Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.

N:r 31 (398) Fredagen den 2 augusti 1895. 8:de årg. P r e n u m e r a t i o n s p r i s p r ä r

Idun ensam kr. Iduns Modet. , fjortondagsuppl. » Iduns Modetidn., mänadsuppl. » Barngarderoben „ >

5: — 5: — g. 3: -

B y r å : E l ä r a S ö d r a K y r k o g . 1 6 , 1 t r .

A l l m . telef. 6 1 « .

Prenumerat ion sker å al la post­anstalter i riket.

B e d a k t ö r o c h u t g i f v a r e :

FRITHIOF HELLBERG. Träffas säkrast kl. 2—3.

Redaktionssekr. : J. Nordllng.

U t g i f n i n g s t i d :

h v a r j e h e l g f r i f r e d a g .

Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)

A n D o n s p r l s :

35 öre pr nonparei l lerad. För »Platssökande» 0 . »Lediga platser» 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv. Ut ländska annons . 70 öre pr nonp. -r»d .

K r i s t i n a N i l s s o n ,

G r e f v i n n a de C a s a Miranda.

242 I D U N 1893

Förlora en timme om morgonen, och du skall jaga efter den hela dagen.

B. Whately.

^råSå I d u n i d a g har nö j e t att b r inga s in

51n\?| v ids t räck ta läsar innekrets de t char-

manta , helt ny l i gen t agna porträt t

p̂ > af den f rä jdade sångerskan, hvi lke t

h o n haft vän l ighe ten sända oss j ä m t e den

autograf, s o m vi r ep roduce ra b r e d v i d porträt­

tet, bö r a vi j u också f o g a några o rd till

d enna b i ld . A t t u p p r e p a d e n romant i ska

lefnadssaga , s o m väl till alla s ina drag är

m e r a a l lmänt k ä n d än kanske n å g o n annan

n u lefvande svensk kv innas , eller att tala

o m ett kons tnärskap , s o m en b e u n d r a n d e

vär lds hy l ln ing sedan så l änge ställt öfver

all kritik, anse v i öfverf lödigt . Fas tmer tro

vi, de t skall intressera våra läsar innor att

litet nä rmre lära känna d e n ryk tbara sån­

gerskan , sådan h o n är o c h sådan h o n lef-

ver sitt lif den dag i dag , o c h i n b j u d a d e m

därför att m e d oss gö ra ett b e s ö k hos

Kristina N i l s s o n i h e n n e s h e m .

D e t var år 1 8 8 9 , s o m Kris t ina Nilsson-

Mi randa firade sitt s i l fverbröl lop m e d den

lyr iska kons ten . 8amt id ig t l ä m n a d e h o n

för alltid scenen . Ä n n u på h ö j d e n af sitt

kons tnärskap , for t farande i bes i t tn ing af de

högs t a tonernas s i l fverkl ingande väl l jud, fort­

farande en vacke r kv inna och al l t jämt mäk­

t ig ett d ramat i sk t lif i sitt spel , ned l ade

h o n sin trollstaf och d r o g sig t i l lbaka till

de t l ugna privat l i fvet . » J a g har ägna t tju­

g u f e m år af mi t t lif åt min v e r k s a m h e t , »

sade hon , » o c h nu vill j a g ej längre lefva

för operapubl iken , utan för m i n egen räk­

n i n g ! » O c h t rol igen har de t förunnats en­

das t m y c k e t få af vär ldens mus ika l i ska ce­

lebriteter — J e n n y Lind-Golc l sehmidt un­

dan tagen — att s å som h o n få. n juta full­

s tändig . hvi la o c h led ighe t — någo t s o m ,

för en m i n d r e u p p h ö j d ande , kanske i själf-

v a verke t skulle förefal la m i n d r e eftersträf-

vansvä rd t s å s o m afs lutning på en firad

p r i m a d o n n a s l ockande o c h l y sande lif.

En rik d a m , instal lerad i ett af Par i s '

vackras te o c h m e s t lux iösa h e m , finner hon sitt

s törsta nö j e , ej i de t van l iga sällskapslifvets

t omhe t , u tan i u m g ä n g e t m e d några få ut­

va lda vänner , i arbete o c h , f ramför allt, i

att samla konstskat ter , till u t s m y c k n i n g af

sitt präkt iga h e m .

Grefv innan älskar natur l ig tvis ännu mu­

siken o c h föl jer m e d allt af v ik t , s o m

t imar i den musika l i ska vär lden , särskildt

l ivad beträffar n y a opero r o c h n y a sångare,

m e n h o n anordnar inga soaréer . H e n n e s

h e m är ett verk l ig t k o n s t m u s e u m , m e n ej

n å g o n konser t sa long , o c h de t har aldr ig

fallit henne in att, l ikt m a d a m e Patti , b y g g a

en teaterscen för egen räkning.

Grefv innan Mirandas hus eller hotel , så­

s o m det j u kallas i Paris , är be läge t i de t

nya , e leganta o c h centrala Quart ier Mar-

beuf, v i d R u e C lemen t Marot . L i k s o m fallet

är m e d de flesta förnäml igare bos täder i Paris ,

är de t y t t re synner l igen enkel t . M e n så

snart m a n t rädt in g e n o m por ten , häpnar

m a n öfver o c h fänglas af de t u tsökta konst­

sinne, som präglar sångerskans h e m . E n

kort marmor t rappa , be t äck t m e d en turkisk

mat ta i l y sande färger och o m g i f v e n af

pa lmträd , för besökaren u p p till förs ta vå­

n ingen , o c h där uppe , v i d t rappans slut,

stå p iedes ta ler af m a r m o r , hva r o c h en upp­

bä rande en ant ik j a p a n s k b ronsvas . I d e n n a

farstu står, i n b ä d d a d b l a n d pa lmer , ett af

den m o d e r n a franska b i l dhugga rkons t ens

bäs ta arbeten, E p i n a y s » M o d e r s k ä r l e k » . O c h

går m a n g e n o m ett r y m l i g t fö rmak , befin­

ner m a n sig i de t s törsta af tre i fil lig­

g a n d e m o t t a g n i n g s r u m , hvi lka u tgö ra den

förs ta vån ingen . Öfveral l t m ö t a s ens bl ic­

kar af vack ra kons t fö remål . M i d t e m o t d e

tre s tora föns t ren hänger på v ä g g e n en vac­

ker gobe l in från förra å rhundradet , full­

k o m l i g t obe rö rd af t idens tand, och därin-

v i d har m a n placerat de t s tora p ianot , öf-

ve rd rage t m e d en duk i L u d v i g X V I : s stil,

b roderad m e d kulör t silke på l jus röd atlas.

Och nästan hvar je föremål i m m m e t för-

skrifver sig från s s m m a per iod . Möble rna

äro be täck ta m e d g a m m a l brokad o c h bro-

deradt s a m m e t från n ä m n d a tid, och de t

sachsiska pors l in , som fyller två höga , för­

gy l lda , m e d glasdörrar fö r sedda skåp, hvi lka

stå p å ö m s e s idor o m sp i se le , u tgöres af

idel säl lsynta och dyrbara pjäser .

I den andra och m i n d r e sa longen s tannar

m a n för att b eund ra en samt ida b y s t af

m a d a m e A d e l a i d e , L u d v i g X V : s dot ter , s amt

två s m å särdeles kons tnär l ig t u t förda skåp,

innanför hvi lkas glasdörrar m a n varsnar

talrika prof på gre fv innans unika saml ing

af antika solfjädrar. En af dessa har en

g å n g ti l lhört hennes n a m n e , dro t tn ing Kri­

stina af Sver ige , och den är s m y c k a d m e d

ett minia tyrpor t rä t t af d e n excent r i ska furst­

innan. O c h af icke m i n d r e intresse för

besökaren är en saml ing lagerkransar af

g u l d o c h silfver, gåfvor af furstar och hän­

förda åhörare i L o n d o n , Paris, Pe te rsburg ,

W i e n , S t o c k h o l m , N e w - Y o r k o . s. v .

Et t särdeles p ryd l ig t skriu, s o m har sin

plats p å s idan o m dörren till de t förnämsta

m o t t a g n i n g s r u m m e t , har på ett m y c k e t sinn­

rikt sätt konst ruerats för att p å s a m m a

g å n g väl bevara och tyd l ig t expone ra de

ly sande , m e n på s a m m a g å n g högs t del ikata

broder ie rna i kulört silke på en safirblå

s a m m e t s r o c k , s o m f o r d o m burits v id Lud-

v i d X V : s hof . Skrinet består af t vå delar .

R o c k e n har kl ippts i t vå s tycken , o c h hvar-

dera hälften har placerats innanför skrinets

glasdörrar , hvi lke t själft är ö fverhö l jd t m e d

he l io t ropfärgadt s iden. Nära u tgångsdör ren

står ett litet bo rd , be las tadt m e d a l lehanda

slags kons tnär l ig t bric-à-brac. E n stor foto­

grafi af d ro t tn ing Vik to r ia i silfverram o c h

m e d dro t tn ingens egenhänd iga namnteck ­

n ing in tager en f ramstående plats p å p ianot .

A n d r a fotografier af d ro t tn ingen af Sverige-

Norge , pr insessan af W a l e s , den aflidne

k o n u n g A l f o n s o X I I af Spanien o c h hans

ef ter lämnade gemå l , drot tn ingen-regent in-

nan, alla fö r sedda m e d några e g e n h ä n d i g a

rader, t o lkande g i fvarnas t i l lg i fvenhet och

beundran , träffas i s a m m a rum.

I de t t redje m o t t a g n i n g s r u m m e t , af min­

dre d imens ioner , ses en bärs tol från Lud­

v ig X V : s t id, af fö rgy l ld t trä o c h b e m å l a d

m e d scener eller taflor af B o u c h e r och W a t -

teau. Och i ett skåp af mörk t , sn idad t

trä är uppstä l ld en antik servis af sachsiskt

pors l in , u t fö rd t af den b e r ö m d e Marcol ini"

D e n är a f sedd för 2 4 personer o c h b å d e

al ldeles fu l ls tändig o c h o s k a d a d . D e n ena

v ä g g e n i de t ta r u m är b e k l ä d d m e d en ut­

sökt , g a m m a l Beauvais- tapet . D e n f ram­

ställer ett; säl lskap kaval jerer o c h d a m e r

från förra seklet , m u s i c e r a n d e i en so l ig

park, de t hela l ika friskt i färgen s o m o m

tapeten nys s k o m m i t från väfs to len .

Matsa len p r y d e s af åtskil l iga m o d e r n a

må ln inga r af f r ams tående mäs tare . P å spi-

se lkransen synes en b ronsbys t , framstäl lan­

de sångerskans man , g re fve de Casa Mi-

randa. Grefv innans s ä n g k a m m a r e innesluter

b l a n d annat två u t sök ta neder l ändska mål­

ningar . H e n n e s boudo i r -k locka har t i l lhört

Karl X I I . M e n att söka uppräkna alla

kons tskat te r i det ta l ika smakful l t s o m dyr­

bart inredda h e m , vo re att fylla en v o l y m s

alla s idor . D o c k , en tafla, en af de f rämsta

i saml ingen , hv i lken ej under t y s tnad får

förbigås , är en m a d o n n a m e d barne t af

M a b u s e , hv i lken m å l n i n g kos tar sin nuva­

rande ägare 4 0 , 0 0 0 kronor . L ika värde­

fulla s o m intressanta äro äfven en serie

va t tenfärgsmåln ingar på pe rgamen t , f ram­

stäl lande scener ur Henr ik IV : s lif, utförda

af en m e d h o n o m s a m t i d i g artist o c h förr

t i l lhöriga pr insen af C o n d é . E n af pärlorna

i g re fv innans dy rba ra saml ing af taflor af

äldre mäs tare är slutl igen en fin A n d r e a

del Sarto.

