1  

Innehållsförteckning    

INLEDNING   3  

 

HUR  FUNGERAR  SUBJEKTIVITET?   6  

 

VAD  GILLAR  VI?   11  

 

VAD  SYMBOLISERAR  KÖNEN?   17  

 

VAR  ÄR  DE  KVINNLIGA  KONSTNÄRERNA?   23  

 

HAR  VI  BÖRJAT  TYCKA  OM  KVINNOR?   27  

 

KÄLLHÄNVISNING   29  LITTERATURFÖRTECKNING   29  RAPPORTER  OCH  STUDIER   30  INTERNETKÄLLOR   30  UTSTÄLLNINGAR  OCH  FÖRELÄSNINGAR   31    

  2  

  3  

Inledning    Den  här  undersökningen  av  konstvärlden  och  subjektivitetens  förankring  i  kultur  och  samhällsmässiga  strukturer  började  någon  helt  annanstans  än  där  jag  landade.  Den  ursprungliga  tanken  var  helt  enkelt  att  skriva  om  subjektivitetens  egentliga  ursprung  och  påverkan,  vilken  föddes  ur  att  konstvärldens  odefinierade  strukturer  alltid  har  intresserat  mig.  Studien  var  tänkt  att  redovisa  för  vad  som  påverkar  våra  val,  om  ett  val  eller  en  åsikt  som  härleds  ur  någonting  annat  verkligen  kan  vara  subjektiv  och  framför  allt  vad  det  är  som  vi  tycker  om.      Tidigt  förstod  jag  att  jag  skulle  behöva  undersöka  genusframställningar,  könsfördelning  och  könsroller  och  efter  att  ha  besökt  utställningar,  analyserat  egna  reaktioner  och  tankar  och  tagit  del  av  en  stor  mängd  litteratur,  rapporter  och  undersökningar  så  förstod  jag  att  min  studie  kommer  att  handla  om  behandlingen,  uppfattningen  och  diskussionen  kring  den  kvinnliga  konstnären  och  hennes  plats  i  konstvärlden.  Det  gick  inte  att  förbise  diskrimineringen,  objektifieringen  och  den  tydligt  avspeglade  undertryckta  rollen.      Snabbt  förstod  jag  också  att  många  tror  att  det  har  blivit  bättre,  och  att  än  fler  faktiskt  inte  vet  hur  det  ser  ut.  Vi  tror  inte  att  vi  bryr  oss  om  kön  och  tror  så  starkt  på  den  subjektiva  åsikten  att  vi  inte  kan  förmå  oss  förstå  att  vi  påverkas  av  hur  historien  och  samhället  har  sett  och  ser  ut  och  att  det  faktiskt  finns  faktorer  som  påverkar  vilka  åsikter  och  personer  som  har  mest  giltighet.      

                                               

  4  

                                                 

”It’s  just  what  you  think,  not  the  truth.” -­‐Emily  Jenkins  

                                           

  5  

   

  6  

1  Hur  fungerar  subjektivitet?  

 Vad  handlingar  och  uppfattningar  om  hur  saker  bör  gå  till,  vad  som  är  fint,  fult,  rätt  eller  fel  härleds  ur  är  noga  omdiskuterat  genom  historien  och  i  vår  samtid.  Frågan  ifall  objektivitet  i  någon  mån  är  inneboende  hos  människan  eller  om  subjektiviteten  i  själva  verket  är  helt  rådande  i  alla  beslut  är  en  diskussion  kantad  med  många  olika  teorier,  diskussioner  och  starka  åsikter.    Om  det  finns  en  objektiv  sanning  och  inneboende  egenskaper  hos  ting  bör  de  som  anses  prestera  bra  och  dåligt  i  ett  samhälle  göra  det  oberoende  av  individen.    Om  individen  istället  själv  skapar  uppfattningar  utifrån  erfarenheter  är  tyckande  någonting  som  påverkas  och  som  också  går  att  påverka.  Om  en  objektiv  sanning  kring  kvalitet  och  prestation  inte  finns,  vad  beror  då  framväxande  strukturer  på?      David  Hume  var  tidig  med  att  mena  att  subjektiviteten  är  väsentlig  i  våra  val  och  handlingar  och  att  värderingar  inte  finns  inneboende  i  de  fakta  som  är  givna  utan  att  de  läggs  till  av  oss.  Med  ett  typiskt  analytiskt  filosofiskt  resonemang  påvisade  han  detta  genom  att  visa  hur  vi  inte  kan  härleda  bör-­‐satser  ur  är-­‐satser.  Vidare  kan  analysen  appliceras  i  alla  sammanhang  där  fakta  presenteras  för  ett  subjekt,  vilket  borde  betyda  att  värden  således  inte  är  objektiva  utan  subjektiva,  förutsatt  att  språket  är  tillräckligt  obegränsat  för  att  analysen  ska  vara  riktig.        Låt  oss  säga  att  det  är  på  det  viset  att  det  med  exempelvis  språkets  hjälp  inte  går  att  påvisa  hur  vi  kan  härleda  värderingar  och  handlingar  ur  fakta.  Om  det  är  absolut  sant  så  bör  inte  några  handlingar  eller  uppfattningar  som  utförs  eller  innehas  av  ett  subjekt  vara  grundade  i  någon  som  helst  naturlag  eller  naturlig  instinkt  om  vad  som  är  rätt  och  fel,  fint  eller  fult.  Vidare  påvisar  Hume  hur  exempelvis  faktasatserna  ”många  barn  i  världen  svälter”  och  ”Sverige  har  resurser  att  hjälpa”  i  de  flesta  fall  skulle  leda  till  slutsatsen  att  Sverige  borde  avvara  resurser  eller  på  något  sätt  hjälpa  till.  I  resonemanget  finns  således  en  uppfattning  om  en  intersubjektiv  faktor  som  påverkar  människors  val  och  tycken,  alltså  uppfattningar  som  delas  av  större  eller  mindre  grupper,  ett  samhälle,  en  kultur  etc.  Om  faktasatserna  i  de  flesta  fallen  ska  leda  till  slutsatsen  att  Sverige  borde  hjälpa  till  förutsätter  det  att  man  inom  gruppen  som  mottar  fakta  delar  en  intersubjektiv  uppfattning  om  att  det  är  fel  att  barn  svälter  när  Sverige  har  tillräckligt  med  resurser  för  att  förhindra  det.    För  att  gå  vidare  i  en  analys  av  subjektivitetens  inverkan  på  de  val  vi  gör  i  samhället  gällande  prestationer  och  uttryck  för  exempelvis  talang  och  betydelse  etc.  bör  begreppet  subjektivitet  först  redas  ut.  Inom  filosofin  har  begrepp  som  subjektiva  och  objektiva  sanningar  varit  svåra  att  förbise  i  och  med  ämnets  grundläggande  funktion  för  världen  och  dess  problems  uppbyggnad.        Till  Humes  resonemang  ovan  sluter  sig  många  subjektivister  och  värdenihilister  som  just  menar  på  att  idéer  inte  i  någon  mån  kan  vara  grundade  på  verklig  fakta  och  att  det  krävs  ett  subjekt  som  varseblir  för  att  någonting  ska  existera  samt  att  ingen  uppfattning  någonsin  låter  sig  bevisas.  Alltså  handlar  mycket  av  diskussionen  kring  subjektivitet,  framför  allt  inom  filosofin,  att  objektivitet  inte  går  att  bevisa.  Objektivister  menar  att  idén  att  ingenting  låter  sig  bevisas  

