Familjen von Arnolds släktkrönikavonarnold.org/docs/kronika.doc · Web viewPå mitt brev om vår familjs släktskap med familjen Marin fick jag snabbt ett svar från V.G Merkovskij

Släktkrönika von Arnold 1

Släkten von Arnolds familjekrönika

Sammanställd av material från olika arkivkällor, dagböcker och berättelser av släktingar, och av Vsevolod Nikolajevitj

Arnolds egna minnen.

Redaktör: Vladimir Vsevolodovitj Arnold

Samara2005

*Arnold (Arnulf) Karintijskij (ungefär 863-8.12.899), son till Karloman med bihustrun Litvinda, imperator för Heliga romerska imperiet (896-899), kung över östfrankerna (887-899), Italiens kung (896-899), kung över Alemagne, hertig Karintskij, gift med Oda Bavarskaja. Dog av förgiftning. Satte i augusti 891 med slaget vid Luven stopp för de skandinaviska piraternas plundringståg som fram till dess många gånger ödelagt frankernas jordar.


(på denna sida avbildas släktvapnet)



Från redaktören.

Det var på 1930-talet som Nikolaj Vladimirovitj Arnold (sid. 43) började samla och systematisera material för att sammanställa en genealogisk förteckning över familjen Arnold (von Arnold). Till sin stora glädje ”smittade” han min far, Vsevolod Nikolajevitj, som till en början hjälpte sin farbror, och efter dennes död, fortsatte arbetet med denna förteckning. Min far fullföljde arbetet med stor noggrannhet, beskrev och kommenterade händelser i det förflutna. På 1960-talet blev de statliga arkiven i olika städer i Sovjetunionen tillgängliga för allmänheten, och Vsevolod Nikolajevitj blev en flitig besökare till dem. Om något arkiv med relevant material befann sig på alltför avlägset avstånd inledde han en omfattande brevväxling med arkivets anställda. På så sätt fick han genom korrespondens med direktören för Estniska Sovjetrepublikens Centrala statliga historiska arkiv reda på att där förvarades ”Genealogisk uppslagsbok”, vilken innehöll anteckningar om alla medlemmar av familjen von Arnold, med början då Reinhold, Gustav och Karl fick adelstitel. Anteckningarna får ett abrupt slut 1935 när alla förbindelser bröts såväl med den ryska som den svenska grenen av familjen von Arnold.När Vsevolod Nikolajevitj år 1974 drog sig tillbaka från arbetslivet, beslöt han ta sig an släktmaterialet och skapa en släktkrönika, i huvudsak med utgångspunkt från de arkivanteckningar som han och Nikolaj Vladimirovitj samlat – och naturligtvis även med hjälp av sina egna minnen. ( Min far hade ett utomordentligt gott minne han arbetade ju som översättare och kunde alla europeiska språk). Sålunda – på en vanlig skrivmaskin, efter att ha bearbetat den genealogiska förteckningen och dokumenterat kronologin, skrev han Släktkrönikan, i vars slutord han skrev: ”Fortsättning följer”. Men någon fortsättning följde aldrig, eftersom Vsevolod Nikolajevitj avled på hösten 1985.Med datorteknologins inträde i mitt hem beslöt jag att överföra min fars alla texter till dator, komplettera med fotografier, och fullborda planerna på Släktkrönikan. Under arbetets gång har jag haft nöjet att bekanta mig med en medlem av Genealogiska sällskapet i Moskva och av Allryska heraldiska sällskapet, Vadim Gennadevitj Merkovskij, som har hjälpt mig mycket med korrigeringar och kompletteringar till ”Familjen Arnolds släktkrönika, och jag är honom stort tack skyldig för detta. Jag fick kontakt med Merkovskij på Internet. I sökandet efter information om Arnoldmedlemmar, försökte jag hitta något om andra av våra förfäder – om familjen Marin (sid. 31) Plötsligt stötte jag på en förfrågan, i vilken någon efterlyste ättlingar och släktingar till den adliga släkten Marin. På mitt brev om vår familjs släktskap med familjen Marin fick jag snabbt ett svar från V.G Merkovskij. Så inleddes vår brevväxling. Vid denna tid samlade Vadim Gennadevitj material för att sammanställa en genealogisk förteckning över familjen Marin och deras släktningar. Dessutom var hans svärmor – Elvira Nikolajevna – född Marin.



Över huvud taget hade jag god hjälp av Internet i arbetet med familjekrönikan. Genom Internet fick jag kännedom om existensen av Antonina Romanovna von Arnolds samlingar i Museet för rysk kultur i San Fransisco. (s. 49). På hemsidan för Stanforduniversitets Hoover-arkiv läste jag att i deras arkiv fanns en del av samlingarna överförd till mikrofilmer, och efter brevväxling med herr Anatolij Schmelev, medarbetare på arkivet, fick jag veta att kopior av dessa mikrofimer hade överlämnats till Ryska federationens statliga arkiv (GARF). Helt nyligen gjorde jag en förfrågan till GARF om möjligheten att få tillgång till dessa mikrofilmer. Jag hoppas att materialet i dessa samlingar ska komplettera de knapphändiga och motsägelsefulla upplysningarna som finns om Gustav Ivanovitjs äldste son Apollon Gustavovitjs gren.

I maj 2005 stötte jag återigen på en hemsida på Internet, uppenbarligen nyligen öppnad eftersom jag inte hittat den tidigare. Det var en hemsida på svenska men att döma av släktvapnet som avbildades där förstod jag att hemsidan tillhörde ättlingar till Roman Ivanovitj von Arnold som redan i slutet av 1800-talet lämnade Ryska imperiet och flyttade till Sverige. Jag har ännu inte skrivit brev till dem eftersom jag inte kan svenska, men jag ska inom en snar framtid försöka kontakta dem på tyska – våra anfäders modersmål. Och till dess har jag använt mig av fotografier som jag funnit i den svenska hemsidans fotoalbum och lagt in dem i familjekrönikan. Dessa fotografier är utmärkta med tecknet (☼ - hittar inte tecknet).

Av material som är publicerat på estniska hemsidor har jag fått reda på att gårdarna Türpsal, Kurtna, Paggar – våra anfäders födelseorter numera ingår i turistrutter. Fotografierna från estniska hemsidor är utmärkta i texten med tecknet (◊).

Nedan anger jag adresser till hemsidor på Internet som jag tidigare hänvisat till ovan och vilka den intresserade läsaren själv kan besöka.

Hooverarkivet vid Stanfordunivesitetet:http://www.hoover.org/hila/ruscollection/arnold_b.htm (denna sajt fungerar inte eller

så är adressen felaktig)

Von Arnolds svenska hemsidor:http://homepage.mac.com/dagvonarnold/Estland.htmlhttp://www.vonarnold.com

Estnisk hemsida med fotografier av herrgårdar och slott:http://www.mois.ee/viru/jarve.shtml

Med djup högaktning till alla läsare av detta manuskript.

Vladimir Vsevolodovitj Arnold


http://www.mois.ee/viru/jarve.shtml

http://www.vonarnold.com/

http://homepage.mac.com/dagvonarnold/Estland.html

http://www.hoover.org/hila/ruscollection/arnold_b.htm


BÖRJAN

Varje adlig familj med självaktning har haft sin historia, sina berättelser om ättens ursprung, delvis grundad på originaldokument, delvis på berättelser som förmedlats från generation till generation muntligt eller genom brev. Trovärdigheten i de muntliga berättelserna får stå för sagesmännen själva, medan det är svårt att inte sätta tilltro till originaldokumenten från olika tidsepoker.

Så här skrev Nikolaj Vladimirovitj Arnold (1895-1963) om släkten Arnolds uppkomst och utbredning i Ryssland. Nikolaj Vladimirovitj - barnbarn till Gustav Ivanovitj Arnold – var poet och litteraturvetare och redaktör för en komplett samling av uppsatser författade av Sergej Nikiforovitj Marin, poet och satiriker, översättare och yrkesmilitär och äldsta broder till Gustav Ivanovitj Arnold. (se sid. 31).

”Stamfader till släkten Arnold var en av de yngsta sönerna till Arnold Karintijskij * - greve Arko, vilken levde på 900-talet tillsammans med sin enda hustra Judifija. Arko och Judifija hade 32 söner och 8 döttrar.

Vid slutet av 1800-talet kunde man i Ryssland räkna till åtta adliga familjer Arnold.1. Den estländska grenen och Simbirsk-grenen2. Moskvagrenen3. Jaroslavgrenen4. Sankt-Petersburggrenen5. Vitebskgrenen6. Kostroma- och Novgorodgrenen7. Tambovgrenen8. Mogilevgrenen

Alla dessa har uppenbart ett och samma ursprung, men det har inte varit möjligt att klarlägga släktskapet mellan dem.Den ovan nämnda släkten Arnold från den estländska grenen har utan tvekan släktband med grenen från Sankt Petersburg respektive Vitebsk, vilket har kommit till min kännedom genom min avlidne far Vladimir Gustavovitj Arnold.”

För läsaren presenteras här berättelsen om den estländska grenen och Simbirsk-grenen av släkten Arnold.




SLÄKTEN ARNOLD

Efter beslut av Estländska guvernementets ”Landtag” den 28 februari 1841 förlänades släkten Arnold genom bröderna Vittgenstein-Reinhold-Sergej-Grigor (Roman Ivanovitj) , Gustav-Reinold-Alexander (Gustav Ivanovitj) och Karl-Alexander-Friedrich (Karl Ivanovitj) adelstitlar och fördes in i den Estländska adelskalendern.Roman Ivanovitj var född den 7 augusti 1812 och dog den 3 mars 1880. Han var assessor vid domstolen i Virljandsk, sedermera ”manrichter” och deputerad i distriktets adelskap, och ägare till godsen Türpsal och Kurtna.Gustav Ivanovitj, 12 december 1813 – 26 juli 1873, var löjtnant och medlem av byggnads- och vägkommissionen i Grodnensk-guvernementet, sedermera ingenjör vid Nizjnyj Novgorod-guvernementet och civilråd.Karl Ivanovitj 11 augusti 1819 – 18 mars 1846 var ”mitjman” – fänrik i flottan.Alla var av tyskt ursprung och med luthersk trosbekännelse. Ett diplom som visar adelskapet av högsta rang utfärdades den 6 juli 1845 i Sankt Petersburg till Gustav Ivanovitj Arnold.

1. Estländska adelskapets kalender. Utdrag ur adelskapets protokoll från 28 februari 1841. (Ärende: von Arnolds adelsskap, Estlands Statliga Centrala Historiska Arkiv)

2. Avskrifter. Diplom med vapen som tecken på adlig värdighet utfärdat av Allryska imperiet och Polska kejsardömet. Sammanställda av V Lukomskij och C Troinitskij, SPB, 1911, sid. 13



ÄTTEN ARNOLDS SLÄKTVAPEN

På sköldens purpurfärgade del finns två gyllene åttauddiga stjärnor och längre ner, i det blå fältet, fyra gyllene ax. Skölden är prydd med en adlig hjälm krönt med tre strutsplymer. Blått och guld omger skölden på vardera sidan.

1. Estländska adelsskapets matrikel2. Samlingsverk för adelsvapen. 1:a boken, Nr 513. Baltisches Wappenbuch von A. V. Klingspor, Stockholm, 1882, s. 14. Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften. Teil: Estland. Band III.

Verlag für Sippenforschung und Wappenkunde C.A. Starke, Görlitz (Schles.), 1935, s. 3-7



I STÄLLET FÖR FÖRORD

År 1848 utgav Statliga Litteraturmuseet ut den tionde boken ur serien ”Årsböcker”. Huvudredaktör för verket var Vladimir Dmitrievitj Bontj-Bruevitj. Det var en komplett samling av uppsatser författade av Sergej Nikiforovitj Marin, poet och satiriker och äldste bror till Apollon Nikoforovitj (sid. 31). Nikolaj Vladimirovitj Arnold (sid. 43) –poet och litteraturvetare - sammanställde texterna i denna volym. Nikolaj Vladimirovitj presenterade i i verket släkten Marins genealogi. På sid. 458 kan man i fotnoterna till anteckningarna om Anna Apollovnas (född Marin) man Gustav Ivanovitj Arnold läsa följande:

*Gustav Ivanovitj Arnold var barnbarnsbarn till J.F Arnold @ - förste stabsläkare i det ryska fältartilleriet (1716) under Peter den förste. Hans son Ivan var kapten och deltog i Sjuåriga kriget och belägringen av staden Berlin, och blev i samband med detta sårad i benet och benet amputerades @@

I marginalen på denna sida har Vsevolod Nikolajevitj Arnold för hand antecknat följande:

@Nikolaj Vladimirovitj Arnold arbetade med denna bok under 1930-talet. Under denna tid blev det borgerliga Estlands arkiv otillgängliga för honom, och felaktigt angav han stabsläkare Jagan (Johan) Friedrich Arnold som anfader till släkten Arnold på Türpsal. Enligt uppgifter i arkivdokument dog J F Arnold ogift år 1733.

@@ Deltagaren i Sjuåriga kriget kapten Ivan (Johan) Arnold har heller inga släktband till familjen Arnold på Türpsal.

Det rör sig om familjer med samma efternamn. Av dokument som förvaras i Estlands Centrala Statliga historiska arkiv (ESSR) är det uppenbart att Gustav Ivanovitj Arnolds farfarsfar var Andreas (Andrej) Arnold som flyttade från Nassau i Tyskland och slog sig ner i Ryssland mellan 1710 och 1720. Hans son Johann, liksom Andrej själv, tjänstgjorde i ryska armen och var läkare i Odessa och Moskva, och avled i Moskva 1776.



Del 1

OM SLÄKTEN ARNOLD

Anfader till den Estländska släkten Arnold och släkten Arnold från Simbirsk, eller von Arnold, som var brukligt i de baltiska guvernementen, var ANDREAS (Andrej) ARNOLD. Denna släkt infördes i den estländska adelskalendern genom Roman Gustavovitj Arnold med avkomlingar i den sibiriska adelskalendern. Andreas Arnold flyttade mellan 1710 och 1720 (enligt andra källor 1716) från Tyskland (Nassau) till Ryssland där han tog värvning i det militära. Hans son JOHAN tjänstgjorde också i den ryska armen, han var stabsläkare i Odessa och Moskva. Johan var gift med en jungfru Yxkull och ”dog tidigt” som det står i anteckningar från 1877 .Mer detaljerade upplysningar om dessa två första grundare av släkten Arnold står inte att finna. Utförligare upplysningar börjar med JOHAN-FRIEDRICH (Ivan Ivanovitj), son till stabsläkaren Johan Arnold.Hade Ivan Ivanovitj några bröder och systrar? Bland dokument som är bilagda till släkttavlan finns följande ”förteckning över personer som bor på godset Türpsal* den 18 augusti 1816” (alla dokument som hör till släkttavlan är skrivna på tyska och översatta av V.N.Arnold).

Manliga personer Ålder Kvinnliga personer ÅlderKapten ej längre i tjänstJohan-Friedrich von Arnold 52 år

Hans söner:Wittgenstein-Sergej von Arnold 4 årGustav-Reinhold von Arnold 3 år

Kaptenens hustruJuliana von Arnold 39 år

Hennes döttrar:Henrietta 1½ årJuliana 21 årFrederika 19 år

Hustru till ”rotmistr” (kavallerikapten)von Peetz 42 årKaptenens syster, ungmönAnette von Arnold 39 år

Karta över Türpsal med omgivning

*Ett fristående gods med tillhörande jordbruksbyggnader kallas på estniska för ”mõis”. Utöver den tyska benämningen Türpsal finns också ett estniskt namn – Jarve. Under 1900-talet växte här staden Kochtla-Jarve (från 1946) – centrum för utvinning och bearbetning av skiffer.



Sålunda kan man av detta dokument med säkerhet fastslå att Ivan Ivanovitj hade en syster, Anette. Några bröder som skulle ha belönats med adelstitel utifrån sin militära rang återfinns emellertid inte i adelsmatrikeln. Likväl har vi säkra bevis för att Ivan Ivanovitj även hade bröder.

I en rapport till G A Potemkin utgiven av den ryske fältherren A V Suvorov ”Om intagandet av Izmailfästningen med en utförlig framställning av över anfallet” från 21 december 1790, omnämns bröderna , fänrikarna JAKOB (född 1766) och PETER (född 1768) ARNOLD. (Se ”Material om ryska armens historia, sammanställt av Statliga Centrala krigshistoriska arkivet, Moskva, 1951., A V Suvorov, volym II, sid. 564). Dessa Jakob och Peter Arnold kan vi med rätta räkna som Ivan Ivanovitjs yngsta bröder. Av denna anledning: För intagandet av Izmail belönades Peter Arnold, liksom många andra deltagande i stormningen, med korset ”För utmärkt tapperhet. Izmail intaget den 11 december 1790”. Detta kors, har från generation till generation förvarats i familjen Arnolds ägo fram till dessa dagar. (Korset har gått från Peter Ivanovitj till Ivan Ivanovitj, därefter till hans son - Gustav Ivanovitj och från denne till sonen Vladimir Gustavovitj – och därefter till Vladimirs son Nikolaj Vladimirovitj. Efter Nikolaj Vladimirovitjs död överlämnades ”Izmailkorset” till dennes brorson – Vsevolod Nikolajevitj och därefter till Vsevolods son Vladimir Vsevolodovitj (=redaktör för denna krönika) ). Det är tydligt att Ivan Ivanovitj, liksom hans bröder, skulle ha slutat sina dagar i obemärkthet om han inte hade blivit befordrad till kaptens grad och om inte lyckan hade lett mot såväl honom som hans far stabsläkaren och hans farfar som hade flyttat till Ryssland i förhoppningen att bygga sig en bättre tillvaro än den han hade i hemlandet Tyskland. (infällt i detta stycke finns bilder av Izmailkorset – fram- och baksida)

JOHAN-FRIEDRICH (Ivan Ivanovitj) föddes 1764 (i Det baltiska adelskapets genealogiska förteckning från 1935 anges året 1765) i Moskva.Vid 11 års ålder, den 1 januari 1775) antogs han som sergeant vid Orlovs infanteriregemente. Den 24 november 1781 befordrades han till fänrik och förflyttades till Tengins infanteriregemente varifrån han den 1 januari 1786 överfördes till Tobols infanteriregemente och befordrades till löjtnant. I samband med med krigsaktiviteterna mot Sverige 1789 underställdes regementet det estländska guvernementet. Ivan Ivanovitj deltog vid ett flertal tillfällen i krigsaktiviteterna 1789 och 1790 och blev skadad i högra armen. Konvalescensen tillbringade han på godset Türpsal och blev då bekant med dottern till godsets ägare Gustav Reinhold von Paikull och hans hustru Kristina-Elisabet, född von Rennenkamp (1749-1801) . Dottern var CHARLOTTA-JULIA-ELENA,



född den 6 april 1773 i Reval (enligt andra källor – på egendomen Turtan i Vezenberg-distriktet) och död den 30 november 1799 på Türpsal. Släkten som bar namnet Paikull var en av Estlands äldsta. Paret förälskade sig i varandra och fadern, som inte hade några söner, samtyckte till denna mesallians: svärsonen hade ju varken pengar eller egendom. Dessutom var han av enkelt ursprung och kunde på intet sätt mäta sig med sådana storheter i det estländska ridderskapet som familjerna von Stackelberg, von Rennenkamp, von Maizel – som skulle vara passande familjer att gifta bort sin dotter till. Paret vigdes på Türpsal – i Virländska distriktet, Estlands guvernement den 21 mars 1791.Vid denna tidpunkt var Ivan Ivanovitj inte ens rysk adelsman.Här finns en infälld bild med bildtexten ”Kristina Elisabet von Paikull, född von Rennenkamp (porträtt av okänd konstnär)” . ☼ Den 18 november 1794 befordrades Ivan Ivanovitj till kapten och deltog i krigsaktiviteterna i Litauen och Zjmutsie mot polska rebeller och den 28 september blev han stationerad vid Keksholms muskötregemente.

