Malmö Högskola

Fakulteten för Lärande och Samhälle

Skolutveckling och ledarskap

Examensarbete

15 högskolepoäng

Om Östfronten intet nämnt

En Analys av Gymnasieläroböckers Historiebruk

All Quiet of the Eastern Front

An Analysis of High School Textbooks Use of History

Av Mattis Sundin

Lärarexamen 270hp Gs/Gy Examinator: Elisabeth Söderqvist

Lärarutbildningen 90hp Handledare: Ola Fransson

Datum: 2013-03-26

2

3

Abstract:

The purpose of the study was to analyze the use of history in Swedish high schoolbooks in

history. The two world wars were used as objects of study. The wars were analyzed by several

parameters such as which fronts and war crimes were described, how Sweden’s role in the

wars was described and whether the ethics of the books were in tandem with the ethics of

GY11. The study shows that the analyzed books focused on the actions of western countries

and that the descriptions of the Eastern and Asian fronts of the wars were negligible at best.

This added to the lack of descriptions of Eastern or Asian suffering lead to the conclusion that

the analyzed books did not correlate with the ethics of GY11. Lastly, one of the important

points of the essay was that the analyzed authors tended to focus on the symbols of the wars

rather than the wars themselves.

Keywords: World war, History, Use of History, Ethics in History, GY11, didactics,

eurocentrism.

4

5

Innehåll

1. INLEDNING...................................................................................................................................................... 7

1.1 PROBLEM ....................................................................................................................................................... 7

1.2 MATERIAL ..................................................................................................................................................... 9

1.3 METOD ........................................................................................................................................................ 10

1.4 AVGRÄNSNINGAR ........................................................................................................................................ 11

1.5 TEORI .......................................................................................................................................................... 12

1.6 HISTORIEBRUK OCH ETIK ............................................................................................................................. 14

1.7 TIDIGARE FORSKNING ................................................................................................................................. 15

1.8 FRONTER OCH KRIGSFÖRBRYTELSER – FÖRSTA VÄRLDSKRIGET ................................................................. 17

1.9 FRONTER OCH KRIGSFÖRBRYTELSER – ANDRA VÄRLDSKRIGET .................................................................. 17

2. RESULTAT ..................................................................................................................................................... 18

2.1 VÄRLDSKRIGEN ........................................................................................................................................... 18

2.1.1 Det första världskriget ......................................................................................................................... 18

2.1.2 Det andra världskriget ........................................................................................................................ 21

2.2 SVERIGES ROLL ........................................................................................................................................... 27

2.2.1 Första Världskriget ............................................................................................................................. 27

2.2.2 Andra Världskriget .............................................................................................................................. 28

2.3 JÄMFÖRELSE AV HISTORIEBRUK .................................................................................................................. 30

3. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS .................................................................................................... 33

4.1 KÄLLOR ....................................................................................................................................................... 38

4.2 REFERENSER .............................................................................................................................................. 38

6

7

1. Inledning

1.1 Problem

Historieämnet kan handla om allt som har hänt alla människor någonsin, allt som skett kan

fogas in inom ämnets ramar så länge det finns källor för det. Det är dock omöjligt för en

enskild individ att känna till hela historien, ej heller är det möjligt att förmedla allt till en

klass. Det som individen känner till och det som klassrummet får till livs är istället valda delar

av det förflutnas enorma mångfald.

Detta gäller naturligt nog inte bara individer och klassrum utan även nationer. Det

nationer ser som sin historia brukar forskare kalla historiebruk, de historiska sanningar som

kan gälla hela landet och som ytterst besvarar frågan ”varför är vi här?”(Aronsson, 2005).

Historiebruk och historia är inte synonymer, det förstnämnda är långt mer

generaliserande och normativt än det sistnämnda, är ofta ideologiskt rotat, tar tydlig ställning

för vad som är rätt, vad som är fel och vad man kan lära sig av det förgångna (Aronsson,

2005). Denna undersökning ska kartlägga läroböckers historiebruk, den ska söka se vad det är

för bild av det förgångna som eleverna får ta del av. Ty med allt detta sagt finns det också en

viktig yrkesrelevans i att undersöka vad det är eleverna får lära sig om det förgångna.

De händelser som är objekt för denna litteraturstudie är de två världskrigen. Utöver att

detta är en avgränsningsfråga är en orsak även att krig lätt blir politiserade för eftervärlden

(Berntsson, et al, 2009). Enligt GY11 (2011) ska eleverna lära sig om just krig, dock har

konflikter redan inbyggda historiebruk, stora berättelser om det goda mot det onda. Detta gör

krigen till intressanta analysobjekt. Utöver att de är förknippade med historiebruk är detta

bruk även etiskt komplicerat. Om bruket skildrar människor som goda, onda eller inte alls

uppstår frågan om dessa skildringar inte står i konflikt med styrdokumentens ambition om att

eleverna ska lära sig människors lika värde (GY11, 2011). Frågan är hur läromedlen skildrar

de två världskrigen, vilket historiebruk som förmedlas, vad anses eleverna behöva lära sig om

dessa konflikter och hur skildras egentligen människans värde i konflikterna?

Syftet med undersökningen är alltså att analysera vilket historiebruk av de två

världskrigen som förmedlas av sex läroböcker i historia på gymnasienivå.

Detta syfte ska diskuteras utifrån tre frågeställningar. Den första frågeställningen är att

se hur krigen skildras generellt och specifikt. Frågeställningen eftersträvar alltså att ge en

övergripande bild av hur konflikterna beskrivs men analyserar både det generella och det

specifika planet för att nå detta mål. Denna fråga går därför att dela in i underkategorier. Det

generella planet är: Är det tydliga gott mot ont-konflikter? Framställs konflikterna som

8

moraliskt nödvändiga? Det specifika planet är: Vilka fronter tas upp, hur mycket skrivs om

dem och vilka krigsförbrytelser redovisas? Det generella planet ska ge en övergripande bild

av läroböckernas historiebruk och vilken typ av meningsskapande berättelse läromedlen söker

väva fram. Det specifika planet behandlar ett mer detaljerat historiebruk. Under Kalla Kriget

var exempelvis den i Europa krigsavgörande östfronten under Andra världskriget någonting

som knappt nämndes i amerikanska läroböcker, vilket även avspeglade sig i svenska

läromedel (Zetterling, 2009). Detta ledde dels till en virrig bild av konflikten, dels till ett

västcentrerat historiebruk via bristen på detaljer om kriget i Östeuropa. Därtill leder

avsaknaden eller förekomsten av frontbeskrivningar till ett etiskt problem. Om en så viktigt

front inte beskrivs är det lätt att fråga sig varför – samt om de som slogs där bör betraktas som

mindre viktiga än de som kämpade på beskrivna fronter?

Den andra frågeställningen är att se hur Sveriges icke-deltagande i de två krigen

skildras? För att förtydliga söker frågeställningen utröna vad som anses styrt Sveriges

agerande, var det pragmatism, opportunism, klokskap, feghet eller något annat?

Frågeställningen ska alltså belysa läromedlens historiebruk av den svenska fredligheten.

Sedan Andra världskriget har svenska läromedel präglats av en pacifistisk hållning till

Sveriges sätt att hålla sig utanför Europas krig (Danielsson Malmros, 2012). Denna

frågeställning leder även till att läromedlens historiebruk av krigens rättfärdighet analyseras

ytterligare, men intressantare är att den behandlar svenska läroböckers syn på Sveriges

historia. Världskrigen påverkade givetvis även oss och hur man skildrar dessa lägger mycket

av grunden till hur man skildrar Sveriges nutidshistoria, vilket är en högst relevant fråga.

Den tredje frågeställningen är att se vad det finns för skillnader och likheter mellan

bruken och om dessa är förenliga med styrdokumentens tal om människans lika värde? Denna

frågeställning utgår från resultaten av de två föregående frågeställningarna. Den bär även ett

komparativt drag, för att i jämförelsen se det unika. Frågeställningen ska även via böckernas

historiebruk belysa skillnader mellan böckernas etik och läroplanens. Om till exempel tyska

civila inte kallas offer när de utsätts för brandbombningar, men engelska civila kallas offer

under Blitzen kan man fråga sig om de i historiebruket är lika mycket värda. Detsamma gäller

exempelvis även sovjetiska och kinesiska civila ifall deras umbärande beskrivs knapphändigt,

utan emotion eller inte alls. Sammantaget vill denna frågeställning undersöka huruvida

böckerna håller mot styrdokumentens etiska ambitioner.

9

1.2 Material

Det material som använts är läroböcker. Urvalet skedde med tumregeln att verken antingen

var utgivna med GY11 i åtanke, eller utgivna inom de senaste fem åren. Orsaken är att detta

arbete inte är en historiegrafi utan snarare koncentrerar sig på dagens historiebruk och etik. En

invändning som skulle kunna göras mot detta angreppssätt är att de äldsta källorna (tryckta

2008 och 2009) är skrivna för en äldre läroplan, Lpf94. Detta är dock inget större problem.

Styrdokumentens etiska grundsyn skiljer sig nämligen inte nämnvärt vad beträffar utsagorna

om människors lika värde och människolivets okränkbarhet (GY11, 2011) och det är främst

denna syn som skulle kunna påverka de äldre verken. Därtill kan påpekas att de två äldre

böckerna har fördelen att de ger inblick i vilket historiebruk som faktiskt förmedlats i skolan

nyligen, något de nyare verken kanske inte hunnit göra då de inte använts lika länge.

Läroböckerna har även valts på basis att de ska vara allmänt hållna. Det finns nämligen

en uppsjö av läroböcker som fokuserar på teman, kulturhistoria, källhantering, etcetera. Denna

typ av böcker hade måhända kunnat vara intressanta men riskerar samtidigt att genom sin

specialisering undgå att ta upp de två världskrigen på ett uttömande sätt.

Slutligen har en ambition varit att täcka de större förlagen (Bonniers, Natur & Kultur,

Liber) för att på så vis kunna analysera ett material som når många elever. De valda verken är:

Historia 1: Då, nu och sedan (Långström, Ader, Ededal, Hedenborg, 2011). Boken är

avsedd för Historia 1a1 och har som huvudsaklig inriktning tiden efter 1776. Boken vill

förklara historien via identiteter och identitetsskapande via grupptillhörighet, etcetera.

Historia 1a1 (Elm & Thulin, 2011). Boken formulerar ej något speciellt perspektiv

annat än att den ska vara lättöverskådlig och lättbegriplig. Detta syfte uppfylls då den söker

avhandla hela världshistorien på strax under 200 sidor.

Historia 1a1 för gymnasiet (Öhman, 2011). Boken koncentrerar sig främst på tiden efter

1700-talet och framåt och har en ganska materialistisk syn på historien där produktion, krig

och ekonomi anges vara historiens motor.

Epos: För Gymnasieskolans Kurs A (Sandberg, Karlsson, Molin, Ohlander, 2008).

Boken fokuserar på modern tid och konstaterar att Europas och Nordens historia regelmässigt

är det centrala i framställningen.

Samband Historia (Ericson & Hansson, 2009). Boken vill skildra en beständig historia

sedd med moderna ögon, möjligheten att tolka historien olika samt lyfta fram källkritik.

Perspektiv på Historien (Nyström, Nyström, Nyström, 2011). Boken vill vara ett slags

helhetshistoria som ska beskriva så många mänskliga perspektiv som möjligt. Den tar även

avstånd från en äldre historieskrivning som författarna menar var präglad av kungar och krig.

10

1.3 Metod

Metoden som använts är den kvalitativa textanalysen. Den framstår rent intuitivt som rimlig

eftersom det är läroböcker (dvs. texter) som ska analyseras (Esaisson, 2009).

Den kvalitativa textanalysen är väl lämpad för att notera nyanser och skillnader i språk

och i språkanvändning (Esaiasson, 2009). Läroböcker är exempelvis svaga för att beskriva hur

en folkgrupp blev mördad, medan en annan omkom. Skillnaden mellan dessa ord är enorm.

Mord indikerar ett aktivt uppsåt, att någon omkommer är snarare en olycka. Denna typ av

språkliga nyanser är svårare att finna med hjälp av exempelvis den kvantitativa textanalysen,

detta då ordens kontext kan vara avgörande för deras innebörd (Esaiasson, 2009).

Metoden lämpar sig även särskilt väl för att via djupläsning läsa mellan raderna och för

att hantera stora och små textmassor (Esaiasson, 2009). Läroböcker i historia måste behandla

mycket information på litet utrymme vilket leder till att författarna måste sålla bort allehanda

stora och små händelser. Om händelser beskrivs på ett omfattande vis är den kvalitativa

textanalysen praktisk för att sammanfatta, om händelser däremot inte alls omnämns kan detta

analyseras för att avgöra vad det betyder i relation till händelser som beskrivs utförligt.

