SHOOT 1:2011

Tänk dig att du sitter på spår-vagnen och det kommer in en kvinna i medelåldern som nyn-nar oavbrutet. Du kommer anta-gligen att reagera på det, tycka att hon är avvikande på ett ir-riterande sätt. Det är för att hon bryter mot en norm. En norm som innebär att vi inte ska göra oss märkvärdiga bland folk på ett störande sätt. Vi kan synas men inte höras. Det är en norm vi vanligtvis inte tänker på, men som märks tydligt när den bryts.

Normer kan beskrivas som det vi

anser som det ”normala”. Det kan vara allt från att hälsa med höger hand till att inte ha på sig rosa om man är kille. Till skillnad från lagar så är normer oskrivna regler, som uppstått utan beslut av folkvalda. Därför kan man tycka att det är konstigt att de styr våra handlin-gar och tankar så mycket. För de som lever inom normerna är det inte lätt att inse hur stor påverkan de har. Det är först om man bryter normer som man märker hur star-ka de är. Det är exempelvis svårt för barn som lever med heterosex-uella föräldrar att förstå hur annor-

lunda man kan känna sig om man lever med homosexuella föräldrar.

Normer har funnits i alla tider, men lyckligtvis har de förändrats väl-digt mycket. Förr ansågs det on-ormalt om tjejer gick med utslaget hår eller använde byxor, men idag är det knappast någon som reag-erar. I alla fall inte i Sverige. Vi kan lätt inse att vi behöver vissa norm-er för att få samhället att fungera. Det är de naturliga normerna, som att man inte tränger sig i köer eller går naken i en stad. Det här tar Annika Engwall upp i sitt report-age där hon trotsar de vardagliga normerna. Även om de normerna inte är livsviktiga så följer vi dem för att visa hänsyn till andra och för att civilisationen ska fungera. Vi har också ett grundläggande behov av att kunna bedöma män-niskor snabbt och placera dem i fack. Att se vilka som bryter mot olika normer är ett sätt att göra det. Det är ett naturligt beteende att vi generaliserar för att förenkla när vi möter många människor.

Men frågan är:Vilka normer är onödiga eller för strikta?.Det finns normer för hur tjejer ska vara, för hur äldre ska bete sig och för hur överklassen förväntas up-pträda. Är de verkligen nödvän-diga? Ett exempel på en sådan onödig norm som begränsar en grupp är

att killar inte tillåts använda ”tje-jkläder”, medan det är accept-erat att man som tjej använder ”killkläder”. Det kan räcka med att en kille har på sig en rosa tröja så får han höra att han är ”bög”. Varför ska inte killar få använda alla färger? När det är något som varken stör eller skadar någon an-nan.

Jag anser att alla normer som be-gränsar våra tankar är onödiga. Det har gått för långt när vi inte kan sätta på oss vad vi vill eftersom vi är rädda att bli utstötta.Det har gått för långt när vi inte vågar säga att vi har åsikter som går emot normen. Det har gått för långt när normerna börjar styra våra tankar och förän-dra ens personlighet.Men om vi bryter mot normer så försvagas de. Ju fler som bryter mot en norm, desto svagare blir den, och till slut är den betydelsel-ös. Därför vill jag säga till alla er som läser den här tidningen, känn er inte pressade av normerna, ha på er vad ni vill, ha vilka åsikter ni vill.Bryt mot de onödiga normerna och stå för det!

Bryt mot de onödiga normerna! Av Alice Bremberg

Foto

Elin

a Ja

lling

Låt män och kvinnor spela tillsammans!I urminnes tider har människan delats in i klasser, till exempel fattiga och rika, men framförallt män och kvinnor. De har delats in i allt som jobb och hemmet, och nu även i sporten. I alla sporter finns det damlag och herrlag, men nu är det dags att ta bort det. Låt män och kvinnor spela tillsammans.

I alla sporter spelar männen för sig och kvinnorna för sig. I vissa

sporter som är lite tuffare, som till exempel ishockey, har damlaget mildare regler. Herrarna får tack-las men inte damerna. Man anser att kvinnor är ”svagare” både fy-siskt och mentalt. Det är ganska diskriminerande mot kvinnor. Det finns de som är starkare än män. Jag tycker att kvinnor också kan tacklas.

Göteborgsfilosofen Claudio Tam-burrini och professorn Torbjörn

Av Eleonora Isaksson Svensson

Tännsjö, som jobbar på Stock-holm universitet, har fört fram idén om att avskaffa uppdelningen herr och dam i idrotten.

Enligt Claudio Tamburrini behöver inte allt hända på en gång. Han föreslår att man kan börja med att barn i alla fall inte delades in i kill- och tjejgrupper och sen utveckla det därifrån. Det finns många idrotterh där män och kvinnor redan spelar tillsam-mans. I badminton och tennis finns det nåt som heter mixed dubbel.

Om könsneutral idrott skulle in-förskaffas i Sverige skulle det bli mycket mer jämställt. Män och kvinnor skulle ha precis samma rättigheter i idrotten som i varda-gliga livet. Det finns säkert många människor med bra argument för att inte avskaffa herr- och damk-lasserna idrott, det är inte bra att de spelar tillsammans. Men vem vet, om tio år eller så kanske Sveriges idrott är könsneutral, kanske hela världen. Jag hoppas det.

Foto

Ann

a N

orrb

y

År 2010 avvisades 45 personer från Sverige. Av de avvisningar som skett har ingen hänvis-ning till brott gjorts. Istället är det tiggeri och gatumusicerade som lett till avvisningarna. Att de flesta av de 45 felaktigt av-visade EU-medborgarna är romer innebär att polisen nu kan misstänkas ha agerat dis-kriminerande.

Zigenare är en annan term för romer men som kan uppfattas nedsättande och används därför inte av internationella organ. Det finns ca 20 miljoner romer som bor över hela världen och ungefär 15 miljoner bor i Europa, främst I Östeuropa. Romerna tvingas ofta leva ett liv i misär och ofta utanför majoritetsbefolkningens civilise-rade samhälle. Romerna tvingas leva långt utanför byar och städer

Romska gatumusikanter diskrimineras

och ofta utan tillgång till vatten och el.

I länder som till exempel Sverige-lever romerna ett mer behagligt liv, dock ej utan fördomar och diskriminering. Att romer diskrim-ineras i Sverige är ingen nyhet. Enligt delegationen för romska frågor har romska människor län-ge varit utstötta i Sverige. Ända sedan de första romerna kom till Sverige på 1500-talet har dom varit utstötta I samhället och ända in på 1960-talet har dom nekats

Av Emelie Eriksson

tillgång till grundläggande män-skliga rättigheter som rätten till bostad, rätten att gå i skola och rösträtt.

Det har länge varit lag på att ga-tumusiker har rätt att utöva sitt

I länder som till ex-empel Sverige lever romerna ett mer be-hagligt liv, dock ej utan fördomar och diskriminering

yrke på Stockholms gator.Tiggeri är inte heller förbjudet i Sverige, så länge det inte övergår i påstri-dighet som kan anses som ag-gressivt och ofredande. Förra året utvisades 45 EU- medborgare från Sverige och dom flesta av dom var romska gatumusikanter, dock var det bara romer som ut-visades, inga musikanter med an-nat ursprung. I ingen av polisens motiveringar till de granskade av-visningarna har det, enligt Ekore-daktionen, angetts något om att musikkanter skall ha betet sig aggressivt eller påstridigt mot någon.

Foto

Den

ice

Gol

dsch

mid

t

90 miljoner prostituerade behöver hjälpAv Elina JallingFoto Alice Bremberg

Fler och fler unga ser på pros-tution med en positiv syn, sam-tidigt som människohandeln växer snabbare än någon annan brottslig verksamhet i världen. Sverige är det enda landet i EU som har gjort sexxköp till något olagligt och det tack var det så har vi lägst traffickingoffer i hela Europa. Vi måste hålla kvar i lagen för vårat eget bästa men även för att påverka andra län-der runt omkring oss.