Så här beskrivs Ivan Ivanovitjs militära verksamhet i ”Om Keksholms muskötregementes officerare – tjänstgöring och förtjänster” från 1797 (bok 538).

”Under sin tjänstgöring med förflyttningar och aktiviteter gentemot fienden var han : 1789 från den 24 maj till den 23 juni i staden Kjumen, där han den 15 och 23 juni deltog i regelrätt skottväxling i samband med bortjagandet av den svenska flottan från Kjumens stränder; 1790 i anfall mot byn Sjaljampi och Kirk Valkial den 17 och 18 april, den 24 i fördrivande av fienden från densamma genom byn Matilla ut ur landet, den 27 och 28 april i fortsatt fördrivande längre bort med fyra kompanier, den 30 maj i förband som brände ner byn Nappa.

Den 9 juli var han i sammandrabbning med fienden, där han också blev skadad i högra armen.

Från krigsutbrottet 1794 deltog han i olika sammandrabbningar mot polska rebeller.Var år 1795 i Litauen och Zjmutzie. Befordrad till kapten för skicklighet i tjänst mot de polska rebellerna.Kan läsa och skriva ryska och tyska och behärskar också till viss del aritmetik.Har inte stått inför domstol eller åtnjutit ledighet (semester).Enastående insatser i regementet. Värdig befordran”



Ivan Ivanovitj Arnold gör sig också påmind i ”Förteckning över arméofficerare i Keksholms muskötregemente den 1 mars 1802” N ̊ 12, och även i material om Keksholms Kejserliga Österrikiska regementes historia (B. V. Adamovitj, V. F. Meredich, ”Keksholms kejserliga Österrikiska grenadjärregementes historia).

Ivan Ivanovitj tilldelades kaptens grad ”född adlig i Ryska imperiet” ( i ett intyg från departementet för heraldik står: ”fick adlig värdighet som sig bör för sin kaptensgrad år 1797”).Genom en order från Paul I den 20 september 1797 beviljades Ivan Ivanovitj avsked från militär tjänst på egen begäran med rätt att behålla sin militära grad och bära uniform. Statliga krigskollegiet utgav till honom ett dekret om avsked No 39775 den 28 september 1797. Efter att ha tagit avsked slog han sig för gott ned på godset Türpsal.

Han hjälpte till att sköta jordbruket åt sin svärfar, som hade ytterligare två egendomar: Sarnakorb och Selge. Egendomen Türpsal hade funnits i släkten von Paikull sedan 1627. Från denna släkt härstammar Generalöjtnant Otto-Arnold von Paikull (1662-1707), befälhavare för de sachsiska krigsstyrkorna i Nordliga kriget. Han tjänstgjorde i kung August II:s polska styrkor, stridande på tsar Peter den förstes sida mot svenskarna. Vid slaget vid Warshawa 1705 som förlorades till den svenske generalen Nyrot togs Otto Arnold von Paikull som krigsfånge av svenskarna och dömdes till döden. Paikull vände sig den svenska kungen Karl XII (1697-1718) och vädjade för sitt liv, och i egenskap av alkemist lovade han att framställa stora mängder av guld ur antimon, silveroxid och antimonsulfid.

Här finns släkten von Paikulls vapen infälld till höger.Man gav Paikull möjlighet att visa sina färdigheter. I kungens närvaro fick han fram

guld, framställt genom en blandning av pulver ”av filosofisk sten” . Hans försök hade pågått i 140 dagar, varefter han nattetid hade tagit blandningen ”för vila” hem till sig och då tillsatt guldpulver i blandningen. Paikull undgick inte dödsstraff.... Otto Arnold von Paikull halshöggs i Stockholm den 4 februari 1707. Hans barnbarn Karl Friedrich von Paikull (1719-1789) slog sig ner i Sverige 1756. Hans son Gustav von Paikull(1757 – 1826) var en känd naturforskare och vetenskapsman. Hans ättlingar lever sedan dess i Sverige (enligt uppgifter 1935).

Den 30 november 1799 drabbades Ivan Ivanovitj av en stor sorg: hans hustru Charlotta Gustavovna avled. Ivan Ivanovitj blev ensam med tre minderåriga barn, vars uppfostran lämnades till Charlotta Gustavovnas syster – Juliana-Henrietta ( Juliana Gustavovna, född den 2 januari 1778 i Sarnakorb). Fem år senare, den 24 januari 1804, gifte sig Juliana-Henrietta och Ivan Ivanovitj.



1815 dog svärfadern, Gustav-Reonhold- von Paikull, och godset övergick till dotterns – Ivan Ivanovitjs hustrus – ägo. Den 17 mars 1817 blev Ivan Ivanovitj von Arnold utvald till ”Gemeinderichter” - församlings-(eller byalags-) domare i kyrkliga församlingen i Jeve. Till detta uppdrag omvaldes Ivan Ivanovitj två gånger: den 14 april 1820 och den 16 april 1823. I nio år var Ivan Ivanovitj verksam som Gemeinderichter – fram till 1826.

Den 25 oktober 1824 avled Ivan Ivanovitjs andra hustru – Juliana Gustavovna - på Türpsal. Egendomen Türpsal blev hädanefter i familjen von Arnolds ägo. Ivan Ivanovitj hade vid det laget sju underåriga barn mellan 12 och 2 år. Uppgiften att uppfostra dem anförtroddes de två yngsta döttrarna från Ivan Ivanvitjs första äktenskap. Döttrarna levde hela sitt liv på Türpsal och förblev ogifta. Oaktat det faktum att Ivan Ivanovitj blev ägare till godset erkände den estländska adeln aldrig hans likställighet med dem. Han var ju av ett lägre ursprung och han blev aldrig mottagen i det Estländska ridderskapet.

Så dog Ivan Ivanovitj år 1838 utan att ha blivit upptagen i det Estländska riddarskapet. Bara hans söner från andra äktenskapet (från det första äktenskapet fanns inga söner) Wittgenstein-Reinhold-Sergej-Gregor, Gustav-Reinhold-Alexander och Karl-Alexander-Friedrich, blev den 28 februari 1841 upptagna i den Estländska adliga matrikeln. Ett diplom med vapen tilldelades dem fyra år senare, den 6 juli 1845.

Efter Ivan Ivanovitjs död övergick godset Türpsal till hans äldste son Wittgenstein-Reinhold-Sergej-Gregor (Roman Ivanovitj).

Så föddes en ny släkt i det Estländska riddarskapet.

Till höger infällt finns här en silhuett av en kvinna med texten: Juliana-Henrietta von Arnold, född von Paikull- Ivan Ivanovitj Arnolds andra hustru. ☼

I Johan-Friedrich-Arnolds (Ivan Ivanovitjs) första äktenskap med Charlotta-Elene von Paikull föddes:

1. ELIZAVETA- ELENA (Lizetta) född den 4 april1793 på Türpsal, dog på samma plats den 7 juli 1848, var sedan 1814 gift med Georg-Karl-Engelbert von Peietz, tillsynslärare på Tsarskoselskij-lycéet. De hade två söner Alexander och Herman, som blev en känd geolog. Han drunknade under en av sina expeditioner.

2. MARIA- JULIA- CHARLOTTA (Julchen), föddes den 18 november 1794 på Türpsal och dog där den19 januari 1872.

3. FREDERIKA- KAROLINA-JAKOBA, föddes den 17 maj 1797 på Türpsal och dog där den 22 maj 1872.

Utöver dessa tre döttrar fanns ytterligare två döttrar, vilka dog i späd ålder. Från Johan-Friedrich Arnolds (Ivan Ivanovitjs) andra äktenskap med Juliana-Henriette von Paikull föddes:



1. WITTGENSTEIN-REINHOLD-SERGEJ-GREGOR, (Roman Ivanovitj), se nedan.

2. GUSTAV -REINHOLD-ALEXANDER, (Gustav Ivanovitj), se nedan. 3. HENRIETTA -KAROLINA-MARIA, född den 18 1pril 1815 på Türpsal och död

där 18804. CHARLOTTA -AUGUSTA-RENATA, född den 2 juli 1817 på Türpsal och död

den 29 juli 1908 i Reval.5. KARL -ALEXANDER-FRIEDRICH, (Karl Ivanovitj), se nedan6. ANNA , född ....? och död den 17 maj 1851 på Türpsal.7. NATALIA -VILHELMINA, född 1822 och död 31 oktober 1842 på Türpsal.

Vi har inte lyckats utröna var Ivan Ivanovitjs söner – Reinhold, Gustav och Karl fick sin tidiga utbildning, men i ”Album Estonorum. Zusammengestellt von Axel von Gernet, 1888” sägs att den äldste sonen brukade besöka klosterskolan (Domschule). Det är troligt att även Gustav och Karl, de andra bröderna, gick där.

Ivan Ivanovitj von Arnold dog på Türpsal den 4 oktober 1838 i en ålder av 74 år.Av hans söner är det bara Reinhold och Gustav som efterlämnar sig avkomlingar, vilka bildar två grenar: den ryska grenen (Gustav) och den svenska (Reinhold) Den tredje sonen, Karl, dog ogift i samband med ämbetsåligganden.

Två bilder längst ner på sidan:Den vänstra har texten:Johan Friedrichs (Ivan Ivanovjitjs) och Juliana Henrietta von Arnolds grav på familjens gravplats i Türpsal. Fotot taget 1993. ☼Den högra bilden har texten: Familjen von Arnolds gravplats i Türpsal. 1993 ☼



KARL-ALEXANDER-FRIEDRICH VON-ARNOLD var född på Türpsal den 11 augusti 1819. 14 år gammal. Den 21 september 1833 började han i marinens kadettkår. Den 9 januari 1839 blev han sjökadett. Han seglade på Östersjön med fartygen ”Prochor” och ”Konstantin”. Den 9 januari 1841, efter att ha avslutat kadettutbildningen blev han befordrad till fänrik vid Baltiska flottans 16:e förband (Kronstadt). På briggen ”Filoktet” seglade han mellan Finska vikens hamnar åren 1842 till 1845. Efter detta, 1845-1846 seglade han på fartyget ”Kulm” i Östersjön. Under en segling på utländskt territorium drunknade han i samband med ett skeppshaveri. (Enligt anteckningar från 9 augusti 1842 och ”Allmän förteckning över krigsflottan under Nikolaj den förstes kejsardöme, SPB(Sankt Petersburg?) 1897, sid. 120).

Sådant var Karl Ivanovitj Arnolds korta liv.



På sid 16 finns fyra fotografier:

Överst till vänster:☼Henrietta-Karolina-Maria och Frederika-Karolina-Jakoba von Arnold,Döttrar till Johan-Friedrich (Ivan Ivanovitj). Foto 1860-talet

Överst till höger:☼ Georg-Karl-Engelbert von Peietz

Nedre delen till vänster:☼Alexander von Peietz

Nedre delen till höger:☼ Herman von Peietz



Del II

Den svenska grenen

Karl Ivanovitjs äldste bror, WITTGENSTEIN-REINHOLD-SERGEJ-GREGOR (Roman Ivanovitj) föddes på Türpsal den7 augusti 1812, det året då Ryssland utsattes för hårda prövningar: Napoleon Bonaparte med sina styrkor invaderade ryskt territorium och nådde Moskva. I de norra guvernementen, det Estländska guvernementet och Sankt Petersburg-guvernementet, rådde relativt lugn, det vill säga fienden hade inte närmat sig dessa områden. På Türpsal levde man också i lugn och ro.14 år gammal placerades Reinhold i en kyrklig församlingsskola, och efter att ha avslutat denna utbildning 1831 påbörjade han studier vid Dorpats universitet. (Stud.cam.). Efter att ha avlagt juris kandidatexamen 1837 återvände han till fadern på Türpsal. Efter faderns död 1838 ägnade sig Roman Ivanovitj helhjärtat åt skötseln av gården, som vid denna tid sysselsatte 240 ”själar av manligt kön”.

Den 6 september 1839 blir Roman Ivanovitj vald till ”Kreisgerichtes Assessor” – assessor vid Virlands distriktsdomstol. Därefter innehar han följande poster i samma distrikt: Hackenrichter (distriktsdomare), Kirchspielsrichter (domare i kyrkokretsen), Mannrichter (”äldstedomare”) och slutligen utses han till Kreisdeputierter (deputerad i distriktets ridderskap).

I mogen ålder, 41 år gammal, den 4 juni 1853 gifte sig Roman Ivanovitj med dottern till generalmajor Friedrich von Kalm * (Se sid. 30) (1787-4.1.1839) och hans hustru Magdalena, född von-Kruzenstern (1797-1855). Dottern hette ELENA-MAGDALENA-ROSALIE VON-KALM och föddes den 19 maj 1832 i Dzugastr (Podolia) och dog den 19 maj 1878 på Türpsal. I detta äktenskap föddes fyra döttrar och tre söner:

1. JOHAN-FRIEDRICH-REINHOLD, utförligare se nedan;2. MARTA -MAGDALENA-FREDERIKA, född på Türpsal den 5 oktober 1855

och död den 5 december 1919 på Hofsta (Sverige);3. KARL -OSKAR, född 1857 och död 1865;4. JULIA -HENRIETTA, född på Türpsal den 19 november 1858, död den 29

augusti 1889 i Bad-Bolle (Würtenberg);5. HENRIETTA -CHARLOTTA-CECILIA, född 1860 och död 1865;6. ALEXANDER-GUSTAV-REINOLD-OTTO, utförligare se nedan;7. CHARLOTTA-ROSALIA, född 1 januari 1869 på Türpsal. Gifte sig den 2

oktober 1892 i Bad-Bolle (Würtenberg) med baron Hans



von Verschuer, pensionerad kapten vid kungliga preussiska armen. Charlotta dog den 2 oktober 1942 i Oberkirch, Baden (Tyskland).

Här kommer två fotografier:Det vänstra har undertexten: Elena-Eagdalena-Rosalia von Arnold, född von Kalm ☼Den högra: Wittgenstein-Reinhold-Sergej-Gregor (Roman Ivanovitj) von Arnold ☼

År 1858 förvärvade Roman Ivanovitj egendomen Kurtna, och under de följande åren arrenderade han i tur och ordning familjen Stackelbergs gods: Kochtel, Errides, Paggar och Addafer, där man ägnade sig åt osttillverkning. Han levde hela livet på Türpsal och dog där den 3 mars 1880.- En nekrolog publicerades i ”Revalsche Zeitung” Nr 53.

Efter Roman Ivanovitjs död inträdde hans äldste son Johann-Friedrich-Reinhold (Fjodor Romanovitj) von Arnold som ny ägare till Türpsal. Han var född på Türpsal den 20 juni 1854.

Fjodor Romanovitj gifte sig den 4 juni 1881 med Molly-Elena-Constance von Lillienfeld (född den 2 maj 1856 i Oidenorm och död den 10 juni 1906). Molly var dotter till Georg-Fromhold von Lilienfeldt (död 1910) och hans hustru Johanna-Marie-Constance-Elena, född von Baranov.

I detta äktenskap föddes barnen:1. HERBERT-FRIEDRICH-REINHOLD, 1882-1884.2. RENÉ-HARALD, 1883-18843. EDIT-JULIA-ALICE, född den 15 juni 1885 på Türpsal och död den 9 januari

1922. Gift med den svenske kyrkoherden Folke Dahlström.4. VERNER -HERMAN-REINHOLD, utförligare se nedan.



5. KARIN-JULIA-MARIA, född den 20 mars 1888 på Türpsal. Gift sedan 1916 med den svenska kaptenen Inge Ivan Egerström, vid Hans Kungliga Höghets livgrenadjärregemente i Linköping.

6. ERIK -GUNNAR, utförligare se nedan.

År 1891 sålde Fjodor Romanovitj fädernegården Türpsal till en viss Werther Rosenthal och flyttade med sin familj från Ryssland till Sverige. Där köpte han egendomen Djurtorp (Östergötland). Enligt en regeringsukas av den 3 april 1895 blev han fråntagen sitt ryska medborgarskap. Till Ryssland återvände aldrig Fjodor Romanovitj och han avled i Strängnäs den 11 maj 1902.

Fjodor Romanovitjs yngste bror, Alexander-Gustav-Reinhold-Otto (Otto Romanovitj), som var född den 30 maj 1865 på Türpsal, hade tidigare, år 1889, sålt lantegendomen Kurtna i Virlandsdistriktet som han hade ärvt av sin far. Köparen var en viss Peltzer i Narva och Otto Romanovitj flyttade till Sverige där han köpte fyra mindre gårdar: Lungsbo, Höglunda, Svärta och Bokoshof. Hans ryska medborgarskap upphörde oficiellt den 3 juni 1892 (skrivelse från estländske guvernören No 460 den 20 juli 1892).

Den 14 juli 1889 gifte sig Otto Romanovitj i Arensburg med Marie-Josefine von Poll (född 5 januari 1871 i Arensburg, död 17 (30) maj 1909 i Berlin), dotter till Baltasar-Adolf von Poll (död 1891) och hans hustru Teona—Emilia, född Güldenstubb. Otto Romanovitj gifte om sig den 12 oktober 1914 i Hofsta (Sverige) med grevinnan Anna-Ulrika Mörner af Morlanda (född på Hofsta den 1 juni 1873), arvtagerska till godset Hofsta (Södermanland). Anna-Ulrika var dotter till den år 1875 år avlidne Karl-Robert Stellan och hans hustru Sara-Lovisa-Ulrika, född Fries. Anna-Ulrika var i sitt första äktenskap gift med den norske majoren Samuel Eide.

I det neutrala Sverige långt från sitt hemland kunde Otto Romanovitj på avstånd betrakta de europeiska skeendena under den första fjärdedelen av 1900-talet. Han avled på Hofsta den 7 juli 1926.

I Otto Romanovitjs första äktenskap fanns barnen:1. HANS -BALTASAR-REINHOLD, se utförligare nedan2. HEDVIGA-CHARLOTTA-MARGARITA, född i Lungsbo den 7 mars

1892. Gift sedan 1914 med Nils-Axel-David von Heine, kapten vid livgardet, Hans kungliga majestäts flygeladjutant.

Här upphör Otto Romanovitjs söners förbindelse med Ryssland och den svenska linjen av släkten von Arnold grundas.