M e n huru v id lyf t ig t hennes hotel l än är,

är de t d o c k ej t i l l räckligt s tort för att kun­

na g e u t r y m m e åt hennes m å n g f a l d af konst­

skatter. M å n g a ypper l iga p ro f på g a m m a l

texti l- industri t. ex . ha mås t - rullas i hop

och magas ine ras o c h få n u b ida sin t id för

att en g å n g i f ramt iden åter tillåtas u tveckla

sin prakt.

Gre fv innan d e Casa Mirandas lif förfly­

ter unde r intel lektuella sysselsä t tn ingar , s o m

ej g e plats åt någo t s lags ånger öfver att

ha öfvergi fv i t eller begär efter att å tervända

till forna, b e d å r a n d e f r amgångar såsom

v ä r l d s b e r ö m d sångerska . H o n mot ione ra r

s ig m y c k e t , p r o m e n e r a n d e till fo ts o c h i

v a g n . H o n ägnar en rundl ig t id åt läsning,

o c h hennes b ib l io tek är b å d e r ikhal t igt o c h

väl fö rsed t . Hvar je d a g t i l lbringar h o n

d e s s u t o m ett par t i m m a r m e d mus ika l i ska

öfningar . H o n har m e d andra o rd a ldr ig

öfvergi fv i t sin g a m l a kärlek, ehuru h o n al­

dr ig m e r s junger offentligt, u tan endas t för

några af s ina m e s t in t ima vänner .

F ramför allt roar de t h e n n e att o r d n a

sina kons t saml inga r o c h — oupphör l ig t öka

d e m . H o n låter i ngen kons tauk t ion af v ik t

vare sig i Par is eller L o n d o n u n d g å sin upp­

märksamhe t . H o n bevis tar pe r son l igen auk­

t ionerna, själf g ö r a n d e inropen . H e n n e s

vackra hu fvud , hennes blå ö g o n o c h hennes

r e g e l b u n d n a drag äro l ika vä lbekan t a för

kons t samla rne i dessa b ä g g e städer s o m de

förr v o r o för operahabi tueerna i E u r o p a och

A m e r i k a . H o n öfvervakar själf hushållnin­

g e n i sitt hotel l , s o m har att uppv i sa ett

t iotal t jänare, och det l ika k lok t o c h väl ,

s o m hon förut sköt te sin e k o n o m i , t y hen­

nes s inne för de t prakt iska har alltid vari t

f ö g a under lägse t hennes begåfn ing s o m sån­

gerska o c h skådespelerska .

i D U N 243

M e n hvar je beskr i fning öfver g re fv innans

h e m skulle vara alltför oful ls tändig , o m m a n

g l ö m d e bor t h e n n e s lilla favori t , Ti t i , en

utsökt fin o c h y t te rs t l i ten k n ä h u n d af en

e g e n d o m l i g , ös ter ländsk, hår lös ras, m e d en

hud så m j u k o c h fin s o m en n y f ö d d k ids .

Det är en l i ten för t jusande vare lse — sä­

ge r m a d a m e s vän innor — , sin ägar inna ö m t

t i l lgifveu, k lok o c h v a k s a m , o c h den lilla

h u n d e n v iker aldr ig från sin t i l lbedda mat­

m o d e r s s ida. H a n är af l jusgrå färg, en

färg s o m bes tänd ig t y t ter l igare f ramhäfves

g e n o m ett l jusblåt t eller rosafärgadt b a n d

kr ing halsen.

H v a d beträffar g re fv innans toalet t , u tveck­

lar h o n alltid en u t sök t smak . H o n bär

s tändig t k läder efter sista m o d e t o c h af

dyrbaras te t yge r , u t an att k läda sig extra-

v a g a n t eller u p p s e e n d e v ä c k a n d e . H o n har

förkär lek för d ä m p a d e fä rgnyanse r och hen­

nes favor i t färg är ma t t l jusblåt t . H o n be­

g a g n a r endas t o b e t y d l i g t m e d s m y c k e n , t rots

de t f a k t u m att h o n är ägar inna till en af

Europas finaste saml ingar af ädels tenar .

M e n spetsar u tgöra hennes för t jusning, b å d e

svar ta o c h hvi ta , o c h m e d sådana låter h o n

garnera alla sina fö rnäms ta dräkter . Starka

pa r fymer använde r h o n aldrig o c h ej heller

n å g o t s lags f ö r s k ö n i n g s m e d e l .

H e n n e s m a n , g re fve de Casa Miranda ,

ser bra ut o c h har ett f ängs lande y t t re .

H a n är v i d pass sext io år, m e n ser f e m t o n

år y n g r e ut. H a n t i l lhör o c h är hufvud-

m a n för en g a m m a l spansk fami l j , är en

fu l lkoml ig vä r ld sman , talar f ranska flytande

o c h för en bri l jant konversa t ion . H a n är

stolt ö fver sin b e r ö m d a o c h ä l skvärda hustru,

m e n känner s ig emel lanå t m a n a d att pro­

testera m o t hennes mo tv i l j a för att de l taga

i de t s törre säl lskapslifvet . H a n bek läder

ett g a n s k a h ö g t ä m b e t e i Spanien o c h mås t e

därför ofta n o g vara hemifrån . I ett föregå­

e n d e äk tenskap har han en u n g dot ter , d o n n a

Rosi ta , s o m är sin v a c k r a s ty fmors stän­

d i g a fö l jes lagerska o c h förklarade älskl ing.

T ro t s årens g å n g har g re fv innan Mi randa

bevara t sin forna , e rkända skönhe t . Hen­

nes en g å n g så smär ta figur har u tveckla ts

till en ståtlig, men inga lunda för s tor em-

bonpo in t . M e n hennes ut t rycksful la ansikte

har ej förlorat n å g o n t i n g af sina, fina drag

eller ski f tande minspe l . B lå ö g o n , vacke r t

b l o n d t hår, en m j ö l k h v i t h y m e d rosor p å

k inde rna — äkta, ej ett g rand s m i n k eller

puder ! — så- ser Kr i s t ina Ni lsson ännu ut.

H e n n e s sätt att va ra är s å s o m f o r d o m yt­

terst v i n n a n d e i all sin enkla rät t framhet .

H o n konversera r beundran svärdt , i synner­

he t i kons tnär l iga o c h litterära ä m n e n . Na­

turl igtvis intresserar h o n sig i h ö g g r a d för

u n g a sångare o c h sångerskor . Al l t id är h o n

redo att bis tå d e m m e d råd o c h dåd .

Kr i s t ina Ni lsson-Miranda , d e n gifta pri­

m a d o n n a n , för n u ett så t i l lbakadraget lif,

att endas t hennes in t imas te vänne r ve ta ,

hv i lken h jä r tevarm o c h g o d k v i n n a h o n är,

den forna af g u d e n , sångens dro t tn ing , hvil­

k e n ej vi l le s tanna i sitt r ike, till dess t iden

stöt te henne från t ronen, utan s o m en vac ­

ker dag ned lade k rona o c h spira o c h från

scenen d r o g s ig t i l lbaka till privat l i fvet , för

hv i lke t hon ä n d a sedan den d a g e n u tg jor t

en p r y d n a d o c h ett f ö r e d ö m e .

m

Att narras.

| a m m a , där k o m j u ingen liten fågel

ur den där m a s k i n e n , » så y t t r ade

sig m e d ö m k l i g m i n o c h i en ännu ö m k ­

ligare, j a rentaf i fö rebrående ton m i n lille

g o s s e , d å vi för flere år s edan t rädde ur

fo togra fens hus , där han nyss porträt terats .

P å van l ig t fo tograf -maner h a d e den vän l ige

m a n n e n lofvat m i n lille p y s , att o f v a n n ä m n d a

f e n o m e n skulle inträffa, ifall han hö l le sig

m y c k e t , m y c k e t stilla o c h oa fvänd t b l i ckade

på kameran . G o s s e n rörde sig i cke , m e n

n å g o n fågel f r a m k o m natur l igtvis e j , och n u

g i c k m i n • be sv ikne älskl ing o c h funderade

på de t ta p r o b l e m . H v a d skulle j a g vä l säga

h o n o m ? » F o t o g r a f e n vil le ha d ig att stå

st i l la ,» sva rade j a g b r y d d o c h u n d v i k a n d e .

»Ja , m e n b ruka då s tora männ i skor n a r r a s ? »

så lät hans log i ska g e n m ä l e . H v a d annat

k u n d e j a g svara h o n o m ä n : » O m de de t

gö ra , så är de t m y c k e t orä t t .»

G e n o m denna lilla ep i sod f rams tod plöts­

l igt för m i g i b jä r t dager ett m y c k e t van­

l igt t i l lvägagående , s o m v u x n a männ i skor

göra, sig sky ld iga till g e n t e m o t barn . J ag

vill uti tala o m barnsköterskor o c h annat

ob i ldad t fo lk , af hv i lka m a n k n a p p t kan

vän ta någo t anna t ; för d e m l igger de t så,

nära till h a n d s att, för att skaffa sig litet

l u g n o c h tys ta en os ty r ig ba rnunge , ho ta

m e d busen , va rgen o c h andra m e r eller

m i n d r e v i d u n d e r l i g a varelser . D o c k har jag-

lag t m ä r k e till, att o m m a n v id en n y skö­

terskas in t räde i t jänst på ett vänl ig t ,

m e n al lvarl igt sätt förehåller de t orätta i

sådana t o m m a o c h o sanna hote lser o c h ber

h e n n e akta sig f ö r d e m , det ta för de t m e s t a

ej förblir u tan verkan . S o m sagdt , j a g

tänker n u ej p å s. k. ob i ldad t fo lk , u tan

före t rädesvis på m e r a b i ldade männ i skor ,

hvi lka , mä rkvä rd ig t n o g , i det ta s t y c k e ofta

äro oförsvar l ig t tanklösa , o c h för hvi lkas

o sanna y t t r a n d e n det är m y c k e t svårare att

vär ja sig, då, de för de t m e s t a i cke kunna

förutses .

» K o m , m i n lilla flicka, så skall j a g d raga

en slant ur näsan på d ig . Se, här har du

d e n ! » J a g känner en herre, s o m ofta roar

sig m e d d e n n a taskspelarkons t , s o m i m å n g a s

ö g o n k a n förefal la m y c k e t osky ld ig , m e n i

s jä l fva verke t är ä g n a d att förvirra b e g r e p p e n

i en l i ten barnahjärna . Vär s t är de t natur­

l igtvis , när förä ldrarne s jälfva i cke äro sam­

ve t sg ranna i det ta a fseende . Huru m å n g a

lögne r mås te icke t. ex. en tandläkares

ope ra t ions rum vara v i t tne till! »Si t t stilla,

m i n älskl ing, de t k o m m e r i cke alls att gö ra

o n d t , » så heter de t t. ex . , m e n i näs ta

ö g o n b l i c k l juder ett smär tans skri o c h bar­

net k o m m e r kanske aldrig m e r att lita fullt

o c h fast p å sin m o r s eller fars försäkringar .

Eller d e n ängs l iga m a m m a n y t t ra r : » G a p a

bara, d o k t o r n tar inte ut t anden , h a n vill

endas t t i t ta p å d e n . » I näs ta s tund sitter

t anden p å tandläkarens tång , m e n clen lille

pat ientens t ro p å s tora männ i sko r s sann­

färd ighet har fått s ig en ohjä lp l ig knäck .

