2

TIDIG BAROCK - C:A 1600 - 1650 MOGEN BAROCK - C:A 1650 - 1700

SEN BAROCK - C:A 1700 - 1750

Epokbenämningar är nödvändiga redskap i beskrivningar och analyser av olika historiska

skeenden. Dessa redskap kan däremot aldrig vara precisa eller noggranna, som vetenskapliga

verktyg. Att beskriva olika konstnärliga yttringar, som karakteriseras av någorlunda

gemensamma mål och utspelar sig under en viss gemensam tidsperiod, kräver att vi förfogar

över särskilda "kod-namn", som fungerar som just sådana verktyg. Paleolit, Neolit, Renässans,

Medeltid, Antika Grekland, Etrurien, Romarriket, m fl., m fl.,är just sådana välfungerande

"kod-namn", epokbenämningar.

Ett sådant verktyg är begreppet - BAROCK , som på ett mycket generaliserande och grovt

sätt hjälper oss att beskriva, och historiskt placera, alla de olika konstnärliga stilarna och

yttringarna, som förekom under 1600-talet och under första hälften av 1700-talet.

" Barocco " var ett portugisiskt namn på en oregelbundet formad pärla. På detta sätt, försökte

man uttrycka sin negativa inställning till 1600-talets konst och kulturen skapad under de första

50-åren av 1700-talet, när epoken kom redan till enda för länge sedan. Det franska adjektivet -

baroque , började användas som mycket negativtladdad beskrivning, redan i slutet av 1700-

talet. Det skulle illustrera allt det överdrivna, oregelbundna, överdimentionerade, teatraliska,

uppblåsta, tillgjorda och överlastade i 1600- och tidiga 1700-tals konsten.

Först efter 1850 fick man upp ögonen för de stora konstnärliga värden, som denna tidens

kultur skapade, men då var benämningen av epoken redan så spridd och allmänt använd, att

den negativa etiketten - barock , fick vara kvar som kultur- och konstvetenskapligt verktyg .

Barocken föddes i den arkitektoniska och skulpturala stilen, som började råda i staden Rom i

slutet av 1500- och i början av 1600-talet. Att detta hände i Rom, var ingen slump.

Katolicismens och Mot-Reformotionens kraftansträngning att slå tillbaka den hotande

protestantismen och den utmannande lutherska läran, började i början av 1600-talet ge synliga

resultat. Med en ny optimism och en ny katolsk andlighet, förnyad efter det långa men

fruktbara kyrkorådet i Trent( 1545-1563), föddes också en ambition att göra Rom till en

symbol av katolocismens seger och till " den skönaste staden i Kristenheten, till Guds och

Kyrkans ära".

I början av 1600-talet var Rom en enorm arbetsplats. För första gången sedan Romarrikets

fall, byggde man nya akvedukter och restaurerade gamla, för att ge stadens invånnare färskt

vatten och för att fylla de nybyggda fontänerna med svalkande vattenstrålar. Nya kyrkor, nya

bostads- och offentliga hus byggdes. Peterskyrkan byggdes om, och äntligen färdigställdes.

Men alla dessa hus måste fyllas med nya målningar, skulpturer, möbler och allehanda

dekorationer och prydnader...Inte nog med det... de nya kyrkorna krävde ny musik, de

nybyggda teatrarna ropade efter nya dramer och operor, de nya flotta furstehoven skulle fyllas

med praktfulla hovfester fulla av dans, posi, musik, sång, m m., m m., De olika konstarternas

3

närmande blev på detta sätt lika naturligt som långtgående. Det yttersta uttrycket för detta

närmande, blev födelsen en av barockens viktigaste och största konstformer - operan.

Det teatraliska var , för övrigt, lika tydligt och väsentligt inom de sceniska konsterna som i

musiken, arkitekturen, måleriet och skulpturern. Dessutom skulle ett ständigt utbyte ske

konstarterna emellan. Musiken skulle te sig dramatiskt kontrastfull; dramat skulle tonsättas;

måleriet skulle skapa illusion av djupet och perspektivet, och likna arkitekturen; samtidigt

som arkitekturen skulle framhäva rent måleriska kvaliteter.

Skulpturen var nu ett livsviktigt arkitektoniskt element, samtidigt som skulpturens anseende

som en fristående och värdig konstart ökade väldigt mycket.

Hela barockens kultur präglades av ett högt uppskruvat känslolägge, en stor uttrycksfullhet, en

stor rikedom av och omsorg om detaljen, samtidigt som känslan för helheten, kompositionen

och rymden skulle alltid framhävas. Detta oavsett om det var frågan om ett musikverk, en

tavla, ett hus, en skulptur, ett teaterverk eller en dikt.

Barocken, som kulturepok var en relativt homogen period. Tre utvecklingsfaser av barocken

är dock väldigt tydliga:

TIDIG BAROCK /C:A 1600-1650/

En kulturperiod präglad av mot-reformationens nyandlighet och av stora katolska satsningar

på kulturområdet. Experimenterna med nya konstformer och nya uttryckssätt, inom alla

konstarterna, ledde dels till en stor konstnärlig turbulens och oro bland konstskaparna, dels till

utkristallisering av nya stilar och nya tekniker.

MOGEN BAROCK /C:A 1650-1700/

Experimenterna upphörde och istället försökte man att organisera och systematisera alla

nyheter inom konstarterna. Frankrike trädde in på den europeiska kulturscenen, som en ny

kulturell supermakt. Den franska barockklassicismen började göra sig gällande även utanför

Frankrike.

SEN BAROCK /C:A 1700-1750/

Senbarocken var syntesens tid, då alla de lyckade experimenterna och nyheterna smälte in i

konstverken, samtidigt som kompositörer, arkitekter, diktare, koreografer, målare, m fl., m fl.,

hade nått en mycket hög grad av fackmässig skicklighet och professionalism, vilket gav dem

större konstnärlig frihet än någonsin tidigare.

Empirismen och rationalismen började snabbt tränga undan, den tidigare 1600-tals barocken,

med dess våldsamhet, mysticism, emotionalism, transcedentalism och andlighet.

Sammtidigt med senbarocken förekom nya kulturyttringar ursprungna ur den empiristiska och

rationalistiska filosofin - klassicism, rokoko och upplysning.

SAMHÄLLSHISTORIA /VETENSKAP, POLITIK, FILOSOFI,m m.,

Det 30-Åriga Kriget /1618-1648/ påverkade hela Europas utveckling, trots att kriget

ursprungligen var ett inbördeskrig av religiös karaktär (ett krig mellan de tyska katolikerna

och protestanterna). Inom kort spreds kriget till andra länder ( England, Holland och

Frankrike) och politiska samt ekonomiska mål blev långt mer betydande än de religiösa

ursprungsgrunderna till kriget.

4

Det landet som kom stärkt ur kriget var Frankrike, som blev den främsta europeiska makten

kring 1650. Även det franska kungahovet och kungamakten blev oerhört förstärkta efter Det

30-Åriga Kriget. Kungens starka ställning nådde sin kulmination under Ludvig XIV's

regering, då hans makt över parlamentet, adeln och prästerskapet blev så gott som fullständig.

Den kungliga absolutismen och det kungliga enväldet var ett faktum.../ bild ex. 1 /

Henri Testelin – Ludvig XIV omgiven av medlemmar av den franska vetenskapsakademin

(1666)

Den politiska situationen i England var ännu mera turbulent än den franska. Striden mellan

de protestantiska puritanerna ledda av Oliver Cromwell ( som företräde av en sträng

moralism och starka krav på en medborglig lydnad för både den ledande protestantiska kyrkan

som den värdsliga myndigheten) - och kungahuset (som stod för de gamla katolska idealen),

resulterade i avrättning av Kungen Karl I och införande av republik, med starka inslag av

åsiktsförföljelse.

Det engelska kungahuset återfick sin makt och återinstalleras 1661. Puritanerna mister hela

sitt politiska inflyttande, men kungamakten återfår aldrig sin forna styrka.

5

Tyskland blev det landet som försvagades mest under Det 30-Åriga Kriget. Landet härjades

svårt, förstördes och skulle inte få spela någon egentlig roll i Europas politik förrän långt

senare.

Liksom i England, ersattes den kungliga makten i Holland med en annan form av politisk

styrelse - en "ståthållare", som fungerade som parlamentets "förlängda arm".

Sveriges Konung Karl XII (1682 – 1718) etsning efter Kraft (1701)

1600-talet var också Sveriges enda stormaktstid i historien. Tack vare Kungen Gustav II

Adolfs effektiva arbete med de politiska-, militära- och ekonomiska maktstrukturer i landet,

samt tack vare det oerhört effektiva statsförvaltningssystemet som byggdes upp av samme

kung, kunde Sveriges ställning, den politiska, militära, och ekonomiska makten jämföras med

Englands, Hollands och Frankrikes. Som effekt av detta, utvidgades Sveriges gränser såpas

mycket, att Östersjön blev ett svenskt inre hav. De svenska städerna expanderade snabbt och

medelklassens betydelse ökade avsevärt, även om det var fortfarande adeln som hade det

största inflyttandet i landet.

