TANA FRENCH Till skogs - bokus.com · enfiliga grusvägar med grästuvor och tusenskönor mellan hjulspåren, mot sina sprillans nya liv. Detta var för tio år sedan och de obestämda,

Till skogsT A N A F R E N C H

French_Till skogs.indd 1 2007-11-20 13:39:43


Till skogsT A N A F R E N C H

Översättning av Peter Samuelsson

A L B E R T B O N N I E R S F Ö R L A G


www.albertbonniersforlag.se

ISBN: 978-91-0-011344-5Irländska originalets titel: In the Woods

Copyright © 2007 by Tana FrenchWS Bookwell, Finland 2008


Till min far, David French och min mor, Elena Hvostoff-Lombardi



”Antagligen bara någons vidriga svarta pudel. Men jag har alltid undrat… Tänk om det verkligen var Han och Han bestämde sig för att jag inte var värd det?”

Tony Kushner, A Bright Room Called Day



9

Prolog

Tänk dig en sommar som tagits direkt ur en film om barndomens slut och som utspelar sig i en småstad på femtiotalet. Det är inte Irlands mest raffinerade årstid, lagad för finsmakarens smaklökar, målad i akvarellfärger som skiftar minimalt från jämngrått till regndisigt, utan en vild och överdådig sommar i varma och klarblå silkscreenfärger. En sommar som exploderar på tungan och smakar av långa tuggade grässtrån, av den egna svetten, av Mariekex med smör som pressar ut genom hålen och en omskakad flaska äkta irländsk röd lemonad i trädkojan. En sommar som pirrar mot huden, med BMX-vinden som blåser i ansiktet och nyckelpigefötter som kryper uppför armen; den fyller varje andetag med nyklippt gräs och böljande klädstreck; den ljuder och sprudlar av fågelsång, bisurr, lövprassel, studsande fotbollar och hopprepsramsor: Ett! två! tre! Den är en sommar utan slut. Den börjar varje dag med en melodiskur från glassbilen och med bästisen som knackar på dörren och slutar med en utdragen skymning och mamma som står som en silhuett i dörröppningen och genom skriken från fladdermössen bland fläderbuskarna ropar att man ska komma in. I all sin prakt är detta Sommaren med stort S.

Tänk dig ett stillsamt och ordnat virrvarr av hus på en kulle bara några kilometer utanför Dublin. Detta, förkunnade regeringen, ska en dag bli ett förortsvitalt, sorlande mirakel, den perfekta planlösningen på städernas överbefolkning och fattigdom och alla andra storstadspro-blem, men just nu ligger här bara några klonade parhus, fortfarande så nybyggda att de ser skrämda och klumpiga ut i sluttningen. Samtidigt som regeringen lovsjöng McDonald’s och filmstäder höll ett antal unga familjer på att packa sina bohag i sopsäckar – en flykt från hyreskaser-


10

nerna och utedassen som det aldrig talades om i Irland på sjuttiotalet, eller en dröm om stora trädgårdar och gator där barnen kunde hoppa hage, eller bara en önskan om att köpa något som låg så nära hemma som en lärar- eller busschaufförslön tillät – och skumpade fram på enfiliga grusvägar med grästuvor och tusenskönor mellan hjulspåren, mot sina sprillans nya liv.

Detta var för tio år sedan och de obestämda, stroboskopskimrande butikskedjorna och kommunala fritidscentren som skulle lockas fram under rubriken ”infrastruktur” har ännu inte tagit fast form (i under-huset Dáil Éireann står periodvis småpolitiker utan att det rapporteras i medierna och skränar om suspekta markaffärer). Bönderna låter fort-farande sina kor beta på andra sidan vägen och när natten kommer tänds endast en gles stjärnbild av ljus på sluttningen intill. Bakom bostads-området, där det planerade shoppingcentret och den prydliga lilla par-ken en dag ska ligga enligt stadsplanen, breder en tre kvadratkilometer stor och Gud vet hur många hundra år gammal skog ut sig.

Gå nu närmare, följ efter de tre barnen som rusar över den tunna hinnan av tegel och murbruk som hindrar skogen att ta sig närmare parhuslängorna. Deras kroppar är perfekt avvägda projektiler av möj-ligheter, de är strömlinjeformade och ogenerade, trimmade till lätta flygfarkoster. Vita tatueringar – en blixt, en stjärna, ett A – blänker till där det suttit plåster klippta i former som solen sedan bränt runt om. En vimpel av ljusblont hår flyger upp: ett fäste för en fot, ett knä mot muren och upp och över och iväg.

Skogen är full av flämtningar och sus och illusioner. Tystnaden, en pointillistisk konspiration av miljontals små ljud – prassel, vindbyar, obeskrivliga avhuggna skrin; tomheten kryllar av hemliga liv som kilar iväg i ögonvrån. Försiktigt: bin skyndar in och ut ur springor i den lutande eken; stanna och vält upp en sten och se förunderliga larver som vrider sig irriterat samtidigt som en ivrig rad av myror slingrar sig kring din vrist. I tornruinen, någons övergivna fort, har nässlor tjocka som en handled fått fäste mellan stenarna och i gryningen tar kaniner ut sina ungar från grunden för att leka på de gamla gravarna.

De tre barnen äger den här sommaren. De känner skogen lika väl som mikrolandskapen av skrubbsår på sina knän; släpp dem med förbundna


11

ögon i en dalgång eller glänta var som helst och de hittar tillbaka utan att ta ett enda felsteg. Det här är deras värld, som de härskar över lika vildsinta och högdragna som ungdjur; de rusar mellan träden och leker kurragömma i håligheterna under dagar utan slut och i sina drömmar på nätterna.

De rusar in i legender, övernattningsberättelser och mardrömmar som deras föräldrar aldrig hör talas om. Längs de otydliga, försvunna stigarna som vi aldrig skulle hitta, sladdande runt de förfallna sten-murarna, med tjuten och skosnörena efter sig som kometsvansar. Och vem är det som står där och väntar på stranden med händerna i pilarnas grenar, vars skratt singlar från en gren högt ovanför, vems är ansiktet i vegetationen man ser i ögonvrån, av ljus och lövskugga, han som är där och borta i en blink?

