Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.

N:r 21 (440) Fredagen den 22 maj 1896. 9:de årg. Prenumerationspris pr år :

Idun ensam _ kr. 5: — Iduns Modet., fjortondagsuppl. » 5: — Iduns Modet., mänadsuppl » 3: — Barngarderoben—-?- * 3: —

B y n » : Klara södra kyrkog. 16, 1 tr.

Allm telef 6147.

Redaktör och utgifvare:

FRITHIOF HELLBERG.

Träffas säkrast kl. 2—3.

Redaktionssekr.: J. Nordling

U t g i f n l n g s t l d : h v a r j e b e l g f r i f r e d a g .

Å u i i o u s p r i . s ;

35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp- rad

Prenumerationspris pr år : Idun ensam _ kr. 5: — Iduns Modet., fjortondagsuppl. » 5: — Iduns Modet., mänadsuppl » 3: — Barngarderoben—-?- * 3: —

Prenumeration sker å alla post­anstalter i riket.

Redaktör och utgifvare:

FRITHIOF HELLBERG.

Träffas säkrast kl. 2—3.

Redaktionssekr.: J. Nordling

Lösnummerpris I S öre (lösn.r endast för kompletteringar.)

Å u i i o u s p r i . s ;

35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp- rad

VÄLKOMMEN HEM,

VÅR HVITE DROTT!

Den 21 maj 1896

R e'n stod vår bleka unga vår,.

I all sin fägrings jungfrudom,

Med frostigt genomskinlig blom

Omkransande sitt lösta hår;

Af lifvets aning re'n en fläkt

Vår vinterdvala hade väckt,

Och hjärtat vidgade sig till

Den första lärkans drill.

Då plötsligt skorrade en sträng

Midt i vår glädjes fägnespel,

Föll, isigt skymmande och stel,

En skugga öfver blomsteräng.

Ett sorgebud oss hade nått:

Sjuk är vår kung, vår hvite drott

På vandringsväg vid fjärran strand

Nåtts af en oväns hand.

De knappa bud, oss gnistan skref,

Förstämde bidade vi så;

Förskrämde lyssnade vi på

Den hviskning, som allt högre blef,

Som snart från tusen tungors band

Steg till en storm kring allt vårt land:

Du, Herre öfver död och lif,

Gif, af din misskund . . . gif!

Spill icke bort din kraft i tomma strider, Spar dig till den, där helt det gäller lifvet,

Låt anden mogna till Som skola fordra allt,

de stora tider, hvad dig blef gifvet.

Ellen Lundberg.

Och i den långa febernatt — En klarnad bild i yrseldröm — I omsorg, oaflåtligt öm, Skyddsängeln invid bädden satt; Framburo makans hand och röst Sin svalkedryck, sin läketröst, Med hoppet trosförvissadt sträckt Mot hälsans morgonväkt,

K o m så en sunnanvind en dag Med nya toners klang uti, Dref molnets mörka hot förbi, Spred åter ljus och välbehag. Den tunga ängslans tid var all, Vår lömske ovän bragt på fall, Vår tillit skördade sin lön, Och bönhörd var vår bön.

Och nu, som våren kämpat just Sin bistra brytningskamp till slut, I sommarns födelseminut Du vänder åter till vår kust; Med flaggors segerstolta rad Den står i dag, din hufvudstad, Och smyckad i sin bästa skrud, Din väna Mälarbrud.

Hur starka, undersamma band, Som åren våra hjärtan smidt, Som binda våra, binda ditt Vid detta fattigt rika land, Det kände vi i sanning bäst, När fruktan blef vår hvardagsgäst, När våldet stod med lyftad glaf Att slita dem utaf.

Och därför jubla vi i dag: Välkommen hem, vår hvite drott!

Se, man ur huse ha vi gått Att hälsa dig i enadt lag, Att räcka dig en välkomstkrans Af vifvors gyllne solskensglans, Af blyga sippors himmelsblå — De svenska färger två.

Johan Nord/ing.

Någon vidlyftig motivering kräfves icke, hvar-för vi för en gång frångått Iduns plägsed att ägna numrets första sida åt en kvinnobild och i stället prydt densamma med h. m.t konungens nobla drag. De varma, allmänt delade känslor, som i dessa dagar vid landsfaderns hemkomst fyllt svenska hjärtan och helt visst ej minst de kvinnliga, och åt hvilka vi här ofvan sökt gifva ett svagt uttryck, skola tala tillfylles. Blott ett par ord om porträttet. Det är det senaste civil­porträtt af konungen, som finnes, af en utmärkt likhet, och förskrifver sig från hoffotografen Aron Jonasons atelier i Göteborg, där det togs under h. m:ts västkustvistelse förliden sommar.

Barnaglädje. O c k s å e n v ä l g ö r e n h e t s f r å g a .

I Jet var en g å n g en l i ten gos se , s o m rå-/ * ^ k a d e slå sönde r sin g rannas te pors l ins­

g u b b e , o c h han var till en bö r j au al ldeles

otröst l ig öfver o l y c k a n .

» V i ska fö r söka laga d e n , » föres log hans

m a m m a .

» D e t blir inte d e t s a m m a ! » m e n a d e gossen .

A t t få n å g o n v idare g läd je af po r s l i n sgubben

i de t sk icket — n e j , den g u b b e n g i c k in te !

» V i l aga den i alla fa l l ,» a fg jo rde m a m m a ,

» s å ge r d u d e n åt den fat t ige Fri tz , s o m lig­

ger s j u k . »

S a g d t o c h g jo rd t .

D e n fat t ige g o s s e n s g läd je öfver d e n ovän­

tade gåfvan var så stor, att d e n l i k s o m smit­

t ade af sig på den rika g o s s e n s s inne. M e d

s t rå lande ö g o n berä t tade Kar l för sin m a m m a

o m o c h o m igen , hv i lken fröjd po r s l i n sgubben

väck t .

D e t b le f alltså ve rk l igen » in t e d e t s a m m a »

m e d po r s l in sgubben . D e t b lef n å g o t m y c k e t

fö r m e r : i stället för bara en h a d e n u två

g läd je af den .

V i ve t a alla, hv i lken s torar tad vä lgö renhe t

under v ä x l a n d e o c h förs tånd iga fo rmer på

senare t ider så att säga tagi t fart i n o m vår t

l and o c h synner l igas t i de större samhäl lena ,

där n ö d e n o c h l idande t före t rädesvis koncen ­

trera sig.

D e n n a vä lgörenhe t har i cke b lo t t tagi t sig

u t t ryck i direkt hjä lp för l ifvets mater ie l la

nödtor f t , u tan den har äfven på m å n g a h a n d a

sätt afsett att spr ida s jä l sodl ingens , förströ­

elsens o c h nö je t s so l sk immer öfver fat t iga,

hård t p rö fvade existenser . V i erinra oss

t. ex . , huru sedan flere år en m ä n g d lästa

t idn ingar dag l igen samlas i en stor bref låda

på Centra ls ta t ionen för att s edan spr idas

b l a n d pat ienterna på våra s jukhus . A l l m ä n ­

he ten omfa t t ade s t rax idén m e d verk l ig v ä r m e

— från den bref lådan har till s juka, so rgsna

sinnen s t r ö m m a t ut m e r sol l jus än från n å g o n

annan här i s t aden!

Så ha vi den stora a rmén af s juka, van­

föra, fat t iga och mi s svå rdade ba rn ! Såväl

k o m m u n e n s o m d e enski lda u tö fva s å som be­

kant ett s torar tadt ba rmhär t ighe t sverk g e n t

e m o t dessa s tackars små . D ä r o m finnes i cke

» t u t a l » , m e n l ika fullt är de t a ldr ig ur

v ä g e n att p å p e k a n y a eller de lv is m i n d r e

beak tade synpunk te r för den prakt iska utöf-

n i n g e n af vä lgörenhe t .

Ti l l dessa hö r en, s o m säker l igen icke

behj artats i m å n af dess obes t r id l iga humani ­

t e t svä rde : leksaker o c h d ä r m e d j ämför l ig t

förs t röelsemater ia l åt d e s m å ! D e b e h ö f v a

i cke b lo t t kläder , föda , hus o c h h e m , barna­

s innet behö fve r lekens uppf r i skande n ö j e .

— D e t y m n i g a regne t k o m m e r väx t en att

f rodas , m e n de t är de so lmät t ade d a g g d r o p ­

parne , s o m fö r sköna o c h förfriska dess b l o m ­

kalk .

D e n t id är n u inne , då de vä lbu rgna d raga

ut p å landet . D e t rasiga leksakerna från

v in tern kastas p å sk räpv inden eller i sop­

t unnan — trots deras kanske s törsta » m i s ­

s ion i l i fve t» n u b o r d e fy l las !

Ha r n i hör t talas o m » m a g a s i n e r a d t » ,

» b u n d e t » sol l jus , sådan t s o m lär finnas i

s t e n k o l ? D e g a m l a l eksakshögarne innes lu ta

masso r af » m a g a s i n e r a d t » sol l jus , s o m b e r

u ts läppas i d e n fatt iga, l i dande barnavär lden

i n o m hela vår t l and .

Kas t a i cke bo r t » s k r ä p e t » , u tan skänk d e t

åt de fa t t iga små , dessa m å t i l lhöra u tb lo t t ade

famil jer eller inrät tningar o c h h e m !

D e n där d o c k a n , s o m vrakats »dä r fö r att

to? le t ten är so lk ig o c h ena bene t a fb ru t e t» ,

v o r e ändå i en liten fat t ig o c h s juk n ickas

ö g o n så p räk t ig s o m en l i l leputt-furst inna,

o c h bene t lagas så flinkt af ifriga, t a c k s a m m a

fingrar. D o c k a n k o m m e r att g ö r a s torar tad

l y c k a — l y c k a åt en anspråks lös barnas jä l .

Ha r ni där jämte några g ranna tyg lappa r ,

t ras iga spetsar o . d., så för all del låt d e m

fö l ja m e d — så v i d a ni inte särskildt ö m m a r

för m å l e n s fö rkof r ing!

H v a d ser j a g — här har ni j u en he l

vär ld af t ro lska äfventyr , r iddare till häs t

o c h slott i g r ö n a skogar att skänka bor t ,

o m ni v i l l ! T ä n k , h v a d de t vore för en liten

fö rb l eknad k r y m p l i n g att få ila u t p å äfven-

tyren , sitta upp till häs t o c h låta sig krö­

nas till k o n u n g i s lot tet i d e n g r ö n a s k o g e n !

H v a d ni gö r , så f ö r m e n a ej p i l ten all d e n n a

här l ighet — u tan skänk h o n o m den g a m l a

t rasiga b i l d e r b o k e n ! Där ute p å l ande t skall

ni g å o c h dra u p p fln-flna maréchal-niel-

rosor o c h g ö r a u p p e ld till t o d d y v a t t n e t el­

ler kaffet — m e n s k y n d a er att först plan­

tera de finfinaste nö je s roso r p å et t par s m å

ins junkna k inder o c h t ända g läd jens lus te ld

i ett par ha l f s locknade g o s s ö g o n !

P a p p a o c h m a m m a ha kanske i cke så

n o g a reda p å s ina barns kasserade leksaker ,

därför b o r d e de låta barnen själfva leta f ram

d e m och intressera d e m för de t g o d a ända­

måle t . När m e d k ä n s l a n en g å n g v ä c k t s

hos barn , känner den snart s agd t inga grän­

ser, o c h då kan de t j u vara bra, att m a m ­

m a är m e d o c h sorterar d e ol ika fö remålen ,

på s a m m a g å n g h o n d å får tillfälle att för

sina småt t ingar r ikt igt k largöra sakens inne­

b ö r d , så att de t äfven bl ir ett v i ss t »a l lvar

i l e k e n » .

