Bibltcums småskrifter nr 7

De fem Moseböckerna- en översikt

Seth Erlandsson

STIFTELSEN BIBLICUMUPPSALA

© Stiftelsen Biblicum

INNEHAT L

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5Benämning, innehåll och plan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7Moseböckernas ursprung och ålde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8Mose (1526—1406 f. Kr.) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10Moseböckernas historiska karaktä . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

GENESIS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19Genesis' uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19Kronologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20Något om Teras följdhistoria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21Post-Mosaicum? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22

EXODUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23Kap. 1—15:21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24Kap. 15:22—40:38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24

LEVITICUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26Ett konungarike av präster, kap. l—17 . . . . . . . . . . . . . . . 27Föreskrifter för ett heligt folk, kap. 18—27 . . . . . . . . . . . . 28

NUMERI . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31Förberedelser för Israels uppbrott från Sinai, 1:1—10:10 31Ökenvandringen i dess tre stadier från Sinai till Pisga.

10:11—21:35 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32Vad som hände på Moabs hedar samt de där givna lagarna,

kap. 22—36 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

DEUTERONOMIUM . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35Första talet: l :6—4:40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36Andra talet, kap. 5—26 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36Avslutande tal, kap. 27—30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39Slutet på Mose liv och verk, kap. 31—34 . . . . . . . . . . . . 40

Exkurs: NÄR ÄGDE UTTAGET UR EGYPTEN RUM? 42

Inledning

Gamla testamentets heliga Skrifter innehåller den gudomligafrälsningsuppenbarelse, som förbereder återlösningen genomKristus av det från Gud avfallna människosläktet.

Man kan indela den gammaltestamentliga uppenbarelsen i trestadier:a) tiden för förberedelsen av det gammaltestamentliga Israel,

en teokratisk nationb) tiden för dess grundande genom Mosec) tiden för dess fortsatta historia och undervisning genom

profeterna.Under samtliga tre stadier har Gud uppenbarat sig och sin

frälsning för människosläktet i handlingar och i ord.Grundandet av den teokratiska nationen Israel förbereddes

genom kallelsen av Abraham och utkorelsen av honom till fol-kets stamfader. Med Abraham ville Gud upprätta sitt nådesför-bund till salighet för alla jordens släkter (Gen. 12:1—3). Detförsta stadiet av frälsningshistorien sträcker sig fram till börjanav uppfyllelsen av det ofta upprepade löftet till fäderna om attde skulle bli ett stort folk, Israels tolv stammar i Egypten.

Det andra stadiet börjar med kallelsen av Mose, Israels rädd-ning ur träldomen i Egypten och grundandet av det gammaltes-tamentliga gudsriket genom förbundet vid Sinai. Riket fick ennormerande konstitution, en riksförfattning (Herrens "rätter").I denna riksförfattning, som ligger till grund för Guds hushåll-ning i gamla förbundet, kommer de eviga sanningarna och detsanna andliga gudsrikets väsen till uttryck i jordisk form ochi yttre nationella institutioner. De yttre formerna och inrätt-ningarna är skuggbilder av andliga sanningar. Bestämmelserna

i detta rike förebildar och förbereder den fulla gudsuppenba-relsen i Nya testamentet och det nytestamentliga Israel (se vi-dare S. Erlandsson, Guds folk Israel och grunden för dessexistens, Biblicums småskrifter nr l, Uppsala 1974). Dess in-stitutioner och ordningar har en övervägande lagisk karaktär föratt därigenom skapa en djup och sann kunskap om såväl män-niskans synd som Guds helighet och väcka ett levande behov avåterlösning från synd och död och behov av saligheten i Gudsfrid. Gamla förbundets lag och ordning lade inte bara en radfordringar på folkets hjärta utan predikade också om Guds nådoch försoning, ur vilken kraft flyter till att vandra i rättfärdig-het inför Gud. En helgedom hade grundats mitt bland folket ochden var uppfylld av Guds nådesnärvaro. Där fanns ett offer-altare, till vilket Israel kunde träda fram för att genom offer-blodet mottaga försoning för sina synder och fröjda sig övernådesgemenskapen med sin Gud.

Det tredje stadiet i den gammaltestamentliga frälsningshisto-rien omfattar tiden från Mose död (c. 1406 f. Kr.) till ut-slocknandet av profetian efter den babyloniska exilen (Malakic. 430 f. Kr.). Under denna långa tidrymd uppenbarade sigGud som sitt rikes Förbundsgud, Frälsare och Konung på ettutomordentligt sätt. Han beskyddade sitt folk när det vände sigtill honom i sin nöd. När de avföll från honom, straffade handem, men när de åter vände sig till honom och sökte hans hjälp,hjälpte han dem mot hotande världsmakter. Han uppväckte strid-bara hjältar och gjorde många allmaktsunder. Han sände pro-feter, som han utrustade med sin Andes kraft. De förehöll folketGuds lag och vittnesbörd, förkunnade det avfälliga släktet do-men och profeterade för de förkrossade och slagna om den mes-sianska frälsningen. När det var nödvändigt bestyrktes profe-tens gudomliga sändning genom under. Sedan de tio stammar-na brutit sig loss från Davids hus (931 f. Kr.), avföll folketmer och mer från Herren och den gammaltestamentliga yttregudsstaten gick med allt raskare steg mot sin undergång. Dåförökade Gud antalet profeter för att genom Ordet bereda vägenför den fulla uppenbarelsen av sin frälsning i och med grun-

dandet av det nya förbundet, det nytestamentliga Israel undergudamänniskan Immanuel, Jungfruns Son, Herren Kristus.

Så går under gamla förbundets hushållning Guds handlingarhand i hand med hans uppenbarelse i Ordet. Liksom gamla för-bundets uppenbarelse kan indelas i tre stadier, så kan ocksåurkunderna för denna uppenbarelse, Gamla testamentets heligaskrifter, indelas i tre skriftgrupper: Tora "lagen" (= Moseböc-kerna), Nebiim "profeterna" och Ketubim "skrifterna". Dessatre delar motsvarar dock inte de tre stadierna i den gammaltesta-mentliga uppenbarelsen.

Benämning, innehåll och plan för de fem MoseböckernaDe fem Moseböckerna kallas ofta för Pentateuken utifrån derasgrekiska benämning ha pentäteuchos (= femrullen). I GT:shebreiska text möter vi beteckningen s ef är hat-tora "lagboken"eller "läroboken" (Deut. 31:26, Jos. 1:8 etc.) eller helt korthat-tora "lagen, läran" (på grekiska ho nåmos) (Neh. 8:2, 7,13 etc.). Ordet torä kommer av den kausativa verbformen hord"undervisa' lära" och betyder alltså "undervisning, lära, lag".Tora är alltså undervisningens bok, som Herren har givit folketgenom Mose. Därför kan den också benämnas torat JHWH"Herrens undervisning" (2 Krön. 17:9; 34:14, Neh. 9:3) ochtorat Moshä "Mose undervisning" (Jos. 8:31, 2 Kon. 14:6,Neh. 8:1) eller sefär Moshä "Moses bok" (2 Krön. 25:4; 35:12,Esra 6:18, Neh. 13:1). Dess innehåll utgöres av gudomliguppenbarelse i handlingar och ord, och förvisso den grundläg-gande uppenbarelsen, genom vilken Herren har utkorat Israeltill sitt egendomsfolk och givit det dess livsordning (nömos),dess teokratiska riksförfattning.

Detta femdelade verk utgör ett enhetligt, planmässigt ordnatoch i sig avslutat helt, som börjar med världsskapelsen och slu-tar med Mose död, gamla förbundets medlare. Med skapelsenav himmelen och jorden har grunden och marken för den gu-domliga uppenbarelsen beretts. Den av Gud skapade världenär skådeplatsen för frälsningshistorien, platsen för Guds rikei dess jordiska och timliga form. Allt vad som berättas i förstaboken om människosläktets urhistoria (Gen. l—11) och Israels

förhistoria (Gen. 12—50) står i direkt eller indirekt förhållan-de till det gudsrike (Israel), vars grundande beskrivs i de öv-riga böckerna. I andra boken berättas om dess upprättande vidSinai, i tredje boken om dess andliga ordningar, i fjärde bokenom dess organisation och ökenvandring. Femte boken sam-manfattar och upprepar hela Guds verk och innehåller förma-ningar, historia och laggivning, som läggs på folkets hjärta införbesittningstagandet av Kanaan för att skapa en rätt förbunds-trohet och hålla tron vid liv. Härmed hade den gammaltesta-mentliga nådeshushållningen upprättats och "Lagbokens" uppen-barelse slutar med laggivarens hädanfärd.

Indelningen av verket i fem böcker gav sig naturligt utifråninnehåll och plan. De tre mellersta böckerna innehåller historienom det gammaltestamentliga gudsrikets grundande, den förstaboken dess förhistoria och den femte dess befästande. Dennafemdelning är alltså inte ett verk av en senare redaktör utaningår som en omistlig del i Moseböckernas hela kompositionoch uppläggning och bör betraktas som ursprunglig. Den mel-lersta boken, den tredje, är klart avskild från den andra genomLev. 1:1 och från den fjärde genom slutformeln i Lev. 27:34.

Moseböckernas ursprung och ålderMose femdelade lagbok intar första rummet i kanon, inte baratill följd av dess grundläggande betydelse och normativa inne-håll, utan också därför att den är den äldsta skriften i kanonoch grundläggande för hela den gammaltestamentliga litteratu-ren. All eftermosaisk historieskrivning, profetia och poesi i Is-rael har Mose lagbok (lärobok) som sin urkälla och förebild.I de följande historiska böckerna i GT föreligger ingen vidare-utveckling och förändring av de lagar som givits av Mose. Be-rättelserna om vad som hände på Josias tid (2 Kon. 22 och 2Krön. 34) och på Esras och Nehemjas tid visar vilken giltighetoch auktoritet Mose lag hade. Den stod oföränderligt fast. Fast-än man på många sätt mycket snart kom att bryta mot Guds lag(lära); var ändå torans föreskrifter avgörande för inrättandetav gudstjänsten. Under domartidens oroliga och oordnade tid("var och en gjorde vad honom behagade", Dom. 21:25) in-

rättade man likväl gudstjänsten vid Silo med levitiska prästeri enlighet med Mose lag och de fromma vallfärdade till de år-liga högtiderna vid Guds hus för att tillbedja och offra införHerren (Dom. 18:31) ( j f r Jos. 18:1, l Sam. 1:1—4:4). Vidinförandet av konungadömet (l Sam. 8—10) förfar man helti enlighet med kungalagen i Deut. 17:14 ff. Av konungarnaDavid och Salomo blir prästtjänsten och gudstjänsten reorgani-serad efter Mose lag. Konung Josafat ser till att folket blirundervisat i Mose lag och att domstolsväsendet förbättras efterMose föreskrifter (2 Krön. 17:7 ff, 19:4 f f ) . Av konung His-kia och konung Josia blir inte bara, så som redan tidigare underkonung Åsa (l Kon. 15:12 f, 2 Krön. 15:8 f f ) , avgudakultenavskaffad, den som deras företrädare hade infört, utan guds-tjänsten till Herren blir återinförd och påskfesten blir firad i en-lighet med lagens föreskrifter under deltagande av hela folket(2 Krön. 29—31, 2 Kon. 23 och 2 Krön. 34—35). Till ochmed i de tio stammarnas rike, som hade avfallit från Davidskonungadöme, ägde Mose lag från början giltighet. Även senarekom Mose lag att äga giltighet inte bara för de borgerliga rätts-förhållandena utan också för de frommas liv, fastän JerobeamI infört en lagstridig gudstjänst. Dessutom innehåller alla dehistoriska böckerna en rad anspelningar på och citat från Moselagbok.

Också profeterna utgår ifrån Mose undervisning. De före-håller sina landsmän lärans bud och förbud och dömer folketefter lagen som rättesnöre. Lärans hotelser lyftes fram, likasådess löften som ytterligare förklaras och fylles med ytterligarekonkret innehåll. I synnerhet hotelserna och löftena i Lev. 26och Deut. 28 aktualiseras ofta.

Slutligen har vi den under David och Salomo blomstrandepoesin, som också har sin rot i uppenbarelsen genom Mose.Psalmernas beskrivningar av troslivets olika skiften avtecknar sigmot lagens lära och i Ordspråksboken återspeglas lagens ord i vadsom sägs om det borgerliga livet. Också i Jobs bok och i HögaVisan ser vi spår av lagen och t. o. m. i Predikaren blir lagenanbefalld som summan av den rätta levnadsvisheten (Pred.12:13).

Också Moseböckernas språk och sakliga innehåll röjer dettaverks mosaiska ursprung. Ett närmare studium av de s. k. efter-mosaiska ställena visar, att inga sådana förekommer. Allt vadden moderna bibelkritiken framfört om sena inslag i Moseböc-kerna grundar sig på missförstånd och feltolkningar, eller påokunnighet om den semitiska historieskrivningens egenart ellerpå naturalistiska förutsättningar, ett aprioriskt förnekande avden gudomliga uppenbarelsens övernaturliga karaktär, dess un-der och förutsägelser.

Mose och Moseböckerna röjer en mycket exakt kännedom omEgypten, dess seder och bruk: att män bar korgar på huvudet(Gen. 40:16), att man lät raka sig (41:14), att man spåddei bägare (44:5), att man balsamerade döda och lade dem i kistor(50:2, 3, 26), kistor av papyrusrör, bestrukna med jordbeck ochtjära (Ex. 2:3), förbudet för tidelag (Ex. 22:19, Lev. 18:23;20:15 f ) och andra onaturliga laster, som var mycket vanligai Egypten, notisen att Hebron byggdes sju år före Soan i Egyp-ten (Num. 13:23), omnämnandet av i Egypten vanliga och älska-de grönsaker (Num. 11:5), omnämnandet av den egyptiska be-vattningsmetoden (Deut. lT:10f) , hänsyftningen på det egyp-tiska prygelstraffet (Deut. 25:2 f ) etc.

Moseböckerna skiljer sig från GT i övrigt genom språketsålderdomliga karaktär. Mose lagbok brukar ord, ordformer ochtalesätt, som senare försvinner ur det levande språket och sominte förekommer mer eller som först av exiliska och efterexiliskaskriftställare återupptas från Moseböckerna.

Exempel: hu och naar brukas om både mask. och fem. (se-nare ht och naaya för fem.), demonstrativpron. lyder hael (se-nare haellä), inf.constr. av tertie Åe-verben saknar det avslutan-de -t, plur. för verben i 3. pers. har i regel -un, inte bara i im-perf. utan också då och då i perf., som senare försvagats till -u.Också en hel rad av ord förekommer endast i Moseböckerna.

Mose (l 526—1406 f. Kr.)Redan i de mellersta böckerna berättas om att Mose uppteck-nade enskilda lagar och händelser. Sedan amalekiterna besegratsfår Mose följande befallning av Gud: Teckna upp detta till en

10

åminnelse i boken (d. v. s. i en bok som bestämts för uppteck-nande av Herrens gärningar i Israel) (Ex. 17:14, hebr. ketobzot zikkaron bassefär "uppteckna detta till åminnelse i boken").Enligt Ex. 24:3 f skrev Mose förbundsorden (Ex. 20:2—17)och Israels "rätter" (kap. 21—23) i förbundsboken och lästedem för folket. Senare läser vi i Ex. 34:27 om Guds befallningtill Mose att teckna upp lagarna för det förnyade sinaiförbun-det, vilket han också utan tvivel gjort. Slutligen skrev han en-ligt Num. 33:2 på gudomlig befallning upp "deras uppbrotts-orter, alltefter som de ändrade lägerplats".

