1

Institutionen för arkeologi och antik historia Uppsala universitet

C-uppsats/Kandidatuppsats

Individerna på Vårfrukyrkogården i kvarteret Kroken, Uppsala

En undersökning om livskvalitet och ordning i den medeltida staden.

Ellinor Hedlund Larsson

Handledare: Frands Herschend

Uppsala 2012

2

Abstract

Hedlund Larsson, Ellinor (2012) Individerna på Vårfrukyrkogården i kvarteret Kroken, Uppsala

- En undersökning om livskvalitet och ordning i den medeltida staden. (Individuals on the

cemetery of the Vårfru Church in the block Kroken, Uppsala - A survey on quality of life and

order in the medieval city.) BA thesis in Classical Archaeology and Ancient History.

In this essay I will analyze the way in which order, homogeneity and distribution can say

something about the osteological variables that been recorded in those individuals who are

buried in a medieval cemetery in Uppsala. By using symmetrical archaeology I hope to see

how cultural patterns of the medieval city affect people’s way of life and thus their health. By

comparing different variables, I will be able to give a more complete picture of people's lives

in Uppsala during the Middle Ages than would have been possible had focused only on the

osteological material or historical sources. This essay will also show how the medieval town culture developed and changed through the period studied. The essay focuses on people's desire for order and homogeneity.

Keywords: Middle Ages, medieval town, cemetery, osteology, symmetrical archaeology, order, homogeneity, distribution, social organization, living conditions.

Ellinor Hedlund Larsson. Department of archaeology and ancient history, Uppsala University,

Thunbergsvägen 3, Box 626, SE-751 26 Uppsala, Sweden.

ellinorhedlund@hotmail.com

3

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ......................................................................................................................... 4

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ........................................................................... 4

1.2 TEORETISKT RAMVERK .............................................................................................. 5

1.3 KÄLLMATERIAL OCH KÄLLKRITISK DISKUSSION ........................................... 6

1.4 METOD .............................................................................................................................. 7

1.5 BEGREPPSFÖRKLARINGAR ...................................................................................... 8

2. MEDELTIDEN, EN TID I FÖRÄNDRING ...................................................................... 9

3. SAMHÄLLSKLASSER I DEN MEDELTIDA STADEN .............................................. 11

4. UPPSALA UNDER MEDELTIDEN ................................................................................ 13

5. VÅRFRUKYRKAN ........................................................................................................... 14

5.1 VÅRFRUKYRKAN I HISTORISKA KÄLLOR .......................................................................... 14

5.2 ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR KRING VÅRFRUKYRKAN .......................................... 14

6. PRESENTATION AV DET OSTEOLOGISKA MATERIALET ................................ 16

7. ANALYS ............................................................................................................................ 17

7.1 KROPPSLÄNGD ............................................................................................................ 18

7.2 BENBROTT ...................................................................................................................... 20

7.3 ÖVRIGA SKADOR ........................................................................................................ 25

7.4 TANDSTATUS ................................................................................................................ 27

7.5 GRAVSKICK .................................................................................................................. 34

8. SAMMANFATTANDE DISKUSSION OCH SLUTSATS ............................................ 37

8.1 ORDNING OCH HOMOGENITET .......................................................................................... 37

8.2 OSTEOLOGISKA STANDARDVARIABLER I JÄMFÖRELSE MED MJUKA VARIABLER ............... 38

8.3 DET AVVIKANDE SKELETTET I GRAV 26 ............................................................................ 40

8.4 SLUTSATS ........................................................................................................................ 40

REFERENSER ....................................................................................................................... 42

4

1. INLEDNING

På 1980-talet grävdes en del av en stor kyrkogård från medeltiden ut i centrala Uppsala.

Kyrkogården hade tillhört Vårfrukyrkan, en kyrka belägen i kvarteret Kroken intill

Bangårdsgatan i Uppsala centrum. Kyrkan uppfördes under tidig medeltid och brukades fram

till 1540-talet. Långt över 100 skelett hittades och undersöktes och ett flertal osteologiska

rapporter skrevs. Utifrån den mest omfattande osteologiska rapporten vill jag i min uppsats

studera skelettens skick och placering på kyrkogården för att försöka få en bild av vilka

individerna var, hur deras livsvillkor kan ha sett ut och ifall det fanns sociala strukturer i

gravskicket. Av de skelett som grävdes fram vid undersökningen 1982 delades skeletten upp i

fyra olika lager. Den osteologiska analysen som jag kommer att skriva min uppsats utifrån

berör endast de 101 skelett som återfanns i lager II och III. Dessa skelett har daterats till

perioden 1300-1500 där lager II är äldst. Jag vill med denna uppsats kunna ge en bild av hur

livet i Uppsala såg ut under medeltiden. Genom att beskriva medeltiden som tidsperiod,

tillvaron i de medeltida städerna samt Uppsala stad under denna tid hoppas jag kunna skapa

ett större sammanhang i vilket min undersökning kan få en betydande mening.

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

SYFTE:

Syftet med uppsatsen är att utifrån de undersökta skeletten på kyrkogården kunna se hur

livsvillkoren för människorna i Uppsala stad såg ut och förändrades under medeltiden. Genom

att studera förändringar på skeletten samt undersöka deras respektive platser på kyrkogården

hoppas jag även kunna säga något om social identitet hos de individerna på kyrkogården. Jag

vill se om de osteologiska variablerna som säger något om fysisk status också kan säga något

om stadens kulturmönster och ideal.

FRÅGESTÄLLNINGAR:

Vad kan ses som normalt respektive avvikande då det gäller gravarna och skeletten?

Hur såg livsvillkoren ut för de människor som levde i staden under de undersökta perioderna?

Vilka skador och sjukdomar visar det osteologiska materialet? Skiljer sig livsvillkoren mellan

perioderna?

Kan man se social variation på kyrkogården utifrån gravarnas placering? Kan man se den

medeltida stadsbefolkningens kulturella ideal genom att studera homogenitet och ordning

bland gravarna? Växlar bilden i så fall över tid?

5

1.2 TEORETISKT RAMVERK

Inom olika forskningstraditioner finns det olika synpunkter på vad som är viktigt i en

arkeologisk undersökning. Ofta vill arkeologer dela upp ett material i olika delar och

kategorier där de utifrån sin nutida förförståelse rangordnar kategorierna utifrån vad som

anses viktigast och så vidare. Den osteologiska undersökningen är ett typiskt exempel på

detta. Alla uppdelningar och sammandragningar mellan arkeologiska föremål är ett resultat

av ett modernt sätt att distribuera och kategorisera världen för att bättre förstå den. (Withmore

2007: 547) Med sådana metoder är det lätt att missa viktig fakta då vissa aspekter kommer i

skymundan för andra. Min tanke är att, med hjälp av symetrisk arkeologi, studera vad man

kan kalla för standardvariabler på ett nytt sätt. Med standardvariabler menar jag de

osteologiska standardvariabler som brukar ses som betydelsefulla. Exempel på sådana är

specifika skelettskador, tandstatus, längd, kön och så vidare. Genom att belysa sådana

variabler menar många forskare att det går att utläsa mycket om en människas liv. Säkert är

det så, men vad som saknas i en sådan undersökning är en större kontext, ett sammanhang

som påverkar vår förförståelse av standardvariablerna. Vad jag i min uppsats ska göra är att

försöka utläsa hur levnadsvillkoren för människorna på Vårfrukyrkogården såg ut då dessa

individer var vid liv och hur de relaterar sig till medeltida värderingar inom en

stadsbefolkning. Detta kommer jag att göra genom att kombinera olika osteologiska

standardvariabler med så kallade mjuka variabler som spridning, ordning och homogenitet.

Spridningen innebär en studie av hur individerna låg placerade på kyrkogården och hur olika

osteologiska standardvariabler fördelade sig bland individerna. Utifrån spridningen vill jag se

om det går att utläsa någon ordning bland gravarna. Jag vill också se hur homogenitet

avspeglar sig i materialet då människor med olika bakgrund, under medeltiden, flyttade in till

den gemensamma staden från olika platser där levnadsstandarden sett annorlunda ut. Genom

att kombinera osteologiska standardvariabler och mjuka variabler vill jag visa hur

standardvariabler kan te sig annorlunda om man sätter dessa i ett sammanhang där fokus inte

enbart ligger på dess standard. Med den symetriska arkeologin kommer fokus alltså inte

enbart att ligga på det osteologiska materialet utan även på kontexten runt skeletten. Genom

att på detta vis, i en liten fallstudie, kombinera olika idéer om vad som kan ses som

betydelsefullt hoppas jag kunna skapa en större helhet där den traditionella synen på

levnadsstandard ses i nytt ljus. Analysen i uppsatsen kommer att vara ett sätt att skapa en

kombination och jämförelse av standardvariabler och mjuka variabler där begreppet

livskvalitet blir den gemensamma nämnaren. Den symetriska arkeologin ska ses som en

skapare av en bild av tillfällen runt vilka gemensamma grupper kan bildas. Denna bild skapas

genom att fokus ligger på en analys av hur fenomen interagerar och påverkar varandra. Man

kan säga att den symetriska arkeologin erbjuder en produktiv väg mellan vetenskap och

humaniora. (Witmore 2007:547)

6

1.3 KÄLLMATERIAL OCH KÄLLKRITISK DISKUSSION

Denna uppsats baseras på den osteologiska analysen som Berit Sigvallius utförde 1989 och

som sedan gavs ut som rapport av Statens historiska museum 1991. Analysen berör 101

skelett från lager II och III av de fyra lager med gravar som hittades vid utgrävningen av

kvarteret Kroken 1982. Jag kommer i min undersökning även att använda den rapport som

Riksantikvarieämbetet gav ut efter undersökningen av kvarteret Kroken 1982; ”Bebyggelse

och gravar intill Vårfrukyrkan". Vidare kommer jag bearbeta litteratur som behandlar

medeltiden som tidsperiod, andra samtida osteologiska undersökningar samt litteratur om

Uppsala stads historia.

Materialet om Vårfrukyrkan och dess kyrkogård visade sig fattigare än vad jag först trott.

Detta gjorde att jag fick formulera om mina frågeställningar då det helt enkelt inte hade gått

att besvara dem utifrån materialet. Att utgrävningen utfördes under början av 1980-talet och

att rapporterna därmed inte är särskilt moderna har också visat sig bli lite problematiskt. Delar

av dokumentationen från utgrävningen, som jag antar existerar, har inte gått att hitta, trots att

jag sökt hjälp i både Historiska museets och Upplandsmuseets arkiv. Inget material finns

heller digitaliserat.

Den osteologiska rapporten jag använt mig av har som främsta mål att bedöma individernas

ålder, kön och kroppslängd. Rapporten tycks inte vara skriven i ett syfte att sättas in i ett

större sammanhang. Det är synd då den enligt min mening saknar viktiga delar och därför

ibland blir svår att analysera. Att ha dokumenterat kontexten runt varje grav, ifall det fanns

spår av kistor eller andra fynd, hade varit gynnsamt ifall vidare analyser, så som denna, ska

kunna genomföras på bästa sätt. Delar av den osteologiska analysen känns också slarvigt

gjord. Tillexempel skriver Sigvallius i inledningen att det endast är skelett från lager II och III

som analyserats. Men varför det enbart är dessa lager som undersökts får man inget svar på.

Dessutom har Sigvallius med hjälp av skelettens längd räknat ut medelvärdena på kvinnors

och mäns längd från de olika perioderna. Dessa mått blir väldigt missvisande för majoriteten

av individer då det finns några få avstickare som är ovanligt långa eller korta. Dessutom har

hon vid uträkningen av medellängd för respektive kön tagit med individer med osäker

könstillhörighet vilket också kan bli mycket missvisande i fall till exempel de individerna

egentligen var kvinnor och inte män eller tvärt om. Tandstatusen på skeletten bör enligt

Sigvallius endast ses som översiktlig då hon inte lagt så mycket fokus där. Jag väljer ändå att

ha med tandstatus i min undersökning även om den måste ses som översiktlig.

Vad som är viktigt att tänka på är att de skelett som undersökts osteologiskt bara är en liten

del av samtliga skelett som funnits på kyrkogården och alltså inte kan tala för alla individer

som levde i kvarteret under medeltiden. Jag anser ändå att de undersökta individerna kan säga

något om hur livsvillkoren såg ut i staden.

7

1.4 METOD

Jag kommer att arbeta utifrån osteologiska standardvariabler. Det jag menar med

standardvariabler är de variabler som vanligen används för att avläsa det som ska undersökas.

