1. Medieval Ship Archaeology. Samtidsarkeologi och moderna ...193091/FULLTEXT01.pdf · Det är frågan om båtar, skepp, sjöfär-der och människor i dessa miljöer. Bå-de i dessa

SMAR – Stockholm Marine Archaeology Reports

ISSN 1401-0275

1. Medieval Ship Archaeology.Documentation – Conservation – Theoretical Aspects – the Management Perspective.Red. Carl Olof Cederlund. (1995)

2. Färder i österled. Experiment, myter, källor och analogier. Rune Edberg. (2002)

3. Ships, Innovations and Social Change. Aspects of Carvel Shipbuilding in Northern Europe 1450–1850. Jonathan Adams. (2003)

4. Samtidsarkeologi och moderna vikingafärder. Rune Edberg. (2005)

5. Sjövägen till Estland. En medeltida färdbeskrivning från Utlängan till Reval. Henrik Breide. (2006)

6. Samtidsarkeologi och moderna vikingafärder. Reviderad och utökad upplaga. Rune Edberg. (2011)

Institutionen för arkeologi och antikens kultur

Institutionen för arkeologi och antikens kultur

Stockholm Marine Archaeology Reports 6

Samtidsarkeologi och moderna vikingafärderRune Edberg

Reviderad och utökad upplaga Stockholm 2011

SA

MT

IDS

AR

KE

OLO

GI

Rune E

dbergS

MA

R 6

Samtidsarkeologi och moderna vikingafärderRune Edberg

Reviderad och utökad upplaga

English Summary

Stockholms universitetInstitutionen för arkeologi och antikens kulturStockholm Marine Archaeology Reports 6

Stockholm 2011

Distribution: författaren[[email protected]]

ISBN 978-91-633-8721-0ISSN 1401-0275

RUNE EDBERG

2

Fotot på omslaget: Omslaget till tidningen Frisksports julnum-mer 1949. Vikingaskeppet Ormen Friske var en glädjekälla ochmassmediesuccé för Friskportförbundet fram till haveriet, då alltvändes till sin motsats.

SAMTIDSARKEOLOGI OCH MODERNA VIKINGAFÄRDER

Innehåll

Inledning 5

Färdexperiment7

Samtidsarkeologi16

Reflexivitet34

Avslutning48

Summary56

Referenser59

Bilagor65

3

Den första upplagan av denna skriftgavs ut 2005 som komplettering ochfördjupning till två av mig tidigare ut-givna böcker, Färder i österled och Vi-kinga skeppet Ormen Friskes under-gång.

I denna nya upplaga av Samtidsar-keologi och moderna vikingafärderhar jag gjort några rättelser och ett an-tal aktualiserande omformuleringaroch tillägg. Nyutkommen litteratur harbeaktats i begränsad utsträckning.Bildmaterialet är delvis nytt och in-kluderar foton tagna i juli 2010 vid Or-men Friskes minnesplats på önPellworm och från sjöfartsmuseet iHusum, båda platserna belägna i tyskaSchles wig.

Jag har också, som bilaga, tagit medett par artiklar från en debatt som mi-na slutsatser i Vikinga skeppet OrmenFriskes undergång gav upphov till.

Artiklarna har tidigare varit publicera-de i Marin arkeologisk tidskrift.

Den första upplagan av skriften gavs ut i serien Stockholm Marine Ar-cheology Reports, som Institutionenför arkeologi och antikens kultur vidStockholms universitet ansvarar för.Den är slutsåld sedan flera år. Efter-som den nya versionen skiljer sig så-pass mycket från den gamla, har denfått ett nytt nummer i samma serie.

Det är min förhoppning att arbetetska komma att spela någon liten roll iden fortsatta diskussionen om den hi-storiska arkeologins, och då särskiltsamtidsarkeologins, vetenskapligapotential.

Tryckt med medel från Åke Wi-bergs stiftelse.

Uppsala i maj 2011Författaren

RUNE EDBERG

Förord till andra upplagan


InledningUtgångspunkten för detta arbete är tvåtidigare, egna böcker som behandlarolika forskningsproblem men ändå harstarka beröringspunkter i ämnesval.Det är frågan om båtar, skepp, sjöfär-der och människor i dessa miljöer. Bå-de i dessa böcker, och i den text somföreligger här, befinner jag mig inomvad som kan betecknas som det sam-tidsarkeologiska fältet, ”det nära för-flutnas” arkeologi.

Den första boken är Färder i österled.Experiment, källor, myter och analogi-er (Edberg 2002) som är en samman-ställning av texter som berör fråganom skandinavers resor i det östra Ös-tersjöområdet under vikingatiden. Ifokus står erfarenheter från organisa-tion och genomförande av färdexpedi-tioner 1994–2001 med Aifur, en niometers rodd- och segelsnipa.

Vikingafärderna i österled är ettgammalt intresseområde för svenskforskning. Det präglas generellt settav en stark ideologisk eller mytologiskladdning, förankrad i göticismensidéer om forntida svenska östrelatio-ner.

Den vikingatida närvaron av skan-dinaver i områdena öster om Östersjönär emellertid väl belagd arkeologiskt.Däremot är empirin om själva resan-det dit. hem och på floderna väldigtsvag, något som är ett motiv till att ge-nomföra experimentella försök.

Aifurprojektet hade redan från bör-jan en prövande ansats, i möjligastemån fri från historieromantik. Rentpraktiskt gick det ut på att se om detvar fysiskt och topografiskt möjligt attfärdas med båt av denna typ på de flod-vägar som traditionellt utpekats somtrafikerade av skandinaver. De pro-blem som expeditionen mötte och lös-te inspirerade därefter till ett vidgat,kritiskt studium av källor, myter ochanalogier. Projektet är nu avslutat ochbåten såld. Tillsammans med andraliknande, moderna äventyr, har detlagt grunden för en fördjupad modell-diskussion om detta slags forntida fär-der. Några aspekter på ämnet diskute-ras kortfattat under rubriken Färdex-periment.

Den andra boken är VikingaskeppetOrmen Friskes undergång. Ett dramai det kalla krigets skugga (Edberg2004a) som är en samtidsarkeologiskstudie av ett drama som började 1948när en entusiastisk svensk ungdomsle-dare beslutade sig för att bygga en seg-lande kopia av det norska, vikingatidaGokstadskeppet. Skeppet kom att dö-pas till Ormen Friske.

Syftet med bygget var att med hjälpav historisk symbolik göra propagan-da för en framtidsidé, frisksportens.Genom en kombination av olyckligaomständigheter slutade Ormen Friske-projektet 1950 med ett haveri, då alla15 ombord omkom. Något övergri-pande vetenskapligt mål med projektetfanns inte men vissa erfarenheter kanändå utvärderas.

5

Mitt intresse för denna tragedi väck-tes då jag i samband med arbetet medexpeditionerna med Aifur läste in migpå tidigare färder med kopior av vi-kingatida båtar och skepp. Eftersommycket litet fanns publicerat om Or-men Friske bestämde jag mig, inför50-årsminnet av olyckan, att av purtintresse se om det inte gick att få frammer uppgifter. Detta resulterade i ettpar tidskriftsartiklar, baserade på ar-kivstudier. När jag efter några års up-pehåll åter upptog arbetet med OrmenFriskes haveri träffade jag på ytterli-gare arkivmaterial, en del bevaradevrakdelar och andra föremål samtmänniskor med egna minnen av hän-delsen. Materialet växte kraftigt ochblev mycket komplext – och intressant– inte minst genom den roll som utri-kes politiska hänsyn visade sig ha spe-lat i myndigheternas hantering av affä-ren.

Vid marinarkeologiska vrakunder-sökningar finns en lång historisk-arke-o logisk tradition av att kombinera ma-teriella lämningar med skriftligt mate-rial. Undersökningen av Ormen Fris-kes haveri anknöt till denna traditionmen fick en särprägel genom att vraketi stort sett var utplånat och känt i hu-vudsak genom foton och beskrivning-ar. Materiella detaljstudier var därförinte möjliga. Däremot fanns en del lö-sa delar från skeppet kvar, plus en delföremål som de omkomna besätt-ningsmännen burit vid haveriet. Dettaöppnade för en både konkret och prin-cipiell diskussion om artefakters bety-

delse för människor och föremåls min-nesladdning.

Experimenten med Aifur och analy-sen av dem rörde sig i hög grad i spel-rummet mellan forntid och samtid.Skeppet Ormen Friske hade i sin tur envikingatidskoppling samtidigt somstudiet av bygget, haveriet och efter-spelet beträder nutida områden. Endiskussion om detta forskningsfält föl-jer under rubriken Samtidsarkeologi.

Egna uttalade eller outtalade värder-ingar och medvetna eller omedvetnaperspektiv är bestämmande faktorervid all humanistisk forskning. Vid stu-dier som rör sig med modernt materialspelar en allmän grundinställning isamtidens frågor ofrånkomligen in. Engranskning av egna utgångspunkter,inte bara vetenskapliga utan också per-sonliga, sociala och andra, är därförrimligen lika relevant som en källkri-tisk hållning i allmänhet. Jag behand-lar fördelar och begränsningar med enansats av sådant slag, med exempelfrån bägge arbetena, under rubrikenReflexivitet.

Karaktäristiskt för samtidsforskningär att källmaterialet är så rikt och vari-erat, vilket ställer forskaren inför spe-ciella utmaningar ifråga om källkritikoch framställning. Jag diskuterar dettakort under rubriken Avslutning. Intebara arkeologi utan också etnologi in-tresserar sig för materiell kultur i da-gens värld. Jag har därför i flera av av-snitten fört in en jämförande utblicköver aktuella synsätt inom detta ämne.

RUNE EDBERG

6


FärdexperimentInledning. Den centrala delen av ar-betet Färder i österled. Experiment,källor, myter och analogier (Edberg2002) utgörs av tre texter som varitpublicerade i Fornvännen (Låt detgunga om båtarkeologin, Vikingarmot strömmen, Med Aifur till Aifur).De bildar tillsammans med en fjärdeartikel (Från Sigtuna till Svarta havet),tidigare publicerad i ett i S:t Peters-burg utgivet arbete Vikingi i slav janje,ett sammanhängande helt, en svit rap-porter, kommentarer och analyser medanslutning till de experimentella fär-derna med båten Aifur 1994 och 1996.Färden började i Sigtuna med Novgo-rod som etappmål. Den avslutades vidDnjeprmynningen.

I Färder i österled ingår också andratexter baserade på litteratur, däriblandnågra framlagda i populär form, vilkassyfte är att bredda tolkningsramen förproblemet med de vikingatida östfär-derna. Några kortare polemiska inläggingår också som prov på den under1990-talet nyväckta och stundtals liv-liga debatten i ämnet.

Bakgrund. Somrarna 1983 och 1985ledde arkeologen Erik Nylén en expe-dition från Östersjön till Svarta havet.Han hade låtit bygga en åtta metersklinkbyggd båt av vikingatida typ, ihuvudsak baserad på ett gotländsktfynd. Båten gavs det dialektala namnetKrampmacken. Eftersom Nylén intefick tillstånd att färdas genom Sovjet -

unionen improviserade han en ruttlängs polska, slovakiska och ungerskafloder ner till Donau. Expeditionenblev en organisatorisk och sportsligtriumf, och erfarenheterna därifrån la-de grunden för alla efterföljare ochledde till en livlig vetenskaplig diskus-sion. Eftersom resan nådde sitt geo-grafiska mål Miklagård (Konstantino-pel/Istanbul), såg Nylén resultatet somen bekräftelse på att hans hypotes omatt mindre kölbåtar som Krampmack-en, riggade efter förebilder på de got-ländska bildstenarna, var möjliga”amfibiefarkoster” vid långresor(Nylén 1987a:235f, b:75f, 1995:507f).

Men andra, däribland jag (som självdeltog i en av expeditionens etapper),ställde sig något tvivlande till slutsat-serna. Expeditionen med Kramp-macken visade hur tidskrävande flod-färder är, i synnerhet när man tvingasro mot strömmen. Att kämpa vid åror-na tio timmar om dagen för att kommatio kilometer framåt är förvisso enkraftprestation, men var båtfärder rea-listiska om man på samma tid till fotskunnat tillryggalägga tre gånger sålång väg eller mer längs dalgången(det handlade ju inte om att trängafram genom någon vildmark)? Varbåttypen historiskt rimlig och lämp-lig? Någon nyttolast fanns det inte rumför på Krampmacken, så något trans-portargument fanns inte (se nedan, Re-flexivitet).

I och med Sovjetunionens upplös-ning blev det åter tillåtet för utlän-ningar att röra sig fritt på de flesta hållpå det före detta statsterritoriet. De

7

första som vågade försöket att färdasuppför en större flod var en norsk ex-pedition med en 16 meters båt, kalladHavørn. Floden var Daugava/Dvinaoch året 1992. Så länge som färdengick på uppdämda sträckor gick denskapligt, men när man i östra Lettlandnådde mer oförändrade, fritt forsandeflodmiljöer var man tvungen att geupp. Båten visade sig vara på tok förstor och tung. Däremot passade denbättre på den breda, nedre Dnjepr ditden forslades med lastbil (Altrock1993; Engøy 1992).

Niometersbåten Aifur, som ägdes aven svensk förening, genomförde 1994och 1996 en långfärd med start i Sig-tuna vid Mälaren och slutpunkt i Dnjeprs mynning i Svarta havet. Som-

maren 1994 färdades Aifur överÅlands hav och Finska viken, uppförNeva, in i Ladoga och vidare söderutpå Volchov till Novgorod. Sommaren1996 fortsattes färden från Novgorodvia Gnjozdovo och Kiev till Dnjepr-mynningen (fig. 1, 2). Totalsträckanvar om kring 360 mil och äventyretkallades Expedition Holmgård. Som-maren 2001 gjordes också en färd ned-ströms Daugava/Dvina med denna båt(Edberg 1994,1995,1996a, c,1998a, b,1999a, b, 2001a, 2002, 2003).

Färdexperimenten med Aifur var enstor organisatorisk satsning. Den blevmöjlig tack vare en gemensam insatsav många deltagare, som dels ställdeupp på egen bekostad dels bidrog tillatt täcka de gemensamma utgifterna.

8

Fig. 1. Tågning från stranden mot stark ström på nedre Lovat, Ryssland.Foto Föreningen Aifur 1996.

RUNE EDBERG


(Beskrivning av expeditionens organi-sation och namnen på alla medverkan-de återfinns i Edberg 1994 och 1998a.)

I Expedition Holmgård med Aifurvar den vetenskapligt-experimentellainriktningen från början tydlig. Förstoch främst genom influens från ErikNyléns Krampmackenfärd där tre avAifurs delägare deltagit, genom att haen vetenskapligt ansvarig (författa-ren), genom att knyta en referensgrupptill projektet samt genom att i olika fa-ser samarbeta med Rysslands veten-skapsakademi, Vitrysslands veten-skapsakademi, Lettlands kulturstiftel-se, Södertörns högskola, Sigtuna Mu-seum och andra institutioner.

Loggbok fördes under hela färdenoch erfarenheterna är publicerade en-ligt ovan och ska inte upprepas här.Endast några centrala slutsatser frånförsöken och några frågor med princi-piell betydelse kommer att beröras. Iavsnittet Reflexivitet, nedan, finns yt-terligare överväganden.

Ny förklaringsmodell. När Mats G.Larsson i Fornvännen anmälde den avmig redigerade boken om färden medAifur 1996 från Novgorod till Svartahavet (Edberg 1998a; M. G. Larsson1999:212f) skrev han att den viktigas-te enskilda slutsatsen i den är att flodenLovat är oanvändbar som båtled. Ai-furs besättning hade nämligen intekommit mycket längre än till stadenCholm, vilket är ca 150 kilometer upp-ströms från Ilmensjön. Med tanke påatt Lovat är ca 530 km lång var det in-te mycket. Det krävdes en lång land-

transport för att Aifur skulle nå nästafarbara flod. Att expeditionen tving-ades till transport på denna och andrasträckor var en stor besvikelse, menframstår samtidigt i efterhand somcentralt. Larsson slog i sin recensionhuvudet på spiken.

Lovat är nämligen inte vilken flodsom helst. Dess namn är oupplösligtförenat med Nestorskrönikans ryktba-ra beskrivning av den så kallade vägenfrån varjagerna till grekerna (Oxensti-erna 1998:19f). Många skrivbords-forskare har studerat moderna kartoroch sett hur Lovats blå band slingrarnorrut från de kullar, som bildar vat-tendelare mellan Östersjöns och Svar-ta havets avrinningsområden, och såtyckt sig se krönikans facit.

Från Lovats källflöde är det verkli-gen inte många kilometer till bäckaroch åar som mynnar i Dvina/Daugavaoch den mäktiga Dnjepr tycks ocksåligga väl inom räckhåll. Men det är ter-rängen som gäller, inte kartan. Expedi-tion Holmgård stiftade efterhand fy-sisk bekantskap med de dramatiskaårstidsvariationerna i Lovats vatten-föring, flodens relativt stora lutningoch de hundratals steniga forsarna, fö-re teelser som inte fått nämnvärd upp-märksamhet i skandinavisk forskningoch som Larsson i sin recension såstarkt poängterade.

Tsarryska och sovjetiska utredning-ar om geografiska och topografiskaförhållanden i regionen existerar, ävenom de kan vara besvärliga att få tag påi väst. De bekräftar i princip Aifurex-peditionens slutsatser om Lovat. His -

9

RUNE EDBERG

toriska och etnologiska källor som er-bjuder användbara analogier finnsockså. I historisk tid skedde såledeslångresor från Novgorod och inåtRyssland till lands. Vid barmark redoch klövjade man och vintertid varsläde det främsta res- och transport-medlet. År 1615, i och för sig underden så kallade lilla istiden, låg Vol-chov och Ilmen enligt en resebeskriv-ning redan i slutet på november medför häst och släde fullt bärig is (Edberg1999a:1f m. ref., 2003:97f m. fl. ex-empel).

Åtminstone en rysk forskare, A. M.Mikljajev, hade före Aifurexpeditio-nen med arkeologiska argument hissatvarningsflagg för Lovat. Genom attundersöka boplatslägen hade han fun-nit att flodens vattenstånd på vikinga-tiden varit lågt, lägre än i dag. Han ha-de också lagt fram en hypotes om vadhan kallade ”vinterversionen” av vä-gen från varjagerna till grekerna (Mik-ljajev 1992:133f). Jag har i tidigaresammanhang diskuterat hans argu-mentation och funnit den övertygande(Edberg 1999a:1f).

Den danske arkeologen Søren Sind-bæk har nyligen sammankopplat re-sultaten från Aifurexpeditionerna medandra uppgifter som de senaste årenpublicerats av ryska arkeologer. Gen-nadij Dubrovins stora översikt omtransporter i Novgorod visar såledesatt arkeologiska belägg för klinkbygg-da kölbåtar i skandinavisk traditionvisserligen existerar, men att materia-let är mycket blygsamt, i synnerhet ikontrast mot det mycket stora fyndma-

terial som kan hänföras till flatbottna-de båtar, stockbåtar och flottar somhan redovisar. Vidare är släpor och slä-dar, också för tung transport, rikligt re-presenterade i Dubrovins material(Dubrovin 2000:431f; Sindbæk 2003:179f). Dubrovins arbete ger ett nyttdjup åt tidigare sammanställda över-sikter av båtdelsfynd från kulturlageroch gravar i Nordvästryssland, främstPjotr Sorokins. Det föremålsmaterial,främst järnnitar, som kan indikera entidig skandinavisk skeppstraditionfrån platser som Staraja Ladoga, Go-rodisjtje, Oresjek (Nöteborg) ochPskov är mycket magert och erbjuderstora källkritiska problem, främst be-träffande fyndomständigheter ochfyndsammanhang (Sorokin 1997a:104f, 2000:37f; jfr G. Larsson 2000a:102f).

Sindbæk sätter in platser som Stara-ja Ladoga, Gnjozdovo, Timerjovo ochandra, varifrån det föreligger skandi-naviska fynd, som knutpunkter i detkontinentala utväxlingsnätverk sommanifesterar sig, när islamska myntoch andra orientaliska föremål vid700-talets slut börjar nå Ryssland ochÖstersjöområdet. Han ser dem som la-ger- och omlastningsplatser i skär-ningspunkten mellan sommar- ochvintertransport, där skiftande slags ak-törer kunde stråla samman (Sindbæk2003:179f; om platsernas karaktär ochlokalisering jfr Jansson 1997:9f).Christer Westerdahl har också i flerasammanhang argumenterat för model-ler med transportzoner och diskuteratväxlingen mellan sommar- och vinter-

10


11

Fig. 2. Flodsystemen mellan Nov-gorod och Smolensk. Volchov ochLovat rinner norrut, Kasplja och Dn-jepr söderut. Understrukna siffror vi-sar höjd över havet. Streck-ad/prickad linje är Aifurs färdväg1994/1996. Renritning JohanWesterlund.

transport i Nordeuropa (t. ex. Wester-dahl 1994:7f, 1996:69f).

De färdexperiment som genomförtsde senaste årtiondena på flodsystemenöster om Östersjön har enligt min me-ning, trots olika svårigheter och till-kortakommanden (se nedan, Reflexi-vitet), verksamt bidragit till att ge den-na förklaringsmodell ökad stadga (Ed-berg 2008, 2009; jfr Englert 1999).

Ännu lättare båtar? Men även sedanerfarenheterna från Krampmackens,Havørns och Aifurs färder sjunkit inhar den tidigare uppfattningen omskandinaviska långresor på ryska flo-der inte helt övergivits. Försök görs attförnya den genom modifieringar, vil-ket först och främst innebär prov medännu mindre och lättare båtar. Jag harsjälv tidigare också förespråkat dennasyn (t. ex. Edberg 1996a:36f) som jagnu dock är böjd att se mer som en adhoc-hypotes. Men visst förtjänar denatt prövas seriöst.