Dessa angivelser innehåller förvisso inget direkt vittnesbördom att Mose skrivit hela tora. Men utifrån det faktum att för-bundet vid Sinai slöts på grundval av en skriftlig urkund överförbundslagarna och förbundsrätterna, följer med stor säkerhetatt Mose tecknade ned alla lagar, som folket hade fått från Gudtill oföränderligt rättesnöre. Och ur den omständigheten attGud befallde Mose att uppteckna dessa båda historiska begiven-heter kan vi utan tvivel dra den slutsatsen att Gud ville att allaviktigare händelser skulle bevaras skriftligt för folket, så att dekunde begrunda Guds förbundstrohet mot sitt folk och självabli grundade i trohet mot sin Gud.

Att Mose har känt till denna gudomliga avsikt och inte baraupptecknat alla lagarna utan överhuvud vad Gud gjorde i ochmed Israel, eller med andra ord att han skrivit hela "lagboken"och före sin död överlämnat den åt sitt folk till bevarande ochefterföljelse, det sägs med tydliga ord i slutet av lagboken, iDeut. 31:9 och 24. Sedan han hållit sitt sista tal till folket ochinsatt Josua till att leda folket in i det utlovade landet, skrev hanenligt Deut. 31:9 "denna lag" (hattara hazzot) och överlämnadeden åt prästerna och de äldste med befallningen att de vartsjunde år vid lövhyddohögtiden skulle föreläsa den för folket,då det kommer för att träda fram inför Herrens ansikte. I v.24 ff heter det: "Då nu Mose hade fullständigt tecknat uppdenna lags ord i en bok (hebr. wajhi kekallot Moshä liktobät-debri hattora-hazzot al-sefär ad tummam "ända tills de varkompletta"), bjöd han leviterna, som bar Herrens förbundsark,och sade: 'Tag denna lagbok och lägg den vid sidan av Herrens,

11

eder Guds, förbundsark så att den ligger där till ett vittne motdig

I Deut. 17:18 f föreligger den förordningen att när konungen"har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han hämta dennalag från de levitiska prästerna och ta en avskrift därav åt sigi en bok. Och den skall han ha hos sig och läsa i den i alla sinalivsdagar, för att han skall lära sig att frukta Herren, sin Gud,så att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och görefter dem." I Deut. 28:58, 61; 29:20, 21; 30:10 förekommeruttryck som "alla denna lags ord, som är skrivna i denna bok","denna lagbok", "all den förbannelse, som är uppskriven i den-na bok", "alla de förbannelser som är fästa vid det förbund somär uppskrivet i denna lagbok", "hans bud och stadgar, det somär skrivet i denna lagbok". Dessa ställen blir begripliga endastunder den förutsättningen att Mose alltifrån uppenbarelsen vidSinai var sysselsatt med avfattandet av "lagboken" och avsågatt före sin död överlämna den i fullständigt skick till folket,eftersom han vid den tidpunkt, då han gav dessa förordningaroch talade dessa ord ännu inte hade boken färdig. Av Deut.31:9 och 24 framgår att Mose först sedan han slutat sina tal tillfolket kort före sin död gjorde lagboken färdig, d. v. s. hantorde ha ordnat och redigerat allt som han redan tidigare tecknatupp (l—4 Mos) och så tillfogat som sitt verks femte del de av-slutande talen i Moabs land.

Giltigheten av de många vittnesbörden i Deut. om "Mose lag-bok" bör man inte bara inskränka till den femte boken. Moselagbok innefattar alla de fem böckerna eller hela verket. Mankan ej på exegetiska grunder hävda att uttrycket hattara hazzot"denna lag, denna undervisning" varje gång det förekommeri Deut. 1:5—31:24 endast syftar på Deuteronomium och attdenna bok nedtecknats före de fyra första böckerna, som dengrundar sig på. Inte heller kan man visa att förordningen förkonungen att göra en avskrift av lagen och förordningen attföreläsa lagen vid lövhyddohögtiden endast avser Deuterono-mium. Jcccphus känner inte till en sådan inskränkning utan ta-lar i Ant. IV, 8, 12 om föreläsandet av lagen i sin helhet (grek.ho archiereus . . . anaginasketa tous nomous pasi), och rabbiner-

12

na förstår hattara hazzot (Deut. 31:9 och 24) om hela lagenoch har endast delade meningar om huruvida Mose nedtecknathela verket på en gång efter sitt sista tal eller om han successivtefter de olika händelserna skrivit ned det och fulländat det helamed Deut., som tillfogats de redan förhandenvarande fyra böc-kerna.

Man brukar invända att Mose omöjligen kan ha skrivit omsin egen död och begravning (Deut. 34). Men för en profetkan det inte ha varit omöjligt. Emellertid synes Josua, som underhela ökenvandringen biträdde Mose, ha svarat för verkets av-slutning. Det heter ju i Deut. 31:24 att "då nu Mose fullstän-digt tecknat upp denna lags ord i en bok ända till dess slut",överlämnade han lagboken åt leviterna. Uppgifterna om vadMose sade och vad som hände honom efter detta överlämnande(kap. 31—34) hörde på ett naturligt sätt samman med Moselivsverk och torde därför ha tillfogats lagboken av Josua. Idessa kapitel om slutet på Mose livsverk berättas också om hurJosua insätts i ämbetet som folkets ledare och Guds profet föratt föra verket vidare. Även om Mose var unik som profet (Deut.34:10—12), uppenbarade sig Herren också för Josua och hanfick, liksom Mose, delge folket Guds uppenbarelse och upp-teckna de viktigaste händelserna fram till sin död (Jos. 24:26).

Moseböckernas historiska karaktärHuruvida man erkänner den historiska sanningen i de berättel-ser som föreligger i Moseböckerna är i hög grad beroende avom man erkänner verkligheten av Guds övernaturliga frälsnings-uppenbarelse. Den inom modern teologi vitt utbredda naturalis-men, som söker förklara Gamla testamentets ideologi som ettuttryck för vad människor tidigare tänkt och trott, som en pro-dukt av mänsklig reflektion, måste med nödvändighet på för-hand förvisa allt det i Moseböckerna som berättar om Gudsövernaturliga uppenbarelser och gärningar till den uppdiktadesagans och mytens område och måste aprioriskt förneka undrenshistoriska sanning och verklighet. En sådan naturalism, som ut-går ifrån att det som övergår det naturliga och saknar inom-världslig kausalitet ej kan vara historiskt, har avhänt sig möj-

13

ligheten att lära känna sanningen, att förstå Bibeln och dess in-nehåll. Vi som är intresserade av att försöka tränga in i Bibelnsvärld, att förstå Bibeln såsom den föreligger, kan omöjligentänka bort dess egna uppgifter, det som är grundläggande förhela dess innehåll. Vi måste studera Bibeln på dess egna villkor,om vi är intresserade av vad Bibelns böcker menar vara sant ochhistoriskt verkligt. Först därefter kan andra tänkesätt och en na-turalism, som bygger på andra utgångspunkter, konfronteras medBibelns uppgifter. För man in för Bibeln främmande utgångs-punkter vid det grundläggande studiet av Bibeln, blir resultateten förvanskning av Bibelns egna uppgifter. Den prövning avMoseböckernas historiska karaktär som man tror därmed harägt rum har i verkligheten aldrig kommit till stånd. Ett under-kännande på förhand av vissa uppgifter är något helt annat änen prövning av vissa uppgifters historiska halt.

För en människa med kristen övertygelse är det givetvis heltuteslutet att utgå ifrån den förutsättningen, att det som hon ärövertygad om är sant, verkligt eller möjligt, inte är sant, verkligteller möjligt. När likväl många teologer i vår tid accepterar ensådan utgångspunkt, visar det att de tillåtit naturalismen attomforma deras kristna tro. Det övernaturliga har förpassats bortfrån denna världens händelser och deras orsakssammanhang.

Moseböckerna berättar om en rad naturunder, om sådana hän-delser, som har sin direkta orsak i det övernaturliga, i Gudsdirekta ingripande i vår värld. När Gud planterar sitt nåderikei Israel, är det inte mekaniska och inomvärldsliga orsaker som ärgrunden för denna plantering. De under som därvid sker fram-ställes som verkliga, historiska händelser mitt i vår värld ochinför människors ögon. Det är ögonvittnen som har omvittnatvad som skett. Alla berättelserna om vad som hände på Mosetid, berättelserna om hans kallelse, ja, från hans födelse tillhans död, vilar på trovärdiga ögonvittnens berättelser.

Vad beträffar lagarna i Moseböckerna, så gäller om de allraflesta av dem att t. o. m. motståndarna till den bibliska uppen-barelsen (jag menar folket i öknen som till större delen stodemot sanningen) måste erkänna dessa lagar som härrörande frånMose. Mose tid är alltså ingen dunkel, mytisk, förhistorisk tid.

14

Vad som hände under denna tid skulle kunna förvanskas, endastom händelserna inte omvittnats av en rad ögonvittnen och omberättelserna om vad som hände inte nedtecknats förrän långt,långt efter händelserna i fråga.

Den äldre liberalteologin utgick från att man på Mose tidvar främmande för skrivkonsten och att därför Moseböckernasmånga uppgifter om att Mose kontinuerligt upptecknade de vik-tigaste händelserna var falska. Först långt efter Mose tid, me-nade man, gjordes flera försök att på ett naivt och ohistorisktsätt berätta Israels tidigaste historia (Jahvisten, Elohisten etc.).Idag har denna utgångspunkt för liberalteologin visat sig varafelaktig. Det ligger inget ohistoriskt i att Mose själv skrev. Påhans tid var skrivkonsten väl känd och t. o. m. det enklare al-fabetiska skrivsättet hade kommit i bruk.

De historiska berättelserna i Moseböckerna bär inga spår avomändringar i sagans riktning eller av mytiska utbroderingar.De motsägelser som många senare kritiker påstått föreligger itexten är endast inläsningar i texten av kritikerna själva. Ensund exeges av ifrågavarande partier finner sådana motsägelsersom skenbara eller konstruerade utan verklig grund i textensjälv. Påstådda dubletter är i själva verket händelser med vissalikheter som inträffat vid olika tillfällen. Man har t. ex. pekatpå två dubletter, som har med händelser under Mose tid attgöra, berättelsen om bespisningen med vaktlar och berättelsenom hur man fick vatten ur klippan. Hur förhåller det sig meddetta?

Den första berättelsen om bespisning med vaktlar föreliggeri Ex. 16. Händelsen ägde rum i öknen Sin före ankomsten tillSinai i andra månaden av det första ökenåret. Den andra berät-telsen om bespisning med vaktlar har vi i Num. 11. Denna hän-delse ägde rum efter avtagandet från Sinai i andra månadeni det andra ökenåret vid "lystnadsgravarna" och blev för folkettill en svår dom. De av folket som hade gripits av lystnad be-grovs där. Det är alltså fråga om två olika händelser, inte endublett av samma händelse. På samma sätt är det fråga om tvåolika händelser, när det kom vatten ur klippan. Den första be-rättelsen återfinns i Ex. 17. Denna händelse ägde rum i första

15

ökenåret före ankomsten till Sinai vid en plats som sedan kalla-des Massa u-Meriba. Den andra berättelsen föreligger i Num.20. Denna händelse ägde rum i Kadesh under fyrtionde öken-året och vid detta tillfälle försyndade sig Mose och Aron, så attde inte kunde få gå in i Kanaan.

När det gäller Genesis' historiska innehåll tycks det förhållasig annorlunda. Om Genesis har komponerats av Mose, så före-ligger mellan patriarkernas tid och Mose tid en tidsrymd på 400—500 år. Berättelserna om patriarkerna skulle alltså av en histo-riker kunna bedömas som mera osäkra. Men av denna möjlighetföljer ej att dessa berättelser måste vara historiskt osäkra. Vadbeträffar berättelserna om urhistorien och patriarktiden, så be-gränsar sig det bevarade materialet till få, enkla och klara be-rättelser samt släkttavlor. De sistnämnda klarlägger på det allranyktraste vis utvecklingsgången från de första människorna påjorden samt folkens härstamning. Dessa texter har en så äktahistorisk prägel, att varje historisk forskning om folkens upprin-nelse och härstamning bekräftar textens hållbarhet. Detta gällerockså om patriarktidens berättelser. 'Ingenting förekommer i des-sa berättelser, som kan hänföras till mytens värld, om man bort-ser från själva gudsuppenbärelsen. Avståndet till hedniska my-ter och dikter om stamfäders och heroers liv och verksamhetär enormt.

Från Abrahams och Isaks liv berättas förvisso om ett bortfö-rande av deras fruar tre gånger (Gen. 12:14 ff, 20:1 ff och26:7 f f ) . Är det fråga om tre olika utbroderingar utifrån enenda händelse, så som modern bibelkritik påstår? En fördomsfriundersökning av dessa texter ger vid handen, att de närmareomständigheterna vid de tre tillfällena klart vittnar om faktiskahändelser vid tre olika tillfällen, inte om ett mångfaldigande aven enda episods tilldragelser.

I Genesis finner vi hur Gud i sin ledning av människosläktetalltifrån skapelsen och i synnerhet i sin ledning av de tre pa-triarkerna genom uppenbarelse förbereder det förbund, som hanupprättar med folket vid Sinai. Berättelserna om dessa förbe-redelser är fria från ohistoriska överarbetningar med inslag frånMosetidens förhållanden och inrättningar. Livet under patriark-

16

tiden får framträda i dess egenart utan anakronistiska omarbet-ningar. Allt detta ger läsaren intrycket av en trogen återgivningav vad som faktiskt har förekommit.

Det som föreligger i Genesis framträder därför med anspråkpå historisk trovärdighet, även om innehållet till större delenskulle ha traderats endast muntligt från släkte till släkte. Trade-ringen måste ha skett inom patriarkernas familjer, dessa somefter Guds löfte visste sig vara utkorade av Gud. I berättel-serna om patriarkerna förelåg de fakta som deras uppdrag ochutkorelse grundade sig på. Patriarkfamiljerna var också en slutenenhet, som inte fick släppa in främmande inflytelser, och deraslevnadsålder var hög. Man vakade säkert sorgfälligt över attberättelserna hölls intakta. De var ju av grundläggande bety-delse för deras existens, för deras gudsförhållande, för derasenhet, för deras historia. Många berättelser i Genesis kan haupptecknats mycket tidigt, d. v. s. förelegat för Mose som skrift-liga dokument.

Det som skiljer Bibelns skapelseberättelse från utombibliskakosmogonier och geogonier talar för att bakom Aloseböckernaligger en enastående uppenbarelse, en Gud som velat uppen-bara för människorna sanningen, det som annars skulle ha för-blivit okänt för dem. Moseböckerna, Herrens lärobok (tora),kan inte förklaras som en produkt av mänsklig reflektion. Varjeförsök i den riktningen har misslyckats. Dess innehåll kan inteförstås, om man bortser ifrån Gud och hans övernaturliga in-gripande i vår värld.

Moseböckernas egna uppgifter får oss att tro att Mose påGuds uppdrag har svarat för det enhetliga verk, som Pentateukenutgör. Han kan förvisso ha biträtts av sina medhjälpare, Aronoch de levitiska prästerna, och inte minst av hans ständige föl-jeslagare och efterträdare Josua. När det gäller komponerandetav Genesis, kan Mose till en del ha använt sig av redan förelig-gande skrivna dokument ( j f r Astrucs teorier).