Johan-Friedrich-Reinholds (Fjodor Romanovitjs) son – Verner-Herman-Reinhold föddes på Türpsal den 13 oktober 1886. Tillsammans med sin pappa flyttade han 1891 till Sverige, där han fortsättningsvis arbetade som jägmästare. Den 1 februari 1915 gifte Verner-Herman sig med Ester-Anna-Maria Vallin, född den 31 juli 1890, dotter till advokaten Ernst Vallin och hans hustru Anna, änka efter de Blom. I detta äktenskap fanns barnen:

1. RAGNAR -REINHOLD, född i Mariestad 30 januari (12 februari ) 1916.



2. GUNNAR -HERMAN-REINHOLD, född i Rissby den 10 (23) februari 1917.

3. HARALD -ROBERT-REINHOLD, född i Växjö 14 (27) oktober 1920.4. LENNART -FREDRIK-REINHOLD, född 9 (22) maj 1927.

Johan-Friedrich-Reinholds andre son – Erik-Gunnar – föddes redan den 8 (20) november 1895 i Djurtorp, Sverige. Han tjänstgjorde i svenska armen som löjtnant vid Älvsborgs regemente (1935).Gift sedan 20 oktober (2 november) 1918 med Berta-Helena Gyllensvärd, född i Växjö 28 april (10 maj) 1898, dotter till major Oskar-Hugo Gyllensvärd och dennes hustru Vendla-Vilhelmina-Isabella, född Hultman. Deras barn var:

1. MARGARETA -KRISTINA, född den 3 februari 1920 i Borås. 2. MARIANNE -ISABELLA, född också i Borås, 8 maj 19213. DAGMAR -ALICE, Borås, 8 april 1925.

Otto Romanovitjs son – Hans-Baltasar-Reinhold, föddes i Lundsbo i Sverige den 14 (26)oktober 1890. Han fick en juridisk utbildning och gifte sig med Astra Mörner Eide, född i Lübeck (Tyskland) den 29 augusti (10 september) 1896. Hon var dotter till doktor Samuel Eide, norskt sändebud, och hans hustru grevinnan Ulla Mörner af Morlanda (se upplysning om Alexander-Gustav-Reinhold-Otto). Deras barn:

1. HANS-GÖRAN-REINOLD-BALTASAR, född 5 februari 1921 i Stockholm

2. HANS-KARL-REINHOLD, född 13 juli 1925 i Stockholm.

De ovan uppräknade barnbarnen och barnbarnsbarnen till Roman Ivanovitj var ännu i livet 1935. Några senare upplysningar om dem finns inte. Under den tidsperiod som förflutit mellan 1935 och det år då ”Genealogiskt lexikon” utgavs har det naturligtvis inträffat många förändringar i den svenska släktlinjen von Arnold. Tyvärr har vi inte mera upplysningar om den.



Sidorna 21 – 29 innehåller fotografier:

Sid 21 Överst till vänster : Kyrkan i Jeve. Fotofrån 1891. obs symbolen!Överst till höger: Elena-Magdalena-Rosalia von Arnold, född von Kalm med sonen Karl. Foto 1864-1865 – obs symbolen!

Nedre vänster: Marga-Magdalena-Frederika von Arnold. Foto från 1870-talet Fotograf: K Andersson, St. Petersburg

Nedre höger: Charlotta-Rosalia von Arnold. Foto från 1880-talet. Fotograf: H. Rosch, St. Petersburg



Sid 22:

Övre vänster:Marta-Magdalena-Fredrika von Arnold

Över höger:Julia-Henrietta von Arnold

Nedre vänster:Johan-Friedrich-Reinhold (Fjodor Romanovitj) von Arnold

Nedre höger:Molly-Elena-Constance von Arnold, född von Lillienfeld

OBS- symbolen på alla bilder!



Sid 23:

Övre vänster:

Alexander-Gustav-Reinhold-Otto (Otto Romanovitj) von Arnold

Övre höger: Maria-Josefina von Arnld, född von Poll

Nedre vänster:Hedvig-Charlotta-Mrgareta von Heine, född von Arnold

Nedre höger:Hns-Baltasr-Reinhold von Arnold

Även dessa bilder har symbol som anger att de tagna ur den svenska krönikan



Sid 24

Godset Türpsal och dess invånare 1891.



Sid 25

Övre bilden:Türpsal 1891. Rast under jakten.

Nedre bilden:Johan-Friedrich-Reinhold (Fjodor Romanovitj) von Arnold på jakt.



Sid 26

Och så här såg Türpsals ruiner ut 1993



Sid 27

Från ovan:Godset Kurtna 1891

Kurtna år 002

På godset Paggar 2002

Obs bildernas symboler!



Sid 28

Gården Svärta i Sverige, förvärvad av Otto Romanovitj

Gruppfoto av von Arnolds på Höglunda 1905-1910



Sid 29

Kyrkan i Jeve, foto från 2003.

Kyrkogården i Jeve där von Arnolds förfäder vilar.



* (fortsättning från sid 17)

*Friedrich von Kalm (Fjodor Grigorevitj) 1787 –4.1.1839. Generalmajor, kommendör för av 19:e jägardivisionens andra brigad.Gick från kadettkåren i tjänst som fänrik vid Kostromas jägarregemente – 8.3.1806, deltog i kriget 1806-1814, ådrog sig en skallskada i samband med slaget vid Landsberg – 25.5.1807, belönad med guldkorset för slaget vid Preisisch-Eilau, sårad i slaget vid Gutstadt – 24.5.1807, underlöjtnant – 26.5.1807, löjtnant –12.3.1809, utnämnd till stabskapten för erövrandet av Silistria och slaget vid Schumle – 28.6.1810, kapten – 17.9.1811, deltog i Fosterländska kriget 1812 och i fälttåg utomrikes, för slaget vid Bautzen belönad med guldvärja för tapperhet, förflyttad till Litovsks och sedan Moskvaregementets livgarde – 20.8.1813, var furste Schtjerbatovs adjutant, överste vid Vladimirs jägarregemente – 28.1.1816, regementschef 38e jägarregementet – 10.2.1816, förlänades 3 tusen desiatiner (1 desiatina = ca 1,09 hektar) mark- 23.4.1818, regementschef för Odessas jägarregemente – 26.12.1821, knöts till andra armens huvudstab – 18.2.1823, generalmajor – 30.8.1824, chef för 19e jägardivisionens andra brigad – 22.6.1825.Medlem av Välfärdens union. Order om arrestering – 30.12.1825, arresterad i 2a armen, förflyttad från Tulchin till Petersburg – 14.1.1826 och hölls i förvar i Huvudstaben. Enligt befallning från högre ort frigiven – 29.4.1826.På begäran befriad från tjänst för sina sårskador med rätt att bära uniform och med full pension – 18.4.1826. Bodde på godset Dlugastr nära Tulchin, flyttade efter hustruns död 1828 till brodern i Kurland. Dog i Hapsalu.Hustrur: första – från 7.10.1821 Rosalia Leonovna Podosskaja, dotter till civilrådet Podosskij; barn: Fjodor (hans son Nikolaj Fjodorovitj var lyceistudent i avgångskullen 1842 och bar efternamnet Kalm-Podosskij), Leo och Grigorij; andra hustrun – från 9.5.1829 Magdalena Karlovna Krusenstern (1797-1855). I detta äktenskap föddes dottern Elena-Magdalena-Rosalia som således blev hustru till Roman Ivanovitj år 1853. (se sid. 17).

(Här kommer en källhänvisning som är svårtydd)

GARF (Ryska Federationens statliga arkiv) , f. 48, op. 1,d.175;f.109, 1 exp., år 1826., d.61,tj.262



Del III

RYSKA GRENEN

På ett annat sätt gestaltade sig ödet för Ivan Ivanovitj Arnolds andre son, Gustav-Reinhold-Alexander, eller Gustav Ivanovitj, och hans avkomlingar, av vilka en stor del fortfarande bor i Ryssland.

Bild: Gustav Ivanovitj ArnoldFoto från slutet av 1860-talet

GUSTAV IVANOVITJ (Gustav-Reinhold-Alexander) föddes på Türpsal den 12 december 1813. Efter att ha fått sin grundläggande utbildning i godset Türpsals kyrkoförsamlingsskola inträdde han som kadett vid ett institut för vägbyggande i Sankt Petersburg . Han fick själv stå för sin försörjning.Vid denna tid räknades detta institut som en militär läroanstalt och lärjungarna fick militära gradbeteckningar. Redan efter ett år, den 9 augusti 1833, blev Gustav Ivanovitj överförd till sabelkoppel-fänrikarna. Han hade redan då avlagt en vetenskaplig examen. Två år senare, den 29 maj 1835, blev han efter ”utmärkt uppförande i vetenskaplig examen”, fänrik och 25 maj 1836 underlöjtnant. Den 4 maj 1837 avslutade Gustav Ivanovitj sina studier vid institutet och befordrades den 13 maj samma år till löjtnant. Med denna militära grad placerades Gustav Ivanovitj till femte distriktet för vägbyggande – till Grodnos byggnadskommission. Gustav Ivanovitj fick alltså lämna det mondäna Sankt Petersburg där han hade tillbringat 5 år av sitt liv och flytta till den lilla och obekanta staden Grodno. Här blev den ensamme ynglingen varmt mottagen i familjen Marins hem. Generalmajor Apollon Nikiforovitj Marin var stadens kommendant.Han var född i Voronezj den 17 januari 1789 och dog där den 9 augusti 1873.Bild till höger: Apollon Nikiforovitj Marin. Litografi ur ”Kort framställning av Finska regementets livgarde”

Apollon Nikiforovitj var en känd person i det dåtida Ryssland: han deltog i Fosterländska kriget 1812, utmärkte sig under slagen vid Borodino och Leipzig och blev i samband med detta sårad. En kort tid innan Gustav Ivanovitj anlände till Grodno, under det polska fälttåget 1831, blev Apollon Nikiforovitj överbefälhavare för de militära styrkorna och den civila delen av staden Lepel och distriktet däromkring. Under 1840- och 1850-talen gjorde sig A N Marin (med betoning på sista stavelsen) känd som poet och talangfull



författare. Han skrev en rad lyriska dikter med krigsbakgrund, t ex ”Ryska hjältar, en förtrolig bok för härfolk och det ryska folket”. Här beskrivs hjältesagan från 1812-1814. Han är också författaren till ”Kort framställning över Finska regementets livgarde” – i vilket han själv tjänstgjorde från 1808 till 1819.

När Gustav Ivanovitj bodde hos Apollon Nikiforovitj- älskade han att lyssna till historier om ryska soldaters och officerares hjältedåd år 1812. Men det var inte bara dessa berättelser som lockade den unge vägbyggaren i familjen Marins hem utan också Apollon Nikiforovitjs dotter Anna - Anjuta. Vänskapen övergick i kärlek och den 7 december 1841 firades bröllopet mellan Gustav Ivanovitj och Anna Apollonovna.

Anna Apollonovna var född den 2 juni 1822 i en by som hette Bogorodskie Gai, i Rjazjsk-distriktet, Rjasans guvernemente. Byn kallades ofta Kormilitsynskie Gai efter ägarna till marken – Anna Apollonovnas släktingar på moderns – Nadezjda Michailovnas - sida. Anna Apollonovna dog i Kazan den 16 juni 1901.

En kort tid efter dotterns bröllop blev Apollon Nikiforovitj utnämnd till medlem av ett statligt stuteri och flyttade från Grodno till Petersburg. De unga tu blev kvar i Grodno och här föddes alla deras barn.Bilder från ovan: Anna Apollonovna Arnold, född Marina. Foto från 1899. F I Osipov, Simbirsk.Nedre vänster: Maria Gustavovna Kusakova, född Arnold (stående).Nadezjda Michailovna marina, född Kormilitzyn – sittande. Foto från 1870-talet.

Nedre höger: Maria Gustavovna Kusakova, född Arnold. 1870-talet. Foto: A Jasvoin, St Petersburg.

1. APOLLON, född 8 september 1842 i Grodno och död 9 oktober 1877 i Jassach2. NIKOLAJ, född 16 oktober 1844 i Grodno, död 10 december 1909 i

Temnikov, Tambovskguvernementet.



3. VLADIMIR, född 10 december 1849 i Grodno, död 1 oktober 1920 i Krasnojarsk.

4. ALEXANDER, född 20 juni 1853 i Grodno, död 1920 i Nizjnij Novgorod.

5. ROMAN, född 28 juni 1857 i Grodno, död 10 januari 1915 i Moskva

6. MARIA, född 25 december 1859 i Grodno, död 10 november 1915 i Rjazan. Gifte sig den 7 januari 1880 i Zarajsk med Anatolij Michailovitj KUSAKOV, ”rotmistr” vid 13-e dragonregementet, kavaljer av Sankt Georges 4:e orden, (död 10 junli 1905). Den 10 november 1880 föddes dottern Ksenia (Maria Gustavovna dog vid förlossningen och begravdes i Rjazan i Spasskij-klostret nära Uspenskijkatedralen). Ksenias ”mottagare” (fadder?” var Alexander Alexandrovitj Pusjkin, son till poeten A C Pusjkin. Alexander Alexandrovitj var general i Hans kejserliga höghets uppvaktning. Ksenia Anatolievna var gift med Solovjov.

Eftersom föräldrarna var av olika trosbekännelser: Gustav Ivanovitj – lutheran, och Anna Apollonovna ortodox så blev barnen i enlighet med rysk lagstiftning döpta till den ortodoxa tron.På så sätt påbörjades russifieringen av den ryska grenen von Arnold, Gustav Ivanovitjs ättlingar. Gustav Ivanovitjs barn behärskade ännu tyska språket men redan hans barn talade bara ryska och hos senare ättlingar finns inget tyskt kvar, förutom efternamnet. Tyska som främmande språk studerades i mellanskolorna och högre utbildning.

1843, den 6 december, blev Gustav Ivanovitj utnämnd till kapten och i en kungörelse från Huvudstyrelsen för vägbyggande och offentliga byggnader fick han titeln avdelningschef för Grodno-guvernementets byggnadskommission.

Den 9 juni 1852 blev Gustav Ivanovitj ledamot av Grodnos bygg- och vägkommision och för utmärkt och nitisk tjänst blev han befordrad till överstelöjtnant den 26 augusti 1856. ”För utomordentligt nitisk tjänst” fick Gustav Ivanovitj tre höga utmärkelser: 21 augusti 1847, 23 april 1850 och 30 mars 1855.

Bild till höger: Grodno, SofiakatedralenHär döptes Gustav Ivanovitj von Arnolds barn:

1. Apollon – 19 september 18422. Nikolaj – 12 december 18443. Vladimir – 2 januari 18504. Alexander – 2 juli 18535. Roman – 10 september 18576. Maria – 12 februari 1860

Under tiden som Gustav Ivanovitj bodde i Grodno reste han med sin hela sin familj på semester till brodern Reinhold på fädernesgården Türpsal, eller till svärfadern



Apollon Nikiforovitj Marin, i byn Podgornoe nära Voronezj. Apollon Nikiforovitj Marin gick i pension och slog sig ner i Voronezj efter sin befordran till generallöjtnant 1856.

I Grodno levde Gustav Ivanovitjs familj fram till 1864. Detta år, den 27 februari, blev Gustav Ivanovitj ständig medlem av Nizjnyj gorods byggnadskommission och hela familjen flyttade då till Nizjnyj Novgorod.

Bild: Familjeporträtt. Ledamoten av Grodnos byggnads- och vägkommision, överstelöjtnant Gustav Ivanovitj ARNOLD. Original: Daguerrotyp på läder. Grodno 1859.Sittande: Anna Apollovna Arnold, f. Marina, dotter till generalmajor Apollon Nikiforovitj Marin, Grodnos kommendant (från 1841) (1789-1873), sonen Alexander (1853-1920), Gustav Ivanovitj Arnold (1813-1873), i knät sonen Roman (1857-1915).Stående: barnjungfrun Sasja, sönerna Nikolaj (1844-1909) och Vladimir (1849-1920).

Den 8 september 1865 fick Gustav Ivanovitj en ny befattning: han gick i tjänst som ingenjör vid byggavdelningen i Nizjnyj gorods guvernementsregering. I samband med omorganisation av Nizjnyj gorods guvernementsregering den 16 maj 1868 utsågs Gustav Ivanovitj genom en kungörelse från Ministeriet för vägförbindelser till civilråd ”efter rang”. Den 26 maj 1871 blev han ”fullvärddigt” civilråd p g a skicklighet i tjänsten. För sitt hängivna arbete för fosterlandet fick Gustav Ivanovitj följande utmärkelser: St Vladimirs orden av 4:e graden för 35 års tjänst, St Annas orden av 3:e graden, för 20 års oförvitlig tjänst, och bronsmedalj till minnet av kriget 1853-1865.

År 1873 blev ett ödesår för Gustav Ivanovitj. Under sommaren detta år reste Gustav Ivanovitj tillsammans med sin hustru Anna Apollonovna, sonen Roman och dottern Maria på semester till brodern på Türpsal, Estniska guvernementet. Och här, på familjerna Paykull-Arnolds födelsegård, avled Gustav Ivanovitj den 26 juni 1873 till följd av en allvarlig hjärtsjukdom. Alla barnen kom till begravningen: från Smolensk – Nikolaj, då nyligen



utnämnd till sekreterare i Smolensk-onrådets distriktsdomstol; från Kazan – Apollon – kapten för 12:e reservbataljonen; Vladimir, student vid juridiska fakulteten vid St Petersburgs universitet, och Alexander, andra årselev vid St Petersburgs krigsgymnasium. Efter mannens begravning i familjegraven flyttade Anna Apollonovna med barnen till Voronezj, till sin åldrige far Apollon Nikiforovitj Marin. Men här drabbades hon ännu en gång av ödets slag. Den 9 augusti 1873, i sitt 84:e levnadsår, avled Apollon Nikiforovitj. Förkrossad av dubbel sorg återvände Anna Apollonovna till Nizjnij Novgorod efter faderns begravning.

Två bilder: till höger:Apollon Gustavovitj Arnold. Foto från 1870-talet. Fotograf Brandenburg i St Petersburg.Till vänster: Maria Vikentjevna Arnold( f. Mischtovt). Foto från 1870-talet. Fotograf Brandenburg, St Petersburg.

Gustav Ivanovitjs äldste son, APOLLON GUSTAVOVITJ, föddes i Grodno den 8 september 1842. Vid åtta års ålder sattes han som elev i Revals ”Ritterschule”. Efter att ha avslutat sina studier där gick han in som frivillig i 4:e reservbataljonen, sedermera Kalugas 5:e jägarregemente. Därpå tjänstgjorde han vid Omsks 96:e jägarregemente, varifrån han den 29 september 1869 överflyttades till 12:e reservbataljonen hemmahörande i Kazan. Som kapten deltog Apollon Gustavovitj i Bulgariens befriande från det turkiska oket och dog av skador han ådrog sig i strid i Jassach den 9 oktober 1877.

År 1870 gifte sig Apollon Gustavovitj i Kazan med Maria Vikentjevna Mischtovt. Maria Vikentjevna var dotter till ett civilråd och på sin mammas – Justinas – sida (född 2 november 1836) barnbarn till dekabristen Michail Küchelbecker. Närmare upplysningar om Maria Vikentjevna finns inte. Efter 1905 flyttade hon med sin dotter och måg från Kazan till Charbin, där hon dog den 5 juni 1928.

Apollon Gustavovitjs barn:1. ROMAN, föddes i Kazan den 22 augusti 1871 och dog den 23 september

(enligt andra källor 8 augusti) 1930 i Charbin. Studerade vid kejsar Alexander II:s krigsgymnasium. Avslutade St Petersburgs andra kadettkår 1889 och Konstantinovsks militära högskola 1891. Därifrån placerades han som underlöjtnant vid 17:e artilleribrigaden.