Sommaren 2004 genomfördes såle-des en ny resa som anslöt till Aifurs.Det var Expedition Vittfarne, somstartade i Dnjeprmynningen där Expe-dition Holmgård avslutades 1996, ochsom tog fasta på de tidigare erfarenhe-terna. Den 9,75 meter långa, smäckrabåt som Expedition Vittfarne använde,en kopia av den största av småbåtarnai Gokstadfyndet, bar det fornnordiskanamnet Himingläva. Den vägde trotssin storlek bara omkring 400 kilo, vil-ket är ungefär hälften så mycket somföregångarna Krampmacken och Ai-fur. Himingläva kunde kortare sträck-

or till och med bäras av sin besättning(erfarenheterna från färden återfinns iAltrock 2005). Expeditionen var in-spirerad av det så kallade Ingvarståget,belagt bland annat från ett stort antalrunstenar. (M. G. Larsson 1990 m.ref.).

En ny flodfärd genom Ryssland pla-neras till 2011 eller 2012, nu med enkopia av båten från Vik, Söderby Karli Uppland. Denna båt är ca 9 m ochlätthanterligare på land än Aifur menbökigare än Himingläva.

De forskare som i dag anknyter till tra-ditionella idéer om skandinavers, en-kallerligen svears, flodfärder i österledargumenterar i regel samtidigt för enkoppling till vendel- och vikingatidensbåtgravar samt försvarar idéer om entidig sveastat med ledungsorganisa-tion, tributtagning osv. (G. Larsson1993:145f, 1996:70f, 2003:65f; M. G.Larsson 1993:105f, 2002:65f, 2004:14f). Ett verkligt problem med dennamodell är att småbåtarna också rimligtsjösäkert måste tänkas ha klarat över-farten över Östersjön, eller som i Hi-minglävas fall, Svarta havet (jfr M. G.Larsson 2004:14f).

Jag efterlyste för en del år sedanflodfärdsexperiment med andra typerav båtar än klinkbyggda kölbåtar, iförsta hand med mekaniskt-termisktutspända stockbåtar, vanligen kalladeäspingar (Edberg 1996a:36f). SomGunilla Larsson påvisat (G. Larsson2003:65f) är olika slags stockbåtar in-te ovanliga, men förbisedda, arkeolo-giska fynd från svensk järnålder. I de-

RUNE EDBERG

12


lar av Finland och Estland var äsping-ar i bruk in på 1900-talet (Korhonen1982:13f) och uppenbarligen ganskaallmänna också i Ryssland, kanskesärskilt i Sibirien. Ett sent och väl be-skrivet exempel finns i Grigorij Fedo-sejevs skildringar från 1948–1954 omkarteringen av Stanovojbergen i östli-gaste Sibirien. Lantmätarna, skildradesom ett slags arketypiska sovjetiskaheroer, fullgjorde sina uppdrag i ”Vil-da östern” under de primitivaste för-hållanden och med livet som insats.De kunde störta sig ned för okända,steniga och forsfyllda floder i äsping-ar, som förfärdigats av deras inföddavägvisare. En välgjord äsping kundelasta upp till 700 kg. Båtarnas sidorförhöjdes vid behov med ett påsytt

bord men det hindrade inte att de ibland ändå vattenfylldes och slogs iflisor (Fedosejev u.å) (fig. 3).

Den österbottniske läkaren FredrikKoivusalo har sedan 1994 inom ramenför det så kallade Rusprojektet byggtoch provseglat flera olika båtar. Medrekonstruerade kopior av den 12 mlånga och 3 m breda så kallade Lapu-ribåten, ett vikingatida vrakfynd frånFinska vikens inre norra del (Alopaeus1988:21f) har Koivusalo gjort långre-sor i Östersjön, Nordsjön, Medelhavetoch Sydryssland. Han har också fram-gångsrikt provbyggt och provfärdatsmed äspingar som ett tänkt vikingati-da färdmedel på de ryska floderna.Äspingarna har i Koivusalos fall varitsmå, rymmande endast ett par perso-

13

Fig. 3. En äsping (utspänd stockbåt) förfärdigas i Sibirien. Foto ca 1950.Efter Fedosejev.

ner, avsedda att stakas eller paddlasfram och för övrigt till formen inte oli-ka kanadensiska kanoter. Etnografisktoch arkeologiskt finns större äspingva-rianter beskrivna vilket han också dis-kuterar i ett av sina arbeten (Koivusa-lo 2003:6f). Att det således går att fär-das med äspingar av detta slag på flod-systemen öster om Östersjön får ansesfullt bevisat liksom att det funnits enstark lokal tradition där att göra det.

I en bysantinsk 900-talskälla, Kon-stantin Porfyrogennetos, omtalas enstockbåtstyp som då användes vid fär-der på Dnjepr från Kievområdet ochvidare över Svarta havet till Konstan-tinopel (DAI I:57f, II:19f; Rolle1984:515f; jfr Crumlin-Pedersen1988:538f, 1989:33f; Korhonen 1982:180f; Obolensky 1970:154).

Konstantins uppgifter har spelat enviss roll i forskningsdebatten och far-kosterna i fråga har ibland uppfattatssom just av den utspända typen avstockbåtar, äspingar. Stockbåtar kanemellertid indelas i två huvudkategori-er: hårda och mjuka. Hårda stockbåtarbestår i grunden av en – eller flerasammanfogade – mekaniskt urholkadeträdstammar, medan mjuka stockbåtartillverkas genom en kombination avmekanisk urholkning och termisk ut-spänning av skrovet (McGrail 1998:56f; Rausing 1984:50f).

Den stockbåtstyp som traditionelltanvänts på nedre Dnjepr är, vilketPjotr Sorokin framhållit, inte dennordliga termiskt utspända typen utanav den hårda typen, med påbyggdabord. Till skillnad från äspingarna

kunde den senare båttypen också byg-gas i stora dimensioner. Det var enligtSorokin sannolikt detta slags båtarsom Rusfurstarnas flottor i huvudsakbestod av vid 800-, 900- och 1000-ta-lens krigståg över Svarta havet motBysans (Sorokin 1997a:113, 2000:37f). Denna båttyp finns från historisktid beskriven från nedre Dnjepr ochSvarta havets kuster. På 1600-taletbyggde kosackerna där 20 meterlånga, tre till fyra meter breda ”chol-ma”, bordlagda utifrån en köl gjord aven urholkad pilstock. Båtarna kundeha ett 30-tal roddare, och användes vidstrider mot turkiska galärer och vid rä-der på Svarta havet (Witzen 1690:283; Davidson 1976:81f; Crumlin-Pe-dersen 1989:41f). Jag har också självtidigare något berört uppgifterna hosKonstantin (Edberg 1998a:69f, 1999a:1f). Fler arkeologiska, etnologiska ochhistoriska källor skulle enligt min åsiktbehöva uppspåras för att diskussionenom Konstantins stockbåtar ska kunnaföras framåt på ett konstruktivt sätt.

Frågan om långresor genom tajga -bältet alls förekom under förhistorisktid står också öppen och källäget göratt den svårligen säkert kan besvaras.

Som jämförelse inleddes i Nord -amerika, såvitt känt, regelbundnalång resor först på 1700-talet i och medeuropéernas öppnande av pälshandeln.Det existerande inhemska handels-och utbytesnätverket överflyglades påkort tid och de inhemska kanottypernamodifierades, förstorades och beman-nades med avlönat folk, allt för att till-

RUNE EDBERG

14


godose de koloniala bolagens snabbtväxande behov (Edberg 2001b).

Som jag påpekade i inledningen ha-de expeditionen med Ormen Friske in-ga uttalat vetenskapliga ambitioner,åtminstone finns det inget som tyderpå att initiativtagaren och färdledarenSten Schröder såg båten och resan somett experiment, utan hans bevekelse-grunder låg på ett annat plan (Edberg2004a:14f). Men Schröder var ickedesto mindre mån om att skeppet, in-om de snäva ekonomiska ramar somgällde, skulle byggas så likt den vi-kingatida förebilden som möjligt. Där-för enrollerade han segelfartygsspeci-alisten Sam Svensson i arbetet. Svens-son var med och gjorde arbetsritning-arna utifrån den vetenskapliga Gok-stadskeppspublikationen och ritadeockså skeppets stående och löpanderigg. Han seglade själv skeppet påjungfrufärden (möjligen också vidandra tillfällen 1949) och på förstaetappen 1950. Att Svenssons avsiktvar att studera båttypens seglingsegen-skaper står också klart. Av hans analysfinns ett fragmentariskt manuskript,som publicerats och diskuterats avChrister Kiselman (se Appendix i Ed-berg 2004a). Svenssons synpunkter påhur båtbygget genomfördes är docktyvärr ofullständigt kända.

Några ytterligare, allmänt hållnaslutsatser av Ormen Friske i egenskapav vikingaskeppskopia och som byggekan också dras. En sådan är att färden1950 visade att skeppet var tillräckligtstort och besättningen tillräckligt stor

(dvs. liten) och hårdför för att det skul-le gå att Östersjösegla dygnet runt i endryg vecka i tidvis hårt väder utan an-nan landkontakt än en enstaka färsk -vattenbunkring. Brev från besätt-ningsmedlemmar berättar om hur bå-ten i samband med misslyckade seg-lingsmanövrer fick in en del vattenöver relingen och då fick ösas rejält.Det finns däremot inga uppgifter omatt läckage var något problem vilkettyder på att skrovet, denna skeppetsandra sommar, var i gott skick.

Den enda allvarligare skada somnämns i källmaterialet gällde styråranmen den kunde lagas provisoriskt ochfärden fortsätta till Ystad för en or-dentlig reparation (jfr Edberg 2004a:63f). Styråror är en notoriskt svagpunkt hos vikingaskeppskopior. Aifurhade 1994 en obehaglig styråreinci-dent i Finska viken (Edberg 1995:151f) och Rus havererade efter en lik-nande skada samma år i Rigabukten(Koivusalo 1996:105f; se också ne-dan, Reflexivitet).

Det riskablaste som Ormen Friskeutsattes för under färden 1950 var nogistället bogseringen, dels genom Kiel-kanalen, dels i Elbemynningen, somkan ha inneburit starka påkänningar påskrovet. Händelserna vid förlisningenhade, enligt det rekonstrueradeolycks scenariet, emellertid troligenvarit ödesdigra också för en betydligtstarkare båt (Edberg 2004a:178; omtolkningen av fotona av vraket, se ne-dan, Avslutning; se också Bilagor).

15

RUNE EDBERG

SamtidsarkeologiInledning. Arbetet VikingaskeppetOrmen Friskes undergång. Ett dramai det kalla krigets skugga (Edberg2004a) behandlar Ormen Friskes för-lisning i Nordsjön 1950, vilken krävde15 unga mäns liv. Ormen Friske var enkopia av det vikingatida Gokstadskep-pet. Med stöd av bevarade föremål, ar-kivhandlingar, privata papper, fotonoch intervjuer ger jag i arbetet en sam-lad bild av skeppsbygget, dramatsmänskliga sidor, förlopp, samhälls-bakgrund, efterspel och efterlämnademinnen.

Rykten om att skeppet varit oskick-ligt konstruerat och besättningen in-kompetent kom att färga expeditio-nens eftermäle. Jag granskar i arbetetdessa uppgifter och finner dem svagtunderbyggda. I arbetet påvisar jagockså att svenska myndigheter besyn-nerligt nog beslöt om att vrakresternainte skulle undersökas eller dokumen-teras utan istället fick förstöras. Minslutsats blev att det var utrikespolitis-ka skäl som styrde att omständigheter-na vid haveriets orsaker tystades ner.

Som bilagor återges handlingar isvenska och tyska arkiv och som ettappendix en tidigare opublicerad textav Sam Svensson, som var ansvarigför rekonstruktionen av Ormen Fris-kes rigg och utprovare av seglings -egenskaperna, med kommentar.

Mellanrummets dilemma. De mo-derna vetenskaperna är historiska kon-

struktioner, avgränsade med hjälp avsitt material. Så utgår traditionelltt. ex. historisk forskning från skriftligakällor medan arkeologisk specialiserarsig på materiella lämningar.

Enligt Anders Andrén uppfattar deflesta arkeologer numera, åtminstone iprincip, arkeologi inte som något slagsfornkunskap utan som ett vetenskap-ligt fält inriktat på materiell kultur i al-la tider, oavsett om texter förekommereller inte. Fältet genomkorsas av olikatraditioner och avgränsas diffust motandra områden (Andrén 1997:11f).Dagens arkeologi kan enligt Ian Hod-der rent generellt ses som ett paraplyför en enorm variation av aktiviteter,mål och intressen. Han vill se arkeolo-gi omdefinierad som ett systematisktupptecknande av materiella spår, ellersom ett studium av föremål i förhål-lande till sammanhang eller helt enkeltsom ett grävande bakom tingens yta(Hodder 1999:9, 18; 2001:189f).

Den historiska arkeologin studerarde kulturella lämningarna av litteratasamhällen och kan definieras som ettmångvetenskapligt fält som står i ettspeciellt förhållande till historia ochantropologi (Deetz 1996:5; Orser &Fagan 1995:237). Historisk arkeologikaraktäriseras inte av någon viss teoriutan är snarast ett särskilt metodisktförhållningssätt eller perspektiv (jfrAndrén 1997:14f).

Arkeologer har i och för sig alltid in-tresserat sig också för skriftligt kändaäldre perioder. Man behöver baranämna den klassiska arkeologin. ISverige utvecklades tidigt en ström-

16


ning som tolkade järnålderslämningarmed hjälp av utländska berättande ochlitterära källor. Också medeltidsarkeo-logi har här utövats länge och fram-gångsrikt, liksom marinarkeologi. Hi-storisk arkeologi kan ändå upplevassom ett ämne med oklar, kluven iden-titet, något mittemellan historia ocharkeologi. Det historiskt-arkeologiskafältet karaktäriseras således av ett”mellanrummets dilemma” (Andrén1997:112f).

Närvaron av texter kan uppfattas bå-de som en fördel och ett problem, på-pekar Andrén. Arkeologin är i och försig alltid beroende av analogier för attöversätta materiell kultur till textermen å andra sidan kan texterna få denhistoriska arkeologin att framstå somtautologisk. Andra förhållningssätt äratt betona artefakters likvärdighet ellertill och med företräde framför textereller också koncentrera sig på motsä-gelserna mellan ting och text. Närva-ron av text anförs enligt Andrén avvissa forskare som orsak till teorilös-het inom den historiska arkeologin, ef-tersom text kan få ett förklaringsvärde,liknande det som teorier kan ge i denförhistoriska arkeologins fall (Andrén1997:13f, 44, 145).

Historisk arkeologi uppfattas oftasom särskilt lämpad för att undersökaskriftlösa sfärer i samhällen medskrift, områden som sällan eller aldrigomtalas i äldre skriftliga källor somteknik, ekonomi, sociala förhållandenoch vardagsliv. Den kan enligt CharlesOrser och Brian Fagan blåsa liv isnustorr historieskrivning som byggts

upp av räckor av datum och årtal ochdammiga personager, den sysslar inteendast med kungar, drottningar, stats -män, de rika och berömda utan medvanligt folk, ”historiens anonyma hjäl-tar” (Orser & Fagan 1995:5).

Under senare år har många särskiltbetonat arkeologins roll i sambandmed försöken att skriva underklas-sens, de skriftlösa människornas,historia (Andrén 1997:131f). ”Enligtmin och många andras förmenande ärdet en av den historiska arkeologinsmest angelägna roller att skriva de fat-tigas och förtrycktas historia – de somfår föga eller inget utrymme i de histo-riska källorna” kan det t. ex. heta (In-gemark 1999:44f, i en recension avAndrén 1997).

Ett sådant ”demokratiskt” synsättbör emellertid enligt John Morelandproblematiseras. Dels eftersom arkeo-login genom att söka textfria områdenunderordnar sig historievetenskapen,dels eftersom det bygger på en skevuppfattning av texters roll i historien.Den skriftliga kulturen kan sägas varamaktens redskap för förtryck och ettredskap för social disciplinering.Skriftlöshet kan därför i många sam-hällen ses som ett sätt att dra sig undanövervakning, kontroll och förtryck(Moreland 2001:77f, 98f).

Att se eller bedöma vem som är för-tryckt är givetvis kulturellt betingat,eller perspektivberoende. I många fallkan det tyckas uppenbart eftersom detråder konsensus men i andra fall ren-tav vara ytterst kontroversiellt, kanskespeciellt när vi närmar oss vår egen tid

17

då egna allmänpolitiska uppfattningarlätt slår igenom. Att ta de förtrycktasparti kan också ha sina sidor om dessainte är med på noterna. Allmänt pro-gressiva amerikanska (vita) arkeolo-ger har mer än en gång ställts införoförstående eller protesterande india-ner som krävt att deras förfäder inteska grävas upp som forskarna tänkt sigutan få vila i frid (McGuire & Wurst1992:220f; om partitagandets probleminom samtidsarkeologin, se vidare un-der Reflexivitet nedan).

Vår egen tids arkeologi. Samtidsar-keologi kan bedrivas på olika sätt. Fördet första, och helt elementärt, genomatt arkeologer likaväl som andra fors-kare arbetar i en samtid som de for-mats av, ständigt influeras av och själ-va påverkar – medvetet eller omedve-tet, eller på en skala däremellan.

Samtidsarkeologi kan för det andrautövas konstruktivistiskt, som att fors-karen behandlar sitt eget material somskapat i det vetenskapliga processen.Detta har då således inte någon obero-ende existens utan kan ses som likasamtida som undersökaren (Shanks1998:15f; Trigger 1993:455f).

Samtidsarkeologi kan för det tredjeinnebära studier av nutida förhållan-den för att testa undersökningsmeto-dik och söka efter etnoarkeologiskaanalogier. Michael Shanks ochChristopher Tilley knöt varierad de-sign på ölburkar i Sverige och Storbri-tannien till olika attityder i respektiveland till öldrickande och alkoholpoli-tik för att illustrera den materiella kul-

turens aktiva roll (Shanks & Tilley1987:172f; Andrén 1997:137f; Buchli& Lucas 2001b:4f). Detta forsknings-fält, som också kan betecknas som et-nohistoriskt-arkeologiskt, kan sägasha som mål dels att studera mänskliginteraktion i en fysisk miljö, delskläcka och diskutera idéer som kankomma till användning inom den för-historiska arkeologin (Welinder1992:44f, 107f, 1994:208). Det kanockså betraktas som ett forum för et-nografisk verksamhet, bedriven av ar-keologer (Trigger 1993:445).

Slutligen kan samtidsarkeologi be-drivas som ett arkeologiskt studium avnutiden, en historisk arkeologi medegen profil. Trots att vår tid flödar överav all slags statistik och skriftlig doku-mentation och trots att det finns enobegränsad tillgång till muntliga käl-lor har det visat sig både möjligt ochgivande att studera dagens människorutifrån deras materiella kultur. Ett käntpionjärprojekt på detta fält är det ame-rikanska sop-projektet, som genom attgräva ut soptunnor och soptippar kun-nat visa på stora skillnader mellan vadfolk säger eller tror att de äter ochdricker och hur det i verkligheten för-håller sig, och annan kunskap i sammastil (Rathje 2001:63f; för andra exem-pel, se Buchli & Lucas 2001a; Bur-ström 2007b).

Detta slags samtidsarkeologi kanhandla om tiden för bara någon ellernågra generationer sedan, det nära för-flutna, och till och med om samtiden,”vår egen tids arkeologi” (Buchli &Lucas 2001b:9). Den bakre gränsen

RUNE EDBERG

18


för denna kan förslagsvis sättas sålångt tillbaka som till nu levande per-soners livstid. Då är t. ex. andravärldskriget samtid eftersom det ännufinns många människor, kanske tilloch med forskaren själv, som under sinlivstid upplevt det.

Ett användbart begrepp kan vara”den korta arkeologin”, ”Short Term”eller ”Short Scale” som kan innebäraallt från några timmar till några gene-rationer (Olivier 2001:178f). Densamtidsarkeologiske forskaren är såle-des ingen utomstående aktör utan be-finner sig i – eller åtminstone omedel-bart intill – avsättningen av arkeolo-giskt material, något som accentuerarbehovet av analys av den egna positio-nen (se nedan under Reflexivitet).

Är samtidsarkeologi då samma saksom material culture studies, som ärett framväxande tvärvetenskapligtforskningsfält som studerar materiellkultur i samtiden? Det frågar sig Vic-tor Buchli och Gavin Lucas i sin kom-menterade antologi om samtidsarkeo-logi. De svarar att vad som betyder nå-got är att arkeologer tack vare sina me-toder och teoretiska perspektiv kan geunika bidrag till studiet av modern ma-teriell kultur och att gränser mellanolika forskningsdiscipliner i självaverket är oviktiga. Vad som är intres-sant är vad som händer när arkeologerarbetar med modern materiell kulturoch vilka teman och frågeställningarsom då uppstår. De anser sig övertyga-de om att de frågor, som texterna (i an-tologin) behandlar, på det hela tagetendast kunnat belysas med arkeologis-

ka ansatser (Buchli & Lucas 2001b:7f). Denna Buchlis och Lucas analysförefaller ganska vag men de tilläggeratt frågan bör diskuteras vidare, någotsom det bara är att instämma i. Efter-som forskningsinriktningen för arkeo-logins del ännu är ganska oprövad bör,enligt min mening, fler fallstudier des-s utom efterlysas (se också nedan, Re-flexivitet).

Mats Burström betonar starkt attsamtidsarkeologi inte endast handlarom att fylla möjliga kunskapsluckorutan också att undersöka vad han kal-lar för förbisedda dimensioner. Dettakan vara sådant som föremålenskänslo- och minnesladdning eller de-ras betydelse för ett folkligt eller lokalthistorieintresse (Burström 2007b:25f).

Laddade föremål. Föremål kan sesinte endast ur ett nytto-, funktions- el-ler teknikperspektiv utan också utifrånden innebörd och roll de kan ha haftoch har för människorna, och utifrånsymboliska aspekter. En kniv kan t. ex.vara bra att tälja med men kan ocksåvara ett vapen, en hantverksprodukt,ett arvegods, en gåva, en statussym-bol, ett arkeologiskt fynd eller en kom-bination av några av dessa eller andrakulturellt betingade egenskaper, bor-tom det fysiskt uppmätbara.