Efter Karl XI's misslyckade reformarbete och införande av det kungliga enväldet, samt efter

Det Stora Nordiska Kriget under Karl XII's ledning, förlorade Sverige sin nyvunna

stormaktsställning för alltid. Den slutliga freden i Nystad 1721 satte punkt för Sveriges

snabba expansion under 1600-talet. / bild ex. 3 /

1713 avslutades ett annat krig - Det Spanska Tronföljdskriget. Som resultat av detta krig,

förlorade Frankrike sin starka ställning som en europeisk stormakt, och dess roll som en

ledande europeisk nation, under 1700-talet, övertogs istället av England.

En ny maktfaktor växte fram i 1600-talets mellan- och centraleuropa - Det Österrikiskt-

Ungerska Kejsardömet. Slutet av 1600-talet innebar också att Rysslands styrka och

betydelse började märkas i Europa och att det starka tsarstyret fick sin första enväldiga herre -

tsar Peter I "Den Store".

1600- och tidiga 1700-talets Europa är tiden då den tidigare feodalismen långsamt börjar ge

plats åt ett nytt samhällssystem - kapitalismen. Industrin och handeln utvecklas allt snabbare

och nationella ekonomier födds. Tillgång på råmaterial till industrin, bl a. från kolonierna,

välutvecklad industri, transportsystem och handel, samt allt hårdare styrning av nationell

ekonomi, med hjälp av det tidiga europeiska bankväsendet hade avgörande betydelse för

ländernas politiska maktställning i dåtida Europa. 1600-talet innebar att tre ekonomiska, och

därmed även politiska, stormakter har intagit den ställningen som tidigare tillhörde Spanien

och Portugal - Frankrike, Holland och England.

Idéhistoriskt var barocken en epok präglad av två motsatta filosofiska strömningar:

- först, den tidiga 1600-tals mysticismen och transcedentalismen

- sedan, under senare 1600-talet och tidiga 1700-talet, empirismen-som betraktade

erfarenheten och experimentet, som det viktigaste vetenskapliga verktyget, samt

rationalismen- som hävdade att förnuftet var det viktigaste och säkraste vetenskapliga

instrumentet.

6

De ledande och mest betydelsefulla 1600-tals filosofer var:

Gottfried Wilhelm Leibnitz (1646 – 1716)

Francis Bacon/1561-1626/ - som framhävde betydelsen av planmässiga experiment för

vetenskapens utveckling

René Descartes/1596-1650/ - som betonade fornuftets roll i den vetenskapliga

forskningsprocessen

Thomas Hobbes/1588-1679/ - som påstod att naturvetenskapen och politiken var oskiljaktiga

7

Benedictus (Baruch) Spinoza/1632-1677/ - som betraktade den intuitiva kunskapen, som

den högsta av kunskapsnivåerna

Gottfried Wilhelm von Leibniz/1646-1716/ - som skapade monadologisk teori. Enligt den

bestod verkligheten av en sammansättning av

monader, d.v.s. elementära odelbara och icke

materiella substanser, som var bärare av en

spontan energi /bild ex. 2/

John Locke/1632-1704/ - som företräde en genetisk empirism i vilken erfarenheten och

experimentet utgjorde grunden för alla mänskliga

verksamheter och alla mänskliga tankar och ideer

George Berkeley/1685-1753/ - som sade att "att vara är att förnimmas" och som påstod att

ingen yttverklighet existerar. Han betraktade denna verklighet

som en filosofisk fiktion. Enligt honom var materian enbart en

uppfinning av den mänskliga fantasin.

Tre tidliga faser kan urskiljas i barockmusikens utveckling:

TIDIG BAROCKMUSIK - en tid präglad av musikaliska och formella experiment, på

(c:a 1600-1650) harmonins område /bl a.många dissonerande ackorder/

MOGEN BAROCKMUSIK - en tid då man systematiserade tidigare experiment och

(c:a 1650-1700) inordnade musiken i stränga och exakta

kompositions- -mönster.Dissonanser försvann ur det

harmoniska

tonspråket och musiken gjordes till ett systematiserad

vetenskap.

HÖG BAROCKMUSIK -höjden av barockmusikens utveckling. En fulländad syntes av

1600-talets allra mest lyckade musikaliska ideer och experiment

åstadkoms, samtidigt som en stor frihet åstadkoms inom fasta

ramar för den musikaliska formen och konstruktionen.

Barockmusikens utveckling kan lättast beskrivas med hjälp av en enkel progressionsskala:

TIDIG BAROCK MOGEN BAROCK HÖG BAROCK

ANARKI & EXPERIMENT

----------->

ORDNING & SYSTEMATISERING

------------>

FRIHET & FULLÄNDNING

----------->

Redan under det tidiga 1600-talet utkristalliserades två vittskilda musikstilar:

stile antico - som hade Palestrinas polyfoniska kontrapunkt som idealmönster.Musiken

var här mycket viktigare än textens innehåll och klang.

stile moderno -som utgick ifrån homofoni baserad på basstämman /BC ( basso continuo )/,

där melodi och text var av överordnade betydelse och monodi var den

främsta kompositionstekniken.

8

Först under 1700-talet, d.v.s. under Högbarocken, skulle dessa två musikstilar smälta samman

i en perfekt, balanserad och homogen musikstil.

Just konflikten mellan homofoni baserad på BC och kontrapunktisk polyfoni av

självständiga stämmor starkast präglade barockmusikens utveckling under hela 1600-talet.

Jämfört med Renässansen framstår barocken, som den instrumentala musikens glansperiod.

Instrumenterna förbättrades och kompositörerna började, i allt-högre grad än tidigare, utnyttja

instrumenternas klangliga möjligheter. Klavermusik var på stark framfart och cembalo, orgel,

klavikord och virginal började attrahera allt-flera kompositörer och allt-bredare publik.

Violinfamiljen ersatte äldre fiddlor och tre familjer från den italienska staden - Cremona

byggde, genom historien, de mest perfektklingande violinerna. Dessa tre familjer var :

Stradivarius, Amati och Guarnieri.

Den vokala och instrumentala musiken differentierades kraftigt, samtidigt som starka formella

och dynamiska kontraster infördes, vilket gjorde barockmusiken till ett perfekt medium för

ideernas och känslornas skildring.

Barockmusikens ideal var basso continuo ( även kallad - generalbas, eller siffrerad bas )

- ett musikspråk baserad på stadig bas och sångbar och välutsmyckad sopran. Återstående

mellanstämmor inordnades i en stabil och funktionsbetonad harmoni. Basso continuos

dominerande roll i barockmusiken ledde snabbt till utveckling av det tonala DUR- och

MOLL- systemet, som fastlogs i J-Ph. Rameaus teoretiska traktat om harmonin och befästes

i bl a. J.S. Bachs kompositioner / bl a. Das Wohltemperierte Klavier/ Det välstämda klaveret/.

En annan viktig nyhet i barockmusiken, som byggde på klangliga kontraster mellan sång/instr.

grupper var stile concertato. En stor och kompakt klang av många instrument eller röster

motsattes en diskret och svag klang av en liten solistgrupp.

Taktstrecket infördes under barocken och påverkade musikens flöde och rytm.

Barockmusiken präglades av två motsatta tendenser i det avseendet: dels ett starkt behov av en

strikt metrisk disciplin, dels ett behov av ett fritt och obundet musikaliskt flöde.

Dessa två tendenser var tydliga i komponerandet av parverk, t ex. preludium & fuga, toccata

& fuga, recitativ & aria, m fl., vilket kom tydligt till sitt uttryck under den mogna- och

högbarocken i verk av bl a. D. Buxtehude, J. Pachelbel och J.S. Bach.

Den tidiga barocken dominerades av monodi - en typ av solosång av recitativisk karaktär, till

ett enkelt ackompanjemang, reducerat till några få ackorder.

Den sena barocken, ägnade däremot mera möda åt den kontrapunktiska polyfonins utveckling.

Grunden för denna polyfoni var Palestrinas renässanskontrapunkt. Barockkontrapunkten var, i

motsats till renässanskontrapunkten, alltid underordnad generell harmonisk struktur(Dur-moll;

BC).

DEN TIDIGA BAROCKEN

Ett stort antal nya musikformer utvecklades under denna period, både inom den instrumentala,

som inom den vokala musiken.

nya vokala barockformer: - bl a. oratorio, passion, symphoniae sacrae

nya instrumentala former: - bl a. fuga, barock ricercar, barock canzona, sonata da chiesa,

chaconne, passacaglia, fantasia, svit av stiliserade danser

De främsta av tidiga barockens tonsättare var bl a.:

Claudio Monteverdi/1567-1643/, Emilio Cavalieri/1550-1602/, Jacopo Peri/1561-1633/,

Heinrich Schutz/1585-1672/, Girolamo Frescobaldi/1583-1643/, Jan Pieterszon

Sweelinck/1562-1621/, Louis Couperin/1626-1661/, Johann Froberger/1616-1667/

Den tidiga barockmusiken var mycket "sökande" och full av oväntade klangliga experimenter.