Enligt Unicef uppskattas det finnas cirka 2 miljoner barn och 28 miljoner vuxna prostituerade i världen. 90% av dem är kvinnor. Bara i Tyskland finns det 400 000 kvinnor som säljer tjänster varje dag. De beräknas sälja sig cirka 3 gånger om dagen. Om det skulle stämma överens på övriga stäl-len i världen så betyder det av det görs 90 miljoner köp av sex görs varje dag. Då köper alltså 1,3% av alla människor i världen sex varje dag. Sverige har lägst taffickingof-fer i hela Europa, just på grund av vår sexköpslag. Men det är inte alla som vill behålla den. Fredrick Federly (C) vill skrota sexköpsla-gen och kommenterade den 2009 så här: ”Jag hade en skolkompis på universitetet som finansierade sina studier genom prostitution, i dag är han företagsekonom och mår hur bra som helst.”

Den största delen av de prostituer-

ade säljer inte sex för att ha råd med dyrare kläder, för att de vill ha ett extraknäck eller för att dom frivilligt vill ha sex, det är tuffare än så. Det handlar om mat, om vatten, om överlevnad. De säljer sina kroppar för att kunna föda sina kroppar. Den jämställdheten som vi byggt upp under slutet av 1900-talet börjar långsamt och försiktigt dala ned igen. Sverige är jämställdt men det finns mycket kvar att göra. Exempelvis, hur ser vi på prostutierade? Smutsiga, mindre värda, äckliga. Varför finns det prostutierade? Jo, för att det finns en efterfrågan. Är det inte då de som köper sex som är smutsiga och äckliga? Och Fredrick Feder-

ly, det skulle vara jättebra om alla 30 miljoner prostituerade i världen skulle bli företagsekonomer, men så är inte riktigt fallet.

Gatuprostitutionen ökar i Stock-holm. När sexköpslagen stiftades (1999) i Sverige så försvann pros-titutionen nästan helt. Sexköparna blev de kriminaliserade och det avskräckte dem. De senaste åren har gatuprostitutionen ökat igen och cirka 230 prostutierade säljer sig runt Malmskillnadsgatan i Stockholm.

För att inte utveckla ökandet att prostitution och för att bygga upp en struktur och ett samhälle som inte har en efterfrågan av sex på det här sättet så måste man se problemet ur ett större och mer långsiktigt perspektiv. Vänsterpar-tiet är ett exempel på ett parti som sett att problemet ligget i samhäl-let och i efterfrågan och inte i de prostituerade. De vill att arbetet för att motarbeta prostitution måste sikta in sig på att minska efterfrå-gan på sexuella tjänster. De anser att prostitution är en del av det sex-ualiserade våldet mot kvinnor och att kvinnliga prostituerade är en handelsvara som män har rätt till att köpa, förbruka och göra sig av med. Alltså så ser de inte de pros-tituerade som det felaktiga utan sexköparna och efterfrågan.

Framför allt så skulle kvinnosynen (trots allt så är ju i princip nästan alla prostituerade kvinnor) rubbas om man gjorde prostitution lagligt. Precis som (V) anser så objekteras kvinnan och hennes rättigheter. Kvinnan blir ett offer och mannen blir mäktigare. Det kan tyckas att våldet i stunden kanske minskar om prostitution legaliseras, för att det inte finns något hot i sam-manhanget, men det är inte den största frågan. Den största frågan är att prostitution ska minska och

sedan försvinna helt.

I Tyskland, Ungern och Österrike är koppleri tillåtet. Koppleri är när det finns någon slags orginasition bakom prostutionen, exempel-vis ett bordell eller en hallick. De tycker att det är slags jobb och det finns till och med en speciel skatt för att kunna finansiera koppleri. Hur kan detta vara tillåtet? Att stat-en har gjort det lagligt kan omöjligt vara något positivt. Det är lätt att

sälja sig själv för s e x u e l l a t j ä n s t e r och om det blir

lagligt så uppmuntrar man bara ännu fler till att göra det. Om det exempelvis skulle vara lagligt att ta emot stöldgods från en brott-sling så skulle fler göra det.

Vi måste fråga oss själva hur vi pri-oriterar andras rättigheter framför våra. Det verkar som att prostitu-tion blir mer och mer acceptabelt i samhället. Det är inte okej. Pros-titution bidrar till ojämlikthet, makt och kontroll. Att inte kunna se an-dras lidande framför sitt eget be-gär är en svaghet och vad är de prostituerade om inte svaga?

“...prostitution är en del av det sexualiserade våldet mot kvinnor...”

“...det görs 90 mil-joner köp av sex görs varje dag...”

Med hjälp av listor vill de skapa ett samhälle där kön, utseende, bakgrund och ålder inte ska be-gränsa en individ i arbetslivet. Ett nätverk med 25 149 personer som stöttar via mail och face-book.

Rättviseförmedlingen är en förmedling som hjälper företag, medier och projekt med att hitta personer från underrepresenter-ade grupper i samhället. För att hitta personer till de underrep-resenterade samhällsgrupperna tar rättviseförmedligen hjälp av facebook. På facebook pub-liseras efterfrågningar efter pas-sande personer till olika projekt eller företag. Det kan handla om smådjursexperter, sexualrådgi-vare, dagisfröknar eller vem som borde leda Allsång på skansen. Rättviseförmedlingen vill hjälpa till att tipsa om folk så att det blir

Rättvise-förmedlingen

någon slags balans i samhället.Rättviseförmedlingen vill inte att det tex bara ska finnas män som jobbar inom byggbranchen bara för att de är lätta att hitta. Lina Thomsgårds, som grundade Rät-tviseförmedlingen har som mål att utrota uttrycker ”det finns inte” när det gäller jämnställdhet. I en film på Rättviseförmedlingens face-book sida säger Thomsgård ”När man bara väljer ut personer från ”Whats first comes to mind”, blir det ofta det slentrianmässiga valet. När man tänker på en ekonomisk expert så tänker jag på en man i kostym, och när jag tänker på en barnmorska eller undersköterska så tänker man på en kvinna. Och tänker jag på en trollkarl så tän-ker jag på en karl och då är det så himla bra om kan luckra up det hela och till exempelvis i ett barn program låta en trollkarl vara en trollkvinna, för att flickor och po-

jkar ska kunna känna WOW det där kan jag göra”!Den 31 mars publicerades en eft-erlysning av kvinnliga erfarna fisk-are. Redan 3 minuter efter frågan lagts ut kom tips upp. Det kom in 28 tips på personer och ett antal tips på hemsidor för kvinnliga fis-kare. Den kvinnan som först rek-ommenderades fick inte någon respons där någon tog kontakt med henne, men enligt Rättvise-

tar upp kampen för jämställdhet Av Sofia Wikelid

förmedlingen handlar det inte bara om att låta privatpersoner komma in i tex fiskebranchen utan att det handlar mycket om att visa att det finns kvinnor som vill in i fiskebranchen.Det var bara lite mer än ett år se-dan förmedlingen startade men Rättviseförmedlingen tycker redan nu att de ser skillnader i samhället när det gäller orättvisa fördelnin-gar i arbetslivet.

Foto Sarah Kjellman

Rättviseförmedlingen, normer, ett radioprogram, och framtid-splaner som kan göra skillnad, vad har allt detta gemensamt? Jo: Lina Thomsgård. Lina Thomsgård är en driven, mo-tiverad och glad person, även väldigt intressant att att lyssna på. Här kommer en intervju med henne, läs, fundera och se på världen! Har Lina Thomsgård rätt?

Vi befinner oss på varsin sida av telefonen, det är onsdag och

Alla vinner på mångfaldklockan är runt 4, solen skiner ute och man kan känna hur vär-men drar in genom fönstret. Lina Thomsgård svarar med en glad röst när hon hör att det är jag som ringer igen, nu för tredje gången. Tiden var svår att hitta, men nu än-tligen sitter vi båda i telefonen och ett intressant samtal påbörjas.