Även om föremål inte äger något or-ganiskt liv kan också de sägas ha livs-cykler. Föremål tillverkas, cirkulerar,separeras, slits ut och ”dör”. De blirockså ”sjuka”: metall drabbas av ut-mattning, glas och tenn får pest. Dehanteras av många olika personer och

19

RUNE EDBERG

får en kontinuitet som kan knyta ihopmänniskor och sammanhang över tidoch rum. Föremål får därigenom sinahistorier och omges av berättelser. De-ras ”biografi” kan skrivas. Människorär ju för övrigt också materiella. Vårtåldrande känns inuti och syns utanpå(Kopytoff 1986:64f; Lowenthal 1985:148f).

Föremål som byter sammanhangkan plötsligt bli tydliga och genereranya tankar. Detta var vad dadaistenDuchamps ville demonstrera genomatt ställa ut en flasktorkare och en uri-n oar. Arkeologi kan sägas gå ut på attgöra dolda föremål synliga. Artefaktersom hämtats från sin underjordiskatillvaro eller från sjöbottnen kan t. ex.sägas börja ett nytt liv där de återan-vänds som forsknings- eller utställ-ningsobjekt. De knyter på så sätt ihopnutiden med förhistorien (Shanks1998:15f).

Föremål kan ha stark känsloladd-ning. För att ta ett exempel ur den et-nologiska litteraturen så berättar NilsJ. Nilsson att han vid en av sina in-samlingsresor i Upplandsskärgårdenkom till ett 80-årigt fiskarpar som bod-de i en stuga tätt ovanför stranden. De-ras gamla men välvårdade skötbåt vi-lade uppspelad under sjöbodstaket.Nilsson frågade om inte båten kundeöverlåtas till museet eftersom den inteanvändes mer. Hustrun fick tårar i ögo-nen och svarade: ”Det kan vi inte, förvi är så fästade vid båten. Vi har haftden sedan vi gifte oss, Oskar och jag,och den har varit lyckosam för oss.Med den har vi fått vår bärgning i alla

år. Vi kan inte längre fara ut på sjönmed den, men vi vill ha den så vi kanse den” (Nilsson 1962:78f).

Föremål kan också dra uppmärk-samheten till sig genom att sluta fun-gera eller falla ur ramen. Vem skullei dag känna till Titanic, om fartygetutan incidenter kommit fram till NewYork? (jfr Cornell 1993:8f; Shanks1998:15f).

Fenomenet Titanic är för övrigt ettklassiskt exempel hur berättelser kanladda föremål. Skeppets undergång1912 blev en mänskligt gripande me-diehändelse av dittills aldrig skådatslag. Intervjuer med överlevande,böcker och filmer höll därefter händel-sen levande årtionde efter årtionde.Vraket lokaliserades och filmades1985, de första föremålen plockadesupp några år därefter och 1997 följdeen Hollywoodfilm, en av de störstakassapjäserna hittills. Föremål från deöverlevande, brev och andra memora-bilia hade redan tidigare visats på mu-seer och utställningar men nu tillkomsaker ur vraket.

Ett livbälte från Titanic är något an-nat än ett livbälte från systerfartygetOlympic. Det framkallar föreställ-ningar om förstaklasspassagerare ismoking och långa klänningar, av ci-garrök och ragtimemusik, av kaptenSmith som inte saktar ned trots isvar-ningar, av den knappt märkbara skälv-ningen vid kollisionen, av emigranteri tredje klass och eldare som instängdadjupt ner i skrovet inte har en chans attta sig ut, hjältemod, fasansfulla skrikfrån de döende i vattnet och av (skåde-

20


spelerskan) Kate Winslet som ståendei fören breder ut sina armar, likt en Ni-ke från Samo thrake.

Speciella föremåls laddning har lik-nats vid en aura, ett skimmer, en psy-kisk kraft. Strindberg reflekterade i si-na av snilleblixtar, galenskaper ochswedenborgiansk mystik bräddfylldaBlå böcker om vad som gör ting heli-ga:

”Läraren fortfor: Om en stam av vildamänniskor börjar dyrka en meteorsten,och denna sten sedan fortfar att dyrkasav en nation under århundraden, så ac-kumulerar denna sten psykisk kraft el-ler blir ett heligt föremål, som kan geifrån sig kraft åt dem, som äga mottag-ningsapparaten Tron. Och den kan följ-aktligen göra underverk, som äro allde-les obegripliga för de otrogna. Ett så-dant heligt föremål kallas en amulettoch är icke mera märkvärdigt än enelektrisk ficklampa. Men lampan gerljus endast på två villkor: att den är lad-dad, och att man trycker på knappen.Amuletter äro också villkorliga ochfungera icke under alla förhållanden.Samma gäller om heliga orter, heligabilder och föremål, även om heligahandlingar som kallas sakrament”. Citerat efter August Strindberg: En blåbok I. Stockholm 1978 (W&W-serien).

Minnessaker och påminnelser. NärFreud i sitt sökande i människosjälengjorde anspråk på att ha hittat för-trängda och bortglömda övergrepp ochfantasier från sina patienters barndomjämförde han sig med Heinrich Schlie -mann och dennes utgrävningar i Troja.

Freud, som själv var en passioneradsamlare, satte på sin mottagning uppen avgjutning av en grekisk kvinnore-lief, förebilden till ett arbete med sam-ma motiv som påträffats under ask -lagren i Pompeji. Reliefen symbolise-rade för Freud samspelet mellan arte-fakt och minne (Lowenthal 1985:252f).

Också vardagliga saker kan vara enhjälp eller förutsättning för att minnasoch saker som vi samlat omkring osskan sägas bilda ett minnenas landskap.En småsak kan utlösa en vandring iminnenas galleri, vi ”kallar upp” min-net till nutiden (Cornell 1993:8f; Lo-wenthal 1985:185f). I Ormen Friske-boken tog jag ett exempel med en knivsom en vän till mig använder för attöppna posten, eftersom den påminnerhenne om hennes döde bror. Knivenrymmer en berättelse, känd endast förägaren, därav dess affektionsvärde.

Inom minnespsykologin studerarman hur olika slags ledtrådar eller ut-lösande faktorer (engelska: ”cues”),aktiverar minnescentra i hjärnan.Människor, ord, bilder, miljöer, dofteroch beröringar kan verka som ”cues”(Passer & Smith 2001:289f). OrvarLöfgren skriver: ”Tingen har…en för-tätad, evokativ kraft. De kan rymma såmycket information, så många antyd-ningar, de kan aktivera alla sinnen.Och samtidigt blir lagringsmetaforenmissledande, eftersom tingen ständigtladdas om i relation till ägaren, bruka-ren, betraktaren” (Löfgren 1997a:156;jfr Appadurai 1986:3f; Lowenthal1985:238f; Shanks 1998:15f).

21

RUNE EDBERG

22

Att människor gör saker med ting ärsjälvklart, men vad gör ting med män-niskor? Att arkeologer gärna studerarföremål för att få kunskap om männi-skorna och inte studerar föremålen påderas egna villkor diskuterades avBjørnar Olsen som hävdade att dettakan ses som ett uttryck för en längtanbort från den materiella kulturen. Ol-sen skrev att han är trött på konsum-tionsstudier, studier av bytesprocesser,estetisering, människors självförverk-ligande genom tingen och liknandesom lyfter fram individen som ensamaktör. Är den som ensam försöker nånordpolen verkligen ensam? Har haninte också skidor, pulka, tält, proviant,kläder, radio och mycket annat till sinhjälp? Olsen argumenterar, med refe-rens bl. a. till Bruno Latours arbeten,för en nätverksteori där alla den takti-la världens invånare kan studeras påett jämlikt och symmetriskt sätt (Olsen2003:88f; jfr diskussion om materiaoch socialitet i Cornell & Fahlander2002:52f).

I Ormen Friskeboken gick jag ige-nom hur de olika närmast berörda isamband med olyckan, som tyskamyndigheter, svenska myndigheter lo-kalt och centralt, ledningen i Frisk-sportförbundet, museer, de omkomnasanhöriga, lokalbefolkningen ochandra konkret förhöll sig på olika sätttill vraket och de övriga fynden. Jagargumenterade där för att dessa, trotsatt de materiellt sett var lika för alla,gjorde olika intryck på de respektiveberörda, att således var och en gjordesin egen tolkning och handlade olika

därefter. Jag besökte flera av de om-komnas familjer och kunde visa hurderas tillvaratagna tillhörigheter ochandra bevarade föremål med anknyt-ning till skeppet, foton, brev, tid-ningsklipp och liknande ännu efteröver 50 år spelade en minnesroll inomde olika släkterna. Jag sökte vidareupp minnesplatser (fig. 5–9) och kun-de visa hur några av dessa präglat ochfortsätter att prägla människors min-nen av olyckan. Det visade sig inte ba-ra handla om gravar, minnes stenar ochmuseiföremål. Jag stötte också på nå-got så oväntat som en duk med besätt-ningsmedlemmarnas namnteckningar,uppsatt på väggen hos en segelklubboch en årlig segeltävling till OrmenFriskes minne (Edberg 2004a:174–220). I samband med att 50-års-minnet av tragedin högtidlighölls2000, och i och med utgivningen avmin bok, har all denna minnesmateriaåter förtätats – exempelvis har se-gelklubben ifråga (i Ystad) köpt in enhög böcker att ha som priser i kom-mande års tävlingar.

När jag arbetade med studien omOrmen Friske fick jag också kontaktmed ett hembygdsmuseum på en ortvid den tyska Nordsjökusten. Museethade i sina samlingar en vrakdel somuppgavs härröra från Ormen Friske, enknappt fyra dm lång bit av bordlägg-ningen. Museets ansvarige erbjöd sigspontant att återsända fragmentet tillSverige och så småningom kom detsom postpaket till mig (fig. 4). Genomatt jämföra föremålet med gamla fotonav vraket, tagna på nära håll, såg jag


att det uppgivna ursprunget verkligentycktes stämma.

Jag ringde A, som varit förman närskeppet byggdes 1949. Nu hade hanhunnit bli 83 år. Jag hade tidigare in-tervjuat honom och bad att få kommaoch visa fyndet. Det fick jag.

På vrakdelen satt det kvar fem bul-tar och A kunde direkt säga att de varav den typ som använts vid bygget avOrmen Friske. Bordplankorna var en-tums furu, vilket också stämde. Efter55 år kunde han således åter hålla i enliten bit av det stolta skepp som året ef-ter det att han byggt det, gick under.Vrakdelen ingav oss båda en egen-domlig känsla av vemod. Kanske kanman säga att den utlöste en gemensam,existentiell reflektion. A berättade såsmåningom hur flera mer eller mindreprivata minnen kom tillbaka när hanfick se vrakdelen och kunde hålla iden. Det var saker som hänt och repli-ker som fällts under de vårveckor förlänge sedan då skeppet byggdes.

Min förhoppning var att få göra enmuseiutställning i Sverige om OrmenFriskedramat, och där skulle vrakde-len givetvis ha en given plats. Vissaförberedelser gjordes 2005, men pla-nen blev då aldrig verklighet. Tills vi-dare ligger vrakdelen kvar hemma hosmig, i sin med tyska frimärken pryddakartong. Jag har också fått några andraminnesföremål som gåva. Först ochfrämst gäller det en Orreforsvas medinskription, som efter olyckan skänk-tes av Frisksportförbundet till den tys-ke sjö räddnings chefen som tack förhans insatser och engagemang. Efter

dennes död hade vasen bevarats av endotter, som gift bosatt i Finland. Vidett besök i Sverige skänkte hon migvasen och en minnestallrik (fig. 10,11).

Att ting för människor har en di-mension och betydelse som går utomdet mätbara, bortom de egenskapersom konstituerar dem som rena kun-skapsobjekt, blir tydligt i ett samtids-sammanhang som detta. Det är aspek-ter som ofta setts som utomvetenskap-liga eftersom de legat mer på känslo-planet än förnuftsplanet. Det kon-templativa kan också ibland verka tri-vialt. Men ting har berört människor ialla tider och ting från det förflutna be-rör oss i dag (jfr Burström 2001:69f,2003:18f, 2004:21f).

Men hur särskilja samtidsarkeolo-gi från det historiska eller dokumentä-ra reportaget eller populära nostal-gitrippar av typ TV-serier som K-spa-narna? Något enkelt och självklart sättfinns knappast.

I urvattnad form kan samtidsarkeo-logi riskera att bli ett dyrt sätt att ta re-da på vad vi redan vet från andra käl-lor eller också ett trivialt och preten-tiöst filosoferande över tidens gång.

Mer eller mindre disciplin. Det em-piriska underlaget för de gamla akade-miska disciplingränserna är delvis påväg att upplösas. En rad exempel påpågående gränsöverskridanden finns.Nya discipliner kan uppstå och gamlakonvergera (Andrén 1997:147).

När arkeologer börjar intressera sigför sentida eller samtida materiell kul-

23

RUNE EDBERG

tur uppstår kontakt, kollision elleröverlappning med andra discipliner, iNorden framför allt med etnologin.

Förr studerade etnologer gärna före-mål som exempel på folkkultur ochsom agrarhistoriska ledtrådar. Under1960-talet expanderade ämnet till un-dersökningar av samtidens människoroch miljöer. Föremålsstudier kom etttag i bakgrunden, men efter något ellerett par årtionden började pendelnsvänga tillbaka. Inflytandet kom blandannat från nyare amerikansk folklivs-forskning. Denna strömning med Hen-ry Glassie som kanske främste företrä-dare hämtar i sin tur sin idénäringbland annat ur äldre europeiska tradi-tioner med namn som William Morrisoch Sigurd Erixon (Arvidsson & al1990:14; Glassie 1999:67f; Silvén-Garnert 1992:6).

Förordet till den 1990 publiceradeetnologiska festskriften Människoroch föremål präglas av förvåning övervad som skett: ”Forskningen måste gåframåt men det är förbryllande att sehur andra discipliner tar upp övergiv-na forskningsområden… föremålsstu-dierna synes oss alltså mer tvärveten-skapliga än någonsin tidigare – menvarför lämnade många etnologer sce-nen?” (Arvidsson & al 1990:13f).

Gunilla Kjellman, som var en av deetnologer som återupptog föremåls-forskningen, nämnde att hon inspire-rats av den arkeologiska forsknings-tekniken ”med dess storslagna kun-skapsmål” när hon drog igång ett pro-jekt om materiella kulturmönster i1900-talets värld. Hennes synsätt var

att ting inte bara är stycken av materiai människans tjänst utan också är lad-dade med värderingar, symboliska as-sociationer och minneslänkar. Hon be-skrev att hon arbetat med ett ”rörligtsökarljus” – för övrigt ett populärt be-grepp inom etnologin – för att öppnaolika perspektiv på den materiellavärlden. Triviala ting kan vara vardag-liga kulturbärare eller minnes- ellerstatussymboler. Tings innebörd kanvariera för olika människor, socialtoch över tid (Kjellman 1993:10f).

Hänvisningar till arkeologin är an-nars sällsynta i den etnologiska littera-turen. Ett av de övriga undantag somjag träffat på är när Orvar Löfgren be-rättar att han i samband med sina stu-dier av konsumtionsmönster läste omnågra amerikanska arkeologer sommed ett liknande syfte grävde ut någrabondgårdar i Mellanvästern som be-gravts av 1930-talets sandstormar.Löfgren fascinerades av detta arkeolo-giska perspektiv. Han påpekar attgranndiscipliner som etnologi, histo-ria och arkeologi har högst varierandepraxis med skilda handgrepp, verktygoch läsarter. Det handlar om en omed-veten inskolning i ett ämnes rutineroch värderingar av god och dåligforskning. Alla ämnen har sin mer el-ler mindre dolda läroplan (Löfgren1996:87).

Etnologer betonar gärna sin starkasamhörighet. De talar om ”den etnolo-giska blicken” som förenar de flesta avdisciplinens forskare (Ehn & Löfgren1996:10) och om ”det etnologiska per-spektivet” (Löfgren 1996:14).

24


25

Synen på tingen debatteras livligtinom dagens etnologi. Ett synsätt ytt-rar sig i att föremål och berättelser sessom oskiljaktiga, att ting utan (av fors-karen känd) kontext är utan mening.Detta var t. ex. idégrunden bakom ut-ställningsprojektet Svåra saker (Silvén1999, 2000). Men röster som proble-matiserat denna syn finns. Ulla Brückhar framhållit att om fokus enbart sättspå individuella föremål så kan denkommersiella prylvärlden komma iskymundan. Intresset gäller inte egen-skaper hos alstren i sig utan hur deuppfattas. Den lilla människan beund-ras vad hon än gör, vad som kallats densvenska etnologins trevlighetsnorm.”Det är inte vi som tilldelar tingen me-ning, utan vi får våra medvetandenstöpta. Det är producenterna, mark-nadskrafterna, kommersialismen somprocess som lär oss hur tingen ska va-ra beskaffade” (Brück 1995:107f) Sa-kerna känneteckas enligt detta synsättav att de är tillverkade för att säljas.

Billy Ehn har pekat på skillnadenmellan äldre folklivsforskares sätt attse på tingen och etnologers nya ochsagt att om människan förr var relativtfrånvarande så är hon nu så påtagligtnärvarande att hon nästan skymmerföremålen (Ehn 1992:116). Orvar Löf-gren skriver att det nygamla intressetför tingen inte alltid inneburit att manåtervänt till det materiella. Snarare harsymbolik, budskap och text kommit ifokus. Det spektakulära och symbolis-ka har tenderat att överskugga föremå-len själva (Löfgren 1997a:135f;1997b:95f).

Lika sällan som etnologer åberoparsig på arkeologer åberopar sig arkeo-loger på etnologer. Ett intressant un-dantag är Bjørnar Olsen (2003:87f)som med gillande hänvisat till OrvarLöfgrens ovan nyss refererade stånd-punkt om synen på ting. Olsen har förövrigt med beklagande noterat bristenpå kommunikation med forskningsdi-sciplinen material culture studies:”For some reason, material culture stu-dies in anthropology seem very reluc-tant to assign archaeology any credit.Thus, the social study of material cul-ture is narrated as an almost non ar-chaeolo gical field […] Al though clai-med to be interdisciplinary, archaeolo-gy is rarely listed among the allies…”(Olsen 2003:101/ not7).

En förklaring till bristen på ämnes -överskridande forskning är att det trotsskenbara likheter mellan disciplinernafinns starka specifika traditioner. Ettsubjektivt vaktslående om upplevdamaterialrevir liksom allmän kårandaspelar nog också en outtalad roll.

Teorier har på senare år fått ökad be-tydelse inom etnologin, vilket oftaprogrammatiskt betonas: ”Den etnolo-giska studien, hur konkret och beskri-vande den än verkar, är i grundenbyggd på teoretiska antaganden omdet sociala livets beskaffenhet och omdet mänskliga handlandets bevekelse-grunder” och ”Prosan i en etnologiskstudie kan te sig förföriskt lättillgäng-lig. Analysen är ofta ’inbäddad’ ochsyns inte lika tydligt som i andra ve-tenskapliga texter” (Ehn 1996:128)och ”Inom etnologin kan man faktiskt

studera vad som helst men inte hursom helst, inom etnologin är empirinunderkastad den teoretiska dimensio-nen” (Arvidsson 2001:9). För att bli engodtagbar etnologisk studie måste äm-net ringas in, avgränsas och problema-tiseras utifrån den egna disciplinensforskningstraditioner. ”Forsknings -ämnet måste etnologiseras” och”…det finns en ämnes kultur, vissa ‘et-nologiska sätt’ att angripa verklighe-ten” (Ehn 1996:104). ”Skrivandet ska-par och reproducerar, förnyar och här-mar. Det är tillåtet att överskrida eta-blerade ordningar, men inte hur myck-et som helst…” kan det t. ex. också he-ta (Ehn & Klein 1994:40).

Vad denna så kallade etnologiseringinnebär står inte helt klart. Kanske kanman se den som ett tecken på ett mot-stånd mot att disciplingränserna suc-cessivt luckras upp? Formuleringarnakan tyckas rigida om man t. ex. kon-trasterar dem mot motsvarande pro-grammatiska förklaringar från teore-tiskt engagerade arkeologer som hyl-

lar mångfalden och ser det som en till-gång att dagens arkeologi är en disci-plin utan disciplin (Hodder 1999:9f).Arkeologi är arkeologi även om denskulle strida mot de traditionella ochstereo typa bilder som är knutna tillämnet och dess aktiviteter. ”Detta ärdess utom själva essensen i – och ga-rantin för – en fortsatt dynamisk ut-veckling av den arkeologiska discipli-nen” (Karl s son 2001:10, med en an-spelning på David Clarkes klassiskauttalande om att arkeologi är vad arke-o loger gör).

Min studie om Ormen Friske hand-lade visserligen om ett skepp vars fö-rebild var vikingatida vilket gav en tra-ditionell arkeologisk koppling.

Men i huvudsak var materialet sam-tida, ett 1900-tals ämne som med ettbegrepp, egentligen är lika metafy-siskt som etnologernas etnologisering,i och med min forskning nu kom att”arkeologiseras” (jfr Trigger 1993:451; se också nedan, Reflexivitet ochAvslutning).

RUNE EDBERG

26

27


Fig. 4. En bevarad del av Ormen Friskes bordläggning skänktes ochskickades till förf. från ett tyskt hembygdsmuseum. Foto förf.

Fig. 5. Ormen Friskes väg mothaveriet nära Helgoland.Pellworm är platsen för minnes -stenen, vrakdelarna finns i Husum. Karta förf.

RUNE EDBERG

28

Fig. 6. Minnes stenen vid Alte Kirche på Pellworm i juli 2010, 60 år efterolyckan med Ormen Friske då 15 svenskar omkom. Förf. lägger blom-mor. Foto Helena Lindstedt.


Fig. 7. Strandcafé på västra Pellworm. Vikingaskeppsskylt över ingång-en. På gräsmattan til höger låg Ormen Friskes vrak i många år. Fotoförf. i juli 2010.

29

RUNE EDBERG

Fig. 8. I Ormen Friskes akterstam satt denna drakstjärtliknande ut -smyckning, bevarad och utställd på Nordfrieslands sjöfartsmuseum i Husum. På en skylt noteras speciellt att vrakdelarna är original. Fotoförf. 2010.