I den följande översikten över Moseböckernas uppbyggnadoch innehåll lämnar vi de bibelkritiska källsöndringsteoriernadärhän. En närmare vederläggning av dessa teorier får anstå tillett större arbete om Moseböckerna. Tills vidare hänvisar vi till

17

följande vederläggningar: S. R. Kulling, Zur Datierung der'Genesis-P-Stiicke (Verlag J. H. Kok N. V. Kampen, 1964);K. A. Kitchen, Pentateuchal Criticism and Interpretation (TSF,39 Bedford Square, London, 1966); M. H. Segal, The Penta-teuch, Its Composition and its Authorship (The Magnes Press,The Hebrew University, Jerusalem, 1967); O. T. Allis, TheFive Books of Moses (The Presbyterian and Re formed Pub-lishing Co., Nutley, N. J., 1974); A. H. Finn, The Unity of thePentateuch (Marshall Brothers, Ltd., London and Edinburgh,3 uppl. 1928).

18

GENESIS, 50 kap.

I den hebreiska grundtexten börjar Första Mosebok med ordetBereshtt (= I begynnelsen). Därför benämns hela l Mos.Bereshit av judarna. Benämningen Genesis (Begynnelsen) kom-mer från den grekiska översättningen av GT (= LXX). I codexAlexandrinus av LXX möter vi överskriften Genesis Kösmou.

Genesis börjar med skapelsen av himmelen och jorden ochslutar med patriarkerna Jakobs och Josefs död. Den ger oss kun-skap inte bara om världens och mänsklighetens begynnelse ochförsta historia, utan också om Guds första frälsningsåtgärderför att grunda sitt rike. I Guds skapade värld står människansom skapelsens krona, rättfärdig och helig, skapad "i Guds bild"eller till Guds avbild (se nyöversättning och kommentar i Bib-licum nr 6/76, s. 165 ff och nr 7/76, s. 200 f f ) . Hon lever pådenna jord i Guds paradis, i Edens ljuvliga trädgård. Men honavfaller från Gud sedan ormen har förfört henne och drar där-med över sig och hela skapelsen död och fördärv. Människansförlossning från döden och förbannelsen sker slutgiltigt först1 och med de nya himlarna och den nya jorden (Jes. 66:22,2 Petr. 3:13, Upp. 21:1). Genom synden har människan fjär-mat sig från Gud, men Gud har i sin gudomliga barmhärtighetinte skilt sig från människan och från sin skapelse. Han har intebara förkunnat straffet och domen över synden utan också för-lossningen, räddningen därifrån. Om och om igen uppenbararhan sig för människorna för att dra dem från fördärvets avvä-gar och föra dem in på frälsningens väg.

Genesis' uppbyggnadInledning: skapelseberättelsen, 1:1—2:3

Tema: Den tidigaste historien om Guds frälsande verk förmänsklighetenDel I: Guds handlande med hela mänskligheten

1. Himmelens och jordens följdhistoria, 2:4—4:26

19

2. Adams följdhistoria, 5:1—6:83. Noas följdhistoria, 6:9—9:294. Noas söners följdhistoria, 10:1—11:95. Sems följdhistoria, 11:10—11:26

Del II: Guds handlande med patriarkerna6. Teras följdhistoria, 11:27—25:117. Ismaels följdhistoria, 25:12—188. Isaks följdhistoria, 25:19—35:299. Esaus följdhistoria, 36:1—37:1

10. Jakobs följdhistoria, 37:2—50:26

Den första delen med dess fem följdhistorier omfattar 2:4—11:26. Här berättas hur Guds frälsande handlande riktades motmänskligheten i dess helhet:a. människosläktet som det existerade som Adams avkomlingar

före flodenb. människosläktets följdhistoria genom Noas söner efter flo-

denDen andra delen med dess fem följdhistorier omfattar 11:27

—50:26. Dessa följdhistorier berättar om Guds frälsande hand-lande sådant det kommer till uttryck i hans fostran av de trepatriarkerna och i utkorelsen av ett speciellt gammaltestament-ligt gudsfolk.

Kronologi

Sems följdhistoria, 11:10—11:26, omfattar endast 17 verseroch anger för oss förfäderna till Frälsaren från Sem fram tillTera, fadern till Abram, Nahor och Haran. Dessa namn åter-finns också i genealogin i Luk. 3:34 b—36. Vi kan inte fast-slå att genealogin är komplett, att alla led är nämnda, eftersomandra genealogier i Bibeln inte förtecknar alla led. Avgörandesynes ha varit att härstamningslinjen blir angiven. I Matt. 1:8är tre konungar överhoppade. Det står: "Joram födde Uzzia".Det betyder inte att Joram var Uzzias far utan att Uzzia här-stammar från Joram. I själva verket är Joram Uzzias farfarsfarsfar. Om inga led överhoppats skulle det ha stått: "Joram avlade

20

Ahasja, som avlade Joas, som avlade Amasja, som avlade Uzzia."Observera också att i Luk. 3:36 föreligger namnet Kainam, sominte finns nämnt i Gen. 11. Enligt Gen. 11:12 f avlade Arpak-sad Sela. Enligt Luk. 3:36 avlade Arpaksad Kainam, som avladeSela. Sålunda kan vi inte fastställa en kronologi på grundvalav släkttavlan i Gen. 11.

När det gäller patriarkerna kan vi räkna fram följande årtal,om vi utgår ifrån Salomos regeringstid (971—931) och attuttåget ur Egypten skedde 480 år före Salomos fjärde regeringsår(l Kon. 6:1), d. v. s. c. 966 f. Kr.:Abraham levde i 175 år,'2766—1991.

Han kom till Kanaan 2091, bevittnade Sodoms undergång2067, fick den utlovade sonen Isak med Sara 2066.Isak levde i 180 år, 2066—1886.

Han fann sin hustru Rebecka 2026 (Gen. 24).Jakob levde i 147 år, 2006—1859-

När han var 77 år flydde han till Haran, 1929, när han var97 år kom han tillbaka till Kanaan, 1909, och då var Josef 6 år.När Jakob (Israel) var 130 år, 7876, drog han ned //'// Egypten.Då var Josef 39 år. 430 år senare ("just på den dag, då de 430åren hade gått till ända", Ex. 12:41) drog Israels barn ut urEgypten.Josef levde i 110 år, 1915—1805.

Han såldes till Egypten 1898, 17 år gammal. Han blev upp-höjd av farao 1885, 30 år gammal. De sju ymniga åren i Egyp-ten inföll 1885—1878, de sju hungeråren 1878—1871.

Något om Teras följdhistoria, 11:27—25:11

Huvudtemat är här Abrahams liv. Abraham kallades från sittland och fick ett trefaldigt löfte. Med avseende på de tre löftenablev han svårt prövad:

1. Löftet om ett land: 12:7, 13:15, 17, 15:7, 18, 17:2, 24:7,28:4, 14.Prövningen:a. Abraham var en främling i landet, 12:10, 17:8, 20:1, 21:23,

24, 23:4.

21

b. Landet var ockuperat av andra, 12:6, 13:7, 15:18—21.c. Han drevs två gånger bort därifrån genom hungersnöd,

12:10 ff, 20:1 ff.d. Hans avkomlingar skulle bli främlingar i ett främmande

land,e. Landet invaderades av kungar fjärran ifrån, 14:1 ff.f. Abraham måste köpa en begravningsplats, 23:1 ff.

2. Löftet om en talrik avkomma: 12:2, 13:15, 15:5, 17:2, 4,16, 18:18, 22:17, 26:4, 28:4, 32:12.Prövningen:11:30, 15:2, 3, 16:1, 17:17, 22:12.

3. Löftet om att bli en välsignelse för alla folk: 12:3, 18:18,22:18.Prövningen:a. Två gånger är Abraham anledningen till problem, Kap. 12

och 20.b. Abraham och Löt måste separera, 13:5 f f.c. Utländska kungar strider mot honom, kap. 14.d. Han måste protestera mot Abimelek, 21:22 ff.

Post-Mosaicum?

I Gen. 12:6 b och 13:7 b möter uttrycket: "Och på den tidenbodde kanaaneerna där i landet" resp. "Tillika bodde på den ti-den kanaaneerna och perisseerna där i landet". Man har menatatt uttrycket "på den tiden", hebr. az, anger att dessa ord ned-skrivits i en tid då kanaaneerna inte längre fanns i Palestina.Men denna mening vill endast understryka storheten i Gudslöfte. Landet hade utlovats åt Abraham, men närvaron av ka-naaneerna gjorde att detta löfte syntes otroligt. Trots kanaaneer-nas närvaro när löftet gavs och Abraham tog landet i besittning,så trodde Abraham. Fastän kanaaneerna bodde i landet viddenna tid (hebr. az), lovade Gud att ge landet åt Abrahamssäd. I Gen. 13:7 b är poängen den, att det inte fanns rum förbåde Abrahams och Lots boskap, ty landet hyste vid denna tidockså andra folk.

22

EXODUS, 40 kap.

Judarna kallar denna bok ive'elld shemot eller endast shemotefter inledningsorden. LXX kallar den efter dess centrala temaför Exodos (ordet föreligger i Ex. 19:1) och Vulgata har nam-net Exodus.

Denna bok berättar om början av uppfyllelsen av de gudom-liga löften, som givits till patriarkerna, om befrielsen från träl-domen i Egypten av Israels söners släkt, som nu vuxit till etttalrikt folk, och hur detta folk antogs till att bli Guds egen-domsfolk vid Sinai. Boken omfattar en tidrymd på 360 år, fråntiden för Josefs död år 18 05, varmed också Genesis slutade, tillupprättandet av förbundstältet eller uppenbarelsetältet, i börjanav det andra året efter uttåget ur Egypten, 1445 (Ex. 40). Stör-re delen av boken, kap. 3—40, behandlar de två sista åren,1446—45. De 430 åren i Egypten skildras sålunda ytterst litet.Under denna tid utvecklades den invandrade familjen underGuds välsignelse och beskydd till ett stort folk. Kap. l och 2berättar i korthet om folkets tillväxt och hur någon gång efterJosefs död (kanske i och med hyksos' välde omkring 1720) "enny konung över Egypten" uppstod, "en som icke visste av Jo-sef" (Ex. 1:8) och att i och med denne konungs tillträde israeli-terna blev trålar i Egypten. Vidare berättas om Mose födelse(1526), hur det kom sig att Mose blev utbildad vid hovet ochhur han sedan blev landsflyktig i 40 år (1486—1446). Moselevnadstid kan beräknas till 1526—1406. Han blev 120 år.

Först mot slutet av de 430 åren tar förverkligandet av Gudsfrälsningsrådslut sin början i och med kallelsen av Alose, kap. 3.Med Mose som medlare grundades en teokratisk nation vid Si-nai. Israel befriades ur träldomen i Egypten och som ett frånmänniskoträldom befriat folk antogs det av Gud, hela jordensHerre, till hans egendomsfolk. Dessa båda stora händelser medvittgående världshistoriska och frälsningshistoriska följder utgörkärnan i Exodus.

23

Dell: kap. 1—15:21

1) Förberedelsen av Guds frälsningsverk: Israels förökande tillett stort folk och dess träldom i Egypten (kap. 1), den ut-korade befriarens födelse och uppfostran (kap. 2).

2) Mose kallelse och utrustande till befriare och ledare av Is-rael (kap. 3—4).

3) Mose sändning till farao (kap. 5—7:7).4) Mose förhandlande med farao om Israels befrielse genom

ord och gärningar, under och tecken (kap. 7:8—kap. 11).5) Israels vigning till Herrens förbundsfolk genom instiftandet

av påsken och Israels uttåg ur Egypten, frisläppandet verkatav att Herren dödade alla Egyptens förstfödda (kap. 12—13:16).

6) Tåget från Succot till Röda Havet (kap. 13:17—14:4).7) Israels övergång över Röda Havet, egyptiernas undergång

mitt i havet och Israels triumfsång med anledning av sinförlossning (kap. 14:5—15:21).

Del II: kap. 15:22—40:38

1) Israels vandring från Röda Havet till Guds berg (15:22—17:7).

2) Hedningarnas hållning gentemot Israel, sådan den kom tilluttryck genom Amaleks fiendskap och midjanitern Jetrosvänliga tillmöteskommande (17:8—kap. 18).

3) Upprättandet av förbundet vid Sinai genom Israels utkorelsetill Herrens egendomsfolk, genom utfärdandet av grundlagenoch grundordningen för den israelitiska gudsstaten och dethögtidliga förbundsslutandet (kap. 19—24:11).

4) Den gudomliga befallningen om upprättandet av en boningåt Herren mitt ibland hans folk (24:12—kap. 31).

5) Berättelsen om israeliternas förbundsbrott och förnyelsen avförbundet (kap. 32—35:3).

6) Byggandet av tabernaklet (Guds boning) samt tillverkandetav de heliga tillbehören för gudstjänsten (35:4—kap. 39).

7) Tabernaklet sättes upp och helgas (kap. 40).

I och med invigningen av tabernaklet (kap. 40) var det för-bund upprättat, som Herren hade slutit med patriarken Abraham(Gen. 15). När molnskyn övertäckte det färdigställda taber-naklet och Herrens härlighet uppfyllde det hade nationen Israelupphöjts till Herrens kyrka och församling och i och med taber-naklet hade detta gudsrike tagit konkret gestalt i Israel, ty Herrensjälv bodde nu mitt ibland sitt folk i det allraheligaste.

25

3) Renhetslagar, kap. 11—15Redan på Noas tid skiljer man mellan rena och orena djur.

Här klargöres närmare vad som skall betraktas som rent ochorent:

Rena och orena djur, med kolofon i 11:46—47, kap. 11Barnaföderskors rening, kap. 12Spetälska, med kolofon i 14:54—57, kap. 13—14Flytning, med kolofon i 15:32—33, kap. 15

4) Försoningsdagen, kap. 16Redan i 2 Mos. 30:10 anspelas på en Försoningsdag en gång

om året:Överblick, v. l—10Arons syndoffer, v. 11—14Folkets syndoffer, v. 15—19Asaselbocken, v. 20—22Slutceremoni, v. 23—28Folkets högtidlighållande av Försoningsdagen, v. 29—31Fullgörandet genom översteprästen, v. 32—34

5) Om användningen av blod, kap. 17Detta kapitel avslutar verkningsfullt lagarna om offren, där

blodet spelar en sådan avgörande roll. Många vill föra kap. 17till det följande kap. 18—26, den s. k. "helighetslagen", menkap. 17 saknar den för helighetslagen typiska terminologin.

Föreskriften i 17:3 f f förutsätter ökentidens lägerliv och ärendast genomförbar under denna tid. Efter intagandet av Ka-naan ändras denna stadga så att inte all slakt räknas som ettoffrande. Endast de föreskrivna offren måste föras till helgedo-men, 5 Mos. 12:10—16, 20—28.