Lina Thomsgård är en person i trettioårsåldern, som älskar in-ternet och har studerat på Rid-darfjärdens Gymnasium, Söder-törns högskola och Stockholms

universitet. För närvarande job-bar hon som PR-konsult och ini-tiativtagare till Rättviseförmedlin-gen. Rättviseförmedlingen är en förmedling som hjälper samhäl-let att bryta olika normer för kön, ålder, och nationalitet inom arbets-marknaden och samhället. Jag frågar Lina Thomsgård vad hon anser är en norm.”Normer är någonting som bygger på stereotyper och förklarar hur saker och ting borde vara! och där med begränsar människors rätt att vara på andra sätt.” När hon svarar på min fråga så betonar hon orden ”hur saker och ting borde vara!” Vilket gör att jag börjar förstå hur viktigt hon an-ser att detta med normbrytande är. Som motfråga undrar jag då varför just hon vill bryta normen? Då förklarar Lina för mig att eft-ersom folk fortsatte att befästa dom här normerna, radio, tv och tidningar och att deras ursäkt var att de bara hade män som skulle prata om ekonomi, politik och allt annat som var viktigt, medan kvin-nor bara syntes vid mycket lägre grad, det kunde även handla om föräldraskap och utseende. Men när man ifrågasatte detta och frågade varför det såg ut så här, varför det bara var män som till exempel pratar om viktiga saker, och varför var det aldrig någonsin någon som inte hade svenskt ur-sprung som var med, där kom de-ras ursäkt att det inte fanns några

andra, det fanns till exempel inga kvinnor som ville och kunde. Där kommer Rättviseförmedlingen in i bilden, vi vill bevisa att dom finns visst!

När Lina Thomsgård pratar så hörs det att hon tycker att detta är viktigt, så jag frågar nu vad som är hennes drivkraft till Rättvise-

förmedlingen. Hon svarar ännu en gång med en övertygad fast ändå mjuk röst att:”Jag vill inte att mitt kön ska be-gränsa vad jag får göra och hur jag får synas och höras i den här världen, jag vill att jag ska ha pre-cis samma rättigheter och möj-ligheter och lön! som min brorsa...”Apropå arbetet så fortsätter jag med att fråga henne om vad hon siktar på att arbeta med i fram-tiden? Lina svarar mig och säger att det vore superkul att få jobba med Rättviseförmedlingen på hel-tid och även att få jobba med ra-

Av Sarah Kjellman

”Normer är någonting som bygger på ste-reotyper och förklarar hur saker och ting borde vara! och där med begränsar män-niskors rätt att vara på andra sätt.”

Foto

Sofi

a W

ikel

id

dio, att få göra radio hade hon nyl-igen upptäckt vara jätteroligt. Hon börjar nu förklara för mig varför intervjun inte kunde ha ägt rum dagen tidigare som planerat. Jo, det var nämligen så här att Lina Thomsgård hade varit med på ett radioprogram och rakt över disk frågade programledaren Robert Ashberg, om inte hon skulle ha ett eget program. Självklart skulle hon det, så hon hade programmet denna dag, samma dag som min intervju med henne ägde rum. Nu när jag skriver mitt reportage så läser jag på Rättviseförmedlingen att Lina Thomsgård har nu tackat nej till sitt radioprogram på grund av att hon ansåg att radiokanlen var för oseriös och inte inne på det ämne som hon anser vara rim-ligt. Så kan det gå för vissa och allt kan hända inom en kort tid. Även om Lina inte kommer att ha ett radioprogram på den kanalen så tror jag att hon kommer att gå långt och att vi kommer att kunna se henne mer och mer i framtiden i tv, tidningar och kanske till och med radio.

Efter ett samtal med Lina Thoms-gård förändrades min bild av världens arbetsindustri, kampen mellan män och kvinnor är stor och det är något som inte alla tänker på. Inom olika arbeten är normen att bara kvinnor jobbar inom vissa arbeten och män inom andra. En dagisfröken är redan

Namn: Lina Thomsgård Född: 1978 Bor: StockholmArbete: PR-konsult och initia-tivtagare till Rättviseförmedlin-gen. Favoritord: Jippi!Intressen: Internet och vän-nerna.

i ordet beskrivet att det är kvin-nor eller ”fröknar” som arbetar inom det yrket, liksom män inom it-branschen. Det är detta som den 33-åriga Lina Thomsgård vill bryta, hon vill bryta normen mellan alla yrken och kön, hon vill få dom att engagera sig i att bryta normer-na inom allt från politik till medicin. Lina Thomsgård grundade Rätt-viseförmedlingen på grund av att hon ställde frågan varför samhället inte är jämställt. Varför har vi inte samma rättigheter eller möjlighet-er mellan män och kvinnor?

”Bara döda fiskar flyter med strömmen”, står det klottrat vid Alvik. Är det okej att ha på sig vad som helst och vad händer om man inte klär sig enligt normen?

Man behöver inte ifrågasätta vad kändisar har på sig. Om de vill ha mjukisbrallor, låt de klä sig i vad de vill. Man ska inte behöva vara orolig för att bryta normer. Att inte vara en i mängden. Man behöver inte döma efter utseende. Efter-som det som är utanpå speglar inte det som är inuti.

Normen är att svenskar klär sig bra. Stilrent och modernt. Men hur ser vi på de som bryter nor-men? I storstäderna finns det olika

Varför måste man få

stilar man kan klä sig efter och att sticka ut på ett bra sätt är accept-erat. Men är det accepterat att inte ha en stil överhuvudtaget? Och är det olika för killar och tjejer? Ungdomar idag läser många tid-ningar om hur man ska klä sig och vad som är inne och inte. Allt för många ungdomar vill se ut som modellerna i tidningarna. Så har det varit ända sedan tidningarna kom och människor i alla tider har brytt sig om vad de har på sig. Idag släpper man nya klädkollek-tioner varje årstid för att vi ska köpa mera. Har man kläder från förra säsongen tycker många att det är gammalt. Det finns kändisar som bryter normen till exempel Helena

Bonham Carter, skådespelare, är känd för att bryta röda mattan nor-men. Och den kända popartisten Lady Gaga bryter normen om vad man kan ha på sig överhuvudtaget. Lady Gaga klär sig i det absolut ingen någonsin skulle kunna tän-ka sig att ha på sig. Det var inte länge sedan hon klev in på röda mattan inuti ett ägg. Hon har sagt i ett antal internet-intervju att hon ”ger det publiken vill ha”. Hon vill hela tiden testa gränser, trots att hon får mycket kritik, men många älskar det hon gör.

Normer finns för att hålla ordning i samhället. Det är säkert att vara en i mängden. Många får ta skit om de sticker ut. En norm är en oskriven regel men det finns lagar som säger vad man får och inte får göra på allmän plats till exempel förargelseväckande beteende: In-gen skulle gå i genomskinlig latex bikini eller bara iförd fransar. Eller bara tröja och trosor på sig heller. Var gränsen går är svår att veta.

Modeindustrin har en riktlinje, de vet vad de planerar för till hösten och nästa vår till och med. Men vad skulle hända om vi inte köpte det de ville att vi skulle köpa? Om de bestämt sig för ett viss plagg, till exempel haremsbyxor och alla tycker att de är fula. Är det mo-debranschen som sätter grän-serna och bestämmer vad som är snyggt. Bland ungdomar i Sverige så är det väldigt grupperat. Det är tryggt att klä sig som sin grupp.

Det finns de som inte gillar att an-dra har en egen stil. Man umgås oftast inte mellan de olika grup-peringarna. Man hittar dock lätt nya ”kompisar” som har samma stil som sig själv. I tv-programmet Topmodel kan man se tydligt vad det är bran-schen vill ha och inte ha. Nor-men idag för modeller är långa, rangliga och oftast rätt fula an-sikten. Breda kindben och stora ögon. Såklart har det med att göra vem som passar bäst i out-fiten designerna har skapat. Ett annat tv program. Tv-serien Mad Men, har skapat ett 60-tals mode. Den påverkade så mycket att man till och med fick se kurv-iga modeller på catwalken. Detta har inte hänt på ett riktigt bra tag. Detta 60-tals mode spred sig som en sjukdom för två år sedan och idag kan man se Dita von Teese överallt.