30


31

Fig. 9. I framstammen på Ormen Friske satt denna drake, bevarad till-sammans med andra vrakdelar och utställd på Nordfrieslands sjöfarts-museum i Husum. Till höger en modell av skeppet. Foto förf. 2010.

32

RUNE EDBERG

Fig. 10. Orreforsvas med etsning av Ormen Friske under segel. Ett antalav dessa vaser medfördes ombord för att ha som gåvor till prominentapersoner. De ligger nu på havets botten. Detta exemplar skänktes avFrisksportförbundet till Martin Bahr, som ledde eftersökningarna vid Or-men Friskes haveri. Bevarad av en dotter till Bahr. Foto förf.

33


Fig. 11. En minnes tallrik i bemålat trä, gåva 1950 från Frisksportförbun-det till Martin Bahr, som ledde eftersökningarna vid Ormen Friskes ha-veri. Bevarad av en dotter till Bahr. Foto förf.

RUNE EDBERG

ReflexivitetInledning. Expeditionerna medKrampmacken och Aifur faller in i entradition av experimentella båtfärder.Hur kontroversiella vissa expeditionerav liknande slag ibland än har varitrent vetenskapligt (t. ex. Thor Heyer-dahls), har de ändå stimulerat forsk-ningsdebatten och fascinerat en bredhistoriskt intresserad publik.

Forskarens uppgift är att försökaförstå hur det gått till eller kan ha gåtttill förr i tiden och en sådan tolkning ärotänkbar utan att man utgår från ana-logier. Uppgiften för den experimen-tella arkeologin blir, sedd på detta sätt,att skapa underlag för nya eller bättreanalogier. Samtidigt som en sådan an-sats är den enda möjliga bär den i sigen motsägelse. För det gäller också attkunna se bortom det som synes skeoch forskarens eget perspektiv är hansbegränsning, hans sunda förnuft en eu-femism för hans begränsade synfält.Ett recept mot detta problem är reflek-tion och kritisk diskussion.

Den experimentella arkeologin kani och för sig ses som ett uttryck för po-sitivistiska och etno-arkeologiskaidéer, som strävar efter att nå generellkunskap om olika forntida företeelser.

För att avgöra om experimenten kansäga oss något om vikingatidens fär-der måste experimenten själva utståkällkritik både ifråga om validitet ochreliabilitet. Var det som provades rele-vant? Var omständigheterna rimligtjämförbara med förhållandena under

vikingatiden, om inte, vilka var avvi-kelserna? Men lika lite som forntidenlåter sig hypotesprövas eller förklarasmed hjälp av några orsak-verkansmo-deller, kan färdexperiment ses enbartsom uttryck för försök att lösa rent tek-niska uppgifter.

Färder är komplexa humanistiskaprojekt, och sociokulturella, ekono-miska, politiska och andra aspekter äri hög grad relevanta. Båtarnas kon-struktion och användbarhet bör värde-ras på ett allsidigt sätt men andra fak-torer är minst lika viktiga (jfr Crumlin-Pedersen 1995:303f). Politiska, socia-la och fysiska förutsättningar hör dit,liksom färdorganisation samt mänskli-ga aspekter som exempelvis ledarskapoch motivation. Alla experimentellafärder som jag känner till har haft sinainslag av oväntade svårigheter, per-sonliga konflikter och liknande.Många människor ombord på sammatrånga utrymme i många dygn är på-frestande och ställer stora krav. Ettmisstag av en enda person kan äventy-ra båten och kanske livhanken för allaombord, konstaterar Rus-projektetsledare Fredrik Koivusalo som redovi-sar några fall av problem av detta slag(www.qnet.fi/rus-project). Sådana frå-gor har annars sällan eller aldrig redo-visats utåt trots att de måste haft bety-delse för alla expeditioners utförandeoch resultat.

Känn dig själv. Forskningens resultatformas i mötet mellan den som stude-rar och det som studeras. Självkritiskgranskning eller reflexivitet kan det

34


kallas när forskaren försöker skärskå-da sin egen utgångspunkt, värderingaroch liknande. Därför kan det vara enskyldighet inte bara mot sig själv utanockså mot offentligheten att redovisabåde hur empirin skaffats fram och huranalysen utförts.

Begreppet reflexivitet introducera-des i arkeologin av Ian Hodder. Enligtdenne är en reflexiv metod nödvändig,eftersom en utgrävning aldrig kanupprepas. Man kan inte veta om t. ex.en orörd del av en boplats är likadansom den som man gräver bort, därförär varje grävning unik. Reflexivitet in-nebär tolkning direkt i schaktet, enomedelbar kritisk diskussion med enbred krets av specialister och öppenhetutåt mot forskarsamhället i kombina-tion med en detaljerad digitaliseraddokumentation av hela utgrävningen,inklusive diskussionerna mellan arke-ologerna. Vid undersökningar i denneolitiska byn Catal Hüyük i Anatoli-en har denna modell satts i system.Hodders definition av reflexivitet rym-mer också flera andra aspekter och in-slag, bland annat om relationer tillsamtida samhällen (Hodder 1999:82f,188f; för svenska erfarenheter från Ci-tytunnelprojektet i Malmö, se Berg -gren 2002:19f).

Ifråga om experimentell arkeologikan reflexivitet i mycket ses som enförklarande komplettering av redovi-sade data och en problematisering avgenomförande i relation till övergri-pande frågeställningar. Man försökerockså se till att argumentationen intehoppat över viktiga kontextuella

aspekter. Det kan innebära att man av-står från putsa upp sina resultat vilketkräver kurage. Att gå in på sin egenperson är givetvis alltid svårt. Man fårförsöka dra en gräns mellan det priva-ta, som får anses som utomvetenskap-ligt (reflexivitet är inte navelskåderi),och det personliga, som kan ha stor be-tydelse.

Ett aber i reflexiviteten är att den en-dast utgår från forskaren, vars själv-bild dels inte kan vara annat än be-gränsad, dels är öppen för egen med-veten eller omedveten manipulation.Och hur ska forskaren kunna förståvilken hans förförståelse verkligen är?Alternativa bedömningar är önskvärdaför att göra bilden allsidigare, ungefärsom Ian Hodder arbetar i Catal Hüyükeller som när Erik Nylén fick mothuggav sina egna expeditionsdeltagare: ex-peditionen med Krampmacken 1983–1985 publicerades av Nylén (Nylén1983, 1987a, 1995) men också andradeltagare kom med sina versioner,bland dem Göran Sjöstrand, som variten av Nyléns närmaste män under fär-den. I sin berättelse ifrågasatteSjöstrand starkt båtens lämplighet förflodfart (Sjöstrand 1988). MedanNylén tog ganska lätt på alla förhål-landen som hotade att jäva den tes somhan ville belysa, kommenterade Sjö -strand erfarenheterna oförskönade.Data från Krampmackens loggbok be-arbetades i efterhand också av färddel-tagaren Hans Oreheim i en seminarie -uppsats i arkeologi och i jämförelse-syfte i någon mån också av mig (Ore-heim 1989; Edberg 1996a:36f).

35

RUNE EDBERG

En erfarenhet är att noggranna no-teringar av mätbara storheter som tid,position, tillryggalagd distans, väder,ström, besättning och liknande görjämförelser och analogier möjliga, vil-ka kan ge stadga och förankring åt endiskussion som annars lätt kan bli all-tför subjektiv eller svävande. Tack va-re Nyléns dokumentation av färdenlåg den således öppen för andra efter-handstolkningar än hans egen. Faktasparkar, kan det heta.

Senare års experimentella flodfär-der har, som jag anfört ovan i avsnittetFärdexperiment, bidragit till ett slagsforskningsgenombrott ifråga om detsom brukar kallas vikingafärderna iösterled. Så långt är allt väl men sam-tidigt kan man också självkritiskt frå-ga vad experimenten representerar.Experimentell arkeologi innehåller fördet mesta ett inslag av lek, upptåg el-ler äventyr och kan i en djupare me-ning sägas handla om ett förverkligan-de av de medverkandes föreställning-ar. Detta gäller i allt från imiterande avflinthuggningsteknik till försök attbygga fornborgar eller megalitgravar.När det gäller sjöresor är saken alltidmycket markant, och oftast en förut-sättning för de frivilliga krafter somengagerar sig i projekten. Forskningmåste inte vara tråkig, som Erik Nylénframförde i många sammanhang närhan höll på med Krampmackenfärden.

Exempelvis uppvisar de modernafärdexperimenten vissa intressanta va-riationer i intensitet och uthållighet.Pjotr Sorokin har försiktigt påpekat attAifur sommaren 1994 kunde ha till-

ryggalagt sträckan mellan Sigtuna ochNovgorod betydligt snabbare om dag-s etapperna gjorts längre. Nu tog fär-den hela 41 dygn. Eftersom Sorokinsjälv var ombord en del av tiden ochdessutom tagit del av loggboken ärsynpunkterna väl underbyggda. Soro-kin har räknat ut att färden med längredagspass kunnat göras på 14–19 dagar(Sorokin 1997b:46). Søren Sindbækhar till frågan framfört att Aifurs långarestid visserligen delvis kan tillskrivasbrist på rutiner, men ursäktar den ock-så med att färdvillkor aldrig är ideala(Sindbæk 2003:179f).

En annan belysande uppgift är attTäljas färd 2003 från Norrtälje till S:tPetersburg tog 28 dagar (Tälja är enkopia av båten från Vik, Söderby-Karl, Uppland; Larsson 1997, 2000b:131f), detta att jämföra med Aifursfärd till S:t Petersburg 1994 som tog21 dagar (med start i Sigtuna, alltså enbra bit längre sträcka än från Norrtäl-je). Av döma av Täljas på nätet publi-cerade loggbok berodde tidsutdräkteninte på någon slapphet eller någotöverdrivet festande ombord utan heltenkelt på att Tälja hade fler dagar medmotvind än Aifur (www.turn.to/talja).

Vilka strapatser som vikingatidensfärdmän var villiga att underkasta sigvet vi för övrigt mycket lite om –kanske var de mycket stora – och jäm-förelser med nutida experimentförhål-landen är av mentalitetsskäl mycketvanskliga, kanske omöjliga.

Uppgifter om generella färdtider, nuoch i forntiden, måste behandlas skep-tiskt också av andra orsaker. För det

36


första omfattar seglationssäsongen ba-ra sommarhalvåret eller snarare delarav detta. För det andra har det i alla ti-der varit en självklarhet att inte ge sigut på öppna vatten i överhandsväder.Lång väntan på lämplig vind har alltidvarit det vanliga inom segelsjöfarten(jfr Gahrn 1989:4f).

Att segla över Östersjön kan gå be-tydligt snabbare än det gick för Aifur1994 eller Tälja 2003, om man väljerden närmaste vägen, har tur med väd-ret och inte far vilse, lätt gjort om manavstår från eftervikingatida naviga-tionshjälpmedel. Sommaren 1992 seg-lade till exempel den norska Havørn -expeditionen från Birka i Mälaren tillS:t Petersburg på sju dygn, inklusiveett dygns väntan vid Ösel på vindkant-ring (Sorokin 1997b:47). Ormen Fris-ke seglade 1950 från Birka till Ystadpå 81/2 dygn (Edberg 2004a:63f).Men seglingar kan också ta lång tid.Vid en segling sommaren 1981 medKrampmacken från Gotland till Ölandfick båten ligga tolv dygn och väntavid Stora Karlsö innan en kraftig väs-tan, som blåste emot, gav med sig. Li-ka chansartat var det i juli 1995 dåKrampmacken gjorde en Östersjöseg-ling från Slite på Gotland till Kures-saare på Ösel. Själva seglingen, 260km, tog endast 44 timmar men besätt-ningen tvingades först vänta i åttadygn på lämplig vind (Nylén 1983:38;Sollerman 1995a, b). Väntetiden mås-te rimligen räknas in i färdtiden, attsegla från Gotland till Ösel tog i det se-nare fallet således tio dygn.

Moderna tider. Alla moderna experi-mentella båtfärder på floder har en för-bannelse och en frestelse hängandeöver sig, nämligen tidsscheman re-spektive förbränningsmotorer. De bå-da företeelserna hänger intimt ihop.

Tidsscheman är en ständig påmin-nelse om den moderna världen. Ochom man inte håller dem ifrån sig såmycket man orkar, kan det gå åt pipan.Ett exempel: tidsplaneringen för 1996års färd med Aifur byggde på den has-tiga rekognoscering som året innangjorts av Håkan Altrock och mig (Ed-berg 1996b:9f). Det visade sig senareatt slutsatserna från rekognosceringenvarit för optimistiska. Men att göra entidsplan var nödvändigt eftersom demoderna människor, som skulle be-manna båten, inte fritt kunde förfogaöver sin tid och sina liv. För att kunnadelta i äventyret måste de utnyttja se-mestern eller sommarlovet och ta hän-syn till sina familjer. Besättningsbyte-na måste också kunna planeras nogaoch långt i förväg, speciellt när deskulle äga rum avsides på Rysslandsoch Ukrainas landsbygd. Mötestideroch mötesplatser på järnvägs- ochbusstationer var avtalade många veck-or i förväg, och de nya besättnings-männen fick lita på att de skulle bliupplockade av expeditionens följebiloch att föraren av denna sedan hittadetill sin bestämda mötes plats med bå-ten, miltals därifrån. (Detta var föremobiltelefonernas entré i denna del avvärlden.) Allt detta fungerade på dethela taget mycket bra, men medaljensbaksida var att tidsplaneringen gjorde

37

RUNE EDBERG

Fig. 12. Lastbilstransport av expeditionens båt vid Velikie Luki längs denoväntat ofarbara Lovat, Ryssland. Foto Föreningen Aifur 1996.

att besättningen trots att oväntade svå-righeter uppstod ogärna fördröjde fär-den med manuella landdragningar el-ler improvisationer, även om detta urexperimentets synpunkt absolut hadevarit motiverat. En bidragande orsaktill stressen var problemen med attmånga deltagares viseringar höll på attlöpa ut. Slut etappen kom till sist attgenomföras med ofullständig besätt-ning, delvis under bogsering och förmotor, vilket innebar att den endastblev en transportsträcka, ett prov utanvärde.

Utländska samarbetspartners begärofta att expeditioner ska göra tidtabel-ler så att olika välkomstarrangemangoch liknande kan planeras. Vid vissa

tillfällen har det hänt att gästfrihetentagit sådana enorma proportioner attfärdens genomförande kommit i bak-grunden. Expeditionen är då i en svårknipa, för om man inte anstränger sigatt vara tillmötesgående kan det slåtillbaka mot en själv, speciellt i depostsovjetiska länderna där förank-ring på högre ort behövs för att manska ha en chans att lösa de byråkratis-ka och polisiära problem som alltiduppstår. Andra smärre hänsynstagan-den kan också ta tid från färden. I detkatolska syd östra Lettland fick vi ensöndagsmorgon t. ex. en tydlig vinkom att sluta hamra och spika på dentrasiga slitkölen. Det var bara att gillaläget och istället gå i mässan.

38


Också expeditionen med OrmenFriske hade mycket pressande tidta-bellsproblem. Det fanns ett ekono-miskt avtal om att delta i en sjöfartsut-ställning i Rotterdam och man var re-dan så försenad att man skulle missaöppningshögtiden. Detta påverkadesäkert beslutet att forsätta ut i Nord-sjön omedelbart efter utslussningen urKielkanalen i Brunsbüttel. Man ham-nade då rakt i det oväder som metero-logerna inte förmått förutse och somkom att leda till skeppets undergång(Edberg 2004a:84f, 97f).

Erfarenheterna från Aifurexpeditio-nerna är att om man en gång accepte-rat en lastbilstransport eller bogseringpå grund av att man är tröttkörd, ge-

nomblöt, hungrig, rädd, ligger efterfärdplanen, båten läcker eller liknan-de, så passerar man en mental gräns,en Berlinmur mellan förr och nu. För-trollningen bryts (fig. 12, 13). En tran -s port leder lätt till en annan och detomsorgsfullt förberedda projektet ho-tar att bli mer och urvattnat (därför ärdet t. ex. svårt att bedöma värdet av dedjuphavs seglingar som gjorts mednorska och danska vikingaskeppsko-pior eftersom de alltid är försedda medmotorer som back-up och modern na-vigations- och säkerhetsutrustning).

En som fuller väl förstod detta varErik Nylén. Han höll fast vid principenatt aldrig låta Krampmacken ta någonsom helst draghjälp från motorfordon.

Fig. 13. Aifur sjösätts i Daugava nära gränsen mellan Vitryssland ochLettland efter en oplanerad motoriserad landtransport. Foto förf. 2001.

39

RUNE EDBERG

Nyléns auktoritet var också sådan attbesättningen följde samma linje ävenom han personligen inte fanns på plats.(Vid ett par tillfällen, då kustbevak-ning, militär, tull eller polis av olikaorsaker krävde bogsering, tvingadesNylén visserligen foga sig men detskedde under protest.) Nylén konstate-rade också senare belåtet, med pole-misk udd mot de experiment som vi-kingaskeppsforskarna i Roskilde syss-lar med: ”På denna färd [Kramp-mackens] användes aldrig anakronis-tiska hjälpmedel” (Nylén 1995:546).

Fredrik Koivusalo har med Heimlö-sa Rus också såvitt bekant hållit fastvid den helt motorfria principen ochtack vare detta har han bl. a. skaffat sigintressanta erfarenheter om hur tid-vattnet bäst kan utnyttjas vid färd upp-för en flod som Seinen (www.qnet.fi/rus-project).

Koivusalos första kopia av Lapu-ribåten, döpt till Rus kort och gott, rå-kade 1994 i svårigheter efter ett roder-haveri i Rigabukten. Följderna blev enhandfast påminnelse om gapet mellannu och då. Ett ryskt fartyg plockadeupp besättningen men under rädd-ningsarbetet slogs Rus sönder mot rys-sens stålskrov. Rus hade VHF-radioombord och Koivusalo skriver i ensjälvkritisk granskning av händelsenatt detta faktum medförde att han somskeppare gav upp för lätt och sändenödsignaler. Rus kunde ha räddats ombesättningen litat på egna krafter föratt klara upp situationen. En strand-ning hade på denna plats inte varit nå-gon katastrof. (”Nästa gång gäller det

att ha mera is i hatten. Jag tror NMToch andra ’juppinallar’ får bli hemmanästa gång”; Koivusalo 1996:115.)

Min egen viktigaste övergripandeerfarenhet från färdexperimenten ärjust att man inte får blunda för de enor-ma skillnaderna mellan dåtid och nu-tid. Annars kommer man endast att blioffer för sin egen förförståelse ellerönsketänkande. För inte bara vatten-vägarna har genomgått stora fysiskaförändringar, både genom landhöj-ningen och ännu mer genom mänskli-ga ingrepp, vilket jag i någon månkunnat påvisa (Edberg 1999a:1f,2001a). Människors tidsuppfattningoch mentala geografi är en helt annan,vilket slog mig som en blixt från klarhimmel när jag midsommaren 2001,från ett myggigt träsk i Vitryssland,utan minsta problem kunde ringa mindotter hemma i Stockholm och gratu-lera henne på födelsedagen. Kognitivtupphävdes tid och rum. Detta antydernågot om den mentalitetsproblematiksom man rör vid när man försöker ge-nomföra något så komplext som enlångresa på något som liknar vad mantror är ett vikingatida sätt. Mobiltele-fonens fysiska närvaro i min ficka, lik-som båtradion på Koivusalos skepp är,på grund av sin modernt tekniskt-kom-munikativa dimension, för övrigt näs-tan övertydliga exempel på aktiv ma-teriell kultur. Och har man motor om-bord, så påminner den en hela tidenom att den kan användas.

(För fler exempel och ytterligarediskussion om förförståelsens roll viddessa färdexperiment, och om hur

40


t. ex. fördomar och underlåtenhets-synder omedvetet spelade in, jfr Ed-berg 2008, 2009).

Att ta parti. Att välja vad man intres-serar sig för är inte bara en återspeg-ling utan också ett partitagande. Iblandär detta diffust, ibland kan det vara rättså tydligt. Varför satte jag själv igångatt forska om Ormen Friske, en kopiaav ett vikingaskepp som gick under1950? Faktiskt fick jag under arbetetslopp många gånger frågan, inte såmycket av kolleger som av informan-ter, släktingar till de omkomna ochandra utomstående som jag kom i kon-takt med. Mitt standardsvar var att jaglänge intresserat mig för – och skrivitom – vikingatida båtar och skepp bådei original och i kopia och att jag i fack-litteraturen flera gånger stött på om-nämnanden av Ormen Friske men attdessa varit kortfattade och präglade avmotsägelser och att jag den vägen bli-vit nyfiken på händelsen.

När jag sedan arbetet blivit klartrannsakat mig själv så har jag kommitfram till ett denna förklaring inte ärtillräcklig. För det finns avgjort en visssymmetri mellan Ormen Friskeprojek-tets ideella engagemang och socialamarginalisering och min egen forsk-ningssituation. Ämnesvalet var heltmitt eget och forskningen skedde påfritid, utan någon finansiering i egent-lig mening.Lätt patetiska paroller somensam är stark och fattig men stolt kansägas ha varit både mina och OrmenFriskeprojektets (jfr Schröders brev iEdberg 2004a:53).

En nackdel var att jag saknade me-del för laborativa undersökningar.Detta innebar t. ex. att jag fick avståfrån en möjlig jämförande skriftanalysav texten på lappen i flaskposten. Enbror till en av de omkomna kände sigsäker på att lappen var skriven av bro-dern och bekostade – för min räkning– en jämförande undersökning av den-nes handstil. Den utfördes av Statenskriminaltekniska laboratorium. Tyvärrgav den inget positivt resultat (Edberg2004a:154f). Priset för denna under-sökning var ca 4 000 kr. För 15 olikaenskilda prover skulle priset såledesha blivit ca 60 000 kr. En sådan analyshade varit önskvärd men det varmycket osäkert om det nu efter 50 årskulle gå att få fram goda skriftprovfrån samtliga omkomna, samtidigtsom texten på flaskposten är så kort attSKL inte ens i sådant fall vågade lovaen säker attribuering. Flaskposten ärvisserligen spektakulär men inte avcentral betydelse för mitt resonemangoch därför var det inte allt för tungt attavstå från undersökningen. (Jag av-stod i boken också från egna försök tillskriftjämförelser. Jag bedömde att re-sultatet skulle bli alltför godtyckligt. Iefterhand ser jag detta som en onödigtförsiktig hållning.)