Bild: Roman Apollonovitj Arnold. Elev vid krigsgymnasiet. Fotograf: Abrahamsson, St Petersburg, 1878)

Den 10 augusti 1894 blev han löjtnant och den 1 juni 1895 övergick han till tjänst i inrikesministeriet och den 2 september 1899 fick han titeln polismästare i staden Siodltzy. St Stanislavs orden av 3:e graden belönades han med den 6 december 1897. 1905 fick han en ny polismästartjänst i Charbin. Denna post innehade han till sin död . (Charbin tillhörde aldrig Sovjetunionen). När Roman Apollonovitj dog hade han generalmajors rang. Han var gift med baronessan Ekaterina Christoforovna von Meidel, född 1872 och avliden i USA den 18 augusti 1963. Efter mannens bortgång startade och drev Ekaterina Christoforovna en tandläkarhögskola.

2. ANNA, född 21 november 1875 i Kazan, död i Charbin, dit hon flyttade efter faderns död 1905 med sin mamma och sin man. I Charbin föddes sonen Michail. Alla dog i Charbin och ligger begravda där. Anna Apollonovna gick ut Kazans dansgymnasium för flickor och läste farmakologi vid Kazans universitet. Hon arbetade som farmacept. Hon var gift med KALMYKOV.

Gustav Ivanovitj fick en andra son den 16 oktober 1844 vid namn Nikolaj. Detta namn kom framöver att bli ett typiskt ”arnoldskt” namn.

Till skillnad från äldste brodern Apollon valde , NIKOLAJ GUSTAVOVITJ, en civil karriär. Sin grundläggande utbildning fick Nikolaj vid Vilensks riddarinstitut. Efter att ha avslutat sina studier där påbörjade han studier i juridik vid Moskvauniversitetet. Dessa avslutade han 1869 återvände han till sina föräldrar som då bodde i Nizjnyj Novgorod. Från juli 1969 till november 1870 arbetade han i Nizjnyj Novgorods domstol på olika poster.Den 1 november 1870 blev han förflyttad till staden Smolensk, där han först arbetade som sekretarassistent och därefter sekreterare vid Smolensk-distriktets domstol. Under tiden som han bodde i Smolensk drabbades han av två sorger i familjen: faderns – Gustav Ivanovitjs – död och morfaderns, Apollon Nikiforovitj Marin. Även om modern uppbar pension efter sin avlidne make så blev Apollon och Nikolaj familjens huvudförsörjare. Nikolaj Gustavovitj arbetade i Smolensk fram till hösten 1874. Den 6 oktober detta år placerades han i staden Tambov, vid Tambovs distriktsdomstol, till en början som förundersökningsledare vid 3:e distriktet i Kirsanov-häradet och därefter, från den 24 maj 1875 i 2:a åklagardistriktet i staden Tambov.



I Tambov lärde Nikolaj Gustavovitj, strax efter sin förflyttning dit, känna Varenka (Varvara) Panina (född den 8 februari 1854 i Voronezj och död i Tambov den 4 april 1901). Varenka var dotter till kapten Semjon Lukitj Panin. Modern hette Vera Ivanovna, född Eliseev (1832 - ?).Det unga paret blev djupt förälskade i varandra och den 9 november 1875 stod bröllopet i Tambov, i Alexander-Nevskijkyrkan, vid stadens gossläroverk. De unga tu bosatte sig i Varvara Semjonovnas föräldrars hus på Tezikovaja-gatan nr 6.

Två foton:Vänster: Nikolaj Gustavovitj Arnold. Foto från 1870-taletHöger: Varvara Semjonova Arnold (f. Panina). Foto från 1870-talet. Fotograf F Todovskij, Moskva.

Här föddes barnen:1. NIKOLAJ, född 17 september 1876 död 15 september 1941 i staden

Kujbysjev, Samara.2. VLADIMIR, född 8 februari 1878, död 15 juli 1939 i Tambov.3. ALEXANDER, född 6 mars 1879, död i Tambov 1920 på mentalsjukhus.

Avslutade studier vid Mazinovs realinstitut i Moskva och Moskvas teknologiska institut.

4. ANNA, FÖDD 1880 OCH DÖD 1881.5. VERA, född 10 mars 1882 och död 1920 i Nizjnyj Novgorod. Var från 1905

gift med Evgenij Evgenievitj STEZJENSKIJ, officers-lärare till en början vid Simkbirsks kadettkår och därefter från 1916 vid greve Araktjejevs kadettkår i Nizjnij Novgorod (död 1942).

6. GEORGIJ, född 5 juni 1883, död i Moskva 29 november 1942.7. SEMJON, född 1885 och död 1887.8. SOFIA, född 15 oktober 1889 och död 12 juli 1959 i byn Morino, Pskovs

oblast. Studerade som sin syster Vra vid Tambovs Alexandrinskij-institut för adliga flickor. Gift den 14 april 1921 (i Moskva) med Sergej Alexandrovitj Sjipilov. (Född i staden Knjaginin, Nizjegorod-guvernementet den 19 februari 1887 och död i Archangelsk den 22 augusti 1976)



9. ROMAN, född 8 november 1892 och död i Moskva den 8 juni 1973.

Den 22 februari 1884 utsågs Nikolaj Gustavovitj till förundersökningsledare i staden Tambovs andra distrikt.

1890-talet blev den blomstrande höjdpunkten för Nikolaj Gustavovitjs familj. De äldsta sönerna, Nikolaj och Vladimir, övergick efter avslutad grundutbildning till juridikstudier vid Moskvauniversitetet, Alexander och Vera avslutade mellanskolestudier. Georgij fortsatte studera på realinstitutet, Sofia och Roman var ännu hemma. Nikolaj Gustavovitj avancerade till civilråd och belönades med St Stanislavs orden av 3:e graden och St Annas av 3:e graden. 1899 fick han ta hand om de viktigaste ärendena vid domstolen. Om denna tid minner gruppfotot från 1897.

Foto:Gruppfoto 1897, Tambov. Sittande längst fram: Arnold Sofia Nikolajevna, bakom henne Arnold Roman Nikolajevitj, och bredvid henne gymnasisten Arnold Georgij Nikolaevitj.Sittande på andra raden: från vänster: Arnold Vladimir Nikolajevitj, Arnold Varvara Semjonova (f. Panina), Arnold Nikolaj Gustavovitj, Arnold (f. Marina) Anna Apollonovna, Panin Mitrofan Semjonovitj. Stående från vänster: Arnold Vera Nikolajevna, Arnold Alexander Nikolajevitj, Arnold Nikolaj Nikolajevitj, barnjungfru.

På gruppfotot finns inte Varvara Semjonovas mamma med, eftersom hon – Vera Ivanovna Panina dog 1896 (fadern, Semjon Lukitj Panin dog som överstelöjtnant i slutet av 1880-talet). Men alla i familjen minns händelsen den 8 juli 1892 som förde Vera Ivanovna och sonen Mitrofan till de anklagades bänk: för det första för



att ha smädat Tambovs biskop Hieronym och för det andra för att ha smädat en ämbetsman inom poliskåren. Så här beskrivs händelsen av korrespondenten för ”Moskovskaja listka” ( Moskvabladet) den 18 april 1893 (denna artikel återgavs i ”Samarskaja gazeta” (Samaras tidning) den 21 april samma år under rubriken ”Domstolskrönika” i artikeln ”Paninaffären”.

Två fotografier: till höger: Vera Ivanovna Panina (f. Eliseeva). Foto från början av 1870-talet. Fotograf Ch Brovkin i Tambov.Till vänster: Mitrofan Semjonovitj Panin. Foto från början av 187+0-talet. Fotograf K. Anderson i St. Petersburg.

”Under mässan som förrättades av Tambovs välsignade biskop Hieronym ställde sig änkan efter en överstelöjtnant, Vera Ivanovna Panina, på podiet framför altaret och fläktade sig med en röd solfjäder. Biskopen uppmärksammade detta men fortsatte gudstjänsten i hopp om att hon skulle återgå till sin plats, men Panina stod kvar där, med ryggen mot ikonostasen och viftade med fjädern...”

Då krävde biskopen, genom diakonen Nikanor, att Panina skulle återgå till sin plats. Panina sade: ”Jag skall gå” – men stod fortfarande kvar och viftade med fjädern ända till tacksägelsebönens slut, och när biskopen gick upp på podiet och började svänga korset över de bedjande, steg Panina upp på podiets andra trappsteg, mycket nära biskopen och fortsatta fäkta med fjädern.

Det var nödvändigt att tillkalla polisen. Polismästaren försökte med våld föra Panina från podiet och grep henne om armbågen. Då kom Mitrofan Semjonovitj till sin moders undsättning och sade till polismästaren: ”Hur vågar ni så grovt närma er en dam? Jag ska visa er!”

Och så kunde man i april 1893 i Tambovs distriktsdomstol åhöra målet där förunderskningsledarens egen svärmor stod åtalad för att ha ha viftat med en röd solfjäder inför självaste biskopen! Om ändå fjädern hade varit grön eller blå, men den var ju röd! Dessutom stod Panina inte som sig bör med ansiktet mot ikonostasen – utan med ryggen.

Domstolen dömde V I Panina till arrest vid fängelset i en månad och Mitrofan S Panin till böter 30 rubel samt därutöver rättegångskostnaderna. Länge pratade man om denna ovanliga dom. Naturligtvis blev V I Paninas arrest villkorlig: vid fängelset, inte i fängelset.



Det nya århundrades inleddes med sorgliga händelser i Nikolaj Gustavovitjs familj: den 4 april 1901 dog hans älskade hustru Varenka i lungtuberkulos i Tambov. Han hade 11-åriga dottern Sonja och 8-årige sonen Roman att ta hand om. Sonen Georgij tog moderns död särskilt hårt. Han hade alltid varit en känslig och lättrörd yngling. Hur många skrivböcker skrev han inte fulla med dikter tillägnade sin döda mamma!

Knappt hade Nikolaj Gustavovitj och barnen hunnit hämta sig efter hustruns bortgång förrän familjen nåddes av en sorglig nyhet från Apollon Gustavovitjs änka Maria Vikenteevna Arnold: hans mor Anna Apollonovna hade avlidit den 16 juuni 1901 i sitt 80-e levnadsår. Hon begravdes på Arsovoe Pole.

Gruppfoto: Simbirsk 1908Stående (från vänster): Nikolaj Nikolaevitj Arnold, Ksenia Vladimirovna Arnold, Vladimir Nikolajevitj Arnold, Sofia Nikolaevna Sjipilova (f Arnold), Evgenij Evgenievitj Stezjenskij.Sittande (från vänster): Alexandra Ivanovna Arnold (f Knipper) – hustru till Nikolaj Nikolajevitj Arnold och hon har i knät sonen Vsevolod, född 1907, Nikolaj Gustavovitj Arnold, Olga Petrovna Arnold (f Petrova) – hustru till Vladimir Gustavovitj, Vladimir Gustavovitj Arnold, Vera Nikolaevna Stezjenskaja (f Arnold), hon har i knät sonen Nikolaj, född 1906, Varvara Vladimirovna Pankova (f Arnold).Sittande nedanför från vänster: Roman Nikolajevitj Arnold (son till N G Arnold) och Nikolaj Vladimirovitj Arnold (son till V G Arnold).

Nikolaj Gustavovitj hann se sina barnbarn födas. Han reste ofta till Simbirsk där hans bröder Vladimir och Roman levde med sina familjer liksom dottern Vera och sonen Nikolaj. Till familjen i Simbirsk kom sonen Vladimir och dottern Sofia från Tambov. Simbirsk blev mötesplatsen för de två generationernna Arnold. Ett sådant möte avbildas på gruppfotot ovan som är taget julen 1908.

I början av december 1901 reste Nikolaj Gustavovitj i tjänsten till staden Temnikov i Tambovsk-guvernementet. På vägen dit blev han förkyld och insjuknade i lunginflammation



och avled i Temnikov den 10 december 1901. Han ligger begravd i Tambo v.Gustav Ivanovitj Arnolds tredje son, VLADIMIR GUSTAVOVITJ, föddes den 10

december 1849 i Grodno. Vid 12 års ålder blev han elev i Grodnos gymnasium för gossar. Gustav Ivanovitj fick ett nytt förordnade i Nizjnij Novgorod den 27 februari 1864 och familjen flyttade med honom dit. Vladimir Gustavovitj fick då byta skola. I den nya skolan i Nizjnij Novgorod undervisade Ilja Nikolajevitj Uljanov – far till Vladimir Iljitj Lenin - i matematik och fysik .Många år senare erinrade sig Vladimir Gustavovitj sina studieår i Nizjnij Novgorod och skrev följande:

”På den tiden då jag gick i gymnasium kändes det som något märkvärdigt med inflytandet från Tjernysjevskijs, Pisarevs och Dobroljubovs idéer. Och det var ju inte så konstigt med tanke på att det bland personalen på skolan fanns många vänner och anhängare till företrädarna för dessa nya världsåskådningar... Skolans ledning försökte med alla medel undvika att vi kom i kontakt med dessa idéer eftersom de skulle så frön av nihilism hos oss..

Det var flera av oss elever som med kärlek minns anhängarna till dessa progressiva idéer – Vladimir Alexandrovitj Aunovskij, en djupt månglärd lärare i naturhistoria och Ilja Nikolajevitj Uljanov, matematik och fysik. Vi nådde utomordentliga resultat trots att många av oss rent ut sagt var inpiskade latmaskar och överåriga andraårselever. På något sätt lyckades dessa pedagoger entusiasmera och motivera oss så att vi nådde goda resultat: de hade ett vänligt uppmärksammande och förhållningssätt till oss elever. De ställde krav på oss och det gjorde att vi lärde oss attt arbeta självständigt. Ilja Nikolajevitj Uljanov undervisade till och med gratis på helgdagarna för att hjälpa dem som låg efter i en av klasserna på gymnasiet.

I gymnasiet i Nisjnij Novgorod gick Vladimir Gustavovitj i ungefär två år innan han den 10 februari 1866 började i 6:e klassen i Alexander II:s adliga institut i Nisjnij Novgorod, vilket han avslutade den 23 junio 1869. Efter avslutad skolgång påbörjade han juridikstudier vid Kazans universitet, men flyttade redan året därpå , 1970, till St Petersburgs juridiska fakultet.

Från Petersbug reste han ofta till sin farbror – Roman (Reinhold) Ivanovitj på Türpsal. I slutet av juni 1873 reste han dit till sin fars – Gustav Ivanovitjs - begravning. Farbror Roman var, minns Vladimir, mycket fäst vid sin brorson. Han skickade alltid med färsk ost från ysteriet när Vladimir skulle resa därifrån. Osten förpestade luften för tågets passagerare på hemvägen från farbrodern.



Ett annat tecken på farbroderns stora kärlek till sin brorson var detta: Roman Ivanovitj skrev till befälet på Finländska regementets livgarde att han ”skulle stå för brorsonens försörjning för den händelse att denne skulle komma att bli placerad vid Finländska regementets livgarde”.

Och den 4 oktober 1872, efter att ha avslutat det tredje året vid juridiska fakulteten, blev Vladimir Gustavovitj antagen vid Finländska regementets livgarde, där hans farfar Apollon Nikiforovitj Marin hade tjänstgjort. Efter att ha avlagt officersexamen vid Konstantinovskijs 2:a jägarininstitut började Vladimir Gustavovitj som sabelkoppel-kadett. Den 4 augusti 1876 blev han gardesfänrik. Men den fredliga tjänsten i i armén skulle inte komma att vara länge. Den 12 april 1877 tvingades Ryssland sluta upp för att försvara sitt bulgariska broderfolk mot blodtörstiga turkiska inkräktare, krig förklarades mot Turkiet. Även Vladimir Gustavovitj fixck ge sig av till fronten med Finländska regementet. Han blev befordrad till underlöjtnant och utsågs till befälhavare över regementets 10:e kompani.1877, den 12 oktober, deltog han i slaget vid Gornyj Dubnjak och den 9 november samma år vid Pravets. Under kriget mot turkarna var Vladimir Gustavovitj med då ryssarna gick över floden Donau samt vid slagen vid Sjandornik, Orchanie, Arab-Kopak, Etropoli, Tasjkissenn, Filippopole. Även då de ryska styrkorna vadade över floden Maritz, vid intagandet av byn Ajranai på ”Finländska berget”, vid erövrandet av staden Adrianopolis och vid övergången över Balkanbergen.För sina insatser i striderna mot turkarna belönades Vladimir Gustavovitj med St Stanislavs orden av 3:e graden med svärd och rosett, med St Annas orden av 3:e graden med svärd och rosett, St Annas av 4:e graden med sabel med påskriften ”För tapperhet” och för övergången över Donau med det rumänska järnkorset.

Efter avslutat krig blev Vladimir Gustavovitj placerad vid ryska delegationen i Konstantinopel. Som minne av detta finns ett foto där han fotograferades i en turkisk fez.

Den 28 mars 1882 blev Vladimir Gustavovitj befordrad till löjtnant vid gardet och snart fick han tjänstgöring inom militärutbildningsväsendet. Den 28 april 1884 befordrades han till undervisande officer vid Simbirsks kadettskola och flyttade till staden Simbirsk som blev hans hemstad. Här i Simbirsk sammanförde ödet honom igen med I N Uljanov.

I början av sin tjänstgöring som militärutbildare i Simbirsk – erinrar sig Vladimir Gustavovitj – hur ”jag av en tillfällighet av Nikolaj Andrejevitj Jakubovitj, inspektör vid greve Araktjejevs krigsgymnasium i Simbirsk och sedermera direktör vid Simbirsks kadettskola , fick veta att min gamle lärare från Nizjnij novgorod, Ilja Nikolajevitj Uljanov nu var direktör för skolväsendet i Simbirsk. Dessutom visade det sig att han bodde inte så långt från mig, på Moskovskaja-gatan. Jag bestämde mig genast för att besöka honom redan samma dag och blev mottagen med gästfrihet av Ilja Nikolajevitj i hans arbetsrum. Han bjöd på te och bad mig genast vända mig till honom om jag skulle stöta på några som helst svårigheter i mitt pedagogiska arbete. Tyvärr hann jag bara besöka Ilja Nikolajevitj två eller tre gånger eftersom han den 12 januari 1886 avled av hjärnblödning. Jag bevistade hans begravning och följde honom till graven på Pokrovskij-klostrets kyrkogård”.



Om sina besök hos familjen Uljanov berättade ofta Vladimir Gustavovitj för sin barn. I sin dagbok skrev hans dotter Varvara Vladimirovna:

”Pappa var ytterst nöjd med att han i denna obekanta stad Simbirsk träffade sin gamla lärare.. På en nyårsfest 1884 hos Uljanovs lärde pappa känna vår blivande mamma – Olga Petrovna Petrova, väninna och klasskamrat till Olga Ilinitjna Uljanova som vår mamma ofta besökte tillsammans med sin kusin Katja Nagatkina, som sedermera gifte sig med vår farbror – Roman Gustavovitj Arnold”.

Den 24 mars 1885 befordrades Vladimir Gustavovitj till stabskapten. Detta år fick han ytterligare en utländsk orden – den Persiska stjärnan ”Lejonets och solens stjärna” av 4:e graden. I samband med sin övergång till undervisningsverksamhet fick han kaptens grad och den 29 april 1888 glev han överstelöjtnant.

Den 20 juli 1888 stod bröllopet i byn Troitskij i Buguruslanskij-distriktet i Samara-guvernementet: Vladimir Gustavovitj då 39 år gammal vigdes vid 18-åriga Olja Petrova, född den 6 juli 1870 i Troitskij, dotter till fredsdomaren i staden Buguruslan, Pjotr Ivanovitj Petrov (1830-1879) och hans hustru Varvara Nikolajevna, född Nagatkina, (1838-1883).