I detta fall blir dessa osteologiska och består av kön, längd, förekomst av benbrott och andra

skador på skelettet samt tandstatus. Utifrån dessa kategorier brukar det dras slutsatser om hur

den undersökta individens liv såg ut. Min förhoppning är att kunna ifrågasätta antaganden om

dessa standardvariabler genom att jämföra dem med skelettens spridningsbilder på

kyrkogården samt jämföra dem med varandra. Jag kommer att arbeta utifrån begreppen

normalt respektive avvikande. Genom att studera de skelett som är avvikande från mängden

tror jag min kunna komma fram till att de individerna levde annorlunda än de vars skelett kan

ses som normala. De skelett som inte avviker, alltså majoriteten, kan säga något om

homogenitet i den medeltida staden. Det som jag vill undersöka är människornas livskvalitet.

Utifrån denna kommer jag sedan att försöka skapa hypoteser om vilka dessa människor var,

om de tillhörde en viktig del av stadens befolkning eller om de var mer sekundära invånare

samt om de levt i staden under hela sina liv.

I min syftesbeskrivning, där jag skriver att jag vill se om de osteologiska variablerna som

säger något om fysisk status också kan säga något om stadens kulturmönster och ideal, ska

begreppet kulturmönster ses som människornas homogena strävan. Då människorna under

tidig medeltid flyttade in till städerna skapades med tiden en stadsbefolkning i vilken

människor kom att bli mer homogena än de människor som levde på olika platser i

landsbygden. Jag tror att idealet i de nya städerna var att människorna ville bli homogena för

att ta del av den gemenskap och den organiserade ordning som sannolikt ledde till ökad

trygghet. Detta kulturella ideal vill jag alltså undersöka i min uppsats.

Att undersökningar lätt blir missvisande då många skelett är inkompletta och svårbedömda är

något jag tänker lägga mycket fokus vid för att undvika misstolkningar. Därför har jag enbart,

i respektive undersökning, valt att ha med de individer vars skelett i de aspekter jag fokuserar

på är jämförbara med varandra. De individer jag har valt att studera har haft en livslängd på

mellan 17 och 80 år. Dessa siffror kan dock inte bestämmas med exakthet och individernas

ålder i det osteologiska materialet beskrivs ofta med en tidsintervall på mellan 2 och 40 år.

Detta beror på att de flesta skelett är inkompletta och saknar ben. Jag har alltså valt att inte ha

med barn under 17 år i mina undersökningar. Detta på grund av att de flesta barn dött väldigt

unga och att deras skelett därför förmodligen inte hunnit påverkats så mycket av livsvillkoren.

I de 101 gravarna som hittades i lager II och III fanns ben från många fler individer än så. I

majoriteten av gravarna kom de flesta benen från en individ men det förekom även enstaka

skelettdelar från ytterligare en eller flera personer. (Sigvallius, 1991:2-3) I den

sammanställning av det osteologiska materialet som jag har använt mig av har endast en

individ per grav redovisats. Denna individ har valts ut då dennes ben är de som oftast

förekommer i graven. Jag kommer därmed i min undersökning inte att ta hänsyn de övriga

8

benen som hittats i gravarna, detta är helt enkelt inte möjligt då benmaterialet inte är

osteologiskt undersökt och dessutom mycket inkomplett.

1.5 BEGREPPSFÖRKLARINGAR

Medeltiden -

Exakt när medeltiden i Sverige började och slutade råder det ibland delade meningar om. Jag

har valt att följa Historiska Museets angivelser:

”Kristendomen införs under 1000-talet i Sverige och med den medeltiden. Traditionellt har

forskarna satt tidsgränsen för medeltidens början till år 1050 eller 1060. Medeltiden slutar

med de religiösa och politiska förändringar som sker under 1520-talet. Gränsen brukar

sättas antingen när Gustav Vasa blev kung år 1523 eller vid reformationsriksdagen i Västerås

år 1527. Svensk medeltid är indelad i tre olika tidsperioder: tidigmedeltid, ca 1050-1200,

högmedeltid 1200-1350 och senmedeltid 1350-1527. ”

(http://www.historiska.se/historia/medeltiden/medeltid/)

Sverige -

Ett annat begrepp som jag vill klarlägga är begreppet Sverige. Sverige så som vi idag ser det

fanns inte under tidig medeltid. Under tidig medeltid bestod dagens Sverige av ett flertal

självständiga landskap. När Sverige blev en enad stat råder det också delade meningar om.

Men viktiga samhällsorganisatoriska förändringar började ta vid under slutet av 1200-talet. I

längden kom dessa förändringar att bilda staten Sverige. (Lindvist och Sjöberg, 2003: 61) Då

jag i min uppsats använder begreppet Sverige syftar jag på det geografiska område som utgör

dagens Sverige.

9

2. MEDELTIDEN, EN TID I FÖRÄNDRING

Medeltiden i Sverige inleddes omkring år 1050 och slutade i och med Reformationen på

1520-talet då grunden lades till dagens moderna samhälle. Medeltiden började i och med att

kristendomen som institution successivt infördes i Sverige. Den katolska kyrkan kom från och

med 1200-talet, då denna etablerats i hela riket, att bli en viktig institution med stor makt.

Med kyrkan inrättades den kyrkliga organisationen med biskopar och präster, liksom den

latinska skriften. Sverige blev i och med kristnandet en del av en större kulturell gemenskap

vilket bidrog till en europeisering. Kyrkan kom att påverka den politiska strukturen, hur makt

utövades och legitimerades och den hade även återverkningar på den ekonomiska strukturen

och äganderätten. (Lindkvist & Sjöberg 2003: 73) Förutom kyrkorna var klostren en stor del

av de kristna institutionerna. Klostrens uppgift var att civilisera människor, att ge sjukvård

och själavård samt annan social välgörenhet. I kloster ägnade man sig även åt studier och de

första skolorna inrättades där för utbildning i kyrkans tjänst. (Gustafsson 2007: 53-57)

Majoriteten av människorna i Sverige under medeltiden var bönder sysselsatta med jordbruk

och boskapsskötsel. De flesta bönder var bosatta i små byar vilka bestod av fem till sex

gårdar. En viktig gemenskap för människorna var församlingen eller ”socknen”. Socknarna

bildades i Sverige under 1100- och 1200-talet då kyrkor byggdes runt om på landsbygden.

Socknarna hade primärt en kyrklig funktion men fungerade ibland även socialt, politiskt och

administrativt. (Lindkvist & Sjöberg 2003: 145) Den största delen av jorden ägdes inte av

bönderna själva utan av frälset, det vill säga kyrkan, godsherrar eller kronan. Årligen avlade

landsborna en avgift, en så kallad avrad, till jordägaren för rätten att bruka jorden. Detta

feodala system fanns i Sverige vid 1200-talets slut och kom att bestå genom hela medeltiden.

De bönder som ägde jord var tvungna att betala skatt till kronan. (Lindkvist & Sjöberg, 2003:

112-115)

Under medeltiden skedde en tydlig urbanisering av samhället. Hur begreppet stad ska

definieras är omdebatterat. Ett viktigt kriterium för att ett samhälle var en stad är att den hade

en bebyggelse vars utformning inte huvudsakligen dikterades av jord- och skogsbruksbehov,

var tätare bebyggd med en större befolkning än på andra platser. Staden utgjorde en

funktionell enhet med en inre struktur. Den hade organ och institutioner, vilka avgjorde vissa

för orten gemensamma angelägenheter (Ferm 1986: 42). Ett annat kriterium är att mer

specialiserade aktiviteter bedrevs, så som olika typer av hantverk. Det var också i staden som

handel förekom. (Lindkvist & Sjöberg 2003:121) Den medeltida staden som företeelse

uppkom huvudsakligen under 1200-talet vilket främst berodde på ekonomiska faktorer. Ute i

Europa skedde runt 1000-talet stora innovationer inom jordbruket. En ny effektivare plog

infördes och man gick från tvåskifte till det mer gynnsamma treskiftet. I och med detta ökade

jordens produktionsförmåga och risken för svält blev mindre. Järnet blev billigare i Europa

och på grund av det kunde nya jordbruksredskap uppfinnas och brukas och nya slags grödor

odlas. (Cameron & Neal, 2003: 75-80) I och med denna jordbruksrevolution växte

befolkningen runt om i Europa. Då jordbruket effektiviserats behövdes inte längre samma

arbetskraft som tidigare på landsbygden. Människor kunde specialisera sig på hantverk i

större utsträckning och började flytta in till de spontant framväxta marknadsplatserna vilka

kom att expandera till små städer. En annan teori är att städerna snarare anlades i

10

maktpolitiskt syfte av kungar och biskopar vilka under den tidiga medeltiden kom att få en allt

starkare makt. (Gustafsson 2007:32) En kombination av dessa två teorier verkar trovärdig då

städerna även kom att fylla en administrativ funktion. Städernas framväxt främjades också av

ett nytt ekonomiskt system där skatter, avrad, tionden och andra avgifter gynnade handelns

omsättning. Städerna hade dessutom en viktig funktion för landsbygden då det var i dem varor

kunde säljas, köpas och bytas. Allt fler grupper drogs så småningom från total självförsörjning

in i en penningekonomi och ett handelsutbyte. I och med handel och utbyte organiserades i

städer kom en del av dem att bli internationella miljöer. (Lindkvist & Sjöberg, 2003:122)

Under 1300-talet stannade stadsbildandet av. Detta var digerdödens århundrade där en agrar

kris i kombination med epidemi minskade befolkningen drastiskt. Pesten, eller digerdöden,

som kom till Sverige omkring år 1350, slog hårt mot hela Europa. Dödligheten var extremt

hög och en smittad person dog oftast inom några få dagar. Exakt hur många människor som

dog i epidemin är okänt men det brukar talas om att en tredjedel av Europas befolkning gick

bort under några få decennier. Under 1300-talets början inträdde även en klimatförändring

vilket gjorde att det blev kallare och missväxt uppstod allt oftare. Befolkningsökningen

stannade på grund av detta av. Missväxt och pest förändrade den tidigare expansiva

medeltiden rejält. (Gustafsson 2007: 64-67) Under slutet av 1400-talet tycks krisläget ha

stabiliserats varpå det långsamt började ske en bebyggelsemässig återhämtning. På 1500-talet

tog sedan en ny expansiv nyodlingsperiod vid. (Lindkvist & Sjöberg 2003: 178-179)

På landsbygden löd man under de så kallade landskapslagarna långt in i medeltiden. Dessa

lagar rådde, som namnet berättar, över olika landskap vilka ofta var självstyrande. De

tidigaste källorna för dessa lagar är daterade till 1200-talets slut. Under 1300-talets mitt hade

kungliga stadgor och lagstiftningar för hela riket börjat inträda och arbetet med en landslag

hade satt i gång. En rådande landslag kom dock att brukas helt först under 1540-talet.

(Lindkvist & Sjöberg, 2003: 138-139) I städerna rådde särskilda stadslagar och staden styrdes

av ett råd. Till detta råd kunde endast personer som innehade egendom väljas. Städerna

styrdes alltså av en förmögen elit. Under 1300-talet kom den kungliga närvaron i städerna att

bli starkare då en kunglig fogde i staden representerade honom. Fogden hade ett stort

inflytande över staden och var bland annat med då beslut skulle tas i domstolen. (Lindkvist &

Sjöberg, 2003:124) Det hårdaste straff som kunde utdömas om någon begått ett svårt brott var

kyrklig bannlysning eller fredlöshet. Bannlysning innebar att personen uteslöts från kyrkans

gemenskap. Att bli dömd till fredlöshet innebar att personen i princip blev en levande död då

denne uteslöts helt från samhället, blev ifråntagen all sin egendom samt allt rättsligt skydd. En

fredlös person kunde till exempel dräpas utan att förövaren riskerade någon påföljd.

(Lindkvist & Sjöberg, 2003: 134-135)

11

3. SAMHÄLLSKLASSER I DEN MEDELTIDA STADEN

Jag vill med detta kapitel visa vad människorna i den medeltida staden hade för sysslor och att

det fanns flera olika sociala skikt i samhället. Tanken med min analys är att försöka se sociala

mönster. Dock är materialet för bristfälligt för att säga till vilken specifik samhällklass en

individ tillhörde. Det som förhoppningsvis går att se är huruvida en individ, utifrån sina

levnadsförhållanden, tillhörde den grupp som eftersträvade ordning och därmed hade en mer

trygg tillvaro i staden än de som tillhörde utkanten av den organiserade gemenskapen. Jag

anser att det är nödvändigt med en översiktlig beskrivning av de olika samhällsskikt som

fanns i staden under medeltiden för att skapa större förståelse för de kulturella mönster som

uppstod. Som denna uppsats kommer att visa påverkade stadens hierarkiska uppbyggnad

människornas livsvillkor och grad av trygghet.

