemoni ................................................................ 69

2.3 Den realistiska diskursanalytiska ansatsen ......................................... 72

2.4 Mot en diskursanalytisk modell ......................................................... 75 2.4.1 Dimensionen text ........................................................................ 77 2.4.2 Dimensionen diskursiv praktik ................................................... 80 2.4.3 Dimensionen social praktik ........................................................ 85

2.5 Reflexioner kring svårigheter med den aktuella analysen .................. 97

3. Natur och miljö i texterna: en beskrivning .............................................. 102 3.1 Vokabulär ......................................................................................... 103

3.1.1 Aktörerna .................................................................................. 103 3.1.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 129

3.2 Grammatik ........................................................................................ 130 3.2.1 Aktörerna .................................................................................. 130 3.2.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 143

3.3 Kohesion........................................................................................... 144 3.3.1 Aktörerna .................................................................................. 144 3.3.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 157

3.4 Struktur ............................................................................................. 158 3.4.1 Aktörerna .................................................................................. 158 3.4.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 170

3.5 Beskrivning av diskurserna och aktörernas sociala relationer.......... 171 3.5.1 Utmärkande drag i aktörernas diskurser ................................... 173 3.5.2 Aktörernas positionering och sociala relationer ....................... 174 3.5.3 Två tydliga diskurser ................................................................ 177

4. Texternas framväxt i en institutionell kontext ........................................ 181 4.1 Intertextualitet .................................................................................. 181

4.1.1 Aktörerna .................................................................................. 181 4.1.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 193

4.2 Interdiskursivitet ............................................................................... 194 4.2.1 Aktörerna .................................................................................. 195 4.2.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 207

4.3 Koherens........................................................................................... 209 4.3.1 Aktörerna .................................................................................. 210 4.3.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 224

4.4 Styrka och kontroll ........................................................................... 226 4.4.1 Aktörerna .................................................................................. 227 4.4.2 Sammanfattande anmärkningar ................................................ 236

4.5 Texternas produktion och cirkulation ............................................... 238 4.5.1 Diskursernas utveckling i det institutionella rummet ............... 239 4.5.2 Diskursernas institutionella positionering ................................ 241

5. Generativa krafter och hegemoniska strider: diskurserna i sitt sociala sammanhang ............................................................................................... 246

5.1 Dialektiska relationer ....................................................................... 247 5.1.1 Kontextens relevans för de generativa krafterna ...................... 247 5.1.2 Aktörerna .................................................................................. 253 5.1.3 Från kris och spänning till tillväxt och utveckling ................... 264

5.2 Ideologiska aspekter ......................................................................... 266 5.2.1 Kontextens relevans för den ideologiska påverkan .................. 266 5.2.2 Aktörerna .................................................................................. 269 5.2.3 Mot en harmonisering mellan miljö och utveckling ................. 280

5.3 Hegemoniska processer .................................................................... 283 5.3.1 Kontextens relevans för den hegemoniska kampen .................. 283 5.3.2 Aktörerna .................................................................................. 285 5.3.3 Kampen för hegemoni på en ny arena ...................................... 294

5.4 Sociala krafter och hegemonisk styrning ......................................... 299 5.4.1 Från heterogena kritiska röster till en homogen diskurs ........... 299 5.4.2 Hegemonisk påverkan och diskursernas anpassning ................ 308

6. Sociala mekanismers verkan: en sammanfattande diskussion ................ 312 6.1 Homogenisering genom hegemonisk styrning ................................. 312

6.1.1 Resultaten utifrån analysverktygen ........................................... 312 6.1.2 Svaret på frågeställningarna ..................................................... 320 6.1.3 Presentation av diskursens utveckling ...................................... 321 6.1.4 Några synteser för diskursforskningen ..................................... 329

6.2 Slutliga reflexioner om miljödiskursens institutionalisering ............ 330 6.3 Epilog ............................................................................................... 346

Summary ..................................................................................................... 352

Resumen (Summary in Spanish) ................................................................. 361

Ordlista ........................................................................................................ 370

Referenser ................................................................................................... 372 Anförd litteratur ...................................................................................... 372 Avhandlingens empiriska material ......................................................... 388 Refererade Internetsajter ........................................................................ 391

8

Akronymer

AEC Atomic Energy Commission CDA Critical Discourse Analysis DDR Deutsche Demokratische Republik (Östtyskland) DDT Diklordifenyltrikloretan (insektsbekämpningsmedel) ECLAC United Nations Economic Commission for Latin America and

the Caribbean (den spanska akronymen är CEPAL) FAO Food and Agriculture Organization of the United Nations FN Förenta Nationerna FoE Friends of the Earth G-77 The Group of 77 (grupp inom FN bestående av utvecklings-

länder) GATT General Agreement on Tariffs and Trade IMF International Monetary Fund IUCN International Union for Conservation of Nature and Natural

Resources (för närvarande World Conservation Union) IYCHE International Youth Conference on the Human Environment

(Hamilton, 1971) MIT Massachusetts Institute of Technology NAM Non-Aligned Movement (de alliansfria staternas organisation) NATO North Atlantic Treaty Organisation NGO Non-governmental organizations Oi (Oi Committee) oberoende internationell och mångkulturell

grupp av unga vetenskapsmän som bildades efter IYCHE Rio+20 UNCSD 2012 i Rio de Janeiro SALT Strategic Arms Limitation Talks UN United Nations UNCED United Nations Conference on Environment and Development

(Rio de Janeiro, 1992) UNCHE I United Nations Conference on the Human Environment

(Stockholm, 1972) UNCHE II United Nations Conference on the Human Environment (Nai-

robi, 1982) UNCSD United Nations Conference on Sustainable Development (Rio

de Janeiro, 2012) (Rio+20) UNCTAD United Nations Conference on Trade and Development UNDP United Nations Development Programme

9

UNEP United Nations Environment Programme UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organiza-

tion UNITAR United Nations Institute for Training and Research USA United States of America USSR Union of Soviet Socialist Republics WCED World Commission on Environment and Development WCS World Conservation Strategy WTO World Trade Organization WWF World Wildlife Fund

10

Förord

Äntligen klar! Jag började studera sociologi vid Universidad de Chile 1974 men blev avstängd 1978 av politiska skäl. Efteråt arbetade jag professionellt i den underjordiska kampen mot diktaturen i många år. Den akademiska sociologin återupptog jag senare vid Uppsala universitet och blev antagen till forskarutbildningen 1996. Att det tagit så lång tid att skriva denna avhand-ling beror på, förutom mina egna begränsningar, att jag har haft en heltids-tjänst som adjunkt i sociologi parallellt med mina studier.

Mitt intresse för diskursanalys väcktes i början på 1970-talet med boken Para leer al Pato Donald (Konsten att läsa Kalle Anka i den svenska utgå-van). Den öppnade för mig en ny värld av kritiskt tänkande men det skulle dröja länge innan jag själv fick chansen att göra en sådan analys. När jag började skissa på denna avhandling och pussla ihop kritisk diskursanalys och kritisk realism hade jag inte sett någon göra en explicit relation mellan dessa två metodologiska ansatser. Det kändes därför betryggande när den kritiska realisten Andrew Sayer i förordet till sin bok Realism and Social Science (2000) tackade den kritiska diskursanalytikern Norman Fairclough för den-nes kommentarer. Två år senare publicerade de tillsammans artikeln ”Critical Realism and Semiosis” som utgjorde den första texten där explicit kritisk diskursanalys och kritisk realism relateras till varandra. Det bekräf-tade för mig det rätta valet av dessa två metodologiska inriktningar för att utveckla min analytiska modell.

Här vill jag tacka flera personer som på olika sätt har bidragit till denna avhandling. I första hand min handledare Kerstin Jacobsson som med sin noggranna läsning och sina skarpsinniga kommentarer har bidragit till att mitt manus till slut blivit en doktorsavhandling. Jag vill också tacka min bihandledare i slutskedet Rafael Lindqvist, min ”dubbelläsare” Orlando Mella, opponenten vid mitt slutseminarium Linda Soneryd och min tidigare handledare Pablo Suárez (postumt) för deras värdefulla kommentarer. Jag vill också rikta ett varmt tack till kolleger på både Mälardalens högskola och vid Göteborgs universitets kritiska realistiska workshop samt till personalen på Högskolebibliotek vid Mälardalens högskola. Slutligen tackar jag natur-ligtvis min familj och särskilt min sambo och livskamrat Patricia, som har stått ut med min frånvaro och min stress i så många år. Utan ert stöd hade inte denna avhandling blivit till. Tack till er alla!

Eftersom diskurserna bidrar inte bara till samhällsreproduktion utan också till samhällsförändring handlar mycket av miljöfrågans diskursiva utveckling

11

om kritik och drömmar kring samhällsutvecklingen. Den här avhandlingen tillägnar jag därför min bror Rodrigo Medina Hernández (1958–1976) som stupade i kampen för ett bättre samhälle övertygad om att vi skulle förändra världen. Han symboliserar de upplysta och hängivna ungdomar som tror på att en annan värld är möjlig.

Eduardo Medina Hernández Västerås i november 2012.

13

1. Inledning

I juni 2012 höll Förenta Nationerna en konferens om hållbar utveckling (UNCSD, också kallad Rio+20) med syfte att summera vad som uppnåtts sedan miljökonferensen i Rio 1992 (UNCED). Rio+20 slutade utan att man nådde målen eller förväntningarna: länderna kunde inte enas kring konkreta åtgärder eller bindande förpliktelser för att minska utsläppen av växthusga-ser, avskaffa subventionerna till miljöskadlig verksamhet och minska det sociala utanförskapet. Närvarande icke-statliga organisationer, så kallade NGO:er, visade också stort missnöje med konferensens resultat och det an-tagna slutdokument (The Future We Want). Men det var inte den första toppkonferens i miljöfrågor som slutade i misslyckande. FN:s klimatkonfe-rens i Köpenhamn 2009 slutade i fiasko. De 192 deltagarländerna kunde inte enas om åtgärder för att bromsa den globala uppvärmningen, vilket var kon-ferensens huvudmål. En uppsjö av miljöorganisationer, med olika budskap i frågan, var också på plats för att försöka påverka. Några år tidigare hade ”Kyoto-protokollet” haft svårt att lyckas nå en internationell överenskom-melse. Länderna skulle förbinda sig i ett avtal att minska sina utsläpp, men flera av de rikaste och mäktigaste länderna ville inte underteckna avtalet. Innan dess hade ländernas olika synsätt gjort det svårt att diskutera miljöfrå-gorna i UNCED 1992. Då såg många u-länder de globala miljöproblemen som lyxfrågor av intresse mest för i-länder och illustrativt kan man säga att medan i-länderna kom till Rio för att lösa nästa sekels miljöfrågor kom u-länderna dit för att få hjälp med aktuella utvecklingsfrågor.1

Det är svårt att ge någon fullständig förklaring till dessa oenigheter base-rad på aktörernas specifika ekonomiska och politiska intressen, särskilt med tanke på att det sedan 1972 finns ett särskilt organ som samordnar Förenta Nationernas miljöarbete, nämligen United Nations Environment Programme, UNEP. Miljöfrågorna är inflätade i sociokulturella förhållanden som rymmer djupgående värderings- och intressekonflikter, men forskningen på dessa områden är eftersatt.2 Många av svårigheterna att komma till en gemensam linje mellan Tredje Världens länder och de utvecklade länderna kan förstås

1 Öberg (1992), s. 16. 2 Anshelm och Hedrén hävdar att ”viktiga forskningsområden nedprioriteras eller rent av negligerats”. Anshelm & Hedrén (1998), s. 254.

14

med hänsyn till deras olika kulturella bakgrund.3 Därför blir en studie av hur regeringarna, de stora miljöorganisationerna och FN formade sina bilder om miljö och miljöproblemen nödvändig. Den kan visa ännu en dimension av dagens olika ståndpunkter i frågan.

Trots att det i de olika ländernas position går att urskilja vissa tendenser kan man inte göra en strikt indelning mellan Nord och Syd eller mellan rika och fattiga länder. Bland de olika sätten att angripa den globala miljöpro-blematiken fokuserar några länder eller några organisationer på den rika världens konsumtion, andra på Tredje Världens underutveckling och ytterli-gare andra på internationella maktförhållanden. Några av Tredje Världens länder anser, till exempel, att bistånd från i-länderna är det viktigaste för att förverkliga den egna utvecklingen medan andra aktörer ser problemen som främst relaterade till imperialismen och neokolonialismen. Bland miljöorga-nisationerna ser man också stora skillnader vad gäller synsätt och värdering-ar, som tar sig uttryck i olika sätt att agera. Greenpeace (en ”konfrontations-inriktad” organisation i Boströms klassifikation)4 tar till exempel stora risker i sina spektakulära direkta aktioner, ofta till havs, medan Världsnaturfonden (en ”samarbetsinriktad” organisation, ibid.) sedan länge har haft ett mycket nära samarbete med FN och med regeringar i lobbyisternas korridorer.5 För-enta Nationernas utveckling inom miljöområdet och därmed synen på miljö-problem är inte bara relaterad till de olika ländernas syn utan har också på-verkats av miljörörelsen.

1.1 Miljön blir diskurs Nya miljöorganisationer grundades under 1960-talet och utifrån deras ytt-randen blev miljörelaterade frågor spörsmål för social och politisk handling. Det gjorde att naturen antog en ny skepnad i människors föreställningsvärld och det utvecklades ett nytt sätt att tala och skriva om naturen. Hedrén häv-dar att det var just under 1960-talet som det skedde tydliga förändringar i sättet att beskriva och förstå relationen mellan samhälle och natur.6 Man framställde naturen och människans relation till naturen som ett problem som påkallade en snabb lösning. Den uppmärksamhet som man gav åt natu-ren som problem gjorde att miljön som kategori föddes och det möjliggjorde

3 Jag skriver Väst, Öst, Nord, Syd och Tredje Världen med versal eftersom dessa begrepp inte syftar på geografiska områden. Istället gör begreppens klara sociopolitiska innebörd dem till egennamn. 4 Boström (2001), s. 26. 5 Världsnaturfonden kallar sin lobbyverksamhet för ”conservation diplomacy”. World Wild-life Fund (1977), s. 10 och World Wildlife Fund (1981), s. 21. 6 Hedrén (1994).

15

i sin tur att miljödiskursen kunde uppstå.7 Det nya sättet att tala och skriva om naturen kallar Hedrén för miljödiskurs.

En diskurs innebär en uppsättning idéer som utgör ett synsätt, dvs. ett sär-skilt sätt att representera eller tala om en viss fråga eller en viss del av värl-den. Sättet att representera de ovan nämnda miljöproblemen utgör miljödis-kursen. Diskurserna inte bara syftar på ett bestämt objekt eller tema utan de ger också betydelse åt händelser utifrån ett särskilt perspektiv. De här repre-sentationerna, som är byggda på värderingar, tjänar specifika sociala intres-sen och på detta sätt formar diskursen en del av det sociala livet i specifika sociala institutioner. Samhällets och dess olika aktörers naturrelation kon-strueras genom miljödiskursen och därför möjliggör miljödiskursen för olika aktörer att positionera sig i förhållande till frågan: en person som anser sig vara ”miljövän”, till exempel, agerar därefter.8

På några decennier har miljöfrågorna fått stort genomslag. Klimatföränd-ringen utgör kanske den största och mest fruktade av alla miljörelaterade frågor, men andra exempel på ”miljöproblem” är försurning, uttunning av ozonskiktet, kraftig utvinning av ändliga naturresurser, djurarter som utrotas eller förökar sig okontrollerat, förorening av luft, mark och vatten etc. Miljö-problemens negativa sociala konsekvenser, som inte drabbar alla lika hårt, ger miljöfrågorna status av politiskt problem och de har därför varit föremål för många diskussioner de senaste decennierna. Idag omfattar miljöfrågorna olika områden av vardagslivet och har upptagit en allt större plats i politiska, ekonomiska och sociala sammanhang. Politiska partier har infört miljöfrågor i sina program, regeringar världen över har inrättat miljödepartement, skolor och universitet har introducerat miljöfrågor i undervisningen, ekonomiska företag har börjat profilera sig själva och sina produkter som miljövänliga etc. Miljön som fråga genomtränger många olika områden i det sociala livet och den utgjorde en av de frågor som kännetecknade den politiska diskursen kring millennieskiftet.

1.2 Miljö som konsensusfråga Vid plenarmötet på UNCSD 2012 (Rio+20) bedömde NGO:erna konferen-sen som ”another failed attempt” att skydda världen och mänskligheten. NGO:erna ifrågasatte dokumentet The Future We Want för att det saknade verklighetsförankring med det som är nödvändigt att göra för att rädda pla-neten: ”Just to be clear, NGOs here in Rio in no way endorse this document [and we have signed] a petition called ‘The Future We Don’t Want’ that completely refuses the current text”.9 Eftersom FN:s dokument inte alls åter-

7 Hedrén (1994), s. 9, 14 och 47 ff. 8 Linderström (2001), s. 27. 9 Ur UNCSD hemsida: Major groups/NGOs.

16

speglar NGO:ernas aspirationer krävde de att meningen “in full participation with civil society” skulle tas bort från dokumentets inledning, eftersom NGO:erna ansåg att förhandlingarna endast drevs med lojalitet till national-staterna och inte till Jorden eller framtida generationer. FN tog inte bort den nämnda meningen och The Future We Want presenterar konferensens resul-tat som en konsensus.

Om miljöproblemen ger upphov till oenigheter, kontroverser och konflik-ter kan man med rätt undra varför miljöfrågan ofta presenteras som en fråga kring vilken det föreligger stor konsensus eller i varje fall en tilltagande kon-sensus. Anshelm och Hedrén frågade sig i slutet på 1990-talet om det är rim-ligt att betrakta toppmötens internationella rapporter och dokument som uttryck för en global konsensus.10 Vi kan konstatera att FN upprepade gånger har uttryckt att världen är bara en.11 I Agenda 21, ett av de mest centrala dokumenten i frågan, står att Agenda 21 “reflects a global consensus and political commitment at the highest level on development and environment cooperation”.12 Politiska toppmöten ger sken av en global konsensus om vad som bör göras, påpekade Hornborg i relation till Johannesburg 2002.13 Denna idé om konsensus kommer också upp på lokal nivå i implementering-en av Agenda 21 (namnet på det officiella svenska dokumentet om vägen till det hållbara ekologiska samhället rubriceras ”Alla drar åt samma håll”).14 I sin studie av miljöfrågans utveckling i Sverige skriver Linderström att ”det har kommit att uppfattas som att utvecklingen går i en viss riktning, som att det finns en grundläggande samsyn och konsensus kring miljöfrågan”.15 Idén om att en allt starkare politisk konsensus har växt fram kan också läsas i Hanssons avhandling,16 där han hävdar att det råder en standardisering av argument och att det har utvecklats i stort sett en konsensusbild när det gäller hanteringen av koldioxidutsläppen, både inom Europa och i Sverige.17

Tendensen till samsyn och standardisering resulterade så småningom i den s.k. ekologiska moderniseringen, den process där vissa anpassningar 10 De ifrågasatte idén att det rådde en stor konsensus. Anshelm & Hedrén (1998), s. 253. 11 Rapporten som utgjorde grunden till FN:s första miljökonferens 1972 hette just Only One Earth. Så småningom utvecklade FN detta uttryck till ”From One Earth to One World”, som inledningen till rapporten från FN:s Världskommission för miljö och utveckling Our Common Future rubricerades 1987. 12 Ur förordet till Agenda 21, paragraf 1.3 (ur FN:s hemsida). Vidare står på paragraf 1.6 att den process som Agenda 21 öppnar ”marks the beginning of a new global partnership for sustainable development” (min kursivering). 13 Hornborg (2003), s. 193. 14 Miljödepartementet (1997): Alla drar åt samma håll: sammanfattning av regeringens skri-velse 1996/97:50 ”På väg mot ett hållbart ekologiskt samhälle”. Dokumentet finns också på Miljödepartementets hemsida. 15 Linderström (2001), s. 4. Författaren syftar just på sammanfattningen av regeringens skri-velse Alla drar åt samma håll. 16 Hansson (2008), s. 13. 17 Hanssons studie visar att det råder stor konsensus bland rapporterna om hanteringen av koldioxidutsläpp med en teknik som avskiljer och lagrar koldioxid (CCS) i Sverige och att det har utvecklats konsensus bland CCS-experterna. Hansson (2008), s. 163 ff. och 195.

17

efter de nya miljökraven eller de uppsatta miljömålen sker inom ramen för det ekonomiska och politiska systemet. Att integrera miljöhänsyn i samhälls-liv och ekonomisk verksamhet gav upphov till den process som kallas eko-logisk modernisering, skriver Jamison, där företag introducerade nya meto-der för miljöledning, miljöredovisning, återvinning och effektivare resurs- och energianvändning i produktionsprocessen.18 ”The central proposition behind ecological modernization is that economic growth can be adapted to meet environmental goals”, hävdar Redclift och Woodgate.19 Ekologisk mo-dernisering kan betraktas på olika (men interrelaterade) sätt. Som teoretisk ansats används den för sociologisk förståelse av förändringarna i de samtida industriella samhällenas hantering av de ekologiska utmaningarna.20 Som politiskt program ses den som en miljöinspirerad reformering av det moder-na industriella samhället.21 Som diskurs ser Hajer ekologisk modernisering som den diskurs som dominerar tänkandet om vad miljöpolicy måste vara.22 Hansson ser den som en av hållbarhetsdiskurserna,23 medan Buttel ser den som efterträdare till begreppet hållbar utveckling.24

Den ekologiska moderniseringen är den syn på samhällsutvecklingen som kommit att bli den hegemoniska enligt en lång rad forskare. Hegemoni syftar på dominans och med den ”hegemoniska synen” åsyftas i denna avhandling den syn som råder i samhället och som är allmänt accepterad, det vill säga den syn som råder med de flestas samtycke. Den ekologiska modernisering-ens hegemoniska karaktär, som Hansson väl uttrycker, kan härledas från den spridda föreställningen om att ”omsorgen om miljön kan hanteras inom ra-men för rådande strukturer”.25 Linderström anser att ekologisk modernisering blev miljödiskursens dominerande politiska och ideologiska ram under 1990-talet, ”med ett betydligt vidare fokus än att försöka förebygga, för-hindra och lösa miljöproblemen”.26 På liknande sätt hävdar Hansson, till exempel, att ekologisk modernisering är ”en av de dominerande samhällsve-tenskapliga teorierna för tolkning av hur det moderna samhället hanterar miljöproblem”.27 Utvecklingen av den gemensamma synen på vad miljöpro-blemen är eller den gemensamma uppfattningen av behovet av en ekologisk modernisering påkallar dock en närmare granskning. Man kan vidare fråga sig i vems tjänst miljön framställs som en konsensusfråga eller vad eller vem som gynnas av en sådan uppfattning.

18 Jamison (2003), s. 18 och 82. 19 Redclift & Woodgate (1997), s. 64. 20 Mol (1997). 21 Öst talar om ekologisk modernisering även som en faktisk samhällsutveckling och uttrycker den illustrativt som ”den ekologiska moderniseringen av Sverige”. Öst (2007), s. 29. 22 Hajer (1995). 23 Hansson (2008), s. 49 f. 24 Buttel (2000), s. 61. 25 Hansson (2008), s. 52. 26 Linderström (2001), s. 240 ff. och 267. 27 Hansson (2008), s. 49.

18

Statsvetaren Lennart Lundqvist, presenterad av Jamison som ”perhaps Sweden’s leading analyst of environmental policy”,28 presenterade vid mitten på 1990-talet resultatet av en flerårig undersökning i en debattartikel i Da-gens Nyheter som rubricerades "Miljörörelsen utestängs". Där hävdade Lun-dqvist att den samsyn som en ”järntriangel” av experter, byråkrater och industrichefer hade utvecklat ”kring vad som är miljörelevant kompetens utestänger alternativa synsätt och kompetenser, det vill säga just sådana vi kan finna i de ideella miljöorganisationerna”.29 Det här kan ses som exempel på att hegemoni också innebär att vissa intressen utestängs eller marginali-seras. Har man makt att utestänga alternativa synsätt kan man också genom utestängningen betvinga en viss linje och närma sig konsensus på den vägen. Naturligtvis har en sådan konsensus inte nått lika långt överallt. Här i Nor-den, Nederländerna och Tyskland var den redan ett faktum på 1990-talet, samtidigt som den nästan inte existerande i Spanien och Italien då, vilket framkommer i en komparativ studie av tio västeuropeiska länders miljöpoli-tik.30 I den boken är kapitlet om Sverige skrivet av Lundqvist och han är tydlig med att ”[i]nformation is a crucial, consensus-generating activity in the Local Agenda 21 process”.31 Konsensus är alltid en produkt av en pro-cess där olika viljor sammanjämkas och därför blir en analys av denna pro-cess intressant ur en sociologisk synvinkel.

Min analys kommer att omfatta både perioden innan denna konsensus uppstod och den period i vilken den förverkligades. Fasen före miljödiskur-sens etablering och före begreppen hållbar utveckling och ekologisk moder-nisering gjorde intåg har inte varit särskilt uppmärksammad tidigare. En anledning kan vara att de flesta studierna i frågan studerar etablerade aktörer, såsom parlamentariska politiska partier, näringslivsorganisationer och miljö-rörelsen vid en tid när miljödiskursen redan var etablerad. De avhandlingar som har studerat miljöfrågan i Sverige ur ett diskursivt perspektiv analyserar miljödiskursens utveckling inriktad på nationell nivå.32 De flesta studier un-dersöker också diskursen när den började få sociala och politiska implikat-ioner nationellt, trots att den första arenan för frågan, särskilt på 1960-talet, låg på internationell nivå. Studier av miljödiskurser håller sig däremot sällan till den internationella nivån, där diskursens begynnelse låg. Att studera denna förhistoria är ett av avhandlingens bidrag.

28 Jamison & Østby (1997), s. 22–23. 29 Lundqvist (1996). 30 Hanf & Jansen (1998), s. 8. 31 Lundqvist i Hanf & Jansen (1998), s. 238. I den svenska miljöpolitiken sker konsensusen efter ett särskilt samarbete mellan förorenare och kontrollanter (co-operation between control-lers and polluters) som baseras både på information och på tillit (trust). Lundqvist i Hanf & Jansen (1998), s. 244. Denna idé ser man redan i Lundqvist 1971, fast då som kunskap och förtroende mellan industrin och förvaltare. 32 Hedrén (1994), Anshelm (1995) och (2000), Linderström (2001), Hansson (2008).

19

1.3 Avhandlingens syfte och disposition Som framgår av föregående presentation är det övergripande syftet med denna avhandling att studera miljöfrågans utveckling ur ett diskursivt per-spektiv. Det innebär att studera hur naturen och miljöproblemen uppfattas av skilda sociala aktörer och att studera hur aktörernas syn på naturen och mil-jöproblemen kommer till uttryck i ord och handling. Med andra ord är ana-lysens syfte att se hur diskursen om miljöproblemen har konstruerats, dels utifrån språkliga formuleringar, dels utifrån ”icke-diskursiva” aspekter som har påverkat den diskursiva utvecklingen (till exempel ekonomiska förhål-landen, teknologisk utveckling, politiska system eller sociala intressen). Vad gäller utvecklingen av miljöfrågan måste vi se hur och varifrån dessa upp-fattningar och representationer kring naturen och miljöproblemen generera-des. Det innebär att studera vilka krafter som påverkade dessa representat-ioner så att miljöfrågan definierades på vissa sätt och på så vis kunna se fe-nomenet som en följd av sitt sociala sammanhang. För detta har jag valt att se hur skilda sociala aktörer, vilka är varaktiga bärare av dessa olika repre-sentationer, uttryckte sina föreställningar om naturen, miljön och närrelate-rade processer och gav upphov till denna diskursiva dimension.

En studie av miljödiskursens utveckling innebär alltså en analys av relat-ionerna mellan diskursiva aspekter och övriga förhållanden i samhället. I detta syfte kan vi inte bortse från det faktum att en diskurs aldrig är isolerad utan alltid relaterad till andra diskurser. Därför är det tänkbart att studien av miljödiskursens utveckling kan leda oss in i andra diskurser och tvinga oss att placera miljöfrågan i relation till diskurser som fanns redan tidigare. Tänkbara sådana kan vara den utbredda syn på utveckling och de internat-ionella politiska omständigheter som rådde på den tiden. Miljödiskursens placering i sitt historiska sammanhang gör att man oundvikligen kommer in på politisk-ekonomiska frågor, till exempel i relation till utveckling och in-ternationella relationer, till exempel i relation Nord-Syd eller mellan mer utvecklade och mindre utvecklade länder.

Maktförhållanden är viktiga i en sociologisk studie. I dagens samhälle ut-övas makten främst genom att producera samtycke och här spelar diskursen en viktig roll i formationen av uppfattningar.33 Makten bör ses i ett större sammanhang, till exempel i relation till social klass och eller intressegrupper och därför räcker det inte i en diskursanalys med att bara se de ideologiska aspekterna av formationen av uppfattningar. Här måste man också se vem som definierade miljöfrågan, vem som satte frågan på dagordningen, vem som påverkade hur frågan skulle angripas etc. Avhandlingen syftar också till att avtäcka de mekanismer som verkade för att inkorporera vissa diskurser och utesluta andra från det som blev den officiella linjen och förklara hur de dominerande eller hegemoniska krafterna lyckades föra diskursen i en viss

33 Fairclough (2001a), s. 3.

20

riktning, det vill säga att se diskursens maktrelaterade aspekter (strider) som inte alltid framgår i presentationer av miljöfrågan.

Som ett led för att uppnå syftet ska följande frågeställningar besvaras: • Hur genererades (det vill säga uppstod och utvecklades) miljöfrågan?

Hur definierades den? Vilka faser går att urskilja i miljödiskursens ut-veckling?

• Vilka är de olika synsätt som olika framträdande sociala aktörer har på naturen och miljön och vad grundas dessa olika synsätt på?

• Vilka relationer ser man mellan aktörernas sätt att tala om miljön (dis-kursiva element) och övriga sociala förhållanden, till exempel mellan begrepps- och diskursutvecklingen och samhälleliga maktförhållanden?

• Hur och i vilken mån utvecklades de olika synsätten till en alltmer ho-mogen syn? Hur uppstod eller formades den konsensus som de officiella dokumenten så småningom började tala om?

För att nå ovanstående syfte har jag valt att arbeta med kritisk diskursanalys (CDA), som i sina analyser betraktar både ”diskursiva” aspekter och ”icke-diskursiva”. Denna metodologiska ansats har emellertid haft svårt att påvisa hur det diskursiva och det icke-diskursiva påverkar varandra, kanske som en följd att CDA inte har lyckats dra skiljelinjen mellan det diskursiva och det icke-diskursiva, något som har inneburit en del kritik.34 Jag ska försöka han-tera detta genom att utveckla konkreta analytiska verktyg för den fasen i analysen som relaterar det diskursiva med det icke-diskursiva (mer om detta i metodavsnittet).

Jag utgår i denna studie från en realistisk ståndpunkt, vilken anser att ”ob-jekt existerar oberoende av människans medvetande eller kunskap om dessa”,35 det vill säga jag utgår från att det finns en verklighet som är obero-ende av den sociala konstruktionen om densamma. Verkligheten innebär på detta sätt också en praktik som också föregår den diskurs man försöker för-klara. Men detta är inte problemfritt, med tanke på den epistemologiska kri-tik som har riktats mot realismen att den inte kan närma sig och studera ob-jekten i verkligheten utan att använda verktyg (begrepp) som har blivit for-made och påverkade av samma verklighet som man försöker förklara. Inom realismen menar man också att den verklighet som man kan upptäcka och förstå har en viss struktur och målet att identifiera strukturer och mekanismer som genererar sociala fenomen36 påverkar både syftet och den metodologiska hållningen. Dessa realistiska utgångspunkter och angreppssätt kommer jag att diskutera i metodkapitlet, men jag vill redan här klargöra att jag ser av-handlingens bidrag, trots dess begränsningar och svårigheter, som en realist-isk diskursanalys. Den praktiska nyttan av en sådan analys är att förståelsen

34 Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 93. 35 Brante, Andersen & Korsnes (1997), s. 256. Jag kommer att fördjupa detta i metodkapitlet. 36 Brante (2005), s. 194. Jag återkommer också till detta i metodkapitlet.

21

av den diskursiva konstruktionen av miljöproblem kan underlätta miljöpoli-tikens utformning.

Disposition Avhandlingen är indelad i sex kapitel. I detta inledande kapitel kommer jag förutom att presentera frågans samhälleliga relevans och studiens syfte även att presentera urvalet av det empiriska materialet och den mest betydelsefulla tidigare forskningen av relevans för min studie.

Kapitel 2 är ett teoretiskt och metodologiskt kapitel, där jag också presen-terar mina teoretiska utgångspunkter. Här introducerar jag en realistisk syn på diskurs och exemplifierar med andra diskurser som får relevans senare vid kontextualiseringen av miljödiskursen. Här diskuterar jag också diskur-sernas kulturella bestämningar och introducerar begreppen ideologi och he-gemoni. Avsnittet ger en teoretisk definition av dessa begrepp, vilka operat-ionaliseras och omvandlas till analytiska verktyg senare i kapitlet. Här finns också motiveringen till mitt val av kritisk diskursanalys som metodologiskt angreppssätt för den aktuella uppgiften. Kapitlet avslutas med att jag utveck-lar en analysmodell för studien, som grundar sig i Norman Faircloughs tre-dimensionella analytiska modell och kompletteras med kritisk realistisk me-todologi.

Studiens empiriska analys är indelad i tre kapitel, utifrån de tre dimens-ionerna som analysmodellen innefattar. Det handlar om text, diskursiv prak-tik och social praktik, där jag analyserar de valda texterna med den utveck-lade modellens analytiska verktyg. I kapitel 3, som handlar om dimensionen text, granskas texterna på en språklig nivå med hjälp av några analytiska verktyg tagna från kritisk diskursanalys. Syftet är att kartlägga aktörernas konstruktion av sina profiler, aktörernas positionering och sociala relationer. Denna analysfas har en beskrivande karaktär. I kapitel 4, som handlar om dimensionen diskursiv praktik, analyseras hur texterna producerades och hur de cirkulerade inom sitt specifika sociala fält. I denna fas syftar analysen till att se de språkliga manifestationerna i relation till de kontextuella förhållan-den som både producerade dem och påverkade deras tolkning, det vill säga analysen håller sig på en institutionell nivå. I kapitel 5, som handlar om di-mensionen social praktik, placeras texterna och diskurserna i relation till ett bredare socialt sammanhang där man ser relationer mellan diskursiva hand-lingar och kulturella, ekonomiska och politiska förhållanden. Här kontextua-liseras diskurserna, det vill säga de placeras i det historiska sammanhanget. Denna analysfas har en mer förklarande karaktär.

Avslutningsvis, i kapitel 6, presenterar jag studiens resultat. Vidare disku-terar jag avhandlingens viktigaste teman, utvecklar några allmänna reflex-ioner och drar några konklusioner. Avhandlingen avslutar med en epilog, där jag presenterar ämnets aktuella relevans. Som bilaga finns en förteckning över några viktiga teoretiska begrepp (och några ovanliga sådana) för att underlätta för de läsare som är mindre bekanta med den diskursiva begrepps-

22

apparaten. För att underlätta för läsaren finns det också en lista med de åter-kommande akronymer som påträffas i avhandlingen.

1.4 Det mångfaldiga empiriska materialet Natur- och miljörelaterade texter ser man redan i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet, men då var natur- och miljöfrågan huvudsakligen na-turskyddsinriktad (protection) och resulterade i bildandet av naturreservat och nationalparker, särskilt i västvärlden. Man ser en ny våg i efterkrigsti-dens intresse för miljöförstörelse och den hade naturvård (conservation) som målsättning. IUCN, International Union for Conservation of Nature and Nat-ural Resources, grundades 1948 i Europa och 1955 genomfördes konferen-sen Man’s role in changing the face of the Earth i USA. Denna konferens var den första tvärvetenskapliga panelen om miljöproblem.37 Under femtiota-let lyckades den naturvetenskapliga forskningen pussla samman många bitar (till exempel cellernas andning och biologisk oxidering eller bekämpnings-medlens påverkan på olika arters naturliga balans)38 och det resulterade, med Carsons ord, i stor fruktbarhet både teoretiskt och empiriskt, något som kom att belysa nya problem som dök upp med den massiva användningen av nya kemiska produkter. Denna period före 1960-talet benämns av Jamison som ”the period of awakening”, då det började utvecklas en ny sorts medvetande i relation till miljöproblemen (environmentalism).39

Efter att miljöproblemen blev mer påtagliga ökade också medvetenheten om dessa, med följden att miljöfrågan blev viktigare i politik och samhälls-planering sedan 1960-talet.40 Kring miljöproblemet har vitt skilda aktörer uttalat sig och, på olika sätt och med olika förutsättningar, bidragit till form-ationen av miljödiskursen. Jag har valt att studera dessa uttalanden i form av texter. Texter utgör ett hanterligt datamaterial, de bevarar den karaktär som deras författare präglade dem med och de återspeglar de omständigheterna under vilka de genererades. Man kan fråga sig i fall analysen av endast skri-ven text kan påverka resultatet. Separation från andra omständigheter kan 37 Denna konferens hölls i Princeton 1955, organiserade av Wenner-Gren Foundation for Anthropological Research. Starkt präglat av sin tids politiska omständigheter utgör slutdoku-mentet i sin helhet en hyllning av den västerländska kapitalismen, som kan illustreras med följande meningar: ”[i]n conclusion […w]hat is done to maintain the value of the capital structure is good; what is done that destroys it is bad”; och längre fram står ”[…] the issues of peace, freedom and prosperity, or the growth of communism in the world of tomorrow”. Thomas jr. (1962 [1956]), s. 433 och 1006. 38 Carson (1991 [1962]), s. 178 ff. och 219 ff. 39 Jamison (2001), s. 83 ff. 40 Lidskog, Sandstedt & Sundqvist (1997), s. 15 ff. Flera exempel på att miljöfrågan har ham-nat på den politiska dagordningen inte bara därför att den är kopplad till naturens välmående utan också till allmänhetens attityder och medborgarnas konkreta miljöbeteende finns i Bost-röm & Sandstedt (2004), där det tas upp exempel från flera samhällsområden och konflikter som uppstår när sociala och politiska strategier tillämpas.

23

innebära vissa begränsningar; till exempel är det svårt att veta med vilken häftighet eller ihärdighet en aktör försökte få gehör för sina ståndpunkter eller hur denne marknadsförde sin syn och varifrån denne fick stöd för sin åsikt. Att utvidga analysen till tidningsartiklar och/eller TV-program på glo-bal nivå skulle ha varit ett i det närmaste omöjligt arbete. De här begräns-ningarna kan balanseras med det faktum att dessa etablerade och väl organi-serade aktörer som lämnade texter efter sig är just de som kan ha haft större chans att påverka den diskursiva utveckling vi vill analysera.

Datainsamlingen i kvalitativ forskning är relaterad till forskningsfrågan och forskningsdesignen snarare än till strävan att skapa ett representativt urval av populationen.41 Eftersom det inte finns något särskilt sätt att samla in data på som kan anses vara typiskt för kritisk diskursanalys handlar urva-let om att identifiera det material som har relevans för forskningsfrågan.42 Men några generella principer går det ändå att skönja. En första princip är att texterna som utgör det empiriska materialet relateras till en institutionell sfär.43 I vår studie är denna institutionella sfär den praktik som utvecklades i slutet av 1960-talet i relation till FN:s kommande miljökonferens (UNCHE I) och som gav upphov till denna nya diskursiva ordning som vi analyserar. Wodak och Mejer förklarar att urvalet inom kritisk diskursanalys handlar om att använda ”typiska texter”.44 Förutom texternas koppling till UNCHE I och dess relevans utifrån det utrymme och den uppmärksamhet som de fick i dåtidens debatt anser jag att det är av vikt att de författades av väl organise-rade aktörer som ofta lämnade spår i form av referenser eller dylikt. Utifrån detta har jag valt texter från följande aktörer som kan betraktas som typiska för denna institutionella sfär.

Rachel Carsons bok Silent Spring (Tyst vår i den svenska översättningen) från 1962, som var startskottet för miljörörelsen och det nya miljötänkandet (environmentalismen): ”Few books published in this century could equal Silent Spring in its profound effect on public opinion”,45 eftersom den gav en ny dimension till debatten (det som var nytt var formuleringen av frågan som en social kritik). Ett decennium senare beskrevs Tyst vår som ”Rachel Car-son’s epoch-making book” inför den första miljökonferensen i Stockholm.46 Min analys inleds med denna bok, som öppnade ett nytt sätt att diskutera miljöproblemet. Om den inte var den första boken i sitt slag var det i alla fall den som fick störst gehör, något som tydligt visar att den inte endast var en produkt av naturvetenskapens egen utveckling utan också av den sociala

41 Bryman & Burgess (1994), s. 102. 42 Wodak & Meyer (2001), s. 23. 43 Fairclough (1992), s. 227. 44 Wodak & Meyer (2001), s. 18. 45 de Steiguer (2006), s. 28. 46 Citatet är draget ur den kända boken Only One Earth. Ward & Dubos (1972a), s. 107.

24

praktiken i stort.47 När Carson höll på att färdigställa sin bok bildades en av de största samtida miljöorganisationerna: Världsnaturfonden (WWF). Uti-från det faktum att miljöfrågan under 1960-talet började bli angelägen för allmänheten och att en ny diskurs började utvecklas48 blir det lämpligt att börja analysen vid den här tidpunkten och med dokumenten Silent Spring och Världsnaturfondens årsrapporter. Därför avgränsar jag analysperioden med början 1962. Förutom Världsnaturfondens texter utgörs också stommen i analysen av texter från miljöorganisationerna Jordens Vänner (grundad 1969) och Greenpeace (grundad 1971).

Yttranden om miljön under 1960-talet skedde inte bara inom några veten-skapliga discipliner och inom miljörörelsen utan också inom några andra sammanslutningar eller icke-statliga organisationer (NGO:er). Därför ingår också i mitt urval Romklubbens första rapporter (den välkända och omdisku-terade boken The Limits to Growth och efterföljaren Mankind at the Turning Point) och texter av Oi Committee International (hädanefter Oi Committee), en internationell grupp av unga vetenskapsmän som bildades med sikte att påverka miljökonferensen 1972.49 Att inkludera texter från skilda aktörer och från skilda praktiker svarar mot Faircloughs princip att “samples are typical or representative of a certain practice; whether the corpus adequately reflects the diversity of practice”.50 Förutom Förenta Nationernas officiella dokument i frågan, där flera regeringars och länders syn på problemen tydligt framgår omfattar analysen även den rapport som FN beställde inför miljökonferensen och som skulle fungera som underlag eller riktlinjer: Only One Earth förfat-tad av Barbara Ward och René Dubos.

Ytterligare en tydlig urvalsprincip inom diskursanalysen är att sträva efter variation i det empiriska materialet. Fairclough förklarar att ”corpus can be enhanced with supplementary data” (ibid.) med syfte att få större variation (diversity) och det innebär en uppmaning att inkludera olikartade eller mot-stridiga diskurser. Idén att utöka materialet med skiljaktiga texter presenteras också av Wood och Kroger, som hävdar att urvalskriterierna i diskursanalys skiljer sig från andra metodologiska ansatser “in its emphasis on variability, and thus on heterogeneity”.51 Ett heterogent och varierande material har för-delen att det möjliggör en analys också av ”atypiska” diskurser: “There may 47 Ännu ett bevis på detta är att som konsekvens av den stora och massiva kritiken som boken förorsakade sade presidenten John F. Kennedy i en presskonferens 1962 att ”since Miss Car-son’s bok” ser jordbruks- och hälsodepartementet lite närmare på frågan (ur: The House of Life: Raquel Carson at work av Paul Brooks, sida 296). Refererad i: de Steiguer (2006), s. 34–35. Och ännu ett exempel på hennes popularitet: “Testifying before Congress in 1963, Carson called for new policies to protect human health and the environment” (ur: Rachel Carsons biografi i: http://www.rachelcarson.org/). 48 Hedrén (1994). 49 En av dessa, The Hamilton Documents, publicerades med syfte att användas som underlag till diskussion i den kommande FN:s miljökonferens. Oi Committee International (1972). 50 Fairclough (1992), s. 227. 51 Wood & Kroger (2000), s. 79. I relation till kritisk diskursanalys skriver Titscher att ”ana-lyses are based on heterogeneous data”. Titscher et al. (2000), s. 147.

25

be benefits to analyzing discourse that we believe is unlikely or unrepre-sentative or discourse that is produce by atypical persons (’outliers’) or groups”, förklarar Wood och Kroger (ibid.). Titscher skriver att “the central criterion in the selection consists of the greatest possible variation in per-spectives, so as to be able to investigate the research question using maxi-mum contrasts or extremes cases”.52 Inspirerat av Foucault anser Hedrén att dessa diskurser, utifrån det hegemoniska synsättet, betraktas som onormala och gallras bort.53 De diskurser som inte står i centrum och de som saknar inflytande över hur den dominerande diskursen utvecklas benämner Hedrén som ”diskursens periferi”, där han ser avvikande, trotsiga och uppkäftiga diskurser. Dessa diskurser kan bidra till att identifiera diskursernas verkan och hegemoniska kamp.

Ett exempel på texter med en annorlunda syn på miljöproblem är Murray Bookchins böcker, vilka är ganska okända i miljösammanhang54 (förmodlig-en därför att han inte var akademiker utan ekologisk aktivist och anarkist, något som innebär att han inte yttrade sig ”från en plats där det talas med auktoritet”, som Bourdieu säger).55 Men med syfte att i mitt urval inkludera en ”atypisk diskurs” från ”diskursens periferi” har jag inte bara sökt ett avvi-kande synsätt, utan jag har sökt bland aktörer som utgör eller tillhör en orga-nisation och som har ett kollektiv bakom sig, vilket ger en annan dynamik i fråga om både textproduktion och hegemoniska strider. Utifrån avhandling-ens syfte är det lämpligt att en sådan aktör också skulle vara verksam på internationell nivå. Som ”atypisk diskurs” valde jag därför texter med Kubas regerings syn på miljö och utveckling, eftersom Kuba under vår analyserade period avsevärt skilde sig från Väst (trots det faktum att Kuba geografiskt ligger i den s.k. ”western hemisphere” och kulturellt ligger nära Europa som konsekvens av kolonialismen, betraktades det då i Väst som en del av Öst).56 Kuba utgjorde en kontrast i internationellt sammanhang och dess betydelse på den internationella politiska arenan under kalla kriget var inte oväsentlig. Till och med en del av miljörörelsen såg ett socialistiskt samhälle som Kuba som en möjlig lösning på många av miljöproblemen.57 Till skillnad från den kritiska och avvikande Oi Committees texter (där några av deras medlemmar kom från USA och Europa) hade den kubanska regeringens texter inte samma påverkan från Väst och kan därför ge till den aktuella studien en sida

52 Titscher et al. (2000), s. 41. 53 Hedrén (1994), s. 13. 54 Till exempel boken Our Synthetic Environment som publicerades 1962 har en vetenskaplig stringens som påminner Silent Spring. Bookchin (1963 [1962]). 55 Bourdieu (2001 [1982]), s. 110. 56 I När Var Hur1964 (1963), s. 145 visas en världskarta som inkluderade både Australien, Japan och Latinamerika i Väst, men Kuba står som en del av Öst. En närmare diskussion kring begreppet ”The West” kommer jag att presentera i nästa kapitel. 57 Som vi kommer att se senare i denna avhandling, fanns det en viss benägenhet att se Kuba och socialismen som ett alternativ till kapitalismens skuld på miljöproblem, tydligast i Jordens Vänner och i Oi Committee.

26

som vanligen inte förekommer i analyser av denna typ. Relevant för vår analys är också att denna aktör och dess diskurs har haft varaktighet under hela vår analyserade period: från kalla krigets kanske mest spända moment, ”Kubakrisen” 1962, till landets deltagande i FN:s miljöarbete i slutet på 1980-talet. Det får här representera alternativa diskurser och röster som fanns på den tiden och som inte finns i samma form idag. Underlaget till denna aktör består av en textsamling om ”ekologi och utveckling” av Kubas dåtida premiärminister58 och några texter från två andra högt uppsatta rege-ringsmedlemmar.59

Att se hur texter från skilda aktörer och från skilda ekonomiska och poli-tiska system förhöll sig till varandra kan hjälpa oss att komma närmare en mer komplett förklaring om utveckling och upprätthållande av en diskurs som dominerande. Denna samhälleliga ”representativitet” av olika genere-rande och bidragande diskurser handlar naturligtvis inte om representativitet i statistisk mening, utan bara om att materialet är typiskt för sin diskursiva praktik. Jag anser dessa som representativa för sina respektive kollektiv, eftersom alla valda texter (utom Carsons bok) producerades mer eller mindre kollektivt. De bygger på det underlag som olika team av vetenskapsmän, företagsledare och politiska ledare utvecklade och därför utgör texterna en sorts syntes av vetenskapsmäns och politiskt ledande personers tankar. Mil-jöorganisationernas officiella dokument har också gått igenom många dis-kussioner (strider inom olika diskursiva praktiker och intern hegemonisk kamp inom samma praktik eller organisation). Denna kamp om hegemonin inom en organisation eller ett land, där många individer och grupper har varit inblandade, gör texterna mer intersubjektiva. Dessa aktörer har dessutom en viss varaktighet och kontinuitet, något som gör dem lämpliga också för att se förändring. Gemensamt för alla texter är att de skrevs med syfte att spridas därför att deras författare hade idéer, förslag eller strategier som de ville förmedla. Stommen i det empiriska materialet att analysera blir då följande dokument (en detaljerad lista med alla texter ordnade per aktör finns i slutet av avhandlingen, under referenserna):

• Boken Silent Spring av Rachel Carson • Världsnaturfondens årsrapporter • Jordens Vänners underlag till konferenser, böcker och tidskrifter • Greenpeaces rapporter, böcker och brevväxling • Oi Committee utifrån ungdomskonferensens rapport The Hamilton

Documents och en recenserande bibliografi om miljörelaterade publikat-ioner

58 Boken Ecología y desarrollo. Castro (1994). 59 Dessa gäller Osvaldo Dorticós (jurist och Kubas president 1959–1976) som representerade Kuba vid flera toppmöten, både vid FN och vid NAM och Carlos Rafael Rodríguez (ekonom, minister och universitetslärare) som ledde Jordbruksreformens Institut 1962–1965 och var statsråd och vicepresident för Kubas utrikesorgan 1972–1993.

27

• Kubas regerings syn på miljö och utveckling utifrån officiella anföran-den

• Rapporten Only One Earth inför miljökonferensen 1972, författad av Ward och Dubos

• Romklubbens rapporter The Limits to Growth och Mankind at the Turn-ing Point

• FN:s slutdokument från miljökonferenserna, UNEP:s sammanställning av FN:s yttranden i miljöfrågan, rapporten Our Common Future och några andra FN-dokument om miljö.

Texterna är skrivna på engelska, på spanska och på svenska. När jag ställde mig frågan om vilka nackdelar det kan finnas med att arbeta med texter på olika språk kom jag fram till att det inte behöver utgöra någon större svårig-het, eftersom kritisk sociologisk diskursanalys inte i första hand är en språk-centrerad analysteknik.60 Även om denna analys börjar med en granskning av språkliga formuleringar utgör analysen i sin helhet inte en språklig sådan, eftersom bara den första analysnivån håller sig på den språkliga nivån (de kommande två analysnivåerna fokuserar på maktrelaterade aspekter i en institutionell dimension och på generativa krafter i en historisk och makro-social analysnivå). Dessutom hade diskurserna om miljön från början en tendens att internationaliseras eftersom de fysiska förändringarna som utgör grunden till miljödiskursen inte känner nationella gränser och dessa föränd-ringars behandling tog snart en internationell karaktär (det talas om att pro-blemen och riskerna har blivit globala).61 De senaste decennierna karakterise-ras av en tilltagande globaliseringsprocess, som innebär, bland annat, en homogenisering inte bara av ekonomiska och politiska aspekter utan också av diskursiva, så att tolkningen av diskursiva händelser har en mycket likart-ad karaktär, huvudsakligen inom västvärlden. Kapitalismen är väl etablerad i de flesta länder, något som har som konsekvens att liknande praxis och vär-den har utvecklats. I direkt relation till detta är det viktigt att inse att det också finns en tendens på världsnivå till ett liknande politiskt system, något som gör att politiska diskurser ”görs” från början för flera olika länder och följaktligen tolkas på samma eller liknande sätt. Till och med NGO:er driver en politik och har egna diskursiva praktiker som överskrider nationsgränser-na och nationella språk, något som gör det möjligt att tolka deras uttalanden på ett likartat sätt. De NGO:er som ingår i studiens empiriska material är dessutom organiserade internationellt.

60 Att arbeta med översättningar kan ställa till problem, anser Fairclough, och råder att analy-sera från originalspråket, oavsett analytikerns svårigheter i detta. Han ställer som fråga: Vilket ljus kan en engelsk diskursanalytiker bidraga med om denne tolkar, utifrån en engelsk över-sättning, Gorbachevs uttalanden (på ryska) om Sovjetunionens problem? Jfr Fairclough (1995a), s. 190–191. 61 Beck (1994 [1986]).

28

1.4.1 Tillämpning av begreppet diskurs och periodisering När miljödiskursen utvecklades på 1960-talet hade var och en av våra aktö-rer ett eget sätt att se på naturen, miljön och människans påverkan på dem. Jag kommer att betrakta varje aktörs diskursiva manifestationer62 som en egen diskurs därför att aktörerna visar sig ha en distinkt bild av naturen och av människan i relation till den. Dessutom visar de sig ha ett definierat soci-alt, moraliskt och politiskt ställningstagande. Därför kommer jag att betrakta varje aktörs yttranden som aktörens egen diskurs. Det handlar inte om en-staka uttalanden om miljön utan dessa aktörer hade en sammanhängande bild av naturen och människans relation till sin miljö som var mer strukturerad eller mer fullständig än bara diskursiva manifestationer. Dessa samman-hängande bilder byggde på bestämda grundantaganden och värderingar på vilka diskursen centrerades. Till exempel centrerade en av aktörerna sin dis-kurs på bevarande (conservation), andra på strävan efter att behärska natu-ren, ytterligare andra på rättvisa, på en antikolonialistisk position osv.

Jag är medveten om att det vid slutet av 1960-talet dök upp några andra diskursiva manifestationer från andra än de aktörer som jag har valt att stu-dera, till exempel utveckling av miljöpolicy och institutionellt miljöarbete i några länder. Men dessa fick inte samma spridning och samma genomslag på den allmänna diskursens utveckling (trots visst utrymme genom regering-arnas representanter i FN:s olika kommissioner) som de aktörer denna studie handlar om. Man kan visserligen dela in miljödiskurserna områdes- eller temamässigt till exempel i klimatuppvärmningsdiskursen, ekologisk moder-niseringsdiskursen, hållbar utvecklingsdiskursen, kärnkraftmotståndsdiskur-sen etc., men utifrån vårt material och vårt syfte har jag indelat diskurserna utifrån aktör, med den motivering som presenterades ovan.

Man kan undra hur många diskurser som finns eller kan finnas. För att besvara denna fråga stödjer jag mig på det som van Dijk kallar för ”theoreti-cal difference between the abstract use of ‘discourse’ when referring to a type of social phenomenon in general, and the specific use when we are deal-ing with a concrete example or token of text or talk”.63 Följaktligen, när jag talar om ”miljödiskursen” i bestämd form syftar jag allmänt på de olika dis-kursiva manifestationerna eller diskurserna kring natur- och miljöfrågorna. Men dessa olika diskurser har haft olika karaktär vid olika tider. Under 1960-talet hade olika diskurser eller diskursiva manifestationer om miljön inte någon gemensam diskursiv praktik och stod inte heller i någon särskild relation till varandra. Det var när FN annonserade UNCHE I som aktörernas diskurser började få en gemensam riktning. Detta började egentligen i de-

62 Med diskursiv manifestation menar jag ett konkret yttrande om något specifikt ämne som tydligt visar en ståndpunkt. Den har en ringare omfattning än diskurs och utgör därför inte en hel sammanhängande representation. Se vidare i avsnittet om diskurs i kapitel 2 i denna av-handling. 63 van Dijk (1997a), s. 4 (kursiverat i originalet).

29

cember 1968, när FN:s generalförsamling beslöt att en FN-konferens om den mänskliga miljön skulle inkallas under 1972.64 De olika miljöorganisationer-na och andra aktörer började föra samman sina diskursiva manifestationer till en gemensam praktik och det utvecklades en institutionell ram åt mil-jöfrågan, något som kom att fullföljas med UNCHE I. Den gemensamma diskursiva praktiken gav en ny karaktär åt miljödiskursen och FN kunde börja styra dess utveckling. Alltså, man kan grovt dela in miljödiskursen i en period då diskurserna var tämligen oavhängiga och oberoende av varandra och en period då diskurserna var mer bundna, vilket ledde till en mer homo-gen diskurs.

Eftersom FN:s inblandning föranledde tydliga brytningspunkter i miljö-frågans diskursiva utveckling indelar jag analysen följaktligen i två perioder. Den första sträcker sig från utgivningen av boken Tyst vår 1962 (och grun-dandet av Världsnaturfonden nästan samtidigt) och FN:s första miljökonfe-rens 1972. Den andra perioden sträcker sig till nästa stora brytningspunkt då FN publicerade rapporten Our Common Future 1987, där begreppet ”hållbar utveckling” lanserades officiellt. Det gav miljöfrågan en ny karaktär och innebar igen ett språng i frågans utveckling, då alla konkreta miljöprogram började centreras kring detta utkristalliserande begrepp. Dessa händelser utgör kvalitativa milstolpar som förorsakade avgörande förändringar i frå-gans utveckling och därför lämpar de sig bra för de olika periodernas av-gränsningspunkter. Den praktiska betydelsen av denna indelning i två peri-oder är att den kan underlätta min analys. Först kommer jag att läsa alla tex-terna skrivna mellan 1962 och 1972 och sedan texterna skrivna mellan 1973 och 1987. I varje period kommer jag att läsa och hantera varje aktörs texter i kronologisk ordning, för att upptäcka förändringar eller införande av nya begrepp, värderingar eller diskursiva uttryck.

När det gäller förförståelse hade jag inte mycket kunskap om detta tema innan jag började analysen. Studieobjektet miljödiskurs står mig inte när-mare än andra sociala frågor (jag har aldrig varit medlem i någon av de or-ganisationer som jag studerar och jag var inte vuxen under en stor del av den analyserade perioden, något som gör att jag inte hade utvecklat en tidigare relation till studieobjektet). En intressant fråga här är hur jag hanterar min förförståelse, eftersom min sociologiska syn präglas av ett neomarxistiskt perspektiv. Man kan inte ställa sig utanför sig själv och den historiska kon-texten i vilken man växte upp och lever i. Jag förhåller mig aktiv till min förförståelse genom att försöka se hur den påverkar min syn i studien. Den vetenskapliga och intellektuella distansen till studieobjektet håller jag främst genom att ställa kritiska frågor om studieobjektet samt genom att pröva mina tolkningar kritiskt i relation till andra tolkningar. Ett sätt att försöka över-vinna dilemmat att vara en del av samhället man analyserar är att systema-tiskt reflektera över det man gör. Reflexion är den noggranna eftertanke som 64 Kungliga Utrikesdepartementet (1969), s. 5.

30

möjliggör framskridandet och den utgör en central aspekt av den vetenskap-liga hållningen. Ett sätt att reflektera är att formulera om problemen så att olika alternativ blir synliga. Det innebär att min tolkning och mitt resultat inte nödvändigtvis är de enda möjliga utan det kan vara så att utifrån andra alternativ kan miljödiskursen förklaras på ett annat sätt och min tolkning är bara en bland många andra.

1.5 En överblick av de aktörer som skapade dessa texter Inledningsvis ska jag göra en presentation av de aktörer som producerade texterna som utgör avhandlingens empiriska material. Flera av dessa aktörer var viktiga på sin tid men de har försvunnit lite ur historieskrivningen eller avtagit i betydelse. Därför fyller denna presentation syftet att introducera dem för läsare som inte är insatta i den analyserade perioden.

En aktör, som kan vara en organisation eller en grupp, karakteriseras av att dennes handling håller en profil som avgränsar och skiljer den från andra, något som följaktligen leder till ett visst erkännande och legitimering av denne som enskild aktör. I denna sociologiska studie är aktörerna mer eller mindre representativa för ett kollektiv. Det kan handla om ett organiserat kollektiv, som en miljöorganisation, en regering, en expertgrupp, förenade nationer etc. eller i ett fall handla om en individ som lyckas presentera en tanke som får en kollektiv positiv respons, som till exempel den som fram-fördes av Rachel Carson.

En diskurs sammanfaller inte alltid med bara en aktör, men i början av miljödiskursens utveckling, innan en homogeniseringsprocess började äga rum, var det lättare att se att varje aktör formulerade sina idéer med egna diskursiva yttranden, delvis för att särskilja sig och förstärka en egen profil. Varje aktörs uttalanden utgör en enhetlig syn eller sammanhängande repre-sentation, med sina egna värderingar och sitt eget sätt att se och presentera världen. Därför betraktar jag dem som enskilda aktörer med var sin diskurs, något som är tydligare i avhandlingens första analysfas.

1.5.1 Rachel Carson Rachel Carson var biolog och välkänd inte bara i USA utan också i Europa. Hon hade skrivit några böcker på 1950-talet, fast med en annan karaktär. I Tyst vår belyser hon verkningarna av de kemiska bekämpningsmedlen mot ogräs och insekter som användes i allt större omfattning efter andra världs-kriget och hon beskriver hur en sådan användning förgiftar planeten och förstör ekosystemet, med negativa konsekvenser på människan och naturen.

31

Carson anser att problemet är dels vetenskapliga begränsningar,65 dels vårt moderna sätt att leva, men hon riktar den huvudsakliga kritiken mot myn-digheternas agerande i relation till frågan, det vill säga den politiska och ekonomiska hanteringen av problemet. Carsons tilltagande missnöje med den officiella politiken kring produktion och användning av kemiska produk-ter driver henne att påstå att myndigheterna nonchalerar ekologiska princi-per, något som hon betraktar som oansvarigt och oförnuftigt, därför att man efter så många exempel på misslyckande borde reagera på ett annat (alterna-tivt) sätt. Carsons metafor ”en vår utan röster”, eller bokens titel ”tyst vår”, sammanfattar den centrala tesen att den allt större användningen och kom-mersialiseringen av bekämpningsmedel håller på att förstöra eller döda vår omvärld och oss själva. Boken är långt ifrån en avhandling i biologi och det var dess skarpa sociala kritik som gjorde detta verk till en klassiker.66

1.5.2 Världsnaturfonden Världsnaturfonden (World Wildlife Fund, WWF) grundades 1961 som en fond eller stiftelse som sökte dra till sig pengar för att driva projekt i syfte att bevara naturen. Skälen till att bevara naturen ansågs vara både estetiska (för rekreation), vetenskapliga (för forskning) och ekonomiska (för fortsatt resur-sanvändning). WWF utvecklades från föregångaren International Union for Conservation of Nature and Natural Resources IUCN (idag World Conserva-tion Union).67 Följaktligen hade de samma syn på problemen, vilket beskrivs på följande sätt: ”During the 1950s it had become increasingly evident that the impact of human progress and development on the natural world had produced what amounted to a state of emergency for Wildlife”.68 De huvud-sakliga anledningarna till detta tillstånd ansågs vara befolkningsökningen

65 Dels om brist på kännedom av problemen, dels om vetenskapliga misstag och felhantering av tekniken. Carson (1991[1962]), s. 29, 39, 45 och s. 64, 214 och 229 ff. 66 Denna bok brukar betraktas som en ”milstolpe” i miljöfrågans utveckling. Det svenska förlaget lanserade boken 1963 med följande kommentar i recensionen: ”Denna bok kommer att verka som en chock på många läsare. Andra kommer att läsa den som en uppenbarelse. För sakkunskapen, som alltmer börjat oroa sig för dessa ting, kommer den att framstå som ett ord i rättan tid. Ty de vet att nu är tiden inne att tala”. Carson (1963 [1962]). Rachel Carsons bok Tyst vår sålde en halv miljon exemplar och kvarstod 31 veckor i toppen som bestseller. McCormick (1995), s. 55. 67 IUCN grundades 1948 och är inriktad på vetenskapligt forskningsarbete. Dess medlemmar består av länder, regeringar, statliga myndigheter och NGO:er, såsom miljögrupper och natur-vårdsorganisationer. Den huvudsakliga skillnaden mellan WWF och IUCN är att Världsnatur-fonden är framförallt en insamlingsorganisation. IUCN drivs framförallt av statliga medel från vissa medlemsländer. Detta gör att Världsnaturfonden har en större frihet att arbeta med na-turvårdsprojekt som är mer angelägna för tillfället plus att de arbetar mer ute direkt i fält och även närmare allmänheten. IUCN:s verksamhet är mer styrd och en stor del av deras arbete är inriktat mot att arbeta med de internationella rödlistorna för hotade arter. IUCN arbetar hu-vudsakligen på policynivå och saknar konkreta fältprojekt. 68 World Wildlife Fund (1965), s. 15.

32

och den teknologiska utvecklingen.69 Den gamla organisationen IUCN hade inte tillräckligt väl lyckats propagera för bevarande av naturen för att öka medvetandet samt skaffa fram pengar för arbetet. Därför blev det nödvändigt att grunda en ny organisation som skulle ta ansvar för dessa två områden: bevarandet (conservation) och utbildning (education).70 Detta resulterade i ett manifest (Morges Manifesto) som undertecknades av sexton välkända miljö-vårdare ett par månader före det formella bildandet av Världsnaturfonden. I manifestet presenterades behovet på följande sätt: ”Skilful and devoted men, and admirable organisations, are struggling to save the world’s wildlife. They have the ability and the will to do it, but they tragically lack the sup-port and resources. […] They need above all money to carry out […]”.71

1.5.3 Kubas regering Den officiella kubanska synen på miljön är intressant för vår analys därför att den representerade ett alternativt synsätt under perioden. Den kubanska regeringen hade en mycket annorlunda syn på ekonomin, arbetet och männi-skan än den rådande i Väst och det var också år 1962 som Kuba deklarerade sin revolutionära process som socialistisk. Kubas synsätt analyseras utifrån offentliga tal, intervjuer, rapporter och presskonferenser av tre högt uppsatta regeringsmedlemmar: premiärministern Fidel Castro, presidenten Osvaldo Dorticós och vicepresidenten för Kubas utrikesorgan Carlos Rafael Rodrí-guez. Som konsekvens av landets knappa resurser har Kuba visat särskilt intresse att profilera sig som ett miljövänligt land: på UNEP:s hemsida läser man om en utmärkelse till landet för miljöarbeten som har pågått sedan 1960-talet,72 och utifrån det faktum att landet hade brist på kemiska bekämp-ningsmedel som konsekvens av USA:s handelsembargo har Kuba profilerat sig som pionjärland vad gäller ekologiskt jordbruk.73 Bland Tredje Världens länder var Kuba tidigt (1976) med att inrätta ett officiellt organ för att till-råda om lämplig lagstiftning och teknologi för naturskydd, miljöförbättring och rationellt utnyttjande av naturresurser.74 Här bör vi notera också att denna aktör, som konsekvens av kalla kriget, hade sitt huvudsakliga kon-taktnät bland socialistiska länder, Tredje Världens länder i G77 och de alli-ansfria staternas organisation (NAM).

69 World Wildlife Fund (1971), s. 226. 70 World Wildlife Fund (1968), s. 43–44 och World Wildlife Fund (1971), s. 220–221. 71 World Wildlife Fund (1965), s. 28. 72 “The Jose Marti pioneer organization of Cuba, one of 18 individuals and organizations, to receive United Nations environment award”. Ur UNEP:s hemsida. 73 På Kubas motorvägar kan man läsa stora skyltar med texten: ”Kuba: det första landet i världen att tillämpa ekologiskt jordbruk” (min översättning). 74 Comisión Nacional para la Protección del Medio Ambiente y los Recursos Naturales. Ur Kubas miljöportal.

33

1.5.4 Jordens Vänner Den andra miljöorganisationen som grundades och utvecklades före UNCHE I var Jordens Vänner (Friends of the Earth, FoE). Den grundades 1969 av David Brower i USA och definierade sig som en ideell organisation som ”streamlined for aggressive political and legislative activity aimed at restor-ing the environment misused by man and at preserving remaining wilderness where the life force continues to flow freely”.75 Brower kom från den kända “Sierra Club”, där han hade varit medlem tidigare. Jordens Vänner strävade efter att vara en organisation på gräsrotsnivå som hade för avsikt att ”slåss mot myndigheter och industrier som ignorerar de ekologiska effekterna av sin verksamhet”.76 Texterna som utgör grunden till analysen för perioden före UNCHE I är två av Jordens Vänners böcker. The Environmental Hand-book, redigerad av Garret De Bell 1970, är egentligen en antologi med bi-drag av olika författare (de flesta skrivna mellan 1966 och 1969) och som utgör underlaget till den första ”miljö teach-in” i USA.77 Den utgör inte bara en karakterisering av problemen utan den hade som mål ”to serve as a source of ideas and tactics”.78 Den andra är The Stockholm Conference: Only One Earth (1972), en bok som skrevs av Jordens Vänner i Europa strax före UNCHE I och är mer inriktad på internationell politik. Det säger något om aktören att båda böckerna kännetecknas av att efter presentationen av pro-blemen kommer en uppmaning till en rad konkreta aktiviteter, som går från enkla handlingar på individuell nivå (återvinning, brevskrivning etc.) till förslag på politisk handling och råd till organisationer.

1.5.5 Oi Committee International Vid den internationella ungdomskonferensen om miljön (IYCHE) i Canada 1971 samlades unga vetenskapsmän från 75 olika länder. Konferensen sponsrades, bland andra organisationer, av Sekretariatet för UNCHE, UNESCO och IUCN.79 Syftet var att utveckla ett dokument som skulle inne-hålla förslag och rekommendationer till den kommande FN-konferensen om 75 De Bell (1970), s. iv. Det är intressant att se att den svenska filialen (Jordens Vänner) to-nade ner denna formulering, som en politisk anpassning till den svenska publiken: ”Via opin-ionsbildning, internationellt och nationellt samarbete, lagstiftningen och på politiska vägar vill vi aktivt arbeta för att den av människan missbrukade miljön ’repareras’ och att den miljö som ännu inte förstörts bevaras”. Jordens Vänner (1972), på en onumrerad sida i sluten av boken, motsvarande sida 175. 76 Jordens Vänner (1972), på en onumrerad sida i slutet av boken (motsvarande sida 175). 77 Teach-in: an informal lecture and discussion on a subject of public interest // a series of these. Oxford English Dictionary. 78 De Bell (1970), s. xiv 79 UNCHE syftar på United Nations Conference on the Human Environment, också känd som ”Stockholms-konferensen” i miljösammanhang. UNESCO, United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization, behöver inte närmare presentation. IUCN, International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, heter idag World Conservation Union, och det var organisationen från vilken WWF härstammar.

34

miljö i Stockholm, men det som var utmärkande för denna konferens var att den gick ”beyond political bureaucracies and crosses the boundary of con-ventional analysis of the environment issue”.80 Det viktigaste mål som denna grupp hade var att identifiera de mest akuta miljöproblemen och utveckla rekommendationer till regeringar och internationella organisationer. De här rekommendationerna publicerades i boken The Hamilton Documents. Boken har en mycket utpräglad antikolonial karaktär och organisationen som gav ut den, Oi Committee International, beskrivs på följande sätt av en svensk mil-jöaktivist: “A new actor on the scene emerged rejecting the established Anglo-American environmental discourse and replacing it with notions of the need to redistribute ‘wealth and power both nationally and internat-ionally’”.81 Oi Committee såg utvecklingen och miljön i Tredje Världen hu-vudsakligen med ett kritiskt och holistiskt förhållningssätt.82 Det faktum att dokumentet är författat av deltagande från 75 länder är viktigt för vårt syfte, eftersom de världsberömda stora miljöorganisationerna vid denna tid repre-senterar nästan uteslutande Europa och Nordamerika. Oi Committee hann publicera ytterligare en bok innan den upphörde att existera: International Development and the Human Environment: an Annotated Bibliography. Målet med denna sammanställning av den dittills viktigaste litteraturen i miljöfrågor stod i samma linje: ”to help assist the peoples of the Third World to construct an environment free of the problems which the developed na-tions have encountered since their meteoric rise”.83

1.5.6 Greenpeace Greenpeace inträder som organisation strax före UNCHE I, men utan att ha haft någon inverkan på konferensen. Greenpeace föddes som organisation 1971 i Canada, som en utveckling av rörelsen mot kärnvapenprov Don’t Make a Wave (namnet syftade på de vågorna som kärnkraftexplosioner för-orsakade i Stilla havet), något som präglade Greenpeaces ensidiga inriktning på kärnkraft de första åren. Deras spektakulära aktioner i Stilla havet tolka-des som framgångar, något som gav förtroende och styrka åt organisationen. Åren därpå centrerade Greenpeace sina aktioner mot säljakt och så små-ningom mot valfångst. Under 1980-talet kämpade organisationen dessutom mot det sura regnet och mot oljeborrning och dumpning av kärnkraftavfall och andra giftiga ämnen i havet. Greenpeace gav inte ut årsrapporter före

80 Oi Committee International (1972), s. i. 81 Björk (1996), s. 14. 82 ”The holistic approach of the committee is encompassed in the name Oi which derived from the initial letters of a Swahili proverb, Ote iwappo (all that is, must be considered)”. Oi Committee International (1972), s. i. Som exempel på holistiskt förhållningssätt läser man i en av slutrapporterna: “[…] the entire environmental problem reflects and concerns the political, social, cultural, and economic structures of our societies”; (s. 26). 83 Oi Committee International (1974), s. ix.

35

1991 och har inte heller något eget arkiv med äldre texter.84 Texterna som jag analyserar här är några dokument från Greenpeaces första år (brevväxling och offentliga uttalanden) som jag hittade i Vancouvers arkiv och två böcker utgivna som officiella dokument av två grundare av Greenpeace: Outrage! The ordeal of Greenpeace III av David McTaggart och The Greenpeace Chronicle av Robert Hunter.85 Jag har också hittat stödinformation i den beskrivning av organisationens historia som finns på Greenpeaces hemsida.

1.5.7 Romklubben Romklubben är en internationell informell sammanslutning av vetenskaps-män och affärsmän som bildades 1968 med syfte att bedriva framtidsstudier. I denna anda publicerades The Limits to Growth 1972, vilken blev Rom-klubbens första och mest uppmärksammade rapport (den översattes till 37 olika språk och trycktes i 12 miljoner exemplar). Rapporten är en datorfram-ställd prognos eller beräkning som handlar om världens framtida globala utveckling. Problemen ansågs omfatta och påverka hela världen, att de var sammansatta och varierar med tekniska, ekonomiska, sociala och politiska element och påverkar varandra starkt inbördes.86 Rapporten är det resultat som en forskargrupp från Massachusetts Institute of Technology (MIT) kom fram till, under ledning av Dennis Meadows. Boken består av MIT:s utarbe-tade rapport för Romklubbens projekt ”Mänsklighetens situation” och ett avslutande kapitel med kommentarer av Romklubbens exekutivkommitté. Syftet med studien var att ”kvantitativt söka bestämma de fysiska gränserna och inskränkningarna för släktets förökning och materiella verksamhet på jorden”.87 Den centrala tesen är att befolkningsmängden och den industriella produktionen växer exponentiellt, medan resurserna är ändliga. Detta medför att om befolkningsökningen och den ekonomiska utvecklingen fortsätter i samma takt som hittills kommer en del naturresurser att ta slut inom de närmaste hundra åren, med en följaktlig “kollaps”. Lösningen som presente-rades var att införa stora ekonomiska och sociala förändringar och att ändra tillväxtsättet. I Romklubbens andra rapport, Mankind at the Turning Point, 84 Svaret från Greenpeace till mig i denna fråga löd: ”Thank you for your request. I am sorry to inform you that the earliest annual report that still exists is the 1991 issue. Archiving never was considered a priority at Greenpeace. If you are interested, I can still send you hardcopies of annual reports from 1991 on”. 85 McTaggart (1973) och Hunter (1980 [1979]). 86 Meadows et al. (1972b), s. 11. I rapporten finns MIT:s studie i global skala om fem grund-läggande element och den dynamiska interaktionen sinsemellan: industrialisering, befolkning, miljöförorening, livsmedelproduktion och konsumtion av icke förnybara naturresurser. “Population cannot growth without food, food production is increased by growth of capital, more capital requires more resources, discarded resources become pollution, pollution inter-feres with the growth of both population and food”. Meadows et al. (1972a), s. 97. 87 Meadows et al. (1972b), s. 7. Denna svenska upplaga har en 8-sidig presentation av Rom-klubben skriven av Romklubbens exekutivkommitté i mars 1972, vilken saknas i den andra tryckningen av den engelska upplagan från oktober 1972.

36

som är sammanfattad av andra författare, försöker man övervinna de brister som fanns i den första rapporten och som ledde till kritik. Det gör att Rom-klubbens profil ändrades.

1.5.8 Ward och Dubos Only One Earth är en rapport beställd av FN (och inte ett officiellt FN-dokument) som låg till grund för diskussion och beslut vid FN:s miljökonfe-rens i Stockholm i juni 1972. Rapporten, som är resultatet av bidrag från experter från många länder, författades av två välkända vetenskapsmän: Barbara Ward och René Dubos.88 Syftet med dokumentet var, enligt upp-dragsgivaren (FN:s generalsekreterare för miljökonferensen, Maurice Strong), ”att erhålla bästa möjliga råd från världens intellektuella ledare för att åstadkomma en idémässig ram för deltagarna” i konferensen,89 det vill säga att ligga till grund för utveckling av FN:s policy i fråga. Rapporten föl-jer i stort sett FN:s riktlinjer för konferensen: att ”definiera vad som bör gö-ras för att bevara jorden som en plats lämplig för mänskligt liv inte bara nu utan också för framtida generationer”.90 Med all rätt kan rapporten betraktas som FN:s linje i frågan. I rapportens inledning berättar Ward och Dubos om sina svårigheter med att sammanfatta de bidrag som de fick från sina rådgi-vare, 152 experter från 58 länder med olika disciplinära och kulturella bak-grunder. Dessa bidrag skiljde sig avsevärt sinsemellan vad gäller analysform och tänkbar social tillämpning. Ward och Dubos skrev att det enda sättet att komma över dess motstridiga åsikter var att göra om den slutliga texten till sin egen. Rådgivargruppen presenterades av FN:s generalsekreterare för miljökonferensen som en ”independent expert group”, trots att rapporten finansierades, förutom av Columbiauniversitetet, av Världsbanken och Ford Foundation, vilka generalsekreteraren tackade varmt i bokens inledning.91

1.5.9 Förenta Nationerna FN:s miljökonferens 1972, UNCHE I, är en viktig milstolpe i miljösamman-hang. Det var första gången som en större grupp makthavare träffades för att diskutera miljöfrågor. Initiativet började 1968 när Sverige föreslog FN att sammankalla till en internationell konferens om den mänskliga miljön.92

88 Barbara Ward var en engelsk ekonom, gift inom den brittiska adelsklassen. René Dubos var en fransk mikrobiolog som naturaliserades till USA-medborgare efter att han tog sin dok-torsexamen i Förenta Staterna på 1920-talet. 89 Ward & Dubos (1972b), s. 7. 90 Ward & Dubos (1972b), s. 22. 91 Ward & Dubos (1972a), s. 10 och 11. 92 Denna konferens är känd som UNCHE (United Nations Conference on the Human Envi-ronment) eller “UNCHE I”. Den andra av FN:s konferenser om miljön hölls i Nairobi 1982, tio år efter Stockholm och har kallats för UNCHE II: se Redclift & Woodgate (1997), s. 103.

37

Generalförsamlingen ställde sig enhälligt bakom förslaget och konferensen ägde rum i Stockholm i juni 1972. I konferensen var 113 stater företrädda, dessutom 16 mellanstatliga organisationer och över 250 internationella NGO:er var företrädda som observatörer. De grundläggande syftena bakom sammankallandet av konferensen var att väcka regeringarnas uppmärksam-het på och allmänna opinionens intresse för miljöproblem, identifiera de aspekter av problemet som bäst kan lösas internationellt, beakta hur u-länderna kan få erfarenhet för att förebygga de problem som i-länderna fått, stödja de internationella organisationernas arbete på miljöområdet, och be-akta metoder för att motverka den mänskliga miljöns försämring och för-bättra naturmiljön i människans intresse.93 Slutdokumentet bestod av en de-klaration med en inledande proklamation, 26 principer och över hundra re-kommendationer.94 Dessutom inrättades en miljöfond och kort därefter bil-dades UNEP,95 något som utgör viktiga steg för den senare institution-aliseringen av miljöfrågan.

Analysen av FN:s texter fram till UNCHE I utgörs, förutom av FN:s mil-jökonferens slutdokument (1972), av ett dokument som utgjorde en riktlinje inför konferensen, Development and Environment (1971). Analysen av FN:s behandling av miljöfrågan efter UNCHE I kommer jag att göra med doku-menten The State of the Environment 1972–1982 (som var underlag till UNCHE II); Nairobi Declaration (slutdokument för detsamma); Evolving Environmental Perceptions. From Stockholm to Nairobi (UNEP:s samman-ställning av alla yttranden i FN:s miljöarbete för perioden 1972–1987); Envi-ronmental protection and sustainable development (en expertgruppsrapport kring rättsfrågor, 1987) och rapporten Our Common Future (av WCED un-der ordförandeskap av Gro Harlem Brundtland 1987).

Slutligen vill jag betona att den sociala och politiska betydelsen som de här aktörerna hade under den analyserade perioden skiljer sig från dagens betydelse, särskilt när det gäller de tre stora miljöorganisationernas agerande i dåtidens miljöpolitiska strider. Förenta Nationerna och den kubanska rege-ringen hade också en annorlunda roll då, under kalla kriget. Det har jag för-sökt ta hänsyn till i själva analysen genom att bortse från deras ställningsta-gande och agerande i dagens samhälle.

Den tredje, 1992 i Rio, heter UNCED (United Nations Conference on Environment and De-velopment). 93 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 19. 94 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972). 95 “The mission of the United Nations Environment Programme is to provide leadership and encourage partnership in caring for the environment by inspiring, informing, and enabling nations and peoples to improve their quality of life without compromising that of future gen-erations. UNEP, established in 1972, is the voice for the environment within the United Na-tions system"; ur UNEP:s hemsida.

38

1.6 Forskningsperspektiv på natur och miljö Det finns en riklig mängd samhällsvetenskaplig forskning om natur- och miljörelaterade frågor, såsom miljöetiska frågor, miljöorganisationer, risk-analyser, miljöanpassat beteende, styrmedel, konsumtionsmönster, politiska förändringar osv. Analyserna är av mycket varierande karaktär, inte bara empiriskt utan också teoretiskt.

Inom sociologin finns det två framträdande synsätt att närma sig miljö-problem: miljörealism och miljökonstruktivism.96 Det traditionella sociolo-giska perspektivet på miljöhoten är att se dem som socialt förmedlade och konstruerade och socialkonstruktionismen har varit den dominerande linjen inom miljösociologin, särskilt i Europa.97 Men verklighetens sociala nivå, som är socialkonstruktionisternas studieobjekt, är inte bara diskursivt utan också materiellt konstituerad, hävdar t.ex. Lidskog.98 Om konstruktionisterna betraktar överensstämmelsen mellan den fysiska världen och miljöfrågor som irrelevant99 är detta av vikt för realisterna, vilka menar att biofysiska aspekter bör inkluderas i analysen eftersom verkligheten är både diskursivt och materiellt konstituerad.100

Dickens diskuterar också denna problematik och frågar sig vilken som är den lämpligaste formen för att förstå det mänskliga samhällets relation till naturen. En del argument, vilka härstammar från ”the postmodern insistence that there can be no absolute truths or discourses, asserts that the environ-ment (and our relations with it) is a purely social construction”.101 De miljö-relaterade problemen anses då vara produkt av språk, diskurs och maktspel och analyserna saknar därmed hänvisning till den verkliga och materiella processen, hävdar Dickens. Å andra sidan finns analyser som går ut just på att ”there are indeed real causal mechanisms, processes and relationships ’out there’”102 och som anses existera oavsett vår förståelse och konstrukt-ioner av dem. Dickens avslutar diskussionen genom att hävda att socialkon-struktionismen (som han kallar ”strong social constructionism”) inte kan förstå naturens kausala krafter, vilka vi försöker tolka med våra teorier.103 Realismen däremot utgår från naturens kausala krafter och anser att vi gör en konstruktion på basis av dem (”weak constructionism”). Dickens anser att realismen kan bemästra dessa skilda och till synes oförenliga processer ge-nom tillämpningen av ett dialektiskt synsätt.

Utifrån idén att socialkonstruktionismen inte inkluderar naturens krafter (och sociala materiella krafter) i sina analyser hävdar Redclift och Woodgate 96 Lidskog (2001), Redclift & Woodgate (1997), Dickens (1996). 97 Redclift & Woodgate (1997), s. 59. Foster (2002). 98 Lidskog (2001). 99 Klintman (2000), s. 35. 100 Lidskog (2001), s. 125. 101 Dickens (1996), s. 71. 102 Dickens (1996), s. 71. 103 Dickens (1996), s. 82–83.

39

att socialkonstruktionismen har begränsad relevans för praktiken: ”the diffi-culties encountered in using social constructionism to change, rather than to understand, environmental problems today”.104 Därför söker man ur ett real-istiskt perspektiv se relationen mellan den biofysiska förändringen och dess orsaker (ofta för att hitta lösningar och avlägsna hinder) och den diskursiva konstruktionen av densamma. För realismen handlar det då inte bara om att inkludera de biofysiska aspekterna i sig (och övriga materiella samhälleliga faktorer) utan även den diskursiva konstruktionen i relation till den makt-struktur som har både påverkat naturen och styrt frågan.

Naturligtvis finns det forskning som förhåller sig mellan dessa rena kate-gorier, men ovan beskrivna utgångspunkter och synsätt har betydande kon-sekvenser och är relevanta i relation till denna avhandling, där jag kommer att argumentera för ett realistiskt perspektiv. Studier av miljöns diskursiva utveckling är fåtaliga och de som finns handlar om specifika aspekter av miljödiskursen och omfattar senare perioder än den som jag analyserar.105 Trots en ganska omfattande litteratur om miljöfrågan inom olika samhällsve-tenskapliga discipliner är realistiska sådana ännu mer sällsynta. Jag har inte heller funnit några särskilda studier över miljöfrågornas institutionalisering på en övergripande eller internationell nivå, förutom en publikation inom juridik med fokus på utveckling av internationell miljölag och dess relation till institutioner.106 Nedan presenterar jag relevant forskning i relation till avhandlingens syfte.

1.6.1 Socialkonstruktionismens genomslag Ett verk som har behandlat miljöfrågan diskursivt och som har haft stort genomslag är Hajers bok The Politics of Environmental Discourse,107 där han studerar det diskursiva inflytandet på hur miljöpolicy utformas. Hajer stude-rar policyskapare och miljöpolitik utifrån ett konstruktionistiskt diskursana-lytiskt perspektiv och utgår från att det är språket och språkliga formulering-ar som konstruerar fenomenen. Han ser hur de diskursiva elementen som

104 Redclift & Woodgate (1997), s. 55. 105 Det finns några artiklar som hanterar hållbar utveckling diskursivt och relaterar den till samhälleliga återverkningar, till exempel Livesey (2002) och Lundqvist (2004). Däremot har jag inte inkluderat i den här presentationen studier som har ett annat sätt att se på ekologi än som balansen i naturen, som till exempel de Beaugrande (2004), en diskursanalys som betrak-tar supermaktens politik som ett ekologiskt problem, eftersom den ”hotar planetens fortsatta stabilitet”. 106 Institutionalizing International Environmental Law, där författaren studerar institutional-iseringsprocessen med fokus efter Riokonferensen 1992. Desai (2004). På nationell nivå finns också en juridisk studie som är lite närmare vårt tema. Det handlar om miljörörelsens institut-ionalisering i USA och ser denna process som konsekvens av det breda mottagande som miljörörelsens värderingar fick i samhället. Studien syftar främst på inkorporeringen av miljö-rörelsen i lagar och i politik, något som i sin tur bidrog till förändringar i både lagstiftning och attityder och värderingar. Coglianese (2001). 107 Hajer (1995).

40

utvecklas ur gemensamma uppfattningar skapar och påverkar policydiskur-ser.108 I sin analys betraktar han politiken som en kamp om diskursiv hege-moni, i vilken aktörerna försöker få stöd för sina egna verklighetsdefinition-er. Med hjälp av begreppet ”story-lines” (”berättelselinjer” vilka Hajer an-vänder som verktyg som liknar Foucaults arbetssätt att fokusera på ett pro-blem och följa det i tiden; i Hajers fall, försurningen) ser han aktörernas positionering i olika diskursiva koalitioner och bildandet av kunskapsklust-ren som vidare utvecklar diskursen.

Hajer introducerade begreppet ”ekologisk modernisering”, en policyori-enterad diskurs inom miljöpolitiken,109 som han betraktar som det nya domi-nerande sättet att konceptualisera miljöproblemen, vilket innebär ett upplö-sande av motsättningen mellan miljö och ekonomisk utveckling. Diskursen om den ekologiska moderniseringen betonar miljöpolitikens möjligheter att modernisera ekonomin och avlöser de gamla konflikterna kring miljöfrågor. Tanken om en reflexiv ekologisk modernisering som en deliberativ demo-kratisk process, med sina debatter om normer och värderingar, gagnar enligt Hajer även hela moderniseringsprocessen.110 Även om Hajers analys betrak-tar den ekologiska moderniseringen endast som en diskurs och inte som en materiell process bidrar hans analys att belysa den diskursiva delen av pro-blemet. Efter att Hajer gjorde begreppet ekologisk modernisering känt fick det stort genomslag i samhällsforskningen och flera forskare, som ovan nämnts, anser att denna diskurs har blivit hegemonisk.

Hajer anser diskursiva element vara den slutliga samhällskraft som orsa-kar förändring och motsätter sig uttryckligen ett realistiskt perspektiv.111 Genom sitt antirealistiska och antideterministiska förhållningssätt motsätter han sig att den ekologiska konflikten baseras på faktiska miljöförändring-ar.112 Utifrån en realistisk utgångspunkt menar jag att en sådan ontologisk och metodologisk ståndpunkt bortser från att konflikter är producerade till följd av verkliga miljöförändringar.

Ett decennium efter denna bok gör Hajer en tillbakablick på studien av miljöpolicy och ser att det socialkonstruktionistiska tillvägagångssättet läm-par sig särskilt bra för att analysera röriga och komplexa fenomen som mil-jöpolicy och miljöpolitik.113 Diskursanalysen har förmågan att svara på frå-gan ”hur” och möjliggör för oss att se aktörernas påverkan på definitionen av själva problemen som studeras och att få veta ”what the problem ’really’ is”.114 Om verkligheten är konstituerad genom diskurser, hävdar Hajer, då kan diskursanalysen lyfta upp en fråga till en institutionell nivå så att ”em-

108 Hajer (1995), s. 15. 109 Hajer (1995), s. 25. 110 Hajer (1995), s. 280 ff. 111 Hajer (1995), s. 16 ff., 42, 263–264 och 277. 112 Hajer (1995), s. 264. 113 Hajer & Versteeg (2005), s. 176. 114 Hajer & Versteeg (2005), s. 177.

41

blematic issues can come to guide institutional reform”).115 Hajer syftar på undersökningar som är fokuserade på själva konstruktionen och inte på hur dessa förändringar har genererats. Han ser också att språket kan bidra till både stabilitet och konflikt: “Language has the capacity to make politics, to create signs and symbols that shift power balances, to render events harmless or, on the contrary, to create political conflict”.116 Hajer har en poäng i sin diskussion även om dessa konstruktionistiska analyser inte tar hänsyn till icke-diskursiva generande krafter.

Men Hajers socialkonstruktionistiska perspektiv är inte det enda som är inspirerat av Foucaults verk. I boken Discourses of the Environment, redige-rad av Éric Darier,117 diskuteras olika miljörelaterade teman utifrån ett foucaultianskt perspektiv, till exempel genus, etik, politisk styrning, miljö-medvetande etc. Miljöfrågan ses, utifrån Foucaults genealogiska metod, som många kontingenta diskurser i olika diskursiva praktiker. Eftersom Foucault knappast skrev om miljö försöker boken utveckla en analys av frågan utifrån Foucaults uppfattning att ”[i]n fact, ecology also spoke a language of truth. It was in the name of knowledge concerning nature, the equilibrium of the processes of living things, and so forth, that one could level the criticism”.118 Diskussionerna går ut på att det finns en oförsonlig konflikt mellan Foucaults idéer och den naturalistiska (realistiska) positionen som andra miljöteoretiker förmodar.119 I linje med den foucaultianska metoden presen-terar författarna en genealogi av nuet utifrån flera olika ”historier” och dessa diskuteras inom ramen för behovet av att disciplinera befolkningen eller normalisera dess beteende, med hjälp av till exempel grön medvetenhet och grön livsstil, ”ecological governmentality” och den ”naturliga” karaktären av kön och ras. Naturen, liksom den vetenskapliga sanningen, har blivit ett normativt påbud för att likrikta och kontrollera beteende. Den röda tråden är att motstå den disciplinering som normaliseringen (miljöfrågornas normali-sering) innebär. Alla dessa olika (”sanna”) epistemologiska val som diskute-ras tacklas som en social konstruktion som används i kontroll- eller härskar-syfte, men utan någon större förbindelse sinsemellan eller med tanke på att se de nödvändiga omständigheterna för miljöfrågornas och miljörörelsens uppgång (1950- och 1960-talets naturförändringar och den sociala och poli-tiska kontexten, till exempel).

Ytterligare en känd socialkonstruktionistisk ansats är sociologen Klaus Eders verk.120 Eder betraktar inte naturen som ett konkret objekt utan som en social konstruktion, utifrån tanken att våra föreställningar om naturen är kulturellt bestämda. Med hjälp av begreppet ram (”framing”) analyserar han

115 Hajer & Versteeg (2005), s. 182. 116 Hajer & Versteeg (2005), s. 179. 117 Darier (1999). 118 Foucault citerad i Darier (1999), s. 13. 119 Darier (1999), s. 27. 120 Eder (1996) och Eder (1999 [1998]).

42

aktörernas diskurs utifrån den inställning i frågan som både råder socialt och inramar diskursen. För att analysera effekterna av ”environmentalismen” på den ”offentliga diskursen” (institutionaliseringen) behövs, enligt Eder, meto-der som ramanalys och diskursanalys.121 Till exempel ekologi (begrepps-mässigt, som ram) har styrt miljöpolitiken och dess kamp. Denna nya ideo-logiska tradition utvecklades från industrialismens diskurs om naturen, vil-ken baserades på idén om utveckling och framsteg. Eder ser att ramar län-kade till etiska aspekter och ramar länkade till identitetsaspekter påverkade miljöfrågans utveckling de senaste decennierna på så sätt att miljörörelsen inte längre dominerar miljödiskursen, utan miljörörelsen skapade (eller åstadkom) den offentliga ”gröna agendan” men har blivit exkluderad från att fortsätta delta i dess styrning sedan slutet av 1980-talet. Eder benämner pro-cessen illustrativt som ”the rise and fall of environmentalism”.122 De ramar som var länkade till etiska aspekter inom industrialismen påverkade envi-ronmentalismens diskurs mot en sorts konsensus. Den viktigaste effekten av environmentalismen i modern ideologisk diskurs är uppdykandet och stabili-seringen av en ideologisk strömning bortom liberalism och socialism.123 Eders ståndpunkt, som miljösociologen Mikael Klintman påpekar, är social-konstruktionistisk.124

1.6.2 Ytterligare diskursstudier om natur och miljö Ett annat viktigt verk som försöker fånga utvecklingen av miljöfrågan de senaste decennierna utifrån miljöpolitiska aspekter är boken The Politics of the Earth: Environmental Discourses av John Dryzek. Han definierar dis-kurs som ett gemensamt sätt att se och uppfatta världen, som möjliggör att tolka bitar av information och sätta dem i en koherent helhet. Därför är det inte lätt för en individ som delar eller ansluter sig till en viss diskurs att för-stå eller tillägna sig en annan tolkning av världen eller diskurs, hävdar han.125 Men samtidigt är diskurserna inte alltid konkurrerande eller inkompatibla utan de kan utgöra ett komplement till varandra. I syfte att förstå motstridiga och kompatibla aspekter utvecklar Dryzek en klassificering av diskurser som utgår från det faktum att alla moderna diskurser (inklusive miljödiskurserna) har utvecklats i ett industriellt samhälle: industrialismen är den samhälleliga ram utifrån vilken diskurserna har utvecklats.

Diskursernas grundstruktur försöker Dryzek fastställa utifrån idén att varje diskurs vilar på antaganden, bedömningar och argument, vilkas ele-ment förser oss med grunden till analysen. Det krävs att individerna har för-mågan att skilja mellan olika diskurser och vara reflexiva över desamma för 121 Eder (1996), s. 204 och Eder (1999 [1998]), s. 250 ff. 122 Eder (1996), s. 204. 123 Eder (1996), s. 208. 124 Klintman (2000), s. 25. 125 Dryzek (1997), s. vii och 8.

43

att den sociala inlärningen av de ekologiska aspekterna ska ske, det vill säga att tillägnelsen av diskursen blir en selektiv process.126 Detta kan man förstå inom ramen för den kritik som Dryzek gör av foucaultianismen, när han betraktar individerna som subjekt med förmåga att välja i stället för att vara fångna i en diskurs. Därför är det för honom lika viktigt att se diskurser som variationer som i hegemoniska termer.127 I ljuset av ett dialektiskt förhållande mellan hegemoni och variation förklarar han den ekologiska omstrukture-ringen av kapitalismen, vilket sker endast inom ramen för demokratin. Trots sin realistiska syn (han anser att diskurserna finns i skärningen mellan eko-systemen och de mänskliga sociala systemen),128 lägger Dryzek inte någon större vikt vid samhälleliga maktförhållanden för diskursens formation. De diskursiva klassifikationer som han utvecklar täcker inte andra tendenser utanför den hegemoniska i Väst, till exempel Tredje Världens diskurser eller alternativa diskursiva manifestationer inom Väst, som också är miljödiskur-ser som har utvecklats inom industrialismens diskurs, vilket jag valt att lyfta fram i min analys.

Författarna till en annan studie, Greenspeak, a study of environmental di-scourse,129 utgår från att språket inte bara avspeglar verkligheten utan också konstruerar och förvränger den. Därför behöver miljöstudier ta en mer lingv-istisk inriktning. Till exempel den ”ekologiska krisen” anses inte vara ett naturligt fenomen utan ett diskursivt sådant.130 ”Greenspeak” avser miljöak-tivisternas språk, både ”konservationisternas” och de konservativas diskur-siva uttryck. Studiens syfte är att göra relationen mellan miljödiskurs och miljö explicit, genom att visa hur språket interagerar med kulturella och na-turliga verkligheter.131 Dess empiriska material utgörs av olika politiska och vetenskapliga rapporter. Genom att göra en lingvistisk och narrativ analys ser författarna att begreppen inte ”passar” mellan de vetenskapliga diskur-siva redskapen och de politiska eller filosofiska uttrycken, utan det blir ett gap. Resultatet av detta påstås vara att det inte går att utifrån ett diskursivt perspektiv förstå miljön och människans relation till den.132 Intressant är att på flera ställen i boken görs anmärkningar om att engelskan, som domine-rande språk i världen och inom vetenskapen, har präglat också miljödiskur-sen lingvistiskt, men detta relateras inte till maktrelationer i övrigt. Det kan man förknippa med det faktum att denna bok har kritiserats för att inte till-mäta den sociala kontexten någon större vikt och inte behandla datamateri-alet ingående.133 Man kan även anknyta det till Hajers kritik att analysen 126 Dryzek (1997), s. 199. 127 Dryzek (1997), s. 20. 128 “Environmental problems by definition are found at the intersection of ecosystems and human social systems”, Dryzek (1997), s. 8. 129 Harré, Brockmeier, & Mühlhäusler (1999). 130 Harré, Brockmeier, & Mühlhäusler (1999), s. 3. 131 Harré, Brockmeier, & Mühlhäusler (1999), s. ix. 132 Harré, Brockmeier, & Mühlhäusler (1999), s. 177. 133 Roth (2001), s. 856.

44

består av så skilda positioner och syner att inget gemensamt budskap kan urskiljas.134

Det finns också många andra studier som handlar om mycket specifika frågor och inte just om utvecklingen av (hela) miljödiskursen. En av dessa är till exempel en lingvistisk analys som försöker avslöja den begreppsliga organisationen mellan de mest använda diskurserna för att framföra en bild av ett naturreservat i Grekland. Utifrån anteckningarna i reservatets gästbok kommer författarna fram till att turism som diskurs och miljödiskurs är in-kompatibla, eftersom turistbilden (informationen som gästerna får) och mil-jöbilden (det de ser i reservatet) inte smälter samman i gästernas bild. Arti-keln är metodologiskt intressant därför att den är en innehållsanalys som delvis stödjer sig på kritisk diskursanalys.135 Senare har Stamou gjort en an-nan studie om ekoturismen på likande sätt som den föregående, där hon stu-derar turisternas miljömedvetenhet i relation till turistinformationen som de får vid besök på ett naturreservat136 med hjälp av innehållsanalys och lingv-istisk analys (CDA och Hallidays funktionella lingvistik). På det diskursiva lingvistiska planet finner hon att den miljöinformation som gästerna får inte skiljer sig från de vanligaste föreställningarna kring relationen mellan män-niskan och naturen. Men ett intressant resultat är att den information som ges till turisterna förmedlar tanken att den NGO som står bakom projektet (WWF) fortfarande är nödvändig i skyddsområdet, något som syftar till att legitimera organisationens närvaro där.137 Detta visar samspelet mellan det diskursiva och det materiella planet.

Andra diskursstudier är Ozone Discourses av Karen Litfin och Nature and the Crisis of Modernity av Raymond Rogers.138 I den sistnämnda disku-teras, utifrån en fallstudie, global ekonomisk förvaltning ur ett ekonomiskt och filosofiskt perspektiv. En del andra är antologier som tar upp olika mil-jörelaterade aspekter diskursivt, men de är fallstudier eller essäer kring spe-cifika föroreningsfrågor, kring specifika kontroverser, kring värderingarnas roll i miljöbeslut, naturens rätt osv. och dessa handlar oftast bara om USA, till exempel When Values Conflict redigerad av Laurence Tribe139 eller The Symbolic Earth redigerad av Cantrill & Oravec.140 De här verken är intres-santa från teoretisk synpunkt, men för mina behov saknar de en ram för att analysera diskursens historiska utveckling. I boken Environmental Discourse and Practice141 analyserar Benton och Short den nordamerikanska miljödis-kursen, som är präglad av kolonisationen av det nordamerikanska territoriet.

134 Hajer & Versteeg (2005), s. 179. 135 Stamou & Paraskevopoulos (2004). 136 Stamou et al. (2009). 137 Stamou et al. (2009), s. 208. 138 Litfin (1994) och Rogers (1994). 139 Tribe (1976). 140 Cantrill & Oravec (1996). 141 Benton & Short (1999).

45

Författarna gör en intressant koppling mellan ett folks praxis och utveckling-en av förklaringar om världen. Författarna ser tre olika synsätt på naturen eller mindre diskurser som är artikulerade med varandra, det vill säga att de är interrelaterade på så sätt att de bildar en koherent enhet: diskursen om vildmarken, om landsbygden och om staden. Analysens fokus är på forman-det av den nordamerikanska nationella identiteten och sättet på vilka dessa diskurser påverkar sociala värden och politik.

Ytterligare en studie som tillämpar kritisk diskursanalys för att studera områden där andra metoder inte är tillfredsställande (som ett alternativ till ”dispute resolution approaches”) är en analys av en miljödispyt i Australien av Paul Smith. Med hjälp av kritisk diskursanalys analyserar han konflikten om värdet av urskogen mellan den officiella politiken med sina nya restrik-tiva lagar och intressenternas (farmägarnas) motstånd mot dessa. Genom en studie centrerad på olika värden som orden och dess grammatiska framställ-ningar har i argumenten ser han svåråtkomliga aspekter av dispyten och identifierar värderingar, sociala identiteter och maktrelationer. Efter att han identifierar underliggande motiv kommer han åt grundantaganden och in-tressen som möjliggör att identifiera missförstånd och missuppfattningar, vilket kan bidra till att lösa dessa konflikter. Författaren ser också att en av begränsningarna med CDA är att det lätt kan uppstå en tendens till övertolk-ning.142 Trots att CDA förser analytikern med ett användbart sätt att analy-sera finns en risk i att analytikern lägger så mycket fokus på det insamlade materialet att denne blir frestad att läsa alltför mycket ur texterna och börjar anta att allt har en tvingande underton. Författaren anser att detta går att lösa genom en tydlig länk till ett särskilt perspektiv och genom att jämföra tolk-ningen med andra analyser.

1.6.3 Studier av miljöfrågan i Sverige Det finns en hel del samhällsvetenskaplig och sociologisk forskning inom olika dimensioner av miljöfrågan i Sverige,143 men studier av miljöfrågan utifrån ett diskursivt perspektiv eller av frågans diskursiva utveckling är mer fåtaliga. Innan studier om miljö som diskurs uppkom, analyserades frågan som opinion, till exempel. Det är fallet med Anshelms studie som undersö-

142 Smith (2006), s. 96. 143 Till exempel, för att allmänt nämna några områden, risk har studerats av, bland andra, Sundqvist (1991a, 1991b), Lidskog (1994, 2005), Uggla (2002), Soneryd (2004); demokrati-studier av Sundqvist (1991b), Lidskog (2002), Soneryd (2002); attityder, styrmedel och livs-stil av Sellerberg (1994), Lindén (1994, 1997, 2001, 2004, 2007, 2009), Sörbom (2003); miljörörelsen av Jamison (1993, 2001, 2003), Carle (2000), Boström (2001, 2004); miljöpoli-tik av Anshelm (1992, 1995, 1998), Hedrén (1994, 1998), Lidskog (1999, 2005, 2010), Sone-ryd (2002, 2004, 2011), Uggla (2002, 2009), Sörbom (2002, 2004); bostadsfrågan av Sand-stedt (2002, 2003, 2004), Öst (2007); miljömärkning av Klintman (2000), Boström (2002, 2004).

46

ker specifikt opinionen kring vattenkraftsutbyggnaden,144 där han talar, inte om diskurser, utan om tankefigurer bakom de olika opinionerna som påver-kade dåtidens miljödebatt.145 Forskning med internationell orientering har också varit svag, eftersom svenska forskare ofta har baserat sin forskning på svensk empiri.146

En av de första studier som behandlade den svenska miljödiskursen är Jo-han Hedréns studie Miljöpolitikens natur.147 Hedrén studerar den svenska miljödiskursen genom dess politiska framställningar. Han betraktar diskurs som en samlingsbeteckning för det som sägs och skrivs inom ett område. Det som är intressant i hans analys är att han hanterar diskurs som en generativ kraft, det vill säga som en verkande faktor som bidrar till skapandet av nya handlingar. Nya uttryck och begrepp och metaforiken på området utveckla-des i rask takt, särskilt under 1960- och 1970-talet. Denna ständigt menings-kapande aktivitet hjälper till att generera föreställningar om naturrelationen och att strukturera utsagorna och handlandet. Diskursen formade inte bara hur miljön framträdde inom vetenskapen och den vetenskapliga produktion-en av normer utan den påverkade också etableringen av en mängd nya in-stitutioner och statliga verk. Ett särskilt departement upprättades, kommuner omorganiserades, universiteten utvecklade nya forskningsområden osv.148 På grund av detta är det intressant att knyta miljödiskursen till dess institutional-isering.

Miljödiskursen betraktar Hedrén som det nya sättet att tala och skriva om naturen som uppstod i början av 1960-talet och den etablerades i slutet av samma decennium. Utifrån riksdagspartiernas intressemotsättningar i miljö-frågor studerar han dels utsagor om naturen och människans relation till naturen, dels kunskap om naturen och vetenskapens påverkan på den. Den svenska miljödiskursen låter miljöfrågorna framträda huvudsakligen som kunskapsfrågor. ”Miljöfrågan handlar inte om kunskap och värden, utan om kunskap om värden”.149 För att urskilja skillnader inom diskursen söker han uppfattningar om vilka värden som diskursen värnar om. Han ser att konflik-terna mellan olika synsätt inte kan förklaras helt med den traditionella väns-ter-högerskalan, utan med en skaldimension (små- eller storskalighet vad gäller produktion, ägande, krav på decentralisering, kvantiteter på material-omsättning och energianvändning) och om hållningen är mer eller mindre antropocentrisk eller biocentrisk.150 Genom att söka nyckelbegrepp och meta-forer i olika texter finner Hedrén att det tekniska språkbruket är slående och

144 Anshelm (1992). 145 Han tolkar de konkreta opinionerna inspirerad av Asplunds heuristiska modell för fram-tidsforskning. Se Asplund (1979), kapitel 7. 146 Lundgren, Nordlund & Storbjörk (2002), s. 29. 147 Hedrén (1994). 148 Hedrén (1994), s. 46 och 226 ff. 149 Hedrén (1994), s. 75. 150 Hedrén (1994), s. 140 f.

47

att det inte finns språkliga skillnader mellan de olika riksdagspartierna.151 Han finner dessutom en allmän teknologisk optimism och att det tycks finnas naturliga lagar enligt vilka samhället måste organiseras: ”den miljödiskur-siva normaliseringen tar sig uttryck i naturrättsliga principer”.152 Inspirerad av Habermas handlingsteori ser Hedrén att under de trettio år som han analy-serar ändrades diskursen från att ha varit dominerad av ett traditionellt stra-tegiskt handlande (som utan reflektion efter handlandets värdegrunder och de uppsatta målen följer invanda mönster och rutiner som inte nödvändigtvis leder till målen) till ett överideologiskt handlande (vilket grundar sig på övertygelse men inte på reflektion).153 Handlandet syftar på den miljöpolitik som praktiseras och som diskursen gav upphov till; därav hans syn på dis-kursen som en generativ kraft.

En annan analys av den svenska miljödiskursen är Magnus Linderströms avhandling Industrimoderniteten och miljöfrågans utmaningar, vilken delvis är inspirerad av Faircloughs kritiska diskursanalys.154 Linderström studerar miljöpolitiken i Sverige från 1965 till 2000, en period i vilken miljöfrågan växte till ett nytt och viktigt politiskt konfliktområde. Han analyserar hur intresseorganisationerna på den svenska arbetsmarknaden LO, SAF och In-dustriförbundet (de framträdande aktörerna i sammanhanget under den ana-lyserade perioden, vilka har spelat en aktiv roll i miljöpolitikens utformning under efterkrigstiden) mötte den utmaning som miljöfrågorna innebar och hur miljöpolitiken utformades. Syftet med studien är att rekonstruera och analysera hur miljödiskursen och miljöpolitiken förändrades under perioden 1965–2000: att visa hur aktörernas diskursiva praktik utvecklades på det miljöpolitiska området och vilka tolkningar av samhälle och miljö som den producerade.155 Han analyserar den svenska miljödiskursen ur ett aktörsper-spektiv med hjälp av Eders begrepp ”inramning”, som ett komplement till Faircloughs dimension diskursiv praktik: inramning av miljödiskursen möj-liggör att se vad som står i fokus i miljöpolitiken.156

Linderströms analys visar att de politiska och ideologiska grunddragen i det som kallas för ekologisk modernisering hade utvecklats i Sverige under en lång tid under 1900-talet. Det gjorde att tolkningen av miljöfrågornas krav på förändring gjordes inom ramen för industrimodernitetens diskurs. Konflikterna mellan dessa intresseorganisationer löstes upp kring den prak-tik av modernisering som diskursen hållbar utveckling antydde och som dessa svenska organisationer var väl införstådda med. Detta är en viktig aspekt i den konsensus som nåddes mellan de olika intresseorganisationerna. ”Ekologisk modernisering innebär en ny politisk och ideologisk inramning

151 Hedrén (1994), s. 190. 152 Hedrén (1994), s. 232, 246 och 263. 153 Hedrén (1994), s. 270 ff. 154 Linderström (2001), Fairclough (1992) och (1995a). 155 Linderström (2001), s. 3 och 7. 156 Linderström (2001), s. 13.

48

av miljödiskursen” därför att den innebär en ”ökande tilltro till att miljöhän-syn och ekologisk anpassning kan integreras med industrimodernitetens in-stitutionella dimensioner”.157 Ekologisk modernisering, som politisk strategi, har kommit att förena miljöhänsyn, hållbar utveckling och ekonomisk till-växt och till detta har det faktum bidragit att intresseorganisationerna har beskrivit frågan på mycket likartat sätt i den diskursiva praktiken. Miljöfrå-gan utvecklades, huvudsakligen under senare delen av 1990-talet, till politisk konsensus mellan intresseorganisationerna och på den politiska arenan där-med blev denna konsensus det dominerande sättet att beskriva miljöfrågan på.

Eva Sandstedt har diskuterat problemet ”sjuka hus” (hus med negativa hälsoeffekter) som en konstruktion. Hon har kommit fram till att det som ligger till grund till metaforen ”sjuka hus” är vetenskaplig osäkerhet, efter-som det är svårt att identifiera och mäta både orsaker och hälsoeffekter i dessa fall. Dessutom råder det ofta okunskap om mekanismerna som ska förklara sambandet mellan orsak och verkan.158 Alltså skapar bristen på ve-tenskapligt säkerställda orsakssamband och diffusa och svårtolkade symp-tom en s.k. vetenskapsbaserad kontrovers.159

En annan analys som vidrör miljödiskurs gör Thomas Öst i sin avhandling Livsstilsförändringar och "grön" teknik,160 som undersöker livsstilföränd-ringar i relation till energihushållningsåtgärder. Där kombinerar han realism och diskursanalys i en studie av ekologisk modernisering som miljöpolitisk diskurs. Han betraktar ekologisk modernisering som en del av ”det mer ge-nerella diskursparadigmet hållbar utveckling”.161 Öst ställer sig kritisk inför ekologisk modernisering som politiskt program och följaktligen också till diskursen ekologisk modernisering.162 I sin teoretiska kritik mot den drivna miljöpolitiken använder han sig av en nymarxistisk sociologisk teori och hävdar att olika verksamheter inte kan präglas av både ekonomisk och eko-logisk rationalitet samtidigt. Ekologisk och ekonomisk rationalitet har olikar-tade målsättningar och därför kan man inte ”vara både vinstmaximerande och agera i enlighet med ’det livsuppehållande systemet på vår planet’ på en och samma gång”.163 Öst anser att livsstilsförändringar och ”grön” teknik motsäger varandra och att man inte kan åstadkomma ekologiska värden ge-nom att tillämpa ekonomiska styrmedel. Han drar som slutsats att ”’grön’ teknik och ekonomiska styrmedel motverkar uppkomsten av ’gröna’ livsstilsförändringar”.164

157 Linderström (2001), s. 245 och 263. 158 Sandstedt (2003), s. 67. 159 Sandstedt (2002), s. 155–159. 160 Öst (2007). 161 Öst (2007), s. 70. 162 Öst (2007), s. 101. 163 Öst (2007), s. 186 (kursiverat i originalet). 164 Öst (2007), s. 188.

49

Ytterligare en svensk analys som tangerar diskursanalys är Anna Samu-elssons avhandling I naturens teater.165 Samuelsson gör en sorts kultursocio-logisk studie av hur museerna presenterar natur, djur, människa och miljö i utställningar och filmer. Hon ser, med stöd i eko-kritisk litteraturanalys, semiotik och diskursanalys, hur normativa föreställningar och värderingar om både naturen och samhällets ordning bidrar till att forma uppfattningen om en olöslig dualism dem emellan. Museerna bidrar till att reproducera dualismen natur-kultur (naturen som separerad från människan) i olika for-mer och i olika diskurser. Denna separation förstärker tanken i den neoklas-siska ekonomin att det (mänskliga) ekonomiska systemet opererar fristående från det ekologiska.166 Författaren hävdar att genom att använda dekonstrukt-ion som metod kan man övervinna dualismen natur/kultur eftersom man då gör en djupare specificering av begreppens betydelse och på detta sätt förlo-rar de sin godtyckliga betydelse och sin ytliga antagonism.

1.6.4 Studier om miljörörelsen och environmentalismen En presentation av miljötänkandets filosofiska eller idéhistoriska rötter före vår analyserade period som kan hjälpa att förstå den internationella miljörö-relsen finns i The Origins of Modern Environmental Thought.167 En bild av environmentalismens historiska, filosofiska och ideologiska rötter i medelti-den, upplysningen, romanticismen, marxismen etc. finns i The Roots of Mo-dern Environmentalism.168 Ytterligare en bok som idéhistoriskt förklarar vårt moderna tankesätt i relation till naturen är Framsteg eller förfall. Framtids-bilder och utopier i västerländsk tanketradition.169

Förutom de här texterna om miljödiskurs eller ekologisk diskurs finns det, för min analys, intressanta studier om miljörörelsens utveckling och dess påverkan på diskursen gjorda av Andrew Jamison, Magnus Boström och John McCormick. Jamison behandlar miljörörelsens utveckling som en soci-al och kognitiv aktör, med fokus på olika faser som den har upplevt: mot-stånd, engagemang, splittring och inkorporering.170 Jamison ser att utveckl-ingen gick från en oberoende och kritisk rörelse till en institutionaliserad fråga i händerna på etablissemanget. I relation till det studerar han också miljörörelsens relation till miljöpolitikens framväxt och olika politiska stra-tegier, eftersom han ser miljörörelsen som en kunskapsproducent. Följaktli-gen analyserar Jamison miljörörelsens relation till miljöpolitiken som en kognitiv process. Med stöd i Jamisons analytiska begrepp kognitiv praxis bygger Boström vidare på begreppet kognitivt handlande för sin analys av

165 Samuelsson (2008). 166 Samuelsson (2008), s. 301–303. 167 de Steiguer (2006). 168 Pepper (1984). 169 Frängsmyr (1990). 170 Jamison (1993), (2001) och (2003).

50

miljörörelsen i Sverige.171 Boströms analys bygger på fallstudier av de största miljöorganisationerna i Sverige i relation till miljöfrågans politisering och den ekologiska moderniseringen och förklarar både gemensamma tendenser och differentiering mellan dem. Organisationerna använder sig av kognitivt handlande både som kompass för handlingen och för att bekräfta den egna identiteten. McCormick däremot analyserar miljörörelsens utveckling histo-riskt och på global nivå. Den nya miljövågen som uppkom på 1960-talet, som han kallar för ”the environmental revolution”, ser han som en reaktion mot överflödssamhället och miljökatastrofer, fruktan inför kärnkraften och påverkan från Rachel Carson och andra sociala rörelser.172 I sin analys tange-rar han dessutom den institutionalisering som började ta form under 1980-talet när världens största organisationer utvecklade egna miljöpolicyer och nationell lagstiftning påverkades, men McCormicks analys är centrerad kring miljörörelsen och inte kring institutionaliseringen som process. Referenser till Jamison, Boström och McCormicks analyser kommer jag att göra lö-pande när det är behjälpligt för min analys.

Tillbakavisandet av biologisk determinism och evolutionsteorier har bi-dragit till att distansera den sociologiska analysen från naturen så till den grad att den dominerande traditionen inom den sociologiska miljöforskning-en har varit den socialkonstruktionistiska.173 En begränsning med det har varit att socialkonstruktionismen distanserar analysen av miljöproblem från själva problemen, genom att den inte relaterar de sociala fenomenen med dess underliggande materiella förhållanden.174 Jag menar att de ovan presen-terade (och mest fullständiga) studierna, socialkonstruktionistiska eller ej, väl täcker analysen av miljödiskursen på det diskursiva planet men behand-lar i mindre utsträckning den materiella dimensionens påverkan på diskur-sen, till exempel effekten av marginalisering eller utestängning när det gäller maktutövning, exempelvis till följd av koloniala relationer eller privategen-domens betydelse gällande ekonomiska faktorer. Som forskare står man alltid inför dilemmat var man ska lägga tyngdpunkten, med risk att förbise mekanismer av social konstruktion eller sociala processer som påverkar dis-kursens formation. Mot bakgrund av tidigare forskning menar jag att det skulle vara givande att studera miljödiskursen ur ett realistiskt perspektiv, med fokus även på materiella generativa aspekter för att kunna kasta nytt ljus över och förklara andra dimensioner av frågan som hittills inte har foku-serats på eller studerats särskilt ingående. Ytterligare en aspekt som jag me-nar har saknats i den tidigare forskningen är analysen av alternativa diskurser

171 Boström (2001). 172 McCormick (1995), s. 55 ff. 173 Redclift & Woodgate (1997), s. 59. För Lidskog har det varit främst den europeiska socio-login som har distanserat sina analyser från den verklighet som han benämner som ”materiellt konstituerad”. Lidskog (2001), s. 115 ff. Om den europeiska sociologins studie av frågan allt mer som en social konstruktion se vidare Lidskog, Sandstedt & Sundqvist (1997), s. 19 ff. 174 Redclift & Woodgate (1997), s. 61.

51

som funnits men som kommit att marginaliseras i relation till de domine-rande diskurserna. Den tidigare forskningen om miljödiskursen hämtar sitt empiriska material från aktörer som är etablerade inom accepterade diskur-siva praktiker, men förbiser röster som inte fick någon plats där. En fördju-pad diskussion av dessa punkter både teoretiskt och metodologiskt kommer jag att presentera i det kommande kapitlet.

52

2. En realistisk diskursanalytisk ansats

Begreppet diskurs är inte entydigt då det har utvecklats inom olika discipli-ner och inom olika teoretiska traditioner. De olika innebörderna av termen diskurs har medfört att diskursanalysen består av ”ett flertal kära barn med ett och samma namn”.175 Därför blir det nödvändigt att börja med en presen-tation och diskussion av begreppet. Kapitlets två första avsnitt är en presen-tation av diskurs utifrån ett realistiskt perspektiv, något som innebär både en teoretisk definition av diskurs och en presentation av mina teoretiska ut-gångspunkter (min realistiska syn på verkligheten präglar också min syn på diskurs). Jag ska försöka föra en konsekvent och koherent presentation av mina utgångspunkter för att därifrån kunna systematiskt härleda ett fruktbart analytiskt verktyg, inte med syfte att söka efter en absolut sanning men i varje fall att kunna ge en välgrundad förklaring.

Min syn på diskurs, som är inspirerad huvudsakligen av Norman Fair-clough, exemplifierar jag med hjälp av tre diskurser som har relevans senare i avhandlingen. Som teoretisk definition fyller de första avsnitten också funktionen att börja härleda element till en senare operationalisering och som teoretisk ståndpunkt är det viktigt metodologiskt för valet av en diskurs-analytisk ansats. Detta val diskuteras och motiveras utifrån avhandlingens syfte och utifrån det teoretiska perspektivet att icke-diskursiva dimensioner bör tas i beaktande för att förklara miljödiskursens utveckling. Jag kommer att försöka övervinna de begränsningar som min syn ger genom att utveckla en vid modell att hålla mig till. Kapitlet avslutas med en utveckling av denna modell för den diskursanalys som utförs i denna avhandling.

2.1 En realistisk syn på diskurs De olika samtida diskursbegreppen inom samhällsvetenskapen är präglade av Foucault, som ansåg att diskurserna inte bör behandlas som mängder av tecken ”utan som praktiska handlingar som systematiskt formar de objekt de talar om”.176 Diskurserna skapar och bestämmer på detta sätt den verklighet de talar om, något som är centralt i utvecklingen av socialkonstruktionismen. Foucault såg också diskurserna som utsagor vilkas produktion och begräns-

175 Bergström & Boréus (2000), s. 223. 176 Foucault (1972 [1969]), s. 58.

53

ningar kontrolleras samhälleligt med hjälp av specifika procedurer.177 Han utgick från ett maktperspektiv och betraktade diskurserna som olika sätt att strukturera kunskapsområden, diskursiva ordningar och sociala praktiker. Detta har utvecklats av realistiska varianter av diskursanalys som ser diskurs som en form av social praktik. Fairclough, till exempel, betraktar ”language as an element of the material social process”,178 något som innebär att man ser både den sociala konstruktionen av och kring en händelse och den mate-riella kontexten i vilken både händelsen och dess sociala konstruktion sker. Det är utifrån detta perspektiv som jag kommer att presentera avhandlingens diskursbegrepp.

För de realistiska varianterna av diskursanalys har diskurserna en språklig dimension (utsagor) och en materiell dimension (praktiker). Språket finns i en social praktik och därför anses det vara ”determinerat av sociala struk-turer”.179 En praktik är invanda eller vanemässiga seder, knutna till en speci-fik plats och tid, där människorna använder symboliska och materiella resur-ser i ett gemensamt agerande. Det är i den sociala praktiken som diskursiva handlingar artikuleras med icke-diskursiva sådana, till exempel med det ekonomiska produktionssättet, de sociala, politiska och ekonomiska intres-sen och de sociala relationerna som härleds därifrån. Till exempel, som vi strax kommer att se närmare, utvecklades The West som diskurs i relation till särskilda materiella förhållanden, nämligen kolonialismen. Kommunika-tiva handlingar är oskiljbara från maktrelationer. De här praktikerna utgör en berörings- eller förbindelsepunkt mellan de konkreta händelserna och de abstrakta strukturerna och deras mekanismer, som diskurserna bara är en del av.180

Liksom andra kritiska varianter av diskursanalys menar jag att diskurser-na inte bara är en uppsättning idéer utan idéer som formar sociala krafter. Idéerna flyter inte i luften utan de utgör en del av de samhälleliga kraftrelat-ionerna. Idéerna ”bärs” och används av individer i grupper, nationer eller andra intressegrupper i kamp för hegemonin. Idéernas cirkulation och repro-duktion anses inte vara oberoende av de institutionella nätverken som verkar i ideologiska strider. Jag menar att det kan vara fruktbart att behandla diskurs som den uppsättning idéer som formar en del av det sociala livet och som tjänar specifika intressen. Diskursen utgör det särskilda sättet att representera en viss del av världen. Diskursbegreppet innefattar då en kognitiv och en interaktionell dimension som tillsammans ger oss några karakteristiska drag. Dessa särdrag kan också ses utifrån det faktum att diskurserna är både for-

177 Foucault (1993 [1971]). Det är fallet med de vetenskapliga disciplinerna, vilka socialiserar (”disciplinerar”) de nya vetenskapsmännen i det rådande paradigmet. 178 Fairclough & Graham (2002), s. 187. 179 Fairclough (2001a), s. 17 ff., 26 och 135 ff. Ordet "determinerat” har för Fairclough en metodologisk innebörd, det syftar på orsaksförklaringar och kausala förhållanden. Jag åter-kommer till detta längre fram. 180 Fairclough & Wodak (1997).

54

made och formande. Som formade utgör de sociala och historiska produkter med en kulturell innebörd. Som formande fixerar de betydelse, formar upp-fattningar, utlöser ideologin och legitimerar beteende. Att se diskurs som social produkt (formad) och diskurs som socialt instrument (formande) inne-bär att se diskurs i ett maktperspektiv. Med den följande presentationen av de olika särdrag som jag ser i diskurserna försöker jag lägga grunden för en operationalisering av begreppet.

2.1.1 Diskurserna som formade Diskurserna finns, utifrån ett realistiskt perspektiv, i relation till en verklig-het som är oberoende av individernas varseblivning, rekonstruktion och fö-reställning av detsamma. Men samtidigt som världen existerar oavsett vår kännedom om den, är världen delvis en konstruktion av vår kunskap.181 Inom kritisk realism ser man verkligheten dels som en ”intransitiv” dimension (allt som existerar) och dels en ”transitiv” dimension (våra föreställningar om det som existerar), det vill säga att diskursanalysen finns i denna sistnämnda epistemologiska dimension. Verkligheten förstås genom särskilda föreställ-ningar och konstruktioner som produceras i den sociala praktiken. Den soci-ala utvecklingen av dessa konstruktioner och representationer kallar man för diskurser. Detta sätt att tillägna sig världen betyder, sekventiellt, att den ”intransitiva” verkligheten är primär i förhållande till idéerna. I den sociala praktiken, som innebär både en intransitiv och en transitiv verklighet (bl. a tidigare diskurser) uppstår medvetandet och därför sägs att meningen är kon-textberoende. Diskurserna, som sociala produkter, är bara en konstitutiv del av den sociala praktiken och därför går det inte att reducera hela det sociala livet till den diskursiva dimensionen.182

Den kulturella innebörd som diskurserna för med sig är en viktig norma-tiv aspekt i handlingens reglering och organisering. Den lägger grunden för konventionerna på vilka de diskursiva handlingarna vilar och som tolkningen utgår ifrån. Dessa konventioner är de vedertagna begrepp, symboler och representationer som medlemmar av en och samma kultur delar och som tillåter dem förnimma och tolka världen på samma eller liknande sätt. Dessa symboler utvecklas från en konkret intransitiv verklighet, men samtidigt får de sitt uttryck i en social praktik som dessutom innebär en transitiv verklig-het (något som också är tecken på språkets relationella och dialektiska karak-tär).183 Detta är viktigt för att förstå att diskurserna byggs gemensamt och att de, i sin tur, påverkar individerna genom deras sociala samspel i de diskur-siva praktikerna. Konventionerna är ett viktigt kulturellt element för att för-stå diskursens dialektiska karaktär, att den både formas och formar. Därför är

181 Sayer (1992) och Sayer (2000). 182 Se vidare Chouliaraki & Fairclough (1999), s. 28. 183 Fairclough & Graham (2002), s. 193 ff.

55

det viktigt att kunna få en distans till det konventionaliserade tänkandet ge-nom att inta en annan ställning än de rådande kulturella värderingarna. Ett sätt att göra detta är genom att tillämpa en teoretisk ansats som ställer sig kritisk och ifrågasättande gentemot rådande och vedertagna värderingar, något som kännetecknar kritisk teori och kritisk diskursanalys till exempel. Den rådande synen i samhället byggs upp och utvecklas utifrån de rådande hegemoniska värderingarna och på så sätt hjälper den att reproducera ojämna maktrelationer, herravälde och exploatering,184 hävdar den kritiska diskursa-nalytikern Ruth Wodak (jag återkommer till denna kritiska ställning lite längre fram).

Diskurserna förhåller sig hierarkiskt sinsemellan. Eftersom samhället inte är homogent finns det olika diskurser som olika grupper utvecklat och som definierar och presenterar verkligheten på olika sätt. Dessa olika utsagor och föreställningar om samma eller liknande ämne följer samhällets hierarkiska rangordning i övrigt. I ett stratifierat samhälle relateras sociala praktiker alltid till grupper och till makten. Olika sociala positioner har olika möjlig-heter att producera eller påverka diskursen och det faktum att de förstår och mottar diskursen på olika sätt gör att diskursen också påverkar dem på olika sätt. Som samhälleligt fenomen är diskursen inte frånkopplad maktrelationer. Men tendensen att en av diskurserna blir rådande hindrar inte det faktum att ingen diskurs kan etablera sig totalt, dels på grund av att ingen av dessa grupper har total makt i samhället, dels därför att en homogeniseringsprocess är beroende av lämpliga sociala omständigheter. De hegemoniska diskurser-na i olika genrer (politiska, ekonomiska, vetenskapliga etc.) är ideologiskt ”passande” till varandra. Jag menar inte bara att de innehar samma eller lik-nande element som gör dem passande, utan främst att de utlöser samma eller liknande reaktioner på eller ställningstagande till samma värdegrunder. Till exempel är tanken om valfrihet grundläggande för både vår hegemoniska politiska diskurs (konstruerad utifrån ”demokrati”) och vår hegemoniska ekonomiska diskurs (konstruerad utifrån ”fri marknad”).

Varje social handling förutsätter en kulturell homogenitet och ett gemen-samt tänkande som möjliggör interaktionen. För att uppnå en kulturell och social enhet krävs en process som minskar heterogeniteten av olika synsätt (viljor).185 Detta gemensamma tänkande är inte något annat än den empiriska manifestationen av en hegemonisk diskurs eller det rådande samförståndet som Gramsci talar om. Om diskurserna följer i princip samma hierarkiska ordning som samhället i övrigt finns det en diskurs som dominerar: den he-gemoniska gruppens diskurs som har blivit rådande. Med rådande diskurs syftar jag på kulturella föreställningar som utgör det diskursiva uttrycket för de hegemoniska krafterna i samhället och är följaktligen allmänt spridda. Dessa allmänt vedertagna och accepterade värderingar, bilder och praktiker

184 Wodak (1996), s. 18. 185 Gramsci (1967 [1947]), s. 53.

56

utgör den hegemoniska synen i samhället och följaktligen sker tolkningen vanligen utifrån dessa föreställningar. När jag refererar till en specifik genre eller område inom den hegemoniska diskursen, till exempel den politiska, talar jag om den hegemoniska eller rådande politiska diskursen (som i ex-emplet om valfrihet ovan).

I denna avhandling betraktar jag den hegemoniska diskursen inte bara som de dominerande gruppernas representation av världen utifrån sina vär-deringar och intressen utan främst som de dominerande ländernas syn på världsekonomi, världspolitik och övriga relationer mellan länder och andra sociala aktörer. Detta förstår man väl utifrån Wallersteins teori om det mo-derna världssystemet, vilken ser dagens samhälle som ”ett system som utgör en värld”.186 Eftersom världsekonomin är en kapitalistisk ekonomi som har utvecklats sedan 1500-talet (ibid.) har dess tillhörande diskurs och värde-ringar spridit passande uppfattningar och tillhandahållit en positiv bild av just denna samhällstyp, något som bidrar till att legitimera aktuella politiska och ekonomiska strukturer, internationella rangordningar, maktförhållanden, ekonomiska avtal osv. Den hegemoniska diskursen gynnar och upprätthåller de dominerande ländernas intressen genom att stödja sig på och förstärka konventionerna. De ojämlika relationerna mellan utvecklingsländer och ut-vecklade länder vidmakthålls med en institutionell struktur som Amin kallar för ”Bretton Woods-institutionerna”: ”de stora internationella ekonomiska institutionerna (IMF, Världsbanken, ATT-WTO, FN-institutionerna)”.187 Dessa avtal, regler och villkor innebär också andra subtila mekanismer i form av värderingar, rangordningar och andra kulturella element med vilka rika länder vidmakthåller sin dominans över de mindre utvecklade länderna. Dessa konventioner bidrar också till att utveckla politiska strategier i relation till de vedertagna uppfattningar och värderingar som råder, vilka också gyn-nar de aktuella maktförhållanden.

Diskurserna, som historiska produkter, formas i en process som präglas av den dialektiska relationen mellan diskursens produktion och mottagande. Diskurserna är en produkt av sin samtid, av de konkreta omständigheterna som råder i samhället där de produceras; därför kan de bara förstås i relation till sin specifika kontext.188 Diskurserna innehar alltid element från tidigare diskurser och på detta sätt utgör de kulturella arv.189 I relation till detta kan man se diskursens roll i social förändring eller social reproduktion. Eftersom diskurserna är historiska produkter innebär en analys av dem också en histo-risk analys, där de ses i relation till andra historiska händelser.

186 De s.k. socialistiska länderna hade ett socialistiskt ekonomiskt system som fortfarande var en del av den världsomfattande kapitalismen. Wallerstein (1979), s. 136, 271 och 280. 187 Amin (1999 [1997]), s. 34 ff. 188 Fairclough & Wodak (1997), s. 276. 189 Wodak (1996), s. 19.

57

2.1.2 Diskurserna som formande Hegemoni handlar inte bara om dominans utan om en process för att skapa konsensus (eller “betydelsekonsensus”, som det också uttrycks).190 Menings-skapandet och åsiktsbildningen anses därför inte vara en individuell process utan en social sådan. Den individuella tolkningen är en process där individen utgår från redan internaliserade sociala mönster. Meningskapandet och dess fixering är processer som sker inom en begränsad diskursiv praktik och hjäl-per att strukturera diskursen genom att utesluta andra betydelsemöjligheter. I det här avseendet bör man lägga märke till att spridningsmöjligheterna på-verkar diskursens konsumtion (alltså dess mottagande och tolkning). De diskurser som får större gehör har följaktligen större möjligheter att påverka verklighetsuppfattningen hos en större grupp. En diskurs som passar väl med konventionerna passar också väl med den hegemoniska diskursen och kan därför lättare bli anammad (”common sense in the service of power”, som Fairclough uttrycker det).191 Fixering av betydelse sker i ett maktsamman-hang och bör därför inte ses endast i relation till språkliga aspekter. Det är just i kampen om betydelsebildningen som diskurserna blir hegemoniska, när de påverkar synen av majoriteten av en grupp eller samhälle.

Diskurserna bidrar till att forma uppfattningar genom att forma de objekt de talar om, som Foucault förklarar.192 Diskurserna är ett bestämt eller defi-nierat sätt att uttala sig om en fråga och på så sätt förmedlar de en viss bild av verkligheten. Det är på dessa bilder som kunskapen om samhället utveck-las och uppfattningen formas, som vi exemplifierade tidigare med hjälp av Halls exempel: diskursen the West formar uppfattningen att världen är ”di-vided according to a simple dichotomy – the West/the Rest”.193 En för-medling av händelser innebär alltid en framställning (en representation av verkligheten) och en tolkning. Genom att presentera händelser på ett visst sätt, utifrån förutsättningar och utgångspunkter som beror på de konkreta förhållanden i vilka de produceras blir diskursen en sorts redskap för att nå vissa samhälleliga mål. Denna produktion av kunskap och uppfattningar har en direkt relation till ideologi, eftersom diskurserna är formade inte bara kring utan också i en specifik samhällelig praktik, där olika sorters intressen finns. De byggs utifrån ett begränsat perspektiv och på särskilda värderingar och intressen och därför blir en värdeladdad bild av den samhälleliga praxis ett faktum. Därför är diskurserna varken neutrala eller objektiva, eftersom de konstituerar sanningen för en särskild grupp i en särskild tid.194 Det gäller att

190 Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 80. 191 Fairclough (2001a), s. 64. 192 Foucault (1972 [1969]), s. 58. 193 Hall i: Hall & Gieben (1992), s. 280. 194 Illustrativt är det klassiska exemplet med den individ som är medlem i en beväpnad orga-nisation och som betraktas som terrorist av motståndarsidan, medan denne bland de egna sympatisörer betraktas som frihetskämpe. Se van Dijk (1997a), s. 20. Ännu ett exempel är synen på dödsstraffet som ett brott i stället för som ett straff: ”dödsstraff är mord i lagens

58

se hur diskursen både producerar grunden till en viss uppfattning och legiti-merar densamma genom en diskursiv praktik.

Diskurserna bidrar till att utlösa ideologin. Här betraktar jag ideologin inte bara som ett sammanhängande system av idéer och värderingar (en samhällssyn) som styr både tanke och beteende utan främst som just en sty-rande process. Med hjälp av dessa värderingar rangordnar och strukturerar vi världen. Diskursens ideologiska innebörd ser man inte bara utifrån dess kon-struktion och utveckling, utan huvudsakligen utifrån dess tolkning (det me-nar Fairclough när han ser diskursen som ”vehicle of ideology”).195 Vi har blivit formade i specifika sociala omständigheter och utifrån den formation-en tolkar vi världen, genom att göra särskilda associationer. Dessa påverkas, till exempel, av vår sociala klasstillhörighet, att vi har ett bestämt kön, att vi tillhör ett visst land, att vi lever i en viss epok etc. och därför måste de ses inte enskilt utan i relation till det sociala systemet.196 Det blir först när ett fenomen sätts i ett sammanhang som det blir fullständigt och bara då kom-mer de ideologiska aspekterna upp. Ideologin finns inte i texten som expli-cita element utan som “background assumptions which […] lead the text producer to ‘textualize’ the world in a particular way [and] lead the inter-preter to interpret the text in a particular way”.197 Om sammanhanget är an-norlunda för olika individer, då blir tolkningen också annorlunda. Ett exem-pel som kan illustrera detta är att roliga historier från den egna samtida kul-turen tycker man är roligast, eftersom en historia blir rolig när man sätter in den i sammanhanget, när man associerar den till den egna erfarenheten och andra saker man har i bagaget. Fairclough och Wodak menar att ”discourse does ideological work”198 och att vid tolkningar av diskurs utlöser associat-ionerna ideologiska aspekter och det gäller att, i analysen, vara uppmärksam på de mest tänkbara associationer som diskursen kan förorsaka.

