-
– Melodifestivalen är en barndoms-dröm, säger Camilla som efter
sina svåra år står i ramp ljuset igen.
Camilla Henemarknjuter av sin comeback men …de som
älskar mig i dag kan hata mig i morgon
Beundran, kärlek, åtrå, förfäran, hat... Få har väckt så mycket
känslor som Camilla. Empati ingick nog inte i dessa när denna
färgstarka kvinna och artist var som mest i ropet. Men det
förändrades när vi fick veta sanningen om henne tysta år... TEXT
OCH FOTO: FRIDA FUNEMYR OCH AllOvER pREss
88 Allas 09/13
ALA1309-088-091-MelloFest.indd 88 2013-01-28 15:28
En stor personlighet, en skicklig artist, med för- måga att både
hänföra en publik och lägga krokben för sig själv. Camilla
Henemark, 48, har pekats ut som skandaldrottning och kunglig
mätress. Men hon är även en liten flicka som växt upp till
världsstjärna utan att anstränga sig, och lika lätt fallit ner i
psykisk sjukdom och hemlöshet.
Allt hon rör vid och enga-gerar sig i väcker reaktioner. På
80-talet provocerade hon med sin sexuella image i pop-gruppen Army
of Lovers och hon var en av de första mörk-hyade modellerna i
Sverige. Det har skrivits om alla kända män hon haft ihop det med,
om hennes adhd, hemlös-heten… Men aldrig har så mycket
uppmärksamhet rik-tats mot Camilla sedan det blev offentligt att
hon dejtat självaste kungen.
– Jag hade lämnat det bak-om mig för längesedan när det
uppdagades, utbrister Ca-milla.
Senaste perioden har varit hektisk. Se-dan biografin ”Adjö det
ljuva livet” släpptes har intervjuerna och signeringarna varit
många.
– Jag är van att signera skivor, men en bok om sig själv, det
känns fortfarande overkligt, menar Camilla som skrev boken
tillsammans med Carina Nunstedt.
Camilla hade sin biografi på gång långt innan kunga-historian
blev offentlig.
– Jag ger min sida av hur jag kände kring tiden när vi umgicks.
Men vill man som läsare följa med in i sängkam-maren blir man
besviken.
Camilla berättar att hon kan tycka synd om kungen.
– Han är född med ett äm-bete, hade aldrig något val. Han,
precis som vem som helst, kan begå misstag. Jag tycker han ska ha
all heder och vi ska kunna vara lika stolta över vår kung som
han
är över sitt folk. Jag önskar honom och hela familjen all lycka
och välgång.
Frestade och festadeNär Camilla var 6–7 år lärde hennes mormor
henne att röka. Vin och champagne fick hon också smaka, och titt
som tätt tog mormor med Camilla till stripp-klubben Sexorama där en
väninna jobbade extra. När Camilla sedan ville leka strippklubb i
första klass
blev fröken arg och ringde hem.
Mamma Gerd tyckte mormor var olämplig som både
mamma och mormor, men vad skulle hon göra? Som en-samstående
hårfrisörska blev det många långa arbetsdagar. Camilla älskade sin
mormor. Det var fantasi och fest varje dag, stor skillnad mot
vardags-livet i mammans lilla etta.
– Mamma har alltid varit min förebild, men det är mor-mor och
jag som varit mest lika. Vi drogs till flärd och glamour. Jag var
17 år när mormor dog och var i chock efter hennes bortgång väldigt
länge. Men jag känner att hon lever med mig fort-farande.
Hur framgångsrik Camilla än varit har hennes liv präg-lats av en
inre tomhet. Hen-nes plan var att ta sitt liv så fort hennes
biografi släppts. Hon hade lagt ner sitt liv sedan ett bra tag
tillbaka.
På frågan när hon känt sig som mest lycklig svarar hon:
– Jag minns när jag som ny-gift stod framför spegeln och tänkte:
”Jag är en superstjärna, lycklig och kär, rik och fram-gångsrik,
har en etagevåning och är jättevacker. NU borde jag bara njuta.”
Men så fanns alltid den där tomheten, och gjorde sig påmind om att
söka något nytt. Som människa strä-var man alltid efter den
ulti-mata lyckan, men den finns aldrig. Man är alltid på väg mot
lyckan, men kommer ald-rig riktigt fram, förklarar Ca-milla som
trots allt upplevt det många människor endast kan drömma om.