I detta äktenskap föddes barnen:1. KSENIA, född i Simbirsk 24 januari 1890. Gick ut 8:e klassen i läroverket för

flickor under Simbirsks ministerium för folkbildning, grundat av T N Jakubovitj. Belönades med guldmedalj och antogs till högre matematikkurser för flickor. Pedagog ( var privatlärare hos bl a Sergej Kapits). Ogift. Dog den 27mars 1981 i Moskva.

2. VARVARA, född i Simbirsk 15 juni 1891, död i Moskva 3 september 1976. Fick samma grundutbildning som sin storasyster och därefter högre kurser i idrott i Kazan. Pedagog, klassföreståndarinna, undervisade i franska och idrott vid flickläroverket i Buguruslan. Gifte sig i Moskva den 19 juli 1925 med Nikolaj Ivanovitj Pankov, bokhållare, född i Moskva 3 oktober 1887 och död i samma stad den 23 januari 1943. Inga barn.

3. NIKOLAJ, född i Simbirsk 1 januari 1895, död den 9 september 1963. Utbildade sig i Simbirsks kadettkår vid Kazans militärinstitut. Deltog i första världskriget 1914-1918. Underlöjtnant i reserven vid 169:e jägarregementet (1914). Löjtnant (1917), överförd till 3:e armens stab vid Första kejserliga infanteriregementets livgarde. Krigskorrespondent och litterär medarbetare i tidningen ”Sibiriens morgon”. Organisatör för en rad läroanstalter i Moskva, grundade bland annat Kiev-räjongens Lärokombinat 1923. Vetenskaplig medarbetare vid Statliga litteraturmuseet (1936-1950), nära medarbetare till



grundaren och förste direktören för Goslitmuseet (Statliga litterära museet) V D Bontj-Brujevitj.År 1948 gav muséet ut 10:e volymen av ”Goslitmuséts årskrönika” med titeln: ”En fullständig samling av uppsatser författade av Sergej Nikiforovitj Marins (1776-1813) , med biografiska kommentarer av Nikolaj Vladimirovitj Arnold”. Från 1950 var Nikolaj Vladimirovitj pensionär – till en början p g a invaliditet och senare p g a ålderdom. År 1961 blev han förlamad i högra delen av kroppen till följd av en hjärnblödning. Efter tre års sjukdom avled Nikolaj Vladimirovitj. Hans samlade dikter – i tre volymer – utmärks av klangfullhet och lyriskhet. Han var gift två gånger. Första bröllopet stod i Moskva 2 augusti1928 med Valentina Vladimirovna Sjevtjuk, född i Jalta 10 oktober 1907, dotter till Vladimir Nikolajevitj Sjevtjuk, skulptör och dekoratör (1870-1925) och hans hustru Pelageja Vasiljevna, född Kortjiina (1880-1922). De skildes år 1934. Även det andra bröllopet stod i Moskva den 23 juli 1937 med Natalia Dmitrievna Komarova, född i Moskva den 20 juli 1908 och dotter till Dmitrij Dmitrievitj Komarov, föreståndare för en avdelning vid Sibiriska banken i Moskva (1890-1934) och dennes hustru Sofia Nikolaevna, född Sergejevitj (1890-1942). Såväl barnen i det första äktenskapet – tvillingarna Vladimir och Sergej – som i det andra – sonen Roman dog i spädbarnsåldern.

Den 5 april 1895 befordrades Vladimir Gustavovitj till överste. 1889 belönades han med St Stanislavs orden av 2:a graden och år 1900 för 25 års tjänst samma orden av 4:e graden medalj med rosett. På grund av sjukdom avgick han med generalmajors grad 1905 med rätt att bära uniform och uppbära pension.I Simbirsk levde hela familjen fram till 1914 med undantag för Varvara som hade flyttat till Buguruslan till sin moster. År 1914 flyttade hela familjen efter till Buguruslan där de bodde då revolutionen och första världskriget bröt ut. År 1918 låg krigsfronten nära Buguruslan och Vladimir Gustavovitj och hans familj evakuerades först till Ural och sedan till Sibirien, till staden Krasnojarsk där i slutet av år 1919 både Vladimir Gustavovitj och hans hustru Olga Petrovna insjuknade i fläcktyfus och de avled nästan samtidigt: Olga Petrovna den 2 januari och Vladimir Gustavovitj den 10 januari 1920.



Om Gustavovitj Ivanovitjs fjärde son ALEXANDER, är mycket litet känt. Han föddes i Grodno den 20 juni 1853, utbildade sig i St Petersburgs 2:a krigsgymnasium. Deltog i kriget 1877-1878 i ett telegrafkompani, blev skadad i huvudet. Till följd av detta befriades han från militärtjänst och arbetade därefter i postväsendet. Civilråd. Dog i Nizjnij Novgorod år 1920. Gift med Olga Prokofejevna (flickefternamnet okänt), som också avled i Nizjnij Novgorod år 1923. De hade inga barn.

Foto till vänster: Alexander Gustavovitj Arnold, fotograf Ziskind, St Petersburg 1870-talet.

ROMAN, Gustav Ivanovitjs femte son, föddes den 28 juni 1857 i Grodno, som sina bröder. På familjefotot från 1859 är han den yngste. Vid tolv års ålder, den 18 augusti 1869 började han i andra klass vid Tsar Alexander II:s skola för ridderskapet, vilket han avslutade den 25 juni 1877. Efter avslutade studier där gick han in som junker vid Konstantinovs andra militärskola, varifrån han skrevs ut den 8 augusti 1880 med underlöjtnants grad med tillhörighet i infanteriet och placerad vid Finländska regementets livgarde. Han blev gardesfänrik den 12 november 1881. År 1884, den30 augusti fick Roman Gustavovitj titeln underlöjtnant och redan den 1 januari 1885 fänrik. Han tjänstgjorde i livgardet fram till 1885. Den 16 februari 1885 fick han med tillåtelse från Krigsministeriet tjänst vid Simbirsks kadettskola, med uppgiften att undervisa de lägsta klasserna. Där tjänstgjorde redan hans äldsta bror Vladimir Gustavovitj, vilken i skolans personalförteckning kallades Arnold den 1:e. Roman fick bli Arnold den 2:e. Den 15 mars 1885 fick han till en annan tjänst med graden löjtnant.

Foto till höger: Roman Gustavovitj Arnold. Fotograf Fedosejev, Simbirsk 1885.I den obekanta staden fanns bara en förströelse: balerna på kadettskolan eller på

Marins gymnasium. På en av dessa baler träffade Roman Gustavovitj gymnasisten Katja Nagatkina, som gick i samma klass som kusinen Olja Petrova. Det visade sig att Vladimir hade träffat dem båda hos familjen Uljanov. Bröderna började besöka Natalia Nikolaevna Nagatkinas hem, där Olja och Katja bodde.



Där samlades ungdomar: kadetter, officerare, gymnasister och det blev glada kvällar. Natalia Nikolajevna var en gästfri värdinna. Hon tyckte om den unge officeren, som efter ett år hadee blivit befordrad till stabskapten och kapten (1887) och i hemlighet drömde om att få honom som svärson, en bättre make skulle dottern aldrig få. Emellertid förklarade Katja för sin faster att hon tyckte mera om sin jämnårige Sasja Zjeludovskij, som nyligen avslutat kadettskolan, och att hon inte tänkte gifta sig med Roman Gustavovitj. Fastern tyckte inte om Zjeludskij och sade att om Katja inte gifte sig med Roman Gustavovitj skulle hon utesluta Katja ur sitt testamente (Natalia Nikolaevna var ensamstående och förmyndare för Katja). Katja böjde sig för fasterns vilja och den 12 januari 1888 stod bröllopet i byn Staryj Nikulin (Volynskoe). Efter bröllopet bosatte sig de unga i Simbirsk i Natalja Nikolajevnas hus på Pokrovskaja-gatan.Bild till vänster: Ekaterina Dmitrievna Arnold (född Nagatkina) med dottern Natalia. Foto: Nikitin, Simbirsk 1903.

Ekaterina (Katja) Dmitrievna Arnold (född Nagatkina) föddes den 18 september 1869 i byn Petrovka, Buguruslan-distriktet, Samaras guvernemente. Hennes föräldrar var Dmitrij Nikolajevitj Nagatkin (1821-1878) och Sofia Dmitrievna, född Ruzskaja (1830-1880). Ekaterina Dmitrievna dog i Archangelsk hos sonen Nikolajs familj den 18 juli 1839. Hon, liksom Vladimir Gustavovitj, skrev år 1924 ner sina minnen om familjen Uljanov.

I Simbirsk fick Roman Gustavovitj och Ekaterina Dmitrievna barnen:1. NATALIA, född den 27 februari 1893. Utexaminerades från Marins

gymnasium i Simbirsk och sjuksköterskeutbildning. Gift med advokaten Jurij Aleksejevitj Vologin sedan 1915. Dog under kriget i början av 1917 då tyskarna bombade ett sjukhuståg.

2. NIKOLAJ, född den 28 november 1894 och död i Archangelsk 21 maj 1942. Utbildade sig i Simbirsks gymnasium nr 1 för pojkar. Jurist. Gifte sig i Moskva 12 september 1916 med Elena Alexandrovna Nesterovskaja, född i Samarkand 23 september 1896, dotter till Alexander Ivanovitj Nesterovskij, generallöjtnant, 1916 befälhavare för staben i Smolensks militärområde (1868-1921), och hans hustru Ekaterina Vasiljevna, född Tsetnerska (1870-1923). Den sista tiden före sin död bodde Elena Alexandrovna med sina söner i samhället Volosovo nära St Petersburg. Där dog hon den 2 november 1976.



3. DMITRIJ, född den 24 oktober 1896 och död i slutet av 1940-talet. Jurist. Medlem av försvarskollegiet i städerna Uljanovsk och Kujbysjev. Gift två gånger. Ytterligare information finns inte.

Den 30 augusti 1890 blev Roman Gustavovitj befordrad till överstelöjtnant. Detta år infördes han i tredje delen av ridderskapets genealogiska bok i Simbirsks guvernemente, dit även hans barn sedan infördes. Oaktat familjens välstånd var Roman Gustavovitjs och Ekaterina Dmitrievnas äktenskap inte lyckligt: i hemlighet fortsatte hon att träffa Alexander Petrovitj Zjeludskij (1870-1914, dog vid fronten). Inom kort avled fastern och Ekaterina Dmitrievna fick ärva 404 desjatiner mark i Sibirsks guvernemente i byarna Timofejevka, Chochlovka, Staryj Nikulin och Podlesnaja. Dessutom fick hon 1178 desjatiner mark i Buguruslan-distriktet, Samaras guvernemente i arv efter sin far. Ekaterina Dmitrievna blev ekonomiskt oberoende.I staden kände alla till hennes förbindelse med Zjeludovskij. Det blev en brytning i familjen, vilket drabbade Roman Gustavovitj hårt, trots att Zjeludovskij flyttade från Simbirsk ut i distriktet där han började arbeta som föreståndare för provinsen.

Den 14 november 1901 blev Roman Gustavovitj befordrad till överste. År 1905 förflyttades han till Omsks första kadettkår som chef över 3:e kompaniet, men tjänstgjorde där bara i två år. Dit flyttade han utan sin familj. Efter brytningen med hustrun började Roman Gustavovitj ”att ta till flaskan”. Trots allt följde hon honom till graven. År 1914 var han mycket sjuk. Enligt en förordning från högre ort befordrades han till generalmajor med rätt till pension på grund av sjukdom från den 10 juli 1914. För sin militära tjänstgöring belönades Roman Gustavovitj med följande utmärkelser: St Vladimimirs av 4:e graden för 25 års tjänst, St Stanislavs orden av 3:e graden (1889), St Annas orden av 3:e graden (1893) och St Stanislavs orden av 2:a graden (1897). Från Omsk flyttade han 1907 till Moskva. Men sjukdomen fortskred och Roman Gustavovitj avled i Moskva den 10 januari 1915 i sitt 58:e levnadsår. Han är begravd på Novospasskij-klostrets kyrkogård.



Nästa generation av släkten Arnold börjar med Apollon Gustavovitjs barn Roman och Anna. Om det om Roman Apollonovitj och hans hustru Ekaterina Christoforovna finns viss information så är information om hans syster – Anna Apollovna, om modern Maria Vikentevna liksom om Roman Apollonovitjs barn – Boris och Darja (Dora) ytterst knapp.Roman Apollonovitj och hans hustru Ekaterina Christoforovna hade följande barn:

1. LJUBOV, föddes 1893 och dog 1914 (självmord). (Enligt andra uppgifter dog hon 1917 av blindtarmsinflammation).

2. BORIS3. DARJA (Dora, i USA – Antonina) , föddes 26 februari 1896 och dog i USA 1964.

Följande uppgifter har återgivits av Ivan Arkadevitj Guselnikov, gift med Ekaterina Christoforovna Arnolds brorsdotter – Elisaveta Nikolaevna Ratjinskaja, journalist, vilken i början av 1970-talet bodde tillsammans med sin åldriga mor, Elisaveta Christoforovna Ratjinskaja i London.Roman Apollonovitj Arnolds familj bodde i Charbin i Nya Staden, på Bolsjoj Prospekt. Därifrån reste till en början Boris Romanovitj år 1921 till USA och därefter, 1923, även Darja Romanovna. Föräldrarna stannade kvar i Charbin. År 1930 den 8 augusti avled Roman Apollonovitj. Efter hans död öppnade Ekaterina Christoforovna en tandläkarskola i Charbin.

Följande uppgifter är tagna från Guverovskijinstitutets sajt på Internet:Efter att ha anlänt till USA 1923, efter Boris, ändrade Darja Romanovna sitt namn och blev Antonina, fastän hon ofta kallade sig Dora. Hon påbörjade till en början studier på ett business college men tvingades lämna studierna och börja arbeta för att försörja sig själv och modern som bodde i Charbin. Efter arbete på YWCA (Young Womens Christian Association) följde arbete på Internationella institutet i San Fransisco och gradvis gjorde Antonina karriär som socialarbetare. Hon fick 1942 magisterexamen inom detta områdepå Berkely-universitetet i Kalifornien.

(Bildtexter. Övre bilden: Roman Apollonovitj Arnolds barn. Från höger: Ljubov, Boris, Darja. Foto taget 1899-1900 i Sedltsach, PolenNedre bilden: Darja (Dora, Antonina von Arnold, foto från 40-talet.)



Dora Romanovna var en framstående kännare av kinesisk konst. Efter ett misslyckat äktenskap med en polsk immigrant, Ignatius Mak-Gvaier följde ett lyckligt äktenskap med immigrantkonstnären Sergej Schtjerbakov. Efter att till sist ha uppnått ett avsevärt materiellt välstånd kunde Antonina Romanovna ta hem sin mor, Ekaterina Christoforovna, från Charbin till San Fransisco år 1946. Ekaterina Christoforovna avled den 18 augusti 1963.Enligt uppgifter av I.A. Guselnikov, förmedlade av hustrun i London, reste Dora Romanovna Arnold-Schtjerbakova till Moskva år 1970 för att lösa frågan om hur mannens efterlämnade konstverk skulle kunna överlämnas till Sovjetunionen. Sergej Schtjerbakov avled 1969.Dora Romanovna grundade familjen Arnolds fond i Museet för rysk konst i San Fransisco. Dit skänkte hon alla dokument som rörde Apollon Gustavovitjs gren av familjen; familjemedlemmarnas liv och och verksamhet – i Charbin och i USA.Darja-Dora-Antonina Romanovna von Arnold avled den 8 december 1988. Hon hade inga barn.Enligt uppgifter, förmedlade av I. A. Guselnikov, var Boris Romanovitj doktor i medicin (psykolog), hans hustru – judinna – också läkare. Under några årtionden var Boris Romanovitj direktör för ett stort sjukhus för handikappade judiska barn i New York. Boris Romanovitj avled hastigt i en bilolycka år 1964 vid 70 års ålder. Han efterlämnade en rik samling av kinesiska konstföremål, värd åtskilliga hundratusentals dollar.Roman Apollonovitjs mor – Maria Vikentevna, syster – Anna Apollonovna och hennes man Kalmykov är begravda på kyrkogården i Charbin. Deras gravar ligger intill varandra. Där är också överste N. Ratjinskij begravd.Med detta är uppgifterna uttömda om avkomlingarna till Gustav Ivanovitjs äldste son – Apollon.



I Tambov föddes den 17 september 1876 Nikolaj Gustavovitjs och hustrun Varvara Semjonovas första barn – sonen Nikolaj. Det blev början till en stor och lycklig familj som avbildas på familjegruppfotot från 1897 (sid. 38). Tolv år gammal började Nikolaj på Tambovs gymnasium för pojkar, vilket han avslutade 1898 och började studera vid Moskvauniversitets juridiska fakultet. 1903 avslutade han dessa studier med ett diplom av andra graden, och med ett förordnade från förste ordförande vid Moskvas domstolkammare den 7 juni utnämnd till ”junior kandidat” med tjänstgöring i Kriminaldepartementets kansli underställt domstolskammaren. Foto till höger: Nikolaj Nikolajevitj Arnold, Fotograf Kaganin, Simbirsk 1904.Där i Moskva skulle Nikolaj Nikolajevitj sannolikt ha blivit kvar eller ha överflyttats till födelsestaden Tambov, om inte det hade inträffat en viktig omständighet som skulle komma att ändra alla planer inför framtiden. Det var dags för yngste brodern Roman att påbörja sina mellanskolestudier. Det beslöts att skicka honom till Simbirsk till kadettskolan. Trots att Vladimir Gustavovitj Arnolds familj bodde i Simbirsk och hans son, Nikolaj Vladimirovitj, också skulle studera på kadettskolan, beslöts det att Nikolaj Nikolajevitj skulle resa till Simbirsk för att hålla uppsikt över yngste brodern. Med hustrun till Roman Gustavovitj, Ekaterina Dmitrievna Arnold som också bodde Simbirsk avbröts allt umgänge. Emellertid fanns inga vakanser vid Simbirsks domstolskrets och därför skrev Nikolaj Nikolajevitj den 19 juli 1903 till chefen accisavgifter vid Simbirsks guvernemente och sökte arbete vid Simbirsks accisförvaltning. Den 21 oktober 1903 anställdes han som förste kontrollant vid Simbirsks accisförvaltning med bosättningsort i Simbirsk. Sålunda dök det upp två nya Arnoldar i Simbirsk – Nikolaj och Roman.Foto till vänster: Alexandra Ivanovna Arnold ( f. Kniper). Fotograf B.Bik, Samara, början av 1900-talet.

Här i Simbirsk tillbringade Nikolaj Nikolajevitj sina bästa år och vid 50 års ålder tvingades han flytta från den stad som blivit hans hemstad till Samara. När han framöver besökte Simbirsk bodde han hos farbrodern – Vladimir Gustavovitj, som bodde i en statlig lägenhet i den så kallade ”nya kadettkåren” på Komissariat-gatan. ”Kolja bodde hos oss” -



skriver i sin dagbok kusinen Varvara Vladimirovna Arnold, gift Pankova, ”tills vi flyttade från den statliga lägenheten till en privat (år 1905 gick Vladimir Gustavovitj i pension på grund av sjukdom), Kolja hyrde sedan rum hos våra goda vänner Ozje-de-Renkur på Lisina-gatan,där vi gärna besökte honom... Han var alltid glad åt våra besök och älskade av någon anledning att bjuda oss på Van-Gutenkakao.”