Diskurserna bidrar till att legitimera beteende. Här spelar ideologin roll, eftersom detta ofta sker med hjälp av ”common sense”.199 En diskursiv mani-festation som passar väl med konventionerna (med det som är allmänt veder-taget i samhället) har större möjligheter att bli accepterad. Den som ansluter sig till en diskurs har svårt att tillägna sig en annan tolkning, anser Dryzek.200 Mekanismen som fungerar här är att tolkningen, med stöd av konventionerna och utifrån den dominerande diskursens perspektiv, bidrar till ett agerande i

namn”, säger Amnesty (the death penalty is the killing of a human being by the state in the name of justice). Ur Amnesty Internationals hemsida. 195 Fairclough (2001a), s. 28. 196 Fairclough (1995a), s. 18. 197 Fairclough (2001a), s. 71. 198 Fairclough & Wodak (1997), s. 275. 199 Fairclough (2001a), s. 64 ff. 200 Dryzek (1997).

59

linje med det rådande eller med ett allmänt accepterat beteende.201 Att en del diskurser legitimerar sådant beteende reproducerar den rådande ordningen. Makten verkar således genom diskurser.

Ett bra exempel på hur en diskurs kan bidra till att legitimera en praxis är begreppet lön, vilket fungerar som en legitimerande mekanism (i detta avse-ende var Marx en kritisk diskursanalytiker).202 Föreställningen att lön innebär en rättvis ekonomisk handling (enligt parternas avtal) leder till accepterandet av just det förhållandet att vissa individer måste sälja sin arbetskraft till vissa andra som äger produktionsmedlen. Lönen legitimerar den relationen därför att den hjälper att forma uppfattningen att det sker ett frivilligt och rättvist kontrakt mellan två parter, i ett ”fritt” och ”öppet” samhälle. Det döljer det faktum att parterna har olika förutsättningar för att ”välja” just den situation där lönen relaterar dem till varandra (för den ena parten är det tvång).203 På liknande sätt är det med begreppet pris. Hornborg förklarar att ojämlika re-lationer på den internationella marknaden tenderar att framställas som om de vore reciproka tjänstebyten: ”Det är föreställningar om ’pris’ som får den moderna världshandeln att framstå som rättvis”.204 Det gäller att uppmärk-samma hur diskursen presenteras för att bli naturaliserad, dvs. accepterad som något normalt.

Med diskursiv manifestation menar jag ett konkret yttrande om något spe-cifikt ämne som tydligt visar en ståndpunkt (van Dijk anser att ideologierna kan ses just i diskursiva manifestationer).205 En diskursiv manifestation har en ringare omfattning än en diskurs och utgör därför inte en hel samman-hängande representation. Jag menar att skillnaden mellan vad en ”komplett” diskurs och en diskursiv manifestation är inte finns i själva uttalandena utan det avgörs av den bemärkelse som analytikern tar upp den. Fairclough be-traktar diskursiv manifestation som en specifik eller mer bestämd (particular) del av en större process.206 Till exempel kan en diskursiv manifestation i vårt studieområde vara en bestämd politisk uppfattning om exploatering av natur-resurserna, som kanske inte står i samklang med den mest spridda idén om miljön. Då kan diskursiv manifestation hjälpa oss att särskilja eller benämna yttranden som inte utgör en (sammanhängande) diskurs. 201 Det är fallet med de flesta intellektuella inför en viss internationell politik hävdar Bour-dieu: ”[de som inte har blivit tysta] har sällat sina röster till den dominerande diskursen”. Bourdieu (1999 [1998]), s. 86. 202 Denna idé om begreppet lön utvecklar jag inspirerad av Fairclough när han säger att Marx’ metod innehåller element av det som idag är känd som kritisk diskursanalys. Fairclough & Graham (2002). En annan författare som också anser det är Jessop: ”[…] how much Marx anticipated later discourse-theoretical insights into the performative nature of language, the discursive constitution of identities and interests, and their role in shaping the forms and terms of political struggle”. Jessop (2007), s. 84. 203 Här är jag också inspirerad i Hornborg (2001) och (2004), vilken har en intressant tillämp-ning av denna idé på internationella relationer länderna emellan (”unequal exchange”). 204 Hornborg (2004), s. 270–271. 205 Van Dijk (1998), s. 6. 206 Fairclough (1995a), s. 148.

60

Med den dominerande diskursen avser jag det sätt att beskriva, presen-tera, förstå och tala om saker och ting som gynnar (och är producerad av) den mäktiga gruppen i samhället och som bidrar till att behålla de aktuella hegemoniska relationerna. Den uppfattning som är dominerande gör att ge-mene man tänker och resonerar utifrån dessa riktlinjer därför att just diskur-sen blivit legitimerad och internaliserad (”naturaliserad”, som Fairclough säger).207 Den dominerande diskursen på ett internationellt plan utgörs av den syn som Europa spred med kolonialismen (den västerländska diskursen).208 Denna kulturell-politiska diskurs benämns av Wallerstein som geokultur, alltså ”normer och diskurser som åtnjuter en omfattande legitimitet i världs-systemet”209 och som används för att behålla dominansrelationerna. Bourdieu ser den dominerande diskursen som ett strukturerat och strukturerande medel som framställer uppfattningen av den etablerade ordningen som naturlig.210 I det här avseendet är det viktigt att se att en sådan diskurs har legitimitet (att den ”besitter auktoritet” i Bourdieus termer) och just därför är den institut-ionaliserad.

I analytiskt syfte avgränsar forskaren diskurserna i förhållande till sitt forskningssyfte. När man talar om diskursen (i bestämd form singularis) syftar man antingen på diskursen allmänt (generiskt) eller på en specifik diskurs som man redan har avgränsat på något sätt (till exempel miljödiskur-sen). Det kan vara svårt att dra en klar skiljelinje mellan diskurser, eftersom diskurserna är mångdimensionella och delar av en diskurs kan också utgöra delar av en annan diskurs. Men ett sätt att avgränsa en diskurs är utifrån det faktum att diskurserna syftar på ett bestämt objekt eller tema och/eller ger betydelse åt händelser utifrån ett särskilt perspektiv. Så talar man om ”miljö-diskurs” (definierad utifrån temat eller objekt), ”marxistisk diskurs” (definie-rad utifrån perspektivet) eller ”feministisk diskurs” (definierad både utifrån tema och perspektiv). Man kan dela in dessa i mer specifika diskurser (till exempel den radikala feministiska diskursen) eller sätta samman dem (ge-nom att betrakta alla som ”politiska diskurser”). Detta är också skälet till att ingen diskurs är helt oberoende eller fristående från andra sådana, just därför att de utvecklas i förhållande till andra diskurser. Oftast är de inte avskilda i verkligheten utan man gör indelningen i analytiskt syfte. Om en diskurs i ett avseende syftar på uttalanden om en specifik fråga eller ett specifikt tema och i ett annat avseende syftar på ett perspektiv att se, representera eller tolka världen är det omöjligt att dra en strikt skiljelinje. Båda utgör avgräns-ningskriterier att utgå ifrån. Därför ska i denna avhandling en diskurs av-

207 ”[…] a dominant discourse is subject to a process of naturalization, in which it appears to lose its connection with particular ideologies”. Fairclough (2001a), s. 89 (kursiverat i origina-let). 208 I vår kommande analys kommer den dominerande diskursen att utgöras av den hegemo-niska (västerländska) diskursen på FN-nivå. 209 Wallerstein (2007 [2004]), s. 148. 210 Bourdieu (1999), s. 71.

61

gränsas utifrån uttalanden som gäller (miljön) och det perspektiv som varje grupp ger i sina texter i denna fråga (till exempel miljörörelsens diskurs om miljö, FN:s diskurs om miljö etc.). Men man kan uttala sig om flera saker utifrån samma perspektiv, till exempel miljörörelsens diskurs om rättvisa eller miljörörelsens diskurs om demokrati. Dessa brukar överlappa varandra och det blir oundvikligt att, i analysen av en diskurs, ta upp närrelaterade diskurser.

2.1.3 Väst och utvecklingsländerna som interrelaterade diskurser Här exemplifierar jag ovanstående teoretiska diskussion med några diskurser som är interrelaterade sinsemellan och till denna avhandlings studieobjekt. Det är diskursen om ”The West”, diskursen om ”utvecklingsländer” och diskursen om ”kommunismen”, vilka utgör bra exempel på den diskursiva formationen av uppfattningar.211 Dessa, i synnerhet det diskursiva uttrycket ”utvecklingsländerna”, får en viktig relevans senare i min analys, särskilt i relation till begreppet ”hållbar utveckling”.

Under Upplysningen, till följd av utvecklingen av det moderna samhället, lades grunden till samhällsvetenskapen, vilken analyserade i första hand sin egen realitet: Europa. I direkt relation till utvecklingen av den moderna sta-ten och sekulariseringsprocessen, utvecklades nationalkänslan. Nationaliden-titeten utvecklas genom att kontrastera den egna kulturen med andra. För att kunna forma The Wests kulturella identitet, teoretiskt, var det därför nöd-vändigt att utveckla dikotomin: the Rest.212 Detta var både en konsekvens av och en påverkande faktor till den pågående kolonialismen. Denna diskurs hjälpte till att utveckla uppfattningen att det bara var Europa som var upp-lyst, något som var viktigt i legitimeringen av den europeiska erövringen av resten av världen. Med kolonialismen påbörjades en process där den europe-iska diskursen exporterades till resten av världen (detta är en viktig aspekt som jag kommer att diskutera senare i relation till diskursens hegemonise-ring). Begreppet The West är inte geografiskt utan det är en historisk kon-struktion. The West utgörs av moderna samhällen som är utvecklade, indust-rialiserade, kapitalistiska, urbaniserade och sekulariserade.

Som konsekvens av att begreppet ”the West” inte är geografiskt är det inte givet vilka länder som tillhör ”the West”. Termerna “the Western world”, “the West” och “the Occident” kan ha olika betydelser, beroende på vem som använder dem och i vilken kontext. Med syfte att göra ”the West” större gentemot det ”kommunistiska” Öst under kalla kriget fanns det en tendens att inkludera också hela den amerikanska kontinenten i ”the western hemisphere”. Samuel Huntington uttryckte att det står i Västs intressen att

211 Om diskursen ”The West and the Rest” refererar jag för det mesta till Stuart Hall (1992), s. 275 ff. 212 Hall & Gieben (1992), s. 276 f.

62

”[…] encourage the ‘Westernization’ of Latin America and, as far as possi-ble, the close alignment of Latin American countries with the West”.213 Så det är inte självklart att Latinamerika tillhör Väst,214 trots att dessa länder alltid har ansett sig själva vara en del av Väst (”mundo occidental”) av kultu-rella skäl. Europa och USA däremot har betonat mera ekonomiska och poli-tiska faktorer, särskilt under kalla kriget.

Under de senaste decennierna, mycket tack vare den tekniska utveckling-en, har diskurserna förändras påtagligt snabbt. Så är fallet med diskursen om utvecklingsländer och diskursen om kommunismen. Begreppet ”Tredje Världen” myntades 1952, när Alfred Sauvy parafraserade Sieyès definition av den franska revolutionens ”Tredje Staten” (det som var varken aristokra-tin eller prästerskapet).215 Tredje Världen, i det här fallet, syftade på den del av världen som var varken ”The West” eller det s.k. ”kommunistiska block-et”, utan ”resten”: den koloniala, underutvecklade, beroende och fattiga de-len av världen. Men förutom rangordningens institutionalisering (första, andra och tredje världen) bidrar benämningen Tredje Världen till att legiti-mera sätten på vilka länderna förhåller sig till varandra. Under perioden efter andra världskriget fram till 1960-talet talade man om ”utvecklade” och ”un-derutvecklade länder”.216 Den ekonomiska tillväxten som kännetecknade perioden efter andra världskriget i Väst präglade den kommande utveckling-en med tanken om en ”utvecklingsera”,217 idén som också omfattade tanken att länderna som inte var ”utvecklade” kunde utvecklas genom att följa ”the Wests” modell. Teoretiskt, hävdar Sachs, är utvecklingsdiskursen byggd på några nyckelbegrepp utan vilka det inte är möjligt att prata om utveckling, till exempel fattigdom, produktion, föreställning om stat eller jämlikhet. Dessa begrepp kännetecknar Västs moderna historia och har bara blivit pro-jicerade på resten av världen: “From the start, development’s hidden agenda was nothing else than the Westernization of the world”.218 Uttrycket ”under-development” myntades av USA:s president Harry Truman 1949 och denna rubricering gavs efter Västs kriterier (Sachs uttrycker det som ”the precise expression of a world-view”).219 Begreppet utgår från att underutvecklingen är resultatet av ett lands egna ekonomiska, politiska och kulturella förhållan- 213 Huntington (2002 [1996]), s. 312. 214 Därför var inte Kuba, som vi såg tidigare, en del av Väst utan av Öst. När Var Hur1964 (1963), s. 145. 215 Kohan (2003b), s. 26–27. 216 I ett av de äldre miljörelaterade verk förekom till och med benämningen ”underdeveloped people”. Thomas jr. (1962 [1956]), s. 1126. De argumenterar att begreppet är relativt, därför att ibland är ett folk ”mer utvecklat i vissa avseenden” än andra. Som exempel sägs att musik med afrikanskt ursprung har lyckats bättre i USA än klassisk europeisk musik (alltså de är utvecklade i ett område som inte är relevant utifrån Västs perspektiv). Senare, 1972, används fortfarande uttrycket ”developed peoples” för att benämna i-ländernas befolkning. Ward & Dubos (1972a), s. 205, 213 och 288. 217 Sachs (1992), s. 1 ff. 218 Sachs (1992), s. 3–4. 219 Sachs (1993), s. 4.

63

den och ser inte att den samtida underutvecklingen är en historisk produkt. Länderna som tillhör Väst ”var aldrig underutvecklade, även om de kanske var outvecklade”,220 eftersom de aldrig upplevde någon beroenderelation till andra (dominerande) länder.221 Begreppet utvecklade/underutvecklade länder innebär en relation av överordning/underordning.222

I tider av ekonomisk expansion efter andra världskriget passade en mer ekonomiskt orienterad benämning bättre än politisk-ideologiska klassifikat-ioner. Så benämndes dessa länder, eufemistiskt, som ”utvecklingsländerna”, något som gav uttryck att Tredje Världen utgjordes av länder som höll på att ”utvecklas” (främst ekonomiskt). Den utveckling som åsyftas är en utveckl-ing efter den europeiska modellen, det vill säga ”utveckling” utifrån det europeiska diskursiva perspektivet på utveckling.223 Detta utgör ett exempel på hur en diskurs anpassas politiskt, eftersom budskapet är att vägen till ut-vecklingen går genom ”the Wests” modell och därför utgör ”the West” den positiva bilden av en politisk och ekonomisk modell som de fattiga länderna borde sträva efter. Detta legitimerar idén att dessa länder (hypotetiskt) kom-mer att utvecklas till ”utvecklade länder”, trots att gapet mellan rika och fattiga länder, inte bara ekonomiskt utan också socialt och teknologiskt, snarast har ökat de senaste hundra åren.224

De här begreppen utgör ett exempel på det som Gramsci uttryckte som ett ”hierarkiskt enande av världscivilisationen”,225 därför att denna diskursiva praktik har tillåtit inte bara att klassificera utan också att rangordna olika samhällen i olika kategorier. Begreppet underutveckling gör denna del av världen homogen, det vill säga lika fattig och underutvecklad. Skillnaderna mellan alla de ”underutvecklade” länderna (mångfalden av alla kulturella aspekter, till exempel) faller bort med införandet av denna benämning.226

Dessa benämningar och begrepp bör ses i ljuset av konflikten mellan de olika världarna. Tredje Världen var något att slåss om, både för den Första Världen (The West) och den Andra Världen (det s.k. ”kommunistiska” 220 Frank (1971 [1969]), s. 20. Ytterligare en intressant diskussion och givande historisk presentation om hur ländernas utveckling och underutveckling gick till finns i Davis (2000). 221 Detta synsätt utgår från tanken att ”it is capitalism, both world and national, which pro-duced underdevelopment in the past and which still generates underdevelopment in the pre-sent”. Med dessa ord inleder Frank sin bok Capitalism and Underdevelopment in Latin Ame-rica. Frank (1967), s. vii. 222 Ibland tar denna diskurs andra eufemistiska benämningar, till exempel ”Nord” och ”Syd” (naturligtvis är dessa inte geografiska heller, eftersom länder som Australien anses tillhöra ”Nord” men inte några länder från den gamla ”Östeuropa”). 223 Exempel på hur detta perspektiv innebär mera än ekonomiska aspekter finns i Shiva (1989). I relation till miljön diskuterar hon frågan som ”development as a new project of western patriarchy”. 224 “Gaps between developed and developing countries, as well as within the latter, are widen-ing steadily”. UNCTAD (1997), Press Release 25/08/97. “Inequality between countries has also increased”. UNDP (1999), s. 3. 225 Gramsci (1967 [1947]), s. 126. 226 Något som resulterar i en sorts avidentifiering när länderna liknar varandra huvudsakligen i sin kvalitet av fattiga och underordnade. Max-Neef (2003).

64

blocket). Konflikten mellan Första och Andra Världen är mer känd som ”kalla kriget”. I början på 1960-talet, kalla krigets mest spänningsfyllda pe-riod och denna studies startpunkt, bildades ”de alliansfria staternas organi-sation”, NAM (Non-Aligned Movement). NAM bestod av militärt obundna stater, företrädesvis från Tredje Världen227 ”med syfte att slå vakt om de nya staternas politiska och ekonomiska intressen i samband med avkolonisering-en” och dessa drev ”kravet på en ny ekonomisk världsordning”.228 NAM etablerades som en organisation för stater i Tredje Världen som befann sig utanför såväl USA:s som USSR:s sfär, det vill säga utanför kalla kriget. De var länder som inte tillhörde militära block eller ”countries which are not aligned or committed in military pacts”.229 Organisationen växte kraftigt under 1960-talet och dess viktigaste frågor rörde kolonialism, imperialism och rasism och att bevaka medlemstaters intressen i världspolitiken.230 I re-lation till detta använder jag begreppet ”tredjevärldism” (från engelska ”third-worldism”), ett sociopolitiskt synsätt som anser att Tredje Världens underutveckling är en konsekvens av Västs kolonialism och som innebär en antiimperialistisk hållning. Vi kommer att se senare att detta synsätt präglade några av de analyserade diskurserna.

I kalla krigets sammanhang kommer det som jag kallar för diskursen om kommunismen in. Man hör ofta nämnas det forna Sovjetunionen och ”Öststa-terna” som exempel på ”kommunism”. Rent teoretiskt är det visserligen felaktigt att påstå att det fanns kommunism i Sovjetunionen och Öststater-na.231 Utifrån Marx och Engels teoretiska perspektiv är klassfrånvaron det kommunistiska samhällets utmärkande drag och ett klasslöst samhälle behö-ver inte ha någon stat, eftersom staten är (bl.a.) en kontrollmekanism för att reglera sociala konflikter (klasskonflikter). I detta utopiska samhälle skulle det varken finnas sociala klasser, pengar, förtryckande lagar eller nationella gränser, något som förutsätter att kommunismen bara kan finnas på världs-nivå. Utifrån detta är det orimligt att hävda att det som fanns i Sovjetunionen var kommunism.

227 Helle (2000), s. 22. 228 Nationalencyklopedin (1998), (Alliansfria rörelsen). 229 Dorticós vid NAM:s konstituerande 1961. Dorticós (1962), s. 11. 230 “’The Movement of Non-Aligned Countries emerged from the anticolonial revolution and for its progress’ President Tito stated in Belgrade”. “[…] the Non-Aligned Movement has spoken insistently of the struggle for peace. The principle that the best guarantee of peace is the elimination of colonialism and imperialism in all their forms […]. Triconti-nental (1979), s. 6 (fetstil i originalet). Se vidare NAM:s hemsida. 231 Enligt de marxistisk-leninistiska organisationerna som inte tillhörde den Tredje Internat-ionalen är det tveksamt om det ens fanns socialism i dessa länder. Argumentet är att det soci-alistiska samhället utgör övergången från ett kapitalistiskt samhälle till ett kommunistiskt sådant och denna övergång, enligt Marx och Engels, skulle vara en medveten process. En process med sådana karakteristiker fanns det inte i Sovjetunionen efter Lenins död och ännu mindre i Öststaterna, där systemskiftet efter andra världskriget inte var majoritetens frivilliga och medvetna val mot ett sådant samhälle. En intressant kritik av dessa ”socialistiska” stater kan läsas i Wallerstein (1979), Wallerstein (2005) och Guevara (2006).

65

Utifrån det faktum att det kommunistiska samhället förutsätter det kapital-istiska samhällets upplösning strävar (det kapitalistiska) Väst efter att ge en negativ bild av kommunismen.232 Detta görs genom att associera kommunism med den situationen som befolkningen i Sovjetunionen och Öststaterna upp-levde under en stor del av 1900-talet. Man försöker associera kommunism med ett visst politiskt system i stället för att betrakta det som en samhällstyp baserad på ett visst ekonomiskt produktionssätt och de följaktiga sociala relationer som hör till just det produktionssättet.233 På detta sätt stimulerar diskursen om kommunismen utvecklingen av en negativ bild av kommun-ismen och förstärker samtidigt en positiv bild av västvärldens egna politiska och ekonomiska system. Västvärldens ”demokratidiskurs” (i vilken diskur-sen om kommunismen bara utgör en del) är nödvändig för att legitimera, inför sina egna medborgare, The Wests internationella agerande (detta anser också Wallerstein i sin världssystemteori när han hävdar att makteliterna i det moderna världssystemet under loppet av femhundra år formade ”ett antal legitimerande idéer som gjorde det möjligt för systemets makthavare att försvara sin position”).234 Det utgör ett exempel på hur diskursen formar uppfattningar, legitimerar beteenden och hjälper att reproducera de rådande förhållandena. Som en utveckling av detta sätt att se på diskurs och som en teoretisk fördjupning inför den kommande operationaliseringen av diskurs-begreppet presenterar jag i det följande avsnittet en diskussion kring ideologi och hegemoni i relation till diskurs.

2.2 Diskurs i sociokulturellt sammanhang Ordspråk berättar mycket om sin tids materiella förutsättningar. Idag har man svårt att förstå vissa gamla ordspråk därför att man inte lever i den praxis där dessa ordspråk utvecklades. Språket har utvecklats i relation till de specifika förhållanden som en kulturs medlemmar har handskats med i sin utveckling. Den kunskap som gruppen har byggt upp och som beskrivs och används med hjälp av språket är förknippad med de existensbetingelser och den livsstil som gruppen har erfarit i sin utveckling. Växter och djur, jakt och

232 På liknande sätt talar Herman och Chomsky om ”the ideology of anticommunism”, som en av kontrollmekanismerna som media använder sig av. Se Herman & Chomsky (2002). 233 Att karaktärisera ett politisk-ekonomiskt system utifrån namnet på det politiska partiet som styr landet i fråga duger inte som analytiskt verktyg. Om man i stället karakteriserar ett sam-hälle utifrån det politisk-ekonomiska systemet som råder, undviker man att ändra klassifice-ringen varje gång ett land upplever ett regeringsskifte. Till exempel behåller USA samma politiska och ekonomiska system med en ”demokratisk” eller med en ”republikansk” regering, England med en ”laborist” eller en ”konservativ” eller Sverige med en ”moderat” eller en ”socialdemokratisk” regering. 234 Wallerstein (2006), s. 109. Wallerstein syftar också att eliten har använt sig av de veten-skapliga och teknologiska framstegen som legitimeringsmekanismer. Wallerstein (1999), s. 84.

66

fiske, levnadsförhållanden, produktionssätt och organisationsformer har format både språket och tankesättet. Omgivningen och naturen (utnyttjandet av dess resurser) sätter villkor för hur de sociala relationerna formas. Språk och tänkande utvecklas även i relation till en materiell verklighet och på samma sätt utvecklas diskurserna i direkt anslutning till den sociala prakti-ken där de genereras. Att man tolkar en händelse på ett särskilt gemensamt sätt beror inte bara på att den materiella basen är samma utan också på att det finns gemensamma kulturella element. Det är just vid tolkningen som dis-kursen blir ett socialt fenomen och det är först då som ideologiska aspekter får signifikans.

2.2.1 Diskurs och ideologi Det har traditionellt funnits två olika sätt att se på ideologi. Det ena har en ren beskrivande karaktär och talar om ”systems of thought”, ”systems of belief” eller ”symbolic practices” och hör till social handling eller politiska projekt.235 Det kallar Thompson för ”a neutral conception of ideologi”. Med synen på ideologi som bara ett system av idéer som kan användas i politiska uträkningar upplöser man relationen mellan ideologi och dominans.236 Det andra sättet (det ”kritiska”) betraktar ideologi som i grund och botten relate-rad till den process som uppehåller de ojämna maktförhållanden i samhället, det vill säga upprätthåller rådande dominansförhållanden. Thompson hävdar att studiet av ideologin är just ”to study the ways in which meaning (signifi-cation) serves to sustain relations of domination”.237 Denna kritiska uppfatt-ning av ideologi brukar förknippas med marxismen, där ideologi har varit ett centralt begrepp med två olika betydelser. Den ena är en bild av världen som är formad i en bestämd grupp (social klass) och som innebär särskilda värde-ringar och beteendenormer. Den andra är falskt medvetande, som syftar på att en social klass har tagit värderingar från en annan social klass och gjort dem till sina egna. Den första är relaterad till kultur och den andra till hege-moni.

På samma sätt som studier av kultur har ändrat fokus från att ha försökt definiera vad kultur är till hur kulturen sker238 har studier av ideologi börjat betrakta kultur mer som en process än som en produkt (en process som arti-kulerar samman skilda representationer av verkligheten).239 Att betrakta ideo-logi framför allt som produkt i stället för att betrakta den som producerande har varit vanligt. I relation till den spridda uppfattningen att det ideologiska utgör en produkt har idén att det finns ”ideologiska diskurser” utvecklats, som om de utgjorde en särskild typ av diskurs eller genre, liksom politiska, 235 Här refererar jag till klassificeringen gjort av Thompson (1984), s. 4 ff. 236 Thompson (1984), s. 130. 237 Thompson (1984), s. 130–131 (kursiverat i originalet). 238 Bocock & Thompson (1992), Robert Bocock i: Hall & Gieben (1992) och Hall (1997). 239 Fairclough & Wodak (1997), s. 276.

67

vetenskapliga eller massmediala diskurser. Jag menar att ideologi inte är någon särskild typ av budskap eller uttalande. Det är inte heller någon sär-skild typ av diskurs eller genre, utan jag utgår från att det ideologiska är en dimension som är konstitutiv för all social verksamhet och därmed närva-rande i alla möjliga diskurser.240 På liknande sätt undrar Thompson hur man kan karakterisera några diskurser som ideologiska när det ideologiska ound-vikligen finns i alla diskurser och i all kritik eller i alla tolkningar av dem.241 Det ideologiska i detta sammanhang är just diskursernas förmåga att påverka (förändra eller fastställa) maktrelationer. Thompson skriver vidare att ideo-login är något som verkar i ”the discursive practices of everyday life, for the maintenance of relations of domination.242 Detta stämmer med Faircloughs syn när han ser ideologin som konstruktioner av verkligheten som bidrar till produktion och reproduktion av dominansförhållanden.243

I stället för att betrakta ideologin som ett system av idéer, färdiga program eller doktriner anammar jag en syn på ideologi som process i den diskursiva praktiken, alltså som en länk mellan mikro och makro där aktör och struktur möts (ideologin tjänar som beröringspunkt mellan kognition och social struktur).244 Att ideologiska mekanismer opererar genom diskursiva praktiker innebär att de produceras, överförs och tas emot i bestämda sociala praktiker (vetenskap, konst, sport och andra kulturella domäner utgör i sig ingen bety-delseproduktion, utan det är ideologin som ger betydelse till dessa konkreta kulturella praktiker). Utifrån den här synen är det inte texten i sig som är ideologisk utan det är texten i relation till sin kontext (i sin praktik) som framkallar ideologin. Man hittar inte ideologin explicit i texterna utan ideo-login framstår i tolkningsprocessen.245 Men om en viss ideologisk mekanism uppstår vid tolkningen av texten innebär det att några element som väcker eller framkallar ideologi också måste finnas i texten. Att väcka associationer är inte bara en förmåga hos individen utan både texten och kontexten är nöd-vändiga (texterna blir sociala fenomen endast i en social praktik, liksom en term blir begrepp först när den sätts i ett sammanhang). Det är först i det ögonblick som texten tolkas som det ideologiska framträder, eftersom texten utgör ett yttrande som påkallar tolkning och kräver ett svar från subjekten.246 240 Verón (1996 [1988]), s. 17 och 21. 241 Thompson (1984), s. 12. 242 Thompson (1984), s. 63. 243 Fairclough (1992), s. 87. 244 Van Dijk (1998). 245 Jag är också inspirera av Vološinovs syn på hur ideologin verkar genom språket i sociala relationer och på relationen mellan ideologi och symbolernas materiella bas. Se Vološinov (1986 [1929]). 246 I denna bemärkelse säger Therborn att ”[i]deologins funktion handlar i grunden om etable-randet och utformningen av det sätt varpå människorna framlever sina liv som medvetna, reflekterande, handlande varelser i en strukturerad, meningsfull värld”. Han tillägger att på så vis, genom interpellation, konstituerar ideologin människorna till subjekt. Therborn (1981 [1980]), s. 24. Althusser menar att ideologin omvandlar individerna till subjekt genom den operation som han kallar interpellation, att ideologin verkar empiriskt just i den mån som den

68

Ideologins betydelse i denna avhandling är inte bara den bestämda världsbil-den som utgör utfallet av en ”förvrängningsprocess” som sker i representat-ionen av verkligheten247 utan främst den processen där världsbilden blir till.

Eftersom det inte är möjligt att ”läsa av” ideologiska aspekter ur en text anser Fairclough att ideologierna först och främst är lokaliserade i det icke sagda, alltså i implicita påståenden. Den ideologiska vikten av det implicita är att texternas koherens och regelbundenhet beror just på de antaganden som är tagna för givna. Processen i vilken individerna tar vissa antaganden för givna kallar Fairclough för naturalisering: att människorna allmänt inte är medvetna om hur deras sätt att tala och uttrycka sig är socialt villkorade.248 En av diskursens mest betydelsefulla egenskaper är förmågan att naturalisera (att ta för givet) och ”opacitera” (att inte tillåta se) ideologiska aspekter. Naturaliseringen ger ideologiska representationer status av common sense och gör dem ogenomskinliga, så att de inte längre ses som ideologiskt lad-dade. Till exempel internaliserar man idén ”the West” relaterad till begrepp som demokrati, yttrandefrihet och välfärd, vilka ger associationer till posi-tiva värden. Denna vedertagna diskurs naturaliserar en bild av the West som ”opaciterar” andra typer av fenomen som också kan associeras till ”the West”, som överhöghet, indoktrinering och ojämlikhet. ”Naturalization is the royal road to common sense”, som Fairclough säger.249 Termen common sense syftar på tänkesätten som de flesta personer anser som förnuftiga. Det som de flesta anser som förnuftigt bygger på gemensamma värderingar (gruppen värderar just ett visst beteende som lämpligast eller rangordnar en viss tanke som bäst); därmed dess kulturella innebörd. Common sense som kunskap är oreflekterad (utvecklas inte ur en djupare medvetenhet), frag-mentarisk (gör inga relationer mellan olika fenomenen) och konventional-iserad (grundar sig på majoritetens konsensus). Därmed står common sense i opposition till vetenskaplig kunskap. Till skillnad från metodiska närmanden är common sense spontan och inte en systematisk reflexion (den innehåller begrepp och värderingar från olika världsbilder med olika ideologiska ladd-ningar och just därför kan den inte vara kritisk).

”rekryterar” subjekt bland individerna, en process som inte någon kan undgå. Ideologins roll framträder när individen blir subjekt, alltså när denne identifierar sig med en viss uppfattning och differentierar sig från andra. Utifrån individens uppfattningar (orientering med hjälp av konventionerna) blir denne interpellerad till handling, alltså blir denne subjekt i den mån som han eller hon positionerar sig gentemot diskursen. Althusser (1976 [1969]), s. 144. 247 Inspirerat av Lefebvre (1970 [1969]), s. 32 ff. 248 Inspirerad av den kritiska realismen föredrar jag att använda ordet ”villkora” än ordet ”determinera” (som Fairclough använder). Eftersom det finns krafter som påverkar eller motverkar utvecklingen med olika slags konsekvenser kan man inte se att det finns någon determinerad väg. 249 Fairclough (2001a), s. 76. I fortsättningen kommer jag att använda begreppet common sense och inte det svenska uttrycket ”sunt förnuft”, eftersom ”sunt förnuft” har en positiv laddning. Common sense däremot går att använda i positivt eller negativt avseende. Det an-vänds också (som Fairclough eller jag gör) som ett sätt att tänka och agera som ”den vanliga människan” gör.

69

Att diskurserna ger upphov till ideologiska effekter är möjligt därför att det finns polysemi (att ett ord har flera liknande betydelser), vilken möjlig-gör olika tolkningar. Härifrån drar Bourdieu slutsatsen att det inte finns ne-utrala eller oskyldiga ord,250 eftersom termerna har olika betydelser och kon-notationer (något som framgår tydligt i ett lexikons presentation av orden, till exempel). Just dessa kulturella element utgör grunden till interpellation och ställningstaganden (då det ideologiska aktiveras). Värderingar innebär att en fråga kan anta olika värden, och beroende på det värde som man ger den blir den mer eller mindre önskvärd. I denna värderingsprocess har både det som har internaliserats som ideal (det som anses önskvärt) och det som används som parametrar (andra frågor till vilka den aktuella frågan position-erar sig emot) betydelse. Det är genom positiva och negativa associationer som denna positionering sker. Med andra ord framträder det ideologiska när individen värderar och tar position gentemot texten. Dessa kulturella element som påverkar värderingsprocessen är representationer (i form av idéer) av konkreta sociala relationer och återspeglar just dessa relationer.251 I den soci-ala praktiken görs ständigt tolkningar av (och ställningstaganden gentemot) sådana rådande idéer och det är just i relation till detta som begreppet hege-moni blir fruktbart.

2.2.2 Diskurs och hegemoni Hegemonin är en process av intern kamp för att minska mångfalden mellan olika viljor och, som Gramsci säger, komma till ett stadium av enighet och göra dominansen möjlig eller mer gångbar. Denna kamp sker i en social praktik där motsatta element inte utesluter utan förutsätter varandra. Den diskursiva dimensionen utgör det dialektiska komplementet till repressiva handlingar och därför kan man betrakta den hegemoniska diskursen som en historisk manifestation av en kultur i sin strävan efter samhällelig reprodukt-ion. Den kritiska realistiska teoretikern Joseph uttrycker det som att hege-moni “has a functional role in relation to the unity of the social formation”.252 Det sker genom att det heterogena tenderar att bli homogent, till exempel värderingar, tro och diskurser och på det här sättet blir hegemoni ett bra ana-lysverktyg. Jag använder hegemonibegreppet dels i bemärkelsen att en grupp vinner legitimitet för sina idéer hos folket dels i bemärkelsen att hegemoni föreligger när en stat är både ekonomiskt, politiskt och finansiellt överlägsen andra stater och därför innehar den en såväl militär som kulturell ledarposit-

250 Bourdieu (1991 [1982]), s. 39–40. 251 Denna princip som realismen utgår ifrån härstammar från den tidigare materialismen: ”The ruling ideas are nothing more than the ideal expression of the dominant material relations” så att den dominerande gruppens idéer ”are the ruling ideas of the epoch”. Marx & Engels (1998 [1845]), s. 67. 252 Joseph (2002), s. 211.

70

ion (inspirerad både av Gramsci och av världssystemteorin).253 Så har hege-monin olika funktioner. Den ena, och viktigaste, är att vidmakthålla den strukturella modellen av kapitalackumulation och den andra är, som Joseph uttrycker det, att ”hålla de sociala tingen samman”: ”Since the necessary conditions for economic reproduction are socially secured, hegemony plays a basic material role in securing the conditions for social cohesion”.254 Det är i det här sammanhanget som man kan säga att hegemoni, i syfte att nå kon-sensus för den sociala sammanhållningen, handlar om att sprida en ideologi som andra tillägnar sig.

I ett heterogent samhälle kan ingen diskurs etableras totalt och därför samexisterar flera diskurser i en ständig kamp i den diskursiva praktiken. Gramsci utvecklade begreppet hegemoni med en dialektisk innebörd för att avvisa mekaniska och deterministiska synsätt om kulturella och ideologiska frågor, till exempel klassmotsättningar. Med hegemoni syftade han på en social grupps förmåga att utöva intellektuell och moralisk styrning över samhället och, för att förverkliga det, bygga ett nytt system av sociala allian-ser.255 Detta kallade han för ”historiskt block” och ansåg att hegemoni och konsensus är nödvändiga former av det historiska blocket.256 Den dialektiska synen på hegemonin innebär å ena sidan, som Joseph förklarar, att ”[h]egemony concerns not just the construction of a ruling bloc, but the re-production of the underlying social structures that create the material condi-tions for such a bloc”,257 det vill säga sociala strukturer som bl.a. handlar om det ekonomiska produktionssättet som tillförsäkrar det hegemoniska blockets dominans. Å andra sidan innebär Gramscis dialektiska syn inte bara en kamp mellan två antagonistiska positioner, utan också en kamp för hegemonin mellan andra fraktioner än de som utgör den huvudsakliga motsättningen. Denna kamp för hegemonin innebär inte nödvändigtvis användande av våld, utan även andra medel, till exempel subtil styrning av argument och uttryck i relation till konkreta empiriska förhållanden i den sociala praktiken för att försöka producera en viss önskad tolkning. En härskande grupp använder sig också (och helst) av andra mekanismer än det öppna våldet för att säkra sin dominans. Det är i det här avseendet som hegemonins verkställande innebär både kraft (våld) och konsensus,258 som två integrerande delar av samma helhet, vilket ger hegemonin den dialektiska karaktären som jag presenterade ovan. 253 Wallerstein (2007 [2004]), s. 149. 254 Joseph (2002), s. 207. 255 Gramsci (1999 [1947]), vol. 1 s. 187 och vol. 4 s. 136. 256 Gramsci (1999 [1947]), vol. 4 s. 135. 257 Joseph (2002), s. 214–215. 258 Gramsci (1999 [1947]), vol. 1 s. 124, vol. 4 s. 209–210 och vol. 5 s. 81 och 145. Ett illust-rativt exempel är valspråket på det chilenska statsvapnet: ”Por la razón o la fuerza” (antingen genom förnuftigt samtycke eller genom våld), något som syftar att våldet kommer in när övertalningen inte duger. Men det innebär samtidigt att övertalningen påverkas av hotet om våld.

71

Hegemonin, som mekanism, är en kombination av användning av både våld och konsensus och det är det som menas när hegemonin definieras som organisering av samtycke.259 Denna kulturella enighetskapande process som förenhetligar idéerna i gemensamma meningar är grunden för att avslöja mekanismerna genom vilka diskursen verkar ideologiskt. Gramsci säger att historiska handlingar utförs av ”kollektivmänniskan”, något som ”förutsätter att man uppnått en ’kulturell-social’ enhet, varigenom en mångfald sinsemel-lan olika viljor med heterogena mål svetsas samman för ett och samma mål, på grundval av en likartad och gemensam världsåskådning”.260 Gramsci be-traktar ideologin som en organisk och relationell helhet, som tar konkret form eller uttryck i institutioner och apparater som svetsar samman hand-lingar (eller praktik) kring några grundläggande artikulerande principer. Med dessa principer syftar Gramsci på att med den relation som etableras mellan de olika elementen modifierar deras identitet. Denna modifikation avser en diskursiv kamp för hegemonin eller att hegemonin konstitueras diskursivt.261 Det är detta som gör hegemonibegreppet fruktbart, att det pekar på mekan-ismen som just den diskursiva dimensionen utlöser. Detta gör att hegemoni inte bara kan relateras till klass utan också till andra diskursiva manifestat-ioner (i andra diskursiva praktiker) som representerar andra grupper, till exempel miljörörelser och andra organisationer engagerade i miljöfrågor.

Gramscis utveckling har för oss två intressanta sidor som kan bli frukt-bara om man tillämpar dem på subkulturella grupper som anstränger sig att styra en fråga. En aspekt är att makten kan utövas på olika sätt, från tvång och hot om öppet våld till subtil övertalning som verkar (ideologiskt) på kulturella element. Den andra avser kampen eller styrkeförhållanden mellan grupper med samma strategiska målsättningar men med olika taktiska inrikt-ningar.262 Gramscis tillämpning av begreppet hegemoni avser inte bara en kamp för att få leda andra klasser utan också fraktioner av samma klass med syfte att nå eller behålla dominansen. I den härskande klassens fall, i sin ansträngning för att behålla makten, är de här mekanismerna knutna till sta-ten (hegemoniska apparater). Kampen för hegemonin inom diskursordningen ”miljöfrågan” skulle således ske inte bara bland helt olika och alternativa diskurser utan också mellan de som delvis sammanfaller med den rådande

259 “The organisation of consent”. Barrett (1991), s. 54. Tyvärr går det etymologiska samban-det mellan consent-consensual-consensus förlorat på svenska: samtycke-överenskommen-konsensus. 260 Gramsci (1967 [1947]), s. 53. 261 Laclau och Mouffes diskursteori utvecklas just från denna idé. Laclau & Mouffe (1985), s. 67 ff. Jag har inte tagit upp Laclau & Mouffes utveckling av hegemoni i boken Hegemony & Socialist Strategy därför att deras tolkning strider mot det realistiska perspektivet som jag tillämpar här. För en realistisk kritik av Laclaus konstruktionistiska syn se Brante (2005) och för realistisk kritik av Laclau & Mouffes syn se Kohan (2001), Joseph (2002), Joseph & Roberts (2004) och Jessop (1990), s. 289 ff. 262 Alltså, i ett dialektiskt perspektiv, sekundära kontradiktioner eller, som Gramsci säger, ”hegemoniska system i det inre av staten”. Gramsci (1967 [1947]), s. 235.

72

diskursen. En del av de samexisterande diskurserna tillhör grupper som har liknande synsätt och intressen och en av dem är den som lyckas vidmakt-hålla hegemonin. Fairclough ser texterna som ideologiska i den mån som de påverkar maktrelationer. Det handlar om makt att forma diskursiva ordning-ar och att styra diskursiva praktiker. Diskursanalys innebär, i detta avseende, ett sätt att operationalisera makten, dvs. att man utvecklar analytiska verktyg för att empiriskt angripa diskursens ideologiska påverkan och olika aktörers diskursiva strider för att nå eller för att behålla hegemonin.

2.3 Den realistiska diskursanalytiska ansatsen Inom flera varianter av diskursanalys ser man diskurs som produkt av indi-viden snarare än som produkt av samhället, då tyngdpunkten ligger på indi-vidernas konstruktion än på andra samhälleliga krafter. Till exempel, utifrån Potters tes att ”in a profound sense, accounts ’construct’ reality”,263 söker man procedurerna genom vilka berättelser eller utsagor konstruerar diskur-serna eller den sociala verkligheten. Begränsningen med en sådan ansats för mitt syfte är att den inte söker efter konkreta genererande faktorer som kan understödja en bredare förklaring. Det blir också svårt att analysera och tolka på en överindividuell nivå, till exempel miljörörelsens eller FN:s uttalanden. Däremot analyserar kritisk diskursanalys, en variant baserad på realistisk vetenskapsfilosofi, relationerna mellan det konkreta språkbruket och de breda sociala och kulturella strukturerna, i synnerhet i relation till makt och ideologi. Kritisk diskursanalys (CDA) är inte en homogen teori utan en upp-sättning väl definierade teoretiska och metodologiska ansatser som har sitt fokus på sociala problem och inte på språket.264

De två mest representativa varianterna av kritisk diskursanalys utgörs av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys och Ruth Wodaks diskurshisto-riska metod.265 Faircloughs metod relateras till Hallidays systemiska ling-vistik eller funktionella grammatik,266 medan Wodaks och van Dijks metod har varit mer influerad av kognitiva modeller av textanalys.267 Några gemen-samma drag är att alla varianterna av kritisk diskursanalys bygger på

263 Potter & Wetherell (1999 [1987]), s. 34. Från CDA:s håll har riktats kritik mot vikten av självets påverkan på diskursen och dess följaktiga variabilitet, något som anses som ett exem-pel på konstruktivistisk position. Se Fairclough (1992), s. 25. På den här punkten stöter man kanske på den ontologiska skillnaden mellan de konstruktionistiska och de realistiska varian-terna av diskursanalys. 264 Wodak (1996), s. 17 f. och Titscher et al. (2000), s. 146. 265 En översiktlig genomgång över kritisk diskursanalys främsta varianter kan ses i Wodak & Meyer (2001). 266 Vilken intresserar sig på vad språket, som en del av det sociala systemet, kan göra och vilka funktioner det tjänar. Se vidare Halliday (1978). 267 Fairclough & Wodak (1997), s. 266; Titscher et al. (2000), s. 144; Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 70.

73

Foucaults diskursteori som ser diskurs som konstituerande för kunskap, sub-jekt och sociala relationer. Vidare hävdar de olika varianterna att denna pro-cess har ideologiska tecken och att vetenskapen borde ha en emancipatorisk karaktär. CDA:s teoretiska bas kan beskrivas, med undantag endast av Foucaults idéer, som neomarxistisk268 i den bemärkelsen att CDA hävdar att kulturella dimensioner, snarare än ekonomiska, är signifikanta i skapandet och upprätthållandet av maktrelationer. CDA:s kritiska karaktär syftar till avslöjande.269 Delvis kommer denna påverkan, säger Locke, från Foucaults verk, som försökte avslöja naturen av regler, principer och värden som möj-liggör en diskurs att etablera sig.270

CDA skiljer sig från andra diskursanalysmetoder i två väsentliga avseen-den: sitt sätt att se på relationen mellan språk och samhälle och sitt sätt att se relationen mellan analysen och den analyserade praxisen. Den ena är en on-tologisk fråga (om världens beskaffenhet) och den andra är en epistemolo-gisk fråga. CDA ser diskurs som en form av social praxis med en dialektisk relation mellan den konkreta diskursiva händelsen och den ram som ger upphov till den.271 Den ser en ömsesidig relation mellan diskurs som produk-tiv enhet och diskurs som produkt, det vill säga att diskursen anses vara både socialt konstitutiv (formande) och socialt formad (resultat av). Vidare ses diskurserna som historiska, vilket innebär att de bara kan förstås i relation till sin specifika kontext (skillnaden med Foucault är att kontexten här syftar just på att se kausalitet både i termer av historiska och av kontingenta relationer). Utifrån idén att diskursen är produktiv och socialt formande härleder man att diskursiva praktiker har stor ideologisk verkan, eftersom de kan bidra till att producera och reproducera samhälleliga förhållanden, vilket är ett av de största särdragen i CDA:s teoretiska utgångspunkter. Detta är en punkt som andra varianter av diskursanalys fäster mindre vikt vid.

Bergström och Boréus presenterar några problem med diskursanalys, vilka har varit föremål för kritik. Till exempel att den betraktas som idealist-isk (så att verkligheten reduceras till begrepp eller idéer om verkligheten), att den är relativistisk och konstruktionistisk (den saknar kriterier utanför det språkliga att relatera en diskurs till) och att den inte kan sätta gränser mellan det diskursiva och det icke-diskursiva (och hur man hanterar icke-diskursiva

268 Titscher et al. (2000), s. 145. Vidare om CDA:s utveckling och rötter se Norman Fair-clough och Ruth Wodak i van Dijk’s bok Discourse as Social Interaction (1997b), kapitel 10. 269 För att avslöja krävs det att man ifrågasätter och det gör man bäst med hjälp av kritisk teori, eftersom som Fairclough säger ”the abuses and contradictions of capitalist society which gave rise to critical theory have not diminished”. Fairclough (1995a), s. 16. 270 ”Att konstruera sitt fält”, i den foucaultianska traditionen. Locke (2004), s. 25 ff. I denna bok finns en vidare diskussion om olika nyanser av ”kritik” och ”kritiska” ställningar inom diskursanalys. 271 Om den dialektiska relationen mellan den diskursiva händelsen (eller diskursen) och struk-turen se Fairclough (1992), s. 64 ff., Fairclough (1995a), s. 71 ff. och Fairclough (2001a), s. 30 f.

74

kontexter).272 Bergström och Boréus syftar egentligen på andra varianter av diskursanalys än CDA, vilken skiljer sig från ovan därför att den gör en ana-lys som utgår från en realistisk ståndpunkt, något som gör att den ser diskur-sen inte bara som konstruktion utan också som socialt formad och som en konstituerande del av den materiella sociala praktiken i vilken den finns (makten och social underordning, till exempel, anses inte vara abstrakta be-grepp avskiljda från den konkreta praktiken i vilken de förekommer).

Utifrån andra synsätt kan CDA kritiseras för att vara deterministisk. Blommaert hävdar att text anses ha en viss ideologisk innebörd som på-tvingas läsaren, något som är i det närmaste en deterministisk syn.273 Van Noppen anser att Fairclough överdriver förhållandet att diskursen påverkar individerna till att diskursen determinerar.274 Man skulle dock kunna hävda att denna kritik stödjer sig på en relativistisk syn som ställer sig emot den forskning som är inriktad på att söka kausala förklaringar. En händelse före-gås alltid av andra händelser och det är just de generande orsakerna som man söker efter i en sådan realistisk ansats. Determinismen, som Brante väl po-ängterar, ”är en ontologisk och kunskapsteoretisk princip, inte någon meto-dologi”.275 När Fairclough använder uttrycket ”determinera” gör han det inte för att representera en egenskap hos texten i sig utan för att representera textens relationer med det bestämda sociala system under vilket den produ-cerades,276 det vill säga det sociala systemet som villkorade textens produkt-ion.

Man skulle kunna analysera miljöfrågan med en annan ansats också, men utifrån avhandlingens syfte har jag bedömt att Faircloughs variant av CDA passar bäst för denna studie. CDA lämpar sig bra för att studera den aktuella frågans utveckling eftersom CDA utvecklades just ”out of the specific politi-cal context of ideological and political movements since the 1960s”.277 Med hjälp av CDA kan jag, metodologiskt, dela upp analysen i tre olika moment (CDA:s dimensioner text, diskursiv praktik och social praktik) som följer stegen beskrivning, tolkning och förklaring. De här tre dimensionerna utgör också en metodologisk ordning: de motsvarar stegen beskrivning (socio-lingvistisk analys av text), tolkning (analys av relationen mellan text och interaktion, mellan produktion och tolkning) och förklaring (analys av relat-ionen mellan interaktionen och kontexten, mellan den diskursiva och den

272 Bergström & Boréus (2000), s. 256 ff. 273 Blommaert & Bulcaen (2000), s. 455. 274 van Noppen (2004), s. 119. 275 Brante (2008), s. 55. Determinism, i relationen orsak-verkan, är egenskapen som betyder att ”allt har en orsak”. Føllesdal, Valløe & Elster (1990 [1977]), s. 201. 276 Här parafraserar jag Verón, som inte är långt ifrån Faircloughs terminologi. Verón anser att texterna som sociala produkter kan betraktas som producerade ting och därför kan man göra en parallell mellan produktion av texter och den övriga ekonomiska produktionen. Han uttrycker det som det ”produktionssystem under vilket texten producerades”. Verón (1996 [1988]), s. 130. 277 Titscher et al. (2000), s. 164.

75

sociala processen).278 Det möjliggör att ge en beskrivning och en förklaring av miljödiskursen på en makrosocial nivå (det är just operationaliseringen av makten med hjälp av begreppet hegemoni som möjliggör analysen på mak-ronivå). Ytterligare en anledning till att använda CDA är att analysmetoden lägger lika mycket vikt på att diskursen inte bara är konstituerande utan också konstituerad. Detta dialektiska synsätt möjliggör en realistisk analys, genom att utgå inte bara från själva representationen som startpunkt utan också från den struktur som genererar och påverkar diskursen. Detta gör det också möjligt att tillföra den historiska karaktär som analysen av en längre period kräver.

2.4 Mot en diskursanalytisk modell För att i min analys se hur olika diskursiva framställningar är uppbyggda och hur de relaterar till varandra och till det övriga samhället kommer jag att utgå huvudsakligen från Faircloughs tredimensionella ram. Faircloughs metodo-logiska ansats kan dock tillämpas på olika sätt. Å ena sidan beror detta på att han själv använder sina begrepp med lite skiftande betydelse i olika verk ”eftersom modellen utvecklats under resans gång”.279 Å andra sidan beror detta på att Faircloughs tvärvetenskapliga modell utvecklas med grund i tre skilda traditioner: lingvistikens textanalys, de socialpsykologiska sätten på vilka individerna konstruerar diskursen och den sociologiska analysen av ideologi och hegemoni. När det gäller vilken teori om makt som kan ge en förklaring på makronivå i det moderna samhället stödjer sig Fairclough på Gramscis hegemoniteori. Med tanke på mitt material passar denna teori bra, eftersom den går att tillämpa inte bara på staten utan också på strider mellan grupper, alltså mellan olika konkurrerande diskurser. Det är just denna kom-bination och utrymmet för makrosociala och historiska aspekter som gör Faircloughs variant av CDA lämplig för min sociologiska analys, till skillnad från till exempel Caldas-Coulthards och Lockes mer lingvistiskt inriktade ansatser eller Wodaks och van Dijks mer kognitiva sådana.

Fairclough analyserar olika sorters material: tal, konversationer, inter-vjuer, broschyrer, politiska annonser, reklamannonser, nyheter från tidningar etc. Jag har bortsett från Faircloughs analys av muntligt språk (intervjuer och konversationer) då han tolkar, förutom det språkligt sagda, också pauser, skratt och annat icke-verbal kommunikation. Däremot har jag tittat närmare på hur han går tillväga i sina analyser av skrivna texter. Men jag vill klargöra att min analys, trots att den börjar på en språklig nivå, inte främst är en språklig analys. Jag kommer att följa Faircloughs språkliga steg i den be-

278 Fairclough (1995a), s. 43 f. och 97 f. och Fairclough (2001a), s. 21 och 91. 279 Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 70.

76

skrivande fasen som CDA inleds med, men jag utvecklar ansatsen i den tredje dimensionen, som jag förklarar i det följande.

I några analyser börjar Fairclough med att se texten som en kommunika-tiv händelse (som diskursiv praktik och som text) och skjuter upp diskuss-ionen om sociokulturell praktik. Först efter den intertextuella och interdis-kursiva analysen, där han ser hur det dras nytta av officiella diskurser, disku-terar Fairclough diskursen i relation till de sociokulturella aspekterna. I de här exemplen tar han ofta upp beskrivningen (texten) först och sedan pro-duktion och tolkning (i den diskursiva praktiken).280 I några andra analyser börjar han med dimensionen diskursiv praktik, mest för att precisera ramen i vilken texten finns, för att sedan fortsätta med själva textanalysen. Det gör han till exempel i en analys av marknadsföring av offentliga diskurser (i synnerhet universitetets diskursiva ordning, som på detta sätt har paralleller med min egen analys av en diskursiv ordning). Där väljer han först materi-alet och strävar efter en viss representativitet. Han syftar på att materialet är representativt för sin egen diskursiva ordning och det handlar om att analy-sera skilda texter och olika sorters text.281 Sedan diskuterar han dimensioner-na ”text” och ”diskursiv praktik” utan åtskillnad. På ett ställe säger han även explicit att han inte kommer att systematiskt använda sin tredimensionella ram för analys för att på det sättet ta upp saken mer kortfattat.282

Fairclough gör inte sina analyser i samma ordning varje gång, med un-dantag för dimensionen social praktik som han alltid tar sist, eftersom den handlar om det metodologiska steget förklaring. Det gör att Faircloughs sätt att hantera och analysera texter varierar och han lämnar möjligheten öppen att börja den praktiska analysen med antingen texten eller den diskursiva praktiken.283 I boken Discourse and Social Change specificerar Fairclough flera konkreta analytiska redskap för de olika dimensionerna, men han behål-ler inte samma antal eller samma uppdelning i senare verk. Med andra ord, beroende på analysens syfte och fokus, menar han att man kan tillämpa de analytiska verktygen i olika ordning. Därför anser jag det viktigt att inte låsa sig vid någon av hans presentationer utan i stället utveckla en egen använd-bar modell utifrån CDA:s ståndpunkter. 280 Fairclough (1995b), s. 68 ff., där han analyserar ett textextrakt om en antidrogkampanj. Se också Fairclough (2001a). 281 I det här fallet utannonserade lärartjänster i pressen, programmaterial för en akademisk konferens, en akademisk curriculum vitae, inledningar till kursbeskrivningar i en katalog. Fairclough (1995a). 282 Fairclough (1995a), s. 149. 283 Faircloughs analys går progressivt från analys av diskursiv praktik på makronivå (med fokus på intertextualitet och interdiskursivitet) och genom analys av text till analys av den sociala praktiken som diskursen är en del av. Denna sekvens innebär en progression från tolkning av den diskursiva praktiken (produktion och konsumtion av text) till beskrivning av text, för att de senare ska kunna tolkas i ljuset av den sociala praktiken i vilken diskursen är inbäddad och på detta sätt utgöra en förklaring. Men Fairclough säger att denna ordning inte alls behöver vara den enda och att man kan lägga upp sin analys på ett annat sätt, beroende på analysens syfte och fokus. Fairclough (1992), s. 231.

77

I stort sett följer jag Faircloughs tredimensionella modell. Metodologiskt inspirerad av Fairclough, kommer jag att gå från beskrivning till förklaring och därför väljer jag att börja analysen med en textgranskning, något som håller sig på en språklig nivå och har en beskrivande karaktär.284 Jag kommer att analysera texten och dess diskursiva praktik i den ordningen eftersom de analytiska verktygen som används i dessa dimensioner har en successiv komplexitetsgrad (inte bara inuti varje dimension utan också en progressiv relation dimensionerna emellan). Efter den språkliga nivån kommer jag att beskriva och tolka upptäckterna på en institutionell nivå. Min analys avslutas med att jag kontextualiserar diskurserna och försöker förklara miljödiskur-sens utveckling. För denna sista fas har Fairclough inte utvecklat konkreta, specifika eller operationaliserade analytiska redskap, beroende på att han brukar använda andra sorters empiriska material än jag använder här. För min modell kommer jag att utveckla verktyg som utgår från Faircloughs definition av den tredje och sista dimensionen som makrosocial och histo-risk.

Ytterligare en skillnad mellan hans analyser och min är det empiriska un-derlagets omfattning: med mina texter försöker jag täcka en större del av den diskursiva ordningen för att kunna se utvecklingen av en ”hel” diskurs. I avsnittet om urvalet har jag närmare presenterat varför denna omfattning, både vad gäller tid (två och ett halvt decennium) och rum (flera och skilda organisationer från hela världen). Liksom Fairclough tolkar jag dessa diskur-siva manifestationer först i relation till deras närmaste kontexter och senare i relation till ett bredare sammanhang och söker en förklaring på makronivå. En annan skillnad gentemot Faircloughs analys, som är en nödvändig konse-kvens av att materialet är så omfattande och kontexten så vid, är att jag följer en mer bestämd ordning eller systematik. Här utvecklar jag en modell som möjliggör en större standardisering i användningen av de analytiska verkty-gen för att på så sätt kunna jämföra diskurserna sinsemellan och relatera dem på samma sätt till andra diskurser och strukturer. Jag utvecklar dessutom konkreta verktyg för att hantera analysens tredje dimension, social praktik.

2.4.1 Dimensionen text Syftet med analysen i dimensionen text är att, utifrån texternas språkliga drag, kartlägga grunden för aktörernas konstruktion av sociala relationer. Den diskurs som en aktör anammar hjälper denne att utveckla en egen profil, något som i sin tur påverkar dennes sociala relationer. Identifieringen med en viss diskurs innebär användning av en retorisk form som markerar den

284 Fairclough presenterar dem som ”three stages of critical discourse analysis; description of text, interpretation of the relationship between text and interaction, and explanation of the relationship between interaction and social context” (Faircloughs kursivering). Faiclough (2001), s. 91.

78

egna positionen och hjälper att differentiera den från andra aktörers. Utifrån vad och med vem aktörerna identifierar sig kan man se deras positionering och därmed konstruktion av deras sociala relationer. Detta underlättas av det faktum att bakom författandet av en text oftast finns en aktör. Halliday anser att texten är en form av privat egendom och förklarar att denna särskilda föreställning av egendom är associerad bara med skriven text.285 De texter som jag analyserar i min studie utgör på detta sätt ”privat egendom” och kan visa en tydlig profil (de var avsedda just att påverka utifrån det egna per-spektivet och göra textkonsumenterna delaktiga).

Texternas egenskaper kommer jag att analysera med hjälp av några red-skap eller analytiska verktyg som jag har valt ut från Faircloughs egen för-enkling av sin analytiska ram: vokabulär, grammatik, kohesion och struk-tur.286 Dessa verktyg har olika komplexitetsgrad eftersom vokabulär huvud-sakligen handlar om enskilda ord, grammatik handlar om hur orden kombin-eras i satserna, kohesion om hur satserna sammanbinds sinsemellan och struktur handlar om texternas organisatoriska egenskaper i större skala. För textanalysen har jag bortsett från vissa lingvistiska redskap som inte spelade samma roll i min undersökning, eftersom jag inte analyserar personliga dia-loger. Till exempel har jag fångat in transitivity och modality (där man tar hänsyn till intonationen och sättet på vilket sakerna sägs) inom andra bredare analytiska redskap, nämligen grammatik och struktur och på liknande sätt med redskapen metaphor, som jag fångar upp i både vokabulär och struk-tur.287 Som Winther Jørgensen och Phillips väl påpekar är det ”inte meningen att man nödvändigtvis ska använda alla metoderna”288 utan man väljer olika redskap beroende på projektets egna speciella karaktär.

Med det analytiska redskapet vokabulär kommer jag, utifrån orden som används, att försöka se varför just ett visst ordval bland andra synonymer förekommer, om de valda orden ger en särskild karaktär eller konnotation till temat, vilken betydelse eventuella alternativa ord kan ha, vilka ord som upp-repas och hur upprepningar äger rum (med synonymer eller ordagranna repe-titioner). Jag kommer också att beakta orden som undviks, alltså som väl kunde ha använts men som inte nämns. Antonymer och metaforer kommer jag också att beakta, eftersom man med deras användning konstruerar berät-telserna (jämför med det tidigare anförda exemplet med benämningen ”terro-rist” eller ”frihetskämpe”). Jag kommer att relatera metaforer till kulturella 285 Halliday (2004), s. 229. (Själva artikeln är egentligen från 1994). 286 Fairclough förenklar hanteringen av punkterna för att analysera text (Interactional control, Cohesion, Politeness, Ethos, Grammar, Transitivity, Theme, Modality, Word meaning, Wording och Metaphor) under fyra huvudpunkter: vokabulär, grammatik, kohesion och struk-tur. Fairclough (1992), s. 75 ff. 287 Transitivity definieras som ”the aspect of the grammar of a clause or sentence that relates to its ideational meaning, that is, the way it represents reality” och Modality som ”aspects of clause grammar which have to do with its impersonal meanings, that is, a focus on the way social relations and social identities are marked in clauses”. Fairclough (1992), s. 27, 28. 288 Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 81.

79

och ideologiska faktorer som kan förklara deras användning, eftersom sam-mansättningen av ord som bildar metaforer eller idiomatiska uttryck brukar visa djupare positioner och relationer än lösa enstaka ord. Den använda vo-kabulären kommer att relateras till den egna profileringen, något som blir särskilt viktigt bland organisationer och andra politiska föreningar, till ex-empel miljöorganisationer.

Analysen av grammatik söker hitta mönster i sättet att uttrycka sig, något som får konsekvenser inte bara för diskursens konstruktion av kunskap utan också för konstruktionen av sociala relationer. Grammatiska framställningar kan avslöja om man syftar på att inräkna, integrera eller inkorporera läsa-ren/åhöraren eller om man avser att särskilja, exkludera eller skapa distans. Vidare kommer jag att observera hur objekt (händelser, processer, organisat-ioner eller människor) förbinds med subjekt (till vilka diskursen riktas) och andra objekt, genom att observera framställningsformer som avslöjar vilka sorters relationer som byggs, till exempel underordnings- eller överordnings-relationer. Resurser som presentation i punktform, upprepningar under olika former eller rubriker, användning av kursiv eller versaler som ett sätt att framhäva kommer också att beaktas. Det kan också ha betydelse om texten är formulerad formellt, sakligt och neutralt, eftersom olika framställningssätt har olika mottagningsformer, särskilt i kombination med vilken vokabulär som används (just därför tar jag upp grammatiken efter vokabulären i ana-lysen).

Med verktyget kohesion försöker man se, genom att beskriva textens reto-rik, hur argumenten presenteras och hur satserna förhåller sig till varandra. Det gör man genom att se om den använda vokabulären tillhör något särskilt (gemensamt) semantiskt fält och hur vokabulär från olika grupper kombine-ras. Med det analytiska verktyget kohesion söker man se hur textproducen-ternas grad av instämmande (”affinitet”) mellan meningarna och den valda vokabulären hjälper till att framställa de egna målen. Här kommer jag att beakta också symboliska aspekter som används eller andra resurser i form av bild eller text som relateras till och hjälper att framtona de egna målen.

Med det analytiska verktyget struktur söker man se drag i designen som kan illustreras som ”textens arkitektur”, alltså vilka företeelser som kombin-eras med vilka andra företeelser för att skapa en viss bild, hur problemen karakteriseras och hur lösningarna presenteras. Det kan ge en inblick i olika system av kunskap och tro och sociala relationer som bygger på dessa. Vilka frågor som ges större relevans och var tyngdpunkten läggs är naturligtvis också viktiga faktorer för att förstärka den bild man behöver skapa.

I analysen av de skrivna texterna kommer jag också att uppmärksamma icke språkliga aspekter som kan vara relevanta i sammanhanget, eftersom det är ett faktum att texterna i det samtida samhället i allt större utsträckning är multi-semiotiska: texter som är språkliga i grunden kombineras i allt högre

80

grad med andra semiotiska former.289 Böckerna använder bilder och färger och sociala rörelser använder, tillsammans med sina texter eller andra aktivi-teter, symboler, färger och logotyper. Dessa element kan inte förbises eller separeras från språkliga manifestationer i en textuell analys och det får sin relevans i de följande faserna av analysen (de kan ge element för att beskriva och klarlägga ideologiska konsekvenser som olika framställningsformer kan innebära). Det gäller också att försöka ha insikt i det som finns implicit i texten, eftersom ideologiska aspekter oftast är implicita i texten. Egenskaper hos texterna som kan ses som potentiellt ideologiska är skilda ordförråd och metaforer, grammatiska antaganden och dess implikationer osv. Tolkningen, alltså hur man uppfattar, beror på hur sakerna presenteras (formuleras) och vilka associationer de leder till.290 Att välja ett ord i stället för ett annat eller att använda ett visst framställningssätt syftar till att verka just på tolkningen.

2.4.2 Dimensionen diskursiv praktik Denna dimension söker fastställa hur texten är producerad och hur den dis-tribueras och konsumeras. Diskursiv praktik utgör länken mellan texten och den sociala praktiken. Meningen är att se hur producenter och konsumenter av text drar nytta av de socialt tillgängliga resurser som är viktiga i konstitut-ionen av den diskursiva ordningen (eller diskursordningen).291 Här har jag varit tvungen att avgränsa mig till textproduktion och cirkulation, eftersom jag inte kan se dess konsumtion helt nu när en del av konsumenterna (den breda publiken) inte längre finns. Ibland går det att skönja allmänhetens mot-tagande av texter eller andra diskursiva manifestationer men det underlaget är alldeles för litet och vagt. En mer fullständig analys av denna dimension på det sättet hade krävt andra typer av data. Därför kommer jag att i relation till konsumtion bara analysera hur mina valda aktörer konsumerade dessa texter sinsemellan.

Texten blir diskurs endast som del av institutionella och sociala praktiker. Det är inom denna institutionella dimension, där texterna produceras och

289 Ett ytterst illustrativt exempel på detta är televisionen, som kombinerar språk (muntligt och skriftligt) med bild och färg (visuellt), musik och andra ljudeffekter. 290 Næss (1970). 291 Med “order of discourse” har Fairclough anpassat Foucaults begrepp för att referera till ”the ordered set of discursive practices associated with a particular social domain or institu-tion […] and boundaries and relationships between them”. Fairclough (1995a), s. 12. Han definierar diskursiva praktiker som ”particular configurations of conventionalized practices”. Fairclough (1995a), s. 188. Dessa konventionaliserade praktiker förstås bra i relation till Foucaults begrepp ”diskursens ordning” (”l’ordre du discours” är en ordlek på franska som också kan syfta på diskursens ”orden” eller ”sammanslutning”). Foucault (1993 [1971]), s. 58. Om man vänder på det och säger ”ordens diskurs”, syftar man (som Foucault faktiskt gör i Diskursens ordning) på den rådande vetenskapliga ”orden” (det vetenskapliga paradigmet sanktionerar, diskursivt, till exempel vad vetenskap är eller inte är). Men allmänt kan det också syfta på den hegemoniska diskursen i samhället överhuvudtaget.

81

cirkulerar, som diskursen blir verklig eller ”socially operative”.292 Det som gör att en egenartad (avgränsad) diskursiv praktik utvecklas är att det finns skilda sociala intressen kring en fråga (politiska, ekonomiska, vetenskapliga etc.), som till exempel kring miljöfrågan. Inom detta gemensamma område sker en kamp för att definiera frågan på ett sätt som gynnar dessa skilda in-tressen, något hegemonin syftar på. Det är dessa sociala intressen som moti-verar individerna och grupperna att försöka påverka andra individer eller allmänheten, hålla kontakt med varandra, delta i debatter, organisera tal och text institutionellt etc. I den mån man analyserar textens organisatoriska aspekter i relation till dess cirkulation i samhället ökar dess komplexitet. I vårt fall utgörs de diskursiva praktikerna av miljörörelsens uttalanden, veten-skapliga diskussioner, politiska debatter, FN:s konferenser etc. Denna av-handlings empiriska material är just representativa diskursiva manifestation-er av dessa praktiker i en särskild diskursiv ordning.

Diskursordningen förklarar Fairclough som en uppsättning konventioner associerade till en social institution och diskursordningen avser totaliteten av de diskursiva praktikerna inom den institutionen.293 Diskursordningen utgörs av alla diskurser som konkurrerar i samma rum eller som delvis täcker samma område (i min analys blir miljöfrågan en diskursiv ordning när den började centreras kring FN:s praktik). Diskursordningen är en sammansätt-ning av olika diskurser i ett nätverk av sociala praktiker.294 Det betyder att diskursordningen är avgränsad till en huvudfråga och att den har en liknande rangordning av innehållet och ett någorlunda gemensamt språk. De språkliga manifestationerna som utgör en sådan process blir socialt strukturerade och konsolideras i en (diskursiv) ordning som kännetecknas av stabilitet och varaktighet. Denna organisering och artikulation är resultat av den hegemo-niska kampen mellan olika sociala krafter och deras diskursiva anförande.295 Diskursiv praktik och diskursordningar förmedlar relationen mellan texten och den breda sociala och kulturella praktiken.

Fairclough skiljer mellan två typer av text som formar den diskursiva ordningen, diskurser och genrer. Medan diskurserna är formade på basis av specifika områden av erfarenhet och kunskap är genrer relaterade till sär-skilda typer av aktivitet (som till exempel nyheter eller reklam). Fairclough definierar genre som ”a relatively stable set of conventions that is associated with, and partly enacts, a socially ratified type of activity”,296 som till exem-pel ett informellt samtal, en anställningsintervju, ett poem, en TV-dokumentär, en vetenskaplig artikel osv. Det innebär också att de produce-ras, distribueras och konsumeras på olika sätt. En genre är associerad med

292 Fairclough (2001a), s. 117. 293 Fairclough (2001a), s. 14 och 23. 294 Fairclough (2003), s. 24 och 220. Som sagt använder jag benämningar ”diskursordning” och ”diskursiv ordning” utan åtskillnad i denna avhandling. 295 Fairclough (1992), s. 93. 296 Fairclough (1992), s. 126.

82

specifika produktions-, distributions- och konsumtionssätt och därför är det intressant att se hur olika diskurstyper eller genrer som är involverade kom-bineras eller är relaterade med varandra. En genre associeras också till speci-fika stilar, som formell, informell, officiell, intim etc.297 (till exempel kan en intervju vara formell eller informell). Genrer kan också klassificeras i termer av argumenterande, beskrivande, förklarande eller upplysande.

Genrer avser alltså den språkanvändning som är förbunden med en speci-fik social aktivitet, till exempel intervju, framställning eller redogörelse.298 En diskurs är ett sätt att ge mening eller betydelse (från ett visst perspektiv) åt en särskild domän av social praktik och en genre kan förutsägbart använda en särskild typ av diskurs, även om en viss diskurs kan användas på flera genrer. För Fairclough är diskurs bara en typ av specifika konfigurationer av konventionaliserade praktiker. Förutom diskurser kan de diskursiva prakti-kerna vara genres och stilar.299 I analysen av denna dimension syftar man till att se ”intra-semiotic flows between discourses, genres and styles”.300 Däre-mot analyseras ”flows between semiosis and other elements/moments of social practices” (ibid.) under social praktik. I denna analysfas, diskursiv praktik, handlar det om att se hur textproducenter (och textkonsumenter) använder tillgängliga resurser i form av genrer och diskurser för att bygga upp (och tolka) texterna. Detta gör man genom att förevisa att uppbyggandet av diskursen och textkombinationer passar med texternas grunddrag, särskilt med dessa texter som man har sett i dimensionen textanalys.

De första två analytiska verktygen inom dimensionen diskursiv praktik avser att se textens produktion. För att se hur textens innehåll blir till och vilka processer och barriärer innehållet genomgår är det lämpligt att associ-era texten till andra texter genom en intertextuell analys. Med hjälp av den kan man se var en text är lokaliserad i relation till det sociala nätverket av diskursordningar. Verktygen intertextualitet och interdiskursivitet hjälper oss att närma oss en historisk analys och förklaring, därför att de tillåter oss att betrakta artikulationen av olika diskurser i en text och se hur olika typer av diskurs kombineras och ger upphov till en ny konfiguration (en sorts ”dis-kursutveckling”). Det analytiska redskapet intertextualitet har fokuset på distributionen av texten och det syftar till att se hur texterna bygger på andra texter och eventuellt på olika typer av text. När man överför en textdel till en annan text kan den ta en annan karaktär, beroende på den totala karaktären och målet som den nya texten har. I relation till textproduktion kommer jag

297 Fairclough (1992), s. 127. 298 Fairclough (1995a), s. 14, 135 och 213. 299 Jfr Fairclough (1995a), s. 14, 135 och 213 och Fairclough (1996a), s. 71. Enligt Winther Jørgensen och Phillips är Faircloughs skillnad på ”diskurs”, ”diskurstyp” och ”genre” ibland planlöst. Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 73. Eftersom min analys inte är en lingvistisk sådan använder jag ofta, liksom de gör, begreppet diskurs för att täcka alla tre begreppen. 300 Fairclough, Jessop & Sayer (2004), s. 34.

83

att försöka se textproducenternas kopiering eller omstruktureringar av text-delar från andra texter, något som producerar nya diskurskonfigurationer. Konfiguration syftar på delarnas disposition (som ger helheten dess partiku-lära form och inneboende egenskaper) och därför har den med sammansätt-ning och struktur att göra. Det innebär att när aktörerna använder en textdel från en annan text får den en annan innebörd i det nya sammanhanget än den hade i sin ”ursprungliga” kontext.

Det analytiska verktyget interdiskursivitet har fokuset på hur diskursen produceras och det gäller att se till vilka andra sorters diskurser den analyse-rade diskursen relateras. Det gäller att relatera de diskursiva händelserna (texten eller textdelar) till diskursordningar. Till exempel hur officiella dis-kurser om ett visst tema är artikulerade med vardagliga diskurser om samma tema, hur en mening som citeras tar en annan karaktär i den nya texten eller hur man använder citat från andra diskurser för att stödja den egna.301 Med interdiskursivitet syftar man på att identifiera vilka diskurser texten bygger på och hur de artikuleras med traditionella diskurser. Det gäller att se hur texten har utvecklats i relation till andra diskurser och genrer, dvs. i relation till andra konkreta sociala aktiviteter.

Det har riktats kritik mot CDA för dess svaga och luddiga begreppsut-veckling av diskurs och text302 och följaktligen av interdiskursivitet och inter-textualitet. Man skulle dock kunna hävda att det är CDA:s operationalisering som brister, mera än själva definitionen av begreppen. Detta har jag försök övervinna genom att bestämma (definiera och precisera) vilka de centrala aspekterna i texterna är och jag låter mig inspireras av Dryzeks modell.303 Dryzek anser att diskurserna differentierar sig genom några grundelement och jag har valt några av dessa för att kunna beskriva och jämföra diskurser. Då kommer jag inom interdiskursivitet att söka se grundantaganden (hur verklighetens ordning presenteras, i mitt fall med fokus på presentationen av relationen människa-natur och människa-människa), budskap (hur karakteri-serar man problemet utifrån positionella utgångspunkter) och mål (vad man vill nå med framställningen, alltså den mer eller mindre medvetna styrningen av diskursen). Med hjälp av dessa blir det lättare att se hur framställningarna relateras till både ideologiska och konkreta förhållanden som en del av det politiska och ekonomiska systemets maktrelationer.

Ett tredje verktyg inom denna dimension, koherens, syftar på att analysera textens distribution och konsumtion. Inom Faircloughs CDA är inte kohe-

301 Fairclough (1995b), s. 70. 302 Blommaert & Bulcaen (2000), s. 455. De kritiserar CDA (de refererar till Widdowson 1995) för dess otydliga och vaga begrepp. Den allmänna luddigheten är inte löst med den retoriska användningen av olika begrepp från social teori, säger de. Vidare anser van Noppen att Fairclough definierar makten dåligt eller otillräckligt. Van Noppen (2004), s. 112. I min mening siktar de här kritikerna mer på själva operationaliseringen av begreppen än på en rak definition av dem. 303 Se Dryzeks modell i Dryzek (1997), s. 16 ff.

84

rens en egenskap som man ser i texten utan det är bättre att betrakta den som en egenskap av tolkningsprocessen.304 Kohesion och koherens kommer från samma latinska ord ”cohaereo”, men medan kohesion syftar på sammanhåll-ning och enhet syftar koherens på sammanhang och samstämmighet. Kohes-ion som analytiskt verktyg är en egenskap av texten medan koherens är en relation mellan producent och konsument i en institutionell dimension. En koherent text, säger Fairclough, är den som på ett meningsfullt sätt relaterar sina konstituerande delar, så att texten som helhet gör intryck på sina motta-gare eller konsumenter. Detta syftar på relationen mellan texten och ”värl-den” (om producent och konsument ”talar samma språk”) och är intimt rela-terat till common sense.305 Det innebär att en aktör som producerar en kohe-rent text känner textens mottagare eller konsumenter väl. Därför kommer jag att se dels hur textdelarna verkar passa med varandra, dels hur andra av våra aktörer tolkar texterna och hur de tillägnar sig budskapen. Den konkreta analysen av denna nivå tar huvudsakligen upp om texten har samma bety-delse för alla (eller gör samma intryck) och i så fall hur denna homogenitet (eller heterogenitet) ser ut. Eftersom jag inte ska studera individer som aktö-rer (eller allmänhetens tolkning och uppfattning av texterna) utan huvudsak-ligen grupper som har producerat text kommer jag att se hur de uppfattar och drar nytta av varandras texter (däremot kan jag inte behandla konsumtionen av texter i vidare kretsar eller hur de togs emot i till exempel den offentliga debatten). Att textens innehåll har liknande värde och betydelse för produ-center och konsumenter i den diskursiva praktiken beror på konventionerna, men det betyder inte nödvändigtvis att de har samma syn, utan bara att de inte ”talar förbi” varandra. Samstämmigheten i deras uppfattningar kan hjälpa oss att bedöma texternas koherens. Eftersom det också har med tex-tens cirkulation att göra och inte bara med textens interna egenskaper place-rar jag detta verktyg här inom dimensionen diskursiv praktik.

Jag har vidare omstrukturerat Faircloughs analytiska redskap yttrandens styrka och interaktionell kontroll,306 som han placerar under dimensionen text i sina äldre verk. Eftersom meningen med ”interaktionell kontroll” är att se den organisatoriska kontrollen av interaktionen (förhållanden mellan ta-lare) anser jag att den aspekten kan analyseras under dimensionen diskursiv praktik, som behandlar den institutionella nivån där talarna möter varandra. Styrka att producera och framföra samt kontroll av dagordningen och av de övriga aktörers yttranden anser jag utgör aspekter av texten som direkt vill-koras av interaktionen och därför behandlar jag dem som ett gemensamt analytiskt verktyg (styrka och kontroll) under dimensionen diskursiv prak-

304 Fairclough (1992), s. 83 och 134. 305 Fairclough (2001a), s. 65 ff. 306 ”The objective here is to describe larger-scale organizational properties of interactions, upon which the orderly functioning and control of interactions depends.” Fairclough (1992), s. 234.

85

tik.307 Styrka avser vilka sorters handlingar texten konstituerar, till exempel, om den utgör löften, försvar, stöd, anhållan, hot, anklagelse osv. Det är vik-tigt att kartlägga detta inför nästa analysfas, när man placerar den diskursiva praktiken i sin breda sociala kontext. Samma sak gäller kontroll, som avser att beskriva organisatoriska egenskaper som påverkar interaktionen eller förhållandet mellan talarna för att bl.a. se vem som fastställer dagordningen för samtalet. Både i styrka och i kontroll spelar texternas distribution en vik-tig roll, eftersom den står i relation till makten, det vill säga, till diskursens hierarkiska position. I mitt fall finns det inte individuella samtal så att kon-trollen (maktförhållanden i relation till produktion av diskurs) får sin rele-vans också i nästa analysfas. Utifrån hur sociala relationer förverkligas textuellt kommer man oundvikligen till maktaspekterna.

I analysfasen diskursiv praktik försöker man granska de språkliga mani-festationerna i relation till de närmaste kontextuella förhållanden som både producerar dem och påverkar tolkningen av dem, men eftersom diskurserna bara är en del av samhället kräver analysen slutligen att man ser dessa på en mer generell nivå: “the level of the society as a whole”,308 som utgör analys-fasen social praktik.

2.4.3 Dimensionen social praktik Efter att man har kartlagt relationerna mellan den diskursiva praktiken och den diskursiva ordningen som den ingår i (de institutionella aspekterna, alltså), är man redo att se de sociala och kulturella relationer och strukturer som skapar ramen för den diskursiva praktiken. Om den diskursiva praktiken huvudsakligen handlar om produktionsprocessen och tolkningsprocessen handlar social praktik om de produktions- och tolkningsförhållanden i vilka diskursen utvecklas. Med social praktik avser man ekonomiska, politiska och andra kulturella aspekter som inte går att reducera till text och diskursiv nivå, det vill säga de sociala förhållanden i vilken de diskursiva praktikerna producerar och distribuerar diskurserna. Denna dimension syftar till att se diskurs i relation till icke-diskursiva aspekter, både kulturella och materiella element. Social praktik som analytisk kategori avser att placera analysen av text och diskursiv praktik i förhållande till den sociokulturella kontext som de är en del av. Denna kontext kan vara det omedelbara sammanhanget eller samhällets bredaste sociala och kulturella ram, beroende på analysens nivå.309 Meningen är att se hur diskursen bestäms av sociala strukturer genom

307 Fairclough själv säger att dessa verktyg finns på gränsen mellan dimensionerna: ”[…] (e.g. analysis of the force of utterances) lies on the borderline between text and discourse practice”. Fairclough (1995a), s. 134. De analytiska redskapen som Fairclough nämner för dimensionen diskursiv praktik är till exempel Interdiscursivity, Intertextual chains, Coherence, Conditions of discourse practice, Manifest intertextuality. Fairclough (1992). 308 Fairclough (2001a), s. 21. 309 Fairclough (1995b), s. 62.

86

att upptäcka ideologiska effekter och hegemoniska processer, det vill säga se de sociala strukturer som villkorar diskursen.

För dimensionen social praktik föreslår Fairclough inga specifika kon-kreta analytiska verktyg, inte bara därför att det är svårare att reducera ana-lysen av social praktik till en checklista utan också därför att han själv säger att han inte skriver som sociolog.310 Utifrån Faircloughs framställning menar Winther Jørgensen och Phillips att det inte räcker med diskursanalys för att analysera den bredare sociala praktiken som innehåller icke-diskursiva ele-ment, utan här ska man ”använda sociologisk teori och kulturteori förutom diskursanalys”.311 De viktigaste element som Fairclough beaktar för denna dimension är, förutom den historiska utvecklingen, ideologi och hegemoni.312 Jag kommer att utveckla några analytiska verktyg för denna dimension uti-från just dessa tre aspekter: vad som genererar eller ger upphov till diskur-siva manifestationer och påverkar utvecklingen av diskurser (historiska aspekter), vad diskursen kan associeras till och vad som bidrar till ställnings-tagande (ideologiska aspekter) och hur kampen mellan olika positioner för att styra den diskursiva ordningen yttrar sig (hegemoniska aspekter).

Utifrån det faktum att CDA räknas som en neomarxistisk ansats faller den inom den kritik som kritisk realism riktar mot marxismen, särskilt vad gäller brister i analysmetoden. Marxism och kritisk realism har samma vetenskap-liga och filosofiska grund, men en skillnad mellan dem är dock att marxism-en alltid har sökt omspänna den filosofiska, den teoretiska och den praktiska nivån medan den kritiska realismen är förlagd till den filosofiska nivån.313 Den kritiska realismen definierar sig som en vetenskapsfilosofi som fokuse-rar dels på ontologi och epistemologi, dels på ämnesområden som abstrakt-ion, kausalitet, lagar och tendenser.314 Kritiska realister anser att marxismen saknar bättre analytiska verktyg315 vad gäller principer för analys och struktu-rering av verkligheten och att den underskattar analysen av social struktur och i stället fokuserar på mänsklig handling och klassmedvetande (något som gör att i stället för att vara en vetenskap blir marxismen ett världsper-spektiv).316 Utifrån den realistiska principen att världen existerar oberoende av vår kunskap hör världen till en annan nivå eller domän än vår kunskap om den (marxismen gör inte en “distinction between the intransitive character of

310 Fairclough (1992), s. 237 och Fairclough (1995b), s. 62. 311 Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 75. 312 Fairclough nämner Social matrix of discourse (som handlar om hegemoniska relationer), Orders of discourse (som handlar om effekterna som reproducerar och transformerar diskurs-ordningar) och Ideological and political effects of discourse (som handlar om tro och kun-skapssystem och sociala relationer och identiteter). Fairclough (1992), s. 237–238. 313 Brown, Fleetwood & Roberts (2002), s. 2. 314 Brown, Fleetwood & Roberts (2002), s. 3. 315 Se Bhaskar & Callinicos (2003) och Brown, Fleetwood & Roberts (2002). 316 Joseph, Jonathan i: Brown, Fleetwood & Roberts (2002), s. 31 och 28.

87

the world and the transitive knowledge we have of it”).317 Kritisk realism håller avstånd från den praxis man undersöker och tolkar, något som marxis-ter anser håller vetenskapen avskild från den verkliga världen.318 För vårt vetenskapliga syfte använder vi den kritiska realismens metodologiska ut-vecklingar för att studera de mekanismer som verkar i diskursens utveckling. Kritisk realism kan användas just för att utveckla marxistisk vetenskapsteori och förse marxismen med metodologiskt underlag, hävdar flera kritiska rea-lister.319 I vårt fall kan dessa metodologiska förbättringar komma att hjälpa utveckling av några analytiska verktyg för denna dimension social praktik.

Vår kännedom om och varseblivning av världen sker genom en abstrakt representation av den, vilket gör att sociala fenomen delvis är begreppsbero-ende. Abstraktionsprocessen, sättet att begreppsliggöra objekten, är viktig vad gäller identifikation av strukturer. Strukturen, alltså uppsättningarna av relationer mellan objekten, står i direkt relation till hur begreppen är byggda och relaterade sinsemellan.320 Eftersom det är genom konceptualiseringar som man kategoriserar världens objekt blir det viktigt för kontextualisering-en av diskurser vilken typ av relationer och strukturer som man använder för begreppsutvecklingen. Hedrén skriver, som vi såg i inledningen, att miljö-diskursen uppstod när miljön som kategori föddes. I denna kategorisering används säkert många begrepp som i relation till varandra bildar en struktur och att se den är just avhandlingens syfte. Vidare är kategoriseringar viktiga för kontextualiseringen, det vill säga att sätta diskursen i en specifik kontext för att söka se både historiska relationer och relationer mellan samtida feno-men (eftersom kontexten utgörs av en mekanisms ”spatio-temporal relations with other objects”).321 Syftet är att se vad som har producerat diskursen och vad diskursen i sin tur har producerat.

För att förklara utveckling bör man studera sammanhanget i vilket feno-menen genereras och det kräver att man ser i synnerhet motsättningarna eller konflikterna, där föränderligheten har sitt ursprung. Det leder oss att se att kontexten inte bara utgörs av de samtida förhållandena utan också av histo-riska krafter och därför kan inte förklaringen reduceras till endast en diskur-siv nivå. Detta analytiska verktyg kallar jag för dialektiska relationer och söker klargöra hur fenomenen är produkt av specifika samhälleliga spän-ningar och motsättningar. Att något förhåller sig dialektiskt innebär att två motsatta element som är konstituerande element av en och samma helhet 317 Joseph, Jonathan i: Brown, Fleetwood & Roberts (2002), s. 36. Därefter anser den kritiska realismen att den så kallade västerländska marxismen faller inom ”epistemiska felslut” när den, med sin betoning på totalitet, reducerar de tre nivåerna till bara en (marxismen gör ingen skillnad mellan den empiriska, den faktiska och den verkliga). Joseph, Jonathan i: Brown, Fleetwood & Roberts (2002), s. 40–41. 318 ”[…] critical realism advocates an ontological approach that moves beyond questions of knowledge and action […]”. Joseph, Jonathan i: Brown, Fleetwood & Roberts (2002), s. 24. 319 Brown, Fleetwood & Roberts (2002), s. 8 och s. 16. 320 Sayer (1992), s. 85 ff. och 138 ff. 321 Sayer (2000), s. 15.

88

samtidigt befinner sig i konflikt och i ömsesidigt beroende. Med ett dialek-tiskt synsätt är detta förhållande orsak till utvecklingens dynamik.322 An-vändbara verktyg bör utvecklas utifrån en metod som kan precisera och ka-rakterisera objekten och deras utmärkande drag och förhållningssätt, det vill säga, se objektens kvalitativa aspekter och deras substantiella relationer. Jag förespråkar även detta som en dialektisk syn och mitt resonemang i denna fråga utgår från Sayers metod för konceptualisering.323 Jag har benämnt verk-tyget dialektiska relationer också inspirerad av Faircloughs behandling av den dialektiska karaktären som kännetecknar relationen mellan diskursen och den praxis som den utvecklas i (alltså relationen till de icke-diskursiva aspekter som också påverkar diskursen) och som han uttrycker som ”di-scourse makes people, as well as people make discourse”.324

Inom realismen anser man att saker och ting inte sker slumpmässigt och utan orsak och att bakom händelser och händelseförlopp finns krafter som genererar dem.325 Att finna de kausala krafter och mekanismer som genererar händelser är viktigt för att kunna förklara sociala fenomen. Inom denna för-klaringsform hävdar Fairclough att “[c]ausation is about what produces change (the activation of causal powers) not about (whether observers have registered) a regular conjunction of cause events and effect events”,326 det vill säga att regelbundenheter inte är tillräckliga för förklaring. En kausal relation handlar inte bara om regelbundenheter mellan ting och händelser (orsak och verkan), utan också om vad objektet kan åstadkomma i kraft av sin natur.327 Alltså objektets sätt att verka är det som utgör ”objektets mekan-ismer”. Men en mekanism leder inte alltid till ett utfall, utan den kan finnas utan att leda till det (till exempel vatten har den kausala kraften att kunna släcka eld, och den kraften finns även om det inte släcker någon eld). Alltså existerar krafter även när de inte utövas328 och därför uppträder kausalitet

322 Bottomore (1983) hävdar att begreppet dialektik kan ha tre olika (men relaterade) betydel-ser: en metod, en uppsättning lagar eller principer och/eller historiens rörelse. I denna avhand-ling används begreppet med alla tre betydelser. 323 Jfr Sayer (1992) och Sayer (2000). 324 Fairclough (1995a), s. 39. Diskursanalys är par excellens ett område där individualismen och kollektivismen inte får rum utan man bör förhålla sig ”relationellt”. Bhaskar talar om ”the relational conception of the subject matter of sociology”. Bhaskar (1979), s. 34–39. Den relationella syn inom realismen handlar inte bara om det dialektiska synsättet mellan objekt och subjekt eller mellan handling och struktur. Ekström hävdar att en förklaring handlar just om ”att fånga det relationella” genom att skilja på vilken typ av relation de olika objekten har. Ekström (1993), s. 49. En epistemologisk diskussion om den realistiska synen på det relation-ella betraktelsesättet kan läsas i Jessop (2001). 325 Danermark et al. (2003), s. 337. 326 Fairclough, Jessop & Sayer (2004), s. 25. 327 Sayer (2000), s. 13 ff. ”I ett realistiskt perspektiv är det [kausalitet] inte en fråga om ett förhållande mellan från varandra åtskilda och avgränsande händelser. Orsaker handlar om objekt eller relationer och deras natur”. Danermark et al. (2003), s. 95 (kursiverat i origina-let). 328 Danermark et al. (2003), s. 95–96.

89

ofta som ”tendenser”.329 När dessa krafter kan få något att hända i världen talar man om ”generativa mekanismer”.330 I en empirisk studie presenterar Pawson och Tilley de grundläggande ingredienserna för att kunna ge en real-istisk social förklaring.331 Dessa element är mekanism, kontext och utfall (mekanismerna producerar utfall efter att de har kommit i relation med de övriga förhållanden i kontexten).

Realismen förnekar inte att det finns en social konstruktion kring feno-menen, men ett realistiskt perspektiv gör tydligt att den sociala konstruktion-en sker (eller görs) på en verklighet som är oberoende av själva konstrukt-ionen och som även utgör betingelser för den. Inom realistiska varianter av diskursanalys, till exempel CDA, försöker man söka bakomliggande faktorer som relaterar till fenomenet man vill förklara och som man ser påverkade eller villkorade dess uppkomst och utveckling. Ett exempel på orsaksförkla-ringar i relation till diskursanalys är att det finns en social situation eller social praktik som påverkar, genererar eller ger upphov till språkliga uttryck eller diskurs, det som Hedrén benämner som generativ kraft (med ”struktu-ralistisk inspiration”, som han säger).332 Dessa generativa krafter kan mycket väl vara andra diskurser och/eller icke-diskursiva (materiella) omständighet-er. Till exempel kan det diskursiva uttrycket ”kalla kriget” endast förklaras genom att hänvisa till vissa politiska och ekonomiska händelser (genererande krafter) som ägde rum före 1950-talet.

Diskursen är en del av en social process och det gäller att se hur den är ”determinerad av sociala strukturer”,333 säger Fairclough (han menar ”villko-rad”, det vill säga diskursens relation till omständigheterna som producerar den och sättet på vilket den förhåller sig till dessa). Eftersom ett givet till-stånd karakteriseras, i dialektisk mening, av både relativt varaktiga kvaliteter och ständig förändring gäller det att hitta och beskriva dessa relationer i ab-strakt form. För att utveckla användbara begrepp och begreppsrelationer som utgör både analytiska verktyg och teoretisk grund behöver man börja med att isolera signifikanta element som både är representativa av samhälleliga aspekter (relationer) och som ingår som beståndsdel i alla diskurser (detta underlättas i mitt fall av det faktum att diskurserna som jag kommer att ana-lysera är presenterade i form av argument där teman och påståenden är rela-tivt tydliga och ordnade).

I avsikt att förklara den systematiska relationen mellan olika enheter åbe-ropar man sociala mekanismer. Som sagt, mekanismerna är det som kan få något att hända och som har en särskild konsekvens för strukturen, så att

329 Sayer hävdar att mekanismerna behandlas som tendenser också inom andra teorier och exemplifierar med Marx’ ”profitkvotens fallande tendens”. Sayer (1992), s. 106. 330 Danermark et al. (2003), s. 97, 360. 331 Pawson & Tilley (1997). Förutom av Pawson & Tilley är jag delvis också inspirerad av Harrés steg för socialpsykologisk metodologi. Harré (1972), s. 125 ff. 332 Hedrén (1994), s. 10. 333 Fairclough (2001a), s. 135.

90

man närmar sig en förklaring av ett fenomen först när man kan redogöra för underliggande generativa mekanismer. Kritiska realister hävdar att ”genom att kontrastera olika systematiska skillnader kan man identifiera skillnader som kan ge ledtrådar till generativa mekanismer”.334 Till skillnad från den största delen av diskursanalys (som tillämpar en sorts socialkonstruktionism som ibland förnekar att ”vetenskapliga begreppssystem överhuvudtaget äger referens till en yttre verklighet”)335 söker kritisk diskursanalys identifiera generativa mekanismer. Strukturer är avgörande för att identifiera mekan-ismer och mekanismer är nödvändiga för att förklara händelser, hävdar Sayer.336

För att kunna tala om kausala relationer och orsaksförklaringar behöver man först identifiera en struktur. I realistisk filosofi anser man att objekten kan relatera till varandra på två olika sätt: externt, dvs. externt relaterade företeelser som är oavhängiga av varandra (”tillfälliga” eller ”kontingenta” relationer) eller internt, dvs. internt relaterade företeelser vars innebörder konstitueras i relation till varandra (”nödvändig relation”).337 Kontingenta relationer innebär att varje objekt kan existera oberoende av andra objekt.338 Med nödvändiga eller interna relationer syftar man på relationer mellan två (eller flera) objekt som är beroende av varandra och som inte kan existera utan varandra (åtminstone ett av dem). Det ena förutsätter det andras ex-istens (till exempel kan det inte finnas slav utan herre eller vice versa, eller bourgeoisie utan proletariat). Ur ett dialektiskt synsätt är motsatserna bero-ende av varandra i sin kvalitet av motsats och följaktligen har de en nödvän-dig relation till varandra.339 Till skillnad från den positivistiska synen på kau-salitet baserad på en rak relation mellan orsak och verkan, uppmärksammar den realistiska synen också de omständigheter som är typiska för de öppna

334 Danermark et al. (2003), s. 292. Den grundläggande frågan är ”vad gör X möjligt”. Det finns ingen allmängiltig metod för att komma fram till de strukturer och mekanismer (och inte andra) som utgör villkoren som är nödvändiga för X, men genom att urskilja strukturer och mekanismer kan man närma sig svaret på frågan. Den främsta strategin för detta i vårt fall är kontrafaktiskt tänkande: hur skulle detta vara om inte …? skulle man kunna tänka sig X utan …? skulle man kunna tänka sig X med även detta, utan att X blev något helt annat? (de övriga strategierna är sociala experiment, studier av patologiska fall, studier av extremfall och kom-parativa fallstudier). Danermark et al. (2003), s. 198. 335 Brante (1997), s. 314. Brante tillägger att ”[p]roblemet med vissa moderna former av konstruktivismen är att de alltför ensidigt betonar mentala konstruktioner, vilket gör att de förfaller till idealism”. Brante (1997), s. 334. 336 Sayer (1992), s. 234 ff. Se vidare Brante (1997), Harré & Secord (1972) och Harré & Madden (1975). 337 Ekström (1993), s. 50. 338 Sayer (2000), s. 16. 339 De dialektiska motsatsparen har en intern och nödvändig relation sinsemellan, eftersom de bildar en enhet eller helhet. Se vidare Bhaskar (1979), Sayer (1992), Sayer (2000). Dialektiska relationer får stor relevans i senare kategorisering av begrepp, eftersom det är grunden för att förstå interna och nödvändiga relationer och den ömsesidiga formationen mellan diskurs och praktik. Se vidare Sayer (1992), Lefebvre (1968 [1940]), Engels (1975 [1925]).

91

systemen, till exempel samhället.340 Detta gör man genom att identifiera strukturen, det vill säga se relationen mellan händelser genom att se deras nödvändiga eller kontingenta relationer.341

Fairclough m fl. hävdar att intertextualitet och interdiskursivitet är viktiga aspekter i det som kritisk realism kallar för ”emergence”,342 alltså ”objekt som är sammansatta av andra objekt så att nya strukturer, krafter och mekan-ismer har uppstått”343 (”emergence can be explained in terms of the distinc-tion between internal and external relations”, skriver Sayer).344 Skälen (rea-sons) som en aktör visar kan betraktas som ”emergent elements”, vilka för-utsätter språk, avsiktlighet, intressen, intertextualitet, konventioner etc.345 Det är först när man placerar dessa diskursiva handlingar i sin kontext (och pre-ciserar vilken typ av relation som finns mellan objekten) som man kan se krafterna som genererade dem. Jag kommer att försöka belysa signifikanta generativa egenskaper i fenomenens inbördes relationer i min tolkning av diskursiv praktik och social praktik. I den mån som man konceptualiserar på ett strukturerat sätt rekonstruerar man systematiskt diskursens sociala pro-duktionsförhållanden.346

Relationen mellan språk och samhälle anser Fairclough som intern: ”there is not an external relationship ’between’ language and society, but an inter-nal and dialectical relationship”347 och han argumenterar att eftersom språket är en del av samhället blir språkliga fenomen sociala fenomen och sociala fenomen är delvis språkliga sådana. Detta utgör en led för att med hjälp av abstraktioner kunna skilja mellan tillfälliga och väsentliga karakteristiker eller externa och interna relationer. Jag kommer att försöka identifiera gene-

340 Samhället kan inte betraktas som ett slutet system, vare sig på grund av det samspel som råder mellan mekanismerna eller på grund av individernas medvetna och reflekterande hand-lande. 341 Sayer (1992), s. 108. Eftersom strukturen definieras som en uppsättning internt relaterade objekt inom den kritiska realismen skriver jag ”identifiera” och inte ”se” en struktur därför att strukturen är transfaktisk (det vill säga den är våra föreställningar om det som existerar). Danermark et al. (2003), s. 360–361. 342 Fairclough, Jessop & Sayer (2004), s. 35. 343 Danermark et al. (2003), s. 359. 344 Sayer (1992), s. 119. 345 Fairclough, Jessop & Sayer (2004), s. 26. 346 Om man inte lyckas placera fenomenen och processerna på sin rätta nivå kan inte kontex-tualiseringen vara till någon nytta. Att inte följa en sådan struktureringsmetod skulle till ex-empel motsvara den kaotiska presentationen som vi möte i tv-nyheterna, där allt kommer oordnat och utan sin historiska kontext. Bourdieu (1999 [1998]), s. 11; Kohan (2003a), s. 47–50 och Chomsky (2008 [1992]) menar att detta utgör en medvetet utarbetad mekanism för att försvåra en bättre (systematisk) förståelse av verkligheten (och på detta sätt avlägsna politisk medvetenhet). Alltså de ser en korrelation mellan att ”se” strukturen (kunna identifiera den) och att förstå verkligheten. Bourdieu hävdar att ”[…] nyheterna enbart inskränks till det som kan upplevas i nuet och därmed isoleras både från orsakssammanhang och konsekvenser” (det utgör ett ”avhistoriserat och avhistoriserande, fragmentariskt och fragmentiserande synsätt”). Bourdieu (1999 [1998]), s. 97 och 98. Kring detta finns också i boken Om televisionen, Bour-dieu (1998 [1996]), s. 126–128. 347 Fairclough (2001a), s. 19.

92

rativa krafter genom att se sättet på vilket händelserna är relaterade till varandra och på detta vis närma mig en förklaring; till exempel genom att se (med hjälp av de analytiska verktygen som jag utvecklar här) hur miljödis-kurser relaterar till den övriga sociala kontexten (social praktik) och vad olika motsättningar producerar för utfall. Detta kan exemplifieras med de grundläggande motsättningar mellan kapitalism och socialism efter andra världskriget som på det politiska planet ledde till kalla kriget. Som konse-kvens av kalla krigets grupperingar och allianser uppstod till exempel Non-Aligned Movement (NAM). Utan fenomenet kalla kriget hade ingen gruppe-ring i linje (”alignment”) med USA eller USSR skett (det är just denna grup-pering i linje som utgör ett av kalla krigets kända tecken). Här fungerar kalla kriget som mekanism, alltså som kausal kraft, och NAM som utfall. Man kan se detta som exempel på generativ kraft, eftersom kausala mekanismer har med nödvändiga relationer att göra och relationen mellan kalla kriget och den gruppering i linje (”alignment”) som följer är av nödvändig karaktär (så att den ena behöver den andra för att existera). NAM är produkt av de grund-läggande motsättningarna bakom kalla kriget i relation till de rådande om-ständigheterna under och efter andra världskriget, det vill säga en relation mellan generativa krafter och externa kontingenser.

I dimensionen text gör jag inte någon slutgiltig analys av relationen mel-lan de olika texterna. Jag har emellertid lagt mer emfas på dimensionen soci-al praktik och på de analytiska verktyg jag använder här, vilka däremot inte utvecklas särskilt mycket av Fairclough. I en sociologisk analys har natur-ligtvis denna sista fas en större relevans och därför lägger jag tyngdpunkten på kontextualiseringen av diskurserna i den sociala praktiken. För karakteri-seringen av periodens kontext stödjer jag mig på andrahandskällor. För att rekonstruera kontexten har jag hämtat fakta om händelserna bland annat från ett historieverk redigerat av Knut Helle och som i den senaste upplagan heter Nationalencyklopedins Världshistoria.348 Jag kommer inte att göra text- eller diskursanalys av den här historiekällan, men en källkritisk kommentar kan vara på sin plats. Eftersom Nationalencyklopedins Världshistoria är officiellt godkänd som historieverk anses de traditionella problemen inom historieve-tenskap vara mindre (som tendens, oberoende, rimlighet, närhet och äkt-het).349 Dessutom anser jag att källan är relevant i förhållande till frågan, vilket utgör ytterligare ett kriterium för källorna enligt historikerna.350 Krite-rierna för urvalet av relevanta händelser och hanteringen av dessa som bety-dande element görs med hjälp av begreppsutvecklingen och kategoriseringen som presenterades ovan.

De andra två analytiska verktygen som jag kommer att använda inom di-mensionen social praktik avser ideologiska aspekter och hegemoniska pro-

348 Helle (2000). 349 Florén & Ågren (1998), s. 65 ff. 350 Kjeldstadli (1998), s. 173 ff.

93

cesser. Här konkretiserar jag diskussionen om ideologi och hegemoni som presenterades i ett tidigare avsnitt. I relation till ideologi är jag också inspire-rad av Thompson, som hävdar att ”the analysis of ideology is, in a funda-mental respect, the study of language in the social world” eftersom det är just med hjälp av språket som ”meaning is mobilized in the interests of par-ticular individuals and groups”.351 Som konsekvens av en minskning av an-alfabetismen världen över och utvecklingen av tekniska medel som underlät-tar överföring av både muntliga och skriftliga framställningar har språket tagit en allt viktigare och annorlunda karaktär i den avancerade industrial-ismen, särkilt när det gäller utbredning av de politiska diskursiva praktiker-na. Språket, ”which serves to sustain relations of domination”,352 är betydel-sens viktigaste medel och det utlöser ideologin genom interpellation. Diskur-serna är språkliga, politiska och ideologiska redskap av olika aktörer (som NGO:er, politiska grupper, länder osv.) och det gäller att se sådana särskilda artikulationer.

Det analytiska verktyget som jag benämner ideologiska aspekter avser de kontextuella aspekterna som kan, vid diskursens tolkning, utlösa vissa asso-ciationer som stärker en viss syn eller gynnar en grupps intressen. De repre-sentationer som påverkar tolkningen av diskurserna genom positiva och ne-gativa associationer med kulturella värderingar är ofta en viss grupps repre-sentationer som har spritt sig (alltså den hegemoniska gruppens). De utgör konventioner utifrån vilka diskurserna vanligen tolkas och dess påverkan är ideologisk. Därför försöker aktörerna organisera budskapet på så sätt att den önskade effekten blir till (vid mottagandet). Texten får mening först när den sätts i ett sammanhang, eftersom det bara är i relation till samhället som tex-ten får sin betydelse. Det är i tolkningsprocessen som mikro- och makro-dimensionerna upplöses, eftersom det är individernas livsbetingelser (klass-tillhörighet, erfarenheter, kunskaper, relation till andra diskursiva ordningar etc.) och de historiska omständigheterna i vilka dessa individer tolkar texter-na som ger betydelse till dem.

Ideologin går inte att utläsa direkt i texten, som vi diskuterade tidigare. Ideologin finns inte som explicita element i texterna utan den finns som im-plicita antaganden, baserade på common sense, vilka utgör en grund för att tolka texten på ett visst sätt. Fairclough skriver illustrativt att producenterna av en text ”’textualize’ the world in a particular way, and on the other hand lead the interpreter to interpret the text in a particular way”.353 Naturligtvis kommer jag inte att se ideologisk påverkan genom att studera praktiska utfall på individnivå utan för att se ideologin som producerande kommer jag främst att se möjliga associationer som formuleringarna i texterna framkal-lar. Jag kommer att se två viktiga faktorer som påverkar en tolkning: de kul-

351 Thompson (1984), s. 73. 352 Thompson (1984), s. 131. 353 Fairclough (2001a), s. 71.

94

turella värderingarna som är allmänt accepterade (konventionerna eller ”common sense”, som Fairclough tar upp)354 och aktörens egna ståndpunkter, principer och värderingar som styr deras handling. Jag kommer att fokusera på hur väl textens innehåll passar och förstärker de egna målen och underlät-tar handlingen och relationerna. Jag kommer också att se hur textens inne-börd och formuleringssätt kan leda till eller producera en viss tolkning.

Aktörernas diskursiva strider utgör en ständig kamp för hegemonin.355 En del av de hegemoniska processerna som är viktiga för att förklara diskursens utveckling har vi redan grundlagt i dimensionen diskursiv praktik, till exem-pel vem som styr och kontrollerar textproduktionen och textcirkulationen.356 Begreppet hegemoni utgör en operationalisering för att komma närmare maktbegreppet och det syftar både på kampen för att nå makten och taktiken för att behålla den. I denna process försöker de dominerande grupperna åstadkomma hegemonin både genom ideologisk påverkan och genom icke-diskursiva styrkeförhållanden. De här striderna är resultat av kampen mellan sociala krafter och den sker i en konkret social praktik. Kampen mellan dis-kurser innebär inte nödvändigtvis att de är antagonistiska, utan de kan vara annorlunda inom samma tankesätt.

Med hegemoniska processer som analytiskt verktyg försöker jag se på maktrelaterade mekanismer som den diskursiva dimensionen utlöser och på detta sätt angripa maktrelaterade aspekter systematiskt. Fairclough hävdar att hegemoni ”is about constructing alliances”.357 Tecken på hegemoniska pro-cesser är händelser som utförs för att nå ett stadium av homogenitet, konsen-sus eller enighet kring en dominerande diskurs. På den internationella nivån handlar det mest om att se hur olika diskursordningar struktureras och artiku-leras i förhållande till varandra (structuring of orders of discourse) och i för-hållande till rådande kulturella aspekter (restructuring cultural hegemony),358 till skillnad från den karaktär som kampen för hegemonin (strider och allian-ser) tar på lokal nivå, särskilt efter den period som vår analys täcker.359

För att tolka de hegemoniska strider och de internationella maktförhållan-den i vilka våra aktörer och våra diskurser förekommer kommer jag att ta hjälp av den s.k. beroendeteorin och världssystemteorin. Den centrala idén i beroendeteorin är att Tredje Världens underutveckling inte är resultat av ett 354 Fairclough (2001a), s. 27, 64 ff. 355 En intressant hantering av ideologi och hegemoni finns i van Dijk (1998). I sam-stämmighet med Gramsci definierar van Dijk hegemoni som ideologisk dominans och hegemonin är “perfekt” när de dominerade grupperna inte är kapabla att skilja mellan sina egna intressen och de dominerande gruppernas intressen. Han syftar på att en perfekt dominans sker via diskursen. van Dijk (1998), s. 102. Jfr avsnittet om diskurs och hegemoni tidigare i denna avhandling. 356 Fairclough (1992), s. 95. 357 Fairclough (1992), s. 92. 358 Fairclough (1995a), s. 96 och 105. 359 Fairclough (1995a), s. 81. Exempel och beskrivningar på dessa strider och allianser på lokalnivå kan ses i Boström (2001) och Linderström (2001) .

95

lands interna förhållanden utan ett resultat av en strukturell dominansrelation långt utöver enstaka länders förhållanden. Den växande kapitalismen i Väst åstadkom Tredje Världens underutveckling genom utsugning av naturresur-ser, underbetald arbetskraft och en internationell organisation och handelsav-tal som gynnade industriländerna. Underutvecklingen tillskrivs alltså till en struktur av både interna och externa relationer, vilket förstås bäst utifrån Amins påstående att ”teorin om utvecklingen är teorin om den globala kapi-talackumulationen”.360 Inom beroendeteorin talar man om centrum och peri-feri, där centrum utgörs av de utvecklade länderna och deras ekonomier och periferin av de länderna varifrån rikedomarna tas, så att mervärdet eller kapi-talet flödar från de outvecklade länderna till de utvecklade länderna. Perife-rin har länge producerat råvaror billigt och exporterat dem till centrum så att Tredje Världens underutveckling är del av det kapitalistiska samhällets ut-veckling. Att de utvecklade länderna i sin utveckling producerade de under-utvecklade visar att beroende och oberoende förhåller sig dialektiskt. Denna teori, som också har benämnts neomarxistisk, är relevant för oss inte bara därför att den är teoretiskt relevant i förhållande till våra övriga ansatser utan också därför att sådana resonemang fick stor betydelse inom vissa kretsar under 1960- och 1970-talen för att tolka samtida händelser, inte minst inom delar av miljörörelsen och andra rörelser i Tredje Världen (till exempel Oi Committee).

Med start i beroendeteorin utvecklade Wallerstein vidare världssystemte-orin, också med ett helhetsperspektiv, inte bara internationellt utan också historiskt. Sedan 1500-talet utvecklades ett ekonomiskt system som kom att involvera hela världen i ett enda system, det aktuella kapitalistiska systemet. Dessutom anser man i världssystemteorin att relationerna mellan samhällen är för komplexa för att klassificeras med bara den dikotomiska indelningen centrum och periferi (som beroendeteorin gör) och utvecklar därför mellan-begreppet semiperiferi (länder som är semi-industrialiserade och som hämtar sin vinst från periferi men samtidigt blir fråntagna delar av vinsten av cent-rumekonomierna). De här teorierna ser att de internationella ekonomiska relationerna avgör de politiska relationerna länderna emellan. Hegemoni innebär för Wallerstein inte bara den gramscianska bemärkelsen av en ideo-logisk och kulturell dimension som leder till legitimitet, utan begreppet har för honom en snävare innebörd: ”hegemoni föreligger när någon enskild stat är både ekonomiskt, politiskt och finansiellt överlägsen alla andra stater och därför innehar en såväl militär som kulturell ledarposition. Hegemonimakten fastställer spelreglerna i världssystemet”.361 Det kommer att hjälpa oss att förstå och förklara den kontext i vilken miljödiskursen utvecklades.

Jag är medveten om att denna analysmodell bara är ett sätt att göra dis-kursanalys bland flera andra, men som framgår från presentationerna av

360 Amin (1974 [1970]), s. 23 ff. 361 Wallerstein (2007 [2004]), s. 149.

96

andra diskursanalysmetoder ovan, passar den aktuella bäst för avhandlingens syfte och min egen syn på diskurs, som jag utvecklade i tidigare avsnitt. Den ovanstående presentationen kan schematiseras som följer:

Tabell 1. Schematisk översikt över analysmodellen

Dim

ensi

oner

TEXT

(avser kartlägga grunden för aktörernas konstrukt-ion av sociala relationer)

DISKURSIV PRAKTIK

(avser se hur texten är producerad och hur den cirkulerar i samhället)

SOCIAL PRAKTIK

(avser relatera analysen av text och diskursiv praktik till det breda sociala sammanhanget)

Ana

lytis

ka v

erkt

yg

VOKABULÄR (ord och uttryck som är utmärkande) GRAMMATIK (framställningsformer som påverkar både för-hållanden mellan objekt och subjekt och sociala relationer) KOHESION (hur de egna målen framställs med hjälp av vokabulären och reto-riska subtiliteter) STRUKTUR (hur problemen karakte-riseras och händelserna kombineras för att skapa en viss bild)

INTERTEXTUALITET (andra texters påverkan och utveckling av nya konfigu-rationer) INTERDISKURSIVITET (utveckling i relation till nya och traditionella dis-kurser) KOHERENS (textdelarna som menings-full helhet som ger sam-stämmighet mellan produ-centens och konsumentens uppfattningar) STYRKA OCH KONTROLL (att se vilken sorts handling texten utgör och vem som styr och kontrollerar text-produktionen)

DIALEKTISKA RELATIONER (relationer av nödvän-dig karaktär som ger upphov till och utveck-lar diskursen) IDEOLOGISKA ASPEKTER (kontextuella aspekter och diskursiva element som tillsammans utlö-ser vissa associationer vid diskursens tolk-ning) HEGEMONISKA PROCESSER (aktörernas strider i relation till den domi-nerande diskursen)

Ana

lysn

ivå

SPRÅKLIG (beskrivande)

INSTITUTIONELL (tolkande)

MAKROSOCIAL OCH HISTORISK (förklarande)

Denna analytiska ram integrerar en lingvistisk utgångspunkt med sociologisk teori. Den börjar analysarbetet beskrivande, med hjälp av lingvistiska verk-tyg, och avslutar det på ett förklarande sätt med hjälp av sociologiska teorier (analysen av de lingvistiska egenskaperna har en beskrivande karaktär, relat-ionen mellan text och den diskursiva praktikens produktions- och konsumt-ionsprocess har en tolkande karaktär, och relationen mellan diskursiv praktik

97

och social praktik har en förklarande karaktär). Jag följer mallen genom att först analysera varje aktörs texter för sig, för att sedan relatera dessa sinse-mellan och till de sociala förhållanden som i min tolkning påverkade deras produktion och distribution. Men analysen kräver att texterna placeras i en större kontext. Inom den analytiska dimensionen social praktik kommer jag att börja se varje diskurs för sig, men så småningom gör jag en större kontex-tualisering. I denna slutliga fas gör jag en karakterisering av kontexten för att sedan se alla texterna i relation till den.

Denna variant av diskursanalys och tillämpningen av denna modell inne-bär ett förhållandevis deduktivt arbetssätt. Eftersom min syn på diskurs är präglad av mina realistiska ståndpunkter om verkligheten och är begränsad till det realistiska perspektivet presenterar jag några reflexioner kring detta i det kommande avsnittet.

2.5 Reflexioner kring svårigheter med den aktuella analysen I det här avsnittet behandlar jag svårigheterna som jag möter med det valda teoretiska perspektivet och min analytiska modell, eftersom jag börjar ana-lysen med en språkligt orienterad diskursanalys, men inte stannar på den språkliga nivån. Här presenterar jag några reflexioner kring begränsningar och eventuella problem som man kan möta när man gör en analys av detta slag.

En del av svårigheterna är relaterade till omständigheterna kring att göra en diskursanalys med en realistisk utgångspunkt. Traditionellt bygger dis-kursanalysen på tanken att det finns sociala konstruktioner på vilka diskur-sen utvecklas och använder sig ofta av en metodologi utvecklad på social-konstruktionistisk grund. Det gör att de socialkonstruktionistiskt baserade diskursanalysteknikerna inte har utvecklat verktyg som länkar de represen-tationer som utgör diskursen till den materiella basen, något som i real-ismens syn också är avgörande i produktionen av diskurs. Jag anser att pro-blemet här inte handlar om vad man betraktar som verklighet eftersom både konstruktionister och realister har sina egna synsätt på vad verkligheten är362 och tillämpar sin syn på det egna viset i sina analyser. Problemen handlar om hur man tacklar ”verkligheten”, hur man relaterar den till diskurs och hur man drar slutsatser i relation till den (delvis har jag diskuterat detta tidigare i relation till avsaknaden av analytiska verktyg för dimensionen social praktik i Faircloughs tredimensionella modell).

362 Här hänvisar jag till teoretikerna i området. Två böcker som är enkla att läsa därför att de presenterar tema som läroböcker är Burr (2003) vad gäller socialkonstruktionism och Djur-feldt (1996) och Danermark et al. (2003) vad gäller realism.

98

Eftersom realismen betraktar diskurserna som producerade av en föregå-ende praxis, där både diskursiva och materiella aspekter finns, skiljer den i sina analyser mellan en transitiv och en intransitiv dimension. Den verklig-het som kan göras till föremål för analys utgör vetenskapens intransitiva objekt och våra teorier och föreställningar om verkligheten ”bildar vårt tran-sitiva objekt [och] förbinder oss som kunskapssubjekt med den objektiva verkligheten”.363 Detta kan ha som problem att vi inte bara söker kunskap om ett socialt producerat studieobjekt utan också om ett socialt definierat sådant: att ett objekt som befinner sig inom den transitiva dimensionen (till exempel diskurs) blir intransitivt när vi analyserar det. Men det står i samhällsveten-skapens natur att förklara världen genom en förståelse av innebörder och meningar och jag har tänkt hantera problemet genom att använda de tidigare beskrivna analytiska verktygen och genom att tillämpa ett dialektiskt synsätt (just utveckling av denna fråga inom kritisk realism var ett sätt att komma över den naiva realismen eller empiricismen och relativismen). Om man undviker att tillämpa ett ”antingen-eller-synsätt” och i stället tillämpar ett dialektiskt sådant övervinner man ”olyckliga dualismer”364 och då blir frågan om motsatsen transitivt/icke-transitiv inte lika relevant. Dialektiken i detta avseende möjliggör för oss att se till bägge sidor av en sak och dess skif-tande karaktär. När man tillämpar en dialektisk syn, som CDA gör, är språ-ket (i sin materialitet som tal eller text) den första länken mellan diskurs och det övriga samhället och man behöver inte placera det som materiellt eller som konstruerat. Språket är på detta sätt ”både och” och det är ett viktigt element för att förklara den dialektiska karaktären i relationen mellan diskurs och den sociala praktiken. En upplevelse, en social konstruktion eller en diskurs har alltid en materiell referens. Till exempel producerar brist på föda både känsla av hunger, politiska idéer och kanske till och med uppror (på liknande sätt som Foucault relaterade sexualitetens diskurs till det materiella sexet eller kriminologiska diskurser till det konkreta materiella fängelset). Semiotikens och materialitetens relativa vikt betyder inte att den kan variera från fall till fall.365 Därför är sättet på vilket man relaterar objekten eller fe-nomenen sinsemellan viktigt, det vill säga vilken typ av relation det handlar om.

Inom diskursanalys betraktas ibland diskurs som ett empiriskt begrepp (utifrån empiriska fynd som man hittar i texterna) och ibland som ett analy-tiskt begrepp. Jag har funderat på om min analys löper risken att fynden kan sammanfalla med mina analytiska kategorier, något som i så fall skulle ut-göra ett analytiskt problem. Men jag ser att en diskurs, till exempel ”FN:s diskurs” (om man betraktar den som ett empiriskt fynd) inte är samma sak som ”aktören FN” därför att en aktör (som organisation eller person) inte

363 Danermark et al. (2003), s. 340. 364 Danermark et al. (2003), s. 15. 365 Fairclough, Jessop & Sayer (2004), s. 25.

99

befinner sig på den diskursiva nivån. Det ena är en person eller en social rörelse (som hör till en materiell dimension) och det andra är dess diskursiva manifestationer (som hör till en diskursiv dimension). Det blir inte heller så med kategorin ”social praktik”, till exempel, eftersom den är (som praxis) en konkret materiell företeelse och i sin status av kategori är den ett instrument eller verktyg för att angripa en social dimension. Inom en konstruktionistisk diskursanalys betraktas det som ett analytiskt problem när kategorierna kan bli både empiriska fynd och teoretiska utgångspunkter.366 Eftersom man inte fäster någon särskild vikt vid verkligheten utanför diskursen inom socialkon-struktionistiska analyser har begreppen en större risk att hamna som en kate-gori inom de analytiska verktygen i stället för att (också) vara ett empiriskt begrepp. Detta problem får inte samma betydelse när man använder kritisk diskursanalys, inom vilken man har mindre svårt att differentiera kategorin och dess användning från dess empiriska referens. För CDA kan kategorise-ringen inte utgöra en fälla därför att kategorin har som parameter ett verkligt (konkret) fenomen som anses skilja sig från den (begreppsliga) sociala kon-struktionen om detsamma.

En annan aspekt av samma problem är hur man relaterar den konkreta händelsen till den diskursiva dimensionen. Hur gör man för att se att det råder ett samband mellan tidigare faktiska förhållanden och diskursen och, följaktligen, är den förklaring man gör giltig? Detta kan vara svårlöst i en analys som denna. Jag har inte möjlighet att bekräfta de kausala relationer som jag hittar genom att pröva samvariation av variabler eller verifiera dem på något annat empiriskt eller experimentellt sätt. Och här kan man invända att jag inte kan verifiera förklaringen om hur diskursen försiggick. Men denna begränsning försöker jag lösa genom att kombinera CDA med den kritisk realistiska metodologin, som använder abstraktion: genom att isolera en kvalitet och se objektens särskilda relationer kan man upptäcka fenome-nets struktur och därifrån söka mekanismer som kan förklara att något hände,367 som jag presenterade tidigare. Den kritiska realismens identifiering av empiriska regelbundenheter och strukturer enbart på en abstraktionsnivå kan anses vara en svaghet; att abstrahera och isolera blir då endast ett tanke-arbete och förklaringarna kan anses som tentativa. Därför kommer jag att försöka se och presentera empiriska referenser till de abstrakta kategorierna i analysen. En samhällsvetenskaplig förklarande analys börjar oftast i det konkreta, då man beskriver händelsen, och avslutas med en konkretisering där man kontextualiserar, det vill säga där man ser hur olika mekanismer interagerar.368 En sådan analys går från det konkreta till det abstrakta, just i den ordning som jag följer i denna avhandling. Målet med dessa analytiska

366 Bl.a. därför att kategoriseringar inte är neutrala och bär med sig ett innehåll. En diskussion kring kategorisering, konstruktionism och kritisk diskursanalys kan läsas i Börjesson (2003). 367 För det mesta refererar jag här till Sayer (1992) och Danermark et al. (2003). 368 Danermark et al. (2003), s. 211.

100

moment är förklaring, alltså att framställa (eller skildra) diskurs som en del av en social process (som social praktik) genom att visa att den är villkorad av sociala strukturer.369

Hur man relaterar uttryck eller diskursiva manifestationer till fenomen på makronivå, försöker jag hantera genom introduktionen av den institutionella mellannivån som Faircloughs tredimensionella modell innehåller. Sättet på vilket jag har grupperat Faircloughs analytiska verktyg möjliggör en pro-gression i analysen från konkret till abstrakt, från en språklig nivå till en historisk makrosocial sådan. Den föreslagna typen av förklaring blir fullbor-dad främst genom kontextualisering i den tredje och sista fasen. Men att utveckla analytiska verktyg för denna dimension är en annan utmaning. Som sociolingvist betonar Fairclough inte i sina analyser den tredje och sista ana-lysfasen ”social praktik”, vilken han själv beskriver enbart som ”the level of society as a whole”. Att använda Faircloughs analytiska modell för att göra en sociologisk analys kräver att jag utvecklar just den dimensionen som handlar om sociala, ekonomiska, politiska och kulturella element som inte går att reducera till text och diskursiv nivå. Det gäller att se de element som relaterar diskursen till icke-diskursiva element, såsom sociala relationer och den materiella världen. En del kritik har riktats mot kritisk diskursanalys kring just social praktik, vilken inte anses ha klara begränsningar och preci-seringar.370 Jag försöker lösa detta genom att utveckla tre analytiska katego-rier för denna dimension, vilka täcker den dynamik som CDA:s dimension social praktik innebär. Även om de verktyg som jag har utvecklat inte är enkla att tillämpa och de kan utan tvivel utvecklas ännu mer, utgör de i alla fall en precisering och konkretisering som möjliggör att systematisera kon-textualiseringen.

Resultatet av min analys med hjälp av den metodologiska ansatsen CDA kan säkerligen göras rikare med bidrag från andra perspektiv och infallsvin-klar och med hjälp av andra metodologiska ansatser. De begränsningar som en undersökning som den aktuella kan ha, till exempel ensidighet och smal-het i relation till det empiriska materialet och till metodologin, skulle kunna övervinnas genom att studera andra källor. Till exempel bortser jag, utifrån min avgränsning, från medias roll och påverkan men det skulle kunna kom-plettera denna analys, särskilt efter det mediala genombrottet kring frågan som kom på 1970-talet. Ett ytterligare exempel kan vara ett tvärvetenskapligt arbete med historiker, vilket också skulle ge ett omfångsrikare perspektiv och ännu mera berika CDA:s lämplighet för analys av diskursiva formation-er.

Slutligen måste jag säga att analysarbetet med ett så omfattande empiriskt material utgör ytterligare en utmaning i denna diskursanalys. Å ena sidan

369 Fairclough (2001a), s. 17 ff. och 135 ff. 370 Bergström & Boréus (2000), s. 252–253. Winther Jørgensen & Phillips (2000 [1999]), s. 93.

101

omfånget (totalt omfattar det 37 böcker, årsböcker och rapporter plus åtskil-liga tidskrifter och övrigt arkivmaterial) och å andra sidan den stora variat-ionen då dessa kommer från ideella organisationer, NGO:er, regeringar, FN och enskilda författare. Dessutom sträcker sig utgivningen av dessa under två och ett halvt decennium. Mitt sätt att hantera ett så omfattande och varie-rande material är att använda en i förväg definierad analytisk modell. Kanske gör detta att modellen inte blir flexibel nog för att kunna tillämpas på de skilda typer av diskursiva manifestationer som underlaget har, men å andra sidan tillåter den mig att vara mer enhetlig i tolkningen av hela materialet.

102

3. Natur och miljö i texterna: en beskrivning

Textanalysen är den första fasen i min analysmodell och den har en beskri-vande karaktär. Med det här kapitlet syftar jag till att utifrån texternas upp-byggnad analysera aktörernas konstruktion av sina sociala relationer. Det innebär att analysera exempelvis hur de presenterar sin syn på naturen och på miljöproblemen och hur de förhåller sig till både naturen, miljöproblemen och samhället i övrigt. För detta kommer jag att analysera texterna med hjälp av de tidigare presenterade analytiska verktygen vokabulär, grammatik, ko-hesion och struktur. Jag börjar kapitlet med en granskning av texternas vo-kabulär och fortsätter analysen med en översyn av hur orden kombineras i satserna och satserna sinsemellan och hur aktören positionerar sig själva och i relation till andra med hjälp av grammatiska formuleringar. Genom att be-akta aktörernas vokabulär och använda meningar i relation till den framställ-ning som de gör av sina egna mål får jag en uppfattning om kohesionen mel-lan dessa. Vidare uppmärksammar jag hur aktörerna kombinerar olika före-teelser för att skapa en viss bild av sig själva och profilera sig. Efter att jag klargjort grunden för de olika aktörernas profilering och deras ställning gentemot andra aktörer genom en beskrivning av likheter och skillnader lägger jag grunden för att börja se aktörernas positionering. En sammanställ-ning av aktörernas sociala relationer gör jag vid slutet av kapitlet.

Utifrån analysmodellen valde jag att läsa och analysera texterna i den kronologiska ordning som aktörerna dök upp i den diskursiva praktiken. Efter Carsons bok Tyst vår läste jag Världsnaturfondens, Kubas regerings och Jordens Vänners texter fram till 1972, i den ordningen. Senare analyse-rade jag de texter som dök upp strax före UNCHE I: The Hamilton Documents, The Limits to Growth, Only One Earth och de få texter som Greenpeace hade hunnit skriva före miljökonferensen. Sist från den första perioden läste jag FN:s dokument inför och från UNCHE I. Meningen med det var att få se tydligare hur texterna relaterade till varandra och till andra omständigheter som var aktuella för den perioden. Dessutom skulle jag på det sättet lättare kunna se eventuell påverkan mellan texterna. Slutligen läste jag de övriga texterna fram till 1987. I de texter som är skrivna av enskilda förtroenderåds- eller styrelsemedlemmar (förekommer i miljöorganisationer-nas texter) har jag inte fäst särskild vikt vid enstaka uttalanden som inte upp-repas eller inte relaterar till den övriga texten.

103

3.1 Vokabulär Med vokabulär söker jag se orden som används flitigt, upprepningar och orden som undviks. Jag ska också se synonymer, antonymer och försöka se någon tänkbar anledning till just det ordvalet bland andra möjliga. Vidare söker jag se sammansättningen av ord som bildar metaforer eller idiomatiska uttryck med målet att börja få insyn i hur aktörerna använder ordvalet och andra uttryck i utvecklingen av den profil som de försöker utforma.

3.1.1 Aktörerna

CARSON I Tyst vår använder Rachel Carson, för att beskriva verkningarna av de ke-miska bekämpningsmedlen på miljön, ord som är direkt relaterade till hennes naturvetenskapliga bakgrund: förorening och förgiftning av omgivningen. Detta beskriver hon med orden ”poison”, ”contamination” och ”pollution”, vilka förutsätter ett tillstånd av ursprunglig renhet.371 Hennes syn på naturliga processer präglas av begrepp som ”balans” och ”interdependens”,372 och hela hennes bild av världen går ut på det. För att beskriva djupet av påverkan använder hon ordet ”irreversibel”, något som förutsätter ett ursprungligt tillstånd som gått förlorat.373 Användningen av metaforer följer ungefär samma linje som de orden som var relaterade till det naturvetenskapliga fältet. Till exempel, att tala om markens eller jordens ”hälsa” (health of the soil) förutsätter att det också finns ett tillstånd av ”ohälsa”. Detta innebär att man bygger upp en beskrivning av att det finns (eller fanns) ett tillstånd av friskhet, något som kommer från den naturvetenskapliga föreställningen om ekologisk balans. Hon använder inte bara ordet förstörelse (destruction, destroy) utan också metaforer kring detta för att ge en bild av vårdslöshet, till exempel ”misshandel av landskapet”.374 Det innebär också idén att balan-

371 Carson (1991[1962]). Några illustrativa exempel är ”The soil in such areas becomes poi-soned” (s. 60); “the poison spread over the landscape” (s. 93); “[…] in a chain of poisoning and death” (s. 23); “The contamination of our world […]” (s. 158); “The most alarming of all man’s assaults upon the environment is the contamination of air, earth, rivers, and sea […]” (s. 23); “The problem of water pollution […] (s. 50); “the pollution of our world” (s. 60). 372 Carson (1991[1962]). “The balance of nature is not a status quo; it is fluid […]. Man, too, is part of this balance” (s. 215); “[…] violent dislocations of nature’s balance” (s. 220); “[…] a web of interwoven lives” (s. 63), “web of life” (s. 169 och 253); “[…] this is a problem of ecology, of interrelationships, of interdependence” (s. 169); “ […] exists in a state of constant change” (s. 61); “history of interaction between living things and their surroundings” (s. 23). 373 ”This pollution is for the most part irrecoverable; the chain of evil it initiates not only in the world that must support life but in living tissues is for the most part irreversible”. Carson (1991[1962]), s. 23. 374 Carson (1963 [1962]), s. 86. I det engelska originalet står ”bludgeoning of the landscape”. Carson (1991 [1962]), s. 69. Andra illustrativa exempel är “senseless destruction of their habitat” (s. 77), “[…] have caused shocking destruction of animal life” (s. 90); “[a]rea were

104

sen i naturen kan, trots naturens robusthet, rubbas genom upprepade skador. Ett annat metaforiskt exempel på detta är när hon uttrycker skadorna på na-turen som att ”återigen stövlar vi fram genom naturen som en elefant i en porslinsbutik”.375 Hennes uppfattning är präglad av den egna disciplinens praktik och det gör att lösningen ses som förnuftig utifrån en biologisk syn-punkt, men inte utifrån den politiska och ekonomiska synen som styr dessa bekämpningsprogram som Carson kritiserar (för en biolog är det ”förnuftigt” att sträva efter ekologisk balans, medan förnuftet kan vara relaterat till lön-samhet för en ekonom).

Vokabulären som Carson använder hör alltså till naturvetenskapen och hon för över den till en offentlig debatt; det var till exempel fallet med ordet miljö (ordet ”environment” med den ekologiska betydelsen användes då inte utanför de naturvetenskapliga disciplinerna).376 Hennes biologiska synsätt blandas här med sociala:377 när hon gör vetenskapliga förslag till lösningar kombinerar hon vetenskapligt relaterade ord med subjektiva och svårdefinie-rade adjektiv, som ”förnuftig metod” eller ”klok kontroll”.378 Detta visar en positionering inom disciplinen, eftersom hennes biologiska synsätt inte står i linje med andra synsätt inom naturvetenskapen, framför allt det som dittills hade dominerat och som ledde till de misstag som hon kritiserar. I bokens sista avsnitt skriver hon att anspråket på ”herraväldet över naturen” (”control of nature”) tillhör vetenskapens stenålder, då man inbillade sig att naturen fanns för människans skull. Problemet som hon ser är att en så primitiv ve-tenskap har lyckats beväpna sig själv med moderna och fruktansvärda va-pen.379 Det passar inte ihop med den ekologiska syn som hon förespråkar.

Vidare använder hon ord för att bedöma situationen utifrån sin egen kri-tiska position, som ”meningslöst förstörande” i relation till miljöer380 eller ”förvrängning” av fakta i relation till den information som presenterades

seriously injured” (s. 75); “[…] shows what a vast amount of damage can be done […]” (s. 142). 375 Så parafraserar hon den holländske naturvetaren C. J. Briejèr. Carson (1963 [1962]), s. 103. 376 Carson uttrycker det på följande sätt: “Contamination of the environment” (s. 23); “con-taminated the entire environment” (s. 26); “environment of mankind” (s. 50), “environmental agents”, “human environment”, “environmental situation” (s. 194); “natural environment” (s. 191, 245, 253). Carson (1991[1962]). 377 Ett exempel är “Environmental diseases related to the use of various toxic substances […]”; Carson (1991[1962]), s. 200. “Sickness” och “illness” förekommer också i relation till miljöskador. 378 “[…] we persist in doing this despite the fact that a perfectly sound method of selective spaying is known”. Carson (1991 [1962]), s. 78. “Despite the record of reasonable control in eastern areas […]”. Carson (1991 [1962]), s. 89. “Even research men suffer from the handicap of inadequate methods […]”.Carson (1991[1962]), s. 170. 379 Carson (1991 [1962]), s. 257. 380 “These insects […] deserve something better from us than the senseless destruction of their habitat”. Carson (1991 [1962]), s. 77.

105

officiellt då för att bilda en viss uppfattning bland befolkningen.381 Förvräng-ningen har två innebörder hos Carson: å ena sidan innebär den att hon utgår från objektiva eller sanna fakta, vilket kännetecknar hennes biologiska syn, och å andra sidan innebär den att det finns en avsiktlig intention för att styra uppfattningen av dessa objektiva fakta. Det är i denna speciella kombination som Carsons synsätt bör ses.