Del II: Föreskrifter för ett heligt folk, kap. 18—27

1) Gudsfolkets separation från hedningar och hedniska bruk,kap. 18—20

Förbud, kap. 18Ni skall vara heliga, 19:1—18

28

Mina stadgar skall ni hålla, 19:19—37Straffbestämmelser, kap. 20

Observera att perfektformen i 18:25 är profetiskt eller lo-giskt perfektum ( j f r par.stället i 20:22—24).2) Rätta präster och rätta offer, kap. 21—22

Ren och helig, 21:1—15Utan lyte, 21:16—24Om ätandet av de heliga gåvorna, 22:1—16Offrets beskaffenhet, 22:17—33

3) Festkalender, kap. 23Fyra tal till israeliterna: v. l—8, 9—22, 23—32, 33—44.Efter lövhyddohögtidens sju festdagar följer en helig sam-

mankomst på den åttonde dagen, 23:36 b; 4 Mos. 29:35. Självalövhyddohögtiden omfattar endast sju dagar, då folket skallglädja sig inför Guds ansikte, Lev. 23:36 a, 39, 40, 41, 42 ( j f rockså minskningen av offerdjurens tal i 4 Mos. 29:12 f f ) . 5Mos. 16:15 motsäger sålunda inte Lev. 23.4) Den dagliga gudstjänsten, kap. 24

Den gyllene ljusstaken, v. l—4Skådebröden, v. 5—9Hädaren, v. 10—14Straffet för hädelse och vedergällningens lag, v. 15—23

V. 10—14 och 15—23 står i sakligt samband med det före-gående på så sätt, att hädelse och missbruk av Guds namn ärmotsatsen till ett rätt dagligt anropande av Guds namn. Ljus-staken och skådebrödsbordet stod i det heliga. Där stod ocksårökelsealtaret, som vittnade om den dagliga bönen till Gud.5) Sabbatsår och jubelår, kap. 25

I 2 Mos. 23:10 f anspelas på sabbatsåret. Här ges närmareregler för ett heligt folks sabbatsår och jubelår.6) Välsignelse och förbannelse, kap. 26

Guds grundfordringar, v. l—2Guds välsignelse, v. 3—13Guds förbannelse, v. 14—39

29

Israels syndabekännelse och Guds förbarmande, v. 40—45Kolofon, v. 46

7) Hur värdet skall bestämmas vid löfteslösen och tionde, kap.27.

Människor, v. l—8Boskap, v. 9—13Hus, v. 14—15Ett stycke åker, v. 16—25Det förstfödda, v. 26—27Det tillspillogivna, v. 28—29Tionde, v. 30—33Kolofon: "Dessa är de bud, som Herren på Sinai berg gavIsraels barn genom Mose", v. 34.

NUMERI, 36 kap.

Denna bok benämnes av judarna antingen wajdabber "Och hantalade" efter inledningsordet eller bammidbar "i öknen". LXXbrukar benämningen Arithmoi och Vulgata Numeri (eng. Num-bers). Den omspänner tiden 1445—1406, från andra månadeni andra året till tionde månaden i 40: e året efter uttåget ur Egyp-ten. Dock griper 7:1 tillbaka på dagen för uppenbarelsetältetsinvigning den 1/1 i andra året (Ex. 40:17) och 9:1—5 berättarom påsken den 14/1 i det andra året. Också 9:15 griper tillbakapå dagen då uppenbarelsetältet sattes upp.

Sedan de andliga livsordningarna hade fastställts i Leviticus'lagar skulle Israel anträda sin färd mot det utlovade landet. Fär-den från Gösen till Sinai hade varit en förberedelse för det ut-valda folkets upptagande i ett förbund med Gud. Färden frånSinai till Kanaan blev en förberedelse för besittningstagandet avdet utlovade landet — som en teokratisk nation bunden till ettbestämt geografiskt område. Under ökenvandringen fick Israelerfara sin Guds trogna omsorg om sitt folk och nåderika hjälpi all nöd och fara. Man fick erfara hur allvarligt det är att för-akta den helige Gudens ord och hur viktigt det är att i allt för-trösta på Herren, att först av allt sätta Guds rike och hans rätt-färdighet. Gud gav dem också ytterligare lagar, lagar för Israelsom en nation och gudsstat vid sidan av andra nationer och sta-ter.

Del I: Förberedelser för Israels uppbrott från Sinai, 1:1 —10:10

1) Mönstringen och grupperingen av de tolv stammarna runtderas Guds helgedom (kap. l—2), och förordningen att le-viterna i stället för folkets förstfödda skall tjänstgöra vid hel-gedomen (kap. 3—4).

31

2) Den inre eller andliga ordningen av folket som Herrens för-samling genom lagar om lägrets renhet, orättrådighet, vär-nande av äktenskaplig trohet, uppfyllande av nasirlöftet ochden prästerliga välsignelsen (kap. 5—6).

3) Den sista tiden vid Sinai efter upprättandet av tabernaklet:stamhövdingarnas gåvor till helgedomen (kap. 7, obs. v. 89).Herrens ord om lamporna, om leviternas invigning (kap. 8)och om påskhögtiden (9:1—14, obs. v. 8—9).

4) Herrens tecken under ökenvandringen: Molnstoden (9:15—23), trumpeterna (10:1—10).

Del II: ökenvandringen i dess tre stadier från Sinai tillPisga, 10:11—21:35

1) Från Sinai öken till Parans öken (10:11—36). Olika för-syndelser med åtföljande straff under denna vandring: vidTabeera (11:1—3), vid Lystnadsgravarna (Kivrot-Mattaava)(11:4—35), Mirjams och Arons synd i Haserot (kap. 12).Folkets synd kulminerar i avfallet vid Kades i Parans öken;det mot Gud upproriska folket dömes till fyrtio års kring-irrande i öknen till dess att den generation som dragit ut urEgypten hade gått under (kap. 13—14).

2) Lagar givna under den 38-åriga ökenvandringen samt tvåexempel på avfall. Från tiden för Herrens dom över detavfälliga folket vid slutet av det andra året till församlingensåtersamlande i Kades vid början av det fyrtionde året berät-tas inte så mycket. Endast två exempel på avfall: en sabbats-brytares straff (15:32—36) och Koras hops uppror och straff(kap. 16). Detta föregås av lagar om hur folket skall offraoch handla i trohet mot Guds ord, när man kommit in i Ka-naans land (15:1—31), och mellan de båda exemplen påavfall från Gud föreligger ett stycke om åminnelsetecken påkläderna, "för att ni, när ni ser därpå, skall tänka på allaHerrens bud och göra efter dem" (15:37—41). Efter Koras,Datans och Abirams uppror mot Mose och Aron, stadfästesdet aronitiska prästadömet (kap. 17). I kap. 18 följer före-

32

skrifter för prästernas och leviternas åligganden och rättig-heter och i kap. 19 lagen om rening från dödsorenhet.

3) Israels vandring under det fyrtionde året från Kades till Ka-naans gräns: Från Kades till berget Hor vid gränsen tillEdoms land och Arons död (kap. 20). Strid med kanaaneeri Sydlandet, från berget Hor åt Röda Havet till för att kring-gå Edoms land, missnöje över denna omväg och straff ge-nom giftormar, ankomst till Pisga (21:1—20). Seger överamoriterkonungarna Sihon och Og och intagande av derasriken i Gilead och Basan (21:21—35).

Del III: Vad som hände på Moabs hedar samt de där givnatagarna, kap. 22—36

1) Moabiternas och midjaniternas försök att fördärva Israelsfolk, först genom Bileams förbannelser, som dock måste väl-signa Israel mot sin vilja (kap. 22—24), sedan genomMoabs döttrar, som inbjöd folket till sina gudars offermål-tider och sexualkult (kap. 25) .

2) Ny mönstring av Israels stammar (kap. 26), förordning omarvsbesittning åt döttrar (kap. 27:1—11) och Herrens för-ordnande av Josua till Mose efterträdare (27:12—23).

3) Lagar om dagliga offer, sabbatsoffer och högtidsoffer (kap.28—29), och vikten av att åt Herren givna löften hålles(kap. 30).

4) Seger över midjaniterna (kap. 31), fördelningen av det er-övrade transjordanska landet på Ruben, Gad och halva Ma-nasse (kap. 32) samt förteckningen över lägerplatserna (kap.33:1—49).

5) Förordningen om fördrivandet av kanaaneerna (33:50—56),Kanaans land såsom Israels arvedel, dess gränser och för-delningen på Israels stammar (kap. 34), leviternas städer,fristäderna och lagar angående dråpare (kap. 35) samt Her-rens bud angående Selofhads döttrar (kap. 36). Den sistaversen är en kolof on till kap. 2 5 f f. Liksom Lev. avslutas med

33

orden "Dessa är de bud, som Herren pä. Sinai berg gav Is-raels barn genom Mose" (27:34), så avslutas Num. medorden "Dessa är de bud och rätter som Herren genom Mosegav Israels barn på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Je-riko" (36:13).

34

DEUTERONOMIUM, 34 kap.

Denna bok börjar med de hebr. orden ellä haddebarim och kal-las därför helt kort i den hebreiska Bibeln för Debarim. Hel-lenistiska judar och flera rabbiner kom att bruka uttrycketMishne hattara, som återfinns i kap. 17:18 (på latin repetitiolegis, i KB 1917 "en avskrift av denna lag"). Ordagrant stårdet i Deut. 17:18: "Han skall skriva åt sig i en bok en kopiaav denna lag (mishne hattara hazzot) från den som är hos delevitiska prästerna." Genom att LXX felaktigt översatte dettauttryck med Deuteronomion (= den andra lagen), kom Vulg.att använda namnet Deuteronomium för 5 Mos., och så komdenna benämning in i den kristna kyrkan.

Syfte: Deuteronomium innehåller inte bara en summariskupprepning av de viktigaste lagarna och händelserna från detidigare böckerna. Deut. utgöres främst av förmanande predik-ningar, i vilka Mose förklarar och inskärper det väsentligasteinnehållet i förbundsuppenbarelsen och förbundslagarna. Vidareklarlägger Mose ytterligare de ordningar som gäller för guds-tjänsten, domsväsendet, staten och familjen, ordningar som ärgrundläggande för folkets välsignelse i Kanaans land. Det äralltså inte fråga om en ny eller andra laggivning. Deut. inne-håller, bortsett från kap. 31—34, Mose tal till folket, i vilkahan i enlighet med vad som står i l: 5 avser att framlägga läranför folket på ett tydligt sätt (hebr. be'er = "göra tydlig, förkla-ra"). Ordagrant står det i 1:5: "På andra sidan Jordan, i Moabsland, började Mose att tydligt framlägga denna lära, i det hansade." Upprepningarna av dekalogen (= Tio Guds bud) ochmånga andra lagar, som Gud genom Mose givit åt folket vidSinai och under ökenvandringen, har till syfte att tydliggöra ochinprägla hos hela folket innehållet i de givna förbundslagarna.Likaså har de lagbestämmelser, som endast föreligger i Deut.,inte till syfte att komplettera de redan givna lagarna utan attförklara och belysa vad de redan givna lagarna innebär i den nya

35

situation, som kommer att uppstå i och med besittningstagandetav Kanaans land.

Deuteronomiums huvuddel, kap. l—30, består av flera tal,som Mose enligt överskriften 1:1—4 höll för hela Israel den1/11 år 40 efter uttåget, d. v. s. 1406, i Moabs land. Därefterföljer kap. 31—34, som skildrar slutet på Mose liv och verk.Dessa kapitel avslutar hela det väldiga verk, som de fem Mose-böckerna utgör.

I. Första talet, 1:6—4:40

Detta tal förbereder den efterföljande utläggningen, förklaring-en och inskärpningen av lagen genom att Mose påminner om deviktigaste momenten under de gångna fyrtio åren i öknen underHerrens beskydd och nådiga ledning (1:6—3:29). Till dennatillbakablick knytes 'inträngande förmaningar att folket alltidskall hålla fast vid den givna uppenbarelsen, inte glömma Gudsord utan alltid i sitt hjärta säga amen till, att Herren allena ärGud i himmelen och på jorden, och hålla hans bud och rätter,så att de får länge leva och det går. dem väl i Kanaans land(4:1—40).

På detta tal följer 4:41—43, som innehåller uppgiften omatt Mose vid denna tid avskilde tre tillflyktsstäder i östjordan-landet för dem som utan vett och vilja dödat någon.

II. Andra talet, kap. 5—26Detta långa tal har en inledning, 4:44—49, där detta tal angessom "den lag, som Mose förelade Israels barn". Det andra taletkan indelas i en allmän och en speciell del.A. Den allmänna delen, kap. 5—11Här upprepar Mose de tio förbundsorden, som Herren taladefrån Sinai ur elden, liksom de åtföljande händelserna (kap. 5).Därefter förklarar Mose innehållet i de bada första buden, attHerren ensam är den sanne och absolute Guden som av folketkräver kärlek av allt hjärta och all själ, och som därför inte kantåla dyrkan av andra gudar (kap. 6). Därför skall israeliterna in-

36

te bara avstå från att ingå något förbund med kanaaneerna, närde intagit deras land, utan de måste också fullständigt utrotadem och förinta deras altaren och gudabilder. Ty Herren harav sin fria kärlek till fäderna (7:7—8) ut korat just dem till ettheligt folk. Han vill bevara dem i sitt nådesförbund och ge demrik välsignelse, om de iakttar hans bud (kap. 7). De skall ock-så, när de tagit landet i besittning och får njuta av landets goda,alltid komma ihåg hur Gud under ökenvandringen tuktade dem,sörjde för dem och räddade dem, så att de inte blir självsäkraoch högmodiga och glömmer alla de nådesgärningar som Her-ren bevisat dem (kap. 8). De skall alltid komma ihåg att detinte är deras rättfärdighet som är deras grundval och styrkautan endast och allenast Herrens barmhärtighet och förbunds-trohet. Det är endast Herrens förtjänst att de kan inta och be-sitta landet (kap. 9:1—10:11). De skall ivrigt söka att i sanngudsfruktan och kärlek tjäna Herren och uppfylla hans bud, såatt de får ärva den utlovade välsignelsen och inte hemfaller åtden förbannelse, som kommer att träffa överträdarna och av-gudatjänarna (10:12—11:32).

B. Den speciella delen, kap. 12—26

I denna del framlägger Mose tydligt för hela folket de vikti-gaste förbundslagarna, som det skall följa i arvedelslandet:

1) Föreskrifter för Israels förhallande till Herren, kap. 12—16:17

De skall bära fram offergåvor och fira offermåltider endastpå "den plats, som Herren, eder Gud utväljer inom någon avedra stammar" (12:5). Endast där Herren uppenbarar sitt namnfår ett altare byggas ( j f r Ex. 20:24). Observera att ingenstädesi Deut. nämns Jerusalem som den enda legitima orten för ettaltare. Det fanns också andra platser, t. ex. Silo ( j f r också upp-rättandet av altaret på berget Ebal, 27:5 f f ) . Kap. 12:10 ff klar-gör att offertjänsten grundar sig på Herrens verk för sitt folkoch skall vara en tacksägelsegudstjänst för att Herren har låtitfolket få bo i trygghet i arvedelslandet.

Lev. 17:1 ff lärde att alla slaktdjur måste föras till uppenba-

37

relsetältets ingång. Denna lag var tillämplig under ökentiden,då det var möjligt att praktisera den. I Deut. 12:15 f f sker endecentralisering (bibelkritikernas tal om en centralisering stäm-mer inte med det föreliggande materialet), i och med att folketskulle komma i en annan situation, när de tagit Kanaans landi besittning. Där skulle det inte bli möjligt för alla att kommatill uppenbarelsetältet eller templet och där låta slakta sina slakt-djur. "Du får, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom vil-ken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som Her-ren, din Gud, giver dig" (12:15). "Om den plats, som Herren,din Gud, utväljer till att där fästa sitt namn, ligger för avlägsetför dig, så må du, i enlighet med vad jag bjudit dig, slakta avde fäkreatur och av den småboskap som Herren har givit digoch äta därav hemma inom dina portar, så mycket dig lyster"(12:21).

Inför mötet med kanaaneerna i Kanaans land var risken storatt israeliterna skulle låta sig förföras. I kap. 13 klargör Moseatt alla som förför till avgudadyrkan måste utrotas, det gällerbåde profeter som uppträder med tecken och under och närablodsförvanter, ja, hela städer, om de avfallit till avgudadyrkan.Israeliterna måste också undvika kanaaneiska sorgebruk liksomoren mat (14:1—21). Genom att avskilja tionde av all avkast-ning skall de ha mat att ge åt leviten, likaså åt främlingen, denfaderlöse och änkan (14:22—29). I kap. 15 talar Mose om fri-året, om barmhärtigheten mot de fattiga, om frisläppande avslavar efter sex år, om hur man skall förfara med det förstföddaav fäkreaturen och småboskapen. Betydelsen av de tre årligafesterna och hur de skall firas inskärpes i kap. 16:1—17.