En mäktig samhällsklass i det medeltida samhället var klerkerna. Dessa bildade det andliga

ståndet och bestod främst av män vilka arbetade inom kyrkan. Inom den katolska kyrkan

rådde en hierarkisk ordning. Högst upp i hierarkin satt ärkebiskopen, under honom fanns

bland annat biskopen, högt uppsatta ledamöter, så kallade prelater och kaniker. I det lägre

prästerskapet fanns prebendater och korpräster. Klerkerna utgjorde en åtskiljd grupp i

samhället då de var befriade från skatt till kronan och andra kommunala avgifter (Ferm 1986:

52). År 1281 utfärdade Magnus Ladulås ett generellt privilegiebrev för kyrkan som fastslog

detta (Gustafsson 2007:53). Dessutom löd inte klerkerna under stadens rättsordning utan var

underställda kyrkans. (Ferm 1986: 52) Kyrkan var under högmedeltiden i allra högsta grad en

politisk institution med enorm makt på grund av sitt stora godsinnehav. Många människor

från eliten, de frälse, skänkte och testamenterade jordegendomar och gods till kyrkan för att få

syndernas förlåtelse. På så vis blev kyrkan med tiden ägare över stora jordegendomar, vilket

kom att skapa missnöje hos aristokratin och gjorde att konflikter uppstod. De personer som

satt högst upp i den kyrkliga hierarkin var från början ofta frälse personer eller personer från

andra högre samhällsgrupper. (Lindkvist & Sjöberg, 2003:18) Medeltidens övre samhällskikt

formades till stor del genom allianser mellan rika familjer.

Under klerkerna var det borgarna, även kallade byamän, som hade högst status i staden. En

borgare hade hög status då denne självständigt kunde bedriva handel och hantverk och ägde

grund i staden eller förmögenhet i annan form. En byaman fick delta i förhandlingar på

stadens ting och kunde väljas in i stadens råd eller få andra förtroendeuppdrag som berörde

staden. (Ferm 1986: 50-51) En borgare hade makt att påverka i staden men även vissa

skyldigheter som att betala skatt, bidra till underhållet av stadens broar, delta i brandskydd

och så vidare.

En stor del av stadens befolkning var hantverkare. I källmaterial från Uppsala omkring 1300

har ett antal hantverkskategorier kunnat beläggas; bagare, bryggare, pärlstickare, skinnare,

skomakare, skräddare, smed, vapensmed, murare och bältare/sadelmakare. Även andra

hantverkare fanns i staden. Vid till exempel kyrkobyggen krävdes insatser från glasmästare,

tegelslagare, stenmästare med flera. (Ferm 1986: 51) Mer specialiserade hantverkare kan

tänkas ha bott i staden tillfälligt medan de arbetat vid något speciellt bygge.

12

Den medeltida stadens övriga befolkning hade varierande sysslor. En del var i privat tjänst

hos någon borgare eller klerk eller i offentlig tjänst hos staden, kronan eller en kyrklig

institution. En person som jobbade för staden utförde kanske sysslor som stadsskrivare,

vaktmästare eller bödel. Högre uppsatta klerker och borgare hade tjänstefolk. Hantverkare

hade ibland lärlingar eller drängar vilka oftast bodde i dennes hushåll. Köpmän anställde folk

för att klara uppköp och transporter och så vidare. (Ferm 1986: 53-55)

Stadens invånare var beroende av att jordbruksprodukter tillfördes till staden från den

omgivande landsbygden. Egen produktion i trädgårdar, fiske i ån samt betesdrift i stadens

utkanter förekom men räckte inte till för den dagliga försörjningen. Varuutbyte mellan

människor från stad och land skedde på marknader och torgdagar. (Ferm 1986: 60-61)

Under slutet av 1200-talet kom en ny elitgrupp att uppstå, de frälse. Att vara frälse innebar att

man var befriad, frälst, från skatt. Denna grupp bestod av stormän vars familjer redan under

vikingatid och tidig medeltid politiskt hade dominerat det gamla bondesamhället. Dessa

familjers ställning kom under slutet av 1200-talet och framåt att stärkas då privilegier delades

ut av kungarna, vilket bland annat gjorde att de inte behövde betala skatt. I gengälld skulle

mannen i den frälse familjen ställa upp i krig för kungen om detta behövdes. Endast män med

gott om pengar hade råd med detta då det krävdes häst och rustning. Detta system, som kom

att bilda en riddararistokrati, fastställdes av Magnus Ladulås i Alsnö stadga år 1281.

(Gustafsson 2007:51) På så vis bildades en elit av välbärgade familjer. Glappet mellan de rika

storgodsägarna och den övriga befolkningen växte sig allt större då godsägarna gynnades av

frälsesystemet. De frälse familjerna levde oftast på landsbygden där deras jordegendomar och

gods fanns och inte inne i de medeltida städerna.(Lindkvist & Sjöberg, 2003:113)

Det medeltida samhället var patriarkalt, mannen var den aktive och kvinnan den

underordnade. Kvinnan i staden sysslade främst med textilarbete så som vävning, broderi eller

annat textiltillverkning. Detta var en syssla som kännetecknade kvinnor i alla samhällsgrupper

från bonde- och hantverkshushållen till frälset och nunnekloster. Kvinnan stod alltid under en

mans förmyndarskap, var hon gift så var maken hennes förmyndare. En ogift kvinna

övervakades av sin far eller bror. Att kvinnan skulle ha en förmyndare stod skrivet i

landskapslagarna. Endast då en kvinna blev änka eller vid manlig frånvaro kunde hon agera

själv. Män ingick direkt i klasser och sociala skikt, vilka de föddes in i medans kvinnor ingick

indirekt i de sociala skikten då hennes grupptillhörighet avgjordes av den man hon var

närmast underordnad. Genom giftermål kunde kvinnor alltså byta grupptillhörighet till

skillnad från männen. Giftermål var en viktig företeelse framförallt i de högre samhällsskikten

då allianser kunde skapas mellan olika släkter och makt på så vis kunde stärkas. (Lindkvist &

Sjöberg 2003: 11-16, 152-155)

13

4. UPPSALA UNDER MEDELTIDEN

Några decennier in på 1100-talet blev gamla Uppsala, Aros, ärkesäte för en svensk

kyrkoprovins bestående av Uppsala, Skara, Linköping, Strängnäs och Västerås stift. Gamla

Uppsala hade sedan länge varit en viktig samlingsplats där högstatuspersoner hållit till och

religion och kult utövats, därmed blev det naturligt att lägga ärkesätet just där. Under gamla

Uppsalas storhetstid fungerade dagens Uppsala som hamn- och omlastningsplats för

dåvarande Aros. Under 1100- och 1200-talet kom fokus att flyttas till från Aros till östra Aros,

dagens Uppsala. (Ferm 1986: 75) Troligtvis anlade kung Erik Jedvardsson en kungsgård i

Östra Aros under 1100-talet. Detta påverkade säkerligen beslutet om flytten av ting och

marknad till den nya tätorten då dessa nu kunde bevakas från kungsgården. Östra Aros

ställning som handelsplats stärktes säkerligen också av att Erik Jedvardssons son kung Knut

Eriksson senare under 1100-talet inrättade ett mynthus i Östra Aros. (Ferm 1986: 75) Efter att

ting och marknad överförts började ärkesätet att överföras till östra Aros 1273. (Ferm 1986:

45) Efter ärkesätets flytt tog östra Aros över namnet Uppsala och efterträdde det gamla

Uppsala som centralort mitt i Uppland men utvecklades samtidigt till tätort och stad. Det

gamla ärkesätet fick i och med flytten namnet gamla Uppsala. Uppsalakyrkan, som den

kallades, fick erhålla ett stort område väster om ån uppe på domberget. Där kom det nu att

utvecklas en hektisk byggnadsverksamhet fram till mitten av 1300-talet. Även öster om ån

pågick vid denna tid omfattande byggnadsarbeten i kyrkliga institutioners regi. (Ferm 1986:

46-47)

I slutet av 1200-talet hade Uppsala tre sockenkyrkor. Öster om ån låg S:t Per kyrkan och

Vårfrukyrkan. Väster om ån låg trefaldighetskyrkan. Trefaldighetskyrkans nuvarande

byggnad uppfördes under slutet av 1200-talet men institutionen tros gå tillbaka till åtminstone

mitten av 1100-talet. S:t Pers kyrka omtalas första gången 1302. Kyrkan är sannolikt äldre än

så då äldre gravar påträffades under kyrkan vid en utgrävning. (Ferm 1986: 71) Vårfrukyrkan,

eller S:ta Maria kyrka som den också kallades, fanns troligtvis redan under 1100-talet, denna

kyrka beskrivs mer ingående här nedan. Redan under slutet av 1100-talet fanns det

förmodligen alltså tre kyrkor i östra Aros vilket tyder på att platsen redan då var en tätort.

(Ferm 1986: 72) Under 1200-talets slut uppfördes ännu en kyrka i Uppsala. Även denna kyrka

låg belägen öster om ån och tillhörde franciskankonventet. Vid sekelskiftet 1300 nybyggdes

Vårfrukyrkan och S:t Per kyrkan i tegel. Huvuddelen av stadens bebyggelse låg öster om ån

där kyrkorna inramade den övriga bebyggelsen. Vårfrukyrkan låg där nuvarande kvarteret

Kroken ligger, invid Bangårdsgatan och östra Ågatan. Från denna kyrka löpte en

allmänningsgata, vilken tros ha varit en dominerande affärsgata då den kallades

köpmannagata och man har hittat spår av hantverksbodar, upp mot svartbäcken. På båda sidor

om denna gata låg gator och gränder. På den västra sidan av ån dominerade den stora

katedralbyggnaden omgiven av ekonomibyggnader, verkstäder och bostäder. (Ferm 1986: 48-

49) Det är på grund av brist på källmaterial svårt att säga hur många personer som levde i

Uppsala under medeltiden men utifrån olika mantalslängder uppskattas befolkningen ha varit

mellan 1500 och 2000 personer vid 1500-talets slut. Under tidigare medeltid var staden dock

betydligt mindre.(Ferm 1986: 49)

14

5. VÅRFRUKYRKAN

5.1 VÅRFRUKYRKAN I HISTORISKA KÄLLOR

Vårfrukyrkan, eller S:ta Maria kyrka, är omtalad första gången 1221 då påven Honorius III

utfärdar två viktiga brev, ett skyddsbrev och ett avlatsbrev, rörande ”eccelesia S. Marie de

Arosia”. Dock så finns det två kyrkor som kunnat benämnas ”Mariakyrkan i Aros”. Den ena

är västra Aros domkyrka, västra Aros var benämningen på dagens Västerås. Och den andra

Mariakyrkan är stadskyrkan i östra Aros, Uppsala. Mycket tyder på att det är kyrkan i östra

Aros som breven gäller. Till exempel så kallades östra Aros ofta enbart för Aros.

Skyddsbrevet var ställt till en präst, vilket tyder på att det inte berör en domkyrka då sådana

brev istället ställdes till en biskop. Uppräkningen av kyrkans ägor i skyddsbrevet kan

dessutom identifieras med Uppsalas närhet. (Sundqvist 1953: 249-252) Skyddsbrevet

förtecknar ett femtiotal enheter som tillhörde kyrkans. Trots att samtliga av dessa gods låg i

uppsalatrakten så var de strakt geografiskt uppsplittrade. Detta kan tyda på att de förvärvats av

kyrkan vid olika tillfällen och från olika personer, förmodligen av rika personer som genom

att skänka egendom till kyrkan fick själslig rening. Då kyrkan, när brevet utfärdades, alltså

redan hade en hel del gods måste den ha uppförts före 1221, troligen någon gång under 1100-

talet. (Ferm 1986: 71-72) Avlatsbrevet rörande kyrkan meddelade 20 dagars avlat åt dem som

besökte kyrkan på den heliga Jungfruns födelsedag den 8 september. Dessa två brev är de

äldsta urkunder rörande köpstaden Aros, Uppsala. (Sundqvist 1953: 250)

Ännu ett brev rörande Vårfrukyrkan från 1200-talets första hälft finns. Detta brev är daterat

till år 1231 och är ett gåvobrev till kyrkan från kung Knut Långe. I detta brev överlämnar

kungen en omgivande tomt.

”(...) Därför må alla, såväl nu levande som efterkommande, veta, att vi till S:a Maria kyrkan i

Aros, för våra synders eftertänkande, ha, för att upphjälpa nämna kyrkans ställning, för alltid

överlåtit den tomt, som är belägen mellan de två på vardera sidan om sagda kyrka närmast

liggande gatorna (el. gränderna), sträckande sig från ån till diket vid ängen. (…)” (Sundqvist

1953: 252)

Tomten sägs vara belägen mellan de närmaste båda gatorna på vardera sidor om kyrkan,

sträckande sig från ån ända till diket. Vid utgrävningen av kvarteret Kroken hittades två

stenskodda diken daterade till faser innan och under 1220-talet. Vårfrukyrkans kyrkogård

började anläggas under 1200-talet.( Zerpe 1996: 9) Då informationen om tomtens placering i

brevet tycks stämma överens med fynden från utgrävningen användes alltså tomten som

kungen skänkte till kyrkan som kyrkogård.