Sammanfattningsvis kan man säga att Carsons vokabulär är påverkad av hennes disciplinära tillhörighet (biologin). Vokabulären är centrerad kring ekologisk balans (balans, cykel, rubbning, harmoni etc.). Hon beskriver na-turen med positiva och metaforiska termer, men använder negativa ord och uttryck för att beskriva naturens aktuella tillstånd.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfondens (WWF) centrala mål är att ”save the world’s wildlife and wild places”,382 där ”wildlife” avser den del av världen som är ”orörd” eller i naturligt tillstånd. Det måste räddas från den mänskliga negativa på-verkan, huvudsakligen förstörelse, förgiftning, förorening, stigande befolk-ningsökning, girig överexploatering av naturresurser och utrotning av ar-ter.383 För Världsnaturfonden handlar det om att undvika människans nega-tiva inverkan på den del av världen som fortfarande är i sitt ursprungliga tillstånd. Att bevara den är den centrala uppgiften. I samband med det an-vänder Världsnaturfonden ordet ”preserve” med syfte att skydda eller vårda från den negativa påverkan och ordet ”conserve” när de vill betona vidmakt-hållande av det ursprungliga, men båda syftar på att bevara eller bibehålla det ”vilda”.384 När Världsnaturfonden talar om ”nature” görs det implicit en åtskillnad mellan natur och det som inte är natur.385 Man ser här att ordvalet kan relateras till synen och antaganden om världen och här kan man se en koppling mellan wild/tame och dikotomin naturlig/icke-naturlig. På samma sätt som synen på ”the natural world” förutsätter att det finns en värld som

381 “This, of course, is a distortion of the facts”. Carson (1991 [1962]), s. 96. “When the pub-lic protests […] it is fed little tranquilizing pills of half truth. We urgently need an end to these false assurances”. Carson (1991 [1962]), s. 29. 382 World Wildlife Fund (1965), s. 14. 383 I originalet används (främst på sidorna 13 och 38) orden “destruction“, “poisoning“, “pol-lution“, “increasing overpopulation“, “greedy over-exploitation of natural resources“ och “extintion“. World Wildlife Fund (1965). Förutom dessa (som förekommer också i de senare rapporterna) kan man läsa “destroying nature”, World Wildlife Fund (1968), s. 23; “injuring the environment” World Wildlife Fund (1969), s. 17 och “degradation of the habitat” World Wildlife Fund (1971), s. 11. 384 Exempel på detta finns i följande uttryck i World Wildlife Fund (1965): “conservation field”, “conserve this natural heritage” (s. 15), “world conservation”, “conservation of nature” (s. 17), “wildlife conservation” (s. 18), etc. 385 Exempel på användning av begreppet “nature” och “natural” finns i World Wildlife Fund (1965): “alter the natural world” (s. 13); “the work of conserving nature” (s. 15); “we have destroyed the natural world” (s. 23); ”and other natural resources” (s. 31); “enjoyment of nature and wildlife by people” (s. 152).

106

inte är naturlig förutsätter ”vild” att det finns något som inte är ”vilt” utan ”tamt”, något som människan har härskat över. Det syftar på den del av natu-ren som människan har förstört, förorenat och överkonsumerat avsevärt un-der det senaste seklet.386

Trots att Världsnaturfonden använder i stort sett samma ord som Carson för att beskriva problemet skiljer sig deras ordval i relation till lösningarna eller verksamheterna. Att Världsnaturfonden därutöver använder ett ordval som används i en annan diskursiv praktik, nämligen politiken, kan svara mot det faktum att Världsnaturfonden riktar sin verksamhet mot att påverka rege-ringar, makthavare och andra inflytelserika personer och använder sig av informationskampanjer och lobbyverksamhet för att nå inflytande.387 Redan på tidigt 1960-tal talar de om ”strategisk plan”, ”internationell koordination”, ”lämpliga medel” osv.388 Men inte bara deras sätt att uttrycka sig liknar den politiska sfärens utan också deras sätt att organisera sig: trots att Världsna-turfonden inte har organiserade medlemmar utan bara supportrar (ekono-miska sådana) väljer den en representativ styrelse och ett förtroenderåd de-mokratiskt.389 Detta (och organisationens väl planerade informationsverk-samhet gentemot massmedier) ansågs som nödvändigt för att agera gentemot regeringar, makthavare och andra inflytelserika personer.

Metaforerna brukar visa flera och djupare relationer än enstaka ord. Med det metaforiska uttrycket att vi befinner oss i ”the eleventh hour” eller ”not so much at the eleven hour as at ten minutes to midnight”,390 vill Världsna-turfonden visa (och övertala oss om) att vi står inför den sista chansen att rädda världen och att tiden är knapp. Det gäller att “preserve before it is too late”.391 Detta kan naturligtvis betraktas som skrämselpropaganda eller poli-tisk taktik för att övertala, men det innebär att om vi inte lyckas göra något finns det ingen återvändo. Denna fatalistiska idé sammanfaller med idén om en ”tyst vår”, vilken var just rubriken på Carsons bok. Tillståndet karakteri-seras då som ”a state of emergency”392 och det sammanfaller med Carsons

386 “[...] we are destroying nature at a rate far beyond its capacity to regenerate, and polluting the air and water and soil of our biosphere to an extent that already gravely affects the wel-fare, and even threatens the survival, of man himself”. World Wildlife Fund (1968), s. 23. “Our technology and the increasing economic well-being of important segments of human society both contribute to the fantastic new pressures on the environment”. World Wildlife Fund (1968), s. 37. 387 Världsnaturfonden kallar sin lobbyverksamhet för ”conservation diplomacy”: World Wild-life Fund (1977), s. 10 och World Wildlife Fund (1981), s. 21. Lobbyverksamheten är stabil i tiden: ”WWF lobbying has helped ensure the voice of conservation is heard in debates […]” och “To translate its word into action, WWF embarked on a considerable lobbying pro-gramme”; World Wildlife Fund (1989), s. 11 och 12. 388 World Wildlife Fund (1965): “’Grand Strategic Plan’ for world conservation” (s. 17); “international co-ordination” (s. 22); “appropriate [and] adequate means” (s. 31). 389 World Wildlife Fund (1965), s. 33, 43, 58. 390 World Wildlife Fund (1965), s. 14, 25, 28. 391 World Wildlife Fund (1965), s. 152. 392 World Wildlife Fund (1968), s. 36.

107

syn. I direkt relation till idén att världen är på väg att dö om man inte gör något bör man tolka den metaforiska rubriken på Världsnaturfondens första årsbok vid mitten av 1960-talet: The Launching of a New Ark (nästa årsbok hade sitt namn i samma linje: The Ark Under Way). Det uttrycker inte bara organisationens egen syn som världens räddare, utan det legitimerar den inför publikens ögon, något som förstärker ytterligare den egna profilen. Detta blir tydligt i följande passage: ”In three years the Fund has become a sort of modern Noah’s Ark. At one end of its scale of activities is the fight to save animal and plant species from extinction”.393 Det utgör en viktig aspekt i bekräftelsen av formationen av den egna profilen som räddare, eftersom denna sociala process sker i en diskursiv praktik. Eftersom gruppens självde-finition finns i relation till andra (den publik som konsumerade dess diskurs) gäller det att publiken bekräftar den bild av dem själva som de presenterar.

Ju längre in på 1960-talet man kommer desto mer börjar Världsnaturfon-dens diskurs få inslag av sociokulturella och politiska komponenter. Nya begrepp introducerades i deras diskurs vid 1960-talets mitt, till exempel glo-bal, välfärd och kultur. Det förekommer inte längre bara begreppet ”world-wide” utan det kommer upp också begreppet global: ”Human reproduction is producing on a global scale the most disastrous and the most far-reaching ecological consequences”.394 Dessutom anses det inte bara vara antalet män-niskor som är anledningen till problemet, utan också teknologin som välfärden innebär; det bidrar till nya påfrestningar på miljön: ”[…] the state of human technology today has vastly increased the power and capacity of man to alter his physical environment […] increased capacity for environ-mental modification”.395 Samtidigt ansåg man att dessa var ett problem som i sin tur påverkade välfärden.396 När det gäller kultur riktades ansträngningarna till att utveckla ett internationellt program som skulle förena ”both man’s natural heritage and his cultural heritage. In so doing, we will be recognizing that what we call our civilization, past and present, is inextricably linked to our physical environment”.397 I denna bemärkelse blir begreppet ”nature conservation” minst lika viktigt som bevarande av kulturella tillgångar. I WWF:s årliga rapporter talas om “world conservation”. Att föra samman kulturella och naturliga värden hade också som mål att underlätta påverkan på regeringar eller stater, vilka gör anspråk på suveränitet över både territo-rium och kultur. De långsiktiga målen om bevarande av naturen kan inte drivas framgångsrikt om de isoleras från andra nationella mål och inte ses som en del av nationella utvecklingsprogram.398 Det gäller att skydda viktiga

393 World Wildlife Fund (1965), s. 17. 394 World Wildlife Fund (1968), s. 36. 395 World Wildlife Fund (1968), s. 37. 396 ”[…] that already gravely affects the welfare”. World Wildlife Fund (1968), s. 23. 397 World Wildlife Fund (1968), s. 38. 398 World Wildlife Fund (1968), s. 36. Detta ansågs också viktigt för att det inte skulle komma i konflikt med andra ekonomiska utvecklingsmöjligheter i mindre utvecklade länder (s. 39).

108

”natural and cultural environments”.399 I detta sammanhang börjar Världsna-turfonden att använda termen ”miljö” (environment) för första gången 1965400 och allt tätare därefter. Från början talade Världsnaturfonden om ”nature conservation” och ”natural world”, men så småningom började de använda ordet miljö huvudsakligen i en fysisk bemärkelse: the ”natural envi-ronment” eller ”capacity of man to alter his physical environment”.401 Ter-men används fortfarande tillsammans med ekologi begreppet, det som Rachel Carson också använde. En liten förändring ser man åren därpå när Världsnaturfonden mer började betona de förändringar som förorsakades av människan, till exempel: ”injuring the environment” eller ”environmental pollution”.402 Det är i slutrapporten från 1969 som termen miljö används i en bredare mening: ”the world of today is facing an environmental crisis”.403 Det är viktigt att poängtera att begreppet miljö här vidgas: nu är det inte längre endast ett ekologiskt problem utan det är världen som har problemet. Å ena sidan betraktar man den fysiska miljön och (följaktligen) dess diko-tomi: den icke fysiska (alltså den sociala). Å andra sidan inrymmer begrep-pet den allt mer komplexa relationen till andra fenomen, till exempel poli-tiska och ekonomiska. Termen miljö kunde överbrygga den separation som begreppet natur innebar genom att inrymma människan som en del av sin omgivning.

Sammanfattningsvis kan man säga att före UNCHE I var Världsnaturfon-dens vokabulär centrerad kring konservationism (räddning, vård och beva-rande av vildmark). Senare börjar WWF att använda en bredare syn som inkluderar andra sociala dimensioner och då inträder begreppet hållbar (sustainable).

KUBAS REGERING I den kubanska regeringens texter från 1960-talet förekommer också orden förgiftning, föroreningar, erosion, okontrollerad befolkningsökning, förstö-relse av naturresurser och förstörelse av den biologiska balansen.404 Dessa ord pekar på det försämrade tillståndet i naturen som drabbar människan och stämmer väl överens med de begrepp som biologer och andra naturvetare använde i relation till människans negativa natur- och miljöpåverkan. I denna antropocentrerade ställning ser man att ordet behärska405 har en speci-

399 World Wildlife Fund (1968), s. 39. 400 World Wildlife Fund (1968), s. 210. 401 World Wildlife Fund (1968), s. 24 och s. 37. 402 World Wildlife Fund (1969), s. 17 och World Wildlife Fund (1970), s. 263. 403 World Wildlife Fund (1970), s. 14. 404 “Envenenamiento”, “contaminación”, “polución”, “erosión”, “crecimiento incontrolado de la población”, “destrucción de recursos naturales”, “rompimiento del equilibrio biológico”. 405 “Dominar”, i det spanska originalet. Behärska naturen (“dominar la naturaleza”, s. 2), behärska dessa naturfaktorer (“dominar esos factores de la naturaleza”, s. 2 och 3), behovet av att kontrollera älvarna (“necesidad de controlar los ríos”, s. 9), behärska tekniken (“el dominio de la técnica”, s. 155).

109

ell relevans, såväl på grund av omfattningen i vilken det används som för dess implikationer. Att behärska naturen innebär inte bara en total kontroll över den, utan också (vilket förekommer i texterna) att behärska kunskapen om den. Människans historia har varit en kamp mot hinder som naturen re-ser, där människan har ”kämpat för att besegra naturens lagar och ta naturen i sin tjänst”, säger Castro i mitten på 1960-talet.406 Några år senare dyker samma tanke upp: ”om vi inte behärskar naturen kommer naturen att be-härska oss”.407 Syftet var att tillförsäkra landet resultatet av jordbruksarbetet ”oavsett vädrets nycker” (eller oförutsägbarhet). Det handlade om kunskap om naturliga fenomen och bästa tillämpning av tekniken. I den här idén om att behärska naturen ser vi en fundamental relation mellan naturresurser och den ekonomiska processen. Att härska över naturen var en förutsättning för att uppnå ett av de politisk-ekonomiska målen som stod på landets dagord-ning: att öka produktiviteten.408 Denna syn på herravälde över naturen lever kvar i den kubanska regeringens diskurs i början på 1980-talet. Statsrådet Rodríguez uttrycker det som “[…] utnyttja och fortsätta med den förvånande kontroll över naturen och den nästan otroliga exploateringen av naturens möjligheter som den tekniska utvecklingen har gjort möjligt”.409

Ordvalet som den kubanska regeringens diskurs använder efter UNCHE I är delvis annorlunda än det som används i den diskursiva praktiken kring FN. Det beror inte bara på att den diskursen är mycket olik FN:s diskurs utan också på att den inte finns inom samma diskursiva praktik (Kuba var ett av länder som inte deltog i UNCHE I). Ordvalet vad gäller miljön skiljer sig inte så mycket från de vanliga diskursiva manifestationerna i Väst, till ex-empel när det gäller användningen av ”föroreningen av vatten”, ”förstörelse och okontrollerad exploatering av naturresurser”, ”föroreningen av mil-jön”.410 När de kubanska ledarna centrerar sina uttalanden kring utvecklings-frågor kan vokabulären likna uttalanden i Väst, men den största skillnaden är att de betonar Västs makt över Tredje Världen, med fattigdom och miljöpro-blem som konsekvens. Castro hävdar att genom ”tillämpningen av den ve-tenskapliga revolutionens framsteg och exploateringen av de underutveck-lade länderna [fick de imperialistiska länderna] en relativt hållbar ekono- 406 Castro (1994), s. 2. Tal från 1966, (min översättning). I originalet: “[…] porque esa, en definitiva, ha sido la historia del hombre: luchar por someter a su servicio las leyes de la naturaleza, luchar por dominar la naturaleza y ponerla a su servicio”. 407 Castro (1994), s. 2. Tal från 1970, (min översättning). I originalet: ”Si no dominamos la naturaleza, la naturaleza nos dominará a nosotros”. 408 Castro (1994), s. 14. För Castro var lösningen ”först en revolution, sen en drastisk ändring i de sociala strukturerna och sättet att använda naturresurserna” Castro (1994), s. 117–118 (intervju från 1970). 409 Rodríguez (1984), s. 29 (tal vid Havanna universitet 1983). “[…] aprovechar y continuar el sorprendente dominio de la naturaleza y de la explotación casi increíble de sus posibilidades que ahora nos confiere el progreso técnico”. 410 ”Contaminación de las aguas”, “destrucción y explotación descontrolada de los recursos naturales”, “polucionan al ambiente”, “contaminación del ambiente”. Castro (1994), s. 97 ff., 119 och 150.

110

misk utveckling efter andra världskriget, men i stället för att eliminera syst-emets inre motsättningar har dessa förvärrats”.411 I brist på andra sorters energi skövlas skogarna och deras areal minskar, särskilt i underutvecklade länder.412 Castro hävdar att ”för att producera föda i tillräckliga mängder behövs bl.a. gödsel, pesticider, teknologi och energi, alla saker som de un-derutvecklade länderna i stort sett saknar, eftersom de varken kan producera dem själva eller anskaffa dem”.413 Här ser man en skillnad i förhållande till den västerländska diskursen i användandet av ordet ”underutveckling” (”un-derutvecklade länder”, ”underutvecklad värld”), något som visar avståndsta-gandet från benämningen ”utvecklingsländer” som började tillämpas under 1960-talet.414 Den kubanska presidenten Dorticós hävdar att ”underutveckl-ingen” utgör en eufemism som döljer maktförhållandena, en ”eufemism av neokolonialismen och den imperialistiska dominansen”.415 Den ekonomiska underutvecklingen innebär inte bara svält, analfabetism, sjukdomar och ex-ploatering av nationella rikedomar utan den för alltid med sig den vetenskap-liga och teknologiska underutvecklingen, hävdar han.416 Statsrådets vicepre-sident Rodríguez går ännu längre i förklaringen kring detta när han talar om ”denna vidsträckta neokoloniala värld som några kallar för Tredje Värl-den”.417 Han betraktar utvecklingen som vår tids svåraste problem418 och skiljer mellan ”underutvecklade länder” och ”utvecklingsländer” för att tyd-liggöra att inte alla underutvecklade länder håller på att utvecklas. Skillna-derna mellan de olika u-länderna osynliggörs när alla dessa ”benämns gene-riskt som Tredje Världen”.419 Den här karakteriseringen av makt och utveckl-ing utgör ramen inom vilken den kubanska regeringen placerar miljöfrå-gorna. Det bör anmärkas att denna syn inte bara var Kubas regerings syn utan det fanns teoretiker som skrev om underutvecklingen och relaterade den till det internationella ekonomiska och politiska systemet på mycket liknande sätt, till exempel beroendeteoretikerna Andre Gunder Frank och Samir Amin.420 411 Castro (1994), s. 62–63. Tal från 1974 (min kursivering). Det bör påpekas här att denna ”hållbar ekonomisk utveckling” (desarrollo económico sostenido”) syftar inte på det senare begreppet ”hållbar utveckling” (”desarrollo sostenible” på spanska). 412 Castro (1994), s. 65. Tal från 1980 (min kursivering). 413 Castro (1994), s. 101. Intervju från 1985 (min kursivering). 414 “Países subdesarrollados” och ”mundo subdesarrollado”, både i Dorticós (1967), Rodríguez (1984) och Castro (1994). Jfr med den tidigare presenterade diskussionen om utvecklingsländerna i denna avhandling. 415 Dorticós (1967), s. 15. Dorticós hävdar att det talas om underutveckling eufemistiskt, ”till och med i det imperialistiska diplomatiska språkbruket har uttrycket vunnit legitimitet”. Dorticós (1966), s. 17. 416 Dorticós (1967), s. 8 och Dorticós (1966), s. 17. 417 Rodríguez (1984), s. 94: ”ese vasto mundo neocolonial con residuos de colonialismo que algunos denominan el Tercer Mundo”. 418 Rodríguez (1984), s. 131. ”Desarrollo: el problema más difícil de nuestro tiempo”. 419 Rodríguez (1984), s. 160–161: ”[…] a lo que se le dice genéricamente ‘Tercer Mundo’”. 420 Frank (1967), (1971[1969]), Frank (1978), Amin (1974 [1970]), Amin (1976) och Amin (1999).

111

Sammanfattningsvis kan man säga att centralt i Kubas regerings vokabu-lär var att ”härska” över naturen för att ”behärska” ekonomin. Att försöka behärska naturen visar en stark antropocentrisk inställning. Efter UNCHE I centrerar de sin diskurs ännu mera kring utveckling, men till skillnad från andra aktörer är den fokuserad på maktförhållanden (till exempel i använd-ningen av begreppet underutveckling).

JORDENS VÄNNER Liksom Carson, Världsnaturfonden och de kubanska ledarna använder också Jordens Vänner (FoE) i sina texter orden miljö, ekologi, skada, naturliga system och den naturliga balansen i slutet på 1960-talet.421 Med metaforen “the health of the environment” syftar Jordens Vänner inte på en konstrukt-ion av miljön utan enligt Dubos i FoE:s bok ska det förstås som ”not a li-terary convention. It has a real biological meaning”.422 Men termerna som kännetecknar Jordens Vänner är de som kommer från den politiska diskurs-ordningen, såsom taktik, projekt och lösningar, därför att dessa passar väl in i Jordens Vänners världsbild. Jordens Vänners texter är inte bara ett sam-mandrag om miljöproblemen utan huvudsakligen en plattform för handling: deras läsare uppmanas att skicka till organisationen ”[a]ny solutions, pro-jects, or tactics that you have found effective”.423 I direkt relation till det förekommer ofta ordet action och detta begrepp präglar Jordens Vänners diskurs.424 Eftersom organisationens verksamhet går ut på att agera utgör ordet aktion ett nyckelord. Detta är just den mest markanta skillnaden jäm-fört med den andra miljöorganisationen vid denna tid, Världsnaturfonden, och på detta sätt utgör ordet i texten ett sätt att förstärka den egna profilen, eftersom Jordens Vänner var mer inriktad på andra typer av aktioner än lob-byverksamhet. Det är viktigt att se begreppet action i relation till Jordens Vänners vision om social förändring. Till exempel försökte Jordens Vänner ändra begreppet levnadsstandard till livskvalitet,425 något som var banbry-tande i tider då välfärden ansågs som det mest moderna och utvecklade. Bakom användningen av olika ord och begrepp finns en medveten kunskap och ett medvetet syfte. Användningen av begreppet livskvalitet stämmer med Jordens Vänners syn att lösningen på våra aktuella miljöproblem 421 “Natural systems” och “natural balance”, Friends of the Earth (1972), s. 80 ff. 422 Dubos i: De Bell (1970), s. 27. 423 De Bell (1970), s. xv. 424 Till exempel ”practical action”, “remedial action”, ”ecology action”, ”suggestions for action”, ”day-to-day actions”, “in action rather than in words”, ”actions programs”, “active-ly”, ”environmental activist”, “alter our state of inactivity” etc. 425 “We can replace the outmoded industrial imperative – the ‘standard of living’ concept – by the more human ‘quality of life’ concept”. De Bell (1970), s. 68. Vad gäller livskvalitet anser Jordens Vänner att mycket av de nuvarande kontakterna inte sker mellan människor utan mellan individen och mekaniska uttryck för mänsklighet i stället för sin biologiska naturs värme. De Bell (1970), s. 30. Beträffande levnadsstandard säger de att försöka göra ”everyone in the world as rich as, say, an American is impossible”, eftersom resurserna inte skulle räcka till. Friends of the Earth (1972), s. 94.

112

”requires the restructuring of many aspects of society”.426 De påstår vidare att ”[t]here is no easy way out. We need no less than a redirection of the course of history: a social change [...]”.427Jordens Vänner var alltså mer radikala än Världsnaturfonden.

I stället för att dela in världen i ”Öst och Väst” eller ”kommunistisk och demokratisk” talar Jordens Vänner gärna om ”rika och fattiga länder”. Me-ningen bakom denna uppdelning är att ansvaret ofta anses ligga på de rika länderna. Kriteriet för uppdelningen i relation till det internationella miljö-problemet sätter fokus på ekonomiska förhållanden, men det gör inte poli-tiska aspekter osynliga. Till exempel nämner Jordens Vänner länderna med det namn som länderna själva valde och inte med namnet som deras belack-are använde. De benämner Sovjetunionen som USSR och inte som ”Ryss-land”, till exempel, något som var vanligt bland Världsnaturfondens texter. Landet ”Ryssland” fanns inte på 1960- och 1970-talet och att nämna det som Ryssland eller Sovjet var uttryck av olika politiska diskursiva utgångspunk-ter. Att nämna det som USSR428 sammanfaller också med att nämna China som ”den kinesiska folkrepubliken” i stället för det ”kommunistiska Kina”. Det är också kongruent med att formulera världens olika politiska-ekonomiska system som ”kapitalistiskt eller socialistiskt”429 i stället för att nämna det som ”kommunistiskt” (jfr vår tidigare diskussion under diskurs-avsnittet). Detta är tecken på att Jordens Vänner höll en viss distans till den dominerande politiska diskursen i Väst i relation till kalla kriget. Jordens Vänners ordval leder oss in i en något annorlunda världsbild än den som var hegemonisk i Väst då. Ett annat exempel på detta är att Jordens Vänner be-römde vissa politiska beslut som socialistiska regimer tog: ”Which country will follow Tanzania’s choice of necessities over luxuries? Which culture will succeed best in keeping its people on the land (as the People’s Republic of China is trying to do) and limited numbers (as nobody has yet managed to do)? Which nation will follow Cuba’s sound policy of building agriculture before industry?”430 Vi återkommer till detta citat under dimensionen social praktik.

426 De Bell (1970), s. 154. 427 Friends of the Earth (1972), s. 96. 428 ”USSR” i Friends of the Earth (1972). ”Sovjet”, i den svenska upplagan. Jordens Vänner (1972). 429 I Jordens Vänner (1972), s. 164 och De Bell (1970), s. 7 används ordet “socialist”, dock det används ordet ”communist” i Friends of the Earth (1972), s. 164. I samma bemärkelse, det vill säga att de syftar på det politiska och ekonomiska systemet, använder de på engelska ”capitalist or communist”. De Bell (1970), s. 328 ff., Friends of the Earth (1972), s. 94 (dock borttaget i den svenska översättningen). Det finns dock ett undantag bland de nordameri-kanska författarna där ordet kommunism används på ett annat sätt (i ett av avsnitten i antolo-gin The Environmental Handbook, De Bell (1970), s. 51 ff.). 430 Friends of the Earth (1972), s. 166. I relation till detta citat är det intressant att nämna att bland personerna som Jordens Vänner tackar i början av boken står Julius Nyerere, dåtidens premiärminister i Tanzania, som lade tyngdpunkt på socialistisk ekonomi och frihet från utländsk skuldsättning.

113

På 1970-talet var Jordens Vänner benägen att använda marxistisk termi-nologi i sina texter. Så var fallet med användningen av ordet (och begreppet) alienation, vilket ansågs vara ett allvarligt strukturproblem i industriländerna som medför spänning och konflikter.431 Det är ont om människor som ”är fria från all undermedveten ångest och alienation”.432 ”Vi ersatte en äldre etik som handlande om att tjäna och att vårda med begreppet ’tjäna pengar’ som det enda legitima skälet för att arbeta”, skriver Lovins. Och han tillägger att ”alienation i stället för självförverkligande, inre fattigdom kombinerat med yttre välstånd och en patologiskt rastlös och rotlös rörlighet blev symtom på de sjukliga samhällsförhållanden som anfrätte mänskliga värden”.433 Ytterli-gare ett exempel på att terminologin var anpassad till tiderna som rådde är att Lovins, på 1990-talet, inte längre nämner fenomenet alienation.434 Även om Jordens Vänner var kritiska mot det kapitalistiska produktionssättet kan man inte säga att deras kritik var marxistisk utan de använde snarare dessa uttryck för att få ett bättre mottagande eftersom tidsandan då var färgad av marxism-en.

Efter UNCHE I börjar Jordens Vänner att använda allt mindre politiska uttryck. Exempel på distansering från marxistiskt influerade uttryck är att så småningom benämns de socialistiska länderna med den dominerande diskur-sen i Väst, genom att kalla dessa för ”kommunistiska”.435 Och vidare, trots att den ”mjuka” energin som Jordens Vänner föreslår lyfter fram fredliga och rättvisare sätt att producera energi, innehåller förslaget också en dos av reso-nemang som är kännetecknande för det aktuella ekonomiska systemet: be-greppen kapital, kostnader, vinst, lönsamhet etc. förekommer i argumentat-ionen med tanken att göra systemet mer effektivt. Till exempel, när det talas om kostnaderna för ett sådant system sägs att “[o]msättningen skulle för-dubblas och vinst-kapital-förhållandet förbättras” eller att ”mjukenergin” inte bara har lägre påfrestning på naturen utan också ”lägre kapitalkostna-der”.436

Sammanfattningsvis kan man säga att Jordens Vänners vokabulär är väl anpassad till sin samtida kontext (till exempel nämndes inte länderna med deras belackares benämning för att inte förorsaka onödig spänning). Det är också kännetecknande med en flitig anpassning till samtidens lockande ut-tryck: särskilt efter UNCHE I används politiska (ofta marxistiska) termer, men det avtar på 1980-talet.

431 Lovins (1977), s. 24. 432 Lovins (1977), s. 156. 433 Lovins (1977), s. 168. 434 Till exempel i sin bok Natural Capitalism. Hawken, Lovins & Lovins (1999). 435 Jordens Vänner (1982b), s. 6. 436 Lovins (1977), s. 69 och 128.

114

OI COMMITTEE I Oi Committees bok The Hamilton Documents är begreppet miljöproblem (”environmental problems”) genomgående. Miljöproblemet betraktas som angeläget och ofta, liksom Jordens Vänner, genom att benämna det som ”environmental crisis”.437 Men de här unga vetenskapsmännen vägrar be-trakta ”ecological pollution as synonymous to the environmental crisis”,438 eftersom problemet är mycket mera än bara föroreningar i naturen. ”Ecolog-ical pollution” är mycket snävt som begrepp, det bortser orättvisor och makt-förhållanden i världen. Trots att ungdomskonferensen IYCHE också anser att dessa miljöproblem kan definieras som partiella fenomen såsom förstö-relse, förorening, uttömning av naturresurser, degeneration av ekosystemen osv., använder IYCHE begreppet i ett bredare perspektiv: ”[…] the relation-ship between the global environmental crisis and: the underdevelopment of the Third World”.439 Denna uppfattning att miljöproblemen inkluderar feno-men som kolonialism och imperialism härleds från deras syn på miljön: ”The environment is, broadly speaking, that which one is connected to and influ-enced by”,440 och följaktligen anser de att “[c]orporate enterprise, interna-tional agencies, foreign aid and colonialism and imperialism all have effects on what we normally call the ‘environment’ […]”.

Eftersom problemet anses vara det aktuella systemet manar ungdomskon-ferensen IYCHE till ett nytt produktionssystem (”we call for a new produc-tion system”)441. “The socio-economic structure of the modern world [anses vara anledningen till] maintaining the ’third world’ and the world’s under-privileged in an inferior position”,442 som i sin tur är anledningen till det mil-jötillståndet som kritiseras. Oi Committe argumenterar det efter UNCHE I på följande sätt: ”Some argue for revolutionary change, others for substantive reform”, men miljöproblemen kräver djupa och mångfasetterade insatser: ”It involves not only deep and numerous changes in the mode of production […] but a new direction in the way societies operate […]”. För att lösa pro-blemen behövs en stor grundläggande förändring, en förändring mot ”a new system that would ultimately cause a transformation in the nature of human life”.443

I sina förslag på tillvägagångssätt till lösningen använder de ord som ofta används inom den politiska diskursiva ordningen, såsom strategier och akt-ion: de talar om “global strategies of youth action”,444 “coordinate effective 437 Att skriva om ”environmental crisis” fortsätter i Oi Committees andra bok International Development and the Human Environment: an Annotated Bibliography. Oi Committee Inter-national (1974). 438 Oi Committee International (1972), s. v. 439 Oi Committee International (1972), s. 1 ff. 440 Oi Committee International (1974), s. 216. 441 Oi Committee International (1972), s. 4. 442 Oi Committee International (1972), s. 59. 443 Oi Committee International (1974), s. 239. 444 Oi Committee International (1972), s. 34.

115

action plans” och “developing action programs”.445 Det som IYCHE kallar för Tredje Världens perspektiv över miljöfrågan innebär att begreppet miljö-problem sätts i ett maktperspektiv. I konferensens slututlåtande läser man att ”[…] environmental problems are the result of the unequal distribution of wealth and power both nationally and internationally”.446 The Hamilton Documents kännetecknas av detta ”tredjevärldistiska” (antikoloniala) per-spektiv, vilket de själva beskriver som ”an unusually strong Third World emphasis on global environmental issues”.447 Ytterligare ett exempel: ”Given the damage inflicted upon both the environments and the social systems of the developing countries by colonialist and neo-colonialist dominant powers, we demand that the industrialized countries” sätter stopp för ytterligare ska-dor och exploatering.448 Efter UNCHE I fortsätter begreppen kolonialism, neokolonialism och imperialism att vara genomgående, men det dyker upp ett nytt sätt att tala om problemen. Fokus nu är inte bara på internationella maktförhållanden utan också på möjliga lösningar. Då används begrepp med en positiv klang, till exempel ”quality of life”, ”crisis and quality”, ”ecologi-cal stability and quality” och ”well being”.449

Sammanfattningsvis kan man säga att trots att är termen ”miljöproblem” är genomgående i The Hamilton Documents, ser Oi Committee inte miljö-problemen i första hand som fysiska problem utan som sociala, politiska och ekonomiska problem. I övrigt är vokabulären präglad av ord som ofta an-vänds inom den politiska diskursiva ordningen.

GREENPEACE Greenpeace kom inte upp med fullständiga dokument före UNCHE I. Green-peace var inte en rörelse ”founded at a single moment by a articulated vis-ion”.450 Fram till 1976 hade inte organisationen något manifest så mycket av det som skrevs och sades var grundarnas egna visioner. Men redan de första åren uttryckte de sin egen verksamhet i termer av ”confrontation”, ”protest”, ”action” och att problemet handlade om mänsklighetens överlevnad (”survi-val”).451 Greenpeace sade 1971 att de kämpar för “the survival of our envi-ronment and the peace of the world”.452 Till skillnad från andra miljöorgani-sationer erkänner Greenpeace situationen som en konflikt (”the theatre of environmental conflict”)453 som tillsammans med att de benämner sina med-lemmar för ”rainbow warriors” är tecken på att de kände sig indragna i en 445 Oi Committee International (1972), s. 41. 446 Oi Committee International (1972), s. vii. 447 Oi Committee International (1972), s. i. 448 Oi Committee International (1972), s. 6. 449 Oi Committee International (1974), s. 2, 10, 234, 240. 450 Greenpeace hemsida, ur: ”Deep Green: The Greenpeace Manifesto”. 451 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 452 Ur Greenpeace Canada, About us/History. 453 Bob Hunter i en artikel i tidskriften Insight, januari 1974. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980).

116

konflikt eller delaktiga i ett krig. De profilerade sig kring idén att de var förkämpar för freden.454 En illustrativ mening i samband med den första stu-pade Greenpeacemedlemmen lyder så här: ”Tragically, his peaceful intention became the cause of his death”.455

Greenpeace profilerade sig som en organisation av mycket nära relation-er: ”the Greenpeace family” eller ”brothers and sisters”.456 I Hunters bok The Greenpeace Chronicle och i McTaggarts bok Outrage! The Ordeal of Gre-enpeace III är trevligt kamratskap en genomgående ingrediens. Det bidrog också till att stimulera donationer till Greenpeace efter att boken publicera-des, som Hunter beskriver, men dessa ekonomiska gåvor var alltid otillräck-liga för att kunna initiera och driva rättsliga processer mot Greenpeace ag-gressorer.457 I brist på pengar och medlemmar ”Greenpeacers […] make up for in imagination and willingness to risk their lives in the name of preserv-ing the environment”.458 Detta förstärks genom att använda politiska och militära termer som bidrar till att bygga upp bilden av medlemmarna som fredskämpar (“warriors”) till exempel ”missions”,459 ”revolutionary” (i sam-band med organisationen)460 eller formuleringar som ”we raised the Green-peace flag”461 eller “[we] racing time and battling the seas. Greenpeace lives!!!”462 Eller tydligare i följande kommentar i samband med en av Green-peaces aktioner: ”[a] small crowd of reporters and curious locals had gath-ered to watch the Greenpeace eco-guerrillas go into action”.463 ”The small Greenpeace army” ansåg sig vara inblandlade i ”a media war”.464 Själva namnet på McTaggarts bok Outrage! The Ordeal of Greenpeace III pekar också på deras kämparprofil.

Greenpeace var inte lika försiktigt som Jordens Vänner i sitt val av ord under kalla kriget, till exempel för att benämna olika länder efter dessa län-ders egna benämningar. I relation till USSR, använde Greenpeace också

454 Denna idé finns kvar långt senare: ”På sätt och vis är vi en organisation för att marknads-föra miljön. Vi räknar med att marknadsföra nedrustning i USA på samma sätt som Reagan marknadsför stjärnornas krig”. Fitzgerald, citerad i Morgan & Whitaker (1986), s. 111. “Brian Fitzgerald has worked with Greenpeace since 1982”, star det på Greenpeace hemsida. 455 Ur Greenpeace International hemsida, "The bombing of the Rainbow Warrior”. 456 McTaggart (1973), s. viii respektive Greenpeace Foundation (1971–1972). I samma anda kan man tillägga här: “We shared a feeling of brotherhood”; Hunter (1980 [1979]), s. 67 och “our brothers and sisters”; Hunter (1980 [1979]), s. 364. 457 Hunter (1980 [1979]), s. 130. 458 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980), Bob Hunter i artikeln “Greenpeace in perspec-tive”, tidskriften Insight, January 1974. 459 McTaggart (1973). 460 “Revolutionary environmental organization”, Hunter (1980 [1979]), s. 239; ”revolutionary change in the consciusness of humanity”, Hunter (1980 [1979]), s. 252, “eco-revolution” Hunter (1980 [1979]), s. 243. 461 McTaggart (1973), s. 192. 462 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980), “At the US consulate, by Jim Bohlen, No-vember 3, 1971”. 463 Hunter (1980 [1979]), s. 421. 464 Hunter (1980 [1979]), s. 367 och 67.

117

ibland benämningen ”Russia”, något som är tecken på en västerländsk syn och som skulle underlätta deras deltagande i den etablerade diskursiva prak-tiken i Väst. Däremot använder de sällan benämningen ”America” (som är spridd i Väst), för att nämna USA utan de skriver ”USA” eller ”United States”. Detta har med deras rötter att göra: de tog avstånd från USA som symbol för hela Amerika, inte för att Greenpeace från början motsatte sig USA:s kärnvapenprov utan för att de som kanadensare också må vara ameri-kaner.

Sammanfattningsvis kan man säga att före UNCHE I är Greenpeaces vo-kabulär mer centrerad på konflikt än på miljö. Problemet anses handla om överlevnad och därifrån utvecklas idén om den ”gröna freden”. Deras verk-samhet för freden handlar om konfrontation och härifrån profilerar de sig som fredskämpar.

ROMKLUBBEN I Romklubbens rapport The Limits to Growth används ordet ”miljö” rakt av, utan adjektivet ”den mänskliga miljön”, som förekommer i vissa samtida texter. Här benämns problemet också som en miljöförsämring som håller på att utvecklas till kris, kris som kan utvecklas till kollaps. Här är det första gången som begreppet hållbar (sustainable) förekommer på det sättet som det görs senare i miljödiskursiva sammanhang. Hållbarheten syftar här på ett tillstånd av jämvikt eller balans på global nivå, där ”the basic material needs of each person on earth are satisfied”.465 Detta är en intressant definition som har en viss påverkan på den senare diskursen, eftersom den också har inslag av utopi. Begreppet hållbar syftar här på ett samhälle i jämviktstillstånd, vilket benämns som ”sustainable state of global equilibrium”.466 Tecken på hållbarhet var just undvikandet av plötslig och okontrollerbar kris, dvs. kol-laps.467 Det som anses vara anledning till kollapsen är inte endast befolk-ningsmängden, utan befolkningsmängden i relation till resurserna för att uppehålla (maintain) dessa.468 I relation till befolkning och kapital används, förutom ordet sustainable, också ordet maintainable, som synonym. Till exempel: ”levels of population and capital that are physically maintainable on the earth” och “physically sustained in the world”.469 Sustainable och maintainable används växelvis men alltid i relation till tillväxten. Kalkylen på hur många personer som kan livnära sig på jorden baseras på jordens

465 Meadows et al. (1972a), s. 29. 466 Meadows et al. (1972a), s. 185. "Thus the most basic definition of the state of global equi-librium is that population and capital are essentially stable, with the forces tending to increase or decrease them in a carefully controlled balance”. Meadows et al. (1972a), s. 176–177. 467 Meadows et al. (1972a), s. 164. 468 Meadows et al. (1972a), s. 172–175. 469 Meadows et al. (1972a), s. 172 (kursiverat i originalet) och s. 51.

118

”physical support for population and economic growth”.470 Det ger begreppet hållbar en ekonomisk karaktär.

Rapporten The Limits to Growth innehåller dessutom flera interrelaterade begrepp som härstammar från naturvetenskapen och datatekniken, särskilt när det gäller metod. De använder en metod s.k. System Dynamics,471 med vilken de utvecklar en modell (”the world model”). Modellen bygger på studiens fem grundläggande områden: befolkning, kapital/industrialisering, miljöförorenande, livsmedelproduktion och konsumtion av icke förnyelse-bara naturresurser.472 Vart och ett av dessa områden kan dessutom betraktas som ett system (eller några av dessa tillsammans, till exempel ”population-capital system”). Alla dessa fem system (eller subsystem) i interaktion med varandra utgör den s.k. ”world model”. Det används också andra begrepp som är passande med termen ”system” (till exempel structure, equilibrium, loop, recycling och synergy) och som får en viss relevans och varaktighet senare i diskursen.

Användningen av termer som ”pay”, ”gain” och ”costs” bidrar också till att ge rapporten The Limits to Growth en ekonomisk karaktär. En stor del av resonemangen görs i form av costs-benefits, till exempel vid relationen mel-lan nativitet och livsmedelsproduktion: “Even if society did decide to pay the necessary costs to gain new land or to increase productivity” av de nuva-rande kultiverade landarealerna skulle det ändå uppstå en ny kris.473 Det anses möjligt att den teknologiska utvecklingen kan bidra till att minska föroreningar från industrin, men endast till höga kostnader: “Any country can postpone the payment of such costs to increase the present growth rate of its capital plant, but only at the expense of future environmental degradation, which may be reversible only at very high cost”.474 När sociala aspekter nämns brukar det göras också i relation till ekonomiska aspekter, till exem-pel nämns modellens sociala variabler som ”income distribution, attitudes about family size, choices among goods, services, and food”.475 Att benämna de mindre utvecklade och fattiga länderna (”poor countries”) utifrån deras ekonomiska status styrker också det.476 Det är slående att när de utvecklade och rika länderna nämns för första gången i boken används benämningen 470 Meadows et al. (1972a), s. 51. 471 “The basis of the method is the recognition that the structure of any system […] is often just as important in determining its behaviour as the individual components themselves. The world model described in this book is a System Dynamics model”. Meadows et al. (1972a), s. 38. 472 Meadows et al. (1972a), s. 33 och 98. 473 Meadows et al. (1972a), s. 62. Mina kursiveringar. 474 Meadows et al. (1972a), s. 93. Mina kursiveringar. 475 Meadows et al. (1972a), s. 149. 476 I ett illustrativt stycke om undernäring i världen benämns de på följande sätt: ”50 to 60 percent of the less-industrialized countries […] in most of the developing countries basic caloric requirements, and particulary protein requirements, are not being supplied […] food production per capita in the nonindustrialized countries is barely holding constant at its pre-sent inadequate level”. Meadows et al. (1972a), s. 57–58.

119

”nations” i stället för ”countries” (”rich nations”, “developed nations of the world”).477 Jag tolkar det som att ”country” har en närmare relation till terri-torium (alltså, det primitiva) och ”nation” en närmare relation till staten, alltså till det utvecklade. Nation används alltid i positiv mening, till exempel ”economic development of the world’s nations” eller ”assisting the develop-ing nations in their efforts to advance their economies more rapidly”.478 Dessa benämningar utgör ett dolt element som aktiveras först vid tolkningen. Längre fram används benämningen ”nonindustrialized societies” i relation till att deras konsumtion av resurser är låg därför att deras produktion mest är agrar.479 Dessa olika sätt att referera till länderna ger positiva associationer till Väst och det hjälper till att legitimera rangordningen mellan länderna (jfr med den tidigare diskussionen av diskursen The West). Det faktum att för-fattarna säger ”America” för att referera till endast USA480 (när Amerika egentligen är en hel kontinent) är tecken på att USA anses vara helheten. I ett annat exempel sätts USA å ena sidan och ”resten av världen” på den andra.481 Dikotomin ”the West and the rest” är väl behandlat av Hall när han beskriver ”the West” som diskurs i ett maktsammanhang482 och denna diskurs präglar Romklubbens resonemang.

Romklubbens andra rapport, Mankind at the Turning Point, kom ut ett par år efter UNCHE I. Den skiljer sig inte språkligt från den första på något av-sevärt sätt, fast ordförrådet är mindre dramatiskt. Termen kris är fortfarande genomgående och det är begreppet som används för att beskriva det aktuella tillståndet eller möjliga framtida scenarier. Ordet ”collapse”, som var vanligt i den första rapporten, används inte längre och det negativa uttrycket ”limits to growth” ersätts med det mer positivt klingande uttryck ”organic growth”.483 Vad gäller utveckling och dess nivåer talar författarna om “deve-loped world”, “less developed world”, “developing countries”, “underdeve-loped regions” eller ”underdeveloped economies”.484 Efter en grov indelning av länderna och regionerna blir de bara tre: ”Developed World”, ”the Social-

477 Meadows et al. (1972a), s. 198 och 92. Och vidare: “But the major responsibility must rest with the more developed nations, not because they have more vision or humanity, but because, having propagated the growth syndrome” (min kursivering). Meadows et al. (1972a), s. 197. 478 Meadows et al. (1972a), s. 197 och 198. 479 “In nonindustrialized societies resource consumption is very low, since most production is agricultural”. Meadows et al. (1972a), s. 115. 480 Meadows et al. (1972a), s. 155. 481 “The point on the curve that would represent the US level of consumption is marked by a+. We assume that, as the rest of the world develops economically, it will follow basically the US pattern of consumption”. Meadows et al. (1972a), s. 118. I den svenska versionen står det ”den övriga världen” Meadows et al. (1972b), s. 102. 482 Hall (1992), Chapter 6 “The West and the Rest: Discourse and Power“ i: Hall & Gieben (1992), s. 275–331. 483 Den organiska tillväxten beaktar att varje del av samhället differentierar sig från andra i struktur och funktion (som i en organism) och därför sker tillväxten gradvis och differentierat. Mesarovic & Pestel (1974), s. 4 ff. 484 Mesarovic & Pestel (1974), flera exempel på sidorna 26 ff. och 66 ff.

120

ist World” och ”the Less Developed World”,485 något som är sammanfal-lande med den dominerande synen i Väst, med rangordningen Första, Andra och Tredje Världen.

Sammanfattningsvis kan man säga att man i Romklubbens vokabulär ser en markant användning av tekniska och ekonomiska termer kring miljöfrå-gor, bland dessa ”hållbar” (sustainable). Före UNCHE I, i rapporten The Limits to Growth uttrycker Romklubben att den nuvarande exponentiella tillväxten av både befolkningen och kapitalet leder till kollaps.486 Efter UNCHE I, i rapporten Mankind at the Turning Point, tonades detta ner en aning med utvecklingen av den ”organiska” tillväxten. Men Romklubbens diskurs är ändå centrerad kring begreppet ”tillväxt”.

WARD OCH DUBOS I Ward och Dubos rapport Only One Earth används på den tiden vanligt förekommande begrepp för att benämna de aspekter som tas upp i relation till miljöfrågan, som uttömning av naturtillgångar, växande miljöförore-ningar, befolkningsökning och brist på livsmedel. Problemen betraktas inte bara som fysiska utan också som sociala, något som var givet redan med benämningen ”mänsklig miljö” (human environment). Detta begrepp syftar på miljöns egenskaper som påverkar människolivets kvalitet, trots att de varnar för begreppets mångtydighet.487 Författarna argumenterar att de för-sökte hålla en viss balans mellan ”den fysiska miljön” och ”det mänskliga”, mellan naturvärlden och de sociala institutionerna eller mellan den ”ärvda” och den ”skapade” världen. I rapporten förekommer begreppet sustainable mycket sparsamt, med både ekonomisk och ekologisk innebörd (”sustainable changes”, ”sustainable ecological balance”)488 och det används i relation till författarnas syn på miljöskydd (environmental protection). Problemet ut-trycks, allmänt, som en överlevnadsfråga (survival) och epoken som en ”critical time”.489

Vidare är det slående med de många olika sätten att benämna den ”ut-vecklade” världen och ”utvecklingsvärlden”. Adjektiven devel-oped/developing läggs till substantiven lands, societies, world, nations, countries och peoples. Dessutom används adjektivet developing i kombinat-ion till government, cities och continents. Anmärkningsvärt är att develop-ing/developed används också tillsammans med peoples (”devel-oped/developing peoples”) i stället för att säga ”people from devel-

485 Mesarovic & Pestel (1974), s. 41 (”the socialist world comprised of USSR, Eastern Europe and China”, s. 94). 486 “The basic behavior mode of the world system is exponential growth of population and capital, followed by collapse”. Meadows et al. (1972a), s. 149 (kursiverat i originalet). 487 Ward & Dubos (1972a), s. 24 ff. 488 Ward & Dubos (1972a), s. 216 och 236. Med liknande betydelse används ordet som ”sustained environment movement” (s. 203) och ”sustained strategy” (s. 260). 489 Ward & Dubos (1972a), s. 25.

121

oped/developing countries”, om man avser att det är landet som är utvecklat (eller mindre utvecklat) och inte människorna.490 Detta kan tolkas som en diskursiv manifestation av Västs överhöghet. I rapporten definieras ett ut-vecklingsland som “a country which has not yet crossed the threshold to become a modern, highly technological society”, med en årsinkomst på minst 500 dollar per person.491 Länderna som de ansåg tillhöra den utveck-lade världen då var ”North America, Europe, the U.S.S.R., Japan and Au-stralasia”.492 Övriga benämningar som också härstammar från en ekonomisk indelning och som medför en underförstådd rangordning är wealthy socie-ties, industrialized nations, high-income countries. Dessa förutsätter att det också finns ”mindre rika”, ”mindre industrialiserade” etc., allt i samklang med diskursen The West och legitimeringen av idén att outvecklade eller mindre utvecklade länder kan (eller är på väg att) utveckla sig (jfr den tidi-gare presenterade diskussionen om ”utvecklingsländer”).

USA och USA:s institutioner används ofta i rapporten Only One Earth som exempel. En USA-medborgare eller en ”American baby” används gång på gång som representativa exempel eller inleds exemplifieringen på föl-jande vis: ”Once again, the United States provides some significant evi-dence”.493 Dessutom betraktas ofta USA som om det vore ett homogent sam-hälle (“the most affluent of all societies, the United States”).494 Landet nämns ibland med sitt namn ”United States (of America)”, men ofta nämns det end-ast som ”Amerika” och nationalitetsadjektiven som används i detta samman-hang är American (”each American”, ”American standard” etc.).495 Man kan säga att USA-medborgare blev ”amerikaner” när begreppet amerikan myn-tades i Europa (huvudsakligen i Storbritannien) för att benämna de infödda i kolonierna på den amerikanska kontinenten.496 Egentligen är Amerika är ett namn på en kontinent,497 alltså ett geografiskt begrepp. Följaktligen är det korrekt att använda benämningen "North America” i geografiska samman-hang498 men inte att använda benämningen ”Latin America” för resten av den amerikanska kontinenten. ”Latin” har inte en geografisk anknytning och det

490 Ward & Dubos (1972a), s. 205, 213 och 288. 491 Ward & Dubos (1972a), s. 209. 492 Ward & Dubos (1972a), s. 172. 493 Ward & Dubos (1972a), s. 176 och 174. 494 Ward & Dubos (1972a), s. 130. 495 När det står ”all America’s reactors” menar de USA:s reaktorer, men rent språkligt kan det innefatta också Argentinas reaktor ”Atucha 1”, som redan fanns på den tiden. Se Ward & Dubos (1972a), s. 192. 496 I Oxford English Dictionary kan man läsa American: A native of America of European descent; esp. a citizen of the United States. Now simply, a native or inhabitant of North or South America (often with qualifying word, as Latin American, North American); a citizen of the United States. 497 Exempel på det är OAS (Organization of American States; på spanska OEA, Organización de los Estados Americanos) som är en mellanstatlig organisation för länderna på den ameri-kanska kontinenten (medlemmarna är de 35 självstyrande amerikanska staterna). 498 Ward & Dubos (1972a), s. 135 och 169.

122

är därför inkongruent att använda det i sådana sammanhang.499 Det fungerar väl endast om man tolkar texten utifrån den dominanta diskursen (det vill säga att ”Amerika” utgörs av USA). Utifrån rapportens text ingår inte Mex-ico i Nordamerika utan i Latinamerika (när egentligen Mexico ingår i båda, eftersom det ligger geografiskt i Nordamerika och kulturellt hör till Latina-merika).

Det är intressant att lägga märke till att Ward & Dubos rapport Only One Earth inte benämner de socialistiska länderna som ”kommunistiska” (vilket förekom i andra samtida politiska texter) utan som “socialist governments” eller bara ”socialism”.500 I linje med dessa neutrala benämningar som är kon-gruenta med FN:s övriga politiska diskurs, benämns Sovjetunionen också som ”Soviet Union” eller USSR (och med bara ett undantag som ”Rus-sia”).501 Denna hantering tolkar jag som en försiktighetshandling i en tid då det kalla kriget var en het fråga. Historien visar att så fort Sovjetunionen försvann tog det också slut sådana försiktighetshandlingar och benämningen ”kommunism” för att beskriva dessa samhällen spreds inte bara i Väst utan också i FN.502 Det är ett exempel på praktiken av diskursen om kommunism-en som jag presenterade i ett tidigare avsnitt.

Sammanfattningsvis kan man säga att vokabulären i rapporten Only One Earth är centrerad på ”utveckling” och ”mänsklig miljö”, med samma kultu-rella och politiska innebörd som västländerna använder. Liksom UNCHE I använder Ward och Dubos benämningen ”mänsklig miljö” i syfte att inklu-dera den sociala dimensionen.

FÖRENTA NATIONERNA Generalsekreteraren för UNCHE I säger att ”[t]he essence of this point of departure is not in the sudden discovery of something called ”the environ-ment”, but in a fresh perspective, a new synthesis, a whole new approach […]”.503 Problemet karakteriseras av FN huvudsakligen utifrån dess fysiska aspekter och uttrycks som ”man-made harms”, till exempel förorening, för-störelse, uttömning av resurser och oönskade störningar av den ekologiska balansen.504 UNCHE I:s slutdeklaration hade som syfte att ”inspirera och 499 Andra exempel på användningen av den kulturella benämningen ”Latinamerika” som en geografisk indelning (bland andra geografiska indelningar) är: ”South-East Asia, parts of West Africa and Latin America and, of course, abundantly, the Middle East”. Ward & Dubos (1972a), s. 240. Ytterligare ett exempel är när det talas om Latinamerika, Asien och Afrika som “developing continents” (s. 257). 500 Ward & Dubos (1972a), s. 46 och 60. 501 Till exempel benämns en vetenskapsman från USSR som ”Soviet physicist” och några samhällsplanerare som ”Soviet planners”. Ward & Dubos (1972a), s. 76 och 146. 502 På FN:s hemsida får man hundratals träffar som syftar på det gamla Sovjetunionen och Öststaterna om man söker på “communism” (till exempel: ”the collapse of communism”, “the fall of communism”, “the transition from communism to democracy”, “since the fall of com-munism in 1989”). 503 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 165. 504 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 83.

123

vägleda” människorna ”in the preservation and enhancement of the human environment”,505 något som går i linje med FN:s tidigare uttalanden. Redan 1969 hade FN:s generalsekreterare U Thant kallat ”to improve the human environment”.506 Utifrån idén eller begreppet ”förbättra den mänskliga mil-jön” (”enhance” och ”improve” i originalet) härleds ordet ”benefit”, vilket ofta används i detta sammanhang.507 Miljön är alltså till för människans ex-ploatering, något som sammanfaller med andra diskurser (till exempel kris-tendomen och marxismen, som i fallet med den kubanska regeringens dis-kurs). Det här sättet att formulera saken sammanfaller med konventionerna. Att förbättra miljön för människans nytta utgår alltså från samma tankegång som ledde fram till problemet. Det är intressant att lägga märke till att konfe-rensen var ”on the human environment” och inte bara ”on environment”. Begreppet “the human environment” ansågs innebära ”both natural and man-made” environment.508 Detta ger frågan en bredare och mer social karaktär och därför används uttrycket ”miljöproblem” bara i vissa sammanhang. Till skillnad från miljöorganisationerna betonar FN inte reparationen av själva skadorna utan ”to find out the connexion between the distribution of natural resources and people’s welfare”.509

Relationen mellan miljö och utveckling är något som genomsyrar en stor del av FN:s diskussion. Tesen att Tredje Världens låga utvecklingsnivå var orsaken till deras miljöproblem är central i rapporten Development and Envi-ronment,510 som FN beställde av en grupp experter och som var tänkt att fungera som riktlinje för konferensen (rapportens namn talar för sig själv). Idén att ”[i]n the developing countries most of the environmental problems are caused by under-development”511 präglar hela dokumentet, eftersom varje gång som Tredje Världens problem tas upp relateras dessa till deras utvecklingsgrad. Denna idé visar att FN, förutom att använda termen ”ut-vecklingsländer” på det eufemistiska sätt som vi diskuterade tidigare, inte betraktar miljöproblem i Tredje Världen som konsekvens av den rika värl-dens utsugning och de spelreglerna som de utvecklade länderna satt. Länder som drev denna tes vid konferensen var Kina och Tanzania,512 men utanför konferensen hade Kuba, Jordens Vänner och Hamiltons ungdomskonferens IYCHE gjort det tidigare. Kina angav ”kapitalismens övergång till imperial- 505 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 83. 506 Meadows et al. (1972), s. 21. 507 Till exempel:”[…] for the benefit of present and future generations”: Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 85; eller ”[…] för the benefit of their population”: Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 87. 508 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 90. 509 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 117. 510 United Nations Conference on the Human Environment (1971). 511 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 83. 512 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 41. Dessutom delade Algeriets delegation samma position. Se United Nations Environmental Programme (1988), s. 115. Det är intressant att påpeka här att FN:s bild hade förändrats också. De gamla kolonierna kom in i FN under 1960-talet och Kina 1971.

124

ism som huvudorsak till miljöskador och miljöföroreningar”.513 Miljöpro-blemen i de utvecklade länderna definieras däremot som relaterade till industrialismen och till den tekniska utvecklingen: ”In the industrialized countries, environmental problems are generally related to industrialization and technological development”.514 Ett annat exempel på detta är Nat-ionalencyklopedins Världshistorias karakterisering av Stockholmskonferen-sen där det står att konferensen pekade ut tre aspekter som särskilt viktiga: den bebyggda miljön, rationellt utnyttjande av naturresurser och föroreningar och andra hot mot människan.515 De problem som vi diskuterar här nämns inte. FN anser att de utvecklade länderna ska ge ”assistans” eller ”support” till de mindre utvecklade och bevaka så att dessa länder inte gör samma misstag som de själva gjorde under sin utveckling.516 Miljöproblemen i de mindre utvecklade länderna kan bäst rättas till, säger FN, genom ”accelera-ted development through the transfer of substantial quantities of financial and technological assistance” och den efterföljande paternalistiska position-en som fortsätter i den resterande delen av meningen och som avser att legi-timera maktförhållanden mellan FN och utvecklingsländerna: ”[…] financial and technological assistance as a supplement to the domestic effort of the developing countries and such timely assistance as may be required”.517 Detta skulle konkret ske genom ”assistance agencies” under FN:s regi, den enda instans som kan föra regeringar till varandra.518 Men denna uttalade assistans har ytterligare en sida: den förstärker beroendeställningen. Detta har en positiv effekt för den senare institutionaliseringen av frågan med FN som huvudagent. Assistansen i form av teknik, kunskap och information går i bara en riktning (från de mer utvecklade till de mindre utvecklade) och den följs av nära relaterade ekonomiska och politiska krav. Att se assistansen inte bara som ”teknologisk” utan också som ”finansiell” (i exemplet ovan) innebär att assistansen sker delvis som ekonomiska relationer mellan ojäm-lika aktörer. Det tekniskt-vetenskapliga samarbetet kräver ”i lika hög grad ett

513 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 41. 514 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 84. 515 Helle (2000), Bd. 15, s. 85. 516 “[…] apply the appropriate international standards on environment in order to avoid the creation of pollution problems in developing countries”. Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 134. 517 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 86. ”International co-operation is also needed in order to raise resources to support the developing countries in carrying out their responsibilities in this field” (ibid. s. 84). Bekräftelse på detta ser man i idéer som ”assist the less industrialized countries in solving the environmental problems of development pro-jects” (ibid. s. 90) eller “Encouraging the appropriate agencies and bodies within the United Nations to assist the developing countries, at their request, in establishing national science, technology and research policies to enable the developing countries to acquire the capacity to identify and combat environmental problems” (ibid. s. 132). 518 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 160.

125

vidgat politiskt samarbete”519 och det innebär också förhandlingar och an-passning mellan ojämlika aktörer.

FN:s generalsekreterare tydliggjorde frågans prioritering. I relation till fattigdomen i Tredje Världen sade han vid konferensen: ”while the environ-ment is an emerging and very serious problem, we must not forget that de-velopment is still the highest priority and unreached objective”.520 Det kan tyckas likna Tredje Världens förhoppningar, men i FN:s rekommendationer finns inte någon uppmaning till en strukturförändring, vare sig vad gäller ekonomiska relationer eller politisk dominans. Till skillnad från IYCHE:s förslag och uttalanden saknar till exempel FN:s rekommendationer mot kol-onialismen och rasismen någon konkret lösningsbeskrivning: ”[…] projects which are designed for colonialist and racist domination must be abandoned” och ”[…] policies promoting or perpetuating apartheid, racial segregation, discrimination, colonial and other forms of oppression and foreign domina-tion stand condemned and must be eliminated”.521

Trots att benämningen ”globalt” förekommer i FN:s texter522 betraktas inte alltid problemet på detta sätt: ”Den kanske viktigaste vägledande princi-pen i miljödeklarationen är staternas ansvar för att verksamhet inom det egna territoriet inte åsamkar skador på miljön i andra länder eller inom områden som ligger utanför nationell jurisdiktion”.523 Problemet länkas här till territo-rier och deras jurisdiktion, alltså är det relaterat till en rumslig dimension. På andra ställen står att ”Miljöfrågan utgjorde ett nytt och viktigt element i FN-samarbetet och skulle sannolikt bidraga till att stärka världsorganisationen” eller ”collaborate to etablish a global network”.524 Begreppet ”globalt” verkar här syfta på FN:s egen legitimering. Ytterligare ett exempel som styrker detta är: ”The crisis of the human environment is a global crisis. It requires, therefore, global solutions” och det “requires that the nations of the world unite in an unprecedented effort of international co-operation and that our Organization becomes […] an organization of united nations”.525

Sammanfattningsvis kan man säga att för FN är relationen mellan miljö och utveckling central. Miljön anses finnas till för människan och miljöns fysiska dimension får en stor relevans. Före UNCHE I sätts fokus på att länka samman naturliga resurser och välfärd. Efter UNCHE I fortsätter mil-jöproblemen att ses som utvecklingsproblem i första hand, där bistånd och

519 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 23. 520 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 158–159. 521 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 87 och s. 147. 522 ”[…] environmental problems, because they are regional or global in extent […]”, Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 84. Under rekommendationen nr 45 står: ”Collaborate to establish a global network […]”, Förenta Nationernas miljökonferens i Stock-holm (1972), s. 108. 523 Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 11. 524 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 31 och s. 108. 525 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 160.

126

assistans till Tredje Världen är viktiga begrepp. Efter UNCHE II börjar man att utveckla tanken om hållbarhet.

Tillägg om uttrycket hållbar utveckling Direkt efter UNCHE I använde Världsnaturfonden inte ordet ”sustainable”, utan valde orden ”maintain”, ”perpetuation”, ”restoring” eller ”conserving” i sina formuleringar. Innan begreppet sustainability användes definierades idén om hållbarhet som ”restoring the health of the environment and the betterment of both conservation and development”.526 Bevarande (conservat-ion) ses inte här som en del av utvecklingen utan bevarande och utveckling ses som svårförenade sfärer. Försöket att förena dessa finns dock lite längre fram i samma text: ”[…] the value of building up ecological capital. Gone are the days when this can be dissipated for short-term financial gain”. Me-ningen innebär en kritik av den utsvävande konsumtion som inte ser värdet i en långsiktig användning av resurserna. Det ekologiska kapitalet, liksom det ekonomiska, ska användas på så sätt att det ger avkastning och inte slutför-brukas. Betoningen läggs på den ekonomiska dimensionen. Att utveckla ”the formulation of ecological guidelines for development”527 är också ett försök att förena bevarandet av naturen och samhällsutveckling. Begreppet sustainable infördes i Världsnaturfondens texter av en IUCN-medlem och ekolog från University of California året 1976.528 Han talade inte bara om ”ecologically sustainable development” med en ekonomisk innebörd (som det användes i boken The Limits to Growth), utan också med en social sådan: han talade om ”the need of developing an ecologically sustainable way of life”.529 Men det dröjde fram till 1979 innan ordet började användas av Världsnaturfonden som organisation, och då återigen med tonvikt på eko-nomi: ”human welfare must be ecologically sustainable” med förklaringen att ”goals of conservation cannot be achieved unless there is ecologically sustainable development”.530 Världsnaturfonden hävdar att nu borde vi se tydligt att ”principles of conservation are not in conflict with, but are essen-tial to the objectives of development” (ibid., WWF:s kursivering). Detta skulle kunna förklaras med påverkan av The Limits to Growth, eftersom Världsnaturfonden också ansåg befolkningsökningen och den exponentiella tillväxten (därmed den höga konsumtionsnivån) som centrala frågor.531 Världsnaturfonden ansåg att ”sustainability […] is essential to human wel-

526 World Wildlife Fund (1975), s. 70. 527 World Wildlife Fund (1975), s. 276. 528 Dr Raymond F. Dasmann, Senior Ecologist, IUCN, lecturer at the University of California, 29 April 1976. World Wildlife Fund (1977), s. 11. 529 World Wildlife Fund (1977), s. 18 och 17. 530 World Wildlife Fund (1979), s. 10. 531 World Wildlife Fund (1975), s. 50 ff. På ett annat ställe uttrycktes det nästan på samma sätt som Romklubben gjorde: “There is, first, an imbalance between the growth of productivi-ty and the growth of population”. World Wildlife Fund (1973), s. 297.

127

fare and indeed to human survival”,532 alltså både för den ekonomiska ut-vecklingen och för att garantera mänsklighetens överlevnad. Men försöket att förena de två svårförenliga sfärer som vi kommenterade ovan fortsätter när det sägs att ”conservation and development can become allies” (ibid.). Det syftar på en övervinning av motsättningen mellan ekonomisk utveckling och bevarande av naturen, alltså motsättningen mellan den nödvändiga för-brukningen av naturresurser, utsläpp och förorening som det materiella väl-ståndet innebär å ena sidan och en natur i ekologisk balans å den andra. Bud-skapet som Världsnaturfonden har spridit i programmet World Conservation Strategy (WCS) i relation till naturresurser är att ”these resources are essen-tially linked to development” så att miljöplanering och ”resursallokering” anses som de essentiella förutsättningarna för ”conservation and sustainable development”.533

Från UNCHE I till UNCHE II hade inte FN infört nya ord eller uttryck i sin använda vokabulär. Det var efter UNCHE II som en viss förändring bör-jar ses. FN själv anger 1983 som året då WCED införde en ny förståelse av behovet av en ny sorts utveckling: en utveckling som tillförsäkrade ekono-miskt välbefinnande för nuvarande och för kommande generationer.534 Det var året som Brundtlandkommissionen fick uppdraget att formulera ”a global agenda for change” som bl.a. innebar att ”propose long-term environmental strategies for achieving sustainable development by the year 2000 and beyond”.535 Trots att det försiktiga uttryckssättet fortsätter (som att säga marknadsekonomier i stället för kapitalism)536 finns den stora skillnaden i Brundtlandkommissionens rapport 1987 som innehåller den första systema-tiska definitionen och hanteringen av begreppet hållbar utveckling537 och därför brukar den anses vara den moderna miljöpolitikens födelse. Detta begrepp kom att fixera betydelsen av allt miljöarbete framöver och därför är en presentation av det på sin plats. Enligt rapporten är hållbar utveckling ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.538 Denna definition

532 World Wildlife Fund (1979), s. 10. 533 World Wildlife Fund (1984), s. 28 och 29. Observera ordvalet. Ordet “allocation” använ-des redan av nationalekonomin i relation till fördelning av resurser. 534 United Nations (2000), s. 195. 535 World Commission on Environment and Development (1987), s. ix. 536 Ordet ”capitalism” förekommer inte, trots att ordet ”capital” används ofta. Däremot är uttrycken “developing market economies”, ”developed market economies”, ”industrialized market economies” etc. genomgående i hela boken. World Commission on Environment and Development (1987). 537 Egentligen hade kommissionens expertgrupp för miljölagar gett ut en bok med några definitioner år 1986: Experts Group on Environmental Law of the World Commission on Environment and Development (1987), men begreppen var inte lika utvecklade som i Our Common Future. 538 World Commission on Environment and Development (1988 [1987]), s. 57. I det engelska originalet står: “Sustainable development is development that meets the needs of the present

128

har två delvis motstridiga huvudkomponenter, vilka har lett till mycket kritik och diskussion kring begreppet. Den ena är en solidarisk framtidsinriktad sådan (solidaritet med framtida generationer) som etablerades i diskursen redan vid UNCHE I.539 Den andra är idén att miljöproblemet kan lösas med ”rätt” ekonomisk utveckling, det vill säga den konkurrensinriktade mark-nadsekonomin. Att ”inte äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” kräver en hushållning med naturresurser som vårt ekonomiska system anses ha svårt att förverkliga. Från denna idé om håll-barhet inom det rådande ekonomiska systemet utvecklas senare diskursen om den ekologiska moderniseringen och jag kommer att analysera och dis-kutera detta längre fram.

Brundtlandkommissionens hantering av begreppet hållbar utveckling in-nebär också en betoning av ekonomiska aspekter (begreppet diskuteras sär-skilt i relation till internationell ekonomi, teknologi, tillväxt, jordbruk, livs-medelproduktion, handel, energi, industri, bland andra teman). FN utgår från idén att utvecklingen har en materiell basis (”ecological basis of develop-ment”)540 och därför talar man också om ”ecological capital” och ”environ-mental capital”.541 Kapitalet, som ett värde som ökas med ett mervärde, inne-bär att ”det ekologiska kapitalet” står där för att exploateras, oavsett hur varsam man än må vara med detta. Att se naturen som räntabel förstärktes allt mera. ”Det tidigare vanliga synsättet att se miljövård som en belastning för ekonomisk tillväxt har i allt fler länder ersatts av ett synsätt där miljövård ses som såväl en förutsättning för som en potentiell källa till tillväxt”, skriver Lidskog.542 I rapporten Our Common Future klargörs i relation till begreppet hållbar utveckling att ”[u]tveckling innefattar en successiv omvandling av ekonomi och samhälle”,543 alltså både av ekonomi och av samhälle, som om den ena kunde gå sin egen utveckling utan den andra. Man betonar inte andra sfärer som är avgörande för en hållbar utveckling, som teknologi, ve-tenskap, den kulturella eller den politiska sfären, utan betoningen finns på ekonomi. Ett par rader längre fram klargörs, också i relation till ekonomiska aspekter att “fysisk hållbarhet kan inte säkras om inte utvecklingspolitiken tar hänsyn till sådana frågor som förändringar i tillgången på resurser och

without compromising the ability of future generations to meet their own needs”. World Commission on Environment and Development (1987), s. 43. 539 Som till exempel när FN pratar om “responsibility to safeguard the human environment for future generations”. Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 141. Världs-naturfonden hade också denna idé i sina diskursiva framställningar då, eftersom för Världsna-turfonden innehöll frågan om conservation “the concept of responsibility to future generat-ions”. World Wildlife Fund (1972), s. 260. 540 World Commission on Environment and Development (1987), s. 21. 541 World Commission on Environment and Development (1987), s. 5, 8, 52, 312 och 336. 542 Lidskog (1998), s. 198. 543 World Commission on Environment and Development (1988 [1987]), s. 57. I det engelska originalet: ”Development involves a progressive transformation of economy and society”. World Commission on Environment and Development (1987), s. 43.

129

fördelningen av kostnader och vinster”.544 Det framförs tydligt i meningar som: ”We see instead the possibility for a new era of economic growth”.545 En förklaring till detta hittar man kanske i att “[m]any of the Commissioners are cabinet ministers and senior economists in their own nations, concerned largely with the affairs of those countries”.546 Det blir först i Agenda 21 efter Rio-konferensen 1992 som betoningen på ekonomin minskar något och det läggs en större vikt vid begreppets sociala dimension.

Begreppet tillväxt (growth), till vilket begreppen hållbar och utveckling står i direkt relation, fortsätter att vara genomgående i Our Common Future: “What is needed now is a new era of economic growth – growth that is forceful and at the same time socially and environmentally sustainable”.547 När det gäller begreppet beroende (dependence) syftar det ofta inte på det ekonomiska och politiska beroendet av Tredje Världen, utan begreppet an-vänds i rapporten för att syfta på beroende av vissa exportprodukter eller på monokultur: “The dependence of the developed market economies on other mineral imports from the developing countries”, “Dependence on such ex-ports […]”, ”dependence on one or two primary products”548. Med kanske något undantag549 används begreppet beroende inte längre som en egenskap av länderna i slutet av denna period, utan mest som indikator på den ekono-miska produktionen.

3.1.2 Sammanfattande anmärkningar Resultatet visar att vokabulären i texterna utvecklas i början framför allt från biologins genre om ekologi, till exempel tanken om ekologisk balans eller jämviktstillstånd. Alla aktörer skildrar tillståndet före det aktuella (problema-tiska tillståndet) som bra och det beskrivs i positiva termer. Tendensen är att idealisera det förgångna och beskriva det nuvarande tillståndet i negativa termer. De olika aktörerna använder ofta (eller alltid) samma ord för att be-nämna och beskriva de konkreta miljöproblemen, till exempel förstöring, förorening, skador, förgiftning, utrotning, balansrubbning, kollaps, miljöpro-blem, miljökris, miljöskador, orättvisor, befolkningskris, överexploatering. I 544 World Commission on Environment and Development (1988 [1987]), s. 57. I det engelska originalet: ”physical sustainability cannot be secured unless development policies pay atten-tion to such considerations as changes in access to resources and in the distribution of costs and benefits”. World Commission on Environment and Development (1987), s. 43. 545 World Commission on Environment and Development (1987), s. 1. 546 World Commission on Environment and Development (1987), s. xii. 547 World Commission on Environment and Development (1987), s. xii. Jag menar att tillväx-ten är genomgående därför att denna formulering “new era of economic growth” (eller “new era of growth”) förekommer på sidorna xii, 1, 8 (två gånger), 14, 28, 40, 75, 90 och 298. 548 World Commission on Environment and Development (1987), s. 79, 80 och 89. 549 “Sustaining these trends will make it easier for developing countries to grow by diversify-ing their own economies. But for them to emerge from dependence a general acceleration of global economic growth is not enough.” World Commission on Environment and Develop-ment (1987), s. 89.

130

perioden mellan UNCHE I och UNCHE II börjar det användas mindre be-skrivande och mer handlingsinriktade termer, som att bevara naturen för att undvika kris, lösa balansrubbningen för att undvika undergång, kontroll av befolkningsökningen, begränsning av tillväxten, bevarande av den biolo-giska mångfalden, produktion av renare energi, förnyelsebara energikällor osv. I slutet av vår analyserade period överger man uttrycket ”only one earth” och talar i stället om ”en värld”, ”gemensam framtid” och ”hållbar utveckling”.

Det var biologer, Rachel Carson bland andra, som talade till allmänheten och påverkade utvecklingen av en ny diskursiv ordning med sina språkliga uttryck och synsätt. Så småningom använder både vetenskapsmän, ekonomer och politiker sådana termer för sina sociala och politiska framställningar. Tonvikten på ekologiska eller sociopolitiska anknytningar samvarierar med aktörernas disciplintillhörighet eller organisationsanslutning. Till exempel talar biologer och miljörörelsen oftare om ekologisk balans och miljöförstö-relse medan ekonomer, politiker och tjänstemän gärna talar om naturtill-gångar, kris och hållbarhet. Aktörernas skilda ståndpunkter påverkar deras användning av olika sociala termer i sin beskrivning av problemet, men alla betonar en social dimension. Det är vanligt att relatera miljöfrågor till ut-vecklingsfrågor, men hur man kombinerar dessa blir mycket olika beroende på aktörernas sociala och politiska utgångspunkter. Utifrån aktörernas egna mål väljs en vokabulär och en framställning som stärker dessa och därför betonar olika aktörer skilda aspekter: Världsnaturfonden konservationism, Jordens Vänner social rättvisa, Oi Committee kolonialism, Kubas regering kapitalism, Greenpeace fred, Romklubben tillväxt, Ward och Dubos en värld och FN utveckling som ett sätt att framhäva en särskild profil som kan vara identitetsskapande.

3.2 Grammatik Med det analytiska verktyget grammatik kommer jag att söka hitta mönster i aktörernas sätt att uttrycka sig och dessa är förknippade med konstruktionen av en egen profil och sociala relationer. Här kommer jag att beakta, i relation till den valda vokabulären, olika former att framställa budskapen på och olika sätt att formulera sig.

3.2.1 Aktörerna

CARSON Carson skriver i Tyst vår vanligen på ett opersonligt sätt men hon använder både första person i singularis och första person i pluralis. Hon skriver i första person pluralis för att visa att ”vi” alla (mänskligheten, människan

131

eller människosläktet) bär ansvaret för de skadorna ”vi kollektivt” har föror-sakat. Till exempel när hon frågar sig hur intelligenta varelser kunde försöka kontrollera ett fåtal icke önskvärda arter med en ”method that contaminated the entire environment […] Yet this is precisely what we have done”550 också när det handlar om det vi alla kan drabbas av: ”A grim spectre has crept up-on us almost unnoticed, and this imagined tragedy may easily become a stark reality we all shall know”.551 Texten blandar presentationen av olika sorters miljöproblem, vilka beläggs med konkreta empiriska fall och med referenser till olika myndigheters statistisk. Inte sällan läser man en efterföljande appell där den vanliga människan finns representerad. Exempel på att hon försöker inkludera den vanliga människan i sina texter är: ”the public must decide whether it wishes to continue on the present road” eller ”To millions of Americans, the season’s first robin means that the grip of winter is bro-ken”.552 Hon försöker inkludera även genom att använda vi-form, både som förorsakande och som offer av problemen: ”We poison […]”, ”We are there-fore confronted with a second problem. We must not only be concerned with […]” eller “The choice, after all, is ours to make”.553

Men Carson använder ibland även framställningar i första person pluralis “we” för att identifiera sig med dem som kämpar för att ”leva i harmoni med sina omgivningar”, som det tycks ha varit en gång,554 eller med andra ord för att differentiera sig från dem som hon anklagar för att förgifta världen och för att öppet visa sitt samtycke med ”the people who first spoke out against the reckless and irresponsible poisoning of the world […]”.555 Det ekologiska tänkandet om jämvikt i naturen är centralt för henne och följaktligen tar hon avstånd från dem som inte fördömer förgiftningen och skadorna som är kon-sekvensen av ”vårt moderna sätt att leva”.556 Differentieringen handlar inte bara om att differentiera sig från de omedvetna och oansvariga myndigheter-na utan också från vetenskapsmän som negligerar problemen.557 En mening som tydligt visar detta är “We need a more high-minded orientation and a deeper insight, which I miss in many researchers”.558 Denna differentiering som hon framställer har betydelse för utveckling av en ny diskursiv ordning. Differentieringen blir också påtaglig när hon använder första person singula-ris för att visa tydligt att det är hon själv som hävdar något och ofta är det associerat till ställningstagande, med hårda påståenden och påfallande for-muleringar, till exempel: ”I am saying, rather, that control must be geared to 550 Carson (1991 [1962]), s. 26. 551 Carson (1991 [1962]), s. 22. 552 Carson (1991 [1962]), s. 30 och 101. 553 Carson (1991 [1962]), s. 169, 66 och 240. 554 Carson (1963 [1962]), s. 17. 555 Carson (1991 [1962]), s. 10. 556 “Our modern way of life”, Carson (1991 [1962]), s. 26, 168 och 213. 557 ”The plain truth is that this critically important subject of the ecology of the soil has been largely neglected even by scientists […]”. Carson (1991 [1962]), s. 64. 558 Carson (1991 [1962]), s. 239.

132

realities”.559 Hon är bra på att använda både ”must” och ”should” för att för-stärka meningar, både i aktiva och i passiva grammatiska konstruktioner, till exempel: ”Why should this be?” eller ”we should no longer accept the coun-sel of those who tell us that we must fill our world with poisonous chemi-cals”.560 Hon använder flitigt i hela boken uttryck som förstärker det hon säger, som ”worst”, ”most” eller ”one of the most”.561

Vi bör inte förbise här att en text som är välskriven får ett bättre motta-gande jämfört med en mindre väl skriven text. Då är det viktigt att påpeka att Rachel Carsons kommentatorer på 1960-talet berömde inte bara hennes mod att skriva som hon gjorde utan också hennes stilistiska förmåga. ”Hon var rent pedantisk när det gällde noggrannhet och gott språk”,562 säger Frank Graham Jr., en av USA:s främsta experter på miljövårdsfrågor i sin bok Efter Tyst vår. Att skriva väl och tydligt bidrog säkerligen till det positiva motta-gandet hos läsarna.

Sammanfattningsvis kan man säga att Carson använder olika personliga pronomen för att inkludera eller exkludera olika personer eller instanser från den position hon driver. Denna inkludering eller exkludering hon skapar (som beror på den differentiering hon gör utifrån dessa personers förståelse av de ekologiska principerna) hjälper till att positionera både henne och de övriga aktörerna i relation till frågan.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfondens texter är formellt skrivna eftersom de tillhör den sär-skilda genre som ideella organisationers verksamhetsrapporter utgör. De innehåller mycket statistisk och detaljerad ekonomisk information, något som har syftet att visa organisationen som grundlig och seriös. Men Världs-naturfonden framhäver i sina texter personernas sociala ställning med titel-orden. Det är inte bara Queen Elizabeth eller Prince Philip utan ”H.M. Queen Elizabeth II”, ”HRH Prince Philip”, ”HRH Prince Bernhard”, ”H.R.H. The Duke of Edinburgh” etc. Detta språkbruk implicerar undersåtar och därmed underordning och överordning. Detta sätt att presentera perso-nerna syftar till att framhäva deras kungliga och ädla börd och därmed skänka auktoritet och prestige åt texternas innehåll. Samma sak med högt 559 Carson (1991 [1962]), s. 26. 560 Carson (1991 [1962]), s. 225 och 240. 561 Exempel från Carson (1991 [1962]): “has become the most precious”, “most of the earth’s abundant water”, “most of the world’s population”, s. 50; “but the most mysterious”, “one of the most alarming”, s. 54; “some of the most upsetting news”, “one of the most widely known”, s. 152; ”one of the most destructive”, “one of the worst enemies”, s. 222; “one of its most intensive programmes”, s. 223. 562 Graham (1971 [1970]), s. 27. Ett annat exempel på detta står i förordet till den svenska upplagan av Carsons bok Havet, från 1955: ”Men med noggrannheten i sina uppgifter förenar författarinnan en lysande stilistisk begåvning, en förmåga att stimulera intresset och fantasin också hos en fåkunnig läsare”. Carson (1955 [1951]), s. 7. I detta spelar det faktum att Carson hade tänkt sig att bli skönlitterär författare innan hon blev biolog en stor roll. Från omslaget till Carson (1953 [1941]).

133

uppsatta politiskt och vetenskapligt verksamma personer som ”Ex-President Dwight D. Eisenhower”, ”Dr. Eugen Gerstenmaier, President of the German Federal Parliament”, ”Sir Julian Huxley” eller ”Professor J.G. Baer”.563 Detta sätt att presentera deras relationskrets gör klyftan mellan dessa och vanligt folk stor och det präglar deras sociala relationer.

Detta framställningssätt står i linje med Världsnaturfondens syn som också visar människans relation till naturen på ett rangordnande sätt: männi-skan står över naturen vad gäller påverkan, både vad gäller den negativa inverkan på naturen och möjligheterna att restaurera den. Världsnaturfonden ser det 20:e seklets människa som ytterst ansvarig för den situation som be-skrivs som problematisk: ”Twentieth-century man has power in his hands undreamed of a generation ago, to alter the natural world around him”. […] He can destroy, and he is destroying, so much that is irreparable […].564 Lite längre fram hävdas att WWF formades för att lösa dessa problem (ibid). Det kan låta paradoxalt att samma människa som förorsakat problemet nu påkal-las för att lösa det, utan att någon omständighet runt om har ändrats. Att se människan som både förstörare och räddare betyder att hon anses kunna göra vad hon vill med naturen. I texten kan man läsa: ”Man is the lord of creation, king of all he surveys. A good lord does not destroy his fellow-creatures, nor a king reduce the world he surveys […]”.565Att använda orden ”lord” och ”king” (som svarar till en samhällsrelaterad hierarkisk ordning) för över orden från en viss genre till denna nya diskursiva praktik. Man kan allmänt se följande mönster: det är människan som har herravälde över naturen, både för att förstöra och för att rädda den; naturen anses underordnad henne under alla omständigheter. Denna syn, som inte är unik för Världsnaturfonden (den sammanfaller även med andra av våra valda aktörer), skapas eller förstärks i det här fallet med hjälp av de personliga titlarna som rangordningsuttryck.

Sammanfattningsvis kan man säga att Världsnaturfonden använder vissa uttryck för att befästa rangordningar. Med samma rangordningsanda som ser människan som naturens härskare ser Världsnaturfondens sin roll som räd-dare av den naturen. Världsnaturfondens medlemmar tillhör samhällets högsta sociala skikt och när organisationen vid den aktuella tidpunkten fram-ställer sig själv som räddare av naturen blir den vanliga människan en passiv åhörare.

563 World Wildlife Fund (1965), s. 16, 19, 30. På styrelsens sammansättning och övriga verk-samhetsberättelser från 1960-talet ser man i olika befattningar titlar som ”Prince”, ”Duke”, ”Sir”, ”Lord” (förutom icke adliga titel som president, professor, doktor, senator, domare, general etc.). World Wildlife Fund (1965) och (1966). Det kan tyckas passande att den enda svensk som satt från början i styrelsen var Marcus Wallenberg, några år innan det svenska kungahuset blev stödmedlem. 564 World Wildlife Fund (1965), s. 13. 565 World Wildlife Fund (1965), s. 154.

134

KUBAS REGERING I den kubanska regeringens texter (de flesta offentliga tal) förekommer ofta framställningar i första person pluralis (vi-form), men i stället för att försöka inkludera alla i detta vi, gör den en åtskillnad mellan vi och de. Man använ-der vi-form medvetet för att utesluta andra. Användningen av första person pluralis är självklar om Castro talar till kubanerna och säger ”vårt land”, men när han talar i ett annat land och säger ”våra länder” och ”våra folk” syftar han på mindre utvecklade eller beroende länder på ett sätt som inkluderar både hans eget och landet han talar till.566 Presidenten Dorticós använder också ofta första person pluralis, men ofta för att referera till kubanerna.567 Castro däremot använder ”våra länder” också i exkluderande syfte, som när han intervjuades av den svenske politikern och ekonomen David Wirmark och säger ”därför finns det inte, utifrån vår synpunkt, utvecklingsmöjligheter i våra länder utan en drastisk strukturförändring” (min kursivering).568 Han gör det tydligt för representanten från den utvecklade världen att de inte var delar av samma konstellation. Castro gör en intressant semantisk utveckling som tillåter honom att inkludera och exkludera olika länder efter behov. Han säger att med begreppet ”utvecklade” och ”underutvecklade” syftar de rika länderna på olika saker: ibland på ekonomisk utveckling och ibland på kultu-rell och utbildningsmässig utveckling, faser som inte alltid går hand i hand.569 Det går att utvidga klassificeringen och dela in länderna utifrån deras utvecklingsgrad och/eller deras politisk-ekonomiska system, till exempel ”utvecklade kapitalistiska länder”, ”underutvecklade kapitalistiska”, ”ut-vecklade socialistiska” och ”underutvecklade socialistiska” (som Kuba till exempel). Det gör också Rodríguez och Dorticós i sina texter.570 Ibland syftar ”vi” på den icke-kapitalistiska världen, ibland på den fattiga delen av världen eller de mindre utvecklade länderna. De här olika sätten att klassificera, vilka möjliggör ett stort utrymme för att kunna inkludera eller exkludera länder adekvat och skapa gemenskap vid behov, får stöd i den s.k. beroendeteo-rin.571

566 “Nuestros países” och “nuestros pueblos” i originalet. Exempel på detta utgör olika tal i till exempel Polen, Ungern, Chile och FN:s Economic Commission for Latin America and the Caribbean ECLAC (CEPAL i originalet: Comisión Económica para América Latina). 567 Dorticós (1966). 568 Intervju med den svenske politikern och ekonomen David Wirmark, 1970. Castro (1994), s. 116–118 och 171. 569 Castro (1994), s. 111 (tal i Havanna 1968). 570 Rodríguez (1984), s. 160–161 och 164–165. Dorticós (1962), s. 10; (1966), s. 17 ff.; (1967), s. 8 f. 571 Beroendeteorin fick stort genomslag på 1960- och 1970-talet, inte minst bland ledande vänsterpolitiker. I denna avhandling refererar jag främst till Immanuel Wallerstein, Andre Gunder Frank och Samir Amin. Frank skriver liksom de kubanska ledarna om ”utvecklade kapitalistiska länder” och ”underutvecklade kapitalistiska länder”. Frank (1967) och Frank (1971[1969]). Också Amin, som förutom om underutveckling talar om den perifera kapital-ismen. Amin (1974 [1970]), Amin (1976) och Amin (1977 [1972]). Wallerstein däremot talar inte gärna om ”underutvecklade” kapitalistiska länder utan ”periferiska” kapitalistiska länder,

135

Sammanfattningsvis kan man säga att man i den kubanska regeringens diskurs ser att författarna ofta uttrycker sig i första person pluralis (vi-form). Det utgör ett redskap för att inkludera vissa folk eller grupper och exkludera andra, för att peka på oskyldiga och på de som anses bära skulden. Det un-derlättar utpekandet av dem som regeringen vill differentiera sig ifrån och de likasinnade grupper och länder de vill etablera en närmare relation till.

JORDENS VÄNNER Till skillnad från den kubanska regeringen väljer Jordens Vänner att använda första person i pluralis för att inkludera. De uttrycker sig inte i vi-form endast för att uttrycka organisationens syn eller röst utan också för att karakterisera problemet, något som syftar till att inkorporera läsaren i den egna positionen (genom att läsaren blir en del av texten göra gemensam sak med den). Ett uttryck som är mycket representativt för detta är ”våra gemensamma pro-blem”.572 Att försöka komma över den individuella nivån är viktig för hante-ringen av fenomenet ”the tragedy of the commons”.573 ”Allmänningarnas tragedi” syftar på att en resurs som är öppen för alla men ägd av ingen för-brukas utan hänsyn, eftersom ingen tar ansvar för de gemensamma resurser-na. En allmänning, eller en gemensam tillgång som inte tillhör någon, förser alla med gratis resurser. I ett ekonomiskt system som grundar sig på kapital-ackumulation och tillväxt är en sådan gratis resurskälla mycket lönsam, till exempel havsfisket. ”The reason the men wanted to kill whales is simply profit – profit and ordinary greed”.574 Eftersom allmänningarna inte tillhör någon har ingen makt att binda alla vid regler för allmänt bruk. De som be-rörs ”måste komma överens om ett socialt arrangemang, som begränsar pri-vat vinningslystnad till förmån för den allmänna bästa och sedan måste de genomföra det. (Lägg märke till att det är en social lösning – någon teknisk lösning på detta problem finns inte)”.575 För att vidga medvetenheten kring problemet och plädera för en annan inställning än den uteslutande individu-ella blir det viktigt att skriva i vi-form. Till skillnad från andra aktörer som inte hade propagandistiska mål är Jordens Vänner bra på att använda ytterli-gare stilistiska och typografiska markörer för att förstärka texternas innehåll

för att på det sättet framhäva deras roll som försörjare av ”centrum-ekonomierna” (de utveck-lade länder i Väst). Wallerstein (1979), s. 68. Men trots dessa skillnader är resonemanget detsamma som det den kubanska regeringen använder. 572 Till exempel “I propose that as we enter the new decade we make a heroic effort to alter both our mood and our state of inactivity”, De Bell (1970), s. 4; och ”[...] the solution of our common problems”. De Bell (1970), s. 5. Vidare, i Friends of the Earth (1972), s. 102 står: ”And the problem is truly everyone’s”. 573 Begreppet ”the tragedy of the commons” myntades 1968 av Garret Hardin, (1970 [1968]), genom en artikel med samma rubrik i tidskriften Science, som reproduceras i De Bell (1970), s. 31–50. 574 Friends of the Earth (1972), s. 30. 575 Jordens Vänner (1972), s. 32.

136

eller upprop, som understrykning, kursivering och användning av utrops-tecken. Texterna kan på detta sätt kännas mer ”levande”.

Sammanfattningsvis kan man säga att Jordens Vänner uttrycker sig på ett sätt som möjliggör att inkludera en bred publik. De använder första person pluralis (vi-form) för att inkorporera läsaren, dels genom att läsaren ska känna samhörighet med Jordens Vänners idéer, dels genom att utveckla känslan av en mer överindividuell inställning (problemen gäller inte bara mig utan många).

OI COMMITTEE Hamiltons ungdomskonferens slutdokument var avsett för FN i första hand och inte för den breda publiken (vilket var fallet med de tidigare analyserade dokumenten). Därför hade resolutionerna och förslagen till FN en formell och viss neutral formulering, fast med ett rakt framställningssätt. I sin be-handling av problemen ur ett holistiskt perspektiv tog de upp aspekter som andra aktörer inte gärna inkluderade i sina texter, såsom makteliter, imperial-ism, neokolonialism, underutveckling osv.576 När det gäller benämningsfor-merna ”vi” och ”de” förekommer de i hela texten, men användningen är varken inkluderande eller exkluderande. Det syftar inte på att göra anspråk på att inkludera så många som möjligt (som var fallet med miljöorganisat-ionerna) eller utesluta andra från att vara en del av de egna (som i den ku-banska regeringens uttalanden), utan i detta fall syftar ”vi” endast på de unga vetenskapsmän som möttes i Hamilton. Utifrån sitt mål var de bundna att uttrycka sig på detta vis. En annan intressant aspekt i relation till gramma-tiska formuleringar är den raka formen som texten är skriven i. Eftersom de flesta av deltagarna inte hade engelska som första språk är texten enkel och klar, skriven utan många idiomatiska uttryck och metaforer. Detta kan på-verka mottagandet, eftersom det tredjevärldistiska innehållet tillsammans med det direkta sättet att skriva kan göra att texten uppfattas eller upplevs som politisk och angripande. Till exempel att hävda att ”in the eyes of peo-ples of Third World, conservation of natural resources in the form it promis-es to take in the western societies is a luxury”,577 eller uttala sig om FN på följande sätt: “Finally, we recognize that the United Nations’ system has inherent limitations as a forum for effective action on such vital environmen-tal issues as the threat of nuclear war or the gross maldistribution of re-sources”.578 Dessa raka uttalanden står i linje med den bild av den egna boken från IYCHE som de själva påpekar: “a framework that describes youth perspective with an unusually strong Third World emphasis on global environmental issues […]”.579

576 Oi Committee International (1972). 577 Oi Committee International (1972), s. v. 578 Oi Committee International (1972), s. 3. 579 Oi Committee International (1972), s. i.

137

Om det i den första boken är vanligt med självsäkra uttryck som inleds med ”we demand […]”, ”we call for […]”580 är den andra av Oi Committees böcker också skriven på ett sätt som ger intryck av självsäkerhet, med an-vändning av uttryck som ”we wish to make […]”, ”we hold that […]”, ”we feel strongly that […]”. Den är också skriven i samma tredjevärldistiska anda: ”We wrote this book primarily to help assist the peoples of the Third World to construct an environment free of the problems which the developed nations have encountered since their meteoric rise“.581

Sammanfattningsvis kan man säga att i Oi Committees första dokument används formella och neutrala formuleringar med syfte att få inflytande på FN inför den kommande miljökonferensen. Deras språk är rakt och utan metaforer som idiomatiska prydnader, kanske med undantaget att det före-kommer användning av ord med citattecken för att markera att dessa an-vänds med en annan betydelse än den vanliga eller den vedertagna. I båda böckerna är meningarna rakt formulerade och med en självsäker ton, något som kan ge en bild av säkerhet och ärlighet.

GREENPEACE Greenpeace använder många olika stilistiska uttrycksmedel, beroende på vem som skriver och till vem man skriver. I Greenpeaces offentliga inform-ation, rapporter eller brevväxling med andra organisationer förekommer också användningen av stilistiska och typografiska markörer som versaler, understrykningar, fetstil och utropstecken. Men i deras offentliga skrifter försöker de även integrera läsaren genom ett annat formuleringssätt än de föregående aktörerna, då budskapet framförs rakt och tydligt. Greenpeace talar till exempel om “your survival” i relation till den katastrofala bilden som hotade planeten. Integreringen fullföljs med uppmaningen: “To survive you will have to act” (med fetstil i originalet),582 vilket är inbjudan till en praktik utöver den diskursiva dimensionen. Greenpeace är benägen att skriva meningar i imperativform. Inte bara att namnet på organisationen varifrån Greenpeace utvecklades (”Don’t Make a Wave Committee”) utan också de ovan nämnda exemplen som ”protect your survival”. Detta sätt att skriva i imperativform utgör ett försök att integrera. Trots en viss formalitet använ-der Greenpeace ändå ett vanligt sätt att uttrycka sig, utan att vara för politiskt eller vetenskapligt.

De böcker som McTaggart och Hunter skrev i Greenpeace namn utgör en annan stil. De är skrivna på ett litterärt sätt, där man blandar fakta, upprop och vardagsliv. Skrivstilen är lättsam, men på många ställen är den ganska unik. McTaggarts bok Outrage! börjar så: ”Up to june 1st, 1973, have been

580 Oi Committee International (1972), s. 5. 581 Oi Committee International (1974), s. ix. 582 Ur ett par flygblad. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980).

138

133 atmospheric tests conducted in the Pacific”.583 I boken förekommer ock-så urklipp från tidningsartiklar, kommunikéer, brev och andra sorters texter, till exempel ett telegram till Canadas premiärministern: ”Sailing in a week for Muroroa as a nuclear protest assuming rights to be free in international waters – stop – as a Canadian citizen I appeal for your personal support for me and my crew – stop – […]”.584 På andra ställen beskriver McTaggart tre-vliga vardagliga och kamratliga upplevelser som ”we got together for a few beers” eller ”we would just relax, have a good meal and a bottle of wine, and complete the stowing the next day”.585 Det gör texten varierande och lättsam och det kan ha en positiv effekt vid mottagandet.

Sammanfattningsvis kan man säga att Greenpeace flitigt använder stilist-iska och typografiska markörer för att framhäva texten (till exempel versaler, understrykningar, fetstil och utropstecken). De försöker integrera läsaren genom att använda “du-form“ i sin beskrivning av alldagliga situationer.

ROMKLUBBEN I Romklubbens rapport The Limits to Growth presenteras fakta, för det mesta i passiv form. Att författarlaget (MIT:s forskare) försöker hålla en mer di-stanserad hållning till texten på detta sätt, åtminstone i analysdelen, bidrar till att ge till den en mer ”oberoende” och objektiv karaktär. De använder sig av en modell, presenterar de element som studien handlar om, beskriver arbetssättet och presenterar slutsatser utan att bedöma någonting. Texten är till synes saklig och neutral, men framställningen döljer trots det många vär-deringar. När pronomenet we används i MIT:s rapport syftar det på författar-laget (MIT-teamet) och inte på att försöka ansluta den breda läsarpubliken bakom påståendena. Däremot är sista kapitlet (kommentarerna till MIT:s rapport som skrevs av Romklubbens exekutivkommitté) skrivet i första per-son pluralis (we) och det har explicita påståenden och ställningstaganden. Det är först vid det här kapitlet som en större förbindelse mellan objekt (de faktorerna de tar upp) och subjekt (läsaren) sker, så att dessa explicita ställ-ningstaganden är relevanta i sammanhanget. Denna del försöker skapa sub-jektivitet och inte längre det läsande subjektets distans till analysen. Här behandlas inte längre modellen (the world system) som ett neutralt och sepa-rat system, utan som ”our world”, ”our finite planet” etc. I detta samman-hang talas det också om ”our political, economic and social systems”.586 Det är först genom att uppleva närhet till problemet som läsaren kan börja upp-

583 McTaggart (1973), s. xi. 584 McTaggart (1973), s. 15. Här måste vi påpeka att den första Greenpeace expedition hade stöd från Canadas premiärminister Trudeau. Refererat i Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). “Their voyage, supported by Prime Minister Pierre Elliott Trudeau […]” och “Mr. Trudeau wished the Greenpeace ‘good wind in their sails’”. The New York Times, Sunday, October, 3, 1971. 585 McTaggart (1973), s. 1 och 37. 586 Meadows et al. (1972a), s. 189.

139

leva skräcken och ta ställning till bilden som målades i boken. Då används första person pluralis på ett inkluderande sätt, till skillnad från bokens förra del. Meningen var, som det står i introduktionen, att med resultatets hjälp “determine the quality and direction of our life”.587

Efter UNCHE I, i Romklubbens andra rapport Mankind at the Turning Point, formuleras också sakerna på ett till synes neutralt sätt, men kursivstil används mycket ofta för att framtona det som anses viktigt: ”It is this pattern of unbalanced and undifferentiated growth which is at the heart of the most urgent problems facing humanity–and a path which leads to a solution is that of organic growth”.588 Ytterligare ett exempel: ”To this extent the op-tions facing humanity contain the genesis of an organic growth”,589 (“organic growth” är tesen i denna andra rapport). För att göra texten mer giltig förstärks några formuleringar med orden ”måste” och ”bör”: ”In those re-gions there must now be a relative decline in the use of various materials”;590 “Third, global anticipatory and adjustment procedures and mechanisms must be developed to deal with […]”.591 Eller ”[…] population should stop, is the view gaining universal acceptance”592 och ”[…] the optimal level exists for all and should be determined and the on a global basis”.593 Det kan förklaras delvis med det faktum att texten hade andra författare, men i båda fallen var det Romklubben som gav direktiven till rapporten.

Romklubben kommenterar att de resultat som finns i rapporten The Limits to Growth hade presenterats i två internationella möten. ”Both were held in the summer of 1971, one in Moscow and the other in Rio de Janeiro”.594 Att säga “sommaren 1971” i stället för att precisera vilka månader det gällde visar att rapporten är skriven av Nord till Nord (av dem som upplevde som-maren 1971 mitt på året till dem som tolkar att sommaren 1971 ägde rum mitt på det året). ”Sommaren 1971” var det vinter i Rio de Janeiro, som lig-ger på södra halvklotet. Eller kan man också säga att texten är skriven av Nord till både Nord och Syd. Denna uttrycksform gör tydligt vem som sän-der budskapet och det påverkar också sociala relationer.

Sammanfattningsvis kan man säga att eftersom MIT-teamet och Rom-klubben inte hade något särskilt rekryteringsmål använder de en ganska neu-tral formuleringsform. I den första rapporten införs vi-form först efter den fackmässiga presentationen av problemet för att läsaren ska identifiera sig med deras förslag. Efter UNCHE I använder de en mindre neutral formule-

587 Meadows et al. (1972a), s. xii. 588 Mesarovic & Pestel (1974), s. 7. Kursiverat i originalet. 589 Mesarovic & Pestel (1974), s. 9. Kursiverat i originalet. 590 Mesarovic & Pestel (1974), s. 3. 591 Mesarovic & Pestel (1974), s. 155. 592 Mesarovic & Pestel (1974), s. 3. Kursiverat i originalet. 593 Mesarovic & Pestel (1974), s. 100. 594 Meadows et al. (1972a), s. 190.

140

ringsform där både verbmodus imperativ och kursivering förekommer för att förstärka formuleringar.

WARD OCH DUBOS I stort sett hela Ward och Dubos rapport Only One Earth är ett tal från den utvecklade världen till den mindre utvecklade om hur den ska göra. Ordet we syftar för det mesta på hela mänskligheten, men då och då används det som uttryck för den utvecklade världen och ordet they ofta på de mindre utveck-lade och fattiga länderna. Ett illustrativt exempel av indelningen ”vi” och ”de” finns i form av fiktiva frågor från ”underindustrialiserade” länder (alltså, ”de”) kring tullimport. ”How we know, they argue, that this new concern with the environment is an honest one? […] Will the risk of DDT now be used in the same way? Will standards of environmental control which we, as under-industrialized countries, do not yet require be made the pre-condition of admitting exports?”595 Ytterligare exempel på den utveck-lade världens syn på hur de uppkomna problemen måste lösas finns i relation till den ”Gröna revolutionen”.596 Författarna ansåg att Tredje Världen kunde komma ur fattigdomen om de följde vissa politiska linjer (i samband med den Gröna revolutionens utomordentliga stegring) som de utvecklade län-derna redan hade visat som verksamma: ”[…] developing countries can elaborate on a number of policies which have not been without effect in de-veloped lands”.597 De ger råd om vad dessa länder ska skydda eller utnyttja för att återställa balansen: ”Every developing land has some place of splen-dour and beauty, some species of unique interest to preserve […]”,598 men indikerar också vägen för att komma till mål: ”[…] to achieve common poli-cies for a viable political order, are thus the preconditions of any decent hu-man environment”.599 Utifrån den uppfattning som författarna har om vad de fattiga och underutvecklade länderna kan eller inte kan (”Nor have they the range of scientific skills to jump, at one stride, into the world of polymers and lasers and molecular welding”)600 ger de råd om hur dessa länder ska göra och organisera sig: ”However, if governments in developing lands do not permit the concentration of the rewards of growth in too few hands […] if they safeguard themselves through taxation [… and new techniques] which they can successfully adapt to their own local conditions”.601

595 Ward & Dubos (1972a), s. 284. 596 Ward & Dubos (1972a), s. 233. Gröna revolutionen är benämningen på den markanta skördestegring per arealenhet som på 1960-talet ägde rum i asiatiska u-länder. Sjukdomsresi-stenta vetesorter introducerades i kombination med intensiv gödsling och bevattning, varvid skördarna kunde fyrdubblas. Det stöddes av Rockefeller Foundation och Ford Foundation och genombrottet brukar anges till 1968. Ur Nationalencyklopedin (1998), (Gröna revolutionen). 597 Ward & Dubos (1972a), s. 252–254. 598 Ward & Dubos (1972a), s. 245 och 246 ff. 599 Ward & Dubos (1972a), s. 66. 600 Ward & Dubos (1972a), s. 247. 601 Ward & Dubos (1972a), s. 250.

141

I rapporten står det väl formulerat hur de mindre utvecklade länderna kan följa den politiska linjen från Väst: ”The nation state has emerged as the master institution of the modern world. For developing nations in particular it is the profoundest symbol of their escape from servitude”.602 Alla de for-muleringar om vi och de mynnar ut i budskapet att länderna kan tvingas göra viss eftergift vad gäller den egna suveräniteten. När regeringarna har blivit ställda inför realiteter som kräver lösningar bortom den lokala makten ”they have exercised their inherent sovereign right to share voluntarily their sover-eignty [...]”.603 Budskapet är att FN:s kommande miljökonferens skulle vara ett sätt att upplösa uppdelningen i vi och de, då alla lämnar ifrån sig något frivilligt och på samma villkor, men ingenstans diskuteras det faktum att länderna lämnar ifrån sig en del av suveräniteten, till exempel genom att börja tillämpa nya ekonomiska metoder och utveckla gemensamma policyer, och på det sättet får mindre mäktiga länder de mäktigas överhöghet. Den internationella ekonomin styrs av de utvecklade länderna genom deras mäk-tiga position i Världsbanken, IMF och GATT. Nationalstaterna behöver nödvändigtvis försaka en del av sin traditionella suveränitet för att motarbeta ett problem som delas med hundratals andra lokala makter. Med andra ord handlar det om att delegera en del av sin makt till nya (internationellt styrda) organ.

Sammanfattningsvis kan man säga att sättet att använda ”vi” och ”de” i rapporten Only One Earth visar att texten utgör ett tal från de utvecklade länderna till Tredje Världen. Kanske ses inte detta så tydligt vid första an-blicken eftersom det är insvept med en flitig användning av metaforer (till exempel rubrikerna ”the hinge of history”, ”the price of prosperity”, ”the alphabet of time” eller ”a delicate balance”).

FÖRENTA NATIONERNA Förenta Nationerna relaterar miljöproblem till utvecklingen i alla sina doku-ment. Det framgår tydligt redan i det dokumentet som användes internt inom FN som förberedande till UNCHE I: ”We discussed in the last chapter some of the major environmental issues which may arise in the process of devel-opment” och fokuserar därmed på länderna som håller på att utvecklas: ”We turn now to a number of considerations which are relevant in formulating environmental policies in the developing countries”.604 Detta sätt att presen-tera problemet, präglat av ”assistance” till underutvecklade länder, leder till att de flesta rekommendationer egentligen utgör en vägledning för utveckl-ingsländerna och denna föreställning präglar skrivsättet, som vi ser i de föl-jande styckena. 602 Ward & Dubos (1972a), s. 260. Dessutom görs på nästa sida en rangordning, utifrån män-niskans historiska utveckling: ”Tribes, peoples, nations”, utveckling som anses att ”utveckl-ingsländerna” ska följa (s. 261). 603 Ward & Dubos (1972a), s. 292. 604 United Nations Conference on the Human Environment (1971), s. 24.

142

Förenta Nationernas dokument inför och från UNCHE I är formellt for-mulerade och riktar sig främst till regeringar och egna organ inom FN. Tex-tens presentation i punktform (utgångspunkter, principer, rekommendationer, aktionsplan, resolutioner, annex och appendix) kan kännas som mycket upp-repande och monoton, eftersom många aspekter repeteras i en annan form under olika underrubriker. Trots att en sådan text inte har utrymme att ut-veckla djupare resonemang och diskussion kan man i alla fall se hur objekt och subjekt relateras. Ett exempel är att säga ”environmental deficiencies generated by the conditions of underdevelopment”605 som bortser från tanken att de underutvecklade ländernas natur- och miljöförstörelse i stort sett är en konsekvens av en internationell ekonomi och de villkor som de utvecklade ländernas sätter. Ytterligare ett exempel är att säga: ”In the developing coun-tries most of the environmental problems are caused by under-development […] Therefore, the developing countries must direct their efforts to devel-opment” (min kursivering).606 I det här citatet ser vi först den idé som både IYCHE och beroendeteoretikerna kritiserar: att se den negativa miljöpåver-kan länkad till underutvecklingen i stället för att se den som konsekvens av den internationella ekonomiska ordningen som råder och dess maktförhål-landen. De här maktförhållandena präglar FN:s uttalanden; man ser i UNCHE I:s deklaration och resolutioner befallningar (rikligt förekommande) i ord som ”must”, ”must be”, ”should” och ”should be”.

Den ovanstående idén om suveränitetens eftergift som vi presenterade i relation till den förberedande rapporten Only One Earth bör inte heller ses som avlägsen från Förenta Nationernas rapport från UNCHE I. I FN:s rap-port upprepas oräkneliga gånger orden ”assistans” och ”co-operation”. Ytt-randena syftar egentligen inte bara på ”co-operative research and technical assistance”607 utan också på ekonomisk sådan: ”Financial, technical and material assistance”.608 Assistans och samarbete kan relateras till det ovan sagda och styrkas med följande illustrativa exempel: ”[…] the protection and improvement of the environment should be handled in a co-operative spirit by all countries, big or small, on an equal footing”.609 Det innebär att länder-na träffas i en ny praktik, bortom sina vanliga relationsformer, där nya makt-konfigurationer utvecklas. Men i denna nya praktik börjar också de förhål-landen gälla i vilka de gamla problemen utvecklades och därför är FN:s utta-landen inte irrelevanta för de maktförhållanden som rådde.

605 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 86 (ur Princip 9). 606 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 146. 607 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 99. 608 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 95. På 1980-talet var ”the recognition that environmental and economic systems are inseparable” ett faktum inom FN. United Nations Environment Programme (1982a), s. 58. 609 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 88. Andra illustrativa exempel är: “United Nations systems shall assist countries” (s. 96); ”United Nations agencies co-operate with the Governments of the developing countries to develop […]” (s. 102).

143

Efter UNCHE I präglas fortfarande FN:s texter av ”utveckling” och ”bi-stånd”. I UNCHE II:s deklaration förekommer ordet “underutvecklingen” inte lika ofta, men befallningar ”should be”, ”must be”, ”have to be” finns kvar.610 Likaså i en senare resolution: “To meet this challenge, the overall aspirational goal must be sustainable development” (min kursivering).611 I Our Common Future görs själva beskrivningen eller presentationen av pro-blemen i passiv form eller om det är i aktiv form formuleras det som om vi alla är involverade i problemen: ”The Earth is one but the world is not. We all depend on one biosphere for sustaining our lives”.612 Men när man kom-mer till strategierna eller åtgärder förekommer andra grammatiska kon-struktioner, med användning av ”must”, ”should”, ”has to”, ”needs to be” etc.: ”countries must be […]”, ”governments should […]”, “research should […]”, “extension and supply systems must become […]”, “food strategies must take into account […]”.613 Dessa grammatiska framställningar visar att FN är ytterligare en aktör i det internationella maktsammanhanget.

Sammanfattningsvis kan man säga att FN:s skrivsätt präglas av föreställ-ningen att en del av världen behöver den andra delen för sin överlevnad eller sin utveckling. Men de direktiv som FN ger (med befallningar) till resten av världen hur de ska göra sammanfaller mest med den syn som mäktiga industrialiserade länder har. Det formella sättet att uttala sig till världen i texterna mildras ibland av höga tjänstemäns hyggliga formuleringar.

3.2.2 Sammanfattande anmärkningar Grammatik utgör en av resurserna som aktörerna använder för att bygga upp tanken om gemensamhet i sina försök att samla olika sociala krafter. Alla texter försöker påverka någon eller något: länder, politiska organisationer, FN, den breda publiken etc., även om kriterierna som de olika aktörerna använder för att inkludera några i sin diskurs (potentiella allierade) och ex-kludera andra (de som pekas ut som skyldiga eller som bär ansvaret) varierar en del från aktör till aktör. Den första att använda avslöjande uttryck är Car-son. Men de kubanska ledarna, Oi Committee och delvis också Jordens Vän-ner pekade explicit ut skyldiga och de som ansågs bära skulden. Dessa aktö-rer använde också mer uttrycksfulla formuleringar som visar hur det borde vara. Den kubanska regeringen och Oi Committee använder också ett mer rakt språk i sina formuleringar, till skillnad från några som är mer formella och försiktiga, till exempel FN. Förutom att det är vanligt att aktörerna, i sina försök att få inflytande och samla sociala krafter, använder olika gram-matiska resurser i sina texter, till exempel användning av imperativform, 610 United Nations Environment Programme (1988), s. 9 ff. 611 The Environmental Perspective, 1987 (General Assembly Resolution 42/186). United Nations Environment Programme (1988), s. 15. 612 World Commission on Environment and Development (1987), s. 27. 613 World Commission on Environment and Development (1987), s. 130 ff. och 160 ff.

144

befallningar, kursivering, utropstecken och andra skrivresurser. Men den vanligaste är användningen av vi-form med syfte att inkludera några i sin diskurs och exkludera andra från den. Även om kriterierna som de olika aktörerna använder för sortering eller uppdelning varierar en del från varandra är det tydligt att man gör detta för att positionera sig och samla kraft. I relation till detta ser vi att alla texter innehåller någon sorts separat-ion: människan/natur, makthavare/folk, rika/fattiga eller utvecklade/under-utvecklade länder.

3.3 Kohesion I avsnittet kohesion försöker jag se hur aktörerna presenterar sina argument, hur de relaterar olika satser sinsemellan och hur de kombinerar den använda vokabulären med begrepp från andra områden med syfte att framställa sin egen sak. Här kommer jag också att beakta symboliska aspekter eller andra resurser som används för att framhäva deras målsättningar.

3.3.1 Aktörerna

CARSON Carsons bild är att världen var i harmoni och balans innan människan bör-jade fördärva den (och att den så borde förbli). Förutom att texten är välar-gumenterad använder hon sig av många metaforer för att framställa sin sak. Bokens titel Tyst vår är ett bra exempel på det. Människans negativa in-blandning i en idealiserad natur blir synlig i metaforerna som hon använder, till exempel i kapitelrubrikerna: ”Elixirs of Death”, ”Earth’s Green Mantle”, ”Rivers of Death”, ”The Human Price”, ”Through a Narrow Window”, ”The Other Road” etc. Boken börjar med ett kapitel som rubriceras ”A Fable for Tomorrow”, där Carson gör en beskrivning av förhållanden före vår tid. Hon beskriver världen som att ”all life seemed to live in harmony with its sur-roundings”614 och gör en idyllisk landskapsbeskrivning med hjälp av härliga metaforer: ”[…] with fields of grain and hillsides of orchards where, in spring, white clouds of bloom drifted above the green fields”. Och den meta-foriska beskrivningen fortsätter: “In autumn, oak and maple and birch set up a blaze of colour that flamed and flickered across a backdrop of pines. Then foxes barked in the hills and deer silently across the fields, half hidden in the mists of the autumn mornings” (ibid). Alltså en idyllisk beskrivning av hur det var. Detta sätt att skriva gjorde naturligtvis intryck på läsarna. Här ser man att denna bild bygger på hennes disciplintillhörighet – biologin.

614 Carson (1991 [1962]), s. 21.

145

Men inte bara bilden av en harmonisk balans präglas av hennes disciplin-tillhörighet utan också sättet på vilket hon ser skadorna, hoten och föränd-ringarna; hon ser dem som problem och som problem kräver de en lösning. Hon hävdar: ”[t]here are ways to solve this problem […] We must make wider use of alternative methods that are now known”615. Synen på ”naturen i jämvikt” leder till att skapa en bild av naturen som är startpunkten för ana-lysen, diagnosen och förslag till lösningen. Detta kan illustreras med följande citat: ”There is, then, a whole battery of armaments available to the forester who is willing to look for permanent solutions that preserve and strengthen the natural relations in the forest”.616 Med stor sannolikhet bidrog detta sätt att skriva till det positiva mottagandet som boken fick bland alla sorters publik.

Sammanfattningsvis kan man säga att Carson får stöd för sitt kritiska syn-sätt genom att belägga med dokumenterade fakta och med stöd i en idé som är central i biologins diskursordning: ekologisk balans. Hon använder be-greppen harmoni, balans, cykel, rubbning, förstörelse och andra liknande som hjälper henne att förstärka idén om att en ekologisk balans finns och att det är nödvändigt att behålla den.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfonden utgår från att människan borde vara en integrerad del av naturen därför att hon befinner sig i en ömsesidig beroenderelation med den. Det handlar om att återuppta den ”interdependence” med den naturliga värl-den som vi har förlorat. Denna förlust av känslan av samhörighet med natu-ren, som Världsnaturfonden påpekar som ett av problemen, dök upp med jordbrukets inträde. Ett nytt sätt att producera medför nya relationer männi-skor emellan och mellan människan och hennes omgivning. Då började det växa fram en ny syn som skiljde mellan vildmark och erövrad mark (kultur-landskap), mellan natur och kultur. I uttrycket ”attacks upon Mother Earth”617 ser man denna separation. Attacken mot Moder Jord anses vara en konsekvens av att man har klippt rötterna till naturen i dagens samhälle och följaktligen har man tappat känslan inför den. Världsnaturfonden hävdar att eftersom fler och fler barn växer upp i städer, ”cut off from their roots in nature, it is essential for their healthy and balanced growth that education should effectively provide for contact with and understanding of wildlife and wild nature”.618 Det anses att denna avskildhet från ”the natural world of which mankind is a part, and not the whole”619 är problematisk. Men Världs-naturfonden faller i samma grop som de försöker övervinna när de betraktar naturen som något separerat från människan. ”Our task […] is to change the 615 Carson (1991 [1962]), s. 129. 616 Carson (1991 [1962]), s. 256. 617 World Wildlife Fund (1965), s. 14. 618 World Wildlife Fund (1965), s. 41. 619 World Wildlife Fund (1965), s. 151.

146

attitude of the great mass of human beings to the natural world, […]”.620 För att övervinna separationen måste man oundvikligen acceptera det faktum att det finns två världar och det är riskabelt. Medvetenheten om att separationen mellan naturen och människan var mindre bra för att hantera problemet kommer senare vid en kongress som rubricerades just ”Nature and Man”,621 något som innebär att människan och naturen ses som två separerade delar. Det utgör en vägledning till WWF:s praktik: människan kan gå till naturen och ordna det som är fel ”där”, det vill säga människan reparerar något ex-ternt till sig själv. Det som är intressant med detta är att den separation som växer fram med jordbrukets inträde bestämmer sedan den nya praktiken. Detta är ett bra exempel på att samhälle och diskurs förhåller sig dialektiskt, att de skapar och formar varandra.

En annan förändring under 1960-talet gäller Världsnaturfondens syn på befolkningsfrågan. I dokumenten från början av 1960-talet var befolknings-ökningen en fråga bland andra, utan någon speciell plats i deras åtgärdspro-gram.622 Vid sextiotalets mitt däremot började man se befolkningsökningen som ett av skälen till många av de andra problemen.623 Denna förändring måste ses som påverkad av den övriga samhälleliga kontexten, eftersom det inte finns någon intern teoretisk utveckling av just detta tema i Världsnatur-fondens texter. I början av 1970-talet var stabiliseringen av befolknings-mängden den viktigaste frågan och i relation till den användes termen ”sustain” för första gången i Världsnaturfondens skrifter, en term som kom-mer att få en speciell relevans senare med utvecklingen av begreppet ”sustainable”. Det är dock viktigt att påpeka att begreppet då användes i ett biologiskt och ekologiskt sammanhang (sustain life) och var nära relaterat till Världsnaturfondens frekventa användning av begreppet conservation.624

Det är först 1980 som Världsnaturfondens definition av “conservation” börjar likna den senare definitionen av hållbar utveckling: ”Conservation, in the modern usage of WWF and IUCN, may be defined as the management of 620 World Wildlife Fund (1965), s. 25. 621 World Wildlife Fund (1968), s. 36. 622”He may not yet be able to limit his own increasing overpopulation, but nuclear fall-out, oil pollution of the sea, freshwater pollution, toxic chemical sprays and greedy over-exploitation of natural resources are factors which he should be able to control, and surely could if he thought it sufficiently important”. World Wildlife Fund (1965), s. 38. 623 “It has been argued that if the human population of the world continues to increase at its present rate, there will soon be no room for either wildlife or wild places”[…] “sooner or later man will learn to limit his own overpopulation”. World Wildlife Fund (1968), s. 24. “Human reproduction is producing on a global scale the most disastrous and the most far-reaching ecological consequences of all” […] “increasing human populations are simply left to shift for themselves with inevitable and disastrous implications for both human beings and important natural resource values”. World Wildlife Fund (1968), s. 36–37. “On the other hand, it should not be overlooked that with the increasing demand for space as a result of the constant popu-lation expansion, the threat to nature and the natural resources of our planet is likely to in-crease”. World Wildlife Fund (1970), s. 9. 624 ”Conservation […] is a precondition for sustained high quality of life and ultimately for survival”. World Wildlife Fund (1971), s. 9; World Wildlife Fund (1972), s. 9, 255 och 256.

147

human use of the biosphere so that it may yield the greatest sustainable bene-fit to present generations while maintaining its potential to meet the needs and aspirations of future generations”.625 Det som åsyftas med “hållbar” är användningen av naturresurserna: “the use of species and ecosystems is sus-tainable” eller ”the sustainable utilisation of species and ecosystems” (mina kursiveringar).626 Världsnaturfonden insåg att det fanns ett växande internat-ionellt erkännande av ”the interdependence of conservation and develop-ment” och därför borde de integreras.627 Det var just det som introduktionen och utvecklingen av begreppet sustainable kom att lösa och det konkretise-rades med utvecklingen av programmet World Conservation Strategy (WCS), vilket syftade just på ”integrating conservation with development for the benefit of man”.628 Underrubriken i WCS:s grunddokument 1980 lyder just ”sustainable development”.629

Sammanfattningsvis kan man säga att Världsnaturfondens syn på naturen som underordnad människan passar väl till bilden av naturen som separerad från människan. Det stärker tanken om att rädda och bevara, eftersom det är lättare att se att man räddar och bevarar någonting som man har eller försö-ker få kontroll över och som är externt i förhållande till människan (till ex-empel ekosystem, vildmark, naturlandskap, biosfär etc.). Både synen på se-parationen och underordningen är nödvändiga för att utveckla tanken om bevarande (den ena parten är aktiv och överordnad och den andra passiv och underordnad) och därifrån utvecklas så småningom tanken om hållbarhet.

KUBAS REGERING I den kubanska regeringens diskurs relateras anledningarna till alla nämnda miljöproblem (förstörelsen, förgiftning, skogsskövling, förbrukning av änd-liga naturresurser etc.) till kapitalismen, något som passade de egna målen och kontexten i vilken talen ägde rum. I relation till energifrågan till exempel hävdar Castro att ”idag förstörs oljan liksom tidigare förstördes skogarna. Den kapitalistiska världens mest utvecklade och rikaste samhällen slösar stort med resurserna”.630 Och det framställs inte bara som ett miljörelaterat problem utan också i relation till makten: ”[…] oljan är en produkt som inget land kan vara utan […] de utvecklade kapitalistiska länderna för idag över en 625 World Wildlife Fund (1980), s. 9. 626 World Wildlife Fund (1980), s. 9, 18. 627 World Wildlife Fund (1980), s. 14. 628 World Wildlife Fund (1982), s. 13. World Conservation Strategy är en strategi publicerad 1980 av International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN) (för närvarande World Conservation Union), United Nations Environment Programme (UNEP) och World Wide Fund (WWF) med det främsta syfte att bevara den ekologiska balansen. 629 International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (1980): World Conservation Strategy. Living Resource Conservation for Sustainable Development. 630 Castro (1994), s. 98, tal från 1972. Inom denna tanke om slöseri talas det om att ”Kubas skogar blev uttömda i kapitalismens epok” (s. 23, rapport från 1975), något som pågick redan under 1800-talet och som även Engels beskriver i Naturens dialektik. Engels (1975 [1925]), s. 120.

148

stor del av oljekostnaderna till den underutvecklade världen”.631 Svältpro-blematiken relateras också till kapitalismen och det påstås att FAO inte kommer att kunna lösa problemet, eftersom det blir ”oumbärligt en befrielse från kolonialismen och imperialismen”.632 Vad gäller föroreningar skiljer sig situationen mellan den rika och den fattiga världen avsevärt. Föroreningen av vatten är, till exempel i Europa, en konsekvens av industriutsläpp som har en tydlig kemisk karaktär. I fattiga områden i världen, däremot, utgör för-oreningen av vatten (om det finns vatten alls) ett sanitärt problem.633

Relationen mellan olika former av miljöproblem och ett politiskt och ekonomiskt system kräver en viss indelning där framställningar som ”rika” och ”fattiga” länder är viktiga. Indelningen i kapitalistiska utvecklade länder och kapitalistiska underutvecklade länder som vi såg tidigare hjälper till att placera problemet i relation till måltavlan och framställa de egna målen: kamp mot kapitalismen och imperialismen. Det är kolonialismen och im-perialismen från de ”kapitalistiska utvecklade” länderna som förhindrar ut-vecklingen av de ”kapitalistiskt underutvecklade” länderna och lösningen av fattigdomen.634 Däremot relateras den egna revolutionära processen till möj-ligheter och till konkret verksamhet för att bygga en bättre framtid. I detta avseende fokuseras på utveckling av kunskap och teknik för att övervinna torkan, för att utveckla de hydrauliska resurserna, för att inte förorena, för att öka produktiviteten etc. Detta får en dubbel effekt: det ger en positiv associ-ation till revolutionen och sätter samtidigt dagordningen. Länken blir ännu tydligare när Castro säger att människan ”revolutionerar” naturen med sin tekniska utveckling, något som utgör en tydlig parallell mellan den sociala sidan av den kubanska revolutionen och den nödvändiga exploateringen av naturresurser och kontroll av naturliga processer för att samma revolution ska överleva.635 Detta innebär en syn på naturen som grundar sig på idén att naturen bör behärskas av människan för människans skull.

Sammanfattningsvis kan man säga att i den kubanska regeringens diskurs anses miljöproblemen vara en konsekvens av kapitalismen och landets revo-lutionära process framhävs som en lösning på problemen. Miljöproblemen relateras direkt till ett visst ekonomiskt och politiskt system och för att skilja mellan olika typ av miljöproblem används indelningen ”kapitalistiska ut-vecklade länder” och ”kapitalistiska underutvecklade länder”. Den bild som skapas med hjälp av detta är centrerad kring målen att övervinna både kapit-alismen och imperialismen.

631 Castro (1994), s. 61–62, tal från 1975. 632 Castro (1994), s. 103, tal från 1967 (“es imprescindible liberarse del imperialismo”). 633 Castro (1994), s. 69. 634 Rodríguez (1984), s. 160–161. Castro (1994), s. 111 ff. 635 Castro (1994), s. 1.

149

JORDENS VÄNNER I Jordens Vänners böcker presenteras problemen ofta relaterade till konkret agerande och sociopolitiska uppgifter, det vill säga relaterade till aktiviteter. Relationen mellan diagnosen och vad som ska göras är mycket tydligt, sär-skilt i de sista två kapitlen av boken The Environmental Handbook, som handlar om ”Eco-tactics” (”Individual Action” och ”Political Action”). Ac-tion är mer än bara ett ord, det visar att deras diskurs går ut på just aktion och därför kan vi betrakta det som ett nyckelord. Om man ser allt detta i relation till det valda namnet kan man säga att akronymen FoE, som de är väl medvetna om, förstärker deras profil som förkämpar och aktivister: ”The acronym FOE is appropriate: any friend of the Earth must be the foe of whatever or whoever degrades the Earth” (min kursivering).636

Ordet alternativ är viktigt i Jordens Vänners bygge av sin egen profil: ”al-ternativrörelse”, ”alternativ kampanj”, ”alternativt samhälle”, ”alternativa synsätt” och ”alternativa lösningar” är vanliga uttryck på 1980-talet,637 en profil som användes för att kanalisera dåtidens utbredda missnöje med eta-blissemanget. Organisationen utnämnde sig som alternativ till den ”ensidiga inställning” som de politiska partierna uppvisade: alla hade den ekonomiska tillväxten som mål.638 En praktisk konsekvens av Jordens Vänners kritik mot materiell tillväxt är deras bidrag till förändringen av den politiska kartan, åtminstone lokalt.639 Jordens Vänner hävdar att ”[d]et blev miljörörelsens uppgift att visa på alternativa möjligheter”640 och det gör man genom att ”[v]i måste sätta in miljö-, freds-, solidaritets-, sociala och andra frågor i ett hel-hetssammanhang”.641 Jordens Vänner säger att ”någon helhetsbild av det alternativa samhället finns ännu inte” och de försökte ”förändra samhället inom institutionerna”.642 Man kan försöka se om dessa alternativ som Jordens Vänner föreslår utgör ett alternativ till systemet. Till exempel de skattesyst-em som de förespråkar643 och den ekonomiska organisationen av ett nytt energisystem644 är förslag på ändringar som inte skiljer sig strukturellt från 636 Friends of the Earth (1972), s. 175. 637 En hel artikel om ”varför alternativkampanj” finns i Jordens Vänner (1982a), s. 14 ff. 638 Jordens Vänner (1982a), s. 14. 639 Jordens Vänner var organisationen som stod bakom grundandet av Miljöpartiet de Gröna i Sverige. Den första grundprincipen för ”Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti” (som bildades 1980) var just att ”hälsa och naturens balans sätts före materiell tillväxt”. Jor-dens Vänner (1980b), s. 21. 640 Jordens Vänner (1987), s. 6. 641 Jordens Vänner (1982a), s. 14. 642 Jordens Vänner (1982a), s. 15 och 14. 643 Exempel på att förslagen kring skatter hamnar inom samma system som det aktuella: “[…] a simple change in tax structure, making people who (say) have fewer children in future pay less tax”; Friends of the Earth (1972), s. 154. “Taxing is a good coercive device”; De Bell (1970), s. 46. ”[T]he paying of some monetary rent in order to get the practice of pollution stopped”; De Bell (1970), s. 105. Att använda “tax relief and subsidies” som diverse styrme-del; De Bell (1970), s. 212. 644 Till exempel vad gäller energiproduktion: ”Omsättningen skulle fördubblas och vinst-kapital-förhållandet förbättras. Kraftbolaget skulle fortfarande kunna använda sin befintliga

150

det aktuella ekonomiska och politiska systemet och därför kan de betraktas som alternativ till förbättring inom systemet.

Efter UNCHE I lade Jordens Vänner tyngdpunkten på energifrågan. Jor-dens Vänner föreslår en alternativ ”mjuk energi” (soft energy) som utvinns ur förnyelsebara energikällor (solen, vinden, växtligheten), vilka kräver mindre anläggningar, är anpassad till användarnas behov och dessutom dis-tribueras gratis. Jordens Vänner ifrågasätter det påstådda sambandet mellan energianvändning och välfärd.645 Det finns en direkt relation mellan dessa alternativa sätt att producera energi och den politiska och ekonomiska de-centraliseringen som Jordens Vänner föreslår. Förutom att lägga vikt vid allmänhetens delaktighet och tillämpning av demokratiska principer, innebär Jordens Vänners syn, liksom i den tidigare perioden, ett intresse för rättvisa. I det här fallet syftar Jordens Vänner på att det nuvarande (centraliserade) energisystemet ”skiljer produktionsresultatet från dess biverkningar och fördelar”.646 I tidskriften Not Man Apart presenteras ett steg i riktning mot ”det ekologiska samhället” när en ”ekologisk by” för tvåtusen personer hål-ler på att byggas upp. Den ekologiska byn presenteras som ett nytt sätt att leva, med bl.a. ”naturenligt jordbruk och enbart kommunala transporter”.647 Det kan betraktas som en aktion och begreppet aktion är också känneteck-nande i denna andra period. Belägg för det är att det i tidskriften Jordvännen finns en rubrik som just lyder ”Anteckningar kring aktioner”.648

Sammanfattningsvis kan man säga att miljöproblem och orättvisor ses i Jordens Vänners diskurs som nära relaterade problem. Dess lösning (en samhällsförändring) kräver konkreta handlingar och därför är deras diskurs inriktad på ”aktion” och i linje med det har Jordens Vänners medlemmar en hög grad av aktivitet. Också inom denna ram av aktivism och ställningsta-gande passar deras självdefinition som ”jordens vänner” och dess strävan att utgöra ett alternativ.

OI COMMITTEE Det ordval hos Hamiltons ungdomskonferens som har relevans för framställ-ningen av de egna målen återspeglas i sättet att benämna de verksamheter som leder till miljöproblem och obalans. Dessa bedöms som irrationella, inhumana, urskillningslösa, odugliga649 och det ekonomiska och sociala syst-emet som anses ha lett till dem bedöms som felaktigt eller det politiska syst-

organisation […]”. Lovins (1977), s. 69. Eller i relation till nya teknologier hävdar man att ”det skulle knappast förvåna om de också i motsvarande grad hade lägre kapitalkostnader och lägre kostnadsstegringstakt”. Lovins (1977), s. 128. 645 Lovins (1977), s. 25 ff. 646 Lovins (1977), s. 158. 647 Referensen finns i den svenska tidskriften Jordvännen, Jordens Vänner (1978b). 648 Jordens Vänner (1979b). 649 Oi Committee International (1972). Exempel på detta är: “irrational commercial exploita-tion of forests” (s. 35 och 36); “the indiscriminate cutting and clearing of trees” (s. 35); “inept management” (s. 36); “inhuman and anti-ecological war in Southeast Asia” (s. 5).

151

emet som misslyckande.650 Denna kritik mot den rådande synen, det vill säga deras ställningstagande, hjälper de här unga vetenskapsmännen att förstärka en egen bild som annorlunda och motstridande.

En viss inkongruens finns i det faktum att i Oi Committees texter be-nämns Tredje Världens länder både som underutvecklade länder och utveckl-ingsländer (eller utvecklingsvärld).651 Det kan förklaras i relation till konfe-rensens sammansättning: deltagande från olika delar av världen med olika politiska och kulturella bakgrunder, som de själva konstaterar i inledningen av IYCHE:s konferens slutdokument. Men deras hantering av Tredje Värl-den håller en jämn linje över hela texten. De använder begreppet Tredje Världen för att benämna just fattiga, underutvecklade och maktlösa länder och inte på det eufemistiska sättet som vi har sett att benämningen ”utveckl-ingsländer” används av västländerna. I relation till sina mål ansåg de att det har praktiska betydelser: ”The socio-economic structure of the modern world may be described as a global web of bureaucratic arrangements supported by powerful financial and political groups” och tillägger: “The existence of this web is based on maintaining the ‘third world’ and the world’s underprivi-leged in an inferior position”.652 Lägg märke till att de skriver ”third world” utan versaler i början (som man brukar göra på engelska) och inom citat-tecken, som ett sätt att tydliggöra underordningsrelationen. Trots att den använda vokabulären kanske inte tillhör någon gemensam genre eller seman-tiskt fält står det tydligt att presentationen av Tredje Världen hjälper till att framställa det egna spörsmålet att länka miljöproblemen till kolonialismen. Genom att framhäva fördelarna med mångfalden, utifrån de ekologiska lagar som de försvarar, bekräftar de sin holistiska hållning: “Monoculture itself is an ecologically unsound practice. Diversity is the basis of stability in any system”.653 Detta gör de som en kritik till det tilltagande förvästligandet av Tredje Världen.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att se miljöproblemen som konsekvens av kolonialismen rättfärdigar Oi Committee’s ”tredjevärldism” och den stärks med en hård kritik mot mäktiga länder. Vidare stärker de sitt holistiska synsätt med stöd i nödvändigheten av den biologiska mångfalden enligt ekologiska lagar.

650 Till exempel: “faulty social and economic system” (s. 43) eller “the failure of state and locals government to coordinate their implementation programs” (s. 48) i Oi Committee International (1972). 651 Till exempel: “the underdeveloped countries, or the Third World” eller “the developing countries (Third World)”. Oi Committee International (1972), s. iv och v. Vidare “developing nations” och “underdeveloped nations”. Oi Committee International (1974), s. vii och ix. 652 Oi Committee International (1972), s. 59. 653 Oi Committee International (1974), s. 45.

152

GREENPEACE Greenpeace definierade sig som en “global, non-profit, environmental movement dedicated to the search for and implementation of direct peaceful solutions to the critical problems of planetary survival”.654 Organisationen presenterade sig som ”konservativ” (”we do not consider ourselves to be radicals. We are conservatives, who insist upon conserving the environment for our children and future generations of man”),655 men denna ”konservat-ism” syftar egentligen på något ”radikalt”: för att behålla det tillståndet var deras medlemmar beredda att riskera sina liv. En viktig del av organisation-ens verksamhet bedrevs av frivilliga aktivister eller volontärer i form av spektakulära aktioner, syftande till att få massmedial effekt. Dessa aktioner kom ganska nära olika länders militära verksamhet och därför bekämpades Greenpeace av underrättelsetjänster. Ett bevis på detta var när franska säker-hetsstyrkor sänkte Greenpeaces båt Rainbow Warrior 1985 i en hamn i New Zeeland, där en Greenpeace-medlem dog.656 Valet av namnet Rainbow Warrior har, förutom den symboliken som länkar till förfäderna och natu-ren,657 den symboliska betydelsen av att en regnbåge inte kan sänkas (”you can’t sink a rainbow” används av Greenpeace för att rubricera sina antikärn-kraftkampanjer).

Ett exempel på hur de egna målen kan framhävas med hjälp av vokabulä-ren finns i början av boken The Greenpeace Chronicle, där ett citat av Rod Marining, en av Greenpeace grundare lyder: ”I’m not a Red, I’m a Green”.658 Det var inte bara ett sätt att visa att man inte behövde vara ”röd” om man var kritisk och gjorde motstånd utan att man också kunde vara ”grön”. Det utgör ett exempel på utveckling av självbilden. En annan av Greenpeace grundare, Irving Stowe, skrev i en tidningsartikel 1971: ”The present system threatens our survival now and, if not detoxified, will destroy us. This system cannot be reformed by trying to operate within its rules”.659 Här visar Greenpeace tydligt sin inställning till civil olydnad. Det är också intressant att det förs över begrepp från miljödimensionen till den politiska dimensionen: för att överleva behöver man ”avgifta” samhället. Stowe anser också att Green-peace måste ta ett ansvar för det: “We must accept the responsibility for creating new institutions - political, cultural, economic – which encourage

654 “Declaration and Charter” 1979 i Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 655 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980), Broadcast by CBC: The Greenpeace of Amer-ica, by Ben Metcalfe. September 16, 1971. (Bennett Metcalfe var Greenpeace ordförande då). 656 Deras egen presentation av dessa händelser lyder så här: ”Greenpeace's ship Rainbow Warrior is bombed by French secret service agents in Auckland harbor. Fernando Pereira, a Greenpeace photographer, is killed in the explosion”. Ur Greenpeace USA:s hemsida. 657 ”The name Rainbow Warrior was inspired by a North American Indian legend which prophesies that when man has destroyed the world through his greed, the Warriors of the Rainbow will arise to save it again”; ur Greenpeace International hemsida. En berättelse kring det finns också i Hunter (1980 [1979]), s. 159. 658 Hunter (1980 [1979]), s. 6. 659 Greenpeace hemsida, ur ”Deep Green: The Greenpeace Manifesto”.