– Livsglädje letar jag efter varje morgon när jag vaknar. Jag
har en ödmjuk inställning till varje ny dag. Jag är rädd om känslan
att jag ska vilja leva.
Förvandlas till ett monsterHon var isär från sin mamma när det
hände mycket i hennes liv, men de har återförenats och står åter
väldigt nära varandra. Camilla har alltid känt sig som mammas
ögon-
sten och varit väldigt älskad.– Min mamma äger varken
ansvar eller skuld för mitt liv, det gör jag själv. Min bok är
verkligen inte en uppgörelse med min barndom. Jag är uppvuxen i en
trygg miljö och har aldrig behövt söka bekräftelse hemifrån.
Camilla tror snarare att hennes stora bekräftelsebehov kommer
från att vilja bli sedd av omvärlden. Redan som barn utmärkte hon
sig. Hon hade en ogift mamma, mörk hy och krulligt hår.
– Jag kände mig tvungen att utmärka mig även i mitt fram-tida
liv, säger Camilla som alltid varit eller åtminstone gett sken av
att vara väldigt självsäker.
Självkänslan har däremot pendlat upp och ner, precis som hennes
liv bestått av höga toppar och djupa dalar. Hon har adhd, som inte
diagnos-tiserades förrän i vuxen ålder, samt pmdd, pre-menstrual
dysphoric disorder. En mons-tervariant av pms.
– Krossat glas kan man sopa upp. Det är värre med orden. Och jag
kan vara vass i repli-ken. Under den veckan i må-naden blir jag ett
monster jag inte känner igen.
Att Camilla väcker så myck-et uppmärksamhet tror hon beror på
att hon aldrig varit en Annika utan en Pippi.
– Jag har frågat mig varför jag inte bara kan vara grå och
smälta in med alla andra. Jag har aldrig strävat efter
upp-märksamheten, det har bara
Melodifestivalen
Deltävling 4 i Malmö 23 februari:
Ralf Gyllenhammar: ”Bed on fire”
Terese Fredenwall: ”Breaking the silence”
Behrang Miri: ”Jalla dansa sawa”
Lucia Pinera: ”Must be love”
Army of Lovers: ”Rockin’ the ride”
Ulrik Munther: ”Tell the world I’m here”
Sylvia Vrethammar: ”Trivialitet”
Robin Stjernberg: ”You”
● Läs om Terese
på nästa uppslag
Army of Lovers, bestående av Alexander Bard, Camilla Henemark
och Jean-Pierre Barda, återförenas i veckans deltävling av
Melodifestivalen.
a mig
Forts på nästa sida ▼ ▼ ▼ ▼
89Allas 09/13
ALA1309-088-091-MelloFest.indd 89 2013-01-28 15:28
-
blivit så. När jag bodde i Indien tänkte jag att jag kunde
smälta in där, men det tog inte lång tid innan alla visste vem jag
var och jag fanns med i tidningarna i Bombay. Någon där förklarade
för mig att inom hinduismen finns det olika personligheter som ”har
det där”. De sa att jag hade DET, folk ville röra vid mig och
menade att det betydde tur, att min kraft skulle föras över till
dem. Den svenska versionen är väl att jag har adhd och tar mycket
plats, säger Camilla ironiskt och skrattar ett av sina många
härliga och genuina skratt.
Ångrar massorTrots att livet fortfarande består av toppar och
dalar har hon blivit visare med åren.
– Man lär sig, i dag kan jag känna igen mina känslor och
beteendemönster. Jag skulle vilja hjälpa andra som lever med
funktionshinder som adhd eller går i självmordstankar. Ge
vägledning för alla oss som hoppar av skolan för tidigt, gör tidig
sexdebut, är extremt riskbenägna. Det finns så mycket jag kan göra
för andra tjejer. Tänk om jag själv fått hjälp tidigare. Jag hade
koncentrationssvårigheter, men det var aldrig något fel på min
intelligens eller begåvning.
Ofta har hon fått frågan om hon ångrar något i sitt liv, lika
ofta har hon svarat: ”Jag ångrar ingenting.” I dag låter det
annorlunda.
– Klart jag ångrar massor. Att jag bedragit dem jag älskar, att
jag inte haft mer tålamod, att jag sopar under mattan i stället för
att möta problemen, att jag sumpat alla mina pengar, vissa val av
män och kvinnor i mitt liv, att jag petat i mig så mycket skit och
att jag aldrig förstod vad jag hade.
