20
Dea är en sammanställning om Uryckande Konst på hemmet! Och hur det kan bidra till e meningsfullt, roligt, spännande och stimulerande arbete, i möten med dem som oſta har det svårt i livet eller är i livets slutskede. Jag heter Nina Bäckman och med denna presentation om mitt arbete som Uttryckande Konstterapeut och Undersköterska vill jag beskriva hur jag använder konst och uttryck i oli- ka sammanhang på ett sjukhem med personer som är multisjuka med bla. demenshandikapp. Det finns mycket att berätta om och på dessa 20 sidor får du grunden till hur jag brukar skapa ett tryggt och kreativt möte som bidrar till även ordlös och verbalt samförstånd. I en praktisk workshop på ca en och en halv timme till två timmar kan man också fördjupa kunskaperna genom upplevelse och erfarenhetskunskap. Jag brukar använda detta häfte till förkunskap innan en workshop. Jag har använt materialet vid ett flertal workshopstillfällen för anställda i Karlskoga kommun. Det har varit tex. samtliga personal på Torpdalshemmet, Rävåsen, Utsikten och Kontaktservice, sammanlagt ca 150 st anställda inklusive enhetscheferna. Utanför min arbetstid i Kommuen har jag hållt i Utttryckande konstterapi för friska vuxna, då har det handlat om enskild terapi eller gruppterapi. I häftet förklarar jag skillnaden mellan Uttryckande konst i pedagogiska eller terapeutiska sammanhang. Häftet har enbart används i pedagogiska sammanhang. t /med vänlig hälsning Nina

Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete med Uttryckande Konst och personer som har demenshandikapp

Embed Size (px)

Citation preview

Page 1: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Detta är en sammanställning om Uttryckande Konst på hemmet! Och hur det kan bidra till ett meningsfullt, roligt, spännande och stimulerande arbete, i möten med dem

som ofta har det svårt i livet eller är i livets slutskede. Jag heter Nina Bäckman och med denna presentation om mitt arbete som Uttryckande Konstterapeut och Undersköterska vill jag beskriva hur jag använder konst och uttryck i oli-ka sammanhang på ett sjukhem med personer som är multisjuka med bla. demenshandikapp.

Det finns mycket att berätta om och på dessa 20 sidor får du grunden till hur jag brukar skapa ett tryggt och kreativt möte som bidrar till även ordlös och verbalt samförstånd. I en praktisk workshop på ca en och en halv timme till två timmar kan man också fördjupa kunskaperna genom upplevelse och erfarenhetskunskap. Jag brukar använda detta häfte till förkunskap innan en workshop. Jag har använt materialet vid ett flertal workshopstillfällen för anställda i Karlskoga kommun. Det har varit tex. samtliga personal på Torpdalshemmet, Rävåsen, Utsikten och Kontaktservice, sammanlagt ca 150 st anställda inklusive enhetscheferna. Utanför min arbetstid i Kommuen har jag hållt i Utttryckande konstterapi för friska vuxna, då har det handlat om enskild terapi eller gruppterapi. I häftet förklarar jag skillnaden mellan Uttryckande konst i pedagogiska eller terapeutiska sammanhang. Häftet har enbart används i pedagogiska sammanhang.

t/med vänlig hälsning

Nina

Page 2: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Vad är uttryckande konst?I första avsnitten berättar jag om förhållningssättet och grunden till Uttryckande Konst som kommer ifrån UKT (Utryckande Konst Terapi). Sedan får du ta del av några beskrivningar om mitt arbete med Uttryckande Konst på ett sjukhem. Det är exempel på några gruppträffar som vi gjort ca 1-2 gg i veckan, namnen är då fingerade pga sekretess Jag vill också nämna att jag arbetar inte med terapi på hemmet men det vi gör ger många terapeutiska verkningar både för brukare och personal. Allra sist får du läsa hur jag implementerar förhållningssättet i den dagliga omvårdnaden och vardagen för dom sjuka. Bilderna har jag fått tillstånd att visa.

Kunskaperna inom UK (Uttryckande Konst) berikar, stimulerar och utvecklar även mig som hjälpare i arbetet och det motverkar känslan av hopplöshet och isolering som kan uppstå i möten med sjuka människor eller de som vill dö. UK är till stor hjälp när det vanligtvis är svårt att kommunicera med enbart samtal och logiskt tänkande. Syftet med UK är att “hjälpa”någon att kunna hjälpa sig själv och bevara sin värdighet, få stärkt självkänsla och hopp samt mod inför de svårigheter som uppstår i livet. Det handlar om att få upp-leva sig själv och andra vara någonting annat och någonting mer än att bara vara sjuk, eländig och lidande. Det går inte att förändra någon men det går att förändra läget! Förståelse genom känslan gör det lättare att förändra på något och många gg sker det spon-tant och automatiskt.

Lite mer om Uttryckande Konst Terapi (UKT)UKT kommer ursprungligen ifrån en psykoterapiform som kallas för Uttryckande Konst-terapi. Det är en psykoterapi med sin grund i bla. psykodynamisk terapi och modern utveck-lingspsykologi. Dess arbetsform och styrka är de fenomen som sker under kreativa proces-ser när vi skapar, upplever olika konstuttryck och reflekterar över vad som händer. En del har nära till konst och skapande medan andra har svårt eller motstånd till det. Man behöver därför inte vara t.ex. duktig i dans, måleri, musik osv. Fokus ligger på hög närvaro i nuet, sinnelig, intuitiv och känslighetsförmåga där den tekniska kunnigheten kan vara låg. Man blir fokuserad just genom de olika uttrycksformerna. Strävan är inte efter något särskilt resultat. Resultat blir det alltid. Konstverket är uttryck och skapandet kan vara uttrycken dit. Det som är viktigt när vi uttrycker oss blir synligt. Vi blir sedda, hörda och bekräftade. Konstuttryck kan ibland förklara det som är svårt att berätta om. Materialet till uttryck är allt som går att skapa med, från att baka bröd eller plantera blommor till att dansa, sjunga, spela drama, gestalta, måla, dikta och forma med lera eller annat formbart material. Det går att upptäcka, undersöka, få nya perspektiv och uppleva känslan av formbarhet. Man kan säga att kunskaperna om oss själva blir synliga och hanterbara på ett konstruktivt och ofarligt sätt.

Page 3: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Konsten och naturens läkande kraft!Inom uttryckande konst ingår också naturen med sina skapelser, höjder, vidder, vatten, väder, vind, skog, mark, ängar, blommor och djur. Mystik med väsen och varelser får också plats i det skapande rummet. Arbetsmaterialet kan bli våra vägvisare eller symboler för det som vi vill beskriva. Hård och fast som en sten, mjuk å grön som mossen, svarta mörka moln, grå staket som stänger in eller solen som lyser och värmer, osv. Dessa beskrivningar går att förstå via tex.rörelser, bild eller ett medtaget material från naturen mm. De fungerar stärkande till talet eller inget tal alls. Ibland är det enklare att sjunga eller berätta i diktform och varför inte göra ett psykodramaspel. Den uråldriga stubben berättar sin visdom om hur livet kan vara som en gammal stubbe. Att uppleva kunskaperna man finner i skapandet eller av konsverken sätter sig djupare än att enbart förstå med förståndet.

Aum, aum, aum, aumNatur är duså hör på oss som bor här nuty vi är mång flersom inte alla serVi har mossiga språk, täckande teckenVill du höra mig berätta om näcken?Det får bli en annan gånghör nu på min sång!

Här kan du se även om du är blindallt som handlar om väder och vindOm människa natursom vi förstår oss på hur

Jag är Gubbe stubbe i en parkjag har skön visdom i min barkjag har konsten i miglika nära som luft och mark.

Läran om naturens psyke, var det nån som sa en gång hör nu min sångom hur det är, att vara här å där å kär!Vi kan hitta ordennär vi känner kärleken från jordenDet är viktigt det härannars glider vi isär...