153

people to live creatively and in harmony with the environment” (ibid.). Detta innebär en strukturell förändring, något som var en spridd föreställning i det samtida samhället. Det underlättade säkerligen kontakterna mellan Green-peace och andra miljöorganisationer lokalt (till exempel Sierra Club) och internationellt (till exempel japanska parlamentsledamöter mot kärnva-pen).660

Sammanfattningsvis kan man säga att Greenpeace handling är präglad av parorden fred och krig. Trots att man försöker nå bevarandet av naturen på en fredlig väg (den ”gröna freden”), anses det kräva radikala handlingar i dagens samhälle som skulle leda till en strukturell samhällsförändring. Med ett brett synsätt försöker Greenpeace visa mångfald och pluralism.

ROMKLUBBEN Romklubbens rapport The Limits to Growth är lättläst. Den förklarar relativt svåra saker på ett enkelt sätt. När man ser hur de egna målen framställs med hjälp av ordvalen måste man även observera vilka ord som väljs bort (det är inte bara ordvalen utan också sättet att använda dem som spelar roll). Föru-tom exemplen i tidigare avsnitt ser vi att ordet kapitalism inte används i boken, trots att en av de fem stora faktorerna i analysen handlar just om ka-pitalet. Marxismen har präglat användningen av begreppet kapitalism som ett sätt att producera. Att använda detta begrepp i sammanhanget skulle in-nebära (eller leda till) ett ifrågasättande av produktionssättet, något som var riskabelt, särskilt mitt under kalla kriget och i en tid då marxismen hade många adepter i Väst. Däremot betraktas kapitaliseringsprocessen som en ”positive feedback loop” och beskrivs på följande sätt: ”More capital creates more output, some variable fraction of the output is investment, and more investment means more capital. The new, larger capital stock generates even more output, and so on”.661 Detta är onekligen en beskrivning av kapital-ackumulationen, men som Bottomore påpekar några år senare ”the word ‘capitalism’ is rarely used by non Marxist schools of economics”.662 Att an-vända ordet ”kapital” utgör inget problem, men visst ordet ”kapitalism”. Att välja bort ordet kapitalism och kapitalackumulation har som konsekvens att behandlingen av kapitalet bortser från den mest mänskliga dimensionen, det vill säga arbetet. Att använda ett begrepp som ”kapitalackumulation” skulle innebära att ge en annan bild av den socio-ekologiska dynamiken.

Trots att Romklubben ser det som nödvändigt ”to make changes in our political, economic, and social systems”663 undviker de som sagt ordet kapit-alism, eftersom det syftar på systemets struktur och det är inte sådana änd-ringar som Romklubben föreslår. Detta blir ännu tydligare med utvecklingen

660 Greenpeace Foundation (1971–1972). 661 Meadows et al. (1972a), s. 46. 662 Bottomore (1983), s. 64. 663 Meadows et al. (1972a), s. 189.

154

av begreppet organisk tillväxt i den andra rapporten efter UNCHE I. I rap-porten Mankind at the Turning Point försöker Romklubben utifrån sättet att presentera sina fakta visa sig saklig, oberoende och vetenskaplig. Där påpe-kas det att skillnaden med andra framtidstudier ”is that our study is not based on ideological considerations” eller att verktygen som används är ”not de-signed to promote any particular view or preference”.664 Men detta synsätt är onekligen det rådande i Väst. De olika ”kriserna” de talar om (energikrisen, livsmedelsproduktion, råvaror) formulerade som problem kräver en viss lösning och den anses fortfarande vara tillväxt, fast nu en ”vetenskaplig till-växt” eller ”långsiktig organisk tillväxt”.665 När de pratar om fenomenet tillväxt säger de: “Growth, after all, is a process, not an object […] it must be conceptually defined”.666 På det viset utvecklar de ett passande tillväxtbe-grepp (den ”organiska tillväxten”, som vi såg tidigare).

Sammanfattningsvis kan man säga att med hjälp av vetenskaplig modelle-ring visar Romklubbens rapport gränserna för det aktuella tillväxtsättet uti-från de fysiska gränserna som naturen sätter. Genom att undvika att använda vissa väl passande ord i frågan, till exempel ”kapitalism”, undgår man att ifrågasätta systemets grundstruktur. På detta sätt framställer Romklubben sitt förslag på ändring av tillväxttanken utan att riskera att tangera alternativa synsätt.

WARD OCH DUBOS I rapporten Only One Earth däremot använder Ward och Dubos många olika sätt att referera till fattiga och outvecklade och rika och utvecklade länder. Till exempel används “developed/developing” för att benämna lands, coun-tries, societies, world, nations, peoples eller “developing” för government, cities, continents. Det förekommer också low-/high-income countries, genu-inely ‘advanced’ countries, wealthy lands, wealthy societies, wealthy North, poverty-stricken South, poor countries, Third World, pre-technological lands, post colonial states, industrialized nations, industrialized lands, the most highly developed nations.667 Då blir det svårt att identifiera texten, rent språkligt, med något specifikt synsätt, specifik genre eller diskurs. Mångfal-den av termer och uttryck ger bilden av en bred syn, som kan ge intrycket att FN står för mångfald och pluralism. Men denna ”breda” position saknar de socialistiska ländernas syn eller den syn som de unga vetenskapsmännen 664 Mesarovic & Pestel (1974), s. 36 och 43. 665 Mesarovic & Pestel (1974), s. 141 ff. och 157. 666 Mesarovic & Pestel (1974), s. 2. 667 Ur Ward & Dubos (1972a): developed/developing lands, developed/developing countries, developed/developing societies, developed/developing world, developed/developing nations, developed/developing peoples, developing government, developing cities, developing conti-nents, low-/high-income countries, genuinely ‘advanced’ countries, wealthy lands, wealthy societies, wealthy North, poverty-stricken South, poor countries, Third World, pre-technological lands, post colonial states, industrialized nations, industrialized lands, the most highly developed nations.

155

från Hamilton presenterade för FN året före: att skulden och ansvaret huvud-sakligen ligger på de rika och mäktiga länderna. Eftersom dessa synsätt i grunden stred mot den dåvarande internationella ordningen och sättet att förhålla sig länderna emellan behandlas inte maktrelationerna mellan fattiga och rika länder och på detta sätt undviker man en diskussion som kunde försvaga FN:s syn.

Ward och Dubos anser att miljöproblemen är globala och att det finns ”a strong argument for treating the planetary economy as a continuum and studying the impact of pollution, of urbanization, of resource uses and short-ages on all economies, irrespective of their conditions”.668 Men lite längre fram i texten står att det också finns starka skäl att se på vart och ett av län-derna, beroende på att de har mycket olikartade förhållanden, inte bara eko-nomiskt utan också fysiskt och geografiskt,669 trots att det inte passar riktigt med författarnas beskrivning av kunskap, ekonomi och politisk makt och dess allt starkare inbördes relation i den västerländska kapitalismens utveckl-ing (vilken gav Europa en allt större överlägsenhet).670 Författarna driver, liksom FN, också idén att en del av lösningen är att föra över resurser från rika till fattiga länder,671 något som motsäger den tidigare meningen och står i samklang med bilden av en värld.

Sammanfattningsvis kan man säga att Ward och Dubos uppvisar en bred syn, genom en vid användning av retoriska uttryck samt genom att de undvi-ker att analysera maktrelationer. Genom en sådan bred användning av varie-rande retoriska uttryck och synsätt eftersträvas bred acceptans för sin världs-bild, men det gör också att kohesionen inte blir hög.

FÖRENTA NATIONERNA FN använder i presentationen av problemet och lösningarna ett ordval som lämpar sig väl för dess viktigaste målgrupp: regeringar och andra FN-organ. Uttryck som rational planning, rational management, environmental man-agement, environmental policies, environmental technologies, institutional arrangement, co-ordinating authority och co-operation är vanligt förekom-mande och bidrar till att presentera temat med den karaktären som var nöd-vändigt inom FN:s institutionella byråkratiska genre. Till exempel: ”Appro-priate national institutions must be entrusted with the task of planning, man-aging or controlling the environmental resources […]”,672 något som illustre-rar de direktiv som FN försökte införa. 668 Ward & Dubos (1972a), s. 92. 669 ”Yet there are a number of cogent reasons for looking at the problems of relatively high-income and low-income countries separately”. Ward & Dubos (1972a), s. 92. 670 “These three factors – knowledge, economics, political power – became more inter-related, powerful and self-reinforcing with each advance in technology and organization”. Ward & Dubos (1972a), s. 48. 671 ”[…] transfer of resources from rich to poor through progressive world sharing”. Ward & Dubos (1972a), s. 298. 672 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 87.

156

Angående de relationer som hanteras i texten är det särskilt intressant att se den beskrivning av planeten Jorden som konferensens generalsekreterare gjorde i sitt inledningsanförande. ”The dominant image of the age in which we live is that of the earth rising above the horizon of the moon- a beautiful solitary, fragile sphere provides the home and sustains the life of the entire human species”.673 Denna metafor medför tre intressanta aspekter. Den första är att man ser världen från en utomjordisk position som på sätt och vis också är utommänsklig. Detta för tankarna till det gudomliga, något som med hjälp av den kulturella traditionen bidrar att förstärka bilden. Den andra aspekten är att denna bild visar världen från månen eller rymden, det perspektiv som USA:s rymdprogram möjliggjorde för oss då. Det är ett exempel på vem det är som styr visningen och vem som är åskådare. Den här passagen är ett mycket bra exempel på ett stycke som utlöser ideologiska faktorer vid tolk-ning och kontextualisering av senare passager. Den tredje aspekten är att denna bild visar planeten som ömtålig, trots att den uppfattningen som har dominerat i det neoklassiska ekonomiska synsättet är just planeten som ro-bust.674 Förmodligen tar generalsekreteraren upp denna metafor därför att både Ward & Dubos rapport Only One Earth (1972) och Romklubbens rap-port The Limits to Growth (1972) hade denna bild av jorden från rymden på sina omslag.

När Hajer refererar till denna bild 1995 säger han att rymdprogrammet Apollos fotografi av jordklotet från rymden har dominerat miljöpolitiken de senaste 25 åren.675 Han beskriver bilden också i metaforiska termer som en ömtålig sfär, liksom FN:s generalsekreterare gjorde, men relaterar inte heller det hela till kontexten i vilken det nordamerikanska rymdprogrammet ägde rum. Däremot har Wolfgang Sachs en kritisk inställning till den. Han pre-senterar den först som ”this image of the blue print planet, a gloriously shin-ing sphere floating in the darkness of the universe, has emerged during the last quarter of the twentieth century as the omnipresent icon of our age”. Senare invänder han: ”that both the United Nations and the internet provider America Online use a stylized earth as its logo, and it was against a backdrop of the planet that the well-known Brundtland Report on the environment in

673 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 175. 674 Med industrialisering har naturen kommit att ses som ”en källa att ösa ur och fokus riktas på hur resurserna effektivast kan utnyttjas. Detta synsätt […] ligger till grund för den neoklas-siska ekonomin och flera andra samhällsvetenskapliga discipliner. Nyttoperspektivet av-speglas i vårt språk när vi använder ord som ’naturresurser’ och ’naturkapital’”. Helmfrid (2006), s. 9. Peter Söderbaum utvecklar denna tanke också i sin bok Ekologisk ekonomi, där han förklarar att den dominerande synen inom ekonomin har varit den neoklassiska skolan med ”nyttoteorin med marginalnytta” som centralt begrepp och sin ”monetära reduktionism”. Söderbaum (1993), s. 23, 28 och 39. Naturen spelar för dem en underordnad roll och uppfattas som obegränsad. Söderbaum (1993), s. 76. Den dominerande tendensen bland (neoklassiska) ekonomer i relation till miljön har varit präglad av marknadsekonomi: den skadenivå som naturen tål kan styras med skatter. Söderbaum (2000), s. 9 ff. 675 Hajer (1995), s. 8.

157

1987 was entitled Our Common Future”.676 Det är ett exempel på just hur en bild ”smugglar med sig” eller för över ett dolt budskap, vilket blir en ideolo-gisk utlösningsfaktor, när individerna gör associationer i tolkningsmomentet.

FN:s fokus i miljöfrågor på 1970-talet var centrerat på frågor som rörde fysiska aspekter och som fokuserade termer som naturresurser, vatten, atmo-sfären eller energi. Enligt UNEP kännetecknas utvecklingen av miljöfrågan under 1970-talet av att 1) de teknologiska eller organisatoriska medel för att undvika eller lösa miljöproblem nu är kända i de utvecklade länderna och det som återstår är dess implementering, 2) förståelsen att miljön och det eko-nomiska systemet är oskiljbara, 3) erkännandet att många av miljöproblemen har politiska rötter.677 Den utvecklingen var nödvändig för att, efter UNCHE II, utveckla dem till frågor som rörde sociala aspekter av problemet. På 1980-talet framhölls dessa i nya termer, som till exempel transport, turism, militär aktivitet, barn och ekonomi.678

Sammanfattningsvis kan man säga att bredden i FN:s syn försöker visa mångfald och pluralism. FN använder det senaste och mest framskridna från rymdprogrammet (den nytagna bilden av vår planet) som medel för att fram-kalla en generell uppslutning bakom sina idéer. FN söker också legitimera sin roll genom att ge utvecklingsländer assistans för miljöförbättringar som en del av deras utveckling.

3.3.2 Sammanfattande anmärkningar Eftersom verktyget kohesion handlar om hur aktörernas egna målsättningar framställs med stöd av retoriska formuleringar blir det evident att aktörerna skiljer sig mera från varandra i detta analysmoment. Här börjar man tydli-gare se deras olika positioner när de framhäver olika sakfrågor beroende på sina egna mål. Några aktörer betonar behovet att införa djupa sociala föränd-ringar, till exempel Oi Committee och Kubas regering, men också Jordens Vänner och Greenpeace, åtminstone i perioden kring UNCHE I. Andra aktö-rer försöker dra fördel av en bred syn som lyfter upp mångfald och pluralism och tonar ned en bestämd särskiljande position och undviker införandet av maktrelationer i analysen. Tydliga exempel på detta är Världsnaturfonden, FN, Ward och Dubos och Romklubben. Även om några av aktörerna har skilda synsätt och positioner i en viss dimension kan de ha ett liknande syn-sätt i andra frågor. Till exempel profilerar sig Världsnaturfonden och Green-peace som räddare och bevarare (båda hävdar sig vara konservationister), men i övrigt uppvisar de stora skillnader sinsemellan, särskilt vad gäller handlingssättet och framhävandet av fred, vilket kännetecknar främst Green-

676 Sachs (1999), s. viii och ix. 677 United Nations Environment Programme (1982a), s. 58–59. 678 Utifrån de teman eller ämnen som har behandlats av de årliga miljörapporterna. En sam-manställning av dessa finns i United Nations Environment Programme (1982a), s. 2.

158

peace. Jordens Vänner pekade också på kapitalismen som ett problem före UNCHE I men framställningen av bestämda politiska positioner mot kapital-ismen och mot kolonialismen karakteriserar endast Kubas regering respek-tive Oi Committee. Man kan säga att trots en viss likhet i den använda voka-bulären bygger de upp delvis annorlunda diskurser mest beroende på den större variationen i deras målsättningar.

3.4 Struktur Med det analytiska verktyget struktur söker jag se ”textens arkitektur”, att se drag i designen som bidrar till att skapa en viss bild. Det innebär att se vilka företeelser som kombineras med andra företeelser, hur problemen karakteri-seras och hur lösningarna presenteras. Vilka frågor som ges större relevans och var tyngdpunkten läggs är naturligtvis också viktigt för att förstärka den bild man vill eller behöver skapa.

3.4.1 Aktörerna

CARSON Boken Tyst vår börjar med idén att “[t]here was once a town in the heart of America where all life seemed to live in harmony with its surroundings”679 och det fortsätter med en ljuv beskrivning av hur livet var före den aktuella påverkan. Hon argumenterar för att samspelet mellan de levande varelserna och den miljö de lever i är grunden för jämvikten i naturen, där ömsesidig påverkan och ömsesidigt beroende är avgörande aspekter. Denna biologins centrala idé präglar hennes syn på problemet, som i huvudsak är ett tillstånd av obalans.680 Den nämnda idealiseringen tillsammans med de ekologiska principerna som Carson utgår ifrån präglar bilden av naturen, samhället och det aktuella tillståndet. På detta sätt karakteriserar Carson problemet som ekologiskt. Hon använder termen ”environment” för att benämna männi-skans naturliga omgivning och det är miljön som präglas av obalanser idag. Exempel på obalans är att använda väldiga arealer åt ett enda sädesslag, nå-got som gynnar en explosiv ökning av vissa insektsarter. Vår bekämpning av dessa oönskade konsekvenser innebär rubbningar i naturen som förorsakar ytterligare minskning av den biologiska mångfalden, hälsoproblem och bör-jan på en irreversibel process.681

679 Carson (1991 [1962]), s. 21. 680 “Balance of nature” eller “Nature’s balance”: Carson (1991 [1962]), s. 215 ff., 220 och 228. ”Disturbances of the balance”: Carson (1991 [1962]), s. 207. 681 Utveckling av sjukdomar som cancer: Carson (1991 [1962]), s. 60, 193 ff. och 203 ff. “Irreversibility”: Carson (1991 [1962]), s. 23 och 50 ff.

159

Carson ser naturen som relativt tålig, att systemet försöker hålla balansen, att man kan påverka en hel del innan obalansen uppstår. Denna sorts natur-syn sammanfaller med den som kallas för den robusta natursynen, vilken kännetecknas av att man ser naturen som tålig och ”om förändringarna är små klarar naturen av att åter komma i jämvikt”.682 Men Carson framför att tåligheten har gränser som kan överskridas med negativa konsekvenser som följd, till exempel ett irreversibelt tillstånd. Eftersom Carson ser riskerna ställer hon sig kritisk inför tanken att kontrollera naturen och det diskuteras igenom hela boken. Hon uttrycker det tydligt när hon inleder bokens sista stycke: ”The ’control of nature’ is a phrase conceived in arrogance, born in the Neanderthal age of biology and philosophy, when it was supposed that nature exists for the convenience of man”.683 I stället pläderar hon för att vetenskapen ska agera i samklang med naturens egna principer.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att ställa den ljuva bilden av ett ursprungligt naturtillstånd i balans och harmoni mot de skadliga konse-kvenserna av den senaste tidens påverkan skapar Carson en markant skillnad mellan dessa för att göra ställningstagandet (som människan står inför) mer begripligt. Hon anser att människan kan komma att kontrollera situationen, men endast genom åtgärder som står i samklang med de ekologiska princi-perna.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfonden använder sig inte bara av text för att forma en viss bild utan också av en multisemiotisk infallsvinkel. I sin första årsbok presenterar WWF sin organisationssymbol, pandan, och den är en viktig aspekt av orga-nisationens identitet. Logotyperna har just som syfte att bildligt samla den egna gruppens medlemmar samt underlätta publikens snabba identifiering av gruppen och dess politik. Pandan representerar inte bara den ömtåliga natu-ren (wildlife) som måste vårdas och räddas684 utan pandan skapar en benä-genhet till omsorg, eftersom den tycks vara ”söt” och försvarslös utifrån våra kulturella parametrar (de stora mörka fläckarna runt ögonen ger intryck av vädjande). Detta förstärker den bild av räddare som Världsnaturfonden ville identifiera sig med. Att använda pandan som symbol överensstämmer också väl med den tidigare nämnda rangordningen mellan människan och naturen. Pandan hjälper inte bara till att förstärka och bekräfta bilden av den ömtåliga 682 Lidskog, Sandstedt & Sundqvist (1997), s. 152. Om natursyner se också Sundqvist (1991a), s. 152 och 174 ff. 683 Carson (1991 [1962]), s. 257. Samma idé, med en annan formulering, finns på s. 87. 684 På den poster som visas i boken på sidan 32 står pandan mellan två kupade händer, något som ger intryck av ömtålighet (pandan) och skydd (händerna). Texten bredvid bilden lyder: ”Help to save the World’s Wildlife”, en text som enkelt kan bytas mot det språk man behöver, som de själva poängterar. Världsnaturfonden var bra på att använda bildmotiv. Inte bara i form av affischer utan också på icke traditionellt sätt, till exempel tallrikar med afrikanska vildmarksmotiv som användes på finansieringsmiddagar. Se World Wildlife Fund (1965), s. 51 ff.

160

naturen som människan ska rädda utan också att åstadkomma ett visst (emot-ionellt) tillstånd som inverkar på tolkningen av texten.685

Textens struktur, hur begreppen kombineras med andra begrepp eller händelser för att skapa en bild, hjälper inte bara att karakterisera problemet utan bidrar också till en viss positionering. I relation till positioneringen kan man lyfta fram en distinktion som Världsnaturfonden gör mellan veten-skapsmän och konservationister.686 Vetenskapsmännen studerar naturen och ”konservationisterna” arbetar för att bevara det ursprungliga tillståndet, det vill säga en praktisk verksamhet. Kring denna särskillnad och utifrån all sin praktiska verksamhet bygger Världsnaturfonden sin egen profil som ”kon-servationister” (vetenskapsmännen finns i systerorganisationen IUCN). Denna idé om att bevara, det vill säga att vidmakthålla något i ursprungligt skick, utgör grunden till senare utveckling av begreppet hållbar, något som är tillräckligt stadigt för att kunna behålla sin ursprungliga kvalitet.

Sammanfattningsvis kan man säga att Världsnaturfonden skapar sin bild utifrån den fatalistiska idén att mänskligheten är ute i sista minuten för att rädda planeten (”preserve before it is too late”). Från idén att bevara utveck-las konservationismen. Omställningen från ”preserve” till ”sustain” är inte så stor, eftersom båda innebär att behålla det som finns: att bevara och att bibe-hålla blir så småningom föreställningen kring tanken om ”sustainability”.

KUBAS REGERING Den kubanska regeringens bild är skapad delvis ur den marxistiska synen på ekonomisk utveckling och delvis ur svårigheterna att tillfredsställa befolk-ningens mest elementära behov, bland annat som en konsekvens av USA:s handelsembargo mot landet, som avsåg ”denying money and supplies to Cuba, to decrease monetary and real wages, to bring about hunger, despera-tion and overthrow of government”.687 Castro säger också att ”blockaden” (embargot) syftar just till att hindra att de teknologiska framgångarna når landet.688 Blockaden var onekligen en överlevnadsfråga och bör även ses i

685 I detta sammanhang kan man också kommentera att färgen grön (vilken associeras till naturen) användes av Världsnaturfonden redan från början (pandasymbolens bakgrund är grön, liksom omslaget på årsrapporterna). WWF hade dessutom ett bokprojekt som hette just Green Book. World Wildlife Fund (1965), s. 19. 686 “Scientists and conservationists” åtskils åt. World Wildlife Fund (1965), s. 15. 687 I USA:s förberedande dokument inför embargot (som rubriceras ”The Decline and Fall of Castro”) beskrevs syftet på följande sätt: “The majority of Cubans support Castro […] There is no effective political opposition. […] The only foreseeable means of alienating internal support is through disenchantment and disaffection based on economic dissatisfaction and hardship. […] every possible means should be undertaken promptly to weaken the economic life of Cuba. […] a line of action which, while as adroit and inconspicuous as possible, makes the greatest inroads in denying money and supplies to Cuba, to decrease monetary and real wages, to bring about hunger, desperation and overthrow of government.” Ur: Foreign Rela-tions of the United States, s. 885. Washington, April 6, 1960. University of Wisconsin Digital Collections. 688 Castro (1994), s. 119.

161

relation till den tidigare presenterade idén om behärskning och förbrukning av naturen. Blockaden kom förmodligen att förstärka föreställningen om exploatering och användning av naturresurserna, vilket är en central idé inom marxismen (marxismen, liksom liberalismen, godtog upplysningens tanke om utveckling och ekonomiskt framsteg).689 Dessa aspekter utgör två centrala utgångspunkter för att bygga diskursen och de kan illustreras med ett uttalande av Castro i början på 1960-talet: ”vi behöver specialister som kan de fysiska, kemiska och biologiska problemen med vår jordmån och vilka medel vi behöver för att den ska producera”,690 det vill säga hur de kunde använda naturresurserna på bästa sätt. Kubas isolering förstärkte me-ningen att kubanerna skulle lösa alla problem utan hjälp av den utvecklade världen. Det innebar en förstärkning av egna krafter och kunskap och det underlättade också åtskillnaden mellan vi och de, något som vi såg tidigare var återkommande i texterna. Ytterligare ett exempel på denna koppling mellan ekonomisk utveckling och blockaden finns i statsrådets Rodríguez text. Han hyllar det sovjetiska folket som med bara händerna lyckades över-vinna den internationella kapitalismens blockad (som han likställer med den som Kuba upplevde) och exemplifierar med Sovjetunionens stora ingrepp på naturen som ”utan jämförelse” innebar ekonomiska framsteg. Han nämner Dnjeprs fördämningar och Magnitogorsks stora stålfabrik,691 men säger ingenting om deras kända katastrofala ekologiska konsekvenser.

Vad gäller att kombinera händelser för att skapa en viss bild kan man säga att i den kubanska regeringens diskurs, som vi visade i tidigare avsnitt, rela-terar man miljöproblemens existens till kapitalismen. I diskursen framkom-mer att kapitalismen inte kan lösa miljöproblemen och det leder till att ”end-ast socialismen kan rädda mänskligheten från de hemska faror som hotar den: uttömning av ändliga naturresurser, tilltagande förorening av miljön, okontrollerad befolkningsökning, ödeläggande svält och katastrofala krig”.692 Till skillnad från kapitalismen försöker vi ”i socialismen programmera ut-vecklingen och sätta upp målen; i kapitalismen däremot, programmerade ingen utvecklingen eller satte upp målen, allt utvecklades spontant och blint”.693 I den kubanska regeringens syn var gränserna för tillväxt inte bara en önskvärd åtgärd för att rädda miljön, utan i det närmaste en oundviklig utveckling: om tillväxten fortsatte i samma takt skulle kapitalismen kollapsa. Rodríguez hävdar att kapitalismens aktuella kris är definitiv och att det är oumbärligt att kapitalismen, för att förlänga sitt liv, måste omorganisera sina relationer med de underutvecklade länderna så att dessa ska kunna utvecklas. På detta vis kan kapitalismen ”skapa en marknad som sträcker sig bortom

689 Wallerstein (2007 [2004]), s. 41 ff. 690 Castro (1994), s. 25, tal från 1963 och på sidan 27 repeteras detta i ett tal från 1964. 691 Rodríguez (1984), s. 189. “[…] bloqueados del exterior, edificaron las obras incomparables de Magnitogorsk, la Presa del Dnieper […]”. 692 Castro (1994), s. 151, tal i Havanna 1976. 693 Castro (1994), s. 154, intervju i Havanna 1987.

162

dess egna områden för den nödvändiga expansionen av sin industri”.694 Ro-dríguez menar att det är det som ligger till grund för främjandet av idén att de utvecklade länderna ska medverka till att utveckla ”Syd” (till exempel vanligt i FN:s diskurs), trots att detta innebär att de måste reducera den egna tillväxten.695

Sammanfattningsvis kan man säga att den marxistiska synen på utveckl-ing (ekonomisk utveckling genom bättre användning och fördelning av re-surser) och de konkreta lokala problemen och behoven som landet upplevde hjälpte kubanerna i övertygelsen att försöka behärska naturen för att lösa dessa problem. En sådan utveckling skulle lösa de konkreta problemen och även bidra till att nå regeringens politiska mål.

JORDENS VÄNNER Jordens Vänner karakteriserar problemet allmänt som obalans, en obalans som förde oss in i en ”ekologisk kris” eller ”miljökris”. Att tala om kris in-nebär att man bedömer att situationen har kommit till en avgörande stund och att tiden är knapp.696 Detta scenario beskriver Jordens Vänner med många skräckargument (de räknar fram hur många år vi har kvar tills olika ”katastrofer” inträffar och innan råvarorna tar slut). Denna skräckbild om framtiden är karakteristisk för en stor del av texterna. Jordens Vänner sam-manfattade det så här: ”The problems of nuclear warfare, of population, of the environment, are impending planetary disasters. We are in trouble as a species”.697 Jordens Vänner ansåg krig och miljö vara sammanlänkade pro-blem och de försökte formulera frågan i termer av rättvisa (rätten till en häl-sosam miljö). Det yttersta exemplet på detta hämtades från Vietnamkriget.698 Den skapade bilden används för att argumentera i relation till två aspekter som vanligen brukar tas upp i politiska diskurser: frihet och rättvisa.

Att ha en bra miljö anser Jordens Vänner vara en mänsklig rättighet: ”There are basic human rights at stake in environmental issues as well as social wrongs”.699 Miljöfrågan ses som en rättvisefråga och därför talar de om miljöaktivister. Frågan handlar om att bli mer humana, eftersom det ak-tuella systemet har försämrat vår livsmiljö. Organisationen hävdar att vår strävan efter välfärd och makt har förorsakat skadorna i naturen och en av-humanisering av människan.700 I direkt relation till föreställningen om rätt-visa står idén att omfördela tillgångarna både inom och mellan nationerna, en idé som inte härstammar från den rådande politiska diskursen utan från

694 Rodríguez (1984), s. 160–161. 695 Rodríguez (1984), s. 162. Intressant att påpeka här är att Rodríguez var ekonom. 696 “The present environmental crisis is only now being recognized as an ultimate threat to man’s survival”. Friends of the Earth (1972), s. 174. 697 De Bell (1970), s. 4. 698 De Bell (1970), s. 79 ff. och 273 ff. 699 De Bell (1970), s. 270. 700 De Bell (1970), s. 344.

163

”ekologins logik”. I den här processen skulle de rika länderna ”av-utveckla” sig själva, för att miljövården inte skulle bli en sammanvärjning av de rika länderna för att bevara de andra fattiga.701 Rättvisan (den ”sociala rättvisan” i texten) relateras också till framtida generationer: att det är nödvändigt att de rika länderna ”ska sänka sin materiella levnadsstandard nu, för att morgon-dagens människor ska kunna få någon levnadsstandard alls”.702 Jordens Vän-ner för in ett nytt element i diskursen: miljöfrågan i relation till rättvisefrå-gan.

En intressant koppling mellan frihet och rättvisa finns i artikeln om ”All-männingarnas tragedi” (”The Tragedy of the Commons”) i relation till be-folkningsproblematiken. Friheten att skaffa barn (FN:s deklaration om mänskliga rättigheter) och det faktum att varje människa som föds har lika rätt till allmänningarna och till resurserna (FN:s deklaration om mänskliga rättigheter) utgör ett problem i relation till miljön, eller snarare en paradox. Om alla har lika rätt att konsumera de ändliga resurserna ifrågasätter Jordens Vänner att det kan finnas en fri befolkningspolitik. I stället skriver de om frihet: ”Vår överlevnad beror på om vi alla i tid kan inse nödvändigheten av att ge upp några av våra mindre viktiga friheter – friheten att föra krig, att smutsa ned, att förbruka, att alstra, att missbruka allmänningarna – för att behålla de viktigare friheterna – friheten att äta, att dricka, att andas, att leva och älska utan trängsel och i hälsa, och att ha barnbarn”.703 Denna relation mellan rättigheter å ena sidan och befolkning och resurser å den andra skrevs ursprungligen av biologen Paul Ehrlich som ”Mankind’s Inalienable Rights”.704

Sammanfattningsvis kan man säga att i Jordens Vänners diskurs betraktas miljöfrågan relaterad till frihet och rättvisa och därför anses det att en bra miljö är en mänsklig rättighet. Djupet av problemen och svårigheterna för att finna lösningar leder till att Jordens Vänner anser att vi står inför en miljö-kris och att tiden är knapp, något som framkallar en hög grad av aktivitet.

OI COMMITTEE Som vi har sett tidigare ser Oi Committee miljöproblem ur ett holistiskt per-spektiv. Bland de 14 besluten från Hamiltonkonferensen kan man läsa att miljöproblemet inte avser enstaka naturrelaterade missförhållanden och där-för det krävs att det betraktas som sammansatta problem som har djupa im-plikationer för den ekonomiska, sociala och politiska strukturen i alla sam-hällen. Denna bild är skapad från det holistiska ställningstagande som Oi Committee i IYCHE själv säger sig tillämpa och som vi presenterade i ett tidigare avsnitt. IYCHE:s krav på ”environmentally sound ways” för att nå

701 Friends of the Earth (1972), s. 94–96. 702 Jordens Vänner (1972), s. 96. 703 Jordens Vänner (1972), s. 96. 704 De Bell (1970), s. 233.

164

en ”ecologically sound world” går ut på att avskaffa de nuvarande koloniala maktförhållandena, utveckla ett nytt produktionssystem som inte är oriente-rat mot profit och nedrusta de rika länderna från biologiska och kemiska vapen och kärnvapen.705 Kärnvapen var en länk mellan freden och miljöfrå-gan på den aktuella tiden. I den 14:e beslutspunkten sammanfattas en av grundtankarna i deras resonemang: ”the damage inflicted upon both the en-vironments and the social systems of the developing countries by colonialist and neo-colonialist dominant powers” [rättfärdigar kravet på] “stop further damage and explotation now”.706 Därför ser Oi Committee att lösningarna på de globala miljöproblemen borde överskrida den traditionella förbindelsen till fysiska aspekter och inkludera de grundläggande sociala, ekonomiska, kulturella och politiska orsakerna till problemen och deras sociala konse-kvenser.707

Oi Committees syn är att ”[t]he currently developed nations have exploit-ed the peoples and resources of the developing nations in their advancement and expansion”708 och att denna process inte bara har haft en ekonomisk di-mension utan också en kulturell. Oi Committee talar inte bara om ”modernization” som de underutvecklade länderna har upplevt med de ut-vecklade ländernas inblandning i deras politiska och ekonomiska utveckling, utan också att denna process även har inneburit en ”Westernization”.709 In-troduktionen av en ”Westernized life-style” i Tredje Världen har medfört inte bara en modernisering utan också många av de belastningar på miljön som man ifrågasätter idag.

Sammanfattningsvis kan man säga att Oi Committee anser att miljöpro-blemen har skapats av ekonomiska, politiska och kulturella faktorer och därför krävs för deras lösning att man betraktar alla dessa dimensioner. Mil-jöproblem ses som sammansatta problem och de behandlas i ett maktper-spektiv. Det härleds från en holistisk syn, där delarna är väl integrerade sinsemellan.

GREENPEACE Greenpeace definierade bland sina mål att “stimulate practical, intelligent and non-violent action to prevent the collapse of the global ecosystem”,710 vilket har en nära relation till organisationens namn. Namnet Greenpeace förklarade de själva i en lokal tidskrift: ”To symbolize the rising concern over technology being manipulated by ’sick’ people, resulting in the devasta-tion of the planet, the concept of GREENPEACE was developed”.711 Innan

705 Oi Committee International (1972), s. 4–5. 706 Oi Committee International (1972), s. 6. 707 Oi Committee International (1972), s. i. 708 Oi Committee International (1974), s. 2. 709 Oi Committee International (1974), s. 1. 710 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). Ur ”Declaration and Charter” från 1979, s. 4. 711 I tidskriften The B.C. Voice i februari 1970. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980).

165

organisationen ändrade namn till Greenpeace Foundation, användes ordet ”greenpeace” som en artig avslutningsfras på brev: man önskade en ”green peace” till mottagaren genom att skriva ”Greenpeace” i stället för ”Re-gards”.712 Deras verksamhet karaktäriseras av att bygga på icke-våld (non-violent direct action) och Bob Hunter parafraserar någon som hade sagt ”we are a greenpeace movement, not a greenwar movement”.713 Organisationens namn symboliserar, ordagrant, ”their vision of a GREEN and PEACEful world”,714 eller som en av Greenpeace grundare uttryckte det: ”Not just pe-ace, but an ecological peace”.715 Greenpeace kom på detta sätt att fördjupa den linje som Jordens Vänner hade öppnat genom att sammanföra miljö-rörelsen och fredsrörelsen.716 Att organisationens ettordiga namn innehåller det centrala budskapet var mycket effektivt. Dessutom döpte de om de skepp som användes till Greenpeace, så att massmedia skulle rapportera i hela världen om ”Greenpeace”.717

Med ett fåtal personer ombord på ett fartyg och med en synlig användning av namnet ”Greenpeace” lyckades de sprida sitt budskap världen över. Det visar en mycket effektiv användning av de tillgängliga resurserna för distri-bution av text. De använde själva namnet för att visa sin strategi, till exempel i “greenpeacing of America”.718 Det är viktigt att komma ihåg här att Green-peace gjorde anspråk på att vara ”warriors”, arvingar av gamla tiders legi-tima krigare. Innebörden i organisationens namn länkat till de spektakulära aktionerna inom ramen för civil olydnad hjälpte Greenpeace att leva upp till den bild av kämpar som de profilerade.

Sammanfattningsvis kan man säga att i Greenpeace diskurs är kampen för överlevnad central. Greenpeace hanterar skickligt de tillsynes motsatta orden fred och kamp för att bygga upp en bild av sig själv som organisation och legitimera sin fredliga kamp. Den ”gröna freden” nås endast med ett age-rande i form av civil olydnad och den handlingen är väl symboliserad i orga-nisationens namn.

712 Det finns några exempel av sådana brev i Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980) och Greenpeace Foundation (1971–1972). 713 Inlägg i tidskriften Insight, januari 1974 (kursiverat i originalet). Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 714 Ur Greenpeace Australia: about us/ history. Egentligen hette organisationen då Green-peace Foundation, men jag kommer att använda endast namnet Greenpeace i fortsättningen. 715 Hunter (1980 [1979]), s. 15. 716 Om utvecklingen mellan fredsrörelsen och miljörörelsen se Thörn (1997). 717 Till exempel, på skeppet som åkte till Mururoa atollen för att förhindra Frankrikes kärnva-penprov hade de försett seglen med texten ”Greenpeace III” (expeditionens nummer) i stora bokstäver. Beträffande namnet se McTaggart (1973), sidorna x, 5, 29, 117, 152 och 258 ff. Se också Hunter (1980 [1979]), s. 121, 160. 718 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). “Broadcast by CBC on Morning Commen-tary, September 16, 1971”.

166

ROMKLUBBEN I Romklubbens rapport The Limits to Growth utvecklas bilden av en fysisk verklighet där naturen sätter gränser för tillväxten. Till exempel anser Rom-klubben att industriell produktion är tecken på välstånd,719 något som inte säger någonting om befolkningen och dess sociala liv i övrigt. Välstånd blir på detta vis ett mått på den kapitalistiska produktionen och inte på befolk-ningens välmående, det vill säga att återigen ser man att tyngdpunkten i ana-lysen inte finns i den sociala dimensionen utan i den ekonomiska. För att mäta ekonomisk utveckling används de mest kända och lätt kvantifierbara variablerna, säger Romklubben, och inte den ”socio-psykologiska” dimens-ionen, vilken är väl studerad, men svår att kvantifiera.720 Därför undersöks, för det mesta, fysiska variabler i en fysik miljö. Problemet anses vara: ”ex-ponential growth in a finite space”, ”limits to growth in a finite world” eller “a limited environment”.721 Det gör att det sociala finns på en nivå som rea-gerar på förändringar i de andra nivåerna. Sociala institutioner påstås föränd-ras långsammare än teknologiska system och oftast är förändringen i poli-tiska och sociala institutioner en reaktion mot förändringar i teknologiska system,722 något som visar en sorts underordning av den sociala dimension-en: “The behaviour of all complicated social systems is primarily determined by the web of physical, biological, psychological, and economic relation-ships [...]”.723

Nästan all samtida mänsklig verksamhet kan, enligt författarna till rappor-ten The Limits to Growth, representeras som exponentiell tillväxt, inte bara kapitalet och befolkningen utan också användningen av bekämpningsmedel eller städernas expansion.724 Problemet presenteras som att tillväxten är närmast obeveklig och genom att se de stora områdena (studiens ”grundele-ment”) i ljuset av tillväxt får tillväxten en negativ prägel. Bilden av tillväxten skapas i relation till denna idé och till den dramatiska prognosen som följer av den. Innan presentationen av själva analysen (redan i bokens introdukt-ion) karakteriseras problemet som en överlevnadsfråga.725 Problemet anses ha global karaktär och anses därför vara svårt att greppa för den vanliga människan, som för det mesta är engagerad i att lösa konkreta vardagliga problem för sina närmaste.726 Både idén om överlevnadsfråga och att den fråga har global karaktär härleds i texten från U Thants ord, något som an-vänds i syfte att få legitimitet för argumentet. Bilden som Romklubben pre- 719 “welth (as measured by industrial output per capita)”. Meadows et al. (1972a), s. 113–116. 720 Meadows et al. (1972a), s. 113 och 152. 721 Meadows et al. (1972a), s. 61, respective s. 94 och 100. 722 Meadows et al. (1972a), s. 155. 723 Meadows et al. (1972a), s. 186. 724 Meadows et al. (1972a), s. 33. 725 “Many people believe that the future course of human society, perhaps even the survival of human society, depends on the speed and effectiveness with which the world responds to these issues”. Meadows et al. (1972a), s. 23. 726 Meadows et al. (1972a), s. 21–29.

167

senterar försöker skapa förutsättningar för en stor förändring. De karakterise-rar sin samtid som en “vändpunkt i historien”, en punkt som kräver av oss “en fullständigt ny väg för kulturell utveckling”.727 Det tänkta samhället i ekologisk balans ”is so distant from our experience as to require a Coperni-can revolution of the mind”.728 Men eftersom de inte visar någon konkret väg för denna stora förändring för att undvika kollapsen blir bilden närmast kata-strofal. En fortsättning på den nuvarande utvecklingen där tillväxten når den fysiska gränsen innebär inte bara att det ekonomiska systemet skulle kol-lapsa utan också det politiska och det sociala.

Delvis utvecklas bilden i Mankind at the Turning Point. Men i denna andra rapport justeras bilden av tillväxten en aning: “Growth, after all, is a process, not an object […] it must be conceptually defined”.729 Där presente-ras världen som ett system med funktionellt beroende delar, vilka är infång-ade i världens utveckling. De olika problemen presenteras i analysen som skilda och självständiga system, dock interrelaterade och ömsesidigt bero-ende. Så härleds lösningen till problemen med en global syn, med utveckling av en ”organisk tillväxt”, vilken skulle utveckla världen till en världsomfat-tande harmoni.730

Sammanfattningsvis kan man säga att Romklubbens diskurs om tillväx-tens gränser bygger på idén att med en begränsad natur går det inte att till-fredsställa den växande befolkningens behov inom det nuvarande ekono-miska systemet. Den anser att tillväxtprocessen är obeveklig och kollapsen närmast oundviklig om man fortsätter i den nuvarande takten. Den stora risken är att det som kan kollapsa är hela systemet, både ekonomiskt och politiskt.

WARD OCH DUBOS I rapporten Only One Earth anser Ward och Dubos att det moderna sam-hället har befriat människorna från att arbeta lika mycket som förr i livsme-delproduktion och denna utveckling har gett miljoner människor hälsa och möjligheter som tidigare bara en elit åtnjöt.731 Men de nämner inte de avig-sidor med det moderna samhällets ekonomiska system som andra aktörer tar upp i relation till maktrelationer (som den moderna massfattigdomen, förvär-rad av de internationella relationerna). Författarna tar inte heller upp dagens relation mellan de fattiga och de rika och mäktiga länderna som fortfarande präglas av kolonialismen (som Hamiltons ungdomskonferens visar). Förfat- 727 Meadows et al. (1972b), s. 7 och 10. 728 Meadows et al. (1972a), s. 199. 729 Mesarovic & Pestel (1974), s. 2. 730 Mesarovic & Pestel (1974), s. viii ff. 731 Ward & Dubos (1972a), s. 52. I Ward och Dubos bild av det moderna samhället ses de stora klassklyftorna som något övergående: ”The social imbalance, the gap between rich and poor, actually widened in the early stages of industrialism – as it still can do in developing societies today”. Ward & Dubos (1972a), s. 56. Detta medför att lösningen på fattigdomen i Tredje Världen är en tidsfråga, om dessa länder följer Västs spår.

168

tarna undviker allt som kan fördjupa synen på en delad värld och som mot-säger den bilden som de ger av en enda värld.

Ingen av de samtida stora konflikterna behandlas i rapporten utan mänskligheten presenteras som en harmonisk och fredlig fråga: ”Our links of blood and history, our sense of shared culture and achievement, our tradi-tions, our faiths are all precious and enrich the world with the variety of scale and function required for every vital ecosystem”.732 De pågående kri-gen (till exempel Vietnamkriget) nämns på ett ställe i relation till slöseriet att använda resurser i krig,733 men det sägs ingenting om dess katastrofala eko-logiska konsekvenser eller pekas på ansvariga eller skyldiga. Ward och Dubos associerar inte till det pågående Vietnamkriget när de säger: ”[…] the imperialists who used a temporary political and economic predominance to dragoon other groups into subjection. That kind of ‘unity’ is rejected in our day with unequalled vehemence by all nations, great and small”.734 Eftersom det är svårt att se ett sådant ”totalt avvisande” verkar det som om påståendet syftar mera på att söka stöd för den egna tesen ”only one earth” än att vara en beskrivning av världens situation.

Sammanfattningsvis kan man säga att Ward och Dubos försöker i sin pre-sentation fixera bilden av världen som endast en. I rapporten undviker man att ta upp maktrelaterade aspekter eller fördjupa sig i pågående konflikter som kan splittra länderna och visa på de stora skillnader som finns mellan dem. Utifrån det aktuella problemets globala karaktär blir det lättare att pre-sentera tesen om ”only one earth”.

FÖRENTA NATIONERNA Den traditionella synen på välfärdssamhället som dominerar i Väst åter-speglas också i FN:s diskurs. Inte bara vad gäller att mindre utvecklade län-der ska ägna sina viktigaste krafter åt ekonomisk och social utveckling enligt Västs modell, utan också omtänksamhet om ”the physical mental and social health of man, in the man-made environment, particulary in the living and working environment”.735 Det är just detta som ligger till grund för formu-leringar som: ”Economic and social development is essential for ensuring a favourable living and working environment for man” eller “protecting and improving the environment in its full human dimension”.736 Som vi diskute-rade tidigare handlar det om att de mindre utvecklade länderna inte ska göra samma misstag som den utvecklade världen gjort och detta sker genom att

732 Ward & Dubos (1972a), s. 297. 733 Ward & Dubos (1972a), s. 200. 734 Ward & Dubos (1972a), s. 261. 735 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 83. 736 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 86 och s. 87.

169

den utvecklade världen ger “assistans” till Tredje Världen.737 Det är de ut-vecklade länderna som ska bistå med ekonomiskt stöd och med de nödvän-diga kunskaperna. Det speglar att uttalanden är från den utvecklade världen (de rika och kunniga) till den mindre utvecklade (de fattiga och mindre kun-niga). Och förutom detta ekonomiska och vetenskapliga bistånd ges också politisk vägledning: kolonialismen och rasistisk dominans bör avskaffas.738 ”Racist domination” avser dock Apartheid-politiken i Afrika och inte ras-problematiken i USA vid denna tid. Det kan tyckas märkligt att rasismen i USA inte presenterades som ett dominansproblem, eftersom detta var under den tid då Black Panther Party kämpade mot det ras- och klassmässiga för-trycket som var en av USA:s största interna politiska angelägenheter.

I FN:s egen karakterisering ”[t]he 1960s had been a decade of substantial economic growth”.739 FN:s centrala idé om lösningen på miljöfrågan centre-rades kring ekonomisk utveckling, särskilt på Tredje Världens ekonomiska utveckling. Den centrala tanken i rapporten Development and Environment, som var en sorts riktlinje inför UNCHE I, var att ”the environmental prob-lems of developing countries are in large measure those that have arisen from the lack of development” och därför såg man att ”development be-comes essentially a cure for their major environmental problems”.740 Efter UNCHE I fortsätter FN att lägga tyngdpunkten på ekonomiska aspekter. Tillväxt och utveckling fortsatte att vara centrala termer, liksom FN:s syn på den ekonomiska utvecklingen vid UNCHE I som var gynnsam för kapitalist-isk utveckling. För att kontrastera det diskursiva perspektivet som började utvecklas med The Limits to Growth, som var kritiskt mot en fri tillväxt, svarade FN med en annan vinkling av frågan. UNEP:s direktör, Mostafa K. Tolba, säger att “[t]here was a general agreement that the concept of ‘no growth’ is totally unacceptable, but there was a feeling that is necessary to rethink the traditional concepts of growth”741 (något som själva Romklubben också hade gjort). Det var början till legitimering av den ekonomiska ut-veckling som FN förespråkade. Denna ställning i frågan ser man också tidig-are: ”[t]he theme of environment and development singled out by the Gov-erning Council of UNEP at first session in 1973 as a subject of high priority became a central strand in UNEP thinking”.742 Tio år senare uttryckte man att “[i]n 1982 it is underdevelopment which is still the principal cause of the environmental problems we have to solve”.743 FN relaterade däremot inte problemet till själva produktionssättet och de internationella maktförhållan- 737 “[…] resources to support the developing countries”. Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 84. “[…] within the United Nations to assist the developing countries” (ibid. s. 132). 738 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 87. 739 United Nations Environment Programme (1982a), s. 7. 740 United Nations Conference on the Human Environment (1971), s. 11 och 10. 741 United Nations Environmental Programme (1988), s. xi. 742 United Nations Environment Programme (1982a), s. 8. 743 United Nations Environment Programme (1988), s. 61.

170

dena, som vi har sett att några av de andra aktörerna gjorde,744 utan FN fort-satte att se världens miljöproblematik i termer av fattigdom och teknologi, på samma sätt som ett decennium tidigare: ”[i]n the developing countries most of the environmental problems are caused by under-development” och i de industrialiserade länderna anses vara ”generally related to industrialization and technological development”.745

UNCHE I:s konferensresultat utgörs av en deklaration (som innehåller principer som ska vägleda staternas miljöarbete), 109 rekommendationer (som innehåller förslag till åtgärder) och fem resolutioner (som föreslår hur FN:s organisation och arbete i frågan ska vara). Men det fokuseras inte på varför miljöproblemen uppstod eller vad som skapade dem. Som mest står det att de är en konsekvens av fattigdom och underutveckling, som de ovan presenterade citaten visar. FN:s sekretariat som organiserade konferensen anlitade speciella konsulter i sitt förberedande arbete, där IUCN var en av organisationerna som hade en särskild plats i sammanhanget.746 Grunden till FN:s förberedande arbete var regeringarnas inlämnade rapporter,747 vilka hade använt Ward och Dubos bok Only One Earth som bakgrund. Deklarat-ionen handlar om allt som bör göras, men FN:s arbete söker inte peka ut något eller någon som bär ansvaret för problemen. En mer holistisk bild tillämpas dock allt mera, vilken utmynnar i introduktionen av begreppet hållbar utveckling 1987.

Sammanfattningsvis kan man säga att även om miljöproblemen behandlas i relation till den ekonomiska utvecklingen både vad gäller deras ursprung och deras lösningar bortser FN:s analys från de förhållanden av strukturell underordning som kännetecknar ländernas ekonomiska och politiska relat-ioner. Det gör att profitmaximering inte tas upp, vare sig i relation till explo-atering av naturresurser eller i relation till behovet av tillväxt.

3.4.2 Sammanfattande anmärkningar Trots att diskurserna byggde på skilda värderingar och således skiljde sig åt, särskilt de som sammanföll och de som inte sammanföll med den hegemo-niska linjen, ser man i dem alla idén att naturen är till för människans nytta. Det präglade alla förslag på lösningar och det togs väl emot av både FN och av andra (ekonomiska) aktörer.

Carsons bild av ett naturtillstånd i balans och harmoni som man kan återgå till är närvarande i alla de övriga diskurserna. Trots att miljöorganisat-ionerna skiljer sig vad gäller själva bilden som de skapar (Världsnaturfonden bygger sin bild på att bevara naturen, Jordens Vänner på miljön som en rät- 744 En bra diskussion kring ekologi, utveckling och kapitalackumulation på internationell nivå finns i Hornborg (2001), s. 55 ff., Hornborg (2003) och Hornborg (2004). 745 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 83–84. 746 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 20–21. 747 Woodrow Wilson International Center for Scholars (1972).

171

tighet att uppnå och Greenpeace som en kamp för freden för att överleva) finns en aspekt som de tre organisationerna bygger upp sin bild på: tidens knapphet, baserad på det nuvarande tillståndet hos naturen och den pågående miljöförstörelsen. Det ger alla dessa organisationers bild en framtidskaraktär och uppfattningen att det (ursprungliga) tillståndet kan återställas påverkade också deras aktiva handlingar, särskilt hos Jordens Vänner och Greenpeace.

FN:s bild av världen som endast en med grund i problemets globala ka-raktär stödde sig i den av Ward och Dubos för FN utvecklade rapporten. FN, Kubas regering och Romklubben bygger sin bild mer centrerad på ekono-miska aspekter. Men medan Romklubben fokuserar på hur tillväxten kan ske, fokuserar FN och Kubas regering mer på ekonomisk och social utveckl-ing. Kubas regering tar dessutom upp frågan i relation till makt och grund-läggande orättvisor (som Jordens Vänner och Oi Committee också gör), medan FN och Romklubben inte uttrycker det på samma sätt. Att se miljö-problem i ett maktperspektiv leder dem till att se nödvändigheten av djupa sociala förändringar, vilket är fallet med bilden som Kubas regering, Oi Committee, och Jordens Vänner arbetar utifrån.

3.5 Beskrivning av diskurserna och aktörernas sociala relationer Syftet med textanalysen i detta avsnitt är att analysera texternas språkliga drag med hjälp av de analytiska verktygen vokabulär, grammatik, kohesion och struktur. Dessa är gradvis mer komplexa eftersom jag under vokabulär har sett huvudsakligen enskilda ord, under grammatik hur orden kombineras i satserna, under kohesion hur satserna sammanbinds sinsemellan och under struktur texternas organisatoriska egenskaper i större skala. Jag har också försökt se vad olika aktörer inte tar med eller inte betraktar i sina presentat-ioner, särskilt i relation till vad andra aktörer lägger märke till eller framhä-ver, något som också kan påverka sociala relationer. Grunden för att ut-veckla den egna bilden är identifieringen av både problemet, vägen och med-len för att nå sina mål, men även vänner, fiender, allierade etc. I den mån som man identifierar dessa saker utvecklar man självuppfattningen och po-sitioneringen. Det kan också hjälpa oss att se vad som ligger till grund för aktörernas sociala relationer.

Denna analysfas har en beskrivande karaktär och förbereder för de slut-satser jag drar längre fram. Jag börjar avsnittet med en kort presentation av de största likheterna och olikheterna mellan de olika diskurserna utifrån de-ras grundsyn och deras sociala relationer för att avsluta med en indelning av diskurserna i olika konstellationer. Utifrån resultatet av de fyra analysverk-tygen som vi presenterade tidigare och innan vi går in på aktörernas posit-

172

ionering och sociala relationer kan vi lyfta följande punkter till ett mer gene-rellt plan:

Texterna visar att trots att det inte fanns en gemensam diskursiv praktik och en definierad diskursordning före UNCHE I, fanns det ändå en viss ge-mensam vokabulär och framför allt en sammanfallande kritisk och negativ beskrivning av den aktuella situationen. Alla aktörer skildrar tillståndet före den aktuella fasen positivt, som i balans och harmoni. De diskursiva mani-festationerna före UNCHE I präglades av kritik och uttryckte ofta det aktu-ella tillståndet i negativa termer, exempelvis miljöförstöring. Efter UNCHE I, när frågan hade börjat institutionaliseras i FN, ändrades allmänt uttrycken till mindre negativa sådana, till exempel behov av kontroll och begränsning. Men FN:s officiella uttryck efter UNCHE I, och särskilt efter UNCHE II som i stort sett bestämde diskursproduktionen, var ännu mer positiva än mil-jörörelsens uttryck, som kan exemplifieras med hållbar utveckling.

Några aktörer använder formuleringar i vi-form för att kontrastera sig mot andra, för att inkludera eller exkludera vissa grupper och på detta sätt för-stärka sin positionering. Det här sättet att separera används också för att peka ut skyldiga eller ansvariga och på detta sätt ta ställning och skilja sig från andra. Dessa separationer bidrar till att positionera andra och positionera sig själv och på det sättet är de till hjälp i byggandet av en egen diskurs. Dessa retoriska former används också mot omgivningen för att markera den egna positionen, differentiera sig från andra aktörer och identifiera sig med en viss diskurs.

Aktörerna väljer just den vokabulär och de uttryck som hjälper dem att bygga upp en bild som framhäver deras målsättningar. Före UNCHE I visar några aktörer ett klart alternativ till det rådande synsättet i FN. Till exempel i perioden kring UNCHE I betonar Oi Committee, Kubas regering, Jordens Vänner och Greenpeace behovet att införa djupa sociala förändringar, medan Världsnaturfonden, FN, Ward och Dubos och Romklubben inte fördjupar sig i maktrelationer i sina analyser. Men i vissa andra dimensioner är denna skiljelinje inte lika klar. Utifrån deras retoriska uttryck i olika dimensioner ser man att det inte alltid går att gruppera vissa aktörer tillsammans, utan det har större värde att gruppera dem i relation till deras visioner och målsätt-ningar.

Betoningen på miljöproblemets globala karaktär förstärker bilden av värl-den som endast en. Bilden av en värld präglar hela FN:s senare arbete och även andra aktörers syn, vilket underlättas av den tilltagande globaliserings-processen och miljöproblemens icke nationsbundna karaktär. Men när några av aktörerna bygger upp sin bild utifrån andra grunder, till exempel i relation till rättvisa i ett maktperspektiv skiljer sig deras utfall avsevärt. Att se miljö-problem i ett maktperspektiv leder till helt olika inställningar och agerande, som att några aktörer kräver djupa sociala samhällsförändringar.

173

3.5.1 Utmärkande drag i aktörernas diskurser Carsons diskurs påverkade, mer eller mindre, alla de kommande diskurserna, särskilt vad gäller användningen av ord som miljö, förstörelse eller förgift-ning och vad gäller det ekologiska synsättet att se olika delar av miljön som en interrelaterad helhet i harmoni och balans. Världsnaturfondens diskurs, trots att den också utvecklas ur en naturvetenskaplig tradition, visar inte på-verkan av Carson vad gäller kritik mot en del vetenskapsmän eller mot sär-skilda myndigheter. Kanske kan det förklaras med det faktum att WWF:s medlemmar redan hade en praktik tillsammans i organisationen IUCN före utgivningen av Tyst vår och därför påverkades de inte omedelbart av detta nya sätt att visualisera och tackla problemet.

Världsnaturfondens diskurs grundar sig på idén att bevara, att vidmakt-hålla något i sitt ursprungliga skick eller hålla det kvar som det är (sustain). Denna idé ser man så småningom också i FN:s diskurs och det utgör grunden för den senare utvecklingen av begreppet hållbar. Världsnaturfondens dis-kurs och FN:s diskurs liknar i flera avseenden varandra trots att de fokuserar eller betonar olika områden. WWF fokuserar på bevarande (conservation) av naturområden och FN fokuserar på ekonomisk och social utveckling, men de sammanfaller i tanken att föra över ekonomiska och teknologiska resurser från en del av världen till en annan. Denna idé om att en del av lösningen är de fattiga ländernas utveckling och att utveckling kan nås på det sättet ser man också i rapporten Only One Earth. Ward och Dubos ser miljöproblemen som globala i en gemensam värld och ser också att en del av lösningen är att föra över resurser från rika till fattiga länder (ge “assistans” till Tredje Värl-den). Att FN:s och Ward och Dubos grundsyn liknar är inte förvånande med tanke på att rapporten var beställd av FN. Relationen mellan en gemensam liknande grundsyn och sociala relationer ser man även i det faktum att IUCN inte bara var moderorganisation till WWF utan också att den hade bistått FN med vetenskapligt underlag länge.

Även om Romklubben delar samma kulturella utgångspunkter som dessa nämnda aktörer skiljer sig deras diskurser i relation till hur tillväxten borde ske. Romklubben ifrågasätter inte tillväxten i sig utan ställer sig kritisk till den katastrofala utgång som en fortsatt tillväxt i samma takt kan innebära. I Romklubbens diskurs handlar ändringen av tillväxtformen också om att rädda och behålla det aktuella systemet.

Miljöorganisationer som Greenpeace och Jordens Vänner har en delvis annorlunda hållning än de ovan nämnda diskurserna. Båda ser att chanserna till vår överlevnad är kopplad till djupa samhällsförändringar som kan leda till fred och rättvisa och som kan lösa den ”ekologiska krisen” eller ”miljö-krisen”. Det gör att de ser tiden som knapp och handlar med aktivism och civil olydnad. Båda dessa organisationers diskurs visar en förändring, så att efter UNCHE I och särskilt efter UNCHE II uttrycker sig Jordens Vänner allt mindre med starka politiska uttryck som ifrågasätter systemet och Green-

174

peace i sin tur börjar inrikta sig på forskning, lobbying och samarbete på hög nivå.

Oi Committees och Kubas regering ser miljöproblem som sammansatta problem i ett maktperspektiv. Båda diskurserna betraktar de aktuella maktre-lationerna, särskilt på internationell nivå, som främsta orsak till miljöpro-blemen. De talar inte bara om fattigdom (som de flesta aktörer också gör) utan också om fattigdom och underutveckling producerad och kvarhållen av de mäktiga och rika länderna för sitt eget intresse. Tredje Världen får en särskild vikt i de här diskurserna. Tredjevärldismen i Oi Committees diskurs kan man inte bara relatera till tidens anda utan också till det faktum att IYCHE:s deltagare inte var etablerade vetenskapsmän på högsta nivå.

Tillväxt och utveckling är viktiga och centrala begrepp inte bara i Rom-klubbens diskurs utan också i FN:s diskurs. Utveckling är också centralt i Kubas regerings diskurs, som liksom FN också ser naturen som relativt tålig, något som är viktigt för att utveckla idén om ekonomisk utveckling. Den traditionella synen i Väst på välstånd och välfärd återspeglas också i FN:s diskurs och därför ser FN den ekonomiska utvecklingen som lösningen me-dan det för Kubas regering bara är en del av problematiken. Båda ser också fattigdomen som ett av de stora problemen, men anledningarna till varför det är så eller förslagen på lösningar skiljer sig avsevärt mellan dem, som jag beskrev ovan.

Trots att inte alla diskurser utvecklas på samma sätt eller i samma takt finns det i alla fall några gemensamma drag i deras utveckling som bör lyftas upp. Före UNCHE I karakteriseras miljöproblemen och dess orsaker och konsekvenser mest i negativa termer. De flesta aktörerna bygger upp en bild av det aktuella tillståndet som är ganska katastrofbetonat: miljökris, ekolo-gisk kris, kollaps, tyst vår, förstörelse, förorening, förgiftning, okontrollerad befolkningsökning, överexploatering av naturresurser, utrotning av arter, tillväxtens gränser, fattigdom, underutveckling etc. Åren efter UNCHE I börjar språket bli mindre dramatiskt och visar en tendens till en mer positiv bild. Vanliga begrepp är livskvalitet, välbefinnande, ekologisk stabilitet, or-ganisk tillväxt, assistans, utveckling. Strax före UNCHE II och åren efteråt hanteras problemen med positiva termer och katastrofbilden från den första perioden ändras mot en mer hoppfull vision. Illustrativa exempel är: utveckl-ingsländer, ekologiskt kapital, miljökapital, ny era av ekonomisk tillväxt, gemensam framtid och hållbar utveckling.

3.5.2 Aktörernas positionering och sociala relationer Carsons syn kännetecknas av det ekologiska tänkandet om jämvikt i naturen. Hon ser en pågående negativ utveckling, från en värld i balans och harmoni till ett försämrat läge. Men hon är inte fatalistisk utan hon ser möjligheter till en lösning. Som vetenskapskvinna (scientist) försöker hon värna om det bästa för människan: å ena sidan synliggör hon det som inte är klart, å andra

175

sidan avslöjar hon det som hon anser vara förvrängt. Eftersom hon konsulte-rades som ledande biolog bidrog det till att forma hennes egen bild som ex-pert.748 Carson ser sunda vetenskapsmän i opposition till okunniga byråkra-ter, men också sunda eller förnuftiga vetenskapsmän mot andra vetenskaps-män som hon anser fortfarande befinner sig i vetenskapens stenålder,749 nå-got som gjorde att Tyst vår fick en polariserande effekt. Carson är kritisk inte bara till en del av biologin utan också till myndigheternas sätt att hantera problemen och avvisar de förvrängningar som görs av problemen, både i sin roll som biolog och som medborgare. I denna konflikt mellan Carson och en del av samhällets administrativa skikt var det stöd som hon fick bland många naturvetare och hos allmänheten viktigt, eftersom de utgjorde parter med vilka hon etablerade sociala relationer.

Världsnaturfondens diskurs ser människan som naturens herre. Det inne-bär att människan både håller på att förstöra vildmarken (naturen) och samti-digt anses vara dess räddare. På denna idé om bevarandet av naturen bygger WWF sin profil som konservationist. På motsvarande sätt som människan anses vara överordnad naturen och utgöra den aktiva och styrande delen av den relationen (”the lord of nature”) sköter Världsnaturfonden organisation-ens sociala relationer inom en snäv men socialt influerande krets. Det ger organisationen en särskild ställning, långt ifrån den vanliga människans sfär. Världsnaturfondens konstruktion av organisationens egen bild är präglad av sådana relationer: WWF ser att UNEP utvecklades för att stödja IUCN:s arbete och inte tvärtom.750 Världsnaturfondens möjlighet att påverka maktha-vare och verka på högsta nivå är helt beroende av denna speciella sociala sammansättning, vilket också gör att Världsnaturfonden positionerar sig helt inom det etablerade systemet.

För Kubas regering finns det en avgörande koppling mellan miljöproblem och underutveckling, men till skillnad från andra aktörer som såg miljöpro-blemen som en konsekvens av fattigdomen ser de kubanska ledarna att det största problemet som förorsakar miljöproblemen är kapitalismen. Utifrån detta synsätt kan endast socialismen rädda mänskligheten från undergång och det hjälper den kubanska regeringen att stärka sin socialistiska profil och att positionera sig emot koloniala och imperialistiska dominansförhållanden. Följaktligen bygger den kubanska regeringen sociala relationer med det so-cialistiska blocket och länder och rörelser som betecknade sig som antiimpe-rialistiska, särskilt med de icke-allierade länderna eftersom Kubas regering hade en inställning som mera liknande NAM än Väst.

748 En expert har definierats som en vetenskapsman som uttalar sig om vetenskapliga frågor till icke vetenskapsmän. Se Brante & Norman (1995) och Sundqvist (1991a). 749 Carson (1991 [1962]), s. 257. 750 “UNEP has been a major source of support to IUCN since 1975. An agreement was signed in that year to provide support to IUCN until the end of 1977.” World Wildlife Fund (1979), s. 200.

176

Jordens Vänner ser att problemet är betydligt mer än bara ett problem med naturen. Det anses vara ett politiskt och socialt problem. Därför inklu-derar Jordens Vänners diskurs en del politiska dimensioner, till exempel rättvisa. Jordens Vänner bygger sin egen bild av reformivriga aktivister kring miljö- och rättvisefrågor med stöd inte bara i den ekologiska andan utan också i fredsrörelsen. Mycket av Jordens Vänners profil handlar om att vara ett alternativ. De försöker profilera sig med idén att endast med handling (aktioner) uppnår man stora förändringar. Eftersom Jordens Vänner före UNCHE I pläderar för en samhällsförändring som verkar emot de dåvarande internationella maktförhållandena och är positivt inställda till socialismen har de acceptans inom den politiska vänstern, vilket deras använda vokabulär också bekräftar.

Oi Committee anser miljöproblemet vara mycket mera än bara förore-ningar i naturen. Problemet är det aktuella politiska och ekonomiska syste-met som har producerat bl.a. miljöproblemen. Deras inställning är i botten antikolonialistisk och de använder sig av ett holistiskt synsätt, eftersom den fattigdom som skadar naturen är en produkt av de aktuella maktförhållan-dena. Eftersom Oi Committee formades ur IYCHE i Hamilton utvecklade den en profil som unga vetenskapsmän med en ”tredjevärldistisk” position. Under sin relativt korta existens riktar sig organisationen Oi Committee främst till organisationer i Tredje Världen.

Greenpeaces syn är att miljön håller på att skadas och för att åstadkomma en varaktig positiv förändring måste de som skadar miljön motverkas. Greenpeace diskurs kännetecknas av både kamp och fred. Bilden av Green-peace som fredsaktivister och miljökämpar stärks med hjälp av spektakulära aktioner med civil olydnad, med vilka de för ut sitt budskap om ”grön fred”. Som oberoende miljöorganisation bygger Greenpeace sina sociala relationer fritt med alla som vill ifrågasätta och fredligt bekämpa mäktiga länders kärnvapenprov och dumpning av miljöfarligt avfall i havet. De identifierar sig som ”gröna” och som ekologister.

Romklubbens diskurs kännetecknas av en alarmerande bild av vad som händer om man fortsätter med den ekonomiska tillväxten på det aktuella sättet. Naturen sätter fysiska gränser för tillväxten och hela det ekonomiska och politiska systemet skulle kollapsa om man inte hejdade den. I sina re-kommendationer fokuserar de på en lägre och mer planerad tillväxttakt. Romklubbens profil är nära relaterad till dess sammansättning: den utvecklas från sammanslutningen av inflytelserika vetenskapsmän och affärsmän som var inriktade på framtidsproblem. Den sammansättningen präglar också Romklubbens sociala relationer: dessa är med influerande personer i Väst och personer som är väl integrerade med de rådande synsätten i Väst.

Ward och Dubos syn, liksom FN:s, är centrerad på utveckling. Väl med-vetna om värdet av mångfalden sammanför de sina rådgivares skilda synsätt till bara ett, ett centralt påstående som visar världen som bara en. För att kunna fixera denna bild med mindre risk att den skulle spricka undviker

177

Ward och Dubos att ta upp politiska eller maktrelaterade aspekter, något som underlättar att få en bred acceptans. Ward och Dubos talar från ett väster-ländskt perspektiv som var väl passande med FN:s perspektiv. Detta för-stärks av det faktum att de var två internationellt erkända och väl legitime-rade forskare. Att arbeta med ett uppdrag från FN gav dem en särskild ställ-ning i frågan.

FN:s diskurs präglas av den rådande synen i Väst om tillväxt och utveckl-ing. Fattigdomen anses vara den främsta anledningen till miljöproblemen och därifrån ser FN sin roll som omfördelare av resurser för världens ut-veckling (främst i form av bistånd och assistans till mindre utvecklade län-der). Utifrån mångfalden som världens länder innebär stärker FN sin upp-fattning som pluralistisk representant, inte bara kulturellt utan också åsikts-mässigt. FN har, förutom legitimitet, en överordningsposition som får alla andra aktörer att anpassa sig till den, så att FN:s relationer med de olika län-derna inryms i en redan existerande strukturell social ordning.

3.5.3 Två tydliga diskurser Utifrån hur aktörerna karakteriserar problemet och utifrån deras egna mål-sättningar kan man se inte bara byggandet av den egna profileringen och positioneringen utan också sammanfallande punkter mellan deras diskurser. Men det är inte i första hand aktörernas språkliga uttryck som gör att diskur-serna liknar varandra. Till exempel talar de om kris (miljökris eller ekologisk kris, särskilt före UNCHE I) men deras syn på ”krisen” skiljer sig från varandras. På samma sätt är det med begreppet tillväxt, som både FN och Romklubben använder men på helt olika grunder. I vår analyserade period är Världsnaturfonden den första organisation som tar upp natur och miljö som centrala frågor. Världsnaturfonden ser en väl bevarad natur som en resurs för tillväxt och utveckling och framhäver den västerländska synen på natur, människan, demokrati och ekonomiskt välstånd. Vi har sett att Ward och Dubos rapport också visar en liknande syn, som även sammanfaller med synen som FN hade. Det vill säga Världsnaturfondens, Ward och Dubos och FN:s diskurs utgör en tydlig konstellation av liknande diskurser. De här dis-kurserna liknar varandra inte bara därför att de utgår från samma tankegrund för att karakterisera problemet utan också därför att de ser dess lösning på liknande eller sammanfallande sätt. FN och rapporten Only One Earth är tydligast med att säga att med teknisk utveckling, kontroll och styrning från statens sida och assistans och bistånd till fattiga länder kommer man att för-bättra situationen. Nyckeln bakom en sådan förbättring anses vara den eko-nomiska utvecklingen (tillväxten). Dessa diskurser kan vi indela i en grupp som utifrån sina utgångspunkter och lösningar kännetecknas av västerländskt synsätt och ekonomisk tillväxt. Denna konstellation kallar jag fortsättnings-vis för den västerländska tillväxtdiskursen.

178

För att gruppera diskurserna i denna beskrivande fas har jag valt att utgå från aktörernas likheter och skillnader i ståndpunkter, målsättningar och karakterisering av problemet, aspekter som i sin tur också har utgjort grun-den för aktörernas positionering och uppbyggande av sociala relationer. En mer komplett förklaring till diskursernas utveckling i förhållande till aktö-rernas faktiska sociala relationer kommer vi att ha efter att vi kartlagt resul-tatet från de andra två dimensionerna, då vi ser deras sociala relationer i lju-set av den institutionella ramen i vilken de sker och i relation till de hegemo-niska striderna som pågår.

Den andra tydliga konstellation av diskurser ser vi främst i Oi Commit-tees och den kubanska regeringens diskurs, vilka ser att de miljörelaterade problemen svarar mot det aktuella ekonomiska och politiska systemet. De här diskurserna ger problemet ett rättviseperspektiv, eftersom de anser att miljöproblemen drabbar de svaga och fattiga värst och (till skillnad från den västerländska tillväxtdiskursen) de pekar ut skyldiga: de mäktiga länderna och deras ekonomiska och politiska system. Dessa diskurser anser att man måste åstadkomma en strukturell samhällsförändring751 för att komma över grundorsakerna: kapitalismen, imperialismen och neokolonialismen. De här diskurserna, eller bättre sagt aktörerna, utgör en del av den breda antisyste-miska rörelsen i Wallersteins världssystemteori (de som bjuder motstånd mot det historiska systemet vi befinner oss i).752 Utifrån deras utgångspunkter och föreslagna lösningar kan vi placera de här diskurserna i samma grupp: de kännetecknas av ett tredjevärldistiskt synsätt och ser en strukturell samhälls-förändring som lösningen på miljöproblemen. Denna konstellation av dis-kurser kallar jag för antisystemisk förändringsdiskurs.

Den antisystemiska förändringsdiskursen är diametralt annorlunda än den västerländska tillväxtdiskursen vad gäller att karakterisera anledningarna till och lösningsförslagen för miljöproblemen. Därför blir andra tillfälliga lik-heter mellan de diskurser som vi placerar i denna antisystemiska föränd-ringsdiskurs och de diskurser som vi placerar i den västerländska tillväxtdis-kursen av sekundär betydelse, till exempel att både Kubas regering, Världs-naturfonden och FN ser naturen som underordnad människan eller att både Kubas regering och FN ser utvecklingen som viktig. Eftersom Kubas rege-ring och Oi Committee ser problemet (utifrån ett holistiskt perspektiv) i syst-emets struktur, bygger de sina sociala relationer med andra sociala aktörer som ser problemet på liknande sätt, till exempel NAM, socialistiska länder och Tredje Världens länder.

Närmast denna konstellation bland våra analyserade aktörer ligger Jor-dens Vänner, särskilt åren kring UNCHE I, delvis för deras benägenhet att använda vänsterorienterad marxistisk vokabulär och delvis för att Jordens

751 “The need for a radical restructuring of most present social and economic systems”. Oi Committee International (1972), s. i. 752 Wallerstein (2007 [2004]), s. 146.

179

Vänner ansåg att problemet med den negativa miljöpåverkan och de internat-ionella orättvisorna krävde stora samhällsförändringar. Men till skillnad från de två ovan nämnda antisystemiska diskurserna uttryckte sig inte Jordens Vänner explicit för en strukturell systemändring, till exempel att byta det aktuella ekonomiska och politiska systemet mot ett annat system. Trots att Jordens Vänners diskurs har många kulturella aspekter som placerar den nära den västerländska diskursen, skiljer den sig från den västerländska till-växtdiskursen i sin kritiska inställning mot aktuella maktförhållanden och i sin rättviseanda, vilka placerar Jordens Vänner åren kring UNCHE I närmare Tredje Världen och den politiska vänstern än Förenta Nationerna. Med andra ord kan man betrakta Jordens Vänners diskurs i början som antisystemisk i många avseenden.

Greenpeace är svårare att inkludera inom den antisystemiska förändrings-diskursen därför att även om Greenpeace agerade mot Västs militära prover fokuserade inte Greenpeace på att ifrågasätta maktstrukturerna och hade inte som projekt att bygga en ny typ av samhälle (strukturellt olika det aktuella). Men det går inte heller att placera Greenpeace helt inom den västerländska tillväxtdiskursen. Greenpeace tillämpning av civil olydnad och direkta akt-ioner stred mot den rådande politiska diskursen i Väst och dess accepterade handlingssätt, något som inte möjliggjorde att smärtfritt smälta in i den he-gemoniska västerländska tillväxtdiskursen. Både Greenpeace och Jordens Vänner sammanför miljö- och fredsfrågor men av olika anledningar: Jordens Vänner ser neokolonialismen som orättvis och krigisk med sina negativa konsekvenser till både jorden och människan, medan Greenpeace ser risker-na med kärnvapenrustning utan direkt länk till maktkonfigurationen och dominansförhållanden. Därför ser vi att Jordens Vänner ligger mycket när-mare de andra antisystemiska förändringsdiskurserna än Greenpeace, särskilt perioden kring UNCHE I.

Romklubbens diskurs utgår från samma kulturella utgångspunkter som den västerländska tillväxtdiskursen men skiljer sig från den vad gäller synen på lösning. Romklubbens diskurs pläderar för att bromsa tillväxten (eller för en annan sorts tillväxt), något som inte står i linje med den västerländska tillväxtdiskursen ovan. Därför kan vi betrakta Romklubbens diskurs, i denna beskrivande dimension, som nära relaterad men inte som en del av kärnan i den västerländska tillväxtdiskursen.

Carsons diskurs är inte länkad till någon organisation och med författa-rens död fick den inte kontinuitet som enskild diskurs. Av dessa skäl är det svårt att placera Carsons diskurs i denna gruppering som vi gör, baserad också på (organisationernas) mål och lösningar. Carson påverkade i synner-het miljöorganisationerna med sin syn på ekologisk balans och miljöförstö-ring. Både Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner har dessa som centrala aspekter i sina diskurser men vi har sett också en viss sådan påverkan hos Oi Committee och Kubas regering. Carsons ekologiska idéer smälter med andra ord in i andra diskurser och bildar nya konfigurationer.

180

Denna indelning av diskurserna stämmer också med Hajers analytiska verk-tyg ”story-lines”, vilka förenar, hjälper aktörerna att gruppera sig och att bilda ”koalitioner”.753 Dessa ”diskursiva koalitioner” kräver inte en organisa-torisk närhet mellan aktörerna hävdar han (några av de som ingår i en koalit-ion behöver faktiskt aldrig ha träffats) utan bara att de har en liknande syn på sakerna och utvecklar tankarna på samma grund. Utifrån ett sådant perspek-tiv skulle man kunna säga att ett tydligt kluster av diskurser utgörs av ”berät-telselinjerna” (story-lines) västerländsk tanketradition och ekonomisk till-växt och det andra klustret av diskurser utgörs av berättelselinjerna system-förändring, befrielse och rättvisa. Denna indelning av diskurserna kommer vi i de kommande kapitlen att komplettera med resultatet från analysen av de övriga två dimensionerna, då vi ser kopplingen till dess cirkulation och he-gemonin i ett institutionellt sammanhang.

753 En story-line utgör mekanismen som håller den diskursiva ordningen, eftersom story-lines slår ihop diskurserna i ett sorts kluster. Hajer (1995), s. 56. Han exemplifierar att man kan analysera hållbar utveckling som en story-line. Hajer (1995), s. 13–14.

181

4. Texternas framväxt i en institutionell kontext

I detta kapitel kommer jag att kartlägga, med hjälp av de tidigare presente-rade analytiska verktygen för dimensionen diskursiv praktik, hur texterna producerades och i viss mån hur de cirkulerade i samhället. Den diskursiva praktiken utgörs av den institutionella nivån, alltså en normerad uppsättning av relationer där en fråga ventileras och där de olika aktörerna försöker få en fördelaktig position och språngbräda för sina sociala intressen. Dimensionen diskursiv praktik utgörs av alla diskurser om en fråga som konkurrerar i samma eller närstående institutionella rum. I denna analysfas försöker man tolka de språkliga manifestationerna i relation till de närmaste kontextuella förhållanden som både producerar dem och påverkar deras tolkning. Ana-lysen av texternas cirkulation i det här fallet är begränsad i princip till att se vilka våra aktörers inspirationskällor var och hur aktörerna och nära relate-rade organisationer gjorde notis av eller reagerade gentemot andra aktörers text. Jag avslutar kapitlet med en sammanställning av resultatet.

4.1 Intertextualitet Det analytiska verktyget intertextualitet syftar till att se distribution av tex-ter, det vill säga att se hur textens innehåll är producerat i relation till andra texter. Jag kommer att se hur de aktuella texterna förhåller sig till övriga texter som ett första steg i analysen av denna institutionella nivå. I relation till textproduktionen kommer jag att försöka se hur textproducenterna om-strukturerar textdelar och producerar nya diskurskonfigurationer, det vill säga med en ny sammansättning och struktur.

4.1.1 Aktörerna

CARSON I boken Tyst vår finns det otaliga exempel där resultaten av olika biologiska undersökningar visar, i form av orsak-verkan, rubbningen av det naturliga systemets interna relationer och jämvikt. Utifrån detta antagande följer hela det ekologiska resonemanget. Att karakterisera förändringarna som männi-

182

skan har förorsakat i naturen som en rubbning av ett tillstånd av balans grun-das på antagandet att naturen är ett system bestående av ömsesidigt beroende delar. Detta är grunden för Carsons karakterisering av problemet som ekolo-giskt. Hennes syn präglas av dessa ekologiska principer om jämvikt, beroen-derelation, ständig förändring och sammansättning som nämndes tidigare. Carson själv illustrerar detta när hon säger ”the history of life on earth has been a history of interaction between living things and their surroundings”.754

Det är inte bara utifrån den använda vokabulären i boken Tyst vår som man kan säga att textens innehåll utvecklades inom naturvetenskapens dis-kursiva ordning. Referenserna som Carson anger i boken har som huvudkäl-lor hundratals böcker, tidskriftsartiklar och officiella rapporter uteslutande inom naturvetenskapliga ämnen.755 När hon talar om hälsoeffekter av be-kämpningsmedlen kommer referenserna och citaten i denna väldokumente-rade text från medicinska tidskrifter, när hon tar upp skadliga ämnen refere-rar hon till tidskrifter i kemi och när hon skriver om insekter refererar hon till artiklar i biologi, entomologi eller zoologi. Men det finns ett undantag: det finns i boken ett par citat från Albert Schweitzer, från vilken hon hämtar humanistisk inspiration. Man skulle kunna hävda att bokens namn ”silent spring” kan härledas från Schweitzers ord som hon citerar när hon tillägnar honom boken: ”Man has lost the capacity to foresee and to forestall. He will end by destroying the earth”.756 Och det andra citatet av honom, skrivet i relation till de giftiga skadorna, lyder: ”Man can hardly even recognize the devils of his own creation”.757 Det visar två viktiga komponenter i hennes diskurs: det allvarliga läget som människan befinner sig i och människans egen skuld i problemet. De här citaten från en humanist i ett naturvetenskap-ligt sammanhang visar på en ny artikulation av texter som ger ett nytt syn-sätt: den kritiska presentationen av det ekologiska systemets rubbning.

Den största skillnaden mellan Tyst vår och andra böcker som hade publi-cerats tidigare på 1940- och 1950-talet i relation till miljöfrågan är dess ka-raktär av social kritik.758 Tyst vår började etablera en ny specifik social akti-vitet som en fråga inom det sociala och det politiska fältet, nämligen natu-ren, omgivningen eller miljön. I Faircloughs terminologi utgör detta både en 754 Carson (1991 [1962]), s. 23, 168. I texten lyfter hon upp uttalanden som betonar just detta, till exempel när hon citerar en insändare: ”can you save trees without also saving birds? Do they not, in the economy of nature, save each other? Isn’t it possible to help the balance of nature without destroying it?” Ibid., s. 109. 755 På 42 sidor referenser finns det inte en enda som inte kommer från biologin, kemin, medi-cin, zoologi etc. Carson (1991 [1962]), s. 259–301. 756 Carson (1991 [1962]), s. 5. 757 Carson (1991 [1962]), s. 24. 758 Andra böcker, förutom den redan kommenterade boken Man's Role in Changing the Face of the Earth (1962 [1956]), av William L. Thomas jr., är Vår plundrade planet (1949 [1948]) och The Limits of the Earth (kom ut 1954) av Fairfield Osborn och Road to Survival (kom ut 1948) av William Vogt, vilka hade en annan karaktär. De konstaterade och presenterade problemen och försökte hitta förklaringar till situationen, utan att avslöja skyldiga. Se vidare McCormick (1995), s. 34–35.

183

ny genre och en ny diskursiv ordning och det är just det som gör Carsons bok till startpunkten på en ny diskursiv praktik. Carson refererar nästan ute-slutande till andra naturvetare, men undantaget att citera kritiska tankar av en humanist innebär en ny konfiguration och leder de naturvetenskapliga tex-terna i en ny skepnad.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfonden inleder varje årsbok (sedan slutet av 1960-talet) med ett citat av en känd person, ofta av någon författare, premiärminister eller filosof (ett citat från Bibeln förekommer också). Dessa små textbitar handlar ofta om relationen mellan människan och naturen och bidrar till att förstärka Världsnaturfondens position. Exempel på dessa är: “I don’t think there is anything more important than conservation with the exception of human survival… and the two are so closely interlaced that it is hard to separate one from the other”759 och “Conservation is like freedom. It can only be maintained by constant vigilance”.760 I stort sett har dessa för avsikt att rela-tera Världsnaturfondens verksamhet till det sociala och politiska livet (ytter-ligare exempel är ett längre citat av John Stuart Mill om naturens roll för individen och samhället eller av Indira Gandhi om ansvaret inför naturen).761 Årsboken 1973–74 inleds med en större textdel från Ward och Dubos bok Only One Earth, något som pekar på Världsnaturfondens acceptans av den boken. Det långa citatet från Ward och Dubos bok handlar om bevarande av naturen, om planetens ömtålighet och om människan som en del av naturen, allt väl passande med Världsnaturfondens egen diskurs. Att denna diskurs visade affinitet med boken Only One Earth kan också bekräftas med det faktum att den kommenteras året efter bokens utgivning. Tyst vår däremot refererades först 1970,762 trots att det finns textdelar i Världsnaturfondens rapporter från 1960-talet som onekligen liknar Carsons text och vokabulär.763

Förutom dessa större citat som inleder årsböckerna är de få citaten som förekommer i själva rapporterna tagna från systerorganisationen IUCN och programmet World Conservation Strategy (Världsnaturfonden höll på att bilda WCS tillsammans med UNEP och IUCN från slutet av 1970-talet). Årsrapporterna från 1980-talet är rikligt fyllda med citat från WCS och efter-som Världsnaturfonden var en av organisationerna i WCS är det svårt att avgöra vem dessa texter tillhör, eftersom de liknar mycket tidigare texter av 759 Charles Lindbergh i World Wildlife Fund (1969), s. 6. 760 The duke of Edinburgh i World Wildlife Fund (1970), s. 10. 761 World Wildlife Fund (1979), s. 8 och World Wildlife Fund (1972), s. 10. 762 Vid ett tal från prins Philip av Edinburgh 1970 nämns Carson och Silent Spring. World Wildlife Fund (1971), s. 227. 763 I World Wildlife Fund (1968), s. 26 och 36 behandlar WWF relation människan-naturen ibland med ord som ”enemy”, ”overkill” och ”warfare”, terminologi som Rachel Carson använde när hon beskrev bekämpningsmedlen mot insekter: ”This industry is a child of the Second World War. In the course of developing agents of chemical warfare”. Carson (1991 [1962]), s. 31.

184

själva Världsnaturfonden om conservation, om hållbar utveckling, om global solidaritet etc.764 Med andra ord, dessa textdelar bidrar inte med någonting nytt och därför ändrar de inte Världsnaturfondens diskursiva konfiguration. Intertextualiteten i Världsnaturfondens texter visar relation med naturveten-skapliga texter och med välkända och väl etablerade personer i syfte att bli associerade med dessa.

KUBAS REGERING I den kubanska premiärministerns uttalanden om miljöaspekterna före UNCHE I ses ingen tydlig närvaro av andra ”miljötexter”, eftersom Castros tal och anföranden under den första perioden inte i första hand avser miljön utan utvecklingen.765 Det gör att han inte fördjupar sig i naturvetenskap och följaktligen relaterar han inte till övriga texter om miljö. Därför är det svårt att säga med övertygelse att Castros tanke att det är ”nödvändigt att beakta naturens lagar som en enhet”766 påverkades av Carsons ekologiska helhets-syn, eftersom den idén också finns inom den historiska materialismen (till exempel i Engels Naturens dialektik). Men här kan man tänka sig ändå en viss påverkan från Carson, eftersom Castro visade en stor uppskattning för boken Tyst vår (”den boken lärde mig så mycket”).767 Han delade personlig-en ut ett exemplar av Tyst vår till varje nyutexaminerad agronom vid en ce-remoni vid Havannas universitet 1963768 och han gav personligen ordern att reproducera (utan tillstånd) boken i Kuba 1965.769 Det är möjligt att Castro ville göra en politisk poäng av Carsons samhälleliga kritik, men det är svårt att tro att han hade spridit boken på det sättet om han inte delade den syn om miljöförstöringen som Carson presenterar i Tyst vår.

Under 1960-talets var kapprustningen och kärnvapnen länken mellan fre-den och miljöfrågan inte bara för miljörörelsen utan också för Kubas presi-dent Osvaldo Dorticós, som betraktade krig och fred som mänsklighetens

764 World Wildlife Fund (1980), (1981), (1982), (1984), (1986) och (1989). 765 Att de kubanska texterna från 1960-talet har tonvikten på utveckling och inte på miljö är inte bara en följd av landets egna politiska förhållanden utan också av ECLAC:s ”develop-mentalism” (som var tongivande i Latinamerika då) och av den roll som Kuba tvingades till i sin relation med Sovjetunionen (som leverantör av råvaror och jordbruksprodukter som nick-el, socker, citrusfrukter etc.). 766 “[…] la naturaleza tiene sus leyes […] Y es necesario considerar esas leyes como un conjunto […]”. Castro (1994), s. 1. Tal från 1964. 767 Ramonet & Castro (2006), s. 405. 768 “A senior professor at the Agrarian University of Havana described how, when he received his agronomy degree, Fidel Castro personally gave each graduate a copy of Rachel Carson's Silent Spring, a seminal work for the environmental movement. This was in 1963”. Denna anekdot återberättas av Hal Hamilton i “A Different Kind of Green Revolution in Cuba”, på Food First’s hemsida den 23 mars 2003. Den ovan nämnda kubanske professorn själv, Luis García Pérez, har bekräftat anekdoten för mig. 769 Den kubanska ”upplagan” är en exakt faksimilering av den spanska upplagan från 1964, vilken reproducerades i Kuba utan tillstånd från det spanska förlaget. Rodríguez (2001), s. 69.

185

mest akuta problem770 och de konflikter som ledde till kapprustningen ansågs vara ”[…] explotation and plundering of the colonial countries”.771 Strax innan ”Kubakrisen” sade han att trots många ansträngningar “[…] grave dangers and the survival of age-old evils threaten the world’s future. The dangers of a nuclear war have increased”.772 Det var alltså samma farhågor som miljörörelsen visade på 1960-talet. Men den kubanska regeringens dis-kurs visar intertextualitet i sin beskrivning av situationen (utöver fredsrörel-sen och den marxistiska traditionen)773 även med beroendeteorin i använd-ningen av uttryck som: ”kapitalistisk värld”, ”underutvecklad värld”, ”ojämnt utbyte” och ”imperialism”.774 Efter UNCHE I använder Castro lik-nande uttryck som Oi Committee: för att komma tillrätta med den orättvisa internationella ekonomiska ordningen behöver man ett holistiskt sätt att se, både de fysiska och de sociala faktorer samt de maktförhållanden som rå-der.775

JORDENS VÄNNER Jordens Vänner var pionjär med att inleda referenserna till tidigare texter med Rachel Carsons namn. Tendensen att naturvetenskapsmännen skulle uttala sig om samhälleliga frågor överensstämmer med texterna av ”the late Rachel Carson” och i synnerhet hennes ansatser i den ”monumentala” Silent Spring.776 Men Jordens Vänner visar tydligt ett försök att övervinna Carsons diskurs. Jordens Vänner parafraserar kapitlet ”A Fable for Tomorrow” från Tyst vår som handlar om föreställningen att man inte skulle kunna höra fåg-larna kvittra i framtiden. Det var huvudsakligen en förutsägelse. Nu skrev Jordens Vänner ”A Fable for Our Time” och det var en uppmaning att agera i samtiden.777 Jordens Vänner vill poängtera att problemet finns nu och inte i en kommande framtid. Dess kritiska parafrasering tar avstånd från den före-gående diskursen och den utgör ett exempel på hur en diskurs formas av tidigare diskurser inte bara när det gäller att utveckla tankar på samma grund, utan också att utveckla alternativa tankar. De själva anser sig tillhöra ”det nya sättet att tänka” som håller på att utvecklas.778

770 I dokumentet förklaras att andan var ”Considering the issue of war or peace to be the most urgent problem facing humanity […]”. Dorticós (1962), s. 27. 771 Dorticós (1962), s. 17. 772 Dorticós (1962), s. 12. 773 Till exempel den sociala revolutionen, produktiva processer, relationen mellan basen och överbyggnaden, utveckling av de produktiva krafterna och utveckla och höja medvetandet. Castro (1994), s. 117 och Rodríguez (1984), s. 96. Rodríguez parafraserar Marx och säger att människan gör sin historia, men ”under omständigheter och villkor som är främmande för dem” (som syftar på Marx kända mening i Louis Bonapartes 18:e Brumaire). Rodríguez (1984), s. 97. 774 Castro (1994), s. 37, 58, 62, 68, 75, 62 och 103. 775 Castro (1994), s. 110. Tal vid NAM:s toppmöte 1983. 776 De Bell (1970), s. 76 och 130. 777 Carson (1962 a), s. 21 och De Bell (1970), s. 343. 778 “[…] a new kind of thinking about our environmental problems”. De Bell (1970), s. 154.

186

Ett annat exempel på intertextualitet ser man i Jordens Vänners använd-ning av marxistisk terminologi. Till exempel i tidskriften Jordvännen ser man en parafrasering av Marx och Engels, där en rubrik lyder: ”Kärnkraft-motståndare i alla länder – förena er!”779 En sådan parafrasering är ett tydligt exempel på intertextualitet, då man flyttar en text till en ny kontext och for-mar en ny konfiguration i en ny diskurs. Ytterligare ett exempel inom detta tänkesätt är marknadsföringen av ”Förstamajboken”,780 en bok som handlar ”om miljökampen” och den flitiga användningen av ordet ”solidaritet”. Man kan säga här att användningen av dessa termer främst förefaller vara en reto-risk taktik i förhållande till den rådande tidsandan, men de utgör också ex-empel på intertextualitet, eftersom formuleringarna användes tidigare i en annan diskurs från en annan dimension.

OI COMMITTEE Uttalanden från IYCHE om specifika miljöfrågor använder naturvetarnas begrepp och syn. Begreppen ”environmental crisis”, ”environmental deterio-ration” och ”environmental degradation”781 är förmodligen tagna från Barry Commoner, som recenseras flitigt och i positiva ord av Oi Committee.782 Att sträva efter ” harmony with the ecological process” eller ”based on ecologi-cally sound principles”783 påminner om Rachel Carsons ord om detsamma. Slutorden i deras andra bok International Development and the Human En-vironment lyder: “The creation of a world whose existence was based upon ecological laws […] and realized harmony as a goal would do much to put man in greater harmony with his environment”.784 Men till skillnad från Car-son är det inte bara den ekologiska balansen som utgör grunden i denna dis-kurs, utan de placerar Carsons synsätt i ett nytt sammanhang, där de förutom att driva fram en rättvisefråga tillämpar en dialektisk syn på sociala och na-turliga processer. Rättvisan handlar främst om Tredje Världens rätt till ut-veckling, utan behärskning eller styrning från Väst, till exempel med me-ningar som ”under-developed countries must regain full access to their own resources”785 och ”the right of self-determination” av folk i ockuperade om-råden.786 Den dialektiska synen på sociala och naturliga fenomen handlar om att se processer i en helhet (den åberopade holistiska synen) som medför att 779 Jordens Vänner (1978a), s. 4. Som bekant avslutas Marx och Engels Kommunistiska mani-festet med slagordet: "Proletärer i alla länder, förena er!” 780 De syftar på boken Pengarna eller livet, en bok om miljökampen som gavs ut i serien Förstamajboken av Ordfront 1978. Jordens Vänner (1977b), s. 5. 781 Oi Committee International (1974), s. 161, 239, ix och 2. 782 Oi Committee International (1974), s. 7–8, 10, 71–72, 90–91, 176 och 191–192. 783 ”[…] allow greater harmony with the overall ecological process”. Oi Committee Interna-tional (1972), s. 77. “[…] by acting in ways which are harmonious with established ecological precepts”. Oi Committee International (1974), s. 239. ”[…] based on ecologically sound principles”. Oi Committee International (1972), s. 92. 784 Oi Committee International (1974), s. 240. 785 Oi Committee International (1972), s. 2. 786 Oi Committee International (1972), s. 6.

187

man inte kan göra ”environmental crisis” synonymt med ”ecological pollu-tion”,787 som vi analyserade tidigare. Kring specifika konkreta åtgärder an-vänder IYCHE ibland samma benämning och idé som andra organisationer, till exempel när de föreslår ”regional monitoring” under FN:s regi,788 något som är likt Världsnaturfondens förslag.

I sina rekommendationer använder IYCHE några begrepp från den marx-istiska traditionen, som ”massorna”, ”kapitalistisk exploatering” eller ”privat profit”.789 Angående befolkningsproblematiken drar de slutsatsen att det gäl-ler att satsa på att förbättra livsvillkoren i utvecklingsländerna i stället för att fokusera på kontroll av folkmängden, vilket de karakteriserar som den ty-piska ”neomalthusianistiska” reduceringen av frågan till endast kontroll utan en holistisk syn på problemet. De säger: att reducera frågan om kontroll av befolkningsökning till bara tekniska aspekter kring preventivmedel ”enables neo-Malthusians to evade the radical political, economic and social reforms […]”.790 Denna kritik syftar på Ehrlichs budskap om befolkningskontroll i hans bok The Population Bomb, 1968. Men Oi Committee var också kritisk till Romklubbens bok The Limits to Growth. En recension av den rapporten som MIT:s forskare hade skrivit inleds på följande sätt: ”Malthus is alive and well and living in Boston. He is revived in the person of Dennis Mead-ows and his colleagues”.791

IYCHE:s ungdomar ser lösningen som: ”1. A reorganisation of our social, political and economic structure [and] 2. A redistribution of world wealth by stopping capitalist exploitation of our natural resources and control of our economies”.792 I denna bemärkelse utgör “kapitalistisk exploatering” och ”ekonomisk struktur” marxistiska begrepp. Ordet “profit” utgör ett annat exempel på det när det används i relation till kapitalackumulationen: ”The political and economic systems which control the societies of the world place demand for profit above the real social needs of people”.793 Det blir ganska klart också i användningen av det marxistiska uttrycket man’s exploi-tation of man: “The time has come for man’s unchecked exploitation of man,

787 Oi Committee International (1972), s. 9. 788 Oi Committee International (1972), s. 103. 789 ”Between the privileged class and the mass”, ”stopping capitalist exploitation”, ”private profit”. Oi Committee International (1972), s. 27, 76 och 101. 790 Oi Committee International (1972), s. 75. Denna text liknar verkligen en av Castros när han säger 1983 vid NAM:s toppmöte: ”för att komma tillrätta med den orättvisa internation-ella ekonomiska ordningen behöver man ett holistiskt sätt att se. Det handlar inte om att kon-trollera befolkningsökningen eller effektivisera bevarandet av naturresurser och miljöskyddet. Lösningarna är inte endast – eller främst – fysiska, utan sociala”. Castro (1994), s. 110. 791 Oi Committee International (1974), s. 38. 792 Oi Committee International (1972), s. 76. 793 Oi Committee International (1972), s. 86. Eller att gå ifrån “the world’s profit-oriented economic system toward a more equitable way of life” (s. 87). Alltså, profiten representerar här ett ekonomiskt produktionssätt.

188

and man’s inexcusable abuse of the environment, to end”.794 Det som är an-märkningsvärt i detta sammanhang är att de socialistiska länderna, som man kan tänka sig kunde ha påverkat sådana resonemang, var lite representerade i Hamilton.795 Det var säkerligen påverkan från den tidens utbredda marxist-iska anda som inte heller universiteten, varifrån de här ungdomarna kom, var främmande för.

GREENPEACE Greenpeace refererar allmänt till vetenskapliga rapporter och nyheter men gör inte specifika referenser till andra texter, trots att det enstaka gånger refereras till artiklar i tidskrifterna National Geographic och Science till exempel. Vidare finns det också referenser till Sierra Club,796 Nordamerikas äldsta och största naturskyddsförening, från vilken Greenpeace fick ekono-miskt stöd någon gång.797 I relation till sina allra första aktioner mot kärnva-penproven i Amchitka Island i Alaska refererar Greenpeace mycket till (USA:s) Atomic Energy Commission AEC och använder termer från den specifika genren (”underground detonation of greater than one megaton nu-clear weapons” eller ”low isotopic concentration at the point of introduction into the biosphere”, till exempel),798 utan att dessa påverkar Greenpeace dis-kurs i övrigt. I ett brev till AEC 1971 vänder Greenpeace upp och ner på AEC:s eget argument för kärnvapenproven: ”national security”. Greenpeace skriver att valet står mellan att trappa upp kapprustningen och “do irrepara-ble harm to man and his environment or to cancel this test and take a mean-ingful step towards world disarmament, which is today, the only real form of national security”.799 Genom att skriva dessa brev började Greenpeace föra in textdelar från det politiska fältet i sin diskurs, som i det här fallet ”national security”.

I sin kamp mot stormakternas kärnvapenprov visar Greenpeace texter också viss likhet med tredjevärldistiska positioner i fredsfrågan, delvis med NAM som i början av 1960-talet krävde att stormakterna skulle ta konkreta steg mot undertecknande av ett fördrag om total nedrustning och slut på

794 Oi Committee International (1972), s. 60. I Kapitalet skriver Marx “exploatering av män-niskor genom andra människor” och på andra ställen används samma uttryck på svenska, något förenklat, som “utsugning av människor genom människor”. Marx (1997 [1867]), s. 630. 795 Det säger de själva på sidan iv: ”considerably limited representation from Socialist countries” och man ser på den långa deltagarlistan bara tre representanter från China, en från Polen och en från Bulgarien. Oi Committee International (1972), s. 109–112. 796 Hunter (1979), s. 14–15, 17–18, 33 och 420. 797 McTaggart (1973), s. 210. 798 Ur: A brief submitted to the United States Atomic Energy Commission, august 1971. Greenpeace Foundation (1969, 1971). 799 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980), “The dominion of Canada and project Canni-kin”, (a brief presented to the Atomic Energy Commission, may 1971).

189

kärnvapenprov,800 idén som också var närvarande på 1960-talet i Don’t Make a Wave Committee och senare i Greenpeace: ”to lead the world in ending nuclear weapons”,801 men delvis också med Oi Committee i sin betoning på överlevnad. I Greenpeace texter förekommer ofta ordet ”survival” (“your survival”, ”threats to your survival”, ”protect your survival”),802 som också användes flitigt i The Hamilton Documents förslag till FN:s kommande miljökonferens: ”Modern warfare is the most immediate threat to ecological survival”.803 Med tanke på att Greenpeace grundades i Kanada 1971, samma land och samma år som Hamiltonkonferensen IYCHE ägde rum, finns det troligen en ömsesidig påverkan.

ROMKLUBBEN I Romklubbens rapport The Limits to Growth är källorna nästan uteslutande FN (särskilt FAO), Världsbanken, Nordamerikanska universitet och USA:s stats- och regeringsstatistik. Detta gör att en del begrepp därifrån förs rakt över till rapporten utan anmärkningar. Den här gruppen (MIT-teamet) ifrå-gasatte inte dessa inlånade formuleringar; den utgick från samma kulturella och ideologiska utgångspunkter som sina källor. Det är fallet med, till exem-pel, benämningen ”communist countries”, taget rakt av från en officiell USA-rapport804 (att benämna dessa länder på det viset svarar mot specifika politiska intressen, som jag diskuterade tidigare). En annan idé som präglar bokens diskussion är tanken om tillväxt och utveckling. FN:s före detta gen-eralsekreterare U Thant hade pekat på behovet ”to improve the human envi-ronment […] and to supply the required momentum to development ef-forts”805. Romklubbens diskurs, trots en annorlunda syn på tillväxt, är präg-lad av FN:s idé om utveckling.

Termen ”sustainable” som Romklubben använder i rapporten The Limits to Growth har övertagits från den ekonomiska disciplinen. I Oxford English Dictionary definieras termen som “capable of being maintained at a certain rate or level”.806 Där refereras också till följande definition från McGraw-Hill Dictionary of Modern Economics från 1965: “Sustainable growth, a rise in per-capita real income or per capita real gross national product that is capa-ble of continuing for a long time. A condition of sustainable economic growth means that economic stagnation will not set in”. Detta stämmer med

800 ”[…] the problem of ending nuclear tests is subordinated to the general problem of dis-armament and the elimination of situations of conflict which constitute the source of wars dangers” (den kubanska presidenten vid NAM:s konstituerande toppmöte). Dorticós (1962), s. 18. 801 Press release, May 2, 1971. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 802 Ur ett par flygblad. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 803 Oi Committee International (1972), s. 102. 804 Meadows et al. (1972a), s. 67. I den svenska översättningen står det ”Östblocket”. Meadows et al. (1972b), s. 57. 805 Detta är ett litet utdrag från ett långt citat som finns i boken. Meadows et al. (1972a), s. 21. 806 Oxford English Dictionary (http://dictionary.oed.com).

190

begreppet som används i rapporten, där equilibrium state inte var en sorts stagnering utan bara ett balanstillstånd mellan befolkning och kapital där ”the present pattern of unrestricted growth were sustainable”.807 Men begrep-pet sustainable var inte heller nytt inom ekonomin då, utan McGraw-Hill Dictionary of Modern Economics refererar till en artikel av Walt W. Rostow från 1956.808

Den hårda kritiken mot Romklubbens tes om ”tillväxtens gränser” som rådde på den tiden (inte minst inom FN) gör att det ekonomiskt präglade begreppet ”sustainable” inte används lika ofta i Romklubbens andra rapport Mankind at the Turning Point, trots att det skulle passa bättre med den nya föreslagna sortens tillväxt809 som grundar sig på många olika tvärvetenskap-liga delstudier. Om man tittar på detta utifrån ett annorlunda perspektiv ser man att frågan om tillväxtens gränser avfördes i denna andra rapport och tanken om en annan sorts tillväxt infördes (”organisk tillväxt”). Det kan tyda på att utifrån Romklubbens perspektiv passade begreppet ”sustainable” bättre med ”no growth” än med någon form av tillväxt (till exempel den ”organiska” tillväxten). Det skulle innebära att begreppet hållbar inte är för-enligt med ekonomisk utveckling, som en del kritiker hävdar. Jag återkom-mer till detta i en diskussion längre fram.

WARD OCH DUBOS Ward och Dubos rapport Only One Earth är en bearbetning av ett stort un-derlag: ”This introduction is distilled from about 400 pages of correspond-ence, originating from forty different countries”.810 Det är svårt att se rele-vanta kopplingar till andra specifika texter, men eftersom det statistiska un-derlaget i boken är taget från FN (”Source: United Nations Data” står under tabellerna) hör dessa formella presentationer till FN:s egen genre. Men sam-tidigt ser man små relationer till andra texter, till exempel beträffande be-greppet ”free goods”,811 vilket är en direkt association till ”allmänningarnas tragedi”; fast att författarna här inte tar samma inställning inför ägandeför-hållandena (privategendomen) som Jordens Vänner gör när de säger att nå-gon profiterar på dessa.812 Vidare har inte begreppet sustain samma starka ekonomiska karaktär i Only One Earth som i The Limits to Growth. Men visst använder Ward och Dubos uttryck som ”sustainable ecological ba-

807 Meadows et al. (1972a), s. 175. 808 Under begreppet “sustainable” i McGraw-Hill Dictionary of Modern Economics läser man: “For further information, see Walt W. Rostow, “The take-off into Self-Sustained Growth”, Economic Journal, Royal Economic Society, London, March 1956”. Greenwald (1965), s. 501. 809 Det enda stället där begreppet sustainable används, används det just i den bemärkelsen: ”organic sustainable growth”. Ward & Dubos (1972a), s. 69. 810 Ward & Dubos (1972a), s. 23. 811 Författarna själva skriver det med citationstecken, något som syftar på inlåningen. Ward & Dubos (1972a), s. 61, 104 och 195. 812 Friends of the Earth (1972), s. 32.

191

lance”813 med en viss socioekonomisk innebörd, trots att de talar i ekologiska sammanhang: ”sustainable changes […] tend to result from interacting, complementary, and mutually reinforcing developments [till exempel] fa-mily planning with very rapid rises in agricultural modernization, industrial growth and urban expansion”.814 Detta kan peka på att intertextualiteten här främst sker med rådgivarna till själva rapporten än med andra aktörer.

Dessa små kopplingar kan också bero på att René Dubos själv tidigare hade skrivit några mindre texter på olika ställen (till exempel i The Environ-mental Handbook av Jordens Vänner) och att några av rådgivarna till rappor-ten också var aktiva i olika miljösammanhang. Bland rådgivarna finns några namn som vi stött på i vår analys tidigare, som biologen Barry Commoner, Romklubbens ordförande Aurelio Peccei, IUCN:s vice ordförande Sir Frank Fraser Darling, förutom andra medlemmar av FN:s organ som UNESCO och UNCTAD, samt högt placerade vetenskapsmän och personer med höga pos-ter inom näringslivet eller det internationella banksystemet.815 Förutom na-turvetare och storföretagare fanns bland rådgivarna till rapporten Only One Earth några enstaka samhällsvetare, de flesta av dessa från Väst (såsom Margaret Mead, Daniel Bell, Thor Heyerdahl och Gunnar Myrdal).816 Detta får som konsekvens att nästan alla exempel i boken, både positiva och nega-tiva, är relaterade till Väst. Ingen ung vetenskapsman från Hamiltonkonfe-rensen fanns bland de mer än 70 rådgivare som lämnade skriftliga bidrag till rapporten,817 något som kan förklara att det inte finns intertextuella koppling-ar till dessa positioner.

FÖRENTA NATIONERNA FN:s text utvecklas huvudsakligen från Västs rådande politiska och ekono-miska syn. Ett exempel på språkligt bruk av positivt laddade ord från samti-dens anda är när konferensens generalsekreterare sade: ”We are launching a new liberation movement- liberation from our thralldom to these new for-ces”.818 Med “ liberation movement” syftar han i detta fall inte på en upplös-ning av eller en brytning med de aktuella maktstrukturerna, till exempel kampen mot kolonialismen i Tredje Världen, ett sammanhang där begreppet befrielserörelse vanligen användes på den tiden (och inte bara om kolonierna utan också om ockuperade områden som Oi Committee talade om).819 813 Ward & Dubos (1972a), s. 236. 814 Ward & Dubos (1972a), s. 216. 815 Ward & Dubos (1972a), s. 13–22. 816 Ward & Dubos (1972a), s. 13–22. Från det socialistiska blocket fanns det nästan uteslu-tande naturvetare. 817 På listan finns en person som lär ha deltagit i Hamilton, Jonathan Holliman från Storbri-tannien, (Ward & Dubos (1972a), s. 16), men det namnet finns inte med på IYCHE:s deltagar-lista i The Hamilton Documents. 818 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 166. 819 Oi Committee International (1972), s. 6, 25.

192

Å ena sidan använder FN i sin text en vokabulär och en syn som är präg-lad av den ekonomiska dimensionen. Ett exempel på samstämmighet mellan FN och den rådande ekonomiska diskursen är uttrycket ”environmental benefits”, som betraktar miljön som en räntabel marknadsverksamhet eller något som man kan få nytta av.820 Ett annat exempel är användningen av uttrycket naturliga ”resurser” (dvs, tanken att naturen är till för att exploate-ras), eller ännu tydligare när de nämns som ”common properties”,821 vilket betonar egendomsstatusen. Man kan här också tillägga det språkbruk som vi tog upp tidigare om ”management” (vilket är både ekonomiskt och byråkra-tiskt präglat) och också det språkbruk som används om Tredje Världens eko-nomiska utveckling mot välfärdsamhället med Västs assistans. Ytterligare ett exempel på intertextualitet med den ekonomiska diskursiva praktiken är när UNEP:s direktör välkomnar följande ord från Världsbankens president: ”Sustainable development, and wise conservation are, in the end, mutually reinforcing – and absolutely inseparable – goals”.822 UNCHE I:s generalsek-reterare, Maurice Strong, välkomnade också Världsbankens inkorporering av miljöaspekterna i utvecklingen, men tyckte att det gick för långsamt. En förbättring som han ser de senaste åren var att ”[b]usiness and industry have demonstrated a growing concern about environmental issues, a growing will-ingness to exercise a higher degree of environmental responsibility […]”.823 Denna ”necessity for economic development, and the preservation of the environment”824 var det centrala motivet för Världsbankens deltagande i UNCHE I och UNCHE II. Slutligen kan man nämna att referenserna i Our Common Future är nästan uteslutande från FN:s egna organ, med undantag av ett annat inslag av regeringsstatistik.

Å andra sidan vad gäller intertextualitet med miljöorganisationerna är själva begreppet miljö den största likheten, både den fysiska miljön och dess sociala aspekter. Till exempel vad gäller övervakning (monitoring), inform-ation, utbildning (education) och forskning agerar FN ungefär i samma anda som miljöorganisationerna påpekade under 1960-talet. ”Education in envi-ronmental matters, for the younger generation as well as adults”,825 liknar både Världsnaturfondens, Jordens Vänners och Oi Committees uttalanden. Carsons uttryck (och miljöorganisationernas) om ekologisk balans och har- 820 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 137 och 145. ”[…] environ-ment för the benefit of present and future generations […]”; ”[…] environment, for the benefit of all the people […]”; Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 136 och 147. Men inte bara FN gjorde det, Världsnaturfonden talade också om ”economic benefits”. World Wildlife Fund (1972), s. 254 och 255. World Wildlife Fund (1971), s. 217 och 247. 821 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 159 och 174. 822 United Nations Environment Programme (1988), s. 62. 823 United Nations Environment Programme (1988), s. 66 och 68. Vi kan inte förbise i detta sammanhang att Maurice Strong fortfarande på 2000-talet är en högre rådgivare till Världs-bankens ordförande (Senior Advisor to the President of the World Bank) och officiellt har representerat Världsbanken vid vissa tillfällen. Se vidare Världsbankens hemsida. 824 United Nations Environment Programme (1988), s. 410–418. 825 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 87.

193

moniska relationer finns också närvarande.826 Likheterna med Världsnatur-fonden är stora, något som sammanfattas i uttrycket ”the conservation of the world’s natural resources and cultural heritage”,827 vilket är nästan ordagrant ur Världsnaturfondens texter. FN verkar upprepa Världsnaturfondens ord när man säger: ”The last ten years have emphasized that development cannot be secured without conservation, or conservation without development”.828 Se-dan drar FN som slutsats att “development must be environmentally sound and sustainable”.829

4.1.2 Sammanfattande anmärkningar Avslutningsvis kan man vad gäller intertextualitet säga följande: • Carson refererar nästan uteslutande till andra naturvetare, men undanta-

get att citera en humanist innebär en ny konfiguration och leder de na-turvetenskapliga texter in i en ny skepnad.

• Världsnaturfondens texter visar intertextualitet med naturvetenskapliga texter och med välkända och väl etablerade personer i syfte att bli asso-cierade med dessa, men det ändrar inte Världsnaturfondens diskursiva konfiguration.

• I den kubanska regeringens texter ser man relationer till marxistiska texter, NAM:s texter och Tyst vår, så småningom också inslag som på-minner om Oi Committee eller den radikala delen av miljörörelsen.

• Jordens Vänner gör explicita referenser till Tyst vår (en text som de för-söker överträffa) och till andra biologers texter. De för in ord och uttryck från marxistiska texter och den marxistiska politiska genren till sin egen diskurs om miljö.

• Oi Committee visar intertextualitet huvudsakligen med biologer och även med miljörörelsen och stor intertextualitet med marxistiska texter.

• Greenpeace gör referenser främst till nordamerikanska miljöorganisat-ioner och till vetenskapliga och officiella administrativa rapporter. Man ser också likheter till andra fredsaktivister som IYCHE och NAM.

• Romklubben relaterar till vetenskapliga och politiska källor uteslutande från Väst och främst från FN, men det finns också kopplingar till den ekonomiska disciplinens terminologi.

• Ward och Dubos text bygger i stort sett på andra texter inom den gry-ende miljödiskursiva praktiken i Väst därför att många av rådgivarna till rapporten (och författarna själva) fanns inom Västs mest kända krets inom natur- och miljöfrågor.

826 De betraktas som ”undesirable disturbances to the ecological balance”. Förenta Nationer-nas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 83. Om harmoniska relationer på sidorna 146 och 158. 827 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 130. 828 United Nations Environment Programme (1982a), s. 11. 829 United Nations Environment Programme (1982a), s. 63.

194

• FN använder textuella uttryck från miljöorganisationerna, från den eko-nomiska dimensionen och från det aktuella politiska språkbruket. Tex-terna bygger i stor sett på andra texter utvecklade inom FN:s diverse or-gan.

Genom att plocka och integrera textdelar från andra områden eller dimens-ioner och föra in dem i den egna diskursen börjar aktörerna att forma nya konfigurationer och det gör att de börjar inta en samhällelig position, dels ekologiskt, filosofiskt och värderingsmässigt, dels i den diskursiva politiska praktiken. Där får detta en praktisk relevans, eftersom det gör att de kan börja alliera sig för att få en plats i den institutionella dimension som hör till den diskursiva praktiken. Carson, Världsnaturfonden, Ward och Dubos och FN visar starka kopplingar till biologin och refererar mer till varandra än till de övriga aktörer. Kubas regering, Oi Committee, Jordens Vänner och Gre-enpeace var inte lika starkt relaterade till varandra organisatoriskt (som FN, Världsnaturfonden och Ward och Dubos). De refererar inte till varandra men man hittar textdelar som har samma ursprung eller samma inspirationskälla: framhävande på rättvisa, fredsaktivism, tredjevärldism etc. Man börjar här se en relation mellan aktörerna och deras texter och diskurser; alla relaterar inte till alla andra, men åtminstone några av dem gör det. Intertextualiteten ger oss en viss uppfattning om aktörerna så att vi börjar se att de grupperar sig utifrån sina grundantaganden, sina identiteter och sina profiler. Som Dryzek förklarar har varje diskurs sin egen ontologi830 vilket gör att olika diskurser ser olika saker i världen. Det gör att några har det lättare att komma närmare varandra.

4.2 Interdiskursivitet Det analytiska verktyget interdiskursivitet har fokuset på hur diskursen pro-duceras och det gäller att se till vilka andra sorters diskurser den analyserade diskursen relateras. Med interdiskursivitet syftar man på att identifiera vilka diskurser texten bygger på och hur de artikuleras med traditionella diskurser. Detta moment är, liksom intertextualitet, ett led i att se diskursens historiska rötter. Detta gör jag genom att se hur grundantaganden, budskap och mål i framställningarna relateras till både ideologiska och konkreta förhållanden i diskurserna.

830 ”Ontology of a discourse”. Dryzek (1997), s. 16.

195

4.2.1 Aktörerna

CARSON Carsons budskap utgår från premissen att människan är en del av naturen. Hon argumenterar att naturen tidigare har löst problem som liknar våra aktu-ella på sitt eget framgångsrika sätt och när människan har visat sig intelligent nog att observera och ta efter naturen831 har hon belönas med framgång. Där-ifrån härleder Carson utvecklingen av biologiska lösningar som grundar sig på förståelse av just livets väv och dessa processer som organismerna ingår i. Hon anser att problemet handlar mycket om bristande vetenskaplig kun-skap,832 något som framkommer lite varstans i hennes bok. Hon belägger det med följande citat av den holländske naturvetaren C. J. Briejèr: “The resort to weapons such as insecticides to control [life] is a proof of insufficient knowledge and of an incapacity so to guide the processes of nature that brute force becomes unnecessary. Humbleness is in order; there is no excuse for scientific conceit here”.833 Det som gör denna diskursiva manifestation an-norlunda än de texter som hon citerar och refererar till är att den inte är en intern naturvetenskaplig angelägenhet. Det är inte en ”naturvetenskaplig kontrovers” utan en ”naturvetenskapligt baserad” sådan.834

Carsons uttalanden öppnade en ny arena för debatt, en ny diskursiv prak-tik. I Tyst vår använde hon ett faktaunderlag från naturvetare, men tillägnar boken filosofen Albert Schweitzer, ”mottagare av Nobels fredspris 1952 [vilken förespråkade] en universalistisk hållning med ’vördnaden för livet’ som främsta princip”.835 Det är dit som boken pekar. Bevis på att Carson skriver i samma anda (interdiskursivitet) är citatet av Schweitzer med vilket hon inleder sin bok: ”Man has lost the capacity to foresee and to forestall. He will end by destroying the earth”.836 Efter att ha läst Tyst vår kan man tänka sig att de här orden kunde varit Carsons egna.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfondens diskursiva framställning bygger på element från åt-minstone tre olika institutionella diskursiva praktiker: den naturvetenskap-liga disciplinen, den politiska och den ekonomiska sfären. Den tydligaste påverkan från naturvetenskapliga diskurser är idén om människan och natu-ren i ömsesidig relation eller människan som en del av naturen. Världsnatur-fondens diskurs liksom alla andra diskursiva manifestationer har en kulturell prägel. I Världsnaturfondens diskurs ser man den olösta motsättningen mel-lan människan som en integrerad del av naturen och människan som herre 831 ”Emulate nature”, Carson (1991 [1962]), s. 84. 832 Carson (1991 [1962]), s. 39 och 45. 833 Carson (1991 [1962]), s. 239. 834 Brante & Norman (1995). 835 Nationalencyklopedin (1998), (Schweitzer, Albert). 836 Carson (1991 [1962]), s. 5.

196

över naturen. Dessa idéer kommer från två olika diskursiva traditioner. Att se naturen och människan som skilda storheter (separerade) är ett typiskt västerländskt fenomen som härstammar bl.a. från kristendomen, som betrak-tat människan som herre över naturen. I tidigare kulturer har samhörighet med naturen varit vanligt: till exempel upprätthållandet av naturens egen ordning, medvetenheten om näringssambanden i naturen och vikten av att bevara balansen. 837

När det gäller interdiskursivitet i relation till den ekonomiska sfären kan man se den både organisatoriskt och diskursivt. I Världsnaturfondens första rapport, som mer liknar en principdeklaration än en rapport, står det att man inte har för avsikt att profitera eller få ekonomisk vinst. Men det faktum att Världsnaturfonden strävar efter donationer från industrin, handeln och för-mögna personer838 leder in dem i den ekonomiska sfärens diskursiva praktik. Ekonomiska redogörelser av olika projekt utgör en viktig del av årsrappor-ternas innehåll därför att en central tanke är att ekonomiska bidrag är viktig-ast i det bevarande arbetet: ”the money from donors went to the most effici-ent use of conservation”.839 Till exempel säger de angående redovisning av bidragen: ”We hope you will think we are tackling this vast problem in a businesslike manner”.840 En sådan påverkan ses också i en av deras verksam-hetsberättelser där det uttrycks att ”[t]he events of the last two years, of which WWF’s activities have been an important feature, have shown, to use a trading phrase, that conservation is operating in a ’expanding market’”.841 Men de ekonomiska diskursiva elementen genomsyrar inte bara det som är relaterat till redovisningar och som verkar vara mer eller mindre medvetet, eftersom de kanske är formulerade särskilt för att rikta sig till bidragsgivare. Det påverkar också deras visioner. Till exempel är begreppen med vilka de definierar sina visioner hämtade från det ekonomiska fältet, till exempel ”benefits” som vi såg tidigare: ”[…] the conservation of nature is for the long-term benefit of humanity”.842 Andra exempel är ”långtidsfördelar”, ”egennytta” och ”tillgångar”: “The wild animals are an asset, an important asset, to these under-developed countries not only as a bait for tourists, but as a source of food”; och vidare: “We think it would, not for sentimental reasons, but for reasons of self-respect and self-interest. We want to preserve wildlife not so much to help animals, as to enrich mankind”.843 Att ekono-miska insatser i naturen ska göra mänskligheten ”rikare”,844 innebär en nytto-anda (att man ser någon sorts investering i detta, vilken ska ge avkastning). 837 Se vidare Frängsmyr (1990), s. 78 ff. 838 World Wildlife Fund (1965), s. 24 839 World Wildlife Fund (1971), s. 11. 840 World Wildlife Fund (1965), s. 13. 841 World Wildlife Fund (1965), s. 18. 842 World Wildlife Fund (1965), s. 17. 843 World Wildlife Fund (1965), s. 153 och s. 151. 844 “[...] spiritual enrichment”, World Wildlife Fund (1965), s. 23; “We want to preserve wildlife not so much to help animals, as to enrich mankind”; s. 151.

197

Bevarandet av naturen ska vara till nytta för mänskligheten och inte ha ett värde i sig, som det hävdas inom vissa ekologiska varianter eller inom envi-ronmentalismen. Det blir illustrativt med följande citat: ”Conservation is for man and for the long-term benefit of humanity. To ignore it is short-sighted and improvident”.845

Efter UNCHE I visar Världsnaturfonden i stort sett en sammanfallande syn med Ward och Dubos. Världsnaturfondens årsrapport 1973–74 inleds just med ett citat ur boken Only One Earth som handlar om “wilderness and its preservation”.846 Men förutom referenser och associationer till den veten-skapliga diskursiva ordningen (Världsnaturfonden profilerar sig som den verkställande armen för systerorganisationen IUCN, vilken framställs som WWF:s vetenskapliga rådgivare) försöker Världsnaturfonden dra nytta av andra allmänt internaliserade element av breda diskursiva ordningar, till exempel den ekonomiska och den religiösa. I relation till Världsnaturfondens projekt i Tredje Världen sägs: “Our partnership with economists and plan-ners is an essential contribution to achieving sustainable development. And our newly-developing partnership with religious organizations is potentially a great step forward in spreading conservation awareness”.847 På detta sätt smältes aspekter från båda dessa ordningar in i organisationens text, något som söker att förstärka budskapen med hjälp av affinitet med konventioner-na eller allmänt vedertagna värderingar. Det är exempelvis avsikten när Världsnaturfonden säger att ”[…] conservation is ultimately to a large extent the responsibility of the governmental authorities of this world”.848 Denna sista idé, ”authorities of this world”, antyder att det också finns auktoriteter som inte är ”från denna värld”, något som kan associeras till religiösa dis-kurser. Närheten till kristendomen ser man också senare i en presentation av påven (med vördnad), med syfte att producera positiva associationer utifrån det erkännande som påven åtnjuter.849

KUBAS REGERING I ett tal från 1964 utgår Castro från att människan omvandlar naturen och att sådana ingrepp inte kan göras utan risk och därför är det nödvändigt att be-trakta naturens egna lagar.850 De här grundantagandena är väl förankrade i

845 World Wildlife Fund (1965), s. 23. Kursiverad i originalet. Idén att man kan höja levnads-standarden för hela befolkningen i en stor region finns på flera ställen i texten. 846 World Wildlife Fund (1974), s. 10. Där citeras ett helt stycke från s. 170 av Ward & Dubos (1972a). 847 World Wildlife Fund (1986), s. 11. Detta riktas särskilt mot Tredje Världen, där Världsna-turfonden hade de flesta av sina projekt. 848 World Wildlife Fund (1973), s. 12. 849 World Wildlife Fund (1986), s. 12. 850 ”[…] el hombre transforma la naturaleza […] mas la naturaleza tiene sus leyes, y la naturaleza no se puede revolucionar impunemente. Y es necesario considerar esas leyes como un conjunto […]”. Castro (1994), s. 1; tal från 1964.

198

den marxistiska teorin.851 Man ser också här en inhemsk diskursiv påverkan: den kubanske politikern och poeten från 1800-talet och en av den kubanska revolutionens inspirationskälla José Martí hävdade ”att studera naturens krafter och lära sig att kontrollera dem är det rakaste sättet för att lösa de sociala problemen”.852 Vidare är grundantagandet att ”allt man gör i naturen påverkar något annat” passande med Engels förtjusning över termodynami-kens andra lag853 och även med dåtidens spridda idé att många tekniska fram-steg haft en negativ inverkan på naturen (särskilt efter Carsons bok Tyst vår 1962 var detta en utbredd uppfattning). Vid mitten av 1960-talet var det första gången som någon öppet sammankopplade miljöaspekter och produkt-ionssystem, herravälde och kolonialism. Detta bidrog till utvecklingen av en ny konfiguration, som man främst ser hos Jordens Vänner och Oi Committe några år senare.

Kubas regerings tanke att behärska naturen för att kunna öka produktion-en kan relateras till USA:s handelsembargo och öns extrema väderförhållan-den. Synen på relationen mellan naturen och människan är fortfarande vid mitten på 1980-talet mycket lik uttalandena från 1960-talet: ”Naturen har en viss påverkan på människan; denna utmaning som naturen ger oss kommer säkerligen att öka vår styrka att kämpa mot de sociala förhållanden som för-hindrar vår utveckling”.854 Citatet visar en relation mellan natur och utveckl-ing som präglas av Castros materialistiska teoretiska grund, det vill säga att han ser människan som produkt av omständigheterna i vilka hon lever och att hon agerar utifrån dessa för att nå de uppsatta sociala målen. Detta ser man också i uttalanden från statsrådet Rodríguez som i början på 1980-talet uttryckte sig mycket positivt inför att utnyttja och härska över naturen för de möjligheterna som dess exploatering ger855 och vidare när han uttrycker sig i mycket positiva termer kring gentekniken, då han refererar till de senaste vetenskapliga framstegen på det området.856 Dessa exempel visar den ku-banska diskursens samklang med människans herravälde över naturen och med tilltron till vetenskapen.

JORDENS VÄNNER De flesta av Jordens Vänners inspiratörer är just världsberömda biologer som uttalade sig om miljöfrågan i ett samhälleligt perspektiv: Rachel Carson,

851 Engels skriver i Naturens dialektik att det som karakteriserar människan är just den med-vetna transformationen av naturen. Arbetet förvandlar naturen till rikedom: djuren utnyttjar naturen, medan människan, däremot, behärskar den. Engels (1975 [1925]), s. 107 och 117. 852 Martí citerad i Núñez Jiménez (1998), s. 5 (min översättning). 853 Se Engels i Naturens dialektik. Engels (1975 [1925]). 854 Castro (1994), s. 4 (min översättning). 855 “[…] aprovechar y continuar el sorprendente dominio de la naturaleza y de la explotación casi increíble de sus posibilidades que ahora nos confiere el progreso técnico”. Rodríguez (1984), s. 29 (tal 1983). 856 Rodríguez (1984), s. 33 (tal 1983) och s. 95 (intervju 1983). (”Ingeniería genética” i originalet).

199

Barry Commoner, Paul Ehrlich och René Dubos (de två sista skriver också i Jordens Vänners bok The Environmental Handbook 1970), för att nämna några. De hade skrivit böcker om samma fråga och uttryckte sig i liknande termer och med liknande grundsyn. Den syn på befolkningsfrågan som Jor-dens Vänner presenterar är lik Ehrlichs texter i boken The Population Bomb.857 Ett annat exempel: människorna är produkter av både sin arvsmassa och sin totala miljö, något som gör att det blir ”teoretiskt möjligt att förbättra människans lott på jorden genom att manipulera med de miljöfaktorer som formar hennes natur och betingar hennes öde”, skrev Dubos 1968.858 Han ansåg att människans ”biologiska och sociala [natur] emellertid utgör ett i […] hög grad integrerat system”.859 Detta är ett bra exempel på vilka sorters kopplingar de här biologerna (och följaktligen Jordens Vänner) gjorde mel-lan de biologiska och de sociala faktorerna. Jordens Vänners syn är präglad av å ena sidan biologins diskursiva praktik, å andra sidan av den kritiska inställning som dessa författare hade gentemot tillämpning av vetenskap och styrning av information. De flesta personer hade ”i stor utsträckning svävat i total okunnighet om miljökrisens omfattning”,860 skriver Commoner nästan tio år efter Carsons påpekande om samma sak och det är samma grundtanke som finns kvar i de två analyserade böckerna utgivna av Jordens Vänner, nämligen att okunskap eller brist på kännedom också är ett problem.

Kritiken som Jordens Vänner ger av den hänsynslösa exploateringen av de resurser som ”ingen” äger (”allmänningarna”) ser man också i beroende-teorin och världssystemteorin. Wallerstein hävdar att en öppen resurs ger hög avkastning därför att den som kammar hem vinsterna inte betalar no-tan.861 Men även om Jordens Vänner visar en viss påverkan av den spridda marxistiska andan kan man inte betrakta den som en marxistisk organisation. Den ekologiska frågan ansågs varken vara en höger- eller vänsterfråga, utan den står över traditionella partipolitiska strider.862 Budskapen är, följaktligen, en omstrukturering av många aspekter av samhället med syfte att införa för-ändringar. De föreslår lösningar inom det nuvarande samhällets ramar, till exempel att förorenaren betalar (”[…] the paying of some monetary rent in order to get the practice of pollution stopped”)863 eller en utveckling av skat-

857 Liknande meningar och resonemang ser man i Ehrlichs artiklar i The Environmental Handbook och Jordens Vänners formuleringar i The Stockholm Conference. 858 Dubos (1972 [1968]), s. 10. 859 Dubos (1972 [1968]), s. 213. 860 Commoner (1974 [1971]), s. 177. 861 Wallerstein (2007 [2004]), s. 82. ”An essential element in the accumulation of capital is for capitalists, especially large capitalists, not to pay their bills”. Wallerstein (1999), s. 78. Denna tanke att monopoliseringen av naturen försörjer kapitalisten med en extraprofit utgör också interdiskursivitet med marxismen. Se Marx (1978 [1894]), s. 685. 862 De Bell (1970), s. 314. 863 De Bell (1970), s. 105. Ytterligare ett exempel är: “[…] to charge a polluter for the pollut-ion he causes”. De Bell (1970), s. 106.

200

ter och bidragssystem (”Taxing is a good coercive device”).864 Den nära re-lation till den politiska diskursiva praktiken på 1970-talet som Jordens Vän-ner visar präglade deras diskurs av ”solidaritet”; de talar om “internationell solidaritet med de fattiga och förtryckta folken”.865 Solidaritetstänkandet blir också tydligt när de parafraserar den vänsterorienterade filosofen André Gorz: ”bara det som är bra för alla är bra för dig”.866 Detta diskursiva uttryck om solidaritet förändrades under 1980-talet till en mer ”ekosofisk” karaktär; fr.o.m. 1981 använder Jordens Vänner i Sverige sin slogan ”För ett mänsk-ligt samhälle på ekologisk grund”.867

OI COMMITTEE Vad gäller miljöfrågan uttrycker ungdomskonferensen IYCHE sitt mål som ”safeguard the global environment”,868 något som påminner om Världsnatur-fondens diskursiva uttryck. För detta måste man se ”man’s activities in ba-lance with his environment”,869 en influens från ekologin som är närvarande i de andra diskurserna alltsedan Carson publicerade Tyst vår. Denna ekolo-giska princip passar bra med Oi Committees holistiska perspektiv. Det cen-trala budskapet i diskursen är nödvändigheten av alternativa inställningar till de rådande synsätten. Trots att IYCHE inte har explicita mål som grupp går deras förslag till lösning ut på att utveckla ett annorlunda socialt system. Allmänt uttrycker de detta på följande sätt: ”This peace can only take place when the existing social, economic and political structure is changed to be completely responsive to the needs of all mankind and the environment”.870 Just i detta avseende ser man en interdiskursivitet med NAM, en av dåtiden känd och inflytelserik internationell organisation som reste ”allt starkare krav på en ny ekonomisk världsordning”.871

864 De Bell (1970), s. 46. Ytterligare exempel är: ”This problem could be solved by providing a subsidy or tax relief […]”, De Bell (1970), s. 201. “[…] financial incentives to limit families are not perfectly just, but […] a simple change in tax structure, making people who (say) have fewer children in future pay less tax, could help a great deal”. Friends of the Earth (1972), s. 154. “All subsidies and other support of […] must be stopped immediately”. De Bell (1970), s. 212. 865 Jordens Vänner (1979a), s. 17. I flera nummer av tidskriften på 1970- och 1980-talet rubri-cerades en spalt som ”solidarisk handel i praktiken” och gav råd om hur man kan handla solidariskt. 866 André Gorz (Ekologi och politik, 1979), refererat i Jordens Vänner (1980a), s. 22. 867 Under tidskriftens rubrik Jordvännen står: ”För ett mänskligt samhälle på ekologisk grund”. Jordvännens logotyp är just en hand som håller i en jordglob i form av ett ägg, en bild som representerar den diskursiva bilden av Jorden som en skör planet. 868 Oi Committee International (1972), s. 82. 869 Oi Committee International (1972), s. 87. 870 Oi Committee International (1972), s. 60. Bland rekommendationerna föreslår de en utökning av offentlig egendom, till exempel strandområden: ”We strongly oppose the private ownership by individuals, private groups or commercial organizations of these areas”. Oi Committee International (1972), s. 66. 871 Nationalencyklopedin (1998), (Alliansfria rörelsen).

201

Ungdomskonferensen IYCHE formulerar frågan i relation till social och ekonomisk utveckling med relaterade politiska och sociala konflikter. I in-troduktionen till boken The Hamilton Documents skriver Oi Committee: “To the Asians, Africans, and Latin Americans it is inconceivable to discuss the environment before they can control their own economic, political, and so-cial life and their natural resources”.872 I den asiatiska regionala rapporten uttrycktes detta tydligt: “[…] without solving the social and economic prob-lems underlying our societies, eg., external ownership of our resources, une-qual distribution of wealth and profit orientation which are the basis causes of war and conflict, it will be impossible to cure the symptoms of environ-mental deterioration”.873 Oi Committees position utgör det som vi tidigare har kallat för ”tredjevärldistiska” diskurser och går på samma linje som de alliansfria staterna (NAM). Skillnader jämfört med NAM eller med den ku-banska regeringens diskurs verkar inte finnas på den aktuella punkten: “The currently developed nations have exploited the peoples and resources of the developing nations in their advancement and expansion”.874 Eftersom till-gången på resurser minskar successivt sätts de utvecklade länderna i en svår situation för att behålla sin levnadsstandard och utifrån den vanliga (”primi-tivistiska” enligt Oi Committee) positionen inom Väst ”it can only be sup-posed that they will continue to exploit the Third World to the greatest extent possible” (ibid). Därför är affiniteten mellan Tredje Världens syn i IYCHE:s regionala rapporter och Kubas regerings syn också stor, trots att ingen ku-bansk representant deltog i Hamilton. Dessa diskurser har i stort sett samma utgångspunkter, kanske med skillnaden att IYCHE ansåg att vetenskapen och tekniken är till för att hjälpa människan att leva med naturen och inte för att erövra den.