H u r m y c k e t g o d t en m o d e r g e n o m sitt

personl iga ing r ipande i en dy l ik fråga k a n

tillföra s ina ba rn v id d a n i n g e n af deras

karaktär, är öfver f lödig t att för de äldre

u tveckla . Människokär leken är vä l de t star­

kaste fundamen te t för hela vår t samhällsl if .

Må den därför t id ig t v ä c k a s i barnahjär ta t —

sedan v ä x e r den s ig merende l s s tark g e n o m

sin e g e n kraft. H v a d särski ldt S tock­

h o l m beträffar, har unde r t ecknad på några

inrät tningar för barn hör t s ig för , hu ru idén

o m s m å gå fvor af g a m l a leksaker skul le af

v e d e r b ö r a n d e föres tåndare o c h föreståndarin­

no r upp tagas . D e n rön te öfver allt den

va rmas te sympa t i o c h erkänsla. Leksakerna

m å gä rna vara illa å tgångna , en m ä n g d

händer äro genas t vi l l iga att nöd tor f te l igen

reparera d e m ; litet hvars tädes finnas så t. ex ,

s m å sn ickarverks täder .

D e h e m o c h föreningar , m e d hvi lka j a g

hunni t sät ta m i g i fö rb inde lse o c h som på

förhand sända den gifmilda allmänheten ett

innerligt tack — äro Eugeniahemmet, Norr-

backa, Föreningen för sinnesslöa barns vård,

Norrtullsgatan 16, Stockholms stadsmissions

barnhem, Norrtullsgatan 20, och Malmqvistska

barnuppfostringsanstallen, lorkelknutssonsgatan

22. D e s s u t o m finnas j u m å n g a and ra d y ­

l ika vä lgörenhetsans ta l te r , hv i lkas n a m n o c h

adresser m a n p å ka lender -afde ln ingen un­

de r rubr iken »Vä lgörenhe t s in rä t tn inga r» lä t t

finner i S t o c k h o l m s adresska lender .

S t o c k h o l m s s tadsmiss ions b a r n h e m har

enl ig t fö res tåndarens u p p l y s n i n g j u s t a ldr ig

g y n n a t s m e d leksaksgåfvor , härpå t y c k e s

i n g e n ha tänkt , därför äro sädana så m y c ­

ke t v ä l k o m n a r e .

Skal l d e n ö d m j u k a b ö n , s o m n u h ö j t s

o c h s o m , ä n n u out ta lad , sväfvar p å tusen­

tals barns läppar, b l i fva en » r o p a n d e s rös t

i ö k n e n » ? O m ö j l i g t ! t ror för sin del

Erny.

P å j i a g a . Af Ina Stockenstrand.

Hvad gudomlig lust att röna Inom en så Ijvflig park. *

Luft igt , hv i t t o c h del ic iös t , en r ik t ig

r o c o c o j u v e l , lyser H a g a slot t i m o r g o n s o l e n .

D e t m å n g b e s j u n g n a står där b o r t g l ö m d t och

ö fverg i fve t i sin vår l iga in fa t tn ing af b l o m ­

m a n d e h ä g g o c h l ind . E n v ind i l b r y t e r

Brunnsv ikens fos fo resce rande y ta , o c h v å g o r ­

na s m y g a s ig u p p m o t s t randen.

D e t hv iskar o c h susar i vassen . H ö r :

Opp, Amaryllis! Vakna, min lilla, Vädret är stilla Luften sval.

Vakna, Amaryllis, lilla, vakna: Låt mig ej ditt glada sällskap sakna-

Låt oss fara till det lilla grundet, Eller dit bort till det gröna sundet. **

Solen s t iger h ö g r e , pa rkens å ldr iga a lmar

skänka en ljuflig svalka . E n s l ingrande

g å n g s t i g leder in uti skogen , den tys ta ,

ens l iga s k o g e n , s o m hör t B e l l m a n s junga ,

S c h r ö d e r h e i m skämta o c h de t g l ada h o f v e t

hv i ska des persiflages. Gräse t är m j u k t o c h

l e n t ; d e t är s o m att hv i la p å en b lomste r ­

mat ta . Gul lv i fvor , k o n v a l j e r o c h s ty fmors -

b l o m m o r l y s a inne i snåren, t räden stå

h ö g a , ranka o c h kraf t iga s o m i u r skogen ,

ett kä l l språng g l ider sakta f r am me l l an

l ingonre fvor o c h m o s s i g a s tenar ; förbi tu fvor

o c h t rädröt ter banar den sig v ä g till sko­

gens m e s t d o l d a g ö m s l e n , där P a n håller

sitt hof.

Ä r de t va t tne t s po r l ande s o m höres , eller

är de t en låt u taf flöjter och z i t t ro r?

Hvila vid denna källa

Ljuftigt där löfven susa. I svarta hvirflar, grå och ljusa, Träden en skugga krusa, Inunder skyars fläkt och drag ***

A f t o n e n sänker s ig n e d öfver s k o g e n ;

den s j u n k a n d e so len målar h i m l e n i g u l d

o c h aska. D e t är r e d a n s k y m n i n g i d e

långa , kung l iga al léerna. Å t e r s k y m t a r s lot te t

f ram, t äck t o c h l just , k r i n g s k u g g a d t af lin­

darnas h ö g a k ronor . Från v i k e n höras lätta

årslag, kristal lklart skratt o c h b o r t d ö e n d e

* Bcllmän. ** Bellman. i-wr- BeHman.

rop . D e t prasslar u n d e r t r äden ; g e n o m

dunk le t s k y m t a under l iga skuggor . Ä r d e t

d e n u p p s t i g a n d e a f t o n d i m m a n , s o m tecknar

s ig m o t b o s q u é n , eller är de t en skönhe t

från en f ö r g å n g e n t id , s o m lutar s ig n e d

öfver käl lan, speg l ande sin fägr ing i dess

b ru tna y ta , en Soph ie Fersen eller Ul la

H ö p k e n ?

H v e m har i cke en af ton på H a g a d rö j t

v i d m i n n e t af Gus ta f d e n t redjes g l imran­

d e o c h t a n k e v ä c k a n d e t idehvarf , m e d dess

t i l l spetsade ep ikur i sm o c h finslipade and l iga

b i l d n i n g ; h v e m har i cke i inb i l ln ingen sett

de t gus t av i anska ho fve t vandra f ram öfver

dessa s a m m e t s m j u k a g räsmat to r m e d s ina

g a m m a l d a g s stela b lomste r raba t t e r o c h klipp­

t a häckar , l ängs dessa ståt l iga alléer, där

me l lan t räden s k y m t a oänd l iga perspek t iv

af a rkadiska ängar , l e ende v ikar o c h idea­

l iska s t ränder! L å n g a tåg af praktful la

o c h f ängs lande syner d raga förb i . D e t är

d a m e r från ett fantast iskt kär lekshof , upp­

v a k t a d e af p a g e r o c h u n g a k r iga re ; där är

den l y s a n d e k o n u n g e n , d e n n e Pro teus , hvi l ­

k e n u p p v ä c k t e d e n d jupas te kär lek o c h det

l idelseful laste hat, o m g i f v e n af s ina m i g n o -

ner , s o m h v i s k a n d e l ikna h o n o m v id A n -

gus tus , v i d solen, j a , v i d s jä lfva d e n o l y m ­

p i s k e — E s s e n , A r m f e l t , M u n c k , alla de s o m

ö n s k a

att vara skuggan af sin konung och mönstret uti modets värld, att tänka blomster, tala honung och lysa som en himmelsfärd. ~'

Där är fru S c h r ö d e r h e i m m e d ett u d d i g t

e p i g r a m p å d e satir iskt k rök ta läpparne , —

d e n m o d i g a , s o m e n s a m v å g a d e att säga

härskaren sann ingen , att b e m ö t a h o n o m

s o m m ä n n i s k a ; där är B e l l m a n m e d Anakre -

ons b l i c k unde r de pens l ade b r y n , Fersen ,

den sköne , o c h de o d ö d l i g a g race rna : A u g u s t a ,

Ul la o c h Lov i s a .

Hvad tjusning att dem se! Så lekande, behagliga och täcka. **

O c h Mal la R u d e n s c h ö l d , h o n m e d en

d ro t tn ings hål ln ing, en g u d i n n a s g å n g o c h

en g u d i n n a s pr ivi legier att b r y t a m o t d e

d ö d l i g e s lagar . M e d p u d r a d e lockar , i s iden­

rober o c h h ö g k l a c k a d e skor t r ippa de f ram

unde r t rädens m ö r k a löfhvalf , d å o c h då

g l imta r en äde ls ten — lyser ett k v i n n o ö g a .

Cest Vage roeoco, seduisant et délicat!

Lenngrens , L e o p o l d s o c h Ke l lg r ens l y s a n d e

t idehvarf , d e sir l iga frasernas, d e u t sök ta

la ternas, d e t fina ve t te t s t idehvarf , då m o ­

de t d o l d e s unde r skämt och lö j e , d å m a n

v å g a d e l i fvet för k u n g o c h fädernes land ,

eller för en kapr is , m e d s a m m a öfver lägsna

sorg löshe t , då bel air gä l lde m e r än m y n t

i fickan, o c h då snillet beskj^ddades af d e

h ö g e .

D e t s k y m m e r m e r o c h mer , pa rken in-

hö l j e s i dunkel , m e n ma ja f tonens t ro lska

s t ämn ing vi l l ej v ika . V i d hor i son ten

födes en säl lsamt s t rå lande g lans , o c h u p p

ur g l ansen s t iger n y m å n e n s spe ts iga h o r n —

en skära af d iamant . V i k e n häfver sig

p löts l ig t , orol ig t s m e k a n d e unde r m å n e n s

heml ighe ts fu l la m a k t ; fantas t iskt l y s a n d e

strålar l eka utefter va t t eny tan . Månl juse t s

ky l iga prakt ger åt pa rken en n y o c h oför­

l iknel ig skönhe t . A l l t i n svepes i d e n n a

hvi ta , unde rba ra g l ans , hv i lken k o m m e r gräs

o c h b l o m m o r att l y sa s o m bes t rödda m e d

r imfros t o c h . luften att dal lra af myr i ade r

l jusa tomer .

* Kellgren. •* Kellgren.

S o m f ramtro l lad t af ä l fvehänder , för att

dö l j a en majna t t s kär leks lycka , står s lot tet

där v i d d e n v a s s b e v u x n a s t randen, min­

n a n d e o m den prak tä l skande k o n u n g e n , hvars

kons t skapande lust o c h skönhe tskäns la gåf-

v o s ig u t t ryck i sådana ä l skvärda n y c k e r

s o m de t i n t agande H a g a .

Vårs tök . ii.

/ vindar, garderober och skåp.

Yid rengöring i sofrummen vädras, piskas och sopas sängbottnar, sofforna ställas uppslagna

och sängkläderna utsättas för så mycket luft och sol som möjligt, hvilket sedermera ofta upprepas eller ständigt bör ske på soliga dagar, då och då, året om. Garderoberna tömmas, hyllor och hörn torkas med fuktiga trasor, så att intet damm kvarligger åt mal och mott för att där bygga och bo . När träverket och golfvet äro väl torra in­flyttas kläderna, ej förr.

Eum och lådor i lavoarer, kommoder, tvätt­ställ och nattduksbord i sofrummen skuras, och där lösa bleckrum för tvättporslinet förekomma, tvättas hvarje sådan fördjupning och torkas.