5.2 ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR KRING VÅRFRUKYRKAN

År 1982 utförde riksantikvarieämbetets byrå för arkeologiska undersökningar, UV-Mitt, en

arkeologisk undersökning av en tomt i kvarteret Kroken, belägen i kvarterets sydöstra del

cirka 50 meter öster om Fyrisån. Ytan som undersöktes var totalt 400 kvadratmeter. Vid

undersökningen framkom ett stort antal gravar samt delar av den bogårdsmur som tros ha

skiljt kyrkans mark från den profana. Då tidigare arkeologiska undersökningar i området har

15

gjorts kan man lokalisera hur kyrkan låg placerad trots att inte hela området där denna stod

grävts ut. Vid schaktningar i kvarteret Krokens nordöstra del 1937 upptäcktes betydande

murverk. År 1950-51 framkom ytterligare murvek vid en kabelgrävning i Bredgränd och

kvarteret Duvan, bland annat det nordvästra hörnet ingående i ett byggnadskomplex.

Murverket var av sammanfogat tegel och förutom detta så hittades även gravar, skelettdelar

och en bogårdsmur som avgränsade kyrkogårdens utbredning norrut. Vid en schaktning år

1963 påträffades ytterligare murverk och likaså år 1976 då murar efter ett stenhus samt minst

18 gravar påträffades. Det mesta talar för att murverken och tegelresterna som påträffades var

lämningarna av Vårfrukyrkan. (Zerpe 1996: 5-6)

Under utgrävningen av kvarteret Kroken 1982 dokumenterades ett antal bebyggelsefaser.

Under den första fasen, vilken dateras till 1200-tal, saknar platsen egentlig bebyggelse. Diken

från denna tid påträffades, vilka kom att bli vägledande för den första bebyggelsen. På den yta

som senare kom att bli Vårfrukyrkans kyrkogård låg en smedja. Kanske anlades smedjan i och

med kyrkobygget. Smedjans verksamhet upphörde då kyrkogården anlades någon gång under

1200-talet. Enligt Leif Zerpe, som skrev rapporten för den arkeologiska undersökningen,

uppfördes kyrkobyggnaden under 1220-talet. (Zerpe 1996: 9) Som tidigare nämnts finns det

dock själ att tro att kyrkan är äldre än så. För att möjliggöra gravanläggningar på kyrkogården,

under dess tidigaste fas, så påfördes ett jordlager ovanpå den svårarbetade leran. Under 1300-

talet anlades ett dike för att skilja kyrkans område från övrig mark. Trots detta kom

kyrkogården inte att förbli fredad. Flera senare diken kom att förstöra gravar och kyrkogården

kom att utsättas för flera omfattande ingrepp. Under sekelskiftet 1500 uppfördes en

bogårdsmur i gråsten norr om det avgränsande diket för att ytterligare befästa kyrkans mark.

Innanför bogårdsmuren anlades en stenlagd gång. Bogårdsmur och gång markerade platsens

betydelse och rumsliga ordning. År 1543 eldhärjades stora delar av Uppsala. I och med

branden skadades Vårfrukyrkan och Gustav Vasa lät då riva den. Kyrkans mark styckades

upp i tomter och ny bebyggelse började breda ut sig över den forna kyrkogården. Tegel från

Vårfrukyrkan återanvändes bland annat till byggandet av Uppsala slott. (Zerpe 1996: 14-16)

År 1990 genomfördes en undersökning i kvarteret Bryggaren, beläget direkt söder om

kvarteret Kroken. Den äldsta bebyggelsen daterades till 1200- och 1300-talen och bestod av

bostadshus av trä. Bebyggelsen var belägen inom långsmala tomter med bredd på 8 meter.

Även vid utgrävningen av Kroken hittades bostadshus med datering från 1300-talet och

framåt.(Zerpe 1996: 6, 25)

16

6. PRESENTATION AV DET OSTEOLOGISKA MATERIALET

De individer som undersökts osteologiskt på Vårfrukyrkogården är ett representativt utsnitt av

en stadsbefolkning.

Totalt, i de båda lagren fanns det 42 barn och ungdomar,

25 kvinnor, 29 män samt 5 vuxna vars könstillhörighet inte

kunnat bestämmas. Könsbedömning har gjorts genom

mätningar på lår- och överarmsben samt genom studier av

kraniernas och bäckenbenens form. (Sigvallius, 1991:3)

De individer jag har studerat har haft en livslängd på

mellan 17 och 80 år. Dessa siffror kan dock inte

bestämmas med exakthet och individernas ålder i det

osteologiska materialet beskrivs ofta med en tidsintervall

på mellan 2 och 40 år. Detta beror på att de flesta skelett är

inkompletta vilket försvårar åldersbestämningen.

Åldersbedömningen på skeletten har nämligen gjorts

genom att man mätt kraniets sutursammanväxning i

relation till nedbrytningsgraden av det porösa benet inuti

överarmsben och/ eller lårben samt studerat utseendet på

bäckenbenets pubisfog. (Sigvallius, 1991:2)

I lager II fanns det 47 individer. Av dessa 47 var 17 barn

och ungdomar. Resterande 30 räknar jag som vuxna och

det är alltså dessa som jag kommer att undersöka närmare.

Av dessa vuxna kunde nio individer med säkerhet

bedömdas som kvinnor. Fyra individer bedömdes som

troligtvis kvinnor. Tolv individer bedömdes som män och tre individer som troligtvis män.

Två individer gick inte att könsbestämma. Könsfördelning är tillsynes ganska jämn i lager II.

Lager III innehöll 53 individer varav 25 var barn och ungdomar. Elva individer har bedömts

som kvinnor. En individ har bedömts som troligtvis kvinna. Tolv har bedömts som män och

en individ som troligtvis man. Tre individers skelett fick inte könsbestämma. Även i detta

lager är könsfördelningen ganska jämn.

Majoriteten av skeletten i de båda lagren är barnskelett. Dessa har jag valt att utesluta i min

undersökning då de ofta avlidit i en mycket ung ålder. Många är spädbarn och kan därför inte

säga så mycket om hur dess liv i den medeltida staden kan ha sett ut. Att andelen barn är stort

i gravmaterialet är normalt för medeltida material. (Vretemark, 2010: 26)

Foto från Upplandsmuseets arkiv. Skelett VII. (Fotograf okänd, 1982)

17

7. ANALYS

Genom att studera det osteologiska materialet för varje skelett kan man utifrån tandstatus,

benbrott och sjukdomstecken se hur dessa fördelat sig och skiljer sig från varandra. Jag börjar

analysen med en undersökning av individernas kroppslängd. Detta blir intressant då längden

kan berätta något om en individs uppväxt. Även om anlag spelar en stor roll har långa

personer antagligen haft tillgång till bra föda under sin barndom, medan korta personer

genomsnittligt sett har haft det svårare. Då längden för individerna undersöks så kommer

personer vars längd skiljer sig märkbart från majoriteten att ses som avvikare. Vad som också

är avvikande i det osteologiska materialet är skelett där inga benbrott, som uppkommit under

individens livstid, kan ses. Det normala för individerna som levt vid Vårfrukyrkan under

1300- till 1500-talet är alltså att de fått ett eller flera benbrott under sin livstid. Därmed kan

man anta att de individer som saknar benbrott kan ha haft bättre levnadsstandard med

eventuellt bättre kost och mindre tungt och farligt arbete än de andra. Frågan är om detta

antagande stärks eller inte om man undersöker individernas spridning på kyrkogården samt

deras hälsa i övrigt. Därefter kommer jag översiktligt att undersöka hur övriga skador och

åkommor ser ut i materialet. Att ha hela, fina tänder är även det något som är avvikande i

detta material. Jag har analyserat tandhälsan hos de individer där det var möjligt och valt ut

variabler som jag anser är fruktbara vid en jämförelse med placeringen på kyrkogården. Som

sista del i min analys vill jag undersöka hur gravarnas placering på kyrkogården ser ut och

ifall denna skiljer sig över tid. Jag har i samtliga delar av analysen valt att skilja på de olika

lager i vilka skeletten låg. Detta då jag vill se om och hur dessa skiljer sig från varandra, alltså

ifall materialet skiljer sig över tid. Skeletten i analysen är benämnda med det nummer som

satts på graven i vilken de legat.

18

7.1 KROPPSLÄNGD

Av 30 vuxna i lager II har 25 kunnat längdbestämmas. Två av de skelett som kunnat

längdbestämmas har bedömts med osäker könstillhörighet, troligtvis män. Dessa två skelett

har väldigt avvikande längd ifall att de är män då de är endast 161 cm långa. Då

könsbestämningen är osäker kommer jag inte att ta med dessa individer i min undersökning

av kroppslängd då resultatet skulle bli mycket missvisande om jag räknar dem som män. Om

de är kvinnor är deras längd i så fall fullt normal. För att undersökningen inte ska bli

missvisande så kommer jag därmed enbart att undersöka längden på de skelett vars

könstillhörighet med säkerhet är bestämd. Jag kommer inte att beräkna något medelvärde på

längden då detta på grund av fördelningarna skulle bli missvisande. I lager II är till exempel

en man avvikande lång vilket drar upp medelvärdet så att det blir missvisande för majoriteten.

145

150

155

160

165

170

175

180

185

190

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Längd på skeletten i lager II

Kvinnor

Män

145

150

155

160

165

170

175

180

185

190

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Längd på skeletten i lager III

Kvinnor

Män

19

SKILLNADER MELLAN LAGER II OCH III

I lager II kunde längden bestämmas på 10 män och 9 kvinnor, det vill säga på 19 personer, 65

% av samtliga 29. I lager III kunde längden bestämmas på 12 män och 11 kvinnor, det vill

säga på 23 personer, 76 % av samtliga 30.

Genom att jämföra längden hos individerna kan skillnader ses mellan de olika perioderna.

Under period II finns det flera individer som avviker mycket i längd från de övriga. Till

exempel finns det en man som är över 180 cm lång! Skillnaden mellan kortaste och längsta

man respektive kvinna är större i lager II än i lager III där individernas längd blivit mer

homogen. En förklaring till detta är att inflyttning till staden rådde i större mån under den

tidiga perioden. Att människorna skiljde så mycket i längd kan visa på att de växt upp under

olika förhållanden. Personer som var långa har antagligen haft god tillgång till föda under sin

barndom medan personer som var mycket korta haft det svårare. Individerna i lager III är mer

homogena i längd, men också allmänt kortare. Detta kan bero på att inflyttningen till staden

avtagit och att stadens egen befolkning reproducerat sig utan ett tillskott av en varierande

landsbygdsbefolkning så att längden därmed blivit mer homogen. Att människorna blivit

kortare under den senare fasen måste bero på att födotillgången försämrats. Kanske skedde

detta då fler och fler personer flyttade in till staden och skulle samsas om tillgångarna.

20

7.2 BENBROTT

De flesta skelett i gravarna hade flera skador. Det som var avvikande var skelett som saknade

benbrott. Jag kommer nu att ställa upp två tabeller över de individer i respektive lager som

saknade benbrott.

Individer som saknar benbrott i lager II

Grav nr. Ålder Kön

Inkomplett Övriga skador

10 "vuxen" M

X 26 18-20 M

47 35-55 M

X X

51 57 K

X X

171 35-55 K

X X

Individer som saknar benbrott i lager III Grav nr. Ålder Kön Inkomplett Övriga skador

16 "vuxen" ? X 23a "vuxen" ? X 23b 23-40 M X 27 "vuxen" M X 46 17-26 M? X 76 35-55 K X X

84 35-55 M X X

195 35-58 K X

Sammanlagt i lager II saknar 5 av 30 skelett benbrott. Dessa siffror visade sig dock vara

missvisande då endast 1 av dessa 5 skelett var komplett och därmed med säkerhet kan sägas

saknar benbrott. Samtliga av de övriga skeletten är inkompletta och det är därmed mycket

möjligt att det kan ha funnits benbrott eller andra skador på de ben som inte längre finns kvar.

De skelett som har andra synliga skador visar att dessa individer troligtvis levde ett ganska

hårt liv med stor arbetsbörda. Skelettet med gravnummer 26 är dock avvikande från de andra.

Dels är skelettet nästan komplett vilket är ovanligt bland de undersökta gravarna. Inga skador

syns på skelettet vars tänder dessutom var fina utan några tecken på sjukdom (se tandanalys).

Personen är dock relativt ung, 18-20 år gammal. Att studera hur denna individs grav varit

placerad på kyrkogården är intressant då han mycket väl kan ha varit en högstatus person med

synnerligt bättre levnadsförhållanden än de flesta andra som ligger begravda på kyrkogården.

