1

STHLMBEE

Rädda

våRa

bin

Följ med ini bikupan!

Exklusivt!inteRvju

med

KaRolina

lisslö

är ett faktumBidöden

#M

aj 2

013

2

Vårt projektarbete är att skapa en tidning som på ett informativt, populärvetenskapligt och snyggt sätt pre-senterar olika aspekter av problemet med att bin är ”utrotningshotade”. Vår tes är att folk inte känner till pro-blemet, och denna tidning vill vi använda som ett medel att upplysa om orsaker till bidöden, bins betydelse för oss människor, konsekvenser vid deras ev utrotning, vad som görs för problemet idag etc,

Läs, njut och agera för en bättre värld

Henrietta TörnkvistLiisa Wettemark

e!er-som en ökad medvetenhet om ett problem är ett första steg mot dess lösning.

3

Innehåll04 Välkommen till binas värld06 Pollinatörer - en nyckelart08 De dör!09 Men, varför?11 Intervju med Karolina Lisslö14 American Industry X16 Vad vet du?17 Urban biodling - White goes green

4

En bifamilj ser inte riktigt ut som en ”vanlig” djurfamilj,

den passar inte in i den traditio-nella synen vi har på hur en familj ska vara, bin bryter nämligen nor-men. Mamman kallas för drott-ning och har inte två till tre ungar utan "era tusen varav ungefär 70 000 av dem är arbetsbin och 2 000 är drönare. Därför benämner vi istället en bifamilj med det mer passande namnet, ett samhälle.  Ett samhälle bor i en bikupa där drottningen sitter ensam på sin

tron, här behöver man ingen kung! Bidrottningen blir befruk-tad en gång av en drönare och kan sedan lägga runt 2 000 ägg om dagen i ungefär tre år. Detta är förstås en påfrestan-de uppgi! för drottningen och hon blir därför ständigt upp-passad av arbetsbina som förser henne med föda i form av bidrott-ninggelé. Hennes spottkörtlar gör

att hon luktar väldigt gott, hennes alldeles egna do! gör att bikupan skiljer sig från andra, och bina känner därför igen sitt hem. 

Det är under sommaren som bisamhället är aktivt, och då lägger drottning-en alla sina ägg. Vägen från ägg till fullvuxet bi är en

process som sker i "era steg med hjälp av arbetsbina. Det börjar med ett ägg, ett av tusentals som läggs. Ägget placeras i en cell, e!er tre dagar kläcks det och ut kom-mer en mikroskopisk larv, som är så liten att den behöver ständig hjälp av arbetsbin som förser den med fodersa!. Fodersa!en ger larven näring så den kan växa, och på bara sex dagar har larven blivit 500 gånger så stor som när den var nykläckt. Då är det dags för larven att börja sin omvandling till ett bi! Ett arbetsbi stänger igen larvens ”barnkammare” med ett vaxlock. E!er tolv dagar har larven för-vandlats till ett fullvuxet bi och slår sig då ut ur sin cell!  

Är en larv en hona så blir det ett arbetsbi! Honorna utgör majorite-ten i ett bisamhälle och har

Välkommen till binas värld

”Ett samhälle bor i en bikupa där drottning-en sitter ensam på sin tron, här behöver man ingen kung!”

Det är vår och bina har vaknat! Träramarna man ser är där honungen lagras, i de karakteristiska sexkanterna av vax.

5

därför en viktig roll för samhällets överlevnad. Arbetsbina arbetar väldigt e$ektivt och börjar med sina uppgi!er i bikupan direkt när de är nyfödda. Arbetsbin blir bara fem till sex veckor gamla men kommer hinna med mycket under sin korta livstid. De börjar med att städa sin egen barnkammare för att ge plats åt nya ägg, och fort-sätter sedan till andra celler och städar tills de har blivit tre dagar. Då börjar arbetsbina istället hjälpa till med att mata de lite större larverna med fodersa!. Men när arbetsbina är nio dagar så blir de am-bin och förser istället lite yng-re larver och även bidrottningen med föda. Detta sysselsätter de sig med under sex dagar för att sen, då de är 15 dagar gamla, få lämna bikupan för första gången. Nu är det dags för honorna att bygga vaxceller som de sedan kan fylla med honung! 

Drönare är haploida, vilket inne-bär att de utvecklas ur obefruktade ägg. Drönare, till skillnad från ar-betsbin, arbetar inte alls, utan blir

Man markerar o!a bidrottning för att lättare kuna se den i vimlet som råder i kupan. Det är den speciella bi-drottninggelén som gör att drottningen får sin säregna storlek.

Här tittar Liisa ny"ket ner i en bikupa, den omgjärdas av en mdf-skiva som skydd för vinterns kyla.

matade av arbetsbina. Drönarna har dock en uppgi! - att befrukta nya bidrottningar. Det %nns därför av naturlig anledning betydligt färre drönare än arbetsbin e!er-som det endast %nns en bidrott-ning per samhälle. Drönarna kan även befrukta bidrottningar som tillhör andra samhällen än sitt egna. Parningen sker högt uppe

i lu!en och när bidrottningen är befruktad så dör drönaren.

