Planering

En kopp kaffe är en god start på ett fältarbete. Från vänster: Gunnar Kristiansen - soppexpert, Dikka Storm - samisk kulturhistoria och Andreas Kirchhefer - dendroekolog. Bak kameran Per Sjögren - paleoekolog. En tanke bak fältarbete var att samla personer från olika fag i fält samtidigt, och så få nya infallsvinklar på det man ser i fält. Detta visade sig vara både mycket givande och artigt.

Flerfagligt feltarbeid i Dividalen/Dieváidvuovdi 6-8 sept 2010

Dividalen, utsikt från Dividalshytta.

Sopp

Gunnar jaktar vedburen sopp i Skaktardalen. Det är i synnerhet gamla döda träd som de i bilden till vänster som hyser ovanliga soppar. Lokalklima är också mycket viktigt. På bilden till höger ses fyra olika rödlistade (dvs sällsynta och skyddsvärdiga) soppar. För ett otränat öga ser de på pricken lika ut, och även för fagfolk är det inte lätt att skilja alla åt i fält. De har dock mycket karakäristika detaljer om man studerar dem i mikroskop, och ett betydande antal hamnar i små papperpåsar för vidare analys. Barkespor

Landskapvärnområdet och nedre delen av nationalparken hyser ett betydligt antal "barkespor", detta är furur där en bit av barken har skavits av. Företeelsen har länge varit översedd i Norge, och dessa uppmärksammades först under undersökelsena i samband med utvidg-ningen av nationalparken/lanskapsvärnområdet för några år sedan. De är dock väl dokumenterade från svensk sida, och har nu hittats på flera andra ställen runt om i Nord-Norge. Bruket är etnologiskt väl belagt, och det rör sig i första hand om en samisk tradition där innebark skrapades av och brukades till mat, men flera andra bruksområden finns också belagt.

Här har Andreas hittat ett "fantastiskt" träd, och verkar helt klart förnöjd med resultatet. Genom att borra små kärnor ur trädet och sedan mäta årsringarna går det att säga exakt vilket år barkesporet lagades. I Dividalen är de äldsta barkesporen från början av 1600-talet och de yngsta från 1800-talet. Notera märkerna i barkesporet på bilden till höger. De är av en rund typ och en avlång typ och inslagna med trubbiga föremål, t.ex. baksidan av en yxa. Betydelsen av dem är för närvarande okänd.

Andreas och Dikka expertiserara över ett utskuret zig-zag mönster i ett barkespor. Med tanke på hur vanliga barkespor är i området är det procentuellt mycket få som har någon form av inskriptioner.

Det mest kända barkesporet i Dividalen är "Lars Person furua". Inskriptionen är tydligt läsbar och lyder "[L]ARS PERSON. VD[S.] 1748 SEBD. 9.DAG MARD NILS". Lars Person är nu identifierad som en svensk bondson från Torne Lappmark, som drev renskjötsel i området och senare flyttade till Norge.

Kulturminnen

Det finns rikligt av kulturlämningar i Dividalen. Från dølerna finns här t.ex. buer och tjärmiler, från samerna t.ex. tältringar och eldstäder/árran. Här ses lämningarna efter en tälboplass precis i början av Anjavass-dalen, en större sidodal till Dividalen. Även om detta är ett kulturobjekt, så är det man ser på ytan botaniskt - istället för krøkebæar växer här lav.

Den som letar hittar. Här har Dikka funnit märgsplittade ben i ett naturligt gapahuk. Till höger detalj av nedrasad samisk träkonstruktion i närheten, antagligen tillhörde den någon form av förrådskonstruktion.

Naturlig kultur eller kulturell natur?

Kombinerad kaffepaus med studie av renbete på Njunis. Fyra mer eller mindre cirkelrunda, bruna, trädlösa områden kan tydligt ses utmed trädgränsen. Effekt av rensamlingsplatser? Att beskriva övre Dividalen som vildmark är i vilket fall problematiskt. Den traditionella, jordbrukbaserade, indelningen mellan kulturlandskap och orörd vildmark passar dåligt för detta landskap. Hurvida man kallar det kulturmark eller vildmark har likaväl stor betydelse för både skötsel, rättigheter och hur landskapets upplevs av brukarna.

