DET SJUNDE INSEGLET

av Ingmar BergmanRepliker inom [hakparentes] terfinns i manus men ej i den frdiga filmen.

Och nr Lammet brt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju nglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stta i sina basuner.

(Uppenbarelseboken 8:16)Natten har knappast givit ngon svalka, och i gryningen frebdar solen sin ankomst genom en het vindil ver det frglsa havet.

Riddaren Antonius Block halvligger ver ngra granruskor utbredda p stranden. Hans gon r vidppna och rdsprngda av fr litet smn.

Jns dremot sover sin vpnarsmn under tunga snarkningar, han har somnat dr han fallit i havsbrynet bland stenarna, hans ppna mun gapar mot gryningen. Ljud som ur helvetets nedersta avdelning trnger upp ur hans hals.

Hstarna vaknar vid det pltsliga vindstrket. De strcker trstiga mular mot havet. De r magra och illa medfarna som sina herrar.

Riddaren har stigit upp och gtt ut i det grunda vattnet, skljer sitt snderbrnda ansikte och de sriga lpparna.

Jns vnder sig i smnen, han jmrar sig och river sig hftigt i det stubbade hret. Ett rr frn vnster ga snett upp ver hjssan lyser vitt genom smutsen.

Riddaren tervnder till stranden och faller p kn. Med slutna gon och rynkad panna frrttar han sin morgonbn. Hnderna hller han hrt sammanpressade och lpparna formar sig till ohrbara ord. Hans ansikte r sorgset och frbittrat.

Han ppnar gonen och stirrar rakt in i solen, som vltrar sig ur det disiga havet likt en uppsvlld dende fisk. Himlen r gr och orrlig, en kupa av bly. Ett moln str stumt och mrkt vid vstra horisonten.

Hgt uppe, knappt synlig, ligger en havsfgel p orrliga vingar. Hans skri r frmmande och oroligt.

Riddarens stora gr hst lyfter p huvudet och gnggar. Antonius Block vnder sig om.

Bakom hans rygg str en mrkkldd man. Hans ansikte r mycket blekt och han hller hnderna dolda i kappans vida veck.

RIDDAREN: Vem r du?

DDEN: Jag r Dden.

RIDDAREN: Kommer du fr att hmta mig?

DDEN: Jag har redan lnge gtt vid din sida.

RIDDAREN: Det vet jag.

DDEN: r du beredd?

RIDDAREN: Min kropp r rdd, inte jag sjlv.

[DDEN: Nja, det r ju ingenting att skmmas ver.]

Riddaren har rest sig upp, han fryser. Dden ppnar sin kappa fr att lgga den kring Riddarens axlar.

RIDDAREN: Vnta ett gonblick.

DDEN: S sger ni alla. Men jag lmnar inga uppskov.

RIDDAREN: Du spelar ju schack, inte sant?

En glimt av intresse tnds i Ddens gon.

DDEN: Hur vet du det?

RIDDAREN: h, jag har ju sett det p mlningar och hrt det i visorna.

DDEN: Ja, jag r verkligen en ganska skicklig schackspelare.

RIDDAREN: Du kan nd inte vara skickligare n jag.

Han letar i sin stora pse som han haft bredvid sig och tar fram ett litet schackspel, stter frsiktigt ner det och brjar stlla upp pjserna.

DDEN: Varfr vill du spela schack med mig?

RIDDAREN: Det r min sak.

DDEN: Det har du rtt i.

RIDDAREN: Villkoret r att jag fr leva s lnge jag str dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. [r vi verens?]

Riddaren rcker fram sina bda hnder mot Dden, som ser p honom med ett pltsligt leende. Dden pekar. Riddaren ppnar handen. Dr ligger en svart bonde.

RIDDAREN: Du fick svart!

DDEN: Det passar ju bst s. Inte sant?

Riddaren och Dden lutar sig ver schackspelet. Antonius Block drar efter ngot betnkande sin kungsbonde. Dden svarar med sin kungsbonde.

Morgonbrisen har stillnat, havets oroliga rrelse har stelnat och tystnat, solen stiger ur sitt tcken, dess gld vitnar, havsfgeln ligger orrlig under det mrka molnet.

Vpnaren Jns vaknar vid att han fr en hftig spark i baken. Han ppnar gonen och grymtar grislikt, gspar stort men reser sig och sadlar sin hst, lyfter upp den tunga packningen.

Riddaren rider lngsamt bort frn havet in genom strandskogen, upp mot vgen. Jns r snart efter honom.

Solen har stigit ur diset och frlorat sitt rda ljus. Dagen r redan brnnande het. Jns gr ett kort frsk att sjunga en sng.

JNS: Hllas mellan rona

p en luderkona

det r livsens vlbehag

fr en man som jag.

Han tystnar och glor efter sin herre, men Riddaren har inte mrkt att Jns sjunger. Eller ocks ltsas han inte mrka ngot. Fr att ge ytterligare utlopp t sin svettiga irritation hjer vpnaren rsten.

JNS: Upptill sitter Herran.

Han r ganska fjrran.

Men din broder Satan

mter du p gatan.

ntligen blir Jns observerad, vilket kommer honom att sluta sjunga. Riddaren, Riddarens hst, hans egen hst och han sjlv kan redan alla sngerna. De har inte blivit vackrare p den lnga dammiga vgen frn det Heliga Landet.

De frdas ver en ljungbevuxen hed som strcker sig bort mot synranden, lngst drborta blixtrar havet i det vita solglimret.

JNS: I Frjestad talade man om Jrtecken och annan ruskighet. Tv hstar hade tit varandra under natten och p kyrkogrden hade gravarna ppnats och de ddas lmningar lg kastade ver hela platsen. Det hade varit fyra solar p himlavalvet i gr eftermiddag.

Riddaren svarar inte. Dr str en mager hynda och gnller. Hennes husbonde sover sittande i det brnnande solgasset och kring hans huvud och axlar str en sky av surrande insekter. Den magra rackan ylar oavbrutet, lgger sig platt p magen, slnger med svansen.

Jns har stigit av hsten och nrmar sig, tilltalar den sovande i hvlig ton.

JNS: Kan du sga mig vgen till vrdshuset?

D han inte fr ngot svar gr han runt gubben fr att skaka honom vaken. Han bjer sig ner ver den sovandes skuldra men drar raskt tillbaka handen. Mannen faller bakt mot stenarna och vnder ansiktet mot Jns. Den dde stirrar mot honom med tomma gonhlor och vita tnder.

Vpnaren stiger till hst och rider ikapp sin herre. Han dricker en klunk ur lderscken och rcker den till Riddaren.

RIDDAREN: Visade han vgen?

JNS: Inte precis.

RIDDAREN: Vad sa han?

JNS: Ingenting just.

RIDDAREN: Var han stum?

JNS: Nej herre, det kan man inte sga. Jag skulle snarare vilja pst att han var hgeligen vltalig.

RIDDAREN: Jas.

JNS: Ja vltalig. Men talet han hll var dystert. Det mste man sga.

[Jns stmmer upp i en ny sng.

JNS: Ack det r en rackare,

du sjlv min vn en stackare.

n du spritter rask,

n du krlar i en mask.

RIDDAREN: Mste du sjunga?

JNS: Nej.]

[Obs! Sngen flyttad till efter mtet med den jmrande kvinnan utanfr kyrkan.]

Solen brnner deras ansikten. Svetten prlar, dammet str om hstarnas hovar.

Nu frdas de frbi en havsvik med lummiga dungar vid stranden. I skuggan av ngra stora trd str en bukig vagn verkldd med tltduk. En hst gnggar drborta. Riddarens hst svarar. Men de bda resenrerna stannar inte fr att vila eller fr att ska svalka i trdens skugga. De frsvinner i vgkrken.

Jof hr i smnen att hans hst gnggar och svaras p avstnd. Han frsker sova vidare, men det r redan alltfr kvavt inne i gycklarvagnen. Solen lyser genom tltduken och lgger strimmor av ljus ver Jofs hustru Mia och deras ettrige son Mikael. Bda sover djupt och stilla. Jonas Skat, en luggsliten herre, snarkar ljudligt.

Jof kryper ut p backen. Drute i skuggan av de stora trden rder nnu en smula svalka. Han dricker lite vatten, gurglar sig i halsen, strcker p armar och ben, pratar med sin gamla magra hst.

JOF: Gomorron p dig. Har du ftt ngon frukost? Trkigt nog kan jag inte ta grs, kan inte du lra mig? Vi har det lite knapert frstr du. Men folk r inte s konstintresserade i den hr landsndan.

Han har tagit sina bollar och brjar jonglera s frsiktigt, stller sig p huvudet och kacklar som en hna. Men han tystnar och stter sig ner med hpen min. Det har brjat blsa i trden, inte mycket, bara helt litet, bladen rr sig och det susar stilla, blommor och grs bugar, ngonstans stmmer en fgel upp en lng drill.

Jofs, ansikte vitnar i ett leende och hans gon fylls av trar. Han sitter dr p baken alldeles hpen. Det spelar i trden och susar i grset, bin och fjrilar flyger runt hans huvud. Den osynliga fgeln drillar oavbrutet.

Pltsligt stillnar vinddraget, fgeln tystnar, Jofs vita leende slocknar, blommorna och grsen slokar i hettan. Dr gr den gamla hsten och betar och svnger med svansen fr flugor och andra flygfn.

Nu fr Jof ben och rrelser. Han strtar in i vagnen och skakar liv i Mia.

JOF: Mia vakna! Vakna, Mia! Jag har sett ngot. Jag har sett ngot som jag mste bertta.

MIA (stter sig upp, frfrad): Vad r det? Har det hnt ngot?

JOF: Hr ska du hra. Jag har haft en syn. Nej det var inte ngon syn heller, det var alldeles verkligt, ja, det var det.

MIA: Jas har du haft en syn igen!

Mias rst r fylld av vnlig ironi. Men Jof skakar p huvudet och hller henne i skuldran.

JOF: Jag sg henne i alla fall.

MIA: Vem? Vem sg du?

JOF: Den Heliga Jungfrun Maria.

Mia blir mot sin vilja berrd av sin mans iver. Hon stter sig upp igen och snker rsten.

MIA: Sg du henne riktigt?

JOF: Hon var s nra s jag kunde rra vid henne. Och hon hade guldkrona p huvudet och bl klnning med blommor av guld och hon var barfota och hade sm bruna hnder och hon hll Barnet mellan hnderna och lrde honom att g. S sg hon att jag sg henne och d log hon mot mig. Och jag fick trar i gonen och nr jag torkade bort trarna frsvann hon. Och det blev alldeles andlst tyst verallt i himlen och p jorden. Kan du frst det

MIA: Tnk vad du kan hitta p.

JOF: Jag mrker nog att du inte tror p mig. Men det var verklighet, sger jag dig. Inte sn verklighet som du ser. Utan en annan sorts verklighet.

MIA: Kanske en sn verklighet som nr du sa att Fan sjlv stod och mlade vagnshjulen rda och anvnde svansen till mlarpensel.

JOF (generad): Varfr ska du alltid komma dragande med just den dr historien?

MIA: Och s upptckte vi att du hade rdfrg under naglarna.

JOF: Ja ja den gngen var det kanske phitt. (Ivrigt) Jag gjorde det fr att ni skulle tro p mina andra syner. De riktiga. De som jag inte har hittat p.

MIA (strngt): Hr du, du ska hlla styr p dina syner du. Annars kan du bli betraktad som en fne. Och det r du inte. tminstone inte n s lnge. S vitt jag vet. Fast riktigt skert r det ju inte.

JOF (argt): Jag har inte bett om mina syner. Jag kan inte hjlpa att rster talar till mig och att den Heliga Jungfrun visar sig och att nglar och djvlar tycker om att umgs med mig.

SKAT (stter sig upp) Har jag inte sagt er en gng fr alla att jag behver sova p morgnarna. Jag har bett er, bnfallit er, men ingenting hjlper. Drfr sger jag nu: Tyst!

Han rullar med gonen och r rasande men tumlar genast omkull och fortstter att snarka dr han slutade. Mia och Jof finner fr gott att dra sig ur vagnen. De har Mikael med sig, han r naken och sprattlar vilt, skenar i vg ver grset. Det blser frn havet. Vinden r torr och het.