Jag är gubbe stubbe i en parkmed stor visdom i min barkå allt som jag vet kan du oxå förstågenom att endast se upp mot himlen den blå eller grå!

Dikt och bilder av Nina från ett utbildningstillfälle i UKT 2013

Page 4: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Estetisk responsKonstterapeuten kan ge respons till den som upplever och skapar. Terapeuten tolkar inte symbolerna utan denne säger eller uttrycker tillbaka med någon skapandeform vad som upplevs och känns i ögonblicket. Det blir också en spegel eller ytterligare ett perspektiv till den andres uttryck. Det kan bli likt en turtagningslek som barnen gör när de leker och lär sig. Jag gör det här å du gör det där tillbaka, jag vill för att du vill att jag vill, när du gör så, blir det såhär för mig osv. Sedan kan man undersöka vad som hänt mellan varandra och med konstverket. Man kan utforska parallellt sin historia, nuvarande (nutid) livssituation samt inge hoppfulla blickar mot framtiden. Olika konstmaterial får då symboliskt representera t.ex. tid, rum, händelser och människor.

Den seriösa leken blir verktyg för att lära och läkaGenom att undersöka med hjälp av leken, imagination dvs. fantasin och använda (leka med) konkreta konstmaterial eller något från naturen, går det att överbrygga prestation och krav. I ett sk flow som kan uppstå i lek och skapande, (när man blir så fokuserad att tid och rum försvinner), då går det att uppleva autentisk, genuin känsla som stärker självkänslan och kunskapen om det man går igenom. Det fantasifulla och lekfulla vidgar våra perspektiv och visar vad som är möjligt eller ej. Man kan få fatt på inre motstånd, försvar, jobbiga sanningar på ett tryggt och tillåtande vis genom att den berättas via någonting (leken) och t.ex. i en bild eller annat konstuttryck. Det som är svårt får en konkret form, struktur, en slags ordning eller ett namn, en plats mm som man sedan kan använda som en resurs. Genom funna resurser och kvaliteter går det sen att orka, våga möta det svåra, berätta om det och förändra på det. Leken lär utan att fördöma. I leken är man fri och dess regler går att ändra på. Man kan vara vem som helst när som helst och vart och vad som helst utan att det är fel. I lek med andra blir normerna synliga och det vi visar i andra sammanhang. Gemenskap stärks när allt inom skapandet är tillåtet och accepterat.Det kan stärka den tillåtande och förlåtande känslan samt överbrygga sådant som förstör för oss, hindrar oss att utvecklas postivt eller kunna vända på ett tråkigt läge. Att kunna skapa konst av sk. eget inre skrot har en läkande funktion. Att stimulera det sinneliga, andliga och själsliga påskyndar eller bevarar både fysiska och psykiska läkeprocesser.

Page 5: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Den estetiska människanFörhållningssättet i UK öppnar upp ett rum för hela människan, det som vi upplever fult och fint, ja allt får plats. Den estetiska människan strävar efter skönhet, balans och helhet. Vi mår bra av att uppleva det som är skönt för ögat, örat, smaken, känslan och andra sinnen. Många olika konstuttryck kan både väcka positiva och negativa känslor i oss. Det som väcks beror på vad man tycker är estetiskt eller ej. Vi mår själsigt dåligt när vi tappar kontakten med varandra, med naturen, med kroppen och dess funktioner samt det andliga. Estestika inslag i våra liv kan ibland vara livnödvändiga. Det kan vara behov av att få uppleva storartad konst via konsert, teater, film mm till de mindre som t.ex. en vacker och god måltid tillsammans med en lyssnande vän. Naturens vidder, höjder och storhet eller detaljrika landskap kan också bidra till harmoni.

Människan har en självbevarelsedrift att önska finna balansen med allt som vi upplever. I Uttryckande Konstrummet får du möjlighet att upptäcka på nytt och skapa denna balans för att sedan ta med kunskaperna och insikterna ut i vardagslivet. UK inriktar sig på livets kontraster. När något är för passivt, då behövs aktivitet, när det är för stressigt då behöver man ro, i kaos behövs ordning när det är för stelt och och ordningsamt behövs positiva över-raskningar, liv och rörelse osv. Med UKT går det att utveckla sig själv och sitt sätt att leva.

Att skapa fritt grundar sig på anknytning till det lilla barnet som vi alla bär inom oss!Grunden är anknytning och trygghet för att kunna möta det som är nytt eller svårt. De som varit med om trauman och mycket svåra händelser i livet får igenom UKT konstruktiva verk-tyg så att de kan vända på den onda spiral som man så lätt hamnar i när något alltför svårt tar över. Att få balans i sin tillvaro ger samtidigt tillbaka kontrollen i ens liv. Genom skapandet återerövrar man kontrollen. Att få skapa fritt börjar utifrån grunden till allt nytt liv. Kroppen har upplevt rörelse, ljud, sång, rytmik från hjärtats slag redan när man blev ett liv i mammas mage. Detta minns kroppen hela livet. När någon sjunger eller leker med dig så väcks känslan från det du lärde dig som barn. Det är då du kan lära dig att lita och knyta ann till någon som vill se, höra och vara med dig. Det är också att hitta en skön puls när livet känns orytmiskt.

Page 6: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Uttryckande Konst gör livet rörligt och ger multifunktioner som hakar in i varandra. En uttrycksform kan leda vidare till en annan sort som förstärker eller förtydligar och nyanserar det man vill berätta om. Man sätter tex. ljud på en bild, som blir till en melodi, som blir en sång och som kan ljudas och sjungas med en trumma, det leder vidare till en rörelse som blir en dans och kan avslutas som ett dramaspel. Man bygger broar mellan uttrycken och bryggor mellan fantasi och det som är verkligt. Man sammankopplar ofta det som skapas i skapanderummet med det som sker ute i vardagslivet. Det går att träna på att göra olika uttryck för att få återuppleva och minnas hur det känns när det också är starkt, gott och bra. Många blir också mycket skickliga i sina verktyg. När man blivit bekväm i att få skapa så vågar man prova på fler olika skaparsätt eller svänga ut i sitt skapande. Man växer i skapandet. Så kort och gott handlar Uttryckande Konstterapi om att finna, upptäcka, stärka, växa och använda de verktyg vi faktiskt redan har för att kunna leva livet fullt ut.

Som i alla yrken när du hjälper andra och får möta starka känslor behöver du själv hålla igång kunskapen om att kunna hjälpa dig själv. Låta den estetiska glöden förbli levande. När du inte längre kan det själv så behöver du ta hjälp. Inom UKT används därför handledning.

Det universala konstspråket finns i hela världen!Uttryckande Konst används inom häls och friskvård samt sjukvård. Man arbetar med familjeterapi, gruppterapi, eller enskild terapi. Det finns lång och korttidsterapi. Uttryckande Konst används även inom personal och ledarskapsutveckling, konfliktlösning och fortbild-ning och framförallt inom branscher där man i yrkesrollen fungerar som en slags hjälpare. Nätverket för Uttryckande Konstterapeuter är utbredd i norden, i flera länder inom Europa, USA, Canada, Australien och Afrika. Det finns konstterapeuter som arbetar med tex. flykt-ingar, inom barn och ungdomspsyk, inom spädbarnskliniker, skolor, sjukhem, sjukhus och privata företag mm. Här i Värmland finns ett lokalt nätverk, de flesta UK-Terapeuter finns i Karlstad med omnejd. Den Svenska utbildningen på 4 år finns på Institutet Expressivearts i Stockholm. Det drivs även högskoleutbildning i Norge och likartade utbildningar i världen.