Totalt i lager III saknar 8 av 28 skelett frakturer. Precis som i lager II är dessa siffror dock

missvisande då skeletten är inkompletta. I lager III finns inget skelett som är komplett.

Därmed är det mycket svårt att utläsa levnadsvillkor utifrån detta. Trots att de flesta skelett

som saknar benbrott är mycket inkompletta kan det ändå vara intressant att undersöka deras

respektive gravars placering på kyrkogården för att se om det går att säga något om social

status och avvikande levnadsstandard för vissa i samhälle.

21

SPRIDNINGSBILD FÖR

INDIVIDER SOM SAKNAR

BENBROTT I LAGER II

22

VAD SÄGER SPRIDNINGSBILDEN OM DE INDIVIDER SOM SAKNAR BENBROTT I LAGER

II?

De inringade skeletten är de som saknar benbrott. Det finns på bilden tre skelett mer än vad

som undersökts i analyserna. Detta beror på att Sigvallius i den osteologiska analysen enbart

undersökt 1 skelett per grav. Sammanlagt finns alltså 50 individer utmålade på

spridningsbilden för lager II. Med på spridningsbilden finns också barn och ungdomar vilka

jag inte undersökt i min analys. 30 av 50 skelett på bilden är undersökta i denna

benbrottsanalys. Detta är viktigt att ha i åtanke då man studerar spridningsbilden så att den

inte blir missvisande. Att skeletten dessutom är inkompletta bör också beaktas. Om man antar

att de skelett som enligt analysen saknar benbrott med säkerhet gör det kan deras placering

kanske ändå visa något om ordning på kyrkogården.

Jag har delat upp spridningsbilden i tre delar då gravarna är placerade i tre skilda grupper.

Gravarna längst till vänster ligger avskilda med ett dike från övriga gravar och saknar

ordning. Gravarna i mitten saknar ordning medan gravarna till höger ligger i rader. I gruppen

på spridningsbildens västra sida saknar 1 av 8 individer benbrott. Bland gravarna i mitten

saknar 0 av 14 individer benbrott. Bland gravarna längst öster ut saknar 4 av 28 individer

benbrott. Högst andel individer utan benbrott ligger alltså begravda i den östra delen av

spridningsbilden där också mest ordning råder.

Det skelett vars placering är intressant att studera är skelettet i grav 26. Detta skelett ligger på

den östra delen där mest ordning råder och tycks kunna ligga placerad i en rad (P6). Graven

ligger inte avskild och en barngrav ligger tätt intill snett över om graven. Min tolkning av

spridningsbilden är att skelettet i grav 26 inte är någon högstatusperson men individen tycks

ha varit en del av den homogena grupp som blivit begravd i en ordning där homogenitet

eftersträvades. Förmodligen har han levt ett relativt bra liv med goda villkor, men det måste

inte betyda att han är välbärgad, utan kan lika gärna betyda att han nyligen vandrat in till

staden från ett tryggare liv på landsbygden.

23

SPRIDNINGSBILD AV

INDIVIDER SOM SAKNAR

BENBROTT I LAGER III

24

VAD SÄGER SPRIDNINGSBILDEN OM DE INDIVIDER SOM SAKNAR BENBROTT I LAGER

III?

Liksom på spridningsbilden för lager II finns på denna bild barn och ungdomar . Även ett

skelett mer än dem som undersökts i analyserna då detta skelett delat grav med en annan

individ. Sammanlagt på bilden finns alltså 54 gravar.

Även detta lager med gravar kan delas upp i tre delar. Precis som i lager II råder ingen

ordning på den västra delen av undersökningsområdet. På den mittre delen av

undersökningsområdet har nu en tydlig ordning uppstått till skillnad från i lager II. I den

östligaste delen av undersökningsområdet råder, liksom under den tidigare fasen, ordning.

Samma rader som användes i den östra delen av ytan under tiden för lager II brukas även

under den senare fasen. Det är också i den östligaste delen samtliga individer som saknar

benbrott ligger begravda.

Det är tydligt att de flesta personer som saknar benbrott, alla utom en, ligger begravda på den

östligaste sidan av gravområdet där mest ordning råder. Ordning och avsaknad av benbrott

tycks alltså höra ihop under båda faserna. Att människor när de kom till staden började leva

mer organiserade liv kan vara en förklaring till detta. I och med en eftersträvan av ordning

blev fler människor homogena då deras liv i stort, då de levde i staden, såg relativt lika ut.

Genom att studera spridningsbildens relation till benbrott kan man med andra ord dela upp

stadsbefolkningen och få en uppfattning om homogenitet och ordning. Troligtvis var det de

människor som hade en bestämd plats i staden, med bestämda rutiner och dagssysslor som

blev begravda i öst. Dessa människor kanske var den del av stadsbefolkningen som strävade

efter ordning och som blev trygga i och med det homogena kollektivet där de hade sina

sysslor och rutiner. Att dessa människor i och med denna kollektiva trygghet levde säkrare än

andra kan ses då man studerar spridningen av brist på benbrott. Med rutiner, ordning och ett

kollektivt strävande behövde enskilda individer i denna grupp av stadsbefolkningen kanske

inte utsätta sig för farliga och tunga arbeten i lika stor grad som människor som stod utanför

eller i utkanten av ett kollektiv. På den västra delen av gravytan finns under båda faserna

gravar som ligger avskilt och i oordning. Under lager III skapas en klump med gravar längst

ut i denna del av gravområdet. Vad denna klump beror på är svårt att säga. Uppenbart är dock

att individerna som begravts på detta sätt inte tycks ha haft särskilt framstående roller i den

medeltida staden. Möjligtvis avled de i pest, eller andra sjukdomar, och begravdes därför i ett

enskilt hörn av kyrkogården eller så var de måhända brottslingar. Förmodligen stod de,

frivilligt eller ofrivilligt, utanför den kollektiva strävan om en homogen stadsbefolkning. Den

mellersta delen av gravområdet har under den tidiga perioden ingen ordning. Under den

senare perioden har dock en lång och tydlig rad av gravar skapats på platsen. Av individerna

på denna del av området saknar dock ingen benbrott. Trots detta har individerna i raden

säkerligen varit del av den homogena stadsbefolkningen som efterstävar ordning och

homogenitet. Kanske har den tydliga raden under den senare fasen fungerat som en

familjegrav. Under analysen upptäckte jag att grav 195 inte finns utsatt på spridningskartan.

25

7.3 ÖVRIGA SKADOR

Förutom olika slags benbrott hade de flesta skelett flera skador. Jag kommer översiktligt att

presentera de vanligaste skadorna. Ryggskador var mycket vanligt. De kan bestå av både

benbrott och ledskador. Mängden av skador hos de olika individerna skiljer sig från enstaka,

kanske obetydliga skador till omfattande som ledde till handikapp. Ryggskadorna kan ha

uppkommit vid till exempel ett plötsligt trauma, så som ett fall. De kan också ha uppstått på

grund av en långsam process, till exempel tunga lyft varje dag. På en samtida kyrkogård som

grävts ut i Skara vid S:t Per kyrkan visade det sig att var fjärde vuxen hade påtagliga

förslitningsskador i ryggen och ibland också i axelleder och höftleder. (Vretemark, 2010: 33)

Att livet i den medeltida staden innebar mycket hårt arbete syns i flera liknande material som

det från Vårfrukyrkogården. Platymeri är beteckningen på när lårbenen är tillplattade

framifrån och bakåt. Denna åkomma är vanligt förekommen bland människorna i kvarteret

Kroken. Orsaker till platymeri kan vara huksittande, vitamin- eller kalciumbrist eller också

uppstår det i och med benhinneinflammationer. De två sistnämnda orsakerna är mest

sannolika i detta fall då de stöds av övriga skelettförändringar. Platycnemi är tillplattning av

skenbenet. (Sigvallius, 1991: 6-8) Många av individerna i materialet hade ledskador, detta är

vanligt förekommande i stora skelettmaterial. Ledskador kan orsakas av förslitning eller

inflammation. Inflammation i leder kan orsakas av ytliga sår eller bakterier i blodet som

uppstår vid till exempel tuberkulos. (Kjellström, 2003: 85)

Skador

Lager

II

Lager

III

Diverse benbrott 83% 71%

Ryggskador 70% 53%

Platymeri 63% 53%

Platycnemi 16% 14%

Diverse ledskador 43% 36%

Tabellen visar hur stor andel av individerna i de olika lagren som hade respektive skador.

VAD BERÄTTAR SKADORNA?

Siffrorna i samtliga kategorier sjunker i lager III. Hur detta förhåller sig till längdanalysen är

intressant. I ett icke-symetriskt perspektiv skulle siffrorna om skelettskador tolkas som att

människorna i staden fick det bättre under den senare fasen. Detta skulle dock gå emot det

faktum att människorna i längdanalysen blev kortare under denna fas. Med ett symmetriskt

perspektiv får siffrorna en annan betydelse. Att skadorna minskar under den senare fasen ska

i min studie ses som att människorna fick ett mer organiserat liv snarare än att deras hälsa

förbättrades.

26

Genom att inte enbart studera de osteologiska standardvariablerna längd och kroppsskador

utan kombinera dessa med mjuka variabler, som i detta fall homogenitet, kan man skapa

hypoteser med större kontext än sådana som bara fokuserar på individers hälsa. Människorna i

lager III skiljer sig från de i lager II bland annat genom att de fått en mer homogen längd, de

har också blivit allmänt kortare än under den tidiga fasen. Dessutom har skador på individers

skelett minskats under den senare fasen. I och med att staden börjat reproducera sig själv och

inflyttningen tycks ha minskat så har människorna i staden alltså blivit mer homogena, både

kroppsligt och i livskvalitet. Att skador minskat kan bero på att människorna lever mer

ordningsamma liv. I staden strävade man efter rutiner vilket skapade ordning och

homogenitet. Människorna hade sysslor som de utförde varje dag och samtliga personer i

staden levde i hög grad inrutade liv. Att staden dessutom var kollektiv kan ha påverkat att

skador minskade då fler personer kunde hjälpas åt vid tunga och farliga arbeten. Man kan

också tänka sig att det bildades regler för hur ting och saker skulle göras, till exempel lastning

och lossning av tungt gods, slakt av kreatur, eller arbetsrutiner vid exempelvis garveriarbete.

Alexandra Sanmark har forskat om hur kyrkans och kristendomens olika påbud, påverkade

människornas vardagsliv under tidig medeltid i Skandinavien. Hon har bland annat undersökt

hur mycket tid, man under året, för att ses som god kristen, skulle lägga på olika ceremonier

så som fastedagar, vakor, vilodagar, högtider och så vidare. Sanmark kom fram till att ungefär

en fjärdedel av årets dagar skulle ägnas åt kyrkan. Under dessa dagar var arbete förbjudet.

Arbetsförbudet för de flesta av dessa dagar började dessutom redan från och med

eftermiddagen föregående dag. (Sanmark, 2004: 260) Kyrkan skapade alltså i hög grad en

ordning, vilken människorna sannolikt strävade efter då de ville vara goda kristna. Att

skadorna minskar skulle därmed kunna visa på att människorna i Uppsala, under den senare

fasen, arbetade färre dagar om året då de följde den ordning som kom att bli allt mer viktig i

staden. Att följa den kyrkliga ordnigen var tidskrävande. Det är viktigt att komma ihåg att tid

var pengar och att det därmed inte var alla som hade möjlighet att följa de kyrkliga

bestämmelserna. Endast de, vars försörjning var garanterad, kunde ägna sin tid till kyrkan

istället för att arbeta.

Att människorna blev kortare visar att tillgången till föda försämrades när människor flyttat in

till staden. Uppenbarligen vann man dock något på att skapa en homogen stadscivilisation

vilket denna analys visar.