[MIA: Om vi nd kunde f lite regn. Allting r som frkolnat. Vi kommer inte att ha ngonting att ta i vinter.

JOF (gspar): Vi klarar oss nog.]

MIA: Jag vill att Mikael ska f det bttre n vi.

JOF: Mikael ska bli en stor akrobat. Eller kanske en jonglr som utfr det enda omjliga konststycket.

MIA: Vad r det fr ett konststycke?

JOF: Att f en av bollarna att stanna helt stilla i luften.

MIA: Men det r ju omjligt.

JOF: Ja fr oss r det omjligt men inte fr honom.

MIA: Du med dina fantasier.

Mia gaspar, har blivit lite dsig i solvrmen, lutar sig mot Jofs skuldra. Han lgger armen om henne.

JOF: Jag har gjort en sng. Jag tnkte ut den i natt. Jag lg vaken nstan hela natten. Vill du hra min sng?

MIA: Ls upp den. Jag r vldigt nyfiken.

[JOF: Jag mste stta mig upp frst.]

JOF: Det sitter en duva p liljekvist

i midsommartider.

Hon sjunger s fagert om Jesu Krist

i himmelen r en stor gldje.

Han avbryter sig fr att motta bifall av sin hustru.

JOF: Mia! Sover du?

MIA: Det var en mycket vacker sng.

JOF: Den r inte slut n.

MIA: Ja jag hrde nog, men jag ska bara sova lite till, s kan du sjunga resten sen.

JOF: Du bara sover och sover.

Jof r lite srad och tittar efter sin son, men ven Mikael sover djupt med fingret i munnen, omsusad av det hga grset. Nu stiger Jonas Skat ut ur tltvagnen. Han gspar, r mycket trtt och p dligt humr. I handen hller han en klumpigt gjord ddskallemask.

SKAT: r det hr maskering fr en skdespelare? Jag bara frgar. Om det inte vore s att prsterna betalar s bra s skulle jag sga nej.

JOF: Ska du spela Dden?

SKAT: Skrmma hyggligt folk frn vettet med sna hr fnigheter.

JOF: Nr ska vi uppfra det dr spelet?

SKAT: I Helsingr vid helgonfesten. Vi ska spela p sjlvaste kyrktrappan du, det r fint som fan det.

JOF: Vore det inte bttre att spela ngot oanstndigt. Det tycker folk mycket bttre om och s r det roligare.

SKAT: Fntratt. De sger att det gr nn elak sjukdom i landet och nu spekulerar prsterna i ond brd dd och moraliska magknip.

Mia har vaknat, hon r mycket belten och suger p ett grsstr, tittar leende p sin man.

JOF: Och vad ska vi spela fr roller?

SKAT: Du som r s jvla dum ska spela mnskosjlen.

JOF: Det r frsts en dlig roll.

SKAT: Vem r det som bestmmer va? Vem r sllskapets direktr? Jag bara frgar.

Skat grinar och stter ddskallemasken fr ansiktet, deklamerar med skdespelaraktig rst.

SKAT: Betnk du dre denna lag, din levnadstrd r mkta svag. Kort r din dag. (Med sin vanliga rst.) Kommer kvinnorna att lska mig i den hr kostymeringen? Jag bara frgar. [Nej! Det knns som om jag var dd allaredan.]

Han stvlar in i vagnen, muttrande och frbannad. Jof str framtlutad med sina bollar. Mia er p honom.

MIA: Jof!

JOF: Ja. Vad r det?

MIA: St alldeles stilla. Sg ingenting.

JOF: Jag r tyst som muren.

MIA: Jag lskar dig.

***

Solhettan flimrar vitt och nstan overkligt kring den gr stenkyrkan. Riddaren sitter av och gr in. Jns fljer lngsamt efter sedan han bundit hstarna. Han stiger in i vapenhuset men hejdar sig frvnad. Strax till hger om ingngen r en stor tavla uppmlad direkt p vggen, den r nnu inte fullbordad. Uppflugen p en grov trstllning sitter en mlare ikldd rd toppluva och frgflckiga klder. Han har en pensel i munnen och med en annan formar han just ett litet skrckslaget mnniskoansikte mitt i myllret av andra ansikten.

JNS: Vad ska det hr frestlla?

MLAREN: Det r Ddsdansen.

JNS: Och det hr r Dden?

MLAREN: Ja. Han dansar i vg med dem allihop.

JNS: Varfr hller du p med sna kludderier?

MLAREN: Jag tnkte man skulle pminna folk om det faktum att de ska d.

JNS: Det blir de inte gladare av.

MLAREN: Varfr i helvete ska man alltid gra folk glada? Man kan ju skrmma dem lite ibland.

JNS: D blundar de och tittar inte p din tavla.

MLAREN: Du kan tro de tittar. En ddskalle r mycket intressantare n ett naket fruntimmer.

JNS: Om du nu skrmmer dem

MLAREN: S tnker de.

JNS: Och tnker de

MLAREN: S blir de nd rddare.

JNS: Och s kilar de galopp i famn p prsterna.

MLAREN: Det r inte min sak.

JNS: Du bara mlar din Ddsdans du.

MLAREN: Jag bara visar hur det r, sen fr var och en gra som han vill.

JNS: Tnk vad somligt folk ska bli frbannade p dig.

MLAREN: Jo det hnder allt, men d mlar jag strax ngot roligt. Man mste ju leva. tminstone tills pesten tar en.

JNS: Pesten. Det var otckt.

MLAREN: Du skulle se blden under den sjukes hals, du skulle se hur kroppen dras samman s att lemmarna blir som rep av galenskap.

Mlaren pekar med sin pensel. Jns tittar, en liten mnniska vrider sig i grngrset, hans gon r vilt uppsprrade av fasa och smrta.

JNS: Det ser illa ut.

MLAREN: Ja, det ser illa ut! Han frsker slita svulsten ur sin bdd. Han biter snder sina hnder, han river upp drorna med naglarna, hans skrik hrs verallt. Vart du rdd?

JNS: Rdd! Jag! D knner du inte mig. Men vad har du mlat drborta fr strunt?

MLAREN: Ja nu r det mrkliga det att de stackars mnniskorna ser farsoten som en Guds straffdom och s drar hopar av syndatrlar genom landet och piskar sig sjlva och varandra, Herran till vlbehag.

JNS: Slr de sig sjlva?

MLAREN: Ja, det r en otck syn och man gr helst ner i diket och gmmer sig nr de kommer p vgen.

JNS: Har du lite brnnvin? Jag har druckit vatten hela dan, s jag r trstig som en kamel uti kensanden.

MLAREN: Jag tror du blev rdd i alla fall.

Jns stter sig hos mlaren, som drar fram ett brnnvinskrus.

Riddaren ligger p kn vid det lilla altaret. Det r tyst och mrkt omkring honom, en unken svalka. Helgonbilderna betraktar honom med stela gon. Kristi ansikte r vnt uppt, munnen ppnad som till ett skrik. I takets valvbge lurar en ruggig fan p en stackars naken mnniskosjl. Riddaren hr ett kort buller frn biktgallret, gr genast dit. Ett gonblick skymtar Ddens ansikte bakom gallret men Riddaren ser honom inte.

RIDDAREN: Jag vill bikta mig s uppriktigt jag kan, men mitt hjrta r tomt.

Dden svarar inte.

RIDDAREN: Tomheten r en spegel vnd mot mitt eget ansikte. Jag ser mig sjlv och grips av vedervilja och skrck.

Dden svarar inte.

RIDDAREN: Genom min likgiltighet fr mnniskorna har jag stllts utanfr deras gemenskap. Numera lever jag i en spkvrld, innesluten i mina drmmar och fantasier.

DDEN: Och trots det vill du inte d.

RIDDAREN: Jo jag vill.

DDEN: Vad vntar du p?

RIDDAREN: Jag vill ha vetskap.

DDEN: Du vill ha garantier.

RIDDAREN: Kalla det vad du vill. r det s grymt otnkbart att fatta Gud med sina sinnen? Varfr ska han gmma sig i en dunstkrets av halvuttalade lften och osedda under?

Dden svarar inte.

RIDDAREN: Hur ska vi kunna tro p de troende nr vi inte tror oss sjlva? Vad blir det av oss som vill tro men inte kan? Och vad blir det av dem som varken vill eller kan tro?

Riddaren hejdar sig och lyssnar, men ingen talar eller svarar. Det r tyst omkring honom.

RIDDAREN: Varfr kan jag inte dda Gud inom mig? Varfr lever han vidare inom mig p ett smrtsamt och frdmjukande stt trots att jag frbannar honom och vill vrka ut honom ur mitt hjrta? Varfr r han trots allt en gckande verklighet som jag inte kan bli kvitt? Hr du mig?

DDEN: Jag hr dig.

RIDDAREN: Jag vill ha vetskap. Inte tro. Inte antaganden. Utan vetskap. Jag vill att Gud rcker mig sin hand, avtcker sitt ansikte, talar till mig.

DDEN: Men han tiger.

RIDDAREN: Jag ropar till honom i mrkret men ibland r det som om det inte fanns ngon dr.

DDEN: Det kanske inte finns ngon dr.

RIDDAREN: D r levandet en orimlig fasa. Ingen mnniska kan leva med Dden fr gonen och vetskapen om alltings intighet.

DDEN: De flesta mnniskor reflekterar varken ver Dden eller intigheten.

RIDDAREN: En dag str de ju nd p livets yttersta ns.

DDEN: Ja den dagen

RIDDAREN: Jag frstr vad du menar. Vi mste gra oss ett belte av vr rdsla och det beltet ska vi kalla fr Gud.

DDEN: Du oroar dig.

RIDDAREN: Dden beskte mig i morse. Vi spelar schack tillsammans. Den fristen ger mig tillflle att utrtta ett angelget rende.

DDEN: Vad fr ett rende?

RIDDAREN: Mitt liv har varit ett jagande, farande, talande utan mening eller sammanhang. Det har varit en intighet. Ja jag sger det utan bitterhet eller sjlvfrebrelse eftersom jag vet att nstan alla mnniskors liv r beskaffade p just det sttet. Men mitt uppskov vill jag anvnda till en enda meningsfull handling.

DDEN: Drfr spelar du schack med Dden?

RIDDAREN: Han r en svr och skicklig taktiker men n s lnge har jag inte givit upp en enda pjs.

DDEN: Hur ska du kunna verlista Dden i ditt spel?

RIDDAREN: Jag spelar i en kombination av lparen och springaren som han nnu inte har upptckt. I nsta drag river jag upp hans ena flank.

DDEN: Det ska jag lgga p minnet.

Dden visar ett gonblick sitt ansikte vid biktstolens galler men frsvinner strax.

RIDDAREN: Du r en frrdare och du lurar mig. Men vi trffas vl igen. Och jag ska nog finna en vg.

DDEN (osynlig) Vi mts vid vrdshuset. Dr ska vi spela vidare.

Riddaren lyfter sin hand och ser p den i solstrimman frn det lilla fnstret.

RIDDAREN: Detta r min hand. Jag kan rra den, blodet pulserar i den. Solen str fortfarande hgt p himlen och jag, Antonius Block, spelar schack med Dden.

Han sluter handen och fr den mot tinningen.

Riddarens vpnare har under tiden suttit ute i vapenhuset och beskdat den mrkliga tavlan med Ddsdansen. Han har berusat sig tillsammans med Mlaren, de r samsprkade.

JNS: Jag och min herre har varit utomlands och r just hemkomna. Frstr du nu, lilla Pictor?

MLAREN: Korstget.

JNS: Precis. I tio r satt vi nere i det heliga landet och lt ormar hugga oss, flygfn sticka oss, vilddjur bita oss, hedningar slakta oss, vin frgifta oss, kvinnor nedlusa oss, lss uppta oss, febrar frmultna oss, allt till Guds ra.

MLAREN: Till Guds ra.

JNS: Jag ska sga dig att vrt korstg var s dumt s bara en riktig idealist kunde ha funnit p det. Det dr med pesten var otckt.

MLAREN: Det r vrre n s

JNS: Ack ja. Hur man vnder sig har man rumpan bak, det r en stor sanning.

MLAREN: Rumpan bak, rumpan bak, det r en stor sanning.

Jns mlar en liten krumelur p en brdlapp, krumeluren skall frestlla Jns.