Page 7: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Inledning till mitt arbete med Uttryckande konst på hemmet!Min första grupp i Uttryckande Konst på hemmet startade jag upp för ca 5 år sedan. Jag minns att alla såg skröppliga, sjuka och gamla ut. Personalen släpade dem i rullstolar in till mitt rum som jag hade förberett med massa färg, papper och musikinstrument. En del brukare hade knepiga ljud för sig och några var inte fokuserade i sina blickar. Vi satt nu en rad främlingar i en ring med instrumenten i mitten. Jag hade på den tiden enbart erfarenhet som UK-Teapeut med vuxna friska människor och har aldrig haft UK med så svårt sjuka. Det här var någonting helt annat. Jag tänkte ”herregud vart ska jag börja?” En brukare grabbade tag i ett instrument och började ljuda direkt och jag förstod att nu å här börjar det. Efter vår timme så reste de flesta sig upp och gick ut själva till matsalen. Man sjöng ute i korridoren och t.o.m. dansade eller svassade framåt. Någon som aldrig ätit själv slevade i sig sin mat som om det vore hur normalt som helst. Personalen var lika förvånade som jag. Det blev upptakten till att utöva Uttryckande Konst på hemmet Utsikten.

Ett exempel på fungerande duospel när inget annat funkar!En gång hade jag med en dam med en mycket långt gången demnes i min grupp. Hon ville inte släppa trumman efter vi avslutat grupptimmen. Hon kunde inte längre tala utan hade ett eget språk som lät som ihopplockade ljudharanger blandat med finska. Denna kvinna var ofta arg och även denna gång, kanske för att vi skulle sluta. Hon vägrade att släppa trum-man ifrån sig eller följa med de andra ut. Jag funderade på hur det här skulle gå. Hon fort-satte att trumma hårt och jag lät henne spela av sig. Efter en stund tog jag en egen trumma och började följa hennes spel. Hon kände kanske acceptans för hon började följa även mitt spel, vi växlade i att leda och att följa i en lekfull turordning som smälte samman och allt blev mycket harmoniskt och rytmiskt. Allt var ordlöst men ändå i ett starkt samförstånd. Hon visste precis när det var hennes tur och vice versa. Det var enkelt att följa och att lyss-na in. Rytmerna var först hårda och intensiva, sedan avtog de sakta och damen avslutade med att endast smeka på trumskinnet med sin ena hand. Jag tittade på henne och hon tittade på mig. Det var helt knäpptyst. Jag säger sen tack och hon svarade tack på finska. Sedan ställde hon sig upp och gick ut ur rummet. Jag hade hennes förtroende hela dagen men det väckte också ett förtroende inom mig som har bestått. Det blev sen lättare att bemöta henne efter denna stund. För mig kändes det som att jag känner henne lite mer och vet bättre om hennes ordlösa språk och sätt.

Ängeln som går rakt in igenom rummet och våra hjärtan!För varje skaparstund som vi har haft så får jag känslan av att leken gör och har gjort gott för både mig som personal och för vårdtagare, men framförallt för oss som samspelta män-niskor. Vi fungerar likt stränginstrument. När två olika strängar är för nära så distar det och är de för långt ifrån varandra så hörs det ingenting. Men de klingar vackert när de är lagom nära varandra, då skapar man resonans dvs. musik. Det är just det som vad själva samspe-let handlar om, en lyhörd och intuitiv kommunikation som gör att människor växer eller syns i sin storhet som de är. Det blir enkelt när man tänker att alla kan skapa något. Jag har varit med i ögonblick då människor som inte känner varandra och som aldrig spelat på instrument tidigare musicerat i grupp så medryckande, berörande vackert att en ängel gått igenom rummet! Efteråt är det oftast tyst en lång stund för det går nästan inte beskriva i ord om vad som hänt. Känslan av samhörighet och vänskap blir otroligt starkt.

Page 8: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Effekterna i skaparummetJag gjorde en iakttagelse hos en kvinnlig brukare som jag mötte för några år sedan. Hon hade en komfortrullstol och satt mkt sällan uppe pga sjukdom och intensiva smärtor. Hon liknade en liten fågelunge som ständigt ropade på hjälp. Hon fick nu vara med i gruppen som sjöng, lekte och skojade med varandra. Det visade sig att hon hade uppfattat allt korrekt. Hon ropade hjälp en gång i början men sedan satt hon tyst, vaken och lyssnade. Hon hade blicken på oss och mig hela tiden. Hon svarade på frågor och upprepade våra namn när vi presen-terade oss. När temat blev språk och vilka länder vi kom ifrån så började hon prata tyska. Hon sjöng med bitvis sången ”broder jakob” på tyska. En annan dam som satt med i grup-pen och som alltid brukar säga samma fraser började också respondera. Hon sade högt och tydligt: ”Ich spresche deutsch auch!”. Det visade sig att hon hade arbetat med tyskar i sitt yrkesliv och detta kunde hon berätta för oss andra för första gg.

Jag har också lagt märke till att det händer något med minnet på de som varit med i gruppen ofta och kontinuerligt över längre tid. En kvinna som hade ett mycket kort närminne började ha sk. favoritinstrument och det var det som hon spelat mest med mot slutet av grupptimmen. Nästa gång vi påbörjade en ny gruppträff så valde hon alltid sitt favoritinstrument dvs. det instrument som hon haft senast på slutet av den tidigare träffen.

En man kunde inte skriva sitt eget namn men efter att han målat bilden så döpte han den till sitt eget namn genom att skriva det på bilden.

En annan man som tidigare varit duktig på att måla porslin mindes inte hur man målade längre. Men när han fick sjunga en gungande vals och göra rörelser till den med penslen så målade han vatten och en fisk. Sedan blev det härliga samtal om sjön, fiske och sjömansliv.

Page 9: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

- Finns det inte nåt att göra? Jag har så tråkigt.

- Vill du vara med och måla?

- Ja vad som helst än att bara sitta!Så lät det en regnig aprilkväll i dagrummet. Vi blev tre stycken som plockade fram penslar, färg, papper och kritor. Vår konver-sation fortsatte gemytligt och skämtsamt: - Men då vill jag måla av dig! Sade en boende. - Ja fast jag är en sådan dålig modell för jag kommer att behöva springa här längst korri-doren och jobba. - Det gör inget, bara du kommer och hälsar på då och då! Sagt och gjort vi hade en överenskommelse. Efter ca en timme ville modellmålaren visa upp sitt alster. - Men jag är ju naken!- Ja du var ju modell, fast där nere vet jag ju förstås inte hur du ser ut, så jag målade inget där, sade konstnären och plirade busigt med ögonen. Jag svarade skämtsamt att han får väl använda sin fantasi. Han tog en svart krita och sade: - Javisst! Då blir det en rejäl buske!

Här nedan kommer bilder på några verk som skapats enskilt

eller i grupp

Page 10: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

- Jag har sån oro!

- Vill du måla?

- Vet inte!

- Pröva! Ibland kommer man på andra tankar!

Välj en färg som du tycker om och låt penseln

röra på sig som den vill!

- Hur känns det nu?

- Det är skönt att inte ha oro!

- Vill du ge bilden ett namn?

- Ja, Vitt i Medelhavet...

Page 11: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Här kommer några bearbetade utdrag/rapporter och erfarna exem-pel på hur gruppträff i Uttryckande konst på hemmet gått till. Exempel 1En timmes Uttryckande Konst med en grupp brukare med demenshandikapp på ett sjukhem. Ledare: Nina BäckmanDeltagare: Arvid, Maja, Maria, Lilian och Sara (OBS! Namnen är påhittade pga sekretess)

Inledning: Jag inleder med en namnrunda. Vi skojar med Arvid som är ensam kille i rummet. Han säger också skämt-samt att det är rena drömmen då jag frågar hur det är för han att vara här med alla damerna. Sara tycker lite synd om honom just för att han är ensam kille och hon säger att vi ska vara snälla mot han. Stämningen är lättsam. 3 damerna Maja, Lilian, Maria prövar och fingrar på en gång flera olika instrument. Man är nyfiken på vad som skall göras. Jag berättar för gr att vi kommer att ha ca en timmes tid till att få göra vad vi vill förutom att slåss och kasta möbler. Jag säger att när det är vi som är här i rummet kan inget bli fel, utan allt blir alltid rätt.