27

7.4 TANDSTATUS

TANDSKADOR HOS MEDELTIDA MÄNNISKOR

De personer som hade skador på tänderna i de båda lagren hade oftast även väldigt nedslitna

tänder. Detta är ingen ovanlighet då det gäller medeltida skelettmaterial utan bör snarare ses

som normalt. Nedslitning av tuggytor är framför allt kulturellt betingat och påträffas ofta hos

äldre skelett. (Borrman 2003: 118) Varför blev tänderna då så slitna hos medeltida

människor? Tänderna börjar nötas så fort de bryter fram i munnen. Då tänderna används

dagligen blir de mer och mer nedslitna ju äldre en människa blir. (Wedel, Carlsson, 2010: 68)

Slitage uppstår vid tuggning av föda. Födan på medeltiden var segare och hårdare då den inte

tillagades och preparerades så väl som i dag. Troligen har även stenar och grus hamnat i

exempelvis bröd då man malde med stenhandkvarnar. Slitage kan också ha uppstått då man

använde tänderna som verktyg inom hantverk. (Borrman 2003: 118-119) Tandslitage var ofta

ett större problem än karies hos de medeltida människorna. Med stor sannolikhet led många

människor av tandvärk då tänderna nöttes kraftigt och på så vis blev känsliga för varmt och

kallt. Då slitaget var kraftigt kunde tandpulpan blottas. Detta kunde skapa inflammation som

sedan spreds vidare till käkbenet. Ofta ledde sådana inflammationer till att de skadade

tänderna lossnade.(Wedel, Carlsson, 2010: 71-72) I de båda lagren på Vårfrukyrkogården

hade ungefär hälften av individerna förlorat en eller flera tänder i livet. Detta kan alltså ha

berott på det grova tandslitaget. Då man förlorar en tand återstår ett hål i vilket tanden suttit,

en alveol. Alveolen växer med tiden igen. På förfrågan menar Peter Lingström, professor och

övertandläkare vid institutionen för odontologi vid Göteborgs universitet menar att tiden det

tar för en alveol att växa igen ”beror både på patientens ålder, men även faktorer som ifall det

funnits en infektion i området. Som riktlinje kan man säga att mjukvävnaden (tandköttet) har

läkt inom ca 2 mån och hårdvävnaden har en läkningstid på ca 6-12 mån men här kan det

alltså vara stora variationer." I materialet från gravarna i kvarteret Kroken finns igenväxta

alveoloer hos flera av individerna. Antalet personer med igenväxta alveoloer fördubblas under

den senare fasen vilken betyder att flera personer under den tiden förlorade tänder tidigt i

livet.

Tandlossning är en sjukdom som tilltar ju äldre en individ blir. Samtliga personer med

tandlossning i de båda lagren var i åldern 40-80 år vilket kan betyda att sjukdomen i första

hand orsakats av ålder. Men även slitage kan som sagt bidra till ökad tandlossning. Då

belastningen på tänderna ökar tandens rörlighet, speciellt om benstödet redan förminskats

genom tidigare tandlossning. Kombinationen av tandlossning och tandslitage gör att bakterier

kan tränga in till tandbenet via tandköttsfickorna, då tänderna blir rörliga. Detta kan skapa

infektioner, karies och ökad tandlossning. (Borrman 2003: 124-125) Personer som förlorat ett

stort antal tänder i livet har förmodligen haft problem med att inta föda, då denna blivit svår

att tugga, vilket har lett till näringsbrist.

Även karies kan orsaka infektion. Kariesangrepp kan vara så stora att tandnerven exponeras.

Om detta sker är risken stor att bakterier, via nerven, tränger in i benet och skapar infektion.

Tandinfektion orsakar stor smärta och den enda tandbehandling som, så vitt man vet,

praktiserades på medeltiden var att dra ut tänderna. Ungefär hälften av individerna, vars

tänder gick att undersöka, led av karies. Karies relateras främst till bakteriebeläggningar,

28

salivmängd, kostvanor och munhygien. Dess utbredning och utseende under medeltiden var

annorlunda än idag. Generellt kan man säga att det på äldre material fanns större skador på

färre tänder jämfört med i nutid. (Borrman 2003: 122) Karies uppstår då bakterier i munhålan

bryter ner socker och stärkelse. I denna process bildas olika syror som kan skada tandytan

vilket kan leda till kariesbildning. (Lingström & Borrman, 2010: 76) Risken för

kariesbildning ser olika ut hos olika individer då den, som ovan nämnt, kan bero på flera

orsaker. Kunskaper om munhygien hade på medeltiden ännu inte utvecklats. Detta vittnar

tandstenen hos vissa av individerna i Uppsalamaterialet om.

Jämfört med idag så förekom det på medeltiden inte några sockerrika produkter. Dock så

fanns det naturliga sockerarter i vissa av de livsmedel som konsumerades. Exempel på

livsmedel med sockerarter är morot, hasselnötter, palsternacka, kålrot, nypon och honung.

(Lingström & Borrman, 2010: 77) Att man under medeltiden drack mycket mjöd och öl,

vilken sannolikt sötades med honung kan ha varit en stor orsak till karies. Karies bildas lättare

ifall tänderna kommer i kontakt med föda ofta. Därmed är ett enkelt antagande att rika

människor som hade råd att äta ofta borde ha mer karies än människor med lägre status.

Karies kan därmed antas ha varit en vällevnadssjukdom. Huruvida detta stämmer bland

individerna vid Vårfrukyrkan ska jag försöka se genom att studera individernas

gravplaceringar och övriga hälsotillstånd i min analys.

TANDSTATUS HOS INDIVIDERNA PÅ VÅRFRUKYRKOGÅRDEN

Då vissa skelett var inkompletta så gick det inte att studera tandstatus på samtliga individer.

Tabellen nedan är en sammanställning av de vanligaste tandskadorna hos de individer vars

tandstatus gick att undersöka. Siffrorna visar hur många procent av de undersökningsbara

individerna i respektive lager som hade angiven åkomma. Jag gör skillnad på tänder som

förlorats i livet och tandlossning då tänder som förlorats i livet kan bero på t.ex. olyckor eller

andra orsaker.

18 av 29 vuxna personer, 62 % gick att undersöka tänderna på i lager II. 19 av 30 vuxna

personer, 63 % gick att undersöka tänderna på i lager III.

Åkomma

Lager

II

Lager

III

Tänder förlorade i livet 44% 57%

Karies

44% 52%

Igenväxta alveoloer

27% 57%

Tandlossning

33% 63%

Tandsten

38% 63%

Skadefria tänder

16% 21%

29

SKILLNADER MELLAN LAGER II OCH III

Under period II och III är det ett fåtal av de undersökta personerna som har skadefria tänder,

detta måste alltså ses som avvikande. Munhälsan hos de individerna med skadade tänder blir

värre under fas III. En större andel individer har under fas III förlorat tänder i livet, har karies

och andelen igenväxta alveoloer nästan fördubblas bland de undersökta skeletten. Lika så

andelen individer med tandlossning. Jämför man spännvidden mellan de högsta och lägsta

siffrorna för tandskador i respektive lager går det att se att spännvidden i lager II var (44 % -

27 % =) 17 % och i lager III (63 % -52 %=) 11 %. Siffrorna visar att tandstatusen blivit mer

homogent under den senare fasen.

SPRIDNINGSBILD AV TANDSTATUS

Att ha fina och friska tänder är något som är avvikande i de båda lagren från

Vårfrukyrkogården. Vad som skulle kunna vara en indikator på högre status är karies.

Personer som hade råd att äta ofta borde ha löpt större risk att drabbas av detta. Jag har därför

valt att undersöka dessa individers plats på kyrkogården och deras övriga hälsostatus. Även de

personer som var avvikande då deras tänder var i gott skick vill jag undersöka och se ifall

detta kan tyda på en bättre levnadsstandard.

Jag har delat upp gravområdet i samma delar som under benbrottsanalysen.

30

SPRIDNINGSBILD FÖR

TANDSTATUS I LAGER II

31

INDIVIDER MED FINA TÄNDER I LAGER II

De fyra individer som har fina tänder ligger begravda i den mittre och den östra delen av

kyrkogårdsområdet. Att tre av fyra, alltså majoriteten, återfinns i den västra delen är inte

överraskande då man ser till den tidigare analysen av benbrott och dess spridning. Den östra

delen av kyrkogården är den del där mest ordning råder och de individer som är begravda där

har troligtvis levt ett mer ordnat liv än de som ligger begravda i den västra delen. Ett ordnat

liv innebar kanske fasta matrutiner vilket inte slet på tänderna på samma sätt som då man åt

oregelbundet och tillgången på mat var mer osäker vilket kanske ledde till att man fick äta

mat som inte var ordentligt tillagad och så vidare. Hur ser då dessa individers övriga

hälsotillstånd ut? Individen med gravnummer 26 har jag skrivit om tidigare då han avviker

även då det gäller övrig hälsa. Denna unga man, som ligger begravd i öster, saknar helt

benbrott och andra skador och hans skelett är dessutom nästan helt komplett. Hans längd är

okänd. Den andra avvikande personen då det gäller tandstatus är en man som är omkring 52 år

gammal och som har gravnummer 35 och är 168 cm lång. Mannen är begravd i öst och hans

grav ligger i en rad. Detta skelett tycks också vara tämligen komplett. Mannen har någon gång

i sitt liv spräckt pannbenet, skadan har dock läkt. Han har även skador och förändringar i

ryggen samt tillplattade lårben och skenben. Att mannen trots att han har levt ett hårt liv ligger

placerad i en rad kan tyda på att han hade en viktig plats i stadens gemenskap. Inte som någon

med hög status utan snarare som en person med viktiga sysslor som bidrog till stadens

försörjning, kanske genom någon form av hantverk. Den tredje personen med fina tänder är

en kvinna som dog i 50 års ålder och har gravnummer 40. Hon var 165 cm lång. Skelettet är

inkomplett. Höger arm har förändringar i axel- och armbågslederna, dessa är dock lindriga.

Kvinnan har även haft en ryggskada. Detta skelett är också placerat i öst men inte i någon

tydlig rad. Den sista individen med skadefria tänder i lager II är en man med gravnummer

186. Mannen var 176 cm lång och 37-53 år gammal. Han hade ett fåtal lindriga förändringar i

ryggen och låg begravd i den mittre delen av kyrkogårdsdelen, alltså inte i någon rad.

INDIVIDER MED KARIES I LAGER II

De individer som har karies i lager II har samtliga skador och förändringar på skelettet.

Majoriteten av individerna med karies är begravda i den mittersta och den östra delen av

området. Grav 205 och 206 som ligger placerade i det mittre området är avvikande från övriga

individer då de har karies och blivit ovanligt gamla. I grav 205 fanns en 65 cm lång kvinna

som dog 67 år gammal och vars skelett är komplett. Kvinnan har lindriga ledförändringar i

båda höfterna samt i hals- och bröstryggen. Kvinnans lårben är båda tillplattade. I grav 206

fanns också ett komplett skelett av en kvinna, 151 cm lång. Denna kvinna dog när hon var

cirka 65 år gammal. Även denna kvinna har tillplattade lårben. Hon har även ledförändringar i

ryggen och en försliten käkled i underkäken. Det är svårt att säga ifall dessa kvinnor hade

högre levnadsstandard än de flesta andra. Båda två hade ledförändringar och tillplattade ben.

Att notera är dock att dessa kvinnor blev ovanligt gamla för sin tid vilket skulle kunna tyda på

att de levt relativt trygga liv. Gravarna för dessa individer ligger dock inte i någon speciell

ordning och inte heller i den östra delen. Att bli begravd i den mittre delen av gravplatsen

verkar dock ha varit bättre än att bli begravd i väst, där än mer oordning råder.

32

SPRIDNINGSBILD FÖR

TANDSTATUS I LAGER III

33

INDIVIDER MED FINA TÄNDER I LAGER III

Fyra individer är avvikande då de har fina tänder. Ser man på spridningskartan för gravarna

kan man se att nästan samtliga av dessa ligger i rader och är placerade i den mittre och den

östra delen av området. Detta visar liksom i lager II att de personer som levde ordnade liv i

staden hade större chans att få en bra tandhälsa. Ingen individ som gick att undersöka

tandstatus på i den västra delen av kyrkogården hade hela tänder. Grav 46, längst upp i höger

hörn, innehöll ett mycket inkomplett skelett av en individ som troligtvis var en man. Då

skelettet är så inkomplett är det svårt att utläsa någon information från detta annat än att

graven förmodligen blivit störd. Även grav 63, som innehöll skelettet av en 170 cm lång ung

man, är mycket inkomplett. Stora skador i ryggen har dock gått att urskilja. Grav 86, innehöll

ett komplett skelett av en man som dog 54-56 år gammal och var 174 cm lång. Mannen har

lindriga skador i ryggen och en gång i livet brutit armen. Hans högra lårben är även lite

tillplattat. Denna man ligger relativt avskild från de övriga gravarna, förutom ett spädbarn

som ligger direkt bredvid. Kan det eventuellt varit mannens barn. I grav 213 fanns en man, 58

år gammal, 173 cm lång, vars skelett är komplett. Mannens lårben är tillplattade och han har

lindriga skador i ryggen. Denna mans grav är en av de gravar vars läge kan tolkas som

avvikande då den, med fem andra individer, ligger noggrant placerad i en fin rad. De män vars

längd gick att se hör till den längre delen av de mätbara männen från lager III. Hur detta

skulle kunna hänga ihop med att de har fina tänder är oklart. Kanske har de växt upp på

landsbygden eller någonstans där maten på något vis var annorlunda från den i staden eller så

har de levt ett mycket organiserat liv i staden med goda matrutiner.