GREENPEACE Greenpeaces inspirationskällor verkar vara ganska utbreda. Greenpeaces “ekologiska filosofi” härleds från följande tanke: “Just as Copernicus demonstrated that the earth is not the centre of the universe, so ecology teaches that man is not the centre of life on this planet”.875 Förutom en ”Greenpeace-filosofi” framförs också en ”Greenpeace-etik”: denna etik “is one of personal responsibility and nonviolent confrontation”,876 vilket passar med modernismens sekulära och individcentrerade diskurs. Men viss inspi-ration i asiatisk filosofi ser man i Hunters text när han hävdar att ekologin ”har tvingat oss” tänka och resonera stort och litet, se både makro och mikro samtidigt och denna attityd ”that ecology is forcing upon us, it has some

872 Oi Committee International (1972), s. 1. 873 Oi Committee International (1972), s. 25. 874 Oi Committee International (1974), s. 2. 875 Hunter (1980 [1979]), s. 381. 876 Hunter (1980 [1979]), s. 382.

202

amazing parallels with Zen” (min kursivering).877 Men som vi såg tidigare hämtade Greenpeace också inspiration från indianernas filosofi. Hunter skriver: ”I had on board a copy of a book called The Warriors of the Rain-bow, containing a collection of North American Indian prophecies and myths”.878 Denna inspiration, som vi har behandlat i ett tidigare avsnitt, gjorde att Greenpeace etablerade goda relationer med indiangrupper i Nor-damerika och fick stöd från dem.879

Trots att Greenpeace definierade sig som en icke-politisk grupp engage-rad i att stoppa kärnvapenprov och trots sina handlingar med civil olydnad, hade organisationen från början en samstämmighet med den rådande demo-kratisynen i Väst. Det gav Greenpeace möjlighet till ett brett kontaktnät, inte bara med andra miljöorganisationer (till exempel Jordens Vänner 1974 i Frankrike)880 utan också med personligheter som Jacques Cousteau, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir.881 Greenpeace menade att dess organi-sation “have demonstrated the ability for self-reliance and democratic deci-sion-making”,882 något som är ett tydligt avståndstagande från grupper som var styrda uppifrån (till exempel Världsnaturfonden) eller de som tillämpade den “demokratiska centralismen” (till exempel de socialistiska länderna) och tecken på positionering.

ROMKLUBBEN I rapporten The Limits to Growth är MIT-teamets forskare medvetna om kulturella aspekter i relation till miljöfrågan och gör några intressanta kom-mentarer. Modernitetens teknologiska framgångar har hjälpt till att skapa en teknologisk optimism som präglar synen på de aktuella problemen. ”Since the recent history of a large part of human society has been so continuously successful, it is quite natural that many people expect technological break-throughs”.883 Detta har format en kulturell tradition, hävdar författarna. Till exempel gör naturen alltid motstånd mot tillämpningen av teknologi som avser att producera tillväxt, men resultaten av sådana praktiker har varit så framgångsrika att det har lett till synen att det går att töja gränserna i stället för att leva med dem.884 Detta har blivit förstärkt med den traditionella synen på ”jordens skenbara ofantlighet” och ”människans litenhet”, vilket gör att ingreppen ses som ofarliga.885 Denna tanke, som är påverkad av den kristna föreställningen att naturen är till för att exploateras och av modernitetens 877 Hunter (1980 [1979]), s. 385. 878 Hunter (1980 [1979]), s. 35 och 159. 879 Hunter (1980 [1979]), s. 393. 880 Hunter (1980 [1979]), s. 146. 881 McTaggart (1973), s. 5. 882 Ur ett avtal med sina finansiärer i Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 883 Meadows et al. (1972a), s. 137. 884 Meadows et al. (1972a), s. 156. 885 “[...] the apparent immensity of the earth and its resources and by the relative smallness of man [...]”. Meadows et al. (1972a), s. 157.

203

tilltro till vetenskapen (jag diskuterar dessa mer ingående längre fram), håller på att förändras menar författarna, utifrån det faktum att man har börjat se naturens gränser. Författarna är också medvetna om att resultaten av deras simuleringar kan betraktas som ”bättre” eller ”sämre” utifrån olika kulturella värderingar: de lämpligaste åtgärder som de föreslår för att undvika kollap-sen (efter att de har studerat förändringar i framtidens utveckling med hjälp av datorberäkningen) anses som positiva utifrån just de egna kulturella vär-deringarna.886 Kanske är detta försök att luta sig mot kulturella skillnader i tolkningen av förslaget ett sätt att undvika den kritik som riktades mot den, att rapporten söker stöd i det neomalthusianska budskapet om befolknings-tryck och i naturbegränsningar (som Paul Ehrlich skrev i sin bok The Popu-lation Bomb 1968),887 vilket fokuserar på de tekniska dimensionerna av frå-gan.

I Romklubbens andra rapport, Mankind at the Turning Point, blir det tyd-ligt att författarna har tagit hänsyn till kritiken som den första rapporten fick. I denna andra rapport tas de sociala och politiska variablerna upp på ett mer tydligt sätt. Författarna ifrågasätter att en bild ”described in purely economic terms, can take place at all in view of organizational, political, and resources constraints”.888 Deras nya “scenarioanalys” inkluderar möjliga sociopolitiska händelser,889 något som pekar på att de tar hänsyn till andra diskursiva mani-festationer som ger särskild relevans till dessa. De inkluderar också FN:s syn på samarbete: författarnas förslag på lösning anses kunna förverkligas endast ”in the spirit of truly global cooperation, shaped in free partnership […]”.890

WARD OCH DUBOS I rapporten Only One Earth kritiseras diskursen “the limits to growth” kraft-igt: ”There are those who argue that the only way in which the problem of environmental renewal can be met is by slowing down a rate of economic growth which has in it a number of highly irrational elements”.891 Rapportens författare pläderar inte för en minskning av produktion och konsumtion (som var en idé huvudsakligen från socialister, men delvis också från Oi Commit-tee och Jordens Vänner), därför att ”modests rates” av expansion inte produ- 886 “The values that cause us to rank computer outputs as ‘better’ or ‘worse’ are the personal values of the modeler or his audience”. Meadows et al. (1972a), s. 164. 887 Jamison (2003), s. 68. 888 Mesarovic & Pestel (1974), s. 66. 889 “A sequence of possible events and sociopolitical choices is termed a scenario and the method is termed scenario analysis”. Mesarovic & Pestel (1974), s. 34 (kursiverat i origi-nalet). 890 Mesarovic & Pestel (1974), s. 157. ”It is possible to resolve the crisis through cooperation rather than confrontation” och “Global issues can be solved only by global concerted action”. Mesarovic & Pestel (1974), s. 144 och 145 (kursiverat i originalet). 891 Ward & Dubos (1972a), s. 197. De fortsätter med sin kritik mot tillväxtkritikerna genom att tillägga: “The root of the trouble, they argue, is the spewing out of ever more effluents from factories and power stations to produce a vast number of now basically superfluous goods”.

204

cerar ”a ’monstrosity’ of environmental degradation”.892 Motiveringen bakom ett sådant påstående är att ”growth and environment are not in neces-sary opposition”.893 Därför reser de inte invändningar mot eller ser inga pro-blem med den ”gröna revolutionens” genmanipulering. De negativa sociala konsekvenserna (till exempel övertalighet) anses kunna övervinnas med en bättre samhällsplanering, en strategi som de anser vara en bra förvaltning av jorden (”stewardship of the earth”).894

I rapporten finns det explicita referenser till Rachel Carsons kritik mot överanvändningen av gifter, utbredningen av monokulturer och hennes väd-jan om mer kunskap och mer forskning.895 Som biologer delar Ward och Dubos naturligtvis Carsons grundtanke om ekologisk balans och den diskur-siva synen på naturens ömtålighet. Tilltron till vetenskapen finns närvarande i hela Only One Earth och kan illustreras med följande mening: ”The scien-tific method […] can provide men with better, more reliable and wiser means of working with his environment”.896 Detta är relaterat till människans herravälde över naturen, något som författarna tar upp i den nästföljande meningen: ”Nature has so many unstable, unpredictable and violent facets that man needs all his probing intelligence and enormous potentiality for understanding to enhance and stabilize its capricious bounties”. I relation till detta måste man se författarnas inställning till kärnkraften; om den inte är positiv är den åtminstone resignerad: ”[…] atomic energy looks like being the most likely answer”.897 Deras relativt positiva inställning speglas när de överväger fördelar och nackdelar med kärnkraften och benämner nackdelar-na som ”hazards” i stället för ”disadvantages” (eller ”drawback”).898 Ännu ett interdiskursivt exempel på deras positiva inställning till kärnkraften som alternativ energi till olja är när de drar en parallell mellan Prometheus-legenden899 och utvecklingen av kärnkraften: i legenden befrias Prometheus efter mycket lidande, något som bör tolkas som att efter den nuvarande peri-oden av lidande förväntas mänskligheten få befrielsen av kärnkraftanvänd-ningen. Rapporten pläderar för utvecklingen av (det nödvändiga valet av) kärnenergin, bara det görs ”med försiktighet”.900

892 Ward & Dubos (1972a), s. 200. 893 Ward & Dubos (1972a), s. 202. 894 Ward & Dubos (1972a), s. 25. 895 Ward & Dubos (1972a), s. 81, 107 ff., 112, 121 ff., 135 och 249. 896 Ward & Dubos (1972a), s. 86. 897 Ward & Dubos (1972a), s. 196. 898 ”Advantages” och ”hazards” i originalet. Ward & Dubos (1972a), s. 190 ff. 899 Prometheus var i den grekiska mytologin en titan som skapade människorna av lera. Han stal elden från himlen för att lyfta människan till en högre kulturnivå. För detta straffades han av Zeus och fjättrades vid en klippa, där en örn ständigt hackade i hans lever. Han befriades efter en lång tidrymd. Nationalencyklopedin (1998), (Prometheus). I Ward & Dubos (1972a) refereras till legenden på sidorna 39, 52, 65, 186 ff. Om atomenergin som lösning se Ward & Dubos (1972a), s. 183 ff. 900 Ward & Dubos (1972a), s. 186 ff.

205

I rapporten Only One Earth förbises inte idéerna med betoning på rättvi-sefrågor som Jordens Vänner och de unga vetenskapsmännen från IYCHE hade presenterat i sina bidrag till FN:s konferens. ”There is an inevitable an essential element of a redistribution of resources underlying the problems of the environment”,901 sägs det, men inga konkreta alternativ finns beskrivna. Angående misären i fattiga länders städer visar författarna till rapporten Only One Earth sin oro inför de ”profoundly disturbing questions about social justice and quality of life”.902 Deras förslag på lösning (böter, skatter och avgifter för miljöfarliga utsläpp) handlar inte om en systemändring. De före-slagna lösningarna är beräknade på kostnader, priser, marknadens reglering, statens subventioner etc., allt inom det nuvarande ekonomiska systemet, till exempel uttrycken “The energy equation”, “The price of pollution” och “Who bears the cost?”.903 Om en del av miljökostnaderna täcks med skatte-medel ”skulle resultatet i marknadsekonomier helt enkelt bli att en balans upprättas”, eftersom slutsatsen som dras är att det ”skulle bli till förmån för de mindre förmögna”.904 Detta utgör en intressant hantering av en rättvise-fråga inom ramen för marknadsekonomin, trots att det innebär en viss in-kongruens, eftersom författarna är medvetna om att ”the market is a limited tool for dealing with collective needs”.905 Alltså, samtidigt som rapporten pläderar för marknadsekonomin och decentralisering talar den också för en mer planinriktad organisation: ”In a sense, a national plan is ecology prac-tised at the country level”.906 Författarna ser att fördelarna med ”planekono-min” är just att länderna med planekonomi har lättare få grepp på helheten och styra (det tas upp flera positiva exempel från Sovjetunionen, Rumänien och Bulgarien).907 Men de ser också nackdelar: ”But, by a paradox, it is pre-cisely this achievement [centraliserad planering] that has created new pres-sures on the economic system and reinforced the difficulty of a number of earlier problems”.908

FÖRENTA NATIONERNA FN:s dokument fungerar som ett bra instrument för att legitimera ”utveckl-ingsdiskursen”. Om den låga utvecklingen av Tredje Världen är grunden till dess miljöproblem då är utveckling bästa naturskyddet och nyckeln till lös-ningen. Tydligt står det i deklarationen från UNCHE I: ”In the developing countries most of the environmental problems are caused by under- 901 Ward & Dubos (1972a), s. 202 (kursiverat i originalet). 902 Ward & Dubos (1972a), s. 240. 903 Ward & Dubos (1972a), s. 94 ff., s. 183 ff. och s. 196 ff. 904 Ward & Dubos (1972b), s. 89. 905 Ward & Dubos (1972a), s. 162 (kursiverat i originalet). De anser också att inom kärn-kraften “We simply cannot apply the liberty of unregulated competition”. Ward & Dubos (1972a), s. 194. 906 Ward & Dubos (1972a), s. 163. 907 Ward & Dubos (1972a), s. 140, 146, 158 ff. och 164. 908 Ward & Dubos (1972a), s. 60.

206

development. […] Therefore, the developing countries must direct their ef-forts to development”.909 Men denna tanke finns under 1980-talet också: ”There was much reference to environment-development interlinkages dur-ing the debate at Stockholm. […] Accordingly, the priority for developing countries has to be more accelerated development”.910 I rekommendationerna förekommer ofta att i-länderna bör stödja u-länderna med ekonomiskt och tekniskt bistånd (”assistance”).911 Tanken bakom detta bistånd är att den skulle bidra till u-ländernas utveckling. De stora klyftorna mellan länderna verkar osynliga när det föreslås samarbete på jämlika villkor: ”International matters concerning the protection and improvement of the environment should be handled in a co-operative spirit by all countries, big or small, on an equal footing”.912 Denna idé om jämlika villkor gick stick i stäv med Tredje Världens kritik att de rika länderna bär ansvaret för problemet. Från texten härleder man också att alla står lika inför problemet. I FN:s gen-eralsekreterares tal i konferensen läser man: ”Industrialists, workers, con-sumers, public servants, rich and poor suddenly discovered that they were all sitting in the same boat […]”913 (min kursivering). Detta är exempel på att texten anpassas till dess konsumenter och formuleras med en välkänd meta-for i syfte att bevara den officiella diskursens legitimitet. Fairclough uttryck-er det som “the translation of official sources and official positions into col-loquial discourse is to help legitimize these official sources and positions with the audience”.914 Det kan nog stämma att ”vi sitter i samma båt”, som generalsekreteraren hävdar, men det återspeglar inte tanken hos Jordens Vänner, Oi Committee och den kubanska regeringen, att några kan sitta med piskan i handen och de flesta sitta fastkedjade och ro. FN:s formulering där-emot ger intrycket att vi är likställda inför problemet. Eftersom man i andra delar av FN:s text tydligt läser skillnaderna som görs mellan länderna915 tol-kar jag detta mer som att användningen av dessa uttryck söker bekräfta dis-kursen om ”en värld” än att det handlar om en särskild politik.

En annan idé som vi har återfunnit i alla de undersökta diskurserna och som också verkar vara väl etablerad på FN-nivån är tankarna som utvecklas från idén att naturen är till för människans nytta. Ofta läser man om ”the need to protect and improve the human environment for the benefit of their

909 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 83–84. 910 United Nations Environment Programme (1988), s. xi. Här kan man se en skillnad mot Världsnaturfonden, vilken ansåg ”that conservation is an essential tool for development”. World Wildlife Fund (1971), s. 217. 911 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 14, 65–69 och 90–99. ”Finan-cial, technical and material assistance” (läser man i Rekommendation 16). 912 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 88. 913 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 159. 914 Fairclough (1995b), s. 73. 915 Särskilt i dokumenten efter UNCHE I, till exempel ”The means of accomplishing these goals will vary from country to country”; World Commission on Environment and Develop-ment (1987), s. 96.

207

population”.916 I denna formulering (vilken upprepas flera gånger i FN:s rapport från UNCHE I) står det inte att miljön ska vårdas eller bevaras, utan den ska skyddas och förbättras för människans skull. Denna idé håller sig kvar, fast med anpassningar till idén om hållbarhet. I flera av kapitlen i Our Common Future (de s.k. ”Gemensamma Utmaningar” som handlar om be-folkning, livsmedel, ekosystem, energi, industri och staden) ses problemen först och främst i ekonomiska termer. Tanken som genomsyrar alla dessa kapitel är att man löser problemen genom att förbättra utnyttjandet av natu-ren (”the sustainable use of resources”),917 det vill säga genom en hållbar utveckling.918 Man ser att FN:s diskurs på 1980-talet fortfarande är centrerad kring utveckling, fast nu med inslag av social rättvisa919 och ett mer holistiskt grepp.920 ”Övergången till det hållbara samhället” kräver ekonomisk support från rika länder till utvecklingsländer: ”Developing countries, as stated earlier, need a significant increase in financial support from international sources for environmental restoration, protection, and improvement and to help them through the necessary transition to sustainable development”.921 Relationen mellan ekonomisk utveckling och hållbar utveckling ser man också i följande citat: “Nations are seeking a new era of economic growth. The level of spending on arms diminishes the prospects for such an era – especially one that emphasizes the more efficient use of raw materials, ener-gy, and skilled human resources”,922 det vill säga eran av hållbar utveckling.

4.2.2 Sammanfattande anmärkningar Här börjar man tydligare se de punkter som är sammanfallande och de som är divergerande mellan olika diskurser, men den utveckling då aktörerna

916 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 87. 917 World Commission on Environment and Development (1987), s. 79. “[…] optimal use of the Earth's resources”, s. 218. “Once implemented, those measures will make a major differ-ence in the effective use of existing resources in making the transition to sustainable devel-opment”, s. 340. 918 En illustrativ mening är ”The application of the concept of sustainable development to the effort to ensure food security [men det krävs att man] requires systematic attention to the renewal of natural resources”. World Commission on Environment and Development (1987), s. 144. 919 World Commission on Environment and Development (1987). “[…]economic and social justice within and amongst nations” (s. 49), “Poverty, injustice, environmental degradation, and conflict interact in complex and potent ways” (s. 291) och “human rights” förekommer i många olika sammanhang. 920 World Commission on Environment and Development (1987). “Need a more holistic approach”, s. 144. “It requires a holistic approach”, s. 311. 921 “Transition to sustainable development” förekommer många gånger (s. 41, 230, 312, 326, 332) och ett illustrativ exempel på FN:s roll i det är: ”[…] the UN can and should be a source of significant leadership in the transition to sustainable development and in support of devel-oping countries in effecting this transition. World Commission on Environment and Devel-opment (1987), s. 317. 922 World Commission on Environment and Development (1987), s. 298.

208

börjar ändra eller anpassa sin diskurs kommer vi att analysera i dimensionen social praktik under verktyget hegemoniska processer. Sammanfattningsvis kan man, vad gäller interdiskursivitet, säga följande om varje diskurs:

• Carson utvecklar sin diskurs med startpunkt i disciplinen biologi. Hon

utgår från premissen att människan är en del av naturen och att i naturen råder en balans som nu har rubbats på grund av okunskap och fel hante-ring. Denna kritik för in ett nytt element som öppnar för en ny diskursiv praktik.

• Världsnaturfondens diskursiva framställning bygger på element från främst den naturvetenskapliga disciplinen, den politiska och den ekono-miska sfären, men den bygger också på kulturella värderingar i affinitet med konventionerna.

• Kubas regering, med stöd i den marxistiska traditionen, visar en stark relation till både tilltro till vetenskapen och människans herravälde och kontroll över naturen. Denna diskurs gör direkta kopplingar mellan mil-jöaspekter och det rådande produktionssystemet och de internationella relationerna.

• Jordens Vänners inspiratörer är biologer som uttalade sig om miljöfrå-gan i ett samhälleligt och kritiskt perspektiv, men man kan även spåra en viss påverkan av den spridda marxistiska andan och tanken att problemet inte kan lösas inom de aktuella samhällsramarna.

• Oi Committee ser, ur ett holistiskt perspektiv, att problemet med balan-sen mellan människan och hennes miljö främst förorsakas av kolonial-ism och imperialism. Diskursen har många beröringspunkter med de al-liansfria staternas diskurs och Kubas regerings diskurs, men även med Jordens Vänners diskurs.

• Greenpeaces inspirationskällor är både västerländsk kultur och andra kulturers syn på ekologiska samband. Greenpeaces syn och agerande är inte alternativ till den rådande demokratisynen (till exempel gör inte fredsaktivism och civil olydnad Greenpeace till en antisystemisk organi-sation).

• Romklubben ser också att naturen finns för att exploateras och har också stark tilltro till vetenskapen. Romklubbens teknokratiska diskurs och budskap har kritiserats för att vara neomalthusiansk. Genom en utveckl-ing mot mer hänsyn till politiska och kulturella variabler närmar den sig FN:s syn.

• Ward och Dubos syn bygger i stort sett på biologernas och Carsons grundtanke om ekologisk balans och om naturens ömtålighet. De ställer sig också kritiska till användning av gifter och utbredningen av mono-kulturer men ser, liksom FN, att miljö inte står i opposition till tillväxt. Både vetenskapen och marknadsekonomin anses vara delar av lösning-en.

209

• Tanken om ekonomisk tillväxt som grund för välstånd genomsyrar hela FN:s diskurs och är grunden till FN:s linje om ekonomisk support från rika länder till utvecklingsländer. Förutom utvecklingsdiskursen anam-mar FN Ward och Dubos diskurs om ”en värld”.

Alla aktörerna anammar, mer eller mindre, premissen i Carsons diskurs att människan är en del av naturen och att i naturen råder en balans som nu människan har rubbat. De olika aktörers miljödiskurs får influenser från olika håll, till exempel från politiska diskurser (rättvisa, fred, kolonialism och imperialism influerad av den marxistiska andan). Dessa influenser ses inte bara i Kubas regerings diskurs utan också i diskurserna från Oi Commit-tee och Jordens Vänner. Från ekonomiska diskurser ser man tanken om eko-nomisk tillväxt som grund för välstånd i flera av dem (bl.a. i FN och i den kubanska regeringen), vilket är nära relaterat till tanken om utveckling i en ”developmentalistisk” diskurs. Tillväxtens gränser, nolltillväxt och skatter som styrmedel är andra exempel som flera aktörer tar upp i olika samman-hang. Tilltro till vetenskapen är stark också i olika diskurser (särskilt i Car-son, Kubas regering, Romklubben och Ward och Dubos). Kristendomens påverkan (människan är herre över naturen och den är till för att exploateras) ser man särskilt i Carson, Världsnaturfonden, Romklubben, Ward och Dubos och FN.

4.3 Koherens Det analytiska verktyget koherens syftar till att se om en texts olika delar relateras väl, så att texten som helhet kan göra intryck på sina mottagare eller konsumenter. Detta har inte bara med textens interna egenskaper att göra utan också med textens cirkulation. Jag kommer här att se dels hur textdelar-na verkar passa med varandra, dels hur andra av våra aktörer tillägnar sig budskapen från övriga texter och hur de uppfattar och drar nytta av varand-ras texter. Producenten av texten har viss makt över vilken uppfattning kon-sumenten bildar sig om texten, något som främst beror på producentens ka-pacitet att hantera konventioner och ideologiska element. En textproducent som bemästrar koherensen lyckas formulera alla delar av sin tes i enighet med varandra (samstämmigt) vilket gör att konsumenten uppfattar den på det sätt som producenten har avsett (det vill säga att det inte uppstår missför-stånd på grund av motsättningar i argumenten eller textdelar som inte passar med varandra). Samstämmigheten i aktörernas uppfattningar (som producent respektive konsument) kommer att hjälpa oss att bedöma texternas koherens.

210

4.3.1 Aktörerna

CARSON Eftersom Carsons text i Tyst vår byggs utifrån biologin, ekologin och gene-tiken riktar hon kritik mot dem som inte förstår de ekologiska principerna. Referenserna som hon gör till andra uttalanden hjälper också att framhäva naturvetenskapens principer. Carson bygger sin syn utifrån vetenskapsmän som uttalar sig om naturvetenskapliga frågor utifrån ett mer socialt perspek-tiv. Till exempel nobelpristagaren Dr. Muller beklagar “[the] resistance to the acceptance of genetic principles on the part of so many, not only of gov-ernmental appointees in the policy-making positions, but also of so many of the medical profession”.923 Att beklaga sig över kollegor offentligt är ett sätt att delta aktivt i en konflikt och eftersträva förändring. Så kan man tolka Carsons syfte med att citera just dessa uttalanden. Stora framsteg har gjorts i riktning mot en filosofi som inte gör våld på jämvikten i naturen, säger Car-son. I relation till det citerar hon en kanadensisk entomolog: ”We must change our philosophy, abandon our attitude of human superiority and admit that in many cases in natural environments we find ways and means of limit-ing populations of organisms in a more economical way than we can do it ourselves”.924 Ett annat illustrativt exempel på denna interna konflikt bland naturvetarna är Carsons citat av ett uttalande av en skogsvårdsinspektör i relation till de omdiskuterade besprutningarna: ”We are abandoning spraying for the Dutch elm disease. This has brought me into conflict with the people who back any recommendations by the United States Department of Agri-culture but I have the facts and will stick with them”.925

Carsons Tyst vår samlar in många uttalanden av skilda naturvetare under det föregående decenniet och sätter dem i ett nytt sammanhang. Det som Carson gör med den här typen av citat är att flytta en intern konflikt inom naturvetenskapen till en annan diskursiv ordning; det är inte längre en enkel intern konflikt mellan naturvetare utan det är en konflikt mellan naturvetare på en offentlig arena med stöd från andra aktörer.926 Det var denna typ av uttalanden som gjorde att Carsons diskurs fick sympati utanför den egna diskursordningen. Genom att citera otaliga naturvetare från olika subdisci-pliner inom biologin samlar hon sin styrka. Jag anser att det var just detta som gjorde att Carsons bok fick den styrka och det genomslag den fick och att det var detta som gjorde att boken blev en milstolpe i miljöfrågan. Som producent lyckades hon överföra sitt budskap och hon tolkas av den stora konsumtionskretsen på det sätt som hon avsåg. Analysen av diskursens ut-veckling innebär inte bara förklaringar till hur diskursen uppkommer och 923 Carson (1991 [1962]), s. 188. 924 G. C. Ullyett i Carson (1991 [1962]), s. 228. 925 Joseph A. Sweeney i Carson (1991 [1962]), s. 110. 926 Man kan säga att det liknar det som Brante och Norman kallar för ”vetenskapsbaserad kontrovers”. Se Brante & Norman (1995).

211

förändras och hur relationen till andra diskurser bestäms utan visar också vilka maktrelationer de har sinsemellan som gör dess utveckling möjlig. Den interna diskussionen inom naturvetenskapen kan ses som kamp om hegemo-nin inom den egna diskursiva ordningen. Carson representerar ett definierat tankesätt inom en diskursiv ordning och därför kan man tala om begynnelsen av en diskurs.

Dittills hade ingen uttryckt en så skarp kritik mot kemiindustrin och de myndigheter som stödde den. Många var tysta av rädsla och Carson fick brev från andra biologer som bad henne om anonymitet, skriver Frank Graham i boken Efter Tyst vår. Där benämner han perioden före och strax efter Tyst vår som ”naturvårdsrörelsens McCarthy-era”.927 När man läser i Grahams bok med vilken noggrannhet Rachel Carson förberedde presentationen av Tyst vår måste man relatera det till begreppet modes of appropriation.928 Detta begrepp har egentligen två olika men relaterade innebörder. Den ena handlar om sättet att producera och presentera kulturella varor (som diskurs) för att göra dem ”passande” med andra kulturella varor (genomslaget för Tyst vår är tecken på tillämplighet). Den andra innebörden är relaterad till sättet att ta emot diskursen och tillägna sig den på författarens förväntade sätt. Det är i det här sammanhanget som Foucault säger att diskurserna blir ”objects of appropriation”, när individerna gör diskurserna till ”sina egna”. Denna sista punkt har en nödvändig relation till den första, eftersom diskur-sen görs egen endast i den mån den är passande med de värden som subjek-tet i fråga har. Diskursen måste vara passande, språkligt och innehållsmäss-igt, med kontexten i vilken den ska tolkas och det kräver kännedom om både genren och den diskursiva och sociala praktiken. Man kan säga att Rachel Carson lyckades med detta, något som förklarar den långa tid det tog för henne att skriva och revidera boken. Det vill säga att hon förutom att skriva bra också bemästrade koderna för att övervinna de barriärer som Foucault beskriver på följande sätt: ”alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst”.929 Ändå var hon ju kontroversiell. När hon ifrågasatte användningen av kemikalier, som hon hävdade drabbade både fågellivet och människan, resulterade det i en våldsam motreaktion från den kemisk-tekniska industrin medan en stor del av forskarsamhället ställde sig bakom henne. Att behärska kulturella koder och konventioner och kunna anpassa texten till dem garanterar inte att mottagandet går smidigt i alla grupper.

927 Graham (1971 [1970]), s. 48. Han syftar på förföljelsen av kritiska röster inom höga offici-ella kretsar och anklagelsen mot dem som landets förrädare. Det nämns också att ”Rachel Carson Memorial Fund” stödjer kritiska vetenskapsmän som har blivit trakasserade av myn-digheterna. Graham (1971 [1970]), s. 269. 928 En utvecklad tillämpning av begreppet modes of appropriation finns i Lury (1992), “Popu-lar Culture and the Mass Media”, som utgör kapitel 8 i Bocock (1992). Se också Thompson (2001 [1995]), särskilt kapitel 5. 929 Foucault (1993 [1971]), s. 7.

212

När det gäller konsumtion av texten och associationer till kulturella aspekter kan man konstatera att Carsons berömvärda sätt att skriva930 under-lättar för läsaren att få en positiv inställning till texten. Hon presenterar natu-ren, och vår relation till den före vår aktuella epok, som idyllisk. Utifrån denna bild kan läsaren antas ta ställning till den period som hon ifrågasätter och då är det lätt att placera den kritiserade perioden som icke önskvärd. Hon gör kritiken samstämmig med denna bild, eftersom hon beskrev idyllen och formulerade kritiken på så sätt att de utgör en enhet. Hon lyckas balan-sera mellan påståenden och belägg, mellan citat och exempel vilket gör att läsaren inte kan missförstå (och stå emot) hennes tes.

VÄRLDSNATURFONDEN Till skillnad från Carson som gav naturen ett värde i sig931 framgår det av Världsnaturfondens texter att bevarandearbetet har, ”as final aim, the preser-vation of nature for mankind”. Detta att naturen har sitt värde för människan skiljer Världsnaturfonden från andra grupper. Världsnaturfonden började betona allt mer den ekonomiska relevansen som miljöarbetet hade: “[…] is not only desirable, from an ethical, aesthetic and scientific point of view, but has become vital on practical economic grounds, and even a condition sine qua non for human life”.932 När Världsnaturfonden träffade påven senare samma år, tonade de däremot ner de ekonomiska aspekterna och lyfte upp de moraliska och spirituella: “Your Holiness, we believe that nature is an im-portant element in human environment [här följer en uppräkning av pro-blem] – these things are essentially a moral, a spiritual issue”.933 Dessa utta-landen utgör bra exempel på Världsnaturfondens hantering av text för att konsumenterna skulle få ett visst intryck av texten. Framhävandet av de eko-nomiska aspekterna måste ses i relation till de specifika historiska förhållan-dena: välfärdens gyllene decennium. Andra rådande politiska faktorer påver-kade Världsnaturfondens praktiska verksamhet och deras syn över desamma.

Till skillnad från de första två rapporterna som var treåriga började Världsnaturfonden så småningom att ge ut rapporterna årligen, för att tillgo-dose publiken med ”up-to-date information” i en taktik som benämndes som ”conservation in action”.934 I samma riktning benämndes verksamhetsåret som ”year of operation”.935 Att införa termer från politiska och militära dis-kursiva ordningar (vilka var präglade av Vietnamkriget, kalla kriget och en del befrielsekrig, till exempel ”strategy”, ”enemy”, ”overkill” och ”war- 930 Mera om det i Graham (1971 [1970]). 931 Carson (1991 [1962]), särskilt kapitel 6 “Earth’s Green Mantle”. Exempel på att Carson anser att naturen har eget värde är inte bara att inse att ”the enormous value of the wildlife habitat remains intact” (s. 79) utan också att hävda att naturen har egen vilja: ”nature own answer” (s. 71). 932 World Wildlife Fund (1970), s. 9. 933 World Wildlife Fund (1970), s. 263. 934 World Wildlife Fund (1969), s. 9. 935 World Wildlife Fund (1969), s. 43.

213

fare”)936 var Världsnaturfondens anpassning till målgruppens politiska ut-tryck (det västerländska samhällets toppskikt). Att säga “[…] put into opera-tion a ‘Grand Strategic Plan’ for world conservation” kan tyckas belägga påståendet ovan, men det blir ännu tydligare med meningen som följer lite längre fram: “[...] including a library and an Operations Intelligence Centre- a kind of ‘Ops. Room’”.937 Ett ”Ops. Room” (“operations room”) definieras som “a room from which military or police operations are directed” och det används i militära genrer.938 Avsnittet ”Organisation”, varifrån citatet ovan är hämtat, avslutas med ”All the meetings has been in the Operations Room at the Morges headquarters”.939

Världsnaturfonden startades av världens ledande eller mest framstående vetenskapsmän och affärsmän940 och organisationen ansåg att utan Världsna-turfondens insats ”[t]here would also be less scientific knowledge, less trained personnel and much less awareness and understanding of nature con-servation the world over”.941 Utifrån sin egen insats i det världsomfattande bevarandearbetet karakteriserar de sig som pionjärer eller banbrytare, något som baseras på den snabba tillväxten som de upplevde de första åren (fram-gångar som ledde till stärkt självförtroende).942 Organisationens verksamhet illustrerades som ”like the hero in a western, the World Wildlife Fund rode in to the rescue”.943 Bilden av sig själv utvecklas socialt och i detta avseende spelar framgångarna en stor roll. Den signifikanta förändringen i den all-männa opinionen till förmån för bevarandet av naturen betraktades som ett uppmuntrande tecken944 och man ansåg att Världsnaturfonden, i samarbete med andra miljöorganisationer, hade spelat en viktig roll i denna utveckl-ing.945 De utvärderade som positivt att de utifrån sitt handlande och i relation till sina mål hade lyckats producera ett gynnsamt klimat för handling. Vad

936 World Wildlife Fund (1965), s. 17. “It is suddenly as though the enemy (i.e., nature) had given up. [...] The term ‘overkill’, coined to describe another type of warfare, has a tragic application today in the field of conservation”. World Wildlife Fund (1968), s. 26. 937 World Wildlife Fund (1965), s. 17. 938 US Military Dictionary. 939 World Wildlife Fund (1965), s. 18. 940 “[...] was issued by 16 of the world’s leading scientists, naturalists and businessmen”. World Wildlife Fund (1971), s. 217. 941 World Wildlife Fund (1968), s. 7. 942 “[...] may now be entering a period of rapid expansion”. World Wildlife Fund (1968), s. 9. Definitionen av WWF som ”a conservation action group […] is most apt, implying that it is the nucleus of a strong, worldwide conservation movement for the benefit of man” och det har bidragit till “[t]he success of the WWF”. World Wildlife Fund (1970), s. 13 (kursiverad i originalet). 943 World Wildlife Fund (1971), s. 217. 944 “This significant change in public opinion, in favour of the conservation of nature, in the fullest sense of the term, may be noted as an encouraging sign”. World Wildlife Fund (1970), s. 9. 945 “[...] awakening of public awareness in support of nature conservation […] is a highly significant trend [and WWF] in collaboration with other conservation organizations, has played its part in this development”. World Wildlife Fund (1969), s. 7.

214

gäller den kunskapen kan man säga att Världsnaturfonden som producent har större kunskap om naturförhållanden och naturvetenskapliga processer, bättre överblick i alla delar av världen och den aktuella situationen än de allra flesta konsumenter. Detta gör att de tolkar och förhåller sig till proble-men på olika sätt. Ofta ger producenten information till en konsument som är lekman i ämnet, något som gör att konsumenten inte kan förhålla sig till texten på ett övergripande plan, eftersom denne ofta befinner sig i ett kun-skapsmässigt underläge. Detta har som konsekvens en ojämn relation med maktmässiga konsekvenser.

Världsnaturfonden hanterar och börjar sprida ett tema som var nytt och delvis okänt för allmänheten. För att kunna tolka och placera informationen i ett sammanhang krävs det kunskaper som få besitter. Konsumenterna av texten måste lita på de vetenskapsbaserade larmrapporterna, något som för-utsätter att de också har tilltro till vetenskapen. Men det är inte bara veten-skapliga argument som används för att påverka detta. Symbolen panda och huvudsakligen hotet att tiden är knapp för in nya element i denna diskursiva praktik, nämligen användningen av emotionella element. Dessa omständig-heter är element som avsiktligt försöker styra opinionen. Att Världsnatur-fonden valde just pandan som symbol (och inte, till exempel, en insekt bland de tusentals arterna som var på väg mot utrotning) visar tydligt hanteringen av kulturella aspekter för att påverka konsumentens tolkning av texterna emotionellt. Världsnaturfonden själv tillmäter det lyckade valet av just pan-dan som symbol stor vikt liksom dess betydelse för Världsnaturfondens se-nare verksamhet.946 Detta är ett mycket bra exempel på en effektiv hantering av kulturella värderingar och konventioner. Den beskrivna problematiska situationen och pandan, som symboliserar WWF:s bevarande arbete, är sam-stämmig.

KUBAS REGERING Den kubanska regeringens diskurs hävdar att det inte var teknikens fel utan dess tillämpning som var problemet, något som påminner om Carsons syn. Den kubanska regeringens diskurs är präglad av tilltro till tekniken och ve-tenskapen.947 När de talar om att utnyttja alla naturresurser och alla veten-skapliga resurser utgår de från denna stora tilltro till vetenskapen. I denna diskurs löser teknisk utveckling problemen med naturresurserna, något som i sin tur är beroende av utvecklingen av produktivkrafterna. En sådan utveckl-ing kan endast bli möjlig där ”massorna är medvetna”, det vill säga ”i en revolution”.948 Det man behöver är en ”drastisk ändring av de sociala struk-turerna och sättet att nyttja och förbruka naturresurserna och de tekniska, 946 Wahlstedt (1997), s. 9–10, 12 och 14. 947 Förutom de exempel från Castro som vi presenterade i ett tidigare avsnitt, Castro (1994), s. 16, 58, 100, 101 och 153, finns det andra i Rodríguez, till exempel tron på att atomenergin kan lösa framtidens energiproblem. Rodríguez (1984), s. 95. 948 Castro (1994), s. 58. Tal i Polen 1972.

215

ekonomiska och mänskliga resurserna”.949 Koherent med detta tillämpar Castro denna syn på lösningen på problemet inom övriga områden. Till ex-empel säger han om svält att FAO:s tragedi är att det inte finns någon lös-ning på svältproblematiken utan att göra en revolution, utan att frigöra sig från kolonialismen och imperialismen.950 Lösningen på världens aktuella problem kan inte ske inom samma obsoleta politiska och ekonomiska system som genererade dem, hävdar Castro.951 Detta är en parafrasering av den kända mening som attribueras till Albert Einstein: ”vi kan inte lösa dagens problem med det tänkande som ledde fram till problemen”, vilket utgör ett exempel på användning av interdiskursiva redskap för att väcka positiva associationer.

Produktion, distribution och konsumtion av den kubanska regeringens diskurs skedde i stort sett inom delar av Tredje Världen och inom det social-istiska blocket. Castro är skeptisk mot FN:s miljöprogram när han säger: ”Vilken betydelse kan definitionen av ekosystemet, biologisk balans, förore-ningar, miljöförsämring etc. ha för de stora massorna av hungriga och anal-fabeter i den underutvecklade världen, vilkas dagliga kamp endast syftar till att överleva?”.952 Castro hävdar att i stora delar av Tredje Världen har mil-jöfrågorna inte den relevans som FN tillskriver till dem: "de som svälter ihjäl för att de saknar en brödbit att stoppa i munnen kommer knappast att be-kymra sig om miljön".953 I relation till den extrema fattigdomen i Tredje Världen som tvingar folket att tära på naturen för sin dagliga överlevnad säger Castro att utan en social förändring som förbättrar de inhumana livs-formerna kan lite göras för att undvika deras negativa inverkan på naturen.954 Naturresurserna måste tillhöra nationen och vara i folkets tjänst, hävdar han. Dessutom ”måste ett utbyte av naturresurser mellan rika och fattiga länder ske på rättvisa grunder som förhindrar ett ojämnt utbyte”.955

Idén om ojämnt utbyte är återkommande i den kubanska regeringens tex-ter från 1980-talet: ”Det ojämna utbytet, protektionismen och utlandsskulden drabbar ekologin och främjar miljöförstöringen”.956 Denna idé, trots att den aldrig har varit stark, finns fortfarande representerad i Väst. Humanekologen

949 Castro (1994), s. 117–118. Ur intervjun med en svensk politiker 1970. Den fullständiga texten finns också i Estudios y documentos suecos sobre Cuba, publikationer av Latiname-rika-institutet i Stockholm, 1971, ISSN 99-2155858-7. 950 Castro (1994), s. 103. Tal i Havanna 1968. 951 Castro (1994), s. 112. Tal i Havanna 1968. 952 Ur rapport till NAM, 1983 i Castro (1994), s. 68 (min översättning). Nästan samma me-ning repeterade han några år senare i Rio konferensen. Castro (1994), s. 43. 953 Castro (1994), s. 67. Tal vid FAO:s regionala konferens för Latinamerika 1980. (“Pero pocas inquietudes tendrán con relación al medio ambiente los que mueren de hambre porque no tienen un pedazo de pan que llevarse a la boca”). 954 Castro (1994), s. 69. Ur rapport till NAM, 1983. 955 ”Intercambio desigual” i originalet. Castro (1994), s. 75. Tal vid Tredje Världens ekono-mers kongress, 1981. 956 Castro (1994), s. 44. Det uttrycktes på ett sammanfattat sätt i detta tal från 1992 i FN-miljökonferens i Rio.

216

Alf Hornborg, till exempel, diskuterar rättvisefrågan kring utbytet mellan rika och fattiga länder med mycket liknande utgångspunkter i sin teori om “unequal global exchange”: de ekonomiska relationerna på världsnivå gör att ett område tillägnar sig resurserna både genom teknologi och symbolisk och kulturell makt, så att tillväxt och teknologisk utveckling i några delar av världen är relaterade till underutveckling och miljöförstöring i andra delar.957 Övriga exempel på en sådan tolkning i Väst är beroendeteoretikerna som vi har nämnt tidigare och världssystemteorin. Den kubanska linje, som har en vetenskaplig motsvarighet i neomarxistiska ansatser, är inte ett isolerat fe-nomen, men det utgör en mycket begränsad interdiskursivitet. I början på 1980-talet framhöll denna diskurs ett stort internationellt samarbete som enda möjliga lösning på problemet,958 eftersom den ifrågasatte teorin att mindre utvecklade länder kan följa de utvecklade ländernas utvecklings-mönster: å ena sidan finns det inte tillräckliga naturresurser för att de fattiga länderna ska kunna följa de rika ländernas konsumtionsmodell,959 å andra sidan är gränserna för tillväxten oundvikliga och det gäller att hitta en lös-ning på det för att kapitalismen inte ska kollapsa960 (något som liknar tesen bakom The Limits to Growth).

Kubas premiärminister svarade på FN:s uttalanden i miljöfrågan trots att han knappast deltog i denna diskursiva praktiks institutionella sammanhang. Å ena sidan fick den kubanska regeringens diskurs inte något större utrymme i FN:s miljödiskursiva praktik och å andra sidan hade inte Castro förtroende för att FN:s miljöprogram skulle vara lösningen på problemen. FN:s diskurs och den kubanska regeringens diskurs utgår från två skilda grundantaganden och resonemang och detta reciproka tillbakavisande är tecken på ömsesidig förståelse av dessa skilda föreställningar, det vill säga samstämmighet (mel-lan producent och konsument) i uppfattningarna om varandras diskurser. Ytterligare ett tecken på koherens är det faktum att Jordens Vänner, som vi såg tidigare, tolkade den kubanska revolutionära processen i ekologiska sammanhang på det sättet som den kubanska regeringens diskurs framförde. Jag hittade inga uttryck för att Kubas yttranden skulle tolkas på ett annat sätt, inte ens i relation till att Kuba var medlem i NAM samtidigt som landet hade nära relationer till exempelvis Sovjetunionen, vilket kan tyckas inkongruent. Men koherens handlar om att mottagaren upplever diskursen som menings-full.

JORDENS VÄNNER Jordens Vänner är en av aktörerna som visade en viss samstämmighet med övriga texter, både som konsument och som producent. De källor som denna 957 Hornborg (2001), s. 33. Se också Hornborg (2004). 958 Castro (1994), s. 59 och 64 (tal 1980 och 1981). 959 Ur en intervju 1987 (“Así que no veo ninguna posibilidad real, objetiva, de que los países del Tercer Mundo puedan adoptar ese modelo de consumo”). Castro (1994), s. 69–70. 960 Rodríguez (1984), s. 160–162.

217

organisation stödjer sig på (kända biologer som vi såg tidigare) visar att Jor-dens Vänner har, som konsument, samma intryck av texterna som deras pro-ducenter: Jordens Vänners skrifter är på samma linje som dessa biologer som hade bidragit med texter till den egna organisationens böcker. Commoner ansåg att det var västvärldens ”mönster för ekonomisk tillväxt som är främsta orsaken till miljökrisen”,961 medan Dubos såg lösningen på detta i den nya generationen som framträdde (1968): ”Det mest hoppfulla tecknet för framtiden är den upproriska ungdomens försök att förkasta vår sociala värdeskala”.962 Jordens Vänners texter utgör på detta sätt en bra samman-smältning eller kombinering av tidigare separata diskursiva element, men den skapar också vissa oklarheter. På vissa ställen föreslås att kapitalismen avskaffas (till exempel när man säger ”competition (capitalism) must be phased out and replaced”)963 och på andra ställen ska böter, skatt och bi-dragssystem utvidgas eller förorenaren ska betala om denne inte ändrar sig, som vi diskuterade tidigare. Jag tolkar Jordens Vänners diskursiva uttryck om kapitalismens avskaffande som retoriskt, eftersom alternativen som före-slås anses inte finnas utanför kapitalismen (som system). Här utgör inte text-delarna en meningsfull helhet och därför är koherensen låg. Det verkar som om den antikapitalistiska andan som var spridd i samhället (segrande social-istiska revolutioner och befrielsekamper mot koloniala förhållanden, marx-ismen inom universitetsvärlden och inom politiken, påverkan av hippierörel-sens alternativa värden etc.) påverkade dessa formuleringar som inte var i samstämmighet med övriga delar av texten.

En annan idé som är präglad av olika synsätt är befolkningsfrågan. Å ena sidan kritiserar Jordens Vänner den relation som de rika länderna har gente-mot Tredje Världen ekonomiskt (och även politiskt), till exempel för pro-duktion i Tredje Världen av de råvaror som de rika ländernas ekonomi behö-ver, men å andra sidan framför Jordens Vänner de kritiserade ”nymalt-husianska” idéer som ser lösningen på problemet teknokratiskt: Jordens Vänner anklagar de rika länderna för att ha överfört till Tredje Världen tek-nologi för att överleva (läkekonst) och att den samtidigt inte har fört över födelsekontrollteknologi (preventivmedel) för att kontrollera födelsetalen.964

När det gäller de rika ländernas styrning av den internationella situation-en, hade Commoner sagt, liksom Jordens Vänner, att det ”finns också ett nära samband mellan miljöproblem och fattigdom” och att ”världen förs mot randen av en ekologisk katastrof inte på grund av något enstaka misstag, som kan rättas till med någon listig metod, utan genom den serie av ekonomiska,

961 Commoner (1974 [1971]), s. 128. Commoner hade samma syn som Jordens Vänner och var nära vän till David Brower, en av Friends of the Earths grundare. Dessutom tackar Jordens Vänner Commoner för hans bidrag i inledningen till boken The Stockholm Conference, Fri-ends of the Earth (1972), s. 15. 962 Dubos (1972 [1968]), s. 14. 963 De Bell (1970), s. 6–7. 964 Friends of the Earth (1972), s. 150.

218

politiska och sociala processer som utgör historiens gång”.965 Det utvecklas ett misstroende mot myndigheterna i Jordens Vänners texter i samma anda som hos Carson, med många exempel på regeringars misslyckande och miss-tro mot demsamma, som ”failure of leadership” och “the failure of govern-ment and the intransigence of industry”.966 Men Jordens Vänner är mer radikal i sin kritik: på FN:s rekommendation att ”Governments should edu-cate their peoples on the value and purposes of protected areas” svarar FoE att ”Governments should first educate themselves!”967 Med denna kritiska ställning sökte Jordens Vänner få stöd särskilt bland personer som var kri-tiska mot de rådande förhållandena. Denna kritik är koherent med Jordens Vänners kritiska ställning i övrigt, något som påverkar mottagandet bland deras sympatisörer eftersom det står i samklang med ett parallellt synsätt jämfört med det som rådde officiellt.

OI COMMITTEE Oi Committee ser att de fördelar eller förbättringar som man förväntar sig med miljöåtgärderna är en sak för de utvecklade länderna och en helt annan för Tredje Världens länder: ”In the industrialized nations this beneficial change would take the form of cleaner air and water, greater access to unspoiled natural areas, [etc.]. But for the developing nations, the Third World, it is a much different history”.968 För de utvecklade länderna är åtgär-derna mot miljöproblemen en avigsida med deras utveckling och för Tredje Världens länder utgör dessa åtgärder just möjligheterna att starta själva ut-vecklingen, skriver Oi Committee. Men vad gäller målgrupperna som Oi Committees verk riktade sig till finns det en skillnad. The Hamilton Documents hade FN:s miljökonferens som målgrupp. FN:s funktionärer och deltagande på konferenserna hade samma eller liknande sociala sammansätt-ning som representanterna vid IYCHE-konferensen (de var skolade på samma sätt). FN:s funktionärer representerar ”hela världen”, men deras re-presentativitet är begränsad bara till de övre sociala strata i länderna de kommer ifrån. IYCHE:s konferensdeltagare var väl medvetna om detta och uttryckte det så här: ”we ourselves belong to the Western-oriented privileged class, and […] our participation here is in itself a result of the disparity of income and education opportunities in the developing countries”.969 De ansåg att FN också utgjorde en del av samma fenomen: “Small, well educated rul-ing elites gain control of all the economic and social processes within their respective countries”.970 Varken kulturellt eller språkligt borde det ha funnits möjligheter att tala förbi varandra, något som är en gynnsam omständighet

965 Commoner (1974 [1971]), s. 181 och 258. 966 De Bell (1970), s. 4 och s. 269. 967 Friends of the Earth (1972), s. 130. 968 Oi Committee International (1974), s. vii. 969 Oi Committee International (1972), s. 27. 970 Oi Committee International (1972), s. 59.

219

för koherens mellan producent och konsument. FN:s ignorerande av The Hamilton Documents under och efter UNCHE I kan inte tolkas på ett annat sätt än att budskapet ogillades, tystnaden var ett sätt att osynliggöra en text som var en meningsfull helhet med en alternativ syn, men samtidigt avspeg-lar det koherens mellan producent och konsument.

Oi Committees andra bok efter UNCHE I, International Development and the Human Environment, riktas inte längre till FN utan till Tredje Världen, ”to help assist the peoples of the Third World to construct an environment free of the problems which the developed nations [har mött]”, eftersom “[p]ublic access to information is a need of the highest order”.971 Också ur ett tredjevärldistiskt perspektiv förekommer där kritik mot Väst för dess tek-nologiska inblandning i fattiga länder. Till exempel beskrivs den gröna revo-lutionen som ett förvästligande av Tredje Världens jordbruk (”Westerniza-tion of Third World Agriculture” eller som ”a conglomeration of Western innovations”).972 Den kartläggning eller presentation av problemen (de aktu-ella maktförhållandena) som de gör är helt i linje med deras analys av käl-lorna till problemen och anledningarna till dessa som de pekar ut: det eko-nomiska systemet och dess sociopolitiska organisation (kapitalism, neokol-onialism, imperialism). De lösningar som de föreslår (djupa samhällsföränd-ringar) passar också med diagnosen, så på detta sätt har Oi Committees diskurs ett tydligt budskap och är lätt att förstå.

GREENPEACE Trots den uppenbara motsägelsen i oxymoronen ”fredskämpar” utgör Green-peace ett bra exempel på hur man kan kombinera diskurs och handling för att få ett positivt mottagande bland konsumenterna, trots sina kontroversiella metoder och aktioner. Den följdriktighet Greenpeace visade mellan sin dis-kurs och sina aktioner ansågs vara konsekvent och därmed påverkade det koherensen positivt. I ett internt brev skriver de: “we heard wonderful news of a growing Canadian awareness and revulsion against this ecological vandalism called Cannikin”,973 vilket visar att Greenpeaces diskurs togs emot av publiken på det sättet som Greenpeace önskade sig. ”Greenpeacing of America” kallade dess ordförande Bennett Metcalfe mottagandet bland all-mänheten (”That’s what we call the Greenpeacing of America”).974

971 Oi Committee International (1974), s. viii och ix. 972 Oi Committee International (1974), s. 54 och 45. 973 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980); “At the US consulate, by Jim Bohlen, No-vember 3, 1971”. Greenpeace själv förklarar Cannikin på följande sätt: ”Cannikin, as it is called, is a word describing a project […] is the code name under which the U.S. intends to explode a 3.5 Megaton nuclear device […]”. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980); intern skiss: “NOW is the Time to Draw the Line. By Jim Bohlen, December 11, 1970. Van-couver, B.C.”. 974 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980), Broadcast by CBC: The Greenpeace of Amer-ica, by Ben Metcalfe. September 16, 1971.

220

Det finns handskrivna brev från allmänheten där Greenpeace-aktivisterna hyllas som hjältar.975 Bilden som folket skapade sig om Greenpeace var inte bara förmedlad via massmedia utan organisationen försökte själv påverka den. Till exempel fotograferade de Greenpeaceskeppet bredvid ett franskt krigsfartyg i Mururoa och rubricerade det ”David meets Goliath”.976 Green-peace lyckades göra en bra länk mellan sina spörsmål och rådande värde-ringar. Att slåss för ett värdigt mål gav ett positivt anseende. Att deras texter, tillsammans med deras aktioner, gav samma intryck bland konsumenterna (allmänheten) som det som de ville framföra är tecken på koherens mellan dessa.

Greenpeace beskriver sig som en familj (de är ”sisters and brothers” med varandra).977 Trevligt kamratskap är en genomgående ingrediens i deras be-rättelser978 och det hjälpte också att stimulera donationer till Greenpeace, som vi såg tidigare. Text och handling i samklang ger läsarna eller allmän-heten en bild av en harmonisk organisation, något som kan ha bidragit posi-tivt till ökningen av antal stödmedlemmar och de framgångsrika aktionerna med civil olydnad. Dessa harmoniserande element kan också räknas som koherens. Ett illustrativt exempel på samstämmighet mellan ord och hand-ling är de stora banderoller som Greenpeace hänger upp i samband med sina spektakulära aktioner.

ROMKLUBBEN Textens betydelse för olika aktörer måste ses utifrån den åsyftade målgrupp-en. Rapporten The Limits to Growth skrevs och utvecklades för att användas av beslutsfattare och för att förorsaka öppen debatt långt utöver vetenskap-liga kretsar.979 Målet var att påverka beslutsfattare med idén att befolknings-ökningen var på väg mot en explosion eller kris, men att den kunde bromsas eller stoppas med hjälp av planering (både kontroll över befolkningsökning-en och dess föda). Romklubbens förslag var egentligen inte att stoppa den ekonomiska tillväxten utan att ändra på faktorerna runt omkring den, efter-som planetens resurser inte skulle räcka till med det aktuella sättet att acku-mulera kapital. Men detta förorsakade många oklarheter kring tillväxten och en del motsättningar som gjorde att denna diskurs reviderades ganska snart. Den specifika ”neomalthusianska” diskurs om tillväxtens gränser som stödde sig på kända författare inom området som Hardin och Ehrlich fick inget

975 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 976 I tidskriften Insight, januari 1974. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 977 McTaggart (1973), s. viii respektive Greenpeace Foundation (1971–1972). I samma anda kan man tillägga här: “We shared a feeling of brotherhood”; Hunter (1980 [1979]), s. 67 och “our brothers and sisters”; Hunter (1980 [1979]), s. 364. 978 Vi har beskrivit detta tidigare i relation till Hunters bok The Greenpeace Chronicle och i McTaggarts bok Outrage! the ordeal of Greenpeace III. 979 Meadows et al. (1972a), s. 28.

221

större gehör, trots att FN:s dokument tar upp samhällsplanering i relation till befolkningsfrågan.

Teknologiska förändringar kan man göra snabbt, men inte förändringar i den sociala strukturen, hävdar författarna. När den sociala strukturen reage-rar på teknologiska förändringar gör den det långsamt.980 Detta presenteras som ett problem som verkar olösligt. Men de ser dessutom att det finns soci-ala problem som inte har tekniska lösningar, till exempel ”the nuclear arms race, racial tensions, and unemployment”.981 Rapporten saknar en tydlig ka-rakterisering av den sociala dimensionen eller det nuvarande samhället. Kapprustning, raskonflikter, arbetslöshet är komplexa problem som inte kan hanteras i den modell som de bearbetar. Det gör alternativen oklara. Att de inte urskiljer någon konkret väg för den stora strukturella förändringen som behövs för att undvika ”kollapsen” gör saken otydlig. Det faktum att några aktörer tolkade Romklubbens tes som att den förespråkade ”no growth” (till exempel som FN, som argumenterade att ”no growth” var otänkbar)982 är tecken på brist på koherens. Det var inte ett absolut nej till tillväxt som Romklubben föreslog utan dess idé var en annorlunda sådan. Romklubbens tes går ut på att kontrollera befolkningsökningen så att man inte skulle be-höva bedriva den aktuella formen av ekonomisk tillväxt, som benämns ”oin-skränkt” eller ”fri” tillväxt (“unrestricted growth”).983 I den beskrivning som Romklubben gör klargörs också att det inte handlar om ”no growth” utan endast om en begränsad sådan: ”Deliberately limiting growth would be dif-ficult, but not impossible”.984

I rapporten Mankind at the Turning Point presenterar Romklubben ener-gikris, miljökris, befolkningskris, livsmedelskris och råvarukris relaterade till varandra i detaljerade alternativa scenarier.985 Det ger en bättre helhet som hjälper läsaren att tänka i termer av system och på detta sätt tillägna sig diskursen. Men man kan undra om den organiska tillväxten som presenteras i denna andra rapport löser bristen på koherens. Trots att alla aktörer mer eller mindre är medvetna om problematiken med befolkningsökningen och av den anledningen kunde ställa sig bakom Romklubbens tes kommer denna bok i skymundan efter UNCHE I. I den senare litteraturen refereras inte ens till begreppet organisk tillväxt.

WARD OCH DUBOS Rapporten Only One Earth riktades inte bara till allmänheten utan i första hand till deltagarna i UNCHE I. Därför var det viktigt att texten låg i linje med FN:s mål. Genom att dra en parallell mellan miljöproblemets globala

980 Meadows et al. (1972a), s. 154–155. 981 Meadows et al. (1972a), s. 156. 982 United Nations Environmental Programme (1988), s. xi. 983 Meadows et al. (1972a), s. 175 och 194. 984 Meadows et al. (1972a), s. 188. 985 Mesarovic & Pestel (1974), s. 1.

222

karaktär och de politiska besluten som måste tas på global nivå förstärks framställningen av FN:s roll som viktig, allt i syfte ”[…] to achieve common policies for a viable political order, are thus the preconditions of any decent human environment on Planet Earth” (min kursivering).986 Skälet som anges är att motverka ”separatismen”,987 vilket syftar på de olika politiska system som fanns i världen då. Författarna hävdar att det inte går att fortsätta med 130 olika viljor eller suveränitetens enskilda intresse.988 Att ge FN en sådan överhöghet gör att alla andra frågor blir underordnade FN:s linje och de in-kongruenser som diskursen innehåller hamnar i andra hand.

För att få konsumenterna att inse FN:s roll som oumbärlig brukar Ward och Dubos följa en trestegsförklaring, där de börjar med att, till exempel, förkasta den aktuella praktiken: ”[t]he global interdependence of man’s airs and climates is such that local decisions are simply inadequate”.989 Sedan fortsätter de med sitt förslag på lösning: “Man’s global interdependence be-gins to require, in these fields, a new capacity for global decision-making and global care” (min kursivering), för att sedan avsluta med sitt konkreta förslag på ny praktik: ”It requires coordinating powers for monitoring and research. […] It requires a new commitment to global responsibilities” (min kursivering). I det avslutande kapitlet “Strategies for Survival” kommer den definitiva inbjudan: ”The first step toward devising a strategy for Planet Earth is for the nations to accept a collective responsibility […]”,990 något som förklarar rapportens namnval (”Only One Earth”) och bilden av plane-ten Jorden på bokens omslag.

Delarna i tesen ”only one world” hänger samman med varandra. Behand-lingen av problemen föregås av en genomgång där man lägger grunderna för tesen ”en enda värld”, där man utvecklar tankar som: ”planet’s unity” (i en sluten enhet påverkar ändringar i ett område helheten),991 ”the unities of sci-ence” (vetenskapens utveckling de fyra senaste sekel har lett till en enhetlig bild inom disciplinerna),992 ”a world-wide market” (som de västeuropeiska länderna har skapat),993 ”international order” eller ”a planetary order” (för den aktuella globaliseringen).994 Slutligen formuleras lösningen för en värld som är ur balans:995 ”it is only by forthright cooperation and action at the

986 Ward & Dubos (1972a), s. 66. 987 Ward & Dubos (1972a), s. 85 och 87. 988 Ward & Dubos (1972a), s. 292 och 296. 989 Ward & Dubos (1972a), s. 270. 990 Ward & Dubos (1972a), s. 290 (kursiverad i originalet). 991 Ward & Dubos (1972a), s. 35 ff. 992 Ward & Dubos (1972a), s. 69 ff. 993 Ward & Dubos (1972a), s. 63. 994 Ward & Dubos (1972a), s. 260 och 265 ff. 995 Problemet anses vara en värld ”out of balance”, Ward & Dubos (1972a), s. 47. “[I]t is not only the balance of nature that will be endangered. It is the balance of the villages, the balance of the cities, the balance of the whole social order”. Ward & Dubos (1972a), s. 236.

223

global level that nations can protect mankind […]”,996 vilket kallas för “strat-egy for Planet Earth”.

Diskursen visar koherens, delarna är samstämmiga med varandra. Den togs emot av FN och nära relaterade aktörer, men det är tveksamt om den fick samma mottagande bland alla aktörer. Det finns grundpåståenden som går stick i stäv mot andra diskurser, till exempel: ”Our links of blood and history, our sense of shared culture and achievement, our traditions […]”997 kan knappast sägas vara i samklang med Oi Committees diskurs. Det i det närmaste poetiska påståendet ”our links of blood and history” stämmer inte med Oi Committees syn på den råa kolonialismen och krav på slut med ”folkmordskriget” i Vietnam.998 Eller ”our sense of shared culture and achievement, our traditions” kan knappast sammanfalla med Oi Committees syn på moderniseringen av Tredje Världen, vilket har medfört även en ”Westernization” av dessa samhällen.999 Lite längre fram skriver Ward och Dubos: “If this vision of unity […] can become part of the common insight of all the inhabitants of planet Earth […],”1000 kommer vi att kunna lösa våra problem.

FÖRENTA NATIONERNA FN:s diskurs utgår från tanken att globala kriser behöver globala lösningar och därför ses FN:s ”interdependence of nations” som oumbärlig: ”the Uni-ted Nations has a major role to play in the environmental area”.1001 FN ansåg sig själv som “a centre for leadership and co-ordination in the field of inter-national environmental affairs”.1002 FN:s insisterande på sin roll som ”centra för ledarskap och samarbete” kan relateras till behovet av att legitimera den ”assistans” som föreslås i resolutionerna, vilket en del av Tredje Världen var kritiska mot. Frågan är om bistånd är en allmosa eller en hjälp i utveckling-en. I-ländernas miljöproblem skiljer sig en hel del från de mindre utvecklade ländernas problem, något som påverkar bemötandet av FN:s bistånd. Det ses inte av alla på samma sätt eftersom några länder tolkar det som inblandning i deras interna angelägenheter, något som gör att en viss inkongruens uppstår. I själva FN-dokumentet erkänns att ”[u]nder en period av förberedelsearbetet för konferensen karakteriserade en grupp u-länder miljöfrågan som ett hot mot dessa länders legitima utvecklingssträvanden [men] Miljösekretariatet vann u-ländernas förtroende”.1003

996 Ward & Dubos (1972a), s. 294 och 295. 997 Ward & Dubos (1972a), s. 297. 998 “[…] immediate end of the genocidal war in Vietnam and an unconditional withdrawal of U.S. and allied troops from Southeast Asia […]”. Oi Committee International (1972), s. 25. 999 Oi Committee International (1974), s. 1. 1000 Ward & Dubos (1972a), s. 297. 1001 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 161. 1002 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 172. 1003 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 26.

224

FN, “an organization of united nations”, behövde knappast legitimera sig inför deltagarna på UNCHE I, men en viss legitimering inför en del av Tredje Världen var nödvändigt. FN anser att det var nödvändigt att främja lämpliga agenturer inom FN “to assist the developing countries, at their re-quest, in establishing national science, technology and research policies to enable the developing countries to acquire the capacity to identify and com-bat environmental problems […]”.1004 FN:s utveckling av specialiserade or-gan i miljöfrågan bidrar också till att ”assist countries with their planning for pre-disaster preparedness”.1005 UNCHE I:s generalsekreterare bekräftar detta i sitt inledningsanförande: “I believe that the environmental challenge and the new needs for preventing environmental conflict go directly to the pur-poses of the United Nations. They make the United Nations more essential than ever”.1006 Här liknar bristen på koherens den som vi såg i Only One Earth: en del av aktörerna delar inte de grundargumenten och tolkar därför det centrala på ett annat sätt.

Ett annat exempel på brist på koherens är oklarheterna kring begreppet hållbar utveckling (en större diskussion om det för jag i slutet av analysen). Brundtlandkommissionen definierade hållbar utveckling i rapporten Our Common Future som: ”development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs”.1007 Förutom den inbyggda motsägelse som begreppet anses innehålla har det kritiserats för att vara oklart beträffande innebörden av begreppet behov (var går gränsen mellan biologiska grundbehov och socialt konstrue-rade behov?) och vems behov avses (vi lever i ett samhälle som har en ojämn fördelning av resurserna, då blir det inte klart vems behov man pratar om). Bärkraften hos begreppet hållbar utveckling verkar huvudsakligen vara en följd av FN:s internationella arbete med implementeringen på lands- och kommunnivå. Men reaktionerna på begreppets luddighet (och följaktligen på dess förståelse) har varit många och kritiska.

4.3.2 Sammanfattande anmärkningar Här följer en sammanfattande bild av koherens per aktör: • Carson: Den skönlitterära beskrivningen av naturen och den väl doku-

menterade argumentationen står i samstämmighet med den utmaning och den kritik som texten utgör. Det positiva mottagandet bland allmänheten och miljörörelsen visar att diskursen som helhet producerade den av-sedda inlevelsen hos läsarna.

1004 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 132. 1005 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 96. 1006 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 173. 1007 World Commission on Environment and Development (1987), s. 43.

225

• WWF: Skicklig användning av kulturella element (genom att hålla sig inom konventionerna och använda pandan som symbol, till exempel) och en träffande positionering institutionellt (att verka bredvid FN) bi-drar också till att forma en samstämmig bild och ett accepterande bland allmänheten.

• Kubas regering: Utifrån presentationen av problemet och dess mål (dess främsta målgrupp är folk i Tredje Världen) utgör diskursens olika delar en koherent helhet: analysens diagnos pekar på kapitalismen som orsak till problemen och den föreslagna lösningen (socialismen) förutser kapit-alismens upplösning. FN:s ignorering av denna diskurs är ett tecken på förståelse av densamma.

• Jordens Vänner: Samstämmighet mellan olika delar av diskursen brister något dels beroende på att diskursen är uppbyggd av beståndsdelar från olika tanketraditioner som inte alltid stämmer bra med varandra, dels be-roende på att Jordens Vänner gör en retorisk anpassning till den rådande politiska vokabulären som inte alltid passar med diskursens innehåll.

• Oi Committee: Diagnosen visar problemet i det nuvarande systemet med sina maktförhållanden i form av neokolonialism och imperialism och den är väl passande med de djupa samhällsförändringar som föreslås. Trots att diagnosen och lösningen utgör en meningsfull helhet blev dis-kursen inte hörd. Eftersom budskapet ogillades var tystnaden ett sätt att osynliggöra denna text.

• Greenpeace: Trots den uppenbara motsägelsen i oxymoronen ”freds-kämpar” är Greenpeace diskurs väl mottagen av allmänheten. Ord och handling (civil olydnad) stämmer väl med varandra och producerar den förväntade effekten.

• Romklubben: Diskursen om tillväxtens gränser fick inte gehör och inte heller det senare begreppet ”organisk tillväxt”. Romklubbens tes tolka-des som ”no growth”, trots att den inte var emot tillväxten. Det som bi-drog att göra deras alternativ med stora och djupa förändringar oklara är en otillräcklig karakterisering och analys av de sociala aspekterna.

• Ward och Dubos: Delarna i rapporten ”Only one Earth” är samstämmiga med varandra. Presentationen går ut på att vi finns i en enhet och därför hänger allt ihop och förslaget på lösning måste därför relateras till ”only one world”. Texten gör samma intryck på de flesta av dess konsumenter och eftersom den sammanfaller med FN:s mål inser konsumenterna FN:s roll som oumbärlig.

• FN: Aktörens texter når olika målgrupper, vilka inte nödvändigtvis delar de grundtankar som texterna bygger på och tolkar därför begrepp på ett annat sätt (till exempel: ”assistans”). Även svagt eller oklart definierade begrepp innebär brist på koherens då olika delar av texten inte blir tyd-liga för konsumenten, till exempel ”hållbar utveckling” (något som inte alltid innebär en negativ effekt).

226

I den här analysfasen kan man se diskursernas beröringspunkter med varandra, något som ger oss en viss uppfattning för att förstå grupperingar, accepterande eller ignorering av diskurser. Generellt visar våra aktörer mer eller mindre koherenta diskurser och det gör att de uppfattas i stort sett som aktörerna själva förväntar sig att de ska uppfattas. De diskurser som visar större brist på koherens lyckas i alla fall visa en viss stabilitet, delvis genom aktörernas andra resurser än de enbart diskursiva: Romklubben till exempel har enorma ekonomiska resurser för att sprida sin text och FN har förutom ekonomiska resurser ett nätverk och inflytande på högsta nivå som kan tona ned bristerna som förorsakar oklarheter eller inte ge meningsfullhet. För att lyckas producera den önskade uppfattningen hos konsumenten krävs det en diskurs som är formulerad på så sätt att den tolkas och förstås utan oklarheter (oklarheter vad gäller de olika delarnas överensstämmande till varandra och inte aktörernas kapacitet att hantera konventionerna och ideologiska element, vilket vi kommer att se i nästa dimension).

Världsnaturfondens passande hantering av kulturella element och kon-ventioner producerade ett accepterande bland allmänheten. I den kubanska regeringens och Oi Committees diskurser passar diagnosen på problemet och förslag på lösningar bra ihop (de genererar inte förvirring), dock varierar acceptansen avsevärt beroende på det institutionella sammanhanget i vilket de presenteras. I Greenpeaces fall överensstämmer ord och handling väl med varandra och producerar den förväntade effekten. Ward och Dubos lyckas samstämmigt presentera att allt hänger ihop och utgör en enda enhet, något som hänger samman med tesen ”only one world”. Däremot visar de övriga diskurserna en större variation vad gäller hur delarna hänger samman för att producera en koherent bild och dessa förorsakade blandade reaktioner, större debatt och diskussion. Trots att Jordens Vänners diskurs inte blev särskilt omdiskuterad visar den att dess koherens brister något då olika tankeström-ningar blandas in (till exempel västerländsk tanketradition och marxism). Större oförståelse förorsakade Romklubbens diskurs om tillväxtens gränser: den visar inte klart hur analysens olika delar hänger ihop för att se att de stora och djupa förändringarna verkligen var nödvändiga. Slutligen FN:s breda teman, olika ståndpunkter mellan FN som producent och delar av kon-sumenterna och det faktum att det också handlar om framtidsvisioner gör att konsumenterna kan få svårigheter att tolka de olika delarna på samma sätt.

4.4 Styrka och kontroll Analysen i dimensionen diskursiv praktik inriktar sig på den institutionella nivån där talarna möter varandra. Det analytiska verktyget styrka och kon-troll syftar till att se på kraften att producera och framföra diskursiva hand-lingar, något som bör ses i relation till den grad av kontroll av dagordningen man besitter och till övriga aktörers yttranden. Genom att se vilka sorters

227

handlingar texten konstituerar (löften, försvar, stöd, anhållan, hot, anklagelse osv.) i relation till organisatoriska egenskaper som påverkar interaktionen kan man lättare se vem som fastställer dagordningen för samtalet. Här spelar texternas distribution en viktig roll, eftersom den står i relation till makt och till diskursens hierarkiska position. Detta analytiska verktyg hjälper oss att se hur sociala relationer förverkligas textuellt.

4.4.1 Aktörerna

CARSON Carsons diskurs visar kraft nog för att ge fart åt olika diskursiva genrer och ordningar inom miljöfrågan: ekonomiska, etiska, politiska osv. Ett illustrativt exempel från hennes bok som relaterar problemet till den ekonomiska sfären är: “It is also an era dominated by industry, in which the right to make a dollar at whatever cost is seldom challenged”1008 och hon fortsätter med ett ifrågasättande av myndigheternas hantering av informationen: ”When the public protests, confronted with some obvious evidence of damaging results of pesticide applications, it is fed little tranquillizing pills of half truth” (detta liknar den kritiska diskursanalysens synsätt). Hon avslutar meningen med: “We urgently need an end to these false assurances, to the sugar coating of unpalatable facts”. Detta utgör en öppen kritik av myndigheternas sätt att presentera problemet för konsumenterna. Att ifrågasätta sättet som myndig-heterna informerar befolkningen på, närmar sig ett politiskt budskap. “The public must decide whether it wishes to continue on the present road, and it can do so only when in full possession of the facts”.1009 Carsons budskap avser inte bara en lösning på bristerna som hon ser i naturvetenskapen, utan det innebär en anklagelse och därmed en positionering i relation till konflik-terna inom det disciplinära fältet.

Trots den öppna och direkta kritiken mot den massiva användningen av kemiska gifter är Carsons främsta mål inte att få bort dessa. Målet är återstäl-landet av de ovan nämnda ekologiska principerna, så att människan, som en del av naturen, ska kunna leva i harmoni med det ekologiska systemet. Det är Carsons grundsyn som är startpunkten för meningsskiljaktigheterna med myndigheternas beskrivning och mål med besprutningen. Jordbruksdeparte-mentet använder ordet utrotning1010 i relation till sina mål med besprutning-en, något som strider mot Carsons ekologiska syn och mål att återskapa ba-lans i det naturliga systemet som människan också tillhör. Hon vänder sig också emot användningen av begreppet kontroll över naturen eller det utta-lade målet att kontrollera obalanserna med kemiska medel i stället för biolo-giska sådana. Den arroganta idén att ”kontrollera naturen” karakteriserar 1008 Carson (1991 [1962]), s. 29. 1009 Carson (1991 [1962]), s. 30. 1010 ”Eradication”, Carson (1991 [1962]), s. 147.

228

vetenskapens stenålder, säger hon.1011 På de här grunderna lyckades Carson öppna den nya diskursiva praktiken om miljön och fastställa inte bara dess innehåll utan främst dess karaktär: frågan flyttades från vetenskapen till en offentlig arena där den fick karaktär av social kritik och skapade politisk debatt.

VÄRLDSNATURFONDEN I en av texterna från början av 1960-talet skriver Världsnaturfonden om människan: ”The WWF believes that the ending of all forms of human suf-fering is an urgent matter of compelling importance. We must never waver in the fight against disease, hunger, and every other kind of human mis-ery”.1012 Detta handlar inte längre om att bevara vilda platser. Och meningen fortsätter “We must strive to create a world that is much better for everyone. Such a world can, and we believe should, have room in it for wild animals and wild places”. Om sjukdomar, svält och annat elände inte står bland Världsnaturfondens uttalade mål och om det inte finns någon plattform för att komma till rätta med dessa problem, hur kan man då tolka uttalandet? Att försöka se det som en ofrånkomlig konsekvens av Världsnaturfondens pro-gram är lite långsökt. Svaret måste man söka genom att fråga sig varför Världsnaturfonden skulle betona att de vill och försöker bygga upp en bättre värld utan svält eller misär. Att använda sig av löften för att vinna sympati relateras till yttrandets styrka, som handlar om dessa språkliga handlingar som producenten inte kan undvika om denne vill få gehör: för miljoner män-niskor i världen var inte wildlife utan just svälten och misären de högst prio-riterade frågorna. Det är ett tydligt exempel på textproducentens försök att dra nytta av socialt tillgängliga resurser, i det här fallet att anpassa den egna diskursen till andra rådande politiska diskurser, genom att ge löften som har chans att vinna gehör hos den breda publiken. Det faktum att denna punkt avviker från Världsnaturfondens mål att rikta sig mot makthavare och infly-telserika personer är också relaterad till interaktionell kontroll, eftersom det inte var Världsnaturfonden själv som satt dagordningen utan den rådande politiska diskursen, till vilken Världsnaturfonden försiktigt anpassade sig från början.

1981 arbetade Världsnaturfonden, under FN:s regi, med att utveckla juri-diska aspekter av framtida miljöpolicyer. I detta ingick analys av de isla-miska grundprinciperna för att utveckla miljölagar i kongruens med dessa principer för arabiska länder.1013 Stora resurser användes också för informat-ions- och utbildningskampanjer i hela världen, bl.a. i utveckling av lagar för Latinamerika. Världsnaturfonden var allt mer inblandad i textproduktion på FN-nivå, något som visar att denna organisation påverkade FN:s textpro-

1011 Carson (1991 [1962]), s. 257. 1012 World Wildlife Fund (1965), s. 22–23. 1013 World Wildlife Fund (1981), s. 39.

229

duktion inom vissa organ. När miljöarbetet är inramat i de traditionella relat-ionsmönstren mellan Väst och Tredje Världen, är det inte bara hjälpen som kommer från den rika världen till den fattiga utan också kunskapen och styr-ningen: utbildningskampanjerna om miljön riktades från Nord till Syd.1014 Meningen ”people need to begin to think globally while acting locally”1015 (en mening som kommer upp igen senare i Agenda 21) är mycket illustrativ. Eftersom det är Väst som har den teknologiska kapaciteten för att skapa den globala bilden och styra den globala kommunikationen har u-länderna inte mycket att säga till om. Som Vandana Shiva diskuterar1016 används ”tänka globalt och agera lokalt” för att styra den fattiga delen av planeten: det är Väst (genom Världsnaturfonden, FN etc.) som har den övergripande synen och som säger till Tredje Världen vad och hur de måste göra i sina specifika länder. Förutom att tilldela medel för olika projekt har Världsnaturfonden “[a] very important ability to further the cause of conservation throughout the world: the individual and direct approach to decision-makers, to world leaders, to governments and authorities at all levels”.1017 Om Världsnaturfon-den riktade sig i sitt arbete till världens ledare gjordes texterna speciellt för dem, det vill säga att det var dessa ledare som (indirekt) påverkade Världsna-turfondens texter.

KUBAS REGERING I Kubas regerings fall konstituerar texterna för det mesta avslöjanden, främst hur de mäktigaste och rikaste länderna är ansvariga för miljöförstöringen. Ett illustrativt exempel är: ”Det finns andra problem som är associerade med politiken från de utvecklade kapitalistiska länderna […] att de förorsakar allvarliga situationer, till exempel miljöproblemen […]”.1018 Ytterligare ett exempel på sådant avslöjande handlar om vad de utvecklade länderna är beredda att erbjuda de fattiga länderna. Castro säger att den billiga arbets-kraften i ”utvecklingsländerna utnyttjas för att till dem överföra den industri som har mindre teknologi, låg produktivitet och som förorenar miljön mest […]”.1019 Detta citat är från ett tal som Castro höll i FN:s generalförsamling som NAM:s ordförande, då han representerade 95 länder. Rodríguez och Dorticós hade också deltagit på flera av FN:s toppmöten och det ger natur-

1014 Jfr Sachs (1993). 1015 World Wildlife Fund (1981), s. 55. Det är oklart vem som skapade meningen "think glo-bally, act locally", men det sägs att Jordens Vänner och Dubos använde den redan 1969. 1016 Jfr Shiva (1993). 1017 World Wildlife Fund (1970), s. 16. 1018 Castro (1994), s. 64. Tal i Havanna 1981. ”Hay otros problemas asociados a toda esa política de los países capitalistas desarrollados […] que están creando situaciones muy serias, por ejemplo, los problemas del medio ambiente”. 1019 Castro (1994), s. 119. Tal i FN:s generalförsamlig i New York 1979. ”Ahora se quiere utilizar la mano de obra abundante y los salarios de miseria de los países en vía de desarrollo para transferirles las industrias de menor tecnología, de más baja productividad y que más polucionan al ambiente”.

230

ligtvis en styrka. FN kan tyckas vara en av de mest imponerande talarstolar-na för att föra ut ett budskap från. Men trots att det kan ge styrka blir detta verkningslöst om budskapet avviker från de grunddrag som hör till konvent-ionerna eller den rådande hegemoniska diskursen. Under 1980-talet ser vi ingen påverkan av denna diskurs i de andra analyserade diskurserna.

Angående fattigdomen i världen i relation till miljöfrågan hävdar Castro att utan en socioekonomisk lösning som tillförsäkrar en ”ändring av de in-humana livsformer, kan lite göras för att undvika dess negativa påverkan på naturen”.1020 Till skillnad från andra texter i min studie som också innehåller avslöjanden i relation till miljön, utgör den kubanska regeringens texter öp-pet politiska avslöjanden, direkt relaterade till den internationella politiska diskursen. Denna skillnad beror på att de kubanska ledarna inte bara höll på att avslöja utan de verkade också i flera konkreta politiska praktiker. De kunde tillämpa saker i sitt eget land och hålla långvariga politiska relationer med andra länder och med andra organisationer (som NAM och det socialist-iska blocket), en möjlighet som exempelvis Oi Committee saknade. Språk-bruket hanteras väl för sina syften. Castro placerar miljöproblemen på den ekonomiska agendan i början av 1960-talet och också på den politiska vid slutet av den första perioden (före UNCHE I), något som gör att hans text i många avseenden inte är homolog med de flesta samtida texter om miljön. Då Kuba var NAM:s ordförandeland hävdade Castro i FN:s generalförsam-ling att de utvecklade marknadsekonomierna bär ansvaret för att fattiga län-der förorenar miljön: ”I den koloniala epoken tvingades fattiga länder att producera råvaror och billiga jordbruksprodukter. Nu försöker man utnyttja utvecklingsländernas billiga arbetskraft för att flytta över den lågteknolo-giska och mest miljöförorenande industrin”.1021 Om sådana uttalanden inte påverkade agendan på FN:s nivå hade de i alla fall en viss påverkan bland rörelser som hade en tredjevärldistisk anda, som Oi Committee till exempel.

JORDENS VÄNNER Jordens Vänner har en stark ställning före UNCHE I, eftersom de var organi-serade internationellt sedan 1971 och hade förmågan att publicera på olika språk. Efter UNCHE I växer de internationellt (1978 fanns Friends of the Earth i 18 länder)1022 och de anser sig vara den största ”internationella miljö-konsortium”.1023 Förutom publikationer hade de i anslutning till sitt kansli i Stockholm, till exempel, en ”miljöbokhandel” och ett öppet bibliotek med

1020 Castro (1994), s. 68–69. Rapport till NAM:s toppmöte 1983. ”Sin una previa solución socioeconómica, que asegure un cambio y una perspectiva nueva a esa forma inhumana de vida, poco puede hacerse para evitar su negativa acción sobre la naturaleza”. 1021 Castro (1994), s. 118–119 i (delvis sammanfattad översättning). 1022 Jordens Vänner (1978b). 1023 Friends of the Earth (1976). ”FOE International: World’s Largest Environmental Consor-tium?” Not Man Apart, November 1976, page 5.

231

miljölitteratur,1024 något som var en del av den breda aktivitetsprogram som kännetecknar denna organisation. Det gör att deras texter får goda möjlighet-er till en större distribution. Man kan också lägga till här att på 1970-talet drog Jordens Vänner nytta av Jimmy Carters presidentskap i USA; Jordens Vänner betraktade honom som ”environmentalist” och hade manat att rösta på honom.1025 Jordens Vänner kännetecknas från början för att vara aktiva och utåtriktade, något som gav organisationen ett brett kontaktnät och en bra talarstol.

I Jordens Vänners bok The Environmental Handbook finns några kapitel skrivna av kända författare. Några av bokens avsnitt är skrivna av René Dubos, som också är delförfattare till rapporten Only One Earth. Det betyder att åtminstone en av Jordens Vänners inspiratörer fick en viss påverkan i den nya diskursiva ordningen och den framtida diskursutvecklingen. Men just de postulat som Jordens Vänner hade tagit från Dubos avsåg bara specifika miljöfrågor och inte den hårda kritiken av det ekonomiska och politiska syst-emet som Jordens Vänner hade visat före UNCHE I. I The Environmental Handbook tar Dubos upp relationen mellan människans biologiska egen-skaper och de sociala omständigheter till vilken människan försöker anpassa sig, till exempel: ”Modern man can adapt biologically to the technological environment only in so far as mechanisms of adaptation are potentially pre-sent in his genetic code”.1026 Liksom andra biologer som också skriver i boken kommer Dubos inte in på det som kännetecknar Jordens Vänners po-sition, ”Eco-Tactics”, vilka utgör bokens andra del. Men att utveckla ”ekotaktiker” ur grundläggande texter som välkända forskare hade skrivit, till exempel, en höguppsatt biolog som Rene Dubos och en Nobelpristagare i medicin som Paul Ehrlich, ger en viss styrka som Jordens Vänner drar nytta av.

OI COMMITTEE Texter som har en avslöjande karaktär tas aldrig emot med öppna armar av den etablerade makten, trots att texten i fråga kan ha en särskild relevans. Den betydelse som Oi Committee gav Hamiltonkonferensen märks i bokens förord som börjar med följande ord: ”What happened in Hamilton is of hist-oric importance” och bokens introduktion börjar med följande mening: “The Hamilton Documents is one of the most significant developments in the current international concern with the human environment”.1027 Man grun-dade detta i det faktum att det var första gången som en internationell grupp presenterade frågan på det sätt som de gjorde. Även om en del av dagord-ningen satts av FN lyckades IYCHE utveckla en del punkter ganska själv-

1024 Jordens Vänner (1979b). 1025 Friends of the Earth (1976). 1026 De Bell (1970), s. 28. 1027 Oi Committee International (1972), s. i och iv.

232

ständigt, något som innebar en viss styrka. Konferensen arrangerades med stöd från bl.a. FN, UNESCO och IUCN, något som kan förklara att det första som de unga vetenskapsmännen fick göra var att ändra på agendan, vilken ”was organized and staffed entirely by Westerners”.1028 Därför var agendan organiserad kring begrepp som återspeglar ”the Western bias” i frågan, såsom ”air and water pollution, wildlifeconservation, over-consumption and over-population” (ibid.). På ett retoriskt sätt försökte de ge mer styrka åt sin röst genom att i början av sin redogörelse påpeka att de var ”unga veten-skapsmän från 75 länder”. Att framhålla att de var unga (de var yngre än sin målgrupp FN) betyder att de representerade framtiden. Att framhålla att de var vetenskapsmän förstärker deras sociala status och framhäver deras kun-nighet i frågan. Att påpeka att de representerade 75 länder betydde, på den tiden, att de representerade nästan hälften av världens länder.

Efter UNCHE I, i Oi Committees andra bok, ser man en implicit eller un-derförstådd kritik mot FN. Oi Committee hävdar att det är väl känt i de in-dustrialiserade länderna ”[t]he pervasive pattern of hunger and disease […] to exist in the Third World, but its true dimensions are no often brought to light with detail and explication”.1029 Detta kan tolkas som en kritik mot FN:s organ och deras förklaringar och det faktum att Oi Committee inte tillhör FN:s organisation möjliggör en sådan kritik. Ett par år efter UNCHE I, utan någon särskild talarstol, är tonen inte lika skarp. Eftersom deras syn stred mot den rådande politiska diskursen i Väst och gruppen dessutom inte hade någon given talartribun bidrog dessa faktorer till att deras konferens och deras böcker skulle gå obemärkta förbi.

GREENPEACE De första åren efter UNCHE I har Greenpeace en existens utan närmare re-lation till den av FN styrda diskursordningen. Som vi såg i de tidigare ex-emplen är Greenpeace mycket effektivt vad gäller att sätta dagordningen på samtalet med sina spektakulära aktioner med civil olydnad. De var medvetna om att ”[w]e had generated worldwide media attention […]”1030 och “[the foundation] having demonstrated its ability to seriously affect international relations”.1031 Att Greenpeace i viss mån lyckas påverka några länders kärn-vapenprogram måste erkännas som styrka. Men Greenpeaces kulturella vär-deringar och politiska diskurs, vilka inte strider mot de hegemoniska upp-fattningarna, glider in i den rådande diskursen så fort Greenpeace börjar ta upp samma miljöproblem (och med samma naturvetenskapliga perspektiv) som de övriga diskursiva yttranden som finns kring FN.

1028 Oi Committee International (1972), s. iv. 1029 Oi Committee International (1974), s. 79. 1030 Hunter (1980 [1979]), s. 239. 1031 Bob Hunter i tidskriften Insight, januari 1974. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980).

233

Eftersom en viktig del av Greenpeaces textuella propaganda kommer ut via massmedier är medierna viktiga för att sprida budskap. Hunter var väl medveten om detta: “our credibility in the media was generally good”.1032 Men Greenpeace inser att medierna också innebär en begränsning, att medi-erna inte var intresserade av diplomatiska utbyten mellan motståndare eller andra symboliska möten. ”The only thing besides sex, politics, and sports that grabbed its attention […] was violence”; och de drar slutsatsen att ”[w]ithout confrontation – the risk of life and limb – the mass media could not have cared less what we did”.1033 Det är något som Greenpeace lärde sig och som man drar nytta av med sina propagandistiska aktioner. För Green-peace blir medierna en central aspekt i dess taktik. Hunter skriver att nu har man chans att ändra mänsklighetens medvetande när det finns en ”planet-wide mass-communications system, something that had never existed be-fore” och drar som slutsats att ”[o]ne man can now demand the attention of the world. One group – such as Greenpeace – could do the same”.1034 Hunter hävdar att “We had generated worldwide media attention on the issue of whaling”.1035 Onekligen kunde Greenpeace sprida sin bild väl i medierna, men deras position handlar bara om specifika frågor och inte om en bredare kritik mot maktförhållanden på global eller strukturell nivå, något som gör att deras handling inte blir ett alternativ till den rådande diskursen i Väst.

ROMKLUBBEN I början på 1970-talet var MIT världsledande vad det gällde cybernetisk utveckling. Att använda datorer var på den tiden någonting nytt som gav inflytande. Dess användning orsakade hoppfullhet eftersom den bidrog till att åstadkomma stora snabba förändringar. Med hjälp av ”datorernas opar-tiskhet” framhåller Romklubben i rapporten The Limits to Growth neutralitet i undersökningen. I relation till neutraliteten framhäver de också Romklub-bens oberoende, något vi ska diskutera längre fram. Objektiviteten tillförsäk-rades genom intersubjektivitet, det vill säga att forskargruppen ”bad många utomstående experter om råd”, något som inte kunde ”förhindra en viss sub-jektivitet, men vi tror att den i varje fall inte är större än i de idémodeller som för närvarande styr mänskliga beslut”.1036 Med andra ord, rapporten gör inte anspråk på att vara ”mindre subjektiv” än de officiella politisk-ekonomiska programmen. Liksom The Limits to Growth är Mankind at the Turning Point också en rapport som har en vetenskapligt baserad karaktär och den gjorde starkt intryck på grund av sin datorbaserade framtidsanalys.

1032 Hunter (1980 [1979]), s. 362. 1033 Hunter (1980 [1979]), s. 415. 1034 Hunter (1980 [1979]), s. 251–252. Han inser att ”[i]f a mass awareness developed about the seal problem, the problem would be solved” och betonar att “[m]ass media is a way of making millions bear witness at a time”. Hunter (1980 [1979]), s. 252. 1035 Hunter (1980 [1979]), s. 239. 1036 Meadows et al. (1972b), s. 13.

234

Detta framgick tydligare än det faktum att texterna, förutom den tidigare presenterade sammansättningen, var producerade av en elit av vetenskaps-män och ledare av stora ekonomiska företag (den viktigaste finansiären för båda rapporterna var Volkswagen Foundation).1037

Varje kapitel i The Limits to Growth inleds med ett passande citat av nå-gon känd person, inte bara för att ge styrning åt framställningen, utan för att ge styrka åt kapitlets innehåll. Utan tvekan används U Thants ord i denna anda i introduktionen; att visa att man inspireras av FN:s föregående gene-ralsekreterare är relevant när rapporten kommer ut lagom till FN:s miljökon-ferens. Att använda FN:s källor och deras beräkningar och kalkyler visar förtroende för FN, något som var viktigt i presentationen av rapporten. Inte bara för att påverka den breda läsekretsen utan särskilt för att försöka på-verka FN:s funktionärer inför den kommande konferensen om miljö och utveckling. Utan tvekan vill Romklubben påverka UNCHE I trots att det inte sägs explicit: ”In spite of the preliminary state of our work, we believe it is important to publish the model and our findings now”.1038 Oavsett om ingen av våra valda aktörer anammade tesen som boken drev påverkade Romklub-ben onekligen med sina idéer. Man ser så småningom idén om att tillväxten inte kan fortsätta i samma takt eller på samma sätt i samtliga diskurser. En styrka kan tyckas vara att verket översattes direkt till många språk och tryck-tes i miljoner exemplar, men också att referenserna till den här boken är rik-liga (än idag).

WARD OCH DUBOS FN gav riktlinjerna för produktionen av rapporten Only One Earth i relation till UNCHE I. Ward och Dubos förklarar i introduktionen hur de ”destille-rade” fram texten från stora mängder bidrag.1039 De förklarar också att de fick motstridiga åsikter (”contrasts of opinion”) bland rådgivarnas bidrag. Till exempel, en europé från ett i-land som rekommenderade ”that mankind must begin very soon to retreat from industrialization and to focus efforts on the development of more efficient agricultural techniques!”.1040 Ett återtåg från industrialisering utgör ett exempel på tankar som blev “bortdestillerade” och inte fick plats i rapporten. Mångfalden av synsätt som fanns bland rådgivar-experterna handlade inte bara om skillnader i relation till de olika politiska systemen som dessa kom ifrån, utan ”even within a given social system and a given nation”.1041 Författarnas arbete blir att gallra bort de bidrag som stred mot FN:s politiska linje, de som inte var, i deras syn, ”compatible with the continued flowering of civilizations” (min kursivering),1042 eller med andra

1037 Meadows et al. (1972a), s. xi och Mesarovic & Pestel (1974), s. ix. 1038 Meadows et al. (1972a), s. 27–28. 1039 “Distilled” i originalet. Ward & Dubos (1972a), s. 23. 1040 Ward & Dubos (1972a), s. 25. 1041 Ward & Dubos (1972a), s. 30. 1042 Ward & Dubos (1972a), s. 31.

235

ord, de som ifrågasatte en fortsättning av de aktuella samhällsförhållandena i den aktuella politiska ordningen.

Utifrån vår analys vet vi att aktörer som hade en annan syn på de internat-ionella maktförhållandena inte finns representerade i rapporten, till exempel vetenskapsmän från IYCHE och personer från de flesta av de socialistiska länderna, som vi har sett tidigare. Här gick man tillväga precis på det sättet som IYCHE vägrade göra på sin konferens, som vi beskrev ovan. FN:s rikt-linjer förstärktes med utvecklingen av rapporten Only One Earth. Att FN beställde den var ett sätt att tillförsäkra ett underlag som skulle göra utveckl-ingen smidigare och mer styrbar. Det handlar inte bara om kontroll av dag-ordningen utan också om produktion och distribution av text.

FÖRENTA NATIONERNA Som överstatligt organ har FN en särställning som är svår att konkurrera med. UNCHE I stämplade miljöfrågan definitivt som något som legitimt hanteras i FN:s regi (och med FN:s definitioner). Konferensens startdatum (den 5 juni) inrättades som den ”internationella miljödagen”. Detta förstärk-tes också av den växande idén om miljöproblemens globala karaktär och följaktligen ansågs ett överstatligt organ vara det enda alternativet för att komma till rätta med problemet. FN:s generalsekreterares inledningstal vid UNCHE I styrker denna tanke: ”The crisis of the human environment is a global crisis. It requires, therefore, global solutions”.1043 Inom denna ram inrättades UNEP som en följd av konferensen.

FN:s generalförsamling beslöt efter UNCHE II att tillsätta en oberoende kommission (WCED) för att bryta den negativa trenden i det internationella miljöarbetet som inleddes i FN:s regi 1972 och som därefter präglades av stagnation på många håll.1044 Denna kommission presenterade en slutrapport (Our Common Future) som skulle diskuteras vid FN:s generalförsamlings 42:a session ”under hösten 1987”.1045 Uttrycket ”under hösten” visar tydligt att kommissionens rapport inte bara kommer från FN utan också från ”Nord” (det syftar nämligen på hösten i den norra hemisfären) och den lösning på miljöproblemen som FN föreslog är tilltagande ekonomisk tillväxt. Det handlar om att ”producing more with less” eller med andra ord ”what is needed now is a new era of economic growth”.1046 Detta stämmer inte bara med FN:s tidigare positioner (“Events of the 1970s have confirmed that in-

1043 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 160. 1044 Så uttryckte sig Greenpeace-Sverige och Naturskyddsföreningen i det gemensamma förordet till den svenska upplagan av Our Common Future. World Commission on Environ-ment and Development (1988 [1987]), s. 5. 1045 World Commission on Environment and Development (1988 [1987]), s. 387. Ytterligare ett exempel, “in the fall of 1987”, ser man i World Commission on Environment and Devel-opment (1987), s. 362. 1046 World Commission on Environment and Development (1987), s. xii. Nästa samma formu-lering repeteras på sidorna 1 och 14.

236

dustry can be competitive and productive without creating pollution”),1047 utan också med det faktum att många av kommissionens rådgivare var just ekonomer eller personer knutna till näringslivet eller internationell affärs-verksamhet.1048

4.4.2 Sammanfattande anmärkningar Avslutningsvis kan vi sammanfatta resultatet av detta analysverktyg som följer: • Carson: Texten utgör en kritik av delar av den vetenskapliga kåren och

ett avslöjande av vissa myndigheter. Med den styrka som hennes fors-karroll och tidigare författarskap gav lyckades hon sätta upp frågan på dagordningen, öppna dörrar till en ny diskursiv praktik om miljön och prägla dess innehåll och karaktär.

• Världsnaturfonden riktar sina texter mot världens ledare och anpassar sig till den rådande politiska diskursen, vilket indirekt påverkar texterna i en viss riktning. Det underlättar (och möjliggör i praktiken) att påverka FN:s textproduktion inom vissa organ.

• Kubas regering: Texten utgör ofta ett avslöjande i form av en politisk handling. Kubas regering är bra på att använda alla gynnsamma tillfällen (exempelvis att tala vid toppmöten) för att distribuera sitt budskap. Men det verkar inte ge större resultat då budskapet avviker från den hegemo-niska politiska diskursen.

• Jordens Vänner: Det breda aktivitetsprogram som kännetecknar Jordens Vänner möjliggör en stor distribution av deras texter. Jordens Vänner drar nytta av viktiga kontakter, brett kontaktnät och väl positionerade in-divider. En viss samsyn med FN i grundläggande aspekter bidrog till att ge Jordens Vänner ett visst gehör på officiell nivå.

• Oi Committee: Författarnas status av vetenskapsmän, med stöd av offi-ciella FN-organ, gav dem möjlighet att uttala sig i frågan, men deras framträdande tredjevärldistiska synsätt lyckades inte påverka den rå-dande synen i FN.

• Greenpeace är effektiv vad gäller att sätta dagordningen på samtalet med sina propagandistiska aktioner med civil olydnad. Deras styrka finns i den sympati som deras aktioner framkallade och den nytta som de drar av media, men de lyckas inte stå kvar utanför den dominerande diskur-sen utan anpassar sig allt mer till den.

• Romklubben: Texten fick från början stor resonans eftersom den utveck-lades av ett forskarteam med hög status och förmögna finansiärer, något som gav stora möjligheter att producera och distribuera texten. Tillväx-

1047 United Nations Environment Programme (1982a), s. 55. 1048 World Commission on Environment and Development (1987), s. 352 ff.

237

ten är fortfarande en central fråga i miljösammanhang och diskursen om tillväxtens gränser debatteras än idag.

• Ward och Dubos: Texten är ett dokument för att fixera riktlinjer. Trots författarnas självständighet har dess produktion styrts av FN och det var ett viktigt steg för att kontrollera dagordningen i den kommande miljö-konferensen och diskursen som utvecklades i FN:s regi.

• FN:s texter har smidigt mjukats upp i sin förberedande fas. Denna text-producent är så mäktig och legitimerad att dess uttalanden i miljöfrågan inte förväntas leda till något motstånd. Den hade makt att sätta dagord-ningen och styra diskursutvecklingen.

Kraften att producera och framföra den egna diskursen varierar mycket mel-lan de olika aktörerna. Beroende på möjligheten att komma åt vissa platser har man en större möjlighet att påverka dagordningen. Det är fallet med till-träde till UNCHE I, som inte alla aktörer åtnjöt på samma sätt. Det finns ett samband mellan texternas karaktär och det tillträde dessa gav till olika offi-ciella forum. Texter som är kritiska och avslöjande har det svårare att ge tillträde till dessa platser och följaktligen också svårare att få gehör. Dessa relationer till organisatoriska egenskaper påverkar interaktionen och makten att fastställa dagordningen. Bland dessa är kanske Rachel Carson den enda som lyckas med båda. Romklubben lyckas komma ut och få stor resonans därför att den har mäktiga aktörer bakom sig, men fick inte gehör trots att debatten om tillväxtens gränser fortfarande är aktuell. IYCHE är i princip okänt (även inom miljölitteraturen) och dess text ignorerad, något som visar att avvikande diskurser har svårare att få gehör i etablerade kretsar och över-leva. Den kubanska regeringen liknar Oi Committee i många avseenden, fast deras avslöjande är än mer politiska. Den lyckas överleva (främst i andra sfärer än FN:s krets) därför att den hör till en regering och därmed har lätt att få plats i andra institutionella sammanhang. Både Jordens Vänner och Gre-enpeace är effektiva vad gäller att föra ut sin agenda, men eftersom deras syn inte strider mot FN i grundläggande aspekter blir de inte marginaliserade från den institutionella sfären i vilken den officiella diskursen sker. Mest påverkan bland våra aktörer visar Världsnaturfonden, vilken riktar sina tex-ter mot världens ledare och anpassar sig till den rådande politiska diskursen och påverkar FN:s textproduktion. Också Ward och Dubos har stor styrka, men av den anledningen att deras text utvecklas från början under FN:s pa-raply för att fixera riktlinjer och kontrollera dagordningen i den kommande miljökonferensen. På detta sätt lyckas FN mjuka upp sina texter i en förbere-dande fas. Onekligen har FN makt att sätta dagordningen och styra diskurs-utvecklingen.

238

4.5 Texternas produktion och cirkulation Syftet med dimensionen diskursiv praktik är att analysera texternas produkt-ion, distribution och konsumtion. Våra analyserade texter producerades och konsumerades på olika sätt och några av dem även i olika sociala samman-hang. De här processerna äger rum i ett mer eller mindre reglerat (och/eller konventionaliserat) sammanhang där produktionen av texterna följer vissa normer eller kriterier inom de specifika institutionella ramar där de produce-ras. De håller sig även till konventionerna för att få ett positivt mottagande av konsumenterna. Analysen av denna praktik relateras till den institution-ella dimensionen vilken, i vår analyserade period, tar olika former beroende på vilken period det handlar om och var diskurserna äger rum. Denna nya diskursiva praktik utvecklades från en genre bland naturvetare (till exempel Carson, några biologer, ekologer och zoologer som stod nära Världsnatur-fonden och Jordens Vänner) till en mer institutionell verksamhet när FN:s miljökonferens stod i sikte, med en annan formalitet i själva skrivandet och en väl riktad textproduktion. Målgruppen före UNCHE I var främst miljöor-ganisationer, regeringar och FN, det vill säga en viktig del av konsumenterna var våra aktörer själva.

Med hjälp av de analytiska verktygen för denna dimension ser vi att aktö-rerna har en tendens att föra in textdelar från naturvetenskapen i den egna texten oberoende av sina skilda ekologiska eller politiska positioner. De antisystemiska diskurserna relaterar både till naturvetenskapliga och marxist-iska texter (även Jordens Vänner i den första perioden). Tanken om den ur-sprungliga ekologiska balansen ser man mer eller mindre i alla diskurser. Världsnaturfonden, Romklubben, Ward och Dubos och FN visar, trots sina skillnader, en tydlig västerländsk syn vad gäller relation till naturen, utveckl-ing, tillväxt och demokrati; rådande västerländska uppfattningar och värde-ringar börjar prägla den officiella miljödiskursens syn på Tredje Världen, marknadsekonomi och internationella relationer. Greenpeace och Jordens Vänner delar också i stort den västerländska bilden, men på grund av sina annorlunda ageranden och sin vokabulär syns det inte tydligt under 1970-talet. De diskurser som inte visar större koherens eller de som strider avse-värt mot konventionella politiska idéer lyckas trots allt hålla en viss stabilitet därför att de drar nytta av andra resurser (till exempel ekonomiska resurser, politisk makt eller att ha en alternativ tribun). Vad gäller aktörernas möjlig-heter att föra ut sina diskurser ser vi stora skillnader mellan dem i flera avse-enden. För texterna som utgör kritik och avslöjande är det inte bara svårare att få gehör utan också svårare att tala från en bra tribun. Här spelar texternas rangordning utifrån affiniteten med den rådande diskursen en viktig roll; den mäktigaste aktören (FN) fick möjligheten att fixera riktlinjer till den kom-mande miljökonferensen och de aktörer som stod närmast FN:s position (Världsnaturfonden och Ward och Dubos) fick delta i denna.

239

4.5.1 Diskursernas utveckling i det institutionella rummet Med undantag av Tyst vår producerades texterna mer eller mindre kollektivt. Trots att Tyst vår inte producerades inom någon särskild institution, utfor-mades den ändå för att passa en del konventioner, både i den egna discipli-nen och i de diskursiva ordningar som den hade för avsikt att påverka (den var ett uttalande till politiker och tjänstemän). De analyserade kubanska tex-terna, som till synes uppträder som uttalanden av några få män, hanterades av en politisk institution (ett politiskt parti och en regering). Rapporten Only One Earth, som skrevs av två vetenskapsmän, hade egentligen bidrag från många andra experter. Dessa texter var med andra ord ursprungligen skis-sade inom olika discipliner och den kollektiva produktionen reglerades och sanktionerades i sina respektive institutionella ramar, antingen i det naturve-tenskapliga fältet, i en regering eller i en miljöorganisation, något som gjorde att texterna var i hög grad representativa för sina kollektiv. Den andra viktiga institutionella påverkan som till en viss del likriktade texterna och diskurser-na, var det gemensamma målet; de flesta texterna från slutet av vår första analysperiod gjordes speciellt för FN:s första miljökonferens. Analysen visar att det här institutionella inflytandet satte ramarna för utvecklingen av de olika diskurserna som vi studerar.

Diskurserna har i för sig hög grad av relation mellan producentens bud-skap och formuleringen för den specifika avsedda målgruppen. De varierar dock från några som är kritiska till det ekonomiska och politiska systemet till andra som bejakar detsamma. Naturvetenskapliga texter och texter från soci-alt engagerade naturvetare utgör vanliga källor för uttalanden om miljön, men relationen till politiska texter blir allt vanligare. Att hantera frågan på detta sätt var en oundviklig utveckling, eftersom miljöproblemen är både socialt producerade och har sociala konsekvenser. I den här delen av ana-lysen börjar vi se att en ny diskursiv ordning höll på att utvecklas i slutet av 1960-talet, det vill säga att miljön och människans påverkan på naturen ut-gjorde en ny, särskild och avgränsad fråga, som började diskuteras i ett kon-ventionaliserat institutionellt rum. Den nya diskursiva ordningen får element inte bara från naturvetenskapliga och religiösa diskurser, utan också från ekonomiska och politiska. Utvecklingen mot mer konventionella politiska inslag i diskurserna gjorde att de flesta aktörerna och deras diskurser började konfigurera en allt mer gemensam praktik: texterna producerades och distri-buerades främst i relation till FN (först till UNCHE I och senare till UNEP) där de anpassade sig till politiska konventioner och formaliserade internat-ionella relationer (anpassningen rörde mest de diskurser som inte var anti-systemiska).

I slutet av vår första analysperiod, när miljöorganisationerna började styra sina diskursiva manifestationer mot den kommande FN-konferensen, an-vände de en liknande terminologi och ett liknande sätt att presentera proble-men: en exemplifiering av problemen med fakta från naturvetenskapen (nå-

240

got som vi såg är ganska likartat mellan olika aktörers texter) och sedan or-ganisationens egen syn på mänskliga fel och egna förslag på lösningar (här såg vi att det fanns en större variation bland dem, men inte så markanta bland dem som fick gehör inom FN). Texter produceras, distribueras och konsumeras på skilda sätt och inom olika sociala sammanhang,1049 men ge-mensamt för våra texter är att de utformades med målet att konsumeras kol-lektivt, av en stor publik. Det var först när texterna författades för den kom-mande miljökonferensen i FN:s regi (särskilt kring 1970) som deras utveckl-ing började utgöra en gemensam diskursiv praktik. Paradoxalt nog blev för-troendet för FN en mer sammanfallande punkt än en gemensam syn på miljöfrågor, åtminstone bland dessa aktörer som lyckades få in en fot i FN:s arrangemang. En mekanism för att välja bort de röster som inte passade med FN:s praktik och politiska inställning före konferensen var att plocka det som var passande från de olika diskurserna (förutom konflikten som drev ut det socialistiska blocket från konferensen, något som jag diskuterar längre fram under det analytiska verktyget hegemoniska processer). På detta sätt var dagordningen satt och diskurserna om miljön var inte längre ”fria”, utan inramade i FN:s institutionella diskursiva praktik. Det bidrog till en position-ering, att man antingen var en antisystemisk förändringsdiskurs som inte delade den etablerade västerländska diskursens grundstenar eller att man kunde göra vissa anpassningar som möjliggjorde en viss inkorporering.

Distributionen, det vill säga hur diskursiva aspekter cirkulerar i den dis-kursiva ordningen, kan ses utifrån referenser till andra texter och referenser-na sinsemellan.1050 Under 1960-talet refererade de inte till varandra och det finns få explicita referenser till varandra i den senare delen av perioden före UNCHE I. Detta är förmodligen ett sätt att inte framhäva andra aktörer. Det är huvudsakligen i Ward och Dubos rapport Only One Earth där man ser en sorts sammanslagning av flera av idéerna som några miljöorganisationer och Carson hade presenterat tidigare. Olika institutionella sfärer har också olika sätt att distribuera sina texter, beroende på vad de har för mål med texterna och beroende på resurserna (makt och ekonomiska tillgångar). Oi Committee och den kubanska regeringens synsätt hade inte samma spridningsmöjlighet-er i Väst som de övriga aktörernas. Oi Committees stränga antikoloniala ståndpunkter och Kubas regerings marxistiska inställning var inte något som den institutionella ordningen i Väst gärna godtog och det påverkade natur-ligtvis distributionen och konsumtionen av deras texter i den nya diskursiva praktiken. Diskursernas diffusion och påverkan var inte reciprok: under 1980-talet använder alla diskurser i stor sett samma vokabulär (även Kubas regering, som inte deltog i de formella träffarna inom den gemensamma diskursiva praktiken runt UNCHE I). Det vill säga att efter att UNEP hade bildats och trots att några aktörer hade lämnats utanför eller inte fått gehör,

1049 Jfr Fairclough (1992), s. 78 ff. 1050 Fairclough (1995a), s. 13.

241

utvecklas ändå en större affinitet i frågan, något som jag anser vara konse-kvens av att text- och diskursproduktion och distribution styrdes av den in-stitutionella ramen som FN hade satt. Den anpassning som den kubanska regeringens antisystemiska diskurs hade gjort under 1980-talet syftade att ta del av den diskursiva praktiken genom att börja använda delvis samma vo-kabulär som den hegemoniska västerländska tillväxtdiskursen och på detta sätt ha lättare att få gehör och reducera möjligheterna till en marginalisering. Det är också tecken på att de regimerna som handlar med en avvikande lo-gik, som Wallerstein hävdar, inte kan påverka det hegemoniska väster-ländska systemet eftersom de är kringskurna av världssystemet och därför ”tvungna att agera inom vissa givna ramar på vissa bestämda sätt”.1051

4.5.2 Diskursernas institutionella positionering Det institutionella rummet utgörs i början av vår analyserade period av na-turvetare som uttrycker sig offentligt till en bredare publik (till exempel Rachel Carson eller IUCN genom Världsnaturfonden). Med Carson kom de ekologiska problemen ut ur den vetenskapliga sfären och med miljörörelsens utveckling och vissa nya politiska inrättningar blev frågan en social och poli-tisk angelägenhet. Miljöns sociopolitiska relevans gjorde att den diskutera-des även i andra sammanhang än rent akademiska (aktörer som Jordens Vänner och Greenpeace eller andra politiska aktörers handlingar vittnar om att miljöfrågan inte utvecklades bara i akademiska aulor). FN:s institution-ella ram, först i relation till UNCHE I och senare i relation till UNEP, påver-kade diskursernas utveckling. På basis av sina respektive ontologiska grund-antaganden börjar diskurserna, eller bättre uttryckt, de aktörer som bär dis-kurserna, att få (eller inte få) tillträde till gynnade platser. Detta gör också att diskurserna kan rangordnas och grupperas.

Några av diskurserna visar sig mer föränderliga än andra (om Carson och Ward och Dubos kan vi inte att säga något vad gäller utveckling eller föränd-ring eftersom vi har bara analyserat ett verk av dem). Romklubben ändrade sin formulering om tillväxtens gränser ganska mycket i sin andra rapport 1974, men i våra analyserade texter finns det inga referenser till Romklub-bens senare verk.1052 Världsnaturfonden och FN visar å ena sidan en större affinitet sinsemellan och mindre variation under de 25 år som vi analyserar (med vissa variationer håller de sig inom sin ursprungliga grundsyn, Världs-naturfonden vad gäller bevarande av naturen och FN vad gäller samhällsut-veckling). Å andra sidan visar också den kubanska regeringen en diskurs

1051 Wallerstein (2005), s. 21–22. Dessa stater var aldrig ”autonoma frikopplade enheter, utan att de alltid var belägrade och agerade inom gränserna för det kapitalistiska systemets funkt-ionssätt”. Ibid. s. 69–70. 1052 Romklubbens tredje rapport, Reshaping the International Order, utgiven 1976, handlar också om utveckling och välfärd, men det verkar inte finnas referenser till den inom miljöom-rådet. Se Tinbergen (1976).

242

med smärre variationer under hela den perioden. Dessa tre aktörer är de som visar sig mest stabila, inte bara därför att de är de enda som finns över hela vår analyserade period utan därför att deras diskurser håller sig till en central idé eller framtidsbild som är mer eller mindre koherent och de håller sig kvar inom sina respektive institutionella formationer. Men avgörande för diskur-sernas införlivande och organisatoriska rangordning är den grad i vilken de sammanfaller eller divergerar med den hegemoniska diskursen.

Den institutionella kontakt som de olika aktörerna hade med varandra va-rierar. Världsnaturfonden visar inte någon officiell relation med FN före UNCHE I, men den hade välbeställda medlemmar som satt i eller nära FN:s organ. Sedan ett par decennier före UNCHE I var Världsnaturfondens sys-terorganisation IUCN i formell relation med FN. Det var först 1980 som IUCN, Världsnaturfonden och UNEP (i samarbete med UNESCO och FAO) enades och sjösatte programmet World Conservation Strategy (WCS). Detta program var resultat av ett tre år långt nära samarbete mellan dessa organi-sationer som utgjorde ramen för den praktiska vägledningen i FN:s miljöar-bete. Här ser man att relationen mellan de diskurser som konstituerade den västerländska tillväxtdiskursen inte bara höll sig på en språklig eller diskur-siv nivå utan den antog också en organisatorisk och institutionell dimension. Här tar den västerländska tillväxtdiskursen institutionell form och utgör rikt-linjer till det kommande miljöarbetet och till UNCHE II.

Men till skillnad från dessa diskurser hade de diskurser som vi har klassi-ficerat som antisystemiska förändringsdiskurser ingen institutionell kontakt med varandra. Efter UNCHE I arbetade Oi Committee utan någon kontakt med FN:s organ och hade bara kontakt med några universitet och några or-ganisationer i Tredje Världen. Kuba hade däremot en institutionell koppling till FN, eftersom Kubas regering var medlemsland i FN och i G77. Dessutom var Kuba NAM:s ordförandeland under perioden 1979–1983, en tribun som Kuba flitigt använde för att framföra sin diskurs på internationell nivå. Efter att Oi Committees upphörde några år efter UNCHE I blir den kubanska rege-ringens diskurs den enda ”förändringsdiskurs” som var diametralt olika den ”västerländska tillväxtdiskursen”.

Trots att Jordens Vänner höll en tydligt annorlunda linje till den officiella FN-linjen åren kring UNCHE I, innebar det aldrig en närmare kontakt med de andra antisystemiska aktörerna. Däremot hade Jordens Vänner haft en ömsesidig influens med FN:s miljödiskurs eftersom författarna till rapporten Only One Earth, Ward och Dubos, var sympatisörer till Jordens Vänner och hade skrivit i Jordens Vänners böcker. Trots att de inte var officiella eller öppet medlemmar i organisationen, innebär det att Jordens Vänner genom dessa fick en viss kontakt med FN:s institutionella sfär. Relationerna mellan de aktörer som fick gehör i den rådande miljödiskursen börjar bli tydligare i slutet på 1970-talet; den tendens till blandning som vi såg i Jordens Vänners bok The Environmental Handbook (där René Dubos hade skrivit ett par kapi-

243

tel) fortsatte i boken Mjuk energi, som gavs ut i Jordens Vänners namn 1977 (där inledningen skrevs av Barbara Ward).1053

Efter UNCHE II får Jordens Vänner fler stödpersoner (utöver välkända och etablerade forskare inom ekologin och biologin) som var väl etablerade inom det politiska fältet (till exempel Jimmy Carter i USA). Jordens Vänner visar då ingen avvikande politisk lösning utan organisationen blir mer insatt i politiken på nationell nivå och institutionella förhållanden, inte bara genom att pressa regeringar att bevara naturliv1054 utan också genom att föreslå och diskutera budgetar för olika natur- och miljöåtgärder.1055 Efter UNCHE II ser man att Jordens Vänner deltar i den nya institutionella sfären och därmed blir de successivt mer indragna i den rådande västerländska tillväxtdiskur-sen. I den här analysfasen börjar vi se att Jordens Vänners position visar en tendens att bli allt mer kongruent med FN:s officiella linje (Jordens Vänner ställde så småningom inte krav på strukturella förändringar och slutade hylla socialistiska system). Samstämmigheten med FN:s diskurs visar sig inte bara i energifrågan utan också i deras kommentar till UNCHE II, då Jordens Vän-ner ansåg att man måste komma till rätta med den globala fattigdomen för att förbättra miljön.1056 I denna andra period kräver Jordens Vänner inte längre ett systembyte; de lämnar positiva förslag till nya former att använda energi och diskuterar den etablerade politiken på ett icke avvikande sätt.1057 Med andra ord hade denna diskurs inte längre de antisystemiska drag som den visade före UNCHE I.

Den andra miljöorganisation som i början också visar ett avvikande sätt att agera är Greenpeace, även om Greenpeace åskådning visar sig väster-ländsk i många avseenden.1058 Att synen var väl passande i Väst bekräftas 1053 Boken heter Mjuk energi: vägen till varaktig fred och författaren är Amory B. Lovins. ”Amory Bloch Lovins avgick år 1971 från en forskarbefattning vid Merton College i Oxford och blev brittisk representant hos miljöorganisationen Friends of the Earth”; Lovins (1977), s. 4. Amory B. Lovins presenteras av svenska Jordens Vänner som ”Jordens Vänners internat-ionella energiexpert” i: Jordens Vänner (1977a), s. 12 (opaginerad). Man kan tillägga här att Dennis och Donella Meadows, författare till The Limits to Growth, också tackas i inledningen av Jordens Vänners bok Mjuk energi. 1054 Jordens Vänner i Spanien lyckades påverka parlamentet och pressa regeringen för att förbjuda kommersiell valfångst och därmed påverka Internationella Valfångstkommissionen. Friends of the Earth (1982b). 1055 Förutom de tidigare presenterade exemplen kan man tillägga att Jordens Vänner uttalar sig flitigt mot Reagan-administrationen och vicepresidenten George Bush, uttalar sig om kongressen, om senatorer osv. Friends of the Earth (1982c). 1056 Jordens Vänner (1982b), s. 6. Att komma till rätta med den globala fattigdomen är något som kommer att bli FN:s centrala diskursiva uttryck vid UNCED 1992 i Rio. Det som skiljde Jordens Vänner från Oi Committee och Kubas regering kring hur man kommer till rätta med fattigdomen är att Oi Committee och Kubas regering pläderade för ett systemskifte, politiskt och ekonomiskt. 1057 Kritiserade Reagan och uppmanade att rösta på Carter, till exempel. Friends of the Earth (1976), Friends of the Earth (1982a) och Friends of the Earth (1982b). 1058 Västerländskt trots att organisationen visar en viss aktning för andra kulturer och inspire-ras av dessa, till exempel nordamerikanska indianer och vissa asiatiska kulturer. Hunter (1980 [1979]), s. 36, 157 ff. och 195 ff. Den stora solidariteten och den starka ”esprit de corps”

244

med de kontakter som organisationen lyckas utveckla med väl etablerade forskare och personligheter (biologen Cousteau, filosoferna Sartre och de Beauvoir, premiärministern Trudeau). Greenpeace hade från början täta kon-takter med medier och myndigheter i USA, Kanada, Frankrike och Japan för att ställa olika krav eller skicka offentliga meddelanden.1059 Greenpeace fort-sätter med sin politiska taktik, men anpassar sig också till de nya institution-ella ramarna genom att framhäva sin demokratiska ställning1060 och inkorpo-rera andra miljöområden som valfångst och säljakt i sin tidigare ensidiga betoning på kärnvapnen. Ett främsta exempel på samarbete med politiska myndigheter är när Bob Taunt, en Greenpeacemedlem som hade gjort en dokumentärfilm om valfångst, blev uppringd av Jimmy Carter som bad ho-nom skicka fler bilder till Vita huset för att regeringen skulle bestyrka argu-menten vid den kommande sessionen av den Internationella Valfångstkom-missionen.1061 Precis som en konsekvens av att Greenpeace (och Jordens Vänner) inte avvek från FN:s linje att inte kräva en strukturell förändring (deras diskurser var alltså inte diametralt olika FN:s) blev de inte marginali-serade och i stället upplevde de en successiv inkorporering i den nya miljö-diskursiva praktiken och i övriga politiska institutionella praktiker.

Romklubbens sätt att agera stred inte heller mot konventionerna eller Västs syn och blev därför inte marginaliserad. Romklubben var en organisat-ion som hade tillgång till stora resurser och, liksom Världsnaturfonden, best-od den av många inflytelserika personer på hög nivå, något som innebär en ömsesidig påverkan med andra västerländska diskurser. Trots Romklubbens kulturella affinitet med FN och den västerländska tillväxtdiskursen lyckades den inte få gehör för sin diskurs om ett alternativt tillväxtsätt (ett annat sätt att ackumulera). Diskussionen kring ”tillväxtens gränser” blev stor och bred i samtiden, men ingen annan omtalad aktör anammade denna tes för att driva den vidare, inte ens bland antisystemiska förändringsdiskurser. Det som gjorde att den inte fick gehör bland antisystemiska diskurser var Romklub-bens avsaknad av kritik mot kapitalismen som system och mot de aktuella maktförhållandena. Oi Committee skriver om rapporten The Limits to Growth att ”the authors show not interest in grasping the dynamics of the socioeconomic system that dominates relationships in the world communi-ty”,1062 det vill säga att Romklubbens analys har en global karaktär men inte en holistisk sådan. I Tredje Världen var reaktionen stark mot det malt-husianska fokuset på befolkningens tillväxt i stället för på den ojämna för-

bland Greenpeace medlemmar, onekligen nödvändiga faktorer för att utföra de mödosamma aktioner som Greenpeace utförde de första åren av sin existens, kan relateras till den ställ-ningen (den ”magik” som Greenpeace skriver om Bob Hunter på hemsidan). Dessa utgör viktiga element i Greenpeace identitet och liknar inte andra aktörers egenskaper. 1059 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 1060 ”Declaration and charter” från 1979. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 1061 Hunter (1980 [1979]), s. 410–411. 1062 Oi Committee International (1974), s. 38.

245

delningen av resurserna (ibid.). Romklubben börjar själv så småningom an-passa sin diskursiva framställning om ”tillväxtens gränser” till FN:s hege-moniska diskurs. Romklubbens tredje rapport, Reshaping the International Order (1976), recenseras på organisationens hemsida på följande sätt: “Un-like the two earlier reports to the Club of Rome, this one emphasizes devel-opment, distribution and improved welfare that will require a good deal of economic growth”,1063 något som är en tydlig anpassning till den väster-ländska tillväxtdiskursen.

1063 Ur Romklubbens hemsida.

246

5. Generativa krafter och hegemoniska strider: diskurserna i sitt sociala sammanhang

Dimensionen Social praktik syftar till att se text och diskursiv praktik i relat-ion till det breda sociala sammanhang som påverkar den diskursiva format-ionen. Diskursiv formation syftar på en sammanhängande struktur, vilket innebär att ”every discursive formation is situated within a structured whole of discursive formations”.1064 Det innebär att en diskurs inte bara består av ett yttrande eller framställning utan av flera sådana som verkar tillsammans, något som Foucault kallade ”diskursiv formation”.1065 Med diskursiv format-ion syftade Foucault just på den regelbundenhet som formar diskursen1066 och den regelbundenheten kan bara ses i relation till den breda sociala praktiken. Här söker jag se de krafter som påverkade diskursens produktion, till exem-pel internationella relationer, vetenskapliga omständigheter, kulturella värde-ringar etc., hur dessa och andra omständigheter påverkade diskursens tolk-ning och mottagande och slutligen vilka strider mellan olika sociala aktörer som utövades i relation till de analyserade diskurserna. Det vill säga, i den här analysfasen gör vi en större relation till den materiella och icke-diskursiva dimensionen. Metodologiskt försöker denna kontextualisering utgöra en sorts förklaring.

Det konkreta tillvägagångssättet i analysen av denna dimension kommer att variera något från de två föregående dimensionerna därför att jag först behöver presentera de förhållanden i vilka diskurserna utvecklas. Jag presen-terar först de mest kännetecknande fenomenen eller processerna för perioden för att sedan analysera aktörernas handling i relation till den kontexten. Dessa mest centrala moment av den samhälleliga utvecklingen under peri-oden har jag tagit fram dels från samtidshistorien, dels från de tidigare resul-taten från mina analyserade texter. Det handlar nu om att identifiera de kraf-ter som kan ha haft förmågan att verka som mekanismer, alltså att få något att hända, att producera eller påverka en handling. Jag kommer att försöka visa relationen mellan dessa kontextuella fenomen eller processer och våra aktörer och deras diskurser. I slutet av varje verktyg gör jag en sorts sam-manställning för varje aktör och för verktyget generellt. Vid slutet av kapitlet

1064 Thompson (1984), s. 235. 1065 Hall & Gieben (1992), s. 291. 1066 Foucault (1972 [1969]), s. 45–46 och 82 ff.

247

för jag en större sammanfattande diskussion, som ett första steg på väg till en förklaring.

5.1 Dialektiska relationer Dialektik innebär motsättningar, interagerande krafter, rörelse, förändring och dynamik. Med det analytiska verktyget dialektiska relationer söker jag se de relationer som genererade olika diskursiva manifestationer och de kraf-ter som påverkade diskursens produktion och utveckling. I vår dialektiska ansats anser man att konflikterna är grunden till föränderligheten och det är i dessa konflikter man måste försöka se fenomenets ursprung eller orsak. Fe-nomenet diskurs är produkt av specifika samhälleliga spänningar och mot-sättningar och därför kan vi, med hjälp av den metod för konceptualisering som vi beskrev tidigare och som fokuserar på fenomenets inre och yttre re-lationer, identifiera strukturella samband med övriga sociala objekt. På detta sätt kan vi se konflikter som kan ha haft generativ kraft och som kan ha på-verkat diskursens utveckling. Vi kommer att börja skönja mekanismer som kan ha producerat ett visst utfall efter att de har kommit i relation med de övriga förhållandena i kontexten.

Eftersom vi inte längre söker beskriva (som vi gjorde i de andra två di-mensionerna) börjar vi här med en presentation av några kännetecknande fenomen för perioden, de som utgjorde viktiga förhållanden under vilka våra diskurser producerades och utvecklades. Dessa kännetecknande fenomen har vi identifierat genom att relatera resultatet av aktörernas beskrivning av pro-blemen och dess lösningar i tidigare analyserade dimensioner till centrala processer och händelser som presenteras inom samtidshistoria. Det handlar om att se relationen mellan dessa fenomen och processer och våra aktörers diskurser och övriga handlingar. Vid slutet av verktyget systematiserar jag resultatet per aktör och generellt.

5.1.1 Kontextens relevans för de generativa krafterna För att börja skönja en struktur som möjliggör för oss att studera diskursiva praktiker (med avseende på ideologins materiella bestämning) måste vi titta närmare på de konkreta materiella och diskursiva förhållanden i vilka miljö-diskursen utvecklades. Att gå utöver de ”rena” diskursiva elementen betyder att se fenomenets (det vill säga miljödiskursens) relationer med andra sorters fenomen. I det tidigare analysmoment visade aktörernas texter krav på för-ändringar och rättvisa, tillämpning av politiska åtgärder, kontroll av tillväx-ten och konsumtionen, utveckling av teknologin och tilltro till vetenskapen som centrala varaktiga aspekter. Dessa kan grupperas i tre relevanta dimens-ioner för att diskutera frågan i relation till sin sociala praktik: den politiska, den ekonomiska och den vetenskapliga/teknologiska dimensionen. Dessa

248

aspekter präglar de analyserade texterna under hela vår analysperiod. Inom den politiska dimensionen ser man kolonialismen, Tredje Världens befriel-sekrig, kalla kriget och FN:s styrning på global nivå som viktiga element. Betydande aspekter av den ekonomiska dimensionen utgörs huvudsakligen av utvecklingen av tillväxt och välfärd och av energikriserna och naturresur-sernas ändlighet. Den vetenskapliga dimensionen ses huvudsakligen utifrån den teknologiska utvecklingen och hopp om vetenskapliga lösningar. Den ömsesidiga relationen mellan de här dimensionerna gör att det inte alltid är möjligt att isolera dem från varandra så jag ska försöka att analytiskt lägga tyngdpunkten på specifika delar av dessa dimensioner.

Under 1950-talet hade flera öppna militära konflikter funnits i Asien, Af-rika och Latinamerika. I slutet på 1950-talet och början på 1960-talet hade ett flertal afrikanska kolonier sin frigörelse och nya stater utvecklades, något som förorsakade ekonomiska och politiska förändringar på global nivå. Ja-meson beskriver följande händelser som viktiga processer som genererade 1960-talets politiska och kulturella utveckling (främst i ”Första världen”): den tilltagande befrielsen från kolonialismen som ledde till ”tredjevärld-ismen”, den kubanska revolutionen som en ny modell av samhällsförändring och Vietnamkriget som stimulans till den pacifistiska rörelsen i den Första världen.1067 Det är svårt att föreställa sig fredsrörelsens utveckling om dessa konflikter inte hade funnits eller om de kritiska rösterna inte hade blivit lika starka. I slutet på 1950-talet började den ekonomiska tillväxten att försvagas märkbart och utvecklingen i Tredje Världen tog en allt mer ”krigisk” och konfliktfylld vändning.1068 Kampen för självständigheten och mot fattigdo-men satte prägel på dessa konflikter politiskt och ekonomiskt. Ofta stred dessa konflikters antikoloniala (ibland socialistiska) karaktär mot Väst eko-nomiska och politiska intressen. Ett exempel på denna politisk-ekonomiska karaktär var de reformer som den kubanska revolutionen satt igång i början av 1960-talet och som av USA ansågs vara ett hot mot de egna ekonomiska intressena. Det handelsembargo som USA införde mot Kuba ledde till att detta land kom närmare Sovjetunionen1069 och det närmandet blev inte bara ekonomiskt utan också politiskt och militärt, något som bidrog ytterligare till ökad spänning internationellt (till exempel ”Kubakrisen”).

De afrikanska koloniernas befrielse från europeiska länder hade vissa lik-heter med de latinamerikanska folkens kamp för politisk och ekonomisk självständighet, något som ledde till en viss politisk affinitet på internationell

1067 Begreppen ”Third-Worldism” och ”First World” som jag nämner här används av Jameson i “Periodizing the 60s”. Här refererar jag till en spansk upplaga: Jameson (1997 [1984]), s. 18, 25, 26 och 38. 1068 Helle (2000), Bd. 14, s. 14. 1069 I boken The Origins of Socialism in Cuba motiverar O’Connor detta på följande sätt: ”the United States would not offer Cuba loans and credits […] the Soviet Union finally filled the vacuum […] Cuba obtained Soviet credits and favorable trade agreement”. O'Connor (1970), s. 299.

249

nivå (exempel på detta är, förutom framställningarna i Oi Committees texter, Jordens Vänners framställning av både Tanzanias och Kubas politik). De här och andra konflikter1070 producerade ett spänt förhållande på den internation-ella politiska arenan och utgjorde en del av det som benämndes kalla kriget, ett diskursivt uttryck som försökte visa efterkrigstidens geopolitik som om det vore, huvudsakligen, en konflikt mellan Vita huset och Kreml. Men egentligen innebar alla dessa konflikter en kamp för hegemonin och de drev utvecklingen framåt. Den diskursiva dimensionen av kampen för hegemonin har stort samband med de diskurser vi analyserar.

Efter andra världskriget tog massproduktionen fart (och följaktligen även masskonsumtionen). Detta påverkade inte bara de sociala relationerna utan också vetenskapen, eftersom vetenskapen i direkt relation till det började att spela en allt större roll i samhällslivet, genom en tilltagande teknologisering. Den tilltagande teknologiseringen sågs ibland som risk eller hot (till exempel Rachel Carsons avslöjande av förgiftning av miljön eller Greenpeace fruktan inför ett kärnvapenkrig) och ibland som port till lösningen (till exempel FN:s syn på Tredje Världens utveckling som en del av lösningen eller den ku-banska regeringens tilltro till att morgondagens teknologi skulle lösa dagens problem). Teknologiseringen av både produktionen och produkterna orsa-kade en teknologisering av samhället i stort, vilket sågs som tecken på mo-dernisering och välfärd. Fairclough säger att som en konsekvens av det allt-mer teknologiserade samhälle kräver dagens sociala relationer ”highly deve-loped dialogical capacities”1071 vilket i sin tur påverkar diskursernas vikt i det samhälleliga livet. Det utgör ett exempel på hur den materiella dimensionen kan påverka den diskursiva utvecklingen, något som avser relationen mellan diskursen och den sociala strukturen.

Efter andra världskriget inleddes i Väst en period av optimism som kon-sekvens av den snabba ekonomiska utvecklingen, teknologins framgångar och FN:s utveckling och styrningsmöjligheter. Västs grepp om Tredje Värl-den ändrade karaktär med avkoloniseringen och på de ställen där det ekono-miska herraväldet från Nord var säkrat blev dominansen mindre militär och mer inriktad på ekonomiska och politiska lösningar, något som Oi Commit-tee och den kubanska regeringen kallar för neokolonialism. Wallerstein för-klarar att ”trots den solida ekonomiska tillväxten i världssystemet hade klyf-tan mellan centrum och periferi nu blivit djupare än någonsin”.1072 Parbe-greppet centrum-periferi, som bl.a. används av beroendeteorin och världs-

1070 Västvärldens inblandning i Mellanösterns dåvarande allt djupare konflikter hade också denna politiska och ekonomiska karaktär. Ockupation och utländska ägare från Väst i Tredje Världen ansågs av Hamiltons ungdomskonferens IYCHE som en del av problemet som för-värrade krigssituationer och miljöförsämring. Därför krävde de att Israel skulle lämna de ockuperade områdena i Palestina, liksom USA skulle lämna Vietnam. Oi Committee Interna-tional (1972), s. 25. 1071 Fairclough (1995a), s. 137 och 135 ff. och Fairclough (1996a). 1072 Wallerstein (2007 [2004]), s. 134.

250

systemteorin, utvecklades av FN:s ekonomiska kommission för Latiname-rika (ECLAC) på 1950-talet. Teorierna utgick från tanken att den internat-ionella handeln inte var en handel mellan jämlikar, utan vissa länder som var starkare (centrum) ”kunde införa handelsvillkor som innebar att ekonomiskt mervärde flödade från de svagare länderna (periferin) till dem själva”.1073 Denna process där rikedomar (mervärdet) strömmar från periferin till cent-rum har också kallats för ”ojämnt utbyte”. Det är här värt att påpeka att med inkorporering av nya områden i det moderna systemets kretslopp (känne-tecknad av kolonialismen, världssystemets expansionsfas)1074 skedde inte bara en ström av mervärde från periferin till centrum utan det överfördes kulturella element från centrum till länder i periferin.

Genom att kapitalistiska ekonomier utvecklades i Tredje Världen kunde den västerländska dominansen utveckla nya mekanismer, främst länkat till internationella ekonomiska avtal. Det hjälpte inte att bryta tendensen att klyftorna mellan de rika och utvecklade och de fattiga och mindre utveck-lade länderna ständigt ökade sedan den industriella revolutionen inleddes på 1800-talet. Gapet fortsatte att öka under hela 1900-talet1075 och trots den till-tagande kapitalistiska utvecklingen i Tredje Världen är gapet ett varaktigt kännetecken (eller kvalitet) för perioden när det gäller den ekonomiska di-mensionen (det var också en av utgångspunkterna i WCED:s arbete: ”The gap between rich and poor nations is widening – not shrinking”).1076

Detta påverkade också den politiska dimensionen, som NAM såg det: “The growing economic disparity between the developed and the developing countries constitutes a dangerous trend”.1077 Det är välkänt att ekonomiska kriser slår hårdare mot de fattiga länderna och efter varje kris ökar gapet ytterligare. Det var fallet med de s.k. ”oljekriserna”; som konsekvens av kriget mellan några arabstater och Israel 1973 och av revolutionen i Iran 1979 steg oljepriserna kraftigt och alternativ energiproduktion kom på tal igen. Debatten om miljöfrågan efter UNCHE I kom att på allvar inkludera alternativ energiproduktion.1078 Så småningom kom några stora oljekatastro-

1073 Wallerstein (2007 [2004]), s. 30. 1074 Wallerstein (2007 [2004]), s. 91. 1075 På UNCTAD:s hemsida kan man läsa: “Gaps between developed and developing coun-tries, as well as within the latter, are widening steadily”. UNCTAD (1997), Press Release 25/08/97. Och på UNDP:s hemsida går det att läsa: “Inequality between countries has also increased. The income gap between the fifth of the world’s people living in the richest coun-tries and the fifth in the poorest was 74 to 1 in 1997, up from 60 to 1 in 1990 and 30 to 1 in 1960. In the nineteenth century, too, inequality grew rapidly during the last three decades, in an era of rapid global integration: the income gap between the top and bottom countries in-creased from 3 to 1 in 1820 to 7 to 1 in 1870 and 11 to 1 in 1913”. Human Development Report “Globalization with a human face”, UNDP (1999), s. 3. 1076 World Commission on Environment and Development (1987), s. 2. 1077 Ur “The Action Programme for Economic Cooperation”, utrikesministrarna av NAM:s länder, 1972. Co-ordinating Bureau of the Movement of Non-Aligned Countries (1978), s. 75. 1078 ”The 1970s saw a revolution in thinking about energy supplies. The ’oil crisis’ of 1973 […]”. United Nations Environment Programme (1982a), s. 37.