Camilla har både gjort abort och fått missfall, men saknaden av
barn tycker hon inte är så stor som hon trodde.
– Jag har aldrig saknat barn. Men när mitt liv hängde på en skör
tråd önskade jag att någon skulle behöva mig. Sakna mig om jag inte
längre fanns. Men i stället för egna barn har jag tagit mig an små
adoptionsbarn här och där under livets gång, unga som tytt sig lite
extra till mig som jag tagit hand om.
Camilla isolerade sig totalt i flera år. Hon vågade knappt gå ut
och köpa mjölk utan att snabbt ta sig tillbaka till sitt
stödboende.
– Jag var rädd att folk skulle titta snett och ville inte bli
dömd.
Blev kärleksbombadHennes senaste år har varit helt annorlunda,
hon beskriver det som ”helt galet”.
– Jag levde i fullständig rädsla för offentligheten och var
sedan med i ”Let´s dance”. Från att ha trott att hela världen
hatade mig blev jag plötsligt hyllad. Jag blev chockad över att
folk röstade på mig vecka efter vecka. Plötsligt blev jag
kärleksbombad och det har fortsatt, inte minst efter att jag släppt
min bok. Recensionerna har varit över förväntan och folk på stan
kommer fram och säger ”att de är på min sida” och andra värmande
ord.
Camilla tror dock att den kärlek hon får av sin om
givning snabbt kan vända till hat. Hon har varit med om det
förr.
Men Christer Björkman be hövde inte tjata länge på Camilla för
att hon skulle säga ja till Melodifestivalen. Däremot kände hon sig
vilsen på grund av att hon inte visste i vilken form hon skulle
vara med.
– Melodifestivalen är en barndomsdröm. Men eftersom jag numera
spelar tillsammans med Happy hoes var det inte självklart att
ställa upp med just Army of Lovers.
Hela bandet i terapiCamilla funderade på en åter förening och
när hon insåg att det faktiskt var 20 år sedan originalbandet
splittrades tyckte hon det var dags att bli sams och uppträda
tillsammans igen.
Men det var inte så länge sedan medlemmarna var långt ifrån
sams.
– Om vi skulle ställa upp som band igen var mitt krav att alla
tre skulle gå i terapi ihop, säger Camilla som vill agera
föredömligt för sina fans. Jag vill betona vikten av att läka sår.
När vi hade vår konflikt och jag blev sparkad ur bandet sårade vi
inte bara varandra utan även alla fans som trodde på oss. Att få
uppträda med Army of Lovers nu känns som ett helande.
Gruppen åter förenades först på Melodifestivalens
pressträff.
– När vi sågs började alla tre gråta. Även om inte vi vinner
känner vi att vi vunnit genom vårt helande och vår återförening.
Men såklart kommer vi att vinna!
I numret ”Rockin´ the ride” slår bandet på stort.
– Små gester är inte vår melodi. Detta kommer att bli det
största någonsin. Ingen ballad, snarare en smaskig rökare.
Vad säger din trolovade, 20åriga Amanda, om all upp
ståndelse?
– Hon är världens coolaste tjej, klippan i mitt liv. ■
I vintras presenterades nyheten att vinnarartisten i
musiktävlingen ”Svensktoppen nästa” erbjöds plats i
Melodifestivalen 2013. När tävlingen avgjordes stod Terese
Fredenwall, 25, som segrare.
– Otroligt spännande. Och ett stort förtroende att få vara med i
Sveriges största musikfest. Det är lite av en dröm, beskriver
Terese.
För många är hon ett nytt ansikte men musiken, scenlivet och
artisteriet är inget nytt för stockholmskan. Terese, som släppt tre
soloskivor och varit nominerad till Ted Gärdestadstipendiet 2010,
spelar sin musik på allt från pubar till kyrkor och konsertlokaler
och har även jobbat med artister som Danny Saucedo och Jenny
Berggren från Ace of Base.
– Båda bitarna är roliga, men att skriva för andra är mindre
känsloladdat. Är det jag själv som ska uppträda handlar det om så
mycket mer än en bra låt. Det är olika typer av utmaning helt
enkelt,
Terese FrJag har aldrig sakn at barn
En debutant på en glittrande musikfest. Men den verkligheten
Terese skildrar i sina låtar handlar ofta om livets skuggsidor, om
utsatta och lidande människor.Terese själv vet vad det innebär.TEXT
OCH FOTO: FRIDA FUNEMYR
kämpar med sin
Ibland har r tagit ö
▼ ▼ ▼ ▼ Forts från föreg sida
90 Allas 09/13
ALA1309-088-091-MelloFest-korr1.indd 90 2013-02-04 14:44
konstaterar Terese som har sina rötter i gitarrpopen.