Rullgardinerna nedfällas samt borstas och dammtorkas å ömse sidor

Fönstertvättning bör aldrig försiggå, medan solen ligger på fönstren, ty glaset blir då Sam-migt och mångskiftande.

Vid garderobstädning, vår och höst, gör en matmoder klokt i att vara närvarande. Många saker, hon nästan glömt, komma då fram och kunna finna sin användning. Så mycket som möjligt är bäst att afskilja sådant, som ej vidare kommer att nyttjas. Allt som. man ej har omedel­bart bruk för och dock likväl ej vill ge eller kasta bort, bör skyddas mot mal genom att noga sammanvikas och göras paket af, som hvart och ett förses med en vidfäst lapp, som anger hvad paketet innehåller. Skall man bo på landet och ej valt ett alltför fashionabelt grannskap, är det bra att taga med sig och nöta på gamla saker, som ännu äro i brukbart skick, men blifvit undan­lagda och undanskymda af nya plagg och nu komma i åtanka igen, då de tagas ur garderoben. Varma koftor och schalar, »herrns» gamla vinter-öfverrock för kalla roddturer eller ruskiga dagar och andra sådana plagg är ej skäl att oöfverlagdt göra sig af med eller låta förfaras, ty bor man om somrarne på landet, är det till stor nytta att ha med sig en del äldre kläder, som man ej be­höfver vara rädd om.

På streck på gården upphängas vinterplagg, garderobernas innehåll och sängkläder, täcken och filtar för att luftas och göras damfria. Man har då ett stadigt sämre bord, hvarpå plaggen utbredas, medan de borstas och sedermera hop­läggas och med ordning nedläggas i klädkorgar för att bäras upp till sina respektive förvarings­rum.

När allt är Vädradt och luftadt, yllegardiner, dukar och vinterplagg, lägges allt mycket slätt och jämnt tillhopa med iakttagande af släta li-nier, fason, rynkor och veck. Yllegardiner läg­gas midt uti, längs efter först och sedan i jämna delar, och dukar och filtar och dylikt sammalunda.

Till förvaringsrum är bäst, ifall ej stora rym­liga kistor finnas, att skaffa simpla, vanliga trä-lårar med passande lock, som böra förses med gångjärn, haspe och märla. Så reder man till ett vanligt hvetmjölsklister och kläder hela låren inuti med dubbla lager tidningspapper och tillser noga att inga hål uppstå i hörnen; locket invändigt beklädes likaledes med tidningar. Trycksvärtan är ej målen i smaken, och tryckt papper tjänar fördenskull som skydd mot mal. Som malmedel framhållas olikartade ämnen, kam-fer i bitar, inlindade i gamla linnelappar är ett godt medel. Malpapper äfven. Naftalin har en för många vidrig lukt och förpestar luften för kringboende, ty så väl från öfver som bred­vid liggande våningars garderober intränger den skarpa naftalinlukten och gör sig obehagligt känd af grannarne. Gardiner och dylikt läggas ned i låren och kamferpaket stoppas ned här och hvar. Rent linne lägges omkring och ofvanpå, och loc­ket tillslutes, hvarefter låset tilläses.

Innan den dagen kommer, att man ämnar börja bära upp mattpapp och lägga undan vinter­sakerna, bör storstädning försiggå af vinden, sop­ning och damning och ordnande af allt däruppe,

I D U N 189Ö

så att när de rena, vädrade sakerna föras dit upp, det är rent och putsadt till deras emot-tagande.

Det är många saker, som man på våren tän­ker sig »till hösten» böra undergå någon änd­ring, komplettering eller som ett eller annat bör företagas med. Sådana artiklar böra läggas så, att de äro lätt åtkomliga och kunna framtagas, utan att man behöfver plocka upp allt från bot­ten. Mycket systematiska människor anteckna skriftligt sig till minnes dylika förestående och nödvändiga reparationer och mönstringar, för att vara säkra om att ha dem gjorda i tid och in­nan handtverkarne äro allt för mycket öfverlupna med arbete till följd af våningsbyten och ord­nande af rum litet hvarstädes.

Skåp och skänkar hållas naturligtvis städade och prydliga året om, men en generaldamning böra äfven de underkastas och på samma gång en inventering.

Duktyg och sänglinne böra ej få ligga år efter år, utan att begagnas. Linne blir mera hållbart, om det får en tvätt då och då. Om linne blifvit mycket gulnadt genom långvarig liggning på skåp-hyllan, kan man låta det undergå en behandling, genom att under en kvarts timme koka det i en lösning gjord af */j kg. silkestvål, som, sönder­skuren i fina skifvor, lägges i 7 k 8 liter mjölk i en kittel, som sättes på elden och får koka. När tvålen är fullkomligt upplöst, ilägges linnet och får, såsom redan är sagdt, koka under en kvarts timme. Sedan tvättas det i såplödder och sköljes i tvänne rena vatten, hvarefter det lätt blånas (om man så vill) i ett tredje. Den tycklige ägaren af en gräsvall kan bleka sitt linne­förråd genom att rätt och slätt skölja upp det i såplödder och lägga ut det ett par tre dagar på gräset; det tvättas därpå samt sköljes och klappas i rent vatten och får torka i vanlig ord­ning, då det blir vackert och hvitt och behagligt.

Om under servering kaffe och te spillas på duken, bli däraf mycket svårt uttagliga fläckar. Tar man genast och doppar fläcken i en bland­ning, gjord af kokande vatten, socker och grädde, och därefter sköljer i rent vatten, så går en så­dan fläck bort i nästa tvätt.

Lamporna komma mindre i bruk med vårens ljusa kvällar, och de skola nu rengöras och undan­ställas. Slipade kupor bli rena och klara, om de bestrykas med i vatten upplöst målen krita, som får intorka, och sedermera rengöras kuporna på vanligt sätt. Brännarne rengöras med sodalut; vill man taga vara på vekarne, kunna de ren­göras med ättika och torkas. Alla de särskilda delarne och glasen inlindas i papper och ställas på högsta hyllor i skåp eller garderober eller hvar helst för dem kan beredas plats under den tiden dagsljuset gör deras bruk öfverflödigt.

Så småningom, allt eftersom våren framskrider och sommaren nalkas, kan man ställa undan af rummens prydnadsföremål. På så sätt får man litet hvila från damning och utrymme för Floras vackra barn, som glada oss i sommartid, och det blir mera som en särskild vintertrefnad se­dan att plocka fram ur skåpen de små prydnads­sakerna igen och göra våra rum så behagliga vi kunna för den långa mörka tiden, då vi ha att söka trefnaden uteslutande inom hus och att öka den genom konstlade medel.

Bell. *

Sekelslutets pingst. Då vardt plötsligt ett dån

från himlen såsom af ett fram­farande häftigt väder. Och dem syntes såsom tungor af eld, hvilka fördelade sig.

A-postlagä rnbigariia.

Hvilken tung och kvalmig dag l Jorden suckar, mänskan lider Under brödbekymrens strider Och materiens Inmpna lag. Gatubuller, marknadsvimmel, Säljarns rop och köparns prui, Krämarstrid, som ej lar slut. Ångmaskiner, plumpt robusta, Stampa, gnissla, fräsa, pusta; Knappt en flik af vårljus himmel Skönjes mellan murars rader, Mellan svartnade fasader. Redan töcknig atmosfär Tjock af stenkolsröken är.

Spörjer du, hvi denna bild jag målar Utan luft och utan solens strålar, Svarar jag: den innebär Korleligen tidens karaktär.

Men en hop, som i Jerusalem, Där brutalt man korsfäst idealen, Vilsekommen är och utan hem, Samlas nu i stillhet uti salen I det fjärrbelägna, tysta hus Långt från industrialismens brus, Där de hoppfullt vid hvarandras sida På Messiasrikeis ankomst bida.

Då — man vet ej hvar det kommer från — Hörs i tidens atmosfär ett dån.

Det är ej larmet af maskiner,-Ej sorlet från sniken krämarhop, Ej hungrande skarors förbannelserop, Ej slaj'piskans ljud, som hvisslar och hvincr, Ej skrälet frän rusiga dryckeslag, Ej körer till smutsiga lustars behag.

Satt du en skymningsstund vid hafvets strand, När solen doppade sin röda skifva I djupblå våg vid horisontens rand, Och märkte lätta moln på fästet dnfva, Då hörde du helt visst där utefrän, Där oceanens bölja evigt rullar, Ett obeskrifligt majestätiskt dän, Som genljöd mellan skär och berg och kullar. Det tränger som en evighetens 7'öst Med helig rysning m uti ditt bröst, Ditt väsen skälfver vid dess djupa maning Som för en dunkel Öfverjordisk aning.

Sa märkes pingstens under utaf dem, Som kommit samman i Jerusalem, Där evighetens tanke korsfäst blifvit Och släktet idealens dödsdom sknfvit.

I första stund när detta dänet ljöd, Hvem anade att anden däri bodde? Ty såväl åldringar som unga trodde, Att anden var i tidehvarfvet död. Men så kom tecknet: himlatungors lågor, Och inför dem förstummas alla frågor, Och intet nytt bevis man längre kräfver Därpå att anden än i släktet lefver.

Lyss! Hör du ej, hur skalder åter sjunga Om mänsklighete^is vår den evigt unga, Om kärlek, obesmitlad, oskuldsren, Som vi trott död och graflagd längesen? Den sången sjunges blott af andens tunga. I diktens lund, där idogt arbetsfolk Med analysens yxa röjde vägen Och diktarn, för problemdebatt benägen, Lärd trädde fram som en tendensens tolk, Där susar som en vårfläkt anden äter, Och glädjen barnsligt ler och sorgen gråter En mänsklig tår, igenom hvilken lyser Det hopp, som innerst hvarje hjärta hyser.

Och vetenskapen, förr så stolt och dryg Och egoistiskt oigenomtränglig, Som kabalistiskt verkat uti smyg, För massans fikna blickar otillgänglig — / hennes väsen lifvets pulsar slå, Välsignande i världen vill hon gä, Af kärleksanden genombäfvad verka För det som brodrakänslans band kan stärka, Och som ett vänligt sinnelags symbol Hon valt att tala folkets tungomål.

Ja, uti själfva industriens hallar, Där mödans barn i hopplös träldom gå, En majestätisk andestämma skallar, Som solig arbetshord till högtid kallar, Till fridag under himmelen den blå, Till sång och dans och barnasinnets lekar Pä soligt fält och under kullens ekar, Där fången, lössläppl ur sin trånga bur, Skall finna än sin mänskliga natur.

Hör l Öfver världens vida arbetsfält Den blida helgsmålsringning släktet manar Till tystnad efter hvardagsgnabb och kält, Till tro på sällhet, som dess hjärta anar. Ett mäktigt väder öfver jorden far, Och kärleksanden bor däri och sänker Sig öfver allt, som- lif och anda har, Som känner, älskar, anar eller tänker. Han fyller upp nalulr och konst och form, Han stillar hjärtekvalens strid och storm, Han breder öfver dunkel framtid hopp, Ty mänsklighetens pingstdag har gått opp,

Theodor Lindblom.

Att blifva sjuksköterska. En praktisk vägledning för unga kvinnor vid

valet af lefnadsbana.

På uppdrag af Idun utarbetad af Fru Brita.

(Forts, och slut.)