I Simbirsk träffade Nikolaj Nikolajevitj av en tillfällighet en bekant från Tambov. Sjura Kniper, som hade kommit till Simbirsk på besök till sin syster Olga Ivanovna, hustru till sekreterare vid Simbirsks andliga konsistorium, Andrej Fjodorovitj Zjukov. Sjura bodde med sin far, Ivan Christoforovitj Kniper i byn Gorjainovka, Samara-guvernementet, Nikolajevskijdistriktet, där han var förvaltare för N V Gorjainovs gods. Tre systrar – Tatjana, Maria och Olga – var redan gifta. Tatjana bodde i Simbirsk-guvernementet, Maria i Saratov, och Olga i Simbirsk. På Nikolaj Nikolajevitjs och Sjura Knipers första möte följde ett andra och nu väntade Nikolaj Nikolajevitj otåligt på Sjuras nästa besök i Simbirsk. Till sist följde ett frieri och Sjura sade ja. Den 24 april 1906 tog Nikolaj Nikolajevitj en veckas semester för att bekanta sig med Sjuras föräldrar- Ivan Christoforovitj och Praskovja Maksimovna. Den 5 juni anhöll Nikolaj Nikolajevitj hos chefen för Simbirsk-guvernementets accisförvaltning om tillåtelse att få gifta sig med jungfrun Alexandra (Sjura) Ivanovna Kniper, 24 år gammal. Tillåtelse gavs och bröllopet bestämdes till augusti. I juli besökte Sjurotjka (så kallade Nikolaj Nikolajevitj henne och familjen kallade henne Sasjenka) återigen Simbirsk och tillsammans fann de en lägenhet i Plotnikovs hus på Annenkov-gränden. Den 22 juli 1906 reste Sjura hem med företaget ”Samoljots (Flygplans)” ångbåt ”Lermontov” (till Chvalynsk). Fästmannen ledsagade henne till Samara...Foto: Kyrkan i byn Gorjainovka, Nikolajevskijdistriktet, Samara-guvernementet, i vilken den 16 augusti 1906 Nikolaj Nikolajevitj Arnold vigdes vid Alexandra Ivanovna Kniper.

Bröllopet stod i byn Gorjainovka den 16 augusti 1906. Vigsel förrättades i Dmitrij-kyrkan. Faddrar var: för brudgummen - maken till Sjuras syster Olga- Andrej Fjodorovitj



Zjukov och syster Tatjanas man – Pjotr Alexandrovitj Mantjtet; för bruden: en nära vän till Ivan Christoforovitj knipers familj – Michail Nikolajevitj Kornejev och Sjuras kusin – general-major Ivan Viktorovitj Kniper. I september 1906 återvände de unga tu till Simbirsk.

Det blev 1907. Familjerna Arnold och Kniper väntade tillökning hos Kolja (Nikolaj) och Sasja. ”Kommer jag att få ett litet brorsbarn snart?” – frågar Nikolaj Nikolajevitjs syster – Sonja Arnold i ett brev den 5 mars 1907. Och den 22 april 1907, kl 12 på natten till påskens första dag, kom den lille brorsonen till världen och hans mamma och pappa fick ytterligare bestyr utöver de som hörde påskhelgen till. Och samtidigt som Simbirsks kyrkklockor ringde, hördes studenter på våningen ovanför sovrummet sjunga ”Marseljäsen”. ”Min son kommer att överleva den ryska revolutionen” – sade Alexandra Ivanovna. Och hon hade rätt.

I slutet av juni förde Nikolaj Nikolajevitj hustrun ochden två månader gamle sonen till byn Gorjainovka.

Livet gick sin gilla gång. Den 21 maj 1909 föddes det andra barnet – dottern Elena. Slutet av detta år präglades av en sorglig händelse: Nikolaj Nikolajevitjs far Nikolaj Gustavovitj insjuknade under en tjänsteresa till staden Temnikov och avled den 10 december. Denna händelse sammanföll med att Nikolaj Nikolajevitj fick förflyttning till staden Buinsk i Simbirsk-guvernementet. Snart efter avskedet från fadern och begravningen var det dags att packa ihop sakerna och flytta till den lilla staden Buinsk. Resan dit i natten i vintermörkret skulle den tvåårige sonen minnas i hela sitt liv. I Buinsk bodde familjen inte länge: i augusti 1910 fick Nikolaj Nikolajevitj en ny tjänst, nu i staden Alatyr, Simbirsks guvernemente. Alexandra Ivanovna väntade sitt tredje barn. Sommaren 1910 besökte Alexandra Ivanovna för sista gången byn Gorjainovka, ditt alla Ivan Christoforovitj Knippers döttrar med barn brukade samlas ibland. År 1911 sålde N V Gorjainov sitt gods och Ivan Christoforovitj tvingades flytta till den lilla byn Grigorovka i Simbirsks guvernemente till äldsta dottern Tatjana Ivanovna Mantjtet.

En och en halv månad efter ankomsten till staden Alatyr, den 29 oktober 1910 födde Alexandra Ivanovna sin andra dotter – Maria. Den barnmorska som förlöste henne var Elizaveta Osipovna Pedenko, som framöver kom att bli en nära vän, hade gått i samma skola i Simbirsk som Olga Ilinitjna Uljanova och har skrivit ner sina minnen om henne.

Nikolaj Nikolajevitjs familj växte. På vintern 1911/1912 beslöt man sig för att för första gången låta sig fotograferas med de växande barnen. Denna fotografering mindes äldste sonen Vsevolod i hela sitt liv. De åkte till ateljen, fotografen placerade ut alla som sig bör på ett familjefoto: Nikolaj Nikolajevitj sattes vid någon sorts räcke, Alexandra Ivanovna med ettåriga Marusja vid en piedestal, barnjungfrun med Ljolja fick sitta på en soffa och på soffans ryggstöd med en bok placerades sonen Volja. Utan förvarning tryckte fotografen på en knapp, ett ”skott” följde och ett rökmoln steg mot taket. Alla blev förskräckta, ögonen spärrades upp och de ser litet skrämda ut på fotot. Det var bara att åka till en annan fotoateljé och ta nya bilder. Vsevolod som kom ihåg skottet och molnet grät och skrek att han inte ville ta något foto. Fadern var tvungen att med benet pressa honom på sin plats där han sedan satt. Båda dessa fotografier är bevarade till våra dagar.



År 1912 den 4 mars föddes en tredje dotter i familjen. (Hon föddes med hår och två framtänder!). Barnen gavs namn efter helgon: 22 april firades Vsevolod, 21 maj – Elena, 29 oktober – Maria. Med den tredje dottern blev det litet meningsskiljaktigheter: den 4 mars är i almanackan Julianas dag. Nikolaj Nikolajevitj skrev till alla släktingar och meddelade att de hade fått en dotter Juliana, men Alexandra Ivanovna protesterade och sade att dottern skulle heta Varvara efter Nikolaj Nikolajevitjs mor. Och så blev det.

Foto: Nikolaj Nikolajevitj Arnods familj, vintern 1911/1912. Staden Alatyr, Simbirsks guvernemente. Från höger till vänster: N N Arnold, hustrun A I Arnold med dottern Maria, sonen Vsevolod, barnjungfrun med dottern Elena.

Sommaren 1912 var en munter och livlig tid i familjen Nikolaj Nikolajevitj Arnold. Till Alatyr kom släktingar från olika städer: från Simbirsk – brodern Roman och kusinen Nikolaj, från Tambov – systern Sofia, från Sjatsk – brodern Vladimir, från Omsk – farbrodern Roman Gustavovitj. De åkte på utflykter och gick och badade i floden Sura. Lägenheten låg vid strandpromenaden, i Tsedrinskijs hus (detta hus brann ner 1913 när familjen Arnold inte längre bodde kvar).

I augusti 1912 hade det gått 100 år efter Det fosterländska kriget 1812 och det uppmärksammades i Ryssland. Av föräldrarnas berättelser hade Vsevolod fått veta att hans förfäder hade deltagit i dessa händelser. Med stort intresse studerade han teckningarna i



tidskriften ”Niva”. Där avbildades stridsscener och fotografier från firandet på Borodino-fältet.

Sommaren 1913 reste Alexandra Ivanovna med barnen för första gången för att besöka föräldrarna i byn Grigorovka, där Ivan Christoforovitj hade byggt ett hus, i vilket det hade förutsetts rum för de tre döttrarna och deras familjer: Olga, Maria och Alexandra. Här lärde Vsevolod och systrarna lära känna kusinen Ljuljusja (Ljudmila) Mantjtet och från Saratov kusinerna Boris och Gleb Tichomirov. Vsevolod var sedan tjugoårsåldern nära vän till kusinerna Sasja och Vanja Mantjtet. De gick i gymnasiet i Simbirsk, bodde på internat och gick på helgerna på besök till moster Sasja. Deras favoritnöje var att skrämma lille Volja med en annons i tidskriften ”Niva”. Det var en annons för pillret ”ARA” där det fanns ett uppskrämt mansansikte med utstående ögon och öppen mun. Annonsen gjorde Volja vettskrämd och han gömde ansiktet i händerna för att slippa se. Bröderna skrattade och höll annonsen framför näsan på Volja.

I juli 1913 reste Alexandra Ivanovna med sonen Vsevolod från Grigorovka till Simbirsk, där de bodde över i Nikolaj Nikolajevitj systers lägenhet. Den låg i kadettkårens lärarbostadshus. Själva var familjen Stezjenskij pålandet i Polivna. Här i Simbirsk fick Vsevolod för första gången se en bil, en riktig bil och inte en leksksbil. Volja kunde inte glömma detta minne och berättade ofta om detta för sina vänner i Alatyr.

En annan minnesvärd händelse 1913 var firandet av huset Romanovs 300-årsjubileum. Och återigen kunde bilder och fotografier i ”Niva” berätta åtskilligt. Länge bevarades i familjen jubileumsrubelmynt i silver med avbildningar av Michail och Nikolaj. Jubileumsfrimärkena blev en start på Voljas frimärkssamlande.

Sommaren 1914 bestämde sig familjen för att tillbringa nära Alatyr, och de hyrde en datja i Tjuvarlei, men det var inte länge som de kunde bo där: kriget mot tyskarna utbröt och de var tvungna att flytta tillbaka till Alatyr. Nikolaj Nikolajevitjs bror var i fältarmén men blev sårad i August-skogarna. I brev från fronten till brorsonen och gudsonen Volja lovade han att ta med sig en riktig pistol hem, så snart som de hade tagit Berlin. Ack nej! Någon pistol fick aldrig Volja. På vintern 1915/1915 lärde sig Vsevolod skriva brev tillsammans med modern (läsa kunde han redan tidigare). Den 20 juni 1915 blev Nikolaj Nikolajevitj på nytt förflyttad, nu från Alatyr till Simbirsk. Vid denna tid befann sig familjen i byn Grigorovka hos Ivan Christoforovitj Kniper, varifrån de på hösten flyttade till Simbirsk, till en sexrumslägenhet på Bogojavlenskij-gränden nr 3. (nu heter det 12 september-gatan). Lägenheten hade alla bekvämligheter: badrum, varm toalett, och ett litet (sjunde) rum för pigan. Elektricitet var ännu inte indraget i huset, trots att det hade invigts en elektrisk station den 1 januari 1913. Hyran för lägenheten måste ha varit hög, eftersom man inom kort tvingades hyra ut ett rum till en kvinna med barn. De var evakuerade ur staden Ljublin som hade intagits av tyska styrkor. Nikolaj Nikolajevitj fick den tiden: i lön – 600 rubel, lönetillägg – 1200 rubel och resetillägg – 900 rubel, allt som allt 2500 rubel per år.



Det blev dyrare att leva till följd av kriget och familjen måste avstå från barnjungfru och från en andra piga (fram tills nu hade Alexandra Ivanovna haft kokerska, husa och barnjungfru vilket var brukligt i en familj tillhörande intelligentsian).Foto till höger: Vsevolod Arnold- elev i förberedande klass i Simbirsks gymnasium nr 1 för gossar. Simbirsk 1916.

På hösten 1915 sattes Vsevolod i Adelaida Irodianovna Bolotnikovas privatskola som förberedelse för att börja i Simbirsks första gymnasium för pojkar.

Sommaren 1916 tillbringade Alexandra Ivanovna med barnen på nytt och nu för sista gången hos fadern i byn Grigorovka.Och denna sommar bytte Nikolaj Nikolajevitj lägenheten mot en billigare, 60 rubel i månaden, på Moskvagatan nr 70 (numera nr 82), i den högra halvan av ett stort hus. På den tiden utgjordes Moskvagatan nr 70 av två hus: ett stort med sex fönster och dörr i mitten och ett mindre med tre fönster (nu nr 80). Dessa hus, liksom två hus på gården, tillhärde Anna Semjonovna Jastrebova, syster till den kände köpmannen Nikolaj Semjonovitj Zelenkov i Simbirsk. Han ägde en stor affär på Gontjarov-gatan. (Hennes son Boris Vasiljevitj arbetade som pianist på biografen ”Ampir”, sonen Alexej Vasiljevitj, död 1969, undervisade i litteratur på gymnasiet och dottern Antonina Vasiljevna arbetade i stadens styrelse, ”magistraten”.) Lägenheten var mindre än den föregående, bara 5 rum, utan badrum men med elektricitet, varmtoalett och rinnande vatten. På gården fanns också en brunn som man inte behövde hämta vatten ur. I denna lägenhet bodde familjen Arnold i 10 år.

I augusti genomgick sonen Vsevolod inträdesprov till förberedande klass i Simbirsks första gymnasium för pojkar. Som brukligt var lät den nioårige Vsevolod sig fotograferas i sin nyuppsydda gymnasieuniform på ateljen ”Dygma” som låg på Tjeboksarska-gatan nr 10, inte långt från Gontjarov-gatan.

Strax före jul insjuknade först storasystern, 7 åriga Elena, och sedan lillasystern, fyraåriga Varvara i scharlakansfeber. De bästa barnläkarna i staden anlitades: Linschitz och Schostak. Man var tvungna att isolera de sjuka barnen från de friska. Man spikade igen dörren som ledde från hallen till matsalen och förseglade den med klisteremsor. Alexandra Ivanovna stannade med de sjuka flickorna och de friska barnen – Nikolaj, Vsevolod och Maria – togs om hand av nunnan Chonja från kvinnoklostret. Hon kom för att städa rummen, laga mat och ibland sova över hos barnen. Julhelgen gick, Chonja fastade och vare sig man ville eller inte gjorde barnen det också. Det var en dyster jul trots att man skaffat en traditionsenlig julgran. I januari 1917 öppnades äntligen dörren och familjen kunde förenas igen.



Sid 56: Fyra fotografier:

☼Gustav Ivanovitj von Arnold ☼Anna Apollonovna, född Marina

☼Apollon Gustavovitj von Arnold ☼Nikolaj Gustavovitj von Arnoldoch Maria Vikentevna, föddvon Mischtoft



Sid 57: två fotografier:

☼Vladimir Gustavovitj von Arnold ☼Roman Gustavovitj von Arnold



Sid. 58:En bild av släktvapnet



Supplement

Biografiska anmärkningar



Sid 60 tom sida



Vsevolod Nikolajevitj Arnold(1907-1985)

Foto: Vsevolod Nikolajevitj Arnold. Foto 1980

1929 sökte Samaratidningen ”Srednjaja Volgas Komsomolets” (Komsomolets = medlem i kommunistiska partiets ungdomsförbund, översättarens anmärkning) en icke ordinarie medarbetare med kunskaper i främmande språk för sitt samarbete med den tyska tidningen ”Unga gardet” och den argentinska ”Juventud” (”Ungdom”). En ung man erbjöd sina tjänster. Hans namn var Vsevolod Arnold och hade avslutat sina korrespondensstudier i främmande studier vid Moskvas universitet. Han började översätta artiklar från utländska ungdomstidningar som kom till Samara. Hans översättningar från tyska ”Unga gardet” publicerades i tidningen. (Staden Samara hette under åren 1935 – 1991 Kujbysjev.)

I april 1929 skrev redaktionens medarbetare hälsningar till tyska komosomolungdomars kongress i Düsseldorf. Översättaren ville absolut att hälsningarna skulle vara maskinskrivna, men hur skulle man komma över en skrivmaskin med latinsk skrift? Så erinrade han sig att att han att recepten från apoteken i Samara brukade skriva läkemedlens namn med latinsk skrift. Efter att utan framgång ha besökt ett antal apotek fann han slutligen på ett apotek på hörnet av Frunze-gatan och Leningrad-gatan en gammal skrivmaskin av märket ”Hammond”. På varje tangent fanns två bokstäver: överst en svart latinsk och nedanför en röd rysk. Alla bokstäver var versaler. Tryckt på tidningens brevpapper såg hälsningen på tyska ut som ett telegram. Inom kort kom ett nummer av ”Unga gardet” med material från kongressen i Düsseldorf och där fanns även hälsningen från Samaras komsomolmedlemmar. Den unge översättaren var nöjd.

Numera är den förre icke ordinarie översättarens namn bekant för alla historiker som forskar i V I Lenins tid i Samara och för alla hembygdsforskare i Povolzje. Många år av hans tidskrävande arbete ägnades åt att söka och studera material om Lenins förbindelser med vår trakt. Hans bok ”Familjen Uljanov i Samara” utgavs två gånger av Kujbysjevs bokförlag, år 1979 och 1983.

Vsevolod Nikolajevitj Arnold föddes den 22 april (5 maj enligt nya tideräkningen) år 1907 i Simbirsk, som son till kontrollanten vid Simbirsks accis-styrelse (Staden Simbirsk fick namnet Uljanovsk efter år 1924, för att hedra V I Lenin). Nikolaj Nikolajevitj Arnold. Voljas (Vsevolods) mor – Alexandra Ivanovna var hushållslärarinna och under hennes ledning lärde han sig tidigt att läsa. Den första bok han läste på egen hand var ”Onkel Toms stuga”.



Hans fantasi eggades av de första bilarna på stadens gator, av elektriciteten i den nya lägenheten, av filmen med Max Linder. Och det fanns två hemliga pojkdrömmar: att bli flygare som Bleriot, och att resa till Indien för att få se en riktig levande elefant.

När februarirevolutionen kom gick Volja i förberedande i klass i Simbirsks första gymnasium för pojkar. Man hörde slagorden ”Leve friheten!” och ”Leve revolutionen!”. Ur en koffert med dubbel botten drog man fran noter till ”marseljäsen”, ”Internationalen”, ”Djärvt, kamrater..” ”Warshavabor”, ”Ni föll som offer...” och andra revolutionära sångar.

Noterna hade givits ut 1905-1906 och därefter förbjudits av tsarens censur. Alexandra Ivanovna hade bevarat dem, och nu anlände bekanta och obekanta människor för att skriva av noterna. Efter ett halvt sekel överlämnade Vsevolod Nikolajevitj till Uljanovs hembygdsmuseum. Ett foto: Vsevolod Nikolajevitj Arnold. Foto 1927.