Ungdomar ser upp till de som an-ses häftiga, de flesta ungdomar avskyr de som är annorlunda. Men enligt mig är det bara döda fiskar som flyter med strömmen

annorlunda?skit för att vara

Av Anna NorrbyFoto Eleonora Isaksson Svensson

I krig och kärlek är allt tillåtet

Gus Van Sants porträtt av USAs första öppet homosexuella poli-tiker Harvey Milks sista åtta år är en gripande film med doku-mentära inslag som tar tittaren fyra decennier tillbaka i tiden. Rollen som Harvey Milk spelas av den Oscars-belönade Sean Penn som på ett lekfullt och genialiskt sätt lyckas nå ut och verkligen beröra.

I öppningsscenen befinner vi oss vid Harvey Milks köksbord där han med diktafonen i hand berättar sin

historia. ”Det här ska bara spelas upp i händelse av att jag blir mör-dad”, säger han.Filmen är en tillbakablick på Milks sista åtta år med början i New York. Milk uttrycker ett stort miss-nöje över hur han har levt sitt liv och att han nu är 40 år och ännu inte har gjort något han kan vara stolt över. Tillsammans med sin nyfunne pojkvän Scott Smith flyt-tar han till stadsdelen Castro i San Francisco för att starta upp ett helt annat liv med nya vänner och hans liv tar en oväntad vändning.

I 70-talets USA lever samtliga ho-mosexuella i ett förtryckt och för-domsfullt samhälle där homosexu-alitet anses vara en sjukdom samt ett brott mot Gud. Den övergri-pande massan homosexuella tv-ingas leva i garderoben av rädsla för allmänhetens förakt, fördomar och våld.

I San Francisco börjar Harvey Milk att aktivt engagera sig politiskt i gay-frågan och kämpa för de ho-mosexuellas rättigheter. Väl inne i projektet inser han hur lång vägen kommer att bli och han väljer att, trots alla hot och motgångar, hålla fast vid det han står för. Nämligen att komma ut ur garderoben och vara den han är och hjälpa andra att göra likadant.

Filmen inger en dokumentär kän-sla rakt igenom då dokumentära filmklipp blandas med ett liknande bildspråk i spelscenerna. Trots att jag som tittare, från filmens bör-jan, vet hur historien slutar så sit-ter jag som fastklistrad från början till slut. Det som berör mig mest är Milks fantastiska mod och stora hjärta. För varje scen och desto djupare in i historien vi kommer växer relationen och kärleken till Harvey Milk. Vi blir ett med honom och detta tack varje Sean Penns utmärkta skådespeleri samt Gus Van Sants skildring av berättelsen.Filmen väcker frågor om hur långt en människa är villig att gå, samt

hur mycket han eller hon är villig att offra för sin rätt. Milks vision om det jämställda samhället med samma rättigheter för de homo-sexuella får honom att vilja trotsa alla faror och hot och därmed sät-ta sig själv som måltavla för den kristna och konservativa världen. Som Milk själv uttrycker sig i fil-men: ”I am not a candidate, I am part of a movement. The move-ment is the candidate – there is a difference. You don’t see it, but I do. (Det är inte jag som kandider-ar, det är rörelsen – det är skillnad. Du ser den inte, men det gör jag)”

Det är intressant hur något som är så självklart för en människa kan vara så främmande för en annan. Det som vi inte vet något om är skrämmande, läskigt, kon-stigt och onormalt och det som är skrämmande gömmer vi oss för. Vi blundar i hopp om att det ska förs-vinna. Det Milk lyckades med var att långsamt börja öppna dessa ögon och visa att han, precis som alla andra också bara var en män-niska. En vanlig människa. Vi må fortfarande endast kisa men filmen MILK får oss att öppna ögonen och verkligen se.

Av Erika Cardenas Heden-berg Foto Magnus Bergqvist

Jag kliver av spårvagnen på Nockeby torg i Bromma. Det är en solig och hyfsat varm vårdag i början av april. Jag byter ett par ord med en före detta klasskompis från högstadiet och går sedan vi-dare hemåt. Jag gläds verkligen när jag går på den nu torra och

isfria asfalten som jag inte sätt se-dan snön började falla. De typiska dofterna som indikerar vår känns nästan häftiga efter den långa svåra vintern som höll i sig allt för länge, dofterna blandas med de

nybakta frallorna som man kän-ner ända från andra sidan torget från det lilla bageriet. Nu tror du säkert att jag ska fortsätta på den-na klassiska anekdot med att jag hör ”fåglarna kvittra så vacker”, men tyvärr så kan jag inte det, för längre bort på torget hör jag ett förfärligt ljud som nästan skär i öronen jag vänder mig om och ser en man i 50-årsåldern som jazzar loss med sin gamla saxofon. Han står där helt ensam, utan en män-niska inom synhåll och dansar mycket lustigt mot den gråa hus-väggen samtidigt som han spelar högt med saxofonen. Han lever i sin egen värld. Det slår mig att det där måste vara den omtalade

”Saxofonmannen” som är känd i hela Bromma, men som jag inte för ännu sätt. Ryktena går att han inte ska vara helt normal, han beter sig inte som en vanlig Brommabo. Han sticker ut i vår lilla bubbla. Han är en egen individ som är ut-stött från den resterande flocken. Vart drar vi då gränsen för hur onormal man kan bli? Vilka är det som bestäm-mer hur man ska vara för att vara normal? Det måste vara flocken som bestämmer det, alla tillsam-mans, utan att tänka på det. Men alla inom flocken vill ändå vara unika och äga en egen stil i da-gens samhälle. Vi vill inte vara som alla andra. Vi vill sticka ut och visa oss bra på de kunskaper vi har. Men vad är det då för skillnad på onormal och unik egentligen? För det första uppfattas de båda orden på väldigt olika sätt, onor-mal anses vara något negativt och nedlåtande, samtidigt som unik är något positivt och bra. Varför up-pfattas då Saxofonmannen som onormal, vill han inte bara visa fram sina kunskaper? Jag tror att han inte tänker på att vara unik som vi andra. Vi köper speciella kläder för att vara unika samtidigt som Saxofonmannen inte direkt försöker vara unik, han anstränger sig inte. Han lever bara livet precis som han vill. Därför tror jag att han har råkat gå för långt och nu up-pfattas som onormal.

Hans sätt att vara på en offentlig plats är vi inte vana vid. Vi väljer hellre att vända ryggen till den ut-stickande individen och ser den som onormal och allmänt konstig, precis som många nu gör i Brom-ma. I ”Saxofonmannens” värld är vi ”vanliga” människor säkert något onormalt för honom, han är själv unik och har en begåvning

som ingen an-nan har. Men precis som många andra, går han för långt för att

flocken ska klara av det och faller över till den negativa sidan och där startar ryktena. Genom åren då den omtalade Saxofonmannen har gett ljud på Brommas gator har det spritt sig rykte efter rykte om honom. Genom dessa rykten har ingen lyckats få sig en egen uppfattning om hur han egentligen är som individ. Precis som många andra som bara är uppbyggda av rykten. För hur mycket vet vi egentligen om de här personerna som vi tycker är onormala?

KR

ÖN

IKA

MAGNUS BERGQVISTOM ATT VARA UNIK

Foto Erika Cardenas Hedenberg

“Var drar vi då gränsen för hur onormal man kan bli? Vilka är det som bestämmer hur man ska vara för att vara normal?”

“Längre bort på torget hör jag ett förfärligt ljud som nästan skär i öronen.”