JNS: Hr ser du vpnaren Jns. Han flinar t Dden, flabbar t Herren, skrattar t sig sjlv och ler mot flickorna. Hans vrld r en Jnsvrld, trovrdig fr ingen utom fr honom sjlv, ljlig fr alla, ven fr honom sjlv, meningsls i himlen och likgiltig i helvetet.

Riddaren gr frbi, tar bilden och slnger den p golvet. S gr han ut i det glimrande solljuset. Jns krnglar sig upp p benen, han r lite trtt.

Utanfr kyrkan r fyra knektar och en munk i frd med att fsta en kvinna i stocken. Hennes ansikte r blekt och barnsligt, huvudhret avrakat och fingerknogarna blodiga och krossade. Hennes gon r vidppna, likvl tycks hon inte vara vid fullt medvetande.

Jns och Riddaren stannar och ser p under tystnad. Knektarna arbetar snabbt och vant men de verkar skrmda och modstulna. Munken lser mumlande ur en liten bok.

En av rttsbetjnterna tar en trbunke i famnen och med handen brjar han stnka en blodig smet p kyrkvggen och runt kvinnan. Jns hller sig fr nsan.

JNS: Det var en frbannad lukt p din soppa. Vad ska den vara bra till?

KNEKTEN: Hon dr har haft kttslig beblandelse med den lede.

Han viskar detta med uppskrrad min och fortstter att bestnka stenarna med den sega smrjan.

JNS: Och nu sitter hon i stocken.

KNEKTEN: Hon ska brnnas i morron bitti uppe vid sockengrnsen. Men vi mste hlla djvulen ifrn oss andra.

JNS (hller sig fr nsan): Och det gr ni med den dr stinkande smrjan?

KNEKTEN: Bsta medlet: blod och galla av en stor svart hund. Den onde frdrar inte lukten.

JNS: Inte jag heller.

Jns gr bort mot hstarna. Riddaren str kvar ngra gonblick och ser p den unga flickan hon r nstan ett barn. Lngsamt vnder hon blicken mot honom.

RIDDAREN: Har du sett Djvulen?

Munken slutar att lsa sin bok och lyfter huvudet.

MUNKEN: Du ska inte tala till henne.

RIDDAREN: Kan det vara s farligt?

MUNKEN: Jag vet det inte men det anses att hon r skuld till den farsot som vergr oss alla.

[RIDDAREN: Jag frstr.]

Riddaren nickar med trtt min och gr drifrn. Den unga kvinnan brjar kvida som i en hemsk drm. Hennes jmmer fljer de bda ryttarna ett gott stycke p vg.

Solens gldande klot str hgt p himlen. Jns upptcker att vattnet i lderscken r slut och letar efter en brunn dr han kan fylla den.

[JNS: Ack det r en rackare,

du sjlv min vn en stackare.

n du spritter rask,

n du krlar i en mask.

RIDDAREN: Mste du sjunga?

JNS: Nej.]

[Obs! Sngen flyttad hit frn en tidigare scen.]

De bda ryttarna nrmar sig ngra oansenliga hus borta vid skogsbrynet. Jns binder sin hst, tar lderscken ver axeln och gr den lilla avtagsvgen mot den nrmast liggande stugan. Som alltid rr han sig ltt, nstan ljudlst. Drren str ppen. Han vntar lite utanfr men d ingen hrs av stiger han in i stugmrkret. Hans fot rr vid ngot mjukt och han ser nedt. Vid den vitmenade spisen ligger en kvinna framstupa.

Nu hrs ltta tassande steg. Jns gmmer sig hastigt bakom drren. En man kommer p en stege frn loftet, han r bred och satt, gonen r svarta i ett blekt och kraftigt ansikte, hans klder r av frnmt snitt men smutsiga och trasiga, han br p en pse av tyg. Han ser sig omkring, gr in i det inre rummet, lutar sig ver sngen, stoppar ngot i psen, stryker efter vggarna, kikar p hyllorna, hittar ngot, stoppar i scken.

Han kommer lngsamt ut i det yttre rummet, stter sig p huk bredvid den dda, lossar frsiktigt ett armband. I samma gonblick kommer en ung kvinna genom drren. Hon hejdar sig och stirrar p den frmmande mannen.

RAVAL: Varfr ser du s frvnad ut? Jag stjl frn de dda. Numera r

det ett ganska lnande gebit.

Flickan gr en rrelse som tnkte hon springa drifrn.

RAVAL: Du tnker springa ner till byn och skvallra. Det tjnar ingenting till. Var och en rddar sitt eget skinn. S enkelt r det med den saken.

[FLICKAN: Rr mig inte.]

RAVAL: Frsk inte skrika. Det r nd ingen som hr, varken Gud eller mnniskor. r det inte vrt att frvna sig ver?

Han skjuten lngsamt igen drren bakom flickans rygg. Det blir nstan mrkt i det kvava rummet. Emellertid blir Jns fullt synlig.

JNS: Jag knner igen dig trots att det var lnge sedan. Du heter Raval frn prstseminariet i Roskilde. Du r Doctor Mirabilis, Coelestis et Diabilis.

Raval ler oskert och ser sig om.

JNS: Har jag inte rtt?

Flickan str kvar orrlig.

JNS: Det var du som fr tio r sedan vertygade min herre om ndvndigheten att dra till det heliga landet p ett finare korstg.

Raval ser sig om.

JNS: Blev du orolig? Fick du ont i magen?

Raval ler ngsligt.

JNS: Nu frstr jag pltsligt meningen med de hr tio ren som frut tycktes mig bortkastade till ingen nytta. Vi hade det fr bra, vi var njda, Herren ville tukta vrt beltna hgmod. Drfr snde han dig och du spydde ditt himmelska etter och frgiftade Riddaren.

RAVAL: Jag var i god tro.

JNS: Men nu vet du bttre, inte sant? Fr nu har du blivit tjuv i stllet. En lmpligare och mer vlanpassad syssla i denna vrld fr uslingar och skurkar. Har jag inte rtt?

Med ett snabbt slag fller han kniven ur handen p Raval, ger honom en spark s att han faller p golvet och mnar fullborda avrttningen d han ser flickans stumma skri. Jns hejdar sig, slr ut med handen.

JNS: Fr all del, jag r inte blodtrstig. (Han lutar sig ner ver Raval) Kom ihg en sak! Nsta gng vi rkas ska jag mrka dig i ansiktet som man gr med sm skurkar av din sort. (Han reser sig upp) Egentligen kom jag hit fr att f min vattensck fylld.

[FLICKAN: Vi har en djup brunn med kallt, friskt vatten. Kom, jag ska visa dig.]

De gr ut ur huset. Raval ligger orrlig ngra gonblick, s reser han sig lngsamt och ser sig om. Nr ingen lngre syns till tar han sin pse och beger sig drifrn.

Jns tvttar sig vid brunnen, dricker sig otrstig och fyller scken med vatten. Flickan ser avvaktande p honom.

JNS: Jns var namnet. Jag r en trevlig och pratsam ung man som aldrig tnkt annat n vnliga tankar och bara utfrt vackra och dla grningar. [Jag r vnligast mot unga kvinnor. Mot dem finns ingen grns fr min vnlighet.

Han omfamnar henne och frskte kyssa henne, men drar sig undan. Nstan omedelbart frlorar han intresset, slnger upp vattenscken ver axeln och klappar flickan p kinden.]

JNS: Farvl, min flicka. Jag kunde ha vldtagit dig. men oss emellan r jag trtt p den sortens krlek. Det blir lite torrt i lngden.

Han skrattar vnligt och gr ifrn henne. D han gtt en bit vnder han sig om, flickan r kvar.

JNS: Nr jag tnker p saken skulle jag behva en hushllerska. Lagar du bra mat? (Flickan nickar ivrigt.) Ja, jag r visserligen gift men hyser gott hopp att min fru ska vara dd vid det hr laget, s jag behver en hushllerska. (Flickan svarar inte men gr en rrelse.) Kom d, fr satan, och st inte dr och glo. Jag har rddat dig frn dden s du r skyldig mig tskilligt.

Hon brjar g mot honom med nedbjt huvud. Han vntar inte p henne utan gr bort mot Riddaren, som tligt vntar sin vpnare.

***

Vrdshuset Frlgenheten ligger i en del av landskapet dit pesten nnu inte ntt p sin vg utefter kusten.

Under ett trd p vrdshusets grd str skdespelarnas vagn. Ikldda sina granna kostymer uppfr aktrerna ett lusteligt spel.

skdarna fljer frestllningen under fga vlvilliga kommentarer. Dr r ngra handelsmn med feta lsvettiga ansikten, lrlingar och gesller, drngar och pigor i vrdshuset. En hel flock barn sitter uppflugna i trden runt vagnen.

Riddaren och hans vpnare Jns har slagit sig ner i skuggan vid husvggen, de dricker l och dsar i middagshettan. Flickan frn pestbyn sover vid Jns sida.

Skat spelar fljt och Jof slr p trumma under stora krumbukter. Mia dansar en rask och munter dans. De svettas eftersom de arbetar mitt i det vita solljuset. D gycklarna dansat och spelat denna inledning till sin frestllning stiger Skat fram och bugar sig.

SKAT: Jag r inte med hr i brjan s jag gr bakom skynket.

Han fr en jordkoka i ansiktet och frsvinner. Mia och Jof trder ter in p scenen. De bugar fr publiken och sjunger.

JOF & MIA: Hsten sitter i trdet och gal.

hu! hu!

Vgen r bred men porten smal.

Den svarte dansar p stranden.

Hnan jamar i mrkaste sj.

Mjau! Mjau!

Dagen r rd men fisken dd.

Den svarte hukar p stranden.

Ormen flaxar i himlens hjd.

hu! hu!

Jungfrun r blek men musen njd.

Den svarte rnner p stranden.

Skat r mycket vacker nu nr han speglar sig i en stor bleckbunke. Hret r knollrigt, gonbrynen sknt buskiga, ronringen blixtrar i kapp med tnderna och kinderna blossar rosenrda.

Han sitter p vagnflaket bakom draperiet och dinglar med benen, tittar i bleckbunken och visslar beltet fr sig sjlv.

Under tiden fortstter Jof och Mia sin sng.

JOF & MIA: Bocken vser med tnderna tv

hu! hu!

Blsten r tung och vgen slr.

Den svarte mkar p stranden.

Hsten sitter i trdet och gal.

hu! hu!

Vgen r bred men porten smal.

Den svarte dansar p stranden.

Skat upptcker pltsligt att ngon iakttar honom. Dr str faktiskt ett fruntimmer, runt och grant.

Skat rynkar gonbrynen, jonglerar liksom i frbigende med sin lilla dolk, kastar d och d en sklmsk men eldig blick p sin vackra skdare.

Hon upptcker s att ena skon inte sitter riktigt bra och lutar sig ner fr att rtta till detta. Drvid vller den yppigaste av barmar upp ur sitt fngelse, dock ej mer n tukt och ra tillstdjer, men likvl s mycket att aktren med sin blick fr mnniskor genast ser att mer finns att hmta.

Nu nrmar hon sig ngot, stter sig ner och ppnar ett knyte, innehllande en och annan godsak samt en lgel rtt vin. Jonas Skat faller inte ner frn vagnen men finner gonblicket inne att buga sig, stder sig mot trdet, korsar benen och spnner vadorna.

Hon stter friska tnder i ett fettdrypande kycklinglr, samtidigt drabbas aktren av en strlande blick, fylld av livslust och tr.

Vid denna syn fattar Skat ett raskt beslut, hoppar ner frn vagnen och faller p kn framfr den hftigt rodnande damen.

Hon blir matt och dsig av hans nrhet, betraktar honom med glasartad blick och andas hftigt, Skat frsummar inte att trycka kyssar p hennes feta armar, solen brnner och smfglarna vsnas i busken.

Frvirrad letar hon fram ett kycklingben ur den vidlyftiga matscken och hller upp det framfr Skat med en vdjande och triumferande min som vore det sin jungfrudom hon gve till pris.

Skat betnker sig ett gonblick men r fortfarande en strateg: han lter kycklingbenet falla i grset. I stllet viskar han med susande och raspig ton ngot angenmt i kvinnans rosiga ra.