Men min från uppdragsgivare ochfinansiärer oberoende position med-förde också fördelar. Exempelvis sågranskade jag i studien mycket kritisktden svenska utrikesförvaltningensagerande. Om jag själv hade varit innei, eller siktat på, en statlig ämbets-mannakarriär frågar jag mig om idén

41

RUNE EDBERG

till denna obekväma närgångenhet allsuppstått. Även om den trots allt gjortdet hade jag av opportunistiska skältroligen presenterat den kritiska analy-sen i avsevärt dämpad form. Och trotsatt jag i mycket kan sympatisera medFrisksportförbundets idéer och verk-samhet får förbundets dåvarande led-ning i boken sina fiskar varma, någotsom knappast varit aktuellt om jagskulle ha skrivit boken på förbundetsuppdrag. När boken var klar försöktejag definiera min egen position:

”Traditionell arkeologisk forskning ar-betar oftast med viss – oftast stor – di-stans i både tid och i rum till studieob-jekten. Det är namnlösa ‘förhistoriskamänniskor’, ‘medeltidsmänniskor’,och deras samhällen som studeras. Ettslags distansering ligger i ämnets natur.För samtidsarkeologen är läget annor-lunda. Nu finns levande människor bå-de bland källorna och bland dem somdirekt berörs av texten. Dessa kan dess utom ha bestämda åsikter, varastarkt känslomässigt engagerade ellerbåde och. Att inför sig själv definieraen egen position kan i detta läge varamer än bara ett berättargrepp. Jag harsåledes tänkt mig att jag forskat påuppdrag av en av Ormen Friskes dödabesättningsmän, en av dem som bara ärett namn för mig – en ung sport- ochföreningsintresserad arbetare i ett Sve-rige där kamratskap och solidaritet ärbegrepp med innehåll, och där neutra-litetspolitiken, som hållit Sverige utan-för andra världskriget, har ett massivtfolkligt stöd” (Edberg 2004b:8f).

Kanske kan en sådan ståndpunkt sor-teras in i den ”underifråndiskurs” in-om dagens humaniora som idéhistori-kern Svante Nordin avgränsat. Inomdenna ses samhällen och kulturer somkonstituerade genom förtryck. Dehärskande grupperna och den förhärs-kande kulturen antas utöva repression.Forskaren betraktar samhället i ett un-derifrånperspektiv och kan på det sät-tet bidra till sociokulturell frigörelse(Nordin 1995).

Ett liknande men socialt mindre po-lariserat förhållningssätt har beträffan-de samtidsarkeologin formulerats avVictor Buchli och Gavin Lucas somunderstryker att 1900-talet har varitfyllt av plågsamma upplevelser. Underde röster som dominerar berättelsernafinns otaliga andra som inte når fram,men som kan artikuleras och förlösasgenom arkeologin (”…the silent andpain ful lacunae in our understandingof recent experience”; Buchli & Lucas2001b:14f).

Bruce Trigger anser att forskarenseget inflytande över tolkningen ärmycket stort och att de flesta tolkning-ar kan ses som versioner av det för-flutna skapade av arkeologer i ett för-sök att främja eller försvara de sam-hällsintressen de föredrar. De åter-speglar politiska och ekonomiskaklassintressen, könsfördomar, etniskasynpunkter, den politiska kontrollenav forskning och publicering, finansi-eringen av arkeologiska aktiviteter,generationskonflikter och inflytandefrån karismatiska personligheter(Trigger 1993:454f). Inom svensk ar-

42


keologi finns mycket litet uppmärk-samhet på sådana aspekter och om detfinns någon sympati alls för synpunk-terna vet jag inte, men jag skulle tro attde i regel ses som alltför långtgåendeoch tillspetsade. Man kan också in-vända att de mekanismer som formarforskarens perspektiv oftast är subtila-re än så.

Att försöka bli medveten om sittperspektiv kan ändå vara eftersträ-vansvärt eftersom resultatet av fors-karmödorna i mycket kommer att sty-ras av detta oavsett om man vill det el-ler inte. Den perspektivmedvetne fors-karen kan givetvis också välja per-spektiv utifrån sina egna preferenserav olika slag.

Man kan i och för sig hävda att allforskning är politisk men vad gällersamtidsarkeologi kan detta förhållan-de uppenbarligen lätt bli uttalat elleråtminstone tydligare än annars. Dethandlar givetvis inte om partipolitikutan om allmänpolitiska förhållnings-sätt. Nedan diskuterar jag några exem-pel på skilda ansatser till denna pro-blematik.

Krigsarkeologi. Krig och krigshän-delser är internationellt sett bland deämnen som producerat mest historiskarkeologi och även samtidsarkeologi.I krig har segraren ett mycket uttalattolkningsföreträde, och även om för-loraren ibland också kunnat ge sin ver-sion betyder detta inte att det skriftligamaterialet är allsidigt. De inblandadehar haft sina propagandasyften somkällkritisk granskning inte alltid kan

tränga igenom. Krig är också förvirra-de händelser med många agerande därden skriftliga dokumentationen aldrigkan vara tillräcklig. Att den är motsä-gelsefull ligger i sakens natur. Här kanden historiska arkeologin spela en bå-de prövande och kompletterande roll.Inom historisk arkeologi hör slagfältoch massgravar till vad som studerats.Ett ofta citerat fall är slaget vid LittleBig Horn (1876) där amerikanska ar-keologer med hjälp av kartering av hurolika slags ammunition spritts i ter-rängen kunnat rekonstruera hur destridande parterna manövrerade (Gil-christ 2003:1f med många fler exem-pel).

Krigen under 1900-talet var mångaoch storskaliga. De har i grunden för-ändrat hela landskap och efterlämnatotaliga slagfält, begravningsplatser,konstruktioner och artefakter. EnligtRoberta Gilchrist omges 1900-taletskrigsminnen med djupare känslor ände man annars möter som arkeolog. Enkollektiv känsla av patos ger platsernahelighet i medvetenhet om att blod off-rats där (Gilchrist 2003:1f m. ref).

Nedslagsplatser för flygplan harlänge plundrats på värdesaker trots attde i många länder har lagskydd somkrigsgravar, men de har på senare årockså blivit föremål för regelrätta ar-keologiska undersökningar (EnglishHeritage 2002). Skriftliga uppgifterhar kunnat korrigeras och komplette-ras och bilda underlag för en fylligareoch mänskligare bild. Traditionell ar-keologi har här samarbetat med have-riexpertis, vilket gjordes t. ex. när

43

RUNE EDBERG

BBC:s Time Team grävde ut en Spitfi-re i Frankrike (Hammon 2003; Le-gendre 2001:126f).

Det ökade intresset för krigsarkeo-logi, slagfältsarkeologi och liknandemedför inte sällan att olika politiskaperspektiv blixtbelyses. När densvenska marinen bärgade det spion-plan av typ DC 3 som 1952 sköts neröver Östersjön var den första reaktio-nen från myndighetshåll att efter un-dersökning låta vraket gå till skrot.Men efter en opinionsstorm skakadeden ansvariga ministern fram pengarså att Flygvapenmuseet ska kunnakonservera och ställa ut planet(Holmström 2004a, b). Ur vilket per-spektiv planet nu presenteras på muse-et, och processen som ledde dit, vorevärt en egen undersökning.

Ett annat exempel är utgrävningenav ett brittiskt bombplan som underandra världskriget störtade i Frankri-ke. Undersökningen slutade med attett monument till besättningens ärasattes upp på platsen för nedslaget (Le-gendre 2001:126f). Att brittiska Bom-ber Command mellan 1943 och 1945 isystematiskt terrorbombade civila måli Tyskland är väl belagt. Över en halvmiljon människor omkom vid dessa ihuvudsak nattliga flygräder (Englund1998:194f: Lindqvist 1999:11f; Fried -rich 2004). Forskarens val av perspek-tiv i ett sådant fall är slående liksomhur intressegemenskap med studieob-jekten hanteras. Att få en mer allsidigöverblick och kunna ställa andra frå-gor än de förväntade kan vara mycketsvårt om forskaren privat så att säga

hejar på det ena laget eller rentav totaltidentifierar sig med det. De frågor somför en svensk forskare kan tyckas rim-liga att beakta (i detta fall t. ex. ombrandbombningar av bostadsområdenverkligen är speciellt ärorikt, oavsettde historiska omständigheterna) kanför en brittisk eller fransk forskarekanske vara irrelevanta, rentav olämp-liga eller möjligen helt osynliga (jfrEdberg 2004a:10f).

Laurent Olivier har ett annat exem-pel. När Unesco 1996 beslutade om attföra upp Genbakukupolen i Hiroshimapå världsarvslistan, protesterade USAoch klagade på bristande historisktperspektiv. Byggnaden är ett minnes-märke över atombomben 1945. Olivi-er kommenterar:

”All sites of the contemporary pastare effectively, by their nature, mattersof controversy, not so much becausethese sites sustain individually someparticular polemic, but because theyare inseparable from the debates andissues of the present” (Olivier 2001:186).

Ett internationellt arbetsfält som re-lativt nyligen öppnat sig är massgravs -arkeologi. Arkeologer ingår här i ar-betslag tillsammans med rättsläkareoch polistekniker. Exempel på kompe-tens som arkeologer kunnat tillföra ärutgrävningsmetodik, dokumentationav kontext som t. ex. lagerföljder, ta-fonomisk kunskap och fyndkonserver-ing (Haglund 2001). Här kan forska-ren utsätta sig för ett starkt tryck frånuppdragsgivaren att ta ställning tillfrågor vid sidan av sitt kompetensom-

44


råde. Ett från Kosovokriget bekant ex-empel är den finska patolog som i sam-band med den så kallade Racakmassa-kern 1999 avlockades aningslösa poli-tiska uttalanden. Agerandet bidrog tillatt i världs opinionens ögon legitimeradet amerikanska anfallet på Jugoslavi-en (Haagtribunalens förhör 13/3 2003på www.un.org/icty fall IT-02-54-T;kritisk granskning 16/4 2003 på www.tenc.net).

Klasskampsarkeologi. Inom dagensamerikanska historiska arkeologi finnsexempel på uttalat partitagande, radi-kal arkeologi. Undersökningarna påplatsen för den så kallade Ludlowmas-sakern 1914 är ett sådant exempel.Strejkande gruvarbetare och deras fa-miljer hade slagit upp ett tältläger, vil-ket besköts av nationalgardet medmånga dödsoffer som följd. Händel-sen är väl känd historiskt men utgräv-ningar gav en ny bild av vardagslivet ilägret och tolkades som att kvinnoroch barn hade haft en tidigare intekänd, viktig roll för att hålla kampmo-ralen uppe. Forskarna ställde frågorom hur klassmedvetande formas somen kraft starkare än ras, nationalitetoch religion och samarbetade underarbetet med lokala fackföreningar(The Ludlow Collective 2001:94f;Wood 2002; att den amerikanska Wen-ner-Grenstiftelsen för antropologi varbland forskningsfinansiärerna kanframstå som en paradox).

Historiematerialistiskt inriktadeforskare i USA kritiserar den postpro-cessuella dagordningen för att leda till

social atomisering och extrem centre -ring på individuella identiteter vilketgör det nästan omöjligt att föreställasig gemensamma intressen eller enadkamp vare sig i det förflutna eller i nu-tiden (McGuire & Wurst 2002:85f).Dessa forskare slår vakt om klassbe-greppet som analytiskt instrument ochser den historiska arkeologi, som ver-kar inom industrialismens epok, somett fält där begreppet självklart bör an-vändas. Med exempel från genus -arkeo login, som gjort framsteg uti frånuttalade samtidsperspektiv, vill de sedetta slags arkeologi som emanicipa-torisk (Duke & Saitta 1998a, b).

Som en övergripande modell inomdetta paradigm har idén om kampenförts fram, ”the relational concept ofstruggle”. Förespråkarna av denna synbygger på Marx’ påpekade att männi-skor skapar historien men inte väljerförutsättningarna, utan dessa är givnaur det förflutna. Kampen fördes i detförflutna, kampen för kunskap förs häroch nu och det förflutna kan användasi dagens kamp (McGuire & Wurst2002:85f). Detta synsätt behöver gi-vetvis inte begränsas till samtids -arkeologi eller ens historisk arkeo logi.

Världsförbättring. Inom svensk et-nologi är reflexivitet ett begrepp sedan1980-talet. Det handlar om att granskaegna utgångspunkter i forskarrollen, imötet med informanter i fält, sina för-kunskaper, att kunna redogöra för käll-materialets tillkomst, att ta ansvar försin forskning och den effekt den får

45

RUNE EDBERG

(Arvidsson 2001:10; Ehn 1996:65, 94,166f; Ehn & Klein 1994:10, 30).

Svenska etnologer diskuterar iblandöppet sina egna politiska drivkrafter.

Barbro Blehr skriver: ”Hur kan mansom etnolog förverkliga en kritisk am-bition – bland annat genom att försökatydliggöra politiska förutsättningar föroch effekter av de verksamheter vi stu-derar? Hur kan vi maximera vår med-vetenhet om de politiska implikatio-nerna av vår egen forskarverksamhetoch hur kan vi agera utifrån dennamedvetenhet? Och i vilken grad kanoch vill vi föreställa oss en politiskforskning som inte bara är politisktmedveten, utan också politiskt moti-verad?” (Blehr 2001:10).

Enligt samma författare kan manbland etnologer urskilja olika nivåerav politisk forskarvilja. Den första in-nebär att forskningen blir underordnadden egna politiska strategin och an-vänds för att främja en utveckling i enbestämd riktning. Denna hållning kol-liderar med djupt rotade föreställning-ar om forskningens omutlighet ochopartiskhet, skriver hon. Den andramöjligheten är att man söker kunskapinom ramen för en politisk kontext. Ensådan hållning innebär att man medve-tet väljer sina studieobjekt och formu-lerar sina frågor så att resultaten kanbidra till att belysa de aspekter avverkligheten som man menar bör på-verkas politiskt. Den manar forskarnaatt agera som politiskt medvetna ochengagerade medborgare utan att förden skull förvandla själva forskningentill en politisk verksamhet. Det är en

modell som har många förespråkareidag, skriver Blehr som också under-stryker att den i stor utsträckning ärinstitutionaliserad i de procedurer därman tävlar om medel för att genomfö-ra forskningsprojekt. Forskare uppma-nas där som regel att visa hur samhälls relevanta deras projekt är ochhur de i bästa fall kan bidra till att för-bättra världen (Blehr 2001:19f).

En annan etnolog, Billy Ehn, skri-ver: ”I vår självbild som etnologer in-går ofta att vi bedriver en försvars-verksamhet för svagare grupper i sam-hället, för människor som är utsatta förelitens maktutövning, för underordna-de och förbisedda erfarenheter” (Ehn1996:165f).

Inom arkeologin förs ibland ocksåliknande resonemang. En idé är attrent allmänt låta arkeologin befrämjaen kulturell diversifiering med måletatt bidra till en bättre värld. Sökandetefter människors rötter är då splittran-de. Det förflutna ska ses som lika av-lägset och främmande för alla, oavsettetnicitet (Burström 1999).

Ett annat förslag är att låta de veten-skapliga målen öppet underordnas depolitiska: ”By alternative goals forknowledge is meant objectives wherethe scientific results are not the goal assuch, but the means through which ot-her aims are reached” (Jakobsson &Källén 2009).

De tre helt olika exemplen ovan somjag kallat krigs arkeologi, klasskamps -arkeologi och världsförbättring hand-lar alla om forskning om modern ma-

46


teriell kultur och visar hur den har bär-ing på politiska frågor. De amerikans-ka radikalerna tar strejkhändelserna1914 som utgångspunkt för ett syftesom närmast är omstörtande i marxis-tisk tradition, någon som dock förblirouttalat. I USA är ju också den prole-tära revolutionen för länge sedan av-förd från dagordningen varför inrikt-ningen får en viss nostalgisk touche.Samtidigt är forskarna verksamma iden etablerade akademiska världenoch åtminstone delvis finansierade avstorfinansens donationsfonder. En avmånga paradoxer i branschen.

Krigs arkeologer tycks ofta varastarkt politiskt, moraliskt och känslo-mässigt engagerade. I fallet med Lan-casterbombaren heroiseras undersök-ningsobjektet hämningslöst och bris-ten både på distans till ämnet och påsjälvdistans lyser igenom. Mass gravs -undersökningar är ett av dagens red-skap i den internationella storpolitikenmen vissa forskare som medverkartycks omedvetna om detta.

”Världsförbättrarna” inom svenskarkeologi återfinns främst inom mu-seisektorn. I utställningsarbetet ser de kultur arvets nationella sida, dess

svenskhet, som en belastning. För demär existerande äldre samlingar proble-matiska, rentav oanvändbara. De strä-var uttalat efter att skriva en ny arkeo-logisk berättelse som stämmer bättremed dagens politiska agenda, som desjälva yrkesmässigt, och i sitt socialavara, omfattar (för exempel på sådanargumentation, se bidragen i Burström2006).

Att bilden av forntiden anpassas ef-ter nutidens situation är givetvis etthelt normalt mönster. Vad som är brukoch vad som är missbruk en fråga omperspektiv och värderingar. Ocksåsamtids arkeologin kan förmodas upp-visa olika avarter.

Både de akademiska etnologerna ocharkeologerna som formulerar sig i ex-emplen ovan tillhör själva samhälletselit och deras verksamhet bedrivs isymbios med de politiska makthavar-na. Museiaktörerna verkar inifrån detstatsmaskineri där de i egenskap avproducenter av ideologi själva är kug-gar, något som de själva ogärna sersom problematiskt. Men någon ”under ifråndiskurs” kan det svårligenbli frågan om.

47

RUNE EDBERG

AvslutningKällor i mångfald. För en arkeologinnebär traditionellt fältarbete anting-en inventering av något slag eller ut-grävning. Fältarbete sågs länge somett inhämtande av faktauppgifter som iett senare skede kunde tjäna som un-derlag vid sammanställningar, synte-ser eller vidare forskning. Men i ochmed att medvetenheten infunnit sig attkunskapsprocessen börjar i fält harforskningsfrågorna numera flyttat ut iterrängen – åtminstone i princip.

Arkeologin har sina egna fornläm-ningsregister och specialarkiv men attarkeologer rotar i helt andra arkiv harförekommit länge t. ex. inom marinar-keologins vrakforskning där historiskauppgifter regelmässigt spårats upp ochkonfronterats med påträffade läm-ningar. Om man ser data som om inteteoriberoende så åtminstone synligaförst i viss teoretisk belysning eller vidvissa frågeställningar, är det logiskt atthävda att arkeologer bör ha ett lika ak-tivt, tolkande förhållningssätt till tex-ter och andra källor, utifrån sina egnaaktuella frågeställningar, som till denmateriella kulturen i allmänhet (jfrAndrén 1997:38f, 110f med hänvis-ning till Hans Hildebrand, Mary Beaudry m. fl.).

Ifråga om historisk arkeologi ochsamtidsarkeologi får andra källor änartefakter, konstruktioner osv. kraftigtökad betydelse och kan ofta bli de do-minerande vilket ställer nya krav påforskaren. Dokument och text av alla

slag stöder och kompletterar, enligt deamerikanska historiska arkeologernaOrser & Fagan, traditionell arkeolo-gisk information i sådan utsträckningatt arkeologer måste vara lika skickli-ga i arkivforskning och tolkning avhandlingar som de är på boplatsunder-sökningar och analyser av artefakter(Orser & Fagan 1995:16). Bouppteck-ningar, rättegångsprotokoll, militärarullor, kartor och tidningsnotiser till-hör den amerikanska historiska arkeo-logins källor (Deetz 1996:47).

Men kan samma forskare med sam-ma säkerhet och auktoritet behandlabåde arkeologiska och historiska käl-lor? Språkproblem kan vara besvärligabåde i tryckt material och i arkivhand-lingar. Trots att ämnet vikingafärder iösterled ligger på gränsen till det hi-storiskt-arkeologiska fältet har nor-disk forskning endast sporadiskt ut-nyttjat topografiska, historiska och et-nologiska källor, som kunnat erbjudabåde goda upplysningar och använd-bara analogier. Bristfälliga språkkun-skaper är säkert en viktig orsak till det-ta. Utan vissa egna kunskaper i tyskaoch ryska hade t.ex. min forskning in-te kunnat genomföras.

Men mer principiella aspekter börockså nämnas. Arkivens värld ärsvåröverskådlig och hur man hittarkällor som man inte ens kan drömmaom existerar lär man sig inte i första ta-get. Någon kvalificerad användarut-bildning finns heller inte att få. Dettahindrar inte att inte bara arkeologerutan också etnologer under senare årmed framgång vågat beträda denna

48


arena, annars mest historikernas hem-maplan. Ett par sådana exempel: näretnologen Anna Maria Claesson gjor-de en studie av svenska Kinamissionä-rer vid 1800-talets slut spelade före-mål en viss men ingen framträdanderoll utan det var i första hand genomtextanalys av missionärernas brev tillhemförsamlingarna som slutsatsernakunde dras (Claesson 1999:15f). Ceci-lia Sjöholms studie av upplevelsen avatt gå på bio på landet på 1940- och1950-talen, byggd på frågelistemateri-al från informanter, fick bredd genomatt kompletteras med arkivstudier avfilmstjärnealbum, bioprogram, idol -klubbar och litteratur. Europafilmsklippböcker blev ”en av mina stora ar-kivupplevelser” skriver hon (Sjöholm1999:176f).