  7  

innehåller  ett  elementärt  logiskt  misstag  i  den  meningen  att  om  alla  uppfattningar  är  subjektiva  och  därmed  obevisbara  måste  även  denna  uppfattning  själv  vara  subjektiv  och  obevisbar.  Vidare  fortsätter  diskussionen  på  det  viset  att  subjektivisterna  menar  på  att  den  objektiva  verkligheten  inte  finns  och  att  det  är  en  sanning  men  en  subjektiv  sådan.  Frågan  är  då  kanske  huruvida  en  subjektivist  kan  hänvisa  till  någon  form  av  sanning  över  huvud  taget.      De  som  istället  menar  på  att  objektiva  sanningar  faktiskt  existerar  brukar  sammanfattningsvis  påstå  att  förutsatt  att  alla  utom  du  själv  inte  är  illusioner  så  skulle  inte  människor  utan  en  objektiv  grund  kunna  göra  samma  iakttagelser.  Någonting  man  också  bör  skilja  på  är  det  som  vi  skulle  kunna  begränsa  till  uttrycken  objektiva  sanningar  och  absoluta  sanningar.  ”Om  jag  hoppar  från  en  avsats  så  faller  jag  nedåt”  är  en  objektiv  sanning  i  och  med  att  alla  vet  att  det  stämmer  och  tvivlaren  kan  närsomhelst  kontrollera  sanningshalten  i  påståendet.  Trots  det  kan  vi  inte  vara  säkra  på  att  det  är  en  absolut  sanning  då  det  bygger  på  att  oändligt  antal  försök  och  en  dag  kanske  vi  istället  far  uppåt  och  vi  måste  erkänna  att  vi  har  fel.      Implikationerna  man  finner  i  matematiska  satser  och  logiska  härledningar  är  objektivt  sanna,  i  den  bemärkelsen  att  en  härledd  slutsats  av  typen  ”A  =>  B”  kan  bevisas  vara  sann  oavsett  de  faktiska  sanningsvärdena  av  A  och  B.  Detta  innebär  att  A  implicerar  B,  alltså  att  slutsatsen  B  följer  av  premisserna  A.  Till  exempel:  Om  det  regnar  =>  blir  man  blöt.  Det  behöver  inte  betyda  att  premisserna  följer  av  slutsatsen,  alltså,  om  man  är  blöt  behöver  det  inte  betyda  att  det  regnar.      Således  skulle  man  kunna  säga  att  subjekt  kan  skapa  objektiva  sanningar  genom  matematiska  restriktioner.  Till  exempel  så  kommer  alla  som  startar  från  samma  axiom  komma  fram  till  att  2  +  2  =  4  och  inte  att  2  +  2  =  3,  men  detta  säger  ingenting  om  huruvida  2  +  2  faktiskt  är  lika  med  4,  eller  om  axiomen  är  absolut  sanna.  Däremot  har  det  bevisats  att  axiomen  alltid  kommer  att  leda  till  2  +  2  =  4  oavsett  vem  som  gör  härledningen.  Det  spelar  ingen  roll  om  någon  annan  person  ogillar  axiomen  som  valts  eller  anser  att  de  egentligen  är  falska,  det  påverkar  inte  utsagans  sanningsvärde  alls.  Axiomatiska  system  bygger  på  ett  regelsystem  och  en  överenskommelse,  som  för  den  delen  fastslagits  av  subjekt.    Att  gräs  kan  vara  grönt,  antalet  primtal  är  oändligt,  att  en  två  meter  lång  pinne  är  längre  än  en  pinne  som  mäter  en  meter  och  att  det  västerländska  levnadssättet  utgör  ett  hot  mot  tredje  världens  levnadsstandard  kan  inte  heller  avfärdas  som  rent  subjektiva  uppfattningar  och  en  fråga  om  värderingar  härledda  ur  erfarenhet,  tycke  eller  smak.      En  absolut  sanning  är  däremot  en  sanning  som  bör  kunna  existera  utan  att  ett  subjekt  observerar  den,  formulerar  en  utsaga  och  bedömer  om  den  är  sann  eller  inte.    Det  skulle  kunna  sägas  att  en  absolut  sanning  måste  existera  oberoende  av  subjekt,  det  vill  säga  även  helt  och  hållet  utan  subjekt.  Att  bevisa  att  ett  ting  finns  är  därför  en  motsägelse  då  bevisningen  måste  göras  av  ett  subjekt,  något  Friedrich  Nietzsche  satte  fingret  på  i  sin  essä  “On Truth and Lying in a Non-Moral Sense”:

  8  

  ”If  I  make  up  the  definition  of  a  mammal,  and  then,  after  inspecting  a  camel,  declare  ”look,  a  mammal”  I  have  indeed  brought  a  truth  to  light  in  this  way,  but  it  is  a  truth  of  limited  value.  That  is  to  say,  it  is  a  thoroughly  anthropomorphic  truth  which  contains  not  a  single  point  which  could  be  ”true  in  itself”  or  really  and  universally  valid  apart  from  man.  At  bottom,  what  the  investigatoor  of  such  truths  is  seeking  is  only  the  metamorphosis  of  the  world  into  man.”    Frågan  om  alla  människor  ser  färger  på  samma  vis  är  en  klassiker  som  ifrågasätter  att  det  vi  faktiskt  ser  är  sanningar  och  existerar.  Faktum  är  att  om  vi  håller  upp  en  jordgubbe  framför  oss  i  ett  dåligt  belyst  rum  så  är  jordgubben  inte  röd  längre,  utan  grå,  i  och  med  att  jordgubben  är  en  reflektor  och  att  dess  färg  är  helt  beroende  av  egenskaperna  hos  de  ljus  som  belyser  den  och  det  subjekt  som  iakttar  den.  Det  beror  också  på  vilket  subjekt  som  iakttar  den,  även  om  vi  människor  i  de  flesta  fall  tolkar  den  likadant.  Om  exempelvis  en  fladdermus  istället  iakttar  jordgubben  kanske  den  har  en  annan  färg  beroende  på  hur  ögonen  hos  olika  djurarter  processar  ljusinformation.  Alltså  är  jordgubbens  röda  färg  bara  en  sanning  för  och  beroende  av  oss  som  iakttar  och  tolkar  den.    Sammanfattningsvis  tolkas  ett  påstående  eller  en  observation  alltid  av  ett  subjekt,  varpå  vi  omöjligen  kan  veta  om  tolkningen  är  absolut  eller  inte.  Det  kanske  finns  en  absolut  sanning  men  vi  kan  i  så  fall  aldrig  veta  om  vi  funnit  den.  Vidare  kan  subjekt  faktiskt  skapa  sanningar  genom  logiska  bestämmelser,  men  det  är  sanningar  som  är  beroende  av  subjektets,  individens,  existens.  Vi  vet  också  att  många  av  de  fakta  som  vi  ser  som  sanningar  faktiskt  är  det  endast  för  oss.    Även  om  absoluta  sanningar  och  objektiva  uppfattningar  skulle  vara  någonting  naturligt  inneboende  hos  människan  så  tyder  det  mesta  på  att  grupper  inom  olika  kulturer  delar  intersubjektiva  uppfattningar  och  att  strukturer  i  samhället  växer  fram  beroende  av  dessa  kollektiva  val.    Intersubjektiviteten,  normen,  i  ett  samhälle  innefattar  alla  underförstådda  regler  om  hur  vi  ska  uppföra  oss  och  tycka.  Tyckandet  sägs  ofta  få  sin  prägel  av  hur  en  individ  uppfattar  någonting  utifrån  de  egna  tankarna,  erfarenheterna  och  känslorna,  men  det  säger  sig  självt  att  tyckandet  inte  bara  kan  utgå  ifrån  de  egna  upplevda  erfarenheterna  och  vara  helt  subjektivt  i  den  meningen  att  åsikter  är  oberoende  av  andra  subjekt  eller  strukturer.  I  själva  verket  bör  tyckande  hos  individer  helt  enkelt  grunda  sig  i  de  kanaliseringar  som  i  mångt  och  mycket  får  många  från  samma  kultur  att  dra  samma  slutsatser  från  liknande  erfarenheter.  Frågan  är  följaktligen  vad  det  är  i  vår  kultur  och  historia  som  har  gjort  att  saker  nu  ser  ut  som  de  gör  och  varför  vi  tycker  att  någon  är  bättre  än  andra  och  framför  allt  varför  vi  envisas  med  att  påstå  att  vissa  överrepresenterade  grupper  är  överrepresenterade  på  grund  av  en  objektiv  uppfattning  om  vad  som  är  bra,  talang  eller  ett  naturligt  mått  av  relevans  och  betydelse.          