Diakonissanstaltens v e rk samhe t s träcker s ig

j u v ida re än till b lo t t s jukvård , o c h l i fvet

i n o m d e n s a m m a skiljer sig i h ö g g rad från

de t i n o m s jukhusen . M e n till en d iakonis -

sas u tb i ldn ing hö r äfven en kurs i s jukvå rd ,

o c h de , s o m ö n s k a o c h hafva särski lda an­

lag för d e n n a g ren af d i akon i s sve rksamhe­

ten, få efter s lutad u tb i ldn ing före t rädesvis

ägna s ig åt s juksköterskans kall . Några o r d

o m förhå l landena v id d iakonissans ta l ten kun­

na j u därför här vara p å sin plats . F ö r s t

m å d o c k anmärkas , att den , s o m vil l b l i f v a

d iakonissa , bö r n o g a ha fva g jo r t sig reda :

för h v a d det ta innebär , för g r u n d t a n k e n I

d iakon i s sve rksamhe ten , dess må l o c h m e n i n g ,

hv i lke t l igger u t o m d e n n a uppsa ts att utre­

da. D iakon i s sve rksamhe ten hvi lar j u p å

rel igiös g r u n d o c h är nära f ö r b u n d e n m e d

ky rkan , i de t att dess egen t l iga m å l är ut-

ö fvande t af fö r saml ingsd iakon i . I fö l j d a f

de t ta råder en så starkt u tpräg lad rel igiös

å skådn ing i n o m anstal ten, att u tan full öf-

ve r ens s t ämmel se i det ta fall i n g e n bö r t änka

på att in t räda v i d d e n s a m m a .

D e t första året af den b l i fvande diakonis­

sans v is te lse v i d anstal ten hetes h o n » s t å

på fö rp ro f ,» o c h har efter de t årets slut full

frihet att l ä m n a anstal ten, o m h o n så önskar .

Vi l l h o n d ä r e m o t kvars tanna , få profsys t rar

o c h d iakonissor y t t ra s ig o m hennes lämp­

l ighet , och utfalla deras v i t so rd g y n s a m t ,

upp tages h o n till s. k. profsys ter . I o c h

m e d de t ta t räder h o n i ett nä rmare för­

hå l lande till anstal ten, m e n p r ö f v a n d e står

h o n ännu i förhå l lande till ansta l ten o c h

anstal ten till henne unde r 2 — 3 år. Prof-

systern bär en dräkt , s o m endas t m e d af-

seende på m ö s s a n skiljer sig från diakonis­

sans, i de t att dennas m ö s s a k n y t e s m e d

b a n d unde r hakan , under de t p rofsys te rns

saknar dessa . I n g a löf ten f ö r e k o m m a v i d

prof sys te rupp tagn ingen . U n d e r de t h o n »stå t t

p å fö rp ro f» har hon hunn i t g e n o m g å en

de l af allt det , hvar i d e n b l i fvande d iako­

nissan öf vas o c h underv isas , o c h hv i lke t n o g

är n ö d v ä n d i g t för henne att va ra h e m m a i,

då h o n sedan skickas ut till b a r n h e m , fat­

t ighus , eller i a l lmänhe t b l a n d hjä lpbehöf-

v a n d e . Så får h o n g e n o m g å kurser på vissa

m å n a d e r i köke t , tvä t t s tugan , baks tugan ,

passa u p p i matsa len , sy i s y r u m m e t , b i ­

t räda i sk r i f rummet m . m . Ofta har äfven

kursen i sjukvård r edan då fått g e n o m g å s ,

ehuru d e n äfven ofta för lägges till de t för­

sta profsysteråret .

D e n n a kurs upp tager 6 — 8 m å n a d e r o c h

g e n o m g å s v i d Diakonissans ta l t ens s jukhus ,

s o m n u m e r a r y m m e r o m k r . 4 0 pat ienter ,

har egen öfver- och under läkare , o c h där

ny in red t , t idsenl ig t ope ra t ions rum s a m t kirur-

g i sk pol ik l in ik finnas. D å s jukhuse t är så

litet, mås te j u m y c k e t te s ig annor lunda än

h v a d fallet är p å de större s jukhusen , en

så stor m å n g f a l d af o l ika s jukdomsfa l l k a n

ej f ö r e k o m m a m . m . , m e n h v a d s o m bri­

ster i de t ta hänseende u p p v ä g e s fullt u t af

d e r ikare tillfällen, s o m e rb juda sig för s juk­

husets b å d a läkare, föres tåndar inna o c h öf-

verskö te r ska att d i rekt och m e r a person l ig t

h a n d l e d a de u n g a e leverna . M ö j l i g e n före­

k o m m a mera s, k. g ro f syss lo r här än v i d

de öfriga s jukhusens e levkurser , m e n en

* Klädningstyger * jämte ModeplanSCher sändas gratis

IleUvi&itioner, öfver stigande kr. 20, frakt/ritt till järnvägs- och ångbåtsstation er.

Oscar Jacobsson 27 Drottninggatan, Sthlm.

s jukskö te r ska får j u i a l lmänhe t aldr ig dra­

g a s ig för dy l ika .

U t o m d e redan n ä m n d a kurserna skola

profsys t ra rna g e n o m g å en underv i sn ingskurs

på 6 å 7 m å n a d e r m e d o m k r . 4 0 t i m m a r i

v e c k a n , o c h där unde rv i sn ing m e d d e l a s i

van l iga s k o l ä m n e n samt i ä m n e n , s o m afse

ka tekesen , d i akon i s sve rksamhe ten o c h sjuk­

vå rden . I lek t ionerna i dessa t re s is tnämn­

d a ä m n e n mås t e alla profsys t ra r de l taga ,

från d e öfr iga befrias de , s o m hafva g e n o m ­

gå t t e lementa rsko lan .

Ti l l p ro f sys te rns u tb i l dn ing hö r ä fven

att unde r v i s sa m å n a d e r t j äns tgöra v i d an­

stal tens b a r n h e m , s k y d d s h e m , h e m för obo t ­

l ig t s juka, hushål l sskola m . m .

R e d a n u n d e r d e n n a t id får h o n ä fven

t j äns tgöra i s jukvård ute v i d de större sjuk­

husen i landet , då så påfordras . H a r h o n

n u v is ta ts i anstal tens t jäns t 2 å 3 år,

gäl ler det , o m h o n är vä rd ig att upp tagas

till d iakonissa , h v a r o m alla fö ru tvarande dia-

kon i s so r y t t ra s ig . F ö r d e m , s o m d å få de

flesta rösterna, sker d i akon i s supp tagn ingen

i s a m m a n h a n g m e d årsfesten i m a j m å n a d ,

h v a r v i d löf ten afläggas att t jäna i n o m an­

stalten, att t jäna fö r saml ingen o c h sina m e d ­

systrar o c h de t ta i nära ans lu tn ing till vå r

lu therska kyrka , i ett ky rk l ig t s inne. Dia­

kon i ssan t j äns tgör sedan dels i n o m , m e n

till s törsta de len u t o m ansta l ten på d e n

plats , d i t h o n af fö res tåndaren sändes , of ta

i s jukvård , m e n äfven ofta å b a r n h e m , fat­

t ighus m . m . eller s o m fö r saml ingsd iako-

nissa.

A n m ä l a n till in t räde v id Diakonissans ta l ­

t en gö res h o s dess föres tåndare , d o k t o r Br ing ,

eller dess h u s m o d e r , f röken Clara Ecker-

s t röm. I n g e n afgift e r lägges för kursen i

van l iga fall, o c h fritt v iv re , läkarevård , med i ­

cin , tvä t t o c h be lysn ing erhållas. S å s o m prof-

sys ter uppbä res d e s s u t o m k o n t a n t 6 0 kr.

år l igen, o c h s å s o m d iakon issa 1 0 0 — 1 5 0 kr.

U n g a flickor, s o m vi l ja ö fva s ig i hus l iga

syss lo r o c h ä fven g e n o m g å en kurs i s juk­

vård , m o t t a g a s i m å n af u t r y m m e , m o t en

afgift af 5 0 kr. i m å n a d e n , d å inackorde­

r ing m e d e n s a m t rum önskas , o c h 3 0 kr .

d å r u m m e t delas , s a m t m o t fö rb inde l se att

s t anna ett år.

* D e fordr ingar , s o m ställas p å s juksköter­

skor i a l lmänhet , u t o m d e n ren t person l iga

v å r d e n o m pat ienten , ä ro : att punk t l ig t

ställa s ig v e d e r b ö r a n d e läkares föreskrif ter

till efterrättelse, att endas t i nödfa l l u tan

läkares föreskrif ter v id t aga några anordnin­

ga r m e d a f seende å s jukas b e h a n d l i n g o c h ,

när sådant funnits n ö d v ä n d i g t , u tan drö js ­

må l underrä t ta läkaren d ä r o m , att m e d ö m ­

he t o c h t å l a m o d v å r d a d e s juka o c h an­

g å e n d e dessas o c h deras o m g i f n i n g s enskil­

d a förhå l landen iakt taga s a m v e t s g r a n n tyst­

lå tenhet , att b ä d d a o c h hålla s j u k r u m m e t

dammfr i t t , luf tadt o c h rent.

I p r iva tvård äro hennes rä t t igheter att,

d å h o n va ka t t v å nätter, sofva o s tö rd den

t redje , att hv i la ett par t i m m a r efter hvar je

vakna t t s a m t hafva n å g o n t i m m e hvar d a g

led ig för at t h ä m t a frisk luft.

O c h så till sist en ö u s k a n o m kraft o c h

m o d för alla d e m , hv i lka ä m n a in t räda i

s juksköte rskans kanske m å n g a g å n g e r t u n g a

kall , hv i lke t d o c k , o m de t rätt uppfat tas ,

låter hjär ta t förbl i fva ung t o c h v a r m t , o c h

där de t bäs ta i n o m kv innona tu ren k o m m e r

till sin rätt o c h u tvecklas .

*

hos Eder specerist i Stockholm och de flesta lands­

ortsstäder

Från Iduns läsekrets.

F r i s k a r e v i n d !

Det är delvis sunda tankar, som läsas i Iduns 18:de nummer för i år tmder ofvanstående rubrik. Den lilla uppsatsen är undertecknad »en kvinna», och det medgifvandet göres gärna, att det må vara en tänkande kvinna, erfaren och bepröfvad. Men det erforderliga djupet saknas där — med förlof sagdt. Mig synes uppsatsen gifva några råd blott att under för handen varande förhållanden uppföra sig på ett visst sätt. Ja, min ärade kvin­na, gif råd åt den eldiga fålen, som frustande sätter öfver stängsel och inhägnad, gif råd åt stormens vinge att icke susa så förskräckligt, säg åt vreda böljor att icke torna sig så skum-miga och vreda, hota med er lilla fina hand åt blixten — hvad hjälper allt detta? Det påminner om, återigen får jag bedja om ursäkt för min ohöflighet, vatten på gåsen, olja på elden. Men hör då hvilka förnuftiga ord, den vackra och kloka munnen talar: »Det vare långt ifrån mig att försvara »flirt» och kurtis (nej, hela uppsat­sen talar ju däremot!), men jag menar att ung­domen bör stålsätta sig en smula och stärka sin karaktär. Det behöfver verkligen blåsa upp en friskare vind i det kamratliga umgänget könen emellan, så att det där sjukliga känslosvallet må lämna rum för ett sundare och hurtigare samlif . . . » Hvem igenkänner icke här de där goda råden, det där: »Gör icke så mera», utan att den förmanande borttager orsaken till gär­ningen, det där — bildligt taladt — skolmästarak­tiga, Don Quixoteska farandet emot väderkvarnar, dem ingen kan hindra, ty det är visserligen döden. Och hvem vill fatta naturkraften i dess gång och säga: »stopp!» Han kommer att likna den mjöl-naren, som af djärfhet och olyckshändelse följde med kvarnvingen till väders, kom hufvudstupa ned och bröt nacken. Ack, huru många ord, huru många goda förmaningar och råd, huru mån ga tillrop: »Gör icke så, handla icke så mera!» hafva icke gjort sammalunda. —

Ju friskare vind det blåser, dess häftigare går kvarnen, dess farligare blifver det för den trot­sande; ju friskare vinden är, des högre gå de djupa böljor — kalla dem gärna för svall, känslosvall, men sjukliga äro de icke, såvida icke deras sammansättning är — här skrifver icke min penna ordet. Jag vill icke, att vår ungdom, när den är fri och glad och oskyldig, klandras. Jag tadlar icke dess sammanvaro, äfven om den medför älskvärdt svammel och »begeistring» och ett eldfängdt gnistrande och sprakande. Kanske äro vi, när allt kommer fram, af en mening; men jag tror, att saken bör ses ur olika syn­punkter. Min tanke är den: inskränk icke ung­domens frihet genom råd, som verka motsatsen af hvad åsyftas! Hvem känner icke, att natur­krafterna kunna tämjas genom ett förnuftigt hand­lande. Men detta handlande skall från första början vara ett försiktigt och förnuftigt.