2) Lagar om den teokratiska statens organisation, 16:18—18:8

Om insättande av domare och tillsyningsmän (shoterim) ialla städer, det rättsliga förfarandet mot avgudatjänare och ill-gärningsmän i lägre och högre instans (16:18—17:13), kunga-valet i framtiden och kungens plikter (17:14—20), prästernasoch leviternas underhåll (18:1—8).

38

3) Förordningar om hur Israel som ett heligt ju*,*,la och alltid skaffa bort ifrån sig vad som är ont, 18:9—ka^.

Israel skall hålla sig fritt från "hedningarnas styggelser" (18.9—14) och lyssna till den sanne profeten (18:15—19). Denfalske profeten skall dö (18:20—22). Lagbestämmelser om in-rättandet av fristäder för sådana som dödat sin nästa utan vettoch vilja (19:1—13), om att inte flytta landområdesgränseroch om förebyggande av falska anklagelser från nästan (19:14—21), om krigföring med skonande av såväl de egna krigar-na som värnlösa fiender och deras städer (kap. 20), om so-nande av mord som begåtts av en okänd gärningsman (21:1—9),om mild behandling av kvinnlig krigsfånge som tas till hustru(21:10—14), om rätt utövning av den faderliga myndigheten(21:15—21), om begravning av en avrättad förbrytare (21:22—23). Förpliktelser till kärleksfull omsorg om nästans egen-dom och att inte överge Guds skapelseordning (22:1—11).Tofsarna i de fyra hörnen på överklädnaden skall vara en på-minnelse om Herrens bud (22:12, j fr Num. 15:3—40). Skildaföreskrifter om helgandet av det äkta ståndet (22:13—30) ochav den teokratiska församlingsgemenskapen (23:1—25), avhemlivet och det borgerliga livet i dess mångfaldiga förhållan-den (kap. 24—25).

4) Föreskrifter om hur Israel skall tacka Herren och bärafram förstlingsfrukt och tionde, sedan man tagit det utlovadelandet i besittning (26:1—15).

I 26:16—19 följer så en avslutande sammanfattning till helakap. 1—26.

III. Avslutande tal, kap. 27—30

Detta avsnitt visar tillbaka till kap. l—26 och inskärper om ochom igen hur hela Israels existens är beroende av Herren ochhans ord:

1) Mose och de äldste ger föreskrifter om hur "alla denna lags

39

ord" skall upptecknas på stora stenar efter övergången avJordan och resas på berget Ebal och att ett altare skall by-gas där för brännoffer och tackoffer (27:1—8).

2) Mose och de levitiska prästerna förmanar hela Israel tillhörsamhet mot Herrens ord (27:9—10).

3) Mose ger föreskrifter om hur folket skall välsignas och för-bannas från berget Gerizim och berget Ebal (27:11—13)och vilka förbannelser som leviterna skall uttala "inför varman i Israel" (27:14—26). Utifrån denna befallning för-kunnar nu Mose utförligt vilka välsignelser det för med sigom folket lyssnar till Herrens röst och vilka förbannelserdet för med sig, om de inte lyssnar därtill (kap. 28).

4) Till sist följer förbunds-förnyelsen, som består i att Moseän en gång på ett högtidligt sätt förehåller hela folkförsam-lingen allt som Herren har gjort för dem, och under hän-visning till välsignelserna och förbannelserna uppfordrar hanoch besvär han folket att inträda i Herrens förbund, det somhan idag sluter med dem, och av den förelagda välsignelsenoch förbannelsen, livet och döden, välja livet (kap. 29—30).

IV. Slutet på Mose liv och verk, kap. 31—34

Josua, som under hela ökenvandringen stått vid Mose sida ochsom vid denna tid insattes i sitt ämbete som folkets ledare ochsom förmedlare av Guds uppenbarelse, har förmodligen redigeratdenna avslutande del till Moseböckerna. Det som Josua uppteck-nade var lika mycket Guds ord som det som Mose upptecknat,vilket framgår av Jos. 24:26.

Innehåll:1) Josua förordnas att överta Mose ämbete och föra Israel in

i Kanaans land (31:1—23).2) Sedan lagboken skrivits färdig överlämnas den av Mose till

prästerna för att bevaras och föreläsas för folket vid denlövhyddohögtid som infaller under friåret vart sjunde år(31:24—27).

40

3 ) 1 kap. 32 föreligger den sång, som Herren uppenbarade förMose och Josua (31:19) och som Mose upptecknade (31:22) och föredrog inför Israels hela församling (31:30;32:44). Den inramas av 31:28—30 och 32:44—47, därMose framhåller den stora olycka som det innebär att avvikafrån Guds ord.

4) Herren kungör samma dag för Mose att han skall dö på ber-get Nebo, sedan han därifrån fått se in i Kanaans land(32:48—52).

5 ) 1 kap. 33 följer den välsignelse som Mose gav israeliternaföre sin död.

6) Berättelsen om Mose död (kap. 34).

Moseböckernas avslutningsord får också bilda avslutningen pådenna översikt av det första stycket i den bibliska kanon, Mosefemdelade lärobok: "I Israel uppstod inte mer någon profetsådan som Mose, med vilken Herren hade umgåtts ansikte motansikte — ingen, om man tänker på alla de tecken och undersom Herren hade sänt honom att göra i Egyptens land, medFarao och alla hans tjänare och med hela hans land, och omman tänker på all den väldiga kraft som Mose visade och påalla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde införhela Israel" (Deut. 34:10—12).

41

Exkurs:När ägde uttåget ur Egypten rum?

Få historiska frågor som hänför sig till Gamla testamentet har blivit så om-diskuterade som frågan om tiden för Israels barns uttåg ur Egypten. För inteså länge sedan dominerade den s. k. tidigare dateringen, d. v. s. att uttaget ägtrum på 1400-talet f. Kr. För närvarande är det den s. k. senare dateringensom mera allmänt läres ut, d. v. s. att uttåget ägde rum på 1200-talet f. Kr.

I det följande skall vi något låta olika argument komma till tals. Först ochfrämst intresserar oss de bibliska texternas egna data, sedan hur dessa dataförhåller sig till utombibliska vittnesbörd.

I. BIBLISKA VITTNESBORDA. l Kon. 6:1I l Kon. 6:1 ges en direkt tidsangivelse under hänvisning till uttåget ur Egyp-ten. Konung Salomo började -bygga templet i det 480: e året efter uttåget, ochdetta år var Salomos fjärde regeringsår, d. v. s. c:a 966 f. Kr. Genom attaddera 480 till 966 får vi sålunda fram datum för uttåget ur Egypten näm-ligen år 1446 f. Kr. . '

Om man vill försvara den senare dateringen av uttåget måste uppgifteni l Kon. 6 : l uppfattas på något annat sätt. Talet 480 får inte uppfattas bok-stavligt. Det kan i stället tänkas att det vill ange en period av 12 generationerä 40 år. 12X40 blir ju 480. Eftersom man för en generation kan reduceratalet 40 till 25 innebär 480 _år i själva verket 300 år och då får man l Kon.6:1 att harmoniera med den senare dateringen. En sådan reduktion bliremellertid godtycklig.

Ett annat försök att reducera talet 480 redogör K. A. Kitchen för (seAncient Orient and Old Testament, London 1966, s. 74). Han menar att 480år kan avse 480 regentär. Och eftersom vi då och då måste räkna med sam-regentskap blir summan av regentåren större än den faktiska tid som förflu-tit. Kitchen hämtar exempel på detta från egyptiska texter.

B. Jeftas påstående^ . 11:26 återges ett påstående av domaren Jefta, som innebär att Israel

på hans tid bebott transjordanien i 300 år. Jeftas tid kan med ledning av andrauppgifter i GT ganska säkert beräknas till c. 1100 f. Kr., d. v. s. precis 300år efter 1400, den tid då erövringen enligt den tidigare dateringen skall haägt rum. Det ställer sig mycket svårt att få Jeftas påstående att harmonieramed den senare dateringen. Det är också påfallande att de båda direkta tids-uppgifter som ges i GT med avseende på uttåget ur Egypten och erövringenav Kanaan, l Kon. 6:1 resp. Dom. 11:26, är i harmoni med varandra sålänge de uppfattas naturligt utan några specialtydningar.

C. Domartidens längdHur lång tid förgick från Josuas död fram till Samuels t id? En analys avGT:s samtliga uppgifter synes ge vid handen att den tiden var mycket längreän vad den senare dateringen kan ge utrymme åt. Efter uttåget ur Egypten

42

har vi först en tid på 40 år för ökenvandringen, därefter tiden för Josuasledarskap, kanske 20 år. Vidare omfattade Samuels ledarskap före Saul c.20 år. Det innebär att från tiden för uttåget fram till c. 1050, när Saul blevkonung, måste det finnas utrymme för 80 år plus domartiden. Ägde uttågetrum c. 1446 f. Kr. blir domartiden drygt 300 år lång (1446—1050 = 396—80 = 316). En datering av uttåget till 1200-talet erbjuder mindre än 150år för domartiden. Det är närmast omöjligt att pressa samman domartidentill 150 år, även om man måste räkna med att vissa domare utövade sitt äm-bete parallellt. Om man summerar alla tidsuppgifterna om domarna och läggerdärtill de tider av lugn som också infann sig under domartiden, får man to-talt 410 år, vilket är 94 år mer än de 316, som den tidigare dateringen med-ger. Men domarboken själv innehåller flera antydningar om samtidig domar-verksamhet. 316 år synes sålunda vara en sannolik .siffra för domartidenslängd och den harmonierar med såväl l Kon. 6:1 som Dom. 11:26.

D. Historiska sammanhangI 2 Mos. berättas att en ny farao, "som icke visste av Josef" (v. 8), gav orderom att hebréerna skulle förtryckas och som slavtjänst bygga åt farao "för-rådsstäder, Pitom och Raamses" (v. 11). Anhängarna av den senare date-ringen identifierar vanligtvis Rameses II (1304—1238) med både den faraosom gav denna order (några anger i stället Seti I, 1316—04) och uttågetsfarao. Om denna identifiering är riktig kan ordern om slavtjänst inte haföregått själva uttåget med någon längre tid, högst 30 år. Vanligtvis förläggsuttåget inte senare än c. 1275 f. Kr., bl. a. med tanke på att farao Merneptah(1238—28) på en segerstele uppger att han i ett fälttåg besegrat libyerna ochskilda folk i Kanaan, bl. a. Israel. Med tanke på tiden för ökenvandringenkan sålunda uttåget inte gärna förläggas senare än c. 1275 f. Kr.

Den bibliska berättelsen förutsätter emellertid att avsevärt längre tid än30 år förflutit från det att ordern om .byggandet av Pitom och Raamses ut-färdades fram till uttåget. I 2 Mos. l nämns ordern om byggandet av för-rådsstäderna i samband med den nye faraos införande av sin slavtjänstpolitik.Denna politik fick emellertid inte avsedd effekt (v. 12), varför ytterligaretvångsarbeten pålades hebréerna. Till följd av att hebréernas tillväxttakt lik-väl inte avtog utan bara ökade vidtogs ytterligare åtgärder av direkt natur.De hebreiska barnmorskorna fick order att se till att alla gossebarn dödades.Men barnmorskorna lydde inte denna order och folkmängden fortsatte attöka. "Då bjöd farao allt sitt folk och sade: 'Alla nyfödda gossebarn skolenI kasta i Nilfloden, men alla flickebarn mån I låta leva' " (v. 22). Därmedär vi framme vid tidpunkten för Mose födelse. Med hänsyn till de olika åt-gärder som farao vidtog mot hebréerna torde det ha förflutit en viss tid fråndet att ordern om byggandet av förrådsstäderna utfärdades fram till Mosefödelse. Men framför allt står det klart att det därefter förgick 80 år, innanuttåget blev av. Ty Mose var 80 år när han återkom till Egypten för att ledauttåget. Följaktligen måste den farao som gav order om att förrådsstädernaPitom och Raamses skulle byggas ha levt minst 80 år före uttåget, förmodligenmer än 100 år dessförinnan, och kan sålunda inte ha varit densamme somuttågets farao. Ansluter man sig till den senare dateringen kan man inte räknamed en så lång tid, eftersom ett avgörande argument för den senare date-ringen är att Rameses II var den farao, som gav order om byggandet av stadensom bär hans namn, Raamses (ang. Pitom och Raamses, se nedan).

Accepterar man den tidigare dateringen av uttåget blir uppgiften om enlängre tidrymd mellan begynnelsen av slavtjänsten och uttåget inget problem.Några identifierar den farao som började förtrycket av hebréerna med Ahmose(1584—60), den förste härskaren av den 18:e dynastin, som inledde en helt

43

ny politik och utdrev hyksos från Egypten. Andra har tänkt på den försteav hyksosregenterna o. 1730 f. Kr.

En annan fråga gäller vem den farao var som dog medan Mose ännu vari Midjan (2 Mos. 2:23—25). Omnämnandet av att "konungen i Egyptendog" avser tydligen att klargöra att den landsflyktige Mose nu har möjlighetatt återvända till Egypten. Enligt denna text är det sålunda uteslutet attuttågets farao är densamme som den som gav order om slavtjänst. När änuttåget har ägt rum, så bör en farao som regerat i nästan 40 år ha avlidit kortföre Mose återkomst till Egypten och uttåget. Är den tidigare dateringen rik-tig har en sådan död just ägt rum. Thutmosis III dog nämligen c. 1450 f. Kr.,alltså kort före uttåget 1446, och han hade regerat en lång tid. Först samre-gerade han med sin berömda styvmoder Hatshepsut (1504—1482), sedan en-sam i 32 år. Menar man att den senare dateringen är den riktiga, hår maningen farao med lång regeringstid och som dött strax före uttåget att hänvisatill. Seti I (1316—04), den närmaste företrädaren till Rameses II, regeradebara i 12 år. Dessutom innebär den senare dateringen att uttåget ägde rumlångt in på Rameses II:s regeringstid. Enligt Ex. 2 :23 kan inte uttågets faraoha regerat så länge vid tiden för uttåget.

Med hänsyn till l Kon. 6:1, Dom. 11:26, domartidens längd, 2 Mos. loch 2:23—25 måste vi konstatera att den tidigare dateringen av uttåget urEgypten är mest i harmoni med de bibliska uppgifterna. Låt oss nu se någotpå utombibliska vittnesbörd och deras förhållande till Bibelns uppgifter.

II. UTOMBIBLISKA VITTNESBÖRDDen datering man givit av uttåget ur Egypten, 1440-talet eller c. 1280, harpå ett avgörande vis påverkats av utombibliska vittnesbörd, och då i förstahand sådana som kan sättas i förbindelse med israeliternas erövring av Ka-naans land. Man har menat att arkeologin bör kunna fastslå, om denna eröv-ring ägt rum c. 1400 eller c. 1240, eftersom flera städer i Palestina skall haförstörts av Josuas trupper. Arkeologiska utgrävningar i Jeriko, Lakish, Debiroch Hazor har stått i centrum för intresset, liksom den bild man haft och harav förhållandena i Transjordanien på Mose tid. Vidare har vi att ta hänsyntill Amarnabrevens vittnesbörd och till vittnesbörd om förhållandena i Egyp-ten vid de olika tidpunkterna i fråga. Vi skall nu i tur och ordning lyssnatill dessa vittnesbörd.