De här barnen kommer inte att lämna barndomen bakom sig, inte den här eller någon annan sommar. I augusti kommer de inte att tvingas uppbåda extra krafter och mod inför konfrontationen med vuxenvärl-dens komplexitet för att bli sorgsnare och klokare varelser, skuldtyngda för livet. Den här sommaren ska kräva dem på någonting helt annat.



13

1

Det jag vill uppmana dig att hålla i minnet hela tiden är att jag är kri-minalare. Vår relation till sanningen är fundamental men har rämnat och bryter ljuset som sprucket glas. Sanningen är själva kärnpunkten i vårt yrke, slutspelet i varje drag vi gör och vi förföljer den med stra-tegier omsorgsfullt konstruerade ur lögner, ränker och bedrägerier. Sanningen är världens mest lockande kvinna; vi är hennes svartsjuka älskare som instinktivt hindrar andra att få en skymt av henne. Vi bedrar henne slentrianmässigt och ägnar timmar och dagar djupt för-soffade av våra egna lögner och återvänder sedan till henne och med älskarens evighetsband framsträckt i vår hand: Men jag gjorde det ju för att jag älskar dig.

Jag har ett ganska gott öga för bilder, speciellt billiga och simpla såda-na. Låt dig inte luras att tro att vi är en tropp chevalereska, medeltida riddare som iklädda midjejackor sätter av i sporrsträck efter fru Veritas på hennes vita gångare. Det vi sysslar med är rått, grovt och grisigt. En ung kvinna ger sin pojkvän alibi för den kväll vi misstänker att han rånade en livsmedelsbutik norr om stan och knivskar expediten. Först flörtar jag med henne och säger att jag förstår att han stannade hemma, han som har henne; hennes hår är blonderat och fett, hennes ansikte är platt och outvecklat efter generationer av undernärning, och för mig själv tänker jag att om jag var hennes pojkvän hade det varit en befrielse att få byta henne mot en orakad cellkompis som kallas Hyveln. Sedan säger jag att vi hittat märkta sedlar från kassaapparaten i hans exklusiva träningsoverallsbyxor och att han påstår att det var hon som gick ut den kvällen och gav honom dem när hon kom hem.

Jag tecknar min roll med så övertygande penndrag, med så utsökta


14

skuggor av förlägenhet och medkänsla över hennes killes svek att hen-nes tillit till deras fyra år tillsammans rasar ihop som ett sandslott. Och samtidigt som han sitter med kollegan i förhörsrummet bredvid och inte säger annat än ”Dra åt helvete, jag var hemma med Jackie hela kvällen”, avslöjar hon allt, tårögd och snorig, från tidpunkten han gick hemifrån till detaljer om hans brister i sängen. Sedan klappar jag henne vänligt på axeln och ger henne en pappersnäsduk och ett vittnesformulär att skriva under.

Det är mitt jobb, och om man vill bli långlivad i vårt yrke ger man sig inte in i det utan en naturlig känsla för de rätta prioriteringarna och vad som krävs. Det jag vill säga nu innan jag börjar min berättelse är detta – två saker: Jag kräver sanningen. Och jag ljuger.

Följande är vad jag läste i arkivet dagen efter det att jag började som kriminalpolis. Jag ska återkomma till denna historia vid flera tillfällen, från många olika håll. Kanske en verklig tragedi, men den tillhör nu en gång mig: det här är den enda historien i världen som bara jag kan berätta.

Eftermiddagen den 14 augusti 1984 lekte tre barn – Germaine (Jamie) Elinor Rowan, Adam Robert Ryan och Peter Joseph Savage, alla tre tolv år gamla – på gatan utanför sina hem i det lilla samhället Knocknaree i County Dublin. Eftersom det var en varm och solig dag uppehöll sig många i sina trädgårdar och kunde vittna om att de sett barnen vid olika tidpunkter under eftermiddagen, där de gick balansgång på muren i slutet av gatan, cyklade och gungade i en däckgunga.

Vid den här tiden var Knocknaree glest bebyggt och ett ganska stort skogsområde gränsade till bostadsområdet, åtskilt endast av en mur som var en och en halv meter hög. Ungefär klockan 15.00 lämnade de tre barnen sina cyklar på framsidan av familjen Savages hus, meddelade mrs Angela Savage – som befann sig i trädgården där hon hängde tvätt – att de skulle gå och leka i skogen. Så gjorde de ofta, och de kände till denna del av skogen väl, varför mrs Savage inte oroade sig för att de skulle gå vilse. Peter hade ett armbandsur och hon sa att han måste vara hemma till middagen klockan 18.30. Detta samtal bekräftades av grannen i huset bredvid, mrs Mary Therese Corry, och flera vittnen


15

såg hur barnen klättrade över muren i slutet av gatan och begav sig in i skogen.

När Peter Savage inte hade återvänt till 18.45 ringde hans mor runt till de andra barnens mammor, övertygad om att han gått hem till någon av dem. Inget av barnen hade kommit hem. Peter Savage var oftast pålitlig, men föräldrarna var inte oroliga vid den här tidpunkten; de antog att barnen hade uppslukats av lek och glömde att titta på klockan. Ungefär 18.55 tog mrs Savage vägen till skogen, gick ett litet stycke in och ropade efter barnen. Hon fick inget svar och varken såg eller hörde några tecken på att någon befann sig i skogen.

Hon gick hem för att servera middagen åt sin man, mr Joseph Savage, och deras fyra yngre barn. Efter maten gick mr Savage och mr John Ryan, Adam Ryans pappa, lite längre in i skogen, ropade på barnen men fick heller inget svar. Klockan 20.25, när det skymde, började föräld-rarna bli riktigt oroliga för att barnen hade gått vilse och miss Alicia Rowan (Germaines mamma, ensamstående) ringde till polisen.