Inuti binas låda hittar vi verkli-gen en samhällsstruktur som är outside the box, med komplexa strukturer, många olika arbeten och uppgi!er. Alla helt beroende av varandra.

6

Pollinatörer

De grundpelare vår värld står på är oräkneliga. Processerna mellan miljö, människor, djur, väder och vind – all denna samverkan som förbinder allt i vår biosfär utgör de pelare jag precis nämnde. För att komma fram till betydelsen av pollinatörer i vår värld, ska vi först zooma ut lite, och diskutera ekosystem och dess sårbarhet. Alla strävar vi e!er överlevnad, och genom allt vi gör tar och ger vi till varandra. Dessa processer kan beskrivas i ett ekosystem, bestående av en omgivning, dess invånare och deras gemensamma samverkan. Jorden, Sahara-öknen, ett korallrev, diket bredvid E4:an eller den lilla planteringen framför din port - alla dessa miljöer kan ses som egna system där vi hittar olika roller och olika energi"öden, omöjligt att de%niera var det ena börjar och det andra slutar.Vi beskriver systemet och energi-"ödet genom en näringspyramid, där energin "ödar uppåt. Sollju-set, som förser jordens ekosystem med energi, ligger till grund för all uppbyggnad. Denna energi för-"yttar sid sedan upp för pyrami-den, först med hjälp av de gröna växterna. Tack vare fotosyntesens

samarbete med solljus, vatten och koldioxid, produceras syre och glukos – socker och energi. Den-na energi transporteras genom växtätaren vidare till köttätarna och allt e!ersom når den upp till systemets ’herre på täppan’. Topp-konsumenten - lejonet, kungsör-nen, människan - som står utan naturliga %ender. Att djur- och växtarter i dessa system är beroende av varandra, en viss föda eller vissa miljö/ytt-reförutsättningar, kan ses som en självklarhet. Men är vi lika med-vetna om ders sårbarhet? Låt oss studera ett träd. En viss fågelart får sin föda från trädets topp och en annan från insidan av det täta lövverket. Längst ner vid rötter-na hittar vi svampar vars mycel samverkar med trädets rötter i ett relativt enkelt utbyte av vatten och mineraler. Om alla svampar försvinner från marken, ex som en följd aven ökad djurpopulation som lever av den, eller en skillnad i klimat, en skövling/förgi!ning av jorden, kommer även trädet och fåglarna ta skada. Mekanismerna som bygger upp samspelet mellan djur och natur som vuxit fram ge-nom tusentals år av samevolution,

samarbetar likt de i ett komplice-rat klockur, där det är svårt att för-stå all kausalitet och korrelation. Säkert är det att om man lossar på en skruv, kommer en stor del av maskineriet påverkas. Det %nns otaliga exempel på hur vi människor, medvetet eller omedvetet, rubbat hela ekosystem, genom att t.ex. tillsätta arter. Ett exempel är agapaddan som fördes till Australien för att äta skadedjur. Väl i Australien upptäckte man att paddan inte åt de skadedjur man ville ha bukt på, och istället fort-plantar sig den för oss gi!iga pad-dan nu friskt, e!ersom den saknar naturliga %ender i sitt nya habitat. Ekosystemet var inte anpassat för den, och nu tar hela systemet skada. Ett annat sådant exempel är kudzun, vars ursprungliga sy!e var att agera prydnadsväxt i Amerika, men som nu frodas i det varma klimatet. Den kan växa 30 cm per dag, och benämns som en grön cancer då den breder ut sig hejdlöst och kväver den naturliga växt"oran. I ett ekosystem är ”rollerna” alltså som vågskålar som försatts i balans genom evolutionen, men som enkelt rubbas av yttre påver-

En nyckelart

7

kan. Den yttre påverkan som är huvudfrågan här, är då man utro-tar arter. Om man har riktig otur utrotar man en nyckelart – som våra polllinatörer. En nyckelart är betydande för "era processer inom systemet, och om den elimineras kan e!erverkningarna ses i många olika områden och över en lång tid. Man tar helt enkelt bort en bärande pelare i bygget. Så. vilka är nyckelarter? I Sverige brukar vi kalla eken för en nyckelart, e!ersom den är nödvändig för så många arter. Fjärilssorter äter dess löv, rådjur och vildsvin äter ekollon under vintern. På stammen bor det lavar, i dess håligheter bålgetingar och i skydd av dess trädkrona och rötter lever svampar. Kort sagt, en art naturen inte kan leva utan!Pollinatörerna då, varför är de en nyckelart? De är helt nödvändiga för den majoriteten av våra växters reproduktion. Förutom att få ener-gi, så är fortplantning ett självklart steg i överlevnad som sker genom asexuell eller sexuell fortplantnig. Den sexuella fortplantingen är vanligast både bland människor och djur. Då möts två gameter – hos människan äggcell och sper-mie, hos växter äggcell och pollen. Pollinering utgör alltså inte själva befruktningen, utan är en transport för att de två gameterna - pollen och äggcellen - ska hitta varandra. Det är o!ast insekter som bär pollen till blomman, pollen till blomman, men det kan även ske med vinden. Blommor-na attraherar insekter genom sin