Den stora oktoberrevolutionen passerade. Det gjorde stort intryck på tioårige Volja att Vladimir Iljitj Lenin, överhuvud för den sovjetiska regeringen var bördig från Simbirsk. Det visade sig också att familjen Uljanov också hade bott på Moskvagatan, att Lenin hade varit elev i samma gymnasium och hade promenerat dit längs Moskva-gatan förbi Voznesenskij-katedralen med klockan som hade placerats på klocktornet år 1869 (samma år som som familjen Uljanov kom till Simbirsk), förbi Gontjarovs hus, förbi källaren där enligt sägnen upprorsmannen Emeljan Pugatjov satt inburad. Han fick också veta att faderns fastrar Ekaterina Dmitrievna och Olga Petrovna på sin tid hade varit klasskamrater med Olga Uljanova och hade besökt familjen Uljanovs hus.

I slutet av år 1923öppnades ett historiskt revolutionsmuseum i familjen Uljanovs hus på Moskovskaja. Ett av rummen tillägnades V I Lenin. Volja gick troligen dit varje dag.

År 1925 reser han från Uljanovsk till Moskva och avslutar där 1926 kurserna vid ”Mosprofobr” i bokhållarskap och stenografi och antas vid G V Tjitjerins institut för främmande språk (under Folkkommissariatet för utlandsärenden). Han antas samtidigt till fjärde kursen i tyska och tredje kursen i engelska. Snart lyckades han bli överförd till institutionen för korrespondensstudier och flyttar till Samara dit hans far fått förflyttning i tjänsten. I familjen fanns ytterligare fyra barn som gick i skolan. Det var nödvändigt att



hjälpa till med försörjningen och arbeta men inte heller detta var lätt: det var arbetslöshet och man fick ta det arbete som bjöds. V N Arnolds första varaktiga var på biografcentret Ogiza – efter avslutade studier vid institutet, men detta var ett okvalificerat arbete. Mellan åren 1932 och 1936, efter att på egen hand lärt sig franska, spanska och italienska, arbetade han på ”Torgsin”. En tid under år 1936 var han personlig sekreterare åt ordföranden vid Kujbysjevs stadsråd (gorsovjet). När man på Maslennikov-fabriken, började tillverkade ur, blev Vsevolod Nikolajevitj översättare och tolk för utländska specialister. Han hjälpte dem finna sig tillrätta i staden, besökte dem i deras lägenheter och när de reste hem till sina hemländer följde han dem till Sovjetunionens gräns. Han gjorde tekniska översttningar från tyska, franska och engelska. Han ledde studiecirklar på fabriken för ingenjörer och teknisk personal i tyska och engelska.

I de självbiografiska anteckningarna ”Om mig” som bevaras i familjen Arnolds arkiv, skriver Vsevolod Nikolajevitj: ”Om jag i Simbirsk studerade Vladimir Uljanovs barndoms- och skolår, så intresserade jag mig i Samara för studenten Vladimir Uljanov och hans familj, studenten som stod under bevakning och uteslöts från Kazans universitet”. Redan i Moskva, i affären ”Mezjdunarodnaja kniga (Internationella boken)” på Kuznetskij-bron hade han kommit över ett exemplar av ”Familjen Uljanov i Simbirsk” avV Alexejev och A Schver. Boken hade utgivits 1925. I denna bok hade man för första gången återgivit minnen av Vsevolods farmors kusin Ekaterina Dmitrievna Arnold. Förstahandskälla för Vsevolods sökandet efter dokument om familjen Uljanovs vistelse i Samara blev andra utgåvan av av I I Blumentals bok ”V I Lenin i Samara”. Den utgavs1931 med förklarande anmärkningar av A I Uljanova-Elizarova.

När Vsevolod Nikolajevitj den 6 november 1982 intervjuas av A Vorobjev, korrespondent för tidningen ”Socialistisk industri”, säger han att intresset för Lenin väcktes under 1930-talet då han började samla på vykort och fotografier från Simbirsk, Kazan och Samara från den tid då Vladimir Ilitj bodde i Simbirsk. Han lyckades samla ungefär ett tusen vykort och fotografier, av vilka en stor del visar det gamla Samara.

Under det stora fosterländska kriget arbetade V N Arnold som föreståndare för en teknisk byrå och som översättare av teknisk litteratur vid Frunze-fabriken. Han belönades med en utmärkelse från ”Narkomat” för ett förslag till införande av snabb bearbetning av metaller, något som arvsevärt bidrog till högre produktion vid fabriken.

År 1942 började han, vid sidan om sitt ordinarie arbete, arbeta som konsult, lärare och examinator vid institutionen för främmande språk vid ett institut inom flyget. Här sammanställde han ett antal läseböcker och annat pedagogiskt material om flygplan och motorer och den första engelsk-ryska ordboken inom området reamotorer. (När Vsevolod Nikolajevitj Arnold år 1956 återvände till fabriken från fängelset, blev han angenämt överraskad att få veta att hans läromedel och metodik fortfarande användes). Under tiden hade han på egen hand studerat svenska, finska, danska, norska och nästan alla slaviska språk.



Årtiondet efter kriget blev de tyngsta i hans liv. I september 1946 arresterades han, anklagad för brott som han aldrig utfört. Han dömdes till dödsstraff vilket sedan omvandlades till tio års fängelse. Domen upphävdes av Högsta domstolens krigskollegium först 1964.

Vsevolod Nikolajevitj anklagades för att i sitt arbete vid Maslennikov-fabriken med de utländska specialisterna ha värvats som spion för väst. Han sades vara förrädare och folkfiende, agent för västerländsk underrättelsetjänst (vilket struntprat!). Han dömdes till fängelse, fråntogs sina medborgerliga rättigheter och rätten att brevväxla och till arkebusering. Han har aldrig berättat om varför straffet förvandlades till tio års fängelse. Jag är övertygad om att det som räddade honom från arkebusering var hans ihärdiga förnekande av sin skuld och stödet från hans släktingar och vänner som aldrig övergav honom och aldrig gav efter för undersökningsdomarens allehanda provokationer. Det är möjligt att även det faktum att dödsstraffet en kort tid avskaffades under Chrusjtjovs töperiod kan ha inverkat positivt. Man brukade vid denna tid verkställa dödsstraffet omedelbart, men undersökningsdomaren sköt sig i rädsla för att behöva stå till svars för sina handlingar under stalintiden.

Men inte ens i fånglägret tappade Vsevolod Nikolajevitj modet. Han organiserade publicerandet av väggtidningar, höll föreläsningar om hembygden, skrev hyllningsdikter till fångarnas och uppsyningsmännens födelsedagar.

Efter att ha suttit i mordvinska läger i nio år av tio fick Vsevolod Nikolajevitj inte full frihet utan deporterades till Novosibirsk-området, till en gudsförgäten by, där han tvingades utstå hånfull behandling av den lokala administrationen. Då stiftades en lag som innebar att byborna var tvungna att varje år till staten lämna ifrån sig en viss mängd skörd och jordbruksprodukter från sina privata jordlotter – en slags jordskatt. Sålunda fick Vsevolod Nikolajevitj under slutet av sin straffperiod order om att till staten leverera en stor mängd mjölk, smör, kött, säd, ull och ost. Han fick uppbringa alla sina krafter och allt sitt tålamod för att för den lokala administrationen förklara att han inte ägde någon jordlott och inte hade något alls att lämna ifrån sig. Men den lokala styrelsen lät honom inte komma undan utan stod vid sitt: ”om du inte har några produkter, köp av grannen och ge till oss, du bor ju i byn och lyder under våra lagar.” Nästan ett halvt år åtgick till att munhuggas med myndigheterna medan hans familj ivrigt väntade på hans hemkomst.

Under alla sina umbäranden i livet så anklagade aldrig Vsevolod Nikolajevitj KPSS (Sovjetunionens kommunistiska parti) för det han tvingats utstå. Han menade att det inte var partiets fel utan enbart monstret J V Stalins. Vilken naiv människa!

År 1962 bestämde sig Vsevolod Nikolajevitj för att gå med i Kommunistiska partiet. Att vara partimedlem var vid denna tid mycket prestigefullt och för Vsevolod Nikolajevitj som hade samlat material om bolsjeviker, forskat i bolsjevikernas liv, skrivit om bolsjeviker och om V I Lenin, var ett medlemsskap i KPSS en livsdröm. Han fick



rekommendationer från gamla bolsjeviker som ännu var vid liv och från fabrikens ledning, men från KPSS lokala byrå understödde man inte hans medlemsskap. Man hänvisade till åren som tillbringats på ”deportationsorter” och antydde inte på något sätt att arresteringen skulle ha varit orättvis. Det var särskilt de unga kommunisterna som var skeptiska. När de fick veta att han under 20-talet försörjt sig på tillfälliga arbeten kallade de honom för ”hoppjerka” (eller snarare ”loppa”) och underströk, som de hade fått lära sig i skolan, att det aldrig hade funnits någon arbetslöshet.

Därefter gick Vsevolod Nikolajevitj hem, satte sig vid bordet och skrev ett klagobrev till KPSS:s Centralkommitté. Han var indignerad över de lokala byråmedlemmarnas låghet, tröghet, fräckhet och okunskap, som till och med ignorerade rekommendationer från sina äldsta och mest erfarna kamrater. Emellertid – som är brukligt hos oss – skickade Centralkommittén tillbaka klagomålet till byrån att ses över igen och för att fatta beslut i frågan; det gällde ju att försvara de sina. Och på den lokala byrån kom klagomålet helt enkelt bort - som om det aldrig funnits. Då fick Vsevolod Nikolajevitj nog och tappade all tro på rättvisan hos inte bara partifunktionärerna utan hela KPSS som helhet. Men sin forskning som rörde den gamla bolsjevik-intelligentsian övergav han aldrig.

Åren 1956-1973 arbetar V N Arnold på Srednevolzjskij-fabriken (Mellersta Volga-) för maskintillverkning. Där leder han arbetet vid avdelningen för teknisk dokumentation. För maskiner som tillverkades för export översätter han bruksanvisningar och manualer till engelska, tyska, franska och spanska. Han deltar också under dessa år i arbetet med att sammanställa engelsk-ryska, tysk-ryska, och fransk-ryska tekniska ordböcker som har utgivits i några upplagor. (När Vsevolod Nikolajevitj till sist gick i pension anställdes fem översättare för att fylla hans plats).

Nu kunde han återuppta sina forskningar om hembygden som hade avbrutits av kriget och tiden i fångenskap. Det blev möjligt att studera arkivdokument. I de självbiografiska anteckningarna skriver Vsevolod Nikolajevitj: ”Under 1950-, 1960- och 1970-talen blev det möjligt för mig att hitta nya dokument och fotografier av familjen Uljanov”. Om sina forskningar och sina fynd berättade hembygdsforskaren ofta på tidningarnas sidor och på muntliga föredrag.

V N Arnold var medlem av Kujbysjevdistriktets lokala avdelning av Allryska samfundet för bevarandet av minnesmärken och historia och kultur, deltog aktivt i arbetet vid den avdelningen för hembygdshistoria vid länets hembygdsmuseum. På ett fotografi från 1968 ser vi Vsevolod Nikolajevitj tillsammans med G A Schebuev, N F Zjogolev, E G Freitag, O S Strukov, A K Schirmanov, N P Annajev, E I Aksenfeldt och andra hembygdsforskare.

Vsevolod Nikolajevitj var väl känd på länsbiblioteket ”V I Lenin”. Han var en flitig besökande och läsare på avdelningen för utländsk litteratur och på avdelningen för hembygdskunskap, han framträdde ofta på ”hembygdstorsdagarna”, och på hembygdsföreningarnas sammankomster. Bibliotekarierna minns hur mycket tid han tillbringade i bokförrådet på länsbiblioteket i sin jakt på böcker som överlämnats av familjen Uljanov till Samaras offentliga bibliotek år 1893 inför avresan därifrån.



Man vittnar om hur han ofta uppmärksamt studerade gamla böcker, kalendrar, ”Samaraguvernementets underrättelser”, ”Samaratidningen” och andra utgåvor från tiden före revolutionen. Enligt bibliotekets tidigare direktör. V I Dubtsovoj, lärde han bibliotekspersonalen läsa litteratur och dokument, i synnerhet ”Familjen Uljanovs brevväxling”. Vsevolod Nikolajevitj berättade hur han, efter att ha jämfört några brev där namnet Julij Karlovitj Bode förekommer, med arkivdokument, samlat ett mycket intressant material och skrivit en levnadsbeskrivning över den läkare som behandlat familjen Uljanov i Samara samt dennes förbindelser med ”iskraisterna” (Iskra=gnista; organisation som verkade för den socialistiska revolutionens spridning till andra länder. En tidskrift med samma namn utgavs i Europa vid tiden före den ryska revolutionen) Denna beskrivning ingår i hembygdsforskarens bok om forskningar och fynd om ”Familjen Uljanov i Samara”.

Boken ”Familjen Uljanov i Samara” blev det viktigaste resultatet av hembygdsforskarens mer än halvsekellånga arbete i Kujbysjevs hembygdshistoria. I den finns 27 kapitel som återger viktiga fakta, detaljer ur familjen Uljanovs liv i Samara. Utan att ha ambitionen att ge en fullständig redogörelse för familjen Uljanovs liv så presenteras här för läsaren många dittills okända episoder i familjen Uljanovs liv – liksom för deras närmaste krets.Han berättade om familjerna till Maria Alexandrovnas systrar, A A Veretennikov och C A Lavrov, om hur Maria Blank fick sitt tillstånd att undervisa i ryska, franska och tyska för barn. I Kujbysjevs distrikts-arkiv fann han en begäran ingiven av Maria Alexandrovna till direktören för Samara-guvernementets skolväsende, med rekommendationer av V Varentsov: ”Anställs på prov”. Hophäftat med denna begäran återfanns ett utkast som beviljade denna önskan om att få undervisa i sagda ämnen med tillägget: ”men utan de ekonomiska fördelar och företrädesrätt som tillerkänns ordinarie lärarinnor”.

När Vsevolod Nikolajevitj ögnade igenom ”Samaratidningen” för åren då familjen Uljanov levde där, upptäckte han att Anna Iljitjina regelbundet med början år 1890 bidrog med översättningar av litterära alster skrivna av progressiva italienska författare. Detta återfinner man i kapitlet ”A I Uljanovas litterära verksamhet i Samara”.

På omslaget till den första utgåvan av ”Familjen Uljanov i Samara” återges ett meddelande från ”Samaratidningens” lokalspalt. Här kan man läsa att ”herr Vladimir Iljitj Uljanov tilldelats befogenhet att handha utrikes ärenden vid Samaras distriktsdomstol .......... under år 1892”. Fram till dess att Vsevolod Nikolajevitj funnit detta meddelande hade forskarna endast kunda åberopa kungörelsen på den officiella avdelningen av ”Samara-guvernementets underrättelser” den 5 augusti 1892.

V N Arnold arbetade ofta i arkiv, muséer, bibliotek i Moskva, Leningrad, Kujbysjev, Kazan och Penza. Det var inte utan skäl som han i en s.k. blockkalender från 1982 kallades för ”Den outtröttlige hembygdsforskaren”.

I magasinen i Kujbysjevområdets statliga arkiv upptäcktes ett fotografi föreställande en grupp domstolstjänstemän i en sessionssal. Med hjälp av detta fotografi lyckades V N Arnold beskriva interiören i sessionssalen i Samaras distriktsdomstol.



Denna uppgift underlättades i hög grad av det faktum att en annan hembygdsforskare i Kujbysjev-området, Emeljan Filimonovitj Gurjanov, hade rekonstruerat en plan över Samaras distriktsdomstols byggnad med hjälp av arkivdokument och studier av en modell av byggnaden. Detta gjordes strax innan V N Arnold fann ovan nämnda fotografi. På detta sätt kunde man kartlägga den miljö som advokaten V I Lenin arbetade i.

Med hjälp av arkivdokumenten kunde Vsevolod Nikolajevitj göra en förteckning över platser som förknippades med namnet Lenin, och med byarrna Krasnyj Jar och Trostjanka.

I förordet till boken ”Familjen Uljanov i Samara” skriver Lenar Vasiljevitj Chramkov, doktor i historia om författarens arbete: ”Djupt medborgerligt ansvar, vetenskaplig samvetsgrannhet, skarp känsla för den tid han studerade, entusiasm, hängivenhet för ämnet, aldrig sinande vetgirighet, mångårig erfarenhet av journalistiskt arbete och hembygdsforskning, hjälpte V N Arnold att skapa en ny intressant bok. Den förtjänar ett långt liv”. Andra recensenter underströk också författarens förmåga att framställa materialet för läsaren på ett intressant sätt.

Vsevolod Nikolajevitj skrev en rad essäer för biobibliografiska handböcker om revolutionärer och vapendragare till V I Lenin från Samaratrakten: ”Tillsammans med Iljitj” och ”I kamp för folksaken” i två volymer. Dessa utgavs av Kujbysjevs bokförlag åren 1979, 1982 och 1983.

Ständigt uppvaktades V N Arnold av historieforskare, författare, journalister och konstnärer, arkitekter och filmmän. De vände sig till honom för att få hjälp. Pionjärer från skolor i olika delar av landet vände sig till honom för hjälp då de studerade V I Lenins liv. Han avvisade aldrig någon som ville ha råd och delade frikostigt med sig av sitt material. Detta arkiv – mer än hundra mappar och pärmar med kopior av dokument om V I Lenin och familjen Uljanov, innehållande vykort, brev och fotografier, finns kvar än idag och förvaras i oklanderlig ordning av familjen Arnold.

Kopior av Vsevolod Nikolajevitjs manuskript förvaras i Kujbysjev vetenskapliga länsbibliotek (uppkallat efter V I Lenin). Här gjorde han många betydelsefulla fynd i sin hembygdsforskning. Här förvaras också manuskript av vad andra hembygdsforskare skrivit om V N Arnold. Dessa minnesanteckningar hjälper oss att bevara minnet av en outtröttlig och anspråkslös arbetsmyra, av en sällskaplig, god och levnadsglad människa som har efterlämnat sina arbeten och sina efterforskningar till eftervärlden.

Vl-r Vs. Arnold, N.P. Fomitjeva.1988-89

(När denna text skrevs var Lenin-temat ännu högaktuellt, men Samara hette då Kujbysjev. En del av denna biografiska text är bearbetad av medarbetaren N P Fomitjeva vid Kujbysjevs (Samaras) länsbibliotek, och publicerad 1990 i den första utgåvan av almanackan ”Hembygdsforskaren i Samara” , utgiven av Kujbysjevs bokförlag)

Vl-r Vs. Arnold



Tom sida Sid 68



(Denna sida ska visa ett släktträd men jag vet inte hur man gör för att visa detta. Jag har kopierat sidan (pdf) till word-dokument:Nikifor Michajlovitj Marin(05.1736 – 14.12.1814)Christofor Pavlovitj Kniper (28.04.1749 – 26.07.1818)Apollon Nikiforovitj Marin (17.01.1789 – 09.08.1873)Sergej Nikiforovitj Marin (18.01.1776 – 09.02.1813)Christofor Christoforovitj Kniper (5.10.1788 – 23.06.1850)Anna Apollonovna Arnold (född Marina) (2.04.1822 – 16.06.1901)Gustav Ivanovitj Arnold (12.12.1813 – 26.07.1873)Ivan Christoforovitj Kniper (19.05.1844 – 2.01.1925)Vladimir Gustavovitj Arnold (10.12.1849 – 1.10.1920)Nikolaj Gustavovitj Arnold (16.10.1844 – 10.12.1909)Nikolaj Vladimirovitj Arnold (1.01.1895 – 9.09.1963)Nikolaj Nikolajevitj Arnold(17.09.1876 – 15.09.1941)Alexandra Ivanovna Arnold (född Kniper) (15.10.1881 – 2.02.1966)Vsevolod Nikolajevitj Arnold (5.05.1907 – 30.09.1985)Vladimir Vsevolodovitj Arnold (род. 14.12.1944)

Schema utvisande släktbanden mellan dem som sammanställt denna familjekrönika och de personer som omtalas i följande delar. (Apollon Nikiforovitj Marin, Sergej

Nikiforovitj Marin och Christofor Christoforovitj Kniper)



Sid 70 tom sida



Om bröderna Marin.