       

  9  

                                                 

”If  you  like  it,  you’ll  find  a  way  to  justify  it.  But  if  you  don’t,  you’ll  find  ways  to  falsify  it.”

-­‐  Toba  Beta                                            

  10  

   

  11  

2  Vad  gillar  vi?  

 Det  framförs  ofta  att  konst  är  någonting  oerhört  subjektivt  och  därför  svårt  att  definiera  och  betygsätta.  I  reaktion  på  det  uppstår  frågan  varför  vissa  grupper  i  sådant  fall  är  överrepresenterade.  Om  vi  sluter  oss  till  uppfattningen  om  en  existerande  intersubjektivitet  kan  vi  fråga  oss  vad  det  är  som  gör  att  vi  tycker  om  någonting  mer  än  någonting  annat  i  vår  kultur.  Och  varför  tycker  vi  framför  allt  om  det  män  gör?  Har  männen  varit  bäst,  presterat  bäst  och  producerat  mest,  har  de  mest  talang?  Varför  och  vad  gillar  vi  egentligen?      ”Art  is  not,  as  the  metaphysicians  say,  the  manifestation  of  some  mysterious  idea  of  beauty  or  God;  it  is  not,  as  the  aesthetical  physiologists  say,  a  game  in  which  man  lets  off  his  excess  of  stored-­‐up  energy;  it  is  not  the  expression  of  man’s  emotions  by  external  signs;  it  is  not  the  production  of  pleasing  objects;  and,  above  all,  it  is  not  pleasure;  but  it  is  a  means  of  union  among  men,  joining  them  together  in  the  same  feelings,  and  indispensable  for  the  life  and  progress  toward  well-­‐being  of  individuals  and  of  humanity.”  Leo  Tolstoy  i  sin  essä  ”What  is  art”  (1896),  som  handlade  om  just  det  som  titeln  skvallrar  om.  Vad  är  egentligen  konst?  Han  ansåg  att  konst  vid  den  tiden  var  korrupt  och  dekadent  och  han  argumenterar  mot  de  estetiska  teorier  som  definierar  konst  i  termer  om  bra,  sant  och  framför  allt  vackert.  Han  försöker  sig  också  på  det  som  gjorts  hundratusentals  gånger  förr  –  att  separera  bra  konst  från  dålig  konst.      Formuleringar  som  ”konst  är  en  form  av  medvetande”  och  ”för  att  definiera  konst  är  det  nödvändigt,  först  och  främst,  att  upphöra  med  att  betrakta  det  som  ett  sätt  att  njuta  och  istället  som  ett  av  villkoren  för  mänskligt  liv”  (Tolstoy)  eller  de  många  och  långa  utläggningar  som  gjorts  av  konstnärer  och  filosofer  genom  historien  visar  på  språkets  otillräcklighet  att  förklara  någonting  som  inte  är  byggt  på  logik  utan  istället  på  känslouttryck,  intryck,  skapande  och  tolkningar.    Själv  tycker  jag  att  Henry  David  Thoreau  när  han  sade  det  något  triviala  ”this  world  is  but  a  canvas  to  our  imagination”  satte  fingret  på  någonting  som  trots  allt  skulle  kunna  vara  mycket  enklare  än  vad  alla  utläggningar  får  det  att  låta  som.  Varje  kreativ  process  kan  vara  konst.  Det  bör  inte  nödvändigtvis  vara  någonting  som  skapas  för  att  förmedla  något  och  det  bör  heller  inte  nödvändigtvis  vara  ett  väl  utfört  hantverk.  Genom  historien  har  trots  allt  den  kommersiella  konsten  följt  en  utveckling  och  riktlinjer  och  vissa  konstarter  har  i  perioder  varit  populärare  än  andra,  precis  som  all  kultur  formas  efter  samhällets  villkor  i  tiden,  och  trender  i  den.    Det  går  att  förstå  varför,  eller  i  alla  fall  att,  viss  konst  varit  mer  populär  än  annan  och  vad  i  samhället  som  framtvingat  kulturella  reaktioner,  men  det  är  svårare  att  förstå  vad  som  faktiskt  är  ”bra”  och  ”dåligt”  på  riktigt.  Framför  allt  är  det  svårt  att  förstå  vad  det  är  som  gör  att  vissa  konstnärer  och  konstverk  i  den  av  oss  skrivna  konsthistorien  får  representera  genialitet,  trots  att  den  kantas  av  en  omöjlig  strävan  att  försöka  definiera  det.  Finns  det  över  huvud  taget  inneboende  egenskaper  hos  skapade  ting?      

  12  

Vad  vi  finner  tilltalande  eller  inte  skulle  kanske  kunna  bero  på  vilka  associationer  vi  får  i  mottagandet,  om  vi  associerar  till  bra  eller  dåliga  idéer  eller  erfarenheter.  Om  vissa  former,  linjer  och  färger  skapar  en  känsla  av  vitalitet,  fantasi,  harmoni,  eller  om  man  associerar  till  monotoni,  inskränkthet,  sjukdom,  död  etc.  bör  vi  då  tycka  om  konstverket  respektive  inte?  Det  ligger  säkert  någonting  i  att  vi  berörs  mer  av  vissa  färgkombinationer,  motiv,  linjer  och  former  rent  kollektivt,  men  det  är  nog  mer  komplext  än  att  vi  skulle  förkasta  negativa  känslouttryck  och  dras  till  de  positiva.  En  stor  del  konst  är  trots  allt  menad  att  väcka  känslor  av  ensamhet,  hopplöshet  eller  till  och  med  anspela  på  död  och  lidande  och  uppskattas  mycket  för  det.    Somliga  ser  säkerligen  konstvärde  i  naturenliga  eller  autentiska  ting,  andra  kräver  en  mer  avancerad  tilldragelse  och  flera  något  som  står  som  bevis  eller  symbol  för  konstnärens  hantverksmässiga  skicklighet,  trots  att  det  tydligt  inom  exempelvis  konceptuell  konst  eller  den  moderna  konsten  där  tavlor  med  ett  enda  penseldrag,  eller  inget  alls,  inte  alls  är  det  tekniska  utförandet  som  spelar  roll  för  popularitet.        

 Utställning  på  the  Daugavpils  Regional  Art  Museum,  Mark  Rothko      Givetvis  mäts  ofta  talang  i  pengavärde,  i  och  med  att  uppskattning  och  uppmuntran  idag  visas  med  kommersiella  medel  och  efterfrågan  är  ett  tydligt  sätt  att  rent  krasst  visa  på  vad  en  stor  mängd  människor  tycker  är  ”bra”  eller  inte.  Frågan  är  då  givetvis  om  kommersiell  framgång  drivs  av  konstnärliga  meriter  och  inneboende  egenskaper  hos  ett  konstverk.      Om  vi  tar  Wolfgang  Amadeus  Mozart  som  exempel  så  är  nog  de  flesta  överens  om  att  han  hade  talang  och  var  en  naturbegåvning.  Mozart  spelade  trots  allt  piano  som  en  galning  vid  tidig  ålder  och  han  har  skapat  några  av  våra  mest  älskade  musikaliska  verk.  Samma  sak  gäller  med  Picasso,  vars  målningar  säljs  för  