Just avsaknad av information är relevant för att granska läroböckernas etiska

ställningstaganden. Om exempelvis en lärobok vill beskriva bombningar av civila under

Andra världskriget men missar brandbombningarna av Tyskland har detta tolkats som att

historiebruket är anglosaxiskt samt att tyska civila anses vara mindre lidande och sålunda

mindre värda än engelska. Tystnader i texter är här centralt för att få fram historiebruk och

etik, detta då tystnad kan vara talande. Den som tvivlar på detta utlåtande kan fundera på hur

denne skulle reagera på en avsaknad av information om, säg, Förintelsen i en lärobok för

Gymnasieelever. Enligt Kjeldstadli (1998) bör man därför leta efter tomrum i texter som

analyseras med den kvalitativa textanalysen. Kjeldstadli poängterar även att man i sådana

sammanhang måste fundera på varför tystnaden uppstått och vad den innebär. Sålunda

kommer metoden även att användas för att se om händelser beskrivs fåordigt eller inte alls.

I metoden finns även ett visst inslag av kvantitativ analys på så vis att mängden

utrymme som avsätts för olika händelser och perspektiv kommer att mätas och jämföras.

Detta är enligt Kejldstadli ett vanligt angreppssätt inom kvalitativa studier, eftersom man i det

kvalitativa ofta har sin utgångspunkt i det kvantitativa (Kjeldstadli 1998). Därtill finns även

ett visst inslag av kvantifiering när olika fronters dödstal jämförs (se nedan).

Föreliggande arbete kommer även att uppmärksamma det som beskrivs på ett

oproportionerligt sätt. Ordet ”oproportionerlig” kan låta godtyckligt och ovetenskapligt. Dock

är det alldeles utmärkt enkelt att sätta saker och ting i proportion i dessa sammanhang.

11

Forskningen kring de två världskriget är oerhört omfattande vilket leder till att det finns

lättillgänglig statistik över hur många som slogs var, hur många som stupade, etcetera

(Davies, 2007). Om till exempel slaget vid El Alamein (summa: ca 4650 stupade) får samma

eller mer utrymme som till exempel slaget vid Kiev (657000 stupade) bör detta ses som en

oproportionerlig beskrivning av den västerländska krigsinsatsen (Davies, 2007).

Detta är dock ett extremfall. Om den Afrikanska fronten under det första världskriget

beskrivs fåordigt eller inte alls till förmån för Västfronten under samma konflikt är detta

ganska begripligt. Om Västfronten däremot beskrivs oproportionerligt mycket i förhållande

till Östfronten är det dock en annan femma, eftersom båda fronterna var enorma och den östra

därtill fick krigets kanske största konsekvenser (Stone, 1998).

Rent konkret kommer metoden att vara att läsa de valda verkens avsnitt om de två

världskrigen. Sedan kommer texterna att analyseras för att se vad de faktiskt innehåller

(fronter, krigsförbrytelser etcetera). Under läsningen har en strävan varit att leta efter ord som

kan vara värdeladdade samt moraliska omdömen från författarna för att komma fram till

arbetets etiska frågeställning. Slutligen kommer texterna att nagelfaras för att se vilket

historiebruk de använder sig av (väst-, östcentrerat, eurocentriskt, svenskt). Bruket kommer

att avgöras via hur mycket exempelvis en front beskrivs, hur känslosamt den beskrivs och vad

som inte beskrivs. Detta sistnämnda kan ju nu låta som att det måste behandla allt. Det är

dock inte frågan om huruvida läromedlen glömmer bort enskilda soldater utan snarare om de

glömmer händelser av stor dignitet. Om ett läromedel exempelvis inte tar upp Italienska

fronten under Första världskriget kan detta tolkas som att historiebruket inte är just italienskt.

Slutligen kommer även läroböckernas bilder att sättas under luppen. Detta då en bild

säger mer än tusen ord. Grundtanken är att författare av läroböcker väljer bilder för att

illustera det som är viktigt. Här kommer författarna dock ej att behandlas individuellt, snarare

kommer ansatsen att vara att se vilka bilder och motiv som är vanliga i läroböckerna generellt.

1.4 Avgränsningar

Det skedde en hel del avgränsningar i detta arbete för att göra mängden information som

skulle analyseras mer lätthanterlig och överskådlig.

För det första är objektet för analys läromedel. Detta kan innefatta mängder med olika

medier men har här avgränsats till att omfatta läroböcker i historia på gymnasienivå. Detta då

läroboken förblir ett av elevers främsta redskap för inhämta information (skolverket, 2006).

Orsaken till att just gymnasieläromedel valts är att böcker på lägre nivå ofta är så pass

kortfattade och lapidariska att mängden möjlig information att analysera skulle sjunka

12

drastiskt om till exempel högstadielitteratur vore föremål för analys. På gymnasienivå får

författarna mer utrymme att breda ut sig på vilket underlättar analysen.

För det andra ska inte böckerna analyseras i sin helhet. Det som ska behandlas är

böckernas historiebruk om krig. För att avgränsa ytterligare handlar det här ej om krig som

generell mänsklig aktivitet utan de två världskrigen. Den första orsaken till att världskrigen

valts för att förmedla etik och historiebruk är att GY11 uttryckligen skriver att eleverna ska

delges kännedom om 1900-talets krig, folkmord och diktaturer (GY11, 2011). Detta för inte

helt osökt tankarna till de båda världskrigen som innefattade dessa tre fenomen. Den andra

orsaken till att världskrigen valts snarare än, säg, Koreakriget och Tredje Indokinesiska Kriget

är att världskrigen var så pass stora och viktiga att de inte är möjliga att undvika i

lärobokssammanhang. Detta leder till den tredje orsaken vilket är att världskrigen har en stark

plats i det allmänna historiemedvetandet, även i Sverige. Det finns tydliga uppfattningar om

vad de innebar på ett sätt som inte gäller andra konflikter (Berntsson et al, 2009). Detta leder

till att det finns ett historiebruk att analysera vilket inte är säkert vad beträffar, säg,

Zulukrigen, Nordiska Kriget eller Tadzjikiska Inbördeskriget.

En sista avgränsning som gjorts är att de många folkmorden (Armeniska Folkmordet,

Förintelsen, Holodomor, Yezhovchina, etcetera) under och mellan de två krigen inte kommer

behandlas. Folkmord och krig är inte synonymer, det förstnämnda är därtill mindre

komplicerade än det sistnämnda. Folkmord har oftare än krig en otvetydig förbrytare och ett

lika otvetydigt offer. Detta leder till att det i lärobokssammanhang inte finns lika många etiska

ställningstagande att analysera, ej heller finns det i Sverige ett historiebruk som säger att

exempelvis Förintelsen inte var en ond gärning. Det gör det till en händelse som därför är

mindre intressant att analysera ur ett svenskt historiebruksperspektiv.

1.5 Teori

Då detta arbete avhandlar historiebruk, etik samt indirekt även skilda uppfattningar om

historia framstår konstruktivismen ligga nära till hands. För beroende på vem som skriver kan

historia vara en ”hård” vetenskap. Vi känner till och kan med stor säkerhet tala om vad som

skedde och hur det skedde. Dock är en stark empirisk grund inte allt. Vad, hur och även

varför, kan och har förändrats med tidens gång (Kjörup, 1999). Karl XII må ha existerat men

vår syn på honom och hans gärning är föremål för debatt. Historien är alltså inte oföränderlig.

Vår uppfattning om den skapas och återskapas över generationerna. Minnet av forna

händelser omformas av den samtid som söker förstå dem, ibland till den grad att det som sågs

som centralt för en generation ses som oviktigt för den nästkommande (Ricœur, 2005).

13

Detta stämmer väl in med socialkonstruktivismens (SK) syn på mänsklig aktivitet

(Baylis, Smith, Owen 2008). För SK är inte verkligheten det mest intressanta, den intresserar

sig snarare för människors uppfattning om sagda verklighet. SK lägger därmed stor vikt vid

olika gruppers kollektiva verklighetsuppfattning och omvärldssyn. Den menar att människor

skapar sina verkligheter inom grupper via samspel och dialog med varandra. Därtill, vilket är

anknutet till det som sagts ovan om historiesynens föränderlighet, är förändring av dessa

syner någonting som SK finner intressant (Baylis, et al., 2008).

SK tar människors idéer på stort allvar, den intresserar sig för gruppers gemensamma

symboler och regler samt tolkning av verkligheten (Baylis, et al., 2008). SK ser människan

som hel först när hon sätts i ett kollektiv. Kollektivets idéer och tankar blir människan via

interaktion en del av. En viktig del av detta är så kallade sociala faktum, såsom ”suveränitet”,

”brott”, ”framgång” eller dylikt som existerar för att grupper är överrens om att de existerar.

Anknutet till detta är SK:s betoning av människors behov av meningsskapande – hur

människor ser mening i såväl handling som objekt (Baylis, et al., 2008).

En grupps världs-/livsåskådning behöver dock inte stanna inom gruppen. Tvärtom kan

den både tvingas på och omfamnas av andra grupper (Baylis, et al., 2008). Ett bra exempel på

det förstnämnda är den galliska överklassen som efter den romerska ockupationen kom att

assimileras in i det romerska samhället (Heather, 2005). Ett exempel på det sistnämnda är den

ryska adelns omfamnande av franska värderingar, symboler och kultur under 1700-talet

(Figes, 2003). I föreliggande undersökning är detta knappast oviktigt. Hansson (2010) har

visat hur det svenska historiebruket blivit så pass influerat av det anglosaxiska att han talar om

ett amerikanskt snarare än ett svenskt bruk. Det är därmed tänkbart att de analyserade

läromedlen kan bära på ett historiebruk som inte håller sig inom nationella gränser utan

tvärtom strömmar ut och omfamnar utländska sätt att se på det förflutna och dess innebörd.

Läroböckerna kommer därtill att ses som produkter av sin omvärld, de kommer att

behandlas som skrivna av människor som är en del av en social kontext. Författarna ses som

förmedlare av ett eller flera historiebruk eller verklighetsuppfattningar. Det de bestämmer sig

för att ta upp eller inte ta upp, de moraliska ställningstaganden de gör kommer att ses som ett

resultat av de samhällen de är en del av samt de historiska sanningar och symboler de bär med

sig som konsekvens av detta, allt i enlighet med SK. De etiska spörsmål som kommer att

ventileras kommer även att ses som en produkt av det ovannämnda. Om författare ingående

beskriver exempelvis ockupationen av Frankrike, men inte densamma av västra Sovjet (vilket

innefattade kvantitativt och kvalitativt större lidande) kommer detta att tolkas dels som ett

resultat av författarnas västcentrerade historiebruk, dels som ett utslag av inkonsekvent etik.

14

Därmed inte sagt att det i historia eller i detta sammanhang inte finns något rätt eller fel.

I tidigare uppsatser har jag noterat att läroböcker relativt ofta förmedlar missuppfattningar och

ibland rena falsarier (Sundin, 2008). Detta kommer att noteras i denna uppsats och huruvida

det beror på författarnas forskningsläge eller historiebruk kommer tas upp för diskussion.

1.6 Historiebruk och etik

Historiebruk är en nästan onomatopoetisk term. Den handlar om bruket av historia, hur man

använder det förflutna och hur man skapar mening via densamma (Aronsson, 2005).

Aronsson (2005) definierar det som de processer då delar av historiekuluren aktiveras för att

forma bestämda meningsskapande och handlingsorienterade helheter. Detta etablerar och

reproducerar historiemedvetandet i ett samhälle. Historiebruk är alltså någonting som vill

något, det är mer generaliserat och normativt än akademisk historia. Det söker, och har alltid

sökt, svara på frågan ”vilka är vi och varför är vi här?”. Svaret på denna fråga återfinns i det

förflutna – ett exempel på detta är göticismen. Denna typ av frågor är förvisso även något som

akademisk historia ofta försöker besvara – vilket leder till att gränsen mellan historia och

historiebruk kan vara otydlig. Skillnaden är dock att det förstnämnda oftast är mer medvetet

om sitt urval, sin partiskhet etcetera än det sistnämnda (Aronsson, 2005).

Historiebruket omfattar alltså de skeenden som kan ses som väsentligt för samtiden.

Detta skiljer sig i högsta grad mellan nationer och grupper. Ta till exempel Opiumkrigen som

i det engelska historiebruket i bästa fall ses som ett genant kolonialkrig eller i värsta fall är

helt bortglömt. I det kinesiska historiebruket ses konflikten tvärtom som början på Kinas

långa förnedring som bröts först när Mao tog makten i Kina 1949 (Lovell, 2012). Historiebruk

är alltså något som i enlighet med SK skapas, förmedlas och närs av grupper vilket kan leda

till vitt skilda uppfattningar om det förflutnas relevans för nutiden (Aronsson, 2005).

I historiebrukssammanhang skapas betydelsefull historia genom att den ger legitimitet,

mening och förmåga att hantera förändring – dessa tre syften finns bakom allt historiebruk

(Aronsson, 2005). Historiebrukets mening är det mest basala då den kan användas för att

förklara kontinuitet, förändring, stabilitet. Meningen kan rentav användas för att övervinna

döden – då den kan få våra bedrifter att bli ihågkomna och ger oss evigt liv (Aronsson, 2005).