UppvärmningMan nickar och vi börjar känna på de olika instrumenten. Jag berättar vilket land de kommer ifrån. Maria undrar vart jag har fått alla instrumenten ifrån. Jag säger att jag har varit och rest en massa och att jag sam-lar på dessa saker ifrån olika länder. Hon undrar också vart allt detta står hemma hos mig och jag säger att det finns en särskild hylla för dem men ibland tar jag med mig några instrument hit för att kunna visa upp dem lite. Jag inleder en berättelse med om hur vi kan ta hit världen en stund till oss om vi inte orkar resa. Jag berättar om olika musik och ljud ifrån olika delar i världen. Sedan får var och en välja ett instrument och sedan försöka finna takten till bakgrundskompmusiken som jag spelar upp. Vi spelar i takt till olika länders musik från CDn. Musiken är ifrån Afrika, Indien, Arabien, Irland, Amerika (Indiansk). Och vi samtalar emellan musikstyckena om olikheter och likheter, om de olika instrumenten och vilka av våra instrument som passar in. Vi skojar och säger att detta blir en slags historie- lektion. Vi fortsätter att vara internationella och sjunger broder Jakob på alla möjliga språk. T.o.m. på kinesiska och då blir det mkt skratt. Tillslut så tar vi oss tillbaka till landet Sverige, sommar och kärleken Jag plockar upp gitarren och kompar till låtarna: Vem kan segla för utan vind, Den första gång jag såg dej, Härlig är jorden, En enkel sång om frihet,. Maria, Lilian och Maja sjunger med. Sara kompar med ett rasselrör, Arvid klingar till då och då med en bjällra, Maria kompar på olika trummor och marimban. Jag sjunger låten Hallelujah och de andra sjunger med i refrängen. Maja tittar storögt och länge på mig, hon säger efter låtens slut att det var såå vackert. Vi pratar i gruppen om hur vi kan sjunga vackert med enkla medel.

Lek/improvisation och skapande ögonblickVi startar igång ett experiment, en improvisationsstund. Alla får välja ett instrument och man börjar ljuda och slutar när vi vill. Efter en stund frågar jag om de vill höra hur det låter och alla är med på noterna, vi kör en ny omgång och vi spelar in på mobiltelefon. Vi provar spela högt, svagt, snabbt, långsamt, på olika sätt och det mynnar ut till en taktfast sång, Vi gå över daggstänkta berg. Alla damerna sjunger och spelar i takt. Vi avslutar med en stor applåd åt oss själva. Vi lyssnar på vår ca 2, 5 minuters lång inspelning. Alla lyssnar fascinerat och nickar glatt när jag säger att det är du som spelar och sjunger där. Vi pratar om nymoderni-heter, datorer och Internet, Sara vet vad Internet är och berättar för Maria som inte vet. Vi prövar även att sitta tysta en lång stund och lyssna på enbart tystnaden. Alla sitter och lyssnar, våra ögon och blickar möts. Man är stundtals allvarlig och fnissig. Tystnaden verkar vara skön att vara i.

Vi gör en avslutningsrunda med frågan hur har det varit för dig. Sara tyckte att tiden gjck fort, hon har inte känt sig hungrig förrän nu. Lilian har tyckt att det varigt roligt, Maria säger detsamma och att vi alla varit så roliga och snälla. Arvid säger ett högt JA när jag frågar om han tyckt det varit roligt med oss damer. Maja vill fortsätta spela på sitt instrument. Hon säger att det är roligt. Vi avslutar med att tacka varandra genom att hålla i varandras händer och känna värmen från sin kamrat bredvid en stund.

Page 12: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Exempel 2En timmes Uttryckande Konst med en grupp brukare med demenshandikapp på ett sjukhemLedare: Nina Bäckman, Kerstin SandbergNärvarande i rummet: Johanna och Felicia (praktikanter), Mattias fru SigridDeltagare: Annie , Ingvar, Mattias, Linda, Sara (OBS! Namnen är påhittade pga sekretess)

Inledning: Jag hälsar alla välkomna och att vi nu kommer ha en timme som är enbart vår. Linda och Sara fryser, vi värmer upp oss och rummet med att klappa snällt på oss själva, från topp till tå. Vi ökar styrkan när vi klap-par oss på låren och rumpan. Då blir det många skratt, tjo å tjim. Vi gör sedan en namnrunda. Jag börjar med mitt eget namn och säger alla mina namn. Vi fortsätter runt med namnpresentation. Sara, Linda och Annie säger själva sina namn och jag presenterar Mattias och Ingvar som nickar tyst. Praktikflickorna säger sina namn och även ålder. Vi kommer in på ungdom och ålder. Linda säger skojfriskt att det är ju hon som är yngst här i gänget och inte dessa flickor. Jag hakar på skämtet och ber henne om ursäkt att jag glömt bort detta. Stämningen är lättsam och skrattig. Jag pekar på alla instrumenten och frågar om man har sett dessa förut. Sara sade att det var länge sen. Linda nickar och säger lite tyst att det är klart man har sett sånt här. Jag låter ett instrument gå runt och man får titta på det, provspela medan jag frågar om någon vet vad det är för grej. ”Nåt man kan spela på” sade Linda, ”En leksak” sade Sara. Jag låter fler instrument går runt och alla provar olika instrument. Annie håller gärna kvar en liten marimba och hon säger att den vill hon ha. Mattias får lite hjälp med hur man kan hålla de olika instrumenten. Ingvar provspelar på sitt och ibland när vi pratar emellanåt i gruppen så verkar han nicka till av trötthet.

UppvärmningVi kompar i takt till CD musik, först till en afrikansk låt, de tycker att musiken är lite märklig och vi byter till något som dom skulle känna igen sig från sin ungdomstid, ”Tenesse walz”. Linda känner igen sig. Hon håller mest takten med benen och fötterna. Sara provar runt olika instrument. Annie spelar på sin Marimba och sjunger med när jag har ögonkontakt med henne. Jag fångar upp temat att känna igen sig och vilka sånger kan man i en sådan här grupp där vi inte känner varandra så bra ännu. Jag börjar sjunga Broder Jakob på finska. Sara och Annie hakar på, Linda får i uppgift att gissa vad det är för sång. Vi sjunger samma sång på engelska och tillsist på svenska och då sjunger Linda med. Vi sjunger även vi gå över daggstänkta berg och några kompar med sina instrument.

Lek/improvisation och skapande ögonblickVi sjunger efter en CD med sången ”Vi sitter i samma båt” utifrån ett temat att vi alla är här på denna avd. Det kommer fram att det finns mkt som känns jobbigt men också roligt och att vi faktiskt sitter i samma båt. Vi gör kroppsrörelser till i takt med sången. Jag frågar emellanåt om någon blir svettig men det var det ingen som blev. Vi hamnar in på temat om coping dvs. hur man hanterar det tråkiga. Jag frågar hur gör man, hur gör dom? Det blir ett långt samtal om detta. Och Linda berättar att man ska inte sitta och sura, hänga med ryggen och tycka synd om sig. Hon visar med kroppen. Jag säger till alla i gruppen att pröva att göra lika-dant med kroppen. Man skrattar, många ser roliga ut när de ser sura och säger hur synd det är om dem. Sara säger många kloka saker om att man måste tänka på roliga saker och att man är mkt bättre än man tror. Man får inte bara se det dåliga osv. Linda nickar och håller med. Vi berömmer damerna för deras mognad och klokhet. Jag frågar om det är någn som är törstig och alla verkar vara det. Vi tar en saftpaus. Tiden har rusat iväg och är över 15:00 jag börjar avrunda samtalen och Linda återkommer med att det är kallt i rummet. Jag skojar lite och säger att vi kan inte gå härifrån och vara kalla så jag visar hur man gör en raket. Jag pratar om nyårssmällar mm. Sara tycker det är barnsligt, det där gör barn. Vi får samtal om vad som är barnsligt och det slutar med att Sara säger att vi måste ha barnasinnet kvar. Jag tackar dem för deras klokskap. Vi ut-gången så kramar Sara mig och säger att det varit roligt, Linda tar mig högtidligt i hand och säger ”tack det var bra”.