nektar, en sockervätska som utgör bins föda. Då insekter - som bin, humlor och faktiskt även &ärilar - suger nektar, så fastnar det pollen i hårstråna på deras extremt håriga kropp. Vid nästa blomma fastnar pollenet på en klibbig yta som i sin tur leder ner till äggcellen, och befruktningen börjar. Bin är ovanliga i den meningen att det, till skillnad från andra in-sekter, är konsekventa i sitt polli-nerande, och rör sig inom samma art på en "ygtur, vilket gör polli-neringse$ekten maximal, och för-stärker deras roll som pollinerare. Under en tur på 0,5-4 timmar kan ett bi pollinera mellan 50-1000 blommor, dessa gör den 7-14 ggr per dag i europa, vilket resulterar i att en normal bikoloni med 25000 bin kan genom 10 turer pollinera 250 miljoner blommor – alltså ge-nomsnittet för en dag. Med detta sagt är det inte svårt att tänka sig att bin sägs vara det tredje mest värdefulla djuret för jordbruket, så kommer bin på tredje plats (första och andra plats går föga förvånan-de till svin och nötkreatur). Om pollinerare inte fanns där för att genomföra transporten av gameterna, skulle otroligt många arter inte kunna reproducera sig – alltså inte bära frukt. Detta betyder att nästan allt färgglatt på din tallrik, all frukt, mandlar, ka$e (!!!) etc. skulle försvinna eller minska. Kvar av vår föda är nästan enbart spannmål, majs och ris, som alla pollineras av vinden. Va-ror som kött, mjölk och ägg skulle även bli dyrare, e!ersom klassiskt

(billigt) djurfoder är beroende av bin, och man skulle bli tvungen att byta till betydigt dyrare spann-mål. Faktum är att matpriserna skulle öka generellt, e!ersom den totala mängden mat skulle minska i världen. (? EH) En prunkande trädgård skulle inte bli densam-ma – inga blommor, inga äpplen i äppelträdet. Växter skulle i all-mänhet få mycket svårare att klara sig, och bli tvungna att anpassa sig till ett liv utan bin, eller dö ut. Kanske känner man till skräck-historien om bi-utrotningen i Sichuan i Kina. Där har man använt så mycket insektsgi!er på sina päronträd att de vilda polli-natörerna fösvunnit, och de lokala biodlarna vill inte hyra ut sina bin e!ersom de blir sjuka. Här hyr man in en massa människor till att samla in pollen, och stryka det på päronträdens blommor. Detta system funkar hyfsat i EN provins i ETT land. Men e!ersom det är så ine$eketivt och dyrt utgör det verkligen inget realistiskt förslag för framtiden om pollinatörerna minskar. Våra vilda pollinatörer har minskat de senaste åren, och u dör även våra tambin ut. Hur kommer framtiden se ut egentligen? Våra matvanor, miljöer och ekonomi skulle förändras drastiskt. Matpri-set skulle höjas, så världens fattiga skulle få det ännu fattigare. Vi skulle knappast dö ut, men många aspekter av våra liv skulle slaktas brutalt. Låt oss inte göra oss skyl-diga till ännu en slakt av världe-fullt liv. Vi behöver bina.

8

DE DÖRDödsantalet hos världens bin har alrig varit så stort som de senaste åren. Vintern tär på alla djur, och som hos bin är det naturligt med en populationsminskning på 5-10% per år. De senaste åren har minskningarna ökat drastiskt, och denna vintern har häl!en av alla bin dött!

9

Amerikansk yngelröta Vad händer?Amerikansk yngelröta är en lömsk bakterie som genom sina sporer e$ektivt och omärkligt/oupptäckt kan ta över bisamhällen. Sporerna som binas unga larver får i sig med födan (fodersa!/honung?) gror till bakterien (Paenibacillus larvae), som börjar ta över larven. Den arbetar sig igenom tarmväggar och ut i kroppsvätskorna. Cellocken sjunker in och blir mörkfärgade, och under dem/inuti dem är det som en gång varit en larv nu bara en seg massa, full av nya sporer. Den obehagliga lukten som uppkommer i samhället kan liknas vid både fotsvett och lagrad ost. Spridning:Det ironiska är att den största smittspridningen sker genom biodlaren, genom byten av lådor, utfodring, pollen från en/som varit i kontakt med en förorenad bikupa. Det som gör dem extra listiga är att sporerna kan överleva extrem hetta, kyla, uttorkning, och kan bilda livskra!iga (annat ord!!) sporer e!er tiotals år. Dessutom är ett smittat bisamhälle väldigt svårt att märka, och när man gör det är det o!ast försent.Bekämpning:För att bekämpa spridning ska material inte används mellan olika bikupor, och smittade bisamhällen ska brännas upp - bin och allt som varit i kontakt med dem. Sverige har lagsti!at om bakteriens bekämp-ning ända sedan 70-talet, och fått ner antalet fall därigenom, men problemet är aktuellt och alla miss-tänkta fall måste rapporteras. 