Monodi var den absolut viktigaste kompositionstekniken och den vokala musiken fortfarande

9

mera dominerande än den instrumentala.

DEN MOGNA BAROCKEN

Under denna period begränsade man

experimenterna med tonspråket, dissonanserna och harmonin till ett minimum. Starka och

bestämda regler infördes, vilket gjorde att kompositionen tedde sig mera som en vetenskap

än en fri och skapande konstart. Den mogna barocken var däremot ovanligt bördig, när det

gällde nya musikformer. Bland dessa, följande skulle få en stor betydelse för musikens

vidareutveckling:

kantat, passion, koral, motettkoral, klaversonat, sonata da chiesa, sonata da camera,

concerto grosso, concerto ripieno, m fl.,

En särskild snabb utveckling skedde på det instrumentala musikensområde, och främst

inom klavermusik och kammarmusik.

De främsta av den mogna barockens tonsättare var bl a.:

Alessandro Stradella/1644-1682/, Giacomo Carissimi/1605-1674/, Alessandro

Scarlatti/1660-1725/, Henry Purcell/1659-1695/, Georg Philipp Telemann/1681-1767/,

Heinrich Schutz/1585-1672/, Dietrich Buxtehude/1637-1707/, Arcangello Corelli/1653-

1713/, Francois Couperin Le Grand/1668-1733/, Giovanni Legrenzi/1626-1690/

J.S. Bach och ett fragment av hans manuscript av en av hans Solo Sonater för violin

HÖGBAROCKEN

Högbarocken var de stora geniernas tid. För första gången i musikens historia får några få

tonsättare så mäktigt inflyttande över en hel epok. De tonsättarna som satte så starkt

individuell prägel på hela högbarockens musik var fyra stora mästare, var och en av dem

en storhet på sitt eget musikområde:

Antonio Vivaldi/1678-1764/ - den störste mästaren av barockkonsertformen / bild ex.44/

Jean-Philippe Rameau/1683-1764/ - skaparen av ett nytt harmonikoncept och

"tonalitetens fader"; framstående opera-och

balettmusik kompositör /bild ex.47/

Johan Sebastian Bach/1685-1750/ - den instrumentala barockmusikens obestridde

mästare och den kontrapunktiska polyfonins största

geni /bild ex.42&43/

Georg Friedrich Händel/1685-1785/ - skaparen av ett fulländat barockoratorium och den

största mästaren av den vokala barockpolyfonin

/bild ex.46/

10

G.F. Händel, H. Purcell, J-Ph. Rameau & A. Vivaldi

Högbarocken presenterade ett brett spektrum av olika musikformer, men inga nya

musikformer skapades. I den sakrala musiken var mässan, oratorio, passion, kyrkokantat,

motett och koralmotett de populäraste formerna, medan i den instrumentala musiken var

det: concerto grosso, orkester uvertyr, partita, svit, sonat, fuga, toccata, fantasia, koral,

tema med variationer, m fl., Den instrumentala sekulära musiken var under högbarocken

rikare än någonsin tidigare.

OPERA

Opera, den största av sceniska musikformer, var barockens skapelse. Ett allkonstverk, där

musiken, sången, dramaturgisk handling, skådespeleri, scenisk rörelse och dans,

scenografi, kostymer, ljussättning, m m., m m., kräver särskilt mycket konstnärligt

sammarbete utav alla inblandade. Operan föddes ur senrenässansens magnifika

hovskådespel i vilka dansinslagen blandades fritt med sång, diktrecitation och musik, samt

ur renässansens längtan efter återupplivandet av den antika tragedin.

11

Slutet av 1500-talet innebar att många tonsättare sammanfogade flera olika madrigaler i en

dramatisk följd. En sådan cykel berättade en kort och ofta en skämtsam historia. Dessa

s.k. madrigalcyklar och scherzi madrigali ( madrigalskämt ) var ett direkt förstadium till

den moderna operan.

C. Monteverdi A. Scarlatti

CAMERATA FLORENTINA

Den första operaformen, kallades - favola di musica / musikalisk saga /. En grupp av

florentinska tonsättare, försökte återskapa den grekiska tragedin, dock på ett konstnärligt

och nytt sätt. Huvuddragen skulle dock vara de samma: textens överordnade betydelse,

utryckets ädla enkelhet- både i musiken, skådespeleriet och i sången, mytologiska

ämnesval, samt fortlöpande dramaturgisk handling, som inte fick avbrytas, eller bestå av

små korta enheter.

En enkel men uttrycksfull tonrecitation, till ett sparsamt ackompanjemang skulle framhäva

textens innehåll på ett värdigt och nyanserat sätt. Detta sångsättet kallades - monodi.

Ingen polyfoni tilläts i sången och alla elementen i operan skulle präglas av en värdig

enkelhet. Dessa musikaliska sagor handlade oftast om mytologiska kärleksintriger, eller

pastorallt och idylliskt herde- och lantliv.

Musiken och den sceniska handlingen förlöpp utan några tydliga avbrott och formades av

ett långt arioso - en så-gott-som oavbruten melodisk tonrecitation. Hela operan inleddes

av en kort orkestrell introduktion - prologen.

Camerata Florentinas främsta tonsättargestalter var:

Claudio Monteverdi /1567-1643/ - bl a. Orpheo(1607) /bild ex.49 /

Emilio Cavalieri/1550-1602/ - bl a. Aminta(1590)

Giulio Caccini /1550-1618/ - bl a. Euridice(1600)

Jacopo Peri /1561-1633/ - bl a. den första operan - Daphne(1597-tyvärr, försvunnen)

Francesco Cavalli /1602-1676/ -bl a. den första operan som kallades "opera" - Le nozze

di Teti ( Tetis bröllop)(1639)

DEN VENETIANSKA OPERA SKOLAN

Operans fortsatta utveckling var starkt knuten till staden Venedig, där de första

operateatrarna byggdes på 1630- och 1640-talet, bl a. det första operahuset i världen - San

Cassiano Teatro - 1637.

Säsongspelordningen infördes, och operakonsten fördes in på helt nya utvecklinsbanor -

sceneriet, dekoren, kostymerna, de sceniska effekterna och själva skådespelet började nu

bli viktigare än själva librettot, dramaturgin, musiken eller sången. Flygande änglar och

moln, levande hästar på scenen, en stor mängd statister, vattenfall och fyrverkerier var

huvudattraktioner och inte musiken eller den dramaturgiska utvecklingen. En typisk

12

venetiansk opera var " Il pomo d'oro"( Guldäpplet )(1667) av Marc'Antonio Cesti/1623-

1669/. Många av Camerata Florentinas främsta tonsättare flyttande i mitten av 1600-talet

till Venedig, som erbjöd de bättre villkor än de hade i Florens. Bland dessa tonsättare

märktes storheter som: Claudio Monteverdi/1567-1643/, som i Venedig skrev bl a.

L'incornazione di Poppea(Poppeas

kröning)(1642)

och Francesco Cavalli/1602-1676/, som tonsatte bl a. Giasone(1649) och Serse(1654)

ROM OPERA SKOLA

Nästa viktiga skede i operakonstens utveckling utspelade sig i Rom, barockens

födelsestad. Stile moderno blandades här fritt med stile antico, d.v.s. monodi blandades

med polyfoni och homofoni. Stora körer infördes och cori spezzati tekniken( delade

körer)användes för första gången i operans värld. Det långa ariosot bryts nu upp i kortare

avsnitt. Recitativ och aria uppstod.

Recitativ - en snabb tonrecitation på några få toner och över ett litet intervallomfång,

möjliggjorde snabba förflyttningar i handlingen, då långa berättelser kunde

"avverkas" på mycket kort tid, i.o.m. att man behövde inte bry sig om

utveckling av varken melodi, harmoni, rytm eller det känslomässiga uttrycket.

Arian - var recitativets motsats. Texten och handlingen var inte det viktigaste, utan

vackra melodier, vacker musik och sång. I.o.m. att texten var här av sekundär

betydelse, kunde tonsättaren ge utlopp för sin musikaliska fantasi helt och hållet

och dessutom ge sångaren möjlighet till en sångteknisk uppvisning.

Sångvirtuositeten ökade betydligt, under Den Romerska Opera Skolans tid och

sångkonsten nådde hitintills oanade höjder. Tonsättarna av den romerska opera skolan

introducerade också en fristående orkestrell inledning till operan - en s.k. sinfonia, som

ersatte den tidigare prologen. En stor nyhet inom operakonsten blev dessutom en ny

operaform - komisk opera, som anammade många element från commedia dell'arte.

De främsta representanterna för Den Romerska Opera Skolan var:

Luigi Rossi/1597-1653/ - bl a. Orfeo(1647) och Stefano Landi/1590-1655/ - bl a.