Det framviskade tycks behaga henne. Hon slr armarna runt aktrens hals och drar honom intill sig med sdan hftighet att bda frlorar balansen och tumlar omkull i det mjuka grset. Smfglarna flyger upp med frfrade jubelskrik.

Jof och Mia sjunger och dansar i solgasset.

JOF & MIA: Hnan jamar i mrkaste sj.

Mjau! Mjau!

Dagen r rd men fisken dd.

Den svarte hukar p stranden.

Ormen flaxar i himlens hjd.

hu! hu!

Jungfrun r blek men musen njd.

Den svarte rnner p stranden.

Suggan vrper och katten sr.

hu! hu!

Natten r sot och mrkret str.

Den svarte stannar, stannar,

stannar, stannar p stranden.

Mia slr p trumman men tystnar pltsligt och ser storgt framfr sig.

Nu sker en hastig frvandling. Mnniskor som nyss skrattade och pratade tystnar, deras ansikten bleknar under solbrnnan. Barnen slutar sina lekar och str dr med gapande munnar och skrmda blickar. Jof och Mia str alldeles stilla, deras sminkade ansikten uttrycker skrck. Ngra av grdens kvinnor har fallit p kn, andra dljer sina ansikten, en och annan brjar rabbla bner med ngslig ovan rst.

Alla har vnt sina ansikten mot den vita solbrinnande vgen. Nu hrs en skrande sng. den r som ett raseri, nstan ett skri.

Dies irae, dies illa

Solvet saeclum in favilla

Teste David cum Sibylla

En korsfst Kristus hjer sig vajande ver backkrnet.

Korsbrarna syns strax efter, det r svartbrder med huvorna neddragna ver sina ansikten. De kommer fler och fler, brande brar med tunga kistor eller hllande heliga freml i krampaktigt upptstrckta hnder. Dammet vller upp kring deras svarta kpor, rkelsekaren svnger och utsnder en tjock grsvart rk med doft av frna rtkryddor.

Efter munkfljet kommer en annan procession, Det r ett tg av mn, gubbar, pojkar, kvinnor och barn, flickor, alla har de stlskodda gissel i hnderna med vilka de under extatiska tjut gisslar sig sjlva och varandra. Mnniskorna vrider sig under sina plgor, deras gon r vilt uppsprrade, deras lppar sndertuggade och drypande av fradga. De har gripits av galenskap, biter sig i hnderna och armarna, piskar varandra i vldsamma, nstan rytmiska utbrott, hela tiden vller denna skrnande sng ur deras bristande strupar. Mnga vacklar och faller, reser sig igen, stder varandra, hjlper varandra att lgga kraft i slagen.

Nu hejdar sig processionen i skiljevgen framfr vrdshuset. Munkarna faller p kn, dljande sina ansikten med knppta hnder och sammanpressade armar, deras sng ljuder oavbrutet, Kristusbilden p sitt timrade kors hjs ver de frsamlades huvuden. Det r den lidande Kristus. icke den triumferande, sren. blodet, spikarna, ansiktet i smrtornas kramp: mnniskosonen naglad p korsets tr, lidande smlek och hn.

Sjlvplgarna har sjunkit ner p vgens grus, de faller dr de sttt likt slaktad boskap, deras skrik stiger jmte munksngen genom de dvna rkelsemolnen, stiger mot solens vita eld.

Quantus tremor est futurus

quando judex est venturus

Cuncta stricte discussurus!

En munk stiger upp frn sitt knstende, han avtcker sitt ansikte, som r brunrtt av solen, gonen har en isig bl glans, hans rst r tjock, liksom brddad av vanmktigt frakt.

MUNKEN: Gud har snt sin straffdom ver oss. Vi ska alla frgs i Den Svarta Dden. Ni som str dr som gapande fkreatur, och ni som sitter dr i er dsta sjlvbeltenhet, vet ni att detta kan vara er sista timme? Dden str bakom er rygg, jag kan se hur hans hjssa blnker i solen. Hans lie blixtrar nr han hjer den bakom era huvuden. Vem av er ska han drabba frst? Du dr, som str och bligar som en get, va, ska din mun innan kvllen frvridas till den sista oavslutade gspningen? Och du kvinna som blomstrar av livets lust och vlbehag, ska du blekna och slockna innan morgonen gryr? Du dr med din svullna nsa och ditt enfaldiga flin, har du ett r kvar att smutsa jorden med ditt avskrde? Vet ni alla frstockade drar att ni ska d i dag eller i morgon eller nsta dag, drfr att ni alla r dmda. Hr ni vad jag sger? Hr ni ordet? Dmda! Dmda!

Munken tystnar, ser sig omkring med. frbittrad min och kalla fraktfulla blickar. Nu knpper han hnderna, stller sig bredbent och med ansiktet vnt uppt.

MUNKEN: Herre frbarma dig ver oss i vr frnedring, vnd inte bort ditt ansikte, utan varkunna dig ver oss fr din sons, Jesu Kristi skull.

Han gr korstecknet ver de frsamlade och tar drefter med stark rst upp sngen p nytt.

Tuba, mirum spargens sonum

Per sepulera regionum,

Coge omnes ante thronum

Munkarna reser sig ur knstendet och faller in i sngen, sjlvplgarna brjar liksom drivna av vermnskliga krafter att sjungande och jmrande piska sig sjlva och varandra.

Processionen drar vidare, ngra nya har slutit till i bakersta ledet. Andra, som inte orkat, ligger grtande i vgdammet.

Vpnaren Jns dricker sitt l.

JNS: Detta jvla undergngssnack. Ska det vara fda t moderna mnniskor. Fordrar de verkligen att vi ska ta dem p allvar? (Riddaren flinar) Ja nu flinar du t mig, herre. Tillt mig ppeka att jag har lst, hrt och upplevt de flesta sagorna vi mnniskor berttar fr varandra.

RIDDAREN: (Gspar) Ja ja.

JNS: Till och med spkhistorierna om Gud Fader, nglarna, Jesus Kristus och den heliga Anden har jag inhmtat utan strre sinnesrrelse.

Han lutar sig ner ver Flickan som kryper ihop vid hans ftter, klappar henne p huvudet. Riddaren dricker sitt l under tystnad. Vpnarens stop r tomt. Han reser sig suckande. Flickan fljer honom tyst, liksom en skugga.

P grdsplanen mter han en storvuxen karl med sot i ansiktet och mrk uppsyn ven i vrigt, han hejdar Jns med ett rytande.

JNS: Vad skriker du fr?

PLOG: Jag r smeden Plog och du r vpnaren Jns.

JNS: Det r mjligt.

PLOG: Har du sett till min hustru?

JNS: Nej det har jag inte. Men om jag hade sett henne och hon liknade dig skulle jag skynda mig att glmma bort att jag hade sett henne.

PLOG: S d har du inte sett henne?

JNS: Hon kanske har rymt.

PLOG: Vet du nnting?

JNS: En hel del. Men ingenting om din hustru. G in p krogen kan du f besked.

Smeden suckar dystert och gr som Jns freslagit.

Sknkrummet r mycket litet och fullt av folk som ter och dricker fr att trsta sig mot den pltsligt pkomna evighetsskrcken. I den ppna eldstaden vnds en svinkropp, trdd p jrnspett. Solen str i spjutvassa skott genom fnstergluggarna och skr mrkret, som r tjockt av os och utdunstningar.

KPMANNEN: Ja, det r sant! Pesten gr fram utmed hela kusten. Folk dr som flugor. Folk dr som flugor. Annars brukar man gra fina affrer vid den hr rstiden, men jag har frbanne mig hela mitt lager oslt.

KRGERSKAN: De talar om den yttersta dagen. Och nog r det hemskt med alla jrtecken. Nere i byn r det de som sger att en kvinna har ftt ett kalvhuvud.

[GUBBEN: Domedagen. Tnka sig.

BONDEN: Det har inte regnat p en mnad. Vi frlorar skert skrden.]

KPMANNEN: Och mnniskorna r som galna. De flyr upp genom landet och drar pesten med sig vart de kommer.

[GUBBEN: Domedagen. Tnka sig, tnka sig!]

BONDEN: Om det r som de sger s fr man vl se om sitt hus och leva glatt s lnge man gr p sina upprtta ben.

KRGERSKAN: Det r mnga som har renat sig med eld och dtt av det. Men prsten sger att det r bttre att d renad n att leva fr helvetet.

KPMANNEN: Detta r slutet, det r vad det r. Ja vi vet det allihopa men det r ingen som vgar sga det hgt, detta r slutet. Mnniskorna r som tokiga av rdsla.

BONDEN: Och du r rdd du med.

KPMANNEN: Ja tacka fan fr att jag r rdd.

GUBBEN: Yttersta dagen gr mot kvll, nglarna stiger ner och gravarna ppnas, det blir hemskt att se.

De talar viskande, lgt och sitter nra varandra. Smeden Plog trnger sig ner bredvid Jof, som fortfarande r kldd i sin kostym. Mitt emot honom sitter Raval lite framtlutad, svettig i ansiktet. Han rullar en armring p bordet.

RAVAL: Ska du ha den hr ringen? Du fr den billigt.

JOF: Jag har inte rd.

RAVAL: Det r kta silver.

JOF: Ja, den r fin. Men skert fr dyr fr mig.

PLOG: Frlt, men har ngon av herrarna sett min hustru?

JOF: Har hon kommit bort?

PLOG: Hon har rymt, sger de.

JOF: Stuckit ivg?

PLOG: Med en skdespelare.

JOF: En skdespelare! Har hon s dlig smak s tycker jag att du ska lta henne lpa.

PLOG: Du har alldeles rtt. Min tanke var frsts nrmast att jag skulle sl ihjl henne.

JOF: Jas p det viset. Mrda henne, ja. Det r ju en helt annan sak det.

PLOG. Jag ska sl ihjl skdespelaren ocks.

JOF: Skdespelaren?

PLOG: Ja visst, den som hon har rymt med.

JOF: Varfr det?

PLOG: Har du svrt fr att fatta?

JOF: Jas skdespelaren! Nu frstr jag! Ja, sna finns det alldeles fr mnga, s ven om han inte gjort ngot srskilt s tycker jag du borde sl ihjl honom bara fr att han r skdespelare.

Nu blandar sig Raval i samtalet. Han r en smula berusad och hans rst r skrikig och elak.

RAVAL: Hr du du! Du sitter hr och ljuger fr smeden.

JOF: Jag! Ljuger jag!

RAVAL: Du r ocks skdespelare, och det r vl din kumpan som har snoppat ivg med Plogs kring.

PLOG: r du skdespelare du ocks?

JOF: Jag! Skdespelare. Det r verkligen s lite!

RAVAL: D borde vi ju sl ihjl dig. Det r logiskt.

JOF (Skrattar) Du r lustig du.

RAVAL: Det var fasligt vad du blev blek. Har du ngot p samvetet?

JOF: Du r lustig du. Tycker inte du ocks att han r lustig? (Till Plog) Jas inte det. Nehej.

RAVAL: Vi skulle kanske mrka dig lite med kniven som man gr med sm skurkar av din sort.

Plog slr hnderna i bordet s att faten hoppar. Han reser sig rtt upp.

PLOG (Ryter) Vad har du gjort av min fru?

Det blir tyst. Jof ser sig omkring, men det finns ingen utgng eller undanflykt. Han lgger hnderna p bordet. En knivegg glimmar i luften och borrar sig ner i bordsskivan mellan hans fingrar.

Jof drar undan handen och lyfter p huvudet. Han ser nstan frvnad ut som om sanningen frst nu gick upp fr honom.

JOF: Tnker ni gra mig illa? Varfr det? Har jag retat ngon eller suttit i vgen? Jag ska genast g min vg och inte visa mig hr vidare.

Jof ser frn den ene till den andre, men ingen gr en min av att hjlpa honom eller komma till hans frsvar.

RAVAL: Res p dig s att alla hr dig. Men tala hgre.

Jof reser sig darrande, han ppnar munnen fr att sga ngot men fr inte fram ett ord.

RAVAL: St p huvudet fr vi se om du r en duktig skdespelare.

Jof stiger upp p bordet och stller sig p huvudet. En hand skjuter fram och drar omkull honom, han strtar i golvet. Plog reser sig och rycker upp honom i ett enda grepp.

PLOG (Skriker) Var har du gjort av min hustru?

Han slr Jof ursinnigt i ansiktet s att han far ver bord och bnkar. Raval rycker t sig en eldbrand och lutar sig ver honom.