De flesta av oss har sett dem. I någon klädaffär på stan, på tun-nelbanan, i kön till kassan på Ica, i skolans korridorer, på vägen hem till din knäppa polare som alltid tjatar om de senaste iPhone-ap-parna han laddat hem eller kan-ske bara när du var ute på en skön promenad i den tidiga vårsolen. Du förstår säkert vad jag menar, de finns lite här och var i alla möj-liga modeller. Korta som långa, ljusa som mörka. Du som just nu sitter och läser det här onödiga sjabblet undrar säker-ligen vad det är jag talar om och jag kan redan börja med att göra er besvikna. Det är inte Uggs. Det jag talar om är något bety-dligt mycket intressantare. Något som faktiskt går på två ben, för det mesta. På vår skola kan du ibland hitta dem krypande på alla fyra med en kamera i ena handen, i mitt fall är det i den högra. Väl-digt ointressant så låt oss återgå till dem jag talade om innan. De vill säga esteter, eller som vissa säger, estetare.För det mesta när man hör ordet estet förknippar man det med en person som antingen är djup och extremt allvarlig eller med en per-son som inte verkar ha alla hästar-

na hemma. Personen ska även vara väldigt konstigt klädd, ju kon-stigare desto bättre lyder filosofin.Hur ser då bilden ut för sådana som går sam-linjen, så kallade sammare?Är man en trogen sammare ska man vara lite finare i kanten än alla andra och man ska framstå

som väldigt ambitiös. Som tjej ska man driva någon form av blogg där man ska berätta om sitt otro-ligt roliga liv som sammare. Det-ta innefattar hur ofta du går till gymmet, hur många chailatte du dricker om dagen, senaste klädin-köpet, veckans läxor man har i något av SO-ämnena och senaste festen man var på som hölls av någon man inte ens minns namnet på. Som kille behöver du inte ha någon blogg, men du ska likt för-baskat läsa bloggarna som klas-sens tjejer har.Som sammare ska man även

tycka att ekonomi är bland det roligaste som finns, vilket innebär att det åtminstone ska diskuteras femtioelva gånger om dagen.Det som ni nu har läst skulle man kunna definiera som normer.Normer är grunden till att vårt samhälle ska fungera. De är där för att hjälpa oss när det kommer till sådant som det inte finns någon skriven lag för. Man skulle kunna se på normer som riktlinjer eller oskrivna regler. Vi vet till exempel att man inte trän-ger sig i kön fram till kassan, man reser sig upp ifall en äldre kom-mer på bussen när alla platser är tagna och man står på höger sida och går på den vänstra i rulltrap-pan.Man kan även säga att en norm är ett sett att se på något eller någon. Säger jag hårdrockare tänker du genast på en person med svar-

ta kläder och mycket kajal, och varför är det så?Jo för det är så vi människor har bestämt att det ska vara, för det

anses som det normala. Men vad innebär det då att vara normal? Innebär det att man tillhör majoriteten? Om man bryter mot samhällets normer, vad händer då? Blir jag den onormala då? Det är frågor jag tycker du ska ta och fundera över.Jag tog mig tid i början av veck-an och gick runt för att prata med några elever på skolan om det här med normer och om huruvida de finns på KSG. Jag frågade bland annat om hur deras bild såg ut för

NORMER– att vara eller icke vara, det är frågan.

Av Denice Goldschmidt

“Är man en trogen sam-mare ska man vara lite finare i kanten än alla an-dra och man ska framstå som väldigt ambitiös.”

“...det är så vi människor har bestämt att det ska vara, för det anses som det normala.”

Foto

Em

elie

Erik

sson

hur en estet samt hur en sammare skulle vara. Svaren skiljde sig inte långt ifrån varandra och jag lyck-ades ganska fort konstatera att deras bild såg inte mycket mer annorlunda ut än den jag beskrev om i början. En sammare var lite finare, lite bättre och en estet ska vara djup och allvarlig. Men nu till det mest intressanta. När jag ställde frågan om det fanns någon norm om hur man skulle vara för

att gå på KSG svarade nästan alla att man bara behövde vara sig själv och inget annat. Betyder det då att man inte behöver leva upp till de normerna om hur man ska vara för att gå en viss linje, för man ska ju bara behöva vara sig själv?Ändå har jag ett flertal gånger fått höra att jag ser mer ut och är som en sammare än en estet. Detta kan ibland bli lite förvirrande, eftersom jag själv känner mig som en estet. Jag gillar att hålla på med de este-tiska ämnena, det är det jag brin-ner för. Kan man inte tycka att det borde räcka? Eller måste jag ändra på min kläd-stil och hur jag är som person för att leva upp till det jag gillar att göra? Nej för det tänker inte jag göra.”Be who you are and say what you feel, because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind.”- Dr. SeussAmerikansk författare & tecknare(1904-1991)

“...en estet ska vara djup och allvarlig.”

“Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot. “ skriver recensenten Hynek Pallas i Dagens Nyheter om skådespelaren Pernilla Au-gusts regidebut till filmen Svi-nalängorna.

Pernilla August är född år 1958 och hennes namn som ogift är Mia Per-nilla Hertzman-Ericson. och jobbar som regissör och skådespelerska. Pernilla som skådespelerska har varit med i prisbelönta filmer så som i två olika Starwars filmer, Den goda viljan och Där regnbågen

Kvinnor kan!slutar. Som regissör har hon nyss slagit igenom med succéfilmen Svinalängorna som vunnit totalt sex olika priser världen över och två nomineringar. Som kvinnlig regissör går Pernilla August emot normer eftersom att filmvärlden domineras av män.Pernilla August började som skådespelerska redan som liten, men då var det inte filmer utan då var det pjäser. Hon började up-pträda i skolan och på småställen, efter hon gick ut skolan så kom hon in på Statens Scenskola och studerade för att bli professionell skådespelerska. Den välkände

regissören Ingmar Bergman fick ti-digt syn på August och tog henne till en casting för filmen Fanny och Alexander som blev prisbelönt med fyra Oscar. Samma år som Fanny och Alexander släpptes så gifte Pernilla sig med författaren Klas Östergren och samtidigt som det hände så fick Pernilla en svår väg tillbaks till skådespeleriet. 1992 så kom Ingmar tillbaks till August och gav henne förfrågan för att spela i Den goda lektionen. Vid den tiden så hade Pernilla Au-gust skilt sig från Klas och startat ett nytt förhållande med Bille Au-gust som var en välkänd regissör. Filmen som Pernilla är mest känd för är Star Wars där hon spelar Anakin Skywalkers mamma. Nu är året 2011 och pernilla har börjat med andra roller i filmvärlden

Som kvinnlig regissör är Pernilla en av dom få. Filmvärlden domin-eras av män men det verkar som att det är på väg mot ändring. Pernilla trodde att regissör jobbet skulle bli svårt och utmattade med all klippning och alla tekniska sa-ker men hon hade ett trygt gäng som hon jobbat med innan och inget blev som hon trodde. Enligt Pernilla August själv så var det väldigt roligt. August har inte gått ut med att hon ska regissera någon ny film ännu, men hon har ett par roller i filmer som håller på att filmas just nu. Pernilla August är en kvinna vi kommer få se mer av i filmvärlden.

Av Oskar ForssbladFoto Annika Engwall

Recension: Sugarstar Sockerstjärna

Det är helt mörkt i rummet vi sit-ter i. Helt plötsligt så kommer det musik ur högtalarna och någonting rör sig på scenen. Fram kommer det en puderrosa kub där sugarstar ligger i sän-gen. Så börjar Sugarstar Sock-erstjärna. Under föreställningen får vi följa sugarstar genom liv-et, man får lära känna henne och det hon varit med om. Hon beät-tar om de olika män hon träffat, vem hon var kär i, och hur hon förlorade sin mamma.