  13  

miljontals  kronor.  Visst  bör  dessa  mäns  framgång  trots  allt  tyda  på  att  de  är  duktiga  på  vad  de  gör?    Nja,  den  objektiva  sanningen  i  de  fallen,  om  vi  nu  påstår  att  det  finns  sådana  eller  väljer  att  kalla  det  för  kollektiv  sanning,  bör  vara  att  många  tycker  om  Picasso  och  Mozart  istället  för  att  deras  talang  är  objektiv.  Som  ovan  nämnt  godtar  vi  ofta  ekonomisk  framgång  eller  kollektivt  gillande  som  verktyg  för  mätandet  av  talang.    Det  är  svårt  att  definiera  vad  som  är  att  vara  duktig  eller  inte,  desto  lättare  att  försöka  förstå  varför  vissa  blir  populära  eller  allmänt  accepterade  som  duktiga.        Är  då  talang  ett  faktum,  en  inneboende  egenskap,  eller  en  åsikt  och  hur  pass  subjektivt  är  det  egentligen?  Vi  borde  vara  överens  om  att  berömdhet  och  ekonomisk  ymnighet  inte  nödvändigtvis  innebär  att  personen  ifråga  har  talang,  men  det  bara  om  vi  sluter  oss  till  att  talang  inte  rent  av  är  synonymt  med  att  nå  kommersiell  framgång  genom  exempelvis  då  en  konstnärlig  uttrycksform.  Många  anser  trots  allt  att  talang  inom  konst  helt  enkelt  kunde  bedömas  efter  vad  flest  människor  gillar.      Talang  skulle  kanske  kunna  räknas  som  att  man  är  lättlärd,  eller  skulle  talang  kunna  bedömas  efter  vad  som  är  mest  progressivt?    Troligtvis  inte,  någon  kan  ju  till  exempel  bemästra  ett  instrument  hur  snabbt  som  helst  och  trots  det  aldrig  skapa  ett  stycke  som  folk  tycker  om.  Tydligt  är  också  att  ”progressiv”  är  en  egenskap  som  tillskrivs  av  andra,  nytänkande  kan  man  trots  allt  vara  bara  genom  att  göra  tvärtom  mot  vad  som  redan  gjort,  progressivt  i  den  bemärkelse  att  någonting  är  revolutionerande  blir  det  först  när  andra  anser  att  det  har  ett  värde.  Med  det  resonemanget  blir  subjektet  som  avgörande  variabel  tydlig  –  inte  kan  väl  talang  vara  riktig  om  inte  ett  handlande  subjekt  bekräftar  det.    Inte  helt  överraskande  visade  en  studie  som  gjordes  vid  Princeton  University  att  konstverks  popularitet  bygger  på  social  påverkan,  och  slump.    För  studien  skapades  nio  parallella  världar  i  datorn,  fyllda  med  samma  konstverk,  och  30  000  ungdomar  deltog.  Ungdomarna  skulle  få  välja  vad  de  gillade  bäst  och  om  samma  konst  skulle  nå  toppen  i  varje  värld  borde  framgång  helt  enkelt  drivas  av  en  inneboende  kvalitet.    I  någon  av  världarna  fick  ungdomarna  veta  vilka  musikstycken  som  ansågs  ”bra”  av  flera  och  i  andra  fick  de  betygsättas  utan  att  testpersonerna  visste  hur  populära  de  var  av  andra.    Matthew  Salganik,  ansvarig  för  studien,  gav  också  verkliga  exempel  på  författare  som  köpt  15000  exemplar  av  sin  bok  för  att  få  upp  den  på  förstalistan,  och  hur  boken  sedan  sålde  80000  exemplar  till.  Kanske  var  människor  verkligen  intresserade  av  ämnet  eller  så  drevs  den  efterföljande  försäljningen  helt  enkelt  av  bästsäljarlistan.      I  studien  visade  det  sig  att  en  grupp  människor  bestämde  sig  att  någonting  var  riktigt  bra  utifrån  huvudsakligen  slumpmässiga  skäl.  Deras  uppmärksamhet  lockade  i  sin  tur  ytterligare  uppmärksamhet  från  andra,  tills  att  det  fanns  en  besättning  av  människor  som  trodde  att  saken  i  fråga  var  speciellt,  mest  för  att  

  14  

alla  andra  trodde  att  det  var  det,  trots  att  det  framgångsrika  tinget  i  själva  verket  inte  var  särskilt.      Vidare  bör  alltså  de  flesta  av  våra  val  angående  vad  vi  tycker  om  eller  inte  kring  konstvärlden  till  stor  del  baseras  på  andras  omdöme.  Olika  personer  har  olika  förmågor  att  uttrycka  omdömen,  eftersom  dessa  har  olika  nivåer  av  teoretisk  kunskap,  och  vi  fungerar  på  det  sätt  att  vi  sluter  oss  till  att  de  omdömen  som  vi  anser  har  störst  giltighet,  vilka  ofta  är  de  som  uttrycks  av  personer  med  störst  kunskapsbas  eller  hög  social  status.      Vi  vet  att  såväl  inköps-­‐  som  utställningsstatistik  av  konst  visar  att  manliga  konstnärer  särbehandlas  positivt.  Vi  vet  att  bland  annat  vem  som  är  chef  för  museer  betyder  mycket  för  vilka  konstverk  som  köps  in,  vilket  har  visats  i  flera  undersökningar.    Vi  vet  också,  tack  vare  granskningar  och  rapporter  från  bland  annat  kulturrådet,  att  Moderna  museet,  Norrköpings  konstmuseum,  Göteborgs  konstmuseum  och  Malmö  konstmuseum  sammanlagt  bara  haft  fyra  kvinnliga  chefer  under  hela  1900-­‐talet.    Vi  vet  att  representationen  av  kvinnor  är  låg,  bland  annat  var  bara  22  procent  av  alla  verk  som  Malmö  konstmuseum  köpte  in  under  hela  1900-­‐talet  signerade  av  kvinnor  och  vi  vet  att  det  från  Moderna  museets  öppning  1956  till  1993  gjorts  179  separatutställningar,  bara  elva  procent  med  kvinnor.    Vi  vet  att  konstnärsklubben  i  Stockholm,  där  bland  annat  Carl  Larsson  varit  medlem,  inte  tillåter  kvinnliga  medlemmar.    Vi  vet  att  en  övervägande  del  av  den  offentliga  konsten  är  gjord  av  män  och  att  en  övervägande  del  av  de  som  bestämmer  över  den  offentliga  konsten  är  män.    Vi  vet  att  konstutställningen  ”An  International  Survey  of  Recent  Paintings  and  Sculpture”  på  Museum  of  Modern  Art  i  New  York,  ställde  ut  169  konstnärer,  och  att  endast  17  var  kvinnor,  vilket  var  startskottet  för  de  konstfeministiska  Guerilla  Girls  protester.    Vi  vet  att  av  de  tio  konstverk  som  sålts  för  högst  pris  någonsin  genom  historien  bara  är  signerade  av  män.  Såhär  fortsätter  det.    Vi  vet  dessutom  att  en  hög  andel  av  de  som  studerar  konst  är  kvinnor,  och  likaså  de  som  besöker  och  arbetar  på  konsthallar.  Vi  vet  att  kvinnor  ägnat  sig  åt  konst  lika  länge  som  män.  Men  var  den  kvinnliga  konstnären  i  historieböckerna,  eller  rättare  sagt,  varför  finns  hon  inte  där?                      