Page 13: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Reflektion: Det kändes gott att få släppa lite av koncentrationen på några gruppmedlemmar som behövde mer praktisk hjälp då jag hade assistans (Kerstin) med i rummet. Denna hjälp kändes verkligen värdefullt. Det gjorde att jag hann tänka lite mer över vad som sades och hålla i trådarna. Samtidigt kan det också ha varit orsaken till att samtalen blev lite längre än vad vi brukar ha. Men det är svårt att säga för vissa gg var man mer inne i rytmiken, musiken, sången och leken medan andra gg var det allvarliga samtal mm. Det beror också på gruppsammansättning, samtliga personer i rummet och deras sinnesläge mm. Det som också kan spela roll är vilka teman, känslor mm som upptäcks eller finns oupptäckta i rummet. Vad som det egentligen handlar om. Det var också nyttigt att ha med praktikanter i rummet. De var med och var lite försiktiga men verkade mkt sympatiska till det hela. Jag hade med dem innan gruppstart, vid förberedelserna och då lekte de loss och prövade instrumenten. Vi höjde och värmde upp temperaturen i rummet från att ha börjat lite försiktigt och distanserat i både tal och kroppsspråk till mkt skratt, skoj och värme. Detta var mkt märkbart efter att gruppen slutat. Skojet och skrattet fortsatte ute i korridoren och inne på dagrummet. Där Linda fångade upp Kerstins ”älvdans” och dansade även hon som en älva med rollatorn. Ingvar som varit mkt trött denna gång och hade det nog gott att kunna sova i vårt sällskap med.. Det viktigaste var inte att få alla i gruppen att vara glada utan förnöjdsamhet handlar om så mkt mer. Kerstin och jag hade en kort reflektion över det hela och vi tog upp punkter som bla:

- Det kan bli jobbigt att veta att arbetskamraterna som sliter ute på avd inte får så mkt som vi får när vi har gruppen och man vill vara med ute på avd och hjälpa dem om de har det slitigt. Det kan störa lite av känslan ”här och nu”.- Det viktigaste är inte att få alla att bli glada i gruppen utan det viktigaste är det som faktiskt händer i rum-met, det som sker och att det blir synligt för oss. Att det är okej! - Syftet är terapeutiskt och stärkande, dvs. att ta upp svåra saker (göra det synligt och medvetet) men inte fastna i dem utan hitta konstruktiva tankar och sätt. Vår träff var även stärkande och resursbyggande för oss vårdpersonal som ofta arbetar under hög stress och press.

Här är en bild på lerfigurer som gjorts vid ett annat tillfälle. Den gruppen som skapade arbetade med temat “Bara gör!”

Page 14: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Exempel 3En timmes Uttryckande Konst med en grupp brukare med demenshandikapp på ett sjukhemLedare: Nina Bäckman, Deltagare: Mattias, Annie, Sara, Linda, Viktoria, Sandra (OBS! Namnen är påhittade pga sekretess)

Inledning: Vi presenterar oss för varandra. Jag välkomnar alla och att vi nu kommer ha en stund som är helt vår egen. Vi pratar lite om hur det är att vara ny på avd och att inte ha något att göra. Vi kommer in på samtal om vem som har makten när man är sjuk, bor på sjukhem, sjukhus och hur det är att vara utsatt som patient. Att vårdpersonal och doktorer har alltid makten och Viktoria tycker att det är jättebra att vi pratar om detta och att det är jobbigt att vara patient. Jag fliker in med om hur vi alla, även patienter har dock en slags makt som ingen kan ta ifrån en och att det är hur man förhåller sig till det. Viktoria, Linda och Sara håller med. Jag ger dom beröm för att de är äldre och en mogen grupp som har många erfarenheter där jag har mycket att lära mig av. Man skrattar och håller med. Linda förklarar att inget är egentligen för jobbigt för dem som är äldre eftersom dom vet så mycket om saker och ting.

UppvärmingVi har en välkomstnamnrunda. Jag går igenom gruppens ramar inför lite hälsogympa som tex. att om man nu råkar ha ont i någon kroppsdel så är det viktigt att var och en gör det det man kan och orkar, inget är fel, det finns bara rätt i det här rummet. Man nickar, förstår och håller med.

Vi börjar med att sträcka på ryggarna och jag visar hur motsatsen i kroppshållningen kan se ut. Vi pratar om hur det ser ut när det känns tungt, smärtsamt och tråkigt. Vi prövar båda kontrasterna, vi andas in djupt när vi sträcker oss och suckar högt när vi andas ut. Sara säger uhh ochblä när vi andas ut och då gör vi en följa johnlek.- och börjar med att härma Saras stön. Det blir mkt skratt och skoj. Annie vågar också, Linda är lite försiktigare men skrattar gott åt oss andra som uttrycker oss. Jag frågar dem hur det känns och man säger att det är bra i kör. Jag fångar situationen och säger hur man kan ta hjälp av kroppen då man tycker t.ex.ett möte har varit jobbigt. Jag ger dom en övning att säga nej och usch högt samtidigt som man sträcker ut handen framför sig eller viftar med båda händerna nedåt. Det blir mycket skoj och skratt även här men alla är med på noterna och uttrycker sig högt. Jag förklarar att jag brukar göra denna övning med unga flickor som har det svårt att sätta gränser och att detta brukar vara hjälpsamt för dem. Viktoria tycker att övningen är bra och Linda säger att hon har inga problem att sätta gränser. Återigen talar vi om fördelarna med att vara äldre, klokare och mognare. Och att man vågar säga ifrån.

Vi fortsätter att värma upp kroppen försiktigt till klassisk musik. Händer och armar som dansar balett i luften. Det blir skratt när vi skojar om att detta är kanske för tjejigt för Mattias som mest ler och tittar på. Vi går igenom hela kroppen från huvud till tå. Med att leka att vi masserar och tvättar oss. Sara säger att hon är trött i vaderna och vi lägger extra uppmärksamhet och massage på de kroppsdelar som är ömma eller trötta. Man säger att man blir trött i benen genom att man går så mycket. Vi klappar igenom kroppen, hårt på stora musklerna och försiktigt i ansiktet. Vi talar om skillnaden hur det känns. Linda och Viktoria tycker om att smeka försiktigt i ansiktet och att man konstaterar att detta glöms oftast bort. Sara säger när ingen annan gör det så får man göra det själv. Dom andra håller med.

Lek/improvisation och skapande ögonblickVi kommer in på musiksmak i ung ålder, vilken musik som varit förbjuden och att man dansade ändå. Vi låter kroppen dansa till rockn roll musik först stående och sedan sittandes. Vi dansar även till sambamusik och skakar på höfter och bröst. Detta får dem att skratta. Alla tyckte det var roligt att Mattias skrattade gott åt våra rörelser. Sara nämner att i Finland dansar man tango. Men detta är också roligt. Vi prövar dansa tango sittandes på stolarna. Sedan leker vi en stund med lakan, hänger och sträcker det i luften tillsammans. Vi låter 3 bollar studsa i det, det blir fotboll under lakanet och till sist kast med stor gummiboll. Här blir det skratt när bollen far utanför gruppen. Vi dansar med tunna sjalar, blåser på det, vinkar av ens käreste vid tåg-stationen med den, viker ihop och gömmer den i handen. Vi använder rytmikinstrument, spelar i takt, i otakt långt ifrån, nära kroppen och mot kompisen bredvid.

Page 15: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Man får sedan måla lite snabbt med kritor känslan hur det är just nu. Annie som hör lite dåligt forstod inte min instruktion utan sade va flera gg och frågade “vad ska jag göra?” Jag förklarade att hon ska bara måla, vad hon vill osv. Då frågade hon mig om hon fick skriva och jag svarade att det går bra det med. Det blev ett varmt leende och skoj om mig när vi var klara och skulle titta på bilderna. Annie hade tydligen uppfattat bara måla som “BARA MONA” och skrivit det på sitt papper. Inte undra på att hon tyckt att mina instruk-tioner varit lite knepiga att göra. Det blev många bilder och Viktoria som alltid brukar säga att hon är blind, (vi har trott att hon inte ser bra alls), det visade sig att hon hade ritat sin sommarstuga i detalj med fönster och dörr mm. Sara ville ha den minsta penslen och dutta färgen pyttesmått, vi förstod senare också att så vill hon ha det när det gäller maten. Den ska vara upplagd i pyttesmå portionshögar. Samtalen växlade snabbt mellan sommarstugor, sommar, sol, vänskap mm.