Robert Fux i huvudrollen är näst intill brilliant. Han gör det hela så trovärdigt och han fångar verk-ligen i publiken, det tar inte lång stund innan man glömmer att det är han som spelar henne. Det är mycket man känner igen sig i Sug-arstar. Festen som inte blev som man hade velat, de pinsamma breven man skrivit, pratstunderna med bästa kompisen. Men det kommer även en del saker som man inte har upplevt, som kan-ske kommer senare i livet. Fast det skrattade man åt, eller så be-hövde man kanske tänka efter en

Av Emelie NordlanderPjäs av: Åsa Lindholm Regi: Carolina FrändeI rollen Sugarstar: Robert Fux

extra gång. Pjäsen visar lite hur man ska bete sig som flicka, vad man ska göra och hur man ska se ut enligt normerna. Och att se en kille spela rollen gjorde att man började fundera.Dock så kunde man tappa tråden ibland. När han bytte spår för snabbt kunde man tappa bort sig lite men man hittade snabbt till-baka i Sugarstars tankegångar. Jag vet inte om det var handlin-gen, skådespelaren eller att jag faktiskt har mognat, eftersom att de andra få pjäser jag sett inte har varit speciellt tilltalande för mig, men jag satt som fastklistrad. När föreställningen började lida mot sitt slut så ville jag veta mer, jag ville se fortsättningen i Sugarstars liv. Det var inte så många som gick och såg pjäsen, och utav de som gjorde det var det två ungdomar om man inkluderar mig, resten var om jag skulle gissa 30+. Vissa tycker att man kanske inte borde se den som 17åring men jag tyck-er att den visst är värd att se, kan-ske inte som trettonåring, men ab-solut om du är 16 och uppåt.

Foto Lisa Levedahl

Hur ofta har du funderat på att vad som kan hända om du bör-jar prata med främlingar på tun-nelbanan? Skulle människor prata med dig, titta konstigt på dig eller skulle de överhuvud-taget reagera alls? Kan kon-sekvensen av att prata med främlingar vara positiv? Tidnin-gens testpilot och redaktör An-nika Engwall har trotsat normer i fem vardagssituationer för att ta reda på detta.

Klockan är 08.05. Tunnelbanedör-rarna öppnas. Jag kliver in i vag-

ANNIKA ENGWALLTESTAR NORMER

nen, möts av människor som försöker komma ut. Lukten inne i vagnen berättar om att människor stått tätt in till varandra ända från Hässelby Strand fram till Alvik, den kan liknas med välanvända hockeykläder som inte tvättats på länge. Bakom mig står männis-kor i en halvcirkel för att låta an-dra först gå av tunnelbanan innan de går in. Men så gör inte jag. Ett resultat av en smockfull tunnel-banevagn och att försöka gå på innan andra gått av på en av de mest folkströmmade tunnelbanes-tationer i Stockholm är arga miner

och hårda slag mot axlarna. Jag nästan trycks bakåt ut ur vagnen. Någon från den där halvcirkeln på perrongen fräser något med att ”låt andra gå av först!”. En sådan brukar jag vara, eller nej, jag bru-kar vara som resten av bunten av de i halvcirkeln, de som grimaser-ar och blir arga men inte säger något. Tillslut kommer jag in, män-niskorna från vagnen har kommit ut på perrongen och samtliga an-dra kan kliva på vagnen. Nej, jag skulle inte klara av att ha sådana här skuldkänslor av att förstöra för andra 365 dagar om året.

Klockan är 10.17. Det är jag och kanske 20 andra personer på min sida av tunnelbaneperrongen i Al-vik. Ett nytt tåg mot Gullmarsplan åker längs perrongen och dörrar-na öppnas. En 180cm lång man går in genom dörrarna bredvid de närmast mig. Jag kliver in i vag-nen och möts av det tomma tåget, inte ens några Metro tidningar från en folkfylld morgon skymtas på golv eller säten. Den 180cm lån-ga mannen sätter sig på ett säte tätt intill det stora tunnelbanefön-stret. En syn som jag så många gånger har skådat förut. En syn som jag så många gånger kän-ner igen mig i, att sätta sig ensam intill fönstret. Istället för att denna morgon göra exakt samma sak som denna 180cm långa man tar jag ett djupt andetag för att samla mod till att gå fram och sätta mig bredvid honom. Jag tvekar när jag går förbi de tomma sätena. Men jag sätter mig. Jag skymtar en

grimas på hans ansikte som man skulle kunna beskriva som att den säger ”vad gör hon?”. Han ryggar tillbaka lite och stelnar i sitt säte. Där sitter jag och en okänd 180cm lång man tätt intill varandra, två av de ynka människorna på detta tunnelbanetåg. Jag sitter och tit-tar på honom, försöker tyda hans ansiktsuttryck men de ser nästan livlösa ut. Inget uttryck alls. Inte ett knyst kommer ifrån honom. Där sitter han och tittar ut genom fön-stret. Vid Fridhemsplan går han av, inte ens då tittar han på mig.

Klockan är 13.45. En lång rul-ltrappa i Fridhemsplan tunnel-banestation. Höger sida. Vänster sida. I mitten. Jag ställer mig på vänster sida. Andra ställer sig på höger sida. ”Ursäkta” en tjej med kort brunt hår med svart skin-njacka väntar på att komma förbi mig. Ett kliv till höger och hon går förbi. Ett kliv till vänster och jag står på samma sida som förut. ”Ursäkta?”, ”ursäkta?” jag låtsas inte om rösten jag hör bakom mig. Det första ”ursäkta” nästan viskas fram. Det andra är en aning högre. Nu vet jag att personen börjar bli irriterad. Personen harklar lite. ”URSÄKTA!”. Denna gång lät det betydligt högre. Jag låtsas fort-farande. Jag känner en hand mot min vänsterarm och trycks åt den högra sidan, jag snubblar till en aning men återfår balansen. ”Vad är det för fel på dig!”. Kort blont hår och kostymbyxor springer upp för rulltrappan. ”Det är inget fel på mig, jag vill bara inte stå på höger

REP

OR

TAG

E

Foto Oskar Forssblad

sida av rulltrappan!”. Jag önskar att jag kunde ropa det.

Klockan är 13.59. En bankomatkö på Sveavägen. 3,4 personer står i kön. Alla står och väntar på sin tur att ta ut pengar och få kolla på lap-pen där det står hur mycket pen-gar de har råd att göra av med. Löven från marken viner i vinden och det får samtliga att rygga till-baka. Jag går fram till bankomat-en precis när personen som stått där och tagit ut pengar är klar, jag går före den som står först i kön. ”Ursäkta, det är kö.” säger per-sonen som stod på tur till bankom-aten. ”Eh oj, men jag ska bara ta ut lite pengar!” säger jag och tar upp plånboken ur väskan. Jag sneglar lite på personen för att se ansikt-suttrycket, det är inte lovande. ”Det ska jag med, det är därför jag står i kö!” säger personen igen. ”Aa, vad bra!” svarar jag och sät-ter in kontokortet i bankomaten. . Jag knappar in min kod och hör djupa suckar bak ifrån. Jag tar ut en minneslapp utan att ta ut några pengar, tar ut mitt kort och sätter in det i plånboken. Shit, vilket dåligt samvete jag har.

Klockan är 17.06. Mitt emot mig i tunnelbanevagnen sitter en äldre kvinna och en äldre man. Utifrån att de inte sagt ett ord till varandra sedan jag satt mig ned antar jag att de inte känner varandra. Där sitter vi, station efter station, helt knäpp tysta. I tur och ordning tittar vi på våra mobiler, tittar ut genom fönstret och på varandra. För att

bryta den alltför vanliga tystnaden försöker jag komma på ett samtal-sämne, om vädret kanske? Eller går det något på tv som man skulle kunna prata om? Tillslut vågar jag: ”Åh visst är det skönt nu när det är vår?”. Den äldre kvinnan tittar på mig. Lite förvånad. Hon ler lite. ”Ja, gud så härligt det är!”. Tun-nelbanan bromsar in. ”Nu måste jag gå, ha en trevlig kväll!” säger den äldre kvinnan. Hon ler och tit-tar mig i ögonen. En trevlig blick. ”Tack desamma!” svarar jag. Hon griper tag i sin svarta handväska som under resan varit placerad i hennes knä och skyndar ut ur vag-nen. Jag ler..