Behöfve r j a g tala o m de oupp fy l l da löf­

tena, hv i lkas antal är l e g i o ? Jag g l ö m m e r

aldrig, hvi lken fördärflig inverkan de t h a d e

p å min förut o m t a l a d e lille gosse , d å kusken

en g å n g lo fvade , att h a n skul le få fö l ja

m e d , när v i h ä m t a d e s h e m ifrån kyrkan ,

m e n de t oak tad t k ö r d e ifrån h o n o m . Ä n n u

länge efteråt k o m han i en feberakt ig spän­

n ing hvar g å n g häs tarne sattes för o c h han

fått löf te att få fö l ja m e d oss . Där s tod

han l änge i fö rväg på gården , ik lädd kappa

o c h hatt , o c h för lorade ej v a g n e n ett ö g o n ­

b l ick ur sikte. » A r de t verk l igen , ve rk l igen

sant, att j a g får fö l ja m e d ? » » J a visst ,

m in älskl ing, de t har j a g lofvat dig , o c h du

ve t j u , att j a g brukar hålla m i n a lö f t en .»

»Ja , m e n en g å n g h a d e Nils också lofvat

att ta m i g m e d , och ändå kö rde han ifrån

m i g . » Miss t roende t s o n d a frö h a d e fallit i

m i n gosses själ, o c h det behöfdes lång t id

o c h en m y c k e t k o n s e k v e n t b e h a n d l i n g för

att u trota d e t s a m m a .

N å g o n g å n g blir m a n natur l ig tvis af o m ­

s tändigheterna t v i n g a d att be reda barnen

en miss räkning , m e n då får m a n fö r söka

laga så, att i n g e n bi t terhet s tannar kvar .

M a n har t. ex. lofvat d e m en utfärd —

hels t bö r d o c k sådant ske vi l lkor l igt — m e n

en förändr ing i väder l eken eller n å g o t anna t

h inder k o m m e r emel lan . I så fall har j a g

brukat säga : » J a g kan i cke hjä lpa, att ut­

färden ej kan bli af, m e n då j a g nu lofvat

er någon t ing rol igt , vill j a g istället g i fva er

någo t g o d t att l e k a kalas m e d ; u t färden

får bli en annan g å n g . » Fö l j den blir, att

i ngen känner s ig förorät tad, och j a g slipjjer

se sura miner o c h besv ikna ansikten.

M e d r isken att synas väl r igorist isk, vil l

j a g till slut fäs ta u p p m ä r k s a m h e t e n på en

sak, s o m alltid f ö r e k o m m i t m i g s o m ett

o fog . De t är den i de flesta länder här­

skande seden att för ba rnen förklara en

l i ten brors eller sys ters ö fver raskande an­

k o m s t g e n o m s torkens heml ighets fu l la be-

m e d l i n g . Ä r denna uppenba ra osann ing ,

s o m ändå de flesta barn m y c k e t snart k o m m a

under fund m e d , ve rk l igen så n ö d v ä n d i g ?

F inns där ej någo t bättre sätt att tillfreds­

ställa den barns l iga nyf ikenhe ten , u tan at t

d o c k y p p a det rätta s a m m a n h a n g e t ? P å

m i n a barns fö rvånade f rågor : » H u r har

lilla bror (eller lilla sys ter) k o m m i t h i t ? »

har j a g brukat svara : » E n änge l har k o m ­

m i t m e d h o n o m (eller henne ) .» D e n n a för

ett barns l ig t s inne m y c k e t plausibla för­

k lar ing har j a g alltid funnit t i l l fy l lesgörande,

o c h i m i n m u n innebär den ingen osann ing ,

t y j a g tror verkl igen , att en ängel m e d ­

följer hvar je barn, s o m k o m m e r till vär lden .

K o m m e r så den tid, då ett ba rn behöfve r

en nä rmare förklar ing, må det ta då ske

g e n o m m o d e r n på ett ö p p e t o c h vä rd ig t

sätt o c h icke g e n o m t jäns tepigor eller skol­

kamrater .

D o c k , det ta endas t i fö rb igående . Syftet

m e d m i n lilla f ramstäl lning har endas t vari t

att f ramhålla , huru ofta m a n g e n o m tank­

löshet rubbar den barns l iga t i l l försikten o c h

sanningskär leken , dessa k lenoder , hvi lka , en

g å n g för lorade , äro så ofant l ig t svåra, nästan

o m ö j l i g a att å tervinna.

T y c k e r kanske någon , att j a g är för s t r äng?

Jag tror, att m a n på det ta o m r å d e ej

kan vara för samve t sg rann . Barne t b i ldar

j u sitt ege t handl ingssä t t efter de v u x n a s

f ö r e d ö m e , och huru kan det lära s ig att

älska sann ingen , när de t märker , att männi ­

skor , s o m det b o r d e se u p p till, på ett så

lä t tv indig t sätt handskas m e d denna ädla

pärla. O c h d o c k finns ingen t ing , s o m så

undergräfver en männi skas karaktär o c h be-

röfvar henne såväl G u d s vä lbehag s o m

männ i sko rnas tillit, s o m jus t osannfärd ig­

heten .

Incognila.

IDUN 1898 Från l ikbränningsicléns ni t iske m å l s m a n i

vår t land , ingen iör P. Lindell, ha v i emot-

tagi t fö l j ande skrifvelse m e d begäran o m

dess in förande i I d u n :

Kvinnan oeh likbränningen. Under ofvanstående rubrik har i Idun före­

kommit en med »Ilse Franke» signerad artikel, som på ett varmt och känsligt sätt förordar det nya grafskicket, men också beklagar, att det vun­nit så liten anklang hos vårt lands kvinnor, ja att de i allmänhet äro mot detsamma fientligt stämda. Någon förvåning uttalas älven öfver, att styrelsen för Svenska Likbränningsföreningen synes arbeta mindre än hvad den borde för att göra sina behjävtansvärda syften kända bland den större allmänheten — att den »bråkade» för litet för att bana väg för den nya idén. Uppsatsen slutar med uttalandet af den önskan, att fiere in­sändare måtte yttra sig i den viktiga frågan; men då denna önskan ej blifvit tillmötesgången af liere än en »Mormor», anser jag mig böra begära plats för ett kortare svaromål.

"Det är sant, att kvinnliga anförvanter mången gång förhindrat verkställigheten af en afliden per­sons förordnande om, att hans lik skall brännas, och att man ofta hör företrädesvis obildade kvin­nor uttala sin ovilja mot likbränningen; men då inan känner den makt, med hvilken gamla pläg-seder bibehålla sig, och då nian gjort sig förtro­gen med de oklara, hälft vidskepliga känsloström-nihgar, som mängden erfar vid en dödsbädd, så måste nian förvåna sig öfver, att våra damer ej uppträdt mera fientligt än hvad de gjort mot en känslolifvet så nära berörande nyhet som en ge­nomgripande ändring af själfva grafskicket.

Med den kännedom jag har om likbrännings-frågans ställning i så väl vårt som andra land, kan jag intyga, att här mera än annorstädes kvin­nan tagit en verksam del i denna reformrörelse, och att hon i allmänhet omfattar den med var­mare sympatier än männen. Dessa senare visa endast undantagsvis något större intresse för sa­ken och blifva ofta likgiltiga för hela frågan, då de märka, att svårigheterna äro vida större, än hvad de förmodat. Jag hav bevittnat verkligt rö­vande drag af uppoffringar, som fattiga kvinnor underkastat sig för att förvissa sig om, att de skola efter döden blifva brända, och af den be­stämdhet, med hvilken kvinnor ur alla samhälls­klasser i detta fall göra sin vilja gällande, kan man med säkerhet sluta, att likbränningsfrågan i vårt land icke kan falla och att dess förnämsta stöd blir våra kvinnor.

Då man betänker, att föreningsväsendet ännu är för kvinnan mera främmande och att de i all­mänhet hafva föga lust eller förmåga att till så­dant lämna penningebidrag, må det anses vittna om det svagare könets intresse för den ifråga varande reformrörelsen, att icke färre än 695

i kvinnor i denna stund finnas inskrifna såsom med­lemmar af Svenska Likbränningsföreningen och att 19 st. till densamma i förskott inbetalt sin brännihgsafgift. Utaf de 375 personer, som hit­tills blifvit brända genom den nämnda föreningens försorg, hafva 112 varit kvinnor, det öfvervägande flertalet i en ålder af 44 till 86 år.

Hvad den försiktighet beträffar, med hvilken denna reformrörelse ända ifrån början blifvit i vårt land ledd, så medgifves gärna, att den för flertalet måste synas vara alldeles för stor, men detta har ej hindrat en »tidning på kristlig grund» att beklaga sig öfver den »hänsynslösa agitation», med hvilken densamma bedvifves, ocli en annan tidning, en bulevardavisa, att utbrista: »Man kan sannerligen inte begripa, hvavföv den med stats­medel salierade redaktören af den alla våra andra näringar ilsket hatande frihandelstidningen Nor­den, hr ingenjören Per Lindell, bråkar så fasligt med sin blifvande kristliga begrafning eller hed­niska förbränning och med det skäligen intresse­lösa ämnet besvärar erkebiskop och konsistorier m. m., bara för att få sin lilla, lilla stofthydda onyttigt förvarad i en urna.» O. s. v.

Men obskurantismen och dumheten äro ej våra farligaste fiender. För oss är det ej nog att. kunna klart och tydligt visa reformens berättigan­de, att kunna fullständigt vederlägga hvarje an­märkning, som göfes. Man måste därjämte sorg­fälligt undvika hvarje missgrepp, som kan gifva de talrika och ingalunda ofarliga fienderna anled­ning att börja en strid, som i denna partisplitt­ringens tid alltför lätt kan sluta med att likbvän-ningsreformen neddrages till att blifva en simpel partifråga och såsom sådan motbjudande för de linkänsliga, de verkligt bildade, hvilka varit och böra ' förblifva likbränningsreformens egentliga stöd. Men det fordras tålamod för ett sådant

under årtionden fortgående planmässigt avbete med få synliga resultat, och detta tålamod finnes ej hos alla. Per Lindel!.

Vid hemmets dörr. Skiss för Idun af

H l i s a b e t h K u y l e n s t i e r n a .

rastgårdens gammalmodiga trilla med den lata bruna Palle för hade väntat minst en kvart

vid stationen, innan tåget ändtligen kom. »Tag tömmarna, Lars, jag går ut på perrongen

och möter honom,» ropade Edith Willnow, fröken från prästgården, och stod några ögonblick senare utanför stationshuset, ifrigt blickande in . i de långsamt framglidande vagnarna.

Plötsligt viftade hon med sitt ljusa parasoll, och hennes friska, unga ansikte rodnade upp af lycka.

»Goddag Harald, hjärtligt, hjärtligt välkom­men,/; utropade hon och sprang fram till kupé­dörren. »Får jag lyfta ned kappsäcken, det orkar jag bestämdt. Du har böcker med dig, du, det känner jag, den är så tung,» tillade bon skrattande.

Docenten Harald Thömer hoppade nu ned af fotsteget. Tåget frustade vidare, och de båda unga jämte några bondgubbar och ett par barn stodo kvar i solgasset.

»Så, nu kunna vi hälsa viktigt,» sade Edith och lade sin hand på hans arm, »än en gång välkommen, vännen nun.»

»Tack, kära, lilla Edith,» han lade ett ögonblick armen om hennes lif, men det skedde blott helt flyktigt, och det tycktes nästan som en plikt­uppfyllelse.

Hon låtsade emellertid ingenting om. Han såg trött och öfveransträngd ut och behöfde h vila, sedan finge de talas vid.

»Så, Palle lefver än och gamla trillar) också,» sade han, då de satte sig upp. »Tänk, hvad all­ting tyckes stå stilla så här på landet; det är fyra Ar sedan jag var här, och ingenting är för 1

ändradt. Att du inte förgås i enformigheten, nun stackars lilla Edith.»