   

   

  15  

                                                   

”Kvinnan  såsom  liten  och  dum  och  därför  elak,  såsom  mannens  bihang  och  påhäng  skall  kväsas  till  såsom  barbaren  eller  tjuven.  Hon  är  endast  behövlig  såsom  vår  

äggstock  och  livmoder,  allra  bäst  dock  som  slida!”  -­‐ August  Strindberg  

                                     

  16  

   

  17  

3  Vad  symboliserar  könen?  

 Om  vi  tar  bort  Shakespeare,  Picasso  och  Da  Vinci  ur  historien  skapas  en  dramatisk  förändring  i  hela  förloppet  av  litteraturens  och  målarkonstens  historia.  Kanske  skulle  vi  känna  en  förlust  om  Jane  Austen,  Artemisia  Gentileschi,  Emely  Dickenson  eller  Helene  Schjerfbeck,  alla  mästerliga  författare  och  konstnärer,  också  försvann,  men  det  hade  de  facto  inte  skapat  en  liknande  förändring.  Ett  klassiskt  exempel  är  konsthistoriens  största  referensverk,  H.  W.  Jesnsons  Konsten  som  inte  inkluderar  en  enda  kvinnlig  konstnär  i  sin  första  upplaga.  Jansson  försvarade  senare  sitt  beslut  i  en  intervju:  ”Jag  har  inte  kunnat  finns  någon  kvinnlig  konstnär  som  självklart  hör  hemma  i  en  konsthistorisk  översikt  i  ett  band”.      Kulturkritikern  Camille  Paglia  skrev  om  det  i  sin  inflytelserika  bok  Sexual  Personae,  och  frågan  är  viktig:  varför  finns  det  inte  några  kvinnliga  Michelangelos  eller  Beethovens?      För  att  förstå  det  måste  vi  också  förstå  hur  konsten  har  påverkats  av  kvinnans  undertryckta  roll  i  det  övriga  samhället.  Jag  har  studerat  hur  kvinnor  och  män  porträtteras  och  framställs,  vad  de  respektive  könen  får  lov  att  representera  och  symbolisera,  vad  de  presenterar,  hur  man  talar  kring  mäns  och  kvinnors  respektive  konst  och  vad  som  gör  att  kvinnan  inte  har  någon  viktig  roll  i  konsthistorien.      Kvinnans  roll  i  samhället  avspeglas  tydligt  i  konsten.  De  tidigaste  representationerna  av  verkliga  män  och  kvinnor  i  konsten  förekommer  i  porträtt  under  det  15:e  århundradet.  Före  renässansen  var  de  män  och  kvinnor  som  blev  representerade  i  konsten  främst  mystiska,  religiösa  och  bibliska  figurer.  De  tidigare  religiösa  avbilderna  återspeglar  religionens  kvinnoförtryck  och  dess  avtryck  i  samhället  angående  kvinnans  dygd  och  plats  är  också  tydlig  genom  historiens  gång.    Men  tillbaka  till  porträtten.  De  som  avbildades  var  till  en  början  de  rika  och  priviligierade.  Porträtten  delar  en  gemensam  nämnare:  de  representerar  idealiserade  versioner  av  de  rika.  Kvinnorna  är  oftast  omsorgsfullt  klädda  i  dyra  tyger  och  bär  dyra  och  vackra  smycken.    Kvinnornas  porträtt  utformades  för  de  manliga  åskådarna,  de  var  tydligt  passiva  maktlösa  föremål  inför  en  kontrollerande  patriarkal  blick.  De  presenterades  med  männens  släktsymboler  och  ägodelar  och  representerade  mannens  stolthet.  Kvinnans  vackra  tyger  och  dyra  smycken  representerade  helt  enkelt  mannens  rikedom,  och  hon  var  till  och  med  en  del  av  den.      Det  dygdiga  sexuella  beteendet  har  också  alltid  varit  den  viktigaste  egenskapen  hos  en  kvinna  och  hustru.  Som  S:t  Bernandino  predikade  i  Florens  ”en  kvinnas  svek  mot  hennes  man  är  mer  allvarligt  än  en  mans  svek  mot  sin  hustru,  därför  att  hon  inte  har  någon  annan  dygd  att  förlora”.    Alltså:  hon  har  ingen  annan  dygd  att  förlora.  Betoningen  på  kvinnlig  dygd  förklarar  mycket  i  skildringen  av  kvinnor,  i  motsats  till  skildringen  av  män.  Det  förklarar  ibland  posen,  en  styv,  upprätt  hållning  och  likaså  en  ofta  nedsänkt  

  18  

blick.  Kyrkan  har  givetvis  också  haft  inverkan  på  hur  kvinnan  avbildats,  syndens  ursprung  är  kvinnan  och  hon  borde  täcka  sitt  huvud  då  hon  inte  är  guds  avbild.      Kvinnan  var  dessutom  under  de  här  århundradena  inte  värd  mycket  efter  barnafödandet  och  genom  hela  historien  är  det  tydligt  att  äldre  kvinnor  inte  porträtteras  på  samma  sätt,  i  stor  utsträckning  inte  alls,  men  att  det  finns  många  porträtt  av  äldre  män.  Palmieri,  en  humanist  från  renässansen  satte  ord  på  den  ”logiska”  förklarningen  till  varför  det  ligger  stolthet  i  att  som  äldre  man  porträtteras  och  menade  att  en  framstående  äldre  man  besitter  en  åtråvärd  lärdom  och  att  mannens  sinne,  hans  gärningar  och  uttalanden  registreras  för  eftervärlden  när  han  inte  längre  kan  använda  sig  av  sin  fysiska  förmåga.      Det  faktum  att  kvinnan  representerar  mannen  och  är  en  symbol  för  dygd  och  inte  för  visdom  går  igen  i  såväl  konst  långt  bak  i  historien  som  i  modern  tid.  Nakenstudier  av  män  och  kvinnor  är  utmärkta  exempel  på  skillnaden  mellan  framställningen  av  män  och  kvinnor  än  idag.  Kvinnorna  är  passiva  och  symboliserar  natur,  kärlek  eller  oskuld  och  männen  står  för  makt,  vishet  och  styrka.  En  svensk  skulptör  som  verkade  in  på  mitten  av  1900-­‐talet,  Carl  Eldh,  är  en  av  många  konstnärer  vars  ateljé  är  ett  slående  exempel  på  kontraster  mellan  könens  symbolik.  Carl  Eldh  var  en  av  Sveriges  mest  anlitade  skulptörer  och  man  kan  finna  hans  offentliga  konst  ibland  annat  Tegnérlunden  i  Stockholm,  i  stadshusparken  och  på  Liseberg  i  Göteborg.    I  Eldhs  ateljé  är  August  Strindberg,  Bruno  Liljefors  och  Otto  Holmström  bland  annat  avbildade.  Stora  män,  stora  namn  och  stolta  uttryck.  Bland  visa  veck  i  pannor,  höjda  blickar  och  kraftiga  bringor  står  också  mängder  med  kvinnor.  Kvinnor  med  armarna  tätt  tryckta  mot  kroppen,  sänkta  huvuden  och  nakna  kroppar.  Verken  kallas  för  ”Vinden”,  ”Törnrostaggen”,  ”Snäckan”,  ”Våren”  och  ”Kyssen”.  De  få  kvinnor  som  namnges  har  inga  efternamn.  Carl  Eldhs  ateljé  följer  ett  mönster  som  är  vanligt.  De  här  framställningarna  av  och  symboliken  i  de  olika  könen  bottnar  i  könsrollerna    

