Hopi-indianerna är idag en liten stam på ungefär 5000 individer som bor i norra Arizona i sydvästra Usa. De härstammar från de gamla aztekerna. I gången tid har de vandrat tvärs över kontinenten. Det framgår av deras märkliga myter. I skapelsens gryning fanns bara skaparen Taiowa. Allt annat var oänlig rymd. Det fanns ingen början, inget slut, ingen tid, ingen form, inget liv.. Allt fanns bara i skaparens själ. Men han-som-är-gränslös skapade det begränsande. Den första varelse som fick liv var Sóutunknang. Han skulle uppenbara det skapade enligt skaparens plan som är livets väg. Från den oändliga rymden samlade Sóutuknang in det som skulle bli fast materia och fördelade den på nio olika universum. Så hämtade han det som skulle bli vatten från den oändliga rymden. Han fördelade det så att varje värld kom att till hälften att bestå av fast materia och till hälften av vatten. Så frågade han Taiowa on detta var enligt hans plan. Ja detta är livets väg, sa Taiowa. Nu är tiden inne att låta luften strömma in.Så hämtade Sóutuknang det som skulle bli luft och ordnade luften i en mild bris runt varje universum. Sedan gick han till det universum som skulle bli den första världen, och där skapade han en medhjälpare, spin-delkvinnan, som skulle ge liv åt världen. Hon blandade jord och spotta och den skapade visdomens substans och sjöng skapelsens sång över detta. Då kom där fram två tvillingar som fick sitta vid världsaxelns norra pol och södra pol och se till att jorden rot-erade. Hon klädde också jorden med växter, hon skapade fåglar och andra djur.

Det är mycket vackert sa taiowa. Nu fattas bara mänskligt liv för att min plan skall fullbordas.Spindelkvinnan skapade då fyra manliga varelser, en gul, en röd, en vit och en svart. Sedan g jorde hon fyra kvinnliga varelser. Sóutuknang skän-kte dem alla talets gåva. De fick olika språk för varje färg. Så fick de visdom och förmågan att föröka sig.> Nu har jag givit er en värld att leva lyckliga i< sa han > bara en sak begär jag av er, att i alla tider vörda skaparen< Den första världen var mycket vacker, och människorna levde lyckliga med varandra och med djuren.

Alla förstod varandra fast de talade olika språk, De förökade sig och spred sig över landet.Men det kom en tid då många glömde bort att vörda skaparen och full-borda hanns plan. De såg istället skillnaden mellan människor och djur och mellan olika folk när det gällde hudfärg och språk.Djuren drog sig bort från människor, och folken delade upp sig i olika raser. De blev misstänksamma mot varandra, fientliga och krigiska. Det fanns några få som ännu levde enligt skaparens lagar.Sóutuknang visade sig som en väldig storm för dem och berättade att Taiowa och han hade bestämt attförstöra världen, så att de kunde skapa en ny värld där de utvalda skulle kunna börja på nytt. De skulle vandra iväg och ett moln skulle visa sig för dem om dagen och en stjärna om nat-ten. Deras resa skulle inte vara slut förrän molnet och stjärnan stannade.

Över hela världen försvann mu dessa utvalda från sina hem. De gick och gick. Andra skrattade åt dem och kunde varken se något moln eller stjär-na.Men de utvalda gladdes då de mötte andra som följde molnet och stjär-nan. Sóutuknang ledde dem till en stor kulle där myrfolket levde.Han stampade på taket och befallde myrfolket öppna sina hem. De ut-valda människorna gick ner i myrornas kiva, deras underjordiska cer-emonisal. Där skulle de vara säkra medan jorden förstördes. Nu ödelade Sótuknang världen med eld. Han lät elden regna ner över jorden. Vulkaner öppnades . Elden ko uppifrån och nerifrån och fanns överallt tills marken, havet och lufte¨n var ett enda element.All blev tillintetg jort. Kvar blev bara folket som bodde nere i jorden hos myrfolket. Där fanns nu ett bekymmer. Maten började ta slut. Det tog lån tid innan den första världen svalnat så att den andra världen kunde ska-pas. Myrfolket försakade för att förse sin gäster med mat. Varje dag drog de åt svångremmen lite hårdare. Därför är myror så smala om livet än idag. Äntligen kunde Sóutuknang bygga den andra världen. Han lade nu land där det förut var vatten och vatten där det varit land fär att folket inte skulle minnas den gamla onda världen. Folk steg upp ur myrornas värld och såg att här utbredde sig ett stort land. Det var inte lika vackert som första världen, men vackert ändå.Människorna förökad sig snabbt. De kände sig nära varandra och sóu-tuknang. Full av glädje sjöng de skaparen Taiowas lov. Men här fick de inte längre lov att leva med djuren. De var vilda och höll sig för sig själva.

De glömde sina lovsånger till skaparen Taiowa. De började lovsjunga de varor de handlade med. Då hände det som måste hända. Folket började gräla och bråka . Det blev krig mellan byarna. I varje by fanns fortfarande några människor som sjöng skaparens lov. De blev hånade och de sjöng bara i sina hjärtan..En dag visade sig Sóutuknang och förklarade att också andra världen blivit ond och måste förstöras. Men först måste de med sången i sina hjärtan ha förts i säkerhet.Om igen fick de utvalda vandra till myrfolket.Sedan fick tvillingarna vid klotets poler lämna sina platser. Strax kom jorden ur balans. Den krängde runt som en galning och kantrade två gån-gr. Berg föll i haven med stort dån och sjöarna gled in över land. Jorden snurrade. Den snurrade nu genom en kall och livlös rymd, och den frös till en orörlig och livlös klump av is.