Jag har undersökt exempel på vardagliga normer i samhället som att vänta på att passagerare ska gå av tunnelbanan, att inte sitta bredvid någon i kollektivtrafiken, att stå på höger sida i rulltrappan, att stå i kö och att inte prata med främlingar i kollektivtrafiken, om varför de finns och om hur männi-skor reagerar om man bryter dem. Jag har gjort följande reflektioner: Att sitta tyst vid någon på tunnel-banan och att sitta ensam vid fön-stret på tunnelbanan har jag up-plevt som onödiga förväntningar på hur vi ska bete oss i samhället. Att bryta tystnaden eller att sätta sig vid någon annan kan få männi-skor att slappna av och skapa en trevlig stämning i samhället. Att stå i en halvcirkel på tunnel-baneperrongen och vänta på att passagerare gått av tunnelbanan och att stå i kö till bankomaten

har jag upplevt som nödvändiga förväntningar på hur vi ska bete oss i samhället. Att inte vänta på att passagerare gått av tunnelbanan utan istället själv först gå in eller att tränga sig i bankomatkön kan leda till otrevlig stämning och försämrad funktion-alitet i samhället.För att ta reda på vilka normer i samhället som är viktiga att följa och vilka som är okej att bryta måste man prova sig fram, man måste trotsa normerna. Samtidigt som det är viktigt att trotsa somli-ga normer, är det viktigt att komma ihåg att följa andra.

Häromdagen ringde jag upp min mamma angående denna krönika. Jag frågade henne om hon någon gång hade hört namnet Rune El-mqvist tidigare. Det hade hon inte så jag bad henne sedan googla namnet för att få en uppfattning om vem denna man var. Hon fann cirka sjuttontusen resultat och för-stod att den här mannen hade up-pfunnit pacemakern på 50-talet. Jag frågade henne samma sak igen, men denna gång bytte jag ut namnet till Alexandra ”Kissie” Nils-son, den här gången visste hon exakt vem det var. Sedan frågade jag henne om vad Alexandra Nils-

Vägen till framgångson hade åstadkommit i sitt liv förutom att starta bloggen www.kissies.se. Då var hon tvungen att googla. På mindre än en sekund fick hon upp närmare 2 miljoner sökresultat, men hade fortfarande problem med att svara på min frå-ga. Jag skulle nog ärligt talat inte heller kunna svara på den frågan. Faktumet kvarstår dock, jag, min mamma och många andra svens-kar vet vem Alexandra Nilsson är.

Hon är bloggerskan som provoc-erar, vars blogg mestadels hand-lar om extrema bantningsmetoder och plastikoperationer. Hon som

Av Ida Nordlander

för tre år sedan såg ut som vilken vanlig tjej som helst ser nu ut som en tecknad figur och har enligt mig förvandlats till sitt så kallade alter ego ”Kissie”. Jag citerar tv-profilen och bloggerskan Katrin Zytomierska och säger:”som en smurf ser hon ut” eller är det här helt enkelt idealet för framtidens samhälle?

23 september 2007, kräktes en svensk tv-profil i direktsändning och skyllde det på mensvärk. Hon fick smeknamnet ”Kräk-Eva” och med miljontals träffar på internet-sajten Youtube blev hon till slut inbjuden till Tyra Banks-show, en talkshow med supermodellen Tyra Banks i spetsen. Var befann sig alla de människor som har gjort något fantastiskt för världen under den tidpunkten?

Vi vet inte, för de uppmärksam-mas inte av media. På TV ser vi program som Big Brother och Paradise Hotel, program som är gjorda för att skämma ut männis-kor. Att se en grupp människor i ett hus fullt med kameror bryta ihop en efter en är det underhållning? Ta en stund och fundera över det-ta faktum, varför ser vårt samhälle ut så här? Varför betraktas veten-skapsmän som nördar och blog-gerskor som förebilder?

“Var befann sig alla de människor som har gjort något fantastiskt för världen under den tid-punkten?”

Foto Hanna Wallin

I Sverige ses vi som tillbakad-ragna, tysta och kalla. Vi är lagom och vi ska absolut inte sticka ut. I Spanien är man högljudd och man äter ofta ute på restauranger eller barer. Man umgås mer på ett annat sätt än i Sverige. Varför anses man helt knäpp i Sverige när man pratar med en främling på bussen när det i till exempel Hawaii är helt normalt? Michael MacIsaac från Hawaii och Inmaculada Moreno Teva från Spanien intervjuas om skillnaderna mellan deras hem-land och Sverige och om olikhe-terna i beteende och normer.

En norm är en oskriven regel, något som säger så här ska vi vara, så här ska vi bete oss. Gör man inte det så kollar folk snett på en och man anses som galen. Hur vi förväntas vara, bete oss och agera i olika situationer. Hur kommer det sig att det kan vara så stor skillnad mellan några länder på hur man beter sig och vad för normer man har?

Om man i Sverige sätter sig bred-vid någon på bussen eller tunnel-banan när det finns ett ledigt säte lite längre bort anses det som jät-tekonstigt och det blir en obekväm situation. Helst ska man sitta helt ensam, inte ha ögonkontakt eller

prata med någon. Michael Ma-cIsaac kommer från Hawaii och när han flyttade till Sverige la han främst märke till att folk som inte känner varandra inte heller ler mot varandra, att det är otroligt sällan. Mike säger också att man heller inte hälsar eller pratar med folk man inte känner. När Inmaculada Moreno Teva flyttade från Spanien till Sverige tyckte hon att sven-skarna var mycket tystare, mer avståndstagande och mer konflik-trädda. Hon säger också att hon tyckte det var svårt att få kontakt med svenskarna och göra nya kompisar. I Sverige släpper man loss när man är på klubbar och fe-star loss med alkohol. Det är då vi blir sociala och högludda.

”Om man jämför festkulturen så är det mer ’’missbruk’’ i Sverige än Hawaii” säger Mike. ”Man ser inte sådär fulla männi-skor i Hawaii som i Sverige, som till exempel att folk kräks på tun-nelbanan på grund av att dom har druckit så mycket”’ tillägger han.”I Spanien dricker man ofta vin

med mera med måtta, man kan köpa vin och sprit i vanliga livs-medelsaffärer där. Därför tyckte jag att spritmonopolet i System-bolaget var väldigt konstig” säger Inmaculada.

I Sverige har vi har många rutiner, tex som att äta vid matbordet hemma. I i de länder som ligger vid Me-d e l h a v s o m -rådet är det mycket vanligt att äta ute på en restaurang på en vardag. ”I Spanien träffas man ofta ute på barer, restauranger, parker, etc. Man äter lunch och middag sent” säger Inmaculada. Här hemma i Sverige skulle det vara ovanligt att

göra något sånt. Ska vi äta ute? På en måndag?

”Man är väldigt punktlig i Sverige” säger Inmaculada.Ja, att komma i tid är något som

är otroligt vik-tigt i Sverige, till skillnad från Spanien då spanjor-erna kanske inte alls förstår det med att komma i tid och tycker det är helt okej att

komma 30 minuter sent. Om man ska på ett möte eller har bestämt tid med sin kompis och man kom-mer sent så blir man upprörd och irriterad, det är inte särskilt accep-tabelt. ’’Det är okej att vara lite sen ib-

LANDET LAGOMAv Hanna Wallin

“I Sverige släpper man loss när man är på klub-bar och festar loss med alkohol. Det är då vi blir sociala och högljudda.”

“Att komma i tid är något som är otroligt viktigt i Sverige, till skillnad från Spanien då spanjorerna kanske inte alls förstår det med att komma i tid och tycker det är helt okej att komma 30 minuter sent.”

Foto

Ida

Nor

dlan

der

land när man träffar vänner’’ säger Inmaculada om att komma i tid i Spanien.

Både Inmaculada Morena och Michael MacIsaac försöker bryta normerna genom att exempelvis fortsätta vara framåt och social och att prata med folk man inte känner. Inmaculada säger att hon försöker få ut det bästa av båda länderna, hon menar att ibland an-passar hon sig till Sveriges normer

och ibland behåller hon de span-ska.”Jag är, till exempel, fortfarande väldigt social, öppen och inte rädd för konflikter. Men nuför-tiden kan jag vara lite reserverad och avståndstagande ibland som svenskarna. Jag tycker om att gå ut fortfarande men jag tycker också om mysiga hemmakvällar med familjen och vänner på sven-skt vis. Och jag har blivit mycket punktligare”.