RAVAL: Ligg inte dr och gnll. Upp och dansa!

JOF: Jag vill inte. Jag kan inte.

RAVAL: Du ska hrma en bjrn.

JOF: Jag kan inte hrma en bjrn.

RAVAL: F se om du inte kan i alla fall.

Raval fr eldbranden allt nrmare Jofs ansikte. Jof far upp vettskrmd och med ddens svett p kinder och panna. Han brjar skutta och hoppa mellan borden, svnger med armar och ben, gr groteska grimaser. Ngra skrattar men de flesta sitter tysta. Jof flsar som om lungorna skulle sprngas. Han sjunker ner p kn. Ngon hller l ver honom.

RAVAL: Upp igen. Var en duktig bjrn.

JOF: Jag orkar inte vara bjrn mer.

I samma gonblick ppnas drren och Jns kommer in. Jof ser sin mjlighet och slinker ut genom drrhlet. Raval mnar just flja honom men hejdar sig, Jns och Raval ser p varandra.

JNS: Kommer du ihg vad jag skulle gra med dig om vi mttes igen?

Raval svarar inte, ryggar.

JNS: Jag r en ordhllig mnniska.

Han hjer sin kniv och rispar Raval i pannan och kinden. Raval vacklar mot vggen.

***

Den heta dagen har blivit kvll. Frn vrdshuset hrs sng och skrn, hr nere i snkan mot skogen r det nd mild skymning. I de lga mariga buskarna och gmda bland grstuvorna sitter nktergalarna. Deras rster ekar genom den frglsa orrliga luften.

Teatervagnen str i en liten svacka och strax intill gr hsten och betar i det torra grset. Mia har slagit sig ner framfr vagnen med sin son i famnen. De leker tillsammans och skrattar hgt.

Nu stryker ett milt skimmer ver kullarna, ett sista flmtande tersken frn de rda molnen dr borta ver havet.

Riddaren, som sitter hopkurad en bit frn gycklarvagnen, lutad ver sitt schackparti, lyfter huvudet.

Aftonljuset rr sig ver krrans grova hjul, ver kvinnan och barnet

Riddaren reser sig.

Mia fr syn p honom och ler mot honom, hller upp sin sprattlande pojke som fr att gldja riddaren.

RIDDAREN: Vad heter han?

MIA: Mikael.

RIDDAREN: Hur gammal r han?

MIA: h han r ver ett r.

RIDDAREN: Han r stor fr sin lder.

MIA: Tycker du? Ja han r ganska stor.

Hon slpper ner honom p marken, hon reser sig och skakar den rda kjolen och stter sig igen. Riddaren stiger nrmare.

RIDDAREN: Ni spelade ju nn sorts teaterfrestllning i eftermiddags.

MIA: Tyckte du att det var fr dligt?

RIDDAREN: Du r vackrare nu nr du inte r s dr mlad i ansiktet och den dr klnningen klr dig bttre.

MIA: Tycker du? Jo du frstr, Jonas Skat har stuckit ivg och lmnat oss. S nu r vi en riktig knipa.

RIDDAREN: r det din man?

MIA (Skrattar): Jonas? Nej. Den andra karlen r min man. Han heter Jof.

RIDDAREN: Jas den.

MIA: S nu r det bara han och jag. Ja det blir till att brja gra konster igen och det r ett sabla besvr.

RIDDAREN: Gr ni konster ocks?

MIA: Ja det kan du tro. Och Jof r en mycket skicklig jonglr.

RIDDAREN: Ska Mikael ocks bli akrobat?

MIA: Jof vill att han ska bli det.

RIDDAREN: Inte du?

MIA: Jag vet inte. (Ler) Han kanske blir riddare.

RIDDAREN: Ja det r inte heller srskilt roligt, ska jag tala om.

MIA: Nej, du ser inte glad ut.

RIDDAREN: Nej.

MIA: r du trtt?

RIDDAREN: Ja.

MIA: Varfr det?

RIDDAREN: Jag har trkigt sllskap.

MIA: Menar du din vpnare?

RIDDAREN: Nej inte honom.

MIA: Vad menar du d?

RIDDAREN: Mig sjlv.

MIA: h jag frstr.

RIDDAREN: Gr du verkligen det?

MIA: Ja jag frstr ganska bra. Jag brukar ofta undra ver varfr mnniskorna plgar sig sjlva s fort de kommer t. r det inte s?

Hon nickar energiskt och Riddaren ler allvarligt.

Nu blir skriken och larmet frn vrdshuset starkare. Svarta figurer skymtar druppe p randen av grsvallen. Ngon tumlar runt, reser sig och springer. Det r Jof. Mia strcker ut armarna och tar emot honom, han hller hnderna fr ansiktet och vaggar med kroppen, jmrar sig som ett barn, str p kn. Mia hller honom intill sig, det stnker sm oroliga frgor omkring henne: Vad r det, Jof, men snlla Jof, vad har du gjort. kom och stt dig hr, var hr du varit nnstans? Hon springer efter en trasa som hon doppar i vatten och baddar frsiktigt sin mans smutsiga och blodiga ansikte.

S smningom visar sig en ganska bedrvlig uppsyn, blodet kommer ur ett skavsr i pannan och frn nsan, en tand har lossnat, men fr vrigt tycks Jof vara oskadd.

JOF: Aj, det gr ont.

MIA: Ja vad skulle du p krogen att gra. Och s sp du fr resten.

Mias ngslan har eftertrtts av en mild frargelse. Hon torkar lite hrdare n ndvndigt.

JOF: Aj, sger jag. Jag sp inte det minsta.

MIA: D satt du vl och skrt om dina nglar och djvlar som du umgs med. Folk tycker inte om dem som har fr mnga ider och fantasier.

JOF: Jag sa frbanne mig inte ett ord om nglar.

MIA: D var du vl i gng med att sjunga och dansa. Tnk att du aldrig kan lta bli att spela teater. Folk blir arga fr snt ocks, det vet du.

Jof svarar inte utan letar fram armringen, hller upp den framfr Mia med frorttad min.

JOF: Titta hr vad jag har kpt t dig. Ja.

MIA: Inte hr du rd med det.

JOF (Frargad): Ja men nu gjorde jag det i alla fall.

Armringen skimrar svagt i gryningsljuset. Mia trr den ver handleden, de betraktar den under tystnad, deras ansikten mjuknar, de ser p varandra, rr vid varandras hnder. Jof lgger sitt huvud i Mias kn. Han suckar.

JOF: h vad de kldde mig.

MIA: Varfr kldde du inte tillbaka d?

JOF: Jag blev bara rdd och arg men kom mig aldrig fr. Arg blev jag. Det ska du tro. Jag rt som ett lejon, ja.

MIA: Blev de rdda?

JOF: Nej, de bara skrattade.

Sonen Mikael kommer krypande. Jof lgger sig raklng p marken och drar sonen ver sig. Mia str p alla fyra och nosar.

MIA: Knner du s gott han luktar?

JOF: Och s r han stadig att ta i. Du r en stadig bit du. En riktig akrobatkropp.

Han lyfter Mikael rakt upp, hller honom i benen. Mia ser upp, erinrar sig pltsligt Riddarens nrvaro.

MIA: Ja, det hr r min man Jof.

JOF: God afton.

RIDDAREN: God afton.

Jof blir en smula generad och stller sig upp, alla tre betraktar varandra under tystnad.

RIDDAREN: Ja sa just till din hustru att du har en prktig son. Han kommer att gra dig gldje.

JOF: Ja han r fin.

De blir tysta igen.

JOF: Har vi ingenting att bjuda p, Mia?

RIDDAREN: Tack tack, jag ska ingenting ha.

MIA (Husmoderligt): Ja men jag har plockat en korg smultron nu p eftermiddagen. Och en skvtt mjlk har vi faktiskt mjlkat.

JOF: Ftt mjlka. S om Riddaren vill hlla till godo med vr enkla spis s vore det en stor heder.

MIA: Ja sl er ner nu, s kommer jag med maten.

De stter sig. Mia frsvinner med Mikael.

RIDDAREN: Vart tnker ni er hrnst?

JOF: Till helgonfesten i Helsingr.

RIDDAREN: Jag skulle avrda frn en sdan resa.

JOF: Varfr det om man fr frga?

RIDDAREN: Pesten gr den vgen, fljer kusten. Det sgs att mnniskor dr i tiotusental.

JOF: Aj, aj. Ibland skorpar det minsann till sig med besked.

RIDDAREN: Fr jag fresl att ni fljer mig genom skogen i natt s kan ni stanna p min grd om ni vill eller flja stra kusten. Dr r ni antagligen skrare.

Mia hade kommit tillbaka med smultronsklen och mjlken, stter den mellan dem och bjuder.

MIA: Det r skogssmultron. De vxer dr uppe i backen. Jag har aldrig sett s stora. Knn s de doftar!

JOF: Smaklig spis.

RIDDAREN: Jag tackar vrdsamt.

JOF: Jag tycker ditt frslag r bra. Men jag mste fundera p det en stund.

MIA: Ja men nog vore det sknt att f sllskap genom skogen. Den lr vara full av troll och gastar och djvlar och rvare. Det har jag hrt.

JOF (Vrdigt): Ja ja, jag sger ju att det inte r s dumt. Men jag mste tnka mig fr. Sen Skat stack ivg r jag ansvarig fr truppen. Jag har blivit sllskapets direktr nr allt kommer omkring.

MIA (Hrmar): Jag har blivit sllskapets direktr, nr allting kommer omkring.

Jns har sakta kommit promenerande nerfr backen, ttt fljd av flickan. Mia pekar med sin sked.

MIA: Ska ni ha lite smultron?

JOF: Den mannen har rddat mitt liv. Sl er ner, mina vnner, och lt oss vara tillsammans.

JNS: Riddarens Jns framfr sitt tack.

MIA (Strcker ut sig): h vad det r sknt.

RIDDAREN: En liten stund.

MIA: Nstan jmt. De ena dagen r den andra lik. Det r ingenting konstigt med det. Sommaren r frsts bttre n vintern, fr p sommaren slipper man frysa. Men vren r det allra bsta.

JOF: Jag har skrivit en dikt om vren. Vill ni hra den kanske? Jag ska bara hmta mitt strngaspel. (Han strtar upp och frsvinner in i vagnen.)

MIA: Inte nu. snlla Jof. Vra gster r kanske inte alls roade av din visor.

JNS (Artigt): Fr all del. Jag skriver sjlv sm snger.

JOF: Ja dr hr du sjlv.

JNS: Jag har till exempel en lustig liten visa om en lttfrdig fisk som jag inte tror att ni har hrt.

Riddaren ser p honom.

JNS: Nehej, ni kommer inte att f hra den heller. Det finns personer som inte uppskattar min konst och jag vill ogrna plga ngon. Jag r en knslig sjl.

Jof har kommit ut med sitt strngaspel, sitter p en liten brokig lda och knpper, nynnar stilla, sker sin melodi. Jns gspar och lgger sig ner.

RIDDAREN: Man oroar sig fr s mycket.

MIA: Det r alltid bttre nr man r tv. Har du ingen att var tillsammans med?

RIDDAREN: Jo det hade jag nog.

MIA: Och vad gr hon nu?

RIDDAREN: Jag vet inte.

MIA: Vad du ser hgtidlig ut. Var hon din kresta?

RIDDAREN: Vi var nygifta och lekte tillsammans. Skrattade ganska mycket. Jag skrev snger till hennes gon, hennes nsa, hennes allra som vackraste sm ron. Vi gick p jakt tillsammans och p kvllarna dansade vi. Huset var fullt av liv

MIA: Ska du ha lite smultron?

RIDDAREN (Skakar p huvudet): Tron r ett svrt lidande, vet du det? Det r som att lska ngon som finns drute i mrkret men som aldrig visar sig hur man n ropar

[MIA: Jag frstr inte vad du menar.]

RIDDAREN: Vad allt det dr tycks mig overkligt nr jag sitter hr tillsammans med dig och din man. Var det pltsligt r likgiltigt.

Han tar mjlksklen mellan hnderna och dricker ngra djupa klunkar, stter den frsiktigt ifrn sig, ser upp, leende.

MIA: Nu ser du inte s hgtidlig ut.