INDIVIDER MED KARIES I LAGER III

De individer med karies som avviker på kyrkogården är individerna i gravarna med nummer

178, 36 och 73. Dessa ligger alla placerade i fina rader i den mittre och den östra delen. I grav

36 fanns en kvinna, 151 cm lång och 32 år gammal. Hon har en skadad bröstkota och

tillplattade lårben. I grav 73 fann en man som var 163 cm lång och cirka 55 år gammal. Även

mannens lårben var tillplattade och han hade lindriga skador i ryggen. I grav 178 fanns en

kvinna som var 161 cm lång och cirka 58 år gammal. Kvinnan hade rejäla förändringar på

skelettet. Alla ben i höger hands handled var helt sammanväxta, handen var alltså helt stel.

Även underarmens båda ben var sammanväxta med handledsbenen. Hon hade även

ledförändringar i höger axel och höger armbågsled samt ryggskador. Samtliga skelett med

karies hade skador eller förändringar. 1 av de 8 personer med karies låg i den västra delen av

undersökningsytan. De andra låg i de områden där ordning rådde. Karies kan bero både på

föda och ohälsa, så som nedslitna tänder. Det behöver alltså inte betyda att samtliga personer

med karies hade tillgång till mycket föda. Att några av personerna med karies låg placerade i

rader på kyrkogården och att majoriteten av individerna var placerade i delar av kyrkogården

där det rådde ordning visar dock att de personer som levde enligt stadens ordnade system

löpte högre risk att få karies, men även högre chans att få hela fina tänder. Dessa personer bör

alltså kanske ha haft tillgång till annorlunda föda än de personer som stod utanför samhällets

homogena system. Att karies under denna period även förekommer på den västra sidan av

kyrkogården visar att karies har spridit sig med tiden samtidigt som fina tänder tycks bli en

företeelse främst för individerna på den östra delen.

34

7.5 GRAVSKICK

GRAVARNA I FÖRHÅLLANDE TILL KYRKAN

Då kyrkan aldrig har blivit utgrävd är den enbart lokaliserad genom att arkeologer vid olika

utgrävningar hittat delar av vad man tror är kyrkobyggnaden. Man vet därför inte exakt hur

kyrkan låg i förhållande till de

undersökta gravarna. Då

bogårdsmuren går genom

undersökningsområdet kan

man anta att gravarna som

undersökts låg i utkanten av

kyrkogården. Detta kan vara en

förklaring till varför ingen grav

avviker på något speciellt sätt.

Om det funnits gravar som

avvikit då de begravda

personerna haft hög status så

borde dessa ligga nära kyrkan.

VAD KAN GRAVSKICKET BERÄTTA?

I de rapporter jag har använt mig av finns tyvärr ingen

information om hur det såg ut inuti gravarna. Något som

annars hade varit intressant att studera hade varit de

dödas armställningar. Utifrån sådana går det vanligtvis

att fastställa en kronologisk ordning vilket hade vart

intressant i min analys då en exakt datering inte finns.

Den enda informationen jag hittat om hur skeletten låg

placerade i gravarna har jag fått utifrån det fotografi

som fanns i Upplandsmuseets arkiv. På bilden ser man

att individens armar placerats över dennes mage, en

sedvana som började användas från och med 1300-talet.

(Cinthio 2002: 215) Tyvärr är detta som sagt den enda

informationen som finns om armställningar i gravarna.

Det jag därför istället får fokusera på är gravarnas

placering. På kyrkogården fanns det fyra lager med

gravar där lager I är äldst och IV är yngst. Bilderna

nedan illustrerar skelettens placering på dessa. Samtliga

bilder är i skala 1:100.

Undersökningsytan i förhållande till kyrkoruinen. Som bilden visar är det endast en liten del av kyrkogården som grävts ut. Ett tusental individer bör ha begravts vid Vårfrukyrkan. Skala 1:750. (Anund, 2008:7) Bilden är beskärd

Foto från Upplandsmuseets arkiv. Fotograf okänd, 1982.

35

GRAVARNAS PLACERING UNDER SAMTLIGA BEGRAVNINGSFASER

36

Någon exakt datering på gravarna har inte gjorts, därav vet man inte exat under vilka år

respektive gravlager användes. Kyrkogården brukades mellan 1200- och 1500-talet och lager

I till IV är benämnda kronologiskt. På den tomma platsen i mitten gick ett dike och därmed

saknar platsen gravar. De parallella linjerna som löper på områdets nedre del är en

bogårdsmur byggd under 1500-talet, en stengång från samma tid, samt ett dike som anlades

någon gång under 1300- eller 1400-talet. Dessa anläggningar samt ett flertal övriga

omgrävningar och anläggningar har förstört ett flertal gravar. Den runda figuren vid det

gravtomma området är en sentida anläggning som byggts efter att Vårfrukyrkan rivits under

1500- eller 1600-talet.

Som bilderna visar är människorna begravda i kristen praxis med huvudet mot väst och

fötterna mot öst. Detta för att kunna se Jesus uppstå på den yttersta dagen. (Cinthio 2002: 42)

Under fas I finns ingen ordning på denna del av kyrkogården. Den kan dock delas upp i två

delar som ligger avskilt från varandra. Under fas II kan tre olika delar urskönjas. Den västra

ligger avskilt från de andra vilka skiljer sig då gravarna i den östra delen till viss del ligger

ordnade i rader till skillnad från den delen där oordning råder. Under fas III finns samma

uppdelning av kyrkogårdsdelen kvar. Det som skiljer sig från lager II är att det i den mellersta

delen nu skapats ordning. Ordningen i den delen försvinner sedan i och med lager IV.

Ordningen i öst kvartstår medan den västra delen tycks användas mer sällan än tidigare. Den

västra delen tycks under alla århundraden ha fungerat som en perifer del av kyrkogården där

oordning rådde och människor ibland begravdes i klungor. Kanske var det där brottslingar

fick sin sista vila eller människor som fallit offer för epidemier. I den östra delen rådde mer

eller mindre ordning under alla faser förutom den första. Att ordning på kyrkogården har

uppstått kan ha berott på det, i staden, framväxande idealet om homogenitet och organisering.

Att vara en del av den homogena gruppen i staden bör ha varit ett ideal liksom det bör ha varit

viktigt att vara lojal medlem av församlingen oberoende av social status. Det är en slutsats jag

drar utifrån mina övriga analyser då människorna som ligger begravda på de ordnade delarna

av kyrkogården tycks ha haft bättre levnadsvillkor, vilket bör ha varit eftersträvansvärt, än de

som är begravda i oordning.

37

8. SAMMANFATTANDE DISKUSSION OCH SLUTSATS

Då jag använde mig av symmetrisk arkeologi fokuserade jag inte enbart på osteologiska

standardvariabler utan valde istället att jämföra sådana med mjuka variabler. När jag använde

mig av denna metod kom intressant information fram, vilken hade missats ifall fokus enbart

legat på individernas hälsotillstånd. Hälsotillstånd är med andra ord både ett fysiskt och

socialt tillstånd.

8.1 ORDNING OCH HOMOGENITET

Genom att studera spridningskartan för gravarna kunde denna delas upp i olika delar under de

båda faser från vilka individerna låg begravda. Vad som kunde utläsas av spridningsbilden var

ordning, spridning och homogenitet. I området längt väster ut rådde under samtliga faser

oordning bland gravarna, detta område var också avskilt mot det övriga

undersökningsområdet med ett dike. Längst till öster började en ordning råda bland gravarna

under fas II. Denna ordning, som bestod av rader, höll sedan i sig fram till kyrkogårdens sista

fas. Att ordningen ökade på kyrkogården kan man se då det även på mittområdet blir ordning

under fas III. Det tycks vara så att idealet för den medeltida befolkningen i Kroken var att bli

begravda i ordning på den del av kyrkogården där homogenitet förelåg. Denna strävan efter

homogenitet tycks ha varit ett kulturellt ideal i den nya staden Uppsala. Mina analyser har

visat att individerna under fas III blivit mer homogena både kroppsligt och när det gäller

levnadsstandard än under den tidigare fasen. Under fas II visade analyserna att inflyttning till

staden rådde. Detta gjorde att populationen i staden var spretig då människor växt upp på

olika platser och därmed hade haft skilda levnadsförhållanden innan de kom till staden.

Människorna som flyttat in till staden började så småningom reproducera sig vilket ledde till

en mer homogen stadsbefolkning. Staden skapade på så vis en egen identitet. I och med att

livet i staden bestod av fasta sysslor skapades rutin och organisation vilket ledde till inrutade

liv för människorna som hade sina dagliga bestämda göromål. Även om ingen av individerna

tycks ha haft direkt goda livsvillkor, förutom den avvikande mannen i grav 26, så har mina

analyser visat att en högre levnadsstandard eller urban livskvallitet tycks ha hört ihop med

ordning och homogenitet.

Samtliga analyser visade att populationen blev mer homogen under den senare fasen. De

personer som saknade benbrott, hade fina tänder, hade karies (vilket skulle kunna vara en

vällevnadssjukdom) låg nästan alla begravda på den östra delen av kyrkogården där gravarna

låg i rader. Då livet alltså tycks ha varit tryggare och lite enklare för dessa människor bör det

ha blivit ett ideal att sträva efter ordning och homogenitet. De personer som levde sina liv

inom den organiserade delen av staden tycks ha haft det tryggare än de personer som låg

begravda där oordning rådde, vilka man kan tolka som personer som av någon anledning stod

utanför stadens gemenskap. De individer som låg begravda på den östra sidan, i ordning, hade

kanske råd att följa kyrkans föreskriver om att ägna flera dagar om året åt religiösa

ceremonier, vilket innebar att de arbetade mindre, och på så vis fick färre skador än de som

hade det sämre ställt. De som inte hade råd att avstå från arbete hamnade på så vis troligtvis

utanför den ordning och gemenskap som skapade homogenitet bland den grupp som

38

begravdes i öst. Dessa fattiga personer som stod i utkanten av gemenskapen begravdes

antagligen på den västra delen av kyrkogården.

8.2 OSTEOLOGISKA STANDARDVARIABLER I JÄMFÖRELSE MED MJUKA VARIABLER

Avvikande på kyrkogården var bland annat individer som saknade benbrott. Att analysera

dessa visade sig vara problematiskt då skeletten var mycket inkompletta och det därmed inte

gick att fastställa med säkerhet ifall de helt saknade skador. Att skeletten var inkompletta

gjorde också att det inte fanns några osteologiska vetenskaper om huruvida olika sjukdomar

förkom bland individerna. Att de flesta skelett var inkompletta beror antingen på benens

sönderfall eller senare störningar av gravarna. En kropps sönderfall är beroende av flera olika

agenter som enzymer, svamp, insekter och bakterier. Nedbrytningen av kroppen påverkas

främst av omgivande miljö, dödsorsak samt kroppens tillstånd före döden. Avmagrade

kroppar ruttnar snabbare än friska och öppna sår leder till en snabbare nedbrytning av

mjukvävnad. Kroppar som ligger ytligt förmultnar snabbare än de som är begravda djupt ner i

marken. Nedbrytningen är också kopplad till benslagens densitet och storlek och vissa ben

bryts därför ned lättare än andra. (Kjellström, 2003: 105-106) Av min undersökning att döma

tycks människorna i kvarteret Kroken ha levt ett ganska hårt liv där en brist på bra föda kan

tolkas fram från de olika åkommorna på skeletten. Då människorna led av näringsbrist bör

skeletten ha varit sköra och brutits ned lätt efter döden, vilket kan förklara att många ben

saknades. Kanske begravdes skeletten under kyrkogårdens tidigaste period ytligt då grunden

bestod av hård lera på vilken man lade ditfraktad jord som kanske inte var så tjock. Flera

senare störningar har också påverkat gravarnas skick.

Utifrån spridningsbilden kunde jag se att de personer som saknade benbrott låg begravda på

den östra delen av undersökningsområdet där ordning rådde. Frakturer uppstår vanligen vid

yttre våld av skelettet i form av till exempel tryckande, böjande, dragande eller vridande kraft

direkt mot benet eller då kraften leds genom kroppen. Frakturer kan också uppstå då ett ben

utsätts för långvarigt tärande eller då benen är försvagade på grund av näringsbrist.

(Kjellström, 2003: 79) Att de personer som låg begravda där ordning rådde saknade benbrott i

större grad än de individer som låg begravda i de mer oorganiserade gravområdena kan ha

berott på att de levde ett organiserat liv där kroppen inte utsattes för yttre våld och täring på

samma sätt som hos de individer som hade en mer otrygg tillvaro.