Jag avslutar det hela med att tacka dem för att de varit så med på allt, att man hjälpt varandra i gruppen och att alla varit så snälla. Linda säger att vi är ju alla så snälla, hon tillägger att det varit roligt och intressant. Viktoria säger att ”du är så charmig och snäll du med!” Sara säger att hon vill gärna göra om detta och att det varit så roligt. Annie säger också att det varit roligt och att hon tycker om att göra gymnastik. Sara är nöjd säger hon och att hon har haft lite roligt. Hon säger det med glimten i ögat och skrattar. De andra skrattar med. Mattias svarar ett högt ”Jaaa!” när jag frågar om han har haft det bra. Vi tar varandra i hand och ser oss omkring i gruppen noga på vilka som varit med. Vi tackar och så avslutar vi.

Reflektion: Stämningen har varit god, skojfrisk och lättsam redan från början, jag skojade mycket med dom om att det är så bra att träffa en grupp mogna damer som har tålamodet att sitta och vänta en stund medan jag hämtar fler till gruppen. Damerna verkar ta till sig berömmet och höll med mig. Linda hade också kontrat med att säga, ta hit en riktigt snygg karl. När jag hämtat Mattias hade damerna skojat och sagt att han är inte så snygg men verkar snäll. Han blir välkomnad av de andra i gruppen. Mattias verkade nöjd för han log och vinkade.

Det var generellt en grupp som fungerade bra med både djupa som lättsamma samtal, varvat med flera olika uttrycksformer. Vårt tema hade handlat om fördelarna med att vara äldre och mogen som sedan växlade till sommar, stugor å kärlek mm. Ingen i gruppen hade tyckt att det varit jobbigt, svettig eller tröttsamt. Sara hade skojat och sagt att hon har en teori om att jag blir svettig enbart för att jag viftar på armarna så mycket. Man skrattar och håller med. Viktoria och Linda behövde få uttrycka frustration över ensamhet, att bli lämnad, att bo på sjukhus, att det är tråkigt med allt det där nya Viktoria och Linda sade högt att detta varit bra att göra och att prata om. Missförståndet med “BARA MONA!” blev en underbar läxa för mig att vara tydlig i att ge instruktioner och att inte ens det som blev var ett fel. Det blev helt rätt med inslag av hu-mor och skratt. Det har varit glädjerikt att få ha deltagit en förändring av deras stundtals förtvivlan över sin svåra livssituation.

Det hade också känts viktigt att bekräfta, se deras situation och missnöje. Viktoria som vanligtvis lider av smärta klagade inte en enda gång över sin axelvärk utan hon hade sagt “Nu sätter jag mig ned och tar ned mina armar när de känns trötta”. Alla hade varit positiva om bilden av sig själva. Dvs. Man sade ofta ” äsch det där är inget svårt, det där kan jag, jag är inget trött, jag är så gammal å klok, jag vet hur man gör” osv. Jag tror att alla känt av styrkan i gruppen och att det smittat av sig på oss medlemmar. Det gav mig en påminnelse om hur viktigt det är med hopp, skoj och skratt men också allvar, även i vårdsituationer.

Page 16: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Exempel 4 En timmes Uttryckande Konst med en grupp brukare med demenshandikapp på ett sjukhemLedare: Nina Bäckman, Deltagare: Mattias, Annie, Sara, Allan (OBS! Namnen är påhittade pga sekretess)

Inledning: Vi hälsar på varandra och konstaterar att det är en liten grupp idag. Allan är med en kort stund men han har bekymmer med sina byxor utan hängslen så han lämnar gruppen för att leta efter dem.

Uppvärmning Vi börjar värma upp med en klassisk låt från CDn- Wilmas tema och gör långsamma och mjuka rörelser med armar och händer. Vi låter sedan armarna och händerna få göra sin egen dans först genom att härma mig och varandra för att sedan göra egna påhittade rörelser (som armarna själva vill). Vi samtalar kort om vad detta gjorde med oss och Sara sade att man blev lugn. Annie nickar och säger att det var bra. Mattias flinar busigt och säger ingenting men han har varit med och gjort rörelserna hela tiden. Vi leder in samtalet om sång och rörelse. Vi sjunger vals kompat med min gitarr och gungar i takt.

Lek/improvisation och skapande ögonblickMattias är intresserad av instrumenten på bordet och han tar upp en trumma. De andra får välja instrument. Vi spelar in oss själva på mobilen ett par minuter. Efteråt så lyssnar vi andaktigt. Det är en riktig vardags-orkester, Sara säger att det låter som musik i köket, skrammel med disk. Annie tycker att det låter fint. Mattias ser nöjd ut och nickar. Sara säger “vad konstigt att det blir så olika ljud och att det kan låta så bra.” Det verkar som att hon blev stolt över vår lilla inspelning. Vi gör en inspelning till och spelar lite längre. Sedan lyssnar vi och skrattar när något särskilt ljud hörs markant. Mattias hade gjort ett harkelljud i in-spelningen och Sara konstaterade skrattande att det ljudet passade visst in i musiken. Vi håller med och pratar om hur vardagsljud kan bli musik. Vi har spelat över vår tid. Annie hade varit helt försjunken i sin rytm med maraccasena mot trumman. Hon hade varit som i trans. Vi kallade oss sedan för vardagsorkestern.

När vi skulle sluta så satt man kvar länge på stolarna. Vi gör en hur mår du nu-runda- Sara mår bra, Annie mår bra och Mattias nickar och ler när jag frågar om han också mår bra. Jag frågar om man är fikasugen och Sara säger nej. Jag säger vad klockan är och hon säger men oj är klockan så mycket. Jag får lirka lite med Mattias så att han släpper trumpinnarna. Jag lockar med gott kaffe och fikabröd. Han ler hela tiden och släpper tillslut greppet om dem. Jag ber Sara hjälpa Annie tillbaka till matsalen, tillslut reser hon sig upp och även Annie. Jag skjutsar ut Mats med rullstolen mot matsalen. Han bromsar lite med fötterna men lyfter tillslut upp dem när jag bett honom göra det ett par gg. ReflektionMina reflektioner om dagens timme handlar nog mest om vikten av uppvärmning och tid som flyger iväg när man har roligt. Jag förstår att brukarna behöver detta. Mattias verkar ha förstått att det varit ett behov först när det tagit slut. Jag tolkar det på hans motvillighet att lämna ifrån sig instrumenten och när han bromsande med fötterna då jag skulle skjutsa honom tillbaka. Ingen i gruppen ville egentligen sluta och gå därifrån utan man gick för att jag trugade på. Man hade säkert kunna spela minst en halvtimme till. Även jag upplevde att den sista improviseringstiden gått snabbt. Alla hade varit i djup koncentration med rytmen. Annie hade hållit en stadig rytm som upplevts meditativ. Det var lätt för oss andra att haka på hennes rytm. Hon själv verkade så djupt försjunken i den. Det hade varit en sådan skillnad från början av timmen då vi inte ännu blivit uppvärmda till mot mitten och slutet av den. Jag gissar på att uppvärmningen med impro-viserad dans med armar och händer till klassisk jämn musik ifrån sk ”trygg påse” ifrån början kunde ha varit en anledning till att koncentrationen blivit så hög under resterande tiden. Jag har erfarenhet från andra sam-manhang hur rörelser till musik kan samla ihop kropp och tankar till här och nu. En liten grupp kan också ha bidragit till koncentrationen. Det är viktigt att sk. värma upp även med dem som vågar att släppa loss direkt. Personal som hört oss utanför hade blivit nyfikna på vår grupp. En hade frågat nyfiket: “Vad gör ni där inne, det verkar så kul, det låter som djungelboken.