Denna beständighet är viktigt i det moderna, föränderliga samhället. Inte minst om man

kopplar den till Hargreaves (1994) tal om postmodernitetens uppluckrande av auktoriteter,

osäkerhetsskapande, etcetera. Meningen är ofta identitet- och legitimitetsskapande. Den utgör

en gränsdragning mot den andre. I svenska läroböcker är det till exempel inte otroligt att tänka

sig etiska uttalande eller ett historiebruk där man gör en klar gränsdragning mot nazismen.

15

Medvetenhet om historia inbegriper alltså en viss sållning. Man tar inte upp allt när man

sysslar med historiebruk utan för fram vissa saker. Vissa historiska händelser glöms för att de

för eftervärlden framstår som oviktiga (Aronsson, 2005). Det är på denna kombination av dels

meningsskapande, dels vad som är av vikt som detta arbete kommer lägga sin tyngdpunkt.

Historiebruket i böckerna kommer att analyseras för att se vilken ”stor berättelse” läromedlen

hör till samt för att se vilka människor, via tystnaden om dem, som inte ses som viktiga.

Historiebruk är även kopplat till etik. Det används nämligen gärna för att skapa

sedelärande berättelser. Etik är även ett viktigt begrepp i detta arbete. Termen är ganska

knepig eftersom den kan påverkas av vitt skilda saker, såsom kultur, klass, nationalitet, etc.

(Ehn & Löfgren, 2001). Med detta i bakhuvudet kan det verka vanskligt att alls använda etik

som analysverktyg. Dock kommer detta arbete söka kringgå problemet genom att helt sonika

utgå ifrån styrdokumenten. GY11 (2011) har nämligen tydliga etiska ställningstaganden som

ska förmedlas till eleverna, det som detta arbete främst ska ta fasta på är:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på... Var och en som verkar inom skolan ska

också främja aktning för varje människas egenvärde… människolivets okränkbarhet, individens frihet och

integritet, alla människors lika värde (GY11, s 5, Skolverket, 2011)

Dessa rader går att använda som analysinstrument utan större problem. Ty om varje människa

har ett egenvärde och människolivet är okränkbart bör detta framgå av läroböcker. Om

läroböcker inte behandlar stora fronter, omfattande förbrytelser eller dylikt kommer detta ses

som ett brott mot formuleringen ovan. Om människor har lika värde ska deras död och

lidande rimligtvis ses som lika tragiskt och hemskt oavsett nationalitet. Om läromedlen

omvänt lägger en oproportionerlig emfas på vissa fronter kommer detta att tolkas som att de

beskrivna människorna är viktigare eller har ett större människovärde än de icke-beskrivna.

En central parameter för att analysera detta har varit att jämföra kvantiteten döda på olika

fronter där tystnaden om omfattande död kontra beskrivningar av jämförelsevis inte fullt så

omfattande död noterats och jämförts. Kort och gott kommer arbetet att intressera sig för om

det finns en konflikt mellan läroböckernas historiebruks etik och styrdokumentens etik.

1.7 Tidigare Forskning

Litteraturen om de två världskrigen är enormt omfattande. Forskningens omfattning till trots

finns det likväl fortfarande vissa kontroverser och debatter kvar. Exempelvis har två stora

förändringar i forskningen om Andra Världskriget skett sedan 1980-talet. Den första är att

tyska armén, Wehrmacht, numera betraktas som delaktiga i krigsbrotten i Östeuropa, men

även som den skickligaste armén av alla de som slogs under kriget (Creeveld, 1982; Dupuy,

16

1977; Zetterling, 2003). Det andra är att de sovjetiska arkiven öppnats efter murens fall. Detta

har lett till en ökad insyn i vad som skedde på östfronten under konflikten. Tidigare var det

som skrevs baserat på gissningar och officiell sovjetisk historieskrivning. Numera finns en

detaljerad bild av striderna i öst vilket bidragit till den nya synen på Wehrmacht. Det bidrar

även till medvetenheten om och bevisen för att östfronten var den avgörande fronten för det

andra världskriget i Europa (Bartov, 1992; Fritz, 1997; Hastings, 2005; Zetterling, 2003).

Vad beträffar historiebruk i svenska läromedel finns en del tidigare forskning.

Exempelvis har Danielsson Malmros (2012) pekat på läromedels tendens att på ett

anakronistiskt sätt beskriva svensk historia som en segerritt från framgång till framgång.

Graverande i detta sammanhang är att läroböckerna beskriver stora nationella historier om det

svenska som det i praktiken bästa och evigt världsledande – särskilt beträffande positiva drag

såsom jämlikhet, demokrati, fred, osv. Ett annat exempel är Ammert (2008) som gått igenom

100 år av svenska historieläroböckers beskrivningar av det förflutna, han återfann en

pendelrörelse från kronologisk beskrivning till en sedelärande beskrivning tillbaks till den

kronologiska. Olsson (1986) går igenom geografiböckers etnocentriska kultursyn över 115 år,

Nordgren (2006) behandlar ett likande ämne när han analyserar bristen på utomeuropeiska

perspektiv i svenska läromedel samt hur invandrade elever skapar ett eget historiebruk. Ett

äldre och mer rabulistiskt exempel är Tingsten (1969) som gick till angrepp mot det han

uppfattade som propaganda i svenska läroböcker. Holmén (2006) har på ett mer kyligt sätt

undersökt finska, svenska och norska läroböckers beskrivning av USA och Sovjet under det

kalla kriget, resultatet var främst att innehållet i böckerna påverkades av ländernas

internationella relationer med supermakterna. Johnson (2009) kom fram till ett liknande

delresultat då hon visade att svensk politik sökte styra svenska läromedel att ge en okritisk

bild av USA, Sovjet och Kina samt ländernas historia under efterkrigstiden.

Om historiebruk mer generellt finns det mycket att hämta. Aronsson (2005) beskriver

ämnet generellt och används återkommande i undervisning om historiebruk. Ett annat

exempel Karlsson (2012) som diskuterat historiebruk som politiskt vapen – särskilt det

sovjetiska bruket som tenderade att i bästa fall innefatta propaganda, i värsta fall lögner. Från

internationellt håll finns även Fussell (1975) som via skönlitteratur går igenom

mytologiseringen av det första världskriget och dess historiebruk. Ett snarlikt exempel om

samma konflikt är Ousby (2003) som beskrivit hur slaget vid Verdun kom att få ny mening

under bataljen och mellankrigstiden. Ett sista exempel är Lovell (2006, 2012) som beskrivit

Kinesiska muren och Första opiumkriget samt vad dessa inneburit i historiebruket och som

symboler i Kina i kontrast med deras betydelse i västvärlden fram till dags dato.

17

1.8 Fronter och Krigsförbrytelser – Första Världskriget

Då detta arbete kommer att ta upp fronter, krigsförbrytelser, etcetera framstår det som rimligt

att kort presentera de större fronterna. Detta för att ge läsaren grundinformation om de två

krigen och av utrymmesskäl har genomgången hållits kortfattad. Antalet stupade som

redovisas är den sammanlagda förlustsiffran för samtliga sidor så till vida ena eller andra

sidan inte förlorade mångdubbelt fler soldater eller civila än motståndaren.

Västfronten: På denna front slogs tyskar mot fransmän och engelsmän. Resultatet var en

tysk förlust och ca 4,5 miljoner stupade. Krigsförbrytelser inbegrep båda sidors skjutande av

krigsfångar samt tyska massakrer på civila i Belgien och brännandet av Västfrankrike

(Fergusson, 1999; Keegan, 1998; Philpott, 2010).

Östfronten: Här slogs främst österrikare och tyskar mot ryssar. Resultatet var en tysk

vinst och en rysk kollaps samt ca 3,5 miljoner stupade. Krigsförbrytelser inbegrep skjutandet

av krigsfångar (Stone, 1998; Stone, 2006).

Sydfronten: Här slogs främst italienare mot österrikare samt mot slutet tyskar. Resultatet

var en italiensk seger. Ungefär 1 miljon soldater stupade och ca 3/4 miljon civila dödades

(Keegan, 1998; Thompson, 2008).

Afrikanska fronten: britter slogs mot tyskar. De sistnämnda slutade kämpa först när

Tyskland kapitulerade. Ca 12 000 stupade. Krigsförbrytelser inbegrep främst britternas

förhärjande av Centralafrika vilket fick katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen

(Fergusson, 1999; Keegan, 1998; Paice, 2008).

Mesopotamien: turkar mot britter. Resultatet var en brittisk vinst och ca 100 000

stupade. Krigsförbrytelser inbegrep båda sidors mord av krigsfångar (Keegan, 1998;

Townshend, 2011).

1.9 Fronter och krigsförbrytelser – Andra Världskriget

Västfronten: fransmän, engelsmän och, mot krigets slut, amerikaner slogs mot tyskar.

Resultatet var en fransk och till sist tysk förlust samt 1,5-2 miljoner stupade.

Krigsförbrytelserna var fler och grövre än under det första världskriget. Tyskarna sköt civila i

både Frankrike och Beneluxländerna. Båda sidor sköt krigsfångar i stor skala och plundrade

civila. Slutligen bör även anföras tyskarnas bombningar av England och Beneluxländerna som

dödade ungefär 60-80 000 civila samt brandbombningarna av Tyskland som dödade 420 000-

600 000 civila (Hastings, 2011; Zetterling, 2009).

Östfronten: Tyskar med vasaller slogs här mot Sovjetunionen. Resultatet blev 26-27

miljoner döda ryska civila och soldater samt 4,5-6 miljoner döda tyska civila och soldater

samt en tysk förlust. Krigsförbrytelserna var storskaliga och systematiska. Tyskarna sökte

18

avfolka västra Sovjet via riktad svält (hungerplanen) och slumpmässigt våld. Ryssarna

svarade med en mordorgie i Tyskland samt ca 2 miljoner våldtäkter. Båda sidor sköt

krigsfångar i en omfattande skala, eller placerade dem i koncentrationsläger med extremt hög

och ofta avsiktlig dödlighet (Fergusson, 2007; Fritz, 1997; Snyder, 2009; Zetterling, 2010).

Nordafrikanska fronten: Engelsmännen slogs här mot italienare och tyskar. Resultatet

blev en brittisk vinst samt ca 100 000 stupade (Keegan, 1997).

Italienska fronten: Engelsmän och amerikaner slogs mot tyskar och italienare.

Resultatet var en italiensk kollaps och tillslut en tysk förlust samt ca 400 000 dödade. Det hela

degenererade till ett italienskt inbördeskrig och tyskarna utförde omfattande krigsförbrytelser

innefattande mord på civila och krigsfångar (Hastings, 2011; Holland, 2011; Parker, 2005).

Kinesiska fronten: Japan bekrigade här Kina. Resultatet blev en japansk förlust, 10-50

miljoner döda kineser och 1-1,5 miljoner japaner stupade. Krigsbrotten inbegrep Japans bruk

av biologiska stridsmedel, etnisk rensning och massakrer som omfattade hela städer,

kineserna svarade med mord och tortyr av krigsfångar (Hastings, 2007; Kiernan, 2007).

Stilla Havet: Amerikaner slogs här mot japaner. Resultatet var en japansk förlust och ca

1-2 miljoner stupade. Krigsförbrytelser inbegrep Japans dödande av hela divisioner av

krigsfångar, amerikanernas användande av brand- och atombomber mot civila mål samt

skoningslöst skjutandet av krigsfångar (Hastings, 2007; Kiernan, 2007).

2. Resultat

2.1 Världskrigen

2.1.1 Det första världskriget

Första världskriget framställs i läroböckerna i tragiska termer. Rubrikerna för de kapitel som

avhandlar konflikten är i regel någonting i stil med ”Den stora katastrofen” (Öhman, 2011, s

111; Ericsson & Hansson, 2009, s 370). Några tydliga skurkar finns inte i texterna. Ett av

verken menar att Centralmakterna ställde ”orimliga krav” på Serbien och ”tvingade fram” ett

krig (Elm & Thulin, 2011, s 108) vilket torde göra Tyskland och Österrike-Ungern moraliskt

skyldiga till kriget, det är också det närmaste något av verken kommer en tydlig bov. Detta är

ett undantag. Krigsutbrottet beskrivs i samtliga andra verk som ett utslag av allianssystemet

som ”klickade igång” och ledde till ett världskrig (Ericson & Hansson, 2009; Långström et

al., 2011; Nyström, et al., 2011 Sandberg, et al., 2008; Öhman, 2011). Sålunda blir kriget både

allas fel och ingens fel och själva konflikten blir en moraliskt suddig historia.

Detta går igen i texterna. Ingen av författarna hävdar att konflikten skulle vara

nödvändig eller ens ha någon poäng. Tvärtom beskrivs kriget och dess operativa förlopp som

19

”fullständigt meningslös” (Ericson & Hansson, 2009, s 378) eller med liknande epitet

(Sandberg, et al., 2008; Långström et al., 2011). Ordet ”slakt” (till exempel Elm & Thulin,

2011, s 109, Sandberg et al., sida 251) eller liknelser vid självmord (Nyström et al., 2011;

Öhman, 2011) används återkommande för att beskriva resultatet av slagen. Dessa ord för inte

just tankarna till planerad, metodisk och rationell krigföring utan snarare till rena massakrer.