VarroakvalsterVarroakvalster (Varroa Destructor) ett spindeldjur som lever av att parasitera på andra djur. Hos bina lever de av blodvätska (hemolyfa). Kommer från Indien, där bina inte tar skada av den, men i Europa dör bin vid kvalsterangrepp. Vad händer? Kvalster är ett spindeldjur som lever som parasit av bihonorna. 3-4 stycken (av storleken 1,5 mm) suger sig fast på bihonan, och livnär sig på dess blodvätska. Bina försvagas av näringsbristen, men den största skadan utgörs av att kvalstret möjliggör uppväxten av olika virus. Biets vingar och bakkropp blir deforme-rade, och i sinom tid kommer bortfallet i arbetsstyr-kan göra att hela samhället dör. 

Spridning: Ett honkvalster kryper in i en yngelcell, och när locket stängs börjar ynglet utvecklas samtidigt som kvalstret s förökning sker. Hon lägger 4-6 ägg, varav hanen befruktar sina systrar, och moderhonan förser dem med näring (blodvätska) hon sugit ut från lar-ven. När larven är färdigutvecklad och kryper ut som bi, kryper även modern och hennes döttrar ut, hanen

Men, varför?

De röda ”prickarna” är varroakvalster som angripit ett bi

Bins oförklarliga död har benämnts ”Colony Collapse Disorder”, men man vet inte varför detta händer. De !esta tror att det handlar om en samverkan bland en mängd olika orsaker. Här listar vi några!

10

dör i cellen. Populationen kan tiofaldigas på ett år, och inom 3-4 år är det skadligt för hela bisamhället. Varroakvalster sprids genom binas naturliga natur-liga levnadsmönster, då de letar ex. pollen,  svärma, befruktar andra drottningar, och därför är det svåra att bekämpa.Bekämpning:I bekämpningen kan kemiska medel användas myck-et e$ektivt, men det man uppmanas använda mer ekologiska bekämpningsmetoder, som ämnen som %nns naturligt i naturen (myrsyra, oxalsyra t.ex.) ef-tersom de kemiska medlen är både dyrt och lämnar rester i vax och honung, och kvalster blir resistenta.Utbredning: Kommer ursprungligen från Indien, där bina klarar av att leva med kvalstret, men ge-nom transport och handel med drottningar har kvalstret nu spritts och den största delen av Europas bisamhällen är drabbade. Till Sverige kom kvalstret i början av 90-talet.

NeonikotinoiderVad är det?En grupp av insekticider (bekämpningsmedel) som introducerades på 90-talet, som är mindre gi!ig för däggdjur än tidigare medel, och som idag är den mest använda. Man doppar det som ska sås (utsädet) i ämnet, och därmed behövs o!ast mer besprutning. Skadeinsekter får i sig ämnet från löv och stjälk, och påverkas genom kramper, förlamning och död. Många av gi!erna är tillåtna i Sverige, däribland den farligaste, Imidacloparid, som används i odling av raps, potatis och sockerbetor.

Hur påverkas bin?Det är alltså inte meningen att gi!et ska %nnas i pol-len och nektar, men det gör det, och drabbar alltså inte bara tambin utan alla pollinatörer. Neonikoti-noiderna påverkar nervsystemet, vilket resulterar i att bina inte hittar hem till kupan e!ersom naviga-tionen och synen försämrats. Neonikotinoiderna är extra luriga på många sätt. De är svåra att märka, de försvagar bins immmunsystem e!ersom larverna föds upp av gi!ig nektar. Det har även kommit fram att e!ersom e!ersom det är väldigt vattenlösligt, stannar det kvar i marken så att graden gi!er ökar år e!er år vid idogt användande. Tillslut kommer halten gi!iga ämnen påverka annat djur och växtliv runtomkring. Förbud snart?När medlet började användas i Frankrike på 90-ta-let så var bidöden ett faktum e!er bara några år. Då förbjöd man användningen av ämnena, och deras biproblem är nästan borta. USA är bara ett av län-derna som inte trodde på dessa rön, och fortsätter att använda ämnet. En kommitté inom EU vid årsski!et iår kommit med en undersökning som bekrä!ar att neonikotinoider är farliga för bin. I mars röstade man om ett förbud, men e!ersom bla Storbritannien var emot blev det inget förbud.

UndernäringE!ersom bin vill ha en varierad kost, tar de skada av att pollinera stora monokulturella jordbruk. Genom urbanisation, och att ängar inte hålls öppna minskar den biologiska mångalden i stort, vilket dels utrotar vilda pollinatörer och minskar matbeståndet för alla pollinatörer.

11

”Nu i år så blev ju biet ett trend-djur. Man kan likna det med att baka surbröd - det var säkert många som prövade men det var få som blev entusiaster. Skillnaden är att vi överlever utan surdeg, men försvinner bina så påverkar det vår hälsa på en helt annan nivå.”