».lag märker inte. att här är så enformigt,» sade hon enkelt, »hvarje dag hai- fullt upp med bestyr, och för resten har jag ju varit ute och andats storstadsluft en gång, då för två år sedan, du minns, innan du reste utrikes.»

»Ja, de fjorton dagarna fick jag rå om min fästmö utan kontroll. Det är inte min mening att såra dig, Edith, men här i ditt hem måste jag dela dig med tusen andra intressen. Du är till för alla de andra minst lika mycket som för mig.»

»Nej, käraste Harald, men alla de andra be-höfva mig året om, du däremot — hav sällan tid. Du läser, du tänker, och du säger ju alltid, att det är sådant, som jag inte förstäv. Du vill ha mig, om jag skall kalla det så, vmder rasterna, och då kan det ju hända, att jag inte alltid kan passa på. Ärligt sagdt, Harald, de här sista aren ha gjort mig flammande för dig. Dina href — om du vissto, hvad jag längtat efter dem — ha alltid varit skrifna till den lilla leksystern, som ibland behöfde slå upp konversationslexikon för att få de lärda Tittrycken tydda, men som fåfängt stirrade mellan de prydliga raderna efter något förtroligt ord eller lust att få det eller det deladt med någon, du höll af.»

»Jag tror dn hav blifvit en viktig liten moral' pvedikant, Edith, hade jag vetat det, s å . . . »

»Fortsätt inte,» af b röt bon smekande,» du tänkte säga något mycket styggt. — Nu ha vi kommit till trollets grind. Minns du, när vi lekte, att jag var trollet och du en ståtlig riddersman, som kom ridande i fullt traf — på pappas, käpp 1 Så kom du innanför trollets grind, och den' föll igen just som nu. Dn var i trollets rike och kunde inte slippa ut, om du ej fann ordet, som skulle lösa trolldomen och göra det stackars trol­let till en fager tärna igen. Minns du, att vi fåfängt funderade öfver ett ord, trollet visste inte något själf! Och så koin du att stanna därinne, tills du växte ifrån leken och blef stor.»

»Nå, har du funderat på det mystiska ordet sedan,» frågade han road.

»Ja,» sade hon allvarligt, »nu vet jag det, tror jag.»

>Lât höra?»

»Nej, herr riddare,» sade hon skämtande, »profva ert snille, om ni vill slippa ur trollets garn.»

Med en för gamla Palle egendomlig tvär knyck stannade nu trillai) framför prästgårdstrappan, där hela familjen stod samlad. Prosten och pro­stinnan främst, så gamla guvernanten Och små­flickorna samt längst bort komministern oeh Ture' ende sonen.

Inne i den låga, envisade salen, med sina väl­diga syrenknippor på pianot och sina hvita linne­mattor i bukter öfver golfvet, stod aftonmåltiden dukad.

Stackars Harald kunde vara hungrig, tyckte prostinnan, hvavföv maten serverades, så snart de första hälsningaina utbytts. Samtalet blef lifligt, man talade om Haralds resa, om gemen­samma bekanta och om forna dagar.

Efter måltidens slut gingo de alla ut på ve­va)) dan.

Det var en härlig juniafton med doftfylld, ljum luft och denna mystiska halfdagev, som är så rik på stämningar och tankar.

»Har du inte lust att gå nedåt sjön ett slag, Edith,» frågade Harald plötsligt och reste sig.

»Jo, gärna!» »Snälla Edith, dröj inte så länge, du ha)' lof­

vat att fläta oss hårdt i kväll,» hviskade Tyra och Elsa bedjande.

»Edith,» sade prostinnan, »du glömmer väl inte att se ef tei-, om degen vill jäsa, när du kom­mer tillbaka?»

»Bli inte länge ute,» förmanade prosten. »Nej, nej, nej, nej, luften är fuktig,» ekade

komministern. — »ÅndUigen,* utbrast Harald vettigt, då de gingo

nedåt trädgårdsgången, »jag trodde du aldrig skulle slippa ifrån. Nu se)' du själf, hurudan t det är.»

»Låt oss icke tala mera om det nu. Det är alldeles för härligt i afton för att uppstämma några dissonanser,» svarade hon undvikande. De satte sig på en bänk under en lummig hängbjörk och sågo utåt den tysta, lugna vattenytan. Båda letade de efter något att säga, mdn det var s o n om de saknat föreningspunkten, som lifvet fört dem i olika strömfåror långt från hvarandra.

Dä och då lade han armen o m h e n a e s lif eller tryckte hennes hand, som ett slsgs surrogat för dèn lyckostämning ha)) borde känna.

Tårarna trängde sig heta upp i hennes ögon, men hon tvang dem modigt tillbaka, så svag ville ho)) icke vara. '

»Kanske det är bäst jag går upp nu,» sade hon slutligen. »Som du vet är det midsommar­afton i morgon, och då är det alltid litet att rusta med. Godnatt Harald, sof godt!»

Han såg hennes ljusa klädning försvinna mel lan buskarna och försjönk åter i tanka)'. Ha)) hade kommit hit mera af plikt än böjelse denna gång, det var sant, men nu kom det likväl en känsla af tillfredsställelse öfver honom. Harvar så fridfullt, så lugnt och tyst. Inga enerverande diskussionev, ingen bullrande musik elle)' tanke-tomt societetslif, och så, det bästa af allt: Edith hade bestämdt vuxit i tankekraft och intelligens, men hon hade ej den charme han njöt af, icke detta, som lockar och fängslar, hon var alltid enkel och naturlig, en vild blomma utan höga farge)' och berusande doft.

Ku hwde han gifta sig, om de lefde sparsamt, om de hade nog af h varandra och några anspråks­lösa nöjen, och om hon kunde dela hans intres­sen, men det hade han aldrig tänkt sig möjlig­beten af, att Edith skulle kunna. Sådant lärde man sig icke i prästgårdar på landet!

Långsamt gick han upp på sitt rum, såg sig omkring på de välkända föremålen och tyckte, att allting krympt ihop.

»Godmorgon Edith, hvad du ser varm ut?» Harald kom ned i salen, just då frukostklöckan ringde för oåterkalleligen sista gången.

»Godmorgon Harald; jag har varit tidigt uppe för att hinna afsluta de flesta bestyren, innan du kom ned. Efter frukosten skall jag gå till fattig­gården, hår du lust att gå med?»

»Ja, men inte in. Där måtte vara rysligt.» » h ja, nog kunde de stackars gamla ha bättre,»

svarade hon stilla, men det flög en skugga af ogillande öfver hennes ansikte. Huv kunde han väva så kall och likgiltig?

Edith gick in i fattiggården, och Harald slog sig ned utanför på bänken och väntade. Ha)) hade emellertid icke suttit länge, förrän en gam­mal gubbe kom framlinkande till honom och be­traktade honom intresseradt från alla sidor.

I

1895 I D U N 245

ko la vi fara o c h bese H o k V» sade en

af m i n a vänner ett par daga r före

d ro t tn ingens a n k o m s t dit. Sagd t o c h g jo rd t .

V i s tar tade från S t o c k h o l m onsdagsa f ton

o c h an lände på fö l j ande m o r g o n kl. 8.-21 till

H o k s n y a n l a g d a stat ion å H a l m s t a d — N ä s s j ö ­

banan . Sta t ionen, s o m ett par dagar förut

flyttats till s in nuva rande plats från en

annan längre bo r t be lägen , l igger i en ut-

h u g g n i n g i skogen , ensam o c h ö d e , s o m

s ta t ions inspektoren m e d en d jup suck sade

oss . N å g o n annan m ä n n i s k o b o n i n g syntes

ej heller till i närheten, endas t skog rund t

o m , o c h några te legrafs tolpar s o m för täl jde,

att c ivi l i sa t ionen ej var så fjärran.

V i d tågets a n k o m s t va r d o c k åtskil l igt

fo lk fö r samlad t — de flesta för att h ä m t a

bref o c h t idningar . D e be t rak tade oss m e d

en v iss v ö r d s a m nyfikenhet . E n u n g kv inna ,

k l ä d d i ha l fhandskar o c h duk p å hufvude t ,

kas tade en lång m ö n s t r a n d e b l i ck på m i n

l jusa kappa o c h n ä r m a d e s ig f r ågande : » h ö r

her rskapet till hofve t , så kanske j a g kan få

lof att bära sakerna .»

D e t var påkos t ande att afstå från äran

att anses s o m h. m:ts ho fdamer , m e n san­

n i n g e n l ikmät ig t mås t e v i d o c k svara n e j .

Vägen u p p till her rgården var lätt att

finna. D e n g i c k g e n o m oafbruten s k o g unge­

fär en f jä rd ingsväg . Öfveral l t syntes för­

beredelser till d ro t tn ingens föres tående an­

koms t . Nere v i d s ta t ionen den n y a ått­

kan t iga pav i l jongen , s o m skulle bl i fva kung­

lig väntsal , m e d flaggstänger o c h b lågula

draperier . Läng re u p p var en m ä n g d folk

sysselsat t att j ä m n a v ä g e n o c h spr ida ut

grus . H o f in tendenten N y s t r ö m s ek ipage

h a d e jus t sväng t förbi . M ä n n e u s todo m e d

b lo t t ade h u f v u d e n o c h sågo efter v a g n e n .

E n g a m m a l g u b b e v ä n d e sig o m o c h såg

oss k o m m a . T y d l i g e n b e g i c k h a n s a m m a

miss t ag s o m k v i n n a n nyss , ty ö g o n e n lys te

af undran — j a g törs vä l säga beundran

— o c h m ö s s a n höl ls vördnads fu l l t i handen .

D e t var märkbar t öfverall t , att d ro t tn ingens

a n k o m s t g l a d d e folket . M a n va r snade det

v i d hvar je samtal m e d s m å o c h stora.

»Slo t te t i ö d e m a r k e n » har n å g o n fantasi­

rik skr ibent kal lat de t hv i ta hus , s o m snart

s k y m t a d e f ram för våra bl ickar . Ja, slott

k l ingar n u så vacke r t — m e n vi svenskar

äro ej al ldeles l ika lä t tv indiga , s o m t. ex.

f ransmännen , i att b e n ä m n a hvar je landt l ig

bos t ad för slott . V i v i l ja gä rna ha to rn

o c h spiror o c h så där bor tå t ett hundra ta l

r u m i et t slott . De t t a hv i ta hus , hå l lande

1 0 0 fo t i l ä n g d o c h 65 fo t i b r e d d , u tan

någon s o m hels t y t t re arki tektonisk p ryd­

nad , de t var t i l l talande o c h saknade ej en

viss åldr ig grandessa , g e n o m sitt h ö g a bru tna

tak o c h sitt präkt iga läge m e d den m ö r k a

s k o g e n s o m b a k g r u n d o c h s jön v i d sin fo t ,

m e n — ett slott va r de t i c k e ! Kallar m a n

H o k en stor ståtlig herrgård, k o m m e r m a n

sann ingen närmast .

E g e n d o m e n äges för nä rva rande af gross­

handlare Pet ré i O s k a r s h a m n o c h änkefru

Ekval l , hvi lken senare tillika m e d dot ter

bebor stället. F ö r tillfället hafva d o c k de

b å d a d a m e r n a inflyttat i ett l i tet t äck t be­

läget hus v i d ändan af allén, hv i lke t förut

vari t s ta tkar lsbostad, m e n s o m n u m e d till­

hjälp af snickare , målare o c h tapetserare

förvandla ts till en för t jusande s o m m a r b o s t a d .