Sålunda är beskrivningarna av krigets utbrott i den grå skalan medan det operativa förloppet

är i den svarta, detta då författarna framförallt fokuserar på konfliktens elände.

Av intresse är att dessa ingående eländesbeskrivningar tenderar att vara helt opartiska.

Majoriteten av författarna beskriver grundligt de gräsliga förhållandena i västfrontens

skyttegravar med deras lera, löss och lik (Ericsson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011;

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008) medan de som inte gör det tar upp den enorma

dödligheten under slagen i väst (Elm & Thulin, 2011; Öhman, 2011). Slående är hur egalitära

dessa skildringar är. Att någon sida skulle haft det bättre eller sämre är ingenting som

reflekteras över, snarare framställs västfronten som lika eländig oavsett vilken fana soldaterna

slogs under. Detta stryker under beskrivningarna av kriget som en olycka samt även

avsaknaden av onda eller goda aktörer. Snarare framställs ett slags internationellt lidande.

Till detta bör läggas den totala bristen på skildringar av krigsbrott utförda mot soldater.

Långström et al (2011) tar förvisso upp krigsbrott utövade mot kvinnor men aldrig någonting

om förbrytelser mot män. Det här är intressant då Första världskriget, precis som alla andra

konflikter, absolut innehöll krigsförbrytelser. Till exempel sköts fångar på samtliga fronter

och det finns belägg för att detta var särskilt vanligt på just Västfronten (Fergusson, 1999;

Keegan, 1998; Philpott, 2010; Steel & Hart 2007). Detta är dock ingenting läroböckerna tar

upp. Det i kombination med bristen på skurkar och det av alla delade eländet leder till ett

historiebruk som skildrar ett onödigt, men samtidigt nästan förbrödrande krig.

Samtliga författare utöver Öhman (2011) lägger den absoluta tyngden på Västfronten

och dess fasor. Ericsson och Hansson (2009) ger en helsida till slaget vid Somme 1916 vilket

är längre än beskrivningarna av alla andra fronter i hela kriget. Sandberg et al. (2008) gör på

ett liknande sätt när de avsätter ungefär lika mycket utrymme till Verdun 1916 och Somme

1916 som hela Östfronten, medan Långström et al. (2011) beskriver Västfronten ingående och

med stort patos samtidigt som Östfronten nämns kortfattat och utan några egentliga detaljer.

Elm och Thulin (2011) avsätter ungefär tre gånger så mycket text åt en känslosam och

citatspäckad beskrivning av Somme som deras genomgång av hela Östfronten, medan

Nyström et al. (2011) förvisso beskriver Östfronten, men samtidigt avsätter mer målande

adjektiv och ingående deskriptioner till Västfronten.

20

Samtliga författare nämner alltså Östfronten, men alla förutom en gör det antingen

kortfattat eller blott i bisatser. Det som är slående är att Östfronten ofta tas upp som en plats

där arméer möttes och gick under, men det förekommer aldrig några ingående beskrivningar

av hur det var där eller vad som hände. Författarna har en förkärlek för att ta upp de kollossala

slagen vid Somme och Verdun men de nämner aldrig enskilda slag på östfronten, trots att

sådana givetvis förekom och kunde bli enormt blodiga (Stone, 1998). Undantaget är slaget vid

Tannenberg 1914 som pliktskyldigt redovisas, men sällan vid namn och främst för att förklara

varför tyskarna inte tog Paris. Östfronten beskrivs alltså blott i den mån den påverkade

västvärlden. Slående är även att det förekommer en hel del rent slarv i beskrivningarna av

östfronten. Till exempel beskriver Nyström et al. (2011) hur tyskarna 1914 tillsammans med

”Osmanska riket kunde pressa [ryssarna] tillbaka” (Nyström et al., 2011, s 119). Detta skedde

absolut inte. För det första för att turkarna förklarade Ryssland krig först i november 1914.

För det andra för att det Nyström tänker på skedde i augusti och framåt. För det tredje för att

osmanerna bekrigade ryssarna framförallt i Kaukasus. För det fjärde för att de författarna

tänker på är Österrikarna, inte osmanerna (Keegan, 1998; Stone, 1998; Stone, 2006). Detta är

ingen bagatell utan ett basalt faktafel som vittnar om ett ointresse för Östfronten i författarnas

historiebruk till förmån för ett stort intresse för västfronten.

Östfronten beskrivs alltså fåordigt och känslolöst, men framstår samtidigt som

överdokumenterad om man jämför med hur krigets icke-europeiska fronter behandlas. Alla

författare nämner förvisso kriget till havs – men detta blott för att förklara USA:s intåg i

konflikten (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström

et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Sjökriget beskrivs alltså i praktiken som en

del av Västfronten eftersom det var där de amerikanska styrkorna kom att ha en effekt. Att till

exempel konflikten i Afrika inte beskrivs ingående är måhända förståeligt om man ser till

förlusterna i stridande då dessa var relativt låga. Dock är det svårbegripligt om man ser till de

hundratusentals civila som dödades i dess kölvatten (Keegan 1998, Paice, 2008).

Ej heller beskrivs någonsin striderna på sydfronten. Italien nämns som stridande av alla

författare (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et

al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) men det förekommer inte några skildringar av

de elva slagen vid Isonzo, eller offensiven vid Caporetto, eller stridsförhållandena i Alperna

(som var än rysligare än de på västfronten) (Keegan, 1998; Thompson, 2009). Denna tystnad

går inte att förklara genom att sydfronten skulle varit mindre blodig än andra fronter, Italien

förlorade 1,3 miljoner medborgare under konflikten (Thompson, 2009).

21

Med andra ord är det historiebruk som redovisas eurocentriskt med en överväldigande

slagsida till Västeuropas förmån. Den enda som sticker ut i detta sammanhang är Öhman

(2011) som beskriver Väst- och Östfronten ungefär lika mycket. Det som gör hans text

speciell är att han lägger mest kraft på att beskriva striderna i Mesopotamien vilket är unikt

bland författarna. Detta sker dock ur ett helgjutet brittiskt perspektiv vilket återigen vittnar om

ett västeuropeiskt historiebruk (Öhman, 2011).

De bilder som finns i läroböckerna stryker under det västcentrerade historiebruket. Alla

böckerna innehåller nämligen minst en bild som skildrar skyttegravskrigets elände (Elm &

Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011;

Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). För det mesta föreställer dessa en eller flera brittiska

soldater i någon lervälling i Flandern, från och till dyker tyska och franska soldater även upp.

Dock är det bara en lärobok som visar ryska soldater eller någon annan front överhuvudtaget

(Öhman, 2011). Alla böckerna förutom en innehåller bilder som föreställer ny teknologi i

form av stridsvagnar eller flygplan (Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011;

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) och en majoritet innehåller även

bilder på kvinnor i arbete (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al.,

2011; Sandberg et al., 2008) och/eller jublandet 1914 (Ericson & Hansson, 2009; Nyström et

al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Bilderna ger intrycket av en högteknologisk

konflikt som egentligen bara utkämpades i Västeuropa och gick från jubel till misär. Att

Västfronten återigen är dominerande är vid det här laget knappast förvånande.

Dock kan bildurvalet och Västfrontens dominans eventuellt förklaras via det faktum att

författarna inte befinner sig i ett kulturellt isolat. Från Västfronten finns otaliga klassiska

bilder på soldater och förödelse. Detsamma gäller givetvis Östfronten, men dessa bilder har

troligen inte samma starka närvaro i det allmänna historiebruket som de från Västfronten

vilket kan göra författarna mer benägna att välja de sistnämnda.

2.1.2 Det andra världskriget

Läromedlen skildrar alltså inga tydliga skurkar vad beträffar det första världskriget. Denna

bild skiljer sig från beskrivningarna av det andra världskriget där tydligare bovar redovisas.

Den huvudsakliga skurken i läromedlen är (givetvis) Hitler, detta är knappast förvånande då

han i vårt sekulära samhälle nästan kommit att bli symbolen för ondskan. Dock är det inte

bara Hitler som framförs som det tydligt onda, Stalin beskrivs nämligen genomgående som ett

monster (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et

al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Detta stryks under av att Hitler och Stalin ofta

22

och gärna sätts i paritet med varandra samt återkommande beskrivs i samma kapitel (Ericson

& Hansson, 2009; Långström et al, 2011; Sandberg et al 2008,). Italien förs även ofta fram

som en skurkstat (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011;

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008) och även Japan nämns i olika samanhang som en

diktatur. Det görs dock ofta en märklig distinktion mellan diktaturerna. Till exempel beskrivs

att Stalin ”avrättade” (Nyström et al., 2011 s 160-161; Sandberg et al., 2008, s 261) eller

”sköt” (Öhman, 2011 s 146) människor, alternativt att hans offer ”dog” (Elm & Thulin, 2011,

s 121). Hitler tenderar å sin sida att ”mörda” människor (Elm & Thulin, 2011 s 145; Ericson

& Hansson, 2009 s 419; Nyström et al., 2011 s 188; Sandberg et al., 2008 s 285; Öhman,

2011 s 162). Det går alltså att skönja en gradskillnad i ondskan, detta då den ena formen

kallsinnigt avrättar folk medan den andra överlagt och besinningslöst mördar. Ordet ”avrätta”

för därtill tankarna till ett resultat av en rättvis rättsprocess, något det sovjetiska rättsystemet

var kargt begåvat med (Figes, 2008; Karlsson, 2005). En liknande skillnad görs mellan Japan

och Italien, den förstnämnda ”ockuperar” medan den sistnämnda ”överfaller” sina offer

(Öhman, 2011 s 130). Så kriget har sina skurkar. Det intressanta är dock att dessa figurerar på

varsin sida av konflikten. Detta leder till att kriget ingalunda beskrivs som svartvit. Snarare

skildras en konflikt där de goda (England och USA) slåss tillsammans med det onda

(Sovjetunionen) mot det väldigt onda (Nazityskland och ibland Italien). Amerikanerna och

engelsmännen beskrivs nämligen i relativt sympatiska termer, samtliga författare beskriver

dem antingen som intvingade i kriget eller som nationer som slåss för andras försvar (Elm &

Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011;

Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Smolket i bägaren är atombombningarna av Hiroshima

och Nagasaki som ett av verken beskriver som ”ett av andra världskrigets mest ödesdigra

beslut” (Sandberg et al., 2008 s 289), en annan jämställer dem med både Auschwitz och

Gulag (Långström et al., 2011) och en tredje ser dem som ett eventuellt utslag av rasism

(Nyström et al., 2011). Detta gör konflikten till en ganska grå historia med få rena hjältar,

vanligare är snarare ett avståndstagande från krig som fenomen.

Historiebruket får återigen sägas vara eurocentriskt. Författarna lägger mycket krut på

att beskriva de platser där brittiska eller amerikanska styrkor råkar befinna sig. Samtliga

författare beskriver mer eller mindre ingående Västfronten 1940, slaget om Storbritannien,

Pearl Harbor 1941 samt Normandie 1944 (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009;

Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011).

Dock saknas inte Östfrontsskildringar. Alla författare nämner invasionen av

Sovjetunionen 1941 (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011;

23

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) och avsätter även visst utrymme åt

de fortsatta striderna i Östeuropa under resten av kriget. Vad som skiljer väst- respektive

östfrontsbeskrivningarna är snarare en fråga om kvalitet. Ett bra exempel är slaget vid El

Alamein i Nordafrika. Detta slag ledde till ca 4650 stupade (Davies, 2007) och dess

huvudsakliga konsekvens var uppsluppenhet i Storbritannien, detta då det var det första stora

slag på landbacken som engelsmännen tydligt vann (Hastings, 2010). Samtliga författare tar

dock upp detta slag (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011;

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011), ibland i en i sammanhanget enorm

omfattning. Till exempel får slaget lika mycket utrymme som slagen vid Stalingrad och Kursk

av Sandberg et al. (2008), tre helsidor av den anglofile Öhman (2011) och mer utrymme än

Stalingrad av Elm & Thulin (2011). Det finns ingen rimlighet i detta. Stalingrad resulterade i

973 000-1 miljon stupade, Kursk 325 000, Kiev (1941) 657 000 och Moskva 1,5 miljoner

dödade (Davies, 2007; Fergusson, 2007; Hastings, 2011; Zetterling, 2009). Det märkligaste är

att de två sistnämnda slagen överhuvudtaget aldrig tas upp av någon läroboksförfattare, detta

medan samtliga tar upp El Alamein. Till saken hör även att ovannämnda tysk-ryska slag bara

var några av de största slagen på Östfronten. Mindre bataljer i stil med slaget vid Tjerkassy

1944 kunde utan överdrift resultera i tio gånger så många stupade som engelsmännens dust i

Nordafrika (Zetterling, 2006). Detta leder till att det är synnerligen kuriöst att östfronten

genomgående får mindre eller lika mycket utrymme som västmakternas göranden och

låtanden, eftersom ca 80-95% av alla som dödades i Europa under det andra världskriget kom

att möta sitt öde på just östfronten (Davies, 2007; Hastings, 2011; Snyder, 2010).