Men i myrfolkets värld var människorna lyckliga och varma och spar-samma med maten.En dag fick tvillingarna återta sina platser vid jordaxelns poler. Det gick en skälvning genom hela planeten, och sedan roterade den igen. När den vred sig jämt kring jordens axel började isen splittras och smälta.Värmen återgav livet till världen. Sóutuknang skapade den tredje världen. Han ssatte markerna och havet på plats, formade berg och slätter.

När världen var färdig gick han till människorna hos myrfolket och lät dem komma ut. Han bad dem vörda skaparen och varandra. De sjunga sina lovsånger från bergens höjder.>När jag inte längre hör era lovsånger till skaparen då vet ni att ni gått tillbaka till det onda igen<Folket spred sig återigen åt alla håll. I förra världen hade de byggt byar. Nu i tredje världen förökade de sig ännu mer och g jorde framsteg. De byg-gde upp stora städer och riken. Snart var de så upptagna av sina jordiska planer att de glömde lovsångerna till Taiowa och sóutknang. Några Be-höll visdomen de fått vid uppstigandet till den nya världen, och de sjöng lovsånger till skaparen från bergets höjder.Men de övriga använde fortplantningens gåva på fel sätt och förförde så många de kunde. Sedan g jorde några en pátuwvuta. Det var en sköld av hud. Med sin skaparkraft fick de den att flyga i luften.På denna flög många människor till en stor stad, angrep den och flög tillbaka så snabbt tt ingen visste var ifrån den kom. Snart g jorde människor i många städer och länder p´tuwvutas och de an-vände dem för att angripa varandra. Krig och ondska kom också till den tredje världen.Då gick Sóutuknang till spindelkvinnan och sade att de med sång i sina hjärtan måste räddas till en plats vid världens ände medan han förstörde världen med vatten.> Hur ska jag kunna rädda dem?< Frågade spindelkvinnan.>Du kommer till en utvald plats< SaSóutuknang > där får du se höga växter med ihåliga själkar. D e trogna kommer till dig och då skär du av stjälkarna och låter folk stiga in där<.

Spindelkvinnan skar ner de ihåliga vasstråna . När människorna kom satte hon dem en och en inuti stjälkarna med lite vatten och kornmjöls-deg till mat. Sedan stängde hon dem. Sedan släppte Sóutuknang loss allt vatten på jorden. Vågorna högre än berg rullade in över land.Kontinenter bröts sönder och sjönk i havet. Regnet förr och föll och vågor-na rullade.Folk satt inuti vassrören och hörde det mäktiga bruset av vatten. De kän-de hur de kastades högt upp I-luften och ner i vattnet igen . Sedan blev allt stilla och de visste att de flöt på vattenytan. Tiden blev lång den verkade aldrig ta slut.Men en dag öppnade spindelkvinnan deras vassrör och släppte ut dem. De märkte att de befann sig på en lite ö. <den hade varit toppen på deras högsta berg. Annars var allt vatten så långt som de kunde se. Detta var allt som återstod av tredje världen. De fick lov att bygga sig vassbåtar och söka finna land. De fann också ett stort land med gräs och träd och blommor och säd. Här ville de stanna.>Nej detta är inte fjärde världen < sa spindelkvinnan, >Här är för lätt och behagligt att leva . Ni skulle snart förfalla till orättfärdigt liv igen. Kom ihåg vad Sóutuknang sagter , ju längre ni kommer på livets väg desstos-vårare kommer det att bli.

Det blev en lång färd över havet. Mäniskorna paddlade förtvivlat. De fann land, men överallt reste sig höga bergväggar. Hur de paddlade fann de ingen plats att landstiga. Till sist slutade de paddla. De lät sig ledas av sin inre visdom. Då lugnade sig vattnet och deras flottar fångades upp av en vänlig ström. Det dröjde inte länge förrän de kunde stiga iland på en sandstrand.Då sjönk resterna av tredje världen ner i havet.> Se< sade Sóutuknang >Nere på botten ligger nu alla de stolta städerna, de flygande pátuwvutas och de världsliga skatter som besmittats med ondska. Där ligger också de folk som inte hade tid att sjunga lovsånger till skaparen från bergens höjder<>detta fortsatte Sóutknang är den fjärde världen. Den är inte lika vacker och enkel som de tidigare. Men de finns mycket att välja mellan. Höjd och djup, hetta och köld. Skönhet ovh karghet. Vad ni väljer kommer att avgöra om ni denna gång ska fullborda skaparens plan. Annars måste även den här världen i sinom tid förstöras. Nu måste ni skiljas åt och gå olika vägar och ta hela jorden i anspråk för er skapare. Folket delade upp sig i grupper för att vandra iväg. Alla hade sinegen stjärna att följa. Hop-pas vi möts igen, ropade de till varandra.Så var alltings begynnelse i denna vår nuvarande fjärde värld