Flirt eller en brottslig kurtis — ett bekym-merfullt ämne och många mödrars hjärtesorg — är en af det kultiverade lifvets svartaste skugg­sidor. Det är en utväxt af en murken stam. Det är ett gående i skefvare riktning af något redan skeft. Och hvad är det som borde rättas? Förhållandet emellan man och kvinna i allmän­het. Ty såsom förhållandet nu är, kan, enligt hvad statistiken bevisar, ingen ämbetsman eller i allmänhet de, hvilka räknas till de förnämare och »flirtens» värld, ingå äktenskap, förrän håret är borta, vaderna diminutiva, lifskraften i afta-gande.

I flirten eller kurtisen, i balens berusning eller societetens förfining, tager mannen en er­sättning för hvad han förlorat i äktenskapet; och kvinnan — sammalunda.

Tag bort orsaken, verkan försvinner! Det var ett bevingadt ord i forntiden. Det gäller ännu. Till dess sålunda en reformering i antydda afse­ende inträffar, skall oskicket flirt fortfara: det är att jämföra vid elektricitetens urladdning i blixten. Må det blott icke nedslå, krossa och förbränna för många offer! Den »friskare vind», som skall jaga de farliga ovädersmolnen bort, heter familjen — den kristliga familjen.

— heim.

H v a r i l i g g e r f e l e t ?

»En olycklig kvinna» och »En kvinna» hafva yttrat sig uti Idun om »flirtationens» följder och båda hafva, från en sida sedt, säkerligen rätt:

AGrafström & C:is l£r\ - p f o n g r o s t a d e o - | \ c i l l t J

»lekande» med känslor vållar ofta missförstånd, hvilka lätt nog blifva till sorg, som bringar olycka.

Men, nu först ett par frågor: har den s. k. flirtationen i sig själf så mycken ofärd, så mycket fördömligt som det stundom synes, eller beror icke detta snarare på, huru den upptages?

Vore det önskvärdt, rätt och naturligt, att de unga af båda könen bemötte hvarandra kallt, främmande, misstänksamt? Ungdomens tid är ju glädjens, det lekande nöjets, stundens fröjd. Skall då denna, som aldrig återkommer, som tyckes vara en människas rättighet att njuta, förkväf-vas — dö ? Nej, säga hvad man vill, det okonst lade, glada lifvet mellan flickor och ynglingar kan snarare blifva till ömsesidig nytta än tvärtom; därunder röjas goda eller sämre egenskaper, de senare korrigeras, individen förbättras genom jämförelser och exempel; allas ofullkomlighet framstår äfven och lär, att öfverseende dock all­tid i någon mån behöfves, är en skyldighet inbördes. Hvad som verkligen behöfves är »era friskare vind* och så att denna icke motarbetas af romanläsning. Just denna sistnämmda är det, som framkallar det »sjukliga känslosvallet», syn-nerligast hos flickan, o«h så länge romanläsning får såsom hittills fortgå, blir hon en lekboll — icke för flirtation, utan genom sina kärleks­fantasier. I sina manliga bekantskaper ser hon då idel romanhjältar och tror sig snart finna idealet bland desse, samt att äktenskapet är en lustgård, där icke en atom af sund realism får rum.

Och äfven om hon förenas med detta ideal— huru sällan uppfyller det hennes förväntan i framtiden! Det vore för mycket begärdt af man­nen att han skulle spela romanhjälte i hela sitt lif! Häraf så månget olyckligt äktenskap, så många skilsmässor Därför, mödrar, af-hållen edra döttrar från all rafflande, svärmisk lektyr, och uppfostren dem under syn på verk­ligheten sådan den är och i all tid förblir, ty dess lagar låta sig icke ostraffadt öfverträdas.

Inga Sehenfelt.

M e r a v e r k l i g s ö n d a g s h v i l a !

Zptt ord till husmödrar m. fl! f~v I vår katekes står: »Tänk på, att du helgar hvilodagen!» Om Israels barn står det, att de under vandringen i öknen på dagen före sabbaten insamlade sin mat, manna, för sabbatsdagen — detta enligt Guds egen anordning. Borde ej vi följa exemplet? Borde ej vi »tänka» på sabbatsdagen, ej blott i den meningen, att vi bereda oss att helga och på kristligt sätt fira den, utan äfven så, att vi i det, som rör de alldagliga, nödvändiga göromålen, bereda oss till söndagen, så att det på den dagen blir så litet arbete som möjligt? Skullen ej I, husmödrar, kunna ställa det så, att det på söndagen blir så litet matlagning som möjligt, på förhand tillreda så mycket möjligt är af maten och på förhand göra alla uppköp till söndagen, så att söndagshandel i högsta möj­liga grad und vekes? Tanken på tjänarne, att de måtte få ledighet och hvila och tillfälle att be­söka gudstjänsten! Tanken på, hvilken betydelse det har, att tjänarne, för att ej tala om famil­jens alla medlemmar, få intryck och känsla af verklig sabbatshvila i hemmet! Och vore det ej ett önskningsmål, att i butikerna härskade sön­dagsstillhet, sä att de, som där tjäna, finge ledig­het och hvila? Detta skulle kunna så småning­om ernås, ifall ingen besökte butiker på sönda­gen. En gifven följd af denna söndagshvila är, att bjudningar och kalas på hvilodagen bannlysas, därest ej tvingande nödvändighet förefinnes. Jag klandrar visst icke, att någon nära vän på sön­dagen tillbringar aftonen i en familj; för många är ju detta en väl behöflig vederkvickelse, ja, t. o. m. räddning från dåligt sällskap, men för en sådan vän behöfver det ej bli mera arbete med maten. Och när det i en familj af en eller annan anledning måste bjudas främmande på söndagen, borde detta alltid bestämmas på förhand och för­beredelserna göras före hvilodagen. Jag tviflar visst icke på, att i många hem sådan verklig sön­dagshvila råder och man på förhand »tänker» på söndagen, men jag tror, att mycket ännu återstår i många hem. Låtom oss på fullt allvar, så godt vi kunna, söka göra söndagen till hvad den är ämnad att vara i rent lekamligt hänseende: en hvilodag! Är ej det att eftersträfva?

M. G.

IEndast i förseglade paket. Husballskaffe ä 1,25 pr paket ä Va kg. Fint kaffe ä 1,50 » »

. 1 Finaste kaffe ä 2,— » »

E n s a m m a k v i n n o r s h e m :

En viktig bostadsfråga

Skulle ej några byggmästare i hufvudstaden, efter fru Whitlocks exempel, vilja uppföra hus med lägenheter af ett rum och kök, två rum och kök samt ett rum med spiselkök, endast afsedda till bostad ät: fruntimmer af den så kallade stånds-klassen och i miniatyr försedda med alla till en större våning hörande bekvämligheter, såsom tam-bur, garderober, skafferi m. m. dy].? De hus, som fru Whitlock uppfört för dylikt ändamål, äro i hög grad eftersökta och räcka på långt när ej till åt alla, som önska komma dit.

Det är mången gång rätt svårt för fruntimmer att veta, hvart man skall vända sig just för att få hyra 1 å 2 rum. I de stora eleganta husen finnas knappt dylika lägenheter. I de stora hus­kasernerna, afsedda för arbetare och mindre be­medlade, kan grannskapet mången gång blifva besvärligt nog. Vore därför i vissa kvarter eller vid vissa gator hus för ifrågavarande ändamål uppförda, visste man, hvar man kunde få hyra, h varigenom allt onödigt sökande blefve besparadt.

På samma gång vunnes äfven för byggmästa­ren den fördelen att han på förhand hade klart för sig, hvarifrån han kunde påräkna sina hyres­gäster. Då här i Stockholm finnas hundratals en­samma fruntimmer, som lefva af sin lön eller af en liten pension eller ränta, och som ej högre skulle önska än att få hyra en dylik bostad, skulle ganska många sådana hus utan risk för byggmästaren kunna uppföras. De blifvande hyresgästerna blefve nog mycket punktliga i af-seende på hyrans erläggande och äfven synner­ligt aktsamma om rummen samt skulle hålla husen i dess helhet mera fina, än hvad som kan vara händelsen, då största delen af hyresgästerna består af arbetarefamiljer, i de flesta fall med stora skaror af barn, som stoja i trappor och portgån­gar samt förstöra och osnygga allt hvad de kom­ma öfver.

Dylika hus kunna nog ligga i flere stadsdelar, men kanske bäst i Vasastaden, där fru Whitlocks äro belägna och där hyran kanske blefve något billigare än på Östermalm och där det äfven vore tystare än på andra ställen. Kunde de vetta mot solsida, vore så mycket bättre då äldre personer vanligen äro mycket frusna. Af detta skäl föreslås platsen vid Odengatan såsom bäst pas­sande, ty dels finge man fri utsikt och dels går spårvägen alldeles förbi porten, en god sak för dem, som ej orka gå långa vägar, och bäst af allt är, att läget är så synnerligen friskt och sundt.

Men huru skall ett så beskaffadt önskemål kunna realiseras? På mångahanda sätt, men kanske bäst genom att bilda några byggnadsbo­lag eller bostadsföreningar.

Ville några af hufvudstadens många framstå­ende och rika fruar taga saken om hand för att skaffa hefliga bostäder åt deras under mera enk­la lefnadsförhållanden lefvande medsystrar, vore nog framgången gifven.

Det är ju ej fråga om att kostnadsfritt upp­låta rum åt obemediade människor, utan att få gängse hyror af personer, som väl kunna betala dem, men som ofta hafva svårt att skaffa sig lämplig bostad. Af sådana skäl skulle dylika hus till och med kunna blifva en mycket: god affär. Ett enkelrum af ifrågavarande beskaffen­het bör kunna betinga 200 kr. i hyra pr. år, kanske ännu mera, om läget är vackert, alltså ett hus med 40 eldstäder betydde här 40 bonings­rum, d. v. s. 8,000 kr. pr. år. Då hvarje eldstad bör kunna mycket solidt göras färdig för 2,000 kr. kan ett hus med 40 eldstäder byggas för 80,000 kr. samt lämna 8,000 kr. i säkra hyror af säkra och stadigvarande hyresgäster.

Hvar och en, som intresserar sig för saken, bedes härmed vänligen att i sin mån bidraga till frågans lösning, Det finnes ju i Stockholm så många högt begafvade och ädla kvinnor, som nog kunna finna bot för saken.

f. d. Lärarinna

*

E$ra biträde. Skiss f rån S a b b a t s b e r g s s j u k h u s .