Å d en m e d tä l tduk öfverspända ve randan

därutanför b j ö d o s v i gäs tvänl ig t p å kaffe

o c h h ö r d e m e d beundran , hvi lket o t ro l ig t

besvär fru E. haft för att u t r y m m a hela

sitt hus o c h fö rvand la de t till en vä rd ig

k o n u n g a b o n i n g . A t t allt de t ta g e n o m f ö r t s

m e d den ä lskvärdas te g läd t ighe t , fört jänar

särskildt anmärkas . M e n nu var allt så

p y n t a d t o c h fint, o c h de ståt l iga g e m a k e n

vän t ade b lo t t på sin härskar inna.

H o k l igger p å en u d d e v i d den s k o g o m -

kransade H o k s j ö n s södra s t rand o c h är pä

tre s idor o m g i f v e t af va t ten . Själfva allén

går f ram längs en j o r d b a n k , hv i lken i söder

begränsar H o k s j ö n . P å t renne ställen af-

bry tes banken af broar , under hvi lka H o k å n

söker s in v ä g ut i s jön . D å va t tens tånde t

är hög t , t ränger de t sig här f ram m e d bru­

sande dån .

D å m a n från allén närmar sig herresätet ,

m ö t e s öga t af ett stort hv i t t hus af revete-

radt t i m m e r m e d brute t tak af b e t y d a n d e

h ö j d . T v ä n n e l ikaledes hvi ta flyglar l igga

å ö m s e s idor af den m y c k e t stora gården ,

hvars m i d t upp tages af en vä l hål len gräs-

Xilan, där k rocke tspe l s t u n d o m öfvas . Fint

s andade b reda väga r löpa å ö m s e s idor o m

d e n s a m m a framför husen . B a k o m husen

u tbreder sig t rädgården o c h går p å två s idor

ä n d a ned till s jön . Huse ts f ramsida åt går­

d e n till har b lo t t en v å n i n g m e d 6 fönster

å fasaden. D e n vä ld iga t a k ö f v e r b y g g n a d e n

ger d o c k ett i m p o n e r a n d e u t seende åt de t

hela. A t s jös idan hö je r sig s tenfoten och

bi ldar en hel vån ing , där köksdepa r t emen te t

o c h r u m för bet jäning äro be lägna . Huse t

är näs tan l ika b red t s o m långt o c h har icke

m i n d r e än f e m fönster å gaflarne. De t t a

g ö r att alla r u m m e n , hvi lkas antal i öfre

v å n i n g e n är 13 u t o m ves t ibu len , bl i fva

m y c k e t ryml iga . V ä g g s k å p o c h ga rde rober

finnas i m ä n g d . Skänkar o c h se rver ingsrum

si •*

CO

gO

o M o in C J=> U <& CD ti

ö bo " ¿3

Möblering och Dekorer ing Sängar och Sängkläder, Möbeltyger, Mattor och Gardiner m. m., m. m.

Carl Johansons M ö b l e r i n g s - A f f ä r .

D r o t t n i n g g a t a n 4 5 . l o c h a fcr.

af v å n i n g a r verkställes s t i l r i k t i g t och e l e g a n t . Största urval af gCifcz modeller uti olika stilarter.

Drottningens sommarresidens. »Jo men, så är det inte,» utbrast lian slutligen

helt förtjust, »jo visst är det Harald — herr Ha­rald, menar jag! Goddags goddag!» Han räckte hjärtligt fram sin gamla, skrumpna hand.

Harald letade i sitt minne och fann verkligen gubbens namn.

»Goddag, Anders, det var länge sedan vi sågo h varandra.»

»Ja, var det så. Vi ha inte ha't samma väg te gå här i lif vet.»

»Nej, vi ha inte det. Jag har varit långt ut i världen, jag.»

»Ja, ja, det är väl te nå'n nytta de å', fastän inte jag förstår 'et. Di bli bara morska, tycker ja', och vill inte si, att jorden är grön å himmeln blå här hos oss med.»

Harald log, det fanns nog filosofi i det där. »Nå; hur gick det med Matts och Stina, iingo

de någonsin hvarandra,» frågade han efter en kort paus.

»Har inte han hört om den pascbaseu,» fråga­de Anders storögd. »Det var en kärlekshistoria, som borde stå om i romaneböckerna, men där ska' det väl bara vara skräp, förstår jag. Först kom Stina in på fatti'gårln, och året efter kom Matts. Di orka inte arbeta längre nå'n åf dom. Han var sexti år och hon femti, men hållit af hvarandra hade de gjort, se'n di var bara barna. Xu blef hon så sjuk och eländig, å han med för resten, men så fick han höra, att hon jämrade sej, för halmen, hon låg på, var så sliten. Då pillade lian sej upp ur sängen och linkade ut i socknen för att tigga ihop litet lickrare halm åt sin Stina. Go'a människor gaf honom, hvad han begärde, å så knogade han hem ett stort fång. Stina fick ombäddadt, men Matts behöfde ingen bädda åt mer. Han dog på natten under svåra plågor. Doktorn sa" se'n, att det var öfveran-strängning. Ingen hade hjärta att tala om för Stina, att han så godt som dött för hennes skull, men när kräket fick höra, att han inte fanns te' längre, slockna' hon som ett ljus, hon också.»

Harald kände sig underligt gripen af den enkla berättelsen om tvänne fattighjons kärlekssaga; det talades om, att bildningen förfinade känslorna, men var det ej i så fall hjärtats bildning? —

»Så, nu är jag färdig, Harald; tycker du, jag-dröjt länge,» ropade Edith.

»Nej, Anders har hållit mig sällskap.» Han nickade åt den gamle oeh följde sin fästmö.

»Hvad du är tyst och tankfull, käraste Harald.» sade hon vänligt, »Låt oss sätta oss här i skug­gan och tala vid hvarandra en stund. Det är inte värd t att dröja längre.»

De togo plats på en stor sten. Edith var myc­ket blek, men lugn.

»Vill du slippa ifrån trollet,» frågade hon vekt, »Jag är rädd, att du längtar till något annat. Du skall få veta den lösen jag tänkte mig skulle föra oss bfida ut till gemensam sträfvan i den rika, stora världen. Blott ett litet ord skulle det vara: kärlek. En sådan där kärlek, som tager Och gif-ver allt, ej portionerar ut i vissa kvantiteter efter en tillfällig stämning. Jag hade tänkt mig, att vi skulle bytt tankar och åsikter, haft allt gemen­samt. Du skulle lärt mig, jag dig, ty det finnes saker, där lärdomen famlar blindt, men känslan hittar säkert. Jag skulle blifvit din kamrat, din vän och förtrogna, icke endast värdinnan i ditt hem.»

Han såg på henne. Menade hon, att det skulle vara slut emellan dem? Trodde hon icke längre på honom? Han tyckte, att han gått en lång vägsifäcka förgafves, gått och gått ifrån lyckan vid sin egen tröskel för att söka den hos främ­lingar.

Hos Edith hade han aldrig sökt andligt för­stående, det hade han icke ens tänkt på. Vanan att se henne gå där, tillbakadragen och blygsam, hade förblindat hans omdöme.

Han drog henne intill sig och kysste henne varmare än på länge.

»Förlåt mig, Edith,» sade han, »och följ din riddare ut i världen. Jag har älskat mitt lilla troll, men jag visste icke, brydde mig ej om att veta, det du ägde skatter, dem ingen anade. Hvarför gaf du dig ej tillkänna förr?»

»Jag väntade, att du skulle komma, att du skulle längta efter gemensamma intressen, men du drog dig bort i stället.»

»Edith,» hviskade han ångerfullt, »nu är jag här igen!»

»Och nu öppna vi trollgrinden och gå ut i vida, vida världen,» svarade hon med strålande ögon.

246 IDUN 1895

äro beundransvä rd t väl inrät tade, l i k som

öfve rhufvud tage t he la e k o n o m i a f d e l n i n g e n

kan kallas möns te rg i l l .

D å m a n , från den m e d s l ingerväxter och

löfverk o m g i f n a t rappan, inträder i vesti-

bulen , s tudsar m a n ovi l lkor l igen t i l lbaka af

öfver raskning . De t t a en t ré rum m e d sina

b e t y d a n d e d imens ione r vore vä rd ig t ett pa­

lats. S å s o m det n u dekorera ts , u tgör de t

ett mel lan t ing af sa long o c h t rädgårdssal .

.Blommor o c h b r e d b l a d i g a väx te r fyl la rum­

me t , o c h däremel lan äro p lacerade små soffor,

b o r d o c h b e k v ä m a hvils tolar . I ena hörne t

står ett s tort g a m m a l d a g s skåp m e d åtskil­

l iga p r y d n a d e r på, o c h i b a k g r u n d e n löper

en balus t rad , hv i lken begränsar d e n n e d till

köksvån ingen g å e n d e t rappan.

F rån ves t ibu len k o m m e r m a n g e n o m en

dörr till h ö g e r in i d ro t tn ingens skrifrum,

enkel t m ö b l e r a d t m e d en korgs to l f ramför

skr i fbordet , en b e k v ä m soffa, ett skåp m e d

in läggn ingar i ena hörnet , s m å bo rd o c h

stolar. De t t a r um, l ik som s ä n g k a m m a r e n ,

är mat tbe lagd t . Innanfö r skr i f rummet lig­

ger s ä n g k a m m a r e n , dekorerad i blåt t och

m e d den säng, s o m dro t tn ingen alltid för

m e d sig på s ina resor . Sängen o m g i f v e s

af en skärm, hv i lken väl to rde behöfvas för

dage rns skull , d å b å d a dessa r u m l igga åt

söder o c h äro m y c k e t l jusa. Innanför säng­

k a m m a r e n l igger to i le t t rummet . Därifrån

k o m m e r m a n in i ett annat li tet rum, hvil-

ke t å ena s idan har u tgång till kor r idoren

o c h å and ra s idan en dörr , s o m leder ut till

d e n g lasveranda , hv i lken uppför ts u t m e d

husets gafvel , o c h där d ro t tn ingen tillbrin­

gar m å n g a af dagens t immar . V e r a n d a n

l igger hög t , i j ä m n b r e d d m e d r u m m e n , o c h

från d e n s a m m a går en t rappa n e d till går­

den — d e u p p v a k t a n d e s väg . I n v i d de t

o m n ä m n d a p a s s a g e r u m m e t , m e n m e d u tgång

åt kor r idoren , l igga två r u m för k a m m a r ­

fruarna o c h ett t red je för den s juksköterska

frän Sof i ahemmet , s o m dro t tn ingen alltid

för m e d sig p å s ina resor .

Från dessa rum, såväl s o m från vesti­

bu len , k o m m e r m a n in i den vä ld iga mat­

sa len m e d sin m a k a l ö s a utsikt öfver s jön .