Sant'Alessio(1632)

FRANSK TRAGEDIE LYRIQUE

I Frankrike, som snabbt växte till att bli Europas främsta makt och i Paris, som vid mitten

av 1600-talet ersatte Rom som Europas kulturhuvudstad, föddes en ny typ av opera-

tragedie lyrique, en opera som anpassades noggrant till det franska språkets egenheter, och

till de franska monarkernas hårda estetiska krav.

Framför allt under Ludvig XIV's frikostiga patronat utvecklades tragedi lyrique till en

högtstående scenisk konstart. Jämfört med den italienska 1600-tals operan frastod den

franska, som mera scenisktbetonad konstart. Sceneriet och kostymerna var mycket

påkostade och viktiga. Sången förenklades betydligt och sångvirtuositeten banlyses nästan

helt. Balettinslagen var mycket viktiga och ovanligt långa. Musiken och sången

anpassades till det franska språkets egna karaktär och hela skådespelet hade pompös och

13

glänsande karaktär, för att hylla den franska kungens makt. Även inledningen av operan

förändrades. Istället för en kort prolog eller den romerska sinfonian, införde man den s.k.

franska opera uvertyren, som bestod av en långsam och värdig inledning och en snabb

och rörlig del-2.

Den främsta skaparen av den franska tragedie lyrique var Jean-Baptiste Lully/1632-

1687/,vars två viktigaste verk var "Alceste"(1674) och "Armide"(1686).

DEN TYSKA & ENGELSKA BAROCK OPERAN

I Tyskland dominerade en lättare form av scenisk musikunderhållning av sångspelstyp -

den s.k. Singspiel. I England däremot utvecklades en annan scenisk underhållnings

musikform -masque, samt en mera seriös form av musikteater - a consert.

Den främsta engelska 1600-tals operatonsättaren var Henry Purcell/1659-1695/, som

skrev i båda formerna, samtidigt som han införlivade olika element av den franska och den

italienska operan i de engelska operaskapelserna. Purcells två viktigaste operor var "Dido

ed Aeneas" och " The Fairy Queen". / bild ex.45/

DEN SEN-VENETIANSKA OPERA SKOLAN

DEN NEAPOLITANSKA OPERASKOLAN & HÖGBAROCKENS OPERA

Barockoperans apogeum nåddes under första delen av 1700-talet. Andra generationen av

venetianska tonsättare fortsatte förvisso med mycket spektakulära tomma sceniska effekter

och bländande "utanpåverk", men samtidigt utvecklade de den vokala virtuositeten vidare.

Melodins dominans över det recitativiska var nu fullständig och operan framstod som en

konstart baserad huvudsakligen på sången.

De mest betydelsefulla representanterna av den sen-venetianska barockoperan var:

Giovanni Legrenzi/1626-1690/, Antonio Lotti/1667-1740/, Alessandro Stradella/1644-

1682/ och Carlo Pallavicino/1630-1688/. /bild ex.48/

Den främsta och viktigaste av barockens operaskolor, som satte starkaste prägel på

konstartens vidare utveckling var dock Den Neapolitanska Opera Skolan, vars operastil

blev helt dominerande under större delen av 1700-talet.

Den Neapolitanska Operan karakteriserades av mycket melodiös och vacker musik,

elegant tonspråk och behaglig stämning. Dramatikens betydelse minskade betydligt, till

förmån för sången, som kunde dels te sig som den ljuvligaste sångbar cantilena, dels som

den mest fräna och virtuosa coloratura sång. Solosången och olika solistensembler

dominerade alla av operans viktiga strukturer, medan körsången togs bort helt, eller

minimerades kraftigt.

Den italienska opera uvertyren fick sin slutliga skepnad i 1700-talets Neapel - sinfonia,

som var en 3-delad orkestrell inledning till operan ( allegro-adagio-allegro). 1700-talets

Neapel var Europas viktigaste operacentrum och tonsättare av denna skola hade ett enormt

inflyttande över dåtida Europas kulturliv. De främsta av dessa tonsättare var:

Francesco Provenzale/1627-1704/, Nicola Porpora/1686-1768/ och framför allt

Alessandro Scarlatti/1660-1725/, som skrev inte mindre än 114 operor, bl a. " La Psiche"

"La Griselda" och " L'Onestà negli amori"( Kärlekens

ärlighet)

Den neapolitanska opera skolan har präglat även andra av högbarockens stora mästare,bl

a. Georg Friedrich Händel/1685-1759/, som skrev över 40 operor, bl a. "Rinaldo",

"Xerxes"

och "Giulio Cesare"

14

Antonio Vivaldi/1678-1742/ , som skrev 49 operor, bl a. "Nerone fatto Cesare","Ginevra"

Jean-Philippe Rameau/1683-1764/ vars operor representerar ett övergångsstadium i

operans historia, då barockopera förvandlas i klassisk

rokokoopera. De främsta av dessa operor var:

"Castor et Pollux","Les Indes gallantes"och "Dardanus"

Jean Philippe Rameau

DANS

1600- och 1700-talets första hälft innebar mycket snabb utveckling av balettkonsten.

Danstekniken anpassades till de nya kraven som ställdes på ett modernt scenisk1600-tals

dansframträdande. Dansnotationen skapas, samtidigt som balettens grundsteg och

grundteknik fastställs och "uniformeras". Den, utan tvekan, viktigaste och mest betydande

skapelsen inom dansen var den franska hovbalettens födelse - ballet de court.

Hovbalettens snabba utveckling berodde främst på det franska kungahovets krav på en

värdig monumental hovunderhållningsstil, som skulle framhäva monarkens absoluta makt.

En förening mellan konsterna (musik, dans, drama och föreställande konster) utgjorde

självaste kärnan i ballet de court, som var en växelvis presentation av dans-, sång- eller

skådespelargrupper, som framförde en föreställning oftast baserad på något grekiskt eller

romerskt mytologiskt tema. Hovbaletterna indelades i olika grupper, beroende på balettens

handling. Mytologiska, alegoriska, idylliska och lyriska baletter var dem oftast

förekommande. Baletternas huvudpersoner utformades efter mytologiska gestalter och

oftast symboliserade olika karaktärsdrag, som t ex. girighet, godhet, anständighet, etc.,etc.,

Mycket utmärkande för denna konstart var ett oerhört sceniskt överdåd, färggranna och

fantasifulla kostymer, och mycket avancerade sceniska effekter. Denna överdåd,

uppbakades av avancerat scenmachineri, som möjliggjorde bl a. sådana sceniska effekter

som eldkanoner, fyrverkerier och vattenfall.

Ballet de court bestod ut av flera osammanhängande scener, s.k. entrèes, som åtföljdes av

den viktigaste delen - grand ballet.

I entrèes, som var typiska underhållningsdanser/ ballet divertissement /, var den s.k.

haute-danse/ den höga dansen / det dominerande inslaget, med höga hopp och svåra

tekniska dansformationer. Grand ballet däremot, präglades av basse-danse / den låga

dansen /, som baserades på geometriska mönsterformationer samt värdiga och enkla

danssteg, tagna ur olika sällskapsdanser.

Hovbaletten som konstform utvecklades i Frankrike, vid det franska kungahovet. Sitt

apogeum nådde ballet de court vid Ludvig XIV/ Solkungen /'s hov, då sammarbete

mellan fyra framstående franska kulturpersonligheter - Jean-Baptiste Lully(kompositör),

Jean Benserade(poet), Pierre Beauchamp(koreograf och dansare), Louis

15

Pecour(koreograf och dansare) resulterade i konstartens ädla utformning och perfektion.

Balettens store beskyddare - kungen Ludvig XIV, som själv var en duktig och begåvad

dansare, öppnade den första balettskolan - Den Kungliga Balettakademin(1661), vilket

hade en avgörande betydelse för balettens vidare utveckling. /bild ex.50/

Ludvig XIV i baletten ”Peleus & Thetis bröllop” i rollen som Apollon

Bland de mest kända baletterna, som skapades under Ludvig XIV's mecenatskap, följande

betraktades som de främsta mästerverken: " Cassandre"(1650), "Ballet de la Nuit"/ i

vilken kungen Ludvig XIV dansade Solen/(1653), "Psyche"(1656), "Cadmus et

Hermione"(1673)

"Triomphe de l'Amour"(1681).

Ballet de court var blandningen av både den borgerliga och den aristokratiska

danstraditionen, trots att den vände sig till, huvudsakligen homogen, aritokratisk publik.

I de andra europeiska länderna , utvecklades under 1600-talet andra balettformer, bl a.:

masque i England, balettmaskerad i Italien och danzas habladas i Spanien. Förutom

ovannämda former av hovbalett, innebar 1600-talet, en snabb utveckling av

sällskapsdansen. Barockens sällskapsdans präglades av enkla men mycket raffinerade och

eleganta rörelser. Den i särklass populäraste 1600-tals sällskapsdansen var - menuett, en

livlig och elegant dans i tydlig 3-takt, som dansades med små korta steg och

karakteristiska "pas-de-menuet"steg förenade med en lätt böjning av kroppen. / bild ex.51/

Andra populära sällskapsdanser, under 1600-talet, var: passepied, bourèe, gigue,

rigaudon, tambourin, folia, chaconne, sarabande och passacaglia.