Vad är historien bakom BeeUr-ban? Det var för fem år sedan, e!er att jag och Jose%na gått en vandring i nationalstadsparken, då guiden berättade hur det försvinner "era växtarter varje år p.g.a. att det %nns för få pollinatörer. Då %ck vi iden om att vi skulle börja odla

bin! Vi gick en ettårig utbildning för att lära oss hur man odlar bin ekologiskt, vi vill nämligen göra

en så liten påverkan som möjligt på naturen. Direkt skapade vi ett litet ideellt nätverk med andra en-gagerade studenter, som vi försök-te lära upp. Vi tänkte ”Gud nu är vi tio stycken, om alla startar en egen bikupa så får vi redan en spridning på det”, men det %ck vi inte. Ingen ville ta ansvaret att starta en egen kupa, så det blev bara jag och Jose-%na som fortsatte. Vi började ringa till företag ”Hej vill ni sponsra oss? Vi är två biod-lare som tänkte rädda världen” - folk tyckte vi var dumma i huvu-det. Vi litade på vår övertygelse, men det kom till ett skede där vi antingen %ck hitta ett sätt att

Karolina Lisslö

Karolina Lisslö är tillsammans med Jose"na Oddsberg grundare till organisationen BeeUrban. Två målmed-vetna, nytänkande och engagerade biologer som till-sammans lyckats få honungsbina att nå media och den allmänna folket. De har tillsammans gjort bin trendiga genom att göra det ekologiska lättillgängligt. Vi får besöka Karolina på BeeUrbans kontor, som de delar med uppsjö av kulturellt folk. Vi vill veta allt om hennes tan-kar kring binas situation idag, och det krävs inte mycket för att Karolina ska börja dela med sig av sina kunskaper.

stadsbinas hjälteBee Urban grundades och drivs av biologerna Karolina Lisslö & Jose!na Oddsberg. För före-tag, bostadsrättsföreningar erbjuder de fadderskap av bin och bikupor i städer. BeeUrban sköter allt underhåll av bina, och företagen får den produ-cerade honungen. Idag har de kupor runt om i Sthockholm, bl.a. på Kulturhuset ochGlobala gymnasiet.

Karolina i BeeUrbans monter på Trädgårdsmässan

12

%nansiera det, eller sluta odla bin. Utan varken tid eller råd själva, fanns helt enkelt inte rum för det. Då ville kulturhuset samarbeta, och ha en bikupa på taket, vilket var helt fantastiskt! Det första året där gjorde vi inte något speciellt väsen av oss utan höll vår biku-pa i skymundan. Inte förrän året e!er gick Kulturhuset ut med att de hade bikupor, och då kunde vi snvara människor som protes-terade av rädsla att bli stuckna, att vi redan stått där under en hel säsong utan problem.Var är BeeUrban idag? Vi har bara funnits som ett eta-blerat företag i drygt två år, men redan 2012 hade vi en omsättning på hela 1,5 miljoner. Det är vi jätteglada över att ha lyckats åstad-komma så pass snabbt! Nu har vi har kontor, vi har råd och vi har byggt upp ett kundnät. Hur sköter man en bikupa, skulle man som privatperson kunna ha en?Ja men visst, alla kan ha en biku-pa! Vi förespråkar ju ekologisk biodling, så var tionde dag ska du vara där och göra ett fysiskt ingrepp i kupan. Då kontrollerar man varje ram, letar e!er varroak-valster, gör en drönarutskärning och ser hur yngelsättningen ser ut. Runt midsommar kan man t.ex. aldrig ta semester för då är det

svärmningsperiod. E!ersom man inte kan stoppa binas naturliga beteende måtse man som biodlare i stan hålla koll på när de börjar värma och då utföra en arti%ciell svärmning. Det man gör är att man delar samhället, så att de tror att den gamla drottningen "yger iväg med häl!en av bina och så ger man dem en ny drottning som de tror att de själva har fött, man lurar dem helt enkelt. Så visst kan man som privatperson ha en egen bikupa, men det kräver mycket arbete och engagemang.

Vad är det största hotet just nu?Vi använder en massa kväve i jordbruket och insektsgi!er an

vänds på ett galet sätt så de natur-liga pollenatörerna försvinner helt. Det betyder att vi tar bort en stor del av den biologiska mångfalden och blir man av med t.ex. alla bin i ett område så skapar det plötsligt även ekonomiska problem då man inte får de skördar man vill ha. Bi-biståndet i Sverige ser ut så att i det vilda så har vi 289 arter bin, med ”bin” så menar man ju då inte bara det mest kända honungsbiet utan även solitärbina och humm-lor, och nästan 40% är utrotnings-hotade. Men detta mystiska för-svinnande kan man inte koppla till virussjukdommar eller nån annan speci%k orsak, man vet fortfarande inte exakt vad det är.

Henrietta besöker Karolina Lisslö på Trädgårdsmässan.