D e n håller 36 X 2 8 fot , har tre s tora fönster

m e d kulör ta gard iner o c h ganska l just tapet­

serade väggar . Et t vä ld ig t m a t b o r d m e d

ma t t a under upptager , s o m natur l igt är,

m i d t e n af r u m m e t . Öfver m a t b o r d e t hänger

en stor bronskrona,. K r i n g v ä g g a r n e står en

tät rad af stolar i svar t trä. P å b å d a kovt-

v ä g g a r n o rot t ingsoffor o c h u t m e d ena lång­

v ä g g e n löper ett se rve r ingsbord väl r ym­

m a n d e hundra fat. Et t par s m å b e k v ä m a

gungs to la r fu l lborda möb le r ingen . Innanför

matsa len l igger ett s tort skänk rum m e d is-

skåp o c h d iverse bekväml ighe te r , hvars å syn

mås te fyl la hvar je h u s m o d e r s hjärta m e d

för t jusning . Från s k ä n k r u m m e t g å hiss och

talrör n e d till köke t . — Från matsa len in­

träder m a n g e n o m en m e d röda port ierer

o m g i f v e n dörr i sa longen , ett s tor t hörn­

r u m m e d m å n g a fönster o c h dyrbara mat to r

be täckande gol fve t . V ä g g a r o c h m ö b l e r

hål lna i röd t . De t t a är ett präkt ig t rum,

fyl ld t m e d taflor o c h kons tsaker . I ena

hörne t står en s ta ty i k roppss tor lek af Afro­

di te , s o m m e d sin rena h v i t b e t f ramträder

vä l e m o t d e n r ö d a b a k g r u n d e n . Från sa­

l o n g e n k o m m e r m a n in i ett i l jusgrön t

hållet r um, kal ladt Kar l X V : s s ä n g k a m m a r e ,

e m e d a n k u n g Kar l här sofvi t en natt . De t t a

är ett y t te rs t behag l ig t r u m m e d sin uts ikt

öfver t rädgården o c h sin g e n o m markiser

d ä m p a d e dage r o c h svala luft. D e n mörk ­

bruna mahogn i sänge i i står på en es t rad o c h

tager s ig så väl u t e m o t d e fint l jusgröna

tapeterna. Det ta r u m är afsedt för konun­

g e n , d å han , s o m sagd t är, n å g o n t id unde r

august i skall gäs ta d ro t tn ingen på H o k .

Ä n n u ett gä s t rum l igger hä rbredv id , hvi lke t

äfven k o m m e r att upp tagas af k o n u n g e n .

F rån de t senare r u m m e t leder en dörr in

till matsa len . Y t t e r s t i raden o c h m e d fön­

ster åt gå rden l igger ännu ett r um. De t t a

är be s t ämdt för u p p v a k t a n d e hoffröken.

Däru tanför är t amburen , ful ls tändigt möb le ­

rad s o m ett r u m m e d stor spegel , soffa o c h

en treflig ma t t a på gol fve t . En skärm af-

delar r u m m e t o c h b a k o m d e n s a m m a sitter

alltid en lakej på pos t . Elektr iska r ingled­

n ingar g e n o m l ö p a alla r u m m e n o c h g å från

h u f v u d b y g g n a d e n öfver till f lyglarne, så att

hvar je särskild pe r son kan kallas ögonb l i ck ­

l igen.

I v å n i n g e n en t r appa n e d ha v i köke t

m e d dess o l ika spisar o c h ugnar . Föröfr ig t

så stort , att m a n skulle där k u n n a t i l l reda

m a t för ett hälft kungar ike . B lankskurade

kopparkär l skeno från hyl lorna , hv i lka alla

v o r o kan tade m e d hvi ta p ike rade pappers­

remsor . V i ö p p n a d e skåp o c h skafferier —

där var l ika fint. Ej skafferier efter Stock­

h o l m s m ö n s t e r , m e d en f e m , sex hyl lor , där

en h u s m o r sträcker in a r m e n o c h m e d för-

tviflan t änker : » l ivar skall j a g sätta a l l t ?»

— u tan stora rum, ett af d e m m e d t v å

fönster och otal iga hyl lor , k r y d d s k å p o c h

lådor . Et t före t räde ha vi d o c k här i S tock­

h o l m , näml igen vår va t ten ledning . P å H o k

mås t e allt va t t en läras in i köke t från s jön

eller b runnen , o c h s tora såar s t o d o för det ta

ändamå l m e d sina t i l lhörande ok v i d dörren .

M e n så går också s jön näs tan u p p till sten­

foten , o c h en b r y g g a leder från k ö k s d ö r r e n

direkt n e d till s t randen.

I köks fö r s tugan o c h d e n s tora s t en l agda

g å n g e n , från hv i lken jä rndörrar l e d d e in till

8 s t ycken ol ika källare, s t o d o packlårar och

kis tor , alla märk ta m e d » h . m: t drot tnin­

g e n » . I ett hö rn af m j ö l k k a m m a r e n s tod

en ägghy l l a af m a n s h ö j d . Där i va r p la ts

för m e r än 8 0 0 ägg . A t t p å H o k s herr­

gå rd föres ett gästfrit t lif m e d m a t o c h m å n g a

munnar , de t k u n d e m a n skön ja i köks-

depar temente t . — I d e n n a vån ing finnas äfven

en stor matsa l för be t j än ingen o c h r u m för

kökspersona len .

H v a d f l y g e l b y g g n a d e r n a beträffar, så fin­

nas i den ena åtta r u m o c h en stor bi l jard­

sal. T v å r u m häraf äro b e s t ä m d a för vakt-

ha fvande kammarher ren . D e öfr iga för

kammar t j äna re o c h lakejer . I den l iknande

flygeln m i d t e m o t skola kuskar , bet jänter

o c h en del af köksperso i ia len b o . D e n be­

t jäning, s o m åtföljer d ro t tn ingen till H o k ,

lär u p p g å till 2 0 personer . L ä g g e r m a n

härtill d e u p p v a k t a n d e s antal, så k a n m a n

förstå, att gå rdens ägar inna, oak tad t de t

stora u t r y m m e t , d o c k haft åtskil l igt hufvud-

b r y för p lacer ingen . M ö b l e r i n g e n är näs tan

u tes lu tande o m b e s ö r j d o c h bes t r idd af fru

E. B lo t t a sängkläderna till allt det ta repre­

senterar j u en he l l i ten f ö r m ö g e n h e t .

M e n ägarne af H o k äro v a n a att se kung­

liga gäster i sitt h e m . D e t är ej första

g å n g e n en d ro t tn ing g ö r ett b e s ö k där.

Dro t tn ing Josefina o c h pr insessan Eugen i e

lågo här öfver en na t t i o k t o b e r 1 8 4 6 v i d

en uppresa (i v a g n ) från B ä c k a s k o g till

S t o c k h o l m . Ä r 1 8 4 3 h a d e redan dåva rande

kronpr insen Kar l o c h pr ins Gus ta f b e s ö k t

stället, l ega t öfver en nat t o c h på fö l j ande

d a g bese t t j ä rnverke t . Slut l igen i jun i 1 8 6 3

var k u n g Kar l X V , å t fö l jd af en l y sande

svit , gäs t å H o k , under en resa söderu t .

Dä r g i c k då ståtligt t i l lväga. E n l y s a n d e

supé gafs förs ta af tonen. H e l a b y g g n a d e n ,

pa rken o c h allén v o r o eklärerade. Tusen­

tals männ i sko r h a d e samlats från he la pro­

v in sen för att se k o n u n g e n och hö ra d e n

mun t r a r egemen t smus iken , hv i lken he la afto­

n e n u t fördes af Små lands grenadierer .

V å r nuva rande d ro t tn ing älskar ej buller­

samma, fester, så hel t säkert k o m m e r de t i

s o m m a r att gå mera stilla till p å H o k s

herrgård än v i d de förut o m n ä m n d a besö ­

ken . M e n invånarne i den öds l iga smålands­

b y g d e n äro g l ada o c h stolta att hafva sin

dro t tn ing ib l and sig, och m y c k e t g o d t kan

för d e m o c k k o m m a ut däraf. A t t ställets

rena luft o c h fridfulla l äge skola ve rka hälso-

g i fvande p å d ro t tn ingen o c h l o c k a h e n n e

att å te rvända , är allas hjärt l iga önskan .

D e n v y , v i m e d d e l a , v isar H o k från s jö­

s idan o c h är t agen p å våren , innan ännu

t räden slagit fullt ut. Öster o m s jön sträc­

ker s ig en bergås m e d de t under l iga nam­

net Räfvaskanseu . D e n är b e v ä x t m e d hög -

s t a m m i g g ranskog , och d ro t tn ingen före tager

där näs tan dag l igen p r o m e n a d e r till häst ,

å t fö l jd af n å g o n af uppvak tn ingen .

Aug.

S t a c k a r s örat! Populär medicinsk föreläsning

för Idun af * * *

(Forts.)

D e t har väck t mi t t intresse m å n g a gån­

ger att i p s y k o l o g i s k t hänseende söka, ut­

grunda, orsaken därtill, att åhöraren j u s t i

de t ö g o n b l i c k behöfve r sny ta sig, då talaren

v id en fin v ä n d n i n g sänker sin rös t o c h

m e d en säreget ljuflig s t ä m m a låter sin väl­

ta l ighet sakta por la f ram i en ut t rycksful l

ha l fhviskning.

I s ann ing »a t t kas ta pär lor för s v i n » , ty

hela grannlå ten s lukas u p p af oväsen o c h

t r ampas ner af oar t ikulerade natur l jud, s o m

m ö j l i g e n k u n n a vara af fys io log isk t intresse,

m e n alldeles i cke äro af estet isk verkan.

Eller h v a d säges o m det e g e n d o m l i g a

f e n o m e n , s o m vi b ruka kalla »kyrksny tn in -

g e n » ?

Ni förstår kanske i cke , m i n nådiga , h v a d

j a g h ä r m e d menar . Jo , ni sitter stilla, m y c ­

ket stilla, o c h lyssnar he l t andäk t ig t på den

» v a c k r a p r e d i k a n » , d å ni p lö ts l ig t hoppa r

h ö g t af förskräckelse i d e n o b e k v ä m a kyrk­

bänken , t y ni fick o f ö r m o d a d t höra b a k o m

er u p p e från orgel läktaren en vä ld ig skräll,

s o m o m n å g o n k l u m p f o t råkat o fö rva randes

t r ampa p å peda len , då t rumpet regis t re t är

u tdraget , ni t r o d d e nästan, att åskan slagit

ner i to rne t eller att he la o rge ln sprack; var

lugn , de t var b lo t t en heder l ig l and tman ,

en sådan där pro tekt ionis t , ni ve t , s o m biel"

b j u d e n p å snus , o c h han mås t e j u putsa

sin näsa. Rår han för, att de akust iska

förhå l landena äro sådana, att eko t f jäskar

o c h rullar långs taket p å ett otrefligt sätt, så

att de y r v a k n a k y r k o g å n g a r n a t änka på Vi-

borgska, s m ä l l e n ?

Se, de t ta är en äkta o c h ver i tabe l »körk-

s n y t n i n g » . — Hvar fö r skall öra t opå ta ld t

få utsättas för s k y m f o c h misshand l ing , då

d e öfr iga s innena äro s k y d d a d e af » c o m m e

il f au t» och » d e t passar s ig i n t e » ?

1895 ( D U M 24?

O m till e x e m p e l en artist för en u t sök t

pub l ik fö rev i sade en märkvä rd ig tafla, och

en s lynge l därv id t o g e sig för att m e d en

spege l »kas ta so lka t t» i ö g o n e n på åskådar-

ne , skulle h a n ofelbar t b l i fva u tkas tad o c h

kanske g e n o m p r y g l a d .

H v a d skulle m a n säga, o m en bo tan i s t

åt sin kamra t räckte f ram en dof t ande ros ,

m e n han , då d e n n e skulle lukta på b l o m ­

m a n , r yck t e u n d a n d e n s a m m a o c h i stället

s tack unde r hans näsa ett s t ycke rut tet kö t t ?

O m n å g o n ga f m i g ett fat syl t m e d vän­

lig i n b j u d a n att s m a k a på del ikatessen, m e n

i d e t s a m m a en i l las innad männ i ska hä l lde

en näfve salt däröfver , så h a d e j a g vä l rät­

t ighe t att kal la h o n o m en o f ö r s k ä m d krabat .

V ida re , an tag att en stackars frusen van­

drare s t o d e o c h v ä r m d e sina dar rande lem­

m a r f ramför den s k ö n a e ldbrasan, o c h så en

spek take lmakare passade p å att hälla en

s k o p a iskallt va t t en p å hans bara hals och

nacke , då skulle hela vä r lden säga, att den­

ne ej v o r e v i d sina sunda f e m .