Vegetationshistoria

Genom att studera fossila pollen från denna myren några km söder från Anjavasshytta går det det att spåra vegetationsförändringar helt till 9000 år sedan! En ökning av kolstøv runt 500 e.Kr. kan tyda på att människor började uppehålla sig i området från denna tid. Renbete kan spåras tillbaka till någon gång under lilla istiden, ca. 1700 e.Kr. (nya 14C-dateringar skickade till NTNU för att bekräfta detta).

Årets fältarbete gick dock inte ut på att samla in fossilt material, utan moderna prover för att jämföra dagens vegetation med dagens pollennedfall. Dessa resultat kan sedan användas för att förbättra tolkningen av de fossila pollena, och ingår som del i ett post-dok projekt inom DYLAN. Liknande prover har samlats in från de andra tre studieområden i Norge.

En ny metod testas för att kunna beräkna den absoluta mängden pollen som deponeras varje år (normalt nöjer man sig med att ange det relativa förhållanden mellan de olika pollentyperna). Detta innebär att man får "frisera" fram en liten torvmonlit och måla den noggrant. Den nedersta biten har skickats in för 14C-datering. Atmosfäriska atombomsprängningar i början av 60-talet gör att man kan få mycket exakta åldersbestämningar i tidsrummet 1965-2000.

Böndernas kulturlandskap

På låglänta områden längs Divielva helt upp till Øvre Divifoss fanns tidigare stora slåttermarker. Inte ovanligt stod där också en bua för torkning och uppbevaring av hö så det kunde köras nedåt dalen under vintern då Divielva frysit till. Idag har bruket antingen moderniserats och intensifierats, eller helt upphört. Till höger visas några foto från ett område strax söder om Frihetli, vilket är den översta gården i Dividalen. Överst visas det moderna bruket med intensiv vallodling. I mitten ett område som fortfarande är ingärdat och antagligen brukats som betesmark intill i alla fall några år sedan. Nederst ses gamla sedan länge övergivna slåtterängar. Alla dessa bilder är från samma plats, och hela områden var antaligen en och samma slåtteräng en gång i tiden. Det är oklart hur naturliga dessa marker är, och en frodig, öppen ängskog kan mycket väl ha existerat sedan långt tillbaka. Idag betas dessa marker varken av husdyr, tamrein eller vilda dyr, och detta är en situation som kanske aldrig förekommit någon gång tidigare.

Skogsbruket var också viktigt, och skogen nederst i landskapsvärnområdet har spår efter flera generationers verksamhet. Man kan se spår av både yxa och såg, och träden har avverkats i olika höjd efter dåtidens teknik eller brukområde. Här ett exempel av en stubbe med ett jack strax över markinå och sedan sågad på någon meters höjd. Vi trodde först detta var ett misstag, men såg sedan flera andra stubbar i området med exakt samma märken, så detta hade helt säker ett praktiskt syfte, men vad?

Vildmark Trots allt snack om kulturlandskap så gjorde vildmarken sig påmind - i form av en björnskit. Bamsen brukade den moderna turstigen, både som stig och helt bevisligen å som toalett. Skiten bestod som vanligt är för denna årstid till största delen av blåbär. Som tur var hade Dikka hundbesjpåsar med sig så vi kunde ta med ett prov till fjelltjensten. Så som tack för att vi fick låna Anjavasstua fick de en påse skit.............

Turism Ett av Dividalens viktigaste bruksområden är idag som friluftområde för rekreation. Denna turismen innebär tyvärr en del försöppling och fjelltjänsten samlar årligen ihop och fraktar ut en betydande mängd. Effekten av turism på plant- och djurliv undersöks i ett annat projekt vid Univeristet i Tromsø - FJELLVERN, och skall inte utdjupas vidare här. Tid för hemfärd :-)