A. JerikoVittnesbördet från Jeriko har länge varit av avgörande betydelse men är nu-mera synnerligen omtvistat. En entydig tolkning av de arkeologiska fynd somgjorts i det gamla Jeriko, det nuvarande Tel es-Sultan, har ej kunnat presen-teras. Låt oss se närmare vad saken gäller.

John Garstang ledde en arkeologisk expedition på Tel es-Sultan åren1930—36. Han kom därvid till det resultatet att Jeriko hade fallit för Josuac. 1400 (se John Garstang och J. B. E. Garstang, The Story of Jericho, 2uppl. London 1948, s. 125—30). Åren 1952—58 ledde Miss Kathleen Ke-nyon en annan utgrävning av samma plats, och hon kom till det resultatetatt staden föll mellan åren 1350 och 1325 (se Kathleen Kenyon, Digging upJericho, New York 1957, s. 262). Denna nya slutsats ledde till att mångaforskare kom att övergiva den tidigare dateringen för uttåget ur Egypten.Fastän hennes slutsats varken stämde med den tidigare eller den senare date-ringen, kom likväl den senare dateringen att vinna allt fler förespråkare.Miss Kenyon hade också upprepade gånger understrukit att det var mycket

44

svårt att dra säkra slutsatser om förhållandena i Jeriko och dess undergångtill följd av den kraftiga erosion, som staden utsatts för under den långa tidden legat i ruiner. Kenyon s resultat har också medfört att den slutsats Gar-stang dragit och de argument han fört fram för sin slutsats kommit i skym-undan. Låt oss därför närmare konfrontera Garstang och Kenyon med var-andra.

1. Gar stängs argumentDe skäl som Garstang framförde för sin datering av erövringen av Kanaankan sammanfattas i fyra punkter:

a) Både på själva teilen (ruinhögen) och i gravarna hade G. påträffat enstor mängd lerskärvor och skalbaggsformade egyptiska amuletter. De sistnämn-da hänförde sig till tiden från farao Thutmosis III (1504—1450) och framtill farao Amenhotep III (1414—1378).

b) Varken på teilen eller i gravarna påträffade han några föremål, somkunde dateras till Farao Eknatons tid (1378—67), Amenhotep Ill:s efterträ-dare. Ändå har man på andra platser i Palestina gjort rikliga fynd av före-mål, som är typiska för Eknatons tid.

c) Några få lerskärvor, som kunde dateras till "sen brons II" (c. 1400—1200), från och med Seti I (1316—04), påträffades i anslutning till en endabyggnad, den s. k. "mellersta byggnaden", vilken tycks ha stått ganska ensamnär den existerade.

d) I två gravar (nr 4 och 13) av de 43 som genomsöktes, påträffades någrafå lerskärvor av senare keramik, som kunde dateras till "sen brons II" och"tidig järn I" (c. 1200).

Garstang menade att punkt a) och b) tyder på att Jeriko förstördes någongång under Amenhotep III:s tid (1414—1378), eftersom egyptiska amu-letter hade påträffats, som härrörde från tiden fram till hans tid men intefrån tiden för hans efterföljare Eknaton. Lerskärvorna lät sig också bästdateras till 1400-talet. Det ringa antal lerskärvor, som han påträffade i denensamma "mellersta byggnaden" enligt p. c) trodde han vittnade om denmoabitiske kungen Eglons kortvariga ockupation av Jeriko enligt Dom. 3:12—14. Garstang menade att denna slutsats stöddes av det faktum att lik-nande lerskärvor saknades i gravarna. Följaktligen skulle de som bott i den"mellersta byggnaden" inte ha begravt sina döda på Jerikos gravplats, vilketär naturligt, om det var fråga om moabiter. Vad slutligen lerskärvorna enligtp. d) beträffar, drog han den slutsatsen att de härrörde från människor, somsenare i smärre grupper tillfälligt slog sig ner här. Som skäl härför strök hanunder att det rörde sig om få skärvor av främmande karaktär och att de på-träffades i endast två gravar och inte uppe på själva teilen.

2. Kenyons slutsatsera) Garstangs välkända "dubbelmur", som han trodde var den mur, som föllför Josua, var ingen dubbelmur alls utan två skilda murar från skilda tider,och båda mer än 500 år före Josuas tid.

b) Själva teilen har kraftigt eroderats och därigenom berövats på alla läm-ningar från en eventuell "sen brons"-bebyggelse (d. v. s. efter år 1500 f. Kr.)med undantag för höjden ovanför vattenkällan. Denna erosion kan förklarasav att teilen låg obebodd från Josuas erövring fram till Ahabs tid på 800-talet (se l Kon. 16:34 och Jos. 6:26).

c) De lerskärvor som Garstang påträffade, antingen på denna del av teileneller i gravarna, som han menade härrörde från tiden fram till AmenhotepIII c. 1400 f. Kr., är enligt Kenyon inte yngre än "mellan brons II", förmod-ligen c. 1550 f. Kr. Detta betyder att Kenyon förbinder det asklager som täc-ker dessa fynd, med en bränning av staden på 1500-talet och inte, som Gar-stang hävdat, med Josuas bränning av staden c. 1400.

45

d) De fåtaliga lerskärvor som Garstang påträffat i den "mellersta bygg-naden" ovanför källan (Kenyon fann ytterligare en skärva i ett närligganderum) och som han förknippade med moabiterna under Eglon, är enligt MissKenyon de enda kvarvarande spåren av den stad som Josua förstörde. Honmenar att den staden var ganska liten och förstördes c. 1325 f. Kr.

e) De lerskärvor som Garstang fann i de båda gravarna är enligt Kenyonfrån samma tid som de som påträffades i den "mellersta byggnaden".

3. VärderingMed både Garstangs och Kenyons fynd och slutsatser framför oss, är en vär-dering möjlig.

Miss Kenyons slutsatser enligt p. a) och b) är förmodligen riktiga. De fyndhon gjort med avseende på "dubbelmuren" övertygar om att Garstang pådenna punkt misstagit sig. "Dubbelmuren" spelar emellertid ingen roll i Gar-stangs argumentering för att staden brändes c. 1400. Miss Kenyon torde ocksåha rätt i att en hel del vittnesbörd från staden närmast före dess fall harspolats bort från teilen. Också Garstang nämner i förbigående att teilen ut-satts för erosion. Både Garstang och Kenyon har grundat sina slutsatser påmaterial som påträffats på höjden ovanför källan.

Vad Kenyons p. e) beträffar, står hennes tolkning mera i konflikt medden senare dateringen än med den tidigare. Garstang ansåg att dessa ler-skärvor, som påträffades i endast 2 av 43 gravar, härrörde från 1200-taletoch vittnade om sporadisk vistelse av mindre betydelse. Miss Kenyon bedöm-de dem som samtida med de skärvor Garstang funnit i den "mellersta bygg-naden" från senare delen av 1300-talet. Anhängarna av den senare dateringenföredrar att datera dem på samma sätt som Garstang, ty de betraktar dem somåtminstone ett visst stöd för förekomsten av en 1200-tals stad, som de trormåste vara den som Josua förstörde (se f. ex. W. F. Albright, The BiblicalPeriod from Abraham to Ezra, New York 1963, s. 100 n. 59, och i hans efter-följd K. A. Kitchen, som skriver: "Positiva vittnesbörd för att en bebyggelseexisterade på 1200-talet kommer från gravarna, vilka erbjuder mykensk kera-mik och imitationer av sådan", Ancient Orient and Old Testament, London1966, s. 63 n. 22) .

Går vi över till punkterna c) och d) finner vi avgörande skillnader mellanGarstang och Kenyon. Dessa båda punkter är avgörande för huruvida mandaterar Jerikos undergång genom brand till c. 1550 eller till c. 1400 f. Kr.

Vad först p. d) beträffar, kan man utan att vara orättvis, slå fast, att Gar-stangs förklaring mycket bättre stämmer med föreliggande vittnesbörd än Ke-nyons förklaring. Saken gäller ju de lerskärvor, som Garstang påträffat i ellernära den "mellersta byggnaden" ovanför källan. Både Garstang och Kenyondaterar dessa skärvor till senare delen av 1300-talet, men Miss Kenyon troratt de representerar den stad, som Josua förstörde, och som därför inte kanha varit en stad av den betydenhet som Josuaboken 6 vittnar om. Eftersomfynden vittnar om en begränsad bebyggelse och dessutom härrör från just dentid, då moabiterna enligt Dom. 3:12—14 nyttjade Jeriko (nämligen c. 1327—1309 enligt den bibliska kronologin), har Garstang förbundit dessa vittnes-börd med denna tidsbegränsade bebyggelse. Miss Kenyons skäl är endast attdetta är den enda bebyggelse som kan hänföras till en tid då Josua kan halevat, eftersom den tidigare bebyggelsen upphörde redan c. 1550 f. Kr. enligthenne.

Den direkt avgörande punkten är c), som avser de lerskärvor (320 bitar),som påträffats på såväl själva teilen ovanför källan som i gravarna. Garstangmenade att dessa fynd kan dateras till 1400-talet och fram till c. 1400 f. Kr.,medan Kenyon menar att de inte kan dateras senare än c. 1550 f. Kr. Dettjocka asklagret visar att den bebyggelse som dessa fynd vittnar om fick ett

46

plötsligt slut genom att staden brändes. Garstang tillskriver denna förstörelseJosua. Kenyon tillskriver den egyptierna, som hon tror kan ha härjat häri samband med att hyksosfolken utdrevs från Egypten i mitten av 1500-talet.

Hur är det möjligt att arkeologer av facket kan datera keramiken så olika?En förklaring är den, som vi skall ytterligare belysa längre fram, att arkeo-logerna alltjämt är ganska osäkra i bedömningen av keramiken från dennatid. När Garstang 1947 utgav sin bok om Jeriko i en andra upplaga, hadehan grundligt tagit del av utgrävningsresultaten från Megiddo och han hadehaft möjlighet att jämföra keramiken från Megiddo med fynden i Jeriko. Iförordet till andra upplagan hävdar han att denna jämförelse givit vid han-den att han inte kan övergiva sina tidigare slutsatser om Jerikos fall.

De fynd som tycks ha varit särskilt avgörande för Garstang är de tidigarenämnda skarabéerna, egyptiska amuletter med inskriptioner, som hänför demtill bestämda faraoner. De föreligger i en kontinuerlig tidsföljd, som slutarexakt med Amenhotep III (c. 1400). Med hänsyn till dessa amuletter anmär-ker endast Miss Kenyon att amuletter inte är säkra vittnesbörd för dateringen,ty de "är av det slaget som är benägna att bli släktklenoder" (Kenyon,Digging up Jericho, New York 1957, s. 260). Det kan nog vara riktigt, all-mänt sett, men i detta fall kan dessa "släktklenoder" sättas i en kontinuerligtidsföljd fram till just den tid, då erövringen enligt den tidigare dateringenbör ha ägt rum. Därefter upphör de. Detta sammanträffande kan svårligenbortförklaras.

Garstang fäster också stor uppmärksamhet vid den cypriotiska keramiken,som påträffades tillsammans med skarabéerna. Liknande cypriotisk keramikhar påträffats i Megiddo, flertalet i stratum VIII—VII, som kan dateras tilltiden 1479—1150 f. Kr. Miss Kenyon själv skriver: "Importerad cypriotiskkeramik är sällsynt under mellanbronstiden . . . Men under övergångstiden,som Megiddo stratum IX vittnar om, blev den vanligare, och under "senbrons" påträffas nästan lika mycket cypriotisk keramik som inhemsk" (Ar-chaelogy in the Holy Land, New York 1960, s. 200). Detta vittnar till för-mån för Garstangs uppfattning. Det är därför egendomligt att Kenyon, vadJeriko beträffar, placerat denna keramik till tiden före 1550 f. Kr.

I Jeriko saknas emellertid en särskild typ av keramik, som man har menatmarkerar övergången mellan mellanbronstiden och "sen brons" för hela lan-det. Kenyon har lagt avgörande vikt vid detta. Det gäller den tvåfärgade ke-ramik med röda och svarta geometriska linjer, som innesluter stiliseradefigurer av fiskar, fåglar och andra djur (se närmare C. Epstein, PalestinianBichrome Ware, Leiden 1966). Denna typ av keramik har påträffats i bådenorra och södra Palestina.

Emellertid föreligger starka skäl att betvivla att frånvaron av sådan keramikpå någon plats i landet, t. ex. i Jordandalen, utgör ett tillräckligt kriteriumför att platsen var obebodd under tiden närmast efter c. 1550 f. Kr. Ty defynd som hittills gjorts av denna keramik visar, att den hade ett ganska be-gränsat utbredningsområde under tiden c. 1575—1475 f. Kr. Fynden tyderpå att den utbrett sig från två huvudcentra, nämligen Megiddo i norr ochTell el- 'Ajjul nära kusten i söder. Från Megiddo har den nått Jisreelsslättenöster ut till Taanach och norrut till Hazor. Från Tell el-'Ajjul har den nåttmånga platser, men aldrig längre österut än där Juda bergsbygd tar sin bör-jan. Inga fynd av denna keramik har gjorts i centrala Palestina, inte helleri Jordandalen.

Dessa begränsningar ger anledning att betvivla att tvåfärgad keramik nå-gonsin nådde Jerikoområdet. Någon har framhållit att platserna i Palestinasbergsområde och i Jordandalen inte tillräckligt har utgrävts för att erbjudaett klart bevis för att denna keramik aldrig nådde dessa områden. Emellertidhar flera platser i dessa områden utgrävts lika grundligt som platser där

47

denna keramik påträffats, vilket får en att undra varför ingen enda platsi centrala Palestina och i Jordandalen visat sig innehålla den, om den verk-ligen har kommit till användning där. Den slutsatsen synes ligga närmast tillhands att denna ganska specifika keramik helt enkelt aldrig nådde de mindretillgängliga bergsområdena och den mera avlägsna Jordandalen. T. o. m. sta-den Bet-Shan, som ligger där vägarna från Jordandalen och Jisreelslätten korsarvarandra, har visat sig sakna egentlig tvåfärgad keramik, men den uppvisartillräckligt med keramik som ger vid handen att staden utan avbrott var be-bodd under den tid vi här behandlar.

B. Lakish, Debir och HazorEtt av de mera avgörande skälen för att många forskare har kommit att för-kasta en datering till c. 1400 f. Kr. för Jerikos fall och invandringen i Ka-naan är det, att man menat, att andra städer i Palestina, som Josua skall haerövrat, uppvisar ett raseringslager, som kan dateras till en tid, som harmo-nierar med den senare dateringen. Det är i huvudsak utgrävningsrapporternafrån städerna Lakish, Debir och Hazor som här har spelat in. Enligt Josua-boken erövrade Josua Lakish och Debir under sitt södra fälttåg (Jos. 10:32,39) och Hazor under sitt norra fälttåg (Jos. 11:10).

Miss Kathleen Kenyon har nyligen sökt sammanfatta vad vi kan veta omolika städer i Palestina för tiden 1570—1200 på basis av de utgrävningsrap-porter som nu föreligger. Hon rycker därvid i stor utsträckning undan grun-den för den senare dateringen och presenterar i stället flera vittnesbörd, somstöder den tidigare dateringen (se K. M. Kenyon, Palestine in the Time ofthe Eighteenth Dynasty. The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol.I & II, Cambridge 1971). Hon framhåller bl. a. att man måste indela fyndeni olika grupper av likartad keramik, som sedan kan ges en ungefärlig tids-bestämning. Keramik som hon hänför till grupp A menar hon inte vara senareän 1550 f. Kr. Keramik tillhörig grupp B kan inte vara senare än c. 1480.Keramik tillhörig grupp C omfattar tiden 1475/50—1400 och keramik tillhö-rig grupp D placerar hon till tiden 1350—20 etc.

Vad Lakish beträffar framhåller hon att "det föreligger ett mycket tydligtavbrott mellan grupp C och grupp D" (s. 6). Man har kunnat konstatera attdet s. k. tempel I var i bruk till c. 1400. En plakett med Amenhotep III:sbild påträffades nämligen i fyllningen mellan detta tempel och det därpåföljande. Staden har således förstörts c. 1400.

1. Förödelse i Palestina pä 1200-talet f. Kr.Lakish (som identifierats med Tell ed-Duweir) utgrävdes 1932—38 underledning av J. L. Starkey. Man påträffade bl. a. en krossad skål i ett asklager,som vittnade om förstöring genom eld. Skålen har allmänt förlagts till c. 1230f. Kr. och sålunda har en förstöring av Lakish genom eld daterats till sammatid. Dateringen är dock något oviss, eftersom en amulett från farao RamesesIII (1198—1166) också påträffats i detta asklager. Förstöringen kan sålundaha ägt rum först i början av 1100-talet (se O. Tuffnell, Lachish IV, TheBronze Age, 1957,. s. 97, och hennes artikel "Lakish" i D. W. Thomas, Ar-chaeology and the Old Testament Study, Oxford 1967, s. 302).

Debir (Kirjat-Sefer, Jos. 15:15) har identifierats med Tell Beit Mirsim,men denna identifiering är osäker. Bl. a. Martin Noth har ifrågasatt den (seJournal of the Palestine Oriental Society 15, 1935, s. 48). Tell Beit Mirsimutgrävdes 1926—32 under ledning av W. F. Albright och M. C. Kyle. Ettbränt lager, vittnande om förstöring genom eld, påträffades också här. Dethar daterats till c. 1230 f. Kr., eftersom det påträffades på den nivå, därmaterial av sen brons-typ upphörde (tiden "sen brons" upphör c. 1200 f. Kr.).

K. M. Kenyon ställer sig emellertid skeptisk till denna datering. Hon skri-

48

ver i The Cambridge Ancient History, Rev. ed. of Vol. I & II, 1971, s. 28:"Utgrävarna hävdade att 'staden C-2' varade ända till c. 1230 f. Kr. och för-stördes av de invaderande israeliterna. På grundval av komparativt material,som nu är tillgängligt, tycks emellertid keramiken ej ge stöd åt en så sendatering." Kenyon förbinder keramiken ifråga med tiden för grupp D och E(d. v. s. 1350—20 och 1325—1275).

Hazor har kunnat identifieras med Tell ed-Qeday norr om Galileiska sjön.Utgrävningarna där började 1955 under ledning av Yigael Yadin. Det är enmycket stor tell, som vittnar om att Hazor var den största staden i det gamlaPalestina. Utgrävningarna gav bl. a. vid handen att en våldsam förstöring ägtrum någon gång på 1200-talet. Yadin fann dock ingenting som tydde på enbrand i samband med denna förstöring. De som förespråkar den senare date-ringen för israeliternas uttåg ur Egypten har satt denna förstöring i förbin-delse med Josuas erövring.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Lakish har förstörts genom eldunder senare delen av 1200-talet eller under början av 1100-talet. Om TellBeit Mirsim är lika med Debir, har Debir förstörts genom eld, enligt Albrightc. 1230 f. Kr., enligt Kenyon c. 50 år tidigare. Hazor har drabbats av storförödelse någon gång på 1200-talet, dock ej genom eld. Några arkeologiskabevis för en samtidig förstöring av Lakish, Debir och Hazor c. 1230 f. Kr.föreligger inte.

Jämför vi nu arkeologins vittnesbörd om en förstöring i Palestina på 1200-talet med Bibelns vittnesbörd om Josuas invasion, finner vi bl. a. följande:Enligt Jos. 11:11 brändes Hazor av Josua. När Hazor förstördes på 1200-talet brändes inte staden. Däremot hävdar arkeologerna att Lakish och Debirbrändes, när de förstördes på 1200-talet (angående dateringen, se ovan), menBibeln säger ingenting om att dessa städer brändes av Josua. När Josua öde-lade städer genom brand, såsom Jeriko (Jos. 6:21) och Ai (Jos. 8:28),poängteras detta särskilt. I Jos. 11:13 framhålles att de städer som "lågo påsina höjder, ingen av dessa brände Israel, förutom Hazor, som Josua brände".Visserligen är det här främst tal om städerna i norra Palestina. Men det finnsingen anledning att tänka att denna praxis skilde sig från den som tillämpadesi södra Palestina. Både Lakish och Debir låg på höjder. Beträffande dessastäder heter det endast, att Josua intog (hebr. laqad) dem och slog dess in-vånare med svärdsegg.

2. Vad är orsaken till förödelsen i Palestina på 1200-talet f. Kr.?Om Josua intagit Palestina c. 1240 f. Kr., så som företrädarna för den senaredateringen förutsätter, borde de arkeologiska utgrävningarna i Jeriko, Lakish,Debir och Hazor vittna om, att Jeriko och Hazor bränts vid denna tid och attLakish och Debir härjats, förmodligen utan brand (angående Ai, se S. Er-landsson m. fl., Det står skrivet, 2 uppl. 1972, s. 47 f f . ) . Något sådant vitt-nesbörd har, som vi sett, arkeologin inte kunnat ge.

Vad kan då ha orsakat de bränder och den förödelse, som ägt rum i Pale-stina vid olika tidpunkter under 1200-talet och början av 1100-talet? Fleratänkbara svar kan ges. En orsak kan ha varit de krig, som under dessa år-hundraden ständigt pågick mellan städer i Palestina. En annan orsak kanfarao Mernephtah vara. Hans här drog fram i Palestina c. 1234 f. Kr. Återen annan, och kanske den sannolikaste orsaken till dessa bränder och härj-ningar, är invasionen av de s. k. "sjöfolken". Dessa krigiska grupper sveptened längs kusten och förödde en rad städer hela vägen mot Egypten. VidEgypten slogs de till slut tillbaka, en anfallsvåg av Mernephtah (1238—28)under hans femte regeringsår, en annan av Rameses III (c. 1198—66) frånhans femte till hans elfte regeringsår. Om dessa invandrande folkgrupperförödde en rad kuststäder, varför inte också Lakish, Debir och Hazor? Mar-

49

tin Noth förespråkade denna förklaring (The History of Israel, 2 upp!. Lon-don 1958, s. 82).

3. Förödelse i Palestina c. 1400 f. Kr.Hur förhåller sig arkeologins vittnesbörd till den tidigare dateringen av Josuasoch Israels invasion i Palestina, nämligen c. 1400 f. Kr.? Vi har redan på-talat att arkeologins vittnesbörd för tiden "sen brons" (1550—1200) är om-tvistade. Men mycket tyder på att Lakish har raserats c. 1400 f. Kr. (se Bib-licum 4/73, s. 211), likaså att Jeriko brändes vid samma tid (se Biblicum4/73, s. 208 f f . ) . Vad Hazor beträffar fann Yadin vittnesbörd om brandi stratum III, som han daterar till 1400-talet f. Kr. Han hävdar att den stad,som stratum III representerar, "effektivt förstördes av eld, sannolikt genomen av det egyptiska nya likets faraoner, Amenophis II (1450—24) eller meratroligt Tuthmosis III (1504—1450)" (The Biblical Archaeologist 20, 1957,s. 44). Att Yadin föreslår någon av dessa faraoner som orsak till brandenhänger samman med att för en sådan förstöring på 1400-talet endast dessatvå kan komma ifråga, om man bortser från Josua.

Miss Kenyon framhåller nu att det i Hazor förekommer en mycket påtag-lig lucka mellan keramik av grupp B-typ (fram till c. 1480 f. Kr.) och ke-ramik av grupp D-typ (1350—20 f. Kr.) (Palesine of the Eighteenth Dynasty,1971, s. 12 f . ) . Någon gång mellan 1480 och 1350 bör således Hazors under-gång genom eld ha ägt rum. Uppfattningen att Josua brände Hazor (Jos.11:11) c. 1400 f. Kr. är följaktligen inte oförenlig med arkeologins vittnes-börd.

C. AmarnabrevenI samband med frågan om tiden för Josuas erövring av Kanaan måste manockså ta Amarnabreven i beaktande. De första av dessa brev eller lertavlorpåträffades av en egyptisk bondkvinna år 1887 vid Tel el-Amarna, faraoEknatons huvudstad. Det totala antalet brev uppgår nu till 378, av vilkac. 300 är skrivna av kanaaneiska skrivare i Palestina, Fenicien och södra Sy-rien.

1. VittnesbördetTavlorna utgöres av brev, som skrivits mellan c. 1400 och 1367 f. Kr. tillAmenophis III :s (1417—1379) och Eknatons (1379—1362) egyptiska hov,mestadels av kanaaneiska stadskonungar. Breven uppenbarar kaotiska förhål-landen, revolter och motrevolter samt motstridiga anklagelser från dessakanaaneiska furstar. Av särskilt intresse är det vanliga omnämnandet av härj-ningar från folk som kallas chabiru. De kallas också apiru, särskilt i Ka-naan, och ofta användes idiogrammet SA.GAZ. Eftersom det f inns en möjliglikhet i namnet mellan chabiru och ibri "hebré", och eftersom de härjningarsom chabiru gjort är nära nog samtida med hebréernas erövring av Kanaan(enligt den tidigare dateringen), har det lett till att många identifieratchabiru med Josuas invasionsstyrkor.

På senare tid har emellertid en sådan identifiering blivit mindre attraktivmed tanke på textfynd som visar att chabiru nämns också i många andratexter, påträffade så långt bort som i Boghazköi, Mari, Nuzi och Babylon, ochsom kan dateras så långt tillbaka i tiden som till c. 2000 f. Kr. Ett närmarestudium av Amarnabreven visar också att breven talar om att chabiru ställertill med besvär inte bara i södra Palestina utan också i nordkanaaneiska stä-der, där Josua inte härjade. Vidare tycks termen chabiru inte vara en etniskterm. Den beskriver i stället ett socialt förhållande. Chabiru avser kring-flackande folk utan medborgarskap, t. o. m. banditer och rövare.

50

2. Försök till förklaringa) Också Josuas hebréer kunde betecknas som chabiru. Många anhängareav den tidigare dateringen menar fortfarande att Amarnabreven stöder derasuppfattning (t. ex. Merrill F. Unger, Archaeology and the Old Testament,Grand Rapids 1954, s. 124—125, 145—156). De identifierar de chabiru-element, som härjade i södra Kanaan med hebréerna. Andra chabiru-gtupper,på andra håll och vid andra tider, var uppenbarligen inte hebréer, men dechabiru-element, som härjade i södra Kanaan kan ha varit det. De ansattastadskonungarna i detta område kan ha betecknat Josuas styrkor som chabiru,eftersom de saknade hemland och försökte erövra Kanaans land. Till stödför denna uppfattning kan anföras det faktum, att de sydkanaaneiska amarna-breven skrivits främst från de städer, som sent erövrades av israeliterna, blanddem Megiddo, Gezer, Ashkelon och Acko, vilket stämmer med den omstän-digheten att alla breven förmodligen skrivits efter tiden för Josuas inledandesegrar.

b) En annan förklaring: chabiru syftar pä erövrare som kom efter hebréer-nas inledande erövring. Meredith Kline har kraftfullt fört fram denna teorimed avseende på hebréernas förhållande till chabiru (se Kline, "The Ha-BI-RU — Kin or Foe of Israel? — III", The Westminster Theol. Journal 20,1957, s. 54—61). Han identifierar inte de båda utan placerar Josuas erövringkort före de chabiru, som omnämnes i Amarnabreven. Om erövringen bör-jade 1406 f. Kr. (40 år efter uttåget ur Egypten 1446), är det troligt att denavslutats i sitt inledande skede c. 1400 f. Kr. Amarnabreven antyder emeller-tid att det största hotet från chabiru. kom c. 20 år senare.

Kline framhåller att termen "hebré" aldrig används i GT för att ange ensocial status (så är emellertid fallet med chabiru), utan "hebré" är i GT enetnisk term, som går tillbaka till Eber, en förfader till Abraham. Vidare ärdet svårt att etymologiskt sammanföra chabiru med "hebréer". Det föreliggerockså uppenbara skillnader mellan det sätt på vilket chabiru går till vägaenligt Amarnabreven och sättet för hebréernas erövring under Josua.

Kline gör en rekonstruktion av det historiska förloppet, som han tror bästgör rättvisa åt alla föreliggande fakta. Han hävdar att Josuas huvudrader varavslutade, när vissa chabiru trängde ned i södra Kanaan. Han hävdar vidareatt dessa sydliga inkräktare förmodligen utsänts av en större grupp chabiru,som redan slagit sig ned i norra Kanaan. Amarnabreven talar ju också omchabiru i norr, där Josuas hebréer aldrig härjade. Så länge hebréerna intehunnit få något fastare grepp om södra Kanaan, tror Kline att chabiru intetog någon större notis om dem. Men när hebréerna något senare blev starkare,angrep chabiru inte bara kanaanéerna utan sökte också tvinga hebréerna tillunderkastelse. Detta, menar Kline, stämmer väl med Dom. 3:8, där det he-ter: "Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn måste tjänaKusan-Risataim i åtta år (enligt den tidigare dateringen c. 1375—67 f. Kr.)."

Det är fullt möjligt att såväl Kusan-Risataims mesopotamier som hebréernaav de kanaaneiska konungarna betecknades som chabiru, d. v. s. kringflac-kande erövrare eller banditer. En kombination av de båda försöken till för-klaring kan därför också tänkas.

D. Krigstågen under Seti l och Rameses IIDe krigståg genom Palestina, som gjordes av de egyptiska faraonerna Seti I(1316—04) och Rameses II (1304—1238), visar enligt förespråkarna för densenare dateringen att Israel ej befann sig i Palestina vid denna tid. HadeIsrael varit i landet, borde dessa fälttåg ha omnämnts i Domarboken, menarman, en bok som till större delen behandlar militär aktivitet. Men Domar-boken tiger om dessa fälttåg.

51

1. VittnesbördetSeti I drog norrut redan under sitt första regeringsår (c. 1316 f. Kr.). Handrabbade samman med fiendestyrkor i norra Palestina och ännu längre norrut.I ett senare fälttåg trängde han fram så långt norrut som till Kadesh vidfloden Orontes, där han ingick ett fördrag med den hetitiske konungen Mu-watallis. Rameses II genomförde ytterligare fälttåg, främst under sitt femteoch tjugonde regeringsår. Under det sistnämnda ingick han det berömda freds-fördraget med hetiten Hattusilis III (1283 f. Kr.).

Vid alla dessa fälttåg måste den egyptiska hären marschera genom helaPalestina. Vidare tycks både Seti I och Rameses II ha varit inbegripna i krigs-handlingar i Palestina självt. Båda har efterlämnat var sin stele i Bet-Shan,och Seti I berättar på sin stele om en drabbning med apiru nära staden, för-modligen åsyftande hebréerna. Dessa aktiviteter i Palestina gör frågan befogad,varför Domarboken tiger om detta, om nu Israel redan befann sig i landetoch Domarboken sålunda skulle omspänna tiden c. 1375—-1050 f. Kr., vilketden tidigare dateringen förutsätter.

2. FörklaringTvå ting bör observeras.

1. Domarboken tiger också om de senare fälttågen i Palestina av Mer-nephtah (1238—28) och Rameses III (c. 1198—66). Deras fälttåg inträffadeju efter det att Israel erövrat Kanaan, också enligt den senare dateringen.Mernephtah gör anspråk på att ha tillfogat folken i Palestina ett stort neder-lag, "Israel har lagts öde, hans säd existerar ej mer; Hurru ( = Syrien, sominnefattar Palestina) har blivit en änka för Egypten". Rameses III skrytermed att ha förvandlat "tjeker (tkr) och filistéer (prst)" till aska (tkr ärnamnet på ett av "sjöfolken", som till en del slog sig ned i Palestina till-sammans med prst). Egyptiern Wen-Amon'-(1100 f. Kr.) talar om att tkrockuperat kuststaden Dör, strax söder om berget Karmel. Han har också låtitavbilda sitt fälttåg i Palestina på väggarna i det berömda templet i MedinetHabu. Han tycks främst ha varit intresserad av Bet-Shan-området, liksom Seti Ioch Rameses II. Ty han återuppbyggde staden, inklusive ett fint tempel, ochgjorde staden till en.gränspostering. Det är tydligt att dessa båda senare fa-raoner attackerade själva Palestina och inte bara passerade igenom landet,vilket huvudsakligen var fallet med Seti I och Rameses II. Men ändå inne-håller Domarboken ingenting om deras aktiviteter. Av detta kan man dra denslutsatsen, att när deras fälttåg inte nämns, fastän Israel förvisso var i landet,är tystnaden inget säkert bevis för att Israel inte var i landet vid tidpunkternai fråga.

2. Man bör också fråga efter den troliga orsaken till att vare sig de tidi-gare eller de senare egyptiska fälttågen omnämns i Domarboken. Därvid äratt märka att Domarboken inte erbjuder historia som sådan för den tid somboken omspänner. Den redogör i stället för Israels avfall från sin Gud ochvilka straffdomar det drar med sig. Följaktligen redogöres endast för demilitära tilldragelser, som tjänade som straff och tuktan till följd av folketsavfall. De krigståg som inte medförde att Israel straffades med förtryck haringen funktion i texten och omnämnes därför inte. Men de yttre makter sombesegrade Israel och förtryckte det, tills en domare uppstod som befriadelandet, omnämnes: mesopotamier (Dom. 3:8), moabiter (Dom. 3:12), ka-naanéer (Dom. 4:2) , midjaniter och andra beduinfolk (Dom. 6:1), ammoni-ter (Dom. 10:7) och filistéer (Dom. 10:7; 13:7). Egypten omnämnes inte.Ty Egyptens militära aktivitet i Palestina ledde inte till förtryck och ockupa-tion av Israel. Att Domarboken sålunda tiger med egyptiernas fälttåg kaninte användas som stöd för uppfattningen, att Israel inte fanns i Kanaanvid tiden för dessa fälttåg.

52

E. TransjordanienFörespråkarna för den senare dateringen brukar också hänvisa till att Trans-jordanien saknade bofast bebyggelse mellan c. 1900 och 1300 f. Kr. NelsonGluecks välkända presentation av sina ytundersökningar i Transjordanienhar lagt grunden för denna uppfattning. Ändå talar de bibliska texterna om1) att Israel vägrades att marschera igenom Edoms land av dess konung(4 Mos. 20:14—21) 2) att stora amoritiska nationer existerade öster omJordan, nämligen Ogs och Sihons rike, och att de besegrades av israeliterna(4 Mos. 21:21—35) samt 3) att Moabs konung Balak konspirerade motisraeliterna med hjälp av profeten Bileam (4 Mos. 22—25). Alla dessa hän-delser ägde rum i Transjordanien-området, vilket tyder på att där fanns enbofast befolkning vid tiden för Israels ökenvandring. Förespråkarna för densenare dateringen argumenterar med hänsyn till detta, att israeliterna därförmåste ha tågat genom detta område någon gång efter 1300 f. Kr., då Trans-jordanien hunnit få en bofast bebyggelse.

Emellertid har Nelson Gluecks slutsatser ifrågasatts på senare tid. Hansarbete baserades nästan uteslutande på ytundersökningar. Nu har några ut-grävningar kommit till stånd, varvid fynd påträffats som givit vid handen attGluecks uppfattning måste revideras. Lancaster Harding påpekar att åtmins-tone i Ammanområdet fanns en bofast befolkning under hyksostiden, ty manhar påträffat en grupp gravar som måste dateras till tiden före 1550 f. Kr.Han hävdar att sådana gravar "är inte nomaders verk". Han talar också omett litet tempel, som påträffades när man byggde Ammans nya flygplats, ochsom innehöll keramik och egyptiska stenvaser, som är typiska för tiden 1600—1400 f. Kr. Vid utgrävningar i Deir Alla har man funnit ett tempel, somförmodligen kan dateras till 1500-talet f. Kr. Magnus Ottosson har i sindoktorsavhandling från 1969 sammanställt en rad data, som kullkastar NelsonGluecks uppfattning (se Gilead, Tradition and History, 1969, s. 178 ff.). Vikan sålunda sammanfatta att Transjordanien av allt att döma haft en bofastamoritisk befolkning också efter 1900 f. Kr. och före 1300 f. Kr. Ytterligareutgrävningar i detta område är emellertid ett angeläget önskemål.

F. Egypten vid tiden för uttåget ur EgyptenDet starkaste stödet för den senare dateringen av uttåget ur Egypten erbjudernågra historiska data, som vi nu skall belysa.1. Pitom och RaamsesDessa båda städer skall enligt 2 Mos. 1:11 ha byggts av de förslavade israeli-terna. Kan dessa båda städer identifieras och tiden för deras existens fast-ställas? Den frågan är av vital betydelse. Vad först Pitom beträffar identi-fieras den vanligen med Tell er-Retabeh, men identifieringen är osäker. Denäldsta kungliga byggnad som påträffats i Tell er-Retabeh är ett tempel, somsäges ha byggts av Rameses II. Om de förslavade israeliterna har byggt dettatempel, kan inte uttåget ha ägt rum före denna tid, d. v. s. före c. 1300 f. Kr.Men också den senare dateringen av uttåget till c. 1280 f. Kr. blir då proble-matisk, eftersom den slavtjänst som 2 Mos. 1:11 talar om skett minst 80år före uttåget (se Biblicum 1/73, s. 29). Fäster man avseende vid det bib-liska vittnesbördet, får man inte godtyckligt välja vissa uppgifter och vrakaandra. Det bibliska vittnesbördet ger inte bara vid handen att hebréernamåste bygga åt farao förrådsstäderna Pitom och Raamses (2 Mos. 1:11),utan också att detta slavarbete tog sin början långt före tiden för uttåget ochunder en annan farao än uttågets farao (2 Mos. 2:23) .

Man hävdar också att det var Rameses II som gav den gamla hyksoshuvud-staden Avaris namnet Pi-Ramesse ("Rameses' hus").

Om identifieringen av Pitom är osäker, så är omnämnandet av Raamses

53

av desto större betydelse. Rameses II tycks nämligen vara den förste som gavden gamla hyksoshuvudstaden Avaris namnet Pi-Ramesse ("Rameses' hus").Detta är ett starkt argument, oavsett vilken plats som nu svarar emot platsenför det gamla Avaris (kanske det gamla Tanis eller Qantir är platsen förAvaris).

M. Ungcr, som företräder den tidigare dateringen, menar att namnetRaamses kan vara en modernisering av ett arkaiskt platsnamn, som gjorts avnågon senare avskrivare. Men också i l Mos. 47:11 förekommer termenRaamses, nämligen i uttrycket "Raamses' land" som en beteckning på landetGösen.

Det är emellertid inte otänkbart att namnet Raamses redan använts avhyksoskonungarna långt före den XIX:e dynastin (1320 f. Kr.). Om uttågetur Egypten skedde 1446 f. Kr. och israeliterna vistades i Egypten i 430 år,kom Jakob och hans söner till Gösen redan 1876 f. Kr. Cirka 150 år senareinvaderades Egypten av hyksos (egyptiska beku shoswet, senare uttalat hy kushose ~ "regenter över främmande länder"). Enligt 2 Mos. 1:8 "uppstoden ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef, och därmed bör-jade förtrycket. Denne nye konung måste ha varit den förste i en kedja avnya härskare, utan anknytning till dem som tidigare behandlat israeliterna väloch låtit dem bo i Gösen. Allt talar för att denne nye konung var en hyksos-furste. Hyksos intog staden Avaris c. 1720 och därmed kunde inte israeli-terna få behålla sin fria ställning. Den nya konungen säger enligt 2 Mos.1:9 f : "Se, Israels barns folk är större och mäktigare än vi. Nu väl, låtomoss gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig, ochom ett krig så komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynnakrig mot oss och sedan draga bort ur landet. Alltså satte man arbetsfogdaröver dem och förtryckte dem så med trälarbeten." Uttrycket "större och mäk-tigare än vi" vore en stor överdrift om jämförelsen gällde egyptierna, menhelt naturligt om "vi" är lika med hyksos, som var en liten styrande minori-tet, "regenter över främmande länder". Om talaren är en hyksos, blir ocksåuttrycket "kunde förena sig med våra fiender" helt förståeligt, ty fiendernavar nära till hands, nämligen egyptierna, vars egna härskare höll stånd i södraEgypten och de hade stått i vänskapsförbund med israeliterna för Josefs skull.

Kan då hyksoskonungarna ha använt namnet Raamses? Låt oss i korthetanföra följande. Det är känt att den XIX:e dynastin spårade sina förfäder tillhyksos. I l inje med detta gjorde denna dynasti den gamla hyksosstaden Avaristill sin norra huvudstad. Vidare byggde Rameses II där ett tempel åt hyksos-guden Seth, en gud som hyksos tidigare upptagit från egyptierna. RamesesII: s fader antog också som sitt officiella namn namnet Sethi efter hyksosgudenSeth. Också namnet Raamses (egypt. Ra-amessu), som betyder "född av Ra",var ett passande namn för hyksos, ty hyksos vördade såväl guden Ra somguden Seth, vilket omvittnas av att elementet Ra förekommer i skilda per-sonnamn bland hyksos. Liksom den XIX:e dynastin anknöt till hyksos ifrågaom huvudstaden och guden Seth, kan också bruket av namnet Raamses förhuvudstaden ha skett-i anknytning till en benämning som också hyksos an-vänt. Vi vill emellertid betona att detta endast är en möjlighet, inget bevisatfaktum.

2. Platsen j or den egyptiska huvudstadenEn annan fråga i samband med dateringen av uttåget ur Egypten gäller loka-liseringen av huvudstaden. Under den XVIII :e dynastin (1567—1320), somregerade vid tiden för uttåget enligt den tidigare dateringen, var huvudstadenlokaliserad till Thebe, långt söder om deltat. Men under den XIX: e dynastin(1320—1200), som kommer ifråga enligt den senare dateringen, hade ennordlig huvudstad upprättats, i och med att den gamla hyksoshuvudstaden

54

Avaris ånyo togs i bruk. Eftersom den bibliska berättelsen förutsätter att ut-tågets farao befann sig nära Gösen, när Mose åter och åter besökte honomi samband med plågorna, bör farao ha haft sitt centrum i norr vid tiden föruttåget och sålunda måste uttåget ha ägt rum under den XIX:e dynastin.

Följande omständigheter hör emellertid också med till bilden, innan defi-nitiva slutsatser dras. Fastän den XVIII:e dynastin hade sin huvudstad isöder, ledde flera av dess faraoner en omfattande verksamhet i norr ocht. o. m. residerade där under längre tidsperioder. Det gäller i synnerhet omde båda faraoner, som kommer ifråga i samband med den tidigare dateringenför uttåget, nämligen Tuthmosis III (1504—1450) och hans son AmenophisII (1450—25).

Vad först Tuthmosis III beträffar, utnämnde han en vizier för norra Egyp-ten i Heliopolis vid sidan om vizieren i Thebe. Det kan endast betyda att hanhade ovanligt stora intressen i norr. Vidare lät vizieren- i norr kalla sig "He-liopolis' herre" på två röda granitobelisker, som restes i staden. Av en skarabéframgår det att Tuthmosis' son Amenophis II föddes i Memphis, alltså i dengamla nordliga huvudstaden. Det är signifikativt, ty åtminstone modern måsteha residerat där ett antal månader, och troligtvis också fadern. Vidare kannämnas att Tuthmosis III företog omfattande fälttåg mot hetiterna och Mi-tanniriket långt uppe i norr. Under sexton fälttåg på aderton somrar flyttadehan Egyptens gräns t. o. m. till andra sidan Eufrat. Sålunda måste han haupprätthållit förrådsbaser i norra Egypten för att göra detta möjligt. Dessafälttåg kunde knappast ha utgått från Thebe långt nere i söder.

Vad Amenophis II beträffar gjordes ett viktigt fynd redan 1887—89 vidTell Bastå, den gamla staden Bubastis. På en röd granitplatta med två grave-rade paneler framträdde denne farao i gudsdyrkan framför Amon-Ra, "hansom bor i Perunefer". Amenophis II hade nämligen som yngling utsetts atttjäna som befälhavare vid Perunefer, ett skeppsvarv nära Memphis, och vi vetatt han vistades där ofta. William Hayes skriver om Amenophis II att han"tycks ha upprätthållit en stor administration" i närheten av Perunefer, därinte bara han utan "hans efterträdare tycks ha residerat för en längre tid"(W. C. Hayes, The Scepter of Egypt U, Cambridge 1959, s. 141). Dettaunderstrykes ytterligare av upptäckten av ett tempel, som hans sonsonAmenophis III upprättat på samma plats.

Allt detta tyder på att Amenophis II, uttågets farao enligt den tidigaredateringen, förmodligen residerade i norr c. 1446 f. Kr., den tid då Moseuppsökte farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk,att de må hålla högtid åt mig i öknen" (2 Mos. 5:1).

SammanfattningFör att söka besvara frågan "När ägde uttåget ur Egypten rum?", har viförst låtit det bibliska vittnesbördet komma till tals (se Biblicum 1/73, s.27 ff.). Vi kunde därvid konstatera att den vanliga "sena" dateringen avuttåget till c. 1280 f. Kr. inte kan bringas i harmoni med bibliska data. Debibliska uppgifterna talar entydigt för att uttåget ägde rum c. 1446 f. Kr.och invandringen i Kanaan sålunda c. 1406 f. Kr.

I två artiklar (se Biblicum 4/73, s. 205 ff och här ovan) har vi tagitdel av de utombibliska vittnesbörden. Därvid har vi funnit att dessa vitt-nesbörd inte motsäger de bibliska uppgifterna, så som man ofta har fram-ställt saken. Tvärtom kompletterar i regel de utombibliska vittnesbörden deuppgifter, som Bibeln ger. I flera fall kan emellertid inga säkra slutsatser

55

dras av de utombibliska data som för närvarande är tillgängliga. Några ve-tenskapliga skäl för en datering av uttåget ur Egypten till någon annan tidän c. 1446 f. Kr. föreligger dock icke.

(Ur Biblicum 1/73, s. 27—30, 4/73, s. 205—211 och 5/73, s. 123—134)

GLÖM INTE BORTatt Stiftelsen Biblicum, som utgivit denna skrift, är enideell stiftelse, som är i stort behov av frivilliga gåvor.Dess postgiro är 22 65 61-9 och dess bankgiro 110-9412.

Adressentill Stiftelsen Biblicums expedition och bibelforsknings-institution är Södra Rudbecksg. 6, 752 36 Uppsala.

56

L