251

fer, tilltagande ökenspridning, klimatförändring, kärnkraftolyckor (Harris-burg 1979 och Tjernobyl 1986), något som höll energifrågan uppe på agen-dan i drygt ett decennium. Men ”energikrisen” och ändligheten av naturre-surser är konkreta problem att försöka lösa för att kunna fortsätta den kapita-lackumulation som den eftersträvade ekonomiska tillväxten innebär.

Det finns flera författare som hävdar att det i slutet på 1960-talet och i början på 1970-talet inträffade en stor kvalitativ förändring som gav upphov till en ny period med en ny internationell ordning. Wallerstein hävdar att 1968 var kulmen för en rad händelser som gjorde att en stor förändring ägde rum,1079 den viktigaste och mest determinerande av alla var en kris i kapital-ackumulationen. Liksom Wallerstein pekar också Harvey på svårigheter i kapitalackumulationsprocessen som centralt samhälleligt problem på 1960-talet och anger åren kring 1972 som brytpunkt till en ny period.1080 Jessop ser också denna kris som en kris inom kapitalismen, vilken kännetecknas främst av en kris av USA:s ekonomiska hegemoni som började bli tydligare i slutet av 1960-talet.1081 Denna kris i det ekonomiska systemet innebar också en del sociala och politiska omvälvningar och dessa var bidragande faktorer till utveckling av miljöfrågans karaktär. De här årtalen sammanfaller ganska väl med den första miljökonferensen, vilken föreslogs redan 1968 och genom-fördes 1972.

Förutom de ovan nämnda exemplen som visar att den ekonomiska och den teknologiska dimensionen påverkar varandra med en i det närmaste in-bördes relation ser vi andra viktiga konsekvenser som inte är mindre rele-vanta. I och med att samhället började teknologiseras började nya profess-ioner (grundade på vetenskaplig verksamhet) att dyka upp utanför den tradit-ionella akademiska världen. Det tilltagande samhälleliga teknik- och forsk-ningsberoendet innebar, i sin tur, att vetenskapen började politiseras. När vetenskapen dras in i samhälleliga verksamheter genereras forskningsbero-ende och politisering,1082 vilket ökar möjligheterna till uppkomsten till kon-troverser mellan experter, något som är uppenbart i miljöfrågorna. Brante och Norman säger att ”ju mer betydelsefulla samhälleliga konsekvenser en fråga har, desto större är sannolikheten att det uppstår polarisering och kon-troverser bland vetenskaparna”.1083 Det samhälleliga livets forskningsbero-ende innebär att alla offentliga dispyter idag är vetenskapsbaserade. En ve-tenskapsbaserad kontrovers är ”en utdragen dispyt om en fråga med viktiga sociopolitiska konsekvenser där vetenskapsmännen ingår som centrala aktö-rer på båda sidorna och vetenskapliga argument utgör en avgörande ingredi-

1079 ”Världsrevolutionen 1968”. Wallerstein (2007 [2004]). 1080 Harvey (1990), s. vii och 181 ff. 1081 Jessop, Nielsen & Pedersen (1993), s. 230. USA:s svagare ekonomiska hegemoni innebar att delar av Europa och Japan hade blivit starkare (ibid.) och det gör att den politiska makten får en viss förskjutning också. 1082 Sundqvist (1991a). 1083 Brante & Norman (1995), s. 25.

252

ens”.1084 Det illustrerar precis det som Carsons bok representerar (de alterna-tiva sätt att hantera problemet som hon föreslår).

Dessa aspekter av samhällsstrukturen (det politiska läget, massprodukt-ionen och den samhälleliga teknologiseringen) hade inte bara lett till forsk-ningsberoende utan också till en politisering av vetenskapen. Detta är en mycket viktig aspekt som möjliggjorde utvecklingen av de nya diskursiva praktikerna som gav upphov till miljöfrågan. Vetenskapens politisering, den samhälleliga teknologiseringen och forskningsberoendet är nära relaterade processer. Miljöfrågans tilltagande politisering svarar mot den ökade eko-nomiska betydelsen som naturvetenskapen fick i samhällsutvecklingen, som samtidigt gjorde att ekonomiska aspekter började spela större roll i styrning-en av naturvetenskapens forskningsområden. Då kommer miljöfrågan in i både ekonomiska diskurser (till exempel kritiken mot kortsiktig maximering och gränserna för tillväxten) och politiska diskurser (rätt till en god miljö eller omfördelning av jordens resurser, dessutom i andra varianter som djur-rättsaktivisternas eller kärnkraftmotståndarnas diskurser). Det utvecklades en ökande kritik (ifrågasättande i vissa fall) inte bara av koloniala maktförhål-landen utan också av ekonomisk tillväxt. Exempel på diskussioner om till-växt och rättvisa hittar vi huvudsakligen i Jordens Vänners texter samt i Oi Committees The Hamilton Documents och Kubas regerings yttranden. Detta är ett exempel på att den sociala och diskursiva praktiken formar de diskur-siva händelserna och, på ett dialektiskt sätt, i sin tur påverkar den sociala situationen. Massproduktionen och den samhälleliga teknologiseringen i kombination med det politiska läget påverkade ställningstaganden av olika organisationer och bidrog till att utveckla den kritiska ställningen vi talar om. De diskursiva manifestationerna som anammade en sådan ställning, tydligast i de tre nämnda ovan, påverkade i sin tur den konkreta politiken som dessa organisationer ledde eller var involverade i.1085

Vår analyserade period är präglad av olika politisk-militära konflikter, främst kalla kriget som varar hela vår analyserade period, men också andra konflikter som varierade i styrka vid olika tidpunkter, som de sista antikol-oniala kamperna, Vietnamkriget, Israel-Palestinakonflikten och mindre krig på flera håll av Tredje Världen. Mot alla dessa höjdes röster överallt, främst i Väst, och det organiserades aktioner och demonstrationer i en sorts kraft-mätning, vilka ställde krav på regeringarna och FN. Den här rörelsen kallar jag här generiskt för ”fredsrörelsen”, men den var inte någon enhetlig och homogen rörelse. Det som är gemensamt för alla de olika ”fredsrörelserna” var kraven på fred: man var emot riskerna, eländet och orättvisorna som dessa konflikter föranledde och ville få slut på dem genom att införa stora 1084 Till skillnad från vetenskapliga kontroverser, som är interna inom vetenskapen och karak-teriseras av att teorier och fakta i högre grad styr argumentationer och som är en del av den sedvanliga utvecklingen inom en vetenskaplig disciplin. Brante & Norman (1995), s. 10. 1085 Till exempel Jordens Vänners beundran av Tanzanias socialistiska åtgärder och Kubas utveckling av ekologiskt jordbruk.

253

politiska och sociala förändringar. Det är det som möjliggör för oss att tala om en utbredd fredsanda. Fredsandan var bara en del av den våg av missnöje med det samtida samhället som växte fram vid denna tid och det hade ut-vecklat en upprorisk anda under 1960-talet: den växande och segerrika befri-elserörelsen i Tredje Världen som ledde till den gamla kolonialismens stör-tande, avskyn och motståndet som Vietnamkriget hade producerat, anspråk på demokratisering inom universitetsvärlden, rättvisefrågor allmänt och sär-skilt i relation till rassegregation och könsdiskriminering kan nämnas bland de mest påtagliga. De här utbredda kraven på frihet och rättvisa var inte bara missnöje med det gamla utan denna våg hade visioner inför framtiden, något som kom att påverka inställning i olika frågor hos organisationer och all-mänhet och det återspeglas i våra aktörers optimism.

5.1.2 Aktörerna

CARSON Carson diskurs är å ena sidan en konsekvens av den ekonomiska utveckling-en efter andra världskriget, å andra sidan är den en konsekvens av hur veten-skapsmän och tjänstemän hanterade problemen, något som hon reagerade emot.1086 I direkt relation den ekonomiska tillväxten hade kemiindustrin ut-vecklats snabbt efter andra världskriget (i detta specifika fall en ändring i användning av kemikalier som pesticider, från oorganiska till kolförening-ar).1087 Relationen till den ekonomiska expansionen efter andra världskriget konstaterar också Carson när hon hävdar, efter att hon presenterar proble-men, att ”[a]ll this has come about because of the sudden rise and prodigious growth of an industry for the production of man-made or synthetic chemicals with insecticidal properties”.1088 Carson ger underlag för att tillverkningen av syntetiska pesticider i USA hade upplevt en femfaldig ökning.1089 Det var den stora utvecklingen av monokulturer inom jordbruket som gjorde stora mäng-der av nya sorters insekticider nödvändiga, vilka förorenade miljön som bekant. Men detta är inte bara ett teknologiskt problem utan det måste ses inom ramen för den ekonomiska tillväxten efter andra världskriget.

Å andra sidan hade kritiska röster utvecklats inom naturvetenskapen och det fanns en oro för den pågående negativa påverkan på naturen. Carson, som var en av dem, var bestört över hur vårdslöst kemiska ämnen spreds i naturen (främst DDT). Den kritik som hon gör i detta avseende kan man också se som konsekvens av ekonomiska förhållanden. Carson hävdar att

1086 Ännu en kritik mot några naturvetare är när hon säger: “[…] this critically important subject of the ecology of the soil has been largely neglected even by scientists and almost completely ignored by control men”. Carson (1991 [1962]), s. 64. 1087 Carson (1991 [1962]), s. 32. 1088 Carson (1991 [1962]), s. 31. 1089 Carson (1991 [1962]), s. 32.

254

”[t]he major chemical companies are pouring money into the universities to support research on insecticides. This creates attractive fellowships for grad-uate students and attractive staff positions”.1090 Det är svårt att förklara Car-sons agerande om dessa förhållanden inte hade funnits, som de konkreta konsekvenserna av DDT i naturen och de tilltagande kritiska rösterna inom naturvetenskapen. Carsons mod att agera påverkades säkerligen också av de relationer som hon hade etablerat med en stor skara naturvetare från hela världen (hon tackar många av dem i inledningen till Tyst vår). Hon visste att hon inte var ensam i denna fråga. Det behövs inte bara speciella omständig-heter, utan också personliga förmågor kan bidra till att komma ut med en sådan kritik. Carsons egen bakgrund bidrog säkert också till detta: ”Hon var en kvinna med strängt vetenskapligt bakgrund, betydande litterär beröm-melse och stor personlig integritet”.1091 Det kan man se som ännu en influe-rande faktor, eftersom dessa egenskaper gjorde att hon fick stöd och upp-muntran att skriva, som vi har sett tidigare.

Sammanfattningsvis kan man säga att Carsons diskurs genereras i efter-krigstidens motsättningar. Den ekonomiska utvecklingen efter andra världs-kriget förorsakar flera problem, bl.a. en skadlig utveckling av kemiindustrin. Vetenskapsmännens och tjänstemännens hantering av problemen förorsakar Carsons reaktion, som öppnade banan för en ny diskursiv ordning.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfondens utveckling är produkt av flera faktorer, men en viktig sådan kan relateras till dess sammansättning. Sedan slutet på 1800-talet hade det funnits personer som drev konservations- och naturskyddsfrågor som en reaktion på exploateringen av naturresurser, både i USA och i några europe-iska länder, ofta med stöd av välutbildade och välbärgade personer.1092 Det som genererar och utvecklar konservationismen är ekonomiska intressen, ofta i form att bevara naturresurserna för en kontrollerad exploatering. McCormick gör en intressant poäng när han förklarar att grunden till konser-vationismen ofta var att bevara de ekonomiska intressena, till exempel vild-faunan för jakt. Till skillnad från ”preservationister”, som vill bevara (pre-serve) vildfaunan från allt förutom för rekreation och i utbildningssyfte, vill konservationister ”to exploit the continent’s natural resources, but to do so rationally and sustainably”.1093 Det stämmer med Världsnaturfondens grundtanke när de hävdar att “[…] the protection of air and water, land-scapes, flora and fauna, is not only desirable, from an ethical, aesthetic and scientific point of view, but has become vital on practical economic grounds, and even a condition sine qua non for human life”.1094 Eller i följande 1090 Carson (1991 [1962]), s. 225. 1091 Graham (1971 [1970]), s. 23. 1092 McCormick (1995), s. 15 ff. 1093 McCormick (1995), s. 14. 1094 World Wildlife Fund (1970), s. 9.

255

mening: ”[…] great strides have been made to conserve wildlife, which has prove its value as an economic resource for the benefit of man”.1095

Som vi såg i tidigare kapitel är Världsnaturfondens konservationism av den typ som McCormick beskriver. Världsnaturfonden rekryterade rika och ekonomiskt inflytelserika personer1096 och organisationens finansiering var beroende av det spekulativa kapitalets utveckling och kapitalismens kriser, något som WWF själv noterar: “Finally although 1974 was a particularly difficult year with regard to the maintenance of capital values and invest-ment, the WWF managed to increase the total of all capital and reserve funds invested in Switzerland to $5.6 million as against $5 million in 1973”.1097 Det kan låta paradoxalt att Världsnaturfondens finansiering var helt beroende av den ekonomiska tillväxten, just en av bovarna i dramat som de själva hade insett.1098 Här skiljer sig Världsnaturfonden från de övriga miljöorganisation-erna, vilka inte påverkades av det spekulativa kapitalets fluktuationer och inte utvecklade sina diskurser i nära samarbete med Världsbanken.1099 I sam-klang med det står Världsnaturfondens syn på att omstrukturera industrin (”Successful conservation therefore implies a considerable restructuring of the industry”)1100 utan att ifrågasätta grundmekanismerna i det aktuella eko-nomiska systemet. Hur skulle denna diskurs ha kunnat se ut om Världsnatur-fondens sammansättning inte bestått av välbeställda personer? Förmodligen hade organisationen inte kommit i kontakt med det spekulativa kapitalet (vilket Jordens Vänner och Greenpeace inte gjorde, till exempel). Det var kanske det som gjorde att Världsnaturfonden framhävde det ekonomiska utnyttjandet vid bevarande av ”wildlife”. Det verkar också ha påverkat Världsnaturfondens handlingssätt, som inte fokuserade på aktioner (som var fallet för andra miljöorganisationer).

Sammanfattningsvis kan man säga att Världsnaturfondens sociala sam-mansättning får till följd en mentalitet som är präglad av ekonomiskt tän-kande: en bevarandepolitik som drivs av nyttomentalitet (konservationism- 1095 World Wildlife Fund (1971), s. 217. 1096 Ett illustrativt exempel på Världsnaturfondens rekryteringar är följande utdrag från an-nonsen till tjänsten som generaldirektör för den brittiska avdelningen i början på 1960-talet: ”[…] The man sought will well educated and between forty and fifty-five. He will have a senior executive position in industry or commerce where he will be earning £5000 or more […]”. World Wildlife Fund (1965), s. 57. 1097 World Wildlife Fund (1975), s. 12. “1974 was a difficult year for finance throughout the world. In spite of devaluations and losses the WWF managed to maintain the grand total of its capital and reserve funds [...]” World Wildlife Fund (1975), s. 41. 1098 Det beskrivs på följande sätt: “[…] WWF’s own efforts are supported to an increasing extent and in most encouraging way by important business firms, management consultants and public relations agencies, free of charge, or often on the basis of mutual benefit schemes”. World Wildlife Fund (1975), s. 41. 1099 Till exempel i relation till WCS redovisas hur ”the heads of the World Bank and eight regional development banks and development agencies met in New York and signed the ‘Declaration of Environmental Policies and Procedures Relating to Economic Development’”. World Wildlife Fund (1980), s. 14. 1100 World Wildlife Fund (1988), s. 13.

256

en) och påverkan på organisationens finansiering baserad på vinst på kapi-talmarknaden.

KUBAS REGERING Kuba hade stora problem för att jordbruket skulle kunna tillfredsställa be-folkningens behov, dels på grund av dess okontrollerbara tropiska klimat, dels på grund av handelsembargot som omöjliggjorde importen av nödvän-diga ämnen eller produkter. Kubas ekonomiska standard sjönk efter revolut-ionens seger 19591101 och det var nödvändigt att höja produktionen. Detta kan ha påverkat kubanernas syn och förstärkt tanken om att kontrollera och be-härska naturen (en tanke som även finns inom marxismen). Utifrån de kon-kreta förhållanden som de upplevde utvecklade kubanerna naturligtvis en särskild och egen relation till naturen. Denna tes får stöd också bland ekolo-ger; biologen och humanekologen Richard Levins skriver att “each society creates its own ways of relating to the rest of nature, its own pattern of land use, its own appropriate technology, and its own criteria of efficiency”.1102 Det stämmer med det vi ser i den syn som den kubanske premiärministern framför, att till skillnad från kapitalismen ”försöker vi i socialismen pro-grammera utvecklingen och sätta upp målen”.1103 Naturligtvis är kapitalismen det centrala problemet för de kubanska regeringsmännen, i synnerhet dess uppmuntran till konsumism och den följaktliga användningen av energi och påverkan på naturresurser.

Den kubanska regeringen anser att lösningen på miljöproblemen är ett sy-stem som, medvetet och centraliserat, planerar både ekonomin och befolk-ningsfrågan. Man kan undra hur detta skulle passa med Västs och FN:s grundläggande och ledande idé på 1980-talet (och senare) i relation till mil-jöfrågan: den fria marknadsekonomin.1104 Kubas premiärminister ifrågasätter att en av FN:s centrala idéer i relation till miljön under 1980-talet (att lämna världen så orörd som möjligt till kommande generationer) verkligen kan ske i det nuvarande systemet, som inte har en centraliserad kontroll. Tvärtom, anser han, att den nuvarande uttömningen av naturresurser, föroreningar, matbrist och underutveckling utgör de problem som har skjutits fram till kommande generationer.1105 Man ser här att de skilda utgångspunkterna och de skilda synsätten leder de här två diskurserna till helt olika slutsatser.

Sammanfattningsvis kan man säga att såväl den marxistiska grundsynen som landets konkreta problem för att lösa befolkningens försörjning formar

1101 På 1950-talet hade Kuba varit ”one of the most prosperous countries in Latin America. Cubans owned more automobiles, appliances, and television sets per capita than the citizens of any other Latin country”. O'Connor (1970), s. 1. 1102 Levins (2007). 1103 Castro (1994), s. 154 (min översättning). 1104 Många exempel på fri marknadsekonomi som lösning finns i olika artiklar som presente-ras i Björk & Wiklund (1993). 1105 Castro (1994), s. 58. Anförande vid studenternas examen i Havanna 1981.

257

både den kubanska regeringens inställning till naturen (att behärska den) och till miljöproblemen (konsekvens av kapitalismen) samt dess lösningar (soci-alismen).

JORDENS VÄNNER Jordens Vänners diskurs utvecklas från de motsättningar som blev tydliga och uppenbara på 1960-talet, till exempel befolkningsökningen, bristen på energi och på tillgång till mat och proteiner.1106 Bristen på energi, rent vatten, ren miljö, proteiner och mat är för dem praktiskt taget rättvisefrågor efter-som de ständigt diskuteras i relation till hur fattiga och rika länder förhåller sig till dessa. Jordens Vänners diskurs är påverkad inte bara av sociala mot-sättningar utan också av samtidens kritiska anda. Det återspeglas i deras krav på rättvisa, anspråk på djupa förändringar och tydliga uttalanden, till exem-pel: ”You cannot have economic growth and use less energy […]. Growth cannot continue” (kursiverat i originalet).1107 Detta, i kombination med kri-tiska röster bland naturvetare, bidrog till att generera dess radikala och stri-diga ställning. Genomgående för alla vetenskapsmän som skriver i Jordens Vänners antologi The Environmental Handbook1108 är just en kritisk ställning i den fråga som just de diskuterar.

Jordens Vänner betraktade sig själva som en alternativrörelse, särskilt när de jämförde sig med etablerade organisationer och politiska partier. Det gör att de fortfarande på 1980-talet lyfter upp sina rättvisefrågor. Tillväxten ut-gör fortfarande en viktig fråga, trots att den kritiska synen på den har tonats ner något (man ser inte längre explicita bestämda yttranden emot tillväxten). De kritiserar de etablerade politiska aktörerna: ”De politiska partier har t ex alla ekonomisk tillväxt som ett mål”,1109 men kommentarerna är inte starkare än att ”denna ensidiga inställning sker på bekostnad av natur och människor” (ibid.). Ojämn fördelning och fattigdom utgör också viktiga frågor men inga skarpa uttalanden förekommer. Jordens Vänner hävdar att ”många männi-skor motarbetar därför aktivt ett samhälle grundat på snävt lönsamhetstän-kande. De skapar egna alternativ eller söker förändra samhället inom institut-ionerna” och nämner en lista med olika aktiviteter som dessa människor gör som alternativ: bonden odlar giftfritt, matlaget bojkottar vissa multination-ella företag, arbetare övertar hellre sitt konkursmässiga företag än flyttar, ungdomar försöker hjälpa sina kamrater från missbruk genom att ordna drogfria danser etc.1110 Allt detta ryms inom Jordens Vänners anda: ”en akt-ion ska ha en klar politisk målsättning, röra ett huvudproblem, ha en platt-form”.1111 Man kan fråga sig hur denna aktivism passar med tanken att för-

1106 Friends of the Earth (1972), s. 66 ff. 1107 Friends of the Earth (1972), s. 158. 1108 De Bell (1970). 1109 Jordens Vänner (1982a). 1110 Jordens Vänner (1982a), s. 14. 1111 Jordens Vänner (1979b). Kursiverat i originalet.

258

ändra samhället ”inom institutionerna”. Dessa typer av aktioner eller hand-lingar som Jordens Vänner utvecklar, annorlunda än övriga politiska aktörer, kan vara en konsekvens av Jordens Vänners tidigare positionering som ut-stickande och inriktade på uppbyggandet av ett annorlunda samhälle, men under den aktuella perioden innebär deras handling inom institutionerna en handling som inte strider mot den rådande ordningen.

Sammanfattningsvis kan man säga att Jordens Vänners diskurs utvecklas med inspiration i och stöd av kritiska biologer och i samtidens kritiska anda, vilken var en produkt av 1960-talets sociala och politiska motsättningar (där-ifrån deras krav på rättvisa och anspråk på djupa förändringar).

OI COMMITTEE I Oi Committees text från IYCHE förklaras att författarna till den upplevde stora skillnader beroende på varifrån i världen ungdomarna kom. Resultatet som de författade är präglat av deras ursprung: medan de regionala rap-porterna från Nordamerika, Europa och Australasien ”deal primarily with the treatment of symptoms, through heavy emphasis on citizen-activist ’move-ments’, environmental education, and legislative controls on environmental degradation” handlar rapporterna från Asien, Afrika och Latinamerika “with more basic issues such as wars of liberation, poverty, hunger, disease and the distribution of wealth and power”.1112 Så att det slutliga dokumentet är en produkt av alla dessa sociala motsättningar som nämns ovan och som gav dokumentet dess tredjevärldistiska karaktär.

De unga vetenskapsmän som deltog i IYCHE 1971 var formade i och präglade av en mycket speciell tid (och praktik): de hade nyligen studerat på universitet och säkerligen upplevt själva studentprotesterna som förekom i flera länder i slutet av 1960-talet, vilka skakade inte bara universitetsvärlden utan fick återverkan i det breda samhällslivet. Dessa protester var inte bara en reaktion emot ett föråldrat universitetssystem utan också mot en del andra välkända problem såsom Vietnamkriget, kolonialismens orättvisor, rasdis-kriminering och könsförtryck, för att nämna några. De flesta av dessa unga vetenskapsmän var dessutom formade i Tredje Världen, där många andra politiska händelser präglade deras vardag, inte minst den triumfstämning som de segerrika nationella befrielsekamperna gav upphov till. De unga vetenskapsmän som deltog i IYCHE 1971 var alltså en privilegierad grupp (som de själva konstaterar) som åtnjöt erkännande och hade status nog för att kunna tala från en plats med auktoritet.

Förmodligen var det dessa erfarenheter som påverkade deras syn på pro-blemen i riktning mot ett världsomfattande och holistiskt synsätt. Men det kan också vara så att en vetenskaplig-filosofisk inställning (på den tiden den spridda marxismen, till exempel) som utgångspunkt för analysen gör det möjligt att se dessa breda problem med den karaktär som Oi Committee för 1112 Oi Committee International (1972), s. iv–v.

259

fram. Men oavsett vilken av dessa vägar som hade påverkat mest blev deras synsätt inte emottaget. Oi Committee skrev i introduktionen till sin bok The Hamilton Documents, i relation till sitt bidrag till FN:s miljökonferens: ”It remains to be seen how responsive UNCHE will be to the views of Youth who were called together specifically to provide this sort of input to the United Nations Conference on the Human Environment”.1113 Man ser inte i UNCHE I:s slutdokument ”this sort of input”. Man skulle kunna hävda att i regel togs inga sådana dokument emot av FN: Oi Committees framställning överensstämmer med de alternativa framställningar (till exempel Miljö-forums framställningar)1114 och det kan förklara varför det inte blev accepte-rat. Avvikelsegraden som Oi Committees argument visade var stor nog för att den framställningen inte skulle anammas av den hegemoniska linjen.

Sammanfattningsvis kan man säga att de segerrika befrielsekamper och tidens antikoloniala anda formar Oi Committees tredjevärldistiska synsätt, vilket överensstämmer med deras holistiska uppfattning. Medlemmarnas status som vetenskapsmän påverkar också deras styrka.

GREENPEACE Energifrågan var inte bara relaterad till utveckling av kärnkraften utan också till utveckling av kärnvapen. Det var fruktan till kärnvapen som hade genere-rat en massiv negativ inställning gentemot dessa former av energi. Green-peace är organisationen som utvecklades utifrån detta motstånd och som hade ett direkt agerande emot detta. Greenpeaces första aktion mot USA:s kärnvapenprov på ögruppen Aleutian, utanför Alaska äger rum 1971. Dit, till en av platserna där explosionerna ägde rum, seglade skeppet Greenpeace I, något som följs med uppmärksamhet av media. Bara några månader senare, 1972, annonserar USA slutet på kärnvapenproven i Aleutian "for political and other reasons".1115 Året 1973 är Greenpeaceaktionerna riktade mot Frankrikes kärnvapenprov i Mururoa, i Södra Stilla Havet. Året därpå an-nonserar också Frankrike slutet på sina kärnvapenprov. De här händelserna tolkas som framgångar inte bara av Greenpeace själv1116 utan förmodligen också av allmänheten och miljörörelsen, något som ger förtroende och styrka åt denna organisation. Greenpeace är spetsgruppen av en bred motståndsrö-relse mot kärnkraft och både Greenpeaces aktioner och den övriga miljö-rörelsens verksamhet kan ses som en mekanism som ger resultat. Redan 1976 och åren därpå centrerar Greenpeace sina aktioner mot säljakt och så

1113 Oi Committee International (1972), s. viii. 1114 Miljöforum (Environment Forum) var NGO:ernas forum i Stockholm 1972 och ägde rum parallellt med FN:s miljökonferens. Artiklarna i Miljöforums dokument använder samma grundtankar och samma vokabulär som Oi Committee. Illustrativa artikelrubriker i det är: ”Universal solidarity is the only way”, ”Vietnam: genocide and environmental murder”, ”The multinational oil threat to man and the oceans”. Izaksson & Zetterling (1972), s. 4, 7 och 16. 1115 Hämtad ur Greenpeace-USA:s hemsida. 1116 På Greenpeace Internationals hemsida räknas dessa som ”Victories”.

260

småningom mot valfångst. Under 1980-talet kämpar de dessutom mot det sura regnet och mot oljeborrning och dumpning av kärnkraftavfall och andra giftiga ämnen i havet.

Som vi såg tidigare betraktar Greenpeace miljöproblem som en ”konflikt” och sitt eget agerande i den konflikten som en ”konfrontation”. Greenpeace är inte subversiv men dess aktioner med civil olydnad, om än fredliga, är radikala. Man kan undra hur Greenpeaces spektakulära aktioner förhåller sig gentemot den etablerade miljödiskursen. Från etablissemangets sida betrak-tades inte Greenpeaces agerande som ett politiskt hot, eftersom dess age-rande inte syftar till att bygga ett alternativt system. Tendensen till en mer tydlig politisk konfrontation ser man i Greenpeace efter UNCHE I, eftersom organisationen bara hade haft lite aktivitet dessförinnan. Civil olydnad, att avslöja eller göra motstånd öppet och utan våld, visade sig vara en av all-mänheten brett accepterad metod, något som ger Greenpeace en legitim plats inom miljörörelsen.

Sammanfattningsvis kan man säga att fruktan för kärnvapen ledde Green-peace i motståndet mot stora makters kärnvapenprov. Civil olydnad och direkta aktioner, om än fredliga, som påtryckningsmedel, förorsakade starkt motstånd från makthavarnas sida.

ROMKLUBBEN Den lägre tillväxttakten på 1960-talet jämfört med perioden före gjorde att ekonomer och affärsmän reagerade. Romklubbens oro inför den ekonomiska utvecklingen kan förstås utifrån det faktum att dess medlemmar och förfat-tarna till rapporten The Limits to Growth har en nära relation till det ekono-miska livet och den internationella affärsverksamheten. För det första har en stor del av de forskare från den internationella arbetsgruppen som Meadows ledde (MIT:s forskarlag) en nära relation till ekonomifrågor. För det andra finansieras rapporten av en fond från ett stort internationellt företag, Volks-wagen Foundation.1117 För det tredje är Romklubbens grundare och mest kända profil, den italienske industriledaren och doktor i ekonomi Aurelio Peccei, styrelseordförande för Fiat och verkställande direktör för Olivetti.1118 För det fjärde gavs boken ut (andra tryckningen) av Potomac Associates, ett konsortium som driver ekonomiska undersökningar och konsultarbete i Tredje Världen.1119 Det innebär att Romklubbens sammansättning (vanligen affärsmän, direktörer och ekonomer) och dess finansiärer (företag och stif-

1117 Meadows et al. (1972b), s. 13. Meadows et al. (1972a), s. xi. 1118 Peccei & Daisaku (1989 [1984]), s. 7 (se bokomslaget för biografiska data). 1119 “Potomac Associates is a consortium of three independent consulting firms engaged in economic research and policy consulting on substantive issues in international trade, foreign investment, and economic development. In addition to undertaking economic research pro-jects, the consortium is devoted to furthering trade capacity building in developing countries, especially in the areas of trade policy analysis and economic modelling”. Ur: Potomac Asso-ciates hemsida.

261

telser med ekonomiska intresse världen runt) präglar rapporten. Tillväxten av industriproduktionen som behandlas i rapporten The Limits to Growth är egentligen den massproduktion som utvecklas i Väst efter andra världskriget. I diskussionen om tillväxten, eller rättare sagt i förslaget för att bromsa den, finns det en motsättning. Kapitalismens grund går ut på att kapitalackumulat-ion sker. Det betyder att det som rapporten kallar för ”capital depreciat-ion”1120 (den delen av kapitalet som utgörs av det konstanta kapitalets slitage) inte kan vara lika eller större än återinvesteringen på produktionsprocessen i ett senare skedde. Eftersom kapitalismen inte kan existera utan ständig kapi-talisering är förslaget på ”dynamic equilibrium” (där kapitalet förblir kon-stant)1121 inte möjligt inom det aktuella ekonomiska systemet, om man inte följer den tesen som framfördes inom Kubas regering att kapitalackumulat-ionen har nått sin topp i den utvecklade delen av världen och därför måste den kapitalistiska ackumulationen (utvecklingen) ske inom de mindre ut-vecklade länderna1122 (denna tes är passande med den tidigare presenterade idén om kapitalismens kris i ackumulationsprocessen).

Genom att presentera tillväxten som obeveklig och kollapsen som närm-ast oundviklig försöker de införa bilden av tillväxtens gränser. Denna bild innebär att det finns en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och miljö (planetens överlevnad). Grunden för detta är behovet av kapitalackumulat-ion, något som inte går att sätta sig emot utan att positionera sig utanför syst-emet. Det är just denna oupplösliga motsättning mellan tillväxtens gränser på en begränsad planet och en av de grundläggande mekanismerna i det nuva-rande ekonomiska systemet som inte tillät denna diskurs att utvecklas på ett alternativt sätt. Kritiken mot The Limits to Growth syftade mest till att driva bort fokuset från den innersta problematiken: naturen har satt fysiska gränser för en oändlig tillväxt eller en tillväxt för att tillfredsställa den växande jord-befolkningen med samma standard som i Väst. Hela det ekonomiska (och politiska) systemet skulle kollapsa om man inte hejdade en sådan tillväxt, något som var en omöjlighet inom de nuvarande ramarna. Rapporten bidrog däremot till att förstärka behovet av en förändring. Sachs säger mycket illus-trativt: ”In the eyes of developmentalists, the ’limits to growth’ did not call for abandoning the race, but for changing the running technique”.1123 Detta blir tydligt efter UNCHE I, när man kommer över detta om tillväxtens grän-ser i Mankind at the Turning Point. I denna skrift anses ekosystemet och det ekonomiska systemet vara relaterade och ömsesidigt beroende av varandra, men det framkommer inte vilken sorts relation de har eller hur mycket det ena kan determinera det andra.

1120 Meadows et al. (1972a), s. 48. 1121 Meadows et al. (1972a), s. 176 ff. 1122 Rodríguez (1984), s. 160–162. 1123 Sachs (1993), s. 10.

262

Sammanfattningsvis kan man säga att tendensen till en ekonomisk stagne-ring oroar Romklubbens medlemmar, men gruppens nära relation till den ekonomiska sfären gör att de ser motsättningen mellan tillväxtens gränser och kapitalistisk utveckling som möjlig att övervinna.

WARD OCH DUBOS Rapporten Only One Earth har en markant västerländsk prägel, som vi har sett tidigare. Exemplen i texten är nästan uteslutande från Väst, både de ex-empel som presenteras för att följa efter (imitera) eller de exempel för att undvika att göra något på just det sättet. Det är Väst som utgör normen. Det beställda namnet Only One Earth visar att det handlar om en enda värld, men en värld hegemoniserad av Väst. Med hjälp av rapporten som riktlinje under-lättas en del av det kommande arbetet: uppbyggnaden av en homogen miljö-diskurs som kan leda till en miljöpolitik passande med FN:s riktlinjer. Men förutom att fungera som likriktare var själva framställandet av rapporten en sorts ”motsättningsdämpare”, eftersom den hade till uppgift att välja (bland alla bidragen) det som inte stred mot mottot only one earth och som skulle ingå i underlaget till UNCHE I. Syftet var att rapporten skulle fungera som ”conceptual framework for participants in the United Nations Conference and the general public as well”.1124 Nästan alla i den oberoende expertgrup-pen som är rådgivare till författarna Ward och Dubos är från Väst och utifrån de höga befattningar som de har i sina respektive länder är de sannolikt väl inskolade (disciplinerade skulle Foucault säga) i de rådande synsätten. Om man också iakttar att författarna till rapporten är två väl etablerade forskare inskolade inom Västs kulturella syn kan det knappast ha gett ett annorlunda resultat. Rapporten genererade en relativt homogen syn på problemet, trots ”the diversity of views held by experts” under själva rapportens utveckl-ing.1125 Denna syn inkluderar inte de maktkonflikter till exempel som Oi Committee tar upp som centralt problem, det avslöjande om de utvecklade ländernas ansvar i Tredje Världens miljöproblem som den kubanska rege-ringen pekar på eller Jordens Vänners syn på orättvisor och Romklubbens anklagelser om att den nuvarande ekonomiska tillväxten är en del av pro-blemet. Denna rapport utgör det första steget i homogeniseringen av miljö-frågan för en kommande institutionell organisation och handlingsplan.

Sammanfattningsvis kan man säga att Ward och Dubos lyckas presentera en homogen syn på problemet till UNCHE I, med frånvaro av djupa konflik-ter och utan att peka på specifika ansvariga. Med en analys inom den väster-ländska kulturens ramar påverkar rapporten den kommande diskursutveckl-ingen.

1124 Ur förordet av Maurice Strong, generalsekreteraren till UNCHE I. Ward & Dubos (1972a), s. 10. 1125 Ward & Dubos (1972a), s. 30.

263

FÖRENTA NATIONERNA FN har haft från början fred och säkerhet som sina främsta uppgifter, men utveckling och mänskliga rättigheter är också viktiga mål. FN gjorde anspråk på att bli bättre än sin föregångare Nationernas Förbund (League of Na-tions), något som bidrog till dess legitimering. Denna legitimering är avgö-rande för FN:s roll i hanteringen av miljöfrågan. Jordens Vänner uttalar sig om FN före Stockholmskonferensen på följande sätt: FN kan inte skydda oss för krigets välkända fasor ”men bara det faktum att FN hjälper folk att tala med varandra, är i sig ett stort framsteg” och ”den enda grupp som alla […] är överens att lyssna till”.1126 Detta är ett bra exempel på den dialektiska re-lationen mellan praxis och diskurs: FN hade legitimerats inför miljöorgani-sationerna och organisationerna i sin tur legitimerar FN som hanterare av miljöfrågan. Det mest påtagliga exemplet på detta är att FN kunde arrangera en första konferens om miljö och bestämma dagordningen för densamma. Materialet som utgjorde underlaget till konferensen var redan säkerställt i linje med FN:s internationella politik: dels rapporten Only One Earth, dels rapporten Development and Environment.

Man kan fråga sig här om det kunde ha varit på ett annat sätt. Kunde FN ha utvecklat en annan syn på frågan? Svaret måste man se i relation till den internationella politiska organisationen och dess praktik. De politiska och ekonomiska konflikterna som drabbar världen sedan slutet av 1950-talet, särskilt Tredje Världens länder, gör att miljöfrågan diskuteras först inom Väst och särskilt inom begränsade grupper. Dessa omfattar främst veten-skapsmän och högt placerade tjänstemän och exempel på det ser man i mil-jöorganisationernas sammansättning och några regeringars agerande i Väst. För övriga grupper i samhället står miljöfrågorna längre ner på agendan och följaktligen deltar de inte i debatten från början. Tredje Världens länder drabbas då av politiska och ekonomiska konflikter som gör att regnskogens framtid eller det sura regnet inte är av samma prioritet som vattenförsörj-ningsproblem eller den akuta matbristproblematiken. De först nämnda pro-blem betraktas av utvecklingsländerna som lyxfrågor som de rika länderna hade möjlighet att bry sig om,1127 något som bidrar till att Tredje Världens länder inte riktigt tar griper sig an dessa frågor i början och det lämnar ut-rymme för att Väst lättare skulle kunna hegemonisera den pågående utveckl-ingen av diskursen.

Sammanfattningsvis kan man säga att FN:s egen legitimering som säker-hetsgarant underlättar de övriga aktörernas inkorporering och det legitimerar i sin tur FN:s hegemonisering av frågan och den senare institutionalisering-en.

1126 Jordens Vänner (1972), s. 105 och 100. 1127 Öberg (1992), s. 16.

264

5.1.3 Från kris och spänning till tillväxt och utveckling Perioden före UNCHE I var präglad av spänningar och upprustning. ”I stäl-let för genombrott i nedrustningsförhandlingarna […] togs 1967 nya steg från supermakternas sida till ytterligare upprustning” och mellan 1970 och 1980 fördubblade USA och Sovjetunionen sina kärnvapenarsenaler.1128 Peri-oden efter UNCHE I kännetecknas också av krig och spänningar. Kalla kri-get är fortfarande en av de mest varaktiga kvaliteterna. Krigen som pågick (på flera olika ställen) hade både politiska och ekonomiska orsaker. Miljö-frågan och den ekologiska debatten (särskilt när den fördes in på FN:s nivå) kunde inte separeras från internationella konflikter som var mycket nära relaterade till kalla kriget. I kalla kriget undvek de två huvudaktörerna öppen konfrontation sinsemellan, men deras konflikter drevs som öppna krig på flera platser i världen. En av dessa ”andra” konfrontationsplatser var just FN. Vietnamkriget och den vänsterradikalisering som flammade upp vid slutet av 1960- och början av 1970-talet sågs i mångas ögon ge ”ny trovärdighet åt de klassiska marxistiska föreställningarna om imperialism och klasskamp”, som Therborn hävdar.1129

Den växande opinionen kring miljöproblematikens kriskaraktär och de ekologiska begränsningarna för den ekonomiska tillväxten som utvecklats sedan 1960-talet, mynnade alltså ut i FN:s miljökonferens 1972.1130 Både FN och den internationella politiska arenan saknade dittills en diskursiv praktik i miljöfrågan. Allt var nytt i denna nya diskursiva praktik och det tomma ut-rymmet fylldes med det som FN sanktionerade som miljöproblem. Man tog inte upp annorlunda synsätt på problemet, till exempel ”no growth” eller fördömandet av kolonialismen och imperialismen, utan enbart de synsätt som var passande med den rådande politiska diskursen fick plats i det offici-ella upptagandet av den internationella politiska miljödiskursen.

Wallerstein hävdar att en systemkris eller ”en verklig kris kan man tala om först när svårigheterna inte kan lösas inom systemets ramar”.1131 I en verklig kris närmar sig systemet en bifurkation, förklarar han, det vill säga att systemet står inför två skilda sätt att lösa problemet och komma ur krisen. Detta är fallet med det nuvarande systemet, som har upphört att fungera till-fredsställande inom sina fastlagda gränser och måste hitta en väg ut (ibid.). Wallerstein hävdar att det är den kapitalistiska världsekonomin (kapital-ackumulationsprocessen) som är i kris1132 och att systemet upplever en ”världsrevolution” som förändrade det politiska och ideologiska landskapet och den kännetecknas av USA:s hegemoniroll (som bl.a. förde landet in i

1128 Helle (2000), Bd. 15, s. 40 och 55. 1129 Therborn (1981 [1980]), s. 127. 1130 Några konflikter i dessa frågor hade redan manifesterats inom UNCTAD. Se Meisaari-Polsa (1987). 1131 Wallerstein (2007 [2004]), s. 124. 1132 Wallerstein (2006), s. 77 och 85 och Wallerstein (1999), s. 31 och 48.

265

Vietnamkriget) och Sovjetunionens relativt passiva attityd, förutom den gamla vänsterns oförmåga att effektivt rubba status quo.1133 Det var 1968 som denna ”världsrevolution” inträffade och som ”undergrävde den liberala geokultur som dittills hade hållit världssystemet samman”.1134 Händelserna 1968 påbörjade en upplösningsprocess av den geokultur (hegemonisk domi-nans) som fram till dess hade bundit samman systemet och hållit de politiska institutionerna intakta. I relation till dessa händelser måste vi se några av processerna som vi har iakttagit i analysen. Inte bara förändringarna i det akademiska livet runt 1968 (som konsekvens av studentrevolterna, krav på demokratisering och rättvisa och den spridda kritiska marxistiska andan) utan främst själva miljöfrågan som en utbrytande fråga. Man kan se att mil-jöproblemet inte bara sammanfaller tidsmässigt med världssystemteorins periodindelning utan vi kan väl betrakta miljöproblemet som ett exempel på samhällskris, eftersom det också öppnade banan för en bifurkation: antingen en strukturell samhällsförändring (som några aktörer krävde) eller en föränd-ring inom systemets ramar (den som senare kom att kallas för ekologisk modernisering).

Man ser också en relation mellan massproduktionen som hade tagit fart efter andra världskriget (med tillväxt eller ökad kapitalackumulation som följd) och våra aktörers diskurser, särskilt Romklubbens och FN:s diskurser, vilka fokuserar på tillväxt och utveckling. Detta relaterar miljöproblemet direkt till kapitalismen som system vilket vi kommer att diskutera längre fram, när vi har fått fler element från de övriga analysverktygen. Men så här långt kan vi se att UNCHE I är ett svar på förändringar på global nivå som sträcker sig betydligt längre än bara till miljöfrågan: i början av 1970-talet gjorde världskapitalismen en anpassning och det är i denna kontext som vi måste studera vår fråga. Om varje stadium eller skede av kapitalismens ut-veckling kännetecknas av en säregen institutionell struktur innebär det att UNCHE I egentligen är en brytpunkt också på den institutionella nivån, vil-ket i sin tur innebär en säregen institutionell logik av specifika ekonomiska och sociala ordningar1135 (till exempel UNEP:s program och UNCTAD:s nya ekonomiska ordning).

1133 Wallerstein (2007 [2004]), s. 35. 1134 Wallerstein (2007 [2004]), s. 11. Wallerstein avser med begreppet geokultur ”normer och diskurser som åtnjuter en omfattande legitimitet i världssystemet”. Wallerstein (2007 [2004]), s. 148. 1135 Jessop & Sum (2006), s. 215 och 153. Den relationella analysen som Jessop utvecklar separerar inte det ekonomiska från det politiska. Han förklarar själv detta med Gramsci, som integrerade det civila och det politiska på motsvarande sätt.

266

5.2 Ideologiska aspekter Det analytiska verktyget ideologiska aspekter avser att fånga aspekter som kan utlösa vissa associationer, det vill säga de representationer som påverkar tolkningen av diskurserna genom positiva och negativa associationer till kulturella värderingar eller allmänt accepterade konventioner. Texten föror-sakar en särskild reaktion när aktörens egna ståndpunkter kombineras med kontextuella aspekter. Det bidrar till aktörernas ställningstagande och posit-ionering så denna process handlar också om hegemoni. Det är resultatet av strider mellan olika sociala krafter, där grupperna söker påverka genom ideo-logisk påverkan. De här ideologiska aspekterna ser man inte bara i texten utan också utanför den, eftersom de aktiveras när texten sätts i en kontext.

Jag fortsätter här med att först presentera några relevanta processer som har betydelse för tolkningarna. Det är naturligtvis svårt att relatera ett text-stycke eller yttrande till bara ett kontextuellt fenomen eller process. Dessu-tom blir de processer jag nämnde i föregående avsnitt Dialektiska relationer också relevanta för det aktuella analytiska verktyget och för nästa verktyg Hegemoniska processer (kontexten är naturligtvis densamma).

5.2.1 Kontextens relevans för den ideologiska påverkan Efter UNCHE I gick kalla kriget in i en ny period sedan USA och Sovjet-unionen hade inlett bilaterala förhandlingar för rustningsbegränsningar (SALT 1969), präglad till stor del av den avspänningsprocess som under 1970-talet kom att benämnas ”Détente”. Vietnamkrigets slut 1975 hjälpte dock inte till att lätta konflikten, eftersom de ”landbaserade kärnvapnen i Europa”,1136 Sovjetunionens militära inblandning i Afghanistan sedan 1979 och Reagans projekt att placera vapen i satelliter i början av 1980-talet inte tillät en förbättring av situationen. Läget började förbättras först efter 1985, med Gorbatjovs regering. Förändringarna i Sovjet vid denna tid bör ses som underlag till FN:s ställning i alla frågor, också i miljöfrågan. Efter partikon-gressen i februari 1986 annonserades Glasnost (offentlighet och öppenhet av den politiska debatten) och Perestrojkan (reformprogram inriktat mot mark-nadsekonomi).1137 Glasnost tillät kritik och det var en förutsättning för Pe-restrojkan. Tack vare Glasnost kom Tjernobylolyckan 19861138 att förstärka de interna kraven på bättre miljö (och förändringar överhuvudtaget) och det var ett utmärkt tillfälle att tillämpa dessa nya politiska kriterier (intern själv-kritik och satsning på ny teknologi utifrån). Denna anpassning till Västs poli-

1136 Helle (2000), Bd. 14, s. 14. 1137 Enligt Gorbatjov stod det för ”ett avbrytande av stagnationen, ett upphävande av alla bromsande krafter, ett skapande av effektiva incitament till social och ekonomisk utveckling och befrämjande av en större dynamik”. Helle (2000), Bd. 16, s. 13. 1138 Tjernobylolyckan brukar associeras till det sovjetiska teknologiska systemets förfall, som en konsekvens av Sovjetunionens ekonomiska oförmåga att förbättra säkerheten.

267

tiska och ekonomiska system fick stora konsekvenser för den interna poli-tiska situationen i Sovjetunionen och för den internationella politiska arenan. Det var ett tecken på att kampen för hegemonin höll på att vinnas av Väst. Gorbatjovs bok Perestrojka, som var ett försök att integrera socialism med västerländsk demokrati, kom ut 1987, lagom till utgivningen av FN:s rapport Our Common Future. Det var en tid präglad av stora politiska förändringar i Öst, som kom att förstärka FN:s miljöprogram och hävda Västs miljöpolitik.

Relationen mellan de mest relevanta händelserna på det ekonomiska, poli-tiska och teknologiska planet är mycket sammansatta och förstås bäst i relat-ion till varandra. Kapitalismens utbredning handlar på den tiden inte bara om utveckling av kapitalismen i några av Tredje Världens länder (särskilt i några av de tidigare afrikanska kolonierna och de nya diktaturerna i Latinamerika som håller på att återställa den hotade kapitalistiska ordningen) utan också om intåg av kapitalistiska relationer i en del av det socialistiska blocket (för-ändringar som började ske i Kina i slutet på 1970-talet och Perestrojkan i Sovjetunionen).1139 Förutom den nära relationen mellan kapitalismens fram-marsch och kalla krigets avtagande (exempel på detta är förhandlingarna om nedrustning mellan USA och USSR,1140 som SALT och Détente) bör de tek-nologiska framstegen, som ansågs vara lösningen på miljöproblemen, också ses i relation till den ekonomiska utvecklingen. Tillämpningen av ny tek-nologi i kombination med en institutionalisering av nya organisationsformer och praktiker, med hjälp av olika sorters ekonomiska styrmedel, är det som kom att kallas för ekologisk modernisering. I samma takt som kalla kriget försvagades fick idén om den ekologiska moderniseringen och begreppet hållbar utveckling en större plats i den internationella politiken.

Förutom att de socialistiska ländernas miljödiskurs på 1980-talet präglas av teman som avspänning och fredlig samvaro (bidragen till UNCHE II från Algeriet, Ungern och USSR tar upp miljöfrågan i relation till Détente),1141 visar de en viss benägenhet till interdiskursivitet med den kapitalistiska de-len av världen i fråga om utveckling. Inte bara länderna i Väst utan också socialistiska länder ansåg att en ekonomisk utveckling var förenlig med de uppsatta miljömålen. Det sovjetiska socialistiska systemets behov av en obe-gränsad tillväxt för att övervinna det tsaristiska ekonomiska systemet och den kapitalistiska ekonomins angrepp, som Tamanes förklarar, ledde till en

1139 Detta kan förstås som en konsekvens av att det moderna världssystemet är en världseko-nomi, en kapitalistisk ekonomi som breder ut sig därför att den fungerar bäst på världsnivå. Ett universalistiskt system förbättrar möjligheterna att ackumulera kapital. Se Wallerstein (2007 [2004]), s. 48 ff. och 70. 1140 Detta applåderades i Our Common Future. World Commission on Environment and Development (1987), s. 304. 1141 United Nations Environment Programme (1988), s. 116, 200 och 360. Det stämmer med Jordens Vänners påstående att det var bara tre deltagande länder från ”Östblocket” i UNCHE II. Friends of the Earth (1982b), s. 7.

268

utveckling av ”developmentalismen” även i socialistiska länder.1142 Han häv-dar att developmentalismen i socialistiska länder tar, liksom i de kapitalist-iska, inte hänsyn till att naturresurserna är ändliga och att en snabb tillväxt förorsakar stora slitningar på ekosystemet. Som exempel på detta develop-mentalistiska tankesätt vid UNCHE II talade Kina om ihållande utveckling, DDR om ekonomisk tillväxt, Ukraina pläderade för mer tillväxt eller ökning av produktiviteten1143 och Kuba för ekonomisk utveckling och uttryckte stark tilltro till den nya teknologin.1144

Som en konsekvens av atombomben, där tusentals människor utsattes för skadlig påverkan, utvecklades inte bara en misstro mot det politiska ledar-skapet (tydligt i Tyst vår och i Jordens Vänners texter) utan också en viss misstro mot vetenskapen. Naturvetenskapen började förlora det anseende som den hade haft sedan begynnelsen av den vetenskapliga revolutionen. Vetenskapen var inte längre endast relaterad till positiva aspekter och attity-den till tekniken och dess användning höll på att förändras. Naturligtvis var kärnvapnen inte det enda hotet, men det var det största och mest fruktade.1145 Under 1960-talet började det dyka upp en kritik som ifrågasatte inte bara naturvetenskapens och teknikens framsteg utan också det samhälle och den människosyn som dessa hade hjälpt till att skapa, till exempel den ”avhuma-nisering” som Jordens Vänner talade om. På detta sätt kan man tolka dåti-dens debatt om kärnkraften. Varför blev kärnkraftsfrågan så central i debat-ten? Varför fick inte andra frågor samma relevans? Svaret måste man se i dåtidens föreställningar, präglade av välfärdens utveckling och förbättringar för många. I detta nya, trygga välfärdssamhälle kom kärnkraften med sina risker att representera otryggheten. Kärnkraft och kärnvapen ansågs vara om inte de enda så i alla fall de största hoten mot den fortsatta trygga välfärdsut-vecklingen.

Exempel på att det viktigaste skälet till att motsätta sig kärnkraften var ett säkerhetsproblem ser vi i följande citat. Jordens Vänner undrade, 14 år före Tjernobylolyckan, hur man ska hindra att en ”vanlig typ av atomreaktor, vars viktigaste avkylningssystem strejkar, från att överhettas och spruta ut död-liga ämnen i luften. En sådan olycka är osannolik, men skulle bli en stor katastrof”.1146 Trots att de säger ”osannolik” var deras misstro stor. Det går inte att tolka denna rädsla inför en kärnkraftolycka utan att relatera den till atombomben och hotet om ett nytt världskrig i skuggan av kalla kriget. Till- 1142 ”Desarrollismo socialista” (socialist developmentalism). Om de katastrofala följderna för miljön och för själva socialismen kan läsas i Tamames (1979), s. 49–57. 1143 United Nations Environment Programme (1988), s. 154–156, respective 186 och 348. 1144 Castro (1994) och Rodríguez (1984), s. 29, 33 och 95. 1145 Efter atombomberna som detonerade i slutet av andra världskriget inträffade allvarliga miljörelaterade händelser oftare än tidigare, till exempel svaveldimman i Pennsylvania 1948, Londonsmogen 1952, den eldhärjade kärnreaktorn i Windscale 1957, oljetankerkatastrofen i södra England 1967 och oljeplattformskatastrofen i California 1969. De två senare var de mest uppmärksammade men inte de enda av en rad liknande oljeutsläpp. 1146 Jordens Vänner (1972), s. 90.

269

tron till vetenskapen hade varit ett odiskutabelt faktum sedan upplysningsti-den och tack vare den hade en stor del av den vetenskapliga utvecklingen varit möjligt. Men hotet och osäkerheten kring att vetenskapliga framgångar kunde drabba befolkningen började påverka inställningen till den. Efter atombomben höll en känsla av fruktan för vetenskapen på att utvecklas, sär-skilt i relation till dåtidens internationella politiska spänningar, som kalla kriget och tilltagandet av de nationella befrielsekrigen i Afrika och Latin-amerika. Detta är också ett faktum som hade en stor betydelse för att Car-sons varningar gentemot användningen av vissa vetenskapliga ”framgångar” eller Jordens Vänners och Oi Committees kritik mot den kemiska krigfö-ringen i Vietnam kunde få ett positivt mottagande. Fruktan för atombomben användes av flera aktörer för att presentera sig på ett sätt som kunde ge asso-ciationer till detta.

5.2.2 Aktörerna

CARSON Som vi har sagt några gånger tidigare använde Carson ett sätt att skriva som fick genomslag. Den sköna beskrivningen av den (av människan) opåver-kade naturen påminner om den kristna berättelsen om lustgården: ”[…] sluttningar bevuxna med fruktträd, vilkas blomblad varje vår drev fram som vita blommoln över de gröna fälten”.1147 Beskrivningen liknar en beskrivning av paradiset. Och hon fortsätter meningen: ”Varje höst klädde sig ekar och lönnar och björkar i strålande färger, som flammade och glänste mot barrträ-dens mörka bakgrund. På den tiden skällde rävar uppe bland kullarna och hjortar drog tysta fram över fälten, halvt dolda i höstmornarnas dimmor”. En sådan beskrivning skapar en känsla av längtan och producerar de associat-ioner och den effekt som hon förväntar sig: eftersom paradiset alltid har haft positiva konnotationer var det ursprungliga tillståndet att föredra.

Carsons diskurs är genomsyrad av respekt för livet och ett illustrativt ex-empel på det är att hon tyckte att insekticiderna egentligen borde heta ”bio-cider”,1148 eftersom de egentligen är ämnen som dödar olika sorters levande organismer. Carsons syn handlar om ”vördnad för livet”1149 och inte bara för insekterna och fåglarna utan också människan. Nobelpristagaren, läkaren och filosofen Albert Schweitzer, som fick fredspriset för sina humanitära insatser, och hans erkända verksamhet präglad av respekten för livet, var en av Carsons inspirationskällor och det lyfter hon upp i boken. Hon står bakom den etik och försöker sprida den filosofi som Schweitzer förespråkade. Det som Carson förväntade sig med sin bok Tyst vår var att väcka en sorts eko-

1147 Carson (1963 [1962]), s. 17. 1148 ”They should not be called ’insecticides’, but ’biocides’. Carson (1991 [1962]), s. 25. 1149 Graham (1971 [1970]), s. 266.

270

logisk medvetenhet och till synes lyckades hon producera de önskade asso-ciationerna i tolkningen av sin text, vilket bokens genomslag kan vittna om.

Sammanfattningsvis kan man säga att texten väcker känslan av längtan till ett paradisliknande ursprungligt tillstånd och inramar frågan med en djup respekt för livet. De här associationerna tycks ha påverkat miljörörelsens uppfattning av Carsons budskap om ekologisk medvetenhet.

VÄRLDSNATURFONDEN En stor del av våra analyserade texter hade inte den breda publiken som målgrupp, utan de riktades i första hand mot beslutsfattare och den politiska eliten. Till exempel riktade Världsnaturfonden sin verksamhet mot regering-ar på nationell nivå och FN:s organ internationellt, till exempel UNESCO,1150 med vilken IUCN redan hade samarbete. Det man ser här är att Världsnatur-fonden blev mer medveten om att organisationens verksamhet oundvikligen kräver agerande på högre politisk nivå. ”High-level representations” ansågs som ett viktigt mål för att lyckas med och kunna förverkliga bevarandearbe-tet.1151 Det som är relevant med detta är att frågan inte bara ställdes på hög nivå utan också på internationell nivå. I början av 1960-talet riktade Världs-naturfonden sin verksamhet mot personer och grupper som var ekonomiskt betydande för att få finansiering till de olika projekten. Men vid början av 1970-talet var den viktigaste målgruppen inte bara ekonomiska makthavare utan också politiska, eftersom det lika mycket handlade om att få ekono-miskt stöd som att påverka nyckelpersoner (beslutsfattare) på internationell nivå. Världsnaturfonden skrev 1971 i relation till miljö att ”there is no doubt that it is the intergovernmental organization which is the best equipped in this field”.1152 Detta sammanfaller tydligt med den planerade FN-konferensen om miljö för året 1972, som ansågs som viktigt utifrån det europeiska per-spektivet eftersom “its conclusions should enable a more coherent European policy to be drawn up for the environment and for a new step to be taken in international solidarity”.1153 För att diskursens tolkning skulle ge det förvän-tade resultatet anpassade Världsnaturfonden sin diskurs till just denna mål-grupp (formellt sätt att skriva och redovisa). Men när Världsnaturfonden vände sig till allmänheten utnyttjades följande redskap som kunde associera dem till ”räddare”: till exempel Noaks ark, som förknippar dem med kristen-domen och symbolen Pandan, som producerar affektivt sammankopplade associationer.

För att se den ideologiska dimensionen av begreppet hållbar utveckling måste vi titta närmare på dess ursprung. Det utvecklades från begreppet ”conservation” som definierades av olika miljöorganisationer på 1960-talet i 1150 Arbetet gentemot UNESCO är inte så avlägset, eftersom biologen Julian Huxley, en av Världsnaturfondens grundare och styrelsemedlem, var UNESCO:s förste generaldirektör. 1151 World Wildlife Fund (1968), s. 237 ff. 1152 World Wildlife Fund (1971), s. 231. 1153 World Wildlife Fund (1971), s. 232.

271

form av hållbarhet (främst av Världsnaturfonden). Den juridiska expertgrup-pen inom WCED definierade det så sent som 1986 på följande sätt: ”’con-servation’ means the management of human use of a natural resource or the environment in such a manner that it may yield the greatest sustainable bene-fit to present generations while maintaining its potential to meet the needs and aspirations of future generations”.1154 Definitionen är i det närmaste lika som Världsnaturfondens definition från 1980 som vi presenterade tidigare1155 och som Brundtlandkommissionens definition av hållbar utveckling i rappor-ten Our Common Future 1987: ”Sustainable development is development that meets the needs of the present without compromising the ability of fu-ture generations to meet their own needs”.1156 Den tidigaste hanteringen av begreppet hållbar utveckling i de analyserade texterna hittade jag i Världsna-turfondens årsrapport från 1976–77. Utifrån tanken att ”conservation is a total way of life” utvecklar Världsnaturfonden tanken om “ecologically sus-tainable way of life”. De talar om “ecologically sustainable development (ecodevelopment)” och att “the whole system begins to be turned around in ecologically sustainable directions”.1157 FN:s och Världsnaturfondens be-grepp har samma grundval (hållbarheten i denna definition kräver inte någon strukturell förändring). Hållbarhet gör intryck av stabilitet, något som alla önskar sig. Och det som är varaktigt ger en framtidskänsla, det associeras till barn och barnbarn. Att hänvisa till kommande generationer är ett ideologiskt medel som kan användas i syfte att påverka känslomässigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Världsnaturfondens formuleringar väcker tanken om räddning och bevarande och är främst inriktade mot makt-havare och politiska ledare. Världsnaturfonden försöker dra nytta av männi-skans längtan efter stabilitet för sitt framhävande av bevarande och hållbar-het.

KUBAS REGERING I det moderna samhället värderas rättvisan högt, det är något som alla med-borgare har internaliserat som ett bra värde. I den kubanska regeringens dis-kurs uppstår frågan om problemet med den ojämna fördelningen av resurser-na ofta. De försöker associera detta till tanken om rättvisa, som en orättvis handling, där de mäktiga utnyttjar de mindre mäktiga och drar nytta av det. Den ojämna fördelningen av resurserna handlar inte främst om naturresurser 1154 Experts Group on Environmental Law of the World Commission on Environment and Development (1987), s. 38. 1155 ”Conservation, in the modern usage of WWF and IUCN, may be defined as the manage-ment of human use of the biosphere so that it may yield the greatest sustainable benefit to present generations while maintaining its potential to meet the needs and aspirations of future generations”. World Wildlife Fund (1980), s. 9. 1156 World Commission on Environment and Development (1987), s. 43. 1157 World Wildlife Fund (1977), s. 15, 17 och 18. Begreppet ”ecodevelopment” myntades inom UNEP. Maurice Strong lär ha framfört denna idé vid UNEP:s första styrelsemöte 1973. Sachs (1976 [1974]), s. 61.

272

(som de rika och mäktiga länderna sedan kolonialismens tider har haft obe-gränsad tillgång till) utan också om teknologi. Castro hävdar att ”teknologin – som omvandlad till en vara mer och monopoliserad av en liten grupp mäk-tiga länder – har blivit en sak nästan omöjlig att behärska och reproducera för de underutvecklade länderna”.1158 De underutvecklade länderna kan var-ken producera eller förvärva den teknik och de vetenskapliga kunskaper som behövs.1159 De här yttrandena framkallar en känsla av maktlöshet och orätt-visa och avser att påverka konsumenten av diskursen att ta ställning i frågan.

Ett annat exempel där Kubas regering drar nytta av allmänt spridda upp-fattningar är den fruktan som den vanliga människan upplevde gentemot kärnvapen för att försöka utveckla en reaktion mot länderna som hade såd-ana vapen. Vid NAM:s konstituerande konferens sade den kubanska presi-denten Dorticós att trots många framgångar i kampen mot kolonialismen är det fortfarande så att “[…] grave dangers and the survival of age-old evils threaten the world’s future. The dangers of a nuclear war have increased”.1160 I detta tal försöker den kubanske presidenten producera en association till rädslan inför ett kärnvapenkrig och påverka ett gemensamt ställningstagande mellan länderna som inte hade dessa sorters vapen. Yttranden från de ku-banska regeringsmännen finns inramade i den socialistiska (marxistiska) linje som de driver. Genom att producera dessa associationer försöker de i diskursens mottagare utveckla ett ställningstagande emot mäktiga länders agerande som missgynnar underutvecklade länder.

Sammanfattningsvis kan man säga att den kubanska regeringen presente-rar den ojämna fördelningen av resurserna som en orättvis handling som associeras till maktlöshet för att påverka ställningstagandet i sitt auditorium. De drar också nytta av allmänt spridda uppfattningar (om t.ex. kärnvapen) för att skapa associationer.

JORDENS VÄNNER Jordens Vänners diskurs är präglad av 1960-talets sociala och politiska mot-sättningar. En viktig påverkan från den internationella politiska situationen ses i Jordens Vänners krav på omfördelning av världens resurser. Det är inte bara de ekologiska argumenten som påverkar Jordens Vänners diskurs utan också den antikolonialistiska diskursen. Dessutom gör detta att Jordens Vän-ner ser ett socialistiskt produktionssätt, utan produktion av lyx och med

1158 Castro (1994), s. 116. Rapport till NAM, 1983. (“La tecnología – convertida en una mercancía más, altamente monopolizada por un reducido grupo de países poderosos – se ha convertido en un elemento casi imposible de dominar y reproducir por parte de los países subdesarrollados”). 1159 Castro (1994), s. 101. Intervju som två representanter från USA, en från kongressen och en från University of North Carolina, blev beviljade 1985. 1160 Dorticós (1962), s. 12. Detta tal vid NAM:s konstituerande toppmöte är från slutet av 1961, alltså före installationen av de sovjetiska missilerna på kubansk mark som ledde till den s.k. Kubakrisen.

273

”sund” jordbrukspolitik,1161 som mer passande med de ekologiska principer som de förespråkar. Men lösningarna som Jordens Vänner föreslår kräver inte ett annat ekonomiskt system. Förutom tidigare presenterade exempel föreslår Jordens Vänner i relation till födelsekontroll ”financial incentives to limit families” eller att de som ”have fewer children in future pay less tax”.1162 Det vill säga att förslaget att använda ekonomiska styrmedel inte distanserar sig från den ram av privat ekonomi som kännetecknar vårt sam-hälle (alltså inget ifrågasättande av det kapitalistiska systemet) och det väck-er värderingar som rättfärdigar och förstärker det aktuella systemet.

Jordens Vänner skilde på de olika betydelserna som begreppet utveckling har för olika aktörer. De sade: ”Fram trädde då kärnkraftindustrin med sitt storskaliga, högteknologiska tänkesätt – kallat ’utveckling’, som understöd-des av politiker, höga tjänstemän och forskare”.1163 Men frågan är om Jor-dens Vänner inte följde samma linje som höga politiker och tjänstemän, sär-skilt efter UNCHE I. Kanske det tydligaste exempel på att de agerade inom samma politiska tankesätt är deras öppna stöd till valkampanjen av Jimmy Carter till USA:s president, med budskapet ”Imagine! An environmentalist in the White House”.1164 Några år senare drevs i Jordens Vänners tidskrift en öppen diskussion mot republikaner, men från väl etablerade politiska posit-ioner i det nordamerikanska politiska systemet (Demokraterna).1165 Under 1980-talet finns det flera artiklar som kommenterar inställningen till Carter och kandidaten Albert Gore positivt1166 och till Reagans regering negativt.1167 Kritiken mot Reagans regerings miljöpolitik (i en kommentar till USA:s agerande i UNCHE II) handlade om att dess ointresse för och frånvaro av internationell miljöpolitik lämnade utrymmet ledigt i den frågan till den Europeiska Gemenskapen och Japan.1168 Kring denna sista mening kan man undra om inte formuleringen bidrar till att stärka tankarna på eller strävan efter ett nordamerikanskt världsvälde (nu också i miljöfrågan).

Sammanfattningsvis kan man säga att Jordens Vänners antikolonialistiska krav på omfördelning av världens resurser blandas med tankar och värde-ringar som rättfärdigar och förstärker det aktuella systemet. Närmast före och efter UNCHE II blir Jordens Vänner allt mer inblandade i lokala poli-tiska sammanhang bland etablerade positioner. 1161 Friends of the Earth (1972), s. 166. 1162 Friends of the Earth (1972), s. 154. Andra exempel är: ”Taxing is a good coercive de-vice”. De Bell (1970), s. 46. ”This problem could be solved by providing a subsidy or tax relief […]”, De Bell (1970), s. 201. 1163 Jordens Vänner (1987), s. 6. 1164 Friends of the Earth (1976). Den kompletta rubriken för en hel sida med namn som publi-cerades i Jordens Vänners tidskrift Not Man Apart löd: “Imagine! An environmentalist in the White House. These Friends of the Earth officers and staff urge you to vote for Jimmy Carter”. 1165 Friends of the Earth (1982a), s. 10. 1166 Not Man Apart 1987. 1167 Friends of the Earth (1982a), s. 10. 1168 Friends of the Earth (1982b), s. 7.

274

OI COMMITTEE Oi Committee International definierar sig som en oberoende, internationell och multikulturell grupp av unga vetenskapsmän som är ”primarily working for a critical and holistic approach to development and the human environ-ment in the Third World”.1169 Oi Committee kännetecknas av sin tredjevärl-distiska position, ett ”youth perspective with an unusually strong Third World emphasis” (ibid). Detta perspektiv genomsyrar i princip alla yttranden i Oi Committees texter. Men förutom deras synsätt kring mäktiga länders öppna våld som i Vietnam eller Palestinas ockuperade områden som vi såg, gör de en intressant kritik av tanken om ”utveckling” som de mäktiga länder överför. Utveckling har kommit att vara synonym med ”modernisering”, hävdar de. Och med modernisering menar man en materiell teknologisk ut-veckling som inte är något annat än en universalisering av den västerländska livsstilen, en process av förvästligande (”Westernization”, i deras ord).1170 De vill uppmärksamma att denna process för med sig också ideologiska aspekter och dessa återspeglas också i hanteringen av miljöfrågan.

Som vi nämnde tidigare är slutdokumentet från IYCHE ett konsensusdo-kument: ”The Hamilton Documents, therefore, is the first attempt at a synt-hesis of very different perceptions of the ’environmental crisis’”,1171 något som uppfattades som en ”ideological schism” (ibid.). Det innebär att de unga vetenskapsmännen som kom från Väst visade en “increasing awareness of the problems of the Third World” (ibid.) och därför kunde de åstadkomma den helhetsbild som Oi Committe kallar för det holistiska perspektivet. Däri-från ställer sig ungdomarna kritiska inför den västerländska ”bias” som UNCHE I skulle ha därför att ”the customary leadership of the Western world was evident in the Conference”.1172 Här uppmärksammar de ett pro-blem som de var väl medvetna om, den ensidiga ideologiska karaktären som en konferens enbart under FN:s ledning skulle betyda. Oi Committe befarade precis att det skulle hända det som också hände: att NGO:erna inte skulle kunna delta på konferensen och följaktligen skulle de alternativa synsätten inte få utrymme i den internationella miljödiskursen (detta kommer jag att diskutera mer ingående i slutet av kapitlet).

Sammanfattningsvis kan man säga att Oi Committes yttranden genomsy-ras av ett tredjevärldistiskt synsätt, som de anser vara en sorts ideologisk hållning. Oi Committe ifrågasätter Västs ideologiska påverkan på hantering-en av miljöfrågan genom FN, vilken underlättas av universaliseringen av den västerländska livsstilen.

1169 Oi Committee International (1972), s. i. 1170 Oi Committee International (1974), s. 1. 1171 Oi Committee International (1972), s. vii. 1172 Oi Committee International (1972), s. iv.

275

GREENPEACE Greenpeaces agerande, särskilt under organisationens första år, kan man också se som en reaktion mot miljöfrågans inkorporering i den etablerade politiken. De använder nya metoder som ger ett bra resultat: direkta aktioner och civil olydnad som taktik ger Greenpeace en stor ökning av medlemmar ända in på 1980-talet.1173 Trots ett bra mottagande bland allmänheten fördrö-jer en sådan taktik Greenpeace deltagande i den officiella sfären (deltagande i utvecklingen av den politiska miljödiskursen). Men samtidigt är det en skicklig hantering av politiska och kulturella element från Greenpeaces sida för att producera positiva associationer, som till exempel att dra nytta av den då utbredda fredsandan. Ytterligare en association till fredsandan är att de framhäver sig som djärva (”David möter Goliat”) vilket skapar idén att de är goda och fredliga (till och med försvarslösa), medan stormakterna är fient-liga och övermäktiga. Till skillnad från de positiva associationer som den gröna freden åberopar används benämningar som i vår kultur förorsakar avsky, till exempel en ”djävulsk” anda: “The recent Ellsberg revelations in the U.S.A. showing the diabolical political – military cooperation on Viet Nam, has upset and frightened many people”.1174 Greenpeace försöker över-tala myndigheterna i Kanada att pressa USA att inte fortsätta med kärnva-penproven i Alaska och kräver att de ska ställa sig “against this diabolical intent of the U.S. Government” (ibid.). Greenpeace använder sådana uttryck som visar avsky för att få gehör bland politiker och i den breda allmänheten som fördömde USA:s inblandning i Vietnam på den tiden.

Greenpeace var närvarande i Stockholm vid UNCHE I1175 men man ser inte spår av Greenpeaces språkanvändning i konferensens slutdokument.1176 Att man inte ser hur Greenpeace påverkade den hegemoniska diskursen, kan vara exempel på att deras diskurs inte fick fotfäste i FN:s etablerade diskur-siva praktik. Greenpeace var efter flera år fortfarande centrerat kring kärnva-pen och krigshot, som om konflikten mellan supermakterna (och följaktligen hot om kärnvapenkrig) var en ödesfråga för mänskligheten (därifrån dess namn). Att presentera problemet som en ödesfråga hade en uppenbar ideolo-gisk laddning. Greenpeace försökte dra nytta av den fruktan inför kärnkraf-ten och kärnvapnen och den spridda fredsandan för att nå ut med sin diskurs. Det tog några år innan Greenpeace insåg att denna fråga redan var avgjord och att de kunde börja ägna sig åt andra miljöfrågor och utveckla en diskurs

1173 McCormick (1995), s. 164. 1174 Greenpeace Foundation (1969, 1971). Brev till olika politiska myndigheter i Kanada och USA 1971, s. 3. 1175 Weyler (2004), s. 172–175. 1176 Organisationen beskrev sin egen verksamhet med ordval som ”confrontation”, ”protest”, ”action” etc. Man ser inte heller senare någon spridning av deras ”ekologisymbol” (symbol för ”det ekologiska” eller ”det gröna”, som de sade) vilken tillsammans med fredsymbolen prydde deras skepp och några offentliga skrifter, för att symbolisera både ”green” och ”pe-ace”.

276

med bredare innehåll. Det är under senare delen av 1970-talet som Green-peace börjar ta upp andra frågor än kärnvapenprov, till exempel valfångst och säljakt.1177 Det är intressant i detta sammanhang att se att Greenpeace använde sina välkända havstripper som fokuserade på problem på världsnivå för att försöka skapa associationer till att Greenpeace representerade hela världen: “The message of the Greenpeace is only this: The world is our place”,1178 (det kan tolkas som att skeppet Greenpeace har världens hav som sin plats eller världen är organisationen Greenpeace plats, men ”our” kan också inkludera oss alla, det vill säga det inkluderar konsumenten).

Sammanfattningsvis kan man säga att Greenpeaces agerande (verbalt och på fältet) är djärvt och ger organisationen fördelar i kombination med utnytt-jandet av den utbredda fredsandan: direkta aktioner och civil olydnad som taktik gör att organisationen växer och stormakterna backar.

ROMKLUBBEN Romklubbens centrala begrepp ”tillväxtens gränser” har haft ett stort genom-slag. Detta begrepp kan associeras till olika tanketraditioner och har därför förorsakat olika tolkningar. Den ekonomiska sfären och FN associerade be-greppet till sin drivna linje beträffande ekonomisk utveckling och tolkade det som ”no growth”,1179 trots att MIT-teamet i The Limits to Growth presenterar konklusionerna på följande sätt: ”If the present growth trends […] continue unchanged […]”1180 då blir problemen som de varnar för ett faktum. Alltså handlar det om att få till stånd en ändring i sättet att driva tillväxten, något som bekräftas av den andra konklusionen: ”It is possible to alter these growth trends […]” (ibid.). Den exponentiella tillväxten och miljöproblemen och dess möjliga lösningar presenteras i rapporten utan explicit koppling till den politiska sfären och till maktrelationer utan ses som tekniska eller orga-nisatoriska problem.1181 Man har kritiserat, särskilt från miljörörelsens sida, att problemen reduceras till tekniska sådana och att uppmärksamheten på det sättet leds bort från de reella problemen. Romklubbens fokus på befolknings-frågan kommenterades av Oi Committee som att Malthus lever, mår bra och bor i Boston (syftar på själva Dennis Meadows och MIT-teamet) och att kritiken från “environmentalists, especially from the Third World”1182 hand-lar om att problemet inte är att det finns för många människor, utan att resur-serna är ojämnt fördelade. 1177 Hunter (1980 [1979]), s. 125 ff. 1178 Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980), Broadcast by CBC: The Greenpeace of America, by Ben Metcalfe. September 16, 1971. (Bennett Metcalfe var Greenpeace ord-förande då). 1179 “[…] the concept of ‘no growth’ is totally unacceptable”. United Nations Environmental Programme (1988), s. xi. 1180 Ward & Dubos (1972a), s. 29. 1181 En vidare utveckling av kritiken mot miljöproblemets ”avpolitisering” (apoliticisation) kan ses i Pepper (1994 [1984]), s. 175. 1182 Oi Committee International (1974), s. 38–39.

277

Några författare hävdar att de ekonomiska företagen som stod bakom Romklubben, eftersom de inte fick stöd från sina lokala regeringar, sökte åstadkomma en internationell integration som skulle ge upphov till mer sta-bila ekonomiska förhållanden, inte genom att driva en no-growth-linje utan genom större internationella kontroller.1183 Alltså var tanken från Romklub-ben att anammandet från världens ledare av resonemanget i The Limits to Growth skulle tillförsäkra fortsatt tillväxt och skulle försvaga den filosofiska no-growth tanken (”no growth” har kommit att bedömas som en av den mo-derna environmentalismens viktigaste idéer).1184 Som sagt, tillväxtens gränser kan tolkas olika beroende på hur och till vad man associerar begreppet till. Medan tillväxtens gränser för Romklubben betyder att det inte går att fort-sätta med det aktuella tillväxtsättet tolkades det av environmentalister och djupekologer utifrån deras politiska och filosofiska utgångspunkter som ”nej till tillväxt”. Det är vidare anmärkningsvärt att rapporten The Limits to Growth, trots att den behandlar den exponentiella tillväxten av befolkningen och av den industriella produktionen, inte betraktar arbetet inom de ”indust-rial capital system” som den studerar, utan endast ”factories” och ”mash-ines”. Trots att författarna bearbetar en ganska komplex modell med inter-aktioner mellan de olika subsystemen gör de aldrig någon koppling mellan kapital och människorna som skapar kapitalet. En anledning till detta kan vara undvikandet av att använda benämningar och resonemang som kunde associeras till marxismen, som vi diskuterade tidigare i avsnittet kohesion.

Sammanfattningsvis kan man säga att uppståndelsen kring Romklubbens begrepp tillväxtens gränser beror på de olika tolkningarna som görs av be-greppet (då det kan associeras på olika sätt till olika tanketraditioner) och på den centrala betydelsen av begreppet tillväxt i vårt ekonomiska system. Romklubben försökte utveckla ett alternativ till den filosofiska no-growth-tanken inom det aktuella systemet utan att lyckas.

WARD OCH DUBOS Många av exemplen i Only One Earth utgörs av erfarenheter i miljörelate-rade fall från olika ställen i världen, men majoriteten av dessa är från Väst och de flesta från England och USA. Till det tidigare representativa citatet: ”Once again, the United States provides some significant evidence”,1185 kan vi lägga till ett lite annorlunda exempel där de utvecklade länderna också anses ha övertag: ”The figures for waste are so large that they are hard to grasp. The most detailed statistics are available for the United States”.1186 Till och med översättaren till den svenska upplagan lade märke till de upprepade exemplen från den utvecklade världen och skrev på ett ställe: ”Åter igen har

1183 Golub och Townsend i: Pepper (1994 [1984]), s. 143–144. 1184 Pepper (1994 [1984]), s. 22. 1185 Ward & Dubos (1972a), s. 176 och 174. 1186 Ward & Dubos (1972a), s. 129.

278

vi en del amerikanska siffror […]”, en mening som inte alls finns i det eng-elska originalet.1187 Det handlar om att försöka överträffa (efterlikna) eller undvika vissa situationer, beroende på om de anses som positiva eller nega-tiva, men mönstret är alltid samma: de utvecklade länderna i Väst presente-ras som förebilden och som en uppmaning till övriga världen att följa Västs spår, till exempel: ”Again and again, we find that the great parks, vistas and open spaces that make London or Rome or Paris such targets for tourism […]”.1188 Alla dessa exempel visar vägen, både beträffande det som dessa länder gjorde fel och det som de har gjort rätt, men mallen är utan tvekan Väst. Only One Earth ger genomgående exempel som skapar associationer och det formar en tämligen entydig bild.

Ett annat exempel i relation till ideologiska aspekter är att utifrån rappor-tens försök att utveckla en känsla av gemenskap (en värld) tonas konflikterna ner. Vietnamkriget hade då pågått i ett par decennier med välkända miljö-konsekvenser och det nämns bara på en rad av de 300 sidorna som rapporten består av. De skriver om Vietnam i följande sammanhang: de ”verkligt ut-vecklade” länderna vet att ett eventuellt krig mellan dem skulle bli ett kärn-vapenkrig med irreparabla konsekvenser, ”[m]ost of them might now reflect on such lessons as Algeria or Vietnam and ask whether limited wars […] can be anything but profoundly wasteful and counter-productive”.1189 De tacklar det inte som ett humanitärt eller ett miljörelaterat problem som andra aktörer uttrycker det (”genocidal”, ”inhuman and anti-ecological war”,1190 och ”dia-bolical political – military cooperation on Viet Nam”).1191 Författarna kritise-rar inte agerandet där utan tar upp frågan nästan som ett ekonomiskt problem och PR-problem: dessa krig var ”slösaktiga” och ”kontraproduktiva”. Så formulerat går inte associationerna vid tolkningen till miljöskadorna eller den mänskliga katastrofen som Vietnamkriget innebär utan innebörden utgör en balansräkning av Västs insatser eller som bäst en introspektiv kritik.

Ett annat exempel på yttranden som har en ideologisk bakgrund är tanken om ”förorenaren betalar”. Författarna pläderar för ”accept the principle that those who produce the pollutions must pay for the cost of cleaning them up”.1192 Men de klargör explicit att “[y]et this is not, as some critics maintain, a ‘licence to pollute’”.1193 Det är möjligt att ”tillstånd att förorena” inte är idén som Ward och Dubos har bakom sin tanke, men i praktiken används på det sättet av ekonomiska företag, som kalkylerar den fysiska miljön i sin lönsamhetsberäkning. Det som är ideologiskt i det här fallet är att tanken utvecklas från ett ekonomiskt system som går ut på att köpa eller betala för

1187 Ward & Dubos (1972b), s. 111. 1188 Ward & Dubos (1972a), s. 152. 1189 Ward & Dubos (1972a), s. 200. 1190 Oi Committee International (1972), s. 5 och 25. 1191 Greenpeace Foundation (1969, 1971). 1192 Ward & Dubos (1972a), s. 124. 1193 Ward & Dubos (1972a), s. 125.

279

alla möjliga tjänster och det bidrar till att förstärka samma mentalitet som har lett till problemet.

Sammanfattningsvis kan man säga att med Väst som modell försöker Ward och Dubos producera associationer som legitimerar den aktuella ord-ningen. Genom att undvika att hantera öppna konflikter sker tolkningen av ”en enda värld” smidigare.

FÖRENTA NATIONERNA Som vi har sett tidigare har FN sitt fokus på utveckling i relation till mil-jöfrågan. Ett av de förberedande dokumenten inför UNCHE I heter just De-velopment and environment och Brundtlandkommissionens rapport gavs ut av ”World Commission on Environment and Development”. De drivna tan-karna kring utveckling (att de rika länders utveckling har förorsakat många miljöproblem, att Tredje Världens underutveckling förorsakar också andra miljöproblem, att hjälpa Tredje Världens länder till utveckling, att hålla en utveckling som inte äventyrar de kommande generationernas utveckling etc.) legitimerar FN:s syn på utveckling, som är främst en ekonomisk utveckling. Den ”assistance” som de mindre utvecklade länderna skulle få från de ut-vecklade enligt FN:s resolutioner vilar på idén att behålla de nuvarande do-minansförhållandena mellan länderna. Det utgör ett exempel på hur diskur-sen ”utvecklingsländer” verkar ideologiskt och hjälper till att legitimera ett visst beteende (biståndspolitiken).

Namnet på rapporten Vår gemensamma framtid utgör en sorts åläggande eller påbud. Begreppet hållbar utveckling utgår från tanken att vi alla sitter i samma båt och man kan undra vems framtid kommissionen talar om. Man kan undra hur ”gemensam” den framtiden kan vara om olika intressen finns länderna emellan och mellan individerna från olika sociala klasser inom olika länder.1194 Intressekonflikter är någonting som FN, genom diskursen om hållbar utveckling, tonar ner, särskilt när FN fokuserar på “the environ-mental dimension of sustainable development” i relation till UNEP:s ar-bete.1195 Tredje Världens syn ses tydligast i NAM:s uttalanden i frågan, att miljöproblemen ”were irresponsibly created by the industrialized nations which today try to unload the burden on the international community as a whole”.1196 Utifrån denna syn gör FN anspråk på att företräda planetens alla invånare och försöker sätta villkor för planetens framtida utveckling. Idén om ”gemensamhet” är en utveckling av det tidigare diskursiva uttrycket ”en enda värld”. Man kan betrakta ”en enda värld” som en historisk nödvändig-het för den senare uppkomsten av vår ”gemensamma framtid”.

1194 Jfr Björk & Wiklund (1993), s. 16 ff. Ytterligare en intressant diskussion kring idén att alla sitter vi i samma båt presenteras av Matthias Finger i Sachs (1993). 1195 United Nations (2000), s. 38. 1196 Ur NAM:s toppmöte 1972. Co-ordinating Bureau of the Movement of Non-Aligned Countries (1978), s. 74.

280

Sammanfattningsvis kan man säga att FN:s politik i utvecklingsfrågor le-gitimerar synen på utveckling som främst en ekonomisk sådan (så tolkas det också av både Väst och Tredje Världen). Tankarna som en enda värld produ-cerar bidrar till att utveckla den nödvändiga gemensamhet som en hållbar utveckling kräver.

5.2.3 Mot en harmonisering mellan miljö och utveckling UNCHE I var viktig för fixering av miljödiskursens innehåll. Förutom den förbeställda rapporten Only One Earth upprättade FN en mellanstatlig kom-mitté som gjorde förberedelsearbetet och utvecklade, efter samtal med rege-ringarna, ytterligare ett dokument som underlag till diskussionen på konfe-rensen: Development and Environment.1197 Dokumentet hade redan sanktion-erats på högsta nivå före UNCHE I och det fick som konsekvens att möjlig-heterna att andra idéer än de stipulerade skulle dyka upp under själva konferensen minskade avsevärt. För att presentera nya ”okonventionella” idéer och för att de ska tolkas som producenten avser, behöver man mycket mer utrymme än om man ska presentera en idé som passar med konvention-ella tankar.1198 För att presentera idéer som sammanfaller med den rådande diskursen behöver man inte förbereda mottagaren med en ny ram för att denne ska tolka presentationen på rätt sätt. Möjligheterna att utveckla alter-nativa idéer under själva konferensen var närmast obefintliga, till exempel Vietnamkrigets miljöpåverkan, det ojämna internationella utbyte som tvingar fattiga länder att skövla sina naturresurser och Bretton-Wood institutionernas roll i det. Detta drabbade flera diskurser som inte sammanföll med de kon-ventionella idéerna och de rådande politiska värderingarna. Den slutliga miljödeklarationen blev då en formalisering av denna nya diskursiva praktik i den rådande hegemoniska diskursen.

Aktörernas grad av framgång vad gäller att kombinera sina ståndpunkter med kontextuella processer för att påverka tolkningen av sin diskurs står i relation till aktörens egen makt. Utifrån miljödiskursens utveckling kan man se att idén om gemensamhet har blivit förstärkt av idén om globalisering. Hotet anses vara globalt och vi lider av det gemensamt, då våra sociala skill-nader inte spelar någon roll inför de nya ”megariskerna”. Att hantera miljö-frågan som ”global” sprider synen att jorden är bara ett system, när det egentligen inte bara finns flera ekosystem utan också olika politiska system, olika kulturer och olika intressen. Vandana Shiva uttrycker detta på följande sätt: ”The ‘global’ in the dominant discourse is the political space in which a particular dominant local seeks global control […] The global does not rep-

1197 United Nations Conference on the Human Environment (1971). 1198 Man hinner inte på få minuter att lägga fram alternativa idéer som inte stödjer sig i kon-ventionella tankar, säger Noam Chomsky i dokumentärfilmen Manufacturing Consent. Chomsky (2008 [1992]), minut 109–113.

281

resent the universal human interest, it represents a particular local and paro-chial interest […]”.1199 Hon hävdar, från sitt tredjevärldistiska perspektiv, att ”globaliseringen” av miljöproblemen har konstruerats av de rika länderna och för deras egen skull och likställer ”the global environment” med “the green imperialism”. Detta stämmer med Faircloughs syn när han hävdar att ”the discourse of globalization thus works ideologically. It is a discourse of power […]”.1200 I hans ögon hör globaliseringsprocessen till neoliberalismen och den avspeglas på en institutionell nivå i Global Agreement on Tariffs and Trade (GATT), Världsbanken och den Internationella valutafonden (IMF).1201 Utifrån det tredjevärldistiska perspektivet som Shiva framställer men som också Oi Committee och den kubanska regeringen anammar skulle globaliseringsdiskursen vara ett sätt att legitimera Västs grepp på hela värl-den. Till detta bidrog också Västs ideologiska påverkan genom utbredningen av den västerländska livsstilen. Ibland benämns denna styrning av alla länder och av organisationer som FN genomför som ”global governance” och den legitimeras med hjälp av globaliseringsdiskursen. Tanken om gemensamhet är viktig för den senare tolkningen av nya diskursiva manifestationer, till exempel hållbar utveckling (vilken hör till ”vår gemensamma framtid”).

Begreppen kan associeras på olika sätt till olika teorier eller tanketradit-ioner och ge skilda tolkningar som resultat. Det var fallet med ”tillväxtens gränser”, men det har också skrivits mycket om de interna motsägelser och inkoherenser som finns i begreppet hållbar utveckling,1202 och som gör det svårtolkat. Detta beror delvis på att begrepp får sin koherens (eller inkohe-rens) i relation till ett visst sammanhang. Det är vid tolkningen som begrep-pen blir meningsfulla och koherenta, i den mån som konventionerna och värderingarna är passande eller opassande. Ett exempel på detta är att samma term (och ibland liknande begrepp) används i olika diskursiva manifestation-er av så skilda grupper eller personer (eller politiska genrer såsom femi-nister, marxister, djupekologer etc.). Även om alla inte tror att en hållbar utveckling är möjlig, kan de åtminstone försöka dra nytta av användningen av begreppet för sina egna intressen. Begreppet hållbar utveckling anamma-des av de olika aktörerna, inklusive kubanska regeringen,1203 för dess positiva klang och de associationer som det ger upphov till. Vid UNCHE I myntades ett annat begrepp, ”ecodevelopment”, som trots att det försvinner så små-ningom har en viss relevans för den senare utvecklingen av begreppet hållbar utveckling. Begreppet ”ecodevelopment” myntades inom UNEP som ”a

1199 Shiva (1993), s. 149–150. 1200 Fairclough (2001a), s. 207. Samma grundtanke ser man också i Petras & Veltmeyer (2001). 1201 Fairclough (2001a), s. 207. 1202 Bredare diskussioner kring detta finns i Redclift & Woodgate (1997) och i Redclift (2005). 1203 Inför UNCED sade Castro om hållbar utveckling: “Med detta begrepp strävas efter en högre form av utveckling, mer rättvis och mänsklig”. Castro (1994), s. 142–143.

282

word coined to describe this process of ecologically sound development, of positive management of the environment for human benefit – emerged as a central theme at Stockholm”.1204 Ecodevelopment var en av de första idéerna som kan associeras till det senare begreppet hållbar utveckling. Begreppet ”ecodevelopment” harmoniserar tanken om ekologisk stabilitet och tanken om ekonomisk utveckling (som FN lade så mycket vikt vid), det vill säga, det förenar miljö och tillväxt.

Naturligtvis spelar maktförhållanden roll för hur ett begrepp tolkas och därför kommer jag att återuppta denna diskussion efter att vi ser hegemo-niska aspekter, men redan nu kan man säga att det som gjorde att hållbar utveckling blev ett så bärkraftigt begrepp är att det kom att lösa upp motsätt-ningen mellan ekologisk hållbarhet och ekonomisk utveckling. Sachs säger att sedan presidenten Harry Truman myntade begreppet ”underutveckling” 1949 har idén etablerats om att mindre utvecklade länder kan utvecklas och att utveckling kan universaliseras i rummet och att den kan bli varaktig i tid.1205 Om ett av problemen som förorsakade miljöförstörelse var just den låga utvecklingen och plundringen av Tredje Världen (vilket påpekades av Jordens Vänner, Kubas regering och Oi Committee) kom begreppet hållbar utveckling att bli en sorts lösning på dessa diskursiva motsättningar. Castro påpekar att ”idén om hållbar utveckling innebär en uppfattning om utveckl-ing som en harmonisk process”1206 och att allt elände som orsakade proble-men inte tas upp.

Man ser här en dialektisk kamp mellan de krafter som vill behålla de ak-tuella strukturerna och de som vill förändra dem. Båda krafterna drar nytta av ideologin och rådande föreställningar. Vi har sett hur skilda diskurser försöker associera till och dra nytta av den utbredda fredsandan, av fruktan inför kärnvapen, av människans längtan efter stabilitet, av den ojämna för-delningen av resurserna som en orättvis handling etc. Therborn anser att ideologin, utöver att fylla en roll för maktens organisering och bevarande, även kan verka för medveten social handling för förändring, något som han kallar för ”ideologins makt”.1207 De diskurser som var alternativa till den som blev hegemonisk utgör bra exempel på det. De visade sig inneha de karakte-ristiker som Therborn anser känneteckna en sådan ideologisk mobilisering: de upprättar en gemensam dagordning för många människor, identifierar problem eller ”måltavlor” samt definierar vad som är möjligt att göra och i några fall hur det skulle göras.1208 Therborn säger inte vilken typ av föränd-ring ideologins makt kan producera, men vi vet att diskurserna inte produce-rade en strukturell förändring utan de bidrog till en hel del förändringar som återspeglas i det som man kallar för ekologisk modernisering. 1204 United Nations Environment Programme (1982a), s. 7. 1205 Sachs i Redclift & Woodgate (1997), s. 71. 1206 Castro inför UNCED 1992. Castro (1994), s. 142. 1207 Therborn (1981 [1980]). 1208 Therborn (1981 [1980]), s. 121.

283

5.3 Hegemoniska processer Syftet med det analytiska verktyget hegemoniska processer är att se hur kampen mellan olika aktörer för att styra den diskursiva ordningen sker. Verktyget hegemoniska processer handlar också om att se handlingar som syftar till att nå ett stadium av homogenitet, konsensus eller enighet kring en dominerande diskurs (utöver aktörernas styrning av ideologisk karaktär som vi såg i föregående avsnitt). Här bör man också se andra icke-diskursiva mekanismer (såsom vetenskapens politisering, samhällelig teknologisering, fruktan inför ett eventuellt kärnvapenkrig och utbredd befrielsekamp) som har en relation till maktkamp och maktutövning och därför börjar vi avsnittet med en sådan genomgång.

5.3.1 Kontextens relevans för den hegemoniska kampen Ur det dialektiska synsättet som söker finna motsatta tendenser och spän-ningar för att upptäcka de mest varaktiga och kännetecknande dragen för perioden såg vi att befrielseanda, samhällelig teknologisering och veten-skapens politisering var mycket allmänna och utbredda processer, inte bara i relation till miljöfrågan utan också på det politiska, ekonomiska och veten-skapliga planet. Dessa utgör väsentliga aspekter av den sociala processen därför att de utgör en konkret empirisk utveckling och de visar sig ha en relation av intern karaktär sinsemellan. De politiska och militära internation-ella konflikterna hade som drivkraft kampen för självständighet å ena sidan och kampen för att behålla den politiska och ekonomiska dominansen å den andra. Denna tendens till självständighet präglade också andra samhälleliga dimensioner, som vi ska se.

Massproduktionen efter andra världskriget följdes av masskonsumtion av produkter (inklusive jordbruksprodukter) vars framställning krävde högre teknologi. Här ser man att samhällets teknologisering inte heller är konse-kvens av bara den vetenskapliga eller teknologiska utvecklingen, utan också av det ekonomiska systemet och dess sätt att distribuera. En annan aspekt som visar att de här processerna utgör utmärkande drag eller väsentliga aspekter för perioden är att de inte bara är relevanta i ett tidsmässigt perspek-tiv utan också transversellt: förutom att vara varaktiga manifesteras de i olika dimensioner samtidigt. Vetenskapens politisering är inte oberoende av befri-elseandan eller den samhälleliga teknologiseringen. I sin tur är den samhälle-liga teknologiseringen och forskningsberoendet inte bara relaterade till ve-tenskapliga framsteg och till kapitalackumulation utan också till behovet av den sociala kontrollen av befolkningen. Den sociala kontrollen avser inte bara teknologiska och repressiva kontrollmekanismer utan också andra me-del som utlöser ideologiska mekanismer, till exempel diskursiva manifestat-ioner. Man kan driva fram en viss politik (till exempel välfärdspolitik som har inneburit samhällelig teknologisering) i den mån det finns en allmän

284

acceptans och ingen eller liten avvikelse, det vill säga om det finns konsen-sus kring det. Detta handlar om att påverka formationen av opinion. Den relation som är av intern karaktär mellan de här aspekterna ser man bäst när man placerar dessa i ett större händelseförlopp.

Förutom otrygghet producerade kärnvapnen en klyfta mellan myndighet-erna och folket. Myndigheterna såg kärnvapnen som det säkraste kortet för att segra i (eller undvika) ett framtida krig, medan folket fruktade dess kon-sekvenser. Denna utveckling av krigföring på högsta teknologiska nivå på-verkade också vetenskapssamhället och det bidrog till att utveckla kritiska röster inom det, som Einstein1209 och Carson, till exempel. Det sovjetiska försprånget vad gäller framställningen av interkontinentala långdistansrake-ter oroade Västvärlden, eftersom Sovjetunionen redan hade visat försprång i fråga om rymdteknik. Ett viktigt mål för Väst var då att stoppa denna mili-tära överlägsenhet, så att Sovjetunionen inte skulle kunna ”bedriva politisk utpressning”.1210 Som en följd av kapprustningen under 1950- och 1960-talet (av NATO:s placerade USA-kryssningsmissiler i Europa)1211 utvecklades nedrustningsfrågan som en diskursiv ordning och i mitten av 1960-talet ta-lade man om freds- och konfliktforskning. Men inte bara vetenskapssam-hället påverkades av kalla kriget. Det gav upphov till nya sorters organisat-ioner, till exempel freds- och solidaritetsrörelser. Det präglade också den tid i vilken miljöfrågan utvecklades, eftersom kriget var länken mellan fredsfrå-gan och miljöfrågan. Andra exempel på länken mellan dessa var, förutom atombomben, uppgifter om angrepp med bakteriologiska medel på vissa platser och den kemiska krigföringen som bedrevs i Vietnam (där de miljo-ner liter av det kemiska växtgiftet ”agent orange”, som användes som avlöv-ningsmedel och som sprutades över landet, förorsakade missbildningar hos nyfödda). Detta är väldokumenterat i UNEP:s dokument The World Envi-ronment 1972–1982.1212

De internationella händelserna hade lett till stora politiska spänningar, med påföljande diskursiva manifestationer. Studenterna i många länder, inte minst i USA, började på 1960-talet att reagera medvetet och energiskt mot den officiella politiken i u-landsfrågor, utbildningsfrågor, jämlikhetsfrågor osv. och företrädde följaktligen alternativa diskurser till den officiella eller

1209 Carson influerades säkerligen av Albert Einsteins ifrågasättande av vetenskapens använd-ning. Einsteins artiklar om freden och vetenskapen är intressanta i detta sammanhang, efter-som han uttalade sig om vetenskapen i en ny diskursiv praktik på 1950-talet. Jfr Einstein (1993 [1950]) och Einstein (1959 [1954]). 1210 När-Var-Hur-serien (1958), s. 83. 1211 Helle (2000), vol. 15, s. 53. 1212 Holdgate, Kassas & White (1982), s. 595 ff. Det tas också upp vid NAM:s toppmöte 1972 att medan några av Tredje Världens miljöproblem är konsekvens av deras underutveckling har andra “been caused by the war waged by imperialism in Indochina, The Middle East and Africa, where chemical and others arms are used for the purpose of destroying the ecology of the territories it hopes to occupy […]”. Co-ordinating Bureau of the Movement of Non-Aligned Countries (1978), s. 74.

285

den hegemoniska (därifrån Dubos förhoppningar om den unga generationen i Jordens Vänners avsnitt). Detta fick sin högsta manifestation i ”studentrevol-ten” i Paris 1968,1213 som symboliserar brytningen mellan det nya och det gamla universitetet, eftersom det ledde till en omfattande universitetsreform, och som var en demokratiserings- och moderniseringsprocess som kom att påverka den akademiska och vetenskapliga verksamheten i hela världen. Detta visar att strukturella förändringar kan föregås av diskursiva strider om hegemonin.

Befrielserörelsen mot kolonialmakterna som hade utvecklats sedan 1940-talet producerade det som jag här kallar för befrielseandan. Under den sista fasen av avkoloniseringen på 1960-talet, ”uttrycktes motståndet mot koloni-almakten […] i nationalistiska termer och en bredare politisk mobilisering ägde rum”.1214 Exempel på det, förutom de alliansfria staternas organisation NAM, är G-77, en internationell organisation i FN:s regi som Tredje Värl-dens länder inrättade 1964 under UNCTAD I och som eftersträvade stora ekonomiska förändringar. Denna breda internationella politiska mobilisering nådde länderna i Väst i form av en utbredd opinion för rättvisa och solidari-tet med nationella befrielserörelser för självständighet i Afrika, Vietnam och Latinamerika. Det smälte samman med andra sociala och politiska krav, som jämställdhet mellan könen, naturskydd och orörd miljö. Det manifesterades också inom universitetsvärlden (universitetsreformen och tilltagande eman-cipatorisk forskning) och i det övriga allmänna samhälleliga livet är denna våg känd som kvinnorörelsen, fredsrörelsen, hippierörelsen etc. Det gemen-samma kännetecknet var kraven på en ny ordning och på nya sorters sociala relationer. Vi har sett att den gryende miljödiskursen i flera avseenden hade sådana tecken. Kravet på en ny social ordning var fortfarande svagt i Car-sons och Världsnaturfondens texter i början eller mitten på 1960-talet, men tydligare i Jordens Vänners texter i slutet på 1960-talet och explicit i Oi Committees texter i början på 1970-talet.

5.3.2 Aktörerna

CARSON Vi kan inte analysera Carsons verk som en social rörelse eftersom hon inte var del av någon organisation. Carson visade inga anspråk på att organisera kritiska röster utan bara att väcka ekologisk medvetenhet. Den kritik som hon formulerade hjälpte emellertid till att utveckla en diskurs och kom att inspirera en hel rörelse där hon själv inte deltog eftersom hon avled en kort tid efter publiceringen av Tyst vår. Hon höll sig lite avlägsen från den offent-

1213 Det fanns många andra våldsamma konfrontationer under perioden, till exempel student-massakern i Tlatelolco, Mexiko, 1968. 1214 Nationalencyklopedin (1998), (Befrielserörelse).

286

liga politiska sfären (med undantag för en intervju i TV) och sysslade mest med forskning och konsultarbete för myndigheter.

Carsons bok och agerande fick inte bara inflytande på allmänheten utan också på bekämpningsmedelspolitiken. Men det var inte problemfritt utan det var en tuff kamp mot myndigheternas bekämpningsmedelspolitik.1215 Hon var väl medveten om det genomslag som hennes bok hade åstadkommit, eftersom hon fick mycket stöd från många personer och vetenskapsmän. Det vill säga, Carson kom att påverka sociala krafter, både miljörörelsen och myndigheterna och därför betraktas boken Tyst vår som en klassiker.1216 Hon lyckades övertala ett stort antal människor, hjälpte många att definiera sig eller bekänna färg och skapa gemensamhet bland många, viktiga aspekter av den påbörjade hegemoniska kampen mellan olika krafter.

Sammanfattningsvis kan man säga att det faktum att Tyst vår blev en klassiker är tecken på kraft. Dess genomslag kom att påverka skilda sociala krafter, som myndigheter i USA (som motarbetade bokens kritiska och av-slöjande karaktär) och miljörörelsen världen runt (där boken fick stort ge-hör). Boken bidrog till att bekänna färg och skapa gemensamhet.

VÄRLDSNATURFONDEN Världsnaturfonden spelar stor roll i formationen av den hegemoniska miljö-diskursen, särskilt av FN:s miljödiskurs. Vid UNCHE I blir Världsnaturfon-den den enda miljöorganisation som har en representant i konferensen, där Världsnaturfondens ordförande, prinsen av Nederländerna, höll tal. Samma år blir Maurice Strong (FN-konferensens generalsekreterare och UNEP:s verkställande direktör) styrelsemedlem i Världsnaturfonden.1217 Det utgör tecken på politisk affinitet mellan Världsnaturfonden och FN, men också bevis på utvecklingen av en ny hegemonisk styrning. En hegemonisk process innebär just en ständig strukturering av krafterna, så att nya konfigurationer bildas. Det är fallet med Världsnaturfondens tillträde till FN:s arbete, där WWF:s ursprung i IUCN spelar en viktig roll. IUCN är en hybridorganisat-ion som består av både statliga och icke statliga organisationer (därför bestod 95 procent av de nationella representationerna till Stockholmskonferensen IUCN-medlemmar).1218 Ytterligare aspekter som säkerligen bidrar till Världsnaturfondens framgång vad gäller att etablera sin diskurs på FN:s nivå är deras strategi att arbeta mot ledande personer (lobbyverksamheten på

1215 Som Graham hävdar förföljelde och trakasserade myndigheterna kritiska och avslöjande vetenskapsmän, det var ”naturvårdsrörelsens McCarthy-era”. Graham (1971 [1970]), s. 48 och 269. 1216 Graham (1971 [1970]), s. 18. 1217 World Wildlife Fund (1973), s. 287 och 13. 1218 IUCN Bulletin 13:4–6 (April–June 1982): 31. Refererat i Keck & Sikkink (1998), s. 125.

287

högsta nivå)1219 och att deras diskurs passar väl med konventionerna (med den redan dominerande politiska diskursen).

I relation till den hegemoniska processen, där Världsnaturfonden hade en särskild plats i FN,1220 kan man påpeka att i Världsnaturfondens texter nämns inte andra miljöorganisationer när det presenteras NGO:er1221 och inte heller betydande personer som inte var västvänliga.1222 Trots att det i varje årsrap-port förekommer en detaljerad redogörelse av de olika projekt som Världs-naturfonden finansierar eller organiserar världen runt, är det också anmärk-ningsvärt att det inte görs någon relation till kolonialismen (som till exempel Oi Commitee gör). För Världsnaturfonden verkar det bara vara Väst som räknas, som när Maurice Strong syftar på UNCHE I som “the first time that the nations of the world collectively acknowledged that something has gone wrong […]”.1223 Dessa ”världens länder” betyder bara de två tredjedelar av världens länder som deltog i konferensen.

Sammanfattningsvis kan man säga att Världsnaturfondens affinitet med FN:s grundsyn möjliggör för organisationen att hamna inom den nya hege-moniska styrningen när krafterna höll på att ordnas i den nya diskursiva praktiken. I det sammanhanget förbiser Världsnaturfonden andra miljöorga-nisationer i sitt internationella arbete och framhäver Västs allierade i Tredje Världen.

KUBAS REGERING Kuba behövde inte anpassa sin diskurs till någon hegemonisk linje i Väst, eftersom Kuba aldrig blev interpellerat att positionera sig inom denna nya diskursiva ordning. Det bidrog till att utveckla och behålla en alternativ syn och alternativa förslag på lösning. Som vi redan nämnde, blev befolkningens föda som en följd av landets isolering i stort sett helt beroende av den egna jordbruksproduktionen och därför kom ”behärskandet av naturen” och den teknologiska utvecklingen att bli ett viktigt inslag i den kubanska inhemska ekonomiska diskursen.

1219 World Wildlife Fund (1981), s. 492. ”Increasingly, WWF’s most crucial task will be to make the conservation voice heard in the corridors of power and to mobilise public opinion in order to see that governments behave responsibly and respond to the conservation challenges that lie ahead”. World Wildlife Fund (1982), s. 16. “To translate its words in action, WWF embarked on a considerable lobbying programme”. World Wildlife Fund (1988), s. 12. 1220 Världsnaturfonden var den enda NGO-miljöorganisation som var inbjuden till UNCHE II och den enda som står på akronymlistan i rapporten Our Common Future. 1221 World Wildlife Fund (1975), s. 59 ff. Greenpeace, till exempel, nämns bara en gång och det är så sent som 1982 och i relation till en mycket specifik fråga, nämligen valar. World Wildlife Fund (1982), s. 17. 1222 Bland personer som hyllas för sina uttalanden om miljön finns till exempel Zaires presi-dent Mobutu, som var en av de allierade som Väst hade i området fram till kalla krigets slut. World Wildlife Fund (1974), s. 17 och 59. Det nämns också en representant för den latiname-rikanska nationalistiska bourgeoisien och Venezuelas president Carlos Andrés Pérez. World Wildlife Fund (1975), s. 10. 1223 World Wildlife Fund (1974), s. 62.

288

Vid ”Kubakrisen” 1962 stod Kuba i kalla krigets centrum, men trots en del stöd från Sovjetunionen var relationerna med det socialistiska blocket, av politiska och ideologiska skäl, inte tillfredsställande.1224 Därför försökte den kubanska regeringen vinna gehör i G77 och i de alliansfria staternas organi-sation NAM, i vilka Kuba ingick för att stå emot supermakterna. Denna sist-nämnda organisation spelade en viktig roll i den avspänningsperiod som kom efter Kubakrisen och där hade den kubanska regeringen sitt största au-ditorium.

Sammanfattningsvis kan man säga att Kuba aldrig blev interpellerat att positionera sig i den nya diskursordningen och därför behövde man inte an-passa sin diskurs till någon hegemonisk linje i Väst. Denna diskurs fick större gehör i NAM än i FN som auditorium.

JORDENS VÄNNER Inom miljörörelsen ägde också en process rum där olika positioner intogs, särskilt när organisationerna började anpassa sig till de nya omständigheter-na i slutet på 1960-talet och inför UNCHE I. Det var fallet med David Brower, en av Sierra Clubs ledare som kom i öppen konflikt med sin styrelse och bröt sig ur organisationen och bidrog aktivt till bildandet av Jordens Vänner. Brower pläderade för en ny sorts environmentalism som såg lös-ningen på miljöproblemen i väsentliga sociala förändringar.1225 Detta gjorde att Jordens Vänner ”kan räknas som den första utbrytarorganisationen”.1226 Men Jordens Vänner höll under 1970- och 1980-talet på att uppleva en assi-mileringsprocess (då de ändrade sitt ordval och anpassade sig till den etable-rade lokalpolitiken) gentemot det som hade varit en mer radikal och själv-ständig linje. Jamison noterar att Jordens Vänner (och för den delen också Greenpeace) sedermera har blivit en del av etablissemanget och börjat utföra samma uppgifter som de äldre miljöorganisationerna (mot vilka Jordens Vänner hade uppstått som ett alternativ): lobbyverksamhet, rådgivning och informationsspridning (ibid.). Jordens Vänners anpassning till politiken och till den hegemoniska linje som FN bedrev är ett exempel på positionerings-processen som organisationerna upplever i den hegemoniska kampen.

Jordens vänner fortsätter att visa en kritisk inställning till de internation-ella maktförhållanden och till sättet att leda miljöarbetet (men inom den do-minerande linjens institutionella ramar). Ändringarna som denna anpassning innebär är att Jordens vänner diskurs efter UNCHE I och särskilt efter 1224 Guevara (2006). Denna bok är en kontroversiell och kritisk marxistisk analys av den sovjetiska ekonomiska modellen, skriven mellan 1961 och 1965 av Kubas industriminister och tidigare riksbankschef. Att Kuba inte publicerade denna bok före realsocialismens upphö-rande visar att den kubanska regeringen fick anpassa sin politiska och ekonomiska diskurs i en annan praktik än FN:s, med ett annat hegemoniskt block (den engelska utgåvan rubriceras Critical Notes on Political Economy: A Revolutionary Humanist Approach to Marxist Eco-nomics). 1225 McCormick (1995), s. 171. 1226 Jamison (2003), s. 121.

289

UNCHE II visar en tillbakagång från sin tidigare starka sociopolitiska kritik som tidigare varit den centrala delen av deras diskurs. Vanliga teman i tid-skrifterna blir valar, sälar, sköldpaddor, fåglar, luften, ekosystem i relation till olja, transnationella företag, etablerad politik etc., något som utgör en förskjutning av tyngdpunkten från orättvisor, människorna i fattiga länder och omfördelning av tillgångarna, som man behandlade före UNCHE I.1227

Sammanfattningsvis kan man säga att de anpassningar som organisation-en fick göra positionerade Jordens Vänner närmare FN:s linje och närmare nationella politiska strukturer. Det innebär en tillbakagång av diskursens tidigare starka sociopolitiska kritik för att passa de institutionella ramarna och kvarstå som aktör inom den rådande linjen

OI COMMITTEE Två aspekter som förekommer ofta i Oi Committees text är demokrati och rättvisa, ofta länkat till kolonialismen i Tredje Världen. I det aktuella poli-tiska systemet ser de ”underlying injustices” som leder dem till att föreslå förändringar till aktuella demokratiska praktiker. De ser ifrågasättande på hur demokratin fungerar i det aktuella samhället: ”[p]olitical decisions are frequently taken without relation to, or involvement of, the people whom they most affect”.1228 Men de syftar inte bara på demokrati i samhället utan särskilt i FN. I relation till detta framhäver de demokratiska principer som deltagande och decentralisering.1229 Enligt Oi Committees syn borde FN ut-veckla organ som är självständiga från regeringar och näringsliv för att inte lida av politiska och ekonomiska begränsningar.

Som FN fungerar nu bidrar det till att legitimera den aktuella ordningen: “[t]he governments represented in the U.N. are, after all, participants in a world wide political and economic system which is designed to perpetuate economic competition and the inequality of access to resources”.1230 Självständighet i relation till naturresurser handlar också om att FN ”should repeal its prohibitions upon the acceptance of local people as personnel in U.N. development projects” därför att som det nu är “citizens of developing nations, regardless of their qualifications, cannot be employed in U.N. pro-jects within their own countries”.1231 Med andra ord innebär Oi Committees

1227 Denna jämförelse gör jag genom att jämföra innehållet i boken The Stockholm Conference (1972) med innehållet i tidskrifterna Non Man Apart och Jordvännen på 1980-talet. 1228 Oi Committee International (1972), s. 86. 1229 ”Decentralization of cultural, recreational, industrial and administrative activities”. Oi Committee International (1972), s. 83. “Full public participation is fundamental to dealing with problems of equitable resource distribution and re-ordering of existing priorities”, ibid. s. 88. “To encourage the decentralization of economic development and to limit rural to urban migration, the U.N. should […]”, ibid. s. 92 och 105. 1230 Oi Committee International (1972), s. 3. De tar också som exempel att USA:s Junior Chambers of Commerce är involverad i miljöprojekt och att Coca-Cola driver informations-kampanj i miljöfrågor. Oi Committee International (1972), s. 53. 1231 Oi Committee International (1972), s. 77.

290

yttranden inte bara en kritik mot de internationella maktförhållandena utan också en annan syn på FN:s organisation och sätt att verkställa politik. Oi Committees upplösning måste man associera å ena sidan till denna kritiska inställning som gjorde att de inte fick någon plats inom FN:s arbete, å andra sidan till att det redan fanns en internationell organisation med liknande syn-sätt (NAM).

Sammanfattningsvis kan man säga att Oi Committee pläderar för att bryta den aktuella organisationen inom FN till en, från regeringar och näringsliv, mer självständig sådan samt att demokratisera FN så att det inte ska åter-spegla samma maktförhållanden som råder utanför FN.

GREENPEACE Greenpeace hade de första åren av sin existens (åren efter UNCHE I) fortfa-rande fokus på kärnvapenfrågan.1232 Som sagt är det i slutet på 1970-talet som Greenpeace börjar driva några andra frågor som valfångst, säljakt och förorening av havet. Greenpeace valde att strida till havs, en arena som de kände väl och hade erfarenhet av (från den organisationen som de utveckla-des ifrån). Men med fokus på dessa frågor och med sina aktiviteter koncen-trerade främst till sjöss utgör Greenpeace inte något större bekymmer för etablissemanget.

Trots Greenpeaces radikala och propagandistiska aktioner och motstånd mot mäktiga länders kärnvapenprogram, främst USA och Frankrike,1233 utgör organisationen inte heller något hot eller problem för rådande politiker eller den rådande diskursen. Greenpeace föreslår inte alternativa mål eller organi-sationsformer, så deras direkta aktioner finns inte inom en revolutionär stra-tegi. I Greenpeaces diskurs ser man inte påtagliga motsättningar med rå-dande värderingar, konventioner och FN. Så småningom dämpar Greenpeace sitt fokus på konfrontationspolitiken en aning och börjar bedriva forskning på universitetsnivå,1234 något som betyder att Greenpeace blir mer eller mindre inkorporerat i det etablerade miljöarbetet. Jamison skriver att ”[a]llteftersom […] Thatcher och Reagans ideologiska motoffensiv tvingade miljörörelsen att inta en defensiv position, förkunnade Greenpeace ankoms-ten av en mer strategiskt och strömlinjeformade aktivism” och ger som ex-empel att Greenpeace till och med hade planer att utveckla en ekologisk bil.1235 1232 I en artikel i tidskriften Insight från januari 1974 (s. 14–15) skriver Hunter om Green-peace och främst om kärnvapenprov, men i slutet av artikeln finns en kort allusion till val-fångstproblematiken. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980). 1233 Förutom de kända direkta aktionerna tillämpade Greenpeace också bojkott, till exempel mot franska viner i Kanada innan Frankrike upphörde med sina kärnvapenprov. Weyler (2004), s. 201. 1234 Idag har Greenpeace en vetenskaplig enhet och ett laboratorium som driver forskning inom “toxicology, organic and inorganic analytical chemistry, biochemistry and terrestrial and marine ecology” vid University of Exeter. The Greenpeace Research Laboratories. 1235 Jamison (2003), s. 79 och s. 90.

291

Sammanfattningsvis kan man säga att Greenpeace inte söker ett struktu-rellt annorlunda samhälle och lyfter inte alternativa förändringsmål. När Greenpeace börjar bli inkorporerat i det etablerade miljöarbetet dämpas kon-frontationspolitiken och organisationen börjar driva en ”strömlinjeformad aktivism”.

ROMKLUBBEN Romklubben presenterade i sin första rapport The Limits to Growth en an-norlunda syn på tillväxten än den som FN förespråkade, men Romklubbens position var inte alternativ till det politiska eller ekonomiska systemet; Rom-klubben ifrågasatte inte den rådande ordningen eller tillväxten (kapitalacku-mulationen) utan bara det aktuella sättet att kapitalisera.

De alternativ som Romklubben presenterar senare i Mankind at the Tur-ning Point är uteslutande inom ramarna för det nuvarande politiska och eko-nomiska systemet. Den mest centrala idén i denna andra rapport är den ”or-ganiska tillväxten”, som är en sorts tillväxt som beaktar världssamhället som ett system med delar som är funktionellt beroende av varandra. Med en så-dan ”differentierad” tillväxt kom man över problemet att tillväxten måste hejdas eller bromsas. De föreslagna lösningarna handlar då om vad man ska producera (till exempel skulle Asien och Latinamerika producera olika pro-dukter beroende på kulturella aspekter och naturliga förutsättningar)1236 och hur mycket man ska producera (produktionen skulle beräkna på de olika sorters jord och tillgång på gödningsmedel samt ta hänsyn till de olika mänskliga resurser som finns i områdena).1237 Men det står ingenstans hur man ska producera. På olika ställen i boken nämner Romklubben behovet av “a new world economic order”,1238 men en sådan ”ny ekonomisk ordning” går ut på ”[t]he most effective use of labor and capital [och] worldwide di-versification of industry, leading to a truly global economic system”.1239 Ett annat exempel gäller hur man kommer till rätta med klyftan mellan de olika regioners ojämlikhet och i relation till det kommenteras att ”it is not only a question of economics, of transferring investment funds, even though that is the very first and inevitable step”.1240 De här exemplen visar att Romklubben försöker utveckla ett alternativ inom det aktuella systemet, men fick inte gehör.

Sammanfattningsvis kan man säga att Romklubben inte driver någon pa-rallell linje eller ifrågasätter den rådande ordningen. Romklubbens förslag, trots skillnaderna med den hegemoniska linjen, utgör det ett alternativ inom det aktuella systemet. Men förslaget lyckades inte samla tillräcklig kraft för att den egna linjen skulle utgöra något alternativ. 1236 Mesarovic & Pestel (1974), s. 117. 1237 Mesarovic & Pestel (1974), s. 118. 1238 Mesarovic & Pestel (1974), s. 127 och 143. 1239 Mesarovic & Pestel (1974), s. 127. 1240 Mesarovic & Pestel (1974), s. 153.

292

WARD OCH DUBOS Rapporten Only One Earth gavs, enligt författarna Ward och Dubos, ut vid en ”kritisk tid”, då hotet om en miljökatastrof var en spridd uppfattning. Beställningen av denna rapport svarar mot behovet att inkorporera frågan i FN:s verksamhetsområde och bör ses som en del av strategin för att vinna hegemonin i den diskursordning som höll på att utvecklas. En utvald råd-givargrupp bestämde vilka av de inkommande bidragen rapporten skulle innehålla, något som är exempel på de procedurer som Foucault kallar ute-stängning och gallring och ett viktigt steg i diskursens homogenisering.1241 Att rapporten främst innehåller exempel från Väst (som Tredje Världen skulle försöka efterlikna i vissa fall och undvika i andra fall) måste relateras inte bara till uppdragsgivarna utan också till finansiärerna. Två av de tre finansiärerna var ekonomiska institutioner (Världsbanken och Ford Founda-tion), vilket talar för att den inte skulle resultera i en rapport som på sikt skulle drabba deras intressen. Man kan undra hur rapporten skulle ha sett ut med andra sorters finansiärer, ett alternativ som inte var så troligt eftersom alternativa röster inom miljörörelsen inte hade ekonomiska resurser nog för att finansiera någonting sådant. Men om FN hade finansierat den hade den förmodligen blivit likadan eftersom Maurice Strong, rapportens beställare och UNCHE I generalsekreterare, hade varit både företagsledare, politiker och hög tjänsteman inom FN.1242

Det är svårt att tänka sig en annan utveckling (än uppdraget att samman-ställa texten inom bestämda ramar) eftersom Ward och Dubos var kända personligheter som hade visat sig ha just den bild av världen som FN behöv-de fixera. Naturligtvis försöker alla aktörer göra det, men ju mäktigare en aktör är desto lättare blir exkluderingen av alternativa synsätt. Att försvåra inkludering av dessa är en mekanism i det här fallet. Hegemonin innebär att man utvecklar en önskad linje, man tystar ner avvikande röster med övertal-ning eller maktutövning och de aktörer som inte tar något av dessa alternativ utestängs. Exempel på det första är de tidigare radikala miljöorganisationer-na som fick anpassa sig till FN:s hegemoniska linje och exempel på det sist-nämnda är utestängningen av det socialistiska blocket i den inledande fasen. Teoretiskt utgör detta ett exempel på det som Gramsci presenterar som an-vändning av kraft eller tvång för att nå konsensus.1243 Rapporten Only One Earth spelar en viktig roll i FN:s utveckling av en diskurs, så att den över-ensstämmer med de egna målen. Den gallrar bort de förslag som inte passar med FN:s hegemoniska linje och presenterar Väst som modellen att följa för att tillförsäkra anslutningen bakom Västs ekonomiska och politiska system. 1241 Foucault (1993 [1971]). 1242 Överensstämmelsen mellan finanskapitalet och den internationella politiska ledningen inom FN:s miljöarbete verkar vara stor. En djupare genomgång av relationen mellan världens stora kapitalister, makthavare och miljöfrågan kan läsas i Det gröna kapitalet, där Maurice Strong beskrivs som ”det gröna kapitalets främste företrädare”. Nyberg (1998), s. 45. 1243 Gramsci (1999 [1947]), vol. 1 s. 124–5 och vol. 5 s. 81.

293

Sammanfattningsvis kan man säga att denna rapport spelar en nyckelroll i diskursens utveckling i FN:s regi; den gallrar förslag som inte passar med FN:s hegemoniska linje och presenterar Väst som modellen att följa för Tredje Världen.

FÖRENTA NATIONERNA Mot bakgrund av det faktum att Förenta Nationerna såg lösningen till många av miljöproblemen i termer av utveckling syftade FN:s politiska strategi till ackumulation av hegemonisk kraft kring ekonomisk tillväxt som politik (tyd-ligast i WCED:s rapport: ”We see instead the possibility for a new era of economic growth”).1244 Rapporten Development and Environment centrerade miljöfrågan kring utvecklingsfrågan, vilken hade som syfte inför konferen-sen ”to draw attention to the interrelationship between development and environment and to provide an overall framework within which environmen-tal policies can be formulated”.1245 Det satte den normativa ramen inom vil-ken FN föreslog den avsedda utvecklingen. I detta sammanhang repeteras meningen ”the developing countries should […]” otaliga gånger i rapporten, vilket avspeglar vem som talar till vem.1246

Deltagandefrågan har också en viss relevans i relation till UNCHE I:s slutdokument. Inte bara därför att en tredjedel av världens länder inte deltog i konferensen utan också därför att situationen kring konferensen blev arena för kamp för hegemonin. Att DDR som stat inte erbjöds möjligheten att delta i konferensen1247 måste man se i ljuset av kalla kriget (DDR hade varit en viktig hegemonisk symbol i Europa efter andra världskriget). När FN inte accepterade DDR:s deltagande hoppade det socialistiska blocket av konfe-rensen i protest, några månader före starten. Denna diplomatiskt förutsägbara incident måste ses som en mekanism eller en del av den hegemoniska pro-cessen. Det faktum att de flesta socialistiska länderna inte deltog i konferen-sen1248 underlättade för Västs syn och intressen att dominera slutdokumentet.

1244 World Commission on Environment and Development (1987), s. 1. 1245 United Nations Conference on the Human Environment (1971), s. 38. 1246 I rapportens senare del ”Implication for Policy Action” inleds många av rekommenda-tionerna på följande sätt: The developing countries should: include environmental improve-ment as one of the multiple goals […], formulate specific guidelines […], take the initiative to discuss […], initiate surveys of the present state […], make appropriate institutional arrange-ments […], ensure that […].United Nations Conference on the Human Environment (1971), s. 38, 39, 40 och 41. 1247 Tyska Demokratiska Republiken (DDR, som var en självständig socialistisk stat fram till 1990) proklamerades 1949 men hade inte blivit erkänt av Västländerna. 1248 Socialistiska länder som deltog var Folkrepubliken Kina och Tanzania, länder som, för sina specifika situationer då inte kunde göra något större motstånd mot den dominerande linjen. Kina hade nyss inträtt i FN-arbetet (först i oktober 1971) och hade inte någon stark ställning internationellt eller inom FN. Tanzania, som var förebild och inspirationskälla för befrielserörelsers självständighetskamp på den afrikanska kontinenten (jfr Aurushadeklarat-ionen från 1967 och dess tyngdpunkt på socialistisk ekonomi) var mitt i den politiska stormen från Väst och hade inte heller någon särskild makt att påverka utifrån.

294

Titeln till rapporten Only One Earth syftade på miljöproblemets globala karaktär och behovet av gemensamma insatser. Översikten i WCED:s rap-port 1987 rubriceras ”From one earth to one world“.1249 Utvecklingen nu till ”one world” (en mer social och politisk benämning än den tidigare ”earth”) centreras kring ofta förekommande begrepp som ”co-operation” och ”global partnership”. Grunden för en hållbar utveckling ansågs vara det internation-ella samarbetet,1250 fast ibland verkar det som om målet är själva samarbetet: ”We do not offer a detailed blueprint for action, but instead a pathway by which the peoples of the world may enlarge their spheres of co-operation”.1251 Eller också i samma tanke, som om hållbar utveckling kunde utgöra grogrund för FN:s egen politiska strategi: ”There is a growing need for effective international co-operation to manage ecological and economic interdependence”.1252 Kanske är denna betoning av samarbete träffande för att stärka den representation som WCED hade lyckats få efter ett och ett halvt decennium; sammansättningen nu är representativ för de olika sorters länder som finns i världen (stora och små, rika och fattiga, kapitalistiska och socialistiska, utvecklade och mindre utvecklade).1253 Alltså behöver FN å ena sida genom WCED legitimera sin verksamhet i en värld med så olika synsätt och intressen, å andra sida behålla sin hegemoni genom styrningen av det samarbete som den kommande hållbara utvecklingsstrategin kräver.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom gallring, utestängning och utveckling av särskilda underlag som presenterar miljöproblemen i relation till utveckling fixerar FN den kommande diskursens riktning och innehåll. Inom denna ram ser man den ekonomiska tillväxten som politisk strategi för ackumulation av sociala krafter.

5.3.3 Kampen för hegemoni på en ny arena När de olika diskurserna kom i kontakt med varandra i den nya diskursiva ordning, öppnades en ny arena för kampen för hegemonin. När en ny arena eller diskursiv ordning utvecklas kan nya positioneringar uppträda och forma nya maktkonfigurationer. Några diskurser utestängs, några kommer närmare varandra, några får mer utrymme och sätter dagordningen etc. Efter UNCHE

1249 Inledningens underrubrik till boken Our Common Future. World Commission on Envi-ronment and Development (1987), s. 1. 1250 Experts Group on Environmental Law of the World Commission on Environment and Development (1987), s. ix ff. “The international legal framework needs to be significantly strengthened in support of sustainable development” (s. x). “The need for co-operation among nations has to be viewed in the light of new imperatives. The efforts of the World Commis-sion [...] makes a major contribution to the concept of development in relation to sustainabil-ity” (s. xi). 1251 World Commission on Environment and Development (1987), s. 2. 1252 World Commission on Environment and Development (1987), s. 9. 1253 Experts Group on Environmental Law of the World Commission on Environment and Development (1987), s. 194–196.

295

I etablerades miljöfrågan i FN:s regi, där den fördes fram och fastslogs enligt FN:s direktiv. Det är enklare att se de diskursiva manifestationerna i denna period utifrån det taktiska spelet kring affiniteter och motsättningar.

Det som är intressant att se, utifrån ett dialektiskt synsätt, är spänningen mellan förändringskrafterna (som kommer underifrån, såsom Tredje Värl-dens kamp för befrielse, ungdomars krav på demokratisering eller veten-skapsmäns kritik mot den politiska och ekonomiska hanteringen av veten-skapliga framsteg) och de kvarhållande krafterna som styr förändringen upp-ifrån. Hur skulle detta ha hanterats utan en central organisation som ordnade diskursiva manifestationer, synsätt och viljor? Ja, FN:s legitimering för att hantera dessa konflikter spelar roll i denna styrning uppifrån, något som kommer att ha stor betydelse för miljöfrågans framtida utveckling. FN hade legitimerat sig som en bevakande organisation av världens ekonomi (i FN:s regi grundades den Internationella Valutafonden och Världsbanken) och som fredsorganisation (som medlare mellan folken i konflikter). Men hur förhål-ler sig FN inför dessa konflikter? FN:s hantering av konflikterna (och här finns kopplingen till kalla kriget) gick ut på att försöka hålla de nationella befrielsekrigens upproriska karaktär separerad från den gryende miljödiskur-sens krav på strukturella förändringar. Att det i de officiella dokumenten inte görs någon koppling till kolonialismen kan tyckas anmärkningsvärt i tider då kalla kriget manifesterades tydligt i de öppna konflikterna för självständighet i Tredje Världen. Till exempel ser man i FN:s slutdokument från UNCHE I att i relation till den rationella planeringen av bebyggelser sägs att ”projects which are designed for colonialist and racist domination must be aban-doned”,1254 men ingenting angående de internationella kolonialistiska makt-förhållanden som några organisationer hävdade fanns kvar. Oi Committee inleder ett kapitel om internationella och interkulturella aspekter av miljön med följande mening: ”A study of international development and the Third World would not be complete without a discussion on international agencies, multi-national corporations, colonialism, imperialism, war and racism”.1255 Här förs en hård kritik, möjligen av FN, när det hävdas att ”the mere mention of U.S. intervention in Southeast Asia is taboo in many political circles” (ibid.), förmodligen med referens till UNCHE I.

Den hegemoniska processen avser inte bara den diskursiva dimensionen utan också den politiska och ekonomiska, eller som Joseph uttrycker det: ”Hegemony acts as an extrinsic articulator, not just of ideas, but of many practices – ideological, cultural, political and economic, and the specific institutions of the state, civil society and the economy”.1256 Eftersom diskur-serna finns i en materiell värld och är manifestationer av grupper, länder osv. kan en viss diskursiv manifestation lämnas utanför ekonomiska, politiska

1254 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 87. 1255 Oi Committee International (1974), s. 215. 1256 Joseph (2002), s. 219.

296

och organisatoriska fördelar. Även om ett visst erkännande av politiska fak-torer presenteras vid UNCHE II (att skövling av naturen beroende på under-utvecklingen inte bara är de underutvecklade ländernas fel utan att ”many of the great problems of the world environment have political roots”),1257 nämns dessa ofta inte som en avgörande del av problemet utan bara som generellt påverkande faktorer.1258 Det finns inte någon djupare genomgång av de makt-förhållanden som påverkar dessa. Det talas om kolonialismen i preteritum (tempus som används allmänt för att beteckna dåtid), som om den är förbi,1259 trots att det bland våra aktörer finns några som hävdar att kolonialismen och neokolonialismen är aktuella fenomen. Därför hamnade dessa aktörer utan-för, som bekant. FN accepterade inte heller protester med direkta aktioner som Greenpeace, Jordens Vänner och andra mindre organisationer gjorde, det vill säga att man inte på det sättet kom in i FN:s institutionaliserade dis-kurs.

FN kom att styra diskursen om miljön, med stora möjligheter att inklu-dera och exkludera frågor eller vinklingar av frågor. När FN inrättade ett särskilt organ för miljöfrågor (UNEP) blev det i mångas ögon ett ”internat-ionellt genombrott för hela miljörörelsen”,1260 men uttalanden som inte inne-höll just UNEP:s sätt att se på saken hade svårt att bli accepterade som utta-landen om miljön. Genom att göra problemen ”globala” utvecklades det diskursiva uttrycket att lösningen endast var möjligt med internationellt sam-arbete, där FN hade den politiska styrningen. Men reaktionerna mot denna ”globala styrning” började så småningom manifesteras också i den akade-miska sfären och det kan illustreras med följande ord av Vandana Shiva: ”[…] the North gains a new political space in which to control the South. ‘Global’ concerns thus create the moral base for green imperialism”.1261 Eller av Wolfgang Sachs: “After all, has there ever, in the history of colonialism, been a more powerful motive for streamlining the world than the call to save the planet?”1262

Mellan UNCHE I och UNCHE II fortsätter tillämpningen av samma ute-stängningsstrategi som drabbade andra aktörer tidigare. Grupper med andra synsätt och värderingar kom inte till tals inom FN:s styrda diskurs. Till ex-empel Earth First! (en grupp som grundades 1979 i USA som “response to a 1257 United Nations Environment Programme (1982a), s. 59. 1258 I Our Common Future sägs tydligt att ”[p]overty, injustice, environmental degradation, and conflict interact in complex and potent ways”. World Commission on Environment and Development (1987), s. 291. 1259 “In most African and Asian nations the structure of urban government goes back to the colonial period […]”, s. 247; “Where the immediate colonial past is less evident, as in most Latin American nations […]”, s. 247; “It was the quest for raw materials that underlay much of the competition between colonial powers […]”, s. 292; “[…] many arising from boundaries defined in colonial times”, s. 300. World Commission on Environment and Development (1987). 1260 Helle (2000), Bd. 15, s. 25. 1261 Shiva (1993), s. 152. 1262 Sachs (1993), s. 19.

297

lethargic, compromising, and increasingly corporate environmental commu-nity”)1263 var en tydlig reaktion mot miljörörelsens inkorporeringsprocess. De definierade sig som djupekologer och motsatte sig den antropocentriska världsbild som karakteriserar industrisamhället: ”We are developing a new biocentric paradigm based on the intrinsic value of all natural things”. Deras mål var att “recreate vast areas of wilderness in all the planet's ecosystems”, för vilket det inte räckte med lobby, brev och forskning. “Earth First!ers also use confrontation, guerrilla theater, direct action and civil disobedience to fight for wild places and life processes”. Deras metoder och annorlunda vär-deringar (som inte var passande med konventionerna) gjorde att denna grupp inte kom till tals. De här exemplen visar att alternativa positioner, inte bara antikoloniala, ”tredjevärldistiska” och marxistiska utan också djupekolo-giska, hade svårare att få gehör hos det politiska etablissemanget och följakt-ligen var de lätta att förbise eller utestänga. En förklaring till detta kan finnas kanske i de Steiguer karakterisering av djupekologismen: ”At any rate, deep ecology was certainly more similar in philosophical aims to communism and socialism than to capitalism”.1264

En viktig förutsättning för att en diskurs ska överleva är att den får gehör bland mottagarna, vilket ofta kräver att den står i samklang med rådande politiska diskurser och konventioner. Styrning och kontroll av texternas pro-duktion och distribution har en direkt påverkan på hur spridningen av diskur-sen sker. Massmediernas betydelse under perioden var stor och koncentrat-ionen av privata medieägare ökade. ”I flera länder inom västvärlden har spe-ciella ägargrupper ökat sitt inflytande över pressen” under perioden.1265 För att kunna ha tillgång till och använda den moderna teknologin krävs det stora ekonomiska resurser. Detta är också ett sätt att utestänga avvikande politiska positioner från den massmediala spridningen av information, eftersom de icke hegemoniska positionerna brukar vara ekonomiskt svagare. Spridningen av alternativa synsätt på miljöfrågan, särskilt de som ifrågasätter produkt-ionssättet, har inte haft samma möjligheter som den institutionaliserade dis-kursen. Detta är också exempel på att utbredningen av samhällets teknologi-sering inte är jämnt fördelad. Massmedier är inte något som är separerat från de rådande politiska och ekonomiska positionerna. Medier och kommunikat-ion och det teknologiska är två viktiga områden som är avgörande för län-derna i centrum för att utöva monopol och behålla hegemonin.1266

Tidigare beskrev vi hur FN betonade ekonomisk utveckling både före och efter UNCHE I. När Tredje Världens utveckling och i-ländernas egen ut-veckling var en accepterad central del av miljödiskursen började FN försöka styra hur utveckling skulle uppfattas. Det är intressant att se hur ordföranden 1263 Detta och de följande citaten är tagna från Earth First!:s egen hemsida. 1264 de Steiguer (2006), s. 192. 1265 Helle (2000), Bd. 15, s. 242. 1266 Förutom det finansiella, kontrollen av planetens naturtillgångar och massförstörelsevapen. Amin (1999 [1997]), s. 17 ff.