 Besök  i  Carl  Eldhs  ateljé      

  19  

 Vänster:  Pierre-­‐Auguste  Renoir,  La  Loge,  1874                                          Höger:  Mary  Casatt,  Woman  in  Black  at  the  Opera,  1877-­‐78    När  jag  jämför  målningar  utförda  av  män  respektive  kvinnor  med  liknande  motiv  slår  det  mig.  Det  är  tydligt  hur  den  patriarkala  blicken  har  bestämt  över  konsten,  och  framför  allt  att  det  är  patriarkatets  och  männens  uttryck  som  blivit  den  kanon  vi  tar  del  av  idag.  Allt  det  här  beror  på  att  det  är  män  som  har  porträtterat  kvinnan  som  hon  ses  av  mannen  och  att  de  kvinnliga  konstnärerna  inte  har  fått  presentera  sina  verk  i  tillnärmelsevis  lika  stor  utsträckning.  Det  här  handlar  inte  bara  om  att  kvinnans  könsroll  kanaliserats  i  porträtten,  i  konsten,  utan  också  om  att  kvinnans  roll  inte  gjort  det  möjligt  för  henne  att  presentera  någon  annan  bild.      Ovan  syns  Renoirs  målning,  La  Loge,  från  1874  och  Mary  Casatts  målning,  Woman  in  Black  at  the  Opera,  från  1877-­‐78.  Renoirs  målning  visar  den  vanligaste  framställningen  av  situationen.  Kvinnan  sitter  passiv,  vacker,  vit  och  oskuldsfull,  med  drömsk  blick  och  hennes  man  tar  del  av  kulturen  koncentrerat  genom  kikaren,  det  prototypiska  instrumentet  speglande  manlig  makt.  I  Woman  in  Black  at  the  Opera  antyder  kvinnans  spända  siluett  på  koncentrerad  energi  och  hon  tar  del  av  operan  genom  kikaren  istället  för  att  fläkta  med  solfjädern,  som  är  kvinnans  instrument.    Jag  nämnde  tidigare  att  äldre  kvinnor  nästan  inte  alls  porträtterades  under  lång  tid  från  att  porträttet  blev  populärt.  Faktum  är  att  de  enda  porträtten  av  äldre  kvinnor  där  de  inte  hade  någon  relation  till  konstnären  utfördes  av  kvinnliga  målare.  De  flesta  är  dessutom  självporträtt.    Att  ta  del  av  självporträtt  understryker  ytterligare  hur  kvinnor  ”ska  porträtteras”.  Självporträtt  av  Alice  Neel  och  Jenny  Saville  sticker  inte  bara  ut  i  mängden,  de  diskuteras  också  som  mot  alla  begrepp  om  kvinnlig  skönhet.        

  20  

 Vänster:  Sofonisba  Anguissola,  självporträtt,  1610  Center:  Alice  Neel,  självporträtt,  1980  Höger:  Jenny  Saville,  självporträtt,  1992      Porträtt  av  kvinnor  likt  de  två  exemplen  från  slutet  av  1900-­‐talet  har  inte  funnits  i  så  många  århundraden.  Länge  var  det  omöjligt  för  en  kvinna  att  framställa  sig  själv  naken  på  det  viset.  Tydligt  är  också  att  det  är  en  protest,  eller  i  alla  fall  en  reaktion,  på  framställningen  och  användandet  av  kvinnokroppen  och  den  enda  bilden  av  den.  Här  handlar  det  inte  bara  om  att  kvinnan  helst  ska  se  ut  på  ett  visst  sätt,  utan  också  om  att  kvinnan  ska  presentera  sig  värdigt,  oskuldsfullt  och  att  kroppen  inte  ska  förvridas  eller  vara  osmaklig.    Det  enklaste  viset  att  kommunicera  med  patriarkatet  är  via  sin  kropp,  men  det  är  lika  tydligt  ovant  för  ögat  att  ta  del  av  Cindy  Shermans  fotografiska  självporträtt  där  hon  är  fullt  påklädd  och  står  med  högt  huvud  i  en  pose  som  visar  på  makt  och  stolthet.  Inte  heller  en  sådan  framställning  av  kvinnan  är  vi  vana  vid.      Jag  var  och  såg  Cindy  Shermans  utställning  Untitled  Horrors  på  Moderna  museet  2013.  Cindy  Sherman  tillhörde  en  ny  generation  kvinnliga  konstnärer  under  80-­‐talet  och  hon  har  rört  upp  inom  den  konceptuella  och  feministiska  konsten  med  sina  självporträtt,  som  egentligen  inte  är  några  självporträtt,  utan  i  själv  verket  bara  olika  roller  hon  iklär  sig.    Utställningen  bestod  av  verk  från  olika  tidsperioder  i  hennes  skapande  med  en  röd  tråd  som  andades  obehag  och  vämjelse.  Det  bjöds  på  många  olika  sidor  av  Cindys  arbete,  allt  från  stillsamma  ”Line  up”,  där  olika  kvinnoroller  står  stelt  uppställda  mot  en  dörr,  till  fotografier  av  mannekänger  som  till  synes  är  nästan  bestialiskt  utnyttjade  och  sönderslagna.  Cindy  väcker  tankar  kring  vad  kvinnans  persona  symboliserar  i  konsten  såväl  som  i  livet  med  ett  tydligt  visuellt  resonemang  kring  identitet  och  jaget.      Inte  få  av  fotografierna  på  utställningen  förställer  kvinnan  i  en  roll  som  bilden  på  nästa  sida,  offerollen.  Det  har  diskuterats  kring  huruvida  bilden  dessutom  väcker  sexuella  referenser  hos  betraktaren  och  vad  det  säger  om  oss  som  konsumenter  av  konst  och  kvinnobilden.  En  annan  framställning  av  kvinnan  som  återfinns  bland  Cindys  bilder  är  den  av  en  stark,  icke-­‐sexualiserad,  ofta  äldre,  oberoende  kvinna.  De  bilderna  står  ut.  Det  gör  däremot  inte  bilden  av  kvinnan  som  ett  offer,  

  21  

som  undertryckt,  som  svag.  Det  har  blivit  så  att  den  roll  som  klär  kvinnan  bäst,  det  är  helt  enkelt  offret.          

     

     I  anslutning  till  att  jag  var  och  såg  Untitled  Horrors,  Cindy  Shermans  utställning,  var  jag  också  på  en  rad  föreläsningar  där  hon  som  person  och  hennes  verk  diskuterades  och  jämfördes  med  andra  konstnärer.  Den  sista  av  raden  föreläsningar  var  ett  samtal  mellan  en  intervjuare,  Sara  Arrhenius,  författare,  curator  och  chef  för  Bonniers  konsthall  och  Cecilia  Sjöholm,  litteraturvetare  och  filosof,  samt  publiken,  med  utgångspunkt  i  deras  gemensamma  bok  Ensam  och  pervers  från  1995.  Boken  berör  det  som  Sherman  ofta  arbetat  med,  identitet,  roller  och  persona.      Utöver  att  vi  ser  på  kvinnor  och  mäns  konstnärskap  och  verk  på  olika  sätt  är  det  också  tydligt  hur  vi  samtalar  kring  och  recenserar  dem  olika.    Under  diskussionen  fastnade  jag  vid  ett  uttalande.  Cindy  Shermans  bilder  framställdes  i  salen  som  revolutionerande  och  hon  som  självständig  och  stark.  Det  var  spännande,  tyckte  Arrhenius  och  Sjöholm,  hur  hon  så  tydligt  saknar  en  moderlighet  i  sina  bilder.    En  moderlighet.      

  22  

En  kvinna  som  porträtteras  i  en  stark  pose  med  högburet  huvud  saknar  alltså  någonting.  Hon  saknar  en  moderlighet,  en  ömhet.  Egenskaper  som  attribueras  kvinnan  och  som  gör  att  det  fattas  någonting  när  de  inte  finns  där.  Jag  kan  i  alla  fall  inte  minnas  att  jag  hört  att  en  man  någonsin  saknat  en  faderlighet,  det  är  helt  enkelt  inte  en  av  hans  naturliga  egenskaper.                                                                                      

   