Ja, de fyra andra s innena hafva i seder

och b ruk samt a l lmänna o p i n i o n e n rätt g o d a

försvarare — m e n det s tackars örat är

värn lös t !

» G år du u p p på konser ten i afton ? Grefve

Y - h j ä l m har anordna t den för vä lgö rande

ändamål , hela soc ie te ten k o m i n e r . »

» J o , na tur l ig tv is .»

» D e t lär b l i fva en storartad musikal isk-de­

k lamator i sk so i ré .»

» J a s å . »

» B l a n d andra k o m m a s ignora T remol in i

o c h s ignor P i a n o s c h l u s c o att b i t räda, efter

h v a d m a m s e l l Julie sade m i g , o c h så skall

u n g e X-s t jä rna läsa u p p sitt nyas t e p o e m . »

» S å å . »

Res idenss tadens allra största sa long är fyl ld

af en h ö g s t an imerad o c h så där delvis

d i s t inguerad publ ik . Längs t f ram står en rad

fåtöl jer för la c r é m e de la c réme . D e t är

v isser l igen nät t o p p sämsta mus ikp la t sen

o c h få töl jerna äro iskalla, m e n smakar de t

att vara fö rnämst , så m å det o c k kos ta nå­

g o t , o c h för öfr igt skall vä l nob le s sen ha

n å g o t o b e h a g också på d e n n a ofu l lkoml iga

j o r d o c h inte bara fördelar .

För att få konve r sa t ionen i g å n g o c h gif-

va g rannarna t id att prata u t de t allra

v ik t igas te före h u f v u d n u m r e n på j i r ogammet ,

a n m o d a r g re fv innan » m a m s e l l Ju l ie» att

spe la en lång sonat . U n d e r B e e t h o v e n s toner

h a d e pub l iken g o d t id att m e r eller m i n d r e

bn l le r samt g ö r a sin entrée, g ranska hvaran-

dras toi let ter o c h u tby t a sina tankar o m ett

o c h annat , särski ldt d e n lilla r unda fru råd­

manskan , s o m anfö r t rodde fru lö j tnantskan

( m e d sin ev iga b lå s idenklädning , den var

då outs l i t l ig!) , att h o n hade stor respekt för

»klass i sk m u s i k » , för sin e g e n r inga del

fö r ed rog h o n » J u n g f u n s b ö n » , t y den bru­

k a d e hennes Eme l i e spela o m sändagkväl -

larna.

F ru kap tenskan , h o n m e d det dubb l a

»sk inne t på näsan» (hvi lket kanske var orsa­

k e n till, att h o n aldrig b lef ma jo r ska ) , h a d e

egent l igen gåt t u p p för att säga d e n sken­

hel iga d o m p r o s t i n n a n , att de t var b å d e s y n d

o c h s k a m att skrifva en såden or lofssedel

o c h d ä r i g e n o m narra henne att t aga i huse t

en sådan s lyna s o m den rödhår iga k ö k s a n

— kap tenen svo r v isser l igen på, att h o n inte

h a d e r ö d t hår, nå — hvar o c h en har s in

s m a k — ja , h o n vil le v iss t inte säga någo t ,

m e n n o g k u n d e h o n berät ta . . . . o c h så

hade männ i skan lagt s ig till m e d mol lau-

spetsarna, s o m kap tenskan tagi t h e m p å

prof, m e n s o m h o n viss t icke h a d e råd att

k ö p a . . . . m e n r ö d t hår har h o n i alla fall.

Pa t ron H ö var inbegr ipen i ett m y c k e t

lifligt samta l m e d inspektor H a l m o m A - s m ö r

o c h B-smör , och o m det ve rk l igen k u n d e

vara skäl att så mera af svarthafren, innan

h a n h a d e k ö p t h e m litet T h o m a s fosfat ,

m e n då v å g a d e herr förval tar Är l ig g ö r a

ett litet inpass åpropos t äckd iken .

D e n g a m l e j ä g m ä s t a r n m e d de b u s k i g a

ö g o n b r y n e n , s o m g o d t k u n d e räcka till 2

par mus tache r åt hans b ä g g e söner, under­

lö j tnanterna , v å g a d e så m å n g a s o m » b å d e

hoppar och n i c k a r » , att hans b runa A j a x är

d e n bäs ta s töfvaren i he la Sver iges r ike ;

den n y a b ö s s a n m e d förn ickl ingen på p ipan

heter » h å r p i s k a n » , t y i ngen e n d a » j ö s s e »

har någons in u n d k o m m i t de t vapne t ; i hans

j ak tväska , den där m e d broder ierna , s o m

hans »pu l l a» gifvi t f a r sgubben i j u lk lapp ,

h a d e lega t sina 1000- ta ls af b å d e flygande

o c h sp r ingande fä. O c h va lparna sedan . . .

m e n den förläste l ek torn hö r j u inte p å —

o c h ändå »är han i n a t u r v e t e n s k a p ! » —

han är j u för res ten m u s i k v u r m o c h skall

låtsa beg r ipa clet där p ianokl inket , h a n bru­

k a d e j u spela fiol i Upsala ,

Gre fv innan b e d y r a d e för öfvers t innan, att

clet g i c k m y c k e t väl för sig att hälla

li tet sa l icylsyra i saften, t y då d rog den ej

så m y c k e t socker o c h hö l l sig l ika bra . H o n

såg n o g , att dok to rn s m ö g sig bo r t o c h ställ­

de . u n d a n glaset , m e n h v e m i all vä r lden

kan gö ra läkare till l a g s ?

(Forts.)

U P n o t i s b o k e n . Kristina Nilsson utreste i fredags till fabri­

kör Sehandevs egendom Gårdsby, där hennes bror­son, vice häradshöfdingen Joh:s Nilsson, i lördags sanimanvigdes med fröken Anna Schander. Vig­seln förrättades af biskop Lindström. I tisdags kl. 8 f. m. af reste den frejdade sångerskan från Vexjö direkt till sitt hem i Paris.

Grefvinnan Maria af Visborg, prinsen och prinsessan Bernadottes äldsta dotter; har blifvit porträtterad af målarinnan Elisabeth Cza-pek, dotter till musikdirektören Jos. Ozapek. Por­trättet, utfördt en miniatyr på elfenben, skänktes af prinsen och prinsessan Bernadotte till drottnin­gen på hennes födelsedag.

Hur man gör godt. A framlidne konsul Frestadius' egendom Tollare på Ve imdön har en hans syster ett barnhem, hvilket hon troget och träget ägnar kärleksfull omvårdnad. I den lilla sommarbyggnaden, som ligger i grannskapet af det ståtliga corps de logiset och omgifves af vac­ker barrskog, har fröken Frestadius sina skydds-tingar. De äro till sammans åtta, i en ålder af tre, fyra och fem år; samtliga äro sängliggande, ty de lida af höftsjuka. En särskild sköterska har tillsyn öfver de små, hvilka dels där och dels under vintern i hufvudstaden få tillbringa om­kring två års tid i detta sjukhem och därunder på allt upptänkligt sätt omhuldas. Det är också verkligt rörande att se, huru småttingarne lägga i dagen sin oförställda glädje, när de få besök af sin ädla välgörarinna, och det sker ganska ofta, ty fröken Frestadius bor själf rätt nära sitt lilla barnhem. Äfven hon hav under en lång följd af år varit besvävad af den åkomma, för hvilken hon nu beredt vård åt de små.

Teater och musik. Arena-teatern, som väv allra nyaste teater heter,

öppnade i går torsdag sina portar med utstyrsel­stycket »Dm sköna Melusina». I bufvud- och titelrollen debuterade en ung fröken Elsa Friberg, som tillhört Dramatiska teaterns elevskola, Ofriga framstående roller uppbäras af hrr William En-gelbrecht, Hjalmar Sjöberg, fröken Hildegard Lind-zén, fru Virgine Strandberg, fru Sigrid Brecht, hrr Stenfelt och Brecht samt fröknarna Eeen, Bising och Tuné m. fl. De i sagospelet förekommande danserna äro arrangerade och inöfvade af teaterns balettmästarinna, fru Caroline Midier från Ham­burg.

Vi hinna först i nästa nummer återkomma till ett närmare omnämnande,

*$*

David Thor. Några drag ur en »reformators» lefhad.

Skiss för Idun af

P e t r u s H e d b e r g .

(Forts.) Inte t verkar så kraft igt s o m e x e m p e l ,

b å d e till g o d t o c h till ond t . D å bå t smans -

Olles Stina p å to r sdag k o m in för att dricka

en k o p p kaffe h o s Gull iks L e n a och såg, att

h o n h a d e sand på go l fve t o c h att alla bleck­

sakerna v o r o finskurade o c h u d d i g a pappers­

remsor uppsa t ta k r ing sp i skappan o c h hyllor­

na, sade h o n :

» K o r s , h v a d du har fint, L e n a . »

»Ja , präs ten är då så flink att kl ippa

remsor , så d u kan aldrig tro det . O c h kan

d u tänka, han ga f ba rna en karamel l hvar ,

för att de skulle bära h e m va t t en åt m i g ,

fulla såar, o c h s and att strö p å go l fve t .

O c h n u är h a n ute o c h fiskar m e d nån t ing

s o m heter utter m e d Gul l e ; de t är inte ett

djur , u tan s o m en b räda o c h krokar . Och

j a g såg d o m fick en stor gädda , tvär t d o m

k o m utanför va s sen v i d L i b e r g s k l a c k e n . »

» L ä r d e du d ig k l ippa t o c k a där r e m s o r

af h o n o m ? »

» N e j , m e n han sa, att o m j a g h ö r d e nån ,

s o m vil le ha, så skulle han k o m m a till d o m

o c h k l ippa .»

Så s m å o c h oansen l iga v o r o d e frön pa­

s torn förs t s ådde b l a n d s tenörena på M a n ­

lösa, o c h så o b e t y d l i g a v o r o de b l o m m o r ,

s o m förs t spi rade u p p i den g a m l a vi ld­

m a r k e n .

P å s ö n d a g s m o r g o n e n satt pas tor T h o r i

sitt fönster o c h såg hän m o t de t närbe lägna

kapel le t för att se , o m några af hans n y a

bekan ta skul le k o m m a till ky rkan . Dä r

g i n g o t v å kv inno r in, den ena l e d a n d e v i d

h a n d e n en l i ten flicka, så k o m en g a m m a l

hvi thår ig m a n s t app lande f ram m e d hjä lp

af t vå k ryckor , därpå efter hand några

kv innor , han räknade d e m till s ju, o c h en

f em, sex barn. I n g e n m e r t rädde i n o m det

lilla t emple t s dörrar , m e n rund t o m k r i n g i

backa rna såg han karlar o c h po jka r l igga

m e d b l i cken r iktad m o t kyrkdör ra rna . Pa­

stor T h o r s m å l o g o c h sade för sig s jälf :

»Ni är s o m malen , s o m dras hän m o t lju­

set, m e n ni ha fått förnuft , hvi lke t i cke

m a l e n har, o c h ni ä r ä d d a att s v e d a vingar­

n a . »

D å h a n på v ä g till kapel le t g i ck förbi en

g rupp p å tre m ä n , s o m lågo i gräse t b r edv id

v ä g e n , sade h a n g l ad t o c h vän l i g t :

» J a g skall ö p p n a ett fönster i ky rkan , så

n i kan höra h v a d j a g har att säga, o m ni

inte vi l l g å in. M e n n o g skulle sången l juda

bättre, o m flere vil le g å in i kape l le t .»

E x t r a fin M a r s a l a (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos

K . A. Nydahl & C o Stockholm, 2 Stnreplan

Riks- och Al lm. telefon.