Page 17: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Exempel 5En timmes Uttryckande Konst med en grupp brukare med demenshandikapp på ett sjukhemLedare: Nina Bäckman, (Marinette)Deltagare: Petri, Elvira, Mattias, Annie Sara, Annika (OBS! Namnen är påhittade pga sekretess) Inledning: Inledningen börjar direkt och spontant då Annika är arg från början. Hon snäser att ingen bryr sig om henne och hon sätter sig först på en stol, byter sen stol och tillsist i en fåtölj. Hon har inget tålamod med att vänta in de andra Jag upplever att hon är upptagen med det som rör sig i henne och hennes bekymmer. Jag låter henne vara och säger endast att hon kan vara med och lyssna eller delta, hon får själv bestämma. Medan Annika surar i sin fåtölj så sätter de andra sig på sina stolar. Vi pratar lite kort om någon har sett dessa instrument förut. Ingen har spelat på trummor. Vi går igenom trummorna och vart de kommer ifrån, hur de låter. Elvira vill pröva direkt, hon säger sen ofta ge mig den så får jag höra. Jag ber alla få välja vilket instrument de vill pröva eller känna på. Alla tar ett instrument. Petri är snabb och säker med valet, han tar en minimarimba och en liten trumma, Sara har svårt att välja: ”De är så många” säger hon men hon väljer sedan en liten trumma som är närmast, Elvira vill pröva de stora trummorna, Mattias nickar och tar emot maraccas, Annie verkar känna igen maraccasena ifrån förra gg vi hade gruppträff. Dem vill hon ha hela tiden och hon har hittat ett sätt att spela med dem genom att slå ihop dem mot varandra. Plötsligt reser sig Annika upp och säger att så där ska det inte låta när man spelar. Hon börjar att spela på pianot som står längst bort i rummet. Det är ganska så högt. Hon tar ingen hänsyn till gruppen. Vi andra fångar bollen och börjar att kompa till hennes spel. Hon river av 3 jazziga låtar på raken. När hon är klar ställer hon sig upp och tittar på oss. Vi ger henne en applåd och frågar om vi lät okej i vårt kompande, hon rynkar lite på näsan och sade att det var nog inte så värst men sätter sig i vår cirkel. Hon får bli min assistent och hjälper till när någon tappar ett instru-ment eller behöver hjälp med stödsång och takt. Då blir hon på gott humör och sjunger med oss. Hon tycker att de andra är duktiga och behövde inte hennes hjälp så mycket.

Lek/improvisation och skapande ögonblickMarinette ()en personal tittar in, vi välkomnar henne att ta plats i ringen. Vi spelar improviserat med instru-mental rytmmusik. Det blir en djup koncentration i rummet. Marinette säger att det här verkar bra för dem och att det kändes meditativt, medryckande. Vi byter instrument med varandra. Vi pratar om att det kan kän-nas tryggt med det instrument man valt först. Elvira vill gärna prova minimarimban. Annie vill ha kvar sina maraccas. Vi spelar utan CD-ljud. Allt blir improviserat och i en lekfull form. Vi sjunger några låtar med gitarrkomp, “Den första gång jag såg dej”, då har vi texter med men Annie kan texten utantill. Vi sjunger valsen “Vem kan segla för utan vind”. Vi skojar att vi blev så ledsna för att den var så sorglig. Vi kompar och sjunger sen “Vi gå över dagstänkta berg”, för att få upp energin igen. Vi kompar och sjunger med rörelser till sången ”Vi sitter i samma båt”. Vi gör även lite handklapp, arm och axelgympa. Vi prövar att stampa i takt och alla stampar, även Mattiass och Petri. Vi sjunger en psalm ett par gg och pratar om kyrkan. Vi säger att det är helt okej att inte vilja gå till kyrkan med. En del instrument verkar mer populära en andra. Vi prövar att hitta instrument som passar till olika changer av musik. Vals, rockn roll, vis osv. trummorna verkar passa till alla typerna och var och en verkar ha fått en egen trumfavorit. Vi avslutar med sången “Vi går över dag-stänkta berg” och vi tackar varandra genom att klappa på näste mans axel.

Reflektion:För att rädda gruppen från Annikas dåliga humör så bjöd vi in henne men också att hon kunde få välja vara med eller ej. Hon pockade på uppmärksamhet och hon fick spela några låtar som vi kompade till. Hon kände kanske av att gruppen ville göra något tillsammans och att hennes eget race inte var önskvärd just då. Det blev fokus i gruppen när hon funnit sin assistentroll. Alla spelade solo när de fick anvisning till det. Dehängde på dirigentteckena som jag gjorde med händerna när vi skulle starta och sluta. Vi skojade om att ingen kan spela men alla spelar ju för fullt. Vi berömmer varandra. Elvira säger att det går bra att spela bara man får möbleringen av instrumentet att bli rätt. Petri är koncentrerad på sitt spelande. Han verkar uppskatta det hela och det är första gången som han är allvarig, dvs. inte skojar bort det vi gör eller säger att det bara är tok. Han prövar och byter instrument ofta och spelar taktfast. Petri och Elvira är kreativa tillsammans och hittar på flera sätt att med sina trumpinnar, de spelar på allt som finns på bordet. Elvira spelar lekfulllt på Petris axel och en kort stund på huvudet. Han skrattar och vi andra kommer av oss för att det ser så kul ut.

Page 18: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

UTTRYCKANDE KONST i omvårdnadsarbetetFörhållningsättet bjuder på lek med flera sinnen och lyhördhet uppstår i leken. Det kan un-derlätta i omvårdnadsarbetet. Sång och rytmisk rörelse/dans kan många gg hjälpa en person som behöver tid att förstå, att utföra och att vilja tex. få på/ta av sig kläder, sköta hygien, äta, att resa sig upp från en stol och sätta sig ned på en sängkant mm. Sången kan väcka vitalitet, livfullhet, höja eller sänka ett tempo samt ändra sinnesstämning beroende på om du sjunger glatt, högt, tyst, lugnt eller fartfyllt osv. En rytmisk rörelse som personen känner igen ger trygghet och uppmanar till en slags rörlig förståelse istället för att förstå instruktioner ver-balt och tänkande. Så att sjunga på en strumpa eller dirigera (dirigentens rörelser) av en jacka osv. kan avväpna känslan av tvång eller hot. Mycket humor och skratt uppstår ibland i komiska dans eller sångsituationen. Att skapa känslan av att vi gör istället för du eller jag gör mot någon. Det lättar på stämningen och stärker den “hjälplöses” självkänsla när denne hakar på och kan sjunga, nynna melodin eller röra sig i takt. Det skapar automatisk motivation att vilja göra mer själv. Din makt som en vårdare alltid har, avdramatiseras och gör dig mer jämställd med den andre. det betyder att vi är olika bra på att sjunga men när man sjunger kravlöst och hittar sången tillsammans överbryggar det skillnader som också finns i kultur, språk, ålder, hierarkiska system, kön mm. Normen i den gemensamma leken och skapandet blir automatiskt att alla involverade är friska, dugliga och behövda i denna stund.

Inledning, uppvärmning och att bli uppbjuden till den trygga dansen! Genom sång kan dom involverade bli mer fokuserade och lyhörda. Men det går förstås inte alltid att bara gå in och sjunga en sång och tro att det funkar på en gång. Sången och dansen behöver ibland börja med “lyssnande” på brukarens rörelsemönster och ljud. Att förändra en sinnesstämning från tex ilska till att vilja följa med kräver takt och ton. Alla former av ut-tryck kan upplevas sköna och roliga men också det motsatta ifall man inte är med på noterna. Så att inleda en kort liten lekfylld stund behöver detsamma som leken hos barnen. Man utgår ifrån frivillighet dvs. vill du för att jag vill och för att du vill att jag vill osv. Man bjuder in personen att få vilja själv.