Det som gör det hela än märkligare är att detta inte verkar vara något som författarna är

omedvetna om. Ty samtliga författare utöver Ericson & Hansson (2009) benämner östfronten

som den front där kriget avgjordes, alternativt som den front som var störst (Elm & Thulin,

2011; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011).

Dessa uttalanden sker dock regelmässigt i bisatser och utan någon djupare analys. Talande är

även det rena slarv som författarna gör sig skyldiga till när de redovisar Sovjetunionens

hissnande förluster i kriget, som samtliga författare påstår var 20 miljoner dödade (förutom

Långström et al. som inte nämner någon siffra överhuvudtaget). Det är oklart var de fått denna

siffra ifrån, detta då den vanligaste beräkningen av antalet dödade sovjetiska medborgare i det

andra världskriget ligger på mellan 26 och 27 miljoner (Beevor, 2001; Clark, 2005;

Fergusson, 2007; Figes, 2008; Hastings, 2011; Keegan, 1997; Merridale, 2006; Snyder, 2010;

Zetterling, 2009). Påpekandet kan låta som en petitess, men betänk att skillnaden mellan 20

och 26 miljoner motsvarar samtliga offer för Förintelsen.

24

Intressant nog lägger dock alla författare stor vikt vid slaget vid Stalingrad. Detta

beskrivs antingen som avgörande, eller (felaktigt) som krigets största slag och vändpunkt

(Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al.,

2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Dessa omdömen är knappast orimliga, men likväl

något märkliga då ingen författare tar upp slaget vid Moskva 1941. De tar i regel upp

marschen dit och kylan, men inte själva slaget och ytterligt få tar upp slaget vid Kursk 1943.

Ty krigshistoriker brukar framhäva dessa två bataljer tillsammans med just Stalingrad som de

tre avgörande slagen i kombination med den höga grad av utnötning som drabbade tyskarna

på östfronten (Bartov, 1992; Beevor, 2001; Clark, 2005; Davies, 2007; Fergusson, 2007;

Glantz, 2002; Hastings, 2011; Keegan, 1997; Nagorski, 2007; Tamelander & Zetterling 2003;

Zetterling & Frankson 2002; Zetterling, 2009). Orsaken till att Stalingrad i så hög grad finns

med i det allmänna historiemedvetandet är främst dess höga symbolvärde (Beevor, 2001;

Nagorski, 2007). Detta kan även vara förklaringen till att alla författare tar upp slaget, att de

själva påverkas av samhällets historiebruk och sålunda även förmedlar ett historiebruk som

påverkar deras urval av de händelser som bör redovisas för gymnasieelever.

Men om Östfronten nu är underdokumenterad i litteraturen i förhållande till dess vikt

för konflikten är Skandinaviska fronten tvärtom överdokumenterad. Detta gäller inte minst

Vinterkriget och Fortsättningskriget men även Dannmarks och Norges ockupation. Ericson &

Hansson (2009) ger mer och Sandberg et al. (2008) ungefär lika mycket plats till Norges och

Dannmarks, försumbara, motståndsrörelser än Operation Barbarossa. Långström et al. (2011)

gör liknande då de ger Finland ungefär lika mycket utrymme som Sovjetunionen, Elm &

Thulin (2011) gör detsamma, medan Öhman (2011) ger Vinterkriget mer utrymme än

invasionen av Frankrike. Slutligen ger Nyström et al. (2011) två och en halv sida till Sveriges

grannländer vilket motsvarar ungefär lika mycket som författarna skriver om Sovjetunionens

sammanlagda krigserfarenhet. Med visst fog kan man alltså påstå att historiebruket inte bara

är eurocentriskt och västcentrerat utan även innehåller ett stor fokus på Skandinavien.

För att stryka under detta går det att notera att Andra världskriget utanför Europa är

synnerligen underdokumenterat. Samtliga läromedel tar upp Pearl Harbor och

atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson,

2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011).

Dock är regeln snarare än undantaget att detta är mer eller mindre det som beskrivs av kriget i

Asien. Lakoniskt tar en del författare upp slaget vid Midway (Ericson & Hansson, 2009;

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) men bristen på detaljer leder till att

konflikten tycks börja 1941 och avslutas lite från ingenstans när atombomber plötsligt fälls

25

över Japan. Tre böcker är mycket ingående i sina beskrivningar av Hiroshima (Ericson &

Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Öhman, 2011), en sätter atombomberna i paritet med de

totalitära systemens brott (Långström, et al., 2011) och en ser dem som en av de gruvligaste

händelserna under hela kriget (Sandberg et al., 2008). Detta blir intressant i kontrast med

bristen på beskrivningar av Japans insatser i Kina. Alla författare nämner att Kina var med i

kriget, men bara en bemödar sig att redovisa den kolossala mängd människor som dödades i

samband med Japans besinningslösa krigföring (Ericson & Hansson, 2009). Nyström et al.

(2011) tar förvisso upp att japanerna betedde sig illa i Kina, men detta varken beskrivs eller

kvantifieras och på samma sätt är det med Elm & Thulin (2011). Denna kombination av å ena

sidan avsaknaden av 10-50 miljoner döda kineser, å andra sidan ingående beskrivningar av

Hiroshima leder till ett märkligt historiebruk. Ty i detta bruk framstår Japan nästan enbart som

ett offer, något kineser, koreaner och vietnameser skulle ha invändningar emot. Samtidigt

speglar det Japans historiebruk, eftersom japanerna till skillnad från tyskarna inte gjort upp

med sina omfattande förbrytelser under Andra världskriget (Buruma, 2010).

Detta kan återigen ha att göra med att författarna på många sätt inte förmedlar historia

utan snarare symboler och historiebruk. Om man ser texterna på detta sätt kan det faktum att

alla författare tar upp Pearl Harbor och atombombningarna men inte Japans omfattande

krigsförbrytelserna bli mer begripligt. Ty ur ett synnerligen västcentrerat historiebruk går

Pearl Harbor att se som symbolen för början av kriget i Asien och atombombningarna som å

ena sidan slutet på kriget, å andra sidan början på en ny konflikt. I ett sådant historiebruk blir

Kina och dess umbäranden irrelevant då fokus är på västvärlden. Att Hiroshima förmedlas

som en symbol stryks under av det faktum att ingen författare nämner brandbombningarna av

Tokyo 1945. Dessa kostade fler människoliv än atombomben över Hiroshima men saknar

dess symbolvärde, eftersom kriget fortsatte brandbombningarna till trots (Hastings, 2007).

Föregående resonemang för oss in på författarnas utsagor om krigsförbrytelser. Det

intressanta är framförallt avsaknaden av sådana i en konflikt som snarare präglades av

krigsbrott. Ty texterna är märkligt blodlösa. Som sagt nämns inte krigsbrotten i Kina i någon

större utsträckning. Den apokalyps som drabbade Östeuropa beskrivs inte utan är ytterst

knapphändigt skildrad. Den enda som nämner att de höga dödstalen i Östeuropa skulle ha

skett på grund av avsiktlighet är Nyström et al. (2011) som ägnar något stycke till att beskriva

nazisternas försök att avfolka de östliga ockuperade områdena. Ericson & Hansson (2009) tar

upp att dödstalen och lidandet i Polen och Sovjet var stort, men detta får ungefär samma

utrymme som det kvalitativt och kvantitativt mindre omfattande umbärandet i Skandinavien.

Sandberg et al. (2009) nämner Leningrads belägring (men inte den övriga ”hungerplanen”)

26

och de enda förbrytelser Långström et al. (2011) tar upp är tyska krigsbrott i norra Finland.

Elm & Thulin (2011) är något mer utförliga, då de beskriver slavarbete och plundring i de

ockuperade länderna, detta benämns dock i globala termer. De sovjetiska förlusterna beskrivs

ha förorsakats av ”de hårda striderna” (Elm & Thulin, 2011, s 144) – vilket får det hela att

framstå som oavsiktligt. Det konstateras att japanerna och tyskarna gick hårt åt

civilbefolkningarna, men blott tyskarnas framfart beskrivs och det som beskrivs är främst

Förintelsen (Elm & Thulin, 2011). Öhman (2011) nämner inga krigsförbrytelser i Östeuropa.

Författarna är mer detaljerade när det gäller krigsförbrytelser i och mot Väst- och

Centraleuropa. Ty när Kina överhuvudtaget inte beskrivs och Östeuropa är

underdokumenterat är brotten i Väst- och Centraleuropa mer detaljrikt redovisade. Ericson &

Hansson (2009) beskriver ingående både Frankrike och Holland under ockupation samt de

omfattande brandbombningarna av civila tyskar. Öhman (2011) nämner bombningarna av

civila under slaget om Storbritannien och likaså gör Elm & Thulin (2011) som även beskriver

brandbombningarna av Dresden relativt ingående. Nyström et al. (2011) går igenom Blitzen

samt Dresden och har en allmän mani för bombplan, dessa beskrivs nämligen som det som

drabbade civila hårdast. Ett sådant uttalande stämmer bara i Väst- och Centraleuropa. På de

stridsskådeplatser där civila de facto drabbades hårdast, Östeuropa och Östasien, var snarare

handeldvapen och svält de stora dråparna (Kiernan, 2007; Hastings, 2007; Snyder, 2010).

Av intresse är även att så pass många författare tar upp tyskt lidande. Utöver de

ovannämnda exemplen är det nämligen många författare som lägger tyngd på den dåliga

behandlingen av tyska krigsfångar, främst efter Stalingrad (Elm & Thulin, 2011; Ericson &

Hansson, 2009; Sandberg et al., 2008). Detta är i sig varken felaktigt eller märkligt, då tyska

soldater som hamnade i sovjetisk fångenskap gick ett gruvligt öde till mötes (Beevor, 2001).

Dock är det remarkabelt att hälften av författarna nämner tyska soldaters lidande när ingen tar

upp de sovjetiska krigsfångarnas än mer omfattande umbärande (Snyder, 2010).

Att krigsbrotten i Kina och Sovjetunionen är så underdokumenterade är märkligt om

man ser till deras enorma omfattning. Ty i jämförelse med det kinesiska och sovjetiska

medborgare fick utstå var krigsbrotten i Väst- och Centraleuropa relativt små. Förvisso tar

samtliga författare upp Förintelsen som ett tyskt krigsbrott eller folkmord (Elm & Thulin,

2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et

al., 2008; Öhman, 2011), men detta förklarar inte varför så få lägger någon speciell tonvikt på

övriga förbrytelser. Snarare blir intrycket att det går någon form av detaljernas gräns kring

Oder. Förbrytelser väster om denna linje beskrivs detaljerat i relation till deras omfattning,

27

medan de öster om gränsen beskrivs i bisatser. Detta stryks under av att även tyskt lidande

beskrivs ingående, samtidigt som det saknas beskrivningar av östeuropeiska umbäranden.

Att böckerna har ett västcentrerat historiebruk styrks även av de bilder böckerna

innehåller. En majoritet av böckerna innehåller minst en bild ifrån invasionen av Normandie

(Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) eller

som i fallet Nyström et al. (2011) en bild av befrielsen av Frankrike. Majoriteten av böckerna

innehåller även bilder från Östfronten (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009;

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Vad som är intressant är dock att

blott två av böckerna har bilder föreställande sovjetiska soldater (Nyström et al., 2011,

Sandberg et al., 2008) och bara en visar ödeläggelsen i Sovjet (Ericson & Hansson, 2009).

Den majoriteten av bilder föreställande Östfronten visar tyska soldater i Sovjet – nästan

samtliga används för att visa att det var kallt vintrarna 1941 och 1942. Återigen är det alltså

västeuropéer som dominerar bilderna, detta trots att de befinner sig i Östeuropa. En majoritet

av böckerna innehåller även bilder från Finska vinterkriget (Elm & Thulin, 2011; Sandberg et

al., 2008; Öhman, 2011) vilket bidrar till det starka draget av skandinaviskt historiebruk i

texterna. Slutligen innehåller även en majoritet av verken bilder av krigets många bombningar

(Blitzen, Dresden, Hiroshima är de återkommande motiven) (Elm & Thulin, 2011; Ericson &

Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Av intresse är att

blott en av dessa föreställer bombningar av mål i Östeuropa (Sandberg, 2008) – detta är därtill

en tysk propagandabild föreställande fälttåget i Polen. Bombbilderna förmedlar flera former

av historiebruk. En är intrycket av en högteknologisk konflikt, en annan är en av en förödande

konflikt, en tredje är en symbol för början på Kalla Kriget (atombomben).