– Jag fick min första gitarr när jag var 10 år och har inte
släppt den sedan dess.
Inget att förloraEftersom hon inte var bra på så mycket i skolan
blev musiken ”hennes grej”.
– Jag har alltid känt att jag kan uttrycka mig genom musiken.
Min första riktiga låt skrev jag med min storasyster under
högstadietiden, berättar Terese som nu laddar för fullt inför
Melodifestivalen.
Terese tänker att hon inte heller har särskilt mycket att
förlora.
– Inte många vet vem jag är, det sätter mindre press på mig än
många andra, säger hon och skrattar.
Hennes texter handlar ofta om människor och upplevelser som
berört henne.
– Ofta skriver jag om personer som på något sätt blivit sårade,
att ta sig igenom svårigheter och hoppet att lyckas komma tillbaka
till livet.
Terese vet vad hon pratar om. Hon har levt ett liv med
klaustrofobi.
– Det är en tärande sjukdom jag haft sedan jag var barn.
Extra svårt var det som tonåring.
– Jag kunde inte låsa när jag gick på toaletten, fick panik
ångest i små utrymmen, åkte aldrig hiss och än mind re
flygplan.
Slår på dödsångestenÅngesten yttrar sig genom svettningar, yrsel
och domningar i händer och ben.
Hon upplever att hon tappar verklighetsuppfattning och
kontroll.
– En knapp med dödsångest slås plötsligt på. Fobin blev ett
större handikapp för mig när jag blev äldre och förstod hur mycket
den hindrade mig från att göra. Rädslan tog över och triggade i
gång fruktansvärda panikångestattacker, säger Terese.
Varje morgon vaknade hon och undrade vilka utrymmen hon skulle
behöva befinna sig i under den kommande dagen.
– Ibland tänkte jag att jag skulle dö, utbrister sångerskan.
Men så kom ett tillfälle som blev ett slags vändpunkt i hennes
liv.
– Jag körade i Lilla Melodifestivalen i Köpenhamn då en kvinna,
som själv hade barn med klaustrofobi, såg min ångest. Jag tog långa
omvägar när de andra åkte hiss och kvinnan kände med mig. Hon tog
tag i mig, höll om mig och lärde mig åka hiss. Det var början på en
lång rehabilitering som jag jobbar med än i dag. Jag har börjat åka
hiss och när jag flög med vänner till New York utan medicin i
kroppen kände jag att jag kommit en bra bit på väg. Det är nog det
modigaste jag gjort. Då fick jag verkligen smak på livet och kände
mig nästan odödlig.
Regelbundet reser hon runt i Europa med sin gitarr för att möta
unga människor som lever i en vardag av droger, våld och
prostitution. Hon är med i nätverket ”Wings of
ese Fredenwallämpar med sin klaustrofobi
Ibland har rädslan agit över mitt liv
Terese tycker bara att det ska bli spännande och känner ingen
press inför att sjunga i Melodi- festivalen.
Forts på sid 11091Allas 09/13
ALA1309-088-091-MelloFest-korr1.indd 91 2013-02-04 14:44
-
110 Allas 09/13
Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Mina äls-kade
vänner som tyvärr gick bort för flera år sedan. De gick bort men är
ändå här. De finns trots att de är osynliga.
Vissa människor fortsätter att leva även efter döden. En av dem
är Lena, min här - liga kompis och klasskamrat. En människa som hon
kan helt enkelt inte sluta upp att finnas...
Och hon är ständigt här. Kompisen Lena med sina galna upptåg,
sitt smittande skratt, sina tokiga historier – och sitt allvar. För
allvarlig kunde hon också vara, denna spralliga spexiga tjej. Hon
skiftade graciöst mellan yta och djup, mellan roliga upp-tåg och
favoritförfattaren Jan Fridegård.
Det var Fridegård som väckte Lenas intresse för andlighet och
vår förmåga att kunna kontakta de döda. Liksom han var hon
över-tygad om att det fanns något utöver det vi ser. Men den sidan
av Lena var det inte
många som kände till. För de allra flesta var hon den stän-digt
glada och skojfriska.
Lena hade en förmåga att klara sig undan pinsamma situationer.