RIDDAREN: Jag ska minnas den hr stunden. Stillheten, skymningen, sklen med smultron, sklen med mjlk, era ansikten i kvllsljuset. Mikael som ligger och sover, Jof med sitt strngaspel. Jag ska frska komma ihg vad vi talat om och jag ska bra det hr minnet mellan mina hnder lika frsiktigt som vore det en skl brddfylld med nymjlkad mjlk. (Han vnder bort ansiktet och ser ut mot havet och den frglsa gr skymningen.) Och detta ska vara mig ett tecken och en stor tillrcklighet.

Han reser sig, nickar t de vriga och gr ner mot skogen. Jof fortstter att spela p sitt strngaspel. Mia strcker ut sig i grset.

Riddaren lyfter upp sitt schackspel och br bort det mot stranden. Dr r tyst och dsligt havet orrligt.

DDEN: Jag har vntat, sger Dden.

RIDDAREN: Urskta mig. Jag blev en smula uppehllen. Eftersom jag har frrtt min spelplan fr dig s slr jag till retrtt. Var s god, det r ditt drag.

DDEN: Varfr ser du s njd ut?

RIDDAREN: Det r min hemlighet.

DDEN: Sjlvfallet. Nu slr jag din springare.

RIDDAREN: Det gjorde du rtt i.

DDEN: Har du lurat mig?

RIDDAREN: Javisst. Du gick i fllan. Jag stller dig schack.

DDEN: Vad skrattar du t?

RIDDAREN: Bry dig inte om mitt skratt. Rdda din kung i stllet.

DDEN: Du r ganska vermodig.

RIDDAREN: Vrt spel roar mig.

DDEN: Det r ditt drag. Skynda dig. Jag har lite brttom.

RIDDAREN: Jag frstr att du har mycket att bestyra, men vrt spel kommer du inte ifrn. Det fr ta sin tid.

Dden tnker svara honom men hejdar sig och lutar sig ver spelet. Riddaren ler en smula.

DDEN: Du fljer gycklarparet genom skogen i natt. De dr som heter Jof och Mia har en liten son?

RIDDAREN: Varfr frgar du det?

DDEN: Fr ingenting.

Riddarens leende slocknar. Dden betraktar honom hnfullt.

* * *

Strax efter solnedgngen samlas det lilla sllskapet p vrdshusets grd. Dr r Riddaren, Jns och Flickan. Jof och Mia p gycklarvagnen. Sonen Mikael sover redan. Jonas Skat r fortfarande frsvunnen.

Jns gr in p vrdshuset fr att proviantera fr nattens frd och fr att ta sig ett sista stop l. Nu r det tomt och tyst s nr som p ngra drngar och pigor som tr sin aftonvard i ett hrn.

Vid ett av de sm fnstren sitter en ensam och nerhukad figur med ett brnnvinskrus mellan hnderna. Hans uppsyn r mycket melankolisk. D och d skakas han av en vldig snyftning. Det r Smeden Plog som sitter dr och lipar.

JNS: Herregud i himlen r det inte Smeden Plog.

PLOG: God afton.

JNS: Sitter du hr och lipar i din ensamhet.

PLOG: Ja titta p Smeden, han tjuter och jmrar sig som en pissdrnkt kanin.

JNS: r det frun fortfarande?

PLOG: Ja, jag har inte hittat henne.

Jns klappar Smeden i nacken och lskar sig av let, slr sig ner vid hans sida.

JNS: Ja det r ett helvete med kvinnor och ett helvete utan kvinnor. S hur man resonerar r det nd mest logiskt att sl hjl dem mens det r som roligast.

PLOG: Kringtjat och svinmat.

JNS: Barnskrik och pissbljor.

PLOG: Vassa naglar och spydigheter.

JNS: Hugg och slag och fans moster till svrmor.

PLOG: Och s nr man ska lgga sig att sova

JNS: En ny melodi

PLOG: Trar, gnll och jmringar i himlens hjd.

Jns nickar frtjust, han har tagit mnga klunkar, talar med kringrst:

JNS: Varfr kysser du mig inte godnatt?

PLOG (P samma stt): Varfr sjunger du inte en sng?

JNS: Varfr lskar du mig inte som nr vi trffades frst?

PLOG: Varfr tittar du inte p min nya srk?

JNS: Du bara vnder ryggen till och snarkar.

PLOG: Fy fan!

JNS: Fy fan. Och nu r hon borta! Gld dig!

PLOG (Ursinnig): Jag ska knipa dem i nsan med tngen. Jag ska bulta dem p brstkorgen med lilla hammaren, jag ska knacka dem s ltt i skallen med stora slggan.

Han brjar grta hgljutt, vajar med hela kroppen i detta anfall av vldig sorg. Jns tittar intresserat p honom.

JNS: Titta nu blar han igen.

PLOG: Jag kanske lskar henne.

JNS: Du kanske lskar henne! D ska jag tala om fr dig, din stackars frvillade flsklgg, att krlek r ett annat ord fr lusta, plus lusta plus lusta plus en frbannad massa bedrgeri, lgn. falskhet och. allmnt lurendrejeri.

PLOG: Ja men det gr ont i alla fall.

JNS: Naturligtvis. Krleken r den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det vl ngon gldje med krleken, men den gr nstan alltid ver.

PLOG: Nej, nej, min gr inte ver.

JNS: Jod, din ocks. Det r bara ngra stackars frskallar d och d som dr av krlek. Om allt r ofullkomligt i denna ofullkomliga vrld s r krleken mest fullkomlig i sin fullkomliga ofullkomlighet.

PLOG: Du r lycklig du, som r s oljad i kften och till och med tror p din egen rappakalja.

JNS: Tror! Vem har sagt att jag tror. Men jag lskar att ge goda rd. Ber du om ett fr du genast tv. Ser du, jag r egentligen en studerad karl.

Han reser sig frn bordet och stryker hnderna ver ansiktet. Smeden blir mycket olycklig och tar fatt i hans blte.

PLOG: Jns! Jag kan vl. f flja med er genom skogen. Jag r s ensam och vill inte g hem, fr dr skrattar alla t mig.

JNS: Bara du inte lipar hela tiden, fr d lper vi ifrn dig.

Smeden reser sig och omfamnar Jns. Ltt rusiga beger sig de nyvordna vnnerna mot drren.

D de kliver genom drren snubblar Smeden och faller raklng ut p grdsplanen till Jofs stora frskrckelse. Han ropar varnande till Jns.

JOF: Akta dig Jns! Han vill bara slss. Han r inte riktigt klok.

PLOG: Lille broder.

JNS: h, nu lipar han i alla fall.

Smeden gr fram till Jof, som bleknar av rdsla. Han rcker ut handen.

PLOG: Jag r verkligen ledsen om jag gjorde dig illa, men jag har ett snt frbannat temperament frstr du. Ta mig i handen.

Jof strcker fram en rdd hand, den blir bde skakad och klmd. Jof frsker rta ut fingrarna. Plog grips av stor vlvilja, ppnar sin famn.

PLOG: Kom i min famn, lille broder.

JOF: Tack, tack, lite senare kanske. Nu har vi faktiskt brttom.

Han kilar fort upp p kuskbocken och smackar t hsten. Det lilla sllskapet beger sig p vg.

Det r mrkt i skogen.

Frst kommer Riddaren p sin stora hst. S Jof och Mia i gycklarvagnen, ttt intill varandra, Mia med sin son i famnen. Jns bakefter med sin tungt lastade hst, han har Smeden i slptg. Flickan sitter verst p packningen, hopsjunken, liksom sovande.

Fotstegen, hstarnas tunga tramp p den mjuka stigen, mnniskornas andhmtning, nd r det tyst.

De vandrar ver en ppen ng, hr r det en smula ljusare och nu skymtar mnen bakom en tunn sky. Pltsligt, strcker Smeden ut ett stort pekfinger mot skogsbrynet:

PLOG: Se, vad r det jag ser!

JNS: Ser du ngot?

PLOG: Vem r det som skymtar fram dr borta i skogens bryn om inte Min Hgt rade med vidhngande aktr!

De bda lskande upptcker Smeden men fr sent, de kan inte dra sig tillbaka. Skat tar gonblickligen till flykten. Plog frfljer honom, svngande sin slgga och vrlande som en vild galt.

Under ngra frvirrade minuter snubblar de bda rivalerna bland ris och snr och stenar i det gr skogsdunklet. Det formar sig till en sorts obegriplig envig eftersom bda r lika rdda.

Vandrarna ser det frvirrade skdespelet under tystnad.

PLOG: Akta dig du.

SKAT: Akta dig sjlv du. (Vdjande till publiken) Det r den smutsiga Smeden som har frolmpat min lskade dam, den allra som sknaste Kunigunda.

PLOG: Vad sa du hon hette, sa du?

SKAT: Kunigunda! Har du blivit dv nu ocks?

JNS Kunigunda.

PLOG: Lisa heter hon. Lisa Tok eller Slok eller Slampalisa, den trolsa Slampalisa-Rumplisa.

LISA: h, vad han r r.

PLOG: Eller ngot bra p sluk som du sjlv kan hitta p, din lilla frgyllda sketjohan.

LISA (Mer pliktskyldigt n spontant): h, vad han r r.

SKAT (Flsar): Du hiskligt snaggade bastard av sju skabbiga byrackor, om jag vore i dina lusiga paltor skulle jag drabbas av en sn grnsls skam ver min person att jag strax befriade naturen frn min generande uppsyn.

PLOG: Passa dig, din parfymerade

JNS (Sufflerar) Slabbedask.

PLOG: Slabbedask s jag inte lgger av en fjrt som tvrt p gonblicket fr dig ner till taskspelarnas eget gldheta, dr ni kan sitta tillhopa och

JNS: Lsa monologer.

PLOG: Lsa monologer fr varandra tills det dammar ur ronen p fan sjlv.

JNS: Bravo, Plog.

SKAT: Akta dig s jag inte piper dig i magen s tarmarna far ut genom rona.

PLOG: Akta dig s jag inte lgger dig p kften, s att du inte ens kan gra dina konster fr turkar och kannibaler.

JNS: Hahahaha.

JOF: Vad skrattar du t? Det hr r ju hgst allvarligt.

JNS: I de sydliga lnderna finns det en sorts mnniskoliknande djur som kallas apor.

JOF: Vad r det med det d?

JNS: Ja, det var bara det.

D kastar sig Lisa om halsen p sin man.

LISA: Plog, lilla Plogen min. Lilla rara Plog, frlt mig fr allting!

JNS: Om ett gonblick brjar hon grta.

LISA: Jag mste grta. Det r s hemskt allting. Den hr herrn han har lurat mig s frskrckligt s det kan du inte tro.

SKAT: Hr nu Kunigunda, om nu sanningen ska fram s

JNS: Snart kommer talet om lsklingsrtterna, s vnta bara.

LISA: Lille Plog nr vi kommer hem s ska jag laga kroppkakor t dig med rotmos och lingon, det r det bsta du vet, inte sant lille Plog?

PLOG: Ja, men frst mste jag sl ihjl honom dr.

LISA: Javisst. Sl ihjl honom bara. Sl ihjl honom riktigt ordentligt. O, o, jag tycker inte alls om honom lngre.

JNS: Milde herre Gud, varfr gav du oss kvinnan?

LISA: Vet du vad han r? Bara lsskgg, lstnder, falska leenden och inlrda tonfall och tom som en burk. O, sl ihjl honom du.

Lisa storgrter av upphetsning och sorg. Smeden ser sig om en smula handfallen. Aktren tar tillfllet i akt, han drar sin dolk och stter den mot hjrtat.

SKAT: Kre Plog. Om du trodde att jag skulle hlla ngot slags frsvarstal ver min s kallade verklighet s misstog du dig. Sl ihjl mig bara. Jag kommer att tacka dig eftert.

PLOG: Vad sger du?

JNS: Skdespelaren skapar gripenhet och frvirring. Det r redan en halv seger.

LISA Gr nnting. St inte bara dr och glo!

PLOG (Generad): Han mste ju slss med mig, annars kan jag inte sl ihjl honom. Han mste tminstone reta upp mig s jag blir lika arg som nyss.

SKAT: Kra vn. Jag snker denna dolk i mitt brst och min verklighet kommer raskt att verg till en ny solid verklighet: likets absoluta ptaglighet.