Man började söka igenom skogen. Det fanns vid den här tidpunkten vissa farhågor om att barnen hade rymt hemifrån. Miss Rowan hade beslutat att Germaine skulle börja på internat i Dublin, där hon skulle bo i veckorna och komma hem till Knocknaree på helgerna; det var tänkt att hon skulle åka om två veckor och tanken på att skiljas åt gjorde de tre barnen mycket upprörda. Emellertid visade den preli-minära undersökningen av barnens rum att inga kläder, pengar eller personliga tillhörigheter tycktes saknas. Germaines sparbössa i form av en rysk docka innehöll 5,85 pund och var orörd.

Klockan 22.20 fann en polisman utrustad med ficklampa Adam Ryan i ett tätbevuxet område mitt i skogen. Han stod med ryggen och hän-derna pressade mot en stor ek. Hans naglar hade grävt sig så djupt in i stammen att de brutits av i barken. Han verkade ha stått där ett bra tag utan att svara på spaningsuppbådets rop. Han fördes till lasarettet. Hundpatruller tillkallades och spårade de två saknade barnen till en plats inte långt från det ställe där Adam Ryan hittats. Där blev hundarna förvirrade och tappade spåret.

När jag hittades var jag klädd i blå jeansshorts, en vit kortärmad bomullströja, vita bomullsstrumpor och vita träningsskor. Skorna var


16

kraftigt blodbestänkta, strumporna inte lika mycket. En senare analys av blodfläckarna visade att blodet hade trängt igenom skorna inifrån och ut. Slutsatsen som drogs var att skorna hade tagits av och att blodet runnit ner i dem, och senare när blodet började koagulera hade skorna satts tillbaka på mina fötter, och på så sätt hade blodet överförts till strumporna. På den kortärmade tröjan fanns tre parallella revor mellan sju och tretton centimeter långa diagonalt över ryggen från mitten av vänster skulderblad till revbenen på höger sida.

Jag var oskadd bortsett från några mindre rivsår på vaderna, stickor (som senare visade sig överensstämma med träfibrerna från eken) under fingernaglarna och kraftiga skrubbsår på knäna, som båda började bilda sårskorpor. Det uppstod en viss grad av osäkerhet om huruvida skrubb-såren uppstått i skogen eftersom ett yngre barn (Aideen Watkin, fem år) som lekt på gatan uppgav sig ha sett mig ramla från muren tidigare samma dag och landa på knäna. Hennes uppgifter varierade när hon återberättade historien och hon ansågs inte tillförlitlig. Jag var dessutom nästan katatonisk: jag gjorde inga frivilliga rörelser under närmare tret-tiosex timmar och talade inte under följande två veckor. När jag sedan började tala igen hade jag inga minnesbilder från det att jag gick hem-ifrån på eftermiddagen till det att jag undersöktes på lasarettet.

Blodet i mina skor blodgruppsbestämdes – DNA-analys var inte möjlig i Irland 1984 – och visade sig vara A+. Mitt blod visade sig också vara A+, men det ansågs emellertid osannolikt att det skulle komma från mig då såren på knäna visserligen var djupa men de kunde inte ha blött så mycket att det trängde igenom mina gymnastikskor. Germaine Rowan hade tagit ett blodprov inför en blindtarmsoperation två år tidigare och enligt sjukhusjournalen var hon också A+. Trots att det inte fanns några uppgifter om Peter Savages blodgrupp kunde han uteslutas som fläckarnas upphov: båda hans föräldrar hade blodgrupp 0, vilket omöjliggjorde att han var något annat. I brist på bindande identifiering kunde utredarna inte utesluta möjligheten att blodet kom från en tredje person och ej heller att det kom från flera olika personer.

Sökandet fortsatte hela natten den 14 augusti och i flera veckor där-efter – grupper av frivilliga finkammade de närliggande fälten och kullarna, mossar och kärr i området utforskades, dykare genomsökte


17

ån som flöt genom skogen – utan resultat. Fjorton månader senare, under en tur med sin hund i skogen, fick en mr Andrew Raftery från orten syn på ett armbandsur i undervegetationen ungefär sextio meter från det träd där jag hade hittats. Klockan hade karakteristiska drag – urtavlan hade en tecknad fotbollsspelare som sparkade en boll – och identifierades av mr och mrs Savage som deras son Peters. Mrs Savage kunde bekräfta att han haft den på sig samma eftermiddag som han försvann. Klockans plastarmband tycktes ha slitits loss från metallboet-ten med kraft, möjligen genom att det fastnat i en lågt sittande gren när Peter sprang. Kriminalteknikerna identifierade ett antal ofullständiga fingeravtryck på armbandet och glaset; alla överensstämde med de avtryck som fanns på Peter Savages saker.

Trots polisens upprepade appeller och den stora uppmärksamheten i medierna hittades aldrig fler spår efter Peter Savage och Germaine Rowan.

Jag blev polis för att jag ville bli mordutredare. Under utbildningstiden och uniformtjänstgöringen – polishögskolan i Templemore med eviga och komplicerade fysövningar och patrulluppdrag i småstäder, klädd i självlysande uniformsjacka som fick mig att se ut som en seriefigur när jag utredde vem av traktens tre verbalt vanföra ligister som egentligen hade krossat fönstret i mrs Sweeneys trädgårdsskjul – kändes livet som ett genant töcken iscensatt av Ionesco, en prövning i tristess som jag av någon vrickad byråkratisk anledning måste uthärda för att förtjäna mitt riktiga jobb. Jag tänker aldrig tillbaka på de åren och jag minns dem inte särskilt väl. Jag fick inga vänner och jag upplevde min likgiltig-het som ofrivillig och ofrånkomlig, som biverkningen av en lugnande tablett, men de andra tolkade den som dryghet, ett utstuderat förakt för deras rediga småstadshistorier och rediga småstadsambitioner. Och det kanske det var. För inte länge sedan hittade jag en dagboksanteckning från studietiden där jag beskrev mina kurskamrater som ”en flock flå-sande bondläppar och mongon som stövlar fram i dunster av klichéer som är så tjocka att man praktiskt taget känner stanken av bacon och kål och kodynga och altarljus”. Även om man antar att jag bara var på dåligt humör när jag skrev det, tror jag att det visar på en viss grad av