Mike säger att han försöker bryta normerna, det med att man inte hälsar och inte pratar med främ-lingar, men efter alla år i Sverige har han trots allt blivit mer svensk med åren. Men när han åker till an-

dra länder försöker han få tillbaka öppenheten, som att till exempel exempelvis prata på tunnelbanan, det är inget konstigt med det. ’’Det känns som att många svenskar inte har ett behov av att socialisera på det sättet, tex främlingar eller grannar.

Ja, hur kommer det sig egentligen att vi är så olika från land till land. Är det vädret som påverkar oss? Är den landets historia? Kommer Sverige att påverkas mer och mer av de andra länderna med tiden, eller kommer vi fortsätta att vara tillbakadragna och reserverade? Ja, det är upp till oss själva.

“Hur kommer det sig egentligen att vi är så olika från land till land. Är det vädret som påverkar oss? Är det landets his-toria?”

I det lilla kontoret på Pontonjär-gatan i Stockholm sitter Oskar Sommarlund, en av skaparna av märket Denim Demon. Man ser klart och tydligt att jeansmärket inte bara är ett i mängden. På väggarna hänger renhorn, bilder på Jämtland och klara tecken på att märket handlar om mer än bara snygga jeans. Man kan nästan tro att man har hamnat i en liten butik långt uppe i norr, inte att man be-finner sig mitt i Stockholmsvimlet. Jag börjar med att fråga hur det hela startade. Oskar och hans bröder hade en helt egen idé på marknaden. Jeans med faktisk betydelse. Oskar har växt upp i

”Skulle alla älska samer vore det betydligt lättare”

Stockholm, men på pappas sida finns det samiskt påbrå. Hans farmor var den senaste i släkten som var sysselsatt med traditio-nellt samiskt arbete, hon var ren-skötare.”Det började egentligen när jag och min lillebror Anton hade job-bat på JC rätt länge, och ännu län-gre på SOLO. Det var när vi stod på SOLO ungefär 1999-2000 som det kom en jättestor ”jeansboom” och alla skulle ha jeans helt plöt-sligt. Då började alla göra jeans, även varumärken som aldrig hade gjort det tidigare. Det gjorde att det blev lite tråkigt, alla jeans såg likadana ut. Ingenting på bakfick-

orna, så lite lablings som möjligt. Och den enda anledningen att de gjorde jeans var för att tjäna pen-gar liksom, för dom såg att det fanns en marknad där.”Oskar och hans bror Anton gillade speciellt Lee och Levis, som har väldigt lång historia bakom sig. ”Det fanns någonting bakom, en story, någonting att berätta. Där började vi få en idé, att göra något själva istället för att stå och sälja andras jeans.”Men dom ville också ha någonting mer. Inte här har ni ytterligare ett par jeans, utan det skulle finnas någonting i produkten som berät-tade någonting. Problemet var att dom inte hade 130 års historia ba-kom sig av att tillverka jeans eller något jättestort arkiv att utgå ifrån. Då fick dom titta på var dom kom ifrån, hur deras historia såg ut, och då på pappas sida finns det samiskt påbrå. Då föddes idéen till att kunna göra samiskt inspire-rade produkter.

Jag ber Oskar att sammanfatta samekulturen med några ord, och det var ord som enkelt, sim-pelt, inte materiellt, jämlikt, men även påfrestande och hårt arbete. Samekulturen och livet i Stockholm är som dag och natt, säger Oskar. - Vad skulle du säga att Denim De-mon står för? Oskar var väldigt noga med att det finns historia och kultur ba-kom jeansen. ”Det är inte bara ett par byxor i mängden. Såklart måste jeansen vara snygga och tilltalande, men det är så mycket

mer än så. De har hög kvalite, och även med funktion. Plagget ska funka i naturen, och inte gå sönder efter en månad eller så. Oavsett om det är en t-shirt, en scarf eller vad det nu kan vara så ska det finnas X antal detaljer i den här som faktiskt gör att du kan berätta någonting om plagget i sig. Det sitter alltid en liten symbol på våra plagg, såsom en handsnidad ren-hjortsknapp eller en liten filtlogo med de sydsamiska färgerna som urskiljer sig från mängden.Denim Demon startade ett pro-jekt där de bad 7 samer att bära samma jeans i 6 månader utan att tvätta dem. På det sättet slets jeansen naturligt, och fick en his-toria bakom dem. Dessa 7 jeans blev döpta efter samerna som bar dem.

Jag frågar Oskar om resultatet blev som han hade hoppats, och det blev enligt honom ännu bät-tre. Det blev en stor PR-grej av det hela, precis som han hade hop-pats på men inte tänkt på från bör-jan. ”Alla sju paren fick ett eget ut-tryck, och särskilde sig rätt mycket i detalj mot varandra. Det blev bra mycket bättre än vad vi hade hop-pats på”Vi pratar lite om fördelar och nack-delar med jeansbranschen, och en nackdel är den enorma konkur-rensen med allt i från Dressmann, H&M, till och med Gina Tricot till Levis som har funnits under en längre tid. ”Det är tufft att slå sig in på marknaden, men vi tog oss igenom det. Fördelar med bran-

Av Lisa LevedahlFoto Emelie Nordlander

Av Lisa Levedahl

schen var bland annat att jeans ligger oss extremt varmt om hjär-tat, det är något vi själva alltid an-vänder men även alla andra, så på ett sätt är det en lättsam marknad. Sedan är det kul att få göra något vi brinner för, och möjligheter att inkludera den samiska kulturen också. Största fördelen är att få jobba med ett av våra största in-tressen och att faktiskt få göra något eget.”Jag påpekar för Oskar att Denim Demon verkligen har lyckats in-ternationellt också. Man kan köpa jeansen i länder som Nederlän-derna, Ryssland, Schweiz, Eng-land, Tyskland, Japan och Italien.”Det är extremt sällan man har tid att sätta sig ner och tänka på vart har vi kommit liksom, utan det är hela tiden nya saker som måste göras. Men dom få gånger man faktiskt hinner reflektera över det så är man ju jätteglad och stolt över det som man har presterat.”

Jag frågar hur namnet Denim De-mon uppstod, och Oskar berät-tade att det är det enda som faktiskt inte har en samiskt ank-nytning. ”Det finns en norsk rock-grupp, eller fanns under tidigt 2000-tal, som hette Turbonegro, säger Oskar och skrattar lite. Dom hade en låt som heter Denim De-mon, som hade en ganska.. opryd text. Vi tyckte namnet var riktigt coolt, så det har hängt med sedan dess. Men det har ju inget med det samiska att göra.”Jag undrar om Oskar hade tän-kt på samhällets reaktioner när

Denim Demon slog igenom. Han berättade att det tog dem 6 år från en idé till en faktiskt produkt. ”Vi tänkte jättemycket på hur samis-ka kretsar skulle tänka. om dom skulle tycka att vi försökte rida på deras ”våg”, att vi gjorde något kommersiellt av det samiska arvet. Det gör vi ju på ett sätt, men an-ledningen till att vi gör det är ju för att vi är stolta över det, och för att upplysa människor att det faktiskt finns ett ursprungsfolk i Sverige som människor faktiskt aldrig har hört talats om. Vi vill berätta någonting, men samtidigt handlar det ju om att sälja produkter. Men det är ju något vi gör med vårat arv. Så det var vi väldigt oroliga för, vi visste inte hur hårt vi kunde trycka på det. Men ju mer tiden gick ju mer accepterade blev vi, och vi har inte blivit konfronterade om det. Så i takt med att vi har fått mer och mer acceptans i samiska kretsar har vi vågat trycka på mer och mer.”

Till sist frågar jag Oskar hur han tror att framtiden skulle se ut för Denim Demon.”Ja jag hoppas ju på att det ska gå jättebra. Jag har faktiskt plane-rat att 2012 ska bli vårat genom-brottsår om man säger så. Vi har kommit ganska långt på vägen, men jämfört med många andra är vi fortfarande extremt små.”Jag tror att framtiden ser ljus ut för Denim Demon. De har sin idé, och har lyckats på en marknad med så pass stor konkurrens. Nu får vi se om 2012 blir deras år.

Omslagsfoto: Matilda Norman