En populär företeelse, vid de europeiska hoven, var en svit av sällskapsdanser.Denna

danssvit bestod oftast av: allemande-gigue-sarabande-och courante.

Under senare delen av 1600-talet, förvandlades ballet de court, gradvist, i en scenisk

balettform, en s.k. teaterbalett.

16

1600-tals menuett

Av en stor mängd av teaterbalettformer, som utvecklades i slutet av 1600-talet, var

comèdie-ballet den populäraste och viktigaste. Dess grundstomme utgjordes av en

danscykel, bestående av komiska- och groteska danser, som portätterade och parodierade

olika människotyper, yrken, karaktärsdrag, etc, etc., Dansen blandades med sång,

diktrecitation, sketcher, tal och pantomim. Bland de främsta av komedibalettens skapare

var bl a. Jean-Baptiste Lully och Molière.

Dansen var också en viktig och naturlig ingrediens i 1600-talets fransk opera. Ibland var

dansen så framträdande och dominerande att dessa operor, fick så-småningom, en egen

benämning - opera-ballet. Operabaletter skrevs av bl a. Jean-Philippe Rameau/1683-

1764/ och Andrè Campra/1660-1744/.

En speciel form av operabaletten var, de redan rokoko-präglade, Fêtes galantes -

eleganta, graciösa och alltid sentimentala idylliska herdebaletter, som erbjöd en angenäm,

elegant och finstämd underhållning. Dessa baletter tillhörde dock redan den kommande

epoken - klassicismen/ upplysningstiden/ rokokon.

Det var just under 1600- och tidiga 1700-talet som den fundamentala klassiska balettens

dansteknik och balettens regelverk utvecklas till en högtstående konstart. Professionella

dansare, som bl a. Jean Balon/1644-1739/, Louis Pecour/1655-1729/ och Marie

Subligny/1666-1736/ börjar dominera dansscenen. Dansnotationen och danstekniken,

samt grundläggande danssteg och rörelsegrupper beskrivs och förklaras teoretiskt av

Pierre Beauchamp/1636-1705/ och hans elev Raoul Feuillet/1675-1730/.

17

TEATER/DRAMA

Molière (Jean-Baptiste Poquelin) Pierre Corneille

Pedro Calderon de la Barca Jean Racine

18

Barockens första decennier präglades, inom teatern, fortfarande av sen-renässansens

giganter inom dramaturgin: Shakespeare, Cervantes och de Vega. Deras dramer innehöll,

i själva verket, lika många renässans- som barockdrag.

Även Pedro Calderòn de la Barca/1600-1681/ framstår som en dramaturg vars verk

tillhör de båda kulturepokerna. Hans viktigaste verk är dock ett "rent barockverk":

historisk-legendariskt drama " Alcad från Zalameia", religiöst drama "Den oböjliga

prinsen" och slutligen det viktigaste av Calderòns alla verk - filosofiskt drama "La vida es

sueno"(Livet är en dröm). Ut av Calderòns över 200 dramer är det c:a 20 sista verk, som

framstår som dramaturgiska mästerverk typiska för barockens tonspråk inom teatern.

Dessa verk framhäver Calderòn som en stor idèromantiker. Calderòns hjältar och

hjältinnor personifierar religiösa, moraliska och filosofiska ideer. Just alegorikonsten och

idèpatoset i hans dramer gör honom till en av barockens största dramaturgiska gestalter.

/bild ex.53/

En föreställning av Molière’s ”Le malade imaginaire” (Den inbillade sjuke)

Det var dock utvecklingen inom den franska dramaturgin, under 1600-talet, som satte

djupaste spår i teaterns vidare utveckling.

Det fransk-klassiska dramat, som hade sin absoluta glansperiod under Ludvig XIV's

regeringstid, fulländades i verk av tre franska teatergiganter: Pierre Corneille/1606-1684/,

Jean Racine/1639-1699/ och Jean-Baptiste Poquelin ( Molière )/1622-1673/.

/ bild ex. 54,55&56/

I verk av dessa tre dramaturger föddes den första nationella teatern i världen. Det nya

franska dramat utgick ifrån djupa och ingående studier av klassiska verk av bl a. Horatius.

Dessa ingående studier av det antika dramat, förenade med mycket stränga och bestämda

strukturella krav på det moderna dramats utformning, gav ett lysande resultat . Verk av

Racine, Corneille och Molière, tillhör de ljusaste höjdpunkterna i teaterns långa historia.

Det fransk-klassiska dramats stränga regelverk var särskillt viktigt vid tillämpningen på

tragedins område.

19

Bland de viktigaste reglerna var:

tragiska och komiska inslag fick ej blandas i ett och samma dramaturgiska verk

inga våldsamma handlingar fick skildras på scenen (de får berättas av en budbärare

istället)

tragedin skulle alltid skrivas på vers, i.o.m. att den skildrade den aristokratiska miljön

komedin, som skildrade den borgerliga miljön, skulle däremot skrivas på prosa

antal roller skulle begränsas till en absolut minimum, och alla roller skulle ha karaktär av

huvudroller

enhet av tid och plats var bindande, d.v.s. handlimgen fick utspela sig inom ett och samma

dygn och dessutom på en och samma plats.

De två främsta representanterna för den fransk-klassiska barocktragedin var Pierre

Corneille - vars tragedier, bl a. "Le Cid"(1636) var alltid tekniskt och formmässigt

perfekta, och vars temata var alltid tagna ur romersk historia och mytologi , och Jean

Racine - den franska tragedins största namn. Hans tragedier präglades av enkla

handlingar, naturligt och tydligt språk, samt starkt känslouttryck förenad med osviklig

elegans. Racines förmodligen främsta tragedi var "Fedra"(1677).

I motsats till Corneille och Racine, som ägnade sig huvudsakligen åt tragedin, var Molière

komedins störste mästare.Att förmedla en skarpsyn och ofta mycket frän samhällskritik,

var inte Molières huvudsyfte, trots att hans komedier är närmast genialiska redskap för

hans kritiska syn på det parisiska 1600-tals livet. Huvudsyftet var dock helt annat. Att roa

och underhålla var Molières viktigaste konstnärliga syfte. I sina komedier tecknade

Molière många mästerliga karaktärsporträtt. Dessa porträtt avslöjar hans djupa insikt i

människopsyket, samt hans enorma tolerans mot olika mänskliga svagheter. Molières

dramatiska synne var alltid osvikligt närvarande i hans mästerliga, roliga och samtidigt

kloka och mänskliga komedier. De främsta av dessa komedier var: "Tartuffe"(1664),

"Le Misanthrope"(1668), " Le Malade imaginaire"/Den inbillade sjuke/(1673).

Den engelska teatern upplevde många svarta och ofruktsama år, mellan 1642 och 1660, då

alla engelska teatrarna stängdes på puritanernas stränga order. Flera av dessa teatrar revs

ner och förstördes helt, bl a. de legendariska The Globe och The Fortune.

Före 1642, dominerades den engelska teaterscenen och den engelska dramaturgin helt av

den shakespeareanska andan. Enbart Ben Jonson1573-1637/ och hans nya dramaturgiska

skapelse - masque, kunde mäta sig i popularitet med Shakespeares mästerverk.

Masque, skapad i Ben Jonsons sammarbete med arkitekten och scenografen Inigo

Jones/1573-1652/ var en blandning av talteater, opera, pantomim och balett och på detta

sätt en typisk hovteaterform , där hovets medlemmar agerade som skådespelare, dansörer

och sångare. En annan populär teaterform var engelsk komedi. Det främsta exemplet på en

sådan komedi var Ben Jonsons "Volpone, or the fox", från 1606, som finns även idag på

många teatrarnas repertoar.

I Tyskland och i övriga Europa , utvecklades teater mycket långsamare än i 1600-tals

Frankrike, Spanien och England. Fram till mitten av 1600-talet, baserades hela den tyska

teaterverksamheten på vandrande teatertrupper.Först i mitten av århundradet börjar man

bygga fasta teatrar, bl a.Teatern i Ulm(1641) och Opern Theatrum i Hamburg(1678).

Den viktigaste tyska teatertruppen var en grupp knuten till hovet i Dresden och ledd av

Johannes Velten/1640-1692/.

Någon tysk dramaturg av rang har dock inte förekommit under 1600-talet.

20

LITTERATUR

Den tidigaste barocklitteraturen var också den mest typiska för barocken, som

kulturyttring.Mysticismen, den rika språkornamentiken, det överdimentionerade och

överlastade fraseringssättet och den typiska, för den tidiga barocklitteraturen, språkprakt

kom till sitt fullaste uttryck i de tidiga barockstilarna, som fick olika benämningar och

varierande skepnader i olika europeiska länder: italiensk manierism, spansk gongorism,

engelsk euphuism,fransk preciosité, m fl.,

1700-talets början innebar däremot barocklitteraturens definitiva slut och begynnelsen av

en ny litteraturepok - upplysningstiden och klassicismen.