18

respektlöshet inför våra kulturskillnader.När jag kom till mordroteln hade mina nya arbetskläder – vack-

ert skurna kostymer i så fina material att de kändes levande när man tog i dem, skjortor med de allra diskretaste blåa eller gröna ränder, kaschmirscarfs mjuka som kaninpälsar – redan hängt i min garderob sedan nästan ett år. Jag älskar den outtalade klädkoden. Det var en av de första sakerna som fascinerade mig och lockade mig till yrket – det och de hemlighetsfulla förkortningarna: daktning, spanmord, krim. Det skedde ett mord i en av de Stephen King-städer där jag utplacera-des efter Templemore, ett rutinärende, en hustrumisshandel som gått längre än vad till och med förövaren hade väntat sig, men eftersom hans förra flickvän dött under mystiska omständigheter skickades ett par utredare från mordroteln ner. Hela den veckan de var där höll jag ett öga på kaffeautomaten medan jag satt vid mitt skrivbord så att jag kunde fika samtidigt som de, sölade med mjölken för att tjuvlyssna på deras avskalade, brutalt rytmiska samtal: när proverna är tillbaka från toxikologen, så snart de identifierat knivens tandning. Jag började röka igen för att få anledning att följa efter dem ut på parkeringen och stå på ett par meters håll och stirra oseende mot himlen och lyssna. De log kort och obestämt i min riktning, ibland knyckte de med en sliten Zippo-tändare innan de avfärdade mig med en omärklig axelryckning och återvände till sitt raffinerade och mångförslagna strategisnack: Ta in tanten först, ge honom sedan en eller ett par timmar så att han får sitta hemma och grubbla på vad hon kan säga, och ta sedan in honom igen. Gör en brottsplatsrekonstruktion men fös bara igenom honom utan att ge honom tid att se ordentligt.

Tvärtemot vad man kanske kan tro blev jag inte polis i en fåfäng önskan att lösa mysteriet från min barndom. En gång läste jag igenom min akt, sent en kväll när jag var ensam på roteln med en skrivbords-lampa som enda ljuspunkt (bortglömda namn gav ekon som irrade likt fladdermöss kring mitt huvud och vittnade i blekt bläck om hur Jamie hade slagit till sin mor för att hon inte ville gå på internat, om ”farliga” tonårskillar som hängde i kanten av skogen på kvällarna, om hur Peters mamma en gång haft ett blåmärke på kinden), och sedan såg jag aldrig åt akten igen. Det var dessa mysterier jag åtrådde, dessa nästan osynliga


19

strukturer som likt blindskrift endast var läsbara för den invigde. De var som rashästar, de två mordutredarna som passerade genom avkroken, likt akrobater som var så slipade att de glödde. De satsade högt och var experter på sitt spel.

Jag visste att vad de sysslade med var grymt. Människor är rovlystna och obarmhärtiga, och detta, att betrakta någon med kylig blick för att försiktigt lägga saker till rätta tills hennes mest grundläggande själv-bevarelsedrifter rämnar, är omänsklighet i dess renaste, mest fulländade och högst utvecklade form.

Vi hörde talas om Cassie flera dagar innan hon började, troligtvis innan hon ens hade fått ett erbjudande. Vår djungeltelegraf är larvigt och kär-ringskvallrigt effektiv. Mord är en liten rotel – bara tjugo fasta tjänster – och pressen är stor, och med minsta extra påfrestning (någon som slu-tar, någon som kommer ny, för mycket arbete, för lite arbete) infekteras den av lappsjuka och hysteri, invecklade allianser och hetsiga rykten. Jag håller mig oftast långt utanför, men pratet om Cassie Maddox var tillräckligt högt för att nå till och med mig.

För det första var hon kvinna, vilket ledde till en viss, illa under-tryckt indignation. Vi hade utbildats att förfäras över ondskefullheten i alla fördomar, men det finns en djupt rotad nostalgisk längtan efter femtiotalet (även bland personer i min ålder; i stora delar av Irland slutade inte femtiotalet förrän 1995, då vi hoppade direkt till Thatchers åttiotal), en tid då misstänkta kunde skrämmas till erkännanden genom hot om att man skulle skvallra för deras mammor, en tid då de enda utlänningarna man mötte var läkarstudenter och arbetsplatsen var det enda ställe där man gick säker för kvinnors gnat. Cassie var den fjärde kvinnan på mordroteln någonsin och minst en av de tidigare hade varit ett enormt misstag (enligt somliga ett medvetet misstag) som hade blivit del av rotelns mytbildning efter att nästan ha förorsakat sin egen och en kollegas död när hon i ett trängt läge flippade ut och kastade sitt vapen mot huvudet på en misstänkt.

Dessutom var Cassie bara tjugoåtta och relativt nyutexaminerad från Templemore. Mordroteln är en elitenhet och ingen under trettio antas utan att minst ha en pappa som är politiker. Generellt måste man till-


20

bringa ett par år i den rörliga resursen som utredare och springa ären-den och sedan ska man arbeta sig igenom minst en eller ett par andra rotlar. Cassie hade mindre än ett år innanför västen på narkotikaroteln. Djungeltelegrafen hävdade att hon hade gått sängvägen, eller alternativt var någons utomäktenskapliga barn, eller – vilket var en gnutta mer originellt – hade kommit på en höjdare med att köpa knark och jobbet var en muta för att hon skulle hålla tyst.

Tanken på Cassie Maddox var inget problem för mig. Jag hade bara varit vid mordroteln några månader, men jag gillade inte den nyne-andertala omklädningsrumsstämningen, där bilstorlekar tävlade med rakvatten och obestämt trångsynta skämt som ursäktades som ”ironi”, något som alltid fick mig att pedantiskt vilja föreläsa om innebörden av ordet ironi. Oftast föredrar jag kvinnors sällskap framför mäns. Det fanns också komplicerade personliga skäl till min osäkerhet som hade med min tjänst på roteln att göra. Jag var nästan trettioett år och hade varit på familjeroteln i två år och min CV var mindre ofullständig än Cassies. Men ibland trodde jag att höjdarna antog att jag var en duktig utredare på samma ogenomtänkta och förprogrammerade sätt som somliga män tror att en lång, slank blondin alltid är vacker, även om hon egentligen ser ut som en kalkon med giftstruma: för att jag äger alla de rätta attributen. Jag talar perfekt BBC-engelska, som jag lärde mig för att smälta in på internatskolan, och det kommer att ta tid innan detta koloniala drag nöts bort hos irländarna: även om de håller på vilket lag som helst som spelar mot England – och jag vet ett antal pubar där det finns en risk att jag får ett glas slängt i skallen – tror de fortfarande att någon som för sig som en engelsk gentleman är mer intelligent, har bättre utbildning och med större sannolikhet har rätt. Dessutom är jag lång, mager och benig, men kan tyckas smärt och elegant om jag har en kostym av rätt snitt och jag ser ganska bra ut på ett lite fulsnyggt sätt. En rollbesättare skulle tycka att jag passade som en driven kriminalin-spektör, antagligen den geniale ensamvargen som undviker sina chefer, oförskräckt sticker ut hakan och alltid sätter dit den rätte.