  23  

4  Var  är  de  kvinnliga  konstnärerna?  

 Den  enkelspåriga  bilden  av  kvinnan  som  påverkar  vårt  sätt  att  se  på  och  tycka  om  konst  beror  alltså  inte  bara  på  männens  självklara  plats  i  historien  och  deras  produktioner,  utan  lika  mycket  av  avsaknaden  av  den  kvinnliga  konstnären.  Skildringen  av  kvinnliga  konstnärer  genom  konsthistorien  har  ofta  karakteriserats  felaktigt,  både  avsiktligt  och  oavsiktligt  genom  tiderna.  Frågan  är  var  kvinnorna  är  i  historieböckerna  och  varför  hon  inte  har  någon  självklar  plats.      I  sin  artikel  Why  have  there  been  no  great  women  artist?  indikerar  Linda  Nochlin  att  svaret  på  denna  fråga  ligger  i  de  institutionella  gränserna,  i  motsats  till  de  individuella  begränsningarna,  som  hindrat  kvinnor  i  århundraden  från  att  få  tillgång  till  samma  möjligheter  som  män  och  hålla  dem  ifrån  att  anses  vara  ”bra”.  Det  finns  faktiskt  ett  antal  anledningar  som  pekar  på  att  det  har  en  stor  roll  i  det  hela.  Kvinnans  roll  i  samhället  har  inte  bara  resulterat  i  en  kvinnlig  persona,  utan  också  i  begränsningar  för  egna  utföranden  och  uttrycksformer.  Det  finns  faktiskt  också,  utöver  sociala  konstruktioner,  en  del  rent  pragmatiska  förklaringar  till  varför  den  kvinnliga  konstnären  inte  är  jämställd  med  det  manliga  och  varför  det  är  svårare  att  kartlägga  en  kvinnas  karriär  och  verk.        För  det  första  så  förutsätter  vi  att  de  flesta  konstnärer  är  män  och  det  antas  att  det  alltid  funnits  färre  kvinnor  som  varit  konstnärer.  Där  vi  då  saknar  biografisk  information  om  konstnärer  och  kanske  bara  tillhandahåller  en  signatur  eller  ett  efternamn  så  förutsätter  vi  att  verket  är  en  mans.      För  det  andra  har  kvinnor  tidigt  i  historien  ägnat  sig  åt  konstnärliga  uttryck  som  inte  alltid  varit  signerade  eller  kunnat  signeras.  Detta  omfattar  många  former  av  textilproduktion,  bland  annat  vävning,  broderi  och  spetstillverkning.  Många  gånger  är  det  här  också  uttrycksformer  som  skapats  inom  hemmets  väggar  och  inte  alltid  räknats  som  konst.  Textilier  i  synnerhet  är  gjorda  av  material  som  är  starkt  känsliga  föra  ljus,  temperatur  och  fukt.  Dessutom  är  dessa  produkter  vanligtvis  funktionella  föremål  som  utsätts  för  slitage.  Detta  innebär  att  endast  en  mycket  liten  del  av  textilarbetet  som  skapats  av  kvinnor  är  ännu  existerande.      Dessutom  har  kvinnor,  exempelvis  under  de  medeltida  och  renässansens  perioder  och  vidare  genom  historien  arbetat  i  målargillen  och  i  verkstadssystemet.  De  arbetade  då  under  ledning  av  manliga  överhuvuden  och  innan  det  tolfte  århundradet  finns  det  inga  uppgifter  om  en  ateljé  som  leddes  av  en  kvinna.      Vidare  är  namngivningskonventionerna  ett  problem,  den  konvention  som  innebär  att  kvinnor  tar  sina  mäns  efternamn.  Detta  hindrar  naturligtvis  forskning,  speciellt  till  exempel  i  vissa  fall  där  ett  verk  av  okänt  ursprung  endast  undertecknats  med  en  första  initial  och  efternamn.  Dessutom  tillåter  de  flesta  uppslagsverk  om  konstnärer,  även  de  på  nätet,  sökningar  efter  efternamn  bara,  men  inte  av  förnamnet  endast.      

  24  

När  man  talar  om  konstnärer  som  råkar  vara  kvinnor,  kan  även  de  enklaste  biografiska  rapporterna  vara  vilseledande.  Till  exempel  kan  man  säga  att  Jane  Frank  föddes  1918,  men  i  verkligheten  var  hon  Jane  Schenthal  vid  födseln,  Jane  ”Frank”  existerade  inte  förrän  över  tjugo  år  senare.  Byte  av  kvinnors  efternamn,  kombinerat  med  ett  forskningssystem  baserat  på  patriarkaliskt  överförda  efternamn,  skapar  en  diskontinuitet  av  identitet  för  kvinnor,  som  klass,  och  står  i  vägen  för  de  som  försöker  att  etablera  en  tydlig  väg  för  de  enskilda  konstnärliga  kvinnornas  karriärer.    På  grund  av  de  här  problemen  skapas  ytterligare  en  orsak  till  att  kvinnors  konst  försvinner:  felaktig  tillskrivning.  Under  de  artonde  och  nittonde  århundradena  ändrades  signaturer,  och  konstverk  tillskrevs  män  istället  för  kvinnorna.        

 Judith  Leyster,  självporträtt,  1630    Porträttet  ovan  är  ett  självporträtt,  målat  av  Judith  Leyster.  Judith  Leyster  studerade  tillsammans  med  Frans  Hals,  och  målningen,  bland  andra  av  hennes  verk,  tillskrevs  honom.    

  25  

 Marie-­‐Denise  Villers,  Young  Woman  Drawing,  1801      Målningen  ovan  tillskrevs  Jaqcues.Louis  David,  men  det  upptäcktes  senare  att  det  var  Villers  arbete.      I  slutet  av  nittonhundratalet,  i  en  kapplöpning  för  att  få  målningar  av  kvinnor,  har  det  förekommit  fall  av  målningar  som  felaktigt  tillskrivits  kvinnor,  men  det  går  inte  att  närma  sig  det  antal  verk  av  kvinnor  som  tillskrivits  män.  Man  tror  att  många  kvinnor  som  var  gifta  med  konstnärer,  delade  ateljé  eller  studerade  tillsammans  med  män  har  blivit  av  med  sina  verk  efter  sin  död,  bland  annat  på  grund  av  orsakerna  jag  listade  ovan.      

  26  

Andra  strukturer  i  samhället  har  omöjliggjort  för  kvinnan  att  utöva  konst  eller  kalla  sig  konstnär.  Under  renässansen  förvägrades  kvinnor  att  gå  i  lära  hos  etablerade  konstnärer  och  fick  inte  ens  resa  fritt  på  egen  hand.  Kvinnans  roll  har  aldrig  varit,  inte  i  någon  tid,  att  uttrycka  sig  eller  säga  någonting,  hon  har  dessutom  alltid  varit  förpassad  till  uppgifter  i  hemmet  och  ansvaret  att  sköta  barnen  och  vara  en  ”god  hustru”.  Många  kvinnor  som  var  konstnärer  gav  upp  sitt  konstnärskap  när  de  gifte  sig.  Passiv  konsumtion  betraktas  än  idag  som  en  kvinnlig  egenskap,  medan  produktivitet  är  manligt  kodat.                                                                                

     

  27  

5  Har  vi  börjat  tycka  om  kvinnor?  

 I  takt  med  förändringen  av  kvinnans  roll  i  samhället  förändras  också  hennes  roll  och  diskussionen  kring  henne  inom  konsten.  Under  1900-­‐talet  har  kvinnan  uppmärksammats,  bråkats  om  och  tagit  plats.    Jämställdhet  är  en  het  fråga  idag  och  åsikter  kring  ”diskriminering  av  män”,  kvotering,  huruvida  ett  försök  att  kompensera  för  historiska  oförrätter  får  gå  ut  över  nutida  generationer  och  om  kön  ska  gå  före  kvalitet  är  aktuella  i  diskussionen.        Såhär  är  det:  det  är  inte  jämställt  idag.    Inom  konstvärlden  är  männen,  precis  som  i  många  andra  samhällsområden,  överrepresenterade  i  de  högsta  ersättningsnivåerna  och  sitter  på  de  högsta  posterna.  Av  de  som  får  lägst  ersättning  är  63  procent  kvinnor,  medan  70  procent  av  de  som  får  den  högsta  ersättningen  är  män.  I  genomsnitt  får  manliga  konstnärer  42  procent  mer  än  kvinnor,  även  om  ersättningarna  generellt  är  låga.  Det  här  redovisas  i  kulturrådets  rapport  Representation  och  Regionalitet.  Ersättningen  baseras  på  hur  stor  publik  som  beräknas  ta  del  av  konstverken.      SVT  genusgranskade  de  största  kommunala  och  statliga  muséernas  inköp  av  kost  mellan  2000-­‐2012,  och  det  visade  sig  att  bara  29  %  av  de  inköpta  och  donerade  verken  var  av  kvinnliga  konstnärer.    Mellan  2005  och  2008  gjordes  sammanlagt  femton  separatutställningar,  tolv  av  dem  med  män.      I  Artprice’s  lista  över  vilka  300  verk  mellan  2008  och  2012  som  sålts  till  högst  pris  internationells  syns  inte  en  enda  kvinna.      Guerilla  Girls,  en  grupp  anonyma  feministiska  konstnärer,  bildades  1985  och  gjorde  den  välkända  undersökningen  kring  hur  många  kvinnor  som  fanns  på  gallerierna,  och  uppmärksammade  hur  den  kvinnliga  kroppen  är  mer  välkommen  än  den  kvinnliga  konstnären.  De  uppmärksammade  att  mindre  än  5  %  av  konstnärerna  var  kvinnor,  men  att  85  %  av  alla  nakenskildringar  var  det.    