Den franska 1600-tals litteraturen, i likhet med de övriga konstarterna, präglades av det

franska kungamaktens absolutism, som var högst gällande även på kulturens område.

Kungens förlängda arm - kardinalen Richelieu stiftade - 1635 - Den Franska Akademin,

som satte upp stränga regler och lagar för den dåtida författarskaran. Formens elegans och

språkets "yttre skönhet" skulle snart bli ett mål för sig och ett mål som dessutom var

viktigare än själva innehållet i de litterära verken. Som ett direkt resultat av denna

"politik" blev den franska barocklitteraturen full av överdrifter och tillgjordhet/

fr.=preciosité/.

Det var typisk salongslitteratur med den sentimentala kärleksromanen,som den främsta

formen. Den i särklass populäraste författaren av den sentimentala kärleksromanen, som

oftast utspelade sig i en herdemiljö, var Honoré D'Urfé/1568-1625/, författaren av bl a.

romanen "Astrée".

Just reaktionen mot det sentimentala och konstodlade preciosité stilen, gav en början till

den livskraftigaste riktningen i den franska litteraturens historia - fransk klassicism.

De viktigaste konstnärliga målen för denna litterära stil var, framför allt:

de främsta litterära dygderna var: klarhet av uttrycket och formuleringar, samt måtfullhet

och fornuft

studier av den antika klassiska litteraturen, skulle garantera stilens renhet och den goda

litterära smakens fortlevnad i den nya litteraturen

folkliga inslag var banlysta. Litteraturen var avsedd för de lärda.

naturens allmängiltighet utgjorde den viktigaste konstnärliga inspirationskällan

blandning av olika litterära former var förbjuden

litteraturens viktigaste och främsta uppgift var sökandet efter saningen och förnuftet

De två främsta representanter av fransk klassicism i litteraturen var: Francois de

Malherbe/1555-1628/ och Nicolas Boileau/1636-1711/.

De flesta av franska 1600- och tidiga 1700-talets författare var dock inte knutna till några

litterära skolor eller stilar. Bland de främsta "alliansfria" diktarna under barocken var:

Blaise Pascal/1623-1662/- skaparen av en ny fransk prosastil/bl a. "Pensées"(Tankar)/

Francois de la Rochefoucaulds/1613-1680/ - den litterära miniatyrens och aforismens

mästare / bl a. "Maximes"(Maximer)/

Jean de la Fontaine/1621-1695/ - fabelns store mästare / bl a. "Fables"(Fabler)//bild

ex.58

Charles Perrault/1628-1703/ - sagans obestridde kung / bl a."Vargen och Rödluvan")/

Barockens fransk klassicism var den franska litteraturens storhetstid och höjdpunkt.

21

John Milton dikterar poesi för sina döttrar (målning av George Romney)

1755 utgåva av ”Fables vhoises” av Jean de la Fontaine

Under 1600-talet hade hela det engelska kulturlivet påverkats av striden mellan

kungamakten och parlamentet. Den strängt moraliska protestantismen, tjänade de rådande

puritanska idealen. Litteraturen, liksom de övriga konstarterna, skulle blint följa de stränga

puritanska sociala, moraliska ock kulturella mönster.

22

Den största av de engelska poeterna som inspirerades av de puritanska idealen var John

Milton/1608-1674/, som med utgångspunkt i de bibliska berättelserna skapade två stora

eposar - "Paradise lost" och "Paradise regained". /bild ex.57/

Bland andra puritanska författare märktes John Bunyan/1628-1688/ känd för sin

berättelse om den kristnes vandring från staden Fördärv till berget Sion - "The Pilgrims

Progress". En motsatt hållning representerade John Dryden/1631-1700/ - kungapartiets

store diktare, som länge levde i landsflykt i Frankrike. Efter återkomsten till England,

försökte han överföra den franska klassicismen på den engelska litteraturen.

En av tidernas största dagboksförfattare var Samuel Pepys/1633-1703/, vars

"Journal"(Dagbok) är en lysande exempel på denna typ av litteratur.

Det 30-Åriga Kriget, som så drastiskt och negativt påverkade arkitekturens, måleriets och

teaterns utveckling i Tyskland, hade likadant inflyttande på den tyska litteraturen. Den

enda författaren av rang i 1600-talets Tyskland, var en författare som beskrev Det 30-

Åriga Krigets fasor och folkets oerhörda lidande - Hans Jacob Christoffel von

Grimmelshausen

Den främsta av Grimmelshausens romaner var "Der abentheurliche Simplicissimus"/Den

äventyrlige Simplicissimus/(1668).

Under sin relativt korta stormaktstid har även Sverige fått de första betydande författare,

bland vilka, Drottning Christinas hovpoet - Georg Stiernhielm/1598-1672/, känd bl a. för

sin hjältedikt "Herkules"(1658) och Olaus Rudbeck/1630-1702/, som 1679 påbörjade den

beryktade "Atlantican"( aldrig avslutad ), var de mest betydande.

Av andra svenska 1600-tals diktare bör nämnas:Lars Wivallius, Lars Johansson Lucidor,

Jacob Fabricius och Israel Kolmodin - upphovsmannen till psalmen "Den blomstertijd

nu kommer". Även den svenska psalmdiktningen bidrog till mycket snabbare litteratur

utveckling i Sverige. Den svenska psalmdiktningstraditionens viktigaste namn på 1600-

talet, var Jesper Swedberg och Haquin Spegel.

MÅLERI

Barockmåleriets födelseort, liksom skulpturens och arkitekturens, var Rom - påvens

huvudsäte och den katolska mot-reformationens centrum. Det italienska barockmåleriet,

under den första hälften av 1600-talet, präglades av stor uttrycksfullhet, ett mycket högt

uppskruvat känslolägge med religiösa, transcedentala undertoner och typiska alegoriska

motiv. Stora dimentioner, enorma och samtidigt överlastade dukar, chiaro/oscuro(ljus och

dunkel)tekniken, mysticism, svepande diagonaler, dekorativa och välutmejslade draperier

och tyguppsättningar, det teatermässiga, samt skapandet av rymdens illusion var typiska

och mycket karakteristiska ingredienser i barockmåleriet.

Den främste italienske 1600-tals målaren - Caravaggio/1573-1610/ var också barockens

mest egensinniga och originella konstnär. Hans måleri påverkade så-gott-som alla

europeiska barockmästarna och många av 1700-, 1800- och 1900-talets konstnärer. Hans

måleri var lika vågat och komplicerat som Caravaggios eget turbulenta ock korta liv.

Caravaggio var en mästerlig realist, som hyste den största och djupaste kärleken för den

enkla människan på gatan. De flesta av hans mästerliga tavlor skildrade bönder,

gatoflickor, tiggare, men även änglar, helgon, biskopar och präster.

23

Hans måleri karakteriserades av en oeftergivlig realism, som ibland var snubblande nära

den mycket senarefödda naturalismen. Andra typiska drag, som utmärkte hans konst var:

ett mästerligt arbete med ljus-och-skugga tekniken( något som påverkade de flesta av de

stora barockmästarna), stor modellrörlighet, mycket stor uttrycksfullhet av hans tavlor,

färgernas intensitet och alltid ovanligt mörka bakgrunder.Caravaggios måleri var mycket

"våldsamt" och lämnade ingen oberörd. / bild ex. 4 /

Caravaggio – St. Matheus (1602)

Annibale Carracci – Landskap med flykten till Egypten (1603)

24

Andra framstående italienska barockmästare var: Annibale Carracci/1560-1609/ känd för

bl a. sin berömda takfresk i Palazzo Farnese i Rom, samt många mytologiska och bibliska

tavlor och fresker, som påvisar tydlig påverkan av Caravaggio / bild ex. 5 /, Andrea

Pozzo/1642-1683/,Guido Reni/1575-1642/, Guercino/1590-1666/, samt en stor italiensk

fresk- och plafondmålare, största delen av sitt liv verksam i Tyskland - Giovanni Battista

Tiepolo/1696-1770/.

Det spanska barockmåleriet var en märklig sammansättning av italienska och

flamländska impulser, samtidigt som det "spanska idiomet" var alltid väldigt tydligt och

framträdande i verk av de spanska målarmästarna. Det spanska måleriet visade mycket

brett spektrum av olika målartekniker och olika motiver. De religiösa-, mytologiska- och

bibliska motiver, förekom sida vid sida med realistiska porträtt, karaktärsmåleri och

stilleben.