Jag har i allt väsentligt ingenting gemensamt med en sådan person, men det var inte säkert att någon annan hade noterat det. Ibland efter något för många glas vodka hade jag livliga paranoida fantasier där


21

kommissarien kommer på att jag egentligen är son till en statstjänste-man från Knocknaree och får förflyttning och får syssla med upphovs-rättsbrott. Med Cassie Maddox på roteln, tänkte jag, var det mindre sannolikt att de skulle ödsla tid på att vara misstänksamma mot mig.

När hon till sist kom blev det egentligen något av en antiklimax. Överflödet av rykten hade skapat en bild av en person som var klippt och skuren för ett tv-drama, med ben som gick ända upp hit och hår som i en schamporeklam och eventuellt även klädd i något åtsmitande. Polismästare O’Kelly introducerade henne under en genomgång en måndagsmorgon och hon reste sig och sa något allmänt om att hon var glad att få börja på mordroteln och att hon hoppades kunna leva upp till vår höga nivå. Hon var strax under medellängd, med en tjock svartlockig kalufs och var pojkaktigt spenslig med breda axlar. Hon var inte min typ – jag har alltid föredragit flickaktiga kvinnor, söta små bräckliga varelser som jag kan lyfta upp i en enarmad omfamning och snurra runt – men det var något med henne: kanske var det sättet hon stod på, med tyngden på ena höften, rak och ledig som en gymnast, eller så var det bara mystiken omkring henne.

”Jag har hört att hon kommer från en frimurarfamilj och att de hotade att lägga ner mordroteln om hon inte antogs”, sa Sam O’Neill bakom mig. Sam är en satt, gladlynt och sävlig kille från Galway. Jag hade inte trott att han skulle svepas iväg i ryktestsunamin.

”Å, men lägg av”, sa jag, och hade låtit mig provoceras. Sam hånlog och skakade på huvudet för att sedan glida förbi mig till en tom plats. Jag återgick till att iaktta Cassie. Hon satt ner och stöttade ena foten mot stolen framför sig och lutade ett anteckningsblock mot låret.

Hon klädde sig inte som en mordutredare. Så snart man får ögonen på det här jobbet lär man sig som genom en mystisk absorptionsprocess att man förväntas utstråla professionalitet, kultivering och diskret kost-barhet med bara en droppe originalitet. Vi ger skattebetalarna valuta för deras pengar med säkra klichéer. Vi shoppar oftast på Brown Thomas, när det är rea, och kommer ibland till arbetet klädda i exakt samma droppe originalitet. Tills nu var det knäppaste vår enhet råkat ut för en idiot vid namn Quigley, som pratade som Daffy Anka med Done-gal-dialekt och hade på sig t-shirts med olika texter (DUM JÄVEL)


22

under kavajen eftersom han tyckte att det var utmanande. När han till sist förstod att ingen annan blev chockad, eller var ens i närheten av intresserad, ringde han till sin mamma som kom till Dublin och tog med honom till Brown Thomas.

Den där första dagen placerade jag Cassie i samma kategori. Hon hade på sig militärbyxor och en vinröd stickad ylletröja med ärmar som nådde nedanför handlederna och klumpiga träningsskor. Jag betraktade det som tillgjordhet: Kolla på mig, jag är för ball för era konventioner. Den gnista av hätskhet mot henne som det tände ökade min attraktion till henne. Det är något i mig som dras till kvinnor som irriterar mig.

Jag lade inte märke till henne så ofta under de kommande veckorna, förutom på ett allmänt plan, så som en man noterar en kvinna som ser okej ut i en omgivning dominerad av män. Vår grå eminens Tom Costello var den som visade henne till gungorna, och jag var upptagen med en utredning av en hemlös man som hittats ihjälslagen i en gränd. Något av hans sorgliga och hårda liv hade fläckat av sig på hans död och redan från början var ärendet hopplöst – inga ledtrådar, ingen som sett något, ingen som hört något. Den som dödade honom var antagligen så packad eller påtänd att han inte ens själv kom ihåg det – så min gåpåiga nybörjarglöd började flämta något. Jag hade dessutom fått Quigley som kollega, vilket inte fungerade; hans sätt att skämta var att citera långa avsnitt ur Wallace och Gromit och sedan skratta som Hacke Hackspett för att understryka det roliga, och jag började inse att jag inte hade parats ihop med honom för att han skulle vara snäll mot den nye grabben, utan för att ingen annan ville ha honom. Jag hade varken tid eller energi att lära känna Cassie. Ibland undrar jag hur länge det kunde ha fortsatt på det sättet; till och med på en liten rotel finns det folk som man aldrig kommer längre med än till nickar och leenden i korridorerna, helt enkelt för att ens vägar aldrig korsas på andra platser.

Det var tack vare hennes motorcykel som vi blev vänner, en gräddvit sliten Vespa årsmodell 1981 som trots sin klassiska design på något vis påminner mig om en glad byracka med en skvätt border collie i sig. Jag kallar den för ”golfkärran” för att reta Cassie; hon kallar min vita Land Rover för ”förlängaren”, då och då med medlidsamma kommentarer om mina flickvänner, eller för ”miljöbilen” när hon känner sig vänster.