» "Tf n n a ! k o m genas t och hjälp till att bära

TT_ hä r ,» l j ö d syster Tek las gäl la röst .

^ J ag s k y n d a d e dit , m e n f ö r e k o m s

af en annan t j änande syster .

D e t va r m i g d o c k så kärt att få va ra

till h jä lp , m e n hur j a g än v ä n d e m i g , för

h e n n e g j o r d e j a g m i g alltid o m ö j l i g . O c h ändå

var m i g syster T e k l a så kär. D e t g j o r d e

m i g så ond t , när j a g viss te , att alla patien­

ter a f s k y d d e h e n n e för hennes kärfva, kal la

sätt. J ag viss te ju , att hennes hjärta var

b å d e v a r m t o c h kärleksfullt , fastän h o n ej

ä g d e f ö r m å g a att v i sa de t .

H e n n e s m ö s s a var så b l ä n d a n d e hvi t , al­

dr ig ett e n d a v e c k t i l l skrynkladt , o c h G u d

vet , o m någons in hennes vack ra m ö r k a hår

behöf t att k a m m a s , t y nat t s o m d a g var

h o n oföränder l ig t d e n s a m m a . Al l t id s a m m a

rena m ö s s a o c h släta hår.

När j a g g i c k g e n o m s juksalarne m e d m i n a

h a n d d u k a r o c h vat tenfa t , m ö t t e s j a g all t id

af l äng tande , kärleksfulla ö g o n : » A n n a k o m

hit, innan syster T e k l a k o m m e r , » eller: » A n n a ,

läs a f t o n b ö n m e d m i g . » O c h så g o d t j a g

k u n d e e f t e rkom j a g deras önskan .

M e n v i d en b ä d d s t annade j a g längre

än van l ig t . D e t var hos en u n g flicka, in­

t a g e n på s jukhuse t för n å g o t underl i fs l idan-

de, s o m h o n ådragi t sig i fö l jd af öfveran-

s t rängning . J ag m i n n s så väl hennes an­

k o m s t till s jukhuse t . H e n n e s t i l lgångar

räck te ej till för enski ld t r um, och h o n l ed

m e r a af att l i gga p å a l lmänt r u m än af

sin s j u k d o m . H e n n e s b ö n o m att få be­

g a g n a ege t l inne var ren t af rörande , o c h

till o c h m e d den sträfve professorn lät h e n n e

i de t nä rmas te få s o m h o n vi l le .

A ld r ig k o m där n å g o n till h e n n e unde r

m o t t a g n i n g s t i m m a r n e , m e n h e n n e s vack ra

gråb lå ö g o n h ä n g d e m e d lidelsefull l äng tan

fas t v id ingångsdör ren , l i k som o m d e vän ta t

n å g o n . E n dag , s edan m o t t a g n i n g s t i d e n

var slut o c h j a g buri t kr ing m a t e n åt de

sjuka, g i c k j a g f ram till henne . H o n låg

d å v ä n d m o t v ä g g e n o c h grä t t y s t o c h

öfvergi fve t .

» H v a d gråter ni för , G ä r d a ? » var m i n

förs ta fråga, m e n en b l i ck p å hennes sjuk-

tafla sade m i g allt. H o n skulle d a g e n där­

på unde rgå en svår opera t ion .

» T r o r A n n a , att j a g gråter öfver h v a d

p rofessorn n y s s s a ? N e j ! M e n j a g läng­

tar efter m o r m o r o c h Steffan.»

Jäg k ä n d e ej hennes m o r m o r eller b ror ,

m e n j a g kyss te hennes s m å vack ra händer ,

hennes skä l fvande m u n o c h klara ö g o n .

P å en g å n g k ä n d e j a g hennes armar o m

m i n h a l s : » A n n a , var h o s m i g i m o r g o n ,

g å inte bor t från m i g . » J ag lo fvade de t

o c h satt så kvar h o s henne en lång s tund.

P å m o r g o n e n g j o r d e j a g m e d tung t hjär ta

i o rdn ing förberede lserna till opera t ionen .

När allt va r i o rdn ing , g i c k j a g in till Gärda .

Sys ter T e k l a var där o c h ta lade sakta m e d

henne .

P å en v i n k af syster skul le j a g j u s t g å

m i n väg , när G ä r d a ropade p å m i g . Åter i ­

g e n k ä n d e j a g hennes a rmar o m m i n hals ,

o c h h o n lu tade sitt s tackars h u f v u d m o t

mi t t b rö s t o c h grät . D å b a d j a g sys ter

T e k l a att få vara hos d e n s juka , till dess

opera t ion var öfver . D e t biföl ls o c h Gärda

tyck te s lugnare .

Opera t ionen va r svår o c h l e d d e e j till

önskad t resultat . M e n underg i fven o c h tålig

låg G ä r d a o c h v ä n t a d e p å d ö d e n . I b l a n d

k o m s o m et t sakta k v i d a n d e : » M o r m o r »

eller o c k s å : »Steffan .»

Jag viss te , att h o n läng tade , t rånade efter

dessa två . M e n j a g k ä n d e e j , h v e m h o n

var , eller hur j a g skulle skaffa rätt p å d e m .

Jag var endas t extra b i t räde o c h h a d e i n g e n

rätt att utfråga henne .

M e n en d a g fick Gärda b e s ö k ; de t vår­

en g a m m a l fö rnäm d a m o c h en u n g man,,

några år ä ldre än Gärda . D e t va r h e n n e s

m o r m o r o c h bror . G ä r d a flyttades s a m m a

dag i ensk i ld t rum. J ag såg h e n n e endas t

t v å g å n g e r till o c h alltid i s a m m a stäl lning

m e d a rmarne o m k r i n g ha l sen p å den g a m l a

d a m e n , s o m låg p å k n ä v i d hennes säng .

D e t g j o r d e m i g så g o d t att ve ta , att h o n

n u ej längre b e h ö f d e längta efter » m o r m o r » „

u tan fick u tandas sitt u n g a lif i de a rmar ,

s o m h o n n o g m å n g a g å n g e r förr hvi la t i

o c h så lidelsefull t l äng ta t efter i s j u k d o ­

m e n s dagar .

M e d s tor hög t id l ighe t b lef s edan h e n n e s

l ik a fhämtad t från s jukhuset , m e n v i bi­

t räden sågo m e d tårfyl lda ö g o n efter h e n n e s

kista. V i h a d e lärt älska h e n n e för hen­

nes egen skull . V i v iss te aldrig, h v e m h o n

var .

Lenja.

•

U p n o t i s b o k e n .

Kronprinsessan och hennas söner väntas den 25 d:s till Kreuznach, dit äfven kronprinsen begifver sig efter kejsarkröningen i Moskva. Kronprinsessan anlände till Karlsruhe i fredags, mycket trött efter resan. Hon mottog på lörda­gen sina söner vid stationen.

Lady Hallés jubileum. Lady Vilma Ne-ruda Hallé har under senaste lördagen på ett möte i Marlborough House erhållit ett silfver-skrin, innehållande dels en lyckönskningsskrif-velse, dels ett gåfvobref på en präktig villa i närheten af Venedig. Lady IL företager i denna vecka en resa till Italien och kommer till Sverige i juli, där hon bl. a. någon tid ämnar slå sig ned vid Saltsjöbaden.

* »Hemma i Joclemoch» är namnet på en

väntad litterär nyhet, en skildring ur småstads-lif vet af Lovisa Petterkvist, under hvilken signatur fru Alfhild Agrell för några år sedan gjorde lycka med de humoristiska skildringarna »I Stockholm» Det nya arbetet utkommer på Skoglunds förlag.

*

Teater och musik.

Kungl. operans festföreställning på 400:de årsda­gen af Gustaf Vasas födelse var af särdeles anslåen­de art. Efter ett par akter ur Naumanns något långtrådiga opera »Gustaf Vasa», i hvilken sär­skildt hr Lundqvist utmärkte sig i titelrolen, fram­ställdes en serie tablåer och scener ur Gustaf Va­sas saga, hvartill hr Daniel Fallström skrifvit en poetisk och på sina ställen särdeles högstämd text samt hr Andreas Hallen komponerat en an­slående och verkningsfull musik. Ur den senare vilja vi särskildt framhålla Margits vaggvisa i första tablån (förträffligt föredragen af fru Lin­den) och den präktiga marschen. Tablåerna, nio till antalet, voro ypperligt iscensatta. Mest tyck­tes de båda sista slå an, nämligen »Afskedet till riksens ständer» och »Gustavianska grafkoret i Upsala domkj rrka», i hvilken senare tablå fru Fahlman som Svea på ett gripande sätt framsade Fallströms högstämda hyllningsdikt. Gustaf Vasa framställdes i tablåerna af hr Engelbrecht.

— Fröken Febéa Strakosch började den 13 dennes ett gästspel å k. operan med utförandet af Elsas parti i »Lohengrin». Att den unga sångerskan ej förmådde förläna detta parti den rätta karak­tären, torde ej kunna förnekas. Dylika uppgifter höra tydligen ej till hennes rätta område. Hvar hon däremot onekligen är hemma, det hade hon tillfälle att visa i fredags, då hon på ett alldeles förträffligt sätt utförde Santuzzas parti i »På Sicilien». I såväl sång som spel — särskildt i senare hänseendet — gaf hon en alldeles ypperlig bild af den älskande och svartsjuka italienska bond­kvinnan. Fröken S. är företrädesvis dramatisk sångerska. Hvad rösten beträffar är det en­dast tonerna i det högre registret, som få någon varmare klang; det lägre registret är tämligen

Brudfärden. Berättelse från Bohusläns skärgård

af Johannes Sundblad.

(Författarens sista, efterlämnade arbete.)

(Forts.)

»Ja , j a ' m i n n s de , å ser j a ' in te galet , så

ä de di där, s o m ska g e n o m g å p r o f v e t . . .

Se där bo r t e på b r o ä n d e n . »

» J o , g u ' ä de inte så . . . D e n ä j u full

m e p o j k b y t i n g a r . . . Se n u går di ner i

bå ten . . . Ja ' m e n a r di ä inte m e r än fyra

d e n här g å n g e n . »

» M i n n s inte skepparn , hur kap ten i tuårsens

rata ' hela hal f t joget . . . D e ä därför di inte

våga r sej p å ' t . »

U n d e r de t d e sista o r d e n v e x l a d e s , h a d e

b å t e n s töt t ut , m e d a n en af d e fyra

po jka rne p a d d l a d e den öfver r ännan ut m o t

b r iggen . Et t par minu te r därefter h a d e d e

s tö t t intill dansken .

» J a så, I ä här n u , » hälsade kap tenen , s o m

själf s tod v i d fa l l repst rappan . . . » In te m e r

3.

D e t va r i kvä l ln ingen fö l j ande dag . P å

en kl ipphäl l v i d G u l l h o l m e n s nord l igas te

u d d e m e d uts ikt åt Skof tö lande t h a d e de

* Den ringaste besättningskailén på sjöbåten.

stor-

b å d a fos t e r syskonen tagi t p la ts . De t var

sista d a g e n p å m å n g a år Ka l le t i l lb r ingade

i h e m m e t . M o r g o n e n därpå skulle han g å

o m b o r d o c h h a d e utset t denna plats för de t

sista a fskedet . A n n a s ö g o n bu ro spår af

tårar, m e d a n fos te rbrodrens spe lade af m o d

o c h lefnadslust .

» I m o r g o n bär de å, kan j a ' t ro. D e blir

vä l inte för b ä t t r e ? »

F l ickan såg f rågande på sitt säl lskap.