Diego Velazquez – Las Meninas (Hovdammerna) /1656/

Francisco Zurbaran – St. Serapion (1626)

De största spanska barockmålarna var:

Diego Velazquez/1599-1660/ - Philip IV's hovmålare, mest känd för sina porträtt av

infanter och hovdamer /bild ex.16/

Francisco Zurbaran/1598-1664/ - ofta kallad "munkarnas målare" p.g.a. ett stort antal

tavlor och porträtt, som skildrade klosterlivet. Zurbaran

tillhörde dem barockmästarna, som påverkades mest

omedelbart och starkt av Caravaggios måleristil.

/bild ex.17/

Bartolomé Estébán Murillo/1617-1682/ - som på ett realistiskt sätt skildrade det spanska

bonde- och borgarlivet. Hans måleri framhävde

de mjuka konturerna och varma färger.

José Ribera/Lo Spagnoletto//1591-1652/ - var en spansk målare, verksam i Neapel, som

påverkades mycket av Caravaggios måleri.

Ribera var mest känd för sina berömda

martyrporträtt.

25

Trots den geografiska närheten, var skillnaderna väldigt stora, mellan det holländska och

det flamländska 1600-tas måleriet.

Den flandriska måleriskolan framhävde de religiösa motiverna, med undertoner av den

katolska mysticismen. I.o.m att de flesta tavlorna var avsedda för mycket stora rum, som

kyrkorum och slottsmiljö, var dukarna ovanligt stora. Förutom dessa väldiga tavlor med

bibliska-, mytologiska- religiösa och alegoriska motiv, förekom det också dukar i mindre

format, med motiver tagna ur den flandriska vardagen.

Peter Paul Rubens – Rovet av Leukippos’ döttrar

Den främsta av de flamländska barockmästarna var Paul Rubens/1577-1640/, vars måleri

bestod huvudsakligen av religiösa-och mytologiska skildringar, men även av ett mindre

antal historiskt-alegoriska verk och landskapsmålningar. Rubens' måleri var dynamiskt,

rikt i detaljer, fritt- och spontant i kompositionen, dock alltid baserat på diagonaler. Hans

stil hade sina djupaste rötter i Rafaels, Tizians, Veroneses, Carraccis, Michelangelos och

Caravaggios verk. Skönheten av den nakna kroppen var ofta av centrallt intresse för

Rubens. /bild ex.18/

Bland Rubens' lärjungar fanns det två andra stora flamländska målare Antonins van

Dyck/1599-1644/, som skapade bl a. ett eget koncept av ett representations porträtt i

helfigur, med en arkitektonisk utsikt, en trädgård eller ett draperi som bakgrund, och

Jacob Jordaens/1593-1678/, vars måleri präglades av stor realism, djärva och kraftiga

linjer samt typiska figurformationer, som ofta fyllde hela duken, ut i kanterna.

Det holländska 1600-tals måleriet, intresserade sig däremot nästan uteslutande för den

borgerliga människan och miljön. Porträtt av hantverkare, köpmän, skyttegillesbröder,

samt skildringar av de borgerliga interiörerna var huvudmotiver för det holländska 1600-

tals måleriet. Även landskapsmåleri, marinmåleri och mycket begåvade stilleben var

26

mycket populära. Formatet av de holländska verken var oftast betydligt mindre än i det

flamländska måleriet. Detta berodde främst på, att de holländska tavlorna var asedda för

små borgerliga rum.Liksom den flamländska konsten var det holländska måleriet mycket

starkt påverkat av den romerska barocken och av Caravaggios måleri i synnerhet.

Bland de främsta holländska målare fanns: Jan Steen/1626-1679/, Jacob van

Ruisdael/1628-1682/,Jan van Goyen/1596-1656/ och Pieter Claész/1596-1661/ex.26&27

De tre största mästarna var dock:

Frans Hals/1580(85)-1666/ - mycket framstående porträttist och skapare av en fulländad

psykologisk människostudie inom måleriet /bild ex.19&20/

Haarlems fattighus kvinliga styrelse (1664)

27

Frans Hals – Malle Babbe (1650)

Rembrandt van der Rijn/1606-1669/ - en av de största konstnärerna i Västvärldens

historia. Rembrandt målade i alla befintliga

målerigenrer, bl a. porträtt, bibliska-, mytologiska-,

landskaps-, karaktärs-och historiska målningar och

dessutom var en fantastisk tecknare och grafiker.

Hans totala opus omfattade c:a 630 tavlor, 280

aqua forte och över 1400 teckningar.

/bild ex.21,22&23/

28

Rembrandt - Judebruden

Rembrandt – Självporträtt

29

Rembrandt – Nattvakten (1642)

Vermeer van Delft/1632-1675/ - var, framför allt, en genialisk människo- och

miljöskildrare, som alltid lade stor vikt vid en ytterst

detaljerad skildring av kläder, draperier,

möblemanget,etc., etc.,

Vermeers känsla för ljusförhållanden, samt för intima

stämningar,var helt unik i hela barockens rika

konsthistoria. Hans karakteristiska och stämningsfulla

konst är nog det mest typiska för det holländska

1600-tals måleriet./bild ex.24&25/

30

Vermeer van Delft – Målaren i sin ateljé (1665)

Vermeer vand Delft - Brevet

Det franska barockmåleriet hade inte samma framträdande plats, som arkitekturen och

skulpturen. Inte heller hade det påverkats av det franska kungahusets absolutism, som på

ett så oerhört drastiskt sätt ändrade arkitekturens och skulpturens ansikte.

Det franska 1600-tals måleriet var fram till c:a 1660 under en mycket stark påverkan av

Caravaggios måleri, med dess realism, ljus-och-dunkel effekterna, samt ett intresse för

karaktärsporträtt. De främsta företrädarna för denna typ av måleri var framför allt:

Georges de la Tour/1593-1652/ och Louis le Nain/1593-1648/./bild ex.28&29/

Efter c:a 1660 påverkades även måleriet av den, i andra konstarterna rådande, franska

barockklassicismen. Den första och största fransk-klassicistiska målaren var Nicolas

31

Poussin/1593/4-1665/, som med sin konst uttryckte det franska förnuftets och stoicismens

väsen och därmed påbörjade en lång klassicistisk period i det europeiska måleriet. Särskilt

typiska för Poussin var de s.k. heroiska landskapsbilder, och senare även idylliskt

landskapsmåleri, vars främste representant var en annan fransk målare Claude

Lorrain/1600-1682/. /bild ex.30&31/

Louis le Nain – Franska bönder

32

Claude Lorrain – Pastoral (1650)

Vid tiden för Ludvig XIV's död /1715/, hade Den Franska Akademins diktatoriska makt

inom konsten brutits, i.o.m. att s.k. rubenisterna och venetianarna förfogade över allt

större makt inom akademin. Detta banade vägen för en ny måleristil i Frankrike,

representerad framför allt av Antoine Watteau - ROKOKO.

Rokoko-stilen / i Frankrike kallad - style Louis Quinze/ var på mycket stark frammarsch

redan strax efter sekelskiftet1600/1700, och representerade en helt ny värld både inom

måleriet som inom hela Västerlandets kultur.

ARKITEKTUR & SKULPTUR

Barockens egentliga födelse kan spåras till en stad och en konstart. Staden var Rom och

konstarten - arkitektur. Mot-reformationens ambition att göra Rom till den mest glänsande

staden i världen "till katolska kyrkans och Guds ära", resulterade i slutet av 1500-och i

början av 1600-talet i en veritabel explosion av olika arkitektoniska projekt i staden. Rom

förvandlades till en enda stor byggarbetsplats. De unga konstnärerna som fick de

arkitektoniska projektuppdragen i staden, försökte återspegla sin tids nya ideal:

uttrycksfullhet, mystisk religiösitet, transcendentalism och teatralisk illusionism.

Arkitekturen skulle bli en teatralisk kulis, som använde sig av måleriets attribut - en ny

känsla för djupet, perspektivet, bredden, höjden, och framför allt - en ny känsla för det

dekorativa.

33

Flera storheter inom arkitekturen och skulpturen genomförde mycket omfattande projekt i

Rom, och så-småningom aven i övriga Italien. Bland dessa konstnärer, som kan sägas

"skapade barocken" var bl a.:

Carlo Maderna/1556-1629/, som bl a. fick uppdraget att fullfölja byggandet av St.

Peterskyrkan / bild ex. 9 /

St. Peterskyrkan i Rom – Michelangelo Buonarotti, Carlo Maderna (långhus),

Lorenzo Bernini (kolonnaden)

Lorenzo Bernini/1598-1680/ - utan tvivel,den främsta av barockens alla skulptörer och en

av de främsta arkitekterna under 1600-talet. Det var just

han som fullbordade Michelangelos och Madernas arbete

över St. Peterskyrka. Tack vare påvens och familjen

Borgheses stöd blev Bernini något av en artistisk diktator i

Rom under 1600-talet. Hans arkitektoniska verk

karakteriserades av perfekta proportioner, oklanderligt

perspektiviskt tänkande och tydlig anknytning till antikens

och Michelangelos klassicism. Hans skulpturer var mycket

uttrycksfulla, fulla av patos och dynamisk rörelse.Dessa

verk var tekniskt fulländade och perfekta i sitt kraftfulla

uttryck. Bland Berninis viktigaste verk finns: kollonnaden

innanför St. Peterskyrkan,St. Bibian kyrkan, baldakinen

över St. Peters grav i Vatikanen, fontana del Tritone,

fontana dei Quatro Fiumi och del Moro,/bild ex.6&7/

skulpturer av David, Apollo, Daphne och St. Teresa.