Samlingar av tidningsurklipp är ettkällmaterial som på senare tid iblandutnyttjats av etnologer. Lennart Zint-chenko utgick från sådana i enförortsstudie. En publicerad och saxadtidningsartikel ser han som ett direkt-minne, tillkommet i nära sambandmed en viss situation eller händelse avsamma källvärde som dagböcker, fo-ton, hemvideo och liknande. Klipp-samlingar får också ett intressant vär-de på grund av sin subjektiva karaktär.De sammanställs på ett sätt som liggernära olika individers och gruppers eg-na intressen och erfarenheter (Zint-chenko 1999:204f). I min studie avOrmen Friskes haveri var tidnings -urklipp en mycket viktig källa. Mate-rialet, som dels hämtades från tidning-ars egna arkiv, dels från olika klipp-

samlingar, var rikt och källvärdetmycket högt. Många tidningsartiklaråtergav dagsaktuella, relativt fylligaintervjuer och kommentarer frånnyckelpersoner i dramat, ett material,fullt av liv, som inte existerade någonannanstans, frånsett i ett fåtal bevara-de brev. Tidningarna innehöll dess -utom ibland beskrivningar av företeel-ser och skeenden, präglade både avkällornas tendenser och reporterns eg-na sinnes intryck och på platsen upp-snappade rykten, vilka kunde analyse-ras och ses som del av hur en bild avdramat skapades för eftervärlden,vinklad på ett visst sätt.

Fotot är en annan god källa. Inomamerikansk historisk arkeologi har detanvänts flitigt t. ex. som en resurs vidåterskapandet av landskap. Deetz harutarbetat en fotoöverläggsteknik däräldre landskapsfoton projiceras på bil-der av dagens landskap. Denna metodanvändes t. ex. när de strejkandes tält-läger vid den tidigare nämnda Lud-lowmassakern 1914 karterades införutgrävningen (Deetz 1996:9f; TheLudlow Collective 2001:94f). Inomsvensk samtidsetnologi används ocksåfotot som källa. Ett exempel är när Gu-nilla Kjellman studerade förekomstoch bruk av palestinasjalar på 1970-ta-let med hjälp av pressfoton av demon-stranter (Kjellman 1993:167f).

Vid min studie av Ormen Friskesundergång stod jag inför dilemmat attmarinarkeologiska metoder för vrak-dokumentation inte kunde användaseftersom vraket inte fanns kvar. Där -emot var det känt genom ett stort antal

49

RUNE EDBERG

foton. Dessa fick således en nyckelrolli min empiri. Foton fanns utspridda påmånga händer och lokaliserandet avägarna och insamlandet av bilder varen omfattande process, också ett slagsfältarbete. Jag diskuterade fotona medbåtbyggaren och med kolleger medegna erfarenheter från bygge och seg-ling med kopior av vikingatida båtaroch skepp. Jag drog därefter slutsatserom hur skeppet troligen bröts sönderoch rekonstruerade olycksförloppetgenom att jämföra med en rad vitt-nesmål samt andra kontextuella upp-gifter om båten och haveriet (Edberg2004a:174f).

Men metoden hade också avgjordabegränsningar, för om vrakresternafunnits tillgängliga hade dessa kunnatundersökas tekniskt och i detalj vilkethade givit underlag för betydligt säk-rare slutsatser om själva haveriförlop-pet än vad som nu var möjligt. (Jfr bi-lagorna i denna skrift.)

Samtidsarkeologen får inte nöja sigmed att söka i många olika slags arkivutan också leta upp och utnyttja priva-ta samlingar och göra intervjuer, ochkanske också när så är möjligt, utövadeltagande observation.

De muntliga källornas betydelse förden historiska arkeologin har betonats:”…the history that people carryaround in their heads, their own perso-nal experience, is often as important,and sometimes more so, than the ‘offi-cial’ histories appearing in books”(Orser & Fagan 1995:5). Vid sin studieav byn Nyberget grundade sig Stig

Welinder på alla tillgängliga källor vidsidan av mer traditionella fältunder-sökningar av boplatser och andra läm-ningar: ”So far I have relied on a mix-ture of historical documents and myexperience of village life today, aswell as narratives accounts of old vil-lagers about their youth half a centuryago” (Welinder 1994:203). Modernkrigsarkeologi har ofta använt muntli-ga källor, informanter med egna min-nen. Att hantera muntliga källor har si-na speciella tekniker, utvecklade inombl. a. etnologin, vilka samtidsarkeolo-gen med fördel bör studera och tilläg-na sig (se t. ex. Hodne & al 1981).

En stor fördel med arkivmaterial,foton och informanter är att det i prin-cip går att återvända till, om nödvän-digt gång på gång, sedan förståelsespi-ralen vridit sig några varv under forsk-ningsprocessen. Materialet är inte bort grävt. Fast säker kan man aldrigvara – när etnologen Cecilia Sjöholm(se ovan) ett par år efter det hon förstundersökt sitt material och begärdefram det för nya studier hade det gall-rats och kastats (Sjöholm 1999:176f).

Det typiska med det samtida eller mo-derna källmaterialet är att det är så rik-haltigt och mångsidigt. Men man mås-te ut i samhället för att söka det. Det ärfrågan om ett fältarbete, likvärdigtmed det traditionella om än med delvisandra metoder.

Som vid allt tvärvetenskapligt arbe-te finns det risk för att man trampar iklaveret där man inte är hemmastadd.Den risken får man ändå vara beredd

50


att ta eftersom världen inte är indeladefter akademiska discipliner och efter-som sådana utbrytningar kan leda tillen berikad kontextualitet (Trigger1993: 425f; jfr Andrén 1997:184f).

Att ha breda intresseområden är enfördel och att i det konkreta fallet jäm-föra och kontrastera källor av alla slagmot varandra ett motmedel mot miss-tag, liksom givetvis att rådfråga kolle-ger inom andra ämnen. Enkelt uttryckfår man ställa upp problemen och se-dan snoka upp källorna, oavsett var definns och vilken karaktär de har. Manfår använda all sin lärdom och fantasi,och om letandet för en till helvetetsport så knackar man på där också.

Medan förhistorisk arkeologi försö-ker dra slutsatser utifrån ett knapphän-digt fyndmaterial kan förhållandet va-ra helt annorlunda för samtidsarkeolo-gen. Det potentiella materialet är över-väldigande stort varför problemfor-mulering och avgränsning på alla planrimligen är nödvändigare än någonsin,för att inte överväldigas av det mäkti-ga bakgrundsbruset. Samtidigt fårman se upp så att man inte förenklartolkningen alltför mycket, något somkan vara frestande vid en traumatiskhändelse som en sjöolycka där önskanatt hitta en enda orsak (eller synda-bock) alltid tycks vara mycket stark(jämför t. ex. med Estoniahaveriet däralla möjliga udda förklaringar, oftastav ensidig materialteknisk natur ellerockså av konspirationskaraktär, lanse-rats). Frågan öppnar också för en när-mast sociologisk diskussion, se nedan.

Text, bild och terapi. Själva skrivan-det är i hög grad en reflexiv verksam-het där forskaren för en inre dialogmed sig själv (Ehn & Klein 1994:30)och – skulle jag vilja tillägga – med si-na excerpter, sin databas och sin refe-renslitteratur, saker som under intensi-va skrivperioder känns som en del avdet egna jaget.

Hur författar man då en bra arkeolo-gisk text? Ian Hodder argumenterarför berättelsen som form eftersom denhar en början, en röd tråd, en mitt ochett slut. Berättelsen måste ta hänsyntill och passa ihop ett brett spektrumav förhållanden på olika nivåer. I enberättelse finns dessutom ett författar -ansvar, både mot materialet och motläsaren, och berättelseformen kan sessom ett uttryck för att forskaren ser ar-keologi som en samhällsverksamhet.Hodder föreslår termen ”narrative in-terpretation” för att betona berättel-sens samband med data (Hodder1999:56).

Etnologer kan resonera efter liknan-de linjer: ”Beskrivningar har på sena-re år rönt förnyat intresse bland etno-loger, speciellt när man i Clifford Ge-ertz anda avser beskrivningar somsamtidigt är tolkande eller analyseran-de. Sådana beskrivningar kan kallas’täta’ eller ’tjocka’” (Fägerborg 1992:73f, 82f).

Michael Shanks har i sin ”arkeolo-giska poetik” ett näraliggande synsättbeträffande förtjänsten med berättan-de tolkningar: ”I argue that stories area basic means of making sense of the

51

RUNE EDBERG

archaeological past and telling an au-dience” (Shanks 1992:186).

Historien om Ormen Friske innehål-ler så mycket dramatik och kolorit attdet inte var nödvändigt att tillgripa so-ciodramatiska metaforer. Jag såg detdäremot som en etisk skyldighet motsläktingar och andra med personligarelationer till dramats människor attskriva en berättelse, läsbar också fördem. Detta innebar att undvika jar-gong och longörer och att istället pre-sentera, granska, jämföra och värderauppgifter ur de många olika källornaefterhand i texten.

Vad är ett foto i en arkeologisk bok?Något som säger mer än tusen ord?

Enbart en illustration, något som lättarupp texten? Något som författarenöverlåter på förlaget? Mats Burströmhar hävdat att bilder är i grunden un-derskattade i arkeologins teoridebatt.Bilder har förmågan att förmedla in-tryck som inte så lätt eller omöjligenkan översättas till text. Bilder kan så-ledes användas inte bara för att illu-strera vad som redan sagts i textenutan också att förmedla något bortomdetta. Gissningsvis, skrev han, får visnart se försök att använda bilder meraktivt i arkeologisk tolkning. Kanskekan vissa tolkningar uttryckas endast ibild (Burström 1999a:63f).

Fotona ger betraktaren möjlighet tillen egen tolkning utifrån sina egna re-

52

Fig. 14. Bitar av en islandströja och en träningsoverall som bidrog tillidentifieringen av en av de omkomna på Ormen Friske. Foto förf.

53


Fig. 15. Ett armbandsur från en av dem som omkom på Ormen Friske.Bevarat av släkningar. Foto Annika Mattus-Tufvesson.

ferenser. Fotot är en ögonblicksbildfrån det förflutna, ”A mugshot of thepast” som uppmanar till aktivitet:”Look and see!” (Shanks 1992:184f).Fotot förstärker det förflutna: ”Mo-ments captured on film are verisimilar,precisely replicable and infinitly du-rable” (Lowenthal 1985:257).

Vid Ormen Friskes haveri omkomalla 15 ombord. Med hjälp av fotontagna endast några dagar före katastro-fen kommer man dem ganska nära,kan avläsa deras kroppsspråk och ock-så något av tidens stämning. Trots atttidsavståndet endast är 60 år förmedlarfotona ett intryck av den materiellakulturens förändring. Det syns att vi ärpå 1950-talet, för vem gick sedan i

vindtygsjacka och toppluva? Och fri-syrerna! Samtidigt föreställer bildernamänniskor som om inte olyckan häntmycket väl kunde ha varit i livet i dag,som 70- 80- och 90-åringar (Edberg2004a, t. ex. fig. 30, 54, 55, 65).

Fotona av de minnesföremål som deomkomnas familjer bevarat förmedlaren stark suggestiv känsloladdning: Or-men Friskes kantstötta men ännu funk-tionsdugliga kompass. Rorkulten somrorsmannen, vem det nu var, måste hakramat in i det sista, tills vågorna spo-lade honom överbord. Islandströjanmed hjälp av vilken ett av de svårt sar-gade liken kunde identifieras (fig. 14).Den sönderslagna klockan med orm -skinnsarmbandet (fig. 15). Flaskpos-

RUNE EDBERG

ten, vars ursprung ännu inte gått att sä-kert identifiera. Föremålen betyder nå-got i kraft av sin historia och fotot ärhär ett sätt att förmedla detta. Bildtex-ter, där respektive fotos sammanhangutpekas kort men precist, är här myck-et viktiga hjälpmedel (Edberg 2004a t.ex. fig. 119, 123, 146, 147, färgbild 2,4).

I en intressant studie av hur fotot an-vänts i etnologiska böcker visar AnjaPetersen att bilder många gånger med-tagits utan att forskaren klargjort syf-te, innebörd eller retorik. De användsemellertid ofta för att legitimera för-fattarens resultat, ge känsla av närva-ro, trovärdighet och äkthet. Men fototkan också manipuleras på olika sättoch sådana exempel har påträffats i et-nologiska arkiv och böcker. Petersenrefererar vidare Roland Barthes kändautsaga att vi inte ser fotot när vi tittarpå det utan istället det som fotot avbil-dar. Vår första reaktion är att se fototsom något opartiskt, ett otolkat spår avverkligheten. Men något objektivt fo-to utan kulturella koder eller symbo-liska meddelanden existerar inte. Ensvårighet vid analysen är att det bildli-ga eller bokstavliga meddelandet är såtydligt att vi kanske inte anar eller sersymboliska meddelanden i bilden (Pe-tersen 1999:140f).

För den forskare som i sin egen da-tor själv av nödvändighet eller lust för-färdigar tryckfärdiga original blir frå-gan om samspelet mellan text och bildnödtvunget mycket intimt – någonformgivare eller förlagsredaktör attskjuta över problemen på finns ju då

inte. Han måste då själv, som när jagproducerade Vikingaskeppet OrmenFriskes undergång, inte bara skaffafram foton, beakta upphovsrättfrågor,rita kartor och figurer. Han måste ock-så välja ut, välja bort, placera, beskä-ra, göra digitalt repro och inte minstskriva bildtexter. Om det rör sig ommånga bilder och kombinationer ärdetta ett krävande, tidsödande men ihög grad skapande och bearbetandearbete, nog en lika viktig del av dennarrativa interpretationen som självabokstavstexten. Text och bild är förövrigt en i masskulturen ständigt ut-nyttjad slagkraftig kombination somgivetvis också kan användas i veten-skapliga sammanhang.

Att skriva samtidsarkeologi kan berö-ra forskaren starkt. Ian Hodder skri-ver: ”…archaeology also allows in-sight into the personal, the emotive,the identification of individual deathand tragedy … the deep emotional im-plications of working with the famili-es of the deceased…” (Hodder 2001:191).

Victor Buchli och Gavin Lucas häv-dar att kritisk empirism är ett medel attlösgöra sig från dagens överflöd av in-formation och etablera sociala fakta.De skriver att samtidsarkeologi kanförlösa människors upplevelser på ettsätt som endast kan beskrivas som te-rapeutiskt: ”The archaeological actand its particularly well-suited metho-dologies can permit the (re-)construc-tion of individual experience and the-reby provide a much needed social re-

54


55

levance to groups and individuals whowould not otherwise have the possibi-lity to engage recent pasts and experi-ence” (Buchli & Lucas 2001c:171f).

När jag för första gången konfronte-rades med denna diskussion om sam-tidsarkeologins terapeutiska funktion,att kunna artikulera de glömdas röstereller ta itu med smärtfyllda tomrumoch minnen, höll jag mig skeptiskt av-vaktande. Men av egna erfarenheterfrån personliga möten, telefonsamtaloch brev under och efter arbetet medstudien av Ormen Friskes haveri för-stod jag så småningom att min egenforskning hade fått en funktion i en så-dan läkningsprocess. Jag fick tänkaom.

Ett konkret exempel: i arkiven på-träffade jag tyska polisfoton på några

av de döda svenskarnas lik. Att publi-cera dem var av etiska skäl inte aktu-ellt, och jag nämnde inte heller för deberörda anhöriga att fotona existerade.Men sedan boken blivit klar antyddejag vid ett telefonsamtal med B, en sontill en av de omkomna, i förbigåendeatt det fanns foton av denna karaktäroch gav på så sätt honom själv tillfälleatt fråga mig om det också fanns ett fo-to på pappan. När jag bekräftade det såsa han att han gärna skulle vilja se det,att han var förberedd på det, varpå jagsände det till honom. Mitt intryck eftermånga kontakter med B är att minforskning artikulerat hans längtan ef-ter att få klarhet i omständigheternavid pappans död och att fotot var denyttersta bekräftelsen på detta.

RUNE EDBERG

SummaryThe present text starts out from my previoustwo studies Färder i österled (2002) andVikingaskeppet Ormens Friskes undergång(2004). The first study focuses on experi-mental river journeys in the 1990’s, aimed atunderstanding Scandinavian Viking Age riv-er journeys to the East. The second work tellsthe hidden story of the Ormen Friske, aViking ship reconstrution, which went downin the North Sea in 1950, drowning all 15 onboard.

Although the two issues are separate, bothstudies discuss Viking age ships, reconstru-cions, and people’s relations to these ships inthe past and the present.

My research was initially insprired by ErikNylén’s experimental river journeys in the1980’s through Eastern Europe with a smallclinker-built ship of the Viking type. As oneof Nylén’s crewmen I questioned his conclu-sion that this kind of ship had been the mostsuitable one for Viking Age long-distanceriver navigation. Subsequent experimentswith small ships on rivers in Russia, Belarus,Ukraine and Latvia, some of which were co-organized and analyzed by myself, havesince added to the understanding of VikingAge conditions for long-distance journeys inthe region.

A sparse archaeological material, interpretedas traces of broken-up ships of the Scandina-vian type, exists from northwest Russia. Sup-ported by plenty of other evidence, it is thusquite probable that Viking Age Scandina-

vians sailed their ships to places like StarayaLadoga and Gorodishche/ Novgorod. But itseems less probable that they carried on fur-ther inland in their own ships. A key experi-ence from the experimental journeys con-cerns the River Lovat, more than 500 kmlong, and famed from the Russian PrimaryChronicle as a part of the ’Road from theVarangians to the Greeks’. This river hasbeen found of no practical navigational useexcept in its lowest part, where it dischargesinto Lake Ilmen. The upper Lovat is dottedwith rocky rapids and even worse, the river’swater runoff after a short but often very vio-lent spring flood is quite unreliable and oftenvery limited.

Realizing the practical problems involved intrying to navigate quite heavy clinker-builtships on the rivers, some scholars have sug-gested that the Scandinavians perhaps usedlocally available craft. Ethnographicalsources confirm that soft dugouts (logboats,hollowed out of a single trunk and with theirthin sides expanded, using a combination ofmechanical force and heat) were in use, up tomodern times, in parts of Finland, Estonia,northern Russia and Siberia. Experiments inrecent years with soft dugout reconstructionshave shown their versatility.From the Dnepr basin and other places insouthern Russia, another type of dugout isknown from various early souces. Using asturdy, hollowed log as the lower part of thehull, a number of strakes were added, as wellas bow and stern ends, making the construc-tion of quite large, even sea-going ships pos-sible.

56


Viking Age Scandinavians may have used ei-ther or both of these dugout types but to whatextent can hardly be confirmed. Whetherlong-distance journeys through the northernconiferous region took place at all, in pre-historic times, also may remain uncertain.However, the last decade’s many travel ex-periments have contributed to establishing anew explanatory model which appears to fitwell with the many and various sources andfocusing on the important but previouslymostly neglected part, apparently played bywinter transport. Archaeological finds fromNovgorod, including a very large number ofsleigh parts, published lately, speak heavilyin favour of this concept. Settlements inNorth-west Russia with cultural layers andburials from the Viking Age, where artefactsof Scandinavian types have been found, maybe considered as multi-ethnic trans-shipmentand warehouse centres strategically situatedwhere summer and winter transport net-works met. In the overall historical and geo-graphical picture, they were nodes in an ex-change network connecting the peoples inthe Baltic area with the Oriental world.

Most archaeologists see Archaeology as acontemporary practice occupying itself withthe material culture of all ages. Other ar-chaeologists will consider their discipline aconstruction of the past in the contemporaryworld. Ethno-archaeological experiments al-so belong to contemporary archaeologicalpractise.Historical Archaeology moves in the intervalbetween History and Archaeology where thepresence of texts makes special approachesnecessary. It is often seen as specially suitedfor the study of sectors in literate societies,

where written record is lacking. An archaeo-logical study of the present, from a couple ofgenerations back to yesterday, may be prac-tised as a Historical Archaeology in its ownright, Archaeology of the contemporary past.My study of the Ormen Friske tragedy is anapproach of this kind.Objects have affected people through theages and things from the past affect us today.When carrying on Archaeology of the con-temporary past one is challenged to study notonly the appearance or usefulness of arte-facts but also their characteristics beyond thematerial world such as meaning, symbolismand how things are charged with memories.Not only do people do things with and tothings but things also make their various im-pressions on people. The wreckage of the Or-men Friske, for example, while materiallybeing one and the same thing, triggered off anumber of different actions by different peo-ple. Graves, memorial sites and objects fromthe wrecked ship and its crewmen continueto mark people’s memories and conceptionof the disaster.

The result of any research is determined inthe encounter between scholars and their ob-jects of study. The scholar’s own views andpresuppositions are important factors. Whenworking with modern material one’s funda-mental views of today’s issues play their un-avoidable parts. To consider one’s own re-search context and personal point of depar-ture in a reflexive manner is thus as relevantas a source-critical position in general.Travel experiments must be checked for va-lidity and reliability. Good documentation isnecessary to counterbalance the possibilityof interpretations that are too detached. But

57

RUNE EDBERG

58

voyages and journeys are complex enterpris-es and social and cultural aspects as well asquestions of mentality are as relevant as tech-nical and practical ones. The travel experi-ments, bridging past and present, also vivid-ly show the role of active material culture.Here, modern inventions and gadgets alwaystry to spoil your plans. The cell phone in yourpocket insists on being used, not respectingyour trying to copy Viking Age conditions.And if you let a motor vessel tow your shipor if you transport it on a tractor-pulled trail-er across a portage, the spell is broken andyour experiment may easily become more orless null and void.To look closely at personal incentives mayalso be of interest. Why did I myself startlooking into the Ormen Friske tragedy? Part-ly it was because of my long-standing inter-est in experiments with Viking ship recon-structions. But there was also a similarity be-tween the Ormen Friske project, carried outby a group of idealists, relying on themselveswith little external support, and my own un-funded, low-budget research. However, myindependence also meant that I felt no needfor any restraint when reviewing the SwedishForeign Office’s cover-up in the wake of thedisaster. My position may be regarded as partof a research discourse ’from below’.The Ormen Friske became involved in theCold War, when warplanes made a practisebombing run, unintentionally preventing theship from reaching sheltered waters. Wars

and episodes in wars are subjects that inter-nationally have produced a great number ofstudies in Historical Archaeology and evensome studies, which can be labeled as Ar-chaeology of the contemporary past. It hasbecome apparent that all sites of the contem-porary past are matters of controversy be-cause they are inseparable from the debatesand issues of the present. The U.S. govern-ment did not, for example, approve of puttingan atomic bomb memorial site in Hiroshimaon the World Heritage list. Research questions, which may seem in-escapable to one scholar, may also very wellseem irrelevant to another.