13

Bitrenden har spridit sig över hela världen, hur kommer det sig? Odlingstrend har funnits länge och den trenden är ju väldigt beroende av bin! Världens största organiska takodling är Brooklyn Grange i New York, och de har en massa bikupor. Vi hoppas dock att de i framtiden ska bli lite mer kommersiella för en ännu större spridning, men de är redan på god väg och har börjat designa sina bikupor nu, det drar ju till sig mer uppmärksamhet. Det %nns också biodlare i Brooklyn som har över tusen samhällen på Rhode Island, de gör ett fantastiskt arbete! Även inne på Manhattan hittar man nuförtiden bikupor då det år 2010

blev det lagligt att ha bin där. Biodling har också fått ett starkt band med matkulturen då stjärn-kockarna runt om i världen tycker att stadshonung är den absolut %naste produkten man kan få. Stadshonungen är väldigt smakrik och blommig e!ersom den han-teras i välskötta områden som är rikliga med blommor och mat åt bina. Nar man kartlägger minsk-ningen av vilda bin går man ut i skogen och räknar de man ser, vad anser du om det tillväga-gångssättet?Det är är inte så lätt, jag har inte heller nåt bättre förslag heller. Vi förespråkar ju att hjälpa insekter,

genom att bygga bibatterier, bihol-kar och insektshotell. Det skulle kunna vara en slags åtgärd i att inventera, då man kan räkna hur många bin det är som "yttar in. Vad har du för visioner om fram-tiden?Det är mycket jag tror på! Men jag tror inte på att man kan be-vara, jag tror att man måste hitta nya alternativ till hur vi påverkar naturen. För, vi kommer fortsät-ta att konsumera och resa men jag tror att det går att göra det på bättre, miljövänligare, sätt. Vi har hur många sätt som helst egentli-gen, det gäller bara att lära sig att använda dem.

Här bor Stockholms stadsbinRunt om i staden %nns det bikupor på drygt 20 ställen, alla uthyrda av Bee Urban. Här listar vi några:

- Stockholmsmässan - Markuskyrkan - Naturskyddsföreningen

- Zinkens koloniträgård- Rosendals trädgård- Globala gymnasiet

- Mood-gallerian- H&Ms huvudkontor- Tyska skolan

14

Ända fram till 80-talet var bihåll-ningen i USA sådan som vi kän-ner till den, med hobbyodlare och honungs- och bivaxproduktion, men när livsmedelsproduktionen e$ektiviserades och urbanisatio-nen tog över marken som förut tillhört varit täckt av vild natur, blev bristen på pollinerare snart ett faktum. Detta e!ersom precis som köttindustrin förändrats till oigennkänlighet, förändrades jordbruket. Man inriktade sig mer på att odla färre grödor på större ytor, använda mer gödningsmedel och att systemati-sera användning-en av bekämp-ningsmedel, och resultatet blev ett industriellt mo-nokulturellt (att man bara odlar en eller ett fåtal grödor) jordbruk.

Detta är tvärtemot pollinatörers behov - de trivs bäst där många olika djur- och växtarter frodas, med biologisk mångfald, där de kan pollinera många olika blom-mor. Om det, som på många ställen idag, bara odlas några få grödor, och knappt någon natur i närheten lämnats vild (och där-med med biologisk mångfald) "yr de vilda pollinatörerna fältet.

Om det nu inte %nns några pol-linatörer där vi vill ha dem – varför inte "ytta dem dit e!erfrågan %nns? Så skapades idén att låta lastbilar trans-portera bikupor runt hela USA, en mycket lönsammare industri än honungstillverk-

ning, e!ersom Kina länge pro-ducerat billig honung. Häl!en av

USA:s 2000 kommersiella biodlare är mobila, och "yttar sina bikupor mellan USA:s nordligaste delar på våren och sommaren, och i sydstaterna under hösten och vintern. Den gigantiska Central Valley i Californien är hemmavist åt USA:s största jordbruk - en tredjedel av USA:s grönskaks-produktion produceras här, och området är världens största producent av både mandlar och tomater på burk. För pollinering-en krävs 4 bikolonier per hektar jordbruksmark, praktiskt taget alla landets biodlare behövs för pol-lineringen. Jordbrukets enroma kapacitet(produktion) skulle vara omöjlig utan dessa lastbilslaster med bikupor som körs från USAs alla håll och kanter.

Tanken att "ytta pollinatörer till e!erfrågan må låta logisk, men den har många negativa kon-

AmericanIndustryX

Utifrån ser vi biodling som en stillsam syssla, en pensionärshobby, där man lever i harmoni med naturen och värnar om "ora och fauna. Bortsett från den lilla ris-ken att bli stucken existerar här ingen dramatik.Denna uppmålade idyll kunde inte skilja sig mer från verklighetens miljardindu-stri, som biodling i USA idag utgör.

”Om det nu inte %nns några pollina-törer där vi vill ha dem – varför inte "ytta dem dit e!er-frågan %nns?”

15

sekvenser på binas levnadsförhål-landen, det mest uppenbara är hur det påverkar deras livscykel. Som så många andra djur, har bin ett ”livs-schema” för hela året; på vin-terna och våren expanderar och svärmar kolonin, på sommaren förbereder man sig för vinter, på hösten föds ”vinterbin” och till sist övervintrar man. Att köras runt för att pollinera både vinter och sommargrödor och ständigt byta landskap, temperatur, längd på dagen, det skapar förvirring och stress – var på året är vi egentli-gen? Ska vi svärma eller förbereda för vintern?