34

Lorenzo Bernini – St. Teresas extas (1645-1652)

35

Lorenzo Bernini – David (1623)

Francesco Borromini/1599-1667/, som i motsats till Bernini använde sig av ytterst

komplicerade formationer av deformerade konkava

och konvexa ytor. Hans arkitektur var mycket

"dramatisk" och "våldsam", full av oväntade och

okonventionella lösningar, som t ex.:vågiga ytor,

36

avklipta hörn och en oerhört överdåd av dekorationer

och skulpturer.Hans viktigaste verk var: kyrkan St.

Carlo alle Quatro Fontane, kyrkan St. Ivo alla

Sapienza och kyrkan St. Agnese vid Piazza Navona.

/ bild ex. 10 & 11 /

Guarino Guarini – Palazzo Carignano – Torino (1679)

37

Francesco Borromini – Kyrkan San Carlo alle Quatro Fontane (1665 – 1667)

Johann Bernhard Fischer von Erlach – Karl Borromäuskyrkan – Wien (1716 – 1737/

38

Jakob Prandtauer – Klostoranläggning Stift Melk (1702)

Prandtauer, Beduzzi, Munggenast – Klosterkyrkans interiör – Stift Melk (1732)

Andra framstående italienska barock arkitekter var bl a.: Guarino Guarini/1624-1683/,

Gieseppe Galli da Bibiena/1649-1665/ och Andrea Pozzo/1642-1709/./bild ex.12/

P.g.a. Det 30-Åriga Kriget genomfördes inga större arkitektoniska projekt i Tyskland,

under större delen av 1600-talet. Och även dessa av mindre omfattning, gjordes av

invandrade italienska arkitekter, som överförde den romerska barocken på en tysk

mark, utan att ta något större hänsyn till dem lokala traditionerna. Först efter 1690

upplevde Tyskland, Österrike och en del av Schweiz en oerhört intensiv period av

arkitektoniskt skapande. Palatser, kyrkor och offentliga hus byggdes över allt och en

enorm inhemsk skaparkraft frigjordes.

Bland de främsta arkitekterna på de tyskspråkiga områden norr om Alperna var:

Johann Bernhardt Fischer von Erlach/1656-1723/, som skapade bl a. Karl

Borromäuskyrkan i Wien./ bild ex.13

Jakob Pratdtauer/1660-1726/, skaparen av det berömda klosterkomplexet Stift Melk i

Österrike /bild ex. 14&15/

Balthasar Neumann/1687-1753/- arkitekten bakom det furstbiskopliga residenset i

Wurzburg, med den berömda Kaisersalen där Giovanni

Battista Tiepolo skapade sina magnifika illusionistiska

plafonddekorationer.

Dominikus Zimmermann/1685-1766/, arkitekten som förenade barocken med rokoko och

gotiken. Interiörer i Zimmermanns byggnadsverk

var alltid överväldigande och viktigare än

exteriörer. Hans förmodligen främsta verk var

Vallfartskyrkan "Die Wies" i Bayern.

39

De omfattande arkitektoniska och skulpturella projekt, som drogs igång under 1600-talet i

Frankrike, var till stor del ett uttryck för Ludvig XIV's absolutism och hans strävanden

efter den absoluta makten och denna maktens glorifering. Arkitekturen och skulpturen var

bara två, bland många andra konstarter, som utnyttjades av den franska kungamakten i

politiska syften. I Frankrike, kallas denna period för - Ludvig XIV's stil, eller för den

franska klassicismen, i.om. att denna period innebar en klar höjdpunkt för den franska

kulturen, en glansperiod, då den franska konsten nådde sin högsta "klassiska" fulländning.

Grunderna till den franska barockklassicismen skapades av en grupp arkitekter, vars mest

framträdande medlem var Francois Mansart/1598-1666/- en mästare av stora

slottsbyggnationer, som förenade barocken med den klassiska arkitekturen och med den

franska renässanstraditionen.

Den klassiska barockens snabba utveckling, sammanföll med Ludvig XIV's regerings

tillträde - 1661.

Det första stora projektet var - Louvren. För fullbordandet av Louvren, ansvarade en

tremannakommité - Louis le Vau/1612-1670/, Charles Lebrun/1619-1690/ och Claude

Perrault/1613-1688/. /bild ex.32&33/

Louis le Veau & Jules Hardouin-Mansart – Slottet i Versailles (1669 – 1685)

40

Jules Hardouin-Mansart – Invaliddomen i Paris (1680 – 1691)

Just Louvren gav det första och tydligaste uttrycket för den franska klassicismens ideal:

andlighet förenad med elegans och kunglig majestät. Den nya kungliga stilen var därmed

född.

Det ståtligaste och dyrbaraste arkitektoniska projektet, som uttryckte den franska

barockklassicismens estetiska mål var Slottet i Versailles. Slottet började byggas 1669 av

Le Vau och efter hans tidiga död, fick Charles Lebrun ansvaret för slottets inredning ,

medan fortsatta byggnadsarbeten fick pågå under ledning av en yngre arkitekt - Jules

Hardouin-Mansart/1646-1708/, som snart utnämdes till kunglig arkitektöverintendent.

Tack vare denna position kunde han genomföra även många andra stora projekt, bl a. Det

Kungliga Stallet, Orangeriet, Grand Trianon, Invaliddomen i Paris, Notre Dame kyrkan i

Versailles, samt bebyggelsen kring Vendôme- och Victoires-torget i Paris.

Jules Hardouin-Mansart blev därmed en av de största franska arkitekterna genom tiderna

och den främsta representanten för den franska barockklassicismen./bild ex.32&34/

En särskild skulpturstil skapades för att förhärliga Ludvig XIV som monark,och för att

glorifiera hans absoluta makt. Oftast var det en värdig ryttarstaty, skapad med hjälp av

antika förebilder. Statyer av den typen restes runt om i hela Frankrike, men förstördes

sedan under den franska revolutionen.

De främsta representanter av den franska skulpturtraditionen under Ludvig XIV's tid var

bl a. Francois Girardon/1628-1715/- skaparen av trädgårdsskulpturer i Versailles,

kardinal Richelieus gravstaty, samt skulpturer i Sorbonnekyrkan, i Tuilleri och i Louvren,

41

Antoine Coysevox/1640-1720/, samt den störste av franska barockklassicister inom

skulpturen - Pierre Puget/1620-1694/, känd främst för sina förnämliga porträttbyster och

religiösa samt mytologiska skulpturer, bl a. Milo från Kroton. /bild ex.35&36/

Claude Perrault – Louvrens östfasad (1667 – 1670)

Pierre Puget – Milo från Kroton (1671 – 1683)

Den engelska arkitekturen dominerades helt av Inigo Jones/1573-1652/, som försökte

överföra den italienska renässans arkitekturen, av Palladios snitt, på engelsk grund. Ett

exempel på ett sådant försök var Jones' Banqueting House vid White Hall i London.

Under andra hälften av 1600-talet dominerades den engelska arkitekturscenen av

barockklassicisten sir Christopher Wren/1632-1723/, som fick huvudansvaret för

Londons återuppbyggnad efter den stora branden 1666. Hans viktigaste verk blev St. Pauls

katedralen i London(1664-1726)./bild ex.37/

42

Christopher Wren – St. Pauls Cathedral – London (1675 – 1710)

En annan framstående engelsk arkitekt, som först påverkades av gotiken och italienska

barocken, för att sedan företräda den palladianska klassicismen, var sir John

Vanbrugh/1664-1726/ Hans främsta verk var Blenheim Palace.

I Skandinavien var det främst invandrade arkitekter, som fick förtroendet att genomföra

de största byggnadsprojekten.

Bland de största av dessa invandrare var Nicodemus Tessin d.ä./1615-1681/, arkitekten

bakom bl a. Drottningholmsslott och Skokloster, samt hans son Nicodemus Tessin

d.y./1654-1728/, som byggde bl a. Stockholmsslott och Överståthållarpalatset i

Stockholm, samt Trefaldighetskyrkan i Karlskrona. /bild ex.38 & 41/

43

Nicodemus Tessin d.y. – Överståtthållarpalatset – i Stockholm

Danmarks främsta barockmonument är alla belägna i centrala Köpenhamn bl a.:

Charlottenborgsslott och Vor Frelsers Kirke, samt Lamoureauxs ryttarstaty av Kristian V,

på Kongens Nytorv(1688).

David Kraft – Porträtt av Carl-Gustaf Armefeldt i karolingisk uniform

44

Nicodemus Tessin d-ä. - Drottningholm

45