2.2 Sveriges Roll

2.2.1 Första Världskriget

Det historiebruk som förmedlas om Sverige under Första världskriget är förvånansvärt

enhetligt och knapphändigt. Få av författarna lägger speciellt mycket kraft på att beskriva

Sverige under kriget, men bilden är av en liten, nästintill belägrad nation som gör sitt bästa för

att hålla sig utanför konflikten. Samtliga författare tar upp Sveriges neutralitet och att det

1917 rådde matbrist i stora delar av landet (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009;

Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Blott två

av författarna tar även upp den oro och de klassmotsättningar som bubblade upp i Sverige

under kriget (Nyström et al., 2011; Öhman, 2011) och lika få tar upp den krigsiver som fanns

i högerkretsar under konflikten (Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011). I övrigt sägs

28

litet om denna period i svensk historia. Denna brist på information om en relativt dramatisk

del av vår historia går eventuellt att förklara utifrån Aronsson (2005). Han tar nämligen upp

att en händelse lätt faller i glömska om den ”ses som en oviktig del i ett större narrativ”

(Aronsson, 2005, s 191). Detta förefaller rimligt att anta i lärobokssammanhang. Ty samtliga

läroböcker är i samma veva upptagna med att beskriva Sveriges demokratiseringsprocess.

Detta är det större narrativ författarna söker väva fram och då kan Sveriges neutralitet i Första

världskriget framstå som oviktig. Därtill finns det när det gäller det första världskriget alls inte

samma moraliska ingrediens som det gör i det andra världskriget – detta då konflikten ses som

onödig och utan tydligt goda och onda aktörer. Sålunda framstår det som rimligt att anta att

författarna inte finner det viktigt att resonera kring Sveriges neutralitet 1914-1918

2.2.2 Andra Världskriget

Bilden är annorlunda när det handlar om Sveriges roll under det andra världskriget. Det blir

raskt uppenbart att denna del av Sveriges historia är något som intresserar författarna långt

mer. Alla har längre diskussioner och ibland till och med problematiseringar av Sveriges roll

– något som inte återfanns i beskrivningarna av det första världskriget. Alla författarna går

igenom det faktum att vi var neutrala under kriget, likaså tar alla upp att olika former av

eftergifter gjordes mot Tyskland (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström

et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011).

Dock presenterar inte författarna en fullt så enhetlig linje som i fallet första världskriget.

Snarare handlar det om två huvudspår, det ena kan man kalla pragmatisk och det andra

pragmatisk-heroisk. Den första linjen fokuserar på Sveriges brist på materiell under konflikten

och söker förklara vår icke-medverkan i kriget via detta, våra grannländers ockupation och

vårt behov av att bedriva handel med omvärlden. Öhman (2011) går att foga in i denna

tankeströmning. Han påpekar att huruvida Sverige var med i kriget eller ej ytterst berodde på

de stridande ländernas nycker. Han betonar även att vi hade ren tur som slapp kriget samt

använder gärna ordet ”tvingades” för att beskriva orsakerna till våra handlingar (Öhman,

2011, s 206). Nyström et al. (2011) är inne på en liknande linje. Författarna för fram Sveriges

inringning under kriget och beskriver svensk censur och samarbete med tysk säkerhetstjänst.

De tar förvisso upp att det var viktigt att hålla oss utanför kriget, men är samtidigt kritiska mot

bredden av våra eftergifter, då de konstaterar att en del av politiken syftade till att Sverige

skulle få en förmånlig ställning i ett nazi-dominerat Europa. De tar även upp den starka

antikommunistiska ådra som fanns i armékretsar och är det mest kritiska av de här

analyserade verken, då Sverige framstår som en osympatisk vindföljel (Nyström et al., 2011).

29

Slutligen går även Sandberg et al. (2008) att återfinna i denna skola. Sverige sökte enligt

författarna bevara fred och frihet. Vi framhålls ha gjort eftergifter, men även motstånd. Det

konstateras att man gjorde detta för att bevara svensk självständighet (Sandberg et al., 2008).

Den andra skolan är långt mer positiv, nästan heroiserande. Den vill lyfta fram de

insatser Sverige trots allt gjorde för de allierade och mot Nazityskland. Ericson och Hansson

(2009) tillhör denna tankeströmning. Författarna lägger mycket krut på att beskriva hur synd

det var om Sverige eftersom vi var tvungna att rusta upp istället för att satsa på skola, vård,

omsorg. Det poängteras även att vi var internt eniga och externt snälla mot Finland. Det finns

här även en längre beskrivning av Sveriges relation till Tyskland under samma tid. Denna

inbegriper först sturskt motstånd, sedan pragmatism för att rädda nationen. Stor möda läggs

även på att beskriva hur vi tog hand om flyktingar under Vinterkriget och världskrigets

slutskede. Bilderna i verket styrker texten, då de visar de flyktingar vi hjälper, den nöd

(gengasbilar) som drabbade oss samt permittrafiken (Ericson & Hansson, 2009). Långström et

al. (2011) ligger nära detta synsätt. Författarna trycker precis som exemplet ovan på att det var

synd om Sverige och svenskarna, det ransonerades, vi kunde inte investera i viktiga saker, det

var kallt. Svenska eftergifter mot Tyskland nämns, men med hänvisning till att vi saknade

militär materiell. Boken framhåller att man i grund och botten kan hylla samlingsregeringen

för att vi inte hamnade i krig, den vänder och vrider på det hela men är i sammanhanget

övervägande för regeringens politik. Författarna tar även upp att vi var kloka, pragmatiska och

snälla mot våra grannar (Långström et al., 2011). Elm och Thulin (2011) har likaledes ett

pragmatiskt-heroiskt perspektiv. Sverige beskrivs ha varit ”en bas för den nordiska

frihetskampen” (Elm & Thulin, 2011, s 149). Mycket energi läggs på att beskriva nöden i

Sverige, men även på att gå igenom hur vi hjälpte våra grannländer samt Budapests judar.

Någon egentlig problematisering går här ej att återfinna (Elm & Thulin, 2011).

Det övergripande temat i samtliga beskrivningarna är alltså pragmatism, alla författare

förefaller eniga om att Sverige inte gärna kunde starta ett anfallskrig mot Tredje Riket för

världsdemokratins skull samt att vi på grund av knappa resurser gjorde bäst i att hålla oss

utanför kriget. Det som skiljer författarna åt är framförallt huruvida de finner det lämpligt att

beskriva hur vi höll oss utanför eller vad vi trots allt gjorde för våra medmänniskor i

omvärlden. Detta leder till i grunden skilda historiebruk. Ty om historiebruket vill besvara

frågan ”varför är vi här och hur kom vi hit?” (Aronsson, 2005) leder skildringen av Sverige

under det andra världskriget till mycket olika svar. Detta då Andra världskriget och

framförallt efterkrigstiden kom att utgöra en central grund för utbyggnaden av det svenska

folkhemmet, ett bygge som vi än idag identifierar oss med (Judt, 2007). Om svaret på frågan

30

är det pragmatiska framstår grunden för folkhemmet, Sveriges neutralitet under kriget, som

cynisk och minst sagt problematisk. Om grunden däremot är pragmatisk-heroisk blir

neutraliteten bara första steget i en jubelmarsch mot Världens Bästa Land.

2.3 Jämförelse av Historiebruk

I denna jämförelse kommer författarna inte att behandlas individuellt, snarare kommer deras

gemensamma historiebruk att analyseras, i den mån ett sådant finns. Det som är gemensamt

för historiebruken är att de är synnerligen eurocentriska och har en slagsida åt västvärlden.

Bruken är snarlika men annorlunda, ty det finns ett antal markanta skillnader.

För att börja med det mest uppenbara är en skillnad att kriget utanför Europa

överhuvudtaget beskrivs i genomgångarna av det andra världskriget, även om detta aldrig sker

i någon större omfattning. Därtill beskrivs Östfronten mer ingående vad beträffar det andra

världskriget. De övriga fronterna skildras men beskrivningarna av väst dominerar. Intrycket

förstärks av författarnas tendens att beskriva västvärldens göranden och låtanden på ett

oproportionerligt sätt. Det tidigare exemplet med el Alamein är talande, eftersom det beskrivs

av samtliga författare, ibland ingående, medan långt större och för den delen viktigare slag på

östfronten inte ens nämns. Det finns här någonting mycket skevt i ett flertal beskrivningar,

detta då ett antal författare noterar att Östfronten var det som avgjorde kriget i Europa, men

samtidigt inte lägger speciellt mycket möda på att faktiskt beskriva den.

En annan mycket märklig skillnad kretsar kring just beskrivningarna av de två krigen.

Författarnas historiebruk får det första världskriget att egentligen bara utspela sig på

Västfronten vilket leder till detaljerade beskrivningar av krigets elände med detaljerna

hämtade från just Västfronten. Dessa skildringar är ohyggliga till sin natur och saknar

motstycke i genomgångarna av det andra världskriget. Tvärtom är beskrivningarna av det

andra stora kriget märkligt blodlösa. Det förekommer sällan samma detaljflora som det gör i

texterna om det första världskriget, detta trots att det andra världskriget var en minst lika

eländig konflikt. När texterna kommer i närheten av samma gruvliga beskrivningar av det

andra världskriget är det främst när Förintelsen ska avhandlas.

Ovannämnda historiebruk kan ha att göra med författarnas symbolförmedling. Det

gängse historiebruket är att Första världskriget var meningslöst medan Andra världskrigets

utbrott åtminstone kan förklaras logiskt och dess förlopp samt resultat kan sättas in i mer

meningsskapande narrativ om kamp mot det onda (Judt, 2007). Om man ser det på detta vis

blir Första världskriget en symbolisk förklaring till varför Andra världskriget överhuvudtaget

bröt ut. Eländet i skyttegravarna blir förklaringen till varför västmakterna var ovilliga att tidigt

31

bekämpa Hitler samt till varför tyskarna blev förbittrade mellan krigen. Denna

symbolförklaring gör exempelvis Första världskrigets Östfront irrelevant, då den inte förklarar

Andra världskriget utbrott och kriget som sådant blir en symbol snarare än en konflikt.

En annan skillnad är beskrivningarna av krigsförbrytelser. Av någon anledning

beskriver ingen författare de omfattande krigsbrott som faktiskt skedde under det första

världskriget. Alla beskriver dock i en eller annan form de än mer omfattande

krigsförbrytelserna som skedde under det andra världskriget. Det intressanta är dock att de

krigsbrott som faktiskt beskrivs utförs av och mot väst och centraleuropéer. Fler författare tar

till exempel upp brandbombningarna av Tyskland än att den enorma mängd sovjetiska

medborgare som mördades under kriget just mördades snarare än omkom. Ibland konstateras

att tyskarna var brutala i sin ockupation av Östeuropa, men detta beskrivs aldrig detaljerat.

Även detta kan eventuellt förklaras via symbolförmedling. Författarna skildrar i det första

världskriget soldater som oavsett sida har gemensamma fiender i form av artillerield och

generaler, eländet är här internationellt. I det andra världskriget är bilden annorlunda. Där är

symbolen en av Hitlers ondska som drabbar en intet ont anande omvärld, symbolen för denna

ondska blir framförallt Förintelsen men även krigsbrotten mot västmakterna.

Intressant är även hur ofta västcentreringen leder till ett västerländskt perspektiv även

utanför västfronten. När exempelvis fångar i Östeuropa beskrivs under Andra världskriget är

det tyska fångars lidande man skildrar. När till exempel en författare (Öhman, 2011) faktiskt

beskriver striderna i Mesopotamien under Första världskriget är det via engelsmän vi ser

konflikten. Detta gör att vi konstant ser kriget genom västerländska ögon. Ytterligare ett

exempel på detta kan sägas vara Japan som bara ges utrymme i beskrivningarna av Pearl

Harbor, detta då ingen författare på ett meningsfullt sätt beskriver japanernas krig i Kina. Ett

sista exempel kan sägas vara kriget till havs under Första världskriget som bara beskrivs som

en förklaring till varför USA störtade in i konflikten. Allt detta bidrar till västcentreringen och

därmed till att böckerna bryter mot styrdokumentens etiska föreskrifter (se nedan).

Samtidigt är en skillnad mellan beskrivningarna även avsaknaden av tydliga skurkar i

det första världskriget, medan det i det andra finns minst en och ibland två. Att första

världskriget ses som en moraliskt grå konflikt förvånar nog ingen, något som dock kan vara

överraskande är att även det andra världskriget har en relativt grå prägel. Förvisso beskrivs

Hitler som en monstruös individ, men böckerna beskriver samtidigt Stalin som en nästan lika

dålig person. Därtill gör de ofta detaljerade skildringarna av atombombningarna att USA ofta

framstår i dålig dager och detsamma gäller britterna på grund av bombningarna av Tyskland.

De västallierade beskrivs förvisso ofta som indragna i kriget mot sin vilja men beskrivs sällan

32

som ädla riddare som dräper drakar. Den moraliska frågan kompliceras ytterligare av att

Stalin finns med på den ”goda” sidan. Den grå moralen kan eventuellt förklaras via Ammerts

(2008) tal att moderna läromedel tenderar att vara kronologiska snarare än sedelärande.