   

  28  

Guerilla  Girls  gjorde  en  återkopplande  omräkning  2005  och  andelen  kvinnliga  konstnärer  hade,  hör  och  häpna,  sjunkit  ytterligare  till  tre  procent.  Andelen  nakenskildringar  av  män  har  däremot  ökat  något.      Tyvärr  är  det  så  att  chanser  att  jämställdhet  på  gallerierna  skulle  ske  spontant  är  liten.  Det  har  gjorts  försök  att  få  in  kvinnlig  konst  i  kanon,  ett  exempel  är  ”kvinnornas  utställning”,  redan  1895,  som  sattes  upp  i  Köpenhamn.  Den  finns  inte  ens  omnämnd  i  de  kulturhistoriska  böckerna.  Vi  kommer  att  behöva  kvotera  in  kvinnor  på  gallerierna  allt  mer.    Det  är  många  som  kippar  efter  andan  när  kvotering  nämns.  När  till  exempel  Moderna  Museet  gick  ut  med  att  de  skulle  satsa  på  att  köpa  in  verk  från  kvinnliga  konstnärer  var  det  många  som  blev  upprörda.    Kanske  är  det  flera  som  tänker  att  nu  ska  vi  minsann  börja  tänka  på  kön,  vi  som  bara  bryr  oss  om  kvalitet.  Kanske  låter  det  märkligt  att  det  skulle  vara  jämställt  och  inte  diskriminering  om  kön  gick  först  när  urvalet  görs.    Men  vänta  lite  nu.      Vi  har  kvoterat  in  män  som  galna  under  hela  historien.  Varför  är  kvotering  av  kvinnor  smutsigt?  Kvotering  av  kvinnor  är  bara  ett  uttryck,  en  sista  utväg  och  ett  medel  i  en  värld  där  kvinnan  inte  har  en  självklar  plats,  där  kvalitet  tar  avstamp  i  mannens  arbete  och  där  vi  på  riktigt  tror  att  vi  inte  bryr  oss  om  könet  när  vi  ser  på  ett  konstverk,  när  vi  köper  in  konst  till  galleriet  eller  diskuterar  kring  en  konstnär.  Vi  vet  inte  ens  längre  att  vi  högaktar  män  mer  än  kvinnor.  Det  har  blivit  en  intersubjektiv  standard  och  vi  måste  faktiskt  själva  ta  oss  ur  den  undermedvetna  betydelsen  könet  har  på  vårt  sätt  att  se  kvalitet  och  tycka  om.                                        

         

  29  

Källhänvisning    

Litteraturförteckning    Betterton,  Rosemary.  An  Intimate  Distance:  Women,  Artists  and  the  Body.  Routledge,  2013.      Carson  Fiona.  Pajaczkowska,  Claire.  Feminst  Visual  Culture.  Edinburgh  University  Press,  2000.      Deleuze,  Gilles.  Empiricism  and  Subjectivity:  An  Essay  on  Hume’s  Theory  of  Human  Nature.  Columbia  University  Press,  1991.    Hermele,  Vanja.  Konsten  –  så  funkar  det  (inte).  KRO/KIF  publikation,  2009.    Hofrichter,  Frima.  Judith  Leyster:  a  woman  painter  in  Holland’s  Golden  Age.  Davaco,  1989.      Janson,  H.  W.  Konsten.  Måleriers,  skulpturens  och  arkitekturens  historia  från  äldsta  tider  till  våra  dagar.  Bonniers  förlag,  1964.    Konsten  och  konstbegreppet.  Antologi.  Kungliga  konsthögskolan.  Raster  förlag,  1996.      Lawrence,  Cynthia  Miller.  Women  and  Art  in  Early  Modern  Europe:  Patrons,  Collectors  and  Connisseurs.  Penn  State  Press,  1997.      Morris,  Catherine.  Cindy  Sherman.  Wonderland  Press,  1999.      Nietzsche,  Friedrich.  On  Truth  and  Lying  in  a  Nonmoral  Sense.  1873    Nochlin,  Linda.  ”Why  have  there  been  no  great  women  artist?”,  utdrag  från  Women,  Art,  and  Power:  And  Other  Essays.  Westview  Press,  1989.      Paglia,  Camille.  Sexual  Personae:  art  and  decandence  from  Nefertiti  to  Emily  Dickinson.  Vintage  Books,  1990.      Perry,  Gillian.  Gender  and  art.  Yale  University  Press,  1999.      Pope-­‐Hennessy,  Wyndham  John.  The  Portrait  in  the  Renaissance.  Bollingen  Foundation,  1966.      Strozier,  Robert  M.  Foucault,  Subjectivity  and  Identity:  Historical  Constructions  of  Subject  and  Self.  Wayne  State  University  Press,  2002.      Ström,  Pär.  Mansförbjudet:  könsdiskriminering  av  män  och  pojkar.  BOD  SE,  2012.      

  30  

Thoreau,  Henry  David.  A  Week  on  the  Concord  and  Merrimack  Rivers.  1849.    Tinagli,  Paola.  Women  in  Italian  Renaissance  art.    Manchester  University  Press,  1997.      Tolstoy,  Leo.  What  is  Art?  New  York:  Funk  &  Wagnalls,  1896.   Rapporter  och  studier    Guerilla  Girls.  Do  Women  Have  to  Be  Naked  to  Get  into  the  Met.  Museum?  1989

 Kulturrådet,  Representation  och  regionalitet.  Genusstrukturer  i  fyra  svenska  konstmuseisamlingar.  Kulturpolitisk  forskning.  2011.      Matthew  J.  Salganik,  Duncan  J.  Watts.  Leading  the  Herd  Astray:  An  experimental  Study  of  Self-­‐fulfilling  Prophecies  in  an  Artificial  Cultural  Market.  Princeton  University,  2008    Nationella  sekretariatet  för  genusforskning.  Genus  och  region.  Kulturpolitisk  forskning.  2011.    

   

Internetkällor    Artprice,  the  world  leader  in  Art  market  information    www.artprice.com    Stockholm  konst    www.stockholmkonst.se   The  Metropolitan  Museum  of  Art  www.metmuseum.org    Konstvärlden,  tidskrift    www.konstvarlden.se      The  Guardian,  tidskrift  www.theguardian.com/uk/culture    Statens  konstråd  www.statenskonstrad.se    Filosofisk  tidskrift  www.bokforlagetthales.se/filosofisktidskrift/index.htm          

  31  

Utställningar  och  föreläsningar    

Carl  Eldhs  ateljé,  2013.    Cindy  Sherman,  Untitled  Horrors.  Moderna  Museet  2013.      Lena  Essling,  Från  Andy  Warhol  till  Cindy  Sherman.  Moderna  Museet  5  november  2013.      Daniel  Bimbaum,  Jagets  teatrar.  Moderna  Museet  12  november  2013.      Ensam  och  pervers  –  vad  hände  sen?  Moderna  Museet  19  november  2013.