I D U N 1895

D å pas torns starka rös t hö rdes börja s junga

den första psa lmen , reste s ig en o c h annan

l å n g s a m t ur gräset , g j o r d e en lof af o c h

an, p ra tade ett par o rd m e d d e m de m ö t t e ,

m e n k o m härunder allt nä rmare kapellet .

Här s logo d e s ig ner igen så nära, att de

g e n o m de t ö p p n a fönst re t k u n d e höra, h v a d

s o m sades .

D e t var den t r e t tonde s ö n d a g e n efter

Trefa ld ighet , då texten handlar o m den

barmhär t ige samari ten . D e n gaf pas to rn

ett g o d t tillfälle att tala hel t enfa ld ig t o m

vå ra plikter m o t nästan, o c h i sitt tal in­

flickade han en m ä n g d intressanta o c h läro­

rika berättelser, s o m h a n hämta t ur Burkes

Pas tora l teo logi , Eunkes skrifter och andra

ställen. O c h de bi lder han använde v o r o

alla t a g n a ur deras ege t lif.

» O m din g r anne ute p å s jön vr ickar en

h a n d o c h inte k a n ro h e m sin bå t o c h d u

klifver in i hans bå t o c h ror h e m den åt

h o n o m eller tar den p å släp, o m du j o r d a r

en skeppsbru ten , hv i lkens ka l lnade stoft

v å g o r n a kastat u p p p å s t randen, o c h läser

en b ö n öfver hans n a m n l ö s a graf, o m du

delar m o d d ig af d in r ika fångs t till den ,

s o m ingen t ing fått, d å hand la r d u s o m den

barmhär t ige samari ten, o c h änglarna g lädjas

öfver dit t verk. M e n m a n k a n också hjä lpa

p å ett sådant sätt, att m a n g ö r skada i

stället för g a g n , o c h då är m a n icke n å g o n

barmhär t ig samari t . O m du till e x e m p e l

ser någon , s o m sätter sänkes tenarna på skö­

tarne o c h nä ten där hvares t korkflötena

skola sitta o c h du hjälper h o n o m , eller o m

d u hjälper n å g o n att m e d kor tspe l o c h su­

p a n d e fördr i fva en tid, s o m b o r d e användas

till red l ig t arbete för att skaffa k läder o c h

f ö d a åt hus t ru o c h barn , d å är d u sanner­

l igen i cke n å g o n barmhär t ig samari t , o c h

hvarken du själf eller n å g o n annan, vare sig

i h i m m e l e n eller på j o r d e n , kan känna n å g o n

rätt g l äd je öfver dit t v e r k . »

Sin p red ikan afs lutade han m e d en brin­

n a n d e b ö n för en m a n , s o m låg s juk , s lagen

och sargad v id vägen . S y n d e n var det ,

s o m h a d e slagit h o n o m , dårskap o c h laster

h a d e sargat h o n o m , så att h a n i cke h a d e

annat att vänta än d ö d e n . Och han b a d

till H o n o m , s o m är herre öfver lif o c h d ö d ,

att se till den s juke i hans e lände , att han

måt te få lefva i ev ighe t i salig fören ing m e d

sin G u d o c h frälsare.

R y k t e t o m d e n n a p red ikan spred s ig i en

hast öfver hela ö n — bäs t k o m m a n ihåg

de m å n g a småberät te lser präs ten talat o m

förstås — o c h en fö l jd däraf var , att a ldr ig

sedan unde r d e fyrt io år, s o m pas tor T h o r

vis tats p å ön , guds t j äns ten vari t så fåtal igt

b e s ö k t s o m d e n n a förs ta söndag .

M a n m å d o c k icke tro, att de t g a m l a

ogräse t m e d ens b lef u p p r y c k t m e d röt terna

o c h att den g o d a säd, s o m den t r o g n e o c h

nit iske s ån ingsmannen sådde , genas t bö r j ade

g r o o c h spira b land de kala, kal la o c h hårda

k l ipporna och i de ännu hårdare s innena.

N e j , n e j ! M å n g a år af oaflåtligt arbete er­

fordrades , innan ens hälf ten af be fo lkn ingen

så m y c k e t s o m till de t y t t re l ifvet v ä n d t

sig bor t från sina g a m l a o n d a vanor .

St r iden mel lan o n d t o c h g o d t var hård ,

o c h m å n g a v o r o de kränkningar och fö röd­

mjuke lser , de bi t tra o rd o c h i l las innade an­

fall den g o d e pas to rn fick utstå. M e r än

en na t t s logos föns terna ut för h o n o m , m e r

än en g å n g s todo de rus ige m ä n n e n utan­

för hans dörr o c h ropade , att d e skul le taga

hans lif, o c h d å h a n m e d m y c k e n m ö d a

fått några f rukt t rädste lningar att v ä x a i en

för s to rmen s k y d d a d k l i pp remna o c h j u s t

vän t ade att för förs ta g å n g e n få s m a k a af

deras frukt, f ann han d e m en m o r g o n alla

a fskurna nere v i d ro ten .

D e t var p å f emte året efter hans a n k o m s t

till ön , s o m en hände l se t i l ld rog sig, hvil-

ken d o c k m e d ens g j o r d e slut p å dy l ika

skaml iga , g ro fva at tentat m o t präs ten själf

o c h m o t hans e g e n d o m .

En dag i senare hälf ten af s ep t ember

u p p s t o d p lö ts l ig t en svår s to rm, s å s o m ofta

är fallet v id h ö s t d a g j ä m n i n g e n , o c h d e fleste

m ä n n e n p å ö n v o r o u te p å hafvet . D e n

ena bå ten efter den andra k o m d o c k in i

h a m n e n , o c h snart lågo d e alla t r y g g a för­

t ö j d a v i d b r y g g o r n a u t o m e n : den s o m

ägdes af Gul l ik på T å n g e n o c h d e n vild­

sinte Ni ls Johan . G a m l e H e l g e Å k e s o n ,

s o m l i k som Nils Johan var en af pas torns

bit traste fiender, var också m e d d e m , o c h

f järde m a n var en d räng v id n a m n Joel ,

s o m ny l igen hade k o m m i t till ön . De t

t roddes a l lmänt , att de t var d e n n e Joel ,

s o m skurit af prästens äppel t räd.

(Forts.)

Ianehållsförteekniiig. Kristina Nilsson, grcfvinna de Oasa Mlranda. (Med por­

trätt och autograf). — Att narras; af Incognita. — Kvinnan och likbränningen; af Per Lindell. — Vid hemmets dörr; skiss för Idun af Elisabeth Kuylenstiema. — Drottningens sommarresidens; af Aug. (Med en vy). — Stackars örat! populär medicinsk föreläsning för Idun af (Forts.). — Ur notisboken. — Teater och musik. — David Thor; några drag ur en »reformators» lefnad; skiss för Idun af Petrus Hedberg. (Forts.). — Tidsfördnf.

Redigeras af Sophie Linge.

Bidrag mottagas med tacksamhet.

Logogryf. Vi äro väldiga; — vi äro små; (Beroende pä platsen där vi födas). En del förevigas — en del förödas, Men afstånd finns ej, dit vi icke nå;

Ty höjd, som djup vi mäta, forska ut.

Tallösa äro vi som rymdens stjärnor; Vi trängas, tumla om i alla hjärnor; Man oss må med sig ha i hvar

minut;

I annat fall går allting rakt »på tok». Vi äro goda — onda ock (dess värre!) Hvar handling bör i oss stads' se

sin herre; Den oss ej lyder, anses föga klok.

Vi lämpa oss för prosa, poesi; — Vi kunna mörka vara, men ock ljusa, Vi kunna skrämma, lifva, nedslå,

tjusa. — Hvaren af oss för »tull» får resa

fri.

Man kan oss höra få; och äfven se, (På sätt och vis, förstås! — ty allt

ju händer) Men ingen än oss rört med sina

händer — Och aldrig tör väl heller sådant ske.

Här te vi oss, trots vår »okroppslig­het».

Blott som en annan, vanlig »Gisse-gåta»,

Vi hoppas dock, du vill oss blidt förlåta

Och ej försumma gissa oss för det.

Med lyktor två och med sex klara bloss

(Just att din möda därvid underlätta, Vi dig nu här, om detta underrätta) Du söka hör — om du vill finna

oss.

Så låt oss börja genast. — Säg, — besinna

Hvad man i åar, sjö och damm kan finna

Och som, behändigt nog, i pressens blad

Ses flyta in också. — Vet du det; — Hvad!

Hvad lyckligt är, att rena, sunda hafva;

Men gå däri, kan narra »folk» att snafva.

Hvad solen med sitt guld gör som­marskyn.

Hvad mannen må sig, att bli fin i hyn.

Säg hvad för en, som ofta synes vriden?

Hvad krusigaste lock dock gjort med tiden.

Hvad drufvan var förrän den färdig blef.

Hvad ett plär -anses lagom till ett bref.

Hvad sällan man väl ser ett hus för­utan.

Hvad man sig må att spräcka fön­sterrutan.

Hvad att på sin sig sätta ej är bra, Fast mången tyckes det för vana ha'. Ett ämne, nyttigt uti medicinen. En ställning, anbefalld af disciplinen. En fågel, långbent och i flykten ferm. En känd och gammal, vanlig han­

delsterm. En »växt» som »vissnar om den icke

stödes». Hvad, när af zink det gör's, visst

hamras, lödes.

Ett eisst slags fält för jordens stu­dium.

Hvad mången setts med mat, som bjudits ljum.

Hvad fartygen re'n gjort långt ut på redden;

Ett stycke trä, på längden, ej på bredden;

(Det ordet är dock, som jag säkert tror,

En 'provinsialism».) — Nämn nu, hvem bor

I böljors sal och under isens täcke. Ett sagans leda troll? — Ej längre

räcke Vår frågvishet. — Din önskan (tyc­

kes det) Vi redan — hvad? — då är vår

skyldighet Också att sluta strax; — men låt

oss höra Ett namn som fosterländska hjärtan

röra; — Finskt är det, minnande om kamp

och strid. — Nu ej ett ord mer! —- Vi ha' icke

tid. Eolus.

Charad. En buskväxt det finns, som mitt an­

dra mitt heta, Att du har den skådat, det kan icke

fela. Helt lätt af mitt andra mitt första

man gör Och blir det mitt andra mitt första

därför. Valborg.

Vers-gåta. Följande ord, rätt ordnade, bilda

en fyrradig vers af Z . Topelius: hvad — vi — som — oss — inre — tid — är — evighet — åren — ej — oss — nötning — själfva — det — vi — tid — är — det — mi­sta — droppe — som — en — är

af — själfva — öfverlista -— det som — brista — är.

ffyllningsgåta. a 1

r I 1

1

1

j

1 m

0 t

n k

Ett rum, en stad, en krydda, en krukväxt, en sjö, en husgerådssak (annan ordning).

b-g.

Lösningar. Chanidnr: Karol in . AiKigrammet: Edla, adel, elda, leda, lade,

dela.

Namngåtun: H e d v i g ; 1) Heleua, 2) Ed­m u n d , 3) Daniel, -1) Verner , 5) Irenes, ii) ( ierion.

Jiilldappsyåtan: Svar: en sax.

Aritntngrif/rn: I N D I E N D 13 S S A i; A L G 1 E R A D V E R B A P P E L L L O A N D A B A G D A D E S T H E R R K G G I O G A R D I N

^ijfaiogiigryfen: And , vass, sand, sida, dans, svada, vase, svin. Sidensvans.

H U L T M A N S C a c a o & C h o c o l a d rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var måste af professorerna hrr Joh. Lang. Seved Rlbbing, Nils 0:son Gadde, O. J- Ask samt doktor Olof Moberg.