»Ja , i m o r g o n lättar g u b b e n ankar ; så ä

de s agd t , å de bl i r n o g så . . . Ja ' undrar

jus t , hur den da 'n ska se ut, då vi sitta

här härnäs t .»

»Bät t re å undra , o m d e n n å g o n s i n ska

k o m m a . Hälf ten å d o m , s o m gå t t u t p å

långtur härifrå' , har aldr ig hör ts å. D e har

m o r s ag t . »

» H o pratar m y c k e b r e v e m u n n ho , s o m

in te ä å rätta sej efter . . . S n a c k ! . . . D u

kan va ra i Mor l anda kö rgå rd förrän j a ' ,

o m de ä de j så före lagdt . V i lefva, te vår

d ö d s s t u n n ä k o m m e n , å den kan l ika lätt

m ö t a m e j i skva lpe t på Ellos s o m m i d t ut-

p å hafvet . D ö ska v i j u alla, så d e ' ä'

in te de ' , s o m oroar m e j , m e n väl n å g o t

a n n a t . . . »

» H v a ' kan d e ' v a r a ? »

F l ickan såg f rågande på h o n o m m e d sina

stora, k loka ö g o n .

» Jo , d e ' rör Bör je . . . V i ha aldri ' kun­

na t m e hvarandra , å n u har d e n här ner-

näsa ' , han le ' i gå r p å » F o r t u n a » , k o m m i t

t e ' . Ja ' ser j ä m t hans o n n ' e ö g o n , s o m

h a n sat te i m e j därute p å b r i g g e n . . . A k t a

de j för h o n o m , för kan han skada d e j , så

g ö r h a n de , o m in te för annat , så för att

han ä i lsk p å m e j , begr iper du . G å aldri '

i bå t m e h o n o m å akta de j för te å m ö t a

h o n o m u t o m fiskeläget . . . Men de v a

sant . . . Hva r fö r d r ö j d e du så l änge , i nna

d u vif ta åt m e j m e d in hu fveduk , s o m v i

h a d e k o m m e t öfverens o m ? »

» J o , j a ' h a d e g l ö m t å h o c k e ' de v a ' : o m

j a skulle bö r j a å s v ä n g a ' n m o t s o l s * eller

rät tsols , å så . . . å så v a j a så rädd , att d i ,

s o m sto omkr ing , skulle k o m m a m e sitt

van l i ' a språk å därför så . . . »

» H o c k e t s p r å k ? » f rågade g o s s e n o c h såg

skä lmakt ig t på fl ickan.

» Å h , de v e t d u n o c k ! » svarade h o n , rod­

n a n d e , i de t h o n lät b l i cken g ö r a en t r ipp

utåt Skof tö lande t .

»Jaså , att v i skulle vara fäs tefolk . . . Nå,

de ha v i lekt, s e ' n v i v a en näfve h ö g a ,

m e n på allvar ä d e för ticli 't å tala o m san­

na saker. N e j , j a ' ska v a r a fri, å d u ska

vara fri, m e n ha vi s a m m e tankar t ie år

härefter, då . . . då . . . »

» V a ' de sant, att d u fick en stor sölfver-

peng , för att d u v a ' så rask ? » f rågade A n ­

na a fb ry tande . D e t var t yd l ig t , at t ä m n e t

p l å g a d e henne .

» J o , l i ta p å d e . . . Hä r ä han . . . Ä han

inte g rann , så s ä j ?»

F l i ckan t o g m y n t e t o c h v ä g d e det i han­

den . . . » S å m y c k e ' p e n g a ' har j a ' aldri

ha ' t t i m i n a hände r . . . D u ä, minsann ,

en lyck l i ' o s t , » t y c k t e hon .

» Å n u ska d u bli d e n lyck l i ' e os ten . . .

T a ' den , du, å k ö p e' ky rkek länn ing åt

de j . . . D u behö fve r väl e ' sann . . . H v a '

n u d å ? . . . Ja ' har j u inte b ruk för 'n . . .

har j u ' allt h v a j a behöfve r o m b o r d . . . Se

så! . . . V a r inte barnsl i ' n u . . . Ha r d u

hjär ta å neka m e j d e sista, j a ' kanske be-

* Något som vändes mot solen, d. v. s. från väster till öster, det andra tvärtom.

svagt. Inte-nationen är ej alltid ren, och vibra-tot under stundom störande. Den yttre appari­tionen är behaglig. Fröken S. är född här i Stock­holm under ett föräldrarnes besök härstädes.

K. Dramatiska teaterns Gustaf- Vasaprogram har äfven det gjort en förtjänt framgång för flere fyllda hus. Här öppnades festföreställningen med orkesterns utförande af Foronis ståtliga marsche triomphale, hvarefter en stämningsfull, af Frans Hedberg författad prolog, hvilken i välljudande verser återkallade den store konungens minne och bild, upplästes af hr Örtengren. Härpå vid­tog uppförandet af samme författares för de äldre bland publiken välkända historiska skådespel »Dagen gryr».

I detta framställas som bekant åtskilliga tafior från de kritiska dagarne under Vesteråsriksdagen 1527, då konung Gustaf på grund af reformati­onsförslagets oblida upptagande från ständernas sida afsade sig kronan samt först efter upprepa­de budskickningar och böner efter ett par dagar återtog densamma.

Åtskilliga af tidens intressantare personligheter passera här revy. Gustaf Vasas roll utfördes med god färg af hr Skånberg och vidare förtjä­na att med beröm framhållas hrr Hillberg och Thegerströms synnerligen väl stiliserade återgif-vande af biskop Brask och Thure Jönssons roller.

Arenateatern, som under denna sommarssä­song arbetar under direktör A. Kanfts spira, har äfven mledt sin kampanj med en Gustaf-Vasapjäs, ett nytt skådespel i fyra akter af onämnd svensk författare, kalladt »Med Sveriges allmoge». Styc­ket, som spelar vid juletid 1520 i Mora samt några månader senare i Vesterås, behandlar, som redan af tids- och ortbestämningarna fram­går, de förut så ofta både sceniskt och poetiskt framställda minnena från det fosterländska be­frielseverkets början. Förf. har därvid troget följt den historiska berättelsen och, bortsedt från episoden om den käcke skidlöparen och hans af fogden bortröfvade brud, i det närmaste nöjt sig med att helt enkelt dialogisera de välkända till­dragelserna.

Gustaf Vasas roll var anförtrodd åt hr de Wahl, som i fråga o m såväl spel som maskering åstad­kom hvad rimligtvis kunde begäras. Öfriga vik­tigare roller gåfvos af hr Justus~ Hagman samt fröken Gottschalk.

Den af professor O. Byström arrangerade mu­siken, en julsång och en bröllopsmarsch, bidrog liksom de af hr Carl Grabow utförda dekoratio­nerna att höja helverkan af skådespelet, hvars fosterländska anda tyckts vinna liflig genklang hos publiken.

Djurgårdsteatern som äfven i år innehafves af direktör Albert Ranft, öppnade sina portar i ons­dags med uppförandet af »Jorden rundt på 80 dagar».

än fyra den här g å n g e n ! Ja, de ä alla re­

dan två för m y c k e , » for tsat te han , unde r de t

d e fyra aspi ranterna m e d rappa tag äntra­

de u p p p å d ä c k . . . » H v a skulle i t vå va ra

att b j u d a till m e d ? A r m a r s o m s t rump-

st ickor , o c h r ikt iga mjölkf ingrar ! N e j , k o m

t i l lbaka t v å år härefter, får v i se . N u ä de t

således bara er t v å de t gäller. Lå t m e j nu

se, att ni b ä g g e in te s k ä m m e r ut gu l lho lms-

p o j k a r n e ! D u — p e k a n d e p å Ka l l e — får

äntra u p p p å s to rmas ten o c h g å ner på

focken , o c h du . . . H v a ' heter d u ? Jaså,

Bör j e , d u ska ' g ö r a t v ä r t o m . . . E n kvar t

ha I på er . . . Se så . . . till väde r s m e e r ! »

I ett hu j v o r o de b å d a aspiranterne u p p e

i van te rna , o c h en half m i n u t därefter satt

Ka l le i märsen o c h såg m e d fö rsmädl ig m i n

n e d p å medtäf laren, s o m ej hunni t längre

än till fockrån . Efter ett ö g o n b l i c k s and­

h ä m t n i n g sprang han , v ig s o m en ekorre ,

uppfö r s t ångvan ten o c h var ö g o n b l i c k e t där­

efter u p p e v i d b r äms a ln ingen, där han ga f

s ig så pass ro , att h a n k u n d e räcka l ång

näsa åt medtäf laren, s o m ändt l igen hunn i t

u p p till fö r s tångsvan ten . M e n n u fortsat te

han sin luftfärd o c h h a d e två minute r där­

efter hugg i t t ag i ka l toppen , från hv i lken

ett lifligt hur ra rop hö rdes . De t t a besvara­

des m e d två kraf t iga sådana nedifrån däc­

ket , m e d a n från s t rankl ipporna sågos vift-

n ingar m e d hat tar o c h hu fvudduka r . N u

firade h a n s ig n e d p å s to rb ramss tage t o c h

därpå till s to rb ramssa ln ingen . Här stanna­

d e n a n en minut , m e d a n b l ickarne , ifrigt

spe jande , i lade m o t l and . P å e n g å n g stan­

n a d e de på en punk t . Et t ö g o n b l i c k s tod

h a n orör l ig , m e n b ö r j a d e därpå lifligt vif ta

m e d sin b lanklädershat t . De t t a d o c k endas t

et t ö g o n b l i c k , t y n u for tsat te h a n nedst i­

g a n d e t till förmärsrånocken , sprang, s m i d i g

s o m en katt , p å rån till s t ången . . . t o g

plats på ese lhufvude t . . . g j o r d e m e d fram­

sträckta armar ett språng till ba rdunen , p å

hv i lken han g i c k ner i hände rna o c h s tod

en minu t senare p å däck . »Hur rah , hur rah!»

lät de t från skansen . . . » D e t var m i g en

tusan! . . . D e n där g ö r narr af oss alli­

h o p , » m u m l a d e s ty rmannen , i n l äggande en

n y buss . K a p t e n e n , s o m m e d ure t i h a n d

tagi t p la ts strax intill ha rdunen , u tbras t

f ö r n ö j d : » 1 3 minu te r 2 0 sekunder . D u är

m i g en b a d d a r e . . . D u har gå t t i g e n o m

pro fve t m e d g lans . . . Här har d u en slant

s o m uppmun t r an . D u är vä l färdig att fö l ja

m e d ? P a c k n i n g e n är väl snart g j o r d . . .

Ja ' k a n tro de t . . . H ö r du, Bör je , d u ;

d u heter j u s å ? » fortsat te han , v ä n d a n d e

s ig å de t håll, hvar i f rån en t u n g duns hör­

des m o t däcke t . » D u har g l ö m t att ta dans­

skorna på d e j . H u r k u n d e d u nåns in t änka

på att » k a m p a » med ' den ekor ren . . .

E n sådan satans p a d d a ! N ö j d e j , du , att

g å m e d s o m s labbekar l* till D o v e r n . . .

Ti l l märsgas t duge r d u inte . . . Farvä l m e d

er n u ! I ö f v e r m o r g o n senast g e v i oss i

v ä g . . . Passa n u p å du, s o m ska föl ja m e d . »

E n m i n u t därefter h a d e bå ten s töt t u t

från b r i g g e n o c h p a d d l a d e sig p å s a m m a

sätt s o m d e n k o m m i t m o t b r y g g a n , från

hv i lken den utgåt t .

gär å d e j . Jaså, d u vil l in te . . . N å så be­

håller j a d e n själf d å . » M e d dessa o rd

s tack Ka l l e s i l fvers tycket i f ickan. D e t l åg

n å g o t kall t i t onen .