298

för WCED tolkade uppdraget för FN:s generalförsamling. Gro Harlem Brundtland formulerar det i fyra punkter: att föreslå långsiktiga strategier, att rekommendera olika samarbetssätt, att överväga vägar och metoder och slut-ligen ”to help define shared perceptions of long-term environmental is-sues”.1267 Detta bekräftar bara det övertag som FN hade på den diskursiva ordningen: förutom att föreslå strategier, sättet att samarbeta och metoder kring miljöarbetet skulle kommissionens uppdrag också innebära ”att hjälpa till att definiera gemensamma uppfattningar”.1268 Men tvärtemot detta mjuka sätt att formulera saken verkar den ”gemensamma uppfattningen” kring håll-bar utveckling även formuleras i tvångstermer. I det kapitlet som rubriceras “Towards sustainable development” läser man: ”Thus the goals of economic and social development must be defined in terms of sustainability in all countries – developed or developing, market-oriented or centrally planned” (min kursivering).1269 Det kan tolkas som att FN definierar först vad hållbar utveckling är eller bör vara, för att direkt därefter ålägga det. I samma anda fortsätter detta dubbla budskap: ”Interpretations will vary, but must share certain general features and must flow from a consensus on the basic con-cept of sustainable development” (ibid, min kursivering). Alltså, får man tolka på det egna sättet, förutsatt att det inte avviker från den givna definit-ionen. Detta är också exempel på FN:s hegemoniska styrning.

FN spelade en viktig roll i institutionaliseringen av miljöfrågan som kata-lysator av en ny position utifrån de gamla. Vid UNCHE II insåg FN att det hade börjat ske en utveckling som stod i linje med tanken om ekologisk mo-dernisering: “Events of the 1970s have confirmed that industry can be com-petitive and productive without creating pollution”.1270 I UNEP:s rapport från 1988 ansåg man att efter UNCHE I fanns det en “general agreement that the concept of ’no growth’ is totally unacceptable, but there was a feeling that it is necessary to rethink the traditional concept of growth”.1271 Dessa uttalan-den står helt i linje med den senare utvecklingen av ekologisk modernise-ring. Denna institutionaliseringsprocess, miljömålens förankring i samhällets institutioner, kom att lösa upp separationen mellan ekonomi, politik och vetenskap i relation till miljöfrågan. Hållbarheten är inte ett mått på tillstån-det i naturen1272 (det går inte att ha naturen som parameter) utan en social process och därför kan den ”ekologiska moderniseringen” bara betraktas som en indikator på att en viss förändring i organisation, policy och/eller politik drivs. Det är just de här nya organisationsformerna och de följaktliga nya sociala mönstren som det går att betrakta som tecken på institutional-isering: ekonomiska företags miljöpolicy, politiska partiers ekologiska pro-

1267 World Commission on Environment and Development (1987), s. ix. 1268 World Commission on Environment and Development (1988 [1987]), s. 7. 1269 World Commission on Environment and Development (1987), s. 43. 1270 United Nations Environment Programme (1982a), s. 55. 1271 United Nations Environment Programme (1988), s. xi. 1272 Redclift & Woodgate (1997), s. 62

299

gram, universitetets miljökurser, grundskolans miljöutbildning, allmänhetens deltagande i återvinningsåtgärder och miljömedveten konsumtion etc. Joseph förklarar att “[h]egemony concerns the organisation of political agents around certain projects and winning consent to a set of ideas and inter-ests”.1273 Det vill säga att man med hegemoniskt projekt syftar på olika soci-ala aktörers ansträngningar att få uppslutning utifrån sina egna mål. Ett så-dant hegemoniskt projekt kan till exempel vara att ena politiska krafter för att behålla vissa sociala strukturer eller att samla krafter för att störta en viss ordning och bygga upp en ny. FN, i vårt fall, hade naturligtvis som uppgift att behålla den rådande ordningen. FN var också under vår analyserade pe-riod en viktig katalysator för utveckling av ”globaliseringen som ett nytt hegemoniskt projekt”.1274

5.4 Sociala krafter och hegemonisk styrning I denna analysfas skulle vi se vad som genererade olika diskursiva manifes-tationer, de kontextuella aspekterna som påverkade tolkningen av diskurser-na och kampen mellan olika sociala krafter för att styra den diskursiva ord-ningen till sin fördel. Med hjälp av de analytiska verktygen för dimensionen social praktik har vi allmänt funnit följande:

5.4.1 Från heterogena kritiska röster till en homogen diskurs Carsons bok, som diskursiv handling, är produkt av samma specifika sociala praktik som hon kritiserar: de kemiska bekämpningsmedlens massiva an-vändning, deras kommersialisering och myndigheternas ovetande eller blindhet inför situationen. Carsons bok är en reaktion på just dessa problem och ett exempel på vetenskapens politisering. Att Carson framlägger ett pro-blem som tidigare varit internt inom vetenskapen på en offentlig arena kan man se som en konsekvens av två olika saker. För det första, i direkt relation till att vetenskapen politiserades som konsekvens av samhällets teknologise-ring, försöker hon påverka röster utanför vetenskapen för att få stopp på det som hon ansåg vara dåligt. Efter att hon hade skrivit flera böcker i en helt annan stil blev Tyst vår en kritik av både myndigheter och andra veten-skapsmän och det svarar mot både hennes upplevelse inom biologins diskur-siva ordning och de nämnda faktorerna som karakteriserar perioden (bl.a. fruktan inför kärnavfall eller läckage och oron inför behovet att producera allt mera för en växande befolkning). För det andra kan det relateras till den tilltagande diskussionen om rätt och demokrati som präglade den politiska

1273 Joseph (2002), s. 38. 1274 Joseph (2002), s. 198 ff.

300

och vetenskapliga diskursiva ordningar vid tiden.1275 Rachel Carson skrev strax före sin död 1964 att hon fick många brev ”från personer, som gärna vill ha anvisningar om hur de enskilt eller i grupp kan bidra till att lösa pro-blemet”.1276 Men Carsons lösningar låg inom det etablerade systemet: pro-blemet var för henne delvis av ”teknisk” karaktär och kunde lösas med viljan att tillämpa ny teknik. Att man kunde organisera sig utanför statliga organ fanns till exempel inte bland hennes visioner. Vetenskapsmännens syn, efter socialisationen i den egna disciplinens paradigm, passar in i ett samhälleligt mönster. Att avvika och gå mot strömmen ger inte många chanser till att sitta i talarstolen. Därför har de som får uttala sig offentligt inte en helt alternativ position till den rådande diskursen, något som illustrerar hur hegemonin verkar inom vetenskapen.

Världsnaturfonden menar att man skulle komma till rätta med problemet genom att styra, lära och söka finansiering från höga politiska (representa-tiva) kretsar. Dessutom föreställer sig Världsnaturfonden att lösningen eller förbättringen innebär att miljöinsatserna ska gå från den rika världen (hu-vudsakligen Europa och USA) till den fattiga. WWF föreställer sig inte idéer som strider mot denna europeiska eller västerländska diskurs, till exempel att nyckeln till lösningen kan finnas i fattiga länders ekonomiska befrielse och oberoende från den rika världen. Världsnaturfondens diskurs har den rå-dande västerländska kulturen som grund.1277 Världsnaturfonden ansåg att människan har herraväldet över naturen, både makten att förstöra den och att rädda den. Att naturen blir underordnad människan bör ses i relation till de rådande religiösa trosuppfattningarna. Inom den kristna tron (också inom den judiska och den islamiska) skapades världen av Gud för människan.1278 Bibeln betonade människans särställning eftersom människan blev ”naturens herre” och därmed möjliggjordes en ökad exploatering av naturen vilket också medförde en nedvärdering av den.1279 Den västerländska tanketradit-ionen bygger inte bara på en separation mellan naturen och människan utan på en rangordning mellan dessa. Redan för de gamla grekiska filosoferna var idéerna överordnade den verklighet man ser, så att idéerna (och följaktligen

1275 Einsteins uttalande om socialismen, om paret Rosembergs avrättning i relation till det kalla kriget, om den akademiska friheten etc. är exempel på detta. Jfr Einstein (1959 [1954]). 1276 Graham (1971 [1970]), s. 268. 1277 WWF:s diskursiva utveckling mot en allt mer politisk diskurs sammanfaller väl med den västerländska synen på demokrati (till exempel ”voluntary contributions” och ”independent organization”). World Wildlife Fund (1971), s. 217. 1278 En intressant diskussion om hållbar utvecklings religiösa grund kan läsas i Daly (1996), s. 216 ff. 1279 I den kristna traditionen upphörde den lyckliga tillvaron i harmoni med naturen när män-niskan kastades ut ur det idylliska paradiset. Paradiset, som en slösande rik trädgård, skapades för människan och när detta upphörde blev naturen ogästvänlig och måste bearbetas av mänsklig hand för att behärskas. Guds första bud till Adam och Eva var just: ”Var frukt-samma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden” (1 Mos 1:28). Svenska Bibel Säll-skapets hemsida.

301

människan) blev överordnade naturen.1280 Detta stämmer väl med Världsna-turfondens kristna syn och det gav organisationen en gynnad och stabil plats i den nya diskursordningen.

Jordens Vänner ger ytterligare en förklaring till detta förhållningssätt till naturen: ”[b]y destroying pagan animism, Christianity made it possible to exploit nature in a mood of indifference to the feelings of natural objects”.1281 Historiskt har den religiösa tron haft stor påverkan på synen på naturen och följaktligen också på vetenskapen och de analyserade diskurserna. Att natu-ren är till för människans exploatering kännetecknar i princip alla våra ana-lyserade diskurser, inte bara de av kristendomen påverkade, utan också den kubanska regeringens marxistiskt påverkade diskurs. Detta är ett exempel på interdiskursivitet, eftersom båda härstammar från samma kulturella grund. Marx, med sin judiska härstamning och som levde i ett kristet samhälle, på-verkades också av dessa kulturella värderingar (kristendomen och judendo-men är sammanfallande på denna punkt).1282 I den kubanska regeringens diskurs finns denna marxistiska utgångspunkt att naturen får exploateras för det kollektiva välståndet, vilken tillsammans med isoleringen från Väst och de brister som det medföljde var en bidragande faktor till kubanernas an-strängningar att ”kontrollera naturen” (och dessa brister, på bl.a. kemiska bekämpningsmedel, även bidrog till dess profilering som ”ekologisk”).

Jordens Vänners framställning är annorlunda än Världsnaturfondens inte bara beträffande kravet på en världsomfattande omfördelning av resurserna utan även när det gäller deras syn på organisation och verksamhet. Jordens Vänner inrättades inte som en ideell organisation utan som en vanlig organi-sation som varken var avdragsgill eller skattebefriad. Syftet var att kunna säga vad de ville och kunna “fight without restrictions”, som de själva ut-tryckte det. De ansåg att de traditionella “conservation groups are afraid to be openly political, because they have a tax exempt status to protect. Their official purpose is educational”.1283 Jordens Vänner ansåg att dessa organisat-ioner (de syftar huvudsakligen på Världsnaturfonden) var tvungna att arbeta nästan bara inriktat på övertalning i stället för att ha betoningen på ”action”, som de själva hade. Jordens Vänner ansåg att det faktum att dessa organisat-ioner inte var aktiva i kampanjer gjorde att de inte hade politisk kraft att visa när de försökte påverka politiker som inte var mottagliga för de miljövänliga idéerna. Jordens Vänner efterliknade på detta sätt ett inofficiellt politiskt parti. Det påverkade också deras egen bild som politiskt medvetna. Jordens Vänners fokusering på rättvisa och Greenpeaces direkta aktioner mot kärn-vapen innebar en sammansmältning av miljörörelsen och freds- eller anti-

1280 Frängsmyr (1990). 1281 De Bell (1970), s. 21. 1282 Om marxismen och liberalismens beröringspunkter se Wallerstein (2007 [2004]), s. 41. 1283 De Bell (1970), s. 313.

302

krigsrörelsen, något som gjorde att de inte emottogs av de hegemoniska kraf-terna med samma öppna armar som Världsnaturfonden.1284

Det mest kännetecknande för Världsnaturfonden, som de själva påpekar, var att de var pionjärer i ett ”världsomfattande” miljöarbete. Deras verksam-het omfattade länderna i Väst och länder från Tredje Världen som antingen var västvänliga eller åtminstone inte stod i direkt relation till det socialistiska blocket. Vid Världsnaturfondens andra kongress 1970 var celebriteterna som talade nästan uteslutande européer och nordamerikaner.1285 Ett annat exempel som pekar på att deras verksamhet riktades bara till Väst och Tredje Världen men inte till det socialistiska blocket finns i utvärderingen av de första tio åren. Där uttrycktes deras framgångar som att efter att ha existerat i få länder vid starten 1961 hade de blivit en ”truly international organisation with rami-fications and activities all over the world”1286 (där ”all over the world” inte innefattar det socialistiska blocket).1287 Upplysningens eurocentrism dyker upp i en ny skepnad och kan illustreras med inledningen av ett tal från 1970 då Världsnaturfondens president säger ”I believe the European Conservation Year has much to offer to the rest of the world. By indicating the scale of our problem here in Europe, we can influence the climate of opinion in all other parts of the world”.1288

Man kan fråga sig om Världsnaturfonden, som den första internationella miljöorganisationen i denna nya period, spelade en viktig roll i att närma den nya diskursiva ordningen till den hegemoniska politiska diskursen. Det är svårt att se att FN, som inte hade en tidigare diskursiv praktik i frågan, skulle ha kunnat utveckla frågan från noll. Rapporten Only One Earth hade inte haft samma styrka om det inte hade funnits en praktik kring dessa frågor ”ute i samhället”. FN bygger inte upp frågan utan FN inkorporerar den och ger den en ny vinkling. Världsnaturfondens texters ideologiska grund verkar överensstämma med den västerländska hegemoniska tillväxtdiskursen. Världsnaturfondens syn sammanfaller med konventionerna, något som gör att tolkningen av dess diskursiva manifestationer inte hamnar utanför det politiskt accepterade. Detta var av stor nytta för FN, som kunde integrera en diskurs som redan var formerad och påbörja en institutionaliseringsprocess med smärre förändringar. En annan tänkbar utveckling, om Världsnaturfon- 1284 Den så kallade ”fredsrörelsen” var inte någon homogen rörelse, men Jordens Vänners motstånd mot Vietnamkriget gjorde att de i denna period intog en kritisk hållning till USA. 1285 Av 23 talare var det bara två som inte var från Väst (en från Kenya och en från Peru). World Wildlife Fund (1971), s. 233–245. 1286 World Wildlife Fund (1972), s. 11. 1287 I Världsnaturfondens rapporter finns knappast några projekt i socialistiska länder. De enda undantagen finns 1972 när det beviljades ett projekt i Tjeckoslovakien och när China Airlines, bland många andra flygbolag, gick med på att inte bidra till resor eller handel som påverkade utrotningshotade djur. World Wildlife Fund (1972), s. 24 och 25. I redovisningen 1970–71 nämns endast västerländska företag eller organisationer (Shell, BBC, GPO i USA, staden Liverpool och Vatikanen) som exempel på effektivitet. World Wildlife Fund (1971), s. 220. 1288 World Wildlife Fund (1971), s. 222. Åström, en av organisatörerna bakom UNCHE I, vittnar också om sådana tendenser inom FN vid konferensen. Åström (1992), s. 165 ff.

303

den inte hade spelat den rollen, är att det skulle ha tagit längre tid innan frå-gan hade ”mognad” tillräckligt för en styrning och inkorporering. Tolkning-en av en text som sammanfaller med den rådande synen och de rådande vär-deringarna resulterar sannolikt i ett utfall i linje med den rådande diskursen. Detta därför att de ovan diskuterade aspekterna såsom kristendomen, tilltron till vetenskapen, synen på ekonomisk tillväxt, Västs överordning, utveckl-ingsländerna och demokratin utgör både konstituerande delar av Västs rå-dande diskurs och konstituerande delar av den västerländska tillväxtdiskur-sen.

Romklubben hade däremot inte några annorlunda värderingar men den ut-tryckte sig på ett sätt som förorsakade motstånd. Romklubbens diskurs fick inte större gehör i den nya hegemoniska västerländska tillväxtdiskursen ef-tersom den talade genomgående om kriser och begränsningar, två begrepp som förorsakar negativa associationer (”begränsningar” är negativt laddat i en liberal tankevärld). En viss justering efter den hegemoniska linjen gjorde Romklubben senare och dessa tankar och uttryck försvinner praktiskt taget efter The Limits to Growth och är i stor sett frånvarande i Mankind at the Turning Point. Romklubbens bok The Limits to Growth fick stor spridning och skapade många debatter men ingen aktör i Väst slöt upp bakom denna diskurs. Från miljörörelsens och Tredje Världens sida kritiserades den för att vara teknokratisk och neomalthusiansk och från kapitalismens sida såg man det förmodligen som en kapitulation att acceptera att tillväxtens kunde ha gränser. Eftersom tanken om en begränsad tillväxt strider mot kapitalismens kärnfråga (den ”ändlösa kapitalackumulationen”)1289 fick den inte heller ge-hör i officiella kretsar där den västerländska tillväxtdiskusen var hegemo-nisk.

En stor skillnad med de ovanstående diskurserna presenteras i Oi Com-mittees The Hamilton Documents.1290 Skillnaden är inte bara de här ungdo-marnas holistiska sätt att se på problemet utan främst att det är första gången som Tredje Världens syn på problemet tas upp. Tredje Världens syn karakte-riserar miljöproblemen som en konsekvens av huvudsakligen kolonialismen, något som relaterar problemet direkt till maktförhållanden. Den holistiska syn som de tillämpar medför att de inte ser miljöförstörelsen och övriga pro-blemen som isolerade eller som ett problem i sig, utan helt relaterade till det övriga samhället. Därför avser deras förslag på lösningar en strukturell för-ändring och vi har karakteriserat deras diskurs som antisystemisk. IYCHE:s asiatiska regionala grupp skriver: ”without solving the social and economic problems underlying our societies, e.g., external ownership of our resources, unequal distribution of wealth and profit orientation which are the basic

1289 ”Endless accumulation of capital”. Wallerstein (1999), (2007 [2004]), (2005), (2006). 1290 Till skillnad från Kubas regering, som stod ”utanför” den nya diskursiva ordningen, del-tog Oi Committee i den (fortfarande gemensamma) diskursiva praktiken och diskursiva ord-ningen.

304

causes of war and conflict, it will be impossible to cure the symptoms of environmental deterioration”.1291 Hamiltons ungdomskonferens påpekar att folket i Tredje Världen anser att natur- eller miljövården, i den form som Väst ser den, är en lyxfråga.1292 Det hävdar också kulturgeografen Öberg tjugo år senare.1293 Fattiga länder har många andra problem bland sina priori-terade frågor än de som i-länderna ser som ”främsta” miljöproblem. Utveckl-ingsländernas frågor är mer relaterade till utveckling än till ”miljö” eller ”naturen”, som tillgång till rent vatten, mat, protein, hälsoproblem av olika slag etc.

Man undrar hur denna diskurs skulle ha sett ut om dessa vetenskapsmän inte hade varit unga. Förmodligen hade de inte haft den kritiska hållning som de visade, eftersom lite äldre vetenskapsmän blir inkorporerade i sina re-spektive länders etablerade forskningsprogram eller i viktiga poster inom internationella organisationer där de inte kan fortsätta ha samma antisyste-miska inställning. Oi Committees ledande personer blev så småningom in-korporerade institutionellt inom Västs miljöarbete.1294 De synsätt som stred mot den hegemoniska synen i Väst och diskurserna som inte sammanföll med den hegemoniska hade inte samma trycknings- och distributionsmöjlig-heter. Till exempel är Oi Committees rapport The Hamilton Documents och den Annotated Bibliography helt okända inom miljölitteraturen. Både The Hamilton Documents och Castros Ecología y desarrollo har en sämre tryck-ningskvalitet än de andra analyserade texterna och de finns inte ens på de största biblioteken i Väst1295 (de har såtillvida tappats bort i historieskriv-ningen). Det är också svårt att föreställa sig Oi Committees positioner i en annan tid, före eller efter 1970-talet då den kritiska andan och den utbredda aktivismen var så djuprotade. Det är också svårt att tänka sig sådana posit-ioner med en grupp som inte huvudsakligen bestod av medlemmar från Tredje Världen.

Det som är intressant i detta sammanhang är att se att deltagarna i den nya diskursiva ordningen i början talade om till exempel förorening, ”conserva-tion”, ”preservation” och befolkningstillväxt men inte så mycket om den sociala dimensionen. Det var först Jordens Vänner (förutom Kubas regering) som började relatera frågan till rättvisa och föreslå särskilda handlingar som 1291 Oi Committee International (1972), s. 25. 1292 Oi Committee International (1972), s. v. “[...] in the eyes of peoples of developing world (Third World), conservation of natural resources in the form it promises to take in the western societies is a luxury”. 1293 Vid UNCED 1992: “för många u-länder är de globala miljöproblemen lyxfrågor av in-tresse mest för i-länder”. Öberg (1992), s. 16. 1294 Illustrativa exempel är Jaime Hurtubia, IYCHE:s talesman som senare arbetade i många år inom UNEP, och M. Taghi Farvar, Oi Committees ordförande som senare blev engagerad i IUCN. Paradoxalt nog hade Oi Committee självt frågat sig ”what determines the direction of scientific research” och insett att det var samma intressen som styr samhället i övrigt. Oi Committee International (1974), s. 161–162. 1295 De här två böckerna, till exempel, fanns inte 2002 i USA:s största katalog Library of Congress, i Canadas National Library eller i den brittiska British Library.

305

kunde leda till sociala förändringar. Den spridda andan av fred, befrielse och frigörelse som växte fram under 1960-talet påverkade Jordens Vänners syn, som vi såg i analysen. Det fanns då, i slutet på 1960-talet, inte någon större koppling till den kubanska regeringens syn och uttalanden i frågan. Det var först med Hamiltons ungdomskonferens IYCHE, i början på 1970-talet, som man ser miljöfrågan med en öppen relation till nationella och internationella maktförhållanden. Kolonialismen och strävan efter profit ansågs som de största problemen. Denna syn sammanföll med den antikapitalistiska syn som Kubas regering företrädde i frågan och med den spridda marxistiska andan inom det akademiska livet då, som till exempel utvecklingen av bero-endeteorin är ett uttryck för. Kubas regering och Oi Committee som anti-systemiska diskurser delade inte samma diskursiva praktik som Jordens Vänner där de kunde konfronteras och utvecklas tillsammans därför att de inte hade någon gemensam arena (med undantag av Miljöforum 1972, då Oi Committee deltog på ett gemensamt möte under några dagar). Kampen för hegemonin förutsätter en gemensam praktik, både socialt och diskursivt. Man kan undra vad det var som gjorde att Jordens Vänner valde att kvarstå i den gemensamma diskursiva praktiken i Väst för att försöka påverka i stället för att fortsätta eller fördjupa sig i den alternativa ställning som de visade i början. Delvis kan man tänka sig att dess ursprung som en organisation som utvecklades i Väst spelade roll (till skillnad från de två antisystemiska dis-kurserna) och delvis med det faktum att Jordens Vänner var påverkade av en social och politisk anda som började dämpas i slutet på 1970-talet. Med Oi Committees upphörande, den radikala miljörörelsens avtagande och senare med realsocialismens kollaps förlorade den kubanska regeringen viktiga tribuner och en gemensam praktik, något som säkerligen påverkade deras närmande till det institutionella miljöarbetet inom Väst i slutet på 1980-talet.

Före FN:s miljökonferens 1972 fanns det inte någon gemensam klar dis-kursiv praktik i miljöfrågan utan varje aktör uttalade sig där de kunde. De olika miljöorganisationerna som vi har analyserat hade knappast kontakt sinsemellan och refererar inte till varandra i sina texter. Frågan som en dis-kursiv ordning började utvecklas före FN:s miljökonferens, då man började sätta samman några teman och avgränsa dem till gemensamma frågor, med en gemensam rangordning av innehållet och med en gemensam central linje. Det kännetecknar diskursens etablering. Med andra ord, de språkliga mani-festationer som kunde överleva denna process (de som passade med varandra och med den hegemoniska linjen) blev socialt strukturerade, något som utgjorde etableringen av den nya diskursiva ordningen, som känneteck-nas av mer stabilitet och varaktighet. Med etablering av diskursen menar jag den process som möjliggjorde att den nya synen erkändes och accepterades just som en egen syn och som gjorde den stadigvarande. Etableringen krävde att frågan var allmänt känd och här spelade både miljöorganisationer och medier roll.

306

I detta sammanhang spelade rapporten Only One Earth en stor roll då den skulle ligga till grund för diskussionen i konferensens olika arbetsgrupper. Rapporten hade redan gallrat bort de synsätt som inte sammanföll med FN:s politiska mål och med Västs hegemoniska politiska diskurs. Men det visade sig att detta inte räckte som mekanism för att tillförsäkra hegemonin. Efter-som de enda deltagarna i UNCHE I var regeringsdelegationer och några internationella organisationer började NGO:erna organisera sig långt före FN:s miljökonferens i andra inofficiella ”minikonferenser” för att diskutera sina frågor. Sverker Åström, Sveriges man i FN på den tiden och en av nyckelpersoner bakom förverkligandet av UNCHE I, skriver att ”det visade sig att FN-sekretariatet inte alls var rustat för miljödebatten”.1296 Å ena sidan brydde sig inte u-länderna om samma problem som i-länderna, hävdar han, å andra sidan var de lösa, alternativa och radikala NGO:erna ett problem för ett FN som ”befann sig i en utpräglad svaghetsperiod”.1297

För FN var NGO:ernas aktiva agerande bekymmersamt, eftersom det var en internationell rörelse som också hade miljön på agendan och som ville agera och påverka. Som hegemonisk kraft skulle FN försöka undvika att en sådan verksamhet skulle börja drivas som ett alternativ till FN:s miljökonfe-rens. Det var i denna kontext som den svenska regeringen med FN:s accepte-rande stödde organiseringen av Miljöforum (”Environment Forum”) som en utväg för att försöka hantera de oberoende och självständiga alternativa fo-rumen till UNCHE I. För Miljöforums NGO:er var de viktigaste frågorna Vietnamkriget och dess miljökonsekvenser, Västs biståndsprojekt i Tredje Världen som möjliggjorde för internationella bolag att profitera och påverka miljön negativt och kritik mot de multinationella oljebolagen, mot den gröna revolutionen och mot kärnkraft och kärnvapen.1298 Dessa frågor fick inte samma relevans i den officiella FN-konferensen.

Skapandet av Miljöforum var inte bara ett sätt att kontrollera utan att he-gemonisera och på detta sätt slippa riskera att autonoma och okontrollerade grupper skulle driva frågan på ett annat sätt än det som FN hade förmodat.1299 Ett sådant forum hade föreslagits bl.a. av ungdomskonferensen IYCHE som första punkt i sina ”Proposals to the United Nations”, där det står: ”Recog-nizing the inadequate and extremely vague provisions at present made for the meaningful participation of youth and other non-governmental organizat-ions at Stockholm” och föreslår att konferensens organisatörer omgående börjar förberedelserna “to provide an independent parallel conference of

1296 Åström (1992), s. 160. 1297 Åström (1992), s. 167. 1298 Izaksson & Zetterling (1972), Wettergren (1972), Nyberg (1998). 1299 I Miljöforum deltog bl.a. World Wildlife Fund, Friends of the Earth, Greenpeace, Oi Committee, Sierra Club, förutom kända personer som Barry Commoner, Margaret Mead och Paul Ehrlich. Se Nyberg (1998), Izaksson & Zetterling (1972) och Wettergren (1972), Nyberg (1998), Weyler (2004), s. 172 ff. Officiella gäster på den stora FN-konferensen var bl.a. Världsbanken, IMF, WTO och andra stora internationella organisationer.

307

such excluded parties […]”.1300 Men skeptikerna ansåg att Miljöforum sna-rare än att erbjuda möjlighet för NGO:erna att uttrycka och påverka med sin syn var ”designed to divert their attention away from the official conference, thereby minimising the attention drawn to controversial issues”.1301 Att ar-rangera ett särskilt separerat möte för NGO:erna utanför den officiella konfe-rensen underlättade för FN att hegemonisera hela frågan men det hjälpte också till att markera avstånd och legitimera den rådande rangordningen. Miljöforum hade ingen kontinuitet de kommande femton åren som vi analy-serar. Det här utgör ytterligare ett exempel på hur diskursens utveckling in-begriper både den diskursiva och den materiella dimensionen.

Till de här mekanismerna för att tillförsäkra hegemoni bör man lägga ännu en utestängning. Att inte inbjuda ett land till UNCHE I var ett sätt att inte erkänna dess status som självständig stat. Det var fallet med DDR och den Demokratiska Republiken Vietnam (på den tiden ”Nordvietnam”).1302 FN:s vägran att erkänna DDR som land, och följaktligen dess deltagande på konferensen, var en principfråga för det socialistiska blocket och det ledde till att dessa länder inte deltog i konferensen. Ömsesidigt erkännande är en hörnsten i mellanstatliga relationer i världssystemet för att hegemonin över-huvudtaget ska kunna äga rum1303 (detta påverkade inte bara DDR utan också Kina, som var nyantagen medlem i FN och därmed inte var i stånd att bed-riva en motstridig linje). Man kan fråga sig hur DDR:s (och det socialistiska blockets) närvaro hade påverkat utfallet. Förmodligen betydde deras från-varo mindre motstånd mot den presenterade rapporten som legitimerade den hierarkiska relationen mellan Väst och Tredje Världen och pläderade för en vidare utveckling av en fri marknadsekonomi, allt inom FN:s politiska stra-tegi att världen är bara en. Inkorporeringen är en process som går hand i hand med etableringen. När miljöfrågan togs upp av höga tjänstemän och blev en del av FN:s verksamhet och politiska mål strax före UNCHE I fick FN möjligheten att inrätta och avgränsa dagordningen, vilket underlättade att styra textproduktionen (något som spelade en avgörande roll för FN:s tidi-gare legitimering).

Miljöfrågan institutionaliserades efter att flera skilda miljödiskurser hade blivit inkorporerade i den nya diskursiva ordningen. Man kan tala om in-stitutionalisering av diskursen när den, förankrad i samhällets ledande in-stitutioner, medför en praxis hos allmänheten som upprätthåller de diskur-siva elementen med hjälp av konventioner. Den miljövänliga livsstilen som diskursen hållbar utveckling framlägger anses leda till politiskt korrekta miljöbeteenden. Den del av miljörörelsen som blev inkorporerad stred inte i grunden mot det rådande ekonomiska och politiska systemet och därför

1300 Oi Committee International (1972), s. 101. 1301 McCormick (1995), s. 123. 1302 Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972), s. 28. 1303 Wallerstein (2007 [2004]), s. 76.

308

kunde den bli absorberad (assimilerad). Boströms analys styrker detta. Han analyserade just den delen av miljörörelsen som sammanföll med den rå-dande diskursen och kom till slutsatsen att ”miljörörelsens aktörer har format det kognitiva handlandet på ett sätt som ligger i linje med den ekologiska moderniseringens diskurs och praktik”.1304

Den nya diskursiva ordningen genererades (dvs. är en produkt) av de poli-tiska och ekonomiska omständigheterna som rådde och utvecklades i relation till specifika vetenskapliga, politiska och ekonomiska konflikter. De diskur-siva manifestationer som sammanföll med konventionerna och inte stred mot FN:s hegemoniska politiska diskurs fick mer inflytande i etableringen av den nya diskursiva ordningen och fick slutligen gehör i det officiella yttrandet av FN. Det tydligaste exempel på detta var Världsnaturfonden. FN spelade en avgörande roll i detta sammanhang med sin förmåga att sammankalla och organisera de nya praktikerna kring en speciell konferens och senare med inrättningen av särskilda organ. Till skillnad från de andra aktörerna fick FN, ända från början, en stor kontroll över diskursordningen och den miljödis-kurs som höll på att utvecklas. FN bestämde tidpunkten för frågans inkorpo-rering (början på 1970-talet), rum (Väst), deltagarna (Väst och västvänliga länder från Tredje Världen), auditorium (regeringar, internationella organi-sationer, NGO:er från Väst) och frågans avgränsningar (vad utgör miljöfrå-gan, något som stödde sig i olika lingvistiska redskap som avser vokabulär, talstil, genre osv.). Efter att FN hade integrerat frågan i sin dagordning börjar dess institutionalisering. I denna process spelar FN:s legitimitet stor roll som bevakande av både freden och världens ekonomi, något som gav styrka åt den västerländska tillväxtdiskursen bedriven av FN. Den nya era av ekono-misk utveckling som Brundtlandkommissionen skönjer (jämte bistånd och assistans till Tredje Världen) blir den linje som fler och fler sociala aktörer accepterar som legitim.

5.4.2 Hegemonisk påverkan och diskursernas anpassning Viktiga omständigheter på det internationella planet före UNCHE I var Viet-namkriget och befrielsen från kolonialmakterna. Dessa präglade många mil-jöengagerade NGO:er med en antikolonial anda och en stark kritik mot den kemiska krigföringen i Vietnam, till exempel Oi Committee, Jordens Vänner och andra organisationerna som deltog i de ”alternativa forum” vid UNCHE I.1305 Denna s.k. alternativrörelse bestod av mycket skilda NGO:er. De största och internationellt mest kända deltog i Miljöforum, organiserat med hjälp av den svenska regeringen. Något mindre var Folkets Forum, som grupperade

1304 Boström (2001), s. 308. 1305 Miljöförbundet benämner dessa andra aktörer som befann sig i Stockholm vid FN-konferensen som ”alternativa konferenser”, något som de egentligen gjorde i praktiken. Miljö-förbundet (1980), s. 198.

309

vänsteraktivister och marxistiska organisationer1306 och som menade att FN-konferensen inte skulle grunda sig på en djupare analys av problemen och att några centrala frågor skulle ignoreras just därför att de var kontroversiella. De menade dessutom att konferensens beslut inte skulle bli avgörande för att stoppa miljöförstöringen.1307 Vietnam var den stora kontroversiella frågan mellan den officiella miljökonferensen och de olika forum där NGO:erna deltog.1308

Miljöforum var ett arrangemang helt fristående från FN men dess delta-gare försökte få kontakt med FN och påverka miljökonferensen genom att dagligen leverera ett protokoll över dagens diskussioner i forumet.1309 Det är oklart vad som hände med dessa protokoll inne i FN-konferensen, men vi kan tänka oss att det inte hände något speciellt med dem (utifrån tanken att den kemiska krigföringen i Vietnam inte inkluderades i deklarationen från FN-konferensen).1310 Här kan man tänka sig att Miljöforum infördes för att leda bort kontroversiella frågor från själva konferensen, som skeptikerna hävdar.1311 Om man analyserar en sådan institutionell marginalisering relat-ionellt, det vill säga genom att se struktur och handling inte som en dualism utan som en enhet i dialektisk relation,1312 ser man lättare relationen mellan det materiella och det diskursiva då den institutionella marginaliseringen är resultat av social interaktion i en institutionell kontext. Organiserandet av Miljöforum var ett sätt att kanalisera NGO:ernas röster till ett kontrollerat rum, som en plats för NGO:er ”to air their views”.1313 Något liknande skedde i Nairobi 1982 då 60 NGO:er från olika delar av världen träffades på ett 1306 Men det fanns ytterligare grupper, till exempel Life Forum, som grupperade nordameri-kanska hippies från Hog Farm, m.m. För en djupare redovisning av Stockholmskonferensens alternativa forum se vidare Rowland (1973) och Björk (1996). 1307 Rowland (1973), s. 121. 1308 Se vidare Izaksson & Zetterling (1972), Wettergren (1972) och Nyberg (1998). 1309 Miljöforums verkställande sekreterare Elisabeth Wettergren (numera Viklund) har berättat det personligen för mig. 1310 Princip 26 i deklarationen tar upp att kärnvapnen måste avskaffas, men det står inte mer i rekommendationerna. Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972). Man bortsåg inte bara från synpunkter från Miljöforum utan också från minoritetsröster från själva konfe-rensen. Kina föreslog “prohibit the use and thoroughly destroy the inhuman biological and chemical weapons which seriously pollute and damage the environment” och ville att deklara-tionen skulle skriva att “the main reason for pollution of the environment: the policy of plun-der, aggression and war carried out by imperialist, colonialist and neo-colonialist countries, especially by the super-Powers”. Punkt 308 av “Working Group on the Declaration on the Human Environment” i: “Action on Reports of Committees and of the Working Group”. Report of The United Nations Conference On The Human Environment, Stockholm 1972, UNEP:s hemsida. 1311 McCormick (1995), s. 123. 1312 Jessop (2007), s. 240. Därför är Jessops angreppssätt förenligt med det kritiska realistiska tillvägagångssättet. Jessop (2007), s. 45. 1313 Rowland (1973), s. 121. I ett kapitel benämnt ”the outer conferences” hävdar journalisten Rowland att FN anordnade Miljöforumet när man insåg (under konferensens planeringsar-bete) att det hade varit enskilda individer och NGO:er (miljörörelsen) och inte politiker som hade lyft miljökrisen till en världsomfattande uppmärksamhet och därför var det bra att dessa hade en plats ”to air their views”.

310

symposium en vecka före UNCHE II,1314 men det finns ingen referens till det eller till dess innehåll i Nairobi Declaration 1982 eller andra officiella FN-dokument från denna konferens. UNCHE I var en av de första FN-konferenser där NGO:erna deltog i parallella möten och det knappa officiella stödet till Miljöforum gjorde att det var ganska kaotiskt i några avseenden,1315 något som ännu mera begränsade deras möjligheter att påverka.

Men förutom NGO:ernas marginalisering stod som bekant också det soci-alistiska blocket utanför konferensen. Här kan man ställa sig frågan om ut-vecklingen hade blivit annorlunda om de hade deltagit i UNCHE I. Förmod-ligen inte nämnvärt eftersom det socialistiska blocket aldrig blev ett hot mot FN:s hegemoni i miljöfrågan, dels därför att dessa länder inkorporerades i FN:s miljöarbete efter UNCHE I (när FN:s arbete i miljöfrågor redan var definierat), dels därför att Sovjetunionen och Öststaterna inte hade någon särskild alternativ miljöpolitik. Dessa länders agerande vid UNCHE II var ganska marginellt och inriktat på ekonomisk utveckling. Efter det börjar deras interna nationella politiska angelägenheter kräva det mesta av deras energi och uppmärksamhet. Därför kan man säga att efter UNCHE II är det praktiskt taget bara Kubas regering som har en marxistiskt inspirerad syn i miljöfrågor på internationell nivå, med följden att den antisystemiska föränd-ringsdiskursen blev ganska isolerad (Oi Committee hade upphört att existera ungefär samtidigt med att Vietnamkriget tog slut). Utifrån världssystemteo-rin kan man tolka dessa länders ringa påverkan som konsekvens av det över-tag som Väst hade på de internationella relationerna sedan länge.

Greenpeace och Jordens Vänner börjar, tydligast efter UNCHE II, inta en position mer distanserad från vänstervågen, radikala djupekologer och direkt aktion, något som stämmer med McCormicks syn att ett decennium efter UNCHE I var miljörörelsens attityder mer koncilianta.1316 Greenpeace och Jordens Vänner visar en liknande utveckling i det avseendet att de inte längre utgör ett problem för etablissemanget utan de börjar bidra till syste-met i stället. Till exempel ser man att Jordens Vänner slutar med sina direkta aktioner och skarpa uttryck mot systemet efter UNCHE II och börjar arbeta mer inriktade på att lösa problemen inom systemets ramar, till exempel ge-nom att försöka hitta alternativa energiformer och föreslå olika former av skatt och andra styrmedel. Greenpeace fortsätter att driva direkta aktioner men börjar också inkorporera bredare frågor och etablera sig som en organi-sation som bedriver miljöforskning och assisterar med miljörådgivning och expertis. Man kan säga att trots en alternativ syn till den rådande hade Jor-dens Vänner och Greenpeace utvecklats (och socialiserats) inom Väst och

1314 Friends of the Earth (1982b). 1315 Rowland (1973), s. 124. Detta har också Miljöforums verkställande sekreterare Elisabeth Wettergren (numera Viklund) bekräftat för mig. 1316 McCormick (1995), s. 179.

311

därför hade de inte samma tredjevärldistiska anda som till exempel den anti-systemiska Oi Committee.

Sannolikt påverkade inte Miljöforum (och övriga forum vid UNCHE I) FN:s resolutioner. NGO:ers deltagande i FN:s arbete är något som hade dis-kuterats inom FN sedan 1948 och först 1968 lagstiftades det ordentligt, men det dröjde till 1992 vid UNCED för att det stora genombrottet av NGO:ernas deltagande i FN:s internationella konferenser skulle äga rum.1317 Men NGO:ers deltagande på FN-konferenser innebär inte att alla deltar på lika villkor. Till exempel vid UNCHE I kunde endast NGO:er som var länkade till UNESCO delta, som IUCN till exempel.1318 Det är tecken på att, som Jessop hävdar, en viss struktur kan privilegiera vissa aktörer, vissa strategier och ”[…] some actions over others; and the ways, if any, in which actors (individual and/or collective) take account of this differential privileging […]”.1319 Detta innebär att strukturen, det vill säga det sätt på vilket aktörerna förhåller sig till varandra och till institutionerna, ger företräde för en viss typ av handling framför andra. Som vi har sett i dimensionen social praktik hade de diskurser som utgjorde grunden till den västerländska tillväxtdiskursen lättare att komma till tals, dels på grund av sina passande språkliga uttryck (gentemot den hegemoniska diskursen och konventionerna), dels på grund av sina sociala positioner (väl placerade medlemmar eller representanter i styrande institutioner). Det är också exempel på den dialektiska relationen mellan diskurs och den icke-diskursiva verkligheten.

Slutligen kan man säga att den dominerande gruppens skicklighet inte bara handlar om att försöka förhindra mångfalden av alternativa tankar utan också om att försöka inkorporera avvikande idéer i sitt projekt. Det är det som Gramsci menar med hegemoni och det är det som vi ser när FN institut-ionaliserar frågan och de alternativa diskurserna anpassar sig till den hege-moniska.1320 Man ser att diskursiva och icke-diskursiva handlingar tillsam-mans verkar som mekanismer. FN använder sig av formuleringar förankrade i konventionella tankar (den västerländska traditionen) och av institutionella (organisatoriska) mekanismer för att främja utvecklingen av den politik som stödjer den officiella linjen, den västerländska tillväxtdiskursen.

1317 Denna praktik av deltagande på toppkonferenser började etableras vid UNCHE I och utgör en ny form av folkligt deltagande som har blivit ett mönster i senare toppmöten. Trots att UNCHE II var en mycket mindre konferens än UNCHE I lyckades NGO:erna planera samarbete sinsemellan för den aktuella och för senare konferenser. Clark, Friedman & Hochstetler (1998), s. 24. Om NGO:erna och FN:s miljökonferenser se också Willetts (1996). 1318 Clark, Friedman & Hochstetler (1998), s. 10. 1319 Jessop (2001), s. 1223. 1320 Den kubanska regeringen lämnar inte sin antisystemiska position, men den assimilerar mycket av den västerländska retoriken i sin presentation av miljöfrågan vid UNCED 1992. Castro (1994).

312

6. Sociala mekanismers verkan: en sammanfattande diskussion

I detta kapitel kommer jag att först presentera analysens resultat och dra några slutsatser av resultatet. Sedan diskuterar och reflekterar jag över resul-tatet i relation till både den övriga faktiska samhällsutvecklingen och till tidigare forskning. I ljuset av stora ekonomiska, historiska och kulturella processer kan resultatet ge nya infallsvinklar och hjälpa oss att bättre förstå och komma närmare förklaringar. Resultatet överensstämmer delvis med tidigare forskning men i vissa avseenden kan det komplettera resultaten från andra undersökningar och på detta sätt bidra till att ge en mer fullständig bild.

6.1 Homogenisering genom hegemonisk styrning Utifrån avhandlingens syfte, att studera miljödiskursens utveckling och dess institutionalisering, har vi sett hur de olika diskursiva manifestationerna i miljöfrågan som fanns på 1960-talet efter hand homogeniserades, hur denna process ägde rum och hur konsensus skapades och utvecklades så att en he-gemonisk styrning kunde komma till stånd. Urvalet av texterna som utgör avhandlingens empiriska material grundade sig både på dessa diskursiva manifestationers genomslag i tid och rum, dess mångfald och dess represen-tativitet vad gäller att vara typiska för ett kollektiv. Några av dessa diskur-siva handlingar, nämligen de som hade en syn som sammanföll med den hegemoniska politiska och ekonomiska diskursens syn, inkorporerades och bidrog till konstitutionen av den officiella miljödiskursen. Denna inkorpore-ring, som var början av en institutionaliseringsprocess, skedde kring FN:s första konferens om miljön 1972 (UNCHE I). Denna tidpunkt har vi tagit som en lämplig brytpunkt för två perioder, främst utifrån skillnaderna som kampen för hegemonin visade i de olika perioderna. Utifrån det metodolo-giska och teoretiska angreppssätt som vi har använt har vi kommit fram till följande resultat (som presenteras nedan i de kommande avsnitten).

6.1.1 Resultaten utifrån analysverktygen Med hjälp av det analytiska verktyget Vokabulär har vi kommit fram till resultatet att i början av den analyserade perioden var texternas vokabulär i

313

relation till miljöaspekter utvecklad framför allt från biologins genre om ekologi. I sina skildringar beskriver aktörerna tillståndet före den aktuella perioden i positiva termer, med en tendens att idealisera det förgångna och beskriva det nuvarande tillståndet i negativa termer. I början av den analyse-rade perioden uttryckte sig aktörerna kritiskt och oftast i negativa termer, men det blev allt mer positivt och kulminerade med tanken om hållbar ut-veckling. Den terminologiska och begreppsmässiga utvecklingen för hela den analyserade perioden gick från ”conservation” till ”sustainability”. Mot-sägelsen mellan kraven på förändring och behovet av ekonomisk tillväxt (båda syftade på utveckling) löstes med införandet just av begreppet ”hållbar utveckling”.

De grammatiska framställningarna varierade, men det som var likartat för de flesta aktörerna var formuleringar som grupperar, särskiljer, inkluderar eller exkluderar olika positioner. Kriterierna som de olika aktörerna använde för att inkludera några i sin diskurs (till exempel potentiella allierade) och exkludera andra (de som pekas ut som skyldiga eller som bär ansvaret) vari-erade från aktör till aktör, men det vanligaste exemplet i detta avseende var användningen av vi-form som en skrivresurs. Detta var tecken på att diskur-serna sågs som politiska redskap för att försöka samla sociala krafter. Det negativa sättet att formulera sig i början upprätthöll en viss separation mellan aktörerna och etablissemanget och därför försökte aktörerna inkludera all-mänheten eller olika grupper bakom den egna diskursen. Sedan, när mil-jöfrågan inkorporerades, började aktörernas diskurser (åtminstone de som så småningom inkorporerades) att använda mindre konfrontativa uttryck.

Eftersom verktyget kohesion handlar om hur aktörernas egna målsättning-ar framställs med stöd av retoriska formuleringar ser man här tydligare deras olika positioner när de framhäver olika budskap beroende på sina enskilda mål. Det är här som man börjar se skillnader och likheter mellan aktörerna. Analysen visade att det största problemet var att presentera den egna kritiska inställningen och de kritiserade maktförhållanden på ett sätt som inte ska-dade politiska relationer, åtminstone med de grupper som ansågs utgöra målgrupper. Detta varierade mellan aktörerna från öppen kritik till undvi-kande av att ta upp konfliktfulla situationer. Generellt kan man säga att några av aktörerna (Oi Committee, Kubas regering, Jordens Vänner och Green-peace) betonar behovet att införa mer eller mindre djupa sociala förändring-ar, åtminstone i perioden kring UNCHE I. Andra aktörer (Världsnaturfon-den, FN, Ward och Dubos och Romklubben) försöker dra fördel av en bred syn som lyfter upp mångfald och pluralism och tonar ned en bestämd särskil-jande position och införandet av maktrelationer i analysen. De här aspekter-na ger en bild vad gäller positionering men det är inte en klar skiljelinje. Retoriska formuleringar för att lyfta upp en profil som räddare och bevarare karakteriserar Världsnaturfonden, men delvis också Greenpeace. Framställ-ningen av bestämda politiska positioner mot kapitalismen och mot kolonial-ismen karakteriserar endast Kubas regering respektive Oi Committee. Att

314

lyfta upp orättvisor i relation till miljöfrågorna gör främst Jordens Vänner och Oi Committee. Inom sina olika specifika profiler krävde aktörerna före och strax efter UNCHE I en ny ordning och nya sorters relationer, särskilt på internationell nivå, trots att detta inte innebar samma sak inom de olika dis-kurserna.

Med hjälp av det analytiska verktyget struktur ser man i alla diskurserna idén att naturen är till för människans nytta trots att de byggde på skilda vär-deringar och skiljde sig åt (särskilt de diskurser som helt sammanföll och de som inte sammanföll alls med den hegemoniska linjen). Det präglade alla förslag på lösningar och det togs väl emot av både FN och av andra (ekono-miska) aktörer. Att jorden var till för människans nytta kom att lösa motsätt-ningen mellan den nya bilden av planeten som ömtålig och den neoklassiska ekonomiska diskursens bild av planeten som robust (detta får relevans se-nare, när diskursen allt mera betonade ekonomiska aspekter med referens till tillväxt och utveckling och förslag på den fria marknadsekonomin som en del i lösningen till problemet). Carsons bild av ett naturtillstånd i balans och harmoni som är möjligt att få tillbaka är närvarande i alla övriga diskurser. Problemets globala karaktär finns också, mer eller mindre, närvarande i alla diskurser men att därifrån bygga diskursen kring ”endast en värld” ser man bara i FN före UNCHE I. En annan idé på vilken alla, mer eller mindre, bygger sina diskurser är tidens knapphet, baserad på det nuvarande tillstån-det av naturen och den pågående förstörelsen. Det leder också till en mycket aktiv handling, särskilt i Jordens Vänners och Greenpeaces fall. FN, Kubas regering och Romklubben bygger sin bild mer centrerad på ekonomiska aspekter, men medan Romklubben fokuserar på hur tillväxten kan ske foku-serar FN och Kubas regering mer på utveckling. Kubas regering, Jordens Vänner och Oi Committee tar dessutom upp frågan i relation till makt och grundläggande orättvisor, medan FN och Romklubben inte uttrycker det på samma sätt. Att se miljöproblem i ett maktperspektiv leder Kubas regering och Oi Committee (och delvis också Jordens Vänner och Greenpeace) till att se nödvändigheten av djupa sociala förändringar.

Med dimensionen text avsåg vi att kartlägga grunden för hur aktörerna konstruerade sina sociala relationer i förhållande till det övriga samhället. Vi kom fram till att vokabulären i de olika diskurserna var tagen från olika gen-rer och diskursiva ordningar, beroende på vilka av dessa som underlättade ett framhävande av de egna målen och därifrån valdes en vokabulär och en framställningsform som stärkte dem. Olika aktörer betonade olika aspekter: några centrerade sin diskurs på konservationism, andra på social rättvisa, antikolonialism etc. Några fokuserade på naturen, andra på ekonomisk till-växt, andra på makt etc., något som hjälpte till att framhäva en särskild profil och en viss positionering som följd. Sammanfattningsvis kan man säga att Carson som expert konfronterar en del av samhällets administrativa skikt och får stöd bland naturvetare och allmänheten. Världsnaturfonden profilerar sig som konservationist och positionerar sig helt inom det etablerade syste-

315

met. Kubas regering har en klar profil som socialistisk och positionerar sig vid sidan av rörelser och länder som betecknade sig som antikoloniala och antiimperialistiska. Jordens Vänner bygger sin profil som freds-, rättvise- och miljöaktivister, är positivt inställda mot socialismen och de får acceptans inom den politiska center-vänstern. Oi Committee ses som unga veten-skapsmän med en ”tredjevärldistisk” position och relaterar sig med veten-skapsmän främst i Tredje Världen. Greenpeace identifierar sig som obero-ende fredsaktivister och relaterar sig fritt med dem som vill ha fredlig kon-frontation med mäktiga länders negativa agerande. Romklubben, som infly-telserika vetenskapsmän och affärsmän inriktade på framtidsproblem, relaterar sig främst med inflytelserika personer i Väst. Ward och Dubos, i samklang med sin pluralistiska inställning som återspeglas i tanken om en gemensam värld, undviker att ta upp politiska eller maktrelaterade aspekter i syfte att få en bred acceptans. FN agerar, ur en överordningsposition, som pluralistisk representant och omfördelare av resurser för världens utveckling, men relationerna mellan länderna kvarstår i en redan existerande strukturell social ordning.

Med hjälp av det analytiska verktyget intertextualitet kom vi fram till re-sultatet att på 1960-talet tog aktörerna knappast hänsyn till varandras texter, då det inte fanns någon gemensam diskursiv praktik i miljöfrågan. Inter-textualiteten fanns huvudsakligen med naturvetenskapliga och politiska tex-ter. Till naturvetenskapliga texter gjordes referenser vad gäller diagnosen och skapandet av en problembild, medan det gjordes referenser till politiska texter främst vad gäller lösningar eller möjliga utvecklingar. Utvecklingen mot huvudsakligen mer politiska inslag i diskurserna gjorde att dessa började konfigurera en alltmer gemensam praktik. Det var först när liknande idéer hade utvecklats och när gemensamma värderingar utvecklade teman på lik-nade sätt som diskurserna kunde börja utveckla en gemensam praktik. Det var denna gemensamma praktik som senare möjliggjorde att diskursen kunde homogeniseras. Att integrera textdelar från andra områden i den egna diskur-sen hjälper aktörerna att positionera sig och börja sammanfalla eller distan-sera sig från varandra i denna diskursiva praktik. Carson, Världsnaturfonden, Ward och Dubos och FN visar starka kopplingar till biologin och refererar mera till varandra än till övriga aktörer. Kubas regering, Oi Committee, Jor-dens Vänner och Greenpeace var inte relaterade med varandra organisato-riskt och de refererar inte till varandra men man hittar textdelar som har samma ursprung eller samma inspirationskälla: framhävande av rättvisa, fredsaktivism, tredjevärldism etc. Man börjar här se en relation mellan några av aktörerna och deras texter och diskurser. Intertextualiteten ger oss en viss uppfattning för att börja se att aktörerna grupperar sig utifrån sina grundan-taganden och sina profileringar.

Miljöfrågan började utvecklas som en särskild diskursiv ordning i början på 1970-talet när FN:s miljökonferens närmade sig. Med det analytiska verk-tyget interdiskursivitet kom vi fram till att miljöfrågan anammade element

316

från, förutom politiska och vetenskapliga, också religiösa och ekonomiska diskurser. FN spelade en avgörande roll för frågans utveckling. De diskurser som inkorporerades i den officiella institutionella sfären visade en syn som sammanföll med den rådande synen om demokrati, om kristendomen, om den ekonomiska utvecklingen och om FN:s roll i miljöfrågans framtida ut-veckling. Endast de diskurser som visade grundläggande gemensamma aspekter med den rådande västerländska politiska och ekonomiska diskursen fick möjlighet att medverka. Här börjar man se tydligare de punkter som är sammanfallande och de som är divergerande mellan olika diskurser. Alla aktörerna bygger sina diskurser utifrån grundtanken att människan är en del av naturen och att det i naturen råder en balans som nu människan har rub-bat, något som var en viktig utgångspunkt i Carsons diskurs. Flera av aktö-rernas miljödiskurs visade interdiskursivitet med politiska diskurser som rättvisa, fred och kolonialism. Kubas regering, Oi Committee och Jordens Vänner visar påverkan av den marxistiska traditionen, däremot inte Green-peace. Man ser också påverkan från ekonomiska diskurser: tanken om eko-nomisk tillväxt som grund för välstånd, tillväxtens gränser eller nolltillväxt, skatter som styrmedel och naturligtvis utveckling. Tilltron till vetenskapen är stark också i olika diskurser (särskilt i Carson, Kubas regering, Romklubben och Ward och Dubos), liksom kristendomens tanke att människan är herre över naturen och den är till för att exploateras som man ser i Carson, Världs-naturfonden, Kubas regering, Romklubben, Ward och Dubos och FN.

Aktörernas uppfattning om varandra och deras diskursers beröringspunk-ter sinsemellan ger oss en ledtråd för att börja förstå gruppering, accepte-rande eller ignorering av diskurser. De flesta aktörerna, med undantag av Oi Committee och Kubas regering, höll sig inom ramarna för den rådande poli-tiska och ekonomiska diskursen, trots deras kritiska hållning till hur miljön hanterades. Att dessa var i överensstämmelse med de västerländska konvent-ionerna gjorde att samstämmigheten mellan de diskurser som inkorporerades var stor, något som vi tolkade som hög koherens. Därför blev det inte svårt för dessa att så småningom utvecklas, under FN:s styrning, till en någorlunda homogen diskurs. Generellt uppvisar våra aktörer koherenta diskurser som lyckas producera den önskade uppfattningen hos konsumenten. De som visar en viss brist på koherens lyckas i alla fall uppnå stadighet, delvis genom aktörernas andra resurser än bara de diskursiva. Romklubben har till exem-pel enorma ekonomiska resurser för att sprida sin text och FN har förutom ekonomiska resurser ett nätverk och inflytande på högsta nivå som kan av-hjälpa eventuella brister som förorsakar oklarheter (oklarheter som handlar om de olika delarnas överensstämmande med varandra och inte om aktörer-nas kapacitet att hantera konventioner och ideologiska element).

Kraften att producera och framföra sin diskurs varierar mycket mellan de olika aktörerna. Med hjälp av verktyget styrka och kontroll såg vi att aktören FN hade en exklusiv ställning vad gäller att kunna påverka och styra den kommande diskursiva utvecklingen. Vid UNCHE I sammansattes olika dis-

317

kurser och avgränsades till huvudsakligen gemensamma frågor (till exempel rörande utveckling och inte konflikter eller maktförhållanden) och med en gemensam rangordning av innehållet (utveckling, befolkning och global karaktär som viktigare än koloniala relationer, minskning av tillväxten och krigföring med negativa ekologiska konsekvenser). Vid konferensen fast-ställdes frågan och diskursen etablerades definitivt i FN:s regi, med UNEP som ett särskilt inrättat organ för miljöfrågor. Det var denna institutionella påverkan som började likrikta aktörernas texter. Beroende på tillträde till vissa platser har man en större möjlighet att påverka dagordningen inom en diskurs. Det är fallet med tillträdet till UNCHE I, som inte alla aktörer åtnjöt på samma sätt. Man ser ett samband mellan texternas karaktär och organisat-ionernas tillträde till officiella forum. Texter som kritiserade och avslöjade hade svårare att få tillträde till dessa platser och följaktligen också svårare att spridas och få gehör. Det var särskilt fallet med Oi Committee eftersom Ku-bas regering var ett land och hade en del andra forum. Dessa relationer till organisatoriska egenskaper påverkar interaktionen och makten att fastställa dagordningen. Här spelar texternas rangordning utifrån affiniteten med den rådande diskursen en viktig roll: bara en aktör (Ward och Dubos) fick möj-ligheten att fixera riktlinjer till den kommande miljökonferensen och ytterli-gare en (Världsnaturfonden) hade representanter i den.

Efter att flera diskurser hade inkorporerats i den nya diskursiva ordningen började miljöfrågan institutionaliseras, det vill säga utgöra en institutionellt förankrad diskursiv praktik. FN:s tidigare legitimering är av vikt för att han-tera de nya uppkomna konflikterna och styra miljöfrågans framtida utveckl-ing. Genom att inrätta och avgränsa dagordningen underlättades styrningen av textproduktionen. FN:s uttalanden i miljöfrågan var uttalanden från ”syst-emets centrum” till periferin, från den utvecklade världen till den mindre utvecklade och inom ramen för de traditionella relationsmönstren mellan Väst och Tredje Världen. Kunskap i miljöfrågor och förslag på lösningar gick från Nord till Syd, det vill säga från den rika till den fattiga världen.

När vi analyserade de krafter som genererade miljöfrågan såg vi att vissa relationer var fundamentala. Med hjälp av verktyget dialektiska relationer har vi sett att miljöfrågan växte som produkt av efterkrigstidens utveckling och dess motsättningar, där både tillit och fruktan i förhållandet till veten-skap och politik var närvarande. Trots att man såg att vetenskapen innebar risker (radioaktivitet, DDT etc.) förväntade man sig samtidigt att den skulle kunna lösa problemen. Något liknande hände i relation till det politiska syst-emet: å ena sidan kritiserades den politiska hanteringen av problemen och styrningen av lösningen, men samtidigt anförtroddes det högsta organet av samma politiska system att styra utvecklingen. Vi såg till exempel att pro-blemet övervanns genom att osynliggöra och utestänga alternativa positioner (till exempel Oi Committee och det socialistiska blocket) och genom en ho-mogenisering av de inkorporerade diskurserna (särskilt Världsnaturfonden i början), något man kan kalla en organisering av samtycke. Miljöproblemati-

318

kens kriskaraktär och de ekologiska begränsningarna för en ekonomisk till-växt var viktiga frågor i slutet av 1960-talet och de påverkade realiserandet av FN:s miljökonferens 1972. Både FN och den internationella politiska arenan saknade dittills en diskursiv praktik i miljöfrågan. Allt var nytt i denna nya diskursiva praktik och det tomma utrymmet fylldes med det som FN sanktionerade som miljöproblem.

En annan viktig motsättning i miljöfrågan, motsättningen mellan beva-rande av naturen och ekonomisk tillväxt, löstes med en diskursiv utveckling, nämligen med begreppet ”hållbar utveckling”. Kalla kriget är en av de mest varaktiga kvaliteterna för hela den studerade perioden. Det förorsakade spänningar i flera andra sfärer, men också inom den nya diskursordningen om miljö, eftersom några aktörer insåg att motsättningarna mellan Öst och Väst och mellan Nord och Syd inte var avlägsna från miljörelaterade pro-blem och på detta sätt blev FN också en konfrontationsplats. Miljöfrågan och den ekologiska debatten (särskilt när den fördes in på FN:s nivå) kunde inte separeras från de ekonomiska och politiska relationerna mellan Nord och Syd.1321 Men inte heller från internationella konflikter som var mycket nära relaterade till kalla kriget. Det blir efter UNCHE II, där det socialistiska blocket deltog, som motsättningarna mellan supermakterna började dämpas.

En text som sammanfaller med den rådande synen och de rådande värde-ringarna tolkas vanligen i samstämmighet med dessa (vilket avser ideolo-giska aspekter) och resulterar i en tolkning i linje med den rådande diskur-sen. De ideologiska aspekterna som vi har sett i miljödiskurserna såsom kris-tendomen, tilltron till vetenskapen, synen på ekonomisk tillväxt, Västs över-ordning, synen på utvecklingsländerna och på demokratin osv. utgör också konstituerande delar av den rådande politiska diskursen i Väst. Man ser dessa, mer eller mindre, i alla diskurser som en konsekvens av utbredningen av den västerländska kulturen och livsstilen, något som ger Väst övertag i fråga om ideologisk påverkan. Utbredningen av den västerländska kulturen och livsstilen leder till en tendens till homogenisering och därigenom kan idén om gemensamhet och följaktligen även om globalitet befästas. I Ward och Dubos och i FN:s yttranden ser man tanken om globala hot och gemen-samma risker, då våra sociala skillnader inte spelar någon roll när man står inför de nya stora problemen. Vi har sett att hanteringen av miljöfrågan som ”global” spred synen att världen är bara en och det stärkte tanken att ageran-det måste vara gemensamt, något som slutligen underlättade FN:s hegemoni i frågan. Mot denna överväldigande kraft kunde inte de diskurser som var kritiska hävda sig. De hade tagit upp teman som den utbredda fredsandan, fruktan för kärnvapen, människans längtan efter stabilitet, den ojämna för-delningen av resurserna som en orättvis handling etc. för att producera asso-

1321 En intressant granskning för att avslöja “de planer och strategier de stora företagens ledare utvecklar i syfte att ta kontroll över miljöpolitiken och Nord-Syd-frågorna” gör Nyberg i boken Det gröna kapitalet. Nyberg (1998), s. 15.

319

ciationer som de kunde dra nytta av, men som bekant blev dessa absorberade eller neutraliserade.

Underlaget till UNCHE I var redan bearbetat före konferensen, dels med rapporten Only One Earth, dels med rapporten Development and Environ-ment. Mekanismen för att utrangera avvikande diskurser innebar inte bara gallring utan också fixering av betydelse. Alternativa idéer var inte inklude-rade i dessa rapporter och möjligheterna att utveckla sådana i själva konfe-rensen var obefintliga, inte bara därför att positionerna som hävdade alterna-tiva tankar till den hegemoniska tanken i Väst inte var representerade i kon-ferensen utan därför att det behövs tid och ett utrymme som svårligen er-bjuds på en konferens för att presentera en idé som inte stämmer med de konventionella tankarna och den hegemoniska synen. Detta drabbade särskilt de diskurser som inte sammanföll med de konventionella idéerna och de rådande politiska värderingarna, främst Oi Committees och Kubas regerings diskurser. Rapporten Only One Earth presenterar nästan uteslutande exempel hämtade från Väst (som Tredje Världen skulle försöka dels efterlikna och dels undvika) och det innebär att konsumenten gör associationer som ofrån-komligt utlöser ideologiska faktorer vid tolkningen. Med denna rapport in-förde FN även tankarna om enighet, gemensamhet och globalitet, något som skapade en gynnsam grund för att påverka formationen av miljödiskursen i den nya diskursiva praktiken som öppnades med miljökonferensen 1972.

Miljöfrågan som ny diskursiv ordning inträdde i relation till en uppsätt-ning konventioner associerade till den politiska sfären. Demokratiska värde-ringar och traditioner och den legitimering som en internationell politisk organisation som FN hade gjorde det lättare att flytta frågan från miljöorga-nisationer till FN. Med grund i konventionerna fick idén om att centralisera frågan i FN:s regi ett positivt mottagande (det var passande med den rådande politiska diskursen) och därför blev idén gångbar. Homogeniseringen av en diskurs äger rum endast i en gemensam praktik och därför var det viktigt att utveckla en sådan för att inkorporera frågan. Den nya gemensamma prakti-ken utvecklades kring UNCHE I. Det var först när den diskursiva praktiken blev gemensam och frågan etablerade sig som en ny diskursiv ordning som de olika diskurserna kom närmare varandra och kampen för hegemonin blev aktuell.

Inför UNCHE I skulle rapporten Only One Earth fungera som del av un-derlaget till diskussionerna. Denna låg till grund för frågans dagordning på konferensen och för den efterföljande institutionaliseringen. Rapporten ut-vecklades utifrån den rådande politiska diskursens grundsyn och de synsätt som inte sammanföll med den fick inte komma vidare till rapportens slutliga text, till exempel röster från Tredje Världen. Förutom dessa gallringsmekan-ismer i relation till texten tillämpades också utestängning från konferensen av aktörer som inte sammanföll med den hegemoniska linjen, till exempel det socialistiska blocket och NGO:er som Oi Committee och Jordens Vän-ner. Den enda organisation som fick acceptans (genom IUCN) var Världsna-

320

turfonden. Alla dessa mekanismer var ett viktigt steg i diskursens homogeni-sering, eftersom de diskurser som ställde krav på strukturella politiska och ekonomiska förändringar (de antisystemiska förändringsdiskurserna) för-svann från FN:s krets. Aktörerna anpassade sina diskurser till de nya om-ständigheterna och nya positioneringar började synas och nya maktkonfigu-rationer började formas. Den hegemoniska processen bestod, förutom av kampen mot diskurser med en klart alternativ syn till den rådande, av strider mellan diskurser som stod för samma grundläggande linje men som innefat-tade en viss avvikelse utan att i grunden ifrågasätta den rådande ordningen. Dessa var diskurser som betonade orättvisor, till exempel Jordens Vänners diskurs, eller diskurser som pläderade för pacifism, till exempel Greenpeaces diskurs. Denna kamp för homogenisering av miljödiskursen i FN:s regi utgör ett exempel, som vi såg i teorigenomgången, av kampen för hegemonin inom de fraktioner som inte hade helt motsatta positioner. Denna väg är den van-liga att gå för positioner som inte är helt motsatta positioner. I detta avseende säger Gramsci att man i den moderna världen inte når stabilitet genom för-ödande utfall (till exempel inbördeskrig) ”mellan krafter som i sista hand skulle kunna sammangjutas och enas […] utan mellan krafter vilkas motsätt-ning är historiskt obotlig”.1322 Det betyder att endast de ovan nämnda mer oförenliga diskurserna hade blivit utestängda (de antisystemiska som visade ”historiskt obotliga motsättningar”) medan de som inte var radikalt motsatta förändrades i den hegemoniska processen till en viss likformighet.

6.1.2 Svaret på frågeställningarna Innan vi diskuterar ovanstående resultat ska vi summariskt presentera svar på avhandlingens frågeställningar. De första frågeställningarna handlade om miljödiskursens begynnelse och utveckling: hur miljöfrågan genererades och hur den definierades, samt vilka faser som går att urskilja i diskursens ut-veckling. Man kan säga att miljöfrågans nya diskursiva ordning är en pro-dukt av de politiska, ekonomiska och vetenskapliga omständigheter som rådde efter andra världskriget, i synnerhet de uppenbara miljöskador som var en konsekvens av teknologiseringen och massproduktionen, men också en produkt av politiska och ekonomiska konflikter. Den breda freds- och rättvi-seandan påverkade miljöfrågans kritiska karaktär. I början definierades mil-jöfrågan av olika aktörer med tonvikten på olika områden, till exempel på fred, rättvisa, tillväxt, utveckling, välbefinnande, internationella maktförhål-landen etc. Det var vid FN:s första miljökonferens som frågan definierades i relation till den mänskliga miljön och till utveckling, något som fixerade problemet och dess lösning. Detta gjorde att de varierande och oavhängiga diskurserna inkorporerades till den nya diskursiva ordningen som FN organi-serade för att etableras i samband med miljökonferensen. Miljödiskursens 1322 Gramsci (1967 [1947]), s. 259.

321

utveckling efter denna etableringsfas går till en institutionaliseringsfas, då frågan avgränsades till gemensamma teman, med en gemensam rangordning av dess innehåll och en gemensam central linje.

Andra frågeställningar syftade till att urskilja aktörernas olika synsätt om natur och miljö och se sambanden mellan sättet att tala om miljön och de sociala förhållanden i vilka dessa diskurser utvecklades. Att aktörerna beto-nar olika aspekter, till exempel social rättvisa, kolonialism, kapitalism, kon-servationism, fred, tillväxt eller utveckling ledde till skilda diskurser, men några av dem visade sig ha mer gemensamma punkter sinsemellan än andra. Till exempel ser man en tendens bland aktörer från Tredje Världen att se miljöfrågan med en nära relation till internationella maktförhållanden och bland aktörer från Väst var det vanligare att relatera miljöfrågan till underut-veckling och till tillväxt. På ett mer generellt plan kunde man gruppera dessa diskurser, utifrån liknande utgångspunkter och lösningar, i två större konstel-lationer. En av dessa konstellationer som kännetecknas av västerländskt syn-sätt och ekonomisk tillväxt kallade vi ”den västerländska tillväxtdiskursen” och den blev hegemonisk. Den andra, som anser att lösningen till problemet kräver en strukturell samhällsförändring, kallade vi ”den antisystemiska förändringsdiskursen”.

Ytterligare en frågeställning gällde hur de olika synsätten utvecklades till en alltmer homogen syn och hur konsensusen i frågan formades. Processen där diskurserna homogeniserades och konsensus skapades skedde i en prak-tik som öppnades kring UNCHE I och som FN hegemoniserade. Betydande i diskursens homogeniseringsprocess var procedurer eller mekanismer som gallring och utestängning. Bidragen som antogs till konferensens underlag valdes noggrant och de aktörer som ställde krav på strukturella politiska och ekonomiska förändringar blev utestängda från konferensen eller marginali-serade. De som från början inkorporerades var de diskurser som överens-stämde med de västerländska konventionerna och motsvarande hegemoniska syn. FN som hegemonisk grupp absorberade den del av miljörörelsen som kunde assimilera sig till den officiella linjen (de som inte stred i grunden mot det rådande ekonomiska och politiska systemet). Så småningom inkorpore-rades delar av de antisystemiska miljörörelserna när FN omvandlade dessa krafter till stöd i stället för att behålla dem som motstånd. Konsensus utveck-lades från den kärna som såg internationellt bistånd som en del av lösningen på utvecklingen av Tredje Världen. Denna tanke ledde så småningom till idén om hållbar utveckling och ekologisk modernisering.

6.1.3 Presentation av diskursens utveckling Vi har betraktat varje aktörs diskursiva manifestationer som en egen diskurs därför att de visade sig ha en egen bild av naturen, miljön och människan och ett definierat ställningstagande kring dessa. Under 1960-talet, före dis-kursernas inkorporering, var de olika oavhängiga diskurser om naturen och

322

miljön, med skilda grundantaganden och värderingar. När aktörerna började dela diskursiv praktik före UNCHE I började skillnaderna att suddas ut nå-got, åtminstone för några av dem. Efter UNCHE I ser man inte lika många oavhängiga diskurser utan en mer homogen diskurs, den som FN hade lyck-ats hegemonisera och som vi har betraktat som ”miljödiskursen”.

Miljödiskursen har gått igenom en etableringsfas och senare en institut-ionaliseringsfas. Denna institutionaliseringsprocess började med inkorpore-ring av några diskursiva uttryck från vissa av aktörerna i denna nya diskur-siva praktik till den officiella diskursen, särskilt Världsnaturfonden och Ward och Dubos, som vi såg tidigare. Först inkorporerades några av dessa uttryck i rapporten Only One Earth,1323 strax efter i UNCHE I och senare i UNEP:s arbete. Denna inkorporering av främst miljörörelsens diskurs i den officiella politiska diskursen är en viktig faktor i institutionaliseringen av miljödiskursen. I början av den diskursiva utvecklingen karakteriserades problemen huvudsakligen i negativa termer, för att så småningom ändra uttryck till mer positiva sådana. All kritik som karakteriserade de diskursiva manifestationerna kring UNCHE I tonades ned i de diskurser som så små-ningom inkorporerades i den officiella sfären. De övriga upplöstes eller fort-satte sin existens utanför den institutionaliserade miljödiskursen, med en följaktlig ringa påverkan.

FN:s hegemoni på detta diskursiva plan betydde att FN lyckades föra ihop några diskurser och försvaga eller marginalisera andra. Hegemonin innebär, som Gramsci förklarar, både en process där en grupp eller en kultur ålägger de övriga en linje att följa (den hegemoniska linjen) och en process där de inkorporerade aktörerna blir homogena (en enandeprocess).1324 Diskurserna som inkorporerades i den här nya diskursiva praktiken smälte in i den dis-kurs som dikterades och formade den ”nya” officiella (hegemoniska) miljö-diskursen, som vi har kallat den västerländska tillväxtdiskursen. Att dessa diskurser var sammanfallande sinsemellan underlättade att de kunde inta samma position och mynna ut i en liknande linje (de kunde också lättare absorberas av en hegemonisk diskurs som inte stred principiellt mot dessa aktörers syn och värderingar). Naturligtvis blir en sådan sammansmältning aldrig riktigt homogen. De smärre variationer som olika diskurser fortsätter visa gentemot den officiella är tecken på att de kan behålla en viss självstän-dighet inom den hegemoniska diskursens ramar. En sådan grad av självstän-dighet är möjlig just därför att den hegemoniska diskursen ”hegemoniserar” och därmed tillförsäkrar den att variationen inte utgör någon fara för den

1323 Förutom uttryck som uttömning av naturtillgångar, växande miljöföroreningar, befolk-ningsökning och ekonomisk utveckling förekommer kritik mot överanvändningen av gifter och utbredningen av monokulturer. Vidare exempel på uttryck som kommer från miljörörel-sen (särskilt Världsnaturfonden och Jordens vänner) är böter, skatter och avgifter som styrme-del, förutom grundtanken om människans herravälde över naturen, ekologisk balans, den diskursiva synen om naturens ömtålighet och hög tilltro till vetenskapen. 1324 Gramsci (1967 [1947]), s. 126–127 och Gramsci (1999 [1947]), vol. 5, s. 234–235.

323

sociala stabiliteten, i det här fallet FN:s stabilitet. Det utgör ett exempel på det som Gramsci syftar med de ”krafter som verkar för bevarande och för-svar av själva strukturen”.1325

För de aktörer som inte delade den hegemoniska diskursens grundläg-gande värderingar och synsätt (till exempel den kubanska regeringen) blev den västerländska tillväxtdiskursen inte en riktlinje, men i alla fall en refe-rens, något som också påverkade deras utveckling (den kubanska regering-ens diskurs betonade, liksom FN, den ekonomiska utvecklingen och började så småningom att använda i stort sett samma språkliga uttryck som FN). Det kanske tydligaste FN-dokumentet, som blev riktlinje i denna fråga, är Deve-lopment and Environment från 1971,1326 där centrala aspekter utgjordes av utveckling (både utveckling av Tredje Världen och av ekonomisk utveckling av de utvecklade länderna) och bistånd (som innebär status quo, alltså att behålla den nuvarande rådande ordningen och relationerna mellan länder). Det var början av den diskursiva process som mynnade ut i konstruktionen av begreppet hållbar utveckling.

Miljöfrågan började institutionaliseras med genomförandet av UNCHE I och inrättandet av UNEP och den fördjupades med genomförandet av UNCHE II och med utvecklingen av WCED. Miljödiskursens institutional-iseringsprocess, det vill säga miljömålens förankring i samhällets institution-er, kom att lösa upp separationen mellan ekonomi, politik och vetenskap i relation till miljöfrågan och det medförde en praxis som upprätthöll de dis-kursiva elementen med hjälp av konventioner. Denna process har senare kommit att kallas ”ekologisk modernisering”, vilken innebär att de politiska och ekonomiska förändringarna i ekologisk riktning finns inom ramen för staten och näringslivet. Man kan naturligtvis fråga sig om miljöfrågans in-stitutionalisering var en process som skulle ha ägt rum oavsett FN:s styrning i frågan. Förmodligen ja, men utan den avpassning som gjorde frågan fören-lig med den hegemoniska politiska och ekonomiska diskursen (tillväxtdis-kursen). Utan en hegemonisk styrning hade inte frågan fått den lämpliga utformning som behövdes för att kunna mynna ut i den ekologiska moderni-seringen. Det var i FN:s regi som miljöfrågan började institutionaliseras och med FN:s definitioner och rekommendationer fick regeringarna i världen konkreta direktiv för att anpassa sina förändringar i en viss riktning.

Under 1980-talet utvecklades nya kraftkonfigurationer på den internation-ella arenan och det tillsammans med miljödiskursens egen utveckling gjorde det möjligt att lansera begreppet “hållbar utveckling”. Det utvecklades i sin tur från begreppet ”conservation” och blev ett slagkraftigt begrepp därför att det kom att lösa flera problem. Först och främst kom det att lösa upp mot-sättningen mellan ekosystemets hållbarhet och kapitalismens behov av kapi-

1325 Gramsci (1999 [1947]), vol. 5, s. 33 (min översättning). “[...] las fuerzas políticas operantes positivamente para la conservación y defensa de la estructura misma”. 1326 United Nations Conference on the Human Environment (1971).

324

talackumulation. Begreppet kom att förena ekonomisk utveckling med eko-logisk hållbarhet, alltså en ekologiskt hållbar kapitalism som kastade kraven på strukturell förändring överbord. Som konsekvens av ovan kom begreppet också att lösa de diskursiva motsättningarna som innebar att miljöförstörel-sen och miljöproblemen sågs som konsekvens av den låga utvecklingen. FN:s miljödiskurs syftade till att de mindre utvecklade länderna skulle rikta sina viktigaste krafter till ekonomisk och social utveckling, enligt Västs mo-dell. Begreppet hållbar utveckling kom att innebära att det inte kan finnas utveckling om den inte är hållbar samt att det inte kan finnas hållbarhet om man inte bedriver (ekonomisk) utveckling. Till detta bidrog också den posi-tiva klang som begreppet ”utveckling” hade erhållit i det diskursiva uttrycket ”utvecklingsländer”. Dessutom kom begreppet hållbar utveckling att samla alla de andra problemområdena som tidigare varit separerade (befolkning, energi, deponi och naturresurser), något som underlättade hanteringen av dessa frågor och även synen på dem som potentiellt hållbara. Schematiskt kan man sammanfatta förändringarna i miljödiskursens utveckling på föl-jande sätt:

Tabell 2. Schematisk översikt över miljödiskursens utveckling

Perioden före UNCHE I (1962–1972)

Perioden efter UNCHE I (1973–1987)

TEX

T

Problemen karakteriseras mest i negativa termer (katastrofbild) Illustrativt exempel: ”tyst vår”

Problemen karakteriseras allt mer i posi-tiva termer (hoppfull bild) Illustrativt exempel: ”hållbar utveckling”

DIS

KU

RSI

V P

RA

KTI

K Diskurserna kännetecknas av di-

verse kritik mot systemet Diskurserna (fortfarande oavhäng-iga) profilerar och positionerar sig inom den nya diskursiva ordningen Miljödiskursens huvudsakliga pro-cess är etablering

Diskurserna kännetecknas av uppslut-ning bakom FN:s politik Några av diskurserna inkorporeras, med en påföljande homogeniseringsprocess. Andra marginaliseras Miljödiskursens huvudsakliga process är institutionalisering

SOC

IAL

PRA

KTI

K Det utvecklas en diskurs med beto-

ning på tillväxt och en med beto-ning på förändring (en ”väster-ländsk tillväxtdiskurs” och en ”anti-systemisk förändringsdiskurs”) Kampen för hegemonin karakterise-ras av en strävan efter att påverka och styra den nya diskursiva ord-ningen

Den västerländska tillväxtdiskursen blir hegemonisk Den hegemoniska processen karakterise-ras av organisering av samtycke bland inkorporerade diskurser och att alterna-tiva positioner till den hegemoniska hålls utestängda

325

Före UNCHE I, på 1960-talet, utvecklades olika (fortfarande oavhängiga) miljödiskurser med krav på förändring. De utvecklades i relation till andra diskurser eller andra organiserade krav på förändringar mot ett mer rättvist samhälle, till exempel antikrigsrörelsen med sina krav på fred, kvinnorörel-sen för kvinnans frigörelse, befrielserörelsen för koloniernas befrielse eller dåtidens kamp mot rasförtryck. Dessa rörelser växte sig allt starkare under perioden. En del började bli mer radikala och de fick fäste hos allmänheten. Utfallet blev en allt starkare självständig miljörörelse, något som ledde till att FN tog upp miljöfrågan, gav direktiv för skrivandet av rapporten Only One Earth och anordnade UNCHE I, vilket underlättade inkorporeringen av frågan.

Här kan man ställa sig frågan om miljörörelsen hade utvecklat sig lika starkt om det inte hade funnits en utbredd anda som utmärktes av kritik och rättvisetänkande. Vi såg att rättvisa var ett viktigt inslag i några diskurser. Utan rättvisetanken och den spridda fredsandan hade inte Jordens Vänners diskurs eller Oi Committees diskurs funnits, vilka utvecklades delvis med stark koppling till motståndet mot Vietnamkriget och till den s.k. medborgar-rättsrörelsen i USA (en ganska heterogen rörelse som kämpade för mänsk-liga fri- och rättigheter, särskilt mot rassegregation men också mot könsdis-kriminering). Rättvisa var också en viktig aspekt av den fredsrörelse som Greenpeace utvecklades ifrån. Om det inte hade funnits en antikärnvapenrö-relse hade man svårt att tänka sig födelsen av till exempel Greenpeace. Inte ens rapporten Only One Earth kunde förbise kraven på rättvisa. Rättvisean-dan var en så central och genomsyrande tanke att den var i det närmaste oumbärlig för miljörörelsens utveckling. Som analysen visade påverkades rättviseandan och miljörörelsen ömsesidigt och dess relation var av ”intern” karaktär. Alla dessa ovan nämnda kvaliteter gav stora delar av miljörörelsen på 1960-talet en antisystemisk karaktär.

Perioden efter UNCHE I med inrättandet av UNEP och inom ramen för en internationell gynnsam kraftkonfiguration (de nationella befrielserörel-serna upplöstes i stort sett, radikala miljöaktivister neutraliserades och kalla kriget började mattas av) gav som utfall en hegemonisk styrning av miljöfrå-gorna. Det var början till institutionaliseringen av frågan och en officiell framställning av miljödiskursen utvecklades och utkristalliserades. Åren kring UNCHE II hade den antisystemiska förändringsdiskursen inte under-ordnats eller inkorporerats, utan den hölls utanför frågans främsta diskursiva arena, något som innebar en sorts neutralisering. Att den kubanska regering-ens diskurs blev allt mer ensam och avskild påverkade säkert dess senare acceptans av FN:s riktlinjer: efter att Oi Committee upphörde och de mer radikala miljöorganisationerna sänkte sina krav på strukturell förändring började flera socialistiska länder att ändra sin ställning vid UNCHE II och samtidigt att ägna sig främst åt sina interna problem innan de upplöstes. I slutet på 1980-talet började Kuba delta i FN:s miljöarbete och den kubanska

326

regeringens diskurs började påverkas av den västerländska tillväxtdiskursen (något som blir tydligt senare vid UNCED 1992).

Hur kunde man avsiktligt påverka relationen mellan mekanismer och kon-texten, det vill säga mellan den kritiska hållningen gentemot miljöförstöring och de internationella förhållandena? Detta skedde å ena sidan genom att lägga olika hinder, till exempel utestängning och marginalisering. Ett exem-pel är förnekandet av DDR:s rätt till deltagande i UNCHE I, vilket provoce-rade fram de socialistiska ländernas avhopp och frånvaro. Ett annat exempel på gallring var att hålla NGO:erna marginaliserade från själva konferensen och att skapa det separata Miljöforum. Det man gör i båda fallen är att man ändrar (begränsar) kontexten med syfte att påverka utfallet, alltså minska möjligheterna för extern påverkan på diskursens inkorporering och institut-ionalisering. Å andra sidan fick diskurserna som sammanföll med den rå-dande synen större utrymme i själva produktionen av den nya officiella dis-kursen, den västerländska tillväxtdiskursen.

Utifrån det ovan presenterade resultatet kan vi försöka sammanställa hu-vudmekanismerna, kontextens viktigaste element och utfallen som dessa åstadkom. Vi har sett hur diskursiva handlingar artikuleras med icke-diskursiva objekt i den sociala praktiken, det vill säga att diskursens utveckl-ing artikuleras med ekonomiska intressen och politiska strategier. Diskurser-na hjälper till att producera grunden för en viss uppfattning. Mekanismen är att en diskurs som är i linje med konventionerna (när den tolkas i en social kontext) ger som resultat ett agerande som passar med det rådande eller det som är allmänt accepterat. På det teoretiska-metodologiska planet har vi sagt att generativa mekanismer är krafter som utlöses och leder till utfall: man åberopar sociala mekanismer i avsikt att förklara den systematiska relationen mellan två enheter eller händelser. Mekanismen som social process har en särskild konsekvens för strukturen (mekanismerna förmår att producera hän-delser i världen). Mekanismerna producerar utfall efter att de har kommit i relation med de övriga förhållandena i kontexten (kontexten utgörs av en mekanisms relationer i tid och rum med andra objekt).

Inspirerad av Pawsons och Tilleys tidigare nämnda modell för en realist-isk förklaring,1327 utvecklar jag följande presentation av mitt resultat, med en sammanfattning av de tre elementen mekanismer, kontext och utfall för varje period. Dessa syftar på generativa krafter i form av mekanismer, nödvändiga förhållanden i kontexten och utfall i form av händelser. Mekanismer, kontex-tuella omständigheter och utfall för mina två analysperioder kan systematise-ras på följande sätt:

1327 En empirisk studie med en realistisk utgångspunkt: Pawson & Tilley (1997).

327

Perioden före UNCHE I:

Vi såg att de allt mer tydliga diskursiva manifestationerna kring miljö under 1960-talet utvecklades i relation till kritiska röster som började uppträda decenniet innan. Exempel på detta är den kritiska inställningen mot sättet att använda teknologin, den kritiska synen på människans relation till naturen och dess negativa miljökonsekvenser eller den kritiska inställningen till kol-oniala krig eller ett eventuellt kärnvapenkrig. Utan denna utveckling efter andra världskriget hade inte miljödiskurserna haft den bas på vilken de bör-jade utvecklas. Utan kritiska röster är det svårt att tänka sig utvecklingen av den självständiga sociala rörelsen kring miljöfrågor. Det är just den kritiska ställningen som är miljörörelsens väsentliga kvalitet och som ger stora delar av rörelsen dess antisystemiska karaktär. Denna sociala rörelse utvecklades också i relation till andra kritiska röster som ifrågasatte andra sociala förhål-landen (främst kring fred och jämställdhet). Därför utgör det kritiska synsät-tet som gav upphov till miljödiskursen och till miljörörelsen en mekanism. De väsentligaste kontextuella aspekterna som denna mekanism kom i kon-takt med och som bidrog till att producera det utfall vi har sett var:

• Märkbar negativ miljöpåverkan som manifesterades i utrotning av arter,

spridning av ohälsosamma föroreningar, försurning, obalans i flera eko-logiska system, natur- och miljöförstörelse som konsekvens av krig etc.

• Massproduktion (som hade blivit ett faktum efter andra världskriget och medfört stor belastning på miljön i form av föroreningar och resursex-ploatering) och dess följder, som samhällelig teknologisering, veten-skapens politisering och en viss misstro mot dess tillämpning.

• Kapitalismens problem med att ackumulera. • Kalla kriget, kapprustning och andra öppna militära konflikter och krig. • Utbredd rättviseanda som rörde många olika samhällsområden (befriel-

serörelse, fredsrörelse, antirasismrörelse, studentrörelse för utbildnings-reform, kvinnorörelse och jämställdhetsanda).

• FN:s kommande miljökonferens organiserad av ett internationellt legiti-merat FN.

Hur skulle utvecklingen av en allt starkare oavhängig och självständig miljö-rörelse med krav på politiska och ekonomiska förändringar ha varit om inte dessa kritiska röster hade inverkat i relation till dessa kontextuella faktorer? Utan den kritiska andan hade inte något ifrågasättande av dåtidens natur- och miljöförhållandena utvecklats och ingen växande miljörörelse hade skett. Utfallet blev de miljödiskurser som utvecklade en allt starkare självständig miljörörelse med krav på politiska och ekonomiska förändringar. Detta utfall skulle inte ha varit möjligt utan miljöfrågornas utveckling under 1960-talet just som en kritik av rådande omständigheter. Detta utfall innebar en riskabel

328

situation för den politiska stabiliteten och därför tar FN till åtgärder för att styra utvecklingen i en önskad riktning.

Perioden efter UNCHE I:

Resultatet av FN:s första miljökonferens blev en officiell styrning av mil-jöfrågorna. Då definierades vilka miljöproblemen var, då fastställdes de vik-tiga stegen för deras lösning och då fördes en politik för att verkställa dessa åtgärder. Den mest avgörande verksamheten i detta avseende låg under FN:s regi, till vilken lokala verksamheter på nationell nivå anpassades. Utan den styrningen hade frågan förmodligen försummats och inte erkänts och accep-terats av länder och ekonomiska aktörer. Man kan fråga sig hur det hade blivit om inte inkorporeringen hade ägt rum. Skulle man kunna tänka sig en styrning av frågan utan att ha inkorporerat den i den officiella dagordningen? Egentligen går det att föreställa sig att man kan utföra en viss påverkan utan att inkorporera frågan, men den skulle ha varit begränsad till bara några ak-törer. Det hade inte varit möjligt att institutionalisera miljöfrågorna och mil-jödiskursen och åstadkommit nya praktiker kring hållbar utveckling och ekologisk modernisering om inte en inkorporering där man kunde utöva hegemonisk styrning hade skett. Därför utgör den styrningen en mekanism. De kontextuella aspekterna som främst påverkade mekanismens kausala kraft för att utfallet skedde var: • En internationellt gynnsam kraftkonfiguration karaktäriserad av försva-

gade alternativa röster (å ena sidan kom de socialistiska länderna in till FN:s miljöarbete när Väst redan hade definierat frågan och å andra sidan låg de miljöorganisationer som var mer avvikande utanför FN:s offici-ella arbete).

• Kapitalismens utbredning: före detta kolonier utvecklade egen kapitalist-isk produktion, underutvecklade länder höll på att utveckla sina ekono-mier, de två socialistiska jättarna (Kina och Sovjetunionen) började visa tecken på kapitalistisk praxis, något som blev en vändning i riktning mot kapitalism så småningom.

• FN var legitimerat som ett politiskt och ett ekonomiskt organ på inter-nationell nivå. Med UNCHE I kom dessutom miljöfrågorna att bekräfta och förstärka detta.

• Allvarliga problem med planetarisk omfattning som klimatförändringar, energikriser och befolkningsökning, integrerade i en globaliseringsdis-kurs, gav ytterligare legitimering till FN som styrande organ.

I och med UNCHE I inkorporerades miljöfrågorna till FN:s verksamhet offi-ciellt. Utfallet av denna styrning av miljöfrågorna blev institutionaliseringen av miljödiskursen, vilken kom att utkristalliseras med begreppet hållbar ut-veckling och tog praktisk form med den ekologiska moderniseringen.

329

Att i analysen arbeta med både den diskursiva och den icke-diskursiva nivån blev inte problematiskt, eftersom dessa utifrån de utvecklade analytiska verktygen betraktades som dualitet (alltså som två skilda men samman-bundna delar som båda behövs för en fullständig beskrivning). Här finns det också en koppling till det som den kritiska realismen kallar för ”agentskap” (subjektens handling, till vilken vi tyvärr inte hade utrymme här fördjupa oss i). Relationen mellan det diskursiva och det icke-diskursiva löses på motsva-rande sätt som relationen mellan agentskap och struktur: man måste betrakta dem som sammanbundna delar med en intern relation (av nödvändig karak-tär) till varandra. I agentskap/struktur innebär detta att om subjekten slutar handla upphör strukturen samt att strukturen möjliggör vissa handlingar och inte andra. I relationen diskursiv/icke-diskursiv innebär, som vi har sett, att det diskursiva utför både styrning, förståelse och förvrängning av det icke-diskursiva och att det icke-diskursiva sätter gränser för det som är möjligt inom det diskursiva (något som också kunde utnyttjas i hegemoniskt syfte).

6.1.4 Några synteser för diskursforskningen Man kan presentera avhandlingens resultat i tre punkter som även kan vara intressanta för diskursforskningen generellt:

En diskursiv utveckling kan bli en utväg och ersätta en mer genomgri-pande strukturell förändring. De moderna miljöproblemen som gav upphov till miljödiskursen satte ett diskussionstema på dagordningen vilken röjde motsättningen mellan ekosystemet och kapitalismen. Man kan säga att mil-jödiskurserna, i olika grad, ansåg att privategendomens exploatering av na-turresurserna inom ramen för kapitalackumulation stred mot ekosystemets naturliga balans. Men de hegemoniska politiska och ekonomiska krafterna var inte beredda att lösa denna motsättning med en ändring av produktions-sättet och lösningen på problemet söktes inom kapitalismens ramar. För att dämpa eller undvika konflikter inkorporerades frågan i den officiella agen-dan och hanterades inom de politiska och ekonomiska sfärerna. Frågan in-stitutionaliserades och började styra olika aspekter av det vardagliga livet utan att förorsaka större konflikt eller oro. Man kan säga då att kraven på strukturell förändring löstes diskursivt, med vissa konsekvenser på politisk nivå.

Styrningen av den diskursiva utvecklingen skedde genom en process som fixerade ny betydelse, formade nya uppfattningar och legitimerade beteende. För att neutralisera alternativa diskursiva manifestationer blev det nödvän-digt att ändra den karaktär frågan hade från början, från negativt laddad fråga med sociala och politiska tecken till en positivt inriktad sådan med ekono-miska inslag. Sättet att uttrycka frågan och dess målsättningar behövde änd-ras för att passa de rådande politiska och ekonomiska diskurserna. Samtidigt som man formulerade de möjliga lösningarna positivt och fixerade en ny betydelse utvidgades diskursens konsumenter till en bredare publik: mening-

330

en var att göra alla delaktiga, genom att lansera det diskursiva uttrycket om en ömtålig planet som tillhör alla och idén att det finns ett sätt att driva ut-vecklingen framåt och samtidigt hålla kvar den bestående ordningen. Denna formation av uppfattningar var ett nödvändigt steg mot utvecklingen av be-greppet hållbar utveckling. Institutionaliseringen har inneburit nya handling-ar på olika områden och på olika nivåer, handlingar som inte bara legitimerar diskursen, utan diskursen legitimerar i sin tur just dessa handlingar som ”vägen till lösningen”.

En diskurs inkorporering i eller utestängning från den gemensamma dis-kursiva praktiken beror på dess grad av avvikelse från den hegemoniska diskursen. Eftersom diskurserna utvecklades i en redan existerande ordning positionerade de sig hierarkiskt och följde samma hierarkiska ordning som rådde i samhället i övrigt. Denna positionering skedde i relation till diskur-sernas grad av affinitet med den hegemoniska diskursen: ju större samklang med den desto större var utrymmet dessa diskurser fick för att uttrycka sig i den gemensamma diskursiva praktiken. Som resultat av utestängningen från den gemensamma diskursiva ”arenan” blev de diskurser som lyfte upp en alternativ syn utan möjlighet till större inflytande. Utanför den nya gemen-samma diskursiva praktiken blev det ännu svårare att tränga igenom därför att dessa diskurser var mindre sammanfallande med konventionerna. De sammanfallande diskurserna som delvis hade en annan vinkling av frågan fick inte heller något större utrymme eller spridningsmöjlighet. De diskur-siva manifestationer som inkorporerades var de som inte stred mot den rå-dande hegemoniska diskursen. De alternativa och motsatta utestängdes; de kom aldrig upp till den gemensamma arenan och följaktligen hanterades de aldrig officiellt. Man ser att det som avgör en diskurs’ inkorporering eller utestängning är den grad med vilken den sammanfaller med det etablerade systemet. Diskurserna som inkorporeras kan vara kritiska men inte stå i strukturellt motsatsförhållande.

6.2 Slutliga reflexioner om miljödiskursens institutionalisering Även om de här resultaten bara utgör ett bidrag till en förklaring kan jag avrunda diskussionen med några reflexioner baserade på dessa resultat. Min mening är att lyfta upp några relevanta frågor i relation till miljödiskursens institutionalisering och som fortfarande kan diskuteras med nya utblickar.

Efter Carsons bok tog den sociala hanteringen av miljöförändringar en ny vändning och fick en tydligare profil och började differentiera sig från andra diskurser. Att miljöfrågan och miljörörelsen tog fart på 1960-talet förstår jag inte separat från andra samtida fenomen, som nationella befrielserörelser i Tredje Världen, fredsrörelsen i i-länderna med rättvisekrav, studenternas

331

krav på reformer i utbildningssystemet, kvinnorörelsen med jämställdhets-kraven osv. De var alternativa manifestationer gentemot systemet i just spe-cifika frågor och de utgör en del av det som i världssystemteorin kallas för ”antisystemiska rörelser”.1328 Miljöfrågan visade sig inte bara vara krav på ett miljövänligare samhälle utan också tecken på ett allmänt behov av politiska förändringar. Mycket av frågans utveckling på 1970-talet var en konsekvens av en officiell reaktion på miljörörelsens formulerade alternativa förhåll-ningssätt inom vetenskapen och teknologin, som med Jamisons ord ”kombi-nerade den nya vänsterns politiska kritik med Carsons och andras ekologiska kritik”.1329 Miljörörelsen påverkades av de tilltagande ”antisystemiska” rörel-serna, vilka tog avgörande steg för att gripa makten över statsstrukturerna efter andra världskriget, då världsekonomins produktiva strukturer genom-förde den mest omfattande expansionen i modernitetens historia med följakt-liga ekonomiska och sociala konsekvenser som följd.1330 Även om miljörö-relsen inte hade en lika markant antisystemisk karaktär som befrielserörel-serna hade en stor del av den ändå en klar kritisk inställning mot det aktuella systemet, påverkad av både dessa antisystemiska rörelser och omständighet-erna som rådde i samhället i övrigt.

Det kan tyckas motsägelsefullt att en stor del av miljörörelsen som vi ka-raktäriserade som ganska antisystemisk på 1960- och 1970-talet så små-ningom kom att inkorporeras i (eller närmar sig till) systemet, med tanken på att det som karakteriserar de antisystemiska rörelserna är att de strävar efter att underminera systemet och inte att upprätthålla det.1331 För att förklara inkorporeringen av de antisystemiska miljörörelser som inte blev marginali-serade måste man göra det i ljuset av den hegemoniska processen. Det hand-lar om den hegemoniska gruppens skicklighet att omvandla dessa krafter till stöd i stället för att behålla dem som motstånd. Hegemonin handlar just om konsten att samla krafter och skapa konsensus.

Innan miljödiskursen blev inkorporerad visade den inte så många ”berö-ringspunkter” (vad gällde termer, begrepp och värderingar) med den rådande officiella (politiska) diskursen. Inkorporeringen innebar en process som gick från olikhet till större likhet, där ”beröringspunkterna” mellan båda diskur-serna blev allt flera så att den oavhängiga diskursen till slut inte fanns som en självständig diskurs längre. Den officiella politiska diskursen saknade miljöfrågan när denna började diskuteras brett och därför fanns det plats för en inkorporering, men inte utan att först ”rensa bort” begrepp och påståen-den som kunde utlösa alternativa positioner. Mekanismen som verkade var att vissa alternativa diskursiva manifestationer utelämnades, men likväl skulle man kunna påstå att dessa i vilket fall hade försvunnit därför att de 1328 De rörelser som bjuder motstånd mot systemet. Wallerstein (2007 [2004]), s. 146. 1329 Jamison (2003), s. 56. 1330 Wallerstein (2007 [2004]), s. 133. 1331 Om det paradoxala med de stora antisystemiska rörelserna i slutet av 1800-talet som resulterade i att systemet stärktes ytterligare se Wallerstein (2007 [2004]), s. 109 ff.

332

hade svårare att hävda sig på det politiska planet hos allmänheten, eftersom de oftast inte stod i samklang med konventionerna. Så var fallet med diskur-ser som uttryckte att grunden till problemet låg i det ekonomiska systemet, som Oi Committees och Kubas regerings diskurs, vilka vi har benämnt som antisystemiska diskurser. Att hävda att lösningen gick ut på att avskaffa de ”imperialistiska sätten att förhålla sig till Tredje Världen” eller att ifrågasätta ”profiteringen på naturresurser” blev inte emottaget av den officiella diskur-sen,1332 trots att Kubas regerings diskurs visar, åtminstone på en betydande punkt, en stor likhet med den hegemoniska västerländska diskursen: att ut-vecklingen innebär att man försöker kontrollera naturen med allt bättre tek-nologi.

Man kan förklara den kubanska regeringens närmande till FN:s miljöpro-gram utifrån det faktum att den har haft, liksom FN, också sitt fokus på ut-veckling. ECLAC:s linje om nationell utveckling under 1960-talet ansågs av den kubanska regeringen som en lösning för att komma över landets stora problem.1333 Att Kubas regering anammade dessa tankar om ekonomisk ut-veckling är inte anmärkningsvärt med tanke på att det också finns marxister som är ”developmentalister” och som också anser den ekonomiska tillväxten som viktig i lösningen av miljöproblemet.1334 En förklaring till denna ut-veckling är att Kuba, som socialistiskt land i ett kapitalistiskt världsekono-misystem, inte kunde hålla sig separerat från den utveckling och den kapital-istiska logik som drev de kapitalistiska ekonomierna, och för att anpassa sig till den övriga världen fick Kubas regering ändra sin egen logik.1335 Detta är även bevis på att de socialistiska staterna aldrig var autonoma frikopplade enheter utan de var alltid ”belägrade och agerade inom gränserna för det kapitalistiska världssystemets funktionssätt”.1336 Wallersteins förklaring att marxismen och liberalismen är sammanfallande när det gäller synen på mo-derniteten som framsteg och utveckling är dessutom väl passande med Eders tes att industrialismens diskurs om naturen baseras på utveckling och fram-

1332 Motsättningen mellan den hegemoniska diskursen och alternativa sådana i relation till denna punkt fortsatte senare, till exempel inom kraven på miljörättvisa, som rör inte bara klass, kön och etnicitet utan också ”de ekologiska konsekvenserna av imperialismen”. Foster (2002), s. 58. 1333 Efter andra världskriget skapade FN ekonomiska kommissioner för att främja Tredje Världens utveckling. ECLAC var kommissionen för Latinamerika och inom den utvecklades parallellt två inriktningar: den marxistiska beroendeteorin och den liberala ”structuralist eco-nomics”, men båda fokuserade på ekonomisk utveckling. 1334 Bland de 27 experterna som författade FN:s rapport Development and Environment fanns två kända marxister: Samir Amin och Ulf Himmelstrand. United Nations Conference on the Human Environment (1971), s. 8. Som sagt, marxismen, liksom liberalismen, har sina rötter i upplysningens tanke om progress. Mer om marxistiska och liberala developmentalister i Wallerstein (1979), s. 58 ff. 1335 Om socialistiska länders ändring av logik se Wallerstein (2005), s. 21–22. 1336 Wallerstein (2005), s. 69–70.

333

steg eller med Dryzeks tes att industrialismen utgör ramen för alla diskur-ser.1337

Kritiken och ifrågasättandet av de aktuella ekonomiska relationerna från en del av miljörörelsen, Oi Committee och Kubas regering syftade till stor del på det kapitalistiska systemet. Wallerstein hävdar att ett väsentligt ele-ment i kapitalackumulationen är att kapitalisterna ”inte betalar hela notan”1338 och därför har de kunnat gå med vinst: den kapitalistiska produktionen de senaste århundradena har inte fått betala för de ekologiska kostnaderna (ut-vinningen av naturresurser, föroreningen, förstöringen etc.). Wallerstein anser att detta är viktigt för att förstå eventuella lösningar på dagens miljö-problem. Han ser tre alternativ. Det första är att regeringarna ska kräva att företagen bär alla ekologiska kostnader, något som skulle pressa ner både profit och mervärde. Ett annat alternativ är att regeringarna ska ta hand om alla miljökostnader och finansiera dessa med skatter, något som i slutändan också påverkar kapitalackumulationen negativt. Ett tredje alternativ är att inte göra någonting alls, något som skulle leda till den katastrof som våra aktörer (miljörörelsen) har varnat för. Det verkar, säger Wallerstein i slutet på 1990-talet, som att det tredje alternativet håller på att vinna idag och det är därför som han menar att det inte finns någon väg ut inom det aktuella systemet: ”The present historical system is in fact in terminal crisis”.1339 De försök att reparera miljöskadorna och bevara den ekologiska balansen genom att införa regler som betyder ytterligare kostnader är inte rationella från kap-italismens synpunkt, eftersom ”they threaten in a fundamental way the possibility of continuing capital accumulation”.1340 Det innebär att de föränd-ringar som man har infört sedan 1980-talet (den ekologiska modernisering-en) inte kommer att lösa problemet, eftersom dessa förändringar (som inte påverkar kapitalackumulationen negativt) inte är tillräckliga. Stöd för denna tes kan vara det faktum att de förändringar i miljöriktning som gjorts de sen-aste tre decennierna inte har varit tillräckliga för att stabilisera jordens tem-peratur, bromsa klimatförändringarna, återställa ozonskiktet, stoppa utfisket och skogsskövlingen etc. Det var just detta problem, det aktuella sättet att ackumulera, som Romklubben förgäves försökte ge alternativ till och som symboliserades med uttrycket ”no growth”, som FN, FMI och Världsbanken reagerade emot och i stället pläderade för ännu mer tillväxt och utveckling.

Den utbredda kritiska andan på 1960- och 1970-talet som var så inherent miljörörelsens utveckling kan ses som en konsekvens inte bara av den tillta-gande miljöförstöringen och dess avslöjande utan också av den systemkris som vi presenterade tidigare. Kapitalismens oförmåga att fortsätta ackumu-lera i samma takt som tidigare genererade en upplösningsprocess av den 1337 Dryzek (1997), Eder (1996), Wallerstein (2007 [2004]), s. 41. 1338 Wallerstein (1999), s. 78 ff. och Wallerstein (2007 [2004]), s. 81 ff. 1339 Wallerstein (1999), s. 81 och 85. Illustrativt för denna tes är rubriken på ett av bokens kapitel: ”Ecology and Capitalist Costs of Production: No Exit”. 1340 Wallerstein (1999), s. 83.

334

geokultur som dittills hade hållit systemet samman.1341 Å ena sidan ser Wallerstein det som att samma processer som de som har dykt upp i vår ana-lys är bidragande till den systemkrisen: koloniernas befrielse, USA:s hege-moniska roll och utrikespolitik (särskilt Vietnamkriget) och Sovjetunionens relativt passiva attityd1342 (det ”imperialistiska” agerandet, som några av våra aktörer uttryckte det). Å andra sidan ser han att på det politiska och kultu-rella planet ”hade den kapitalistiska världsekonomins företagare förlorat systemets viktigaste stabilisator – de förtrycktas optimism”.1343 Vi har sett att den optimism som karakteriserade efterkrigstiden med sin välfärd inte längre fanns på 1960-talet och systemets oförmåga att ta hand om den negativa miljöpåverkan präglade miljödiskurserna före UNCHE I med en negativ karaktär. Detta satte en mycket central angelägenhet på FN:s agenda: att återfinna en samstämmighet för att driva frågan framöver.

Den konsensus som uttalas i Agenda 21 är delvis resultat av den politiska och ideologiska ”inramningen av miljödiskursen”, som till exempel Linder-ström talar om.1344 Men den är också resultat av den process som började med den gradvisa utestängningen av alternativa positioner två decennier tidigare. Utestängningen som mekanism för att nå konsensus och förverkliga hegemonin verkar inte ha varit något undantag som FN tillämpade bara vid UNCHE I. Efter millennieskiftet, efter krav från USA, avvisades Kubas premiärminister från FN:s Internationella Konferens om Finansiering av Utveckling, som var tänkt som ett tillfälle för världens ledare att enas om en politik för utveckling.1345 FN rubricerade senare mötets slutdokument som ”Monterrey Consensus”.1346 Utifrån andra perspektiv skulle man dock kunna hävda att utestängningen är resultat av majoritetens påtryckningar på avvi-kande beteenden, men det som är avgörande för utestängningen inom det perspektivet som jag tillämpar är graden av inkompatibilitet mellan diskur-serna, medan det specifika sättet att utestänga för att nå konsensus beror på den särskilda internationella kraftkonfigurationen som råder. Båda fallen ovan visar att den diskursiva utvecklingen står i relation till de sociala för-hållanden (maktförhållanden) som råder i samhället i övrigt.

1341 Wallerstein (2007 [2004]), s. 125. Wallersteins kallar denna process för ”världsrevolut-ionen 1968”. Vidare tas denna kris inom kapitalismen upp av Harvey (1990) och Jessop, Nielsen & Pedersen (1993). 1342 Wallerstein (2007 [2004]), s. 35. 1343 Wallerstein (2007 [2004]), s. 135. 1344 Linderström (2001). 1345 Mexikos president Vicente Fox accepterade USA:s president George W. Bushs påtryck-ningar att Kuba inte skulle delta på mötet. Eftersom Mexiko endast var värdland (detta topp-möte var inkallat av FN:s general sekreterare Kofi Annan) kunde inte Mexiko avvisa Kuba som land, men Mexiko lyckades pressa Fidel Castro att lämna mötet innan Bush anlände till detsamma. 1346 Se FN:s hemsida/Monterrey Consensus. Om man läser Castros tal från den 21 mars 2002 vid Monterrey innan han fick lämna mötet förstår man att hans och FN:s diskurser är ofören-liga eller (strukturellt) motsatta. Castros tal (både på spanska och på engelska) kan läsas på den kubanska regeringens hemsida.

335

Ytterligare en mekanism för att nå konsensus var neutralisering. Ett sätt att verkställa neutraliseringen av självständiga (eller oavhängiga) diskurser visade sig vara att föra in dem institutionellt, eftersom inkorporeringen krä-ver samklang med den rådande diskursen. Inkorporering och institutional-isering förhåller sig dialektiskt, därför att inkorporeringen egentligen inte slutförs innan en viss institutionalisering har skett. Och vice versa, i den mån man institutionaliserar, inkorporerar man. Det kan tyckas paradoxalt att denna process ansågs som en triumf av miljörörelsen själv. Efter UNCHE II uttryckte Jordens Vänner detta så här: ”The mood of environmentalists has become more politically active since Stockholm”,1347 något som var tecken på att en viss inkorporering redan hade ägt rum. När miljöfrågan inkorpore-rades i den hegemoniska politiska diskursen kom den att förstärka det poli-tiska och ekonomiska systemet genom att lösningarna till miljöproblemen ansågs finnas endast inom dessa ramar. Institutionaliseringen av miljöfrågan ändrade problematikens tyngdpunkt från social kritik mot en fråga av ut-vecklingskaraktär och teknisk karaktär, något som bidrog till att tona ner miljödiskursens ursprungliga kritiska och delvis antisystemiska karaktär.1348 Detta var viktigt för den senare utvecklingen av den ekologiska modernise-ringen. Det är just det som Hajer hävdar när han ser att det till skillnad från 1970-talets radikala miljörörelser har utvecklats ett nytt sätt att föreställa sig miljöproblemen: policydiskursen ekologisk modernisering gör gällande att miljöproblemen kan lösas inom det aktuella samhällets institutionella ra-mar.1349 I sin studie drar Boström just slutsatsen: ”[a]tt miljöproblem går att lösa inom ramen för det moderna samhällets strukturer är en grundsten i den ekologiska moderniseringens diskurs”.1350 Det är just detta som gör att ”[m]ed ekologisk modernisering, undviks större strukturella förändringar, det vill säga sådana förändringar som krävdes av många miljöorganisationer under 1970-talet”,1351 som Hansson hävdar.

FN:s roll med sina olika organ har varit avgörande för vidmakthållandet av den hegemoniska ordningen.1352 Det passar väl med vad Joseph hävdar i boken Hegemony, nämligen att det efter andra världskriget började utvecklas “a new period of international intervention and regulation including, most importantly, the Bretton Woods system of exchange convertibility as well as other US-dominated bodies and mechanisms like the UN, IMF, World Bank

1347 Friends of the Earth (1982b), s. 7. 1348 Detta har också uttryckts som en “avaktivering av miljödiskursens subversiva mekan-ismer” (min översättning). Santamarina Campos (2006), s. 128 ff. 1349 Hajer (1995), s. 3. 1350 Boström (2001), s. 294. 1351 Hansson (2008), s. 53. 1352 I juli 1944 grundades, i FN:s regi, Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken vid Bretton Woods-konferensen, i USA. Att säkra en internationell organisation som styrde de internationella ekonomiska transaktionerna inom ett visst ekonomiskt system var ett mycket viktigt redskap för att behålla hegemonin.

336

and GATT”.1353 FN:s roll var avgörande i den process där flera diskurser hade inkorporerats i den nya diskursiva ordningen och miljöfrågan började institutionaliseras. UNCHE I och inrättandet av UNEP var viktiga steg i detta sammanhang på 1970-talet. Uttrycket ”the new international order” som hade använts länge i FN:s sammanhang började också ta en mer konkret form under 1970-talet. Då deklarerade UNCTAD ”The New International Economic Order” som syftar på en rad ekonomiska åtgärder (vad gäller han-del, tariffreduktioner, finansiell och teknisk assistans etc.) för att främja Tredje Världens utveckling.1354 Wallerstein anser att denna nya internation-ella ordning är ett program för social förändring som är ”couched in the Ae-sopian language of the United Nations”.1355 Detta innebär å ena sidan att det har funnits en avsikt att integrera: FN:s plädering för en ”ny internationell ordning”1356 underlättar institutionaliseringsprocessen, eftersom en ”ny ord-ning” manar aktörerna att inkorporeras i relation till den och utelämna tidi-gare framställningar. Å andra sidan innebär det att skapa en positiv opinion som gynnar FN:s planer, något som i sin tur gynnar också länderna i centrum eller i semiperiferin.

Utvecklingen av den nya sociala ordningen bör ses som en konsekvens av kapitalismens globala triumf1357 och det innebär kvalitativa förändringar inför en kommande period. Wallerstein beräknar i sin analys (vid slutet av 1970-talet och med en anmärkningsvärd precision) 1990 som datumet för det soci-alistiska blockets fall.1358 Han ser att kapitalismens supremati på världsnivå är ett faktum och att Kina och USSR (som inte längre har socialistiska eko-nomier) börjar visa tecken på att överge sin socialistiska karaktär, vilket får relevans för de internationella relationerna. I denna ram har vi sett hur den kubanska regeringens diskurs inte längre kunde avvika helt och i stället bör-jade inkorporera några ord och tankar från den hegemoniska västerländska miljödiskursen i sin egen diskurs. Denna nya era av ekonomisk tillväxt som den västerländska tillväxtdiskursen pläderar för1359 kräver en ny internationell institutionell ordning inte bara inom den ekonomiska dimensionen utan också i övriga dimensioner. Den nya internationella ordningen är viktig inte

1353 Joseph (2002), s. 195. 1354 Den nya internationella ekonomiska ordningen syftar på FN:s general-församlings reso-lution 3202 från maj 1974: Programme of Action on the Establishment of a New International Economic Order (FN:s hemsida). 1355 Wallerstein (1979), s. 269. Med ”Aesopian language” menar Wallerstein att FN informe-rar en sak internt och säger en annan sak offentligt för att på detta sätt forma en viss uppfatt-ning bland allmänheten och leda bort tankarna från det riktiga innehållet. Wallerstein (1979), s. 269 ff och s. 282. 1356 “New international order” ger nästan femtonhundra träffar på FN:s hemsida och det syftar ofta på den ordning som FN kan, bör eller vill åstadkomma. 1357 Om ”kapitalismens globala triumf” se Thörn (2002), s. 13 ff. 1358 Wallerstein (1979), s. 96. 1359 Som vi diskuterade tidigare under verktyget vokabulär är tillväxten som lösning genom-gående i Our Common Future (formuleringarna “new era of economic growth” och “new era of growth” är återkommande i rapporten).

337

bara ur ett hegemoniskt perspektiv utan också som en homogeniserande pro-cess: den är viktig senare för att realisera den ekologiska moderniseringen.

I en studie som UNITAR gav ut 1977 anses lösningen på diskrepanserna och dispyterna kring miljöfrågorna vara tydligare regler,1360 men reglernas tillämpning förutsätter naturligtvis en maktkonfiguration som givetvis inte behandlas i FN:s dokument, men som jag har tagit upp i denna analys. I Our Common Future läser man (i ett avsnitt om “fred, säkerhet, utveckling och miljö”) att de globala riskerna kräver ”a new international programme for co-operation among largely non-governmental organizations, scientific bod-ies, and industry groups should therefore be established for this purpose”.1361 Vid UNCED, tjugo år efter UNCHE I, rubriceras ett av kapitlen i program-met Agenda 21 ”En internationell institutionell ordning”, där FN anser sig själv som katalysator av denna process.1362 Kritiken inom Väst mot inbland-ningen av FN:s organ i miljösammanhang fick inte samma spridningsmöj-ligheter som de officiella rösterna och ibland publicerades de mycket se-nare.1363 Idéerna utgör en del av de samhälleliga maktrelationerna, och idéer-nas distribution och reproduktion är beroende av institutionella nätverk. I detta fall utgjorde FN ett viktigt sådant. Ur ett annat perspektiv skulle man kunna säga att FN:s hegemonisering av miljöfrågan utgjorde det enda möj-liga utfallet i det aktuella ”risksamhällets era”, men en sådan tolkning bortser från de teoretiska utgångspunkterna som vår modell har tillämpat, eftersom den förutsätter att de motsättningar som länders gränser, militära pakter eller ekonomiska block genererar inte längre har någon relevans.1364 Institutional-iseringsprocessen, dvs. miljömålens förankring i samhällets ledande institut-ioner, kom att lösa upp separationen mellan ekonomi, politik och vetenskap i relation till miljöfrågan. Miljödiskursen utvecklades i en redan existerande ordning (med väl definierade politiska och ekonomiska diskurser) med ett särskilt sätt att framställa och strukturera, där andra alternativa betraktelse-sätt exkluderades.

1360 Levin (1977). En studie av UNITAR (United Nations Institute for Training and Re-search): Protecting the Human Environment. Procedures and Principles for Preventing and Resolving International Controversies. 1361 World Commission on Environment and Development (1987), s. 21. 1362 Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling (1993 [1992]), kapitel 38. 1363 Beträffande FAO:s försök att kontrollera skogsstrategin på världsnivå påstår en ekonom från Oxford och Cambridge att ”vi måste energiskt förhindra att FAO ska få tillgång till att definiera villkoren för att rädda de skogar som organisationen ännu inte har förstört”. Muzio i: Hoffmann (1998), s. 282; min översättning. I relation till Världsbanken skriver Vandana Shiva: ”The most important step in biodiversity conservation is to control the World Bank’s planned destruction of biodiversity”. Shiva (1993), s. 152 (jag nämner Shiva i det här sam-manhanget därför att hon utbildades och doktorerade i Kanada). Detta går stick i stäv med vad FN ansåg, att ”the World bank can support environmentally sound projects and policies”. World Commission on Environment and Development (1987), s. 18. Ytterligare exempel på detta finns i Shiva (1989) och bland de övriga författarna i Sachs (1993) och Mies & Shiva (1993). 1364 Beck (1994 [1986]), s. 47.

338

Med institutionaliseringen spreds miljöfrågan från miljörörelsen till det övriga samhället. Inkorporeringen av frågan i agendan för den politiska sfä-rens högsta nivåer gjorde att den spreds till samhällets alla sociala skikt via utbildning, reklam, styrmedel, politiska budskap etc. I samma mån som frå-gan allt mer blev en del av vardagen för resten av samhället började miljörö-relsen inta olika positioner inför spörsmålen. Detta var något som Jamison beskrev på följande sätt: “Medan proteströrelsen splittrades av ideologiska dispyter växte miljöproblematiken i betydelse”.1365 Om miljörörelsens splitt-ring inte innebar en försvagning var det i alla fall inte en förstärkning, något som bidrog till en smidig inkorporering. Här kan vi konstatera att det handlar inte bara om en enkel inkorporering av några diskurser utan processen har en dialektisk sida: dessa diskursers inkorporering innebär att andra aktörer eller diskurser blir allt mer isolerade (det var fallet med de antisystemiska föränd-ringsdiskurserna efter UNCHE I). Denna dialektiska relation handlar ur ett gramscianskt perspektiv just om hegemonisering.

Att miljödiskursen spreds till allmänheten i samband med dess institut-ionalisering fick som konsekvens att miljöproblematiken växte i betydelse, men diskursen var redan homogeniserad och utlöste inte längre skilda tolk-ningar som resulterade i alternativa och antisystemiska politiska positioner. ”A decade after Stockholm, attitudes […] was more conciliatory”, säger McCormick i sin analys av miljörörelsen.1366 Aktörernas positionering som konsekvens av ideologiska aspekter började mattas av i den andra perioden, när miljöfrågorna hanterades officiellt som separerade från den traditionella politiken. Idén att miljöfrågorna inte har något med höger-vänsterpolitik att göra utvecklades. Den officiella diskursen tog upp idén att ”miljön är varken vänster eller höger” utan neutral, något som redan fanns i miljöorganisation-ers diskurser.1367 Att inte ifrågasätta (eller ta avstånd från) idén om politisk neutralitet och oavhängighet i en värld som var helt uppdelad mellan Öst och Väst, Nord och Syd, rika och fattiga etc. kom att sammanfalla med och stödja den hegemoniska västerländska tillväxtdiskursen. Standardiseringen av det diskursiva sker endast i en gemensam diskursiv och social praktik och där ser man att denna idé om frågans neutralitet i relation till höger-vänsterskalan upprepades senare av olika grupper som var väl etablerade i politiken.1368

1365 Jamison (2003), s. 7. 1366 McCormick (1995), s. 179. 1367 Jordens Vänner sade, till exempel, i relation till miljöfrågan att ”this issue transcends the old ideological squabbles of the left and right”. De Bell (1970), s. 314. Och inför UNCHE I skrev Jordens Vänner: […] “nobody has a monopoly on wisdom – neither rich nor poor, capitalist nor communist, western nor eastern, northern nor southern”. Friends of the Earth (1972), s. 164. 1368 Det svenska Miljöpartiet de gröna skrev i en broschyr inför valet 2002: ”Valet står inte mellan höger och vänster. Det finns en annan väg – den gröna och långsiktigt hållbara. Det går varken åt höger eller vänster utan framåt” (denna är egentligen en parafrasering av Her-

339

Diskursen och den aktör som praktiserar den förhåller sig dialektiskt till varandra. Diskurserna är inte separerade från ”bärande” organisationer och individer, och därför har diskursens inkorporering också medfört miljöorga-nisationernas inkorporering.1369 Den nya lagstiftningen inom miljöområdet tvingade miljöorganisationerna att införskaffa mer specialiserad personal och förstärka sin närvaro närmare maktens centrum, hävdar den nordameri-kanske juristen Cary Coglianese.1370 Därför fortsatte miljörörelsen inte längre med sin protesttaktik utan använde sig av, som han hävdar, ”traditional in-sider political strategies” i stället. Och här menar jag inte Världsnaturfonden, som var en samarbetsinriktad organisation1371 och hade blivit inkorporerad tidigt, utan jag menar här främst de som Boström benämner som konfrontat-ionsinriktade miljöorganisationer, till exempel Greenpeace. Detta kan natur-ligtvis diskuteras, men min analys sammanfaller exempelvis med Jamisons perspektiv.1372 Den inkorporering av miljörörelsen som han talar om utgör en oundviklig konsekvens av diskursens inkorporering. Kritiska diskursanalyti-ker som Fairclough och Wodak varnar för att det intellektuella arbetet, inte bara av diskursanalytiker utan också av nya sociala rörelser som miljörörel-sen, kan bli inkorporerat: ”their work is constantly at risk of appropriation by the state and capital”.1373 Klaus Eder syftar också på detta när han säger att environmentalismen (de tankar som karakteriserade miljörörelsen särskilt i vår första analysperiod) skapade ett symboliskt universum som inte längre kontrolleras eller kan åberopas som rörelsens egendom.1374 Även ekosoci-alisterna Naess och Evernden ansåg detta på 1970-talet och riktade sin kritik mot “the mainstream environmental movement for participating in a di-scourse on terms defined by the industrial establishment”.1375

Förutom förändringen i miljöorganisationerna1376 utgör förändringen i mil-jöfrågan från naturskydd till restaurering också tecken på inkorporering. Det går att påverka naturskyddsarbetet trots att man befinner sig utanför etablis-semanget (till exempel med motstånd och direkta aktioner), men inte restau-reringen av miljöförstörelsen. För att återställa skadade miljöer krävs formell

bert Gruhl, den legendariska ledaren för de gröna i Tyskland, som på 1980-talet hade slo-ganen ”Weder links, noch rechts, sondern vorn”). 1369 Denna fråga har diskuterats av Boström (2001), Jamison (1993) och (2003), McCormick (1995). 1370 Coglianese (2001), s. 99. 1371 Boström (2001), s. 26. 1372 Jamison (1993), (2001) och (2003). 1373 Fairclough & Wodak (1997), s. 281. 1374 Eder (1996), s. 208. 1375 Hornborg (2001), s. 35. 1376 Till exempel ändrade Greenpeace sitt organisationssätt mot forskning och lobbying, som ett stort ekonomiskt företag. Jamison (2003), s. 78, 115 och 121 och Jamison (1993), s. 56–57. Greenpeace utvecklade också en roll av konsult till industrin: Hajer (1995), s. 262. Även om Greenpeace fortsatt med direkta aktioner utgör de nämnda nya områdena en stor del av deras verksamhet. Ett annat exempel är Jordens Vänners deltagande i USA:s officiella politik genom aktivt stöd till Jimmy Carter 1976, som diskuterades tidigare.

340

presentation av projekt, en accepterad organisation, auktorisation för att verka etc. Eftersom man behöver ha rätt eller tillstånd att utföra återställ-ningsåtgärder, man måste följa lagstiftningen och man ofta involverar andra aktörer i själva processen kräver restaureringsarbetet en viss etablering eller inkorporering i systemet.1377 Ett exempel på detta är Chipko-rörelsen i Indien, som började som civil olydnad mot den ”patriarkaliska kapitalismen” för att rädda naturresurser,1378 men ”sysslar numera inte bara med resursskydd utan också med ekologisk restaurering”1379 (något som har inneburit arbete med utveckling av policyer och studier av miljöförstörelse).

Miljöproblemet ansågs vara en social och politisk angelägenhet att ta itu med. Ett sätt att lösa problemet var att inkorporera diskurser till den nya institutionella sfären och dess nya diskursiva praktik. Vi ser att den maktha-vande gruppens skicklighet består i att nå konsensus genom att förhindra oliktänkandets diskursiva manifestationer att nå vissa forum. Inkorporering-en av en diskurs i den hegemoniska linjen underlättas när de aktörer som bär upp den också är de som bestämmer vilka frågor som ska diskuteras och hur de ska diskuteras. Detta resultat visade även en studie om den diskursiva kampen kring Öresundsbron där författarna ger exempel på hur ”motdiskur-ser marginaliserats och hur aspekter av deras argument har inkorporerats i den dominerande diskursen”.1380 I vårt fall skulle man även kunna säga att det handlade om att ”absorbera” några av dem inom sitt projekt (de som sammanfaller ideologiskt och värderingsmässigt). Med detta försöker man dessutom, som Gramsci hävdar, ge intryck av att kraftåtgärderna (till exem-pel utestängning eller osynliggörande) har stöd i majoritetens konsensus.1381 Eller med andra ord, att ge intryck av att de olika och heterogena målen har förenats bakom ett gemensamt mål: hållbar utveckling. Detta är det som Gramsci syftar på med att nå kulturell enighet och exemplifierar, för att kunna agera ”kollektivt”, med en gemensam föreställning kring ett be-grepp.1382 Miljödiskursen (med begreppet hållbar utveckling och processen ekologisk modernisering) får en ny dimension i den ideologiska neutrali-seringen vid andra hälften av 1980-talet.1383 Denna nya dimension karakteri-

1377 Om den tilltagande ”juridiseringen” av UNEP:s olika program för ”conservation” se Desai (2004). 1378 Shiva (1989) och Shiva (1993). 1379 Nationalencyklopedin (1998), (Chipko-rörelsen). 1380 Dekker Linnros & Hallin (2000), s. 104. 1381 Gramsci (1999 [1947]), vol. 5 s. 81. 1382 Tyvärr går den etymologiska relationen mellan föreställning och begrepp förlorad på svenska (concepción/concepto i min översättning och concezione/concetto i Gramscis origi-nal). Gramsci (1999 [1947]), vol. 4 s. 209 f. och vol. 5 s. 22. 1383 Som jag tidigare har påpekat syftar olika författare på lite olika saker med ekologisk modernisering, ibland på en diskurs, ibland på en teori och/eller en faktisk utveckling. I denna avhandling betraktar jag den både som en process, kapitalismens anpassning till de nya eko-logiska kraven, och diskursen som därtill har utvecklats. Intressanta diskussioner kring det kan ses i Hajer (1995), Dryzek (1997), Redclift & Woodgate (1997), Buttel (2000), Öst (2007), Hansson (2008).

341

seras inte bara av globalisering av kapitalet utan också av globalisering av de nya diskursiva aspekterna (hållbarhet, miljövänlighet, ekologiskt producerat, miljömärkt etc.).1384 Institutionaliseringen av miljöfrågan innebar att inget annat än den officiella miljöpolitiken ansågs tillhöra miljöfrågan.

När några av de diskursiva manifestationerna om miljön utskilde sig från den rådande diskursen (till exempel Jordens Vänners och Greenpeaces) ver-kade de som identitetsskapande, men när diskursen inkorporerades, som Jamison hävdar, förlorade den sin skarpa kant och blev bredare och diffus.1385 Han säger att när miljörörelsen blev etablerad som aktör i den globala miljö-debatten förlorade den en stor del av sin ursprungliga identitet: den globala miljödebatten är i hans ögon resultat av miljörörelsens upplösning,1386 något som överensstämmer med mitt resultat på den diskursiva nivån. En av ten-denserna som utvecklades inom miljörörelsen var att förändra historiens kurs för att rädda planeten och mänskligheten. Det fick inte gehör i etablisse-manget. Däremot övertogs idén om att förbättra exploateringsteknikerna för att kunna bruka naturen på ett sätt som tillät ett fortsatt utnyttjande. Föränd-ringen gick från idén att det inte kan finnas utveckling om den inte är hållbar (tes som utvecklas ur The Limits to Growth) till idén att det inte kan finnas hållbarhet om man inte bedriver (ekonomisk) utveckling (som är tesen i Our Common Future). Denna idé att dagens ekonomiska tillväxt kan vara miljö-vänlig är en viktig grund för utvecklingen av både den västerländska till-växtdiskursen och den ekologiska moderniseringen. Även Hajer, som inte delar de radikala kritikernas syn på Our Common Future, tillmäter rapporten betydelse i detta avseende.1387 Dryzek hävdar att hållbar utveckling har en inneboende koppling till fortsatt ekonomisk tillväxt.1388

I relationen mellan produktion och reception av kulturella produkter på-verkas uppfattningssättet av ”modes of perception” och ”modes of appro-priation”, och det avser också kampen om användningen av kommunikat-ionsmedlen för att påverka vad, när och hur något ska publiceras. Massmedi-erna, som vi påpekade tidigare i relation till monopol över informationen, är i händerna på specifika sociala grupper med specifika politiska och ekono-

1384 Det är det som Fairclough kallar för ”teknologisering av diskursen” i den “nya kapital-ismen” (när det diskursiva får en annan karaktär just i slutet av 1980-talet, då en period med nya kännetecken började); Fairclough (1996a), Chouliaraki & Fairclough (1999). Andra analyser som också visar denna period som en ny fas är Imperiet av Hardt & Negri (2003 [2000]) och Globalization Unmasked av Petras & Veltmeyer (2001). Ytterligare en författare som pekar på en sådan ändring är Thörn, som hävdar att kapitalismens globala expansion fick sitt genombrott under 1980-talet. Thörn (2004), s. 37–38. 1385 Jamison (2003), s. 19. 1386 Jamison (1993). Han säger också att miljörörelsen tvingades ta ställning i allt mer poli-tiska frågor och den ursprungliga miljöaktivismens motstånd fick karaktär av grön politik. Inkorporeringen av delar av miljörörelsen och dess diskurser sker som ett sätt att behålla hegemonin och är en av de viktigaste aspekterna i vidmakthållandet av det aktuella samhällets rådande förhållanden, förklarar de Paiva Duarte (1999). 1387 Hajer (1995), s. 8–9, 12, 26, 74, 99 ff. 1388 Dryzek (1997), s. 123 ff.

342

miska intressen. Som vi såg är möjligheterna att producera och distribuera texter svårare för dem vars diskurser inte sammanfaller med den hegemo-niska diskursen, något som bidrar till att ge den diskursiva praktiken en sär-skild ideologisk karaktär. Det som påverkar mottagandet är inte bara hur budskapet är presenterat och formulerat utan också vem avsändaren är.1389 Om ett budskap som har en positiv klang och inte strider mot konventioner-na dessutom kommer från en legitimerad källa som FN, har det sannolikt större chanser att bli anammat av majoriteten. Diskursen blir hegemonisk när den lyckas få inflytande inom common sense och utlöser passande ideolo-giska element som gör att den anammas. Kampen för hegemonin innebär också att skapa en länk av kongruens mellan diskursens innehåll (mål och värderingar) och gemene mans common sense, baserad på konventionerna. När ”miljön” integrerades i samhälleliga verksamheter (som kurser på uni-versitet, företagspolicyer, politiska mål etc.) genererades som konsekvens beteenden som ansågs vara politiskt korrekta (”miljövänliga” beteenden). Det har också påverkat den officiella diskursens smidiga mottagande att den lyckades relatera offentliga diskursordningar (såsom politik, lagstiftning, vetenskap, utbildning etc.) med privata domäner (återvinning, återhållsam-het, familjeplanering etc.).

Institutionerna existerar aldrig utanför den konkreta handlingens kontext, de är ”inherently spatiotemporal”,1390 hävdar Jessop. Det innebär att institut-ionerna finns i en specifik tid och sker i ett specifikt rum. Därför har vi sett den institutionella brytpunkten för vår periodindelning, UNCHE I, inte bara i relation till de konkreta handlingar som FN och de övriga aktörerna utförde i relation till sina identiteter, intressen och strategier utan också i relation till (som konsekvens av) andra materiella stora förändringar som ägde rum i världen, till exempel den presenterade krisen inom kapitalismen1391 med sina närrelaterade konsekvenser. Om institutionerna finns i en specifik tid och sker i ett specifikt rum innebär det att institutionaliseringen också följer samma logik. Den institutionaliserade diskursen (förankrad i politiska, eko-nomiska och utbildningsrelaterade institutioner) medför en ny praxis hos allmänheten som upprätthåller de diskursiva elementen med sin vardagliga verksamhet. Miljödiskursens institutionalisering och nya praktik sker samti-digt som den ”nya ekonomiska ordningen” utvecklas och blir tydligast med den process som började på 1980-talet och som Hajer kallar för ”ekologisk modernisering”. De nya sociala praktikerna som den institutionaliserade diskursen innebär (inom forskning, politik, näringsliv, reklam, utbildning osv.) medför förändring i organisationen, policyn och/eller politiken som drivs.1392 Dessa nya sociala praktiker kan, har vi sagt, illustreras med ekono- 1389 Føllesdal, Valløe och Elster (1990 [1977]), kapitel 1. 1390 Se Jessop (2001), s. 1226. 1391 Harvey (1990), Jessop, Nielsen & Pedersen (1993), Wallerstein (2007 [2004]). 1392 En intressant framställning om den vändning som denna institutionalisering förorsakade inom näringslivet från häftigt motstånd mot environmentalism till ”proactive environmental

343

miska företags miljöpolicy, politiska partiers ekologiska program, universite-tets miljökurser, grundskolans miljöutbildning, allmänhetens deltagande i återvinningsåtgärder etc. Miljöfrågans institutionalisering kännetecknas med andra ord av nya praktiker.

Denna process kan ses innefatta ännu en dialektisk relation. Förutom so-ciala praktiker som anpassas till diskursen kan man också se att diskursen anpassas till sociala praktiker. Å ena sidan kan man se den ekologiska mo-derniseringen som kapitalismens anpassning till miljödiskursen å andra sidan institutionaliseringsprocessen som miljödiskursens anpassning till kapital-ismen. Institutionaliseringen är på detta sätt en process av social reprodukt-ion. Den största förändringen när diskursen institutionaliseras är utveckling-en av en ny diskursiv och social praktik som upprätthåller de rådande synsät-ten och värderingarna. Det gäller att förhindra att alternativa diskurser (strukturellt motsatta diskurser som också utvecklades i den nya diskursiva ordningen) vinner utrymme och används av alternativa positioner. Detta sker genom att utestänga oförenliga diskurser (en del antisystemiska) och inkor-porera eller integrera dessa som helt eller delvis sammanfaller med konvent-ionerna och den rådande politiska diskursen (den västerländska tillväxtdis-kursen).