Tro det eller ej, så lider idag bina som ”jobbar” med att konstant pollinera – alltså samla föda av nektar – av undernäring. Mellan veckorna av pollination, under frakten, matas bina med genmo-di%erad sockrad majssirap och sojaprotein, något som varken är tillräckligt näringsrikt för människor eller bin. Dessutom är den genmodi%erad – alltså har den ett inbyggt ”insektmedel”, som matas till bin – insekter. Vad detta har för följder vet vi inte än, men vi vet att bina inte mår bra av det. Den nektar bina sedan får i sig i själva pollineringsarbeten kom-mer från endast en eller två olika grödor – precis som vi människor behöver bina en varierad kost, och inte bara mandel, bara äpple, bara majs. Långvarigt näringsintag på detta sätt kan inte resultera i annat än sjukdom och försvagning.Att vara en av de 400 bikolonier på ett "ak, med höga temperaturer, dålig ventilation och brist på vat-ten, på hårt tra%kerade vägar sker

inte utan problem. De blir för-svagade, och mer mottagliga för sjukdomar såsom Varroakvalster, påverkan från bekämpningsmedel (se ”Varför dör bina?”) och virus kvalstern bär på. Detta händer många bin runtom i världen, men det får allvarligare följder då sjukdomarna fraktas över land och rike. Denna rörlighet har utan tve-kan gjort att de många sjukdomar som genom tiderna drabbat bin kunnat spridas mer e$ektivt.

Som biod-lare är man beredd på en 5-10 % årlig minskning av bibeståndet, men sedan 10 år tillbaka har världens tambin börjat dö på en alar-merande nivå – men utan att man kan se något direkt skäl, och det oförklarliga döendet kallas därför Colony Collapse disorder (se mer i i”Varför dör bina?”). Pri-set för att hyra vandrande bikupor har ökat drastiskt, och det kan nu kosta upp till 1000 kr/kupa (150$), och för att industrin ska kunna fortsätta med samma kapacitet har biodlare importat in bin från Australien. I år när USAs bin började vakna var det en skräm-mande verklighet som uppdaga-des – häl!en av alla bin hade inte klarat vintern. Hur detta problem ska hanteras är ännu oklart, men dess e!erverkningar är lätta att tänka sig.

”Var tredje tugga är pollinerad av ett bi.” En bättre formulering är att var tredje tugga kräver att bli polli-nerad av ett bi fö att hamna på din tallrik. Generellt gäller detta för det mesta färgglada på din tallrik. Då jordbruk, som de i USA som förser väldigt många människor med mat, måste betala mer för pollinatörer, eller inte producerar lika mycket pga brist på pollina-törer, kommer matpriserna skjuta

i höjden. Detta får i det långa loppet konsekvenser för världens fattigaste, då inkomsten inte täcker matkostna-derna.

Med detta sagt, ser vi att bidödens ef-terverkningar når ut till "er områden än vi trodde från bör-jan. Vi behöver hitta mer ekologiskt håll-bara sätt att ta hand

om våra pollinerare, för annars har vi snart inte mat på bordet. Denna industri är säkerligen en del av orsaken till binas plötsliga död, med all stress och påfrestning den skapar. Men att totalt uteslu-ta detta nyttjande av bin är inte heller hållbart, e!ersom man då minskar matproduktionen.

Ett komplext problem som kräver mer än bara en lösning. Förhopp-ningsvis kan den senaste tidens publiciteten få folk att bli mer medvetna, och få den vanliga människan att höja rösten och stå upp mot dessa snedsteg som kan få förödande konsekvenser.

”Med detta sagt, ser vi att bidödens e!erverk-ningar når ut till "er områden än vi trodde från början. Vi behöver hitta mer ekologiskt hållbara sätt att ta hand om våra pollinerare, för annars har vi snart inte mat på bordet.”

16

1.Visste du att världens pollinatörer är utrotningshotade?2. Känner du till bins betydelse för vårt liv? Att t.ex. var tredje tugga du äter är pollinerad av ett bi. 3. Hur ser du på att ha bikupor på taken i stan, så nära inpå oss?

De "esta har kommmit i kontakt med biodlingstrenden, men hur många kän-ner egentligen till orsakerna till att vi har bikupor? För att undersöka detta har vi frågat några människor om deras kunskaper kring ämnet!

Vad vet du?

Camilla Siljeholm Sunbaum1. Nej2. Inte exakt, men tar man bort en art så påverkas ju andra. Så det vore ju absolut dåligt om bina försvann. 3. Det vore jättemysigt!

Hedvig FischerOlof Tydén

1. Nej2. Nej, det visste vi inte.3. Det är väl inga problem, de sticker ju inte bara för att stickas.

Hans Ytterberg1. Ja, de tar ju skada av våra monokulturella jord-bruk e!ersom de behöver en varierad föda, och inte bara pollinera en art.2. Till viss del, pollinato-rer är ju nödvändiga för odling. Honungen har också den ofantligt många goda egenskaper för oss människor. 3. Jamen det är väl kanon!