Vikten av uppvärming till frihet och frivillighetOm personen har mentala spärrar och motstånd till lek, tex att man tycker sig inte kunna sjunga eller att dansa är löjligt osv. då behöver denne kanske mer sk. uppvärming. Up-pvärmning är att inleda med det sätt som den andre känner sig trygg och bekant med. Kanske verbalt och tänkande för att sedan få små bryggor in till rörelse och sång. Det måste finnas äkta sammanhang till det man gör för att det ska upplevas meningsfullt. En brygga kan tex vara: “Vet du vad jag hörde på radion i morse? Vill du höra?” och så sjunger man en sång. En sk förberättelse om det som skall hända gör att man hinner bli förberedd.

Den gungande rörelsen är för många bekant redan från att man var liten, tex. vals uppmanar till gungrörelser som kan leda vidare till att kunna och vilja resa på sig samt gångdansa ut till badrummet. Vårdaren kan starta igång med att först följa den sjukes rörelser för att sedan vända på ledarskapet så att denne får följa vårdarens rörelser. Precis som i pardans när man växlar före mellan varandra. Turtagning på att leda eller följa sker spontant och ordlöst men kan också uppmanas verbalt: “ Nu är det din tur att leda mig.”

Page 19: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

Överföring och motöverföringMänniskor som förlorat kroppsliga och psykiska funktioner har oerhört känsliga antenner gällande känslor och sinnesstämningar. Är du som vårdare nervös eller stressad så föres denna sk. projicering över till den andre. Det också vanligt att en rädd elller stressad per-son för över sina känslor och rädslor till vårdaren. Många gg förekommer det förnekelse av sjukdom och man signalerar sin smärta med olika starka försvarssätt. Det kallas för över-föring och motöverföring. En vårdares sk. motöverföring behöver vara trygg, fast och äkta. Om den sjuke överför starka känslor som denne inte orkar ta ansvar över eller bära på är det viktigt för vårdaren att vara uppmärksam. Om man tex. skulle känna sig arg utan någon anledning kan det vara en överföring av någon annans känsla. Eller när man känner sig helt slutkörd och trött efter att ha arbetat med någon som är deprimerad. Ilska som inte är tydligt sagd (man vågar inte visa det) blir som sagt ändå märkbar på annat vis. Det kan va i form av tex pikar eller kroppspråk, psykiska och fysiska kroppsymtom. Intensiv trötthet och kroppss-vaghet kan vara några symtom. Ibland kan man upptäcka de sk överföringarna i konsten.

Att ge tillbaka ansvaret för smärtan Starka känslor och utåtageranden eller inåtvända sätt (som deprimerade personer kan ha), behöver bli sedda, men få riktning åt ett annat håll. Man ta hjälp av konsten och spegla samt ge tillbaka ansvaret för lidandet genom att bekräfta dennes känslor och uttryck. Sedan leds det vidare med konstruktiva frågor eller påståenden. Du uppmärksammar den andre på vad som är dennes och dina egna uppfattningar, samt att de inte alltid är lika. Du skiljer på vem som känner vad helt enkelt. Vid personangrepp eller starka anklagelser är det proffesionella bemötandet ett verktyg. Det handlar om hur man förhåller sig till situationen utan att förlora empati. Bekräftelsen sker när du medvetandegör den andre på vad du ser, märker och hör mm. När man samtalar kan det vara tex: “Jag ser att du är arg, jag märker att något händer med dig, vad händer, hur känns det nu?” Responsen kan också ges i konstnärlig form. Om klienten använder generaliserande uttryck som alla, alltid eller aldrig. Kan du undersöka situationen närmare med frågor som tex. vem, när, hur gick det till? osv. Detta för att få mer information om personen och situationen.

Du öppnar upp för samtal som samtidigt ger tillbaka ansvaret över känslorna och påmin-ner om tryggheten att du finns kvar där för att hjälpa, trots missnöjet. Om personen inte kan berätta eller redogöra klart vad denne menar utan bara svär eller gormar då blir din interak-tion mer med kroppsspråk och i kombination med att du pratar lugnt tillbaka. Ibland behöver man lämna den andre i fred en stund och det är viktigt att du berättar att du gör det, dvs. du kommer tillbaka om en stund. Känslan att bli lämnad behöver den trygga vetskapen att någon kommer tillbaka. Att man vågar vara hos en även i dom sämsta beteendena. Du be-höver också vara ärlig för att den andre ska känna äkthet och seriositet i det du säger och gör. Med ärlighet menar jag att man visar allvar och seriositet. Attr sätta gränser, ställa rimliga krav och vara bestämd visar också tydlighet med vad som är respektfullt, acceptabelt eller ej. I det proffessionella bemötandet tar du ansvaret att värna om samtliga berörda, inkl dig själv.

Att välja uttryckFör att inte verka dömande och trigga fler försvarsinstinkter går det att välja vilka ord och uttryck du använder. När man utgår ifrån vad man själv upplever och ser samt håller situ-ationen utifrån ett undersökande perspektiv går det ibland att avvärja attackkänsla.

Page 20: Informationsmaterial för sjukhemspersonal, om Arbete  med Uttryckande Konst  och personer som har demenshandikapp

“Att skapa nyttär inte intellektets verk

utan lekinstinktensoch den handlar av ett inre behov

det skapande sinnet lekermed de föremål det älskar!”

Carl Jung

Tex. “Det här behöver inte stämma men jag får känslan av ledsamhet, ilska, frustration” osv, eller “nu märker jag att det blev spänt mellan oss, vad tänker du om det? Jag tänker så här.” “Nu ser jag att du är arg”, “jag har lite svårt att veta vad jag ska säga just nu, vad be-höver du för att det ska kännas bättre?” “Kan vi inte undersöka lite i det som känns tokigt.” “Jag har förstått att du inte gillar detta, hur kan vi göra för att det ska bli bättre?” “Jag föreslår att vi testar försiktgt först och ser hur det känns för dig...”osv. I en “hopplös” situa-tion är de viktigt att just inge hopp. Hoppet finns i uttryck som tex.“jag ser att du inte orkar just nu, jag ser också att du är envis och det är en oerhört bra egenskap att ha när man käm-par och har det svårt. I envishet finns det styrka och i styrka finns det kraft, då använder vi din bästa kraft som du har.” osv. Man påminner den andre om dennes styrkor och kvaliteter för att kunna använda dem till att bemöta det jobbiga. Observera att detta är endast förslag som går att tolkas och användas utifrån situation, förkunskap och möjlighet.

Eget ansvar ett sjävbestämmande kan vara svårt när man känner sig underlägsen. Det handlar också om att ta över rodret och kommandot när skutan håller på att välta. Det är en balans på hur mycket och vad man skall fråga den sjuke om, särskilt om vad denne vill. Det går att vara bestämd utan att köra över personen i fråga. Genom att bestämma det som den andre inte klarar av men låta denne få bestämma själv av det som är enklare och mer hanterligt förstärker du bilden av den trygga och säkra vårdaren. Ett exempel är när jag träf-fade en brukare som aldrig ville klä på sig och alltid svarade nej när man frågade om han ville komma upp, få på sig kläder, vilka kläder han ville ha mm När jag istället bara tog fram två tröjor i olika färger och (förenkla valen) frågade honom kort: “vilken färg!” Så svarade han snabbt och på automatik: “blå”. Och det avgjorde dagens klädsel samt att han blev påklädd och kom upp. Sen när jag kände honom väl brukade jag sjunga endast första strofen på “tralllalllalej då tänker jag på dig”. Jag bjöd in honom till en lekfull stund. Han svarade alltid tillbaka med att sjunga samma strof eller att avsluta min början på sången med “ då tänker jag på dig”. Ibland blev det i kör och tillsist skratt och kram.

Brukarna kommer inte alltid ihåg mitt namn men de minns hon med den stora trumman, eller som sjunger å gnolar eller hon med bilderna osv. Det finns en längtan i varje person och det är att få vara någon som gjort något! Genom skapandet kan vi förverkliga denna längtan!