Den katastrofbilden som miljörörelsen målade upp det första decenniet omvandlades i denna process till den harmoniska och hoppfulla bilden av ett hållbart samhälle. Det är intressant att se att den kritik i negativa termer som riktades mot ”systemet” fram till 1970-talet och förslag till lösning utifrån fatalistiska framställningar tog en allt mer positiv karaktär i samma mån som diskursen institutionaliserades. De diskursiva manifestationerna i den första perioden präglades av kritik och motstånd mot den samhälleliga praxisen och uttryckte ofta problemen i negativa termer, som vi har diskuterat. Från UNCHE I 1972 till WCED:s rapport 1987 sker en ”positivisering” av frågan. Den rådande diskursen (genom FN) hade lyckats rädda frågan från den nega-tiva ”tyst vår” till den positiva ”hållbar utveckling”. Tredje Världens syn på miljöproblemen pekade på kolonialism, fattigdom, orättvisor etc. medan FN:s diskurs från början hade betoning på ”improve”, ”development”, ”co-ordination” etc.

När frågan hade fått den nya (institutionella) statusen lanserades begrep-pet sustainable officiellt. Att mynta ett nytt begrepp, säger Bourdieu, har inte som främsta mål att kommunicera något nytt utan att förmå gemene man att erkänna en ny ”auktoritetsdiskurs”.1393 Därför var det nödvändigt att skapa en ny politisk vokabulär för den nya diskursen, med sina egna identifikations-

management” kan läsas i boken From Heresy to Dogma, av Andrew Hoffman, något som återspeglas i bokens metaforiska titel. Hoffman (2001). 1393 ”Discurso de autoridad”. Bourdieu (2001 [1982]), s. 22. I denna referens har jag utgått från den spanska översättningen som, liksom det franska originalet, använder ordet ”diskurs” och inte ordet ”language”, som den engelska översättningen använder (”language of autho-rity”). Jfr Bourdieu (1982), s. 31 och Bourdieu (1991 [1982]), s. 48.

344

och referenstermer, med sina egna metaforer och eufemismer, så att den kunde skapa nya specifika associationer. Detta var säkerligen riktat till ge-mene man men om man ser det ur ett annat perspektiv kan man tänka sig att det också (och kanske främst) riktades till det politiska etablissemanget, eftersom det var nödvändigt att nå en viss politisk enighet kring begreppet innan hållbara mål kunde börja tillämpas i olika praktiker.1394

Hållbarheten innebär, diskursivt, både kritik och riktlinjer. Det som är sä-reget med begreppet hållbarhet är att det sammanför det förflutna (det tradit-ionella, det icke hållbara) med framtidsbilder (det ”hållbara samhället”). Det sammanfattar (eller innehåller) en stor del av miljöhistorien, miljöutveckl-ing, miljödrömmar och miljöstrategier. Därför spelar det en nyckelroll i den aktuella miljödiskursen och genom att fokusera på detta begrepp kan man se både den kulturella formativa processen som byggde upp diskursen och den politiska påverkan av den diskursiva praktiken och styrning av dess prak-tiska konsekvenser (begreppet hållbar utveckling föregår och ger grunden för ”ekologisk modernisering”). Med andra ord och utifrån Hedréns perspektiv, diskursen utgör en meningskapande aktivitet och generativ kraft som produ-cerar föreställningar och strukturerar utsagorna och handlandet. En diskurs utgör både underlag till förändring (med förmåga att presentera nya insikter) och ett moment av samhällelig reproduktion, genom att bekräfta värderingar som står i samklang med det rådande politiska och ekonomiska systemet. Man kan säga att i stället för att ha funnit ett begrepp som fokuserade på förändring, omställning eller nedläggning (som flera mer eller mindre anti-systemiska diskurser på 1960- och 1970-talet föreslog) fann man, som sam-manfattande centralt begrepp, ett begrepp som symboliserar lösningen med tonvikt på bevarande (hållbart/sustainable), med idén att hålla kvar den be-stående ordningen (och detta syftar inte bara på naturen). Termen ”sustainable” kommer från latin med betydelsen ”hålla uppe” och det sam-manfaller med och förstärker den ”konservationistiska” idén att ”hålla uppe det som finns”. ”Sustainability as a policy goal” (mer än som faktisk föränd-ring) bidrar att bibehålla de nuvarande sociala relationerna.1395 Det verkar inte vara en tillfällighet att just Världsnaturfonden, organisationen som myn-tade begreppet hållbar utveckling, var samma organisation som pläderade starkt för ”konservationismen”, i vilken Världsnaturfonden inkluderade ”be-varandet av de kulturella arven”.1396

Hållbar utveckling kan också ses i relation till förändringarna i de diskur-siva uttrycken kring ordet ”utveckling”. På nästan fyra decennier hade man lyckats förändra den negativa klangen i uttrycket ”underutvecklade länder” till den positiva klangen i ”utvecklingsländer”. Detta var också viktigt i myn-tandet av begreppet hållbar utveckling, som redan från början fick positiva

1394 Redclift & Woodgate (1997), s. 64. 1395 Redclift & Goodgate (1997), s. 67. 1396 World Wildlife Fund (1968), s. 38 och 39.

345

associationer. Ordet ”utveckling”, med sina positiva konnotationer, innebar både det aktuella ekonomiska systemets anpassning till de nya miljökraven (det ekonomiska system som ansågs vara problemet skulle nu ekologiskt moderniseras) och Tredje Världens länders fortsatta utveckling (den utveckl-ing à la Väst som hade kritiserats skulle nu bli hållbar). Man ser här en kopp-ling mellan styrningen av ekonomiska relationer och produktionen av dis-kursiva uttryck, till exempel ”hållbar utveckling” och ”utvecklingsländer”, något som styrker den nödvändiga relationen som finns mellan den materi-ella verkligheten och den diskursiva dimensionen. På ett jämförbart sätt som Linderströms studie visade att en viktig aspekt för att nå konsensus mellan de olika intresseorganisationerna var den likartade bilden mellan den gamla rådande industrimodernitetens diskurs och den nya diskursen om ekologisk modernisering,1397 har diskursen om hållbar utveckling passat med diskursen om ekonomisk utveckling och utvecklingsländer.1398 Den positiva betydelse som diskursen om utveckling hade tagit decennierna efter andra världskriget var en viktig faktor för att institutionaliseringen av miljöfrågan, med tonvikt på utveckling, skulle ske smidigt.

Begreppet hållbar utveckling är både socialt konstruerat och menings-skapande (producerar kunskap, fixerar betydelse och formar uppfattningar) och det har haft stor påverkan på olika samhälleliga sfärer. Behov av kapital-ackumulation i samband med privat egendom av naturresurser har förstärkt tanken om naturen som kontrollerbar och spelat roll i tanken om att kunna hålla den ”ekologiska” balansen (en av de grundläggande idéerna i hållbar utveckling). Dessutom har ”framstegstanken” som har utvecklats sedan upp-lysningstiden spelat en viktig roll, eftersom allt som har relation till hållbar utveckling anses vara uttryck för framsteg.1399 Utveckling, progress, tillväxt etc. är ord med positiv klang därför att de alla innehåller idén om förbättring och progression. Användningen av dessa ger texterna en viss futurism och det har präglat en del av uttrycken i detta sammanhang (”Vår gemensamma framtid”, ”Tillväxtens gränser”, ”Agenda 21” etc.). Samuelsson kommer också fram till i sin studie att diskursiva uttryck om framsteg och utveckling ofta definieras som tillväxt, så att ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling ses som kompatibla med hållbar utveckling.1400 Det är just därför att begrep-pet hållbar utveckling innebär idén om progress som det har anammats av

1397 Linderström (2001). 1398 Kopplingen mellan ekonomisk utveckling och utvecklingsländer var tydlig redan i rappor-ten Development and Environment, United Nations Conference on the Human Environment (1971). 1399 Trots en annorlunda ansats inom diskursanalys kommer Inboden (2005) till en liknande slutsats i sin avhandling. Han ser framsteget som en representation som inte bara definierar framstegets innehåll utan som en sorts ”framstegspropaganda” som aktivt påverkar publiken i riktning mot en viss uppfattning. 1400 Samuelsson (2008), s. 244, 249 ff., 254 ff., 303 och 342.

346

skilda strömningar, till exempel av både marknadsliberaler och marxister.1401 Termen ”sustainable” användes i den ekonomiska disciplinen sedan länge, så att klassiska diskurser om ekonomisk tillväxt sammanfaller med hållbar utveckling, begrepp som utvecklats just inom den västerländska tillväxtdis-kursen. Begreppet antyder att planeten kan bevaras med samma ekonomiska system som vi har idag, alltså med samma nivå på exploateringen av naturre-surserna under en lång tid. Den positiva klangen som begreppets association till framsteg visade, användes för att positivt påverka idén om behovet av ännu mer ekonomisk tillväxt. På detta sätt låser begreppet hållbar utveckling miljöfrågan inom det aktuella systemets ramar.

6.3 Epilog Den senaste av FN-miljökonferenser (Rio+20) heter United Nations Confe-rence on Sustainable Development, begrepp som har varit etablerat på den politiska agendan i ett par decennier och är fortfarande gällande. Nu har vi sett hur detta diskursiva uttryck utvecklades och kom att omfatta många av de tidigare diskursiva manifestationerna kring natur och miljö. Hållbar ut-veckling inbegrep också sociala, ekonomiska, ekologiska och kulturella di-mensioner. Denna nya sammanfattande diskurs kom att prägla den miljödis-kursiva ordningen sedan dess officiella presentation 1987. Hållbar utveckl-ing har haft en stor samhällelig återverkan och kommit att legitimera en spe-ciell samhällsutveckling och omorganisation, den s.k. ekologiska moderniseringen. Nu, när vi har dokumenterat förhistorien till diskursen hållbar utveckling, kan vi i ljuset av det resultatet vidare analysera nya sam-tida företeelser. I det följande kommer jag att presentera några aktuella pro-blem som rör hållbar utveckling i den politiska, den ekonomiska och den kulturella sfären och som gör fortsatta studier i frågan relevanta.

1. Den första stora utvecklingen av begreppet hållbar utveckling för att ta kon-kret form sker vid UNCED, den stora miljötoppkonferensen i Rio 1992. Där utformades Agenda 21, programmet som skulle leda implementeringen av hållbar utveckling på lokal nivå. Agenda 21 är ett mycket ambitiöst program som systematiskt beskriver hur det lokala arbetet för att motverka miljöför-störing och orsakerna till fattigdom bör ske för att skapa förutsättningarna för en hållbar utveckling. Men efter Riokonferensen 1992 går det att skönja två stora problem på det politiska planet. Det första gäller viljan att anpassa sig till begreppets målsättningar och predispositionen att komma överens internationellt, till exempel om åtgärder för att bromsa klimatförändringar.

1401 Dryzek (1997), s. 132. Till exempel användes begreppet flitigt av den kubanska delegat-ionen vid UNCED 1992. Castro (1994).

347

Som jag skrev i avhandlingens inledning var misslyckanden att genomföra den internationella överenskommelsen för att minska ländernas utsläpp (Kyotoprotokollet) ett stort nederlag för FN:s miljöarbete. Förstår länderna hållbar utveckling på olika sätt, ger olika länder olika prioritet till hållbar utveckling eller har inte alla accepterat idén? Intressant att studera i det här fallet är: hur stor är den konsensus som finns, eller gäller den bara de teore-tiska målen men inte de praktiska stegen dit.

Ett annat problem på detta plan relateras till svårigheterna att operational-isera begreppet hållbar utveckling. Efter flera år av diskussion och debatt kring begreppet, med risk att det skulle förlora sin användbarhet och inte längre tjäna som katalysator, ansågs en operationalisering av begreppet nöd-vändigt för att man med konkreta parametrar skulle kunna se hur en ekolo-gisk hållbar utveckling såg ut. Målet var att lättare kunna tillämpa och driva fram de konkreta program och andra specifika åtgärder som var tänkta att leda utvecklingen till ett samhälle som är mer ekologiskt hållbart. Inom denna ram utvecklade Världsnaturfonden tillsammans med andra NGO:er ett instrument för att mäta hållbar utveckling. De kriterierna som de använde var en kombination av ekologiskt fotavtryck (mått på energi och resurser förbrukade per person) och det av FN utvecklade levnadsnivåindexet (ett sammansatt mått i tre dimensioner av mänsklig utveckling: förväntad livs-längd, utbildningsnivå och BNP). Det första året som dessa två index använ-des tillsammans var 2006 och det visade att bara ett land i världen hade nått en hållbar utveckling, Kuba. I Living Planet Report 2006 läser man: ”No region, nor the world as a whole, met both criteria for sustainable develop-ment. Cuba alone did, based on the data it reports to the United Nations”.1402 Med lågt värde på fotavtryck och högt värde på levnadsnivå var Kuba det enda land som föll inom gränserna för den definierade hållbara utveckling-en.1403

Meningen med begreppet hållbar utveckling i den av FN hegemoniserade diskursen hade varit att anpassa kapitalismen till de ekologiska kraven (eko-logisk modernisering) och inte införa tanken om ett skifte till ett annat eko-nomiskt system. Efter detta obekväma faktum, att man bara i ett socialistiskt system hade nått en hållbar utveckling utifrån det utvecklade instrumentet, justerades indexsammansättningarna något åren därpå. Ett till synes tekno-kratiskt problem ledde till ett nytt bekymmer som nötte ytterligare på an-vändbarheten i begreppet hållbar utveckling. Att detta oförväntade resultat inte blev en ”nyhet” och inte spreds via media är ytterligare ett exempel på den typ av mekanismer som vi har sett verka i relation till den diskursiva dimensionen. Resultatet av Living Planet Report riskerade att legitimera en av diskurserna som aldrig accepterades inom den FN-styrda diskursiva prak-tiken. Med andra ord: rapportens resultat och den senare hanteringen av den 1402 World Wildlife Fund (2006), s. 19. 1403 Strömdahl (2010), s. 11.

348

bekräftar både riktigheten i vårt val av alternativa diskursiva manifestationer och det resultat som vår analys har visat.

Som bekant är begreppen inte statiska, nya krafter och nya konfiguration-er gör att de utvecklas vidare. Några av de gamla aktörerna finns inte längre, andra finns kvar men har förändrats och nya aktörer har dykt upp. Man kan säga att allt eftersom man når en viss konsensus (som en sorts dialektisk syntes) utvecklas nya element som oundvikligt kommer i konflikt med varandra och som för utvecklingen vidare. Dessutom börjar miljöfrågan och diskursen om hållbar utveckling bli svagare efter de stora misslyckanden som de senaste miljötoppmötena (Köpenhamn 2009, Cancún 2010 och Rio 2012) har inneburit. Frågan är vilka nya diskursiva konfigurationer som hål-ler på att utvecklas för att vi ska komma över det aktuella läget, eftersom samtalen kring hållbar utveckling verkar börja komma till en sorts stagnat-ion. Den ekologiska moderniseringen med sin tilltro till den teknologiska utvecklingen, marknadsekonomin och den miljöansvariga samhällsstyrning-en har bidragit till idén att en bra tillväxt skulle kunna bidra till att komma till rätta med hushållning av naturresurser och leda oss till ett hållbart sam-hälle.

2. Följaktligen blir begreppet ”hållbar tillväxt” (sustainable growth) vanligt på 2000-talet, och det har blivit ett populärt och alltmer etablerat begrepp i samhällsdebatten. Det påminner oss om dessa sociala krafter i vår analys som ville fortsätta med samma typ av ekonomisk utveckling som tidigare och som pläderade för tillväxt. ”I både Sverige och EU har ’hållbar tillväxt’ blivit ett nyckelord i strategier för hållbar utveckling” skriver Peter Söder-baum, ekologisk ekonom.1404 På FN:s hemsida får man tusentals träffar om man söker på ”sustainable growth” och ”sustainable economic growth”. Be-greppet ser man också på officiella inrättningars och myndigheters hemsidor: Sida, Regeringskansliet, EU etc.1405 Sveriges innovationsmyndighet, Vin-nova, använder som motto ”forskning och innovation för hållbar tillväxt” och ”med hållbar tillväxt menar Vinnova en långsiktigt ekonomisk tillväxt som samtidigt är hållbar ekologiskt och socialt”.1406 Liksom Vinnova anser Lissabonprocessen att ”stimulera miljödriven teknisk och affärsmässig ut-veckling i vilken miljöinnovationer, miljöanpassade investeringar och ekoef-

1404 I förordet till boken Hållbar tillväxt – möjlighet eller motsägelse? Andrén (2005), s. 3. 1405 Med ”hållbar tillväxt” (ett av deras prioriterade områden) syftar Europeiska kommission-en på att ”främja en resurseffektivare, grönare och konkurrenskraftigare ekonomi”. Ur: ”En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla”, s. 5 (Europeiska Kommissionens hemsida). På EU:s webbportal läser man: ”Miljöskyddet står visserligen i centrum, men åtgärderna kan också bidra till ekonomisk tillväxt genom att främja innovation och nyföretagande”. 1406 Vinnovas hemsida.

349

fektiviseringar” skulle påskynda den tidpunkt då den hållbara tillväxten nås.1407

Att man når hållbar utveckling genom ekonomisk tillväxt är också ge-nomgående i UNCSD:s slutdokument The Future We Want 2012. Vid detta tillfälle användes inte bara begreppet ”sustained economic growth” utan det tillkom ”equitable growth” och “inclusive growth”, som syftar på en tillväxt som skapar större möjligheter till alla genom att minska ojämlikheter och minska social exkludering. I ett dokument som saknar konkreta åtgärder (vilket var kritiken som NGO:erna riktade mot det) utgör dessa begrepp en diskursiv utveckling som verkar som en utväg för att inte behöva göra struk-turella förändringar.

Hur kommer det sig att det gamla begreppet ekonomisk tillväxt nu har blivit ”hållbar ekonomisk tillväxt”? Är det en direkt följd av hållbar utveckl-ing? I Agenda 21 delades hållbar utveckling i olika dimensioner: naturresur-ser och biofysiska områden separeras kapitelmässigt från den sociala och den ekonomiska dimensionen.1408 Det skulle inte finnas bara en ekologisk dimension utan det skulle också finnas en social hållbar utveckling och en ekonomisk hållbar utveckling. Denna sistnämnda kan vara grunden för ut-vecklingen av idén om en hållbar tillväxt, en sorts tillväxt som anses vara ekologiskt hållbar.1409 I själva Agenda 21 förekommer begreppet hållbar till-växt i relation till den hjälp som utvecklingsländerna borde få för att komma ur sin nuvarande ekonomiska efterblivenhet, det vill säga få det stöd som kan ”bidraga till att uppnå en hållbar tillväxt och en hållbar utveckling”.1410

Denna idé om hållbar tillväxt står i opposition till många av de föreställ-ningar som ledde fram till begreppet hållbar utveckling. Tillväxten anses här vara nyckeln bakom välståndet och skapa överskott, som bl.a. kan användas för att lösa miljöproblemen. Så talar politiska och ekonomiska ledare om tillväxt idag. Vi såg i vår analys att denna idé fanns tidigt inom FN. Men den ständiga tillväxten som den neoklassiska ekonomin förespråkar ifrågasattes av flera av våra aktörer, inte bara därför att de sociala skillnaderna bara ökade det senaste århundradet utan också därför att den kräver en ständig exploatering av naturresurser och stor förbrukning av energi.

Många andra liknande begrepp har använts i detta sammanhang. Till ex-empel nämnde jag tidigare ”natural capitalism”, den kapitalism som till skillnad från den traditionella kapitalismen (som inte värderar naturresurser-na och ekosystemet i sina monetära kalkyler) tar dessa kostnader på allvar i

1407 Andrén (2005), s. 48. Detta moment kallas av teoretiker inom hållbar tillväxt för ”frikopp-ling” (”decoupling”), då BNP-tillväxt frikopplas från miljöbelastning och ohållbar förbruk-ning av naturresurser. Se vidare Andrén (2005), s. 48 ff. 1408 Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling (1993 [1992]): Agenda 21. 1409 För en genomgång av relationen mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbar utveckl-ing i EU och Lissabonprocessen se Andrén (2005). 1410 Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling (1993 [1992]), s. 13. (”achieving sustainable growth and development” i den engelska versionen).

350

sin bokföring eller redovisning.1411 Det har också talats om ”sustainable capitalism”, den som Al Gore propagerar för, en sorts kapitalism som kan tillförsäkra hållbar ekonomisk tillväxt. Det handlar om att införa ändringar (att ekologiskt modernisera) som kan garantera en långvarig kapitalism, som Romklubben förespråkade när de ville just värna kapitalismen från den kol-laps som de förutsåg.

3. Hur kan det vara möjligt att det efter alla varningar om miljökriser, klimat-förändringar, skador på planetarisk nivå etc. fortfarande pläderas för ekono-misk tillväxt? Kanske kan ett kulturellt perspektiv bidra till att ge klarhet i frågan. Det finns författare som anser att kulturen bör ses som den fjärde pelaren i hållbar utveckling, förutom miljön och den ekonomiska och sociala dimensionen. Kultur anses vara ett nyckelelement i hållbar utveckling efter-som ”peoples’ identities, signifying systems, cosmologies and epistemic frameworks shape how the environment is viewed and lived in. Culture shapes what we mean by development and determines how people act in the world”.1412

Den kulturella mångfalden har uppmärksammats de senaste decennierna och blivit en viktig dimension inom FN:s miljöprogram, som Agenda 21 påvisar. UNESCO anser det viktigt att beakta de kulturella skillnaderna för att bemöta de ekonomiska, sociala och miljörelaterade problemen på världs-nivå. Den kulturella mångfalden betraktas här som en ”nyckeldimension” av hållbar utveckling och samtidigt hävdas att en strategi för hållbar utveckling inte kan vara kulturellt neutral,1413 något som innebär att den lingvistiska mångfalden som utvecklingsfaktor anses allt viktigare. UNESCO ser den lingvistiska och kulturella mångfalden som en källa till social sammanhåll-ning, interkulturell dialog och hållbar utveckling och betonar ”the im-portance of investing in cultural diversity as an essential dimension of inter-cultural dialogue, since it can renew our approaches to sustainable develop-ment”.1414 Det betyder alltså att en hållbar utveckling måste ge utrymme åt olika sätt att uttrycka sig om själva begreppet hållbar utveckling. Detta kan tyckas paradoxalt med tanke på den konsensus som man försökte nå några decennier tidigare. Begreppet hållbar utveckling skulle kanalisera de olika synsätten till bara ett men det gav upphov till en mångfald olika tolkningar. Hållbar utveckling är resultat av en process där många olika synsätt konver-gerade till en hegemonisk (och homogen) sådan och nu argumenterar man för att behålla eller återinföra en kulturell mångfald. Därför skulle en teore-tisk diskussion kring detta också kunna vara givande.

1411 Hawken, Lovins & Lovins (1999). 1412 Nurse (2006), s. 37. 1413 UNESCO (2009), s. 24. 1414 UNESCO (2009), s. 1.

351

Att den kulturella dimensionen har fått relevans i debatten igen beror på att den påverkar tolkningen av vad hållbar utveckling är eller borde vara. Hållbar utveckling har kommit att få olika nyanser beroende på de kulturella ståndpunkter varifrån man tolkar den. Det handlar inte bara om olika eko-nomiska och politiska intressen utan också om olika föreställningar om värl-den. Ofta sägs det att ursprungsbefolkningar har en annan inställning till naturen och hushållningen med naturresurser.1415 Det är klart att om ett sam-hälles föreställning om naturen formas utifrån samhällets egen praktik i re-lation till den natur som det samhället möter kan inte alla samhällen ha samma syn på naturen, trots en tilltagande homogenisering ekonomiskt, poli-tiskt och kulturellt på senare tid.1416 Tredje Världens förvästligande (Wes-ternization) har inneburit spridningen av marknadsekonomin och en livsstil inrotad i individualism och konsumism som anses vara ett problem för håll-bar utveckling. Vi har sett att mångtydighet och inneboende motsättningar i begreppet hållbar utveckling lämpar sig för skilda tolkningar, och olika sätt att tala och skriva om naturen och miljöproblem kan leda till oenigheter. Studier av diskurser om natur och miljöfrågor kan bidra till en bättre förstå-else av miljöfrågor i undervisningen, utveckling av politiska plattformar och program, förslag på lösningar etc. därför att föreställningarna (conceptions) påverkas diskursivt av de begrepp (concepts) de bygger på. Därför kan en realistisk diskursanalys, som betraktar både den materiella praxisen och dess sociala konstruktion, ge en nyttig förklaring och kasta nytt ljus över frågan ur ett sådant kulturellt perspektiv.

1415 Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling (1993 [1992]): Agenda 21, kapi-tel 26: ”Att erkänna och stärka ursprungsbefolkningars och deras samhällens roll”. 1416 För en introduktion till olika syn på naturen och dess kulturella bakgrund se Angelöw & Jonsson (1994), s. 36 ff.

352

Summary

From ‘Silent Spring’ to ‘Sustainable Development’: A Critical Discourse Analysis of the Development of the Environmental Issue 1962–1987

Background and aim Over the last few decades, environmental issues have become increasingly more important in political, economic and social contexts. Despite the fact that the environment is often presented as an issue in relation to which there is consensus, it is actually fraught with disagreement. For instance, UN summit meetings on the environment in the last few years have not resulted in agreements as regards measures to counter climate change and the exploi-tation of natural resources. The purpose of this dissertation is to study the development of the environmental issue from a discourse perspective and try to show how the aforementioned consensus was formed, something which also contributes to an understanding of the disagreements and controversies that the issue provoked. The dissertation covers the period between the pub-lication of Silent Spring in 1962 and the introduction of the concept sustain-able development by the UN in 1987.

The attention paid to nature in the 1960s and the new way of speaking and writing about it established the environment as a category and made possible the rise of environmental discourse. The present study tries to ex-plain how the discourse on the environment and environmental problems has been constructed through showing how various actors view nature and the environment and how they formulate problems related to those areas. To investigate how the different views and representations were generated and how environmental problems were defined, the analysis also includes those social processes that impacted the development. This is done to pinpoint the aspects of discourse which are related to power and reveal those mechanisms that operated to incorporate certain discourses and exclude others from the emergent hegemonic view on the issue.

Empirical material and methodological framework The present study employs critical discourse analysis as its method, seeing discourse as a social practice which is both constituted and constitutive. In other words, this perspective assumes that discursive practices have great ideological impact, since they can contribute to the production and reproduc-tion of societal structures. The way in which different actors have expressed themselves and contributed to the formation of environmental discourse is studied in texts. In critical discourse analysis, data collection is about using

353

texts that are relevant to the research question and that can be related to an institutional sphere. In the present study, this sphere is constituted by the practice which was developed in the late 1960s in preparation for the 1972 UN Conference on the Human Environment and which established a new discursive order that coordinated a number of discourses which had been independent until then.

The core of the empirical material comprises Rachel Carson’s Silent Spring, texts by the environmental organizations WWF, Friends of the Earth and Greenpeace, the UN-commissioned report Only One Earth and official UN documents on the environmental issue. On the basis of the data selection principle of discourse analysis to include actors from different discursive practices, reports were also chosen from the Club of Rome and Oi Commit-tee International (young scientists who tried to influence the upcoming UN Conference on the Human Environment). Moreover, on the basis of the se-lection principle of discourse analysis to aim for varied material and include analyses of “atypical” discourses to achieve a better holistic view, texts from the government of Cuba dealing with environmental questions have also been studied (the Cuban government is seen here as a contrasting actor in relation to the West in the international context, and one which played a considerable part on the stage of international politics during the Cold War). This extensive and diverse empirical material is approached through a prede-fined analytical model.

The study starts out from a realist position, which means that the analysis presupposes a reality which is independent of its own social construction and assumes that things do not happen at random but that there are underlying causes that generate events and processes. One methodological consequence of this approach is the need to find the causes and mechanisms that generate events in order to be able to try to explain the development of environmental discourse. Using critical discourse analysis as a method and with support from critical realism, an analytical model is constructed for studying those social forces that produced and determined the discourse. Following Norman Fairclough’s three-dimensional framework for analyzing discursive events, the analysis is divided into the dimensions text, discursive practice and so-cial practice. For each one of these dimensions, specific analytical tools have been developed. This form of discursive analysis and the application of this model constitute a relatively deductive approach.

The dimension text, which concerns the level of language, aims to map the foundations for the actors’ construction of social relations. For this di-mension, the study applies the analytical tools vocabulary (to investigate word choices), grammar (to find patterns in forms of expression), cohesion (to describe the rhetorics of a text in terms of presenting its own objectives), and structure (to show how things are combined in order to create a certain image). The dimension discursive practice concerns the level of institutions and aims to find out how the text has been produced and how it is distributed

354

in society. For this dimension, the study applies the analytical tools intertex-tuality (to show influences from other texts and the development of new configurations), interdiscursivity (to make visible the relation to new and traditional discourses), coherence (to examine the parts of the text as a meaningful whole which shows concord between the views of producers and consumers), and force and control (to find out what type of action the text performs and who manages and controls text production).

Finally, the results of the analysis of these two dimensions are then con-textualized in the dimension social practice, which concerns the historical and macrosocial level and aims to relate the analysis of text and discursive practice to the general social context. Here, the present study develops three analytical tools on the basis of the three foundational elements of CDA for this particular dimension: historical development, ideology and hegemony. The tool dialectical relations is used to identify tensions and conflicts which generate discursive manifestations and impact the development of discours-es. The tool ideological aspects is used to find contextual aspects and discur-sive elements which, taken together, trigger the interpretation of discourse with certain associations, which in turn contribute to the standpoint taken up by the actors. The tool hegemonic processes is used to identify the struggles going on among actors to dominate the discursive order. These analytical tools are applied in connection with a dialectical view and the critical real-ism abstraction method for detecting structure, something which is crucial for identifying generative mechanisms.

These three dimensions do not only constitute an analytical progression but also involve a methodological order which moves from description to explanation. The study moves from a description of the texts which uses sociolinguistic analysis, on to an interpretation of the production and circula-tion of the texts in an institutional context, and finally arrives in an analysis of ideological and hegemonic struggles in the general social context. In rela-tion to the last dimension, Antonio Gramsci’s theory of hegemony and Im-manuel Wallerstein’s world-systems theory are particularly relevant for analysis.

Results of the analysis Despite divergences between the different discourses a number of common traits have been identified. Before the UN Conference of the Human Envi-ronment in 1972, the texts contain a certain common vocabulary and there is a consistently critical and negative description of the situation and the envi-ronmental problems, for instance through word choices like environmental destruction, environmental crisis, underdevelopment, silent spring. The years after the 1972 UN Conference on the Human Environment, when the question had begun to be institutionalized by the UN, there is a tendency to a more positive tone in the description of environmental problems and their possible solutions, for instance through word choices like quality of life,

355

wellbeing, ecological stability, assistance, development. Shortly before the conference on the environment in Nairobi in 1982 and the years after the problems were increasingly defined in positive terms and the image of disas-ter from the previous period was replaced with a more hopeful vision. Some telling examples of this tendency are developing countries, ecological capi-tal, a new era of economic growth, a common future and sustainable devel-opment.

In terms of the actors’ own objectives and in terms of the way in which they characterized the problem, similarities between their discourses can be identified. The UN, the report Only One Earth and to a great extent also the WWF claimed that it was possible to improve the situation through technical developments, state control and management, and assistance and aid to poor countries. These ideas were partly present in the Club of Rome as well, alt-hough their first report suggested another view on economic growth. After the UN Conference on the Human Environment in 1972, however, the dis-course of the Club of Rome started coinciding more and more with the other discourses mentioned above. These discourses, in terms of their starting points and solutions, were characterized by a Western point of view and economic development (growth). For the purposes of this dissertation, there-fore, this cluster of discourses is defined as the Western discourse of growth.

Another cluster of discourses can be seen in Oi Committees, in the Cuban government, and, before the 1972 UN Conference on the Human Environ-ment in Stockholm, also in the discourse of Friends of the Earth. These dis-courses considered the environmental problems as primarily related to the current economic and political system and they applied a perspective of jus-tice, since they thought that environmental problems impact those who are weak and poor the most. In contrast to the Western discourse of growth, they defined the powerful countries and their economic and political systems as guilty. In their view, the basic reasons for environmental problems were capitalism, imperialism and neocolonialism. In a world system theory per-spective, these actors can be seen as part of the wider anti-systemic move-ment and they are characterized by a third world perspective. Since they regarded structural societal change as the solution for environmental prob-lems, this cluster of discourse is defined as the anti-systemic discourse of change.

In the second dimension, discursive practice, the analysis concerns the production and circulation of texts and the discourses are related to an insti-tutional context. When the environmental issue started to be discussed in a more institutional setting in the late 1960s (in the space created by the UN for this issue inside its organizational framework), it developed as a new discursive order. The report Only One Earth, which the UN commissioned for the 1972 environmental conference, served as the agenda and provided the UN with an opportunity to lay down the course of action. The institu-tional framework of the UN regulated the subsequent production and distri-

356

bution of discourses and the result was a greater similarity between discours-es. At this point the Western discourse of growth takes on institutional form and provides guidelines for future environmental work, for instance within UNEP and the later environmental conference in 1982. Those actors who were closest to the standpoint of the UN acquired access to more advanta-geous positions. For instance, the WWF was the only environmental organi-zation that participated in the UN environmental conference in 1972, which indicates that the implementation and organizational rank of discourses cor-respond to the extent to which they coincide with or diverge from hegemonic discourse. The relation between discourses that constituted the Western dis-course of growth did not only take place in language or discourse but also took on an organizational and institutional form, for instance in the partner-ship that developed among UNEP, WWF and IUCN. The anti-systemic dis-courses of change, on the other hand, did not engage in institutional contact with each other.

Friends of the Earth assumed a markedly different stance from the one held by the UN in the years around the 1972 Conference on the Human En-vironment, but they did not really maintain close contact with the other anti-systemic actors. The demands of Friends of the Earths for structural changes diminished over time and their discourse turned increasingly more congruent with the stance of the UN and more involved with the prevailing Western discourse of growth. Similarly, Greenpeace in the beginning displayed a divergent modus operandi through its preference for direct action, despite close contacts with the media, authorities and well established researchers and notables in the West. However, since Greenpeace did not demand struc-tural societal changes the organization did not depart from the stance of the UN and therefore was not marginalized, but instead gradually incorporated in the new discursive practice related to the environment and other political institutional practices. The Club of Rome failed to convince others of the idea of alternative growth (a different way of accumulating capital), despite its cultural affinity with the UN and the Western discourse of growth. De-spite its global focus, the analysis of the Club of Rome lacked a critique of prevailing power relations, something which also prevented it from gaining ground among anti-systemic discourses of change. The Club of Rome soon changed its discourse about the limits of growth and adapted to the Western discourse of growth. After the dissolution of the Oi Committee in the mid-1970s, only the discourse of the Cuban government remained out of the anti-systemic ones. When the Cuban government started approaching the envi-ronmental work of the UN in the late 1980s, their discourse as well started incorporating words and utterances from the Western discourse of growth, something which became clear later at the conference in Rio in 1992.

In the third dimension of analysis, social practice, it is clear that the envi-ronmental issue, as a new discursive order, was generated by the circum-stances that had been prevalent since the 1950s, especially those obvious

357

environmental damages that had resulted from the technological revolution and mass production, but also political and economic conflict. During the 1960s, pollution and nature conservation were discussed without really relat-ing these aspects to economic and political conditions. However, under the influence of the broad focus on peace and justice at the time, the environ-mental issue turned increasingly social and critical. In the early 1970s, sev-eral of the actors analyzed in the present study connected the issue to nation-al and international power relations, such as injustice, war, and colonialism, but this connection receded gradually during the 1980s.

The struggle for hegemony was fought in a common social and discursive practice, where discourses were homogenized and consensus was created. The report Only One Earth served as a set of guidelines which contributed to the authorization of the hierarchical relation between the West and the Third World and promoted further development in the direction of a free market economy; all of this part of the UN political strategy of only one earth. The contributions that were accepted for the conference were chosen very care-fully, but the selection of views that was performed in relation to the steering documents of the conference was not enough as a mechanism for safeguard-ing hegemony. In addition, the UN was allowed to determine the course of events through excluding the socialist countries and the radical environmen-tal movement from the conference. Many NGOs found questions relevant which diverged sharply from the developmental stance of the UN: the Vi-etnam War and its environmental consequences, Western aid projects in the Third World which make it possible for international companies to make a profit and have a negative impact on the environment, multinational oil companies, the green revolution, nuclear power and nuclear weapons. Con-sequently, procedures or mechanisms like selection and exclusion were cru-cially important for the homogenizing of discourse, and applied by the UN alongside the definition of the environmental issue and the hierarchical clas-sification of its content. The establishment of environmental discourse meant that the different discourses were socially structured. The way in which the actors related to each other and to institutions, that is the structure, benefited one type of action at the expense of another, and it is obvious that those dis-courses that coincided with conventions and with the stance of the UN were heeded to a greater extent and privileged. The legitimacy that the UN had acquired as a guardian of both peace and the world economy contributed to further empowering a discourse which had become more and more hege-monic - the Western discourse of growth.

The UN, as a hegemonic group, incorporated that part of the environmen-tal movement which could be assimilated to its environmental project (that part which did not radically question the prevailing economic and political system). After the 1982 UN Conference on the Human Environment, Green-peace and Friends of the Earth started taking up a position which was more distanced from the wave of leftist politics and radical deep ecology propo-

358

nents. Friends of the Earth started working more on solving problems within the framework of the system, for instance through finding alternative forms of energy and suggesting various types of tax and other instruments of con-trol in relation to the environment. Greenpeace continued with direct action but also started incorporating more general questions and establishing itself as an organization for environmental research which can provide environ-mental advice and expertise. Over time, then, parts of the anti-systemic envi-ronmental movement were incorporated and the UN turned these forces into support rather than allow them to remain as resistance. The environmental issue was institutionalized after a number of different environmental dis-courses had been incorporated in the new discursive order, something which reflects the fact that it was not just a question of trying to stop the prolifera-tion of alternative ideas, but also of trying to incorporate part of these sub-versive ideas in the hegemonic project. This applies also to the Cuban gov-ernment, which had become more and more isolated, but which now started showing signs of approaching the environmental politics of the UN.

In conclusion, the critical voices about mankind’s relation to nature and about the negative environmental consequences of that relation which devel-oped in the 1960s constituted a mechanism, which concurred with the obvi-ous negative environmental impact of mass production, the accumulation problems of capitalism and the prevalent focus on justice to create critical discourses on the environment and an environmental movement which de-manded radical societal change. After the 1972 conference on the human environment, the management of the environmental issues by the UN consti-tuted yet another mechanism, which concurred with an internationally bene-ficial configuration of power and global environmental problems to institu-tionalize environmental issues and environmental discourse. This process paved the way for the later development of sustainable development and ecological modernization.

Concluding remarks The environmental issue was not only about a more environmentally-friendly society but also included a general need for social and political change. Despite the fact that the environmental movement did not have an anti-systemic character to the same extent as the liberation movement against colonial powers, it still adopted a clearly critical stance in relation to the prevailing system. The environmental problem was seen as a social and political question which must be dealt with and one way of solving it was to incorporate discourses in the new institutional sphere and its new discursive practice.

In order to prevent alternative or structurally opposite discourses from gaining ground and reaching certain forums, the hegemonic group excluded anti-systemic discourses and incorporated those discourses that coincided, wholly or in part, with the conventions and the prevailing political discourse.

359

To absorb some other oppositional discourses in the project (those that were compatible in terms of ideology and values) was about the ability of the heg-emonic group to turn these forces into support instead of resistance. Hegem-ony is precisely a question of gathering forces and creating consensus. When the environmental issue was incorporated in the hegemonic political dis-course, it operated to strengthen the prevailing political and economic sys-tem since the solution for environmental problems was seen as possible only within this framework. The Western discourse of growth promoted not only economic growth but also a new international institutional order (which is clearly visible in Agenda 21). This turned out to be important not only in terms of hegemony but also as a homogenizing process to realize the ecolog-ical modernization. The institutionalization of the environmental issue changed the focus of the problem from social critique to a question about development and technology, something that helped tone down the original critical and anti-systemic character of environmental discourse.

The process of institutionalization, in other words the anchoring of envi-ronmental objectives in the main institutions of society, came to resolve the separation between economy, politics and science in relation to the environ-mental issue. “The environment” was integrated in societal activities as po-litical goals, company policies, teaching objectives, and so on, to create a sense of correspondence between the content of the discourse and the com-mon sense understanding of the man on the street. As a consequence, some behaviors were coded as politically correct (“environmentally-friendly” be-haviors). The institutionalization of the environmental issue, which is char-acterized by new practices, operated to relate public discursive orders (such as politics, legislation, science, education, and so on) to private domains (recycling, restraint, family planning and so on). The institutionalized dis-course created a new public practice, which maintains the elements of dis-course through being integrated with everyday activities.

From the 1972 UN Conference on the Human Environment to the 1987 report from the Brundtland Commission, the environmental issue changed from being understood as a negative to an increasingly positive matter. The image of disaster that was presented by the environmental movement during the first decade was transformed in this process into a harmonious and hope-ful image of a sustainable society. The concept of sustainable development can also be seen in relation to changes in the discursive use of the word ”de-velopment”: over four decades the negative connotations of the term ”under-developed countries” had been changed into the positive impression of ”de-veloping countries”. When the environmental issue had been incorporated and achieved its new institutional status, the UN officially launched the con-cept of sustainable development. This concept symbolizes the solution which emphasizes conservation, in other words the idea of maintaining the prevail-ing order. The term “sustainable” coincides with and strengthens the “con-servationist” idea of “sustaining that which is already in place”. The concept

360

sustainable development which was developed precisely within the Western discourse of growth coincides with classical discourses of economic growth and suggests that the planet can be saved with the same economic system that we have today. The association of the concept with progress had a posi-tive impact on the idea that we need even more economic growth. In this way, the concept of sustainable development confines the issue within the framework of the prevailing system and also contributes to a preservation of current social relations.

361

Resumen (Summary in Spanish)

De “primavera silenciosa” a “desarrollo sostenible”. Un análisis crítico del discurso sobre el desarrollo del asunto medioambien-tal 1962–1987.

El contexto y los objetivos La cuestión del medio ambiente ha tomado un lugar cada vez más preponde-rante en el contexto político, económico y social en las últimas décadas. A pesar de que esta cuestión se suele presentar como algo sobre lo que existe consenso, hay grandes divergencias. Las cumbres de la ONU de los últimos años, por ejemplo, no han logrado llegar a acuerdos para frenar el cambio climático y el agotamiento de los recursos naturales. El objetivo de esta tesis es estudiar el asunto o la cuestión medioambiental desde una perspectiva del discurso, dar a conocer las discordancias y controversias a las que este asun-to ha dado lugar y, además, tratar de dar respuesta a cómo se desarrolló el consenso en el tema. El estudio cubre el periodo entre la publicación del libro Primavera silenciosa en 1962 y el lanzamiento del concepto desarrollo sostenible en 1987.

La atención que se le dio a la naturaleza en la década de 1960 y la nueva forma de hablar y de escribir acerca de ella, generó el medio ambiente como categoría y así pudo surgir el discurso medioambiental. El objetivo de este estudio es explicar cómo se ha construido el discurso del medio ambiente y los problemas medioambientales a partir de las diferentes visiones que diver-sos actores han tenido sobre dichos problemas. Con el fin de ver cómo estos diferentes conceptos y representaciones fueron generados y cómo la proble-mática medioambiental fue definida, se consideran también las fuerzas so-ciales que influyeron en su desarrollo. Con ello, se persigue ver los aspectos del poder relacionados al discurso y descubrir los mecanismos que operaron para incorporar algunos y excluir otros de lo que se convirtió en la línea he-gemónica del asunto medioambiental.

Material empírico y marco metodológico El estudio utiliza como método el análisis crítico del discurso, el cual consi-dera al mismo como una forma de praxis social, lo que implica una relación dialéctica entre el hecho discursivo y el contexto que le da origen. Al discur-so se lo considera productivo y formante socialmente y de ahí se desprende que las prácticas discursivas tienen un efecto ideológico. El discurso contri-buye a producir y reproducir condiciones sociales, lo que es una característi-ca de los postulados del análisis crítico del discurso.

362

A través de textos seleccionados se estudia cómo los diferentes actores se han manifestado y han contribuido a dar forma al discurso medioambiental. La recolección de datos en el análisis crítico del discurso se centra en utilizar textos que son relevantes para el tema de la investigación y que están rela-cionados a un ámbito institucional. En el presente estudio, este ámbito es la práctica que se inició a fines de la década de 1960 en relación con la Confe-rencia de las Naciones Unidas sobre el medio ambiente en 1972, que dio lugar a este nuevo orden discursivo, alrededor del cual también se centraron diversos discursos que anteriormente eran independientes.

El material empírico consta de Primavera silenciosa de Rachel Carson; textos de las organizaciones Fondo Mundial para la Naturaleza, Amigos de la Tierra y Greenpeace; el informe encargado por la ONU Una sola tierra y otros documentos de la ONU sobre la materia. Apoyado en el principio ana-lítico de incluir en la muestra textos de actores pertenecientes a diversas prácticas, se incluyen, además, textos del Club de Roma y de Oi Committee International (un grupo de científicos jóvenes que intentó influir la conferen-cia de la ONU sobre el medio ambiente de 1972). También, con el objeto de aumentar la variación para obtener una visión más amplia, se han incluido textos del gobierno de Cuba sobre la cuestión del medio ambiente, un actor que era un contrastante con los países desarrollados de occidente en el con-texto político internacional durante la Guerra Fría. Este extenso y variado material empírico es tratado con la ayuda de un modelo analítico predefini-do.

El estudio se basa en una posición realista, la que considera que existe una realidad independiente de la construcción social de la misma; también, que las cosas no suceden al azar, sino que, tras los acontecimientos, hay fuerzas que los generan. Una consecuencia metodológica es encontrar los poderes causales y los mecanismos que generan los acontecimientos con el fin de poder explicar el desarrollo del discurso medioambiental. Con el análisis crítico del discurso como método y apoyado en el realismo crítico, se cons-truye un modelo para el análisis de las diversas fuerzas sociales que produje-ron y condicionaron el discurso. Basado en el marco tridimensional desarro-llado por Norman Fairclough para el análisis del discurso, se divide este análisis en las dimensiones texto, práctica discursiva y práctica social. Den-tro de cada una de estas dimensiones se desarrollan herramientas analíticas específicas. Esta variante de análisis del discurso y la aplicación de este mo-delo involucran un enfoque principalmente deductivo.

Con la dimensión texto, que trabaja en un nivel lingüístico, se persigue identificar lo que constituye la base para la construcción de las relaciones sociales de los actores. Aquí se elaboran las herramientas analíticas vocabu-lario (para examinar las palabras utilizadas), gramática (que busca encontrar patrones en la manera de expresarse), cohesión (con el fin de describir la retórica del texto para ver cómo los actores presentan sus objetivos) y estruc-

363

tura (que trata de señalar cómo los acontecimientos se combinan para crear una cierta imagen).

La dimensión práctica discursiva se basa en un nivel institucional y se propone ver cómo el texto se produce y cómo circula socialmente. Aquí se desarrollan las herramientas analíticas intertextualidad (para ver la influen-cia de otros textos y el desarrollo de nuevas configuraciones), interdiscursi-vidad (relación con discursos actuales y tradicionales), coherencia (el texto como totalidad congruente entre la opinión del productor y del consumidor) y fuerza y control (para ver qué tipo de acción constituye el texto y quién controla su producción).

Los resultados del análisis de estas dos dimensiones se contextualizan, fi-nalmente, en la dimensión práctica social, que se halla en un nivel histórico y macrosocial, donde se relaciona el resultado del análisis de texto y práctica discursiva con el amplio contexto social. Para esta dimensión se han desarro-llado tres herramientas analíticas basadas en los tres elementos principales que el análisis crítico del discurso vislumbra para esta dimensión: desarrollo histórico, ideología y hegemonía. Con la herramienta relaciones dialécticas se pueden ver las tensiones y contradicciones que generan manifestaciones discursivas e influyen en el desarrollo del discurso. Con la herramienta as-pectos ideológicos se persigue ver aspectos contextuales y elementos discur-sivos que, juntos, desencadenan ciertas asociaciones durante la interpreta-ción, lo que contribuye a que los actores tomen posición. Con la herramienta procesos hegemónicos se busca ver los conflictos entre los actores para diri-gir el orden del discurso.

Con estas herramientas analíticas se aplica un enfoque dialéctico y un mé-todo de abstracción elaborado por el realismo crítico para ver estructuras, lo que es importante para poder identificar mecanismos generativos. Estas tres dimensiones constituyen no solo una progresión analítica, sino también un orden metodológico que va de la descripción a la explicación. Se parte con una descripción de los textos efectuada con un análisis sociolingüístico, in-terpretando la producción y circulación de ellos dentro de un contexto insti-tucional, para finalmente hacer un estudio de las batallas ideológicas y he-gemónicas en el amplio contexto social. En esta última dimensión juegan un papel importante en la interpretación la teoría de la hegemonía de Antonio Gramsci y la teoría del sistema-mundo de Immanuel Wallerstein.

Resultados del análisis A pesar de las diferencias que muestran los diferentes discursos, pueden verse algunas características comunes. Antes de la conferencia de Estocolmo en 1972 vemos cierto vocabulario común y una convergente descripción negativa y crítica de la situación y de los problemas ambientales, tales como degradación ambiental, crisis medioambiental, subdesarrollo, primavera silenciosa, etc. En los años siguientes, cuando la cuestión medioambiental había comenzado a institucionalizarse bajo la dirección de la ONU, se ve una

364

tendencia hacia una imagen más positiva en la descripción de estos proble-mas y sus propuestas de solución, las que se expresan como calidad de vida, bienestar, estabilidad ecológica, asistencia, desarrollo, etc. Los años ante-riores y posteriores a la Conferencia sobre el Medio Ambiente de Nairobi en 1982 se aborda el problema cada vez más en términos positivos y la visión catastrófica del primer periodo se cambia a una visión más optimista. Ejem-plos ilustrativos de esto son: países en vías de desarrollo, capital ecológico, nueva era de crecimiento económico, futuro común, desarrollo sostenible, etc.

Sobre la base de los propios objetivos de los actores y de la forma en que ellos caracterizan el problema, se pueden ver ciertas similitudes entre sus discursos. Las Naciones Unidas, el informe Una sola tierra y, en gran medi-da también, el Fondo Mundial para la Naturaleza afirmaban que con el desa-rrollo tecnológico, el control y la dirección por parte del Estado y la asisten-cia y la ayuda a los países pobres se podría mejorar la situación. En parte se ven estas ideas también en el Club de Roma, que luego de la conferencia del medio ambiente en 1972 abandona su enfoque diferente respecto al creci-miento económico y comienza a coincidir cada vez más con los discursos antes mencionados. Esos discursos, en relación a sus puntos de partida y sus proposiciones de solución, se caracterizan por su enfoque de países desarro-llados de occidente y por su visión sobre el desarrollo económico (creci-miento). Esta constelación de discursos se nombra en este estudio como el discurso del crecimiento de los países desarrollados de occidente.

Otra constelación de discursos puede verse en el Oi Committee, en el go-bierno cubano y, antes de la Conferencia sobre el Medio Ambiente de Esto-colmo en 1972, también en los Amigos de la Tierra. Estos discursos relacio-naban los problemas medioambientales, principalmente, al actual sistema económico y político con una perspectiva de equidad, debido a que conside-raban que los problemas ambientales afectaban en mayor medida a los más débiles y pobres. A diferencia del discurso del crecimiento de los países desarrollados de occidente, señalaban a los países poderosos y sus sistemas económicos y políticos como los responsables del problema del medio am-biente. Consideraban al capitalismo, al colonialismo y al imperialismo como los causantes de estos problemas. Interpretados desde el punto de vista de la teoría del sistema-mundo pueden considerarse estos actores como parte del amplio movimiento antisistema y se caracterizan por su visión tercermundis-ta. Debido a que veían un cambio estructural como la solución de los pro-blemas medioambientales, se llama a esta constelación de discursos el dis-curso antisistémico de cambio.

En la segunda dimensión, práctica discursiva, se analizan la producción y circulación de los textos y los discursos en un contexto institucional. Cuando el problema ambiental se comenzó a discutir en una esfera más institucional a fines de la década de 1960 (en el ámbito que la ONU abrió en el marco de su organización), se desarrolló un nuevo orden discursivo. El informe Una

365

sola tierra que la ONU encargó como base para la Conferencia sobre el Me-dio Ambiente en 1972, funcionó como programa para poder fijar la línea deseada por ella. El marco institucional de la ONU dirigió la futura produc-ción y distribución de discursos, logrando así una mayor similitud entre ellos. De esta manera, toma forma institucional el discurso del crecimiento de los países desarrollados de occidente y proporciona directrices para el futuro trabajo en materia de medio ambiente, tales como el PNUMA y la posterior Conferencia del medio ambiente en 1982. Los actores que estaban más cercanos a la posición de las Naciones Unidas tuvieron acceso a lugares más propicios. Por ejemplo, el Fondo Mundial para la Naturaleza fue la úni-ca organización ambiental que participó en la Conferencia de las Naciones Unidas para el medio ambiente en 1972, lo que demuestra que un factor de-cisivo para la incorporación de los discursos y toma de posición en el orden jerárquico fue el grado de coincidencia con el discurso hegemónico. La rela-ción entre los discursos que constituían el discurso del crecimiento de los países desarrollados de occidente no sólo se mantuvo en un nivel lingüístico o discursivo, sino que también tomó una forma organizacional e institucio-nal, como la cooperación que se desarrolló entre el PNUMA, la WWF y la UICN. En cambio, los discursos antisistémicos no tuvieron contacto institu-cional entre sí.

Amigos de la Tierra mantuvo una línea diferente a la de las Naciones Unidas alrededor del año 1972, pero no conservó contactos estrechos con los demás actores antisistémicos. Las exigencias de cambios estructurales de Amigos de la Tierra declinó y, finalmente, su discurso se hizo cada vez más congruente con el de la ONU y fue tomando más implicancia con el discurso del crecimiento de los países desarrollados de occidente. También Green-peace mostró al comienzo una forma distinta de actuar a través de sus accio-nes directas, a pesar de sus estrechos contactos con los medios de comunica-ción, autoridades, investigadores y personalidades bien establecidas en los países desarrollados de occidente. Pero ya que Greenpeace no exigía un cambio estructural, no estaba en una posición diametralmente distinta a la de la ONU y, por consiguiente, la organización no fue aislada, sino que gra-dualmente incorporada a la nueva práctica discursiva medioambiental y de-más prácticas políticas institucionales. Por otro lado, el Club de Roma no encontró apoyo para su discurso sobre una forma de crecimiento alternativa (una forma diferente de acumular capital) a pesar de su afinidad cultural con la ONU y con el discurso del crecimiento de los países desarrollados de oc-cidente. No obstante el enfoque global de su análisis, el Club de Roma no cuestionó las relaciones de poder, por lo que tampoco tuvo aprobación entre los discursos antisistémicos. Además, modificó rápidamente su discurso de los límites al crecimiento luego de su primer libro, adaptándose al de los países desarrollados de occidente. Después de expirar el Oi Committee, en la mitad de la década de 1970, quedó sólo el gobierno de Cuba como discurso antisistémico.

366

En la tercera dimensión analítica de este estudio, práctica social, vemos que el problema del medio ambiente, como un nuevo orden discursivo, se generó por las circunstancias que prevalecieron desde la década de 1950, en particular por los evidentes daños al medio ambiente como consecuencia de la tecnologización y la producción masiva, y también por los conflictos polí-ticos y económicos. Durante la década de 1960 se hablaba de la contamina-ción y la conservación de la naturaleza sin relacionarlas en mayor medida con las condiciones económicas y políticas. Pero con la influencia del ancho espíritu de paz y justicia de aquellos tiempos, vino el tema del medio am-biente a tomar un carácter cada vez más social y crítico. A principios de la década de 1970 varios de los actores analizados ligaban el asunto medioam-biental a las relaciones de poder, nacionales e internacionales, como también a la guerra, a la injusticia y al colonialismo, lo que disminuyó gradualmente durante el decenio de 1980.

La lucha por la hegemonía tuvo lugar en una práctica discursiva y social común, donde los discursos se homogeneizaron y se generó el consenso. El informe Una sola tierra funcionó como elemento encauzador y contribuyó a legitimar la relación jerárquica entre los países desarrollados de occidente y el Tercer Mundo, abogando por un progreso de la economía de libre merca-do; todo esto dentro de la estrategia política de la ONU de que el mundo es uno solo. Las contribuciones que se aprobaron para este documento básico de la conferencia fueron elegidas con cuidado, pero el filtro de ideas que se hizo al editarlo no fue mecanismo suficiente para asegurar la hegemonía. Además, la ONU influyó en los acontecimientos dejando fuera de la confe-rencia al bloque socialista y al movimiento ecologista radical. Para muchas ONG eran cuestiones relevantes la Guerra de Vietnam y sus efectos me-dioambientales, los proyectos de asistencia de los países desarrollados de occidente al Tercer Mundo (que hacía posible que las empresas internaciona-les obtuvieran lucro e impactaran al medio ambiente negativamente), la críti-ca hacia las empresas petroleras multinacionales, la revolución verde, la energía nuclear y las armas nucleares; todas ellas cuestiones que diferían notablemente de la línea para el desarrollo de las Naciones Unidas. Por eso los procedimientos o mecanismos de depuración y exclusión jugaron un papel significativo para la homogeneización del discurso, algo que la ONU aplicó paralelamente con la delimitación y el ordenamiento jerárquico del contenido del problema medioambiental.

El establecimiento del discurso medioambiental significó que los diferen-tes discursos fueran socialmente estructurados. La forma de relacionarse de los actores entre ellos y con las instituciones, es decir, la estructura, dio prio-ridad a un determinado tipo de conducta y mostró, además, que los discursos que se ajustaban a las convenciones y a la línea de la ONU obtuvieran mayor eco y fueran favorecidos. La legitimidad que la ONU había logrado como protectora de la paz y de la economía mundial contribuyó a darle todavía más fuerza al discurso hegemónico, el discurso del crecimiento de los países

367

desarrollados de occidente. La ONU, como grupo hegemónico, incorporó la parte del movimiento ambientalista que pudo ser asimilada a sus proyectos medioambientales (aquella que no cuestionaba de manera fundamental el sistema económico y político). Después de la Conferencia del medio am-biente de las Naciones Unidas de Nairobi en 1982, comenzó Greenpeace y Amigos de la Tierra a tomar una posición más distanciada de la ola izquier-dista y ecologista radical.

Amigos de la Tierra comenzó a trabajar más centrado en la solución de los problemas dentro de los marcos del sistema, por ejemplo, tratando de encontrar fuentes alternativas de energía y proponiendo diversas formas de impuestos y otros instrumentos de fomento. Greenpeace continuó llevando a cabo acciones directas, pero también empezó a incorporar asuntos más am-plios y a establecerse como una organización que realizaba investigaciones sobre el medio ambiente y que colaboraba con consultoría y experticia. La cuestión del medio ambiente se institucionalizó después de que varios dis-cursos medioambientales y partes del movimiento ambientalista y antisisté-mico habían sido incorporados en el nuevo orden discursivo. Esto demuestra que se trataba de evitar la diversidad de ideas alternativas y, simultáneamen-te, de incorporar algunos elementos de aquellas al propio proyecto. Eso tam-bién fue válido para el gobierno cubano, el cual había quedado cada vez más aislado, pero que, luego de su acercamiento a la política medioambiental de la ONU a fines de la década de 1980, comenzó a mostrar un acercamiento en el plano discursivo, el que queda de manifiesto en la Conferencia de Río en 1992.

En resumen, las voces críticas a la relación del hombre con la naturaleza y a los negativos efectos medioambientales que se manifestaron en la década de 1960 constituyeron un mecanismo que, en combinación con las negativas consecuencias ambientales de la producción masiva, los problemas de acu-mulación del capitalismo y la ola de exigencia de justicia, dio lugar a discur-sos medioambientales críticos y a un movimiento ecologista que exigía pro-fundos cambios sociales. Después de la Conferencia en 1972, el control y la dirección del asunto del medio ambiente establecieron otro mecanismo que, en combinación con una favorable configuración internacional de fuerzas y problemas ambientales a escala planetaria, desembocó en que la cuestión ambiental y el discurso ambiental fueran institucionalizados. Esto allanó el terreno para el posterior desarrollo de los conceptos de desarrollo sostenible y de modernización ecológica.

Comentarios finales La cuestión del medio ambiente no solo incluía exigencias de una sociedad más amigable con el medio ambiente, sino también una necesidad general de cambios sociales y políticos. A pesar de que el movimiento ecologista no mostraba tener el mismo carácter antisistémico de los movimientos de libe-ración, tenía, sin embargo, una clara actitud crítica hacia el sistema actual. El

368

problema ambiental se consideraba como un problema social y político que debía ser resuelto y una manera de realizarlo fue incorporando los discursos al nuevo ámbito institucional y a su nueva práctica discursiva.

Con el fin de evitar que discursos alternativos o estructuralmente opuestos ganaran espacio y llegaran a determinados foros, el grupo hegemónico mar-ginó los discursos antisistémicos e incorporó aquellos que total o parcial-mente coincidían con las convenciones y el discurso predominante. La ab-sorción de algunos discursos en su proyecto (los que coincidían ideológica y valóricamente con él) muestra la capacidad del grupo hegemónico para con-vertir esas fuerzas en apoyo, en lugar de mantenerlas como oposición (la hegemonía trata justamente sobre el arte de juntar fuerzas y crear consenso). Cuando el asunto del medio ambiente fue incorporado al discurso político hegemónico, vino a reforzar el actual sistema político y económico, estable-ciendo que las soluciones a los problemas ambientales se consideraran solo dentro de este marco. El discurso del crecimiento de los países desarrollados de occidente abogó no solo por el crecimiento económico, sino también por un nuevo orden institucional internacional (lo que se expone claramente en Agenda 21). Esto resultó ser importante no únicamente desde una perspecti-va hegemónica, sino también como proceso homogeneizante, a fin de lograr realizar la modernización ecológica. La institucionalización del asunto am-biental movió el centro de gravedad de la problemática de crítica social a una cuestión de carácter técnico y desarrollista, lo que contribuyó a disminuir el carácter crítico y antisistémico original del discurso medioambiental.

El proceso de institucionalización, es decir, la integración de los objetivos medioambientales en las principales instituciones, vino a resolver la separa-ción entre economía, política y ciencia en relación con las cuestiones am-bientales. El "medio ambiente" se convirtió en parte integrante de las activi-dades sociales, tales como objetivos políticos, políticas de empresa, progra-mas educacionales, etc., a fin de crear un vínculo de congruencia entre el contenido del discurso y la comprensión del mismo por el sentido común, lo que generó como consecuencia comportamientos considerados políticamente correctos (comportamientos "amigables con el medio ambiente"). La institu-cionalización del asunto del medio ambiente, que se caracteriza por nuevas prácticas, logró relacionar órdenes discursivos públicos (dentro de la políti-ca, la legislación, la ciencia, la educación y otros) con dominios privados (reciclaje, moderación en el consumo, planificación familiar, etc.). El discur-so institucionalizado conllevó una nueva práctica del público en general, práctica que conserva los elementos discursivos a través de su integración en las actividades cotidianas.

Desde la Conferencia del medio ambiente de las Naciones Unidas en 1972 y el informe de la Comisión Brundtland en 1987, el problema ambien-tal pasó de ser un problema con carga negativa a uno con un carácter cada vez más positivo. La imagen catastrófica que el movimiento ecológico esbo-zó durante la primera década fue convertida durante este proceso en la ar-

369

moniosa y esperanzadora imagen de una sociedad sostenible. Este desarrollo sostenible se puede ver también en relación con los cambios en las expresio-nes discursivas en torno a la palabra "desarrollo": en casi cuatro décadas se había logrado cambiar el tono negativo de la expresión "países subdesarro-llados” al positivo de "países en vías de desarrollo". Cuando la cuestión am-biental fue incorporada y obtuvo el nuevo estatus institucional, la ONU lan-zó el concepto de desarrollo sostenible. Este concepto simboliza la solución con énfasis en la conservación, es decir, en la idea de mantener el orden existente. El término "sostenible" coincide con y fortalece la idea conserva-cionista de "mantener lo que hay". El concepto de desarrollo sostenible, que había sido desarrollado justamente dentro del discurso del crecimiento de los países desarrollados de occidente, coincide con discursos clásicos del creci-miento económico y da a entender que el planeta puede conservarse con el mismo sistema económico que tenemos hoy. La asociación del concepto desarrollo sostenible con la idea de progreso influyó positivamente en la idea de la necesidad de aumentar el crecimiento económico. De este modo el concepto de desarrollo sostenible fija el asunto medioambiental dentro de los marcos del actual sistema y también contribuye a mantener las actuales relaciones sociales.

370

Ordlista

Diskurs: en sammanhängande social konstruktion utifrån ett bestämt perspektiv som utgör ett särskilt sätt att representera en viss del av världen.

Diskursiv formation: syftar på den regelbundenhet och strukturerade helhet i vilken alla diskursiva händelser finns

Diskursiv handling: en diskursiv manifestation utgör en diskursiv handling när man betraktar den med hänsyn till dess sociala dimension, till exempel i relation till aktörens mål med densamma.

Diskursiv händelse: konkret och specifikt tal eller text som kan avgränsas i tid och rum.

Diskursiv manifestation: konkret yttrande om något specifikt ämne som tydligt visar en ståndpunkt. Den har en ringare omfattning än diskurs och utgör därför inte en hel sammanhängande representation.

Diskursiv ordning (diskursordning): konventionaliserad fråga som är associerad till en social institution. Diskursordningen utgörs av alla diskurser som konkur-rerar i samma rum eller som delvis täcker samma område inom den institution-ens diskursiva praktiker.

Diskursiv praktik: särskilda konfigurationer av konventionaliserade praktiker där de diskursiva händelserna produceras och distribueras. Detta sker på en institut-ionell nivå som ger kontinuitet till de diskursiva händelserna.

Dominerande diskurs: se Rådande diskurs. Ekologisk modernisering: avser både en diskurs grundad i tanken att miljöproble-

men i stort sett kan lösas genom teknisk utveckling och en process där vissa an-passningar efter de nya miljökraven eller de uppsatta miljömålen sker inom ra-men för det ekonomiska och politiska systemet.

Etablering: den process som möjliggör att en ny diskurs erkänns som en egen syn. Etableringen av miljöfrågan blev tydlig med FN:s miljökonferens 1972 då den blev mer stabil och varaktig.

Generativa mekanismer: de krafter som har förmåga att producera en händelse (generativa krafter) eller de mekanismer som leder till utfall (de mekanismer som utlöses och följaktligen är verksamma). Man förklarar en händelse kausalt genom att avslöja de generativa mekanismerna (jfr Mekanism).

Hegemonisk diskurs: den hegemoniska diskursen utgörs av den dominerande upp-fattningen i samhället, vilken är uttryck för den rådande synen. Den hör till de hegemoniska krafterna i samhället och är följaktligen allmänt spridd. Man kan också tala om hegemoniska diskurser i olika diskursiva praktiker eller i olika genrer, vilka är ideologiskt ”passande” med varandra.

Icke-diskursivt: syftar på fenomen som är nära relaterade till den materiella värl-den, till exempel det ekonomiska produktionssättet, den teknologiska utveckl-ingen, de politiska och ekonomiska intressena och de sociala relationer som här-leds därifrån.

371

Inkorporering: den process som införlivar en diskurs eller en diskursiv manifestat-ion i en redan existerande (dominerande) diskurs. Den inkorporerade diskursen blir inte en adderad del i den inkorporerande diskursen utan den smälter in.

Institutionalisering (av miljöfrågan/miljödiskursen): process som förankrar miljö-målen i samhällets institutioner (t.ex. ekonomiska företags miljöpolicy, politiska partiers ekologiska program, universitetets miljökurser, grundskolans miljöut-bildning) och som medför en praxis hos allmänheten som upprätthåller de dis-kursiva elementen med hjälp av konventioner (allmänhetens deltagande i åter-vinningsåtgärder, miljömedveten konsumtion, sparsamhet etc.). Miljödiskursen började institutionaliseras när flera av våra aktörers diskurser inkorporerades i en ny diskursiv ordning och miljöfrågan blev en institutionellt förankrad diskur-siv praktik.

Konventioner: allmänt vedertagna uppfattningar i ett samhälle. Begrepp, symboler och representationer som medlemmar av en och samma kultur delar och som tillåter dem förnimma och tolka världen på samma eller liknande sätt.

Mekanism: är en kraft som kan (potentiellt) producera ett utfall. Mekanism är en social process som har en särskild konsekvens för strukturen (en kausal verkan på verkligheten). För att förklara en händelse kausalt måste man identifiera de mekanismer som är generativa (jfr Generativa mekanismer).

Officiell diskurs: den diskurs om offentliga teman som är sanktionerad av den högsta nivån på en institution (särskilt regeringar och andra större organisation-er) och som äger stor legitimitet.

Praktik: invanda eller vanemässiga seder, knutna till en specifik plats och tid, där människorna använder symboliska och/eller materiella resurser i ett gemensamt agerande.

Rådande diskurs: allmänt vedertagna och accepterade värderingar, bilder och prak-tiker som utgör den gällande synen i samhället. Eftersom den står i samklang med konventionerna bidrar den till samhällelig reproduktion (tolkningen sker vanligen utifrån dessa kulturella föreställningar). För att betona hierarkiska för-hållanden i stället för gällande konventioner använder man ”dominerande” dis-kurs.

Social praktik: en social praktik kan ses som artikulationer av olika typer av sociala element (ekonomiska, politiska och kulturella) som inte går att reducera till text och diskursiv nivå, det vill säga att den artikulerar diskurs med andra icke-diskursiva sociala element (sociala relationer och den materiella världen). Dessa element, som är associerade med särskilda områden av socialt liv, utgör de soci-ala förhållanden i vilken diskurserna produceras och distribueras. Social praktik utgör också ett steg i proceduren eller en analysfas i den modell som tillämpas i denna avhandling.

Socialistiska blocket: sammanslutning av länder som hade socialismen som eko-nomiskt och socialt system. Även om det fanns stora politiska skillnader mellan dem (något som ibland försvårade deras samarbete) kunde följande länder räk-nas till blocket: Sovjetunionen, de s.k. östeuropeiska länderna (Albanien, Bulga-rien, DDR, Jugoslavien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern), Kina, Kuba, Laos, Nordkorea och Vietnam.

Tredjevärldism (Third-worldism): sociopolitiskt synsätt som anser att Tredje Värl-dens underutveckling är en konsekvens av Västs kolonialism och det innebär följaktligen en antiimperialistisk hållning (till exempel tydligt i Non-Aligned Movement och mer nyligen i World Social Forum).

372

Referenser

Anförd litteratur Acanda, Jorge Luis (2002): Sociedad civil y hegemonía. Centro de Investigación y

Desarrollo Juan Marinello. La Habana, Cuba. Acta Sociologica (1996): Special Issue on Sociology and the Environment. Journal

of the Scandinavian Sociological Association. Vol. 39, No 1. 1996 Althusser, Louis (1976 [1969]): “Ideologi och ideologiska statsapparater (noter för

en undersökning)”, i: Althusser, Louis (1976 [1969]): Filosofi från proletär klasståndpunkt. Bo Cavefors Bokförlag. Lund.

Angelöw, Bosse & Jonsson, Thom (1994): Individ och miljö: att utveckla och stimu-lera människors miljöengagemang. Studentlitteratur. Lund.

Amin, Samir (1974 [1970]): Den globala kapitalackumulationen. En kritik av teorin om underutvecklingen. Serie: Tema teori 10. Zenit/Rabén & Sjögren. Lund.

Amin, Samir (1976): Unequal Development. An Essay on the Social Formations of Peripheral Capitalism. Monthly Review Press. New York.

Amin, Samir (1977 [1972]): ”Underutveckling och beroende”. Särtryck ur: Zenit, 30, 1972. Lund.

Amin, Samir (1999 [1997]): Kapitalism i globaliseringens tid. Styrningen av vår tids samhälle. Daidalos. Göteborg.

Amin, Samir (2005): “A Note on the Death of André Gunder Frank (1929–2005)” i Monthly Review, 2005, Volume 57, Issue 02 (June).

Andrén, Sabina (2005): Hållbar tillväxt – möjlighet eller motsägelse? En gransk-ning av aktörer och strategier inom EU och Lissabonprocessen. Forskningsrap-port 2005:1. Ekonomihögskolan, Mälardalens högskola. Västerås.

Anshelm, Jonas (1992): Vattenkraft och naturskydd. En analys av opinionen mot vattenkraftutbyggnaden i Sverige 1950–1990. Tema Teknik och social föränd-ring, rapport 31. Universitet i Linköping.

Anshelm, Jonas (1995): Socialdemokraterna och miljöfrågan. En studie av fram-stegstankens paradoxer. B. Östlings bokförlag, Symposion bibliotek. Stock-holm.

Anshelm, Jonas (2000): Mellan frälsning och domedag. Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945–1999. Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Stock-holm.

Anshelm, Jonas & Hedrén, Johan (1998): ”Miljöforskningens döda vinkel” i: Wär-neryd, Olof & Hilding-Rydevik, Tuija (Red.) (1998): Hållbart samhälle. En an-tologi om mål, möjligheter, medel och makt. Forskningsrådsnämnden, Rapport 1998:14. Stockholm.

Asplund, Johan (1979): Teorier om framtiden. Liber. Stockholm. Barrett, Michèle (1991): The Politics of Truth. From Marx to Foucault. Polity Press.

Cambridge. Beck, Ulrich (1994 [1986]): Risk Society. Towards a New Modernity. SAGE Publi-

cations Ltd. London. Becker, Egon & Jahn, Thomas (Eds.) (1999): Sustainability and the Social Sciences.

A Cross-disciplinary Approach to Integrating Environmental Considerations in-to Theoretical Reorientation. Zed Books. London.

373

Bengtsson, Mattias; Daoud, Adel & Seldén, Daniel (Red.) (2009): En realistisk sociologi i praktiken: nio texter om samhället: en bok tillägnad Freddy Winston Castro. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Benton, Lisa & Short, John (1999): Environmental Discourse and Practice. Black-well Publishers Ltd. Oxford, UK.

Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2000) Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys. Studentlitteratur. Lund.

Bhaskar, Roy (1978): A Realist Theory of Science. Second edition. The Harvester Press. Sussex, Great Britain.

Bhaskar, Roy (1979): The Possibility of Naturalism. A Philosophical Critique of the Contemporary Human Sciences. The Harvester Press. Sussex, Great Britain.

Bhaskar, Roy & Callinicos, Alex (2003): “Marxism and Critical Realism: A De-bate”. Journal of Critical Realism. 1:2 May 2003. The International Association for Critical Realism.

Björk, Tord (1996): “The Emergence of Popular Participation in World Politics. United Nations Conference on Human Environment 1972”. Department of Po-litical Science, Stockholm University. [Tillgänglig i full text på Folkrörelser och protesters hemsida].

Björk, Tord & Wiklund, Jan (Red.) (1993): Den globala konflikten om miljön och framtiden: texter kring Riokonferensen sammanställda inför SEED-forum 1993. Solidarity for Ecology, Equality and Development (SEED). Lund.

Blommaert, Jan & Bulcaen, Chris (2000): ”Critical Discourse Analysis” i: Annual Review of Anthropology, October 2000, Vol. 29, Pages 447–466.

Bocock, Robert (1992): “The Cultural Formations of Modern Society” i: Hall, Stuart & Gieben, Bram (Eds.) (1992): Formations of Modernity. Polity Press in associ-ation with The Open Univerity. Cambridge, UK.

Bocock, Robert & Thompson, Kenneth (Eds.) (1992): Social and Cultural Forms of Modernity. Polity Press in association with The Open University. Cambridge, UK.

Bookchin, Murray (1963 [1962]): Our Synthetic Environment. Cape. London. [Till-gänglig i full text på Anarchy archives hemsida].

Bookchin, Murray (1983): Ekologi & anarki: valda essäer. Nordan. Stockholm. Boström, Magnus (2001): Miljörörelsens mångfald. Arkiv Förlag. Lund. Boström, Magnus (2002): Skogen märks – Hur svensk skogscertifiering kom till och

dess konsekvenser. SCORE rapportserie. Stockholm. Boström, Magnus (2004): Fina fisken – En studie av bakgrunden, organiseringen

och debatten kring introduktionen av miljömärkt vildfångad fisk i Sverige. SCORE rapportserie. Stockholm.

Boström, Magnus & Sandstedt, Eva (Red.) (2004): Är vi på rätt väg? Studier om miljöfrågans lösning. Formas. Stockholm.

Bottomore, Tom (Ed.) (1983): A Dictionary of Marxist Thought. Basil Blackwell Publisher Limited. Oxford.

Bourdieu, Pierre (1982): Ce que parler veut dire. L’économie des échanges linguistiques. Librairie Arthème Fayard. Paris, France.

Bourdieu, Pierre (2001 [1982]): ¿Qué significa hablar? Economía de los intercambios lingüísticos. [Ce que parler veut dire. L’économie des échanges linguistiques]. Ediciones Akal. Madrid, España.

Bourdieu, Pierre (1991 [1982]): Language and Symbolic Power. Edited and Intro-duced by John B. Thompson. Polity Press. UK.

Bourdieu, Pierre (1998 [1996]): Om televisionen. Följd av Journalistikens herra-välde. Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Stockholm.

374

Bourdieu, Pierre (1999 [1998]): Moteld. Texter mot nyliberalismens utbredning. Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Stockholm.

Bourdieu, Pierre (1999): Intelectuales, política y poder. Eudeba. Buenos Aires. Brante, Thomas (1997): ”Kausal realism och sociologi” i: Sociologi i tiden, Sociolo-

gisk forskning 1–2/97, s. 311–335. Daidalos, Göteborg. Brante, Thomas (2001): “Consequences of Realism for Sociological Theory-

Building” i Journal for the Theory of Social Behaviour nr 2, 2001 (p 167–195). Blackwell Publishing Ltd.

Brante, Thomas (2005): ”Några ord om realismen, Bhaskar och Laclau” i Fronesis 2005:2–3 (19–20), s. 193–198. Tidskriftsföreningen Fronesis. Stockholm.

Brante, Thomas (2008): ”Den determinerade människan” i Socialvetenskaplig tid-skrift Nr. 1, 2008.

Brante, Thomas & Norman, Helena (1995): Epidemisk masspsykos eller reell risk? En sociologisk studie av kontroversen kring elöverkänslighet. Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Stockholm.

Brante, Thomas; Andersen, Heine & Korsnes, Olav (Red.) (1997): Sociologiskt lexikon. Universitetsförlaget. Stockholm.

Brown, Andrew; Fleetwood, Steve & Roberts, John (Eds.) (2002): Critical Realism and Marxism. Routledge. London.

Bryman, Alan & Burgess, Robert G. (Eds.) (1994): Analyzing Qualitative Data. Routledge. London.

Burns, Tom R. & Jacobsson, Kerstin (1994): ”Environmental Issues and Develop-ments: Swedish Sociological Perspectives” i: Environmental Change: A Chal-lenge for Social Science and the Humanities. Some Swedish Examples. For-skningsrådsnämnden 1994:3. Stockholm.

Burr, Vivien (2003): Social Constructionism. Second Edition. Routledge. London. Buttel, F.H. (2000): “Ecological Modernisation as Social Theory”. Geoforum. Vo-

lume 31, Issue 1, pages 57–65. Börjesson, Mats (2003): Diskurser och konstruktioner. En sorts metodbok. Student-

litteratur. Lund. Caldas-Coulthard, Carmen & Coulthard, Malcolm (Eds.) (1996): Texts and Practic-

es: Readings in Critical Discourse Analysis. Routledge. London. Cantrill, James G. & Oravec, Christine L. (Eds.) (1996): The Symbolic Earth: Dis-

course and our Creation of the Environment. University Press of Kentucky. Cardoso, Fernando Henrique & Faletto, Enzo (2009 [1969]): Beroende och utveckl-

ing i Latinamerika. En essä baserad på sociologisk tolkning. 8:e utgåvan revide-rad och översatt till svenska. São Paulo, Brasil.

Carle, Jan (2000): Opinion och aktion. En sociologisk studie av ungdomar och miljö. Sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet. Göteborg.

Carson, Rachel (1953 [1941]): Under havsvinden. Tidens förlag. Stockholm. Carson, Rachel (1955 [1951]): Havet. Tidens förlag. Stockholm. Chomsky, Noam (2008 [1992]) i dokumentärfilmen: Manufacturing Consent: Noam

Chomsky and the Media, regisserad av Achbar, Mark & Wintonick, Peter och producerad av Necessary Illusions i samarbete med National Film Board of Ca-nada. Folkets bio. Stockholm.

Chouliaraki, Lilie & Fairclough, Norman (1999): Discourse in Late Modernity. Rethinking Critical Discourse Analysis. Edinburgh University Press. Edinburgh.

Clark, Ann Marie; Friedman, Elisabeth J. & Hochstetler, Kathryn (1998): ”The Sovereign Limits of Global Civil Society. A Comparison of NGO Participation in UN World Conferences on the Environment, Human Rights, and Women”. World Politics, Vol. 51, No. 1, pp. 1–35. Cambridge University Press.

375

Coglianese, Cary (2001): “Social Movements, Law, and Society: the Institutionali-zation of the Environmental Movement”. University of Pennsylvania Law Re-view; Nov 2001, Vol. 150 Issue 1, pp 85–118.

Commoner, Barry (1969 [1963]): Våra möjligheter att överleva. En bok om veten-skapsmännens ansvar. Rabén & Sjögren. Stockholm.

Commoner, Barry (1974 [1971]): Cirkeln sluter sig. Naturen, människan och tek-nologin. Bokförlaget Aldus. Stockholm.

Co-ordinating Bureau of the Movement of Non-Aligned Countries (1978): Docu-ments of the Gatherings of Non-Aligned Countries 1961–1978. Jugoslovenska Stvarnost. Belgrade. Yugoslavia.

Daly, Herman E. (1996): Beyond Growth. The Economics of Sustainable Develop-ment. Beacon Press. Boston.

Daly, Herman E. & Townsend, Kenneth N. (Eds.) (1993): Valuing the Earth. Eco-nomics, Ecology, Ethics. The MIT Press. Cambridge, Massachusetts, London.

Danermark, Berth et al. (2003): Att förklara samhället. 2:a upplaga. Studentlittera-tur. Lund.

Darier, Éric (Ed.) (1999): Discourses of the Environment. Blackwell Publishers. Malden, Massachusetts.

Davis, Mike (2004 [2001]): Svält och kolonialism: hur tredje världen underutveck-lades. Leopard förlag. Stockholm.

Dekker Linnros, Hannah & Hallin, PO (2000): “Diskurs, geografi och miljö” i: Gren, Martin; Hallin, PO & Molina, Irene (Red.) (2000): Kulturens plats / Mak-tens rum. Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Stockholm.

de Beaugrande, Robert (2004): ”Critical Discourse Analysis from the Perspective of Ecologism”. Critical Discourse Studies. Vol. 1, No. 1, April 2004, pp. 113–145.

de Paiva Duarte, Fernanda (1999): “From 'Saving the Planet' to 'Managing the Planet': Environment and Development Politics in the Late-Twentieth Century”. Social Alternatives, 1999; Vol. 18, No 3, pp. 58–65.

de Steiguer, J. Edward (2006): The Origins of Modern Environmental Thought. University of Arizona Press.

Desai, Bharat H. (2004): Institutionalizing International Environmental Law. Trans-national Publishers. New York.

Dickens, Peter (1992): Society and Nature. Towards a Green Social Theory. Har-vester-Wheatsheaf. London.

Dickens, Peter (1996): Reconstructing Nature. Alienation, Emancipation and the Division of Labour. Routledge. London.

Djurfeldt, Göran (1996): Boström och kaminen. En introduktion till realistisk veten-skapsteori. Arkiv. Lund.

Djurfeldt, Göran; Larsson, Rolf & Stjärnhagen, Ola (2003): ”Bäst på teori?”, kapitel 1 i boken Statistisk verktygslåda – samhällsvetenskaplig orsaksanalys med kvantitativa metoder. Studentlitteratur. Lund.

Dorfman, Ariel & Mattelart, Armand (1971): Para leer al Pato Donald. [”Konsten att läsa Kalle Anka”, i den svenska utgåvan]. Ediciones Universitarias de Val-paraíso. Chile.

Dryzek, John S. (1997): The Politics of the Earth. Environmental Discourses. Uni-versity Press. Oxford.

Dryzek, John S. & Dunleavy, Patrick (2009): Theories of the Democratic State. Palgrave Macmillan. Basingstoke.

Dubos, René (1972 [1968]): Detta mänskliga djur. Rabén & Sjögren. Stockholm. Duxbury, Nancy & Gillette, Eileen (2007): “Culture as a Key Dimension of Sustain-

ability. Exploring Concepts, Themes, and Models”. Working paper no. 1. Centre of Expertise on Culture and Communities. Canada.

376

Einstein, Albert (1993 [1950]): Einstein on Humanism. Carol Publishing Group. USA.

Einstein, Albert (1959 [1954]): Ideas and Opinions. Crown Publishers, Inc. New York.

Eder, Klaus (1996): ”The Institutionalisation of Environmentalism: Ecological Dis-course and the Second Transformation of the Public Sphere” i: Lash, Scott; Szerszynski, Bronislaw & Wynne, Brian (1996): Risk, Environment & Moderni-ty. Towards a New Ecology. SAGE Publications Ltd. London.

Eder, Klaus (1999 [1998]): Natur och samhälle. Om det praktiska förnuftets evolut-ion. Daidalos. Göteborg.

Ekström, Mats (1992): “Causal Explanation of Social Action. The Contribution of Max Weber and Critical Realism to a Generative View of Causal Explanation in Social Science”, i: Acta Sociologica 1992; 35; 107–122.

Ekström, Mats (1993): ”Sociologiska förklaringar och variabelanalysens gränser. En kritisk analys med exempel från medicinsk sociologi”. Sociologisk forskning 1993, 2, 26–58.

Ekström, Mats (Red.) (2008): Mediernas språk. Liber AB. Malmö. Engels, Friedrich (1975 [1925]): Naturens dialektik. Gidlunds förlag. Finland.

[Skrevs 1873-1882]. Eyerman, Ron & Jamison, Andrew (1991): Social Movements. A Cognitive Ap-

proach. The Pennsylvania State University Press. Pennsylvania. Fairclough, Norman (1992): Discourse and Social Change. Polity Press. UK. Fairclough, Norman (1995a): Critical Discourse Analysis: the Critical Study of

Language. Longman Group Limited. London. Fairclough, Norman (1995b): Media Discourse. Edward Arnold Press. London. Fairclough, Norman (1996a): “Technologisation of Discourse” i: Caldas-Coulthard,

Carmen & Coulthard, Malcolm (1996): Texts and Practices: Readings in Criti-cal Discourse Analysis. Routledge. London.

Fairclough, Norman (1996b) 'A Reply to Henry Widdowson's Discourse Analysis: A Critical View'. Language & Literature. 1996; 5: 1–8.

Fairclough, Norman (2001a): Language and Power. Second Edition. Pearson Educa-tion Limited. Longman. London.

Fairclough, Norman (2001b): “The Dialectics of Discourse” i: Department of Lin-guistics and English Language, Lancaster University.

Fairclough, Norman (2003): Analysing Discourse. Textual Analysis for Social Re-search. Routledge. London.

Fairclough, Norman (2005): ”Discourse Analysis in Organization Studies: The Case for Critical Realism”. Organization Studies 2005, 26:915–939. SAGE.

Fairclough, Norman & Graham, Phil (2002): ”Marx as a Critical Discourse Analyst: The Genesis of a Critical Method and its Relevance to the Critique of Global Capital” i: Estudios de Sociolingüística 3(1), 2002, pp. 185–229.

Fairclough, Norman & Wodak, Ruth (1997): “Critical Discourse Analysis” i: van Dijk, Teun A. (Ed.) (1997b): Discourse as Social Interaction. Discourse Studies, volume 2. SAGE Publications. London.

Fairclough, Norman; Jessop, Bob & Sayer, Andrew (2004): “Critical Realism and Semiosis” i: Joseph, Jonathan & Roberts, John Michael (Eds.) (2004): Realism, Discourse, and Deconstruction. Routledge. London.

Finger, Matthias (1993): ”Politics of the UNCED Process” i: Sachs, Wolfgang (Ed.) (1993): Global Ecology. A new Arena of Political Conflict. Zed Books. London.

Florén, Anders & Ågren, Henrik (1998): Historiska undersökningar. Grunder i historisk teori, metod och framställningssätt. Studentlitteratur. Lund.

377

Foster, John Bellamy (2000): Marx's Ecology. Materialism and Nature. Monthly Review Press. New York.

Foster, John Bellamy (2002): “Environmental Sociology and the Environmental Revolution: A 25th Anniversary Assessment”. Organization & Environment, 2002, 15: 55–58.

Foucault, Michel (1972 [1969]): Vetandets arkeologi. Bo Cavefors Bokförlag. Stockholm.

Foucault, Michel (1993 [1971]): Diskursens ordning. Brutus Östlings Bokförlag. Stockholm.

Frank, Andre Gunder (1967): Capitalism and Underdevelopment in Latin America. Historical Studies of Chile and Brazil. Monthly Review Press. New York.

Frank, Andre Gunder (1971 [1969]): Underutveckling eller revolution i Latiname-rika. Essäer om underutvecklingens utveckling och den omedelbara fienden. Rabén & Sjögren. Stockholm.

Frank, Andre Gunder (1978): Dependent Accumulation and Underdevelopment. Macmillan. London.

Frank, David John; Hironaka, Ann & Schofer, Evan (2000): “The Nation-State and the Natural Environment over the Twentieth Century”. American Sociological Review, 2000, Vol. 65, pp. 96–116.

Frank, David John; Hironaka, Ann & Schofer, Evan (2000): “Environmentalism as a Global Institution”. Reply to Buttel. American Sociological Review, 2000, Vol. 65, pp. 122–127.

Friberg, Mats & Galtung, Johan (Red.) (1984): Rörelserna. Akademilitteratur. Stockholm.

Frängsmyr, Tore (1990): Framsteg eller förfall. Framtidsbilder och utopier i väster-ländsk tanketradition. Upplaga 2:1. Allmänna Förlaget. Stockholm.

Føllesdal, Dagfinn; Valløe, Lars och Elster, Jon (1990 [1977]): Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi. Bokförlaget Thales. Stockholm.

Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling (1992): Förenta Nationer-nas konferens om miljö och utveckling, 3–14 juni 1992. Aktstycken utgivna av Utrikesdepartementet. Ny serie II:47. Norstedts Tryckeri AB. Stockholm.

Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling (1993 [1992]): Agenda 21. Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling, Rio de Janeiro, Juni 1992. UNCED-biblioteket vol. 2. Miljö- och naturresursdepartementet. Stock-holm.

Gorbatjov, Mikhail (1987): Perestrojka. Ett nytt sätt att se på vårt land och världen. Forum. Stockholm.

Graham, Frank Jr. (1971 [1970]): Efter Tyst vår. Tidens förlag. Stockholm. Gramsci, Antonio (1967 [1947]): En kollektiv intellektuell. Bo Cavefors Bokförlag.

Stockholm. [Skrevs 1929–1935]. Gramsci, Antonio (1999 [1947]): Cuadernos de la cárcel. [Quaderni del carcere].

Segunda edición en español (6 vol.). Ediciones Era. México. [Skrevs 1929–1935].

Greenwald, Douglas (1965): The McGraw-Hill Dictionary of Modern Economics: A Handbook of Terms and Organizations. McGraw-Hill. New York.

Gren, Martin; Hallin, PO & Molina, Irene (Red.) (2000): Kulturens plats / Maktens rum. Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Stockholm.

Guevara, Ernesto (2006): Apuntes críticos a la economía política [Critical Notes on Political Economy]. Ocean Press & Editorial de Ciencias Sociales. La Habana. [Skrevs 1961–1965].

Hajer, Maarten A. (1995): The Politics of Environmental Discourse. Ecological Modernization and the Policy Process. Clarendon Press. Oxford.

378

Hajer, Maarten & Versteeg, Wytske (2005): “A Decade of Discourse Analysis of Environmental Politics: Achievements, Challenges, Perspectives”. Journal of Environmental Policy & Planning. Volume 7, Issue 3, 2005. Routledge.

Hall, Stuart (Ed.) (1980): Culture, Media, Language. Hutchinson & Co. (Publishers) Ltd. London.

Hall, Stuart (Ed.) (1997): Representation: Cultural Representations and Signifying Practices. SAGE Publications / The Open University. London.

Hall, Stuart & Gieben, Bram (Eds.) (1992): Formations of Modernity. Polity Press in association with The Open University. Cambridge, UK.

Halliday, M. A. K. (1978): Language as Social Semiotic. The Social Interpretation of Language and Meaning. Edward Arnold (Publishers) Ltd. London.

Halliday, M. A. K. (2004): Linguistic Studies of Text and Discourse. Collected works of M.A.K. Halliday; v. 2. Edited by Jonathan Webster. Continuum. Lon-don.

Hanf, Kenneth & Jansen, Alf-Inge (Eds.) (1998): Governance and Environment in Western Europe: Politics, Policy and Administration. Addison Wesley Long-man Limited. Harlow, UK.

Hansson, Anders (2008): Kolets återkomst. Koldioxidavskiljning och lagring i ve-tenskap och politik. Institutionen för TEMA, Linköpings universitet.

Haque, M. Shamsul (2000): “Environmental Discourse and Sustainable Develop-ment: Linkages and Limitations”. Ethics and the Environment. Volume 5, Issue 1, Pages 3–21.

Hardin, Garret (1970 [1968]): “The Tragedy of the Commons” i: De Bell, Garrett (Ed.) (1970): The Environmental Handbook. Prepared for the First National Environmental Teach-In. A Ballantine/Friends of the Earth Book. New York.

Hardt, Michael & Negri, Antonio (2003 [2000]): Imperiet. Vertigo. Stockholm. Hardy, Cynthia; Harley, Bill & Phillips, Nelson (2004): “Discourse Analysis and

Content Analysis: Two Solitudes?” i: Qualitative Methods. Spring 2004, Vol. 2, No 1.

Harré, Rom & Secord, Paul F. (1972): The Explanation of Social Behaviour. Basil Blackwell. Oxford. UK.

Harré, Rom & Madden, Edward H. (1975): Causal Powers. A Theory of Natural Necessity. Basil Blackwell. Oxford. UK.

Harré, Rom; Brockmeier, Jens & Mühlhäusler, Peter (1999): Greenspeak: a Study of Environmental Discourse. SAGE Publications. Thousand Oaks, California.

Harris, Zellig S. (1952): ”Discourse Analysis”. Language, Vol. 28, No. 1. (Jan–Mar., 1952), pp. 1–30.

Harvey, David (1990): The Condition of Postmodernity. An Enquiry into the Origins of Cultural Change. Blackwell Publishers. Cambridge, Massachusetts.

Hawken, Paul; Lovins, Amory & Lovins L. Hunter (1999): Natural Capitalism. Creating the Next Industrial Revolution. First Edition. Little, Brown and Com-pany. Boston, USA.

Hedrén, Johan (1994): Miljöpolitikens natur. Institutionen för TEMA. Linköpings universitet.

Hedrén, Johan (Red.) (2002): Naturen som brytpunkt: om miljöfrågans mystifiering-ar, konflikter och motsägelser. B. Östlings bokförlag. Symposion. Eslöv.

Hedrén, Johan (2009): ”Ekologi som kris, livsstil och estetik: den ekologiska retori-kens ideologiska och utopiska energier”. Konferensbidrag. Kultur~Natur: Kon-ferens för kulturstudier i Sverige 2009, Norrköping 15-17 juni. Linköpings uni-versitet. [Tillgänglig i full text på Linköpings universitets hemsida].

Hedström, Peter & Swedberg, Richard (1996): ”Social Mechanisms” i Acta Socio-logica, 1996, Vol. 39 Issue 3, p281–308. Sage Publications.

379

Helle, Knut (Red.) (2000): Nationalencyklopedins Världshistoria. 16 band. Bokför-laget Bra Böcker. Höganäs.

Herman, Edward & Chomsky, Noam (2002): Manufacturing Consent. The Political Economy of the Mass Media. Updated ed. Pantheon Books, New York.

Helmfrid, Hillevi (2006): Natursyn och hållbarhet. Lantbrukarnas riksförbund. Stockholm.

Higgins, Robert C. (2007): Analysis for Financial Management. Eighth Edition. McGraw-Hill. Boston.

Hodge, Robert & Kress, Gunther (1988): Social Semiotics. Polity Press. Cambridge, UK.

Hoffman, Andrew J. (2001): From Heresy to Dogma. An Institutional History of Corporate Environmentalism. Expanded edition. Stanford University Press. California.

Hoffmann, Adriana (Ed.) (1998): La tragedia del bosque chileno. Editado por Defensores del Bosque Chileno. Santiago. Chile.

Holdgate, Martin; Kassas, Mohammed & White, Gilbert (Eds.) (1982): The World Environment 1972–1982. A Report by the United Nations Environment Pro-gramme. Natural Resources and the Environment Series, volume 8. Published for the UNEP by Tycooly International. Dublin.

Hornborg, Alf (2001): The Power of the Machine: Global Inequalities of Economy, Technology, and Environment. AltaMira Press.

Hornborg, Alf (2003): ”Ekosystem, världssystem och ’miljörättvisa’” i: Lundgren, Lars J. (Red.) (2003): Vägar till kunskap. Några aspekter på humanvetenskaplig och annan miljöforskning. B. Östlings bokförlag. Symposion. Stockholm.

Hornborg, Alf (2004): ”Teknik, ekologi och ojämnt utbyte – ett rättviseperspektiv på ’utveckling’” i: Wickenberg, Per (Red.) (2004): Miljö och hållbar utveckling: samhällsvetenskapliga perspektiv från en lundahorisont. Studentlitteratur. Lund.

Huntington, Samuel P. (2002 [1996]): The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Free Press. London.

Imboden, Alain (2005): The Propaganda of Progress. The Case of Swedish Housing Exhibitions. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala Universitet.

International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (1980): World Conservation Strategy. Living Resource Conservation for Sustainable Development. IUCN, UNEP, WWF.

Izaksson, Folke & Zetterling, Leif (Eds.) (1972): Miljöforum/Environment Forum. Stockholm, Konstfack 5.6–16.6 1972. Miljöforum/Environment Forum. Stock-holm.

Jacobsson, Kerstin (1997): Så gott som demokrati. Om demokratifrågan i EU-debatten. Boréa bokförlag. Umeå.

Jameson, Fredric (1997 [1984]): Periodizar los 60. [Periodizing the 60s]. Alción Editora. Córdoba, Argentina.

Jamison, Andrew (1993): “Miljörörelsens upplösning och skapandet av den globala miljödebatten” i: VEST (Tidskrift för Vetenskapsstudier) nr 3/1993. Göteborg.

Jamison, Andrew (2001): The Making of Green Knowledge. Environmental Politics and Cultural Transformation. Cambridge University Press. UK.

Jamison, Andrew (2003): Miljö som politik. Studentlitteratur. Lund. Jamison, Andrew & Østby, Per (Eds.) (1997): Public Participation and Sustainable

Development. Comparing European Experiences. “PESTO papers 1”. Aalborg Universitetsforlag.

Jessop, Bob (1990): State Theory. Putting the Capitalist State in its Place. Polity Press. Cambridge.

380

Jessop, Bob (2001): ”Institutional Re(turns) and the Strategic–relational Approach” i Environment and Planning A, 2001, volume 33, pp 1213–1235.

Jessop, Bob (2007): State Power: A Strategic–Relational Approach. Polity Press. Cambridge.

Jessop, Bob; Nielsen, Klaus & Pedersen, Ove K. (1993): “Structural Competitive-ness and Strategic Capacities: Rethinking the State and International Capital”; i Sjöstrand, Sven-Erik (Ed.) (1993): Institutional Change. Theory and Empirical Findings. M.E. Sharpe. New York.

Jessop, Bob & Sum, Ngai-Ling (2006): Beyond the Regulation Approach: Putting Capitalist Economies in their Place. Edward Elgar. Cheltenham, UK.

Joseph, Jonathan (2002): Hegemony. A Realist Analysis. Routledge. London. Joseph, Jonathan & Roberts, John Michael (Eds.) (2004): Realism, Discourse, and

Deconstruction. Routledge. London. Keck, Margaret E. & Sikkink, Kathryn (1998): Activists Beyond Borders. Advocacy

Networks in International Politics. Cornell University Press. Ithaca, N.Y. Kendall, Gavin & Wickham, Gary (1999): Using Foucault’s Methods. SAGE Publi-

cations. UK. Kjeldstadli, Knut (1998): Det förflutna är inte vad det en gång var. Studentlitteratur.

Lund. Klintman, Mikael (2000): Nature and the Social Sciences. Examples from the Elec-

tricity and Waste Sectors. Lund Dissertations in Sociology 32. Lunds Universitet.

Kohan, Néstor (2001): “Gramsci y Marx: Hegemonía y poder en la teoría marxista”. [Tillgänglig i full text på Rebelións hemsida].

Kohan, Néstor (2003a): Introducción al pensamiento marxista. Cátedra de formación política Ernesto Che Guevara. Ediciones Madres de Plaza de Mayo. Buenos Aires, Argentina.

Kohan, Néstor (2003b): Marx en su (Tercer) Mundo. Hacia un socialismo no colonizado. Segunda edición corregida y aumentada. Centro de Investigación y Desarrollo Juan Marinello. La Habana, Cuba.

Kungliga Utrikesdepartementet (1969): Svenska regeringens svar på FN-sekretariatets enkät i samband med 1972 års konferens om den mänskliga mil-jön. Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet. Ny serie II: 21. Kungl. Boktryckeriet, Stockholm.

Laclau, Ernesto & Bhaskar, Roy (2005 [1998]): ”Diskursteori kontra kritisk realism” i Fronesis 2005:2–3 (19–20), s. 178–192. Tidskriftsföreningen Fronesis. Stock-holm.

Laclau, Ernesto & Mouffe, Chantal (1985): Hegemony and Socialist Strategy. To-wards a Radical Democratic Politics. Verso. London.

Lash, Scott; Szerszynski, Bronislaw & Wynne, Brian (Eds.) (1995): Risk, Environ-ment and Modernity : Towards a New Ecology. Sage. London.

Lefebvre, Henri (1968 [1940]): Dialectical Materialism. Cape editions. London. Lefebvre, Henri (1970 [1969]): Lógica formal, lógica dialéctica. [Logique formelle,

logique dialectique]. Segunda edición. Siglo veintiuno editores. España. Leff, Enrique (1994): Ecología y capital. Racionalidad ambiental, democracia

participativa y desarrollo sustentable. Segunda edición. Universidad Nacional Autónoma de México y Siglo veintiuno editores. México.

Leff, Enrique (1995 [1985]): Green Production. Toward an Environmental Ration-ality. The Guilford Press. New York.

Levin, Aida Luisa (1977): Protecting the Human Environment. Procedures and Principles for Preventing and Resolving International Controversies. A UNITAR study. United Nations Institute for Training and Research. New York.

381

Levins, Richard (2007): “Living the 11th Thesis”. Monthly Review, January 2008. [Utdrag ur boken Biology Under the Influence: Dialectical Essays on Ecology, Agriculture, and Health (2007)].

Lidskog, Rolf (1994): Radioactive and Hazardous Waste Management in Sweden. Movements, Politics and Science. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala Uni-versitet.

Lidskog, Rolf (1998): ”Grön reklam – en del av lösningen på miljöproblemen?” i: Dobers, Peter (Red.) (1998): Miljömanagement: guld och gröna skogar? Före-tagsekonomiska studier i miljö 5. Nerenius & Santérus, Stockholm.

Lidskog, Rolf (1999): ”Mot en gränslös demokrati? Politiska responser på globala miljöhot” i: Sociologisk Forskning 4/1999.

Lidskog, Rolf (2001): “The Re-Naturalization of Society? Environmental Challeng-es for Sociology” i: Current Sociology, January 2001, Vol. 49(1) 113–136. Sage Publications. London.

Lidskog, Rolf & Elander, Ingemar (2002): “Demokrati, ekologi och kunskap. Stats-vetenskapliga responser på miljöproblematiken”. Centrum för stadsmiljöforsk-ning. Örebro universitet.

Lidskog, Rolf; Sandstedt, Eva & Sundqvist, Göran (1997): Samhälle, risk och miljö. Sociologiska perspektiv på det moderna samhällets miljöproblem. Studentlitte-ratur. Lund.

Lidskog, Rolf; Sundqvist, Göran & Uggla, Ylva (2005): Risk, expertis och demo-krati: allmänhetens inflytande i samhällets riskhantering. Serie: STS research reports. Göteborgs universitet.

Lidskog, Rolf; Soneryd, Linda & Uggla, Ylva (2010): Transboundary Risk Gover-nance. Earthscan. London.

Lidskog, Rolf & Sundqvist, Göran (2011): Miljösociologi. Studentlitteratur. Lund. Lindén, Anna-Lisa (1994): Människa och miljö. Om attityder, värderingar, livsstil

och livsform. Carlsson. Stockholm. Lindén, Anna-Lisa (Ed.) (1997): Thinking, Saying, Doing. Sociological Perspectives

on Environmental Behaviour. Research Report, Department of Sociology, Lund University. Lund.

Lindén, Anna-Lisa (2001): Allmänhetens miljöpåverkan. Energi, mat, resor och socialt liv. Carlsson. Stockholm.

Lindén, Anna-Lisa (2004): ”Ändrade rutiner. Hushållsavfall och kretsloppspolitik” i: Wickenberg, Per (Red.) (2004): Miljö och hållbar utveckling: samhällsveten-skapliga perspektiv från en lundahorisont. Studentlitteratur, Lund.

Lindén Anna-Lisa (2007): ”Sociala dimensioner i hållbar samhällsplanering”. Wor-king Paper in Sociology 2007:1. Sociologiska institutionen. Lund Universitet.

Lindén, Anna-Lisa (2009): Klimat och konsumtion. Tre fallstudier kring styrmedel och konsumentbeteende. Serie Research Report in Sociology. Lunds universitet.

Linderström, Magnus (2001): Industrimoderniteten och miljöfrågans utmaningar. En analys av LO, SAF, Industriförbundet och miljöpolitiken 1965–2000. Linkö-pings Universitet.

Litfin, Karen T. (1994): Ozone Discourses: Science and Politics in Global Environ-mental. Columbia Univ. Press. New York.

Livesey, Sharon M. (2002): “The Discourse of the Middle Ground: Citizen Shell Commits to Sustainable Development”. Management Communication Quarterly 2002 15: 313–349.

Locke, Terry (2004): Critical Discourse Analysis. Continuum International Publish-ing Group. London.

382

Lundgren, Lars J. (Red.) (2003): Vägar till kunskap. Några aspekter på humanve-tenskaplig och annan miljöforskning. B. Östlings bokförlag. Symposion. Stock-holm.

Lundgren, Lars J.; Nordlund, Christer & Storbjörk, Sofie (2002): Miljöns mänskliga dimension. En studie av humanistisk och samhällsvetenskaplig miljöforskning. Vetenskapsrådet. Stockholm.

Lundqvist, Lennart J. (1971): Miljövårdsförvaltning och politisk struktur. Verdandi-debatt. Bokförlaget Prisma. Lund.

Lundqvist, Lennart J. (1996): "Miljörörelsen utestängs". Dagens Nyheter 09-02-96. Lundqvist, Lennart J. (1998): ”Sweden: From Environmental Restoration to Ecolo-

gical Modernisation”, i: Hanf, Kenneth & Jansen, Alf-Inge (Eds.) (1998): Gov-ernance and Environment in Western Europe: Politics, Policy and Administra-tion. Addison Wesley Longman Limited. Harlow, UK.

Lundqvist, Lennart J. (2004): “'Greening the People's Home': The Formative Power of Sustainable Development Discourse in Swedish Housing”. Urban Studies, 6 2004; vol. 41: pp. 1283–1301.

Lury, Celia (1992): ”Popular Culture and the Mass Media” i: Bocock, Robert & Thompson, Kenneth (Eds.) (1992): Social and Cultural Forms of Modernity. Polity Press in association with The Open University. Cambridge, UK.

Max-Neef, Manfred (2003): “Challenging the Notion of ‘Underdevelopment’“ i: South Bulletin nr 49/50 2003. [Tillgänglig i full text på The South Centres hemsida].

McCormick, John (1995): The Global Environmental Movement. Second edition. John Wiley & Sons Ltd. England.

Marx, Karl (1997 [1867]): Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken: ”Kapitalets produktionsprocess”. Femte upplagan. Arkiv-Zenit förlag. Lund.

Marx, Karl (1978 [1894]): Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Tredje boken: ”Den politiska ekonomins totalprocess”. Andra upplagan. Bo Cavefors Bokförlag. Lund.

Marx, Karl & Engels, Friedrich (1998 [1845]): The German Ideology. Prometheus Books. New York.

Mattelart, Armand & Mattelart, Michèle (1998 [1995]): Theories of Communication. A Short Introduction. Sage. London.

Meadows, Donella H.; Meadows, Dennis L. & Randers, Jørgen (1992): Beyond the Limits. Global Collapse or a Sustainable Future. Earthscan. London.

Meisaari-Polsa, Tuija (1987): Ståndpunkter i UNCTAD. En analys av generaldebat-terna 1964–1979. Stockholm Studies in Politics. Stockholms universitet.

Mies, Maria & Shiva, Vandana (1993): Ecofeminism. Zed Books. London. Miljödepartementet (1997): Alla drar åt samma håll: sammanfattning av regering-

ens skrivelse 1996/97:50 ”På väg mot ett hållbart ekologiskt samhälle”. Miljö-departementets skriftserie 1:1997

Miljöförbundet (1980): Miljöstudieboken. Wahlströms Bokindustri AB. Uppsala. Mol, Arthur P.J. (1997): “Ecological Modernization: Industrial Transformations and

Environmental Reform” i Redclift & Woodgate (Eds.) (1997): The International Handbook of Environmental Sociology. Edward Elgar Publishing Limited. UK

Morgan, Robin & Whitaker, Brian (1986): Greenpeace: ett dramadokument. Svenska Dagbladets Förlags AB. Stockholm. [Originaltitel: Rainbow Warrior].

Muzio, Gabriel (1998): ”FAO: un nuevo juego ecológico” i: Hoffmann, Adriana (Ed.) (1998): La tragedia del bosque chileno. Editado por Defensores del Bosque Chileno. Santiago. Chile.

383

Næss, Arne (1970): Empirisk semantik. Läromedelsförlagen. Svenska bokförlaget. Stockholm.

Nationalencyklopedin (1998): Nationalencyklopedin: ett uppslagsverk på vetenskap-lig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd. Bokförlaget Bra böcker. Höganäs.

Nurse, Keith (2006): “Culture as the Fourth Pillar of Sustainable Development”. Prepared for Commonwealth Secretariat, London. [Tillgänglig i full text på FAO:s hemsida].

Núñez Jiménez, Antonio (1998): Hacia una cultura de la naturaleza. Fundación de la Naturaleza y del Hombre. La Habana, Cuba.

Nyberg, Mikael (1998): Det gröna kapitalet: [en rapport om storföretagen och mil-jön]. Miljöförbundet Jordens vänner. [Ny utgåva]. Göteborg.

När-Var-Hur-serien (1958): När-Var-Hur 1959. Bokförlaget Forum. Stockholm. När-Var-Hur-serien (1963): När-Var-Hur 1964. Bokförlaget Forum. Stockholm. O’Connor, James (1970): The Origins of Socialism in Cuba. Cornell University

Press. Ithaca. O’Connor, James (1998): Natural Causes. Essays in Ecological Marxism. The Guil-

ford Press. New York – London. Osborn, Fairfield (1949 [1948]): Vår plundrade planet. Natur och Kultur. Stock-

holm. Parker, Ian (Ed.) (1998): Social Constructionism, Discourse and Realism. SAGE.

London. Pawson, Ray & Tilley, Nick (1997): Realistic Evaluation. Sage Publications Ltd.

London. Peccei, Aurelio & Daisaku, Ikeda (1989 [1984]): Innan det är för sent. Lettura AB.

Stockholm. Pepper, David (1994 [1984]): The Roots of Modern Environmentalism. Routledge.

London. Petras, James & Veltmeyer, Henry (2001): Globalization Unmasked. Imperialism in

the 21st Century. Fernwood Publishing Ltd./Zed Books. Canada/USA. Potter, Jonathan & Wetherell, Margaret (1987): Discourse and Social Psychology.

Beyond Attitudes and Behaviour. Sage Publications Ltd. London. Potter, Jonathan & Wetherell, Margaret (1994): “Analyzing Discourse” i: Bryman,

Alan & Burgess, Robert G. (Eds.) (1994): Analyzing Qualitative Data. Rout-ledge. London.

Pålsson Syll, Lars (2001): Ekonomisk teori och metod. Ett kritisk-realistiskt perspek-tiv. Studentlitteratur. Lund.

Quiroga, Rayén (Ed.) (1994): El tigre sin selva. Consecuencias ambientales de la transformación económica de Chile: 1974–1993. Instituto de Ecología Política. Santiago, Chile.

Ramonet, Ignacio & Castro, Fidel (2006): Cien horas con Fidel. Tercera edición. Oficina de Publicaciones del Consejo de Estado. La Habana. Cuba.

Redclift, Michael (2005): “Sustainable Development (1987–2005): An Oxymoron Comes of Age”. Published online 22 July 2005 in Wiley InterScience. DOI: 10.1002/sd.281. [Tillgänglig i full text på Wiley InterScience hemsida].

Redclift, Michael & Benton, Ted (Eds.) (1994): Social Theory and the Global Envi-ronment. Routledge. London.

Redclift, Michael & Woodgate, Graham (Eds.) (1997): The International Handbook of Environmental Sociology. Edward Elgar Publishing Limited. UK.

Rodríguez, Rolando (2001): “Génesis y desarrollo del Instituto Cubano del Libro (1965–1980): Memoria y reflexión”. Debates Americanos. No. 11, 2001. Casa de Altos Estudios Don Fernando Ortiz. Universidad de La Habana.

384

Rogers, Raymond A. (1994): Nature and the Crisis of Modernity: a Critique of Contemporary Discourse on Managing the Earth. Black Rose Books. Montréal.

Roth, Andrew L. (2001): ”Harré, Brockmeier and Mühlhäusler; Greenspeak: A Study of Environmental Discourse”. Book Reviews. Discourse & Society, 2001; 12 (6): 855–856.

Rowland, Wade (1973): The Plot to Save the World: The Life and Times of the Stockholm Conference on the Human Environment. Clarke, Irwin & Co. Toron-to.

Sachs, Ignacy (1976 [1974]): ”Environment and Styles of Development” i: Mat-thews, William H. (Ed.) (1976): Outer Limits and Human Needs. Resource and Environmental Issues of Development Strategies. The Dag Hammarskjöld Foundation. Almqvist & Wiksell International. Stockholm.

Sachs, Wolfgang (Ed.) (1992): The Development Dictionary: a Guide to Knowledge as Power. Zed Books Ltd. London.

Sachs, Wolfgang (Ed.) (1993): Global Ecology. A New Arena of Political Conflict. Zed Books. London.

Sachs, Wolfgang (1997): “‘Sustainable Development’“ i: Redclift, Michael & Woodgate, Graham (Eds.) (1997): The International Handbook of Environmen-tal Sociology. Edward Elgar Publishing Limited. UK.

Sachs, Wolfgang (1999): Planets Dialectics. Explorations in Environment and De-velopment. Zed Books. London.

Samuelsson, Anna (2008): I naturens teater: kultur- och miljösociologiska analyser av naturhistoriska utställningar och filmer. Uppsala universitet. Uppsala.

Sandstedt, Eva (2002): ”Är sjuka/sunda hus en ny samhällsfråga?” i: Blücher, Gösta & Graninger, Göran (Red.) (2002): Från våra sinnen: en antologi om samban-det mellan den fysiska miljön, hälsan och sinnesintrycken. Stiftelsen Vadstena forum för samhällsbyggande. Vadstena.

Sandstedt, Eva (2003): ”Sjuka hus eller hysteriska kärringar?” i: Stålbom, Göran & Johansson, Birgitta (Red.) (2003): Människan inomhus: perspektiv på vår tids inneliv. En antologi. Formas Vårdalstiftelsen. Stockholm.

Sandstedt, Eva (2004): “Hållbar stadsutveckling? Den svårbedömda hållbarheten i ord och handling” i: Boström, Magnus & Sandstedt, Eva (Red.) (2004): Är vi på rätt väg? Studier om miljöfrågans lösning. Formas. Stockholm.

Santamarina Campos, Beatriz (2006): Ecología y poder: el discurso medioambiental como mercancía. Facultad de ciencias políticas y sociología. Universidad Complutense de Madrid.

Sayer, Andrew (1992): Method in Social Science. A Realist Approach. Second Edi-tion. Routledge. London.

Sayer, Andrew (2000): Realism and Social Science. SAGE Publications. London. Sellerberg, Ann-Mari (1994): Miljöns sociala dynamik. Om ambivalens, skepsis,

utpekanden, avslöjanden m.m. Research Reports, Department of Sociology, Lund University. Lund.

Shiva, Vandana (1989): Staying Alive. Women, Ecology and Development. Zed Books. London.

Shiva, Vandana (1993): ”The Greening of the Global Reach” i: Sachs, Wolfgang (Ed.) (1993): Global Ecology. A New Arena of Political Conflict. Zed Books. London.

Silverman, David (1993): Interpreting Qualitative Data. Methods for Analysing Talk, Text and Interaction. SAGE Publications. London.

Simmons, Ian (1994 [1993]): Miljöhistoria. En introduktion. Studentlitteratur. Lund. Sjöstrand, Sven-Erik (Ed.) (1993): Institutional Change. Theory and Empirical

Findings. M.E. Sharpe. New York.

385

Skoglund, Annika (2011): Homo Clima. Klimatmänniskan och den produktiva mak-ten - styrning genom klimatförändring som bioestetisk inramning. Industriell teknik och management, KTH. Stockholm.

Smith, Paul M. (2006): “The Application of Critical Discourse Analysis in Envi-ronmental Dispute Resolution”. Ethics, Place and Environment, vol. 9, no 1.

Sociologisk Forskning (1995): Tema: Miljö och Risk. Nr 2. 1995 Soneryd, Linda (2002): Environmental Conflicts and Deliberative Solutions? A Case

Study of Public Participation in EIA in Sweden. Örebro Studies in Sociology 5. Örebro universitet.

Soneryd, Linda (2004): Deliberations over the Unknown, the Unsensed and the Unsayable? Public Protests and the 3G Development in Sweden. SCORE rap-portserie. Stockholm.

Soneryd, Linda & Uggla, Ylva (2011): (O)möjliga livsstilar. Samhällsvetenskapliga perspektiv på individualiserat miljöansvar. Studentlitteratur. Lund.

Stamou, Anastasia G. & Paraskevopoulos, Stephanos (2004): ”Images of Nature by Tourism and Environmentalist Discourses in Visitors Books: a Critical Dis-course Analysis of Ecotourism” i: Discourse & Society, vol. 15(1): 105–129.

Stamou, Anastasia et al. (2009): “The Discourse of Environmental Information. Representations of Nature and Forms of Rhetoric in the Information Center of a Greek Reserve. Science Communication, 2009; vol. 31, 2: pp. 187–214.

Strömdahl, Jan (2010): Kubas omställning till ekologisk hållbarhet. Langholmen, Stockholm.

Sundqvist, Göran (1990): Varför är miljöforskarna oense? En vetenskapssociolo-gisk rapport från Centrum för tvärvetenskap. Göteborgs universitet.

Sundqvist, Göran (1991a): Vetenskapen och miljöproblemen. En expertsociologisk studie. Sociologiska institutionen. Göteborgs universitet.

Sundqvist, Göran (1991b): “Demokrati och expertis: Kärnkraftens avfallsproblem inför laddningen av Ringhals 3” i: VEST (Tidskrift för Vetenskapsstudier) nr 4/1991. Göteborg.

Söderbaum, Peter (1993): Ekologisk ekonomi. Miljö och utveckling i ny belysning. Studentlitteratur. Lund.

Söderbaum, Peter (2000): Ecological Economics. A Political Economics Approach to Environment and Development. Earthscan Publications Ltd. London.

Sörbom, Adrienne (2002): Vart tar politiken vägen? Om individualisering, reflexivi-tet och görbarhet i det politiska engagemanget. Stockholm Studies in Sociology N.S. 14. Stockholms universitet. Almqvist & Wiksell International. Stockholm.

Sörbom, Adrienne (2003): Den som kan - sorterar mer! Några slutsatser baserade på tidigare forskning kring källsortering i hushållen. Forskningsgruppen för miljöstrategiska studier. Totalförsvarets forskningsinstitut. Stockholm.

Sörbom, Adrienne (2004): Vägen ut – om vardagsnära miljöpolitik som frirum för politiskt handlande. Särtryck (s. 29–47). Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.

Tamames, Ramón (1979): Ecología y desarrollo. La polémica sobre los límites al crecimiento. Segunda edición. Alianza editorial. Madrid.

The New York Times, Sunday, October, 3, 1971. Therborn, Göran (1981 [1980]): Maktens ideologi och ideologins makt. Zenit förlag.

Lund. Thomas jr., William L. (Ed.) (1962 [1956]): Man's Role in Changing the Face of the

Earth. University of Chicago Press. USA. Thompson, John B. (1984): Studies in the Theory of Ideology. Polity Press. Cam-

bridge. UK. Thompson, John B. (2001 [1995]): Medierna och moderniteten. Daidalos. Göteborg.

386

Thörn, Håkan (1997): ”Miljörörelsen: katastrofens futurum och det globala rum-met”, kapitel 7 i: Thörn, Håkan (1997): Rörelser i det moderna: politik, moder-nitet och kollektiv identitet i Europa 1789–1989. Rabén Prisma. Stockholm.

Thörn, Håkan (2002): Globaliseringens dimensioner: nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser. Atlas. Stockholm.

Tinbergen, Jan (1976): Reshaping the International Order. A Report to the Club of Rome. E.P. Dutton. New York.

Titscher, Stefan et al. (2000): Methods of Text and Discourse Analysis. SAGE Pub-lications. UK.

Tribe, Laurence H. (Ed.) (1976): When Values Conflict: Essays on Environmental Analysis, Discourse, and Decision. Ballinger Publishing Company. Cambridge, Mass.

Tricontinental (1979): Non-Aligned Movement. Tricontinental 1979:65. Havanna, Cuba.

Uggla, Ylva (2002): Environmental Politics and the Enchantment of Modernity. Mercury and Radioactive Waste Disposal in Sweden. Örebro Studies in Sociol-ogy 4. Örebro Universitet.

Uggla, Ylva & Elander, Ingemar (Red.) (2009): Global uppvärmning och lokal poli-tik. Santérus Academic Press. Stockholm.

UNESCO (2009): Investing in Cultural Diversity and Intercultural Dialogue. UNESCO World Report 2. Executive Summary. United Nations Educational, Cultural and Scientific Organization. [Tillgänglig i full text på UNESCO:s hemsida].

United Nations (2000): Basic Facts about the United Nations. Department of Public Information, United Nations. New York.

United Nations Conference on Sustainable Development (2012): The Future We Want. Rio+20. [Tillgänglig i full text på FN:s hemsida].

UNCTAD (1997): “Unctad Sounds Warning on Globalization, Advocates Policies to Counter Economic Polarization and Growing Income Inequality” (TAD/INF/PR/9712 25/08/97). [Tillgänglig i full text på UNCTAD:s hemsida].

UNDP (1999): “Globalization with a Human Face”, Human Development Report. Published for the United Nations by Oxford University Press, New York. [Till-gänglig i full text på UNDP:s hemsida].

van Dijk, Teun A. (Ed.) (1997a): Discourse as Structure and Process. Discourse Studies, volume 1. SAGE Publications. London.

van Dijk, Teun A. (Ed.) (1997b): Discourse as Social Interaction. Discourse Studies, volume 2. SAGE Publications. London.

van Dijk, Teun A. (1998): Ideology. A Multidisciplinary Approach. SAGE Publica-tions. London.

van Noppen, Jean-Pierre (2004): ”CDA: A Discipline Come of Age?”. Review arti-cle. Journal of Sociolinguistics 8/1, 2004:107–126

Verón, Eliseo (1996 [1988]): La semiosis social. Fragmentos de una teoría de la discursividad. Editorial Gedisa. Barcelona, España.

Vološinov, Valentin N. (1986 [1929]): Marxism and the Philosophy of Language. Basic Problems of the Sociological Method in the Study of Language. [Underru-briken är borttagen i denna engelska upplaga]. Harvard University Press. Cam-bridge, Mass.

Wahlstedt, Jens (1996): I Pandans tecken. Boken om Världsnaturfonden WWF. ICA Bokförlag. Västerås.

Wallerstein, Immanuel (1979): The Capitalist World-Economy. Cambridge Univer-sity Press. Cambridge.

387

Wallerstein, Immanuel (1999): The End of the World As We Know It. Social Science for the Twenty-First Century. University of Minnesota Press. Minneapolis.

Wallerstein, Immanuel (2007 [2004]): Världssystemanalysen. En introduktion. Andra upplagan. Tankekraft Förlag. Stockholm.

Wallerstein, Immanuel (2005): Utopistik. Historiska val för det tjugoförsta århund-radet. Vertigo Förlag. Stockholm.

Wallerstein, Immanuel (2006): Europeisk universalism. Maktens retorik. Tankekraft Förlag. Stockholm.

Wettergren, Elisabeth (1972): Miljöforums program – Konstfackskolan – 5–16 juni 1972. [En sammanställning gjord av Miljöforums verkställande sekreterare och stencilerad i samband med FN:s miljökonferens]. Stockholm.

Weyler, Rex (2004): Greenpeace. An Insider's Account - How a Group of Ecol-ogists, Journalists and Visionaries Changed the World. Rodale. London.

Wickenberg, Per; Nilsson, Annika & Steneroth Sillén, Marianne (Red.) (2004): Miljö och hållbar utveckling: samhällsvetenskapliga perspektiv från en lun-dahorisont. Studentlitteratur. Lund.

Widdowson, Henry G. (1995): "Discourse Analysis: A Critical View”. Language & Literature, 1995; vol. 4, No 3: 157–72.

Widdowson, Henry G. (2004): Text, Context, Pretext. Critical Issues in Discourse Analysis. Blackwell Publishing Ltd. UK.

Willetts, Peter (1996): “From Stockholm to Rio and Beyond: The Impact of the Environmental Movement on the United Nations Consultative Arrangements for NGOs”. Review of International Studies (1996), 22: pp 57–80.

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000 [1999]): Diskursanalys som teori och metod. Studentlitteratur. Lund.

Wodak, Ruth (1996): Disorders of Discourse. Addison Wesley Longman Limited. London.

Wodak, Ruth & Ludwig, Christoph (Eds.) (1999): Challenges in a Changing World. Issues in Critical Discourse Analysis. Passagen Verlag. Wien.

Wodak, Ruth & Meyer, Michael (Eds.) (2001): Methods of Critical Discourse Anal-ysis. SAGE Publications. London.

Wood, Linda A. & Kroger, Rolf O. (2000): Doing Discourse Analysis. Methods for Studying Action in Talk and Text. SAGE Publications. California, USA.

Woodrow Wilson International Center for Scholars (1972): The Human Environ-ment. Vol. 2, Summaries of National Reports on Environmental Problems. Sub-mitted in Preparation for the United Nations Conference on the Human Envi-ronment. Environment series 201. Washington, D.C.

World Wildlife Fund (2006): Living Planet Report 2006. [Tillgänglig i full text på WWF:s hemsida].

Wärneryd, Olof & Hilding-Rydevik, Tuija (Red.) (1998): Hållbart samhälle. En antologi om mål, möjligheter, medel och makt. Forskningsrådsnämnden, Rap-port 1998:14. Stockholm.

Yearley, Steven (1991): The Green Case. A Sociology of Environmental Issues, Arguments and Politics. Harper Collins Academic. London.

Åström, Sverker (1992): Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst. Bonnier Alba. Stockholm.

Öberg, Sture (1992): ”Befolkning, miljö och utveckling” i: Miljö och utveckling. Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi. YMER 1992. Stockholm.

Öst, Thomas (2007): Livsstilsförändringar och "grön" teknik. Om relationen mellan ekonomisk och ekologisk rationalitet i miljöpolitiken. Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet.

388

Avhandlingens empiriska material

Rachel Carson Carson, Rachel (1991 [1962]): Silent Spring. Penguins Books. London. Carson, Rachel (1963 [1962]): Tyst vår. Tidens förlag. Stockholm.

Världsnaturfonden World Wildlife Fund (1965): The Launching of a New Ark. First Report of the

World Wildlife Fund. 1961–1964. Edited by Peter Scott. Collins. London. World Wildlife Fund (1968): The Ark Under Way. Second Report of the World Wild-

life Fund. 1965–1967. Edited by Dr. Fritz Vollmar. Morges, Switzerland. World Wildlife Fund (1969): Yearbook 1968. Edited by Dr. Fritz Vollmar. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1970): Yearbook 1969. Edited by Dr. Fritz Vollmar. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1971): Yearbook 1970–71. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1972): Yearbook 1971–72. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1973): Yearbook 1972–73. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1974): Yearbook 1973–74. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1975): Yearbook 1974–75. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1976): Yearbook 1975–76. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1977): Yearbook 1976–77. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1978): Yearbook 1977–78. Edited by Peter Jackson. Morges,

Switzerland. World Wildlife Fund (1979): Yearbook 1978–79. Compiled, edited and published by

the Public Affairs Department. Morges, Switzerland. World Wildlife Fund (1980): Yearbook 1979–80. Published by WWF. Gland, Swit-

zerland. World Wildlife Fund (1981): Yearbook 1980–81. Produced by the Public Affairs

Division, WWF International. Edited by Adrienne Farrell. Geneva, Switzerland. World Wildlife Fund (1982): Yearbook 1982. Produced by the Public Affairs Divi-

sion, WWF International. Edited by Adrienne Farrell. Geneva, Switzerland. World Wildlife Fund (1984): Yearbook 1983/84. Produced by the WWF/IUCN Joint

Information and Education Division. Edited by Adrienne Farrell. Gland, Swit-zerland

World Wildlife Fund (1986): Yearbook 1985/86. Produced by the WWF Information and Education Division. Edited by Cassandra Phillips. Gland, Switzerland.

World Wildlife Fund (1989): Conservation Yearbook 1987/88. Produced by the WWF Information and Education Division. Edited by Peter Hulm. Switzerland.

Kubas regering Castro, Fidel (1994): Ecología y desarrollo. Selección temática 1963–1994.

Segunda edición ampliada y revisada. Editora política. La Habana, Cuba.

389

Dorticós, Osvaldo (1962): A Journey of Peace and Solidarity. Published by Editorial en Marcha. La Habana, Cuba.

Dorticós, Osvaldo (1966): “Discursos” i: Política internacional de la revolución cubana. Serie Documentos políticos. Volym 1–2. Editora política. La Habana, Cuba.

Dorticós, Osvaldo (1967): “Discurso pronunciado en la clausura del seminario previo al congreso cultural de La Habana, 2 de noviembre de 1967”. Editado por el Consejo Nacional de Cultura. [La Habana, Cuba].

Rodríguez, Carlos Rafael (1984): Palabras en los setenta. Editorial de Ciencias Sociales. La Habana, Cuba.

Jordens Vänner De Bell, Garrett (Ed.) (1970): The Environmental Handbook. Prepared for the First

National Environmental Teach-In. A Ballantine/Friends of the Earth Book. New York.

Friends of the Earth (1972): The Stockholm Conference: Only One Earth. An Intro-duction to the Politics of Survival. Published by Earth Island Limited. London.

Friends of the Earth (1976): Non Man Apart. Nr 19, vol. 6. San Francisco, Califor-nia.

Friends of the Earth (1982a): Non Man Apart. The Newsmagazine of Friends of the Earth. Nr 5, vol. 12. San Francisco, California. June 1982

Friends of the Earth (1982b): Non Man Apart. The Newsmagazine of Friends of the Earth. Nr 8, vol. 12. San Francisco, California. August/September 1982

Friends of the Earth (1982c): Non Man Apart. The Newsmagazine of Friends of the Earth. (Delar av olika nummer från 1982). San Francisco, California.

Friends of the Earth (1987): Non Man Apart. The Newsmagazine of Friends of the Earth. November/December 1987. San Francisco, California. September 1982

Jordens Vänner (1972): Stockholmskonferensen: En enda värld. Introduktion till en politik för vår överlevnad. (Utgiven av Jordens Vänner i samarbete med sekreta-riatet för FN-konferensen). Askild & Kärnekull. Stockholm.

Jordens Vänner (1977a): Tidskriften Jordvännen nr 2(3), 1977 Jordens Vänner (1977b): Tidskriften Jordvännen nr 4, 1977 Jordens Vänner (1978a): Tidskriften Jordvännen nr 2, 1978 Jordens Vänner (1978b): Tidskriften Jordvännen nr 4, 1978 Jordens Vänner (1979a): Tidskriften Jordvännen nr1, 1979 Jordens Vänner (1979b): Tidskriften Jordvännen nr 2, 1979 Jordens Vänner (1979c): Tidskriften Jordvännen nr 6, 1979 Jordens Vänner (1980a): Tidskriften Jordvännen nr 5, 1980 Jordens Vänner (1980b): Tidskriften Jordvännen nr 6, 1980 Jordens Vänner (1982a): Tidskriften Jordvännen nr 1, 1982 Jordens Vänner (1982b): Tidskriften Jordvännen nr 3, 1982 Jordens Vänner (1987): Tidskriften Jordvännen nr 3, 1987 Lovins, Amory B. (1977): Mjuk energi: vägen till varaktig fred. Friends of the Earth

(Jordens Vänner) och Askild & Kärnekull. Stockholm.

Oi Committee International Oi Committee International (1972): The Hamilton Documents: Proceedings of the

International Youth Conference on the Human Environment. August 20–30, 1971. Hamilton, Canada. Published by Oi Committee International. Missouri, USA.

390

Oi Committee International (1974): International Development and the Human Environment: an Annotated Bibliography. Compiled by Oi Committee Interna-tional; M. Taghi Farvar, chairman. Macmillan Information. New York.

Greenpeace Greenpeace Foundation (1969, 1971): Reports. City of Vancouver Archives. Cana-

da. Greenpeace Foundation (1971–1972): Correspondence with other Environmental

Organizations. City of Vancouver Archives. Canada. Greenpeace Foundation (1971–1972, 1980): Public Information. City of Vancouver

Archives. Canada. Hunter, Robert (1980 [1979]): The Greenpeace Chronicle. Pan Books Ltd. London. McTaggart, David (1973): Outrage! The Ordeal of Greenpeace III. J.J. Douglas Ltd.

West Vancouver.

Romklubben Meadows, Donella H. et al. (1972a): The Limits to Growth. A Report for The Club of

Rome's Project on the Predicament of Mankind. New American Library. New York.

Meadows, Donella H. et al. (1972b): Tillväxtens gränser: en rapport utarbetad för Romklubbens projekt "Mänsklighetens situation". Bonniers. Stockholm.

Mesarovic, Mihajlo & Pestel, Eduard (1974): Mankind at the Turning Point. The Second Report to the Club of Rome. Dutton, New York.

Mesarovic, Mihajlo & Pestel, Eduard (1975 [1974]): Mänskligheten vid vändpunk-ten. Den andra Rom-rapporten om människans situation. Bonniers, Stockholm.

Ward och Dubos Ward, Barbara & Dubos, René (1972a): Only One Earth. The Care and Mainte-

nance of a Small Planet. Deutsch. London. Ward, Barbara & Dubos, René (1972b): Only One Earth. Den enda jord vi har.

Vårda och värna en liten planet. Forum. Stockholm.

Förenta Nationerna Experts Group on Environmental Law of the World Commission on Environment

and Development (1987): Environmental Protection and Sustainable Develop-ment: Legal Principles and Recommendations / adopted by the Experts Group on Environmental Law of the World Commission on Environment and Devel-opment, June 1986. Graham & Trotman. London.

Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm (1972): Förenta Nationernas mil-jökonferens i Stockholm, 5–16 juni 1972. Aktstycken utgivna av Utrikesdepar-tementet. Ny serie II:25 Kungliga Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner. Stock-holm.

United Nations Conference on the Human Environment (1971): Development and Environment. Report Submitted by a Panel of Experts Convened by the Secre-tary-General of the United Nations Conference on the Human Environment, Founex, Switzerland, 4–12 June 1971. Norstedt. Stockholm.

United Nations Environment Programme (1982a): The State of the Environment 1972–1982. UNEP. Nairobi, Kenya.

391

United Nations Environment Programme (1982b): Nairobi Declaration: Adopted by 105 Governments at the Council Session of Special Character on 18 May 1982. UNEP. New York.

United Nations Environment Programme (1988): Evolving Environmental Percep-tions. From Stockholm to Nairobi. Edited by Mostafa Kamal Tolba, Executive Director of UNEP. Butterworths. London.

World Commission on Environment and Development (1987): Our Common Fu-ture. The Report of the World Commission on Environment and Development. Oxford University Press. Oxford.

World Commission on Environment and Development (1988 [1987]): Vår gemen-samma framtid. Rapporten om Världskommissionen för miljö och utveckling. Prisma/Tiden. Stockholm.

Refererade Internetsajter Amnesty International: http://www.amnesty.org/ Anarchy archives: http://dwardmac.pitzer.edu/Anarchist_Archives/aboutus.html British Library: http://www.bl.uk/index.shtml Earth First!: http://www.earthfirst.org/ Europeiska Kommissionen: http://ec.europa.eu/ Europeiska Unionens webbportal: http://europa.eu/pol/env/index_sv.htm FAO: www.fao.org/SARD/common/ecg/2785/en/Cultureas4thPillarSD.pdf Folkrörelser och protester: http://www.folkrorelser.org/index.html Food First, Institute for Food and Development Policy:

http://www.foodfirst.org/media/news/2003/differentgreen.html Friends of the Earth: http://www.foe.org/ Greenpeace Australia: http://www.greenpeace.org.au/aboutus/history_intl.html Greenpeace Canada: http://www.greenpeace.org/canada/en/About-us/History/ Greenpeace International: http://archive.greenpeace.org/marine/ships.html Greenpeace Research Laboratories: http://www.greenpeace.to/ Greenpeace USA: http://www.greenpeaceusa.org/inside/timemachine.htm Kubas miljöportal: http://www.medioambiente.cu/hitos_cuba.asp#1975. Kubas regering: http://www.cuba.cu/gobierno/discursos/ Lancaster University, Department of Linguistics and English Language:

http://www.ling.lancs.ac.uk/profiles/263 Library of Congress: http://www.loc.gov/ Libris: http://www.libris.kb.se/index.jsp Linköpings universitet (”Kultur~Natur: Konferens för kulturstudier i Sverige”):

http://www.ep.liu.se/ecp/040/037/ecp0904037.pdf Miljödepartement: http://www.regeringen.se/content/1/c4/29/77/d1cd8e97.pdf National Library: http://www.collectionscanada.ca/index-e.html Non-Aligned Movement: http://www.nam.gov.za/index.html Oxford English Dictionary: http://dictionary.oed.com Potomac Associates: http://members.verizon.net/~vze4t2fm/p.htm Rachel Carson: http://www.rachelcarson.org/ Rebelión: http://www.rebelion.org/hemeroteca/izquierda/kohan170301.htm Svenska Bibel Sällskapet: http://www.bibeln.se/index.jsp The Club of Rome: http://www.clubofrome.org/archive/reports.ph The South Centre: http://www.southcentre.org/ The World Bank: http://www.worldbank.org/

392

UNCSD: http://www.uncsd2012.org/rio20conference.html UNESCO World Report:

http://unesdoc.unesco.org/images/0018/001847/184755e.pdf United Nations: http://www.un.org/ United Nations, Agenda 21:

http://www.un.org/esa/sustdev/documents/agenda21/english/agenda21toc.htm United Nations Conference on Trade and Development:

http://www.unctad.org/Templates/Startpage.asp?intItemID=2068&lang=1 United Nations Development Programme: http://www.undp.org/ United Nations Environment Programme: http://www.unep.org/ United Nations, Monterrey Consensus:

http://www.un.org/esa/ffd/0302finalMonterreyConsensus.pdf. University of Wisconsin Digital Collections: Foreign Relations of the United States.

http://uwdc.library.wisc.edu/collections/FRUS US Military Dictionary:

http://www.answers.com/library/US%20Military%20Dictionary-cid-15037222 Vinnova: http://www.vinnova.se/sv/ Världsbanken: http://www.worldbank.org/ Wiley InterScience: www.interscience.wiley.com World Wildlife Fund: http://www.wwf.org/ World Wildlife Fund (Living Planet Report):

http://www.panda.org/about_our_earth/all_publications/living_planet_report/