The archaeologist dealing with the contem-porary past must move beyond Archaeolo-gy’s traditional sources. Documents and filesin government and private archives, letters,photos, newspaper articles, interviews, par-ticipating observation are sources that maybe used. The potential material is vast, mak-ing sharp definitions of the problems studiednecessary but also meaning new possibilitesand challenges. He shall feel free to intersectborders to other disciplines and approach allsources as he approaches material culture,with the problems studied as a starting-point,and going ahead with his interpretation, fit-ting evidence into a narrative context, alsoincluding a well-considered use of photos inhis presentation, if possible.

(English revised by Jonathan Adams)


ReferenserAlopaeus, H. 1988. Der Schiffsfund von La-

puri. Deutsches Schifffahrtsarchiv 11.Altrock, H. 1993. Med vikingaskepp till

Ukraina. En reseberättelse (manuskript). Altrock, H. 2005. Expedition Vittfarne.

Opubl. C-uppsats, Arkeologiska inst.Stockholms universitet.

Andrén, A. 1997. Mellan ting och text. En in-troduktion till de historiska arkeologierna.Stockholm/Stehag.

Appadurai, A. 1986. Introduction: Commo-dities and the Politics of Value. A. Appa-durai (red): The Social Life of Things.Commodities in a Cultural Perspective.Cambridge.

Arvidsson, A. 2001. Etnologi. Perspektiv påett forskningsfält. Lund.

Arvidsson, A. & al. (red) 1990. Människoroch föremål. Stockholm.

Berggren, Å. 2002. Reflexivitet inom arkeo-login. Å. Berggren & M. Burström (red):Reflexiv fältarkeologi? Återsken av ett se-minarium. Stockholm.

Blehr, B. 2001. I det godas tjänst. B. Blehr(red): Kritisk etnologi. Artiklar till ÅkeDaun. Förord och sid. 15–28. Stockholm.

Brück, U. 1995. Kommersialism ochprylvärld. Hur får vår materiella tillvarosin mening och hur kan den studeras?Å. Daun (red): Ting, kultur och mening.Stockholm.

Buchli, V. & Lucas, G. (red) 2001a. Archae-ologies of the Contemporary Past. London& New York.

Buchli, V. & Lucas, G. 2001b. The AbsentPresent. Archaeologies of the Contem-porary past. V. Buchli & G. Lucas (red):Archaeologies of the Contemporary Past.London & New York.

Buchli, V. & Lucas, G. 2001c. PresentingAbsence. V. Buchli & G. Lucas (red): Ar-chaeologies of the Contemporary Past.London & New York.

Burström, M. 1999a. Anmälan av B. Olsen:Fra ting til tekst. Teoretiske perspektiv i ar-keologisk forskning. Norwegian Archaeo-logical Review, Vol. 32, No. 2.

Burström, M. 1999b. Cultural Diversity inthe Home Ground. How Archaeology CanMake the World a Better Place. CurrentSwedish Archaeology.

Burström, M. 2001. Ting väcker tankar. ResPublica 53/2001.

Burström, M. 2003. Skrotupplaget är tidsan-dans kyrkogård. Axess, oktober 2003.

Burström, M. 2004. Archaeology and Exi -stential Reflection. H. Bolin (red): The In-terplay of Past an Present. Huddinge.

Burström, M. (red) 2006. Arkeologi ochmångkultur. Rapport från Svenskt arkeo-logmöte 2006. Huddinge.

Burström M. 2007a. Samtidsarkeologi. In-troduktion till ett forskningsfält. Lund.

Burström M. (red) 2007b. Samtidsarkeologi– varför gräva i det nära förflutna? Rap-port från en session vid konferensen Nor-dic TAG i Århus 2008. Huddinge.

Claesson, A. M. 1999. Jag får ta mycken tidvid mitt skrifbord. M. Bergquist & B.Svensson (red): Metod och minne. Etnolo-giska tolkningar och rekonstruktioner.Lund.

Cornell, P. 1993. Saker. Om tingens synlig-het. Hedemora.

Cornell, P. & Fahlander, F. 2002. Socialpraktik och stumma monument. Introduk-tion till mikroarkeologi. Göteborg.

59

RUNE EDBERG

Crumlin-Pedersen, O. 1988. Schiffe undSchiffahrtswege im Osteseeraum währenddes 9.–12. Jahrhunderts. Oldenburg-Wo-lin-Staraja Ladoga-Novgorod-Kiev. Han-del und Handelsverbindungen im süd -lichen und östlichen Ostseeraum währenddes frühen Mittelalters. Bericht der Rö-misch-Germanischen Kommission. Band69. Mainz am Rhein.

Crumlin-Pedersen, O. 1989. Vikingernes’Søvej’ til Byzans. Om betingelser for sej-lads ad flodvejene fra Østersø til Sortehav.T. Kisbye & E. Roesdahl (red): Beretningfra ottende tværfaglige Vikingesympo-sium. Århus.

Crumlin-Pedersen, O. 1995. ExperimentalArchaeology and Ships. Bridging the Artsand the Sciences. International Journal ofNautical Archaeology 24.4.

DAI I = Constantine Porphyrogenitus. 1949.De administratio imperio. Greek text edi-ted by Gy. Moravcsik. Engl. transl. byR.J.H. Jenkins. Budapest.

DAI II = Constantine Porphyrogenitus.1962. De administratio imperio. VolumeII. Commentary. Ed. by R.J.H. Jenkins.London.

Davidson, H. R. E. 1976. The Viking Road toByzantium. London.

Deetz, J. 1996. In Small Things Forgotten.An Archaeology of Early American Life.Expandanded and Revised. New York.

Dubrovin, G.E. 2000. Vodnyj suchoputnyjtransport srednevekovogo NovgorodaX–XV vv. Po archeologitseskim dannym.Moskva.

Duke, P. & Saitta, D. J. 1998a. An Emanici-patory Archaeology for the WorkingClass. Assemblage, Vol. 4. Sheffield.

Duke, P. & Saitta, D. J. 1998b. Response toBill Frazer. Assemblage, Vol. 4. Sheffield.

Edberg, R. 1994. Expedition Holmgård. Ettarkeologiskt äventyr. Sigtuna.

Edberg, R. 1995. Låt det gunga om båtarke-ologin. Några erfarenheter från ExpeditionHolmgård. Fornvännen 90.

Edberg, R. 1996a. Vikingar mot strömmen.Några synpunkter på möjliga och omöjli-ga skepp vid färder i hemmavattnen och iösterled. Fornvännen 91.

Edberg, R. 1996b. I Olegs kölvatten. En re-kognoscering av floderna mellan Novgo-rod och Smolensk. Vikingavägar i öster.Red. R. Edberg. Sigtuna.

Edberg, R. 1996c. Från Sigtuna till Svartahavet. Ett experiment i båtfärdsarkeologi.Populär arkeologi 2/1996.

Edberg, R. (red) 1998a. En vikingafärd ge-nom Ryssland och Ukraina. Sigtuna.

Edberg, R. 1998b. Ot Sigtuny do TjernogoMorja. A. Hedman & A. Kirpichnikov(red): Vikingi i slavjanje. S:t Petersburg.

Edberg, R. 1999a. Med Aifur till Aifur. Forn vännen 94. Stockholm.

Edberg, R. 1999b. Askeladden i österviking.Saga och verklighet på de ryska floderna.P. Nordström & M. Svedin (red): Aktuellarkeologi VII. Stockholm.

Edberg, R. 2001a. Vägen till Palteskiuborg.Sigtuna.

Edberg, R. 2001b. Med kanot till bäverns ri-ke. Marinarkeologisk tidskrift 3/2001.

Edberg, R. 2002. Färder i österled. Experi-ment, källor, myter och analogier. Stock-holm.

Edberg, R. 2003. By Lodia and Troika. Ear-ly Russian Travellers’ Accounts. J. Rönn-by (red): By the Water. Huddinge.

Edberg, R. 2004a. Vikingaskeppet OrmenFriskes undergång. Ett drama i det kallakrigets skugga. Huddinge.

Edberg, R. 2004b. Ormen Friskes haveri.Sjödrama för 50 år sedan får arkeologiskförklaring. Populär Arkeologi 2/2004.

60


Edberg, R. 2008. ”Vikingafärder” på floder iöstra Europa 1983–2006. Marinarkeolo-gisk tidskrift 1/2008.

Edberg, R. 2009. Experimental Viking Voy-ages on Eastern European Rivers1983–2006. Situne Dei.

Ehn, B. 1992. Människan genom föremålen.Silvén-Garnert, E. (red): Tumme med ting-en. Om det materiellas roll i museernassamtidsdokumentation. Stockholm.

Ehn, B. 1996. Närhet och avstånd. B. Ehn &O. Löfgren: Vardagslivets etnologi. Stock-holm.

Ehn, B. & Klein, B. 1994. Från erfarenhettill text. Om kulturvetenskaplig reflexivitet.Stockholm.

Ehn, B. & Löfgren, O. 1996. Inledning. I: B.Ehn & O. Löfgren: Vardagslivets etnologi.Stockholm.

Englert, A. 1999. Schiffahrt im Ostseeraumwährend der Zeit von 800 bis 1200. Über -arbeitete Version eines Vortrages vom10.11.1999 im Rahmen der Ringvorlesung“Austrvegr – Skandinavier auf dem Wegnach Osten” Christian-Albrechts-Univer-sität zu Kiel (duplicerat föredrag).

English Heritage. 2002. Military AircraftCrash Sites. Archaeological Guidance ontheir Significance and Future Manage-ment. London.

Englund, P. 1998. Brev från nollpunkten.Andra uppl. Stockholm.

Engøy, T. 1992. Havørn i Austerveg (dupli-cerad skrift).

Fedosejev, G. (u. å; skriven 1959–1962) Dö-den får vänta. Moskva.

Friedrich, J. 2004. Der Brand. Deutschlandim Bombenkrig 1940–1945. Berlin.

Fägerborg, E. 1992. Tumme med tingen – ifält. Silvén-Garnert, E. (red): Tumme medtingen. Om det materiellas roll i museer-nas samtidsdokumentation. Stockholm.

Gahrn, L. 1989. Bland svear och götar. Un-dersökningar rörande samfärdsel, riksde-lar, försvarsbehov, ledungståg och ko-nungens krigsfolk. Göteborg.

Gilchrist, R. 2003. Intruduction: Towards aSocial Archaeology of Warfare. World Ar-chaeology, Vol. 35, No. 1.

Glassie, H. 1999. Material Culture. Bloom -ington & Indianapolis.

Haglund, W. & al. 2001. The Archaeology ofContemporary Mass Graves. HistoricalArchaeology, Vol. 35, No. 1.

Hammon, A. 2003. Review of G. de la Bé-doyère: Battles over Britain: The Archae-ology of Air War. Assemblage, Vol. 7.Sheffield.

Hodder, I. 1999. The Archaeological Pro-cess. An Introduction. Oxford.

Hodder, I. 2001. Epilogue. V. Buchli & G.Lucas (red): Archaeologies of the Contem-porary Past. London & New York.

Hodne, B., Kjeldstadli, K. & Rosander, G.1981. Muntlige kilder. Om bruk av inter-vjuer i etnologi, folkminnevitenskap oghistorie. Oslo.

Holmström, M. 2004a. DC 3:an mals tillskrot. Svenska Dagbladet, 21/4 2004.

Holmström, M. 2004b. Regeringen lovar be-vara DC 3:an. Svenska Dagbladet 6/62004.

Ingemark, D. 1999. Anmälan av A. Andrénsbok Mellan ting och text. En introduktiontill de historiska arkeologierna. Rig 1/99.

Jacobsson, M. & Källén, A. 2009. A Hob-bling Marriage. On the relationship be-tween the collections and the societal mis-sion of the Museum of National Antiqui-ties in Stockholm. Current Swedish Ar-chaeology.

61

RUNE EDBERG

Jansson, I. 1997. Warfare, Trade or Coloni-sation? Some general remarks on the east-ern expansion of the Scandinavians in theViking period. P. Hansson (red): The Rur-al Viking in Russia and Sweden. Confer-ence 19–20 October 1996 in the manor ofKarlslund, Örebro. Lectures. Örebro.

Karlsson, H. 2001. Arkeologins dolda epis-temologi. Res Publica 53/2001. Stock-holm.

Kjellman, G. 1993. Varats oändliga tinglig-het. En studie om föremål som kulturbära-re. Stockholm.

Koivusalo, F. 1996. Rus-projektet. Ett försökatt förstå den vikingatida skeppsbyggarenoch sjöfararen. Vasa.

Koivusalo, F. 2003. Äspingen – borglömtkulturarv? Skärgård nr 3/2003. Åbo.

Kopytoff, I. 1986. The Cultural Biography ofThings: Commoditization as a Process.A. Appadurai (red): The Social Life ofThings. Commodities in a Cultural Per-spective. Cambridge.

Korhonen, O. 1982. Samisk-finska båttermeroch ortnamnselement och deras slaviskabakgrund. Umeå.

Larsson, G. 1993. Båtarna från Valsgärdesbåtgravar. Ett försök till tolkning. Tor 25.

Larsson, G. 1996. Stentorn och ledungsham-nar. Bottnisk kontakt 8. Piteå.

Larsson, G. 1997. Viksbåten. En kort beskri-ving av båtfyndet från Söderby-Karl. Norr tälje.

Larsson, G. 2000a. Contact between CentralSweden and Russia Indicated by Ship Re-mains. Izutsenie pamjatnikov morskoi ar-chaeologii. Vypusk 4. S:t Petersburg.

Larsson, G. 2000b. The Reconstruction ofthe Viks Boat. J. Liwin (red): Down theRiver to the Sea. Proceedings of the eighthInternational Syposium on Boat and ShipArchaeology, Gdansk 1997. Gdansk.

Larsson, G. 2003. The Ships and Seafaringof Central Sweden In Late Iron Age. Mythand Reality. J. Rönnby (red): By the Water.Huddinge.

Larsson, M. G. 1990. Ett ödesdigert vikinga-tåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036–1041.Stockholm.

Larsson, M. G. 1993. Kung Eriks nyordning?Spår efter samhällsorganisation i vikinga-tidens Uppland. Kärnhuset i riks äpplet.Uppland. Upplands fornminnesföreningsoch hembygdsförbunds årsbok 1993. Upp-sala.

Larsson, M. G. 1999. Recension av R. Ed-berg (red): En vikingafärd genom Ryss-land och Ukraina. Fornvännen 94.

Larsson, M. G. 2002. Götarnas riken. Upp-täcksfärder till Sveriges enande. Stock-holm.

Larsson, M. G. 2004. Vikingar i österled. Po-pulär historia 6/2004.

Legendre, J.-P. 2001. Archaeology of WorldWar 2. The Lancaster Bomber of Fléville(Meurthe-et-Moselle, France). V. Buchli& G. Lucas (red): Archaeologies of theContemporary Past. London & New York.

Lindqvist. S. 1999. Nu dog du. Bombernasåterhundrade. Stockholm.

Lowenthal, D. 1985. The Past is a ForeignCountry. Cambridge.

The Ludlow Collective. 2001. Archaeologyof the Colorado Coal Field War1913–1914. V. Buchli & G. Lucas (red):Archaeologies of the Contemporary Past.London & New York.

Löfgren, O. 1996. Ett ämne väljer väg. B.Ehn & O. Löfgren. Vardagslivets etnologi.Stockholm.

Löfgren, O. 1997a. Sakletarna. Om det ma-teriellas betydelse i etnologin. Å. Daun(red): Ting, kultur och mening. Stockholm.

62


Löfgren, O. 1997b. Scenes from a TroubledMarriage. Swedish Ethnology and Materi-al Culture Studies. Journal of MaterialCulture, Vol. 2 (1).

McGrail, S. 1998. Ancient Boats in North-West Europe. The archaeology of watertransport to AD 1500. London & NewYork.

McGuire, R. H. 1992. A Marxist Archaeolo-gy. San Diego.

McGuire, R. H. & Walker, M. 1999. ClassConfrontations in Archaeology. HistoricalArchaeology, Vol. 33, No. 1.

McGuire, R. H. & Wurst, L. 2002. Strugglingwith the Past. International Journal ofHistorical Archaeology, Vol. 6, No. 2.

Mikljajev, A. M. 1992. Puti ’iz varjag v gre-ki’ (zimnjaja versija). Novgorod i novgo-rodskaja zemlja. Istorija i archeologija.Novgorod.

Moreland, J. 2001. Archaeology and Text.London.

Nilsson, N. J. 1962. Fiskebebyggelse och fis-ke vid Upplandkusten. Uppland. Upp-lands fornminnesförenings årsbok. Uppsa-la.

Nordin, S. 1995. En ny hegemoni inom hu-maniora. Svenska Dagbladet 21/7 1995.

Nylén, E. 1983. I österled. Med vikingaskeppmot Miklagård. I. Uppströms genom Po-len. Visby.

Nylén, E. 1987a. Vikingaskepp mot Mikla-gård. Krampmacken i Österled. Stock-holm.

Nylén, E. 1987b. De vikingatida seglen.Skepp och smide. Artiklar tillägnadeP. Lundström. Stockholm.

Nylén, E. 1995. Navigare necesse est. Tor 27.Obolensky, D. 1970. The Byzantine Sources

on the Scandinavians in Eastern Europe.Varangian Problems. Scando-Slavica,supplementum I. Köpenhamn.

Olivier, L. 2001. The Archaeology of theContemparary Past. V. Buchli & G. Lucas(red): Archaeologies of the ContemporaryPast. London & New York.

Olsen, B. 2003. Material Culture after Text:Re-Membering Things. Norwegian Ar-chaeological Review, Vol. 36, No. 2.

Oreheim, H. 1989. Vikingatida resor till By-sans. En forsknings- och färdstudie. Arke-ologiska institutionen, Göteborgs univer-sitet (duplicerad C-uppsats).

Orser, C. E. Jr & Fagan, B. M. 1995. Histor-ical Archaeology. New York.

Oxenstierna, G. (övers.) 1998. Nestorskröni-kan. Stockholm/Stehag.

Passer, M. W. & Smith, R.E. 2001. Psychol-ogy. Frontiers and Applications. NewYork.

Petersen, A. 1999. Fotografiet som etnolo-gisk berättelse. M. Bergquist & B. Svens-son (red): Metod och minne. Etnologiskatolkningar och rekonstruktioner. Lund.

Rathje, W. 2001. Integrated Archaeology.The Garbage Paradigm. V. Buchli & G.Lucas (red): Archaeologies of the Contem-porary Past. London & New York.

Rausing, G. 1984. Prehistoric Boats andShips of Northwestern Europe. Lund.

Rolle, R. 1984. Dnjepr. Hoops Reallexikonder germanische Altertumskunde, 2. uppl.Berlin & New York.

Shanks, M. 1992. Experiencing the Past. Onthe Character of Archaeology. London &New York.

Shanks, M. 1998. The Life of an Artifact inInterpretive Archaeology. FennoscandiaArchaeologica XV.

Shanks, M. & Tilley, C. 1987. Re-Construct-ing Archaeology. Cambridge.

Silvén, E. 1999. Svåra saker. Ting och berät-telser som upprör och berör. [Tidningen]Riksutställningar 4/1999.

63

RUNE EDBERG

Silvén, E. 2000. Reliker och andra föremål.Samtid & museer 3/2000.

Silvén-Garnert, E. (red) 1992. Tumme medtingen. Om det materiellas roll i museer-nas samtidsdokumentation. Stockholm.

Sindbæk, S. M. 2003. Varægiske vinterruter.Slædetransport i Rusland og spørgsmåletom den tidlige vikingetids orientalske im-port i Nordeuropa. Fornvännen 98.

Sjöholm, C. 1999. Biobiljetter, filmstjärneal-bum och frågelistor. M. Bergquist & B.Svensson (red): Metod och minne. Etnolo-giska tolkningar och rekonstruktioner.Lund.

Sjöstrand, G 1988. Österviking. Arboga.Sollerman, P. 1995a. Krampmacken i öster-

led. Gotlands Tidningar 15/7 1995.Sollerman, P. 1995b. Krampmacken till Ösel

sommaren 1995 (duplicerad skrift).Sorokin, P. E. 1994. Some Results of the

Study of Medieval and Boatbuilding Tra-ditions in North-West Russia. The Interna-tional Journal of Nautical Archaeology23.2.

Sorokin, P.E. 1997a. Vodnye puti i sudostro-jenie na severo-zapadje Rusi v srednevje-kove. S:t Petersburg.

Sorokin, P. E. 1997b. Prirodnye uslovija i su-dovoe delo severo-zapadnoj Rusi. A. N.Kirpichnikov & E. N. Nosov (red): Drev-nosti povolchovja. S:t Petersburg.

Sorokin, P. E. 2000. The Medieval Boatbuil-ding Tradition of Russia. J. Litwin (red):Down the River to the Sea. Proceedings ofthe eighth International Syposium on Boatand Ship Archaeology, Gdansk 1997.Gdansk.

Trigger, B. G. 1993. Arkeologins idéhistoria.Stockholm/Stehag.

Welinder, S. 1992. Människor och landskap.Uppsala.

Welinder, S. 1994. The Ethnoarchaeology ofa Swedish Village. Current Swedish Ar-chaeology.

Westerdahl, Ch. 1994. Vikingatida transport-teknik i Ryssland. Elvte tværfaglige vi-kingasymposium. Århus.

Westerdahl, Ch. 1996. Amphibian TransportSystems in Northern Europe. A survey ofa medieval pattern of life. Fennoscandiaarchaeologica XIII.

Witzen, N. 1690. Architectura navalis et re-gimen nauticum. Amsterdam.