En stor del av de undersökta individerna hade platymeri, det vill säga platta lårben. Platta

lårben kan orsakas av benhinneinflammation. En benhinneinflammation kan uppstå både från

ett infekterat sår eller från blodet. Om inflammationen når märghålan bryts benvävnaden ned

och benet kan i vissa fall förtunnas. (Kjellström, 2003: 83) Även näringsbrist kan vara en

orsak till plattymeri, detta var nog den största anledningen till åkomman i Kroken. Andra

infektionssjukdomar som kan drabba skelettet är tuberkulos, syfilis och lepra. För att dessa

sjukdomar ska kunna konstateras krävs det att ett skelett i stort sett är helt komplett. I den

osteologiska rapporten från Vårfrukyrkogården finns inga av dessa sjukdomar noterade. De

flesta skelett var dock som sagt inkompletta. Några av individerna i kvarteret Kroken hade

sammanväxta kotor. Detta kan indikera långt gången tuberkulos där sjukdomen övergått från

en primär fas i lungorna till den sekundära fasen där skelettet angrips. (Vretemark, 2010: 35)

39

Syfilis diagnosernas då en så kallad gummabilding på skalltaket framträder samt

inflammatoriska förändringar på skenbenen. Flera individer i undersökningen hade

förändringar på skenbenen, att detta kan vara tecken på syfilis är fullt möjligt men dock inget

som framgår i den osteologiska rapporten. Vid lepra skadas nervbanor i främst händer och

fötter. (Kjellström, 2003:83) På några av skeletten i undersökningen kunde man se

ledförändringar i händer och fötter, kanske kan dessa personer ha lidit av lepra. Hade samtliga

skelett på Vårfrukyrkogården varit kompletta hade det varit mycket intressant att se hur de

olika sjukdomarnas spridning såg ut. En slutsats som skulle kunna dras utifrån mina analyser

vore att de människor som drabbats av sjukdom blev begravda främst på den västra delen av

kyrkogården då individerna där bör ha drabbats lättare av sjukdom i och med sin otrygga

tillvaro.

Vad som skulle kunna ses som märkligt är att skelettskador minskar under den senare fasen.

Att hälsan skulle ha blivit bättre stämmer inte överens med bilden man får av de övriga

osteologiska variablerna, nämligen att livsvillkoren försämrades under fas III. Vi vet

dessutom utifrån historiska källor och arkeologiskt material att livet blev avsevärt sämre för

människor under krisen som rådde under 1300-talet. Med den symmetriska arkeologin kunde

jag få fram en bra förklaring till hur de sjunkande skelettskadorna kan ha hört ihop med de

övriga variablerna. Nämligen att en ökande ordning och stadens egen reproduktion påverkade

livsvillkoren för individerna i staden så att de i vissa aspekter fick det bättre men i andra

avseenden fick det sämre. Många personer fick en tryggare tillvaro men rent allmänt uppstod

också en ökande näringsbrist.

Att ha fina och friska tänder var något som visade sig vara avvikande i de båda lagren från

Vårfrukyrkogården. De flesta individers tänder var nedslitna på grund av seg och hård föda.

Vad som skulle kunna vara en indikator på högre status är förekomsten av karies. Personer

som kunde äta ofta löpte större risk att drabbas av detta. Samtliga individer med fina tänder

och med karies från de båda lagren låg begravda på den ordnade östsidan. Även ordning och

god munhälsa tycks alltså ha hört ihop. Ett ordnat liv innebar kanske fasta matrutiner vilket

inte slet tänderna på samma sätt som då man åt oregelbundet och tillgången på mat var mer

osäker vilket kanske ledde till att man fick äta mat som inte var ordentligt tillagad och så

vidare.

Att det börjar uppstå rader i gravskicket i lager III skulle, förutom en strävan efter

homogenitet, också kunna vara ett tecken på att människorna, då staden blev alltmer

homogen, nu behövde nya sätt att utrycka status på. Genom tiden har människor ofta visat

status genom mat. God tillgång till föda visade många gånger att en person var välbärgad.

Mina analyser har visat att livet i staden tycks ha blivit hårdare under den senare

undersökningsfasen. Människorna blev kortare och fick sämre tänder än tidigare, med ökat

slitage och tandlossning, vilket kan visa att det rådde brist på mat. Matbristen bör ha påverkat

alla samhällsskikt. Vi vet som sagt att det i och med en klimatförändring under 1300-talets

början kom att bli missväxt vilket ledde till brist på föda. Att få en värdig grav visade kanske

att en individ hade någon form av högre status. Detta är dock, utifrån materialet, svårt att

bevisa.

40

8.3 DET AVVIKANDE SKELETTET I GRAV 26

Skelettet med gravnummer 26 är den individ som är mest avvikande av samtliga undersökta

skelett. Dels är skelettet nästan komplett vilket är ovanligt bland de undersökta gravarna. Inga

skador syns på skelettet och tänderna är dessutom fina utan några tecken på sjukdom.

Personen är dock relativt ung, 18-20 år gammal. Om vi utesluter att denna person tillhör

någon form av elit så bör han ha arbetat iallafall i några år. Kanske hade han tillgång till bra

föda, detta går inte att avläsa av längden då denna är okänd. Ifall han hade god tillgång till

föda under uppväxten blev skelettet förmodligen starkare och inte lika känsligt som hos

individer med näringsbrist. För att försöka få en bild av hur livet kan ha sett ut för unga män i

Uppsala från denna tid så har jag studerat materialet för övriga män i samma ålder från

kyrkogården. Från lager II finns bara en ung man förutom mannen i grav 26. Denna man är

16-21 år gammal men har lindriga skador i ländryggen samt sammanväxta kotor mellan rygg

och hals och tillplattade lårben. I lager III finns två män i åldern 20-25 och 15-18 vars skelett

varit så pass kompletta att de gått att undersöka. Den förstnämnda har stora skador i ryggen

och den sistnämnda har lindriga skador på en bröstkota. Av dessa skelett att döma verkar det

som att män redan i ung ålder fick slita hårt. Vid undersökningen av gravens placering tolkar

jag det som att individ 26 eventuellt ligger placerad i en rad på kyrkogården. Graven ligger på

den östra delen av området men ligger inte avskild då en barngrav ligger tätt intill snett över.

Mannen är definitivt ingen högstatus person då han i så fall inte skulle begravts på utkanten

av kyrkogården. Förmodligen har han levt ett relativt bra liv med goda villkor, men det måste

inte betyda att han är välbärgad, utan kan lika gärna betyda att han nyligen flyttat in till staden

från ett tryggare liv på landsbygden. Min teori är att denne unge man nyligen innan sin död

flyttat in till staden från landsbygden där tillvaron troligtvis varit bättre än i staden.

Förmodligen dog han av någon sjukdom som han smittades med när han kom till staden. Då

han är begravd på den östra delen av området tillhörde han den homogena grupp av

befolkningen som levde ett organiserat liv. Kanske var han lärling hos en hantverkare och

begravd av dennes familj vilka förespråkade ordning och rutin. Teorin om denna man skulle

förmodligen ha sett helt annorlunda ut om man valt att enbart fokusera på de osteologiska

standardvariablerna. Hade man gjord det så skulle tolkningen varit att mannen måste ha varit

en högstatusperson då denne var så pass avvikande och med betydligt bättre hälsa än övriga

individer på kyrkogården. Utifrån jämförelsen med de mjuka variablerna verkar en teori om

att han haft högre status än de andra individerna inte trovärdig alls. Detta är ett bevis på att ett

arkeologiskt material kan tolkas på mycket olika sätt beroende på vilken metod forskaren

använder sig av.

8.4 SLUTSATS

Sammanfattningsvis kan man se att skillnader uppstod mellan lager II och lager III. Under den

senare fasen fick människorna sämre tänder. Karies blir en med homogen åkomma då den nu

finns även på den västra delen av kyrkogården. Andelen individer med fina tänder ökar, men

enbart på den östra sidan. Människorna får också en mer homogen men kortare längd och

placeras i tydligare rader på kyrkogården jämfört med fas II. Ifall personer som saknar

benbrott ökar eller minskar är svårt att jämföra då skeletten var inkompletta. Siffrorna visar

dock att människornas hälsa förbättras i och med den ökade ordningen under fas III då skador

41

och förändringar på skeletten minskar. Att människorna därmed bör ha strävat efter en

ordning i staden verkar trovärdigt. Då normen var att följa stadens kulturella ideal, bland

annat genom att uppfylla kyrkans krav att avstå arbete emellanåt, kom stadens befolkning att

delades upp i olika grupper. Den homogena gruppen som hade möjlighet att följa normen och

den grupp som av olika anledningar inte kunde följa normen och därmed hamnade utanför

gemenskapen. Den grupp som hade råd att eftersträva ordning och homogenitet tycks ha levt

betydligt tryggare liv än de som på grund av ekonomi eller annat inte klarade av att följa

stadens ordning och på så vis hamnade utanför den trygga gemenskapen. Detta syns tydligt på

gravarnas placering på kyrkogården. Levnadsstandarden i den medeltida staden Uppsala

tordes ha varit hård och fylld av arbete och slit. Trots detta valde många människor att flytta

in till staden från landsbygden. I staden fanns möjligheter att tjäna pengar och att på så vis

kanske klättra upp på statusskalan. Bodde man på landbygden levde man och dog som bonde.

Bönderna hade det antagligen inte heller så bra under medeltidens feodalism och många av

dem valde att flytta in till den trånga och smutsiga staden där en homogen befolkning med

nya kulturella ideal växte fram.

42

REFERENSER

Anund, J. 2008. Urbanisering och kulturlager – sju undersökningar i Aros och Uppsala.

Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala, Rapport 2008:9

Borrman, H. 2003. Tänder som informationskälla - en odontologisk analys. I

Långfredagsslaget – en arkeologisk historia. Upplandsmuseets skriftserie Nr 3. Uppsala

Cameron, R & Neal, L. 2003. Världens ekonomiska historia. Från utrid till nutid.

Studentlitteratur AB. Lund

Cinthio, M. 2002. De första stadsborna, Medeltida gravar och människor i Lund. Brutus

Östlings Symposion, Stockholm/Stehag.

Ferm. O. 1986. Från Östra Aros till Uppsala. Uppsala under tidig medeltid. I Uppsala stads

historia VII. Från Östra Aros till Uppsala. Uppsala.

Gustafsson, Harald. 2007 Nordens historia. En europeisk region under 1200 år.

Studentlitteratur AB. Lund

Historiska Museet. 2012. Historia. Medeltid. Medeltid, när var hur?

http://www.historiska.se/historia/medeltiden/medeltid/ (hämtad 2012-11-09)

Kjellström, A. 2003. Människorna i slaget – vad benen berättar. I Långfredagsslaget – en

arkeologisk historia. Upplandsmuseets skriftserie Nr 3. Uppsala

Lindkvist, Thomas & Sjöberg, Maria. 2003. Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och

adelns tid. Studentlitteratur AB. Lund

Lingström, P & Borrman, H. 2010. Karies hos vuxna. I S:t Per i Skara – om liv och död i den

medeltida staden. Red. M, Vretemark & H, Borrman. Skrifter från Västergötlands museum nr

37. Nossebro

Zerpe, L. 1996. Bebyggelse och gravar intill Vårfrukyrkan. Riksantikvarieämbetet. UV

Uppsala, rapport 1996:55. Stockholm

Sanmark, Alexandra 2004.Power and Conversion - a Comparative Study of Chris-tianization

in Scandinavia. Occasional Papers In Archaeology 34. Uppsala.

http://www.academia.edu/211049/Power_and_Conversion._A_Comparative_Study_of_Christ

ianization_in_Scandinavia (hämtad 2012-12-05)

Sigvallius, B. 1991. Kvarteret Kroken. Osteologisk analys av 101 gravar från kvarteret

Kroken i Uppsala, Uppland. Rapportserie från Osteologiska enheten, Statens historiska

museum. Osteologisk rapport 1989:1.

43

Sundqvist, N. 1953. Östra Aros. Stadens uppkomst och dess utveckling intill år 1300. Uppsala

stads historia I. Uppsala

Vretemark, M. 2010. Benen från gravarna. I S:t Per i Skara – om liv och död i den medeltida

staden. Red. M, Vretemark & H, Borrman. Skrifter från Västergötlands museum nr 37.

Nossebro

Wedel, A & Carlsson, G. E. 2010. Tandslitage och käkförändringar. I S:t Per i Skara – om liv

och död i den medeltida staden. Red. M, Vretemark & H, Borrman. Skrifter från

Västergötlands museum nr 37. Nossebro

Witmore, C.L. (2007) “Symmetrical archaeology: excerpts of manifesto”, World Archaeology

39 (4), 546-564.

http://www.tandfonline.com.ezproxy.its.uu.se/doi/full/10.1080/00438240701679411 (hämtad

2012-10-29)

MUNTLIGA KÄLLOR:

Lingström, Peter; professor vid institutionen för kariologi, Sahlgrenska Akademien,

Göteborgs Universitet, 2012. Mailkontakt (2012-11-28)