17

Hur är det egentligen att ha en bikupa? Vad kan man som arki-tekt och privatperson göra för att hjälpa våra pollinatorer i nöd? Vi följer med Karolina Lisslö från BeeUrban, till en av deras biku-por på arkitektkontoret Whites tak, för att titta till de nyvakna bina.

Den första vårdagen möter vi upp Karolina framför den majestätiska glasbyggnaden vid Skanstullsbron, spända inför vårt första nära möte med bin. Bina här %rar snart ett år i huset, och det tack vare eldsjä-len och initiativtagaren Kristina Philipsson, arkitekt hos White. Med ett examensarbete om polli-natörers viktiga roll i storstaden i ryggen, var detta ett naturligt sätt för henne att ta sitt engagemang till arbetsplatsen. Hon berättar om hur bikuporna bara ha! positiv inverkan; ”Många har förvånat mig genom sitt engagemang, folk frågar o!a hur de mår, hur de klarar vintern osv. I förlängningen tror jag också att den personliga relationen man får till ”sina egna” bin, skapar en större medvetenhet om vikten av ekologiskt tänkande, och det egna ansvaret gentemot vår jord”.

Men hur dessa tankar bli hand-ling? Vi vet ju alla - att göra rätt är inte alltid lätt. Karolina Lisslö

betonar vikten av att handla ekolo-giskt i så stor utsträckning som möjligt, men frågar sig också vem det yttersta ansvaret egentligen ligger hos. Det är omöjligt för gemene man att alltid ha hela bilden, är svaret då att förbjuda de icke miljövänliga hand-lingarna? Därom tvista de lärde.

Arkitekter kan dra sitt strå till stacken på många sätt, Kristina Philipsson förklarar hur dagens byggande kan göras miljömedve-tet; både vad det gäller konstruk-tion, val av material och dess

transport, vatten- och elförsörj-ning, gröna tak, permakultur - ja möjligheterna är många! O!a är

även en miljövänlig lösning mer ekono-misk att bygga och attraktiv för den kommande genera-tionen, som kräver gröna lösningar. På White är hållbarhe-ten en självklarhet.

Direkt möts vi av rader av cyklar, i köket står ekolådor fyllda med frukt och vi får höra hur den när-liggande kanalens vatten nyttjas för att ge huset värme och kylning, med samma princip som bergvär-me. Vi kan glädjas över att åtmins-tone dagens arkitekter har siktet inställt åt rätt håll.

Urban biodling - White goes green

”Vi vet ju alla - att göra rätt är inte alltid lätt. Karolina Lisslö betonar vik-ten av att handla ekologiskt. ”

Uppe på Whites tak, där Karolina (i skyddsdräkt) och Katarina Philips-son, arkitekt och initiativtagare, berättar om kupan.

18

Det är äntligen dags att gå upp på taket! Bina har vaknat och är hungriga e!er en lång vinter i kupan. På grund av vårens sena ankomst %nns det ingen pollen eller nektar i naturen, och den ho-nung de själv producerat har ju vi konsumerat. Det är vår uppgi! att förse dem med stödfoder. Karolina kavlar ut den vita sockermassan, klär på sig skyddsdräkten och går ut. Vi följer hack i häl, med kame-ra och anteckningsblock i högsta hugg.

Förberedda på att hamna mitt i ett surrande yrväder av hungriga bin närmar vi oss försiktigt de två kuporna. Väl framme konstaterar vi att vår nervositet var i onödan. De bin ser i lu!en, och i kupan är fromma som lamm. Karolina pla-cerar med vana händer sockermas-sa på raderna av honungsramar i den första kupan. Vid första an-blick förstår vi att allt inte står rätt till i nästa kupa, och när vi öppnar locket får vi det bekrä!at - bina är döda. De ligger tillsammans som de gjort för att hålla kölden borta. De har inte överlevt vin-tern, troligtvis p.g.a. kölden, men matbrist, eller ett virus kan också ligga bakom. ”Det är alltid en stor sorg när man förlorar ett samhäl-

le.” säger Karolina, ”Det har varit en tu$ vinter, rent av förödande för många bisamhällen. Flera av de biodlare jag har ha! kontakt med har även de förlorat häl!en av sina samhällen. Samma mönster ser vi i USA i år, där förlusten på häl!en av landets bin skapat skräckrubri-ker.”

Märkta av dagens intryck, med hopp om framtiden, lämnar vi White med blandade känslor. Vi har mött den grymma verklighe-ten som dagens bin lever i, men också dessa inspirerande eldsjälar som trots allt inger hopp om att en grönare framtid som gynnar bina är möjlig.

Bikupan som inte klarade vintern. Vi ser de döda bina och rödbrun propolis som de använder bl.a. för att täta kupan mot köld och för att bekämpa bakterier.

Whites två bikupor, vars skal de designat själv.

Utsikten från Whites tak över Skanstullskanalen och Hammarby Sjöstad

19

Snip snapp slut, så var bisagan slut

20