Wood, M. C. 2002. Moving towards Trans-formative Democratic Action through Ar-chaeology. International Journal of Histo-rical Archaeology, Vol. 6, No. 3.

Zintchenko. L. 1999. Dagspressen som ska-pare av kollektiva minnen. M. Bergquist &B. Svensson (red): Metod och minne. Et-nologiska tolkningar och rekonstruktio-ner. Lund.

--NätplatserAifur: www.comhem.se/aifurHeimlösa Rus: www.qnet.fi/rus-project (inaktiv vid kontroll i maj 2011)Himingläva: www.vittfarne.comRacakhändelserna: www.un.org/ictyTälja: www.turn.to/talja

64


En undersökning av ett vrak avslöjarofta hur skeppet gått under men ger in-te alltid svar på varför. Om skrov ochköl är sönderbrutna kan detta lika gär-na vara en följd av haveriet som orsa-ken.

Båtar, skepp och fartyg av alla slaghar i alla tider förlist och gått under.Havens botten är fulla av vrak. Dödenhar alltid varit sjöfolkets självklaraföljeslagare. ”Den som äter fisk, ätermänniskor” skriver Pierre Loti i sinklassiska roman Islandsfiskare, från1886.

Trots att det förtekniska tidevarvetnu ligger bakom oss fortsätter haveri-erna. Enligt internationell statistik tot-alförliser således varje år mellan 100och 150 handelsfartyg på 500 brutto-ton eller större, så gott som alla hög-teknologiskt utrustade och bemannademed yrkesutbildat folk. En tröst är vis-serligen att utvecklingen gjort attchansen att bli räddad är större nu änförr. Men många drunknar som bekantfortfarande: över 800 dog på Estonia.Svenskt fritidsbåtsliv drabbas avomkring 50 dödsfall per säsong.

Varför sker alla dessa haverier?Konstig fråga? Riskerna på sjön är juså många, hårt väder, kraftig sjögång,

brand ombord, motorfel, roderfel,rigghaveri, grundstötning, kollision,påsegling, ombordläggning, förskjut-ning i lasten, konstruktionsfel osv. Fö-reteelser av detta slag har händelseka-raktär och kan därför också ofta mätasoch övervägas med naturvetenskap-ligt-tekniska metoder.

Men resultat av sådana utredningarkan inte bedömas isolerat. Fartyg ärbyggda av människor, bemannas avmänniskor och opererar med hjälp avstrukturer skapade av människor.Människan fattar aldrig beslut pågrund av några objektiva omständig-heter i sig utan på grund av hur hon tol-kar den information hon har. Det ärdenna dimension som medför att un-dersökningen av ett haveri lika myck-et måste handla om humanistisk för-ståelse som om naturvetenskaplig för-klaring.

Inom flyget har man ”svarta lådor”,en box som registrerar mätdata och enannan som spelar in piloternas samtali cockpit. På så sätt skapas förutsätt-ningar för att dokumentera både dentekniska och den mänskliga aspektenav en krasch. Haverikommissionenkan väga dem mot varandra och motde fysiska lämningarna.

Fartyg har i regel inte haft sådanasvarta lådor men om överlevande ellerinspelningar av radiotrafik finns kandessa ge en god föreställning om hurkrisläget hanterades och andra om-ständigheter. Den som besökt den på-gående Estoniautställningen [2005] påSjöhistoriska museet i Stockholmmöts således av bandupptagningarna

65

Bilaga 1Varför skepp sjunker

–några tankar om förklaring och förståelse

(Marinarkeologisk tidskrift 3/2005)

från ödesnatten på Östersjön 1994. Iutställningen finns för övrigt ocksåföremål som en kapsejsad flotte, ensönderfläkt livbåt (fig. 16), en flytvästoch en del lösa ting och personliga till-hörigheter, alla med en stark aura fråntragedin. Hur erfarenheterna frånEstonias haveri påtagligt påverkat oli-ka sjösäkerhetsbestämmelser demon-streras också.

Någon egentlig förståelse av Estonia olyckan och dess orsaker ut -över den officiella utredningens slut-satser erbjuds däremot knappast. Sombekant finns vraket bevarat in situ menden nödvändiga undersökningen ver-kar, av dunkla orsaker och med hjälpav den egendomliga dykförbudslagen,dröja länge än. Museets Estoniaut-ställning reduceras därmed till en nogså intensiv känsloupplevelse, vilketväl också är avsikten.

Förklaring eller förståelse?Jag har i Marinarkeologisk tidskriftflera gånger skrivit om Gokstad -skepps kopian Ormen Friskes haveri i Nordsjön 1950. Först i en recension(Edberg 1994) och sedan i ett par ar-tiklar (Edberg 1999, 2001). Jag har där efter fördjupat mig i fallet i bok-form (Edberg 2004, 2005).

Ett av tre uttalade syften med minastudier av Ormen Friskedramat (ochdet enda som jag berör i denna artikel),var att dokumentera projektet och för-söka förstå hur haveriet gått till.

Mitt förhållningssätt till motsatspa-ret förklaring och förståelse, som jaggett exempel på ovan, var först icke-

uttalat men kom under arbetets gångatt få tydligare konturer. Efter diskus-sioner med andra båtintresserade och isamband med att jag varit ute och hål-lit föredrag har jag noterat ett stort in-tresse för denna problematik och insettatt den med fördel kunde diskuteras yt-terligare.

Redan när jag började rota i falletOrmen Friske slogs jag av den flodvågav tvärsäkra uttalanden om orsaken tillskeppets förlisning, som bröt fram se-dan haveriet blivit känt. Påståendenom att besättningen varit inkompetentsamsades med anklagelser om brister iskeppets konstruktion. Tonen var oftasarkastisk, det var som att de frisk-sportande ”grönsaksidioterna” som ut-gjorde besättningen – alla 15 ombordomkom – hade sig själva att skylla.

Dessa uttalanden, av svenska kon-sulatstjänstemän och tidningsreport-rar, gjordes innan vraket undersökts(någon sådan undersökning kom hel-ler märkligt nog aldrig till stånd, nå-gon ”svart låda” fanns givetvis inte,inte heller några radiomeddelanden),innan de tyska hummerfiskare somsett skeppet strax före haveriet trättfram och innan den tyska kustbevak-ningen sammanfattat olyckans yttreomständigheter.

Foton av vraket visar att skeppetbrutits sönder strax akter om mastfis-ken. Att skrovet inte kunnat motstå depåfrestningar som det utsatts för är så-ledes uppenbart.

Bland vikingaskeppsintresseradehar det faktum att Ormen Friskes kölinte som Gokstadskeppets var av ek,

RUNE EDBERG

66


utan av furu, ibland påpekats som enstor brist. Kölen är skeppets ryggradoch att den limträkonstruktion somOrmen Friskes byggare valde inte varlika stark som en ekköl, utförd enligtkonstens alla regler, står nog klart.Men berodde haveriet på att kölenbröts av? Som jag ser det är dennauppfattning vetenskapligt omöjlig avtvå skäl, vilka hänger intimt ihop. Delsser den inte till helheten i händelseför-loppet vid haveriet, dels räcker källor-na inte till för en sådan slutsats.

Det enligt min mening enklaste ochdärför troligaste förklaringen till have-riet är att skeppet helt enkelt vatten-fylldes i brottsjöarna runt Helgolandinte långt ifrån den plats där de sista

ögonvittnena iakttog det, och därefterslogs sönder. Alternativt, och hellerinte otroligt, fick ett rigg- eller roder-haveri till följd att skeppet blev ostyr-bart, kapsejsade och besättningen kas-tades överbord. Skeppet har sedan dri-vit iväg i marvatten och blivit vrak motde vassa klipporna.

Kölbrottet får därmed snarare sessom en följd av haveriet än som dessorsak.

Resonerat på så sätt hade det knap-past spelat någon stor roll hur stark kö-len än varit. Visserligen kan man nogräkna ut eller åtminstone göra en upp-skattning av hur mycket svagare än fö-rebildens Ormen Friskes köl och skrovkan ha varit, men den som vill hävda

67

Fig. 16. Vrakdelar från en av Estonias livbåtar. Från Estoniautställning-en på Sjöhistoriska museet i Stockholm 2005. Foto SSHM

att dessa brister varit avgörande för ha-veriet måste enligt min mening kunnavisa att detta verkligen varit fallet. Hy-potetiska hållfasthetsuträkningar utananknytning till den konkreta situa-tionen förklarar ingenting. De baraförvirrar.

Vid en diskussion om ett haveri medett skepp som Ormen Friske bör mandäremot inte väja för att erkänna kon-struktionens inbyggda svagheter. Denviktigaste är givetvis att en öppen båtinte alls klarar kraftiga överspolningarutan vattenfylls och blir manöver -oduglig. Är skeppet barlastat sjunkerdet snabbt, något som på senare år häntmed flera norska vikingaskeppskopi-or. Även om skrovet flyter, som Or-men Friskes gjorde, så är det i stormoch tätt intill en farlig klippkust inte atttänka på att ösa. Besättningen har fulltupp med att försöka klamra sig fastombord.

Genom Ishavet med maskäten köl

Till diskussionen om kölars betydelseber jag att få dra upp ett pikant fall,nämligen A. E. Nordenskiölds Vega.Det var ett barktacklat ångfartyg, som1878–1880 stångade sig fram genomismassorna norr om Sibirien, blev in-fruset där under en tio månader långpolarvinter och så småningom fram-gångsrikt återvände till Sverige. Vegahade därmed öppnat nordostpassagen,en bedrift som på sin tid var en världs-sensation.

I en uppsats, skriven till hundraårs-minnet av expeditionen, har geografen

Nils Sahlgren med stöd av bevaradekölfragment och en genomgång av Ve-gas kapten Louis Palanders minnesan-teckningar visat att Vegas köl inte varav ek utan av bok och dessutom svårtangripen av skeppsmask! Denna fadäsupptäckte tydligen Palander först vidvarvsgenomgången efter färden. Menhade maskangreppet kanske skett un-der hemresan som gick genom varmavatten via Japan och Suez? Nej, kölenvar försvagad redan under polarfär-den. Palander antecknade ”Det varnog dessa hål, som gjort att Vega un-der expeditionen läckt ganska myck-et” (Sahlgren 1980).

Om Vega skruvats ner i isen ochkanske försvunnit med man och allt,ett öde som i denna epok drabbade enhel del andra fartyg i arktiska ochantarktiska vatten, hade kölens min-dervärdiga kvalitet, som säljaren mås-te ha känt till (Vega hade köpts in be-gagnad från Norge) troligen blivitkänd och en godbit för den som velatfinna på en förklaring till haveriet.

Efter Nordenskiölds expedition ochefter kölbyte såldes Vega för övrigt vi-dare och hamnade till slut hos ettskotskt rederi. I maj 1903 krossadeshon av is och gick till botten i DavisStrait.

När vid en föreläsning om OrmenFriske fick jag en fråga om vad detegentligen tjänar till att undersöka or-saken till ett fartygshaveri. Kan maninte låta de döda få vila i frid och draett streck över det hela? Jag svarade atthaverier självklart alltid har ett marin -arkeologiskt och historiskt intresse.

RUNE EDBERG

68


Vad gäller sentida eller samtida have-rier kan det också finnas lärdomar attdra som kan öka sjösäkerheten i fram-tiden (jämför Estoniautställningenssyfte) men det handlar då också om attvisa respekt för de anhöriga. De harrätt att få veta hur deras nära och käramötte döden, så långt som det går attutreda. I fallet Ormen Friske fick släk-tingar och vänner leva med myndighe-ternas och pressens cyniska och lögn-aktig uttalanden om att skeppet varitför klent byggt, besättningen odugligoch haveriet därför mer eller mindreoundvikligt.

Vilken skillnad hade det inte varitatt bearbeta sorgen om man redan1950 fått veta att fakta om haveriet varatt det ägde rum undan en plötsligtuppträdande våldsam storm som vä-dertjänsten inte varnat för och närskeppet, trots vidriga omständigheter,uppenbarligen var ganska nära attlyckas manövrera in i en skyddadhamn?

Att det i Ormen Friskes fall var stor-politiska hänsynstaganden som gjorde

att svenska myndigheter mörkladehändelseförloppet gjorde inte sakenbättre. Fallet med det av Sovjet 1952nedskjutna svenska signalspa-ningsplanet av typ DC 3 är här delvisen parallell. Estoniautredningen stin-ker ju också dålig politik.

ReferenserEdberg R. 1994. Recension av S. Vadstrup: I vi-

kingernes kølvand. Marinarkeologisk tidskrift4/1994.

Edberg, R. 1999. Flygbombning sänkte svenskvikingaexpedition. 50 år sedan Ormen Friskeshaveri. Marinarkeologisk tidskrift 4/1999.

Edberg, R. 2001. Döden vid Helgoland. Ett facitöver Ormen Friskes haveri. Marinarkeologisktidskrift 2/2001.

Edberg, R. 2004. Vikingaskeppet Ormen Friskesundergång. Ett drama i det kalla krigets skug-ga. Huddinge.

Edberg, R. 2005. Samtidsarkeologi och modernavikingafärder. Perspektiv på arbetenaVikinga skeppet Ormen Friskes undergång ochFärder i österled. Stockholm.

Sahlgren, N. 1980. Problemet med Vegas köl.Ymer vol. C.

69

Hösten 2008 lade en vän till mig, medmitt samtycke, ut en artikel om den1950 förolyckade vikingaskeppskopi-an Ormen Friske på svenska Wikipe-dia. Efter en tid utbröt ett smärre redi-geringskrig om denna text.

Utlösande faktor var det material,som debattören Martin Braun publice-rat på webben och betecknat som enteknisk utredning av Ormen Friskeshaveri.

Braun dök upp i frågan strax efterdet att min bok om Ormen Friske (Ed-berg 2004) kommit ut. Han byggde sinargumentation på sådant källmaterialsom jag letat fram och publicerat, brev,dokument och foton.

Brauns huvudpoänger var två. Delsatt Ormen Friskes skrov hade knäcktspå grund av att kölen varit felkonstru-erad, och att detta varit orsaken till deombordvarandes död. De ansvarigaför felet borde ha åtalats.

Dels att de fiskare, som vid förhörintygat att de under ovädret sett OrmenFriske med kurs på Helgolands skyd-dande sydinfart, ljög.

Båda dessa frågor (och mångaandra) behandlades i min nyssnämndabok och den uppföljande skriften Sam-tidsarkeologi och moderna vikingafär-

der (Edberg 2005a) och därefter i enartikel i Marinarkeologisk tidskrift(Edberg 2005b).

Brauns idéer föreföll mig inskränk-ta och föga underbyggda. Hans rekon-struktion av ett tänkt händelseförloppbeskäftigt och amatörmässigt. Reso-nemangen tycktes mig typiska förkonspirativt lagda personer, som gärnagör gällande att de kommit på obehag-liga sanningar som vetenskapsmän villdölja. Men efter att ha följt Wikpedia-debatten förstod jag att jag underskat-tat problemställningen och återkom-mer därmed nu kort till frågan.

Ormen Friskes skrov påträffadessönderslaget i tre större delar och fleramindre. Någon teknisk underökningav vrakdelarna gjordes aldrig, utan viär hänvisade till ett antal amatörfoto-grafier och iakttagelser som bevarats ibrev och tidningsintervjuer. Min be-dömning har varit och är fortfarandeatt detta material, som visar att skeppetbrutits sönder av våldsamma krafter,inte säger speciellt mycket om exakthur detta gått till och ingenting alls omsjälva orsaken.

När jag 3 mars 2009 höll föredragom Ormen Friske på Sjöhistoriska mu-seet i Stockholm och visade en rad fo-ton av vraket, påpekade flera iakttaga-re i den sakkunniga publiken att det avskadornas fördelning föreföll som attskeppet slitits itu av vridande krafteroch att dessa kommit från sidan, tvär -skepps. Diskussionen mynnade ut i attdet hjälp av fotona möjligen skulle gåatt komma en smula längre i den tek-niska analysen än vad jag tyckt mig

RUNE EDBERG

70

Bilaga 2Varför skepp sjunker (II)

– några tankar om oväder, sjömanskap och material

(Marinarkeologisk tidskrift 1/2009)


kunna. Jag skulle varmt välkomna var-je försök av detta slag, som givetvisskulle kräva specialkompetens och av-sevärda laborativa resurser.

Åter till sakfrågan. Ormen Friske,ett ca 24 m långt, öppet klinkbyggtskepp, befann sig vid middagstid 22juni 1950 i farvattnen vid Helgoland iTyska bukten. Där gick det under medman och allt. 15 svenskar drunknade.

Den flotta av ett 20-tal hummerfis-kebåtar, som också befann sig på Tys-ka bukten, hade under natten och mor-gonen samma dag begett sig till skyddi Helgolands hamn. De kände sina far-vatten väl och hade alla valt den norrainfarten till ön. En rad besättningsmänpå dessa båtar hade för övrigt dageninnan iakttagit Ormen Friske, som dålämnat Elbemynningen för sin seglingmot Rotterdam.

Ett par fiskare intygade att de, sedande förtöjt sin kutter, med egna ögonsett Ormen Friske stäva mot Helgo-lands sydinfart. Jag bedömde i minbok detta vittnesmål som helt rimligtoch trovärdigt. Detta oavsett motsä-gelser om huruvida Ormen Friske för-de segel (och i så fall hur mycket) el-ler inte vid detta tillfälle.

Martin Braun hävdade att de två fis-karna for med osanning och att de des-sutom gjorde detta i samförstånd medden ansvarige befattningshavaren förkust- och hamnverksamheten vid den-na kuststräcka. Syftet skulle vara poli-tiskt, nämligen att de som tyskar varmotståndare till den brittiska ockupa-tionen av Helgoland. Ön höll sedan1947 dessutom på att sprängas itu och

bombas sönder bit för bit av de alliera-de.

Låt oss lämna de två hummerfiskar-nas iakttagelser åt sidan och återvändatill skadorna på skeppet.

Limmad kölbalkOrmen Friske byggdes 1949 underledning av en erfaren träbåtbyggare påFrisksportförbundets småbåtsvarv.Han gjorde utslag efter de uppförsto-rade uppmätningsritningarna från detnorska Gokstadsskeppet, men tilläm-pade därefter byggrutiner som var nor-mala i branschen vid denna tid, och in-te några förhistoriska metoder. Kölengjordes som en limbalk av tvåochen-halvtums furuplankor, åtta lager tjock.Råriggen konstruerades av sjökaptenSam Svensson, en av tidens störstaauktoriteter. Denne fungerande ocksåsom allmän rådgivare vid projektet.

Efter haveriet framträdde en ungdansk, Harry Bach, som varit med vidskeppsbygget. Han berättade om fak-tiska skillnader mellan Gokstadsskep-pet och Ormen Friske och påstod atthan hundra gånger varnat för nybyg-gets brister.

Texten, i Teknikens Värld, var inteskriven av Bach själv utan av en jour-nalist och källkritiskt motsägelsefull.Den innehöll således konstigheter somatt Bach t. ex. påstod att vikingatidensskepp inte var nitade. Iakttagelser somatt spanten på Ormen Friske inte varnaturvuxna utan skarvade, limmadeoch hopdragna med bultar, och någraliknande påpekanden, var dock i sakhelt riktiga.

71

Att Ormen Friskes skrov inte var li-ka starkt byggt som Gokstadsskeppetsstår helt klart och är inte kontroversi-ellt. Exakt hur detta i praktiken visadesig vid haveriet går dock enligt minmening inte att säga. Martin Braunhävdade för sin del att ”små vågor”räckte för att kölen skulle knäckas.Men vi vet att skeppet seglats i en ochen halv säsong, utan några problemmed skrovet, innan haveriet inträffade.

Svagaste punkternaOrmen Friskes skrov höll uppenbarli-gen inte för påfrestningarna understormen på Tyska buken. Att brottenskedde vid de svagaste punkterna ärsnarast en självklarhet.

Men detta betyder inte att problemetmed orsakerna till haveriet är löst. In-gen hävdar väl att husen i Pompejistörtade in på grund av byggfusk?

Ett skepp befinner sig ständigt iskärningspunkten mellan naturenskrafter, andra yttre omständigheter, si-na egna fysiska egenskaper och besätt-ningens kompetens och förmåga.

Det stormväder som Ormen Friskestyrde rakt in i hade kommit som enöverraskning för meteorologerna i allaländer runt Nordsjön. Hummerfiskar-na hade anat oråd och i tid hunnit inödhamn med sina båtar, som var istorleksklassen 10–12 meter. Där blevde liggande i flera dygn innan det moj-nade.

Ombord på Ormen Friske var manfortfarande ute i rum sjö när vindenvred från sydväst till väst och då i by-

arna nådde stormstyrka, alltså i stor-leksordningen 25 meter per sekund.Den typiska våghöjden beräknades iefterhand av den tyska sjövädertjäns-ten ha varit mellan fyra och fem meter.Detta innebär att enskilda vågor kan havarit högre, till och med betydligt hög-re. Vid undervattenklipporna vid Hel-golands södra infart fräste bränningar-na 20 meter upp i luften.

Den främsta orsaken till haveriet varenligt min mening således ovädretmed vindstyrka och sjögång långt övervad som är farligt för en öppen båt avdetta slag, som vid ett rigg- eller ro-derhaveri saknar förmåga att hålla uppmot vinden.

I andra hand berodde olyckan på attbesättningen inte förstod eller förmåd-de att söka nödhamn medan tid var.Hummerfiskarna i samma farvattentog, trots att de seglade för sitt brödoch inte för sitt nöje, det säkra före detosäkra – trots att de då utsatte sig fören annan fara, genom att nödhamnenlåg i målområdet för det amerikanskaflygets övningsbombningar.

ReferenserEdberg, R. 2004. Vikingaskeppet Ormen Friskes

undergång. Ett drama i det kalla krigets skug-ga. (Södertörn Archaeological Studies 2.)Huddinge

Edberg, R. 2005a. Samtidsarkeologi och moder-na vikingafärder (Stockholms Marine Archae-ology Reports 5). Stockholm.

Edberg, R. 2005b. Varför skepp sjunker. Någratankar om förklaring och förståelse. Marinar-keologisk tidskrift nr 3.

RUNE EDBERG

72