» K ä r e , bl if n u inte o n d , för de j a ' inte

vi l l ta ' ifrå de j d i fatt ie styfra, s o m d u vå­

g a t l i fvet f ö r ; m e n här har j a ' en annan

peng , s o m j a ' fått å d e j , å den ska j a ' b e ­

hålla . . . K ä n n e r d u in te i g e n ' e n ? D u fick'en

utå m o r d a ' n efter d u h o p p a i d a m m e n för

att d ra u p p m e j , fast d u inte b e h ö f d e ' t . . .

Se 'n fick j a ' n en g å n g utå d e j . » H o n fram -

räckte , unde r de t h o n ta lade , ett af K a r l

X I L s n ö d m y n t , v i d hvi lke t va r fäs tad en

s n o d d , för att h o n skulle k u n n a bära de t

o m halsen. D e t va r s laget 1 7 1 8 o c h h a d e

en af d e o l y m p i s k e i s tämpeln . Ka l l e emot -

t o g m y n t e t , såg li tet p å de t o c h återläm­

n a d e de t . Några minuters t y s tnad h a d e

inträdt , hva runde r de b å d a u n g e sut to o c h

sågo u t åt hafve t . E n s tund fö rg i ck så,

m e n den brö t s snart af A n n a m e d e t t :

»Skrifva i b l and får d u lof å göra , så att

j a ' t emins t i ngen får veta , o m d u lefver . D e

g ö r d u j u ? T ä n k , h v a ' lyck l i d u ä' s o m

själf k a n göra d e ! Ja ' får lof å lita Elsa

te , så at t d u får ve ta , hu r v i har ' t här

h e m m a . »

» D e h a d e d u ej behöf t b e m i g o m . . . Ja '

ska n o g låta hö ra å m e j . . . L e d s a m t , att

du ska b e h ö f v a anli ta h e n n e . . . Li ta inte

för m y c k e ' p å h e n n e . »

» D u t ror sål l 'es , att h o skulle k u n n a skrif­

v a anna t än j a be r h e n n e o m ? . . . A h

n e j , åh n e j ! »

» P a s s de j d u ! . . . H o ä l ika full å d e

s o m inte duge r s o m nåns in Bör je , å di

skulle k u n n a k o k a i h o p e ' fasli ' s o p p a . . .

* En i de gamla pigkistorna befintlig lådaf-delning.

*

Med detta nummer

följer till Iduns alla prenumeranter n:r I af don nya

tidningen »Turisten, illustrerad tidning för rese-, van­

drings- och kurorhlif». Vi bedja våra läsarinnor taga

noga del af innehållet i denna tidning och äfven visa

den för sina manliga anförvanter. Säkerligen skall

den intressera såväl Eder som dem. Prenumeration

torde ske oförtöfvadt, om alla nummer skola kunna

erhållas.

Innehålls! örteekning: Välkommen hem, vår hvita Drott! Af Johan Nordling.

(Med porträtt af h. m:t konung Oscar II.) — Barnaglädje; också en välgörenhetsfråga, af Emy. — På Haga; af Ina Stockenstrand. — Vårstök I I : I vindar, garderober och skåp; af Bell. — Sekelslutets pingst; poem af Theodor Lindblom. Att blifva sjuksköterska; en praktisk vägledning för unga kvinnor vid valet af lefnadsbana af Fru Brita. (Forts. o. slut.) — Från Iduns läsekrets: Friskare vind! Af — heim. — Hvari ligger ielet; af Inga Schenfelt. — Mera verklig söndagshvila; af M. O. — Ensamma kvinnors hem; en viktig bostadsfråga af / . d. Lärarinna. — Extra bitrrade; skiss frän Sabbatsbergs sjukhus, af Lenja. — Ur notisboken. — Teater och musik. — Brudfärden; berättelse från Bohusläns skärgård af Johannes Sundblad. (Iorts) — Tidsfördrif.

Redigeras af Sophie Linge.

Bidrag mottagas med tacksamhet.

C h a r a d .

(Sann händelse.)

En svensk minister, minns jag rätt, i Polen, —

Nej, hos den ryska kejsarinnan; — ja,

För henne ville han mitt hela ha, Det bästa af det slag som görs i

Smålen. Men af hans penna, då han det för-

skref, Borttappades mitt andra ur hans

bref. Så kom mitt första fram med stru­

ken krage, Peruk, som bruktes då, och fyllig

mage, Ty fet var han beställd. Och fast

han blef Först med förundran hälsad, sen med

löje, Var dock hans lycka i detsamma

gjord. Ministern, i hvars hus han, till hans

nöje, Lät höra sig, för honom skref ett

ord, Som gjorde, att han snart fick eget

bord, Där, ibland annat, att med gäster

dela Ej saknades mitt stora, runda, hela.

V o k a l f ö r ä n d r i n g s g å t a .

Med a — plus e — jag en vätska är, Men ock en fisk bland de många; Med endast e är jag barnen kär, Helst under aftnarne långa;

Med i du skyr mig — mest för min köld —

Men ger mig blommor med fulla händer;

Med ö jag skyddas af dubbel sköld, Men träffas dock utaf — dina tänder.

8. L.

A n a g r a m .

1) En maning till hvar läckergom, Ifall hans tallrik ej är tom.

2) Ju mera du af henne får, Dess bättre, sägs det, att dig går. Ju mera du af henne ger, Dess mindre du af henne ser.

3) Igenom öknarna han far, Förtorkadt spår han lämnar kvar.

J. 8.

P a r a g r a m .

Om nedanstående ord utbytas med andra ord af närsläktad eller mot­satt betydelse, så erhållas åtta nya ord, hvilkas begjmnelsebokstäfver bilda namnet på en svensk förfat­tare.

1) Hem — by. 2) vin — ejder 3) gran — fattig. 4) svek — kall. 5) på — vi — en. 6) svensk — haf. 7) björk — klok. 8) dikt — is.

O r d s p r å k s g å t a .

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Beda.

U r g å t a .

ITrtaflans siffror skola utbytas mot bokstäfver.

I, II, III: en ö, II, IH, IV: en få­gel, II, III, IV, V: inmaterielt, IV, V , VI : någonting sönderstyckadt, V, VI , VII: vattendrag, VII , VIII , I X : verb betecknande framåtskridande, V n , VHI , I X , X : husgeråd, VIII , I X , X : lefver i det fria, VIII , I X ,

1) Dålig egenskap, 2) fritrafvare, 3) godt om i Norrland, 4) fiske, 5) kallblodigt djur, 6) socken i Jämtland, 7) en otillräknelig, 8) andeväsen, 9) månad, 10) till befästning hörande, 11) ö i Mälaren, 12) arfvode, 13) sjötur, 14) maträtt, 15) musikterm, 16) djur af kattsläktet.

Äro orden rätt funna, så bilda de bokstäfver, hvilka infalla i de med stjärnor utmärkta rutorna, ett bekant ordspråk.

E. O. N,

X , X I , X I I : flere af samma sort, X I , XI I : mått, I, II, III, IV, V, VI , V H , V I H , I X , X , X I , X I I : bakverk.

L ä n k g å t a .

1—2) Man kan i ungdomsvåren. 1—3) Ju ensamt kort ej är. 1—4) Är för barnaåren. 2—3) Helt stolt sin krona bär. 2—4) Spar på trötta benen. 3—5) För trassel enkom gjord. 3—6) Ett snillrikt snitt i stenen. 4—7) Ett kändt hebreiskt ord. 5—7) Till hinder åt dig sändt. 6—7) För enfald allmänt kändt.

Pirfvel.

O r d g å t a .

Begynnelse- och slutbokstäfverna bilda namnen på tvänne i Sveriges historia samtida stormän.

Orden äro: 1) Bemärkt general i Rysslands

senaste historia, 2) gammalt svenskt adelsnamn, 3) svenskt aristokrat­namn, 4) stad i Persien, 5) berg i norra Afrika, 6) en hufvudbonad, 7) besökt turistort i Italien, 8) flod i norra Amerika, 9) obehagliga djur, 10) världsstad, 11) mytologisk gu­dinna.

L ö s n i n g a r .

Logogryfen: Gråspa/rf, fars, graf, gås, asp, får, sä, fråga, arg, är, fåra, grå, sår, såg tgap, spåra, spåi gas, far, arf sparvara, gå, fä, gär, såra, ra, spå, rår, as, rar, såpa, ras, ås, af, på, ar, par, råg, råga.

Aritmoreniet: Stjärnfall, stjärna, tjära, järn, ärna, jäst, stjäla, själ, fält, stall, säl.

Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO

Redan 1888 intygade prof. Jon. Lang» Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re­kommenderas till hvarje husmoder.

M e n n u får v i in te sitta här längre . Ja '

får lo f å höra efter, hur långt de ä k o m ­

m e t m e m i n a sko r ; å o l j e rocken ska ' skräd­

d a r n sätta ett par k n a p p a ' i . . . Farvä l

så l le ' s ! M e n de v a sant . . . D e k a n n o g

hi t ta p å å hända , att v i inte g e oss å fö r r 'n

i ö f v e r m o r g o n . Ja ' t y c k t e d e lät så p å

k o c k e n , s o m j a ' träffa för en s tunn se 'n .

Blir d e så, d å träffas v i här i m o r r o ' n så

dags , eller h v a ? . . . Nå, så g ö r v i d e då .

Farvä l te d e s s ! »

M e d dessa o r d o c h ett lätt hands l ag sprang

Kal le n e d till bå ten , s o m låg fas tg jo rd vid

fo ten af k l ippan . Ö g o n b l i c k e t därefter satt

han v id årorna, o c h n u r o d d e h a n d e n m e d

d jupa t ag in i den sma la rännan, s o m skiljer

Gul lö o c h H e r r m a n ö åt. A n n a åter v ä n d e

p å en annan v ä g t i l lbaka till f iskeläget , s o m

då för t iden ej s träckte sig så l ångt u t s o m

i våra daga r — — — —

A f de t v id af sked et b e r a m a d e m ö t e t blef

intet , t y r edan fö l j ande m o r g o n lä t tade

b r i g g e n ankar o c h s ty rde till ha fs . I fock-

mas tvan t e t s t od Ka l le o c h v i n k a d e m e d

blanklädershat ten . P å kl ippan, där i

våra daga r lo t skuren l igger , h a d e A n n a ,

v i f t ande m e d sin r ö d a duk , tagi t pla ts . Ka l l e

h a d e ve la t bespara d e m b å d a p l ågan af nå­

g o t v ida re a f sked o c h h a d e därför förespeg­

lat henne ännu ett m ö t e , oak tad t han viss te ,

att n ågo t sådant ej skulle bli utaf. A n n a

h a d e emel ler t id hände l sev i s fått höra , att

b r i g g e n skul le g å till segels , och därför skyn­

dat u p p till be rge t för att därifrån få till-

v i f ta h o n o m sitt sista farväl .

Ka l l e fick ej l änge stå k v a r i vante t , u tan

fick snart händerna fulla p å annat håll .

H o n o m för lorade så lunda f l ickan snart sikte

af, m e n b r i g g e n fö l jde h o n m e d ö g o n e n ,

tills h a n slut l igen s o m en svar t p u n k t s j ö n k

n e d i hafvet . Slut l igen mås te h o n d o c k

å te rvända till h e m m e t . I arken* fann h o n

d a g e n därpå specier iksdalern , s o m Ka l l e p å

n å g o t heml ighets fu l l t sätt förståt t att prak­

t isera d i t ; på h v a d sätt fick h o n aldrig ve ta .

(Forts.)