PLOG: h, vnta lite nu. Jag mena ju inte s illa.

Skat betraktar vandrarna med smrtfull min, s lyfter han blicken mot natthimlen.

SKAT: Jag frlter dig, Kunigunda. Farvl, min vn. Bed fr mig nn gng.

Han snker dolken i sitt brst och faller lngsamt till marken. Vandrarna str handfallna. Smeden rusar till och brjar dra i aktren.

PLOG: Kra nn, kra nn, inte mena jag s illa. Jag brjade ju tycka riktigt bra om honom.

Jof har raskt sprungit fram och lutar sig ver kollegan.

JOF: Han r dd. Alldeles kolossalt dd. Jag har nstan aldrig sett en s dd skdespelare.

LISA: Det r egentligen vldigt sorgligt det hr. Fast han ville det ju sjlv, stackarn!

PLOG: Och henne ska man vara gift med.

LISA: h, nu har du i alla fall ftt din lilla Lisa tillbaka.

JNS: r du inte njd?

PLOG: Vn Jns i strsta frtroende r inte livet ganska

JNS: Jo, det r det. Men tnk inte p det nu, det r kollrigt, det r vad det r.

Skat ligger dr i grset och hller dolken intryckt i sitt brst. Vandrarna drar sig bortt, snart r de frsvunna i skogsmrkret p andra sidan ngen. D Skat r sker p att ingen ser honom stter han sig upp och drar ut dolken ur brstet. Det r en teaterdolk vars blad kan skjutas in i fstet. Han r ganska njd och skrattar fr sig sjlv:

SKAT: Nu gjorde jag en bra scen. Jag r allt en bra skdespelare jag. Nu sker jag upp ett trd och klttrar upp dr s att inga bjrnar, vargar eller spken fr tag i mig.

Han finner strax ett lmpligt trd och klttrar upp i dess yviga grenverk, slr sig ner s bekvmt som mjligt. Han gspar.

SKAT: I morgon sker jag opp Jof och Mia och sen far vi till helgonfesten i Helsingr. Nu ska jag sjunga en liten sng fr mig sjlv.

Jag r en liten fgel ltt som sjunger hur han vill

Han avbryter sig och lyssnar. Genom tystnaden hrs ett ljud som av flitigt sgande.

SKAT: Hantverkare i skogen! h! Fan ta mig r det mitt trd de tnker sga ner.

Han tittar genom lvverket. Dr str verkligen en mrk figur vid stammen och sgar flitigt. Skat blir bde skrmd och frargad.

SKAT: Hr du, din frpuppade taskfrans, vad tnker du gra med mitt trd va!

Sgen sgar utan uppehll. Skat blir rddare.

SKAT: Kan du inte svara tminstone. Hvlighet kostar s lite. Vem r du egentligen?

Dden rtar p ryggen och kisar upp mot lvverket. Skat skriker till av fasa.

DDEN: Jag sgar ner ditt trd eftersom din tid r ute.

SKAT: Det gr inte, jag har inte tid.

DDEN: Har du inte tid?

SKAT: Nej, jag har min frestllning.

DDEN: Den r instlld p grund av ddsfall.

SKAT: Mitt kontrakt.

DDEN: Det r uppsagt.

SKAT: Min familj, mina barn.

DDEN: h fy skms, Skat!

SKAT: Ja, jag skms. Jag skms. Jag skms.

Dden brjar sga igen, det knakar i trdet.

SKAT: Finns det inga undanflykter? Inga srskilda regler fr skdespelare?

DDEN: Nej inte i det hr fallet.

SKAT: Inga smyghl, inga undantag

Dden sgar.

Trdet faller. Det blir tyst.

***

S gr mnen ur moln.

Vandrarna hejdar sig. Deras gon r mrka av oro och franing, deras ansikten overkligt bleka i det flytande ljuset. Men det r mycket tyst.

PLOG: Nu gick mnen ur moln.

JNS: Det r bra, d ser vi vgen bttre.

MIA: Jag tycker inte om mnen i kvll.

JOF: Trden str s stilla.

JNS: Det r fr att det inte blser.

PLOG: Han menar nog att de str mycket stilla.

JOF: Det r alldeles tyst.

JNS: Om man tminstone hrde en rv.

JOF: Eller en uggla.

JNS: Eller en mnniskorst utom sin egen.

Ut tystnaden och ljusdunklet borta ver skogsvgen lsgr sig ett spklikt ekipage.

Det r hxan som frs till avrttningsplatsen fr att brnnas. Bdelskrran vill fastna i gyttja och grus men tta knektar skjuter p, sjlv sitter hxan bunden med en jrnkedja om hals och armar, blicken r oavvnt riktad mot mnljuset.

Bredvid henne sitter en svart figur, en munk eller diakon, han har httan neddragen ver ansiktet.

JNS: Vart ska ni ta vgen?

KNEKTEN: Till brnnplatsen.

JNS: Ja, nu ser jag. Det r hon, hxan. Varfr brnner ni s hr mitt i natten? Folk har s ont om frstrelse nu fr tiden.

KNEKTEN: Tyst fr alla dj helgon. Hon har djvulen med sig verallt.

JNS: D r herrarna sledes tta modiga herrar.

KNEKTEN: Nja, man har ftt betalt. Uppdraget var ju frivilligt.

Knekten talar viskande och med oroliga sidoblickar mot hxkvinnan. S gr krran fri under knektarnas hejarop. Vandrarna fljer tveksamt. Nu har de kommit till sockengrnsen, ver kullarna ligger ett vgskl. Blet r redan staplat i skogsglntan. Vandrarna blir stende drjande och undrande.

Knektarna har tjudrat hsten, de lgger ut spnger och spikar fast tvrslar s att det blir som en stege p vilken hxan skall fstas likt ett uppflkt lskinn.

Hammarslagen ekar ver skogen. Riddaren har suttit av och nrmar sig krran, han frsker fnga hxans blick, vidrr henne helt ltt som fr att vcka henne.

Lngsamt vnder hon ett blekt barnansikte mot honom.

RIDDAREN: Du hr du mig? Hr du mig? De sger att du har varit i lag med Djvulen.

HXAN: Varfr frgar du det?

RIDDAREN: Inte av nyfikenhet utan av hgst personliga skl. Jag vill ocks mta honom.

HXAN: Varfr?

RIDDAREN: Jag vill frga honom om Gud. Han mste ju veta. Han om ngon.

HXAN: Du kan se honom nr du vill.

RIDDAREN: Hur?

HXAN: Men d mste du gra som jag sger.

Riddaren hller om krrans brdkant med vitnande knogar. Hxkvinnan lutar sig fram och fster sin blick i hans.

HXAN: Se in i mina gon.

Riddaren mter hennes blick, de ser oavvnt p varandra.

HXAN: N vad ser du? Ser du honom?

RIDDAREN: Jag ser en stel skrck i dina gon. Ingenting annat.

Han tystnar. Knektarna arbetar vid blet, deras hammarslag ekar i skogen.

HXAN: Ingen, ingenting, ingen?

RIDDAREN (Skakar p huvudet): Nej.

HXAN: Str han inte heller bakom din rygg?

RIDDAREN (Vnder sig om): Nej. Det r tomt.

HXAN: Men han r med mig verallt. Jag behver bara rcka ut handen s kan jag knna hans hand. Han r hos mig nu ocks. Elden kommer inte att gra mig illa.

RIDDAREN: Har han sagt det?

HXAN: Jag vet det.

RIDDAREN: Har han sagt de:?

HXAN: Jag vet det, jag vet det. Du mste se honom nnstans, du mste. Prsterna hade ingen svrighet att se honom, och inte knektarna heller. De r s rdda fr honom att de inte ens vgar ta i mig.

De ekande hammarslagen har tystnat, knektarna str som svarta skuggor vuxna ur mossan. De fumlar med kedjorna och drar i halsjrnet. Hxan jmrar sig svagt liksom avlgset.

RIDDAREN: Varfr har ni krossat hennes hnder?

KNEKTEN: Det r inte vi.

RIDDAREN: Vem?

KNEKTEN: Frga munken dr.

Knektarna drar i jrnet och i kedjan. Hxans skalade huvud vaggar i mnljuset, munnen ppnar sig svart som till skrik, men hon fr inget ljud ur halsen.

De drar ner henne ur krran, bort mot stegen och blet. Riddaren vnder sig mot munken som sitter kvar i krran.

RIDDAREN: Vad har ni gjort med flickan?

Dden vnder sig om och ser p honom.

DDEN: Slutar du aldrig att frga?

RIDDAREN: Nej, jag slutar aldrig.

DDEN: Men du fr ju inget svar.

Knektarna fjttrar hxan p stegens tvrslar, hon finner sig undergivet, kvider som ett djur men frsker jmka kroppen till rtta.

Nr de fst henne gr de bort fr att tnda blet. Riddaren kommer fram till henne och lutar sig ver henne. Jns r bakom honom.

JNS: Jag funderade ett slag p om vi skulle sl ihjl knektarna, men det tjnar inte mycket till. Hon r nstan dd redan.

En av knektarna nrmar sig. Tjock rk brjar vlla ner frn blet och sveper runt de tysta skuggorna vid vgsklet och kullen.

KNEKTEN: Jag har sagt att ni ska akta er. Kom inte nra henne.

Riddaren aktar inte p varningen. Han fyller vatten frn scken i den kupade handen och ger hxan att dricka. S fr hon ett lkemedel.

RIDDAREN: t det hr s stillnar smrtan.

Rken slr ner ver dem och de brjar hosta. Knektarna stiger fram och lyfter upp stegen mot en tall. Hxan hnger spretande orrlig, hennes gon r vidppna.

Riddaren har rest sig, str orrlig. Jns r strax intill honom. Hans rst r nstan kvvd av ursinne.

JNS: Vad ser hon? Kan du svara mig p det?

RIDDAREN (Skakar p huvudet): Hon har inte ont mer, sger han.

JNS: Du svarar inte p min frga. Vem tar hand om det dr barnet? r det nglarna eller gud eller satan eller bara tomheten? Tomhetens herre!

RIDDAREN: Det kan inte vara s.

JNS: Se p hennes gon. Hennes stackars medvetande hller p att gra en upptckt: Tomheten under mnen.

RIDDAREN: Nej.

JNS: Vi str maktlsa med hngande armar, fr vi ser det hon ser, och vr skrck och hennes r densamma (Han skriker) Det dr lilla barnet! Jag gitter inte, jag gitter inte

Rsten stockar sig och han gr tvrt drifrn. Riddaren stiger till hst. Vandrarna beger sig bort frn korsvgen. ntligen sluter hxan gonen.

***

Natt med gryning.

Vandrarna har kommit till en glnta och sjunkit ner i mossan. Ligger tysta och lyssnar p sina andetag, sina pulsar, p vinden i trdkronorna. Hr r skogen vild och otillgnglig, vldiga stenblock sticker upp ur marken likt svarta jttehuvuden, ett kullfallet trd ligger som en mktig barrir mellan ljus och skugga.

Mia och Jof har satt sig litet avsides med barnet, ser p mnskenet som inte lngre r stilla och dtt utan hemlighetsfullt och skiftande. Han sjunger s fagert om Jesu Krist I himmelen r en stor gldje. Det r Mia som sjunger. Riddaren sitter lutad ver sitt schackparti, Lisa lipar tyst bakom Smedens rygg. Jns ligger p rygg och ser upp mot himlen.

JNS: Snart kommer gryningen och nd hnger vrmen ver oss som varmvta bolster.

LISA: h, jag r s rdd.

PLOG:: Vi knner att det ska hnda oss ngot, men vi vet inte vad det r.

JNS: Kanske den yttersta dagen.

PLOG: Den yttersta dagen

Nu rr sig ngonting bakom vindfllet, det r ett prasslande ljud och ett klagande lte, liksom frn ett skadat djur. Alla lystrar, deras ansikten vnds t samma hll.

S hrs en rst ur mrkret.

RAVAL: Har ni lite vatten?

Strax drefter urskiljer de mannen som heter Raval, hans bleka svettiga ansikte frsvinner i mrkret, men hans rst hrs igen.

RAVAL: Kan ni inte ge mig lite vatten? (Paus) Jag har pesten!

JNS: Hll dig drborta p andra sidan trdstammen.

RAVAL: Jag r rdd fr att d!