Sid 72 tom sida



Till vänster en bild:

Sergej Nikifovoritj MarinÅr 1812Olja på duk.Marin Sergej Nikiforovitj (1776-1813)Poet, satiriker, officer, kejsar Alexander I:s flygeladjutant, deltagare i utländska fälttåg och 1812 års fosterländska krig. C N Marins litterära skapande kvarlåtenskap består av brev, parodier, satirer, sånger, tal, epigram och översättningar.Avbildad iförd överstes uniform, Preobrazjenskij-regementets livgarde, med axelband, med Vladimirs orden av 4:e graden och medalj för år 1812.

Konstnär: Kiprenskij, Orest Adamovitj(12.03.1782 – 17.10.1836)Rysk konstnär – realist.(Originalet förvaras i Moskvas Statliga Litterära Museum).

Efter manuskript”Kort levnadsbeskrivning över Sergej Nikiforovitj Marin, sammanställd av hans bror Apollon Nikiforovitj Marin”

Sergej Nikiforovitj Marin föddes den 18 januari 1776 i staden Voronezj, i en icke förmögen adlig familj med gamla anor. Hans far, Nikifor Michajlovitj Marin, gifte sig 1774 med Maria Ivanovna Nevezjina, vars förfader var ingen mindre än Andronik Nevezjin – en typograf från Moskva, elev och lärjunge till Ivan Fjodorov, (den ryska boktryckarkonstens fader) . Efter att ha tjänstgjort i det militära avgick Nikifor Michajlovitj Marin med överstes grad och fick titeln civilråd. Sergej Nikiforovitj var det första barnet i Nikifor Michajlovitjs och Maria Ivanovnas familj.

Sin tidiga utbildning fick Sergej Nikiforovitj Marin i det egna hemmet, av sin far och av informatorer. Därefter antogs han vid Voronezjs Huvudskola (så kallades ”mellanskolan” som sedermera ombildades till guvernementsgymnasium). Han avslutade sina studier där med lysande resultat år 1789. Enligt faderns vilja blev han placerad vid Preobrazjensk-regementets livgarde där han genast fick underfänriks grad. Redan från början av sin tjänstgöring vid Preobrazjensk-regementet, efter att också ha varit fältväbel i andra jägarkompaniet, började C.N. Marin studera litteratur och läsa franska böcker. Och år 1798 skrev han sina första dikter, bearbetade sedan andra dikter och lyckades så väl fånga den



rådande tidsandan att hans dikter snart nådde huvudstaden och alla ville ta del av dem. Med översättningen av Voltaires drama ”Meropa” och det första framförandet av detta i Vinterpalatsets ermitage drog Sergej Nikiforovitj till sig uppmärksamhert, både från hans kejserliga höghet och från den upplysta publiken. Den berömda skådespelerskan Semjonova, Katerina Semjonovna, spelade huvudrollen i denna föreställning.

Sergej Nikiforovitj var en av grundarna till Preobrazjensk-regementets livgardes bibliotek, och deltog med entusiasm i anskaffandet av böcker till biblioteket.

Vid Preobrazjensk-regementets avmarsch till kriget år 1805 sjöng soldaterna Preobrazjensk-marschen, för vilken Sergej Nikiforovitj hade skrivit de berömda raderna:

Framåt, bröder, mot utlandetVi ska besegra fosterlandets fiender....

Under hela sin tjänstgöringstid tillhörde Sergej Nikiforovitj Preobrazjensk-regementet. Så här såg hans karriärstege ut:

28 december 1797 – sabelkoppelfänrik;9 september 1798 – fänrik;18 april 1799 – underlöjtnant;17 december 1802 – löjtnant;16 april 1806 – stabskapten;2 mars 1808 – kapten;6 juni 1809 – överste.

Den 20 november 1805 deltog han i slaget vid Austerlitz. Han var då löjtnant. Under en skottlossning träffades han av en kula som gick igenom vänstra handen. En annan kula blev kvar i hans bröst. Han belönades därefter med guldvärjan med inskriptionen ”För tapperhet”.Den 20 augusti år 1807 utsågs han till hans kejserliga höghets flygeladjutant. Han fick i uppdrag att bilda Olonetskijs skyttebataljon. När han var i färd med detta deltog han i slaget vid Friedland där han fick en skada i huvudet av granatsplitter. Han belönades för sin insats med furst Vladimirs orden av fjärde graden med rosett och med Georgijs band med guldmedalj och med porträtt av hans kejserlig höghet. Sergej Nikoforovitj blev sänd till Paris som Alexander I:s sändebud till Napoleon I år 1807.

År 1809 var Sergej Nikiforovitj i Tver hos hans höghet prinsen av Oldenburg och hans maka, furstinnan Ekaterina Pavlovna. 1812, efter att ha uppnått överstes grad, tjänstgjorde han som ”jourhavande” general i andra västarmén, vilken stod under kommando av furst Peter Ivanovitj Bagration. Sergej Nikiforovitj var fortfarande i armén då den övergick i Smolenskarmén. ”För extraordinärt arbete, oavbruten verksamhet och oförtrutet engagemang som jourhavande general” föreslog furste P.I.Bagration att Sergej Nikiforovitj skulle



belönas med St. Vladimirs orden av 3:e graden. På grund av byråkratiska formaliteter och dröjsmål skulle Sergej Nikiforovitj aldrig hinna få denna belöning. På Bagrations rapport finns en anteckning från belöningsavdelningen: ”På grund av Marins bortgång lämnas detta utan åtgärd”.

År 1813 hindrade en allvarlig sjukdom Sergej Nikoforovitj från att delta i våra styrkors segerfirande och han nödgades att stanna kvar i St. Petersburg. Hans familj och närstående satt nästan utan uppehåll vid hans sjukbädd och deltog i skötseln av den sjuke. Trots all tänkbar hjälp av de bästa läkare kunde man inte rädda hans liv. S.N. Marin avled den 9:e februari 1813 i en ålder av 37 år, sörjd och saknad av många människor. På den avlidnes kropp kunde man känna en kula som satt i kroppens sida, den kula som troligen tog Sergej Nikiforovitjs liv alltför tidigt. Sergej Nikiforovitj Marin ligger begraven i Alexander-Nevskijklostret. På hans gravsten kan man läsa några rader ur dikter som han skrivit några år före sin död.

Sergej Nikiforovitj Marin avled på höjden av sin levnads styrka och talang. Han fick aldrig uppleva hur den 14 mars 1814 de ryska styrkorna till tonerna av Preobrazjensk-marschen gick in i Paris. De sjöng då de profetiska orden som han skrev år 1805:

Vi är på väg mot fransosenOch mot Paris kommer vi att veta.....

S.N.Marins litterära kvarlåtenskap (möjligen inte ännu allt) finns bevarat på Statliga Litterära museet i Moskva.

Sergej Nikiforovitj Marins liv och verk omnämns av poeten Alexander Sergejevitj Pusjkin i en dikt till farbrodern V.L.Pusjkin. Man kan också läsa om S.N.Marin i nummer 12 av tidskriften ”Aurora” (Leninizdat), 1988. Valentin Pikul skriver där om om honom i sina ”Petersburgteman” under rubriken ”Evig berömmelse i fickformat”.

Vladimir Vsevolodovitj Arnold2003



Sid 76 – tom sida



Bild:

Apollon Nikiforovitj Marin.December 1819-januari 1820. Emaljmålning, akvarell, gouache, 5,5*4,7; oval.Marin Apollon Nikiforovitj (1789-1873) – historiker och krigsförfattare, general - löjtnant. Deltagare i Fosterländska kriget 1812 och utländska fälttåg 1813-1814. Broder till poeten och satirikern S.N.Marin, bekant till A.S.Pusjkin, I.I. Lazjetjnikov och konstnärerna P.A. Fedotov, och L.M.Zjemtjuzjnikov.Avbildad i uniform – överste vid Finländska regementets livgarde med Vladimirs orden, 4:e graden och medalj för insatser 1812.

Konstnär: Volkov, Peter. Första halvan av 1800-talet. Rysk miniatyrmålare. Biografiska uppgifter saknas. Verksam mellan 1810-och 1830-talen.(Originalet förvaras i Statliga Ermitaget i St.Petersburg).

Efter material från Apollon Nikiforovitj Marins självbiografiska ”Krönika”.

Apollon Nikiforovitj Marin föddes år 1789, onsdagen den 17 januari, klockan 11 i staden Voronezj. Han var sin fars, Nikifor Michajlovitj Marins, tredje son. Nikifor Michajlovitj Marin var i sitt första äktenskap gift med ungmön Maria Ivanovna Nevezjina, som avled snart efter att hon fött parets andre son Evgenij. År 1785 gifte Nikifor Michajlovitj om sig med jungfrun Annna Dmitrievna Jakusjkina. I detta äktenskap föddes sonen Apollon Nikiforovitj Marin.

Nästan omedelbart sin födelse utnämndes Apollon till sergeant vid Preobrazjensk-regementets livgarde. Fadern, Nikifor Michajlovitj ägde ett stuteri i byn Breslavka och apollon lärde sig från späda år att tycka om hästar och lärde sig snart att rida.

År 1796 avled kejsarinnan Katarina och Pavel Petrovitj besteg tronen. Tsaren begärde att personligen få träffa alla sina sergeanter vid regementet och Apollon, som då ännu var en liten pojke, begav sig till St- Petersburg. Han blev befordrad till kadett i Första kadettkåren, i ett grenadjärkompani för minderåriga. År 1798 utsågs han till ”jefreitor” (närmaste grad över menig) vars uppgift var att föra befäl över tio kadetter. Vid åtta års ålder var han en skicklig och rask kadett och man sände denne lille pojke som ordonnans till tsaren Pavel Petrovitj och



till chefen för kadettkåren – tsarens son, storfurste Konstantin Pavlovitj.År 1808 avslutade han med goda betyg första kadettkåren och sändes till Pavlovsks

grenadjärregemente som underlöjtnant, varifrån han förflyttades till en bataljon av kejserliga milisen. Denna började senare kallas Finländska bataljonens livgarde och omformades år 1811 till ett regemente.

År 1812 deltog A.N.Marin i slaget vid Borodino. På stridens tredje dag, när han deltog i skottlossning på vänstra flanken och ledde 2:a bataljonens stridslinje, skadades han i sin högra axel; kulan blev kvar i höger skulderblad. Från Borodino till Moskva reste han i samma vagn som den dödligt sårade furste Bagration. För sitt deltagande i slaget vid Borodino och för sina sårskador belönades med befordran till löjtnant och St. Annas orden av 4:e graden med värja.

Efter att ha hämtat sig från sina skador fördrev A.N. Marin år 1813,tillsammans med sitt regemente, Napoleons styrkor västerut. Han marscherade genom Polen, Preussen. Sverige, Böhmen, Saksen, hertigdömena Weimar och Frankfurt. Den 4 oktober blev han skadad i benet av en kula under slaget vid Leipzig, men fortsatte i strid ända fram till nattens inbrott. Den 5 oktober fortsatte striden och den 6 oktober besegrades Napoleons styrkor. För sitt deltagande i detta slag och för visad tapperhet i strid belänades Apollon Nikiforovitj med St. Vladimirs orden av 4:e graden med rosett.

År 1816 inkallades A.N:Marin på nytt till armé och befordrades nu till stabskapten. År 1818 fick han kaptens titel och inom kort överstes, år 1819. Samma år, 1819, begärde Marin att få tas ur militärtjänst på grund av vacklande hälsa men tsaren krävde att få ha honom kvar i armen.

Den 27 april 1821 gifte sig Apollon Nikiforovitj med Nadezjda Michajlovna Kormilitsyna. I detta äktenskap föddes sex barn.

År 1830 började den polska revolten och redan i april 1831 inträdde A.N.Marin på nytt i militär tjänstgöring. I maj månad 1831 sändes han till befälhavaren greve Peter Alexandrovitj Tolstoj. Greven kommenderade honom och bataljonen till staden Lepel mot upprorsmännen, vilka leddes av Adachovskij. Inom kort skingrades upprorsmännen och Adachovskij togs till fånga. Inom kort var hela Lepel-distriktet rensat från upprorsmän.



Sedan blev Marin med sin bataljon skickad till Keinady, där han sedermera blev kommendant för Kovenskij – och Troitskij-distrikten och för August-krigsstyrkorna.

Efter sin pensionering lät Apollon Nikiforovitj Marin på sitt gods nära Voronezj uppföra en skola för sönerna till sina tidigare livegna. Detta var under 1860-talet. Apollon Nikiforovitj Marin upppnådde en hög ålder och avled den 9 augusti 1873 i staden Voronezj. Han hade då general-löjtnants grad.

Så här avslutar A.N.Marin sin självbiografiska krönika:”En lärd person sade: ”Den som under sin levnad har planterad några träd, skrivit en

nyttig bok och fått barn och uppfostrat dem, han har också gjort nytta i världen”.Jag har under mitt liv anlagt några trädgårdar: i Podgornoje, Sidorovaja Dubrava

och på mitt gods ”Svarta sjön”, översatt boken ”Den goda trollkvinnan eller den listiga modern” från franska år 1828 och låtit trycka den för barnen 1833. År 1846 skrev jag Finländska regementets livgardes historia – det regemente i vilket jag tjänstgjorde, och 1848 gav jag ut minnen om Fosterländska kriget i en diktsamling med titeln ”Ryska krigshjältar 1812”. På några månader utgavs den i 1200 exemplar”.

Vladimir Vsevolodovitj Arnold2003



Tom sida



Om ytterligare en släkting –Alexandra Ivanovna Arnolds farfar

Christofor Christoforovitj Kniper.



Tom sida



Bild:

Christofor Christoforovitj Kniper1840-taletBlyertsteckning av okänd konstnär.

Christofor Christoforovitj Kniper (1788-1850) – rysk officer, civilråd, deltagare i finländska kampanjen, Fosterländska kf´riget 1812 och utländska fälttåg. För tapperhet belönad med guldvärja. Inspektör för kaukasiska mineralvatten, kassaförvaltare vid Moskvas kommissariat-kommission.(Originalet förvaras i Knipers familjealbum hos familjen Arnold).

Kort biografi över Christofor Christoforovitj Kniper.

Christofor Christoforovitj Kniper föddes den 5 oktober 1788 i Sankt Petersburg, som son till stabsläkaren vid Hästregementets livgarde och vid Heliga Synoden, civilrådet Christofor Pavlovitj Kniper (1749-1818). Denne blev adlad år 1803 och fick diplom och vapen. Christofor Christoforovitj fick sin utbildning i en skola för barn som mist sina föräldrar i krig (sedermera Pavlovsks kadettkår). Han avslutade sina studier där den 2 februari 1806 och släpptes ut som underlöjtnant vid 2:a Jägarregementet (sedan Omsks 96:e jägarregemente); chef för regementet vid den tiden var hans kusin, Pavel Karlovitj Kniper (1768-1809). Sin första krigserfarenhet fick den unge officeren år 1808 i finländska kampanjen. Han deltog i strider mot svenska styrkor vid städerna Helsingfors (29.02) och Nykarleby (11.04) och byarna Mut (12.02), Gostello (5.03), Kirka Percho (27.06), Lanfert (17 och 25.08). Den 30 september 1808 blev Christofor Christoforovitj befordrad till löjtnant. Han fick utmärkelsen ”Högsta välvilja” för sina insatser i intagandet av ögruppen Åland.

Den 17 mars 1810 blev C.C.kniper förflyttad från 2:a jägarregementet till greve Araktjejevs grenadjärregemente och den 6 november samma år befordrad till stabs-kapten.

I Fosterländska kriget 1812 deltog Christofor Christoforovitj tillsammans med greve Arakgjejev i slaget mot franska styrkor inom ryska imperiets gränser: vid Smolensk (5.08),



Ljubin (7.08), Borodino (26.08), Tarutin (6.10), Malyj Jarovslavets (14.10). För visad tappperhet under slaget vid Borodino belänades han med St. Vladimirs orden av 4:e graden. S (Se vidare boken ”BORODINO”. Dokument, brev, minnen”, Moskva, 1962. ”Lista över utmärkelser vid slaget den 28 augusti 1812. 1:a grenadjärdivisionen, stabs- och överofficerer” – Greve Araktjejevs regemente: Stabskapten Kniper (sid. 306)).

I fälttåget 1813 deltog C.C.Kniper i striderna i Warshavas hertigdöme, Preussen, Sileznia .För sina insatser i slaget den 20 april 1813 vid Ljutsin fick han utmärkelsen ”Högsta välvilja”. Den 17 maj 1813 blev han skadad i en strid vid Königswart. Han fick en gevärskula i vänstra benet. Han blev belönad av greve Barklay-de-Tolly, befälhavare och infanterigeneral, med en guldvärja med inskriptionen ”För tapperhet”. (frackdekorationen till denna guldvärja finns förvarad i vår familj).

1814 deltog C.C.Kniper i slutfasen av fälttåget mot napoleonstyrkorna och fick silvermedalj till minnet av kampanjen 1812.

Den 31 december 1815 blev han befordrad till kapten och den 18 november 1816 till major. Han fortsatte i militär tjänstgöring fram till den 17 januari 1818, då han beviljades avsked från armén med anledning av de skador han ådragit sig under stiderna 1812. Han avgick med överstelöjtnants grad.

I januari 1820 blev han anställd som inspektör för kaukasiska mineralvatten, men denna tjänst innehade han endast en kort tid – fram till februari 1821. Den 12 oktober 1823 utsågs han till kassaförvaltare för Moskvas kommissariatskommission. Han fick år 1824 titeln ”gårdsråd” och 1832 – civilråd. Han var kvar i kommissionens tjänst till den 6 juni 1844. Han kunde av hälsoskäl inte uppehålla tjänsten som kassaförvaltare men var kvar som tjänsteman vid kommissionen fram till sin död den 23 juni 1850. Han fick St.annas orden av 2:a graden och Stanislavs av 2:a graden för oförvitlig tjänst under 25 och under 30 år.

En kort biografi över C.C.Kniper är sammanställd av hans sonson Vsevolod Nikolajevitj Arnold år 1971 utifrån bevarade anteckningar och Kniper-familjens ”Husbok”, vilken förkommit i postgången i samband med brevväxling.



Sidorna 87-94 är en novell av författaren Valentin Pikul med den ungefärliga titeln ”Evig berömmelse i fickformat”. Novellen handlar om Sergej Marins liv – om hans militära karriär och hans verksamhet som författare. Han skrev framförallt dikter, vilka aldrig publicerades tryckt form utan spreds inofficiellt som ”fick-lyrik” – härav titeln fickformat. Därför undgick Marin såväl den kejserliga censuren som litteraturkritiken. Denna novell har jag inte översatt till svenska.


Documents

Familjen von Arnolds släktkrönikavonarnold.org/docs/kronika.doc · Web viewPå mitt brev om vår familjs släktskap med familjen Marin fick jag snabbt ett svar från V.G Merkovskij