Vi var klasskam-rater i flickskolan där lärarna var vithåriga och
stränga och älskade att ge oss stackars elever anmärkningar så fort
vi dristade oss till att prata högt, komma en minut för sent till
lektionen eller vissla i korridoren.
Lena berättade viskande roliga historier för oss andra och när
vi skrattade – ja, då blev det anmärkning i klass-boken. Men Lena
klarade sig alltid. Typiskt!
Sista läsåret anordnades en klassresa till Berlin. Lena och jag
tvingades köra med ut-mattningsmetoden innan våra föräldrar
slutligen sa ja. Vi var uppspelta som småglin när vi satt på tåget
mot Tyskland.
Men ganska snart försvann mitt glada humör. Tåget var av östtysk
modell och vi fick visa upp våra pass stup i ett. Min smygande
rädsla blev knappast mindre när våra medföljande lärare bad oss
att
hålla hårt i passen. Jag var liv-rädd att de skulle ta mitt pass
så att jag skulle tvingas stanna i Tyskland resten av mitt liv.
De syner som mötte oss i Berlin var inte heller särskilt
uppmuntrande. Överallt satt män som förlorat ett ben el-ler en arm
under andra världskriget. Och muren... jag började ångra att jag
varit så envis med att resa.
Men efter en glad och upp-sluppen utekväll var humöret på topp.
Vi var ett gäng som tillbringat kvällen på en res-taurang där det
fanns telefoner vid borden. Varje gång en kille ringde oss
fnittrade vi som be-satta. Att vi sedan blev bjudna på whisky on
the rocks i baren gjorde inte saken sämre.
Men förtrollningen bröts abrupt av några välbekanta röster som
förklarade att det roliga var slut. I dörröpp-ningen stod vår
stränga lära-re och såg hotfullt på oss.
Vi var tre ystra tjejer som klämde in oss i baksätet på taxin
som skulle föra oss till militärförläggningen där vi bodde. Jag kom
plötsligt på en flasig vits som min ena
storasyster hade lärt mig. Slutet lät: ”Herr Lichten-stein, Herr
Lich-tenstein, lassen Sie meine Beine sein…” (sluta taf-sa på mina
ben...)
Jag fick en hård knuff i sidan av Lena.
Jag hade glömt att vi var i Tysk-land!
BarBros blAnDningBarbro Leggat är författare och journalist och
skriver varje vecka i Allas.ill: UrsUlA Wilby
Väninnor som aldrig försvinner
Protection” – ett nätverk som handlar om att vuxna måste skydda
barn från vanvård.
– Misären i vår del av värl-den är för det mesta relatio-nell,
inte materiell. Alla barn ska ha en vuxen som kan fråga dem ”Hur
har du haft det i skolan i dag?”
På sitt eget sätt använder Terese sin kreativa gåva för att
hjälpa dem på gatan. Någon-stans i livet mellan den lilla studion i
Stockholm och de sena nätterna på Europas bak-gator – föds hennes
musik.
– Jag brinner speciellt myck-et för Tyskland och har spelat en
hel del på klubbar för ung- domar som hamnat i pros-titution och
varit utsatta för sexuella övergrepp. Jag kän-ner så för den
utsatta grup-pen i samhället, säger Terese.
Kärlek och medkänslaHon finns där för dem genom att ge tröst och
hänvisning till vilken hjälp som finns att få.
– Det handlar om något så enkelt som kärlek och med-känsla.
Terese hoppas att hon ge-nom sin musik kan sätta ord åt dem som
inte har samma kapacitet och som i sin en-samhet kan ta orden till
sitt hjärta. Hon känner sig stolt att hon vågat gå sin egen
väg.
– Det är lätt att kompro-missa och falla för löften, framgång
och fasader. Men jag har varit noga med att vänta och i stället för
att stän-digt rusa in i nytt har jag hellre tagit ett steg
tillbaka.
Kändisskapet är inget som skrämmer henne.
– Att spela för 5 eller 5 000 spelar faktiskt inte så stor roll.
Jag är glad för en enda som blir berörd.
Hur ser du på framtiden?– Jag älskar verkligen att
leva och är spänd inför fram-tiden. Jag lär mig nya saker varje
dag och är otroligt tack-sam att jag får leva det liv som jag
lever, både i med- och motgångar. ■
iBland har rädslan tagit…Forts från sid 91
ALA1309-110-Barbo.indd 110 2013-01-29 15:16