Ingen svarar, det r alldeles tyst, Raval andas hftigt, det prasslar i de torra fjolrslven.

RAVAL: Jag vill inte d! Jag vill inte!

Ingen svarar, Ravals ansikte dyker fram vid trdstammen, gonen r vilt uppsprrade och fradgan str kring munnen.

RAVAL: Kan ni inte frbarma er ver mig? Hjlp mig! Tala tminstone med mig.

D reser sig Flickan, men Jns hejdar henne.

RAVAL: Det tjnar ingenting till. Det tjnar ingenting till. Jag vet att det inte tjnar ngonting till.

Det susar i trden. Raval brjar grta.

RAVAL: Jag ska d. Jag, JAG! Vad ska hnda med mig! Kan ingen trsta mig ens Har ni inte lite barmhrtighet, ser ni inte att jag dr.

Orden kvvs i ett gurglande ljud. Han frsvinner i mrkret bakom trdstammen, har fallit omkull. Det blir tyst ngra gonblick.

RAVAL: r det ingen. hjlp fr jag lite vatten

D reser sig Flickan med en snabb rrelse, nappar t sig Jns vattensck och springer ngra steg, men Jns fr fatt i henne, hller henne fast.

JNS: Det r meningslst. Det r fullstndigt meningslst. Jag sger dig ju att det r meningslst.

RAVAL: Hjlp mig!

Raval grter torrt och med krampaktiga snyftningar liksom ett skrmt barn. S skriker han pltsligt och avbrutet.

Sedan blir det tyst.

Flickan sjunker ner i sittande stllning och dljer ansiktet i hnderna. Jns lgger handen p hennes axel.

JNS: Hr du inte att jag trstar dig.

Riddaren r inte lngre ensam. Dden har kommit fram till honom och han lyfter huvudet.

DDEN: Ska vi spela vrt spel till slut? sger Dden.

RIDDAREN: Ditt drag.

Dden lyfter handen och slr Riddarens drottning. Antonius Block ser p Dden.

DDEN: Nu tog jag din drottning.

RIDDAREN: Det sg jag inte.

Han lutar sig ver spelet. Mnljuset rr sig oavbrutet ver schackpjserna som tycks leva med ett eget liv.

Jof har kanske sovit ngra gonblick, men vaknar pltsligt. D ser han Riddaren och Dden tillsammans. Han blir mycket rdd och vcker Mia.

JOF: Mia!

MIA: Vad r det?

JOF: Jag ser ngot hemskt. Ngot som jag nstan inte kan tala om.

MIA: Vad ser du?

JOF: Riddaren sitter drborta och spelar schack.

MIA: Ja det ser jag ocks och det r vl inte s frskrckligt hemskt.

JOF: Ser du inte vem han spelar med?

MIA: Han sitter dr ensam. Du fr inte skrmmas s dr.

JOF: Nej, nej, nej han r inte ensam.

MIA: Vem r det d?

JOF: Dden. Han sitter dr borta och spelar med Dden sjlv.

MIA: Du fr inte sga s.

JOF: Vi mste frska komma undan.

MIA: Inte kan man det.

JOF: Vi mste frska. De r s upptagna av sitt spel, om vi ger oss av helt tyst mrker de oss inte.

Jof reser sig frsiktigt och frsvinner upp i mrkret bakom trden. Mia str kvar liksom frlamad av rdsla, hon har blicken oavvnt riktad mot Riddaren och schackspelet, sin son har hon i famnen. Nu kommer Jof tillbaka.

I samma gonblick ser Riddaren upp frn sitt spel.

DDEN: Det r ditt drag Antonius Block.

Riddaren svarar inte.

Han ser Mia g genom mnstrimman upp mot vagnen. Jof bjer sig ner efter packningen och fljer p avstnd.

DDEN: Har du tappat intresset fr vrt spel?

En glimt av oro i Riddarens gon. Dden iakttar honom uppmrksamt.

RIDDAREN: Tappat intresset, tvrtom..

DDEN: Du ser ngslig ut. Dljer du ngot?

RIDDAREN: Ingenting undgr dig, eller hur?

DDEN: Ingenting undgr mig. Ingen undgr mig.

RIDDAREN: Jag r ngslig, det r sant!

Han ltsas fumlig och slr omkull pjserna. Ser upp p Dden.

DDEN: Du r rdd.

RIDDAREN: Jag har glmt hur pjserna stod.

Dden skrattar beltet.

DDEN: Men jag har inte glmt. S ltt ska du inte slippa undan.

Dden lutar sig ver spelet och terstller pjserna. Riddaren ser frbi honom upp mot hlvgen. Mia klttrar just upp i vagnen. Jof tar hsten vid betslet och fr den mot vgen. Dden mrker ingenting, r fullt upptagen av att rekonstruera spelet.

DDEN: Men nu ser jag ngot intressant

RIDDAREN: Vad ser du?

DDEN: Du r matt i nsta drag.

RIDDAREN: Det r sant.

DDEN: Hade du gldje av ditt uppskov?

RIDDAREN: Ja, det hade jag.

DDEN: Det glder mig. Nu gr jag ifrn dig. Nr vi mts nsta gng r din och dina fljeslagares tid ute.

RIDDAREN: Och du uppenbarar dina hemligheter?

DDEN: Jag br inte p ngra hemligheter.

RIDDAREN: S du vet ingenting?

DDEN: Jag r ovetande.

Riddaren vill svara, men Dden r redan borta.

Det hrs ett brus i trdkronorna. Dagen stiger hotfullt giftig ver skogen, det r ett flmtande ljus utan liv. Jof kr p den vindlande vgen, Mia har han bredvid sig.

MIA: Ser du en sdan underlig dager.

JOF: Det r vl skan som kommer i gryningen.

MIA: Det r ngot annat, ngot hemskt. Hr du s det dnar i skogen.

JOF: Det r nog regnet.

MIA: Nej det r inte regnet. Han har sett oss, han fljer efter oss, han har hunnit ikapp oss, han kommer emot oss.

Vagnen knarrar ver rtter och stenar, den krnger och knakar. Nu stannar hsten med ronen efter huvudet. Skogen suckar och gnider, det r en oavbruten rrelse, ett tungt raseri.

JOF: In i vagnen Mia. Vi kryper in fort.

De har krupit in i vagnen och hukat sig samman kring barnet.

JOF: Det r mordngeln som gr frbi oss, Mia. Mordngeln. Och han r mycket stor.

MIA: Knner du vad kallt det r?

Hon skakar som i frossa. De drar ver sig tcken och filtar, ligger ttt samman. Tltduken fladdrar och smller. Dnet drute r som ett vldigt rytande.

***

Antonius Block har frt med sig sina fljeslagare till borgen, men den tycks vara vergiven. De gr ur rum i rum och lyser med facklorna. Dr r tomt och ekande tyst. Utanfr hrs regnets vldiga brus.

Pltsligt str Riddaren ansikte mot ansikte med sin hustru. De betraktar varandra under tystnad.

KARIN: Jag hrde av folk som kom frn korstget att du var p vg hemt. Jag har vntat dig hr, alla de andra har flytt fr pesten.

Riddaren tiger, ser p henne.

KARIN: Knner du inte lngre igen mig?

Riddaren nickar, tiger.

KARIN: Du har ocks frndrats.

Hon gr nrmare och ser forskande i hans ansikte, leendet drjer i hennes gon, hon rr ltt vid hans hand.

KARIN: Nu kan jag se att det r du. Ngonstans i dina gon, ngonstans i ditt ansikte, men gmd och skrmd finns den dr pojken som gav sig i vg fr s mnga r sedan.

RIDDAREN: Det r slut nu, och jag r lite trtt.

Hon smeker hans huvud.

KARIN: ngrar du din resa?

RIDDAREN: Nej jag ngrar ingenting, men jag r lite trtt.

KARIN: Jag ser det.

RIDDAREN: Dr borta str mina vnner.

KARIN: Bed dem komma in. Jag ska duka till morgonvarden.

De sitter till bords i det stora mrka rummet som lyses upp av ngra tjrvedsstickor i vggen. De ter under tystnad av det hrda brdet och det salta mrka kttet. Karin sitter vid bordets vre kortnda och lser hgt ur en tjock bok.

KARIN: Och nr Lammet brt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad som varade vid pass en halv timme. Och de sju nglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo till att stta i sina basuner

Det klappar p stora porten, tre mktiga slag. Karin avbryter lsningen och ser upp frn boken. Jns reser sig tyst och gr fr att ppna.

KARIN: Och den frsta sttte i sin basun. D kom hagel och eld blandat med blod och det kastades ner p jorden, och tredjedelen av jorden brndes upp och tredjedelen av trden brndes upp, och allt grs brndes upp.

Nu tystnar regnet, det r pltsligt en stor, skrmmande stillhet i det halvmrka rummet dr de brinnande tjrstickorna kastar oroliga skuggor ver tak och vggar. Alla lyssnar spnt mot tystnaden.

KARIN: Och den andra ngeln sttte i sin basun. D var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet, och tredjedelen av havet blev blod

Det hrs steg i trappan. Jns kommer in, stter sig tyst p sin plats men fortstter inte att ta.

RIDDAREN: Var det ngon dr?

JNS: Nej, herre. Jag sg ingen.

Karin lyfter ett gonblick huvudet men lutar sig ter ver boken.

KARIN: Och den tredje ngeln sttte i sin basun. D fll frn himmelen en stor stjrna, brinnande ssom ett bloss, och stjrnans namn var Malrt

De lyfter sina huvuden. D de ser vem som kommer emot dem genom det stora rummets skymning reser de sig frn bordet och str ttt tillsammans.

RIDDAREN: God morgon, dle herre.

KARIN: Jag r Karin, Riddarens hustru och hlsar dig hviskt vlkommen i mitt hus.

PLOG: Jag r smed till professionen och ganska skicklig om jag fr sga det sjlv. Min hustru Lisa nig fr den hge Herren, Lisa r lite svr att tas med ibland, och vi har haft lite kalabalik s att sga, men inte vrre n de flesta mnniskor.

Riddaren dljer sitt ansikte i hnderna:

RIDDAREN: Ur vrt mrker ropar vi till dig, Herre. O Gud, ha frbarmande med oss, fr vi r sm och rdda och utan vetskap ...

JNS (Frbittrad) I det mrker dr du pstr att du vistas, dr vi alla frmodligen vistas i det mrkret finner du ingen som lyssnar till din klagan eller rrs av dina lidanden. Tvtta dina trar och spegla dig i din likgiltighet

RIDDAREN: Gud, du som finns ngonstans, som mste finnas ngonstans, ha frbarmande med oss.

JNS: Av mig kunde du ftt en rt att laxera ut dina evighetsbesvr, nu tycks det vara fr sent. Men knn i alla fall i den sista minuten den oerhrda triumfen att rulla med gonen och rra p trna.

KARIN: Tyst.

JNS: Jag ska vara tyst, men under protest.

FLICKAN (P kn): Det r fullbordat.

Jof och Mia kryper fram ur sitt gmsle. Vagnen str p en hjd, de har utsikt ver sar, skogar, den vida sltten och havet som gnistrar i den frambrytande solglansen. Mia gr fram till hsten. Jof hller sonen Mikael i famnen.

En ensam fgel prvar sin rst efter ovdret, det droppar frn trd och buskar, kommer en stark och doftande vind frn havet.

Jof pekar mot de mrka bortdragande skyarna dr kornblixtarna glimmar som silvernlar.

JOF: Mia! Jag ser dem Mia! Jag ser dem! Dr borta p den mrka ovdershimlen. De r dr allihop. Smeden och Lisa och Riddaren och Raval och Jns och Skat. Och den strnge Herren Dden bjuder dem till dans. Han vill att de ska hlla varandra i hnderna och s ska de trda dansen i en lngan rad. Och frst gr den strnge Herren med lie och timglas, men Skat han slinker p sladden med sitt strngaspel. De trder bortt, bort frn gryningen i en hgtidlig dans, bort mot de mrka landen, medan regnet skljer ver deras ansikten, tvttar deras kinder frn trarnas salt

Han tystnar. Snker handen.

Mikael har lyssnat till hans ord, nu kryper han till rtta i Jofs famn. Mia ler.

MIA (Ler): Du med dina syner och drmmar.

Stockholm

5 juni 1956