23

Golfkärran valde en riktigt sur, blöt och blåsig dag i september att bryta ihop utanför jobbet. Jag var på väg ut från parkeringen när jag fick syn på den lilla genomblöta tjejen i röd regnjacka som såg ut som Kenny i South Park, stående bredvid sin genomvåta moped och ropade efter bussen som just hade dränkt henne. Jag stannade och hojtade ut genom fönstret: ”Behöver du hjälp?”

Hon tittade på mig och skrek tillbaka: ”Varför tror du det?” och sedan överrumplade hon mig totalt genom att brista ut i skratt.

Inom loppet av cirka fem minuter, medan jag försökte få vespan att starta, förälskade jag mig i henne. Den alltför stora regnjackan fick henne att se ut som en åttaåring, som om hon borde haft på sig match-ande gummistövlar med nyckelpigor, och inne i den röda huvan plirade hennes stora bruna ögon och regndroppiga ögonfransar och ett ansikte som en kattunges. Jag ville torka henne ömsint med en stor fluffig hand-duk framför en sprakande brasa. Men då sa hon: ”Här, låt mig försöka – man måste få den rätta knycken på den här grunkan”, och jag höjde ett ögonbryn och sa: ”Grunkan? Jag säger bara brudar.”

Jag ångrade mig omedelbart – jag har aldrig varit bra på att retas, och man vet aldrig: hon kunde ha varit en allvarlig, malande extremfeminist som börjat föreläsa om Amelia Earhart för mig där i regnet – men hon gav mig en menande blick i ögonvrån, sedan slog hon ihop händerna så att det klatschade och sa med andtruten Marilyn Monroe-röst: ”Åh, jag som alltid drömt om en riddare i skinande rustning som skulle komma och rädda lilla mig! Fast i mina drömmar var han förstås tjusig.”

Det jag såg förvandlades på en sekund, som i ett omskakat kalej-doskop. Min förälskelse upphörde och jag började gilla henne något alldeles enormt. Jag tittade på hennes jacka med huvan och sa: ”Å, nej, de tänker döda Kenny.” Sedan lastade jag in golfkärran i min Land Rover och körde hem henne.

På översta våningen i ett halvt förfallet georgianskt hus i Sandymount hade hon en etta, en sådan som hyresvärdar brukar beskriva som ”kom-binerat vardagsrum och sovrum” med plats för en. Den låg på en lugn gata och de breda fönstren hade utsikt över takåsarna och Sandymount Beach. Hon hade träbokhyllor som var belamrade med gamla pocket-


24

böcker, en låg viktoriansk soffa klädd i en giftturkos kulör, en stor futon med lapprutigt duntäcke, inga dekorationer eller affischer men en näve snäckskal och stenar och kastanjer låg i fönstret.

Jag kommer inte ihåg så mycket från den kvällen, och enligt Cassie gör hon det inte heller. Jag minns en del av vad vi pratade om och har ett par genomträngande klara minnesbilder, men jag kan inte upprepa orden exakt som vi sa. Detta tycker jag är märkvärdigt och när jag är på humör tänker jag på den kvällen som magisk och associerar den med det slags drömlika tillstånd som man under århundradena förklarat med feer och häxor eller utomjordingar och som ingen återvänder oföränd-rad från. Men sådana vilsekomna glapp i tiden upplever man i regel ensam; det är något särskilt med att ha varit med om det tillsammans med henne som får mig att tänka på oss som på två tvillingar som i blindo sakta trevar oss fram i en tyngdlös och ordlös rymd.

Jag vet att jag stannade och åt middag – studentens standardkost, färsk pasta med färdigköpt spaghettisås, varm whiskey i en kopp. Jag minns att Cassie öppnade en enorm garderob som täckte nästan en hel vägg och tog fram en handduk som jag kunde torka håret med. Någon, gissningsvis hon, hade satt upp hyllor inne i garderoben; de satt på konstiga, ojämna avstånd och var fyllda med mängder av föremål: jag fick ingen ordentlig titt men jag såg kantstötta emaljerade kastruller, marmorerade anteckningsböcker, mjuka ädelstensfärgade jumprar, en villervalla av papper. Det var som något man ser i bakgrunden i gamla detaljerade illustrationer av stugor i sagoböcker.

Jag minns att jag till sist frågade: ”Så hur kommer det sig att du hamnade på mordroteln?” Vi hade pratat om hur hon höll på att vänja sig och jag tyckte att jag frågade utan baktankar, men hon log glatt och spjuveraktigt mot mig, som om vi spelat dam och hon kom på mig med att försöka avleda hennes uppmärksamhet från ett klumpigt drag.

”För att jag är tjej, menar du?””Jag menade faktiskt för att du är så ung”, sa jag, men naturligtvis

hade jag tänkt på det också.”Costello kallade mig för ’grabben’ igår”, sa Cassie. ”’Bra jobbat,

grabben.’ Sedan blev han helnervös och stammade. Jag tror att han var rädd att jag skulle anmäla honom.”


25

”Det var nog på sätt och vis en komplimang”, sa jag.”Det var så jag tog det. Han är faktiskt rätt söt.” Hon stoppade en cigg

i munnen och höll fram handen; jag kastade tändaren till henne.”Någon sa att du jobbade på ett hemligt uppdrag som fnask och kom

på en höjdare”, sa jag, men Cassie slängde bara tillbaka tändaren och flinade.

”Quigley, eller hur? Till mig sa han att du var en mullvad från MI6.””Va?” sa jag upprört och föll i min egen fälla: ”Quigley är en idiot.””Nähä?” sa hon och började skratta. Efter en sekund skrattade jag

också. Men det där med mullvaden störde mig – om någon verkligen trodde att jag var det skulle de aldrig berätta något för mig igen – och att tas för engelsman gör mig orimligt förbannad, men på något vis gillade jag den absurda bilden av mig själv som James Bond.

”Jag är från Dublin”, sa jag. ”Jag pratar så här för att jag gick på internat i England. Och det vet den lobotomerade jäveln mycket väl.” Vilket han också gjorde; under mina första veckor hade han tjatat så mycket om vad en engelsman kunde tänkas göra i den irländska polisen, som ett barn som hela tiden knuffar på ens arm och tjatar entonigt: ”Varför då? Varför då? Varför då?” att jag till slut bröt mot mina egna regler och förklarade dialekten. Tydligen borde jag ha varit försiktigare.