Men detta med moraliska gråskalor kan möjligtvis förklara författarnas inställning till

Sveriges neutralitet i de två krigen. För om båda konflikterna bör betraktas som mer eller

mindre moraliskt grådaskiga finns det ingen anledning att hävda att Sverige borde gått med på

sida x eller y. Oavsett hur kritiska författarna är mot den svenska neutraliteten under krigen är

likväl det överordnade ordet ”pragmatism”. Detta kan eventuellt förklaras via bristen på

entydigt goda aktörer, samtidigt som den kanske mest framträdande skurken är kriget som

företeelse. Detta leder till ett pacifistiskt historiebruk.

Det är dock just denna kombination av å ena sidan västcentrering, å andra sidan brist på

beskrivningar av lidande som inte drabbar västerlänningar som gör att man kan ifrågasätta om

läroböckerna verkligen överensstämmer med styrdokumentens etiska riktlinjer. För dessa gör

gällande att alla människors liv har samma värde, att människolivet är okränkbart etc. Detta är

ingenting som märks av i litteraturen. Inte på så vis att författare menar att den ena eller andra

sidan förtjänade att dö, utan snarare via hur döden presenteras. För om människoliv ska

betraktas som av lika värde oavsett vem människan ifråga råkar vara leder detta naturligt nog

till att även människors död är av lika värde. Det framgår dock inte i läroböckerna. De

förringar konsekvent Kinas och Sovjetunionens ofattbara umbärande under det andra

världskriget. Detta är ingen småsak utan att glömma bort den absoluta majoriteten av alla

som dödades under konflikten. Detta bryter enligt min mening direkt mot styrdokumenten. Ty

om man inte bemödar sig att beskriva 30-70 miljoner dödsoffer men samtidigt lägger ner en

avsevärd möda på att beskriva de som dödades i västvärlden och i Centraleuropa har man

indirekt och via sitt urval konstaterat att människoliv inte är lika mycket värda.

Intressant nog är beskrivningarna av tyskt och japanskt (de traditionella skurkarna i

kriget) lidande överlag mer ingående än beskrivningarna av sovjetiskt och kinesiskt lidande.

Detta skulle kunna förklaras som att länderna idag ses som en del av västvärlden medan

Ryssland och Kina snarare ses som ”öst”.

Brottet mot de etiska riktlinjerna är inte lika markant, men likväl absolut förekommande

i beskrivningarna av det första världskriget. Detta har helt och hållet att göra med att

författarna de facto inte beskriver ett världskrig utan snarare ett västeuropeiskt storkrig. Med

detta lägger de en myckenhet av tid och ansträngning på att beskriva västeuropéers liv och

död men försakar samtidigt att göra detsamma för alla andra som befann sig i konflikten.

33

3. Sammanfattning och Slutsats

Denna undersöknings syfte var att undersöka sex läroböckers historiebruk av de två

världskrigen. Detta syfte använde tre frågeställningar vars resultat kom att bli dess svar.

Svaren ska nu sammanfattas följt av ett antal mer generella slutsatser utifrån resultatet.

Frågeställning 1: Hur skildras krigen generellt och specifikt? Är det tydliga gott mot

ont konflikter, framställs konflikterna som moraliskt nödvändiga? Vilka fronter tas upp, hur

mycket skrivs om dem vilka krigsförbrytelser redovisas?

Det första världskriget skildras som en moraliskt grå konflikt. Kriget redovisas inte så

mycket som en omoralisk konflikt utan som ett krig där det inte existerade moral. Ingen

författare gör ett tydligt ställningstagande för den ena eller andra sidan. Det närmsta är att en

författare lägger skuldbördan för krigsutbrottet på Centralmakterna.

Det finns en mycket hög grad av hopplöshet och uppgivenhet i texterna. Det operativa

förloppet beskrivs som en slakt utan mening eller syfte. Det intryck som ges är att författarna

läst sin Remarque och kanske inte just den mer krigsromantiske Ernst Jünger. Detta stryks

under av att det lidande som redovisas är ytterligt egalitärt, ingen sida framställs ha lidit mer

eller mindre, utan snarare förenas soldaterna i sitt Golgata. Även detta styrks av den totala

bristen på beskrivningar av krigsförbrytelser, utöver en författare som nämner våldtäkter.

Vad beträffar de fronter som tas upp är det värt att nämna att alla författare nämner

samtliga fronter, men ingen beskriver någonting annat än västfronten med undantag från

Öhman (2011). Urvalet av fronter är tydligt eurocentriskt med en markant slagsida på

västvärlden. Övriga fronter såsom östfronten eller sjökriget nämns, men då ofta för att

förklara dess påverkan på västvärlden. Sällan beskrivs de andra fronterna som egna händelser.

Bilderna styrker allt ovan, dock med skillnaden att de utöver elände och västfront även

skildrar ny teknologi, kvinnor i arbete och jublet 1914. De förmedlar alltså dels en modern

konflikt, dels en tragisk konflikt.

Författarnas skildringar av Andra världskriget är något annorlunda. Till att börja med

finns det minst en tydlig skurk, Hitler, eller ett tydligt ont vilket borde lägga en grund för en

gott- mot ontskildring. Dock är skildringarna av Stalin så pass negativa att det även finns en

ont- mot ontberättelse i böckerna. De västallierade framstår i bättre dager men bilden

kompliceras, av deras bombningar av civila mål. Andra världskriget skildras alltså som en

mörk konflikt i Östeuropa, som mer rättfärdig i Västeuropa och som suddig i Östasien.

Bilden av en mörk konflikt skulle förstärkts om fokus hade legat på kriget i Östeuropa,

ty på detta operationsområde kan man i högsta grad tala om en strid mellan ont och ont. Dock

ligger fokus framförallt på västmakternas aktivitet. Det västcentrerade historiebruket

34

dominerar, inte minst om man ser till proportioner. Alla författare tar upp östfronten, många

beskriver den rent av som vital, men ingen beskriver den i proportion till dess vikt.

En annan krigsskådeplats som är överrepersenterad är Skandinaven som får oerhört

mycket utrymme i förhållande till dess försumbara vikt för kriget.

Beskrivningarna av kriget i Asien närmar sig det bisarra och blir sammantaget något

magstarka. Emfas ligger nämligen på Japans lidande medan nationens offer i Östasien är

fullkomligt underdokumenterade. Atombombningarna är det som får mest utrymme i

beskrivningarna av Asien. Var till exempel Nankingmassakern tar vägen i författarnas

narrativ är oklart. Likaledes lyser till exempel brandbombningarna av Tokyo med sin

frånvaro. Återigen finns här en tendens att se det som skett i Asien via vad som sker i och hur

det påverkar västvärlden.

Vad beträffar krigsförbrytelser är beskrivningarna oproportionerligt små om Östeuropa

och obefintliga när det gäller Kina. Däremot skildras krigsbrott mot västerlänningar mer

detaljerat, detta gäller även de som tyska soldater utsattes för. Dock är texterna märkligt

blodlösa om man betänker vilken konflikt det handlar om.

Bilderna stryker under allt ovan, detta då de främst föreställer väst eller västerlänningar

i öst samt skandinaver. Övriga bilder förmedlar intrycket av en modern och förödande

konflikt samt en inledning på det kalla kriget.

Frågeställning 2: Hur skildras Sveriges icke-deltagande i de två krigen? Var det ett

utslag av pragmatism, opportunism, klokskap eller feghet som styrde Sveriges handlande?

Skildringarna av Sverige under det första världskriget är så pass kortfattade att de

närmar sig det obefintliga. Historiebruket handlar här nästan om ett icke-bruk, något som kan

förklaras via Aronssons (2005) tal om stora narrativ (se ovan och nedan).

Beskrivningarna av det andra världskriget är mer djuplodande och här kan man

identifiera två former av historiebruk. Den ena är pragmatiskt, den andra är heroiskt-

pragmatiskt. Ingetdera perspektiv förordar ett svenskt ingripande i konflikten, istället är det

hela rent etiskt ganska grått. Ty oavsett hur kritiska författarna är mot tidens samlingsregering

förklaras alltid varför Sverige agerade som det gjorde. Pragmatism är alltså det övergripande

narrativet. Slutligen kan även anföras att bruken lägger olika grunder för efterkrigstidens

Sverige, beroende på vilket perspektiv som används.

Frågeställning 3: Vad finns det för skillnader och likheter mellan bruken och är dessa

förenliga med styrdokumentens tal om människans lika värde?

Det som förenar i beskrivningarna av världskrigen är den överväldigande emfas som

läggs på västvärlden. Det som skiljer är framförallt en fokus på Skandinavien och tydligare

35

skurkar under Andra världskriget samt att Andra världskriget skildras mer som ett världskrig

än bara ett västeuropeiskt storkrig. Blodbadet under första världskriget är dock mer detaljerat

skildrat, samtidigt som det till skillnad från redovisningarna av det andra världskriget saknas

beskrivningar av krigsförbrytelser. Dessa var förvisso inte lika systematiska som under Andra

världskriget men leder likväl till en lätt idylliserad bild av konflikten.

Båda redogörelserna har dock det gemensamt att de på grund av urval, slarv,

västcentrering och detaljlöshet stämmer illa överrens med styrdokumentens etiska riktlinjer.

Med detta sagt anser jag att undersökningens frågeställningar och därmed syfte blivit

besvarat – läroböckernas historiebruk har blivit redovisat, analyserat och till viss mån

kritiserat.

Vad kan man nu dra för generella slutsatsera av allt detta? Relativt många visar det sig.

Ett i högsta grad överraskande resultat har varit upptäckten av den höga grad av missförstånd

och rena felaktigheter som förekommer i texterna. Alla dessa har inte redovisats i texten ovan.

Detta skulle kräva en uppsats för sig, men slående är att alla läroböckerna innehåller mer eller

mindre grova faktafel. Det här är allvarligt. Historia har alltid varit och kommer alltid att vara

en vetenskap som används i politiska syften. Detta leder till att man inte kan slarva och då

absolut inte om så känsliga frågor som krig och folkmord. Att bortse från avsiktligheten

bakom tyskars och japaners brott i Östeuropa och Östasien samt de hissnande höga dödstalen

som blev konsekvensen av denna politik är direkt farligt. Miljontals människoliv är ingenting

man kan ha en ”hit och dit” inställning till och de går ej heller att bortförklara. Dessa

händelser skedde, de var stora och fruktansvärda och är än idag någonting som väcker känslor

av avsky i de drabbade länderna. Att ge elever felaktig information om detta är att göra dem

en otjänst. Det är snarare att göra dem sämre beskaffade att möta revisionister och andra som

brukar historien för mörka ändamål. Därtill är det att göra elever sämre rustade att förstå vår

nutid. En elev som inte känner till exempelvis Japans förbrytelser i Kina kommer ha svårt att

förstå varför kineserna än idag när ett starkt agg mot japanerna.

Detta leder även in på en slutsats som är anknuten till styrdokumenten och

läroböckernas brott mot dessa. Ty man kan fråga sig hur eleverna ska lära sig att alla

människor har ett lika värde ifall läroböckerna via sin västcentrering gång på gång ingående

och med patos beskriver västerländskt lidande, men glömmer bort eller underdokumenterar

österländskt dito. För det råder ingen tvekan om att människor i till exempel Östeuropa under

det andra världskriget hade en värre krigsupplevelse än människor i väst. Det räcker att

jämföra dödstalen för Sovjet respektive Frankrike för den som tvivlar på detta. Detta är dock

inget som framkommer via läroböckerna. Lidandet i öst nämns, men beskrivs inte och det är

36

knappast någon halsbrytande tes att elever kommer ta till sig det som redovisas ingående och

detaljerat snarare än det som nämns hafsigt och lakoniskt.

Detta är ytterst en demokratifråga. Om eleverna lär sig att 4500 döda britter och tyskar

(el Alamein) är viktigare än 18 miljoner döda sovjetiska civila (konsekvensen av det andra

världskriget för Sovjetunionen exklusive antalet stupade soldater) kan de knappast lära sig

varför en person ska få en röst i egenskap av sitt blotta människovärde.

Västcentreringen stöds av Olssons (1986) och Nordgrens (2006) forskning och

tendensen att beskriva västvärldens umbäranden under de två världskrigen skulle kunna

förklaras via geografisk och kulturell närhet. Vi berörs av och lägger vikt vid det som är nära

oss, vi kan lättare identifiera oss med franska skyttesoldater i granatregnet vid Verdun 1916

än kinesiska kvinnor i infernot i Nanking 1937. Detta skulle kunna stämma och är enligt min

mening ofta fallet. Betänk exempelvis skillnaden i uppståndelse över å ena sidan 9/11 2001

(strax under 3000 döda), å andra sidan andra Kongokriget 1998-2003 (ungefär 5 miljoner

döda). Dock håller resonemanget inte hela vägen. Ty det finns ett antal viktiga undantag från

denna närhetsregel, exempelvis den italienska Sydfronten under Första världskriget. På grund

av denna dog ungefär 1,3 miljoner italienare och 400,000 soldater från Österrike-Ungern.