”Hur går det att jobba med honom?” frågade Cassie.”Jag håller sakta på att drivas från vettet”, sa jag.Något – jag vet fortfarande inte vad – hade fått henne att bestämma

sig; hon lutade sig åt sidan, flyttade muggen till andra handen (hon svär på att vi drack kaffe vid det laget och säger att jag bara tror att det var whiskey eftersom vi drack det så ofta den där vintern, men jag vet, jag minns den skarpa stickande känslan av kryddnejlika på min tunga och de berusande ångorna) och drog upp sin tröja till alldeles under brösten. Jag blev så häpen att det tog mig en sekund innan jag förstod vad hon visade för mig: ett långt ärr, fortfarande rött och svullet med en spindelväv av stygn som gick i en båge längs ena revbenet. ”Jag blev knivskuren”, sa hon.

Det var så självklart att jag blev generad över att ingen hade tänkt på det. En polis som såras i tjänsten får själv välja arbetsuppgifter. Jag antar att vi hade förbisett den möjligheten eftersom en sådan skada


26

normalt hade orsakat en formidabel kortslutning i djungeltelegrafen, och vi hade inte hört någonting.

”Fy satan”, sa jag. ”Vad hände?””Jag jobbade på ett hemligt uppdrag på universitetet”, sa Cassie. Det

förklarade både hennes kläder och bristen på information – när man jobbar under täckmantel tar man det här med sekretess på allvar. ”Det var därför jag kunde bli kriminalpolis så snabbt. Det var en liga som langade på campus och narkotikaroteln ville veta vem som låg bakom, så det behövdes folk som såg ut som studenter. Jag fick bli doktorand i psykologi; jag läste psykologi några år på Trinity före Templemore, så jag kunde jargongen och jag ser ung ut.”

Det var sant. Hon hade ett slags renhet som jag aldrig sett hos någon annan; hennes hud saknade porer som ett barns och hennes drag – bred mun, höga rundade kindben, uppnäsa, långa böjda ögonbryn – fick andra att se suddiga och otydliga ut. Så vitt jag kunde se sminkade hon sig aldrig, förutom med ett rödtonat läppbalsam som doftade kanel och som fick henne att verka ännu yngre. Få personer skulle ha ansett henne som vacker, men jag har alltid föredragit det specialbeställda framför varumärket och jag fann större nöje i att se på henne än på vilken som helst av de bystiga blondiner som tidningarna vill att jag ska åtrå.

”Och din täckmantel avslöjades?””Nej”, sa hon stött. ”Jag fick reda på vem som var huvudlangaren

– en hjärndöd rik kille från Blackrock, ekonomistuderande givetvis – och jag ägnade flera månader åt att lära känna honom, skratta åt hans trista skämt och korrekturläsa hans uppsatser. Sedan föreslog jag att jag skulle sälja till kvinnliga studenter, de kanske skulle vara mindre rädda att köpa av en annan tjej. Han gillade idén, allting gick perfekt, så jag gav vinkar om att det nog vore enklare om jag träffade leverantören själv än om jag måste gå omvägen via honom. Det var bara det att just då började han snörvla i sig lite för mycket av sitt eget tjack – det var i maj och han hade en tentaperiod. Han blev paranoid och fick för sig att jag planerade att ta över hans affärer och högg mig med en kniv.” Hon tog en liten klunk. ”Men berätta inte det för Quigley; operationen pågår fortfarande, så jag får inte prata om den. Låt den stackarn leva i sina villfarelser.”


27

Innerst inne var jag ruskigt imponerad, inte bara för att hon hade blivit knivskuren (hon hade trots allt inte gjort något som var så otroligt modigt eller smart, sa jag till mig själv, hon hade bara inte hoppat undan tillräckligt fort) utan också av den mörka, adrenalinfyllda tanken på att jobba under täckmantel och att hon berättade om det som om det inte var någonting speciellt. Eftersom jag arbetat hårt för att spela oberörd själv kände jag igen den äkta varan när jag såg den.

”Fy satan”, sa jag igen. ”Jag gissar att han fick rejält med pisk när han togs in.” Jag har aldrig slagit en häktad – det behövs inte så länge man får dem att tro att man skulle kunna göra det – men det finns de som gör det, och någon som knivskurit en polis råkar troligen ut för en del törnar på väg till stationen.

Hon höjde ett roat ögonbryn. ”Det fick han inte. Det skulle ha förstört hela operationen. Han behövdes för att komma åt huvudleverantören; de började bara om med en ny.”

”Men vill du inte att han åker fast då?” sa jag, frustrerad över hennes lugn och av min egen krypande känsla av att det var jag som var naiv. ”Han knivhögg dig ju.”

Cassie ryckte på axlarna. ”Han hade trots allt rätt: jag låtsades bara vara hans vän för att sätta dit honom. Och han var en påtänd knarkare. Det är sådant som påtända knarkare gör.”

Därefter blir mitt minne suddigt igen. Jag vet att jag ville imponera på henne i min tur och eftersom jag varken blivit knivskuren eller varit med om skottlossning berättade jag en lång förvirrad historia om att ha pratat ner en kille som med sin dotter i famnen hotade att hoppa från taket på ett hyreshus på den tiden när jag jobbade på familjeroteln (egentligen tror jag att jag måste ha varit full: ytterligare ett skäl till varför jag är säker på att vi drack varm whiskey). Jag tror jag minns ett passionerat samtal om Dylan Thomas, Cassie stående på knä i soffan, gestikulerande, medan hennes övergivna cigarett pyrde i askkoppen. Retsamma, smarta men försiktiga som barn som närmar sig varandra kollade vi förstulet efter varje framstöt för att se till att vi inte hade gått över gränsen eller sårat någons känslor. Brasans sken och Cowboy Junkies, Cassie sjöng med ljuvt hest dämpad röst.

”Knarket du fick av killen som langade”, frågade jag senare. ”Sålde


28

du det vidare till studenterna på riktigt?”Cassie reste sig för att sätta på en kanna. ”Hände väl”, svarade hon.”Kändes inte det jobbigt?””Allting som handlade om att arbeta under hemlig identitet kändes

jobbigt”, sa Cassie. ”Allt.”

När vi kom till jobbet följande morgon var vi vänner. Så enkelt var det: vi hade sått ett frö utan att tänka på det och märkte plötsligt att vi hade drivit upp en gemensam bönstjälk. Vid fikatid fångade jag Cassies blick och signalerade ”cigg” och vi gick ut och satte oss som två bokstöd med korsade ben i varsin ände av en bänk. I slutet av passet stod hon och väntade på mig, beklagade sig för luften ovanför sig över att jag tog så lång tid på mig för att samla ihop mina grejer (”Det är ju som att hänga med Paris Hilton. Glöm inte läppenseln, älskling, vi vill ju inte tvinga chauffören att åka tillbaka efter den”) och sa ”En öl?” på väg nerför trapporna. Jag kan inte förklara hur en enda kväll kunde förvandlas till något som motsvarade många lustfyllda år tillsammans; det enda sättet att beskriva det på är att vi insåg att vi betalade och tog betalt i samma valuta. Det var så självklart att vi inte ens blev förvånade.

Så snart hon var färdig med Costello blev vi partner. O’Kelly gjorde ett visst motstånd – han gillade inte tanken på att två otvättade gröngö-lingar jobbade ihop och att han måste hitta på något annat för Quigley – men av ren tur snarare än genom klipskhet hade jag hittat en person som skröt med att ha mördat lodisen, så O’Kelly godkände mig och det utnyttjade jag så mycket jag kunde. Han varskodde oss om att vi bara skulle få de allra lättaste och mest utsiktslösa fallen, ”inget som kräver riktigt spaningsarbete”, och vi nickade undergivet och tackade honom igen, väl medvetna om att mördare inte är så hänsynsfulla att de komplicerade fallen dyker upp enligt ett uppgjort schema. Cassie flyttade sina grejer till skrivbordet bredvid mitt, och Costello var fast med Quigley, och likt en labrador som lider martyrdöden gav han oss sorgsna, förebrående blickar i flera veckor.

Under följande två år tror jag att vi skaffade oss ett gott rykte på roteln. Vi tog en misstänkt för en misshandel i en gränd, en knarkare vid namn


29

Wayne, och förhörde honom i sex timmar – fast om man raderade alla förekomster av ”men fan då” från bandet tvivlar jag på att det skulle bli längre än fyrtio minuter – innan han bekände. (”Wayne”, sa jag till Cassie, medan vi hämtade en Sprite och betraktade honom genom envägsglaset där han satt och pillade på sina finnar. ”Varför tatuerade inte hans föräldrar in ’Ingen i min familj har någonsin gått ur plug-get’ i pannan på honom när han föddes?”) Wayne hade misshandlat en lodis som var känd som Skägg-Eddie för att ha stulit hans filt. När han skrivit på erkännandet ville Wayne veta om han fick tillbaka sin filt nu; vi lämnade över honom till poliserna på häktet och sa att de skulle undersöka saken och sedan for vi hem till Cassie med en flaska champagne och satt och pratade till sex på morgonen och kom till job-bet sena och förlägna och fortfarande lite fnittriga.

Vi genomled den förutsägbara period då Quigley och några av de andra tjatade om ifall jag knullade henne och i så fall om hon var bra, och sedan – när det väl gick upp för dem att jag inte gjorde det – dis-kuterade om hon var flata (jag har alltid tyckt att Cassie är väldigt uppenbart feminin, men jag förstod att för somliga med ett visst sin-nelag bidrog frisyren och avsaknaden av smink och manchesterbyxorna från herravdelningen till en förmodan om hennes sapfiska böjelser). Cassie tröttnade så småningom på detta och städade upp bland ryktena genom att komma till en julfest klädd i en cocktailklänning i sammet utan axelband tillsammans med en tjurlikt stilig rugbyspelare vid namn Gerry. Han var egentligen hennes syssling och lyckligt gift, men han var varmt beskyddande och hade ingenting emot att stirra ömsint på henne under en hel kväll om det jämnade vägen för hennes karriär.

Därefter förtvinade ryktena och de flesta lät oss sköta oss själva, vilket passade oss. Tvärtemot första intrycket är Cassie inte särskilt mycket mer social än jag; hon är livlig och retsam och kan prata med alla, men om hon måste välja föredrog hon mitt sällskap framför en större krets. Jag sov ofta över på hennes soffa. Vår andel lösta fall var bra och ökade hela tiden. O’Kelly slutade med hotelserna att dela på oss varje gång vi var sena med att lämna in våra rapporter. Vi var med i rätten när Wayne – som gjorde oss rätt nostalgiska vid det här laget: vårt första lösta fall tillsammans – fick tio år för dråp (”Men fan då”). Sam O’Neill ritade


30

en skicklig karikatyr av oss som Mulder och Scully (jag har den kvar här någonstans) och Cassie satte den på sidan av sin dator, bredvid en bildekal med texten: ”Elak snut! Ingen munk!”

Så här i efterhand kan jag säga att jag tror att Cassie kom vid precis rätt tid för mig. Mitt bländade, oemotståndliga outsiderperspektiv på mordroteln hade inte haft plats för sådant som Quigley eller skvaller eller oändliga kortslutna förhör med knarkare med en vokabulär på sex ord och som lät som tandläkarborrar när de öppnade käften. Jag hade föreställt mig en tänjbar, mer förhöjd existensform, där allt småaktigt och oväsentligt sveddes bort i ett beredskapstillstånd så laddat att det gnistrade, men verkligheten hade gjort mig förvillad och besviken, som ett barn som öppnar en gnistrande julklapp och hittar yllesockor i paketet. Om det inte hade varit för Cassie tror jag att det hade slutat med att jag blev som den där kriminalaren i tv-serien I lagens namn, han med magsår som tror att allt är en regeringskonspiration.


Documents

TANA FRENCH Till skogs - bokus.com · enfiliga grusvägar med grästuvor och tusenskönor mellan hjulspåren, mot sina sprillans nya liv. Detta var för tio år sedan och de obestämda,