Dock beskriver ingen författare Sydfronten, detta medan alla beskriver atombombningarna av

Hiroshima och Nagasaki som tog högst en femtedel så många människoliv. Detta trots att det

demokratiska Italien 1915 ligger både kulturellt och geografiskt närmare Sverige än den djupt

auktoritära och ivrigt folkmördande regimen i Japan 1945.

Detta skulle nu kunna ha att göra med att atombombningarna på pappret är mer

dramatiska än malandet vid Isonzo, två städer försvann ju på ett ögonblick. Dock tror jag inte

detta är förklaringen. Snarare handlar det om ett annat, synnerligen oavsiktligt resultat, dvs.

författarnas symbolförmedling. Ty författarna förmedlar i sitt historiebruk just symboler. Den

största symbolen är egentligen Första världskriget. Detta beskrivs sällan eller aldrig som ett

världskrig – fokus är konstant på västfronten och dess bedrövliga kökkenmödding av lera, lik

och löss. Västfronten blir här kriget och västfronten blir även förklaringen och symbolen för

mellankrigstiden, för Hitlers maktövertagande, för västerlanders klena stridsvilja på 1930-

talet, för Frankrikes förlust 1940 och för det andra världskriget. Detta förklarar västfrontens

vikt i texterna, samtidigt som det förklarar Syd-, Öst och de globala fronternas irrelevans.

Sedan finns de andra symbolerna. Blitzen, El Alamein, Pearl Harbor, Normandie och

Hiroshima är alla symboler för västvärldens väg från motgång till att besegra nazismen.

Stalingrad är även det en symbol, symbolen för Vändpunkten på östfronten – i paritet med de

andra Vändpunkterna. Detta vändpunkts- och symbolperspektiv förklarar även varför de andra

37

kolossala slagen på Östfronten sällan nämns och varför Kina är så underdokumenterat. Ty

dessa händelser bidrar inte till symbolerna för västvärldens betvingande av Ondskan.

Detta har givetvis att göra med det Aronsson (2005) kallar stora berättelser. En form av

historiebruk som söker förklara hur vi hamnade där vi är via det stora narrativet. Detta

narrativ beskriver det som är relevant för nutiden där Andra världskriget blir berättelsen om

hur USA blev en supermakt och Kalla kriget bröt ut samt hur Europa bröt ryggen av sig självt.

Detta är naturligtvis en form av anglosaxiskt historiebruk, men som Hansson (2010) visat är

denna form av bruk vanligt i den svenska historieundervisningen. Likaledes poängterar social-

konstruktivismen att berättelser kan övertas eller påtvingas grupper som ursprungligen inte

delade dem. Det rimliga i detta sammanhang framstår vara att anta att då Sverige och

svenskarna som grupp identifierar sig själva med den anglosaxiska världen, snarare än den

tyska och östeuropeiska, har vi även inmundigat deras syn på det andra världskriget. Den

berättelse som beskriver hur ondskan (Hitler) först vann terräng (1939-1940), hur det goda

härdade ut (Blitzen), vann segrar (el Alamein) och slutligen besegrade ondskan (Normandie).

Detta sätt att se författarna gör det även möjligt att förstå varför exempelvis Sveriges historia

under det första världskriget är så underdokumenterad – kriget är där inte en del av

berättelsen, det viktiga är snarare demokratiseringen av vårt land. Slutligen förklarar det

varför båda konflikternas Östfront får så lite utrymme i förhållande till dess vikt. Den må ha

varit avgörande för kriget om man utgår från Historien, men den är samtidigt inte lika viktig

för Historiebruket. Detta då bruket vill svara på varför västvärlden ser ut som den gör idag.

Detta arbete går att följa upp med ett flertal andra undersökningar. Något som varit

slående är att författarna ofta invänder mot krig som generell företeelse, att utveckla detta och

söka efter pacifistiska tankar i läroböcker skulle kunna vara fruktbart. En annan ansats är att

studera konflikterna ur ett historiegrafiskt perspektiv och söka se utvecklingar av synen på de

två världskrigen. Ytterligare en variant skulle kunna vara att finna symboler inom andra

områden, till exempel social- eller kulturhistoriska texter. Sedan skulle det vara intressant

(och deprimerande) att undersöka vad eleverna faktiskt lär sig om de båda världskrigen.

Någonting som dock slagit mig under arbetets gång är att de analyserade böckerna

förmedlar ett historiebruk men samtidigt själva är en del av ett historiebruk. Detta är inte

oproblematiskt. Ty det påverkar i högsta grad vad författarna förmedlar. De förmedlar

symboler och berättelser, de förmedlar känslor, bilder och ett narrativ om västerlandet.

Det de inte förmedlar är Historia.

38

4.1 Källor

Elm, S. & Thulin, B. (2011). Historia 1a1. Limhamn: Interskol.

Ericson, N. & Hansson, M. (2009) Samband Historia. Bonniers: Stockholm.

Långström, S. Ader, W. Ededal, I. & Hedenborg, S. (2011). Historia 1: Då, nu och sedan.

Lund: Studentlitteratur

Nyström, H. Nyström, L. & Nyström, Ö. (2011) Perspektiv på Historien. Malmö: Gleerups

Utbildning AB.

Sandberg, R. Karlsson, P-A. Molin, K. & Ohlander, A-S. (2008). Epos: För Gymnasieskolans

Kurs A. Stockholm: Liber AB.

Öhman, C. (2011) Historia 1a1 för gymnasiet. Stockholm: Natur & Kultur.

4.2 Referenser

Ammert, N. (2008). Det Osamtidigas Samtidighet: Historiemedvetande i Svenska

Historieläroböcker under 100 år. Stockholm: Sisyfos Förlag

Aronsson, P. (2005). Historiebruk: att använda det förflutna. Lund: Studentlitteratur AB.

Bartov, O. (1992). Hitlers Army: Soldiers, Nazis, and War in the Third Reich. Oxford: Oxford

University Press.

Baylis, J. Smith, S. Owens, P. (2008) The Globalization of World Politics: An Introduction to

International Relations. Oxford: Oxford University Press.

Beevor, A. (2001). Stalingrad. Lund: Historisk Media.

Berntson, L. Nordin, S. m.fl (2008). I historiens skruvstäd. Stockholm: Atlantis.

Buruma, I. (2010). Skuldbördan: Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget.

Stockholm: Natur och Kultur.

Clark, A. (2005). Barbarossa: the Russian-German Conflict 1941-1945. London: Cassell.

Davies, N. (2007). Europe at war: No simple Victory. London: Pan Books.

Dupuy, T-N. (1977). A Genious for War: the German General Staff. London: MacDonald &

Sons.

Ehn, B. & Löfgren, O. (2001). Kulturanalyser. Malmö: Gleerups.

Esaiasson, P. m fl. (2009). Metodpraktikan: Konsten att studera samhälle, individ och

marknad. Stockholm: Norstedts Juridik AB.

Fergusson, N. (1999). The Pity of War: Explaining World War 1. New York: Basic Books.

Fergusson, N. (2007). The War of the World. London: Penguin Books.

Figes, O. (2003). Natasha’s Dance: A Cultural History of Russia. Oxford: Picador.

39

Figes, O. (2008). The Whisperers: Private Life in Stalin’s Russia. London: Penguin Books.

Fritz, S-G. (1997). Frontsoldaten: The German Soldier in World War II. Lexington:

University Press of Kentucky.

Fussell, P. (1975). The Great War and Modern Memory. Oxford: Oxford University Press.

Glantz, D-M. (2002). The Battle for Leningrad 1941-1944. Lawrence: University Press of

Kansas.

Gy11. (2011). Skolverket.

Hansson, J. (2010). Historieintresse och historieundervisning Elevers och lärares

uppfattningar om historieämnet. Umeå: Print & Media.

Hargreaves, A. (1994). Läraren i det postmoderna samhället. Lund: Studentlitteratur.

Hastings, M. (2005). Harmagedon: Slaget om Tyskland 1944-45. Helsingfors: WS Bookwell.

Hastings, M. (2007). Nemesis: The Battle for Japan 1944-1945. London: Harper Collins.

Hastings, M. (2010). Finest Years: Churchill as Warlord 1940-1945. London: HarperPress.

Hastings, M. (2011). All Hell Let Loose: the World at War 1939-1945. London: HarperPress.

Heather, P. (2005). The Fall of the Roman Empire: A New History. London: Macmillan.

Holland, J. (2011). Italy’s Sorrow: A Year of War 1944-45. London: HarperPress.

Holmén, J. (2006). Den politiska läroboken: Bilden av USA och Sovjetunionen I norska,

svenska och finländska läroböcker under Kalla kriget. Uppsala.

Johnson Harrie, A. (2009). Staten och läromedlen. En studie av den svenska statliga

förhandsgranskningen av läromedel 1938-1991. Linköpings universitet.

Judt, T. (2007). Post War: A History of Europe since 1945. London: Pimlico.

Karlsson, K-G. (2012). Glömska, historia och ideologi. I (Red.) B., Lindberg. Glömskan –

värd att minnas. (s. 51-69). Göteborg: Kungl. vetenskaps- och vitterhetssamhället.

Karlsson, K-G. (2005). Terror och tystnad: Sovjetregimens Krig mot den egna Befolkningen.

Atlantis: Stockholm.

Keegan, J. (1998). Det Första Världskriget. Stockholm: Natur och Kultur.

Keegan, J. (1997). The Second World War. London: Pimlico.

Kejlstadli, K. (1998). Det förflutna är inte vad det än gång var. Lund: Studentlitteratur AB.

Kiernan, B. (2007). Blood and Soil: A world history of genocide and extermination from

Sparta to Darfur. Yale: University Press.

Kjörup, S. (1999). Människovetenskaperna: Problem och traditioner i humanioras

vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.

Lovell, J. (2006). The Great Wall. London: Atlantic Books

Lovell, J. (2012). The Opium War. Oxford: Picador.

40

Malmros Danielsson, I. (2012). Det var en gång ett land … Berättelser om svenskhet i

historieläroböcker och elevers föreställningsvärldar. Höör: Agerings Bokförlag.

Merridale, C. (2006). Ivan's War: Life and Death in the Red Army, 1939–1945. New York:

Macmillan.

Nagorski, A. (2007). The Greatest Battle: Stalin, Hitler, and the Desperate struggle for

Moscow that Changed the Course of World War II. New York: Simon & Schuster.

Nordgren, Kenneth (2006). Vems är historien? : historia som medvetande, kultur och

handling i det mångkulturella Sverige. Umeå: Print & Media

Olsson, L. (1986). Kulturkunskap i förändring : kultursynen i svenska geografiläroböcker

1870-1985 Liber.

Ousby, I. (2003). The Road to Verdun: World War I's Most Momentous Battle and the Folly

of Nationalism. New York: Anchor Books.

Paice, E. (2008). Tip and Run: The Untold Tragedy of the Great War in Africa. London:

Orion Books.

Parker, M. (2005). Slaget vid Monte Cassino. Stockholm: Bonniers.

Philpott, W. (2010). Bloody Victory: The Sacrifice on the Somme. London: Abacus.

Ricœur, Paul (2005). Minne, Historia, Glömska. Göteborg: Daidalos.

Skolverket. (2006). Rapport 284. Läromedlens roll i undervisningen. Stockholm: Skolverket

Snyder, T. (2010). Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin. New York: Basic Books.

Steel, N., Hart, P. (2007). Passchendaele: The Sacrifical Ground. London: Orion Books.

Stone, D. (2006). Fighting for the Fatherland: The Story of the German Soldier from 1648 to

the Present Day. London: Conway.

Stone, N. (1998). The Eastern Front: 1914-1917. London: Penguin Books.

Sundin, M. (2008). What a Wonderful World: A Study of Swedish Highschool Books’

Description of Genocide. Linköping: Linköpings Universtet.

Tamelander, M., & Zetterling, N., (2003). Avgörandets Ögonblick: Invasionen i Normandie

1944. Stockholm: Nordstedts förlag.

Thompson, M. (2008). The White War: Life and Death on the Italian Front 1915-1919.

London: Faber and Faber.

Tingsten, H. (1969). Gud och fosterlandet : studier i hundra års skolpropaganda. Stockholm:

Norstedt.

Townsehend, C. (2011). When God Made Hell: The British Invasion of Mesopotamia and the

Creation of Modern Iraq, 1914-1921. London: Faber & Faber.

41

Van Creveld, M. (1982). Fighting Power: German and US Army performance, 1939-1945.

Westport: Greenwood Press.

Zetterling, N., & Frankson, A. (2002). Slaget om Kursk: historiens största pansarslag.

Stockholm: Norstedt.

Zetterling, N. & Frankson, A. (2006). Tjerkassy 44: Inringningen på Östfronten. Stockholm:

Nordstedts.

Zetterling, N. (2009). Hitler mot Stalin: Kampen på Östfronten 1941